Statsutskottets utlåtande Nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1915 kl. 4.30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående ledningen
av och tillsynen å statens järnvägs- och vaftenfallsbyggnader.

(4:e avd.)

I två lika lydande, till statsutskottet remitterade motioner, väckta
den ena inom första kammaren (nr 51) av herr C. G. Ekman och den
andra inom andra kammaren (nr 143) av herr A. Ekman har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta utreda, huruvida ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader
böra överflyttas från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
därvid jämväl bör tagas i övervägande, i vad mån vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen kan böra erhålla förändrad organisation, ävensom
huruvida vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten eventuellt må finnas
kunna och lämpligen böra uppgå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för denna hemställan
får utskottet hänvisa till motionerna.

över berörda motioner har utskottet i vederbörlig ordning låtit inhämta
yttrande av ej mindre järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen än
även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ifrågavarande yttranden äro bifogade
detta utlåtande (Bil. 1—3).

Vad först angår frågan om bortflyttande av ledningen av statens
järnvägsbyggnader från järnvägsstyrelsen hava motionärerna såsom huvudskäl
för lämpligheten av en sådan åtgärd anfört, att de trafikerade statsbanornas
förvaltning och skötsel måste anses fullt taga i anspråk järnvägsstyrelsens
arbetskrafter. Till stöd för motionärernas uppfattning att
banbyggnaderna blivit lidande därpå, att ledningen av dessa byggnader varit
förlagd till järnvägsstyrelsen, hava motionärerna åberopat vissa under såväl
äldre som nyare tid mindre väl planlagda och utförda järnvägsbyggnader.

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 6 samt. 36 höft. (Nr 57).

2

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Att under den långa tid, statsbanor byggts i vårt land, vissa misstag
blivit begångna, är ju känt och i och för sig ej heller förvånande.

I avseende å de av motionärerna anförda exemplen är dock att märka, att
dessa även hänföra sig till anläggningar, som dels utförts under en tid,
då särskild byggnadsstyrelse hade ledningen av statsbanebyggandet, déls
ock äga det oskiljaktiga samband med trafiken, att de, enligt vad synes
ostridigt, måste handhavas av järnvägsstyrelsen. Med hänsyn härtill torde
de i motionen anförda exemplen icke kunna anses berättiga till de slutsatser,
som motionärerna velat härleda ur desamma. Järnvägsstyrelsen
har i det berörda utlåtandet framhållit, hurusom till följd av de på
senare tid genomförda förändringarna i styrelsens organisation styrelsen
måste anses i högre grad än tidigare varit fallet lämpa sig för att
handlägga jämväl ärenden rörande statens järnvägsbyggnader. Vad särskilt
vidkommer de med innevarande års ingång ikraftträdda förändringarna
i järnvägsstyrelsens organisation synes det ock utskottet otvivelaktTgt,
att dessa förändringar, genom vilka bland annat dels en ny överdirektör
ställts till generaldirektörens förfogande dels ock i järnvägsstyrelsens
byggnadsbyrå inordnats den avdelning av styrelsen, som har att hand
läo^a frågor om nybyggnad samt till- och ombyggnad av bangårdar,
icke blott medfört ökad möjlighet för järnvägsstyrelsens chef att ägna
uppmärksamhet åt banbyggnadsärendena utan även berett tillfälle för överingenjören
och chefen för byggnadsbyrån att utöva en enhetlig ledning
av”de olika slagen av järnvägsbyggnader.

Vad angår utförandet av statens vattenverksbyggnader hava motionärerna
icke anfört några skäl, varför vattenfallsstyrelsen icke lämpligen
skulle kunna handhava ledningen av dessa byggnader. Orsaken till motionärernas
förslag om utbrytning av denna ledning ur vattenfallsstyrelsen
torde uteslutande vara att söka i den uppfattning motionärerna hyst därom,
att stora fördelar skulle vara att vinna, därigenom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjordes till en verklig centralmyndighet för landets
väg- och vattenbyggnader och vad därtill hörer. Till dessa åberopade fördelar
återkommer utskottet här nedan. in ■.

De omständigheter, som överhuvudtaget tala emot ett bortflyttande
från järnvägs- och vattenfallsstyrelsernas befogenhetsområde av statens
järnvägs- respektive vattenfallsbyggnader, äro enligt utskottets förmenande

tungt vägande. . ..

Järnvägs- och vattenfallsstyrelserna hava utförligt och på ett enligt
utskottets uppfattning bindande sätt påvisat, att det är av den allra största
betydelse, att en oavlåtlig och nära samverkan äger rum mellan å ena
sidan driftledningen vid statens järnvägar och vattenfallsverk samt a andra
sidan ledningen av de byggnader, som utföras för dessa verks räkning.

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

3

Och att det icke låter sig "öra att åstadkomma sådan samverkan mellan
driftverken och ett sårskilt byggnadsorgan, att de erfarenheter, som vinnas
under driften, kunna i full utsträckning och omedelbart tillgodogöras vid
byggandet, torde vara uppenbart. Vid särskiljande av byggnadsverksamheten
och driften blir det tydligen ock omöjligt att — såsom nu i stor utsträckning
och med fördel tillämpas vid statens järnvägar — för byggnadsarbetena
använda den vid järnvägsdriften anställda personalen. Stor sannolikhet
synes ock föreligga för, att inrättandet av ett särskilt byggnadsorgan
skall komma att medföra åtskilliga slitningar mellan detta organ och vederbörande
driftverk, vilka slitningar icke utan tidsspillan och därav följande
ränteförluster å byggnadskapitalet lära kunna utjämnas.

Det sjmes ock ur principiell synpunkt vara riktigast att statens
affärsdrivande verk — liksom andra affärsverk — själva utföra sina byggnadsarbeten.
Ty därförutan kan svårligen med fullt b>g krävas, att driftverken
skola kunna svara för förräntningen av det i samma verk nedlagda
statskapitalet. Skulle från de affärsdrivande verken skild byggnadsstyrelse
utföra nu ifrågavarande arbeten, kan med skäl befaras, att efter det anläggningarna
tagits i bruk, kompletteringar och ändringar skola bliva erforderliga,
för vilka kostnaderna med orätt skulle komma att — måhända
under lång följd av år — belasta driftbudgeten.

Vad därefter beträffar motionärernas förslag, att vid utbrytning
av ledningen av statens järnvägs- och vatten fallsbyggnader från järnvägsrespektive
vattenfallsstyrelsen denna ledning bör förläggas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, så synas icke några sådana fördelar vara att vinna
genom en dylik anordning, att de i mera avsevärd mån kunna uppväga
de olägenheter, som måste vara förknippade med byggnadsarbetenas bortflyttande
från de verk, med vilka de organiskt höra samman.

I fråga om först järnvägsbyggnaderna utövar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv icke någon sådan byggnadsverksamhet. Vid sådant
förhållande och då järnvägsstyrelsen — såsom ovan vidrörts — otvivelaktigt
äger bättre möjligheter än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
för järn vägsbyggnadsverksamheten förvärva väl kvalificerade arbetskrafter,
saknas all anledning antaga, att väg-och vattenbyggnadsstyrelsen— jämväl
efter viss omorganisation — skall bättre än järnvägsstyrelsen lämpa sig
för handhavandet av statens järnvägsbyggnader. Det nu sagda lärer i
huvudsak äga sin tillämpning i fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kompetens för övertagande av vattenfallsbyggnaderna.

De fördelar, som enligt motionärernas mening den av dem förordade
anordningen skulle medföra i organisationshänseende, synas icke kunna
tillmätas större betydelse. Vad särskilt angår frågan om möjliga inbesparingar
å avlöningar bör framhållas, att även om nybyggnaderna för

4

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

statens järnvägar skulle bortflyttas från järnvägsstyrelsen, måste i samma
styrelse alltjämt företinnas särskild personal för att leda de större byggnadsarbeten,
som äga det intima samband med trafiken — ombyggnad av
bangårdar, dubbelspår m. m. — att desamma under inga förhållanden
kunna överlämnas till en särskild byggnadsstyrelse. Då motsvarande lärer
gälla i fråga om vattenfallsstyrelsens behov av specialister för vissa byggnadsuppgifter,
kan någon indragning av personal icke äga rum i sådan
omfattning, att frågan om den föreslagna omorganisationen därav kan röna
avsevärt inflytande. Beträffande de i övrigt av motionärerna åberopade
fördelarna av en centralisering av alla statens väg- och vattenbyggnader
till väg- och vattenfallsstyrelsen framgår av de utav järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen i ärendet avgivna utlåtandena, att man i vissa av de
i motionen angivna hänseendena ej kan räkna med några verkliga fördelar
av den föreslagna anordningen samt att åter vissa möjliga fördelar uppvägas
av andra motsvarande olägenheter.

På ovan anförda skäl samt under hänvisning i övrigt till vad järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen i åberopade utlåtandena anfört, vilket
icke synes utskottet vederlagt av de utav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i dess yttrande gjorda, mera allmänna uttalandena, finner utskottet sig icke
böra tillstyrka riksdagen att hemställa om vidtagande av utredning i enlighet
med motionärernas förslag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

O O

Stockholm den 27 april 1915.

På statsutskottets vägnar:

CARL SWARTZ.

Vid föreståendes ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. J. G. Swartz, S. H. Kvarnzelius, O. Jonsson,
0. M. Strömberg, H. F. Lamm, H. H. K. Ericson, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson,
A. Pers, 1. E. G. Svensson, F. Berglund och C. I. Asplund samt

från andra kammaren: herrar A. Ekman, H. Andersson i Skivarp, K. V. Rydén
i Malmö, C. Persson i Stallerhult, J. B. Eriksson i Grängesberg, N. A Nilsson i Kabbarp,
A. Wiklund, J. Ström, A. Anderson i Råstock, J. Olofsson i Digernäs, H. Lemke och
K. O. Strid.

Reservationer:

av herrar A. Ekman och J. B. Eriksson i Grängesberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

5

»Såsom motionärerna framhållit, har den fortgående starka stegringen
av trafiken å statens järnvägar kommit att ställa alltmera ökade krav å
järnvägsstyrelsen, på grund varav styrelsen fått minskade möjligheter att
ägna vederbörlig uppmärksamhet åt den av styrelsen handhavda ledningen
av statens järnvägsbyggnader. Erfarenheten torde ock få anses hava bestyrkt,
att byggnadsverksamheten blivit tillbakasatt inom järnvägsstyrelsen.
Vad motionärerna till stöd för denna uppfattning anfört rörande åtskilliga
såväl längre tillbaka som på senare tid skedda överskridanden av anslag
till järnvägsbyggnader, synes utskottet i huvudsak väl grundat. Järnvägsstyrelsen
har visserligen givit uttryck åt den uppfattningen, att den organisation,
som styrelsen från och med 1915 erhållit, bör komma att
väsentligen förbättra förhållandena. Utskottet är emellertid ingalunda övertygat
därom, att denna förändrade organisation skall kunna förekomma
upprepande av sådana misstag, som tidigare blivit begångna, utan håller
före, att mera genomgripande åtgärder erfordras, för att nödig kontroll
skall kunna vinnas därå, att statens järnvägsbyggnader bliva omsorgsfullt
planlagda samt utförda för billigaste kostnad samt på mest ändamålsenliga
sätt. För ett allsidigt bedömande av denna synnerligen viktiga fråga
lärer en ingående utredning vara av nöden.

De tänkbara utvägarna för frågans lösning synas väsentligen vara
tvenne: antingen kan man helt frånskilja byggnadsverksamheten från järnvägsstyrelsen
och förlägga densamma till annan därför lämpad myndighet
eller ock kan man ställa järnvägsstyrelsens byggnadsverksamhet under viss
kontroll av annat, sakkunnigt statsorgan.

Motionärerna hava anslutit sig till det förstnämnda alternativet, i det
att de föreslagit, att statens järnvägsbyggnader skola förläggas under vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Vad järnvägsstyrelsen anfört därom, att nybyggnaderna
vid statens järnvägar på grund av sambandet mellan driften
och banbyggandet böra kvarbliva under järnvägsstyrelsen, lärer icke böra
tillmätas avgörande betydelse för den förevarande frågans behandling. Vad
åter angår spörsmålet, vilken myndighet som bör övertaga ledningen av
statsbanebyggandet, synas visserligen motionerna hava förebragt göda skäl
— särskilt ur besparingssynpunkt — för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter viss omorganisation lämpligen må kunna handhava denna uppgift,
men håller utskottet dock före, att det jämväl bör tagas under övervägande,
huruvida icke annat organ än sistnämnda styrelse kan ifrågakomma
för uppgiftens övertagande. Motionärerna hava själva berört möjligheten
att utveckla järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå till ett självständigt
byggnadsorgan. En anordning i sådan riktning har tidigare blivit föreslagen,
nämligen i det år 1906 avgivna sakkunnigutlåtandet angående järn -

6.

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

vägsbyggnadernas organisation. Erinras må ock om den anordning med
en särskild byggnadskommission, som kommit till användning för utförandet
av dubbelspåret Rönninge—Ström, en anordning som efter allt att döma
fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.

Enligt utskottets förmenande bör emellertid jämväl tagas under
övervägande, huruvida icke nödiga garantier för vinnande av planmässighet
och besparing vid statens järnvägsbyggnader kunna erhållas vid bibehållande
av själva byggnadsledningen inom järnvägsstyrelsen. Förutsättningen
härför torde — såsom ovan blivit antytt — vara, att viss kontroll utövas
å järnvägsstyrelsens byggnadsverksamhet, såväl i avseende å planläggningen
och kostnadsberäkningen av företagen som beträffande deras utförande.
Ur vissa synpunkter torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara väl
lämpad för handhavande av en sådan kontroll. Men även i förevarande
hänseende bör utredningen vara förutsättningslös och alltså andra tänkbara
möjligheter för kontrollens anordnande icke vara uteslutna vid utredningens
verkställande.

Vid den sålunda ifrågasatta utredningen synes även, såsom motionärerna
också föreslagit, böra undersökas, huruvida icke samma eller motsvarande
anordningar, som kunna befinnas lämpliga i fråga om ledningen
av och tillsynen å statens järnvägsbyggnader, böra tillämpas i avseende å
sådana byggnader, som nu utföras av vattenfallsstyrelsen. Det synes nämligen
vara goda skäl att antaga, att en likformig behandling av dessa båda
slag av byggnadsfrågor bör kunna medföra åtskilliga fördelar för det
allmänna.

På ovan anförda och i övrigt uti motionerna utvecklade skäl får
utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida till vinnande av planmässighet och besparing
vid statens järnvägs- och vattenfallsbyggnader antingen
ledningen av dessa arbeten må kunna överflyttas från
järnvägs- respektive vattenfallsstyrelsen till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, eventuellt annan sakkunnig
myndighet, eller ock planläggningen och utförandet av
samma arbeten må kunna underställas kontroll av utanför
järnvägs- och vattenfallsstyrelserna stående statsorgan».

av herr J. Olofsson i Digernäs.

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

7

Bilaga 1.

Från järnvägsstyrelsen, med infordrat yttrande över inom riksdagen väckta motioner
den ena nr 51 inom första kammaren, den andra nr 143 inom andra kammaren.

Innehållsförteckning.

Historik. Sid*

Perioden 1855—1862 ......................... 8.

Perioden 1863—1882 ......................... 8.

Perioden den 1 jan. 1883—den 30 sept. 1888 .............. 9.

Perioden från och med den 1 oktober 1888 ............ ; • 9.

19u6 års sakkunniges yttrande rörande järnvägsbyggnadernas organisation 11.
Järnvägsstyrelsens utlåtande i anledning av de sakkunniges förslag . . . 16.

Reservation mot järnvägsstyrelsens beslut........_.......19.

1906 års järnvägsorganisationskommittés yttrande rörande järnvägsbyggnadernas
organisation...... 19.

Departementschefens yttrande i ämnet vid 1907 års riksdag ...... 22.

Efter år 1907 vidtagna jämkningar i järnvägsbyggnadernas organisation 22.

Motionärernas hemställan och motiv därför.................23.

Styrelsens yttrande rörande motionärernas förslag..............26.

Angående handhavandet jämväl av byggnadsärendena . _........26.

Angående erforderlig samverkan mellan byggnadsavdelningen och trafikledningen
............................27.

Ledningen av byggnadsarbeten vid de trafikerade banorna ....... 29.

Olägenheter i fråga om samverkan vid överflyttning till annan myndighet 32.
Angående förmenta brister i järnvägsstyrelsens ledning av byggnadsärendena
................._............83.

Angående motionärernas tvenne utvägar för lösning av frågan.....35.

Sammanfattning..........................40.

Bilagor A, B, 0, D och E.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Historik.

Perioden

1853—1862.

Perioden

1863—1882.

Till KONUNGEN.

Riksdagens statsutskott har anhållit om järnvägsstyrelsens yttrande över
två inom årets riksdag väckta lika lydande motioner nämligen nr 51 inom forsta
kammaren och nr 143 inom andra kammaren om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
angående utredning i fråga om överflyttning från järnvägsstyrelsen till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen av bland annat ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader,
och har Eders Kungl. Maj:t den 5 februari 1915 anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med av statsutskottet
sålunda begärt yttrande.

Innan styrelsen till åtlydnad härav avger yttrande i detta för statens järnvägar
synnerligen betydelsefulla spörsmål, torde för att vinna översikt av frågans
hela innebörd till en början här lämnas om än i sammanträngd form en historisk
framställning, huru under olika tidsskiften ledningen av statens järnvägsbyggnader
varit ordnad.

Sedan 1853—1854 årens riksdag beslutit anläggning för statens räkning av dels
en södra och dels en västra stambana, uppdrogs genom nådigt brev den 22 januari
1855 högsta ledningen och utförandet av statens järnvägsbyggnader åt översten
Nils Ericson. Därefter utfärdades genom nådigt brev den 31 januari 1855 för
översten Ericson, såsom chef för statens järnvägsbyggnader, en instruktion, genom
vilken det lämnades honom en synnerligen vidsträckt befogenhet. Genom denna
instruktion bemyndigades nämligen chefen för statens järnvägsbyggnader att efter
eget beprövande och på eget ansvar ordna byggnadsarbetets alla såväl ekonomiska
som tekniska detaljer samt att i allmänhet vidtaga de åtgärder, varigenom efter
hans åsikt statens och det allmännas fördel samt företagets framgång bäst befrämjades.
Jämväl tillkom det chefen för statens järnvägsbyggnader att, i den
mån banlinjer öppnades för allmän trafik, handhava högsta ledningen av de sålunda
trafikerade banorna.

Då översten friherre Ericson den 30 december 1862 beviljades avsked från
sin befattning såsom chef för statens järnvägsbyggnader, förordnade Kungl. Maj:t,
att från 1863 års ingång den myndighet, som av honom utövats, skulle fördelas
på två särskilda styrelser, nämligen styrelsen för statens järnvägstrafik och
styrelsen för statens järnvägsbyggnader, av vilka den senare, som skulle bestå
av en chef samt två ledamöter, en byråchef för den tekniska avdelningen och en
byråchef för den ekonomiska och administrativa avdelningen, tillsvidare skulle
handhava den högsta ledningen av statens järnvägsbyggnader.

Styrelsen för statens järnvägsbyggnader erhöll emellertid icke samma vidsträckta
befogenhet, som förut tillkommit chefen för statens järnvägsbyggnader.
Dock skulle styrelsen äga bland annat att, sedan plan för nya järnvägsanläggningar
erhållit Kungl. Maj:ts fastställelse, under arbetets utförande efter lokala

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

9

förhållanden lämpa banans utläggning i dess olika delar, att antaga, förordna och
avskeda alla underlydande tjänstemän och betjänte samt att inom vissa fastställda
avlöningsklasser bestämma avlöningen åt tjänstemännen utom styrelsen.

Fråga väcktes emellertid snart nog om en förändring eller indragning av
den särskilda styrelsen för statens järnvägsbyggnader. Sålunda hemställde 1868
års riksdag om sammanförande av styrelserna för statens järnvägsbyggnader och
statens järnvägstrafik till en enda styrelse för statens järnvägar eller, därest detta
icke befunnes ändamålsenligt, om förläggande av styrelsen för statens järnvägsbyggnader
till arbetslinjen. Sedermera ifrågasatte en af Kungl. Maj:t tillsatt löneregleringskommitté
uti sitt den 19 maj 1879 avgivna betänkande, att bestyret med statens
järnvägsbyggnader skulle öfverflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken
benämning kommittén föreslog för styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.
I samma riktning uttalade sig också 1880 års riksdag, varemot 1881 års
riksdag framhöll, hurusom det kunde vara tvivel underkastat, vilket som vore
lämpligast att överlämna tillsynen över statens framtida järnvägsbyggnader till
styrelsen för statens järnvägstrafik eller till styrelsen för allmänna väg- och
vattenbyggnader.

En sammanslagning av styrelsen för statent järnvägsbyggnader och styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader hade emellertid redan dessförinnan
i viss mån ägt rum. därigenom att chefen för förstnämnda styrelsen, översten
Beijer, den 10 augusti 1877 utdämnts att tills vidare vara chef jämväl för styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader. Till följd därav hade styrelsen
för statens järnvägsbyggnader införlivats såsom en särskild avdelning inom styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader med i övrigt oförändrad organisation
och personaluppsättning.

Sedermera avlät Kungl. Maj:t till 1882 års riksdag proposition om fullständig
sammanslagning af de båda styrelserna, men riksdagen förklarade sig
anse frågan om ordnandet av tillsynen över statens järnvägsbyggnader böra
hållas öppen, intill dess fullbordandet av stambanan till Sollefteå kunde emotses,
och beviljade därför endast på extra stat ett anslag av 20,000 kronor för år 1883
att användas för anordnande av tillsyn över statens järnvägsbyggnader, vilket
anslag sedermera för varje år till och med för år 1888 förnyades. Genom 1882
års riksdags beslut upphörde styrelsen för statens järnvägsbyggnader; och Kungl.

Maj:t uppdrog i samband med fastställelse av lönestat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 2 juni 1882 tillsynen över statens järnvägsbyggnader tills
vidare från och med år 1883 åt nämnda styrelse. För fullgörande av detta uppdrag
anställdes inom styrelsen utöver den ordinarie personalen på extra stat en
byråchef, som skulle bereda och föredraga alla tekniska ärenden rörande järnvägsbyggnaderna,
samt vissa andra tjänstemän och betjänte.

I sammanhang därmed att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
greve Rudolf Cronstedt, den 28 oktober 1887 förordnades att vara chef för styrelsen
för statens järnvägstrafik, väcktes fråga därom, att tillsynen över statens
järnvägsbyggnader skulle överflyttas till denna styrelse; och anbefalldes sammaoltto^er 1888
styrelse att avgiva förslag, huru inom styrelsen handläggningen av de ärenden,
som rörde ledningen av järnvägsbyggnaderna med vad därtill hörde, skulle kunna
ordnas. Uti sitt i sådant avseende avgivna förslag förklarade styrelsen som utgick
från antagandet, att de årliga anslagen för fortsättande av statens järnvägsbyggnader
komme att uppgå till allenast 2 eller 2 V* millioner kronor, att

Bihang till riksdagens -protokoll 1915. 6 saml. 36 käft. (Nr 57.) 2

Perioden
den 1 jan.
1883—den
30 sept.
1888.

Perioden
från och
med den 1

10

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

ledningen av byggnadsarbetena kunde anförtros åt en från trafikförvaltningsgöromålen
fullt fristående ingenjör, under benämning överingenjör. Dennes huvudsakliga
verksamhet skulle förläggas till linjen och därstädes förenas med chefskapet
för byggnadsdistriktcts byrå.

Överingenjören borde äga att meddela beslut beträffande alla vid byggnaden
förekommande anordningar med undantag av sådana, rörande vilka det i
den för honom utfärdade instruktionen särskilt stadgades, att styrelsens beslut
skulle inhämtas. Byggnadsärendena skulle beredas å linjens byrå, men överingenjören
skulle endast i undantagsfall inför styrelsen framlägga och föredraga
ärendena. Detta skulle nämligen ske av överdirektören för banavdelningen beträffande
alla tekniska frågor, för vilka överingenjören ej särskilt tillkallades,
samt av överdirektören för byråavdelningen beträffande övriga byggnaden rörande
ärenden. Inom trafikstyrelsen skulle därför för behandlingen av byggnadsärendena
icke erfordras någon annan ny tjänstebefattning än en revisorstjänst.

Kungl. Maj:t avlät därefter till 1888 års riksdag proposition om överflyttande
i enlighet med styrelsens förslag av tillsynen över statens j ärnvägsbyggnader
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till trafikstyrelsen, vilken proposition
av riksdagen bifölls.

Från och med den 1 oktober 1888 överflyttades på grund härav bestyret
med statens järnvägsbyggnader till styrelsen för statens järnvägstrafik, vilken
styrelses benämning samtidigt ändrades till järiivägsstyrelsen.

Sedan norra stambanan är 1894 fullbordats, till Boden, vidtogs den förändringen
uti järnvägsbyggnadsförvaltningens organisation, att åt överdirektören
för banavdelningen inom järnvägsstyrelsen tillika meddelades förordnande att vara
överingenjör vid järnvägsbyggnaderna. Enligt den för järnvägsstyrelsen utfärdade
instruktion av den 15 oktober 1897 hörde också till banavdelningens handläggning
alla ärenden, som anginge nya järnvägsanläggningar. Det visade sig emellertid
nödvändigt att redan från och med den 1 januari 1898 tillsvidare anställa inom
styrelsen en byrådirektör, med åliggande att tillhandagå överdirektören för banavdelningen
vid beredningen av alla järnvägsbvggnadsärenden, ävensom att anvisa
särskilt anslag til bestridande av kostnaderna för revision av järnvägsbyggnadernas
räkenskaper och förrådshandlingar. #

Med anledning av 1898 års riksdags beslut att, förutom statsbanorna från
Boden till Ytter-Morjärv och från Krylbo till Örebro, statsbanor skulle anläggas
jämväl från Gällivare till Riksgränsen och från Göteborg till Skee, blev på järnvägsstyrelsens
framställning av Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 2 september
1898 förordnat, att en särskild tjänsteman benämnd överingenjör skulle tillsvidare
intill utgången av år 1900 anställas med åliggande att inom järnvägsstyrelsen
bereda samt dels i vederbörande överdirektörs ställe föredraga och i övrigt handlägga,
dels ock själv avgöra ärenden rörande nya järnvägsbyggnader, varjämte
överingenjören skulle närmast under järnvägsstyrelsen leda och övervaka berörda
byggnadsarbeten.

Genom nådigt brev den 25 november 1898 meddelade därefter Kungl. Haj:t
närmare bestämmelser för överingenjörens verksamhet; och skulle enligt dessa
bestämmelser tillkomma överingenjören utöver den befogenhet, som enligt § 22 i
gällande instruktion var tillagd avdelningschef inom styrelsen,

att antaga och entlediga tillfälliga ingenjörs- och andra biträden ävensom

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

11

bestämma deras avlöning, för så vitt denna, inkvarteringsersättning inberäknad,
understege 200 kronor i månaden;

att, där avvikelse från gällande normalbestämmelser rörande banvallen ock
överbyggnaden vore erforderlig, därom meddela föreskrift, för så vitt avvikelsen
endast vore av mindre betydelse och omfattning;

att fastställa ritningar för mindre hus och brobyggnader samt detaljritningar
till och detaljändringar i byggnader i allmänhet, allt i de fall, där järnvägsstyrelsen
icke förbehålilt sig bestämmanderätten; samt

att under inspektionsresa å arbetslinje meddela föreskrift om verkställighetsåtgärd
av beskaffenhet att icke tåla uppskov, även om detta icke eljest folie
inom hans befogenhet, dock med skyldighet för honom att snarast möjligt hos
järnvägsstyrelsen anmäla åtgärden.

Sedermera blev genom särskilda nådiga brev den 19 maj 1899 och den 17
juni 1903 överlämnat till överingenjören att bereda och föredraga eller ock själv
avgöra ärenden rörande omgestaltning av bangårdsförhållandena i Stockholm och
Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanordningar i Hälsingborg, Lund
och Malmö.

Genom nådigt brev den 31 maj 1906 skedde en av de då föreliggande ärendenas
särskilt brådskande natur påkallad tudelning av överingenjörsgöromålen, i
det att för nämnda år från överingenjörens verksamhetsområde undantogs handläggning
av de ärenden, som anginge undersökningar och utredningar beträffande
den ifrågasatta s. k. inlandsbanan från hamnplats vid Bohuslänska kusten till
lämplig plats vid statsbanan Luleå—Riksgränsen; och anställdes en särskild tjänsteman
tills vidare under år 1906 med åliggande att med den befogenhet, som förut
tillkommit överingenjören, handlägga de från överingenjörens verksamhetsområde
sålunda undantagna ärendena. Genom nådigt brev den 31 december 1906 medgavs
därefter, att jämväl efter 1906 års utgång finge tills vidare under år 1907
anställas dels en överingenjör och dels en särskild tjänsteman för handläggning
av de ärenden, som enligt nådiga brevet den 31 maj 1906 undan tagits från överingenjörens
verksamhetsområde.

Å den så kallade järnvägsbyggnadsbyrån inom järnvägsstyrelsen, som förestods
av överingenjören, anställdes med Kungl. Maj:ts medgivande förutom en
byrådirektör, varom ovan förmälts, en byråingenjör, en notarie och en revisor.
Revisorsbefattningen indrogs dock från och med den 1 november 1905 och revisorns
göromål överlämnades till revisorn i järnvägsstyrelsen mot viss ersättning. De å
ifrågavarande byrå anställda tjänstemännen förordnades för två år i sänder.

Överingenjören förordnades till och med år 1904 för två år i sänder. Från
och med år 1905 meddelades koitare förordnanden.

Vid underdånig föredragning den 22 december 1905 av frågan om förord-1906 års saknande
av överingenjör vid statens järnvägsbyggnader anförde dåvarande statsrådet
och chefen för civildepartementet att, enär under de närmaste åren järnvägsbygg- randejärnnader
för statens räkning kunde antagas i avsevärd omfattning förestå, det syntes vägsbyggnanödigt
att dessförinnan underkasta själva frågan om den lämpligaste organisatio- dernas organen
av ledningen utav ifrågavarande byggnadsföretag en noggrann prövning, rasatton.
Departementschefen hemställde därför om bemyndigande att tillkalla sakkunniga
personer för att avgiva yttrande och förslag, huru ledningen av och tillsynen över
nya järnvägsanläggningar för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas.
Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter departementschefen enligt

12

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

beslut den 5 januari 1906 uppdrog åt översten A. F. O. Cederberg, ledamöterna
av riksdagens andra kammare dåvarande landssekreteraren Gustaf „Roos och friherre
Theodor Adelswärd, trafikchefen K. A. L. Rosenquist av Akershult och
trafikchefen, kaptenen John Nyström, att med översten Cederberg såsom ordförande
avgiva dylikt yttrande och förslag.

Byggnads- I sitt den 30 mars 1906 avgivna utlåtande framhålla de sakkunnige till en

ledninaens början, hurusom sättet att ordna ledningen av statens järnvägsbyggnader i avseöverflyt-
värd mån måste göras beroende av den omfattning, i vilken dessa byggnader komme
särskild™ utföras. Då man nu syntes med säkerhet kunna förutsätta, att under närbyggnads-
maste åren järnvägsbyggnader för statens räkning i avsevärd omfattning förestyrelse.
stode, hade de sakkunnige vid uppgörandet av förslag till framtida organisation
av ledningen av statsbanebyggnaderna utgått från denna förutsättning. Skulle
mot förmodan under den närmaste framtiden icke komma att utföras andra järnvägsanläggningar
än de under byggnad varande banlinjerna Göteborg—Skee och
Morjärv—Lappträsk, syntes någon överflyttning av byggnadsledningen från järnvägsstyrelsen
till annan myndighet icke böra äga rum, men det vore synnerligen
viktigt, att, därest mera omfattande undersökningar för ifrågasatta statsbanor
skulle företagas, samma myndighet, som sedermera skulle handhava ledningen
av banan läggningarna, jämväl finge övertaga ansvaret för de förberedande undersökningarna.

Härefter anföra de sakkunnige vidare, att såväl då byggnadsledningen från
och med år 1883 uppdragits åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som ock då den
år 1888 överflyttades till styrelsen för statens järnvägstrafik, detta motiverats
därmed, att järnvägsbyggande för statens räkning för framtiden antagligen komme
att äga rum endast i ringa omfattning. År 1888 hade också järnvägsstyrelsen
utan mera betydande ökning i arbetskrafterna kunnat handlägga jämväl byggnadsärendena
redan av det skäl, att styrelsen samtidigt fått till chef en man,
vilken under en lång följd av år varit använd i allt högre poster vid järnvägsbyggnaderna,
samt att denne därvid åtföljts av ingenjörer, underbefäl och arbetare,
vilka erhållit en mångårig utbildning och erfarenhet vid statens järnvägsbyggnadsarbeten.

När den närmaste arbetsledningen sedermera övergått från den äldre befälsstammen
till andra krafter, visade det sig, att svårigheter vid ledningen uppstode.
Den omständigheten, att järnvägsbyggnaderna till stor del pågått inom ödemarker
med synnerligen omilt klimat, samt kännedomen om det ringa ålderdomsunderstöd,
som tillkommit de vid byggnaderna uttjänta ingenjörerna, hade gjort
det mindre lätt att till byggnaderna erhålla dugliga befattningshavare, särskilt
arbetsledare. Svårigheterna vid linjebefälets rekrytering medförde ökade anspråk
på den högsta ledningen, så att denna, mer än eljest varit behövligt, måst ägna
arbete och omtanke åt detaljer, från vilka den bort vara befriad. Det hade också
visat sig, att uppgjorda kostnadsförslag i väsentlig grad överskridits vid utförandet
av åtskilliga banbyggnader, därvid enligt de sakkunniges uppfattning de högst
avsevärda stegringarna i anläggningskostnaderna utöver de beräknade beloppen
icke mer än delvis kunde tillskrivas den höjning av arbetslöner och materialpriser,
som efter kostnadsplanernas uppgörande både ägt rum, eller de ogynnsamma
lokala förhållanden, under vilka arbetena hade utförts.

Sedan år 1888 hade även i andra avseenden tillkommit förändringar, vilka
i hög grad måste försvåra byggnadsledningen genom järnvägsstyrelsens försorg.

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

13

Trafiken å statens järnvägar hade nämligen sedan dess tillväxt i sådan grad, att
administrationen av denna trafik med därmed sammanhängande angelägenheter
obestridligen måste anses vara av den vittomfattande och maktpåliggande beskaffenhet,
att järnvägsstyrelsens arbetskrafter därav finge anses tagas fullt i anspråk.
Vid inträffande ombyten av chefer för järnvägsstyrelsen hade helt naturligt de
ändrade trafikförhållandena tillmätts vida större inflytande än den styrelsen anförtrodda
byggnadsledningen, ett förhållande, som så mycket mindre kunnat motvägas
genom den större handlingsfrihet, vilken tillagts föredraganden för byggnadsärendena,
som denna större handlingsfrihet syntes icke hava blivit i tillräcklig
omfattning begagnad.

Till beslutet att till järnvägsstyrelsen överflytta ledningen av järnvägsbyggnaderna
antogo de sakkunnige den omständigheten hava medverkat, att tidigare
vissa stationsanläggningar o. d. efter en järnvägs överlämnande till trafikstyrelsen
någon gång ansetts olämpliga och därför blivit omedelbart ändrade.
Det syntes emellertid de sakkunnige vara tydligt, att behörigt inflytande å de
för trafikens skötsel och säkerhet erforderliga anordningarna kunde tillerkännas
trafikens handhavare, utan att för ändamålet det egentliga arbetet av denne utfördes.
I den anmärkta omständigheten läge således icke något hinder för byggnadsavdelningens
överlämnande till en från järnvägsstyrelsen fristående organisation.
Den omständigheten, att beslutanderätten i byggnadsfrågorna skulle utövas
av ett centralt ämbetsverk i huvudstaden medförde däremot väsentliga olägenheter.
Personlig inspektion vore nämligen av behovet påkallad, och muntliga förhandlingar
mellan den beslutande och linjebefälet borde alltid äga rum, då det

fällde att bestämma medlen för svårigheters övervinnande. Endast därigenom
unde tidsutdräkt förebyggas samt förhindras, att skriv- och ritgöromålen vid
linjen alltför myeket ökades, och att linjeingenjörerna till följd därav droges från
det viktiga linjearbetet till tidsödande byrågöromål.

Samma skäl, som nu senast anförts mot byggnadsledningens utövande av
järnvägsstyrelsen, talade också mot dess förflyttande till väg- och vatten byggnadsstyrelsen.
Emot en sådan förändring kunde också framhållas den omständigheten,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som företrädesvis vore kontrollerande myndighet,
hade en verksamhet huvudsakligen av annan art än den, varom nu vore
fråga. Det vore dessutom under inga förhållanden lämpligt att åt fäst organiserade
ämbetsverk uppdraga handhavandet av så tillfälliga, av riksdagens årliga
anslag beroende företag som statens järnvägsbyggnader, vilka företag ständigt
växlade till sin omfattning, och för vilkas utförande det av denna anledning
måste å olika tider krävas växlande antal funktionärer. Om däremot en ny särskild
myndighet för ledningen av statens järnvägsbyggnader inrättades, skulle
för en sådan ny myndighet icke erfordras större personal, än som för samma
ändamål funnes anställd hos järnvägsstyrelsen, eller som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för ändamålet skulle behöva, och för en sådan särskild myndighet
skulle till chef givetvis komma att förvärvas en uti ifrågavarande hänseende tekniskt
fackutbildad och fullt sakkunnig person.

På grund av vad sålunda anförts, syntes det de sakkunniga från alla synpunkter
vara lämpligast, att skötseln av statens järnvägsbyggnader, därest sådana
i större utsträckning skulle utföras, lämnades åt en för detta ändamål särskild
organiserad myndighet, som lämpligen borde benämnas styrelsen för statens järnvägsbyggnader.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

I fråga om en sådan styrelses organisation ansågo de sakkunnige lämpligt,
att styrelsen med de inskränkningar i dess maktbefogenhet, som betingades av
dess egenskap av statsinstitution, i övrigt anordnades efter de grunder, som vid
enskilda företag i liknande fall följdes, så att en mera affärsmässig skötsel samt
jämförelsevis mera fria och obundna former skulle erhållas, än den rent ämbetsmannamässiga
förvaltningen medgåve. Den närmaste ledningen av och tillsynen
över järnvägsbyggnaderna borde därför anförtros åt en chef, som i huvudsak borde
tilldelas en befogenhet, motsvarande den, som i enskilda affärsföretag vanligen
tillkomme disponent eller verkställande direktör. Denne chef ansågo de sakkunnige
böra benämnas »chefingenjör vid statens järnvägsbyggnader». Utom chefingenjören
skulle styrelsen bestå av 4 ledamöter, vilka skulle väljas så, att styrelsens
sammansättning kunde innebära trygghet för att erforderlig sakkunskap
och erfarenhet i tekniska, merkantila och juridiska frågor förefunnes inom styrelsen.
Styrelsen i dess helhet skulle tillkomma att besluta endast i viktigare
ärenden. I alla övriga fall skulle chefingenjören äga att ensam besluta. Chefingenjören
och styrelsens övriga ledamöter skulle förordnas av Kungl. Maj:t, chefingenjören
för 5 år och de övriga ledamöterna för 2 år. Med hänsyn därtill att
chefingenjören icke bleve tillerkänd någon pensionsrätt, samt för att till dennes
krävande och ansvarsfulla befattning skulle kunna erhållas den mest lämpliga
och kompetenta personen, borde chefingenjörens avlöning bestämmas till ett belopp
icke understigande 20,000 kronor. För var och en av de övriga styrelseledamöterna
föreslogo de sakkunnige ett årligt arvode av 2,500 kronor.

Beträffande området för den nya styrelsens verksamhet skulle det åligga
denna att utöva högsta ledningen av och tillsynen över utförandet av nya järnvägsanläggningar
för statens räkning med vad därtill hörer. Styrelsen skulle
verkställa erforderliga undersökningar för ifrågasatta statsbanebyggnader ävensom
upprätta planer och kostnadsförslag för sådana byggnaders utförande. Den skulle
i fråga om beslutade bananläggningar ombesörja arbetenas verkställande i enlighet
med fastställda planer och kostnadsförslag samt förvalta och redovisa de för
statens järnvägsbyggnader anslagna medel. Vidare skulle styrelsen avgiva yttranden
och verkställa utredningar jämväl i andra järnvägsärenden än dem; som
redan nämnts, samt å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar tala och svara i alla
mål och ärenden rörande de statens järnvägsbyggnader, som utfördes under styrelsens
ledning. Slutligen skulle det också tillkomma styrelsen att pröva alla
anbud om byggnadsarbetenas utförande å så kallad generalentreprenad ävensom
att besluta i fråga om större upphandlingar, under det att chefingenjören skulle
äga att själv eller genom underlydande arbetsbefäl träffa entreprenadavtal av
mindre omfattning, med rätt för styrelsen och chefingenjören att vid upphandlingar
träffa uppgörelse under hand, när helst sådant befunnes lämplig^

Alla arbeten, som berörde trafiken på de färdigbyggda järnvägarna och
nybyggnader å dessa, såsom dubbelspårsanläggningar, bangårdsanläggningar m. m.,
skuile fortfarande tillkomma järnvägsstyrelsen att utföra, dock att, därest särskilda
omständigheter därtill föranledde," ny byggnadsarbeten jämväl vid de trafikerade
banorna skulle kunna, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall därom lämnade
föreskrift, uppdragas åt styrelsen för järnvägsbyggnaderna.

Vad angår frågan om samarbete mellan järnvägsbyggnadsstyrelsen och
järnvägsstyrelsen innehöll det av de sakkunnige för den förra styrelsen upprättade
mstruktionsförslaget, att i fråga om anslutning mellan statsbanor ävensom i frågor,

Statsutskottets utlutande Nr 57.

15

som närmast berörde trafikens skötsel och säkerhet, sådant samarbete skulle äga
rum, samt att, därest det skulle erfordras, Kungl. Maj:t skulle utfärda närmare
bestämmelser rörande detta samarbete.

I sitt utlåtande angiva därjämte de sakkunnige, att järnvägsstyrelsen i
vissa frågor, där samarbete borde förefinnas, skulle äga bestämmanderätt. Järnvägsstyrelsen
skulle det sålunda tillkomma att vid arbets- och kostnadsplaners
uppgörande för en ny banlinje upprätta specialförslag rörande bland annat spårväxlars
konstruktion, banvaktsstugors antal, lokomotivstallars läge och storlek,
vatten stationers och därtill hörande pumpverks anordnande, vidare beträffande
signal- och förreglingsanordningar, den rörliga materielen för trafiken, trafikinventarier
och övriga utrustningspersedlar samt vikt, modell och tillverkningsbestämmelser
för räler ävensom angående syllavstånd, belastningsschema för broar m. m.

I fråga om vissa andra ärenden skulle järnvägsstyrelsen allenast äga rätt
att vid arbets- och kostnadsplaners uppgörande yttra sig, nämligen i fråga om
bangårdars läge och utsträckning, stationsanordningar i övrigt, husbyggnaders
inredning, läge för de till bangårdar hörande byggnader samt telegrafens anordning.

Under byggnadsarbetenas utförande erforderlig rullande materiel jämte
personal skulle järnvägsstyrelsen mot ersättning tillhandahålla, och från järnvägsstyrelsens
förråd skulle mot ersättning utlämnas för den rullande materielen behövliga
förbrukningsartiklar, såsom kol, olja m. m. Den för trafiken behövliga
rullande materielen, trafikinventarier och övriga utrustningspersedlar skulle inköpas
av järnvägsstyrelsen, som skulle tillhandahålla jämväl för banbyggnaderna
erforderliga räler med tillhörande skarvjärn.

Järnvägsstyrelsen skulle icke tillerkännas rätt att under arbetets gång
kontrollera utförandet. Däremot borde, innan färdigbyggd banlinje överlämnades
till järnvägsstyrelsens förvaltning, besiktning å densamma äga rum av en för
sådant ändamål tillsatt särskild besiktningsnämnd.

Byggnadsstyrelsens huvudbvrå skulle icke ovillkorligen hava sitt säte i
Stockholm utan kunna förläggas till den plats, som med avseende på kommunikationerna
mellan byrån och arbetslinjen kunde i varje särskilt fall anses lämplig.
Byrån skulle således kunna förflyttas allt efter arbetenas utförande inom olika
trakter av landet.

Styrelsen skulle äga att utse och entlediga distriktsingenjörer — motsvarande
nuvarande arbetscheferna — bestämma antalet av de såväl vid huvudbyrån som å
linjen anställda befattningshavarna samt fastställa de åt den högre tjänstepersonalen
utgående löner och andra dem möjligen tillkommande förmäner. Chefingenjören
skulle tillsätta och entlediga alla befattningshavare utom distrikt singenjörerna
samt meddela bestämmelser i fråga om avlöningsförmåner för det lägre
arbetsbefälet och betjänte. Instruktioner och tjänstgöringsreglementen för personalen
skulle utfärdas av styrelsen.

För att dugliga ingenjörer skulle kunna förvärvas till befattningar vid
järnvägsbyggnaderna föreslogo de sakkunnige, att uttryckligt stadgande skulle
meddelas därom, att vid tillsättningen vid tjänster inom och under järnvägsstyrelsen
samma hänsyn borde tagas till tjänstgöring vid banbyggnaderna som
till tjänstgöring vid trafiken.

I fråga om sättet för byggnadsarbetenas utförande framhålla de sakkunnige
önskvärdheten därav, att entreprenadsystem i största möjliga omfattning kunde

16

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande
anledning
av de sakkunniges

förslag.

komma till användning, men att byggnadsstyrelsen alltid borde äga frihet att
välja den form, som för arbetenas utförande å viss tid eller ort befunnes lämpligast.

Över de sakkunniges utlåtande avgav järnvägsstyrelsen yttrande av den
23 april 1906. Styrelsen framhåller däruti till en början, hurusom åtskilliga av
* de med den nuvarande ledningen av järnvägsbyggnaderna förenade olägenheter,
som av de sakkunnige angivits, vore beroende därpå, att statens järnvägsbyggnader
tidtals forcerats och tidtals avstannat. Under perioder av forcerat järnvägsbyggande
bleve det nämligen icke möjligt att anskaffa befäl i tillräcklig
mängd med de kvalifikationer, som vore erforderliga, ej heller underbefäl eller
arbetare utrustade med önskvärda egenskaper. Inträffade ett forcerat järnvägsbyggande
under för landets industri gynnsamma konjunkturer, bleve stegringen i
arbets- och materialpris sådan, att för normala förhållanden uppgjorda kostnadsförslag
fullständigt förrycktes. En oförutsedd, avsevärdare inskränkning i järnvägsbyggandet
medförde den svårigheten, att större delen av det använda arbetsbe
talet, som redan förvärvat praktisk erfarenhet, samt en stor del av de vid byggnaden
anställda arbetarne måste avskedas. Dessa olägenheter skulle kunna undanröjas,
om det med nödig hänsyn till landets förmåga att bära kostnaderna för de
nya järnvägsbyggnader, som genom statens försorg skulle utföras, uppgjordes en
på noggranna undersökningar grundad plan för järnvägsbyggnadernas utförande
att tillämpas under en längre följd av år.

Det skäl, som huvudsakligen föranlett överflyttandet av ledningen av statens
järnvägsbyggnader först till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och därefter
till järnvägsstyrelsen, hade varit den ringa omfattning, vari järnvägsbyggnaderna
hade antagits under de vid vartdera tillfället närmast följande åren skola ifrågakomma.
Av denna omständighet kunde dock icke dragas den slutsatsen, att statsmakternas
uppfattning varit den, att då större statsbaneanläggningar förekomme,
dessas ledning borde uppdragas åt en särskild för ändamålet inrättad styrelse.
Yad som föranlett banbyggnadernas överflyttande till järnvägsstyrelsen, hade
nämligen, förutom nyssnämnda skäl, varit jämväl de fördelar, som väntades därav
uppkomma, nämligen enhetlighet i ledningen av statens järnvägsbyggnader och
statens järnvägstrafik samt förenkling i administrationen och därav föranledd besparing
i kostnader.

Mot styrelsens ledning av statens under senare år utförda eller under anläggning
varande järnvägsbyggnader hade klander framställts på den grund, att
de verkliga byggnadsomkostnaderna överstigit de beräknade; och de sakkunige
hade ansett anledningen härtill icke uteslutande kunna sökas i stegrade materialoch
arbetspriser eller ogynnsamma lokala förhållanden. Styrelsen påpekar till
bemötande härav först, hurusom anläggningskostnaderna för vissa stambanor,
byggda under den tid, ledningen av statens järnvägsbyggnader handhades av en
särskild styrelse, överskridit de beräknade kostnaderna i en grad ungefärligen
motsvarande, vad som skett med de av de sakkunnige åberopade banbyggnaderna,
Den omständigheten, att de beräknade anläggningskostnaderna för vissa statsbanor
blivit överskridna, innebure icke tillräcklig grund för påståendet, att arbetsledningen
varit mindre tillfredsställande, utan kunde lika väl bero på förändrade
konjunkturer och vid kostnadsförslagens uppgörande okända lokala förhållanden,
vilka rubbat förutsättningarna för de gjorda kostnadsberäkningarna. Styrelsen
lämnar därefter en närmare redogörelse för anledningarna i varje särskilt fall

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

17

till den av de sakkunniga anmärkta förhöjningen i anläggningskostnaderna för
de olika uppgivna statsbanebyggnaderna, varjämte styrelsen påpekar, hurusom
samtidigt med anläggandet av de av de sakkunniga omförmälda statsbanorna åtskilliga
enskilda järnvägsanläggningar hade utförts, beträdande vilka det likaledes
visat sig, att anläggningskostnaderna högst betydligt överskridit de beräknade
med anledning — liksom ifråga om statsbanebyggnaderna — av det nästan
exempellösa ekonomiska uppsvinget i landet under slutet av 1890-talet.

De sakkunnige hade icke tagit tillräcklig hänsyn till nyttan och nödvändigheten
av ett intimt sammarbete mellan statens järnvägsbyggnader och statens
redan trafikerade järnvägar. Planläggningen av och de förberedande undersökningarna
för ett järnvägsföretag ävensom järnvägsanläggningens utförande borde
uppenbarligen verkställas på det sätt, som bäst överensstämde med erfarenheten
frän de under trafik varande banorna. En ständig växelverkan borde därför råda
mellan byggnaderna och färdiga banan, men enligt vad erfarenheten från en
föregående tid givit vid handen, mötte det emellanåt ganska stora svårigheter
att åstadskomma ett enigt samarbete mellan tvenne styrelser, vilkas verksamhetsområden
gränsade intill och delvis grepe in i varandra. Om statens järnvägsbyggnader
och de trafikerade järnvägarna hörde under samma styrelse, kunde all
den sakkunskap, som stode den senare till buds, på ett snabbare sätt och med
mindre kostnad komma byggnaderna till godo. Upphandlingen av erforderliga
materialier och effekter skedde både ekonomiskt fördelaktigare och med bättre resultat,
om den ägde rum i samband med leverans för statens järnvägars behov.
De trafikerade banornas verkstäder kunde stå till byggnadernas förfogande för
tillverkning av nya växlar och dylikt samt för reparationer av vagnar och lokomotiv
m. m. Besiktning av leveranser kunde verkställas gemensamt av för varje
särskilt fall sakkunniga personer. Gemensamt brokonstruktionskontor funnes,
liksom också gemensamt kontor för uppgörande av förslag till och besiktning av
växel- och signalsäkerhetsanordningar samt telegraf- och andra elektriska anläggningar.
Juridiska spörsmål, frågor om förande av rättegångar och bevakning av
fordringar m. m. kunde handläggas inom den därför avsedda byrån inom järnvägsstyrelsen,
gemensam arkitekt kunde finnas anställd, vilken hade de bästa förutsättningarna
för att kunna tillgodose de olika banbyggnadernas behov av för
var och en av dessa särskilt lämpade husbyggnader. Det vore av vad styrelsen
sålunda anfört ovedersägligt, att, om statens järnvägsbyggnader överflyttades till
en särskild styrelse, den å chefingenjörens byrå tjänstgörande personalen måste
bliva betydligt talrikare än den å järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå anställda och
järnvägsbyggnadernas administrationskostnader därigenom avsevärt förhöjas.

De sakkunnige hade utgått från förutsättningen, att mycket omfattande
järnvägsbyggnader under de närmaste åren komme att för statens räkning utföras.
Skulle denna förutsättning visa sig oriktig, skulle, såsom de sakkunnige
också framhållit, en dylik överflyttning icke vara erforderlig, och om nya järnvägsanläggningar
väl skulle komma till utförande, men verkställas genom generalentreprenad,
såsom de sakkunnige ansett vara i regel fördelaktigast, skulle ej
heller i sådant fall en överflyttning av ledningen av järnvägsbyggnaderna vara
motiverad. Göromålen för byggnadsstyrelsen och för chefingenjören syntes nämligen
i sistnämnda fall icke bliva av den omfattning, att en särskild styrelse
bleve behövlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 sand. 36 liuft. (Nr 57).

3

18

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Skulle åter under de närmaste åren av statsmakterna fattas beslut om utförandet
av mera betydande järnvägsanläggningar, och skulle arbetena.å dessa
komma att bedrivas med tillämpning av det system, som under senaste tider vid
banbyggnaderna använts, funne sig styrelsen, om också icke utan en viss tvekan,
kunna tillstyrka genomförandet av en sådan organisation, som av de sakkunnige
föreslagits. Styrelsen måste nämligen med tillfredsställelse se, att på detta sätt
en betydande lindring i dess arbetsbörda bereddes. Att styrelsen ändå tvekade
om den fulla nyttan av den föreslagna åtgärden, berodde därpå, att icke desto
mindre vissa lika viktiga byggnadsarbeten måste bos styrelsen bibehållas, nämligen
de många och stora bangårdsombyggnadsarbetena, den nya ingången till
Stockholm och en del betydande dubbelspårsanläggningar.

En given förutsättning för styrelsens anslutning till de sakkunniges förslag
vore emellertid, att bestämmelser gåves, genom vilka det huvudsakliga av
det nuvarande intima samarbetet mellan järnvägsbyggnaderna och färdiga banan
bevarades. Sålunda syntes det för uppnående av nödigt samarbete mellan järnvägsstyrelsen
och järnvägsbyggnadstyrelsen ändamålsenligt, att en ledamot av
sistnämnda styrelse av Kungl. Maj:t utsåges inom. järnvägsstyrelsen. Vidare
borde järnvägsstyrelsen tillerkännas avgöranderätt jämväl i åtskilliga ganska
väsentliga avseenden, i vilka det enligt de sakkunniges förslag skulle tillkomma
byggnadsstyrelsen att meddela beslut, såsom beträffande planläggning av bangårdar
samt håll-, last- och mötesplatser, beträffande storlek och inredning av
stationshus, lokomotivstallar, godsmagasin verkstads- och förrådshus samt till
stationsanläggning hörande bostadsbyggnader, beträffande trafiksäkerhetsanordningar,
anordnande av telegraf- och telefonlinjer, beträffande den rullande materielen
m. m. Slutligen borde också järnvägsstyrelsen sättas i tillfälle att granska
och yttra sig angående de plan- och profilritningar, som av byggnadstsyrelsen uppgjorts
för en ifrågasatt statsbana, innan förslaget inginge till Kungl. Maj:t.

Om lämpligheten av förslaget att förlägga byggnadsstyrelsen och dess
hnvudbyggnad till arbetslinjen eller annan ort utom Stockholm kunde styrelsen
icke finna sig övertygad. Svårigheter skulle nämligen för byggnadsstyrelsen
uppstå för erforderligt samarbete såväl med järnvägsstyrelsen som med civildepartementet
samt andra statens myndigheter i huvudstaden, och de fördelar, som
skulle vinnas genom styrelsens förläggande till en av arbetslinjerna, skulle bliva
mycket små i förhållande till de olägenheter, som därav skulle föranledas, för
såvitt byggnadsarbeten samtidigt skulle bedrivas å två eller flera måhända vitt
skilda platser. Angående den nämnd, som skulle avsyna en genom byggnadsstyrelsens
försorg utförd statsbanebyggnad, gjorde styrelsen åtskilliga anmärkningar,
för vilka i detta sammanhang icke torde behöva närmare redogöras.

Till sist framhåller styrelsen, att inom den närmaste framtiden sannolikt
förestode vissa synnerligen omfattande arbeten, såsom omgestaltning av bangårdarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Lund, Eslöv och Nässjö ävensom
utläggning av dubbelspår å flera bansträckor, vilka arbeten styrelsen i likhet
med de sakkunnige ansåge fortfarande böra utföras genom järnvägsstyrelsens försorg.
Med hänsyn till dessa arbeten syntes det i allt fall bliva nödvändigt, att
för handläggningen av frågor rörande de samma en särskilt därför utbildad person
för en längre tid framåt anställdes inom styrelsen. Då utförandet av vissa
nyssberörda anläggningar vore förbundet med fullt ut lika stora tekniska svårigheter
som utförandet av de nya statsbanor, vilka nu voro ställda i utsikt, måste

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

19

en sådan adjungerad ledamot i järnvägsstyrelsen kunna motsvara minst de fordringar,
de sakkunnige ansåge sig böra ställa på en blivande chefingenjör vid statens
järnvägsbyggnader, och borde därför hans avlöning icke heller rimligen kunna
sättas till ett avsevärt lägre belopp än den senares.

Emot järnvägsstyrelsens beslut anmälde tillförordnande överdirektören Reservation
Klemming sin skiljaktiga mening. Han ansåg, att järnvägsstyrelsens kritik över
de sakkunniges förslag bort utmynna i ett avstyrkande av detsamma. En chef SCTfs beslut.
för byggnadsavdelningen med de kvalifikationer, som de sakkunnige tänkt sig
för en sådan befattningshavare, borde mycket väl kunna inordnas inom järnvägsstyrelsen,
därest åt denna byggnadschef i alla frågor, som icke voro av för statsbanedriften
betydelsefull natur, gåves den bestämmanderätt, att den verkliga
ledningen av arbetena komme att ligga i hans hand, och om föredragning i
styrelsen av byggnadschefen skedde endast i sådana frågor, som i fastställd instruktion
bestämts. Någon verklig olägenhet för överingenjörens tjänsteutövning
av hans samband med järnvägsstyrelsen kunde icke påvisas, utan tvärtom hade
han därigenom tillfälle att, när han så önskade, rådslå med järnvägsstyrelsens
övriga ledamöter och påkalla biträde i många olika former. Den förmån, som
enligt de sakkunniges förslag skulle vinnas genom inrättande av en styrelse, så
sammansatt som de sakkunnige föreslagit, skulle lika väl kunna ernås, därest den
anordningen vidtoges, att Kungl. Maj:t tillsatte skickliga och erfarna män, som
av chefen för järnvägsstyrelsen skulle sammankallas till överläggning och beslut
i vissa betydelsefulla frågor. Genom en sådan anordning skulle för statens järnvägsbyggnader
kunna tillgodogöras den erfarenhet, den sakkunskap och de arbetskrafter,
som funnes i och under järnvägsstyrelsen, och de många anledningar till
slitningar undvikas, som, enligt reservantens på erfarenhet från gångna tider
grundade övertygelse, skulle medfölja den av de sakkunnige förordade anordningen
med en särskild byggnadsstyrelse.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 4 augusti 1906 av frågan om 1906 års
förändrad organisation av järnvägsstyrelsen med därunder lydande förvaltningar järnvägsorfäste
statsrådet och chefen för civildepartementet uppmärksamheten därå, att^kommittés''
Kungl. Haj:t den 22 december 1905 bemyndigat dåvarande departementschefen yttrande röatt
tillkalla sakkunniga personer för att avgiva yttrande och förslag, huru led- rande järnningen
av och tillsynen över nya järnvägsanläggningar för statens räkning borde vägsbyggnaför
framtiden lämpligast ordnas. I sammanhang därmed anförde departements- de™sati<m''
chefen vidare, att den av honom för avgivande av yttrande rörande järnvägsstyrelsens
organisation m. m. ifrågasatta kommittén borde vid fullgörandet av
sitt uppdrag taga jämväl denna fråga i noggrannt övervägande, enär ovannämnda
sakkunniges förslag vore uppgjort, under förutsättning att ej någon mera ingående
omorganisation av järnvägsstyrelsen skulle ske.

Berörda kommitté avgav sitt betänkande den 8 mars 1907 och anförde
därvid i förevarande ämne följande.

Kommittén ville därvid icke bestrida, att förhållandena i avseende å
byggnadsverksamheten och trafiken eller endera kunde i framtiden utveckla sig
så, att det kunde komma att anses nödvändigt, att ledningen av och tillsynen
över statens järnvägsbyggnader uppdroges åt en särskild därför inrättad styrelse.

A andra sidan måste dock fasthållas, dels att under dåvarande förhållanden avsevärt
mycket arbete utfördes för järnvägsbyggnadernas räkning av andra järnvägsstyrelsens
byråer och kontor än den för järnvägsbyggnaderna inrättade byggnads -

20

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

byrån, dels ock att såväl enligt de sakkunniges som i ännu högre grad enligt
järnvägsstyrelsens förslag järnvägstyrelsen jämväl efter inrättandet av en särskild
byggnadsstyrelse skulle hava att meddela beslut eller avgiva yttrande beträffande
en mängd byggnadsverksamheten berörda frågor. Härav framginge tydligen,
i vilket nära samband förvaltningen av statens redan trafikerade järnvägar och
ledningen av statens järnvägsbyggnader stodo till varandra. Ej heller kunde
det förnekas, att förenandet av dessa båda uppgifter i en styrelses hand måste
lända först byggnadsverksamheten och sedan trafikskötseln till synnerligen stort
gagn. Kommittén hade därför ansett sig böra noggrannt undersöka, om icke de
av de sakkunige lämnade goda uppslag till förbättringar i avseende å nybyggnadsförvaltningen
vid statens järnvägar, så vitt de vore av organisatorisk natur,
skulle kunna med fördel inpassas i det förslag till en omorganiserad järnvägsstyrelse,
som av kommittén framlagts.

De sakkunniges förslag vilade på förutsättning bland annat, att järnvägsstyrelsens
organisation skulle bliva oförändrad sådan den för det dåvaranda vore,
och de sakkunnige framhöllo som ett av de allra främsta skälen för inrättandet
av en särskild byggnadsstyrelse den omständigheten, att trafiken å statsbanorna
erhållit den omfattning, att administration av de trafikerade banorna toge järnvägsstyrelsens
arbetskraft fullständigt i anspråk. Det vore också detta skäl, som
förmått järnvägsstyrelsen att, ehuru visserligen med tvekan, tillstyrka bifall i
huvudsak till de sakkunniges förslag. Genom de organisationsförändringar, som
av kommittén föreslagits, skulle emellertid järnvägsstyrelsen befrias från handläggningen
av en mängd löpande ärenden och anordningar i övrigt vidtagas för
lättandet av chefens och ledamöternas arbetsbörda. Det skäl, som i förberörda
avseende anförts mot bibehållandet inom järnvägsstyrelsen av ledningen av statens
järnvägsbyggnader, skulle alltså i huvudsak bortfalla med genomförandet av
kommitténs förslag.

Med den särskilda byggnadsstyrelsen och med den organisation som denna
skulle erhålla, hade sakkunnige åsyftat, att statens järnvägsbyggnader skulle
komma att ledas och skötas med större affärsmässighet, än dittills kunnat ske.
För sådant ändamål skulle dels den nya styrelsen anordnas i mera överensstämmelse
med styrelsen i ett enskilt järnvägsföretag, dels ock åt denna styrelse och
den befattningshavare, chefingenjören, som skulle hava det egentliga utförandet
av järnvägsbyggandet om hand, beredas jämförelsevis större handlingsfrihet, på
samma gång som järnvägsbyggnadsförvaltningen skulle underkastas en mera
saklig revision. Genom den sammansättning, som kommittén föreslagit för järnvägsstyrelsen,
genom den ökade handlingsfrihet särskilt i upphandlingsfrågor,
kommittén velat inrymma åt denna styrelse, och genom kommitténs förslag om
en särskild överrevision hade kommittén sökt att i flera synnerligen betydelsefulla
avseenden åt järnvägsstyrelsen vinna, vad de sakkunnige eftersträvat för byggnadsstyrelsen.

Då således efter ett genomförande av kommitténs förslag uti nu ifrågavarande
avseenden hinder för järnvägsstyrelsen att fortfarande handlägga ärendena
rörande statens järnvägsbyggnader enligt kommitténs mening icke behövde
förefinnas, åtminstone så länge järnvägsbyggnader för statens räkning icke förekomme
i synnerligen stor utsträckning, samt de huvudsakliga fördelar, som skulle
vinnas med inrättandet av en särskild byggnadsstyrelse och dess organiserande i
enlighet med de sakkunniges förslag, likaväl kunde ernås utan en sådan anord -

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

21

ning, kunde kommittén för sin del icke finna annat än att under angiven förutsättning
ledningen av och tillsynen över statens järnvägsbyggnader fortfarande
borde handhavas av järnvägsstyrelsen.

Därvid borde järnvägsstyrelsen tilläggas den befogenhet, som de sakkunnige
föreslagit för järnvägsbyggnadsstyrelsen, nämligen dels att vidtaga vissa
detaljändringar i fastställd arbetsplan för en statsbaneanläggning, dels ock att
meddela bestämmelser beträffande antalet och beskaffenheten av samt avlöningsförmånerna
för den personal, som kunde erfordras såväl inom styrelsen för handIäggning
av järnvägsbyggnadsärendena som ock å arbetslinjen för byggnadernas
utförande. Den förra av dessa frågor syntes böra handläggas i plenum för förvaltningsärenden,
den senare i plenum för personalärenden.

För att handleda och övervaka utförandet av järnvägsbyggnaderna samt
handhava den löpande förvaltningen i detta avseende ansåg kommittén, att i järnvägsstyrelsen
tills vidare borde anställas en överingenjör, vilken benämning kommittén
funne lämpligen böra bibehållas. Överingenjören borde i överensstämmelse
med de sakkunniges förslag av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av fem år.
Under överingenjören skulle ställas den för järnvägsbyggnadernas räkning anställda
personalen. Till honom borde styrelsen kunna överlämna den styrelsen
tillkommande befogenhet att bestämma i fråga om personalens antal, beskaffenhet
och avlöning, för så vitt fråga vore om befattning, vars avlöning, inkvarteringsersättning
inberäknad, understege 200 kronor för månad; och överingenjören borde
jämväl i övrigt tilläggas den befogenhet, som enligt nådiga brevet den 25 november
1898 tillkomme denne befattningshavare. Det läge nämligen i sakens natur,
att en ganska stor handlingsfrihet måste tillerkännas överingenjören, och han
borde i detta avseende rätt väsentligt skilja sig från avdelningscheferna i styrelsen.
Den allmänna normen syntes böra vara den, att överingenjören skulle
kunna självständigt avgöra alla sådana slag av ärenden, som avdelningscheferna
skulle föredraga för generaldirektören ensam.

Det hade förut framhållits, att avdelningschefernas personliga ingripande
i linjetjänsten borde vara noggrannt begränsat. För överingenjören borde förhållandet
vara det motsatta. Hans personliga ingripande i linjeförvaltningen
vid järnvägs byggnadsarbetena borde vara så kraftigt och omfattande som möjligt,
dock att han icke skulle onödigtvis försvaga de honom underordnade arbetschefernas
initiativ och verksamhetslust.

. ^jd anginSe överingenjörens avlöningsförhållanden, ansåg kommittén sig
icke i sådant avseende böra avgiva något förslag, då avlöningens storlek givetvis
borde vara beroende på omfattningen av de järnvägsbyggnader, som vid olika
tider kunna vara beslutade. Den borde därför i sammanhang med överingenjörens
förordnande bestämmas av Kungl. Maj:t.

Kommittén ville slutligen från de sakkunniges förslag, ehuru i förändrad
form, upptaga frågan om avsyning av en nyanlagd statsbana. Kommittén ansåg
nämligen, att sådan bana icke borde öppnas för allmän trafik, förrän banan besiktigats
av två besiktningsmän, utsedda av järnvägsstyrelsen bland befattningshavarne
vid ban- och trafikavdelningarna, samt dessa besiktningsmän i angivet
besiktningsprotokoll tillstyrkt banans öppnande för trafik. Den för banan avsedda
rullande materielen skulle likaledes, innan trafikeringen toge sin början,
vara besiktigad i den ordning, som i sådant avseende kunde finnas stadgad.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

På grund av det anförda hemställde kommittén, i vilken kommitté motionären
i andra kammaren även var ledamot, bland annat, att i gällande instruktion
för järnvägsstyrelsen fortfarande måtte bibehållas bestämmelsen därom, att
ledningen av och tillsynen över statens järnvägsbyggnader utövades av järnvägsstyrelsen
samt att för att närmast under styrelsen handhava och övervaka järnvägsbyggnadernas
utförande samt i detta avseende ombesörja den löpande förvaltningen
i järnvägsstyrelsen måtte anställas en överingenjör med viss vidsträckt befogenhet.

Departe- Sedan järnvägsstyrelsen tillstyrkt kommitténs berörda hemställan anförde

mentche- föredragande departementchefen vid avgivande av nådig proposition till 1907
^deSiVämnet års riksdag i järnvägsstyrelsens löne- och organisationsfråga, att beträffande fråvid
l1907nårs gan om ledningen av och tillsynen över statens järnvägsbyggnader torde det icke
riksdag, kunna förnekas, att såsom kommittén framhållit ett mycket nära samband funnes
mellan förvaltningen av de trafikerade banorna och ledningen av järnvägsbyggnaderna,
och påpekade departementchefen att då genom de förändringar av förvaltningens
organisation, som föreslagits, möjlighet syntes vara beredd för styrelsen
att fortfarande handlägga nu förevarande frågor^ ledningen av och tillsynen
över statens järnvägsbyggnader fortfarande torde på sätt kommittén föreslagit
och järnvägsstyrelsen tillstyrkt, böra bibehållas inom järnvägsstyrelsen.

Häremot framställdes vid ärendets behandling inom riksdagen icke någon
erinran; och har i enlighet härmed allt hitintills ledningen av statens järnvägsbyggnader
varit anordnad.

Ef t - år Den tudelning av överingenjörens åligganden, som förut omnämnts, ägde

1907 vidtag- bestånd till den 31 oktober 1908, då den upphörde samtidigt med det att förordna
jämk- nande på fem år gavs för överingenjören enligt 1907 års omorganisation för styningar
i j-glsen.

järnvägs- fö; grund av den omfattning göromålen å byggnadsbyrån tagit, beslutade

na9s9organi styrelsen den 30 november 1908, att ärendena skulle inom byggnadsbyrån handsation.
läggas av två byrådirektörer, en för administrativa och en för tekniska ärenden,
vilken uppdelning ägde bestånd till och med utgången pv ar 1914.

Från och med innevarande år har byggnadsbyrån i anslutning till under
år 1914 av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fattade beslut rörande vissa av
styrelsen föreslagna förändringar i det för styrelsen gällande avlöningsreglementet
uppdelats i tvenne avdelningar, den ena nybyggnadsavdelningen för projekterande
och utförande av nya statsbanor, dubbelspår samt andra större ny- och ombyggnader
vid de trafikerade banorna, samt den andra för projekterande av nya
bangårdar och större ombyggnader av äldre dylika. Byrådirektören jämte byråingenjören
av I klass å den senare avdelningen äro uppförda å ordinarie stat,
under det att byrådirektören och de med innevarande år nytillkomna byråingenjören
av I klass och sekreteraren å nybyggnadsavdelningen äro däremot anställda
å extra stat.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att åtskilligt arbete verkställes
inom järnvägsstyrelsen för järnvägsbyggnadernas räkning å^ andra byråer eller
kontor än byggnadsbyrån. Sålunda handläggas å kameralbyrån ärenden rörande
fria resor, sjukvård, pension, understöd m. m. för personalen vid statens järnvägsbyggnader.
Å den till banbyrån hörande brokonstruktionsavdelningen utföras
ritningar till överbyggnader för broar, vägportar och viadukter ävensom takkonstruktioner
av järn samt å det ävenledes till banbyran hörande arkitektkontoret

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

23

ritningar med tillhörande material uppgifter och arbetsbeskrivningar till husbyggnader.
^ iv banbyrån eller av där anställd befattningshavare uppgöras ritningar
till spårväxlar med tillbehör ävenrom utredningar och förslag till växel- och signalsäkerhetsanordningar.
I sammanhang med upphandling för de trafikerade
banornas räkning anskaffas för järnvägsbyggnaderna telegrafeffekter, vändskivor,
vattencisterner med tillbehör samt stenkol ävensom understundom vissa spårmaterialier.
Från den distriktsförvaltnings förråd, som är arbetsdistriktet närmast,
utlämnas smörjningsämnen och dylika materialier. Den rullande materiel jämte
personal, som erfordras under byggnadstiden, tillhandahålles likaledes frän de
trafikerade banorna.

Uti förevarande motioner går hemställan därpå ut, att utredning måtte Motionärervidtagas,
huruvida ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader böra nas hemstälöverflyttas
från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därvid lan och mojämväl
bör tagas i övervägande i vad mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan tw darf°rböra
erhålla förändrad organisation ävensom huruvida vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten
eventuellt må finnas kunna och lämpligen böra uppgå i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Såsom skal härför anföres i huvudsak följande med åberopande av förenämnda
sakkunniges år 1906 avgivna yttrande, men utan angivande av vad, på
sätt ovanintagna historiska framställning närmare utvisar, sedermera i frågan
förekommit.

Såsom ett huvudskäl för utbrytande ur järnvägsstyrelsen av ledningen över
statens järnvägsbyggnader synas motionärerna vilja åberopa, att sedan °den tid,
da nämnda sakkunnige avgåvo sitt betänkande, de krav, som för ett behörigt
handhavande av de trafikerade statsbanornas förvaltning och skötsel måste ställas
på järnvägsstyrelsen och dennas ledning, i synnerligen avsevärd grad ökats och
att förty administrationen av trafiken a statsbanorna och därmed sammanhängande
angelägenheter obestridligen vore av den vittomfattande och maktpåliggande
beskaffenhet, att järnvägsstyrelsens arbetskrafter därav finge anses tagas
fullt i anspråk. Det ligger ju, förmena motionärerna, i öppen dag, att — även
om detaljkunskaper ej krävas och ej heller kunde krävas av den högsta ledningen
inom järnvägsstyrelsen — det måste vara av vikt, att, denna ledning kunde
i största möjliga mån behärska de olika verksamhetsområdena. Även om nu
andra omständigheter ej skulle lägga hinder härför, syntes det emellertid hart
när omöjligt att kunna hos den person, som anförtrotts denna högsta ledning
förutsätta ett tillräckligt behärskande på en gång av å ena sidan de maskin- ocm
trafiktekniska områdena och å andra sidan banbyggnadsområdet. Erfarenheten
har väl också givit vid handen, att i så måtto åtskilligt brustit, och därvid synes
det hava varit de angelägenheter, som rört banbyggnadernas planerande och utförande,
som i främsta rummet blivit lidande. Detta torde för Övrigt ingalunda
vara ägnat att väcka alltför stor förvåning, då dessa angelägenheter givetvis
icke hade närmelsevis samma samband med övriga inom järnvägsstyrelsens arbetsområde
fallande angelägenheter, som de sistnämnda sinsemellan ägde.

Efter att hava erinrat om överskridande av kostnaderna för Bohusbanans
o® anledningen till den s. k. Elmhultsolyckan och om banbyggnadens
beskaffenhet vid Jonsered och Aby, om att kostnadsberäkningen för dubbelspåret
Göteborg—Alingsås säkerligen skulle visa sig för låg samt om tillsättande av en
särskild kommission för dubbelspårsanläggningen Rönninge—Ström framhålla

24

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

vidare motionärerna, att ehuru den högsta ledningen givetvis borde och måste
kunna sätta tillit till dem, som uppgörandet av beräkningar och undersökningar
för nyanläggningar påvilade, och vilka hade att utföra dessa anläggningar, måste
ju dock, för att resultatet skall bliva tillfredsställande, från ledningens sida utöva
en verkligt effektiv kontroll ej blott över själva arbetenas utförande utan
ock över de beräkningar och undersökningar, som ligga till grund för de framlagda
förslagen. Att det emellertid i sådant avseende brustit åtskilligt, vore,
såsom redan framhållits, ej ägnat att väcka alltför stor förvåning. De störa
krav, som ett vederbörligt tillgodoseende av trafikförvaltningen ställde på järnvägsstyrelsens
högsta ledning, hade väl näppeligen kunnat lämna denna möjlighet
att även tillräckligt intränga i och följa de byggnadstekniska spörsmålen, och
detta så mycket mindre, som det torde böra vara regel, att den högsta järnvägsförvaltningens
bärande krafter utsågos med hänsyn tagen i främsta rummet till
j ärnvägstrafikens ledning.

I fråga om sättet för avhjälpande av de enligt motionärernas förmenande
föreliggande missförhållandena, vore efter deras mening två utvägar tänkbara.

Den ena innebär ett ytterligare utvecklande av de organ inom järnvägsstyrelsen,
som hade banbyggnaderna om hand, eventuellt till en självständig
myndighet. Ett nöjaktigt utvidgande av dessa organ inom ramen av den nuvarande
järnvägsstyrelsen syntes emellertid, av de orsaker ovan antytts, icke låta
sig göra, och mot upprättandet av ett särskilt för järnvägsbyggnadernas ledning
avsett ämbetsverk talade starkt den väsentligt ökade kostnad, som en sådan anordning
tvivelsutan skulle medföra.

Den andra utvägen skulle enligt motionärernas förmenande vara att anförtro
ledningen av statsbanebyggnaderna åt någon annan myndighet, som vore därför
lämplig. En sådan syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara. Detta ämbetsverk,
som för övrigt förr, ehuru mera provisoriskt, inom sig inneslutit _ ledningen
av statens järnvägsbyggnader, hade nämligen, ville det synas, till följd av dess
sammansättning och de verket åliggande göromål stora förutsättningar att kunna
på ett lyckligt sätt leda järnvägsbyggnadsverksamheten, utan att därvid borde
kunna befaras ett tillbakasättande av byggnadsangelägenheterna för styrelsens
övriga åligganden av enahanda art, som det ovillkorliga överhandtagandet av
trafikbestyren i järnvägsstyrelsen medfört. Väg- och vatten byggnadsstyrelsen,
som enligt gällande instruktion hade till uppgift att handlägga tekniska och administrativa
ärenden, som anginge anläggning och förbättring av vägar, broar,
färjor, sjöars och vattendrags tillgodogörande för sjöfart, arbeten för beredande av
större odlingsföretag m. m. samt enskilda järnvägar, avsedda för trafik, och av
vars två tekniska avdelningar den ena vore avsedd för ärenden rörande enskilda
järnvägar, syntes nämligen med hänsyn särskilt till denna verksamhet i fråga om
de enskilda järnvägarna med fullt fog kunna ifrågasättas såsom lämplig att övertaga
ledningen av statens järnvägsbyggnader, och det syntes, såsom också nyss
framhållits, ej vara att befara, att de anmärkningar, vilka gjorts mot järnvägsstyrelsen
i fråga om bristande i ledningen av järnvägsbyggnaderna, med samma
fog skola riktas mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, detta även på grund därav,
att järnvägsavdelningens inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verksamhetsområde
i det hela syntes avsevärt lättare kunna sammansmältas med statens järnvägsbyggnads
verksamhet, än som kunde sägas vara fallet med statsbanetrafikens
skiftande angelägenheter. Den anmärkning, som emot en sådan anordning främst

Statsutskottets utlåtande AV ,57.

25

torde komma att framställas, är, att det skulle leda till svårigheter för järnvägsstyrelsen,
om densamma ej finge utöva inflytande på sättet för byggandet av järnvägslinjer,
vilkas trafikerande järnvägsstyrelsen dock efter byggnadsarbetets fullbordande
skulle leda. Häremot vore att framhålla, dels att man vid byggandet
av enskilda järnvägar i de flesta fäll torde gå sä till väga, att byggnadsarbetet
utfördes under ledning av personer, som därefter icke utövade något som helst
inflytande på järnvägens trafikerande, dels att sådana normerande bestämmelser
för statens järnvägsbyggnader torde kunna fastställas, att därigenom största möjliga
trygghet för att byggnadsarbetet skulle visa sig tillfredsställande vunnes.
Slutligen torde den möjligheten icke få anses utesluten, att järnvägsstyrelsen,
även om utförandet av järnvägsbyggnaderna överflyttades till annan myndighet,
kunde fä utöva ett visst inflytande på planläggandet av dessa byggnader.

Efter att hava påvisat, hurusom genom det föreslagna överflyttandet till
väg- och vatten byggnadsstyrelsen av statsbanebyggnaderna, man måste räkna med
att verket måste tillföras avsevärt ökade arbetskrafter, och att i varje fäll ökning
av styrelsens arbetskrafter måste anses vara av nöden — därvid erinrades att
den 31 augusti 1914 innelågo hos styrelsen bland annat 159 stycken ogranskade
arbetsplaner till vägar, hamnar, broar och farleder, således inom den ena av styrelsens
avdelningar — ifrågasätta slutligen motionärerna, om man ej i detta sammanhang
lämpligen skulle kunna taga steget fullt ut och med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
införliva jämväl vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.

Skulle en sådan sammanslagning komma till stånd, anse motionärerna att
betydande förmåner skulle vinnas. Till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
lämpligen överflyttas de avdelningar inom järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
som nu handhava själva nybyggnaderna, d. v. s. järnvägsbyggnadsbyrån från
järnvägsstyrelsen och byggnadsbyrån och deler av elektrotekniska byrån från
vattenfallsstyrelsen. Dessa byråer kunde efter överflyttningen sammanslås med
motsvarande avdelningar, de s. k. järnvägsbyrån och tekniska byrån i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vars verksamhetsområde därigenom bleve större, varigenom
även större möjlighet skulle uppstå att ständigt hålla statens byggnadsarbeten
vid en viss, tämligen konstant storlek. En följd härav bleve åter, att en
större del av dessa byråers personal kunde uppföras på ordinarie stat, en åtgärd,
som ej obetydligt skulle komma att sänka statens kostnader för avlöningar till
tjänstemän och befäl. Detta befäl skulle kunna användas för såväl järnvägs-,
kanal- som kraftstationsbyggnader m. m., ävensom exempelvis landsvägar inom
övre Norrland, där dessa utföras för statens egen räkning, vilket allt skulle, såsom
förut sagts, möjliggöra hållandet av en permanent befälsstab på ordinarie stat.

En särskild del av tjänstemännen inom de olika verkens byggnadsbyråer
utgöras av specialister, som näppeligen såsom sådana kunna erhålla full sysselsättning.
Specialister inom samma område torde sålunda förekomma i järnvägsstyrelsen
ocn vattenfallsstyrelsen. Vid en sådan sammanslagning, som här föreslås,
skulle en minskning i antalet av de i allmänhet relativt högt avlönade specialisterna
kunna göras, därigenom att de tillsammantagna specialarbetena efter
sammanslagningen torde kunna handhavas av en specialist, där förut tvenne
användes.

En ytterligare förmån skulle säkerligen kunna vinnas därigenom, att större
planmässighet kunde ernås vid anskaffandet av för sådana arbeten, som här avses,
lämpliga, i allmänhet högst dyrbara arbetsmaskiner och redskap.

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 6 saml. 36 käft. (Nr 57).

4

26

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Styrelsens
yttrande
rörande motionärernas

förslag.

Angående
handhavandet
jämväl
av bygg-,
nadsärendena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle, anföra till sist motionärerna, på
sä sätt kunna bliva en verklig centralmyndighet för Sveriges väg- och vattenbyggnader
och vad därtill hörer, och det syntes ej uteslutet att man kunde hava
göda skäl hoppas, att en dylik anordning, varigenom frågan om ledningen av
statens järnvägsbyggnader skulle lösas på ett enligt motionärernas mening lyckligt
sätt, utan att något nytt ämbetsverk därför inrättades, skulle visa sig medföra
avsevärd besparing.

Sedan styrelsen här ovan redogjort för huru ledningen och tillsynen av
statens järnvägsbyggnader hittills varit ordnad och vad i denna fråga från olika
synpunkter anförts går styrelsen att yttra sig rörande motionärernas_ nu föreliggande
förslag om överflyttning av denna ledning och tillsyn från järnvägsstyrelsen
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som, enligt vad motionärerna ifrågasätta,
även skulle i sig inrymma vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.

Beträffande till en början det av motionärerna anförda skäl, att de trafikerade
statsbanornas förvaltning och skötsel vore enligt deras åsikt av den vittomfattande
och maktpåliggande natur, att järnvägsstyrelsens arbetskrafter måste
anses fullt tagna i anspråk av desamma, må erinras om 1906 års organisationskommittés
uttalande i detta ämne. Av historiken framgår, att denna kommitté
ansett, att efter ett genomförande av kommitténs förslag — därvid må erinras
om styrelsens förändrade sammansättning och särskilt den ökning av arbetskrafter,
kommitténs förslag innebar, om ökad handlingsfrihet särskilt i upphandlingsfrågor
och om inrättande av en särskild överrevision — hinder för styrelsen att fortfarande
handlägga ärendena rörande statens järnvägsbyggnader icke behövde förefinnas.
Även vederbörande departementschef anslöt sig till detta uttalande och
såsom nämnts gjordes inom riksdagen vid löne- och organisationsfrågans behandling
icke någon erinran i förevarande avseende. Det är ock styrelsens uppfattning,
att till följd av de vid 1907 års omorganisation vidtagna förändringarna
med de under år 1914 häri vidtagna ytterligare jämkningarna, ej minst ökningen
av kvalificerade arbetskrafter, styrelsen, som målmedvetet arbetar på att fullkomna
sitt organ för banbyggandet, måste vara i än högre grad än fallet var 1906 lämpad
att handlägga även statens järnvägsbyggnaders ärenden. Därvid är ock att beakta
den ökade handlingsfrihet, som nu inrymts åt överingenjören, vilkens personliga
ingripande i linjeförvaltningen vid järnvägsbyggandet bör vara så kraftigt
och omfattande som möjligt.

Det nu berörda sammanhänger med vad av motionärerna anförts i spörsmålet,
huruvida man hos den person, som anförtrotts den högsta ledningen inom
järnvägsstyrelsen, kan förutsätta behärskandet på en gång av å ena^ sidan de trafikoch
maskintekniska områdena och å andra sidan banbyggnadsområdet.

Härvid kan erinras, att det ingalunda kan anses nödvändigt, att chefen
för statens järnvägar har förmåga att i detalj bedöma dessa olika ärenden, alldenstund
till hans hjälp finnas att tillgå fackmannainsikter hos souschefer, överingenjör
och byråchefer. Vad som fordras av chefen är, att han skall hava den blick
för praktiska och ekonomiska angelägenheter i stort, som är nödvändigt för ått
han över huvud taget skall vara lämplig såsom chef för ett praktiskt affärsdri vande

verk. .

Han har att bedöma de rent administrativa frågorna av större vikt och
framför allt att tillse, att ett intimt samarbete i fråga om under utförande varande
statsbanor äger rum mellan byggnadsbyrån och dess särskilda organ, styrelsens

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

■11

byråer och distriktsbefälet vid de trafikerade banorna, medan åter den tekniska
ledningen av byggnadsföretagen vilar å överingenjören med sin sårställning inom
styrelsen i såväl befogenhets- som andra hänseenden. Denna nu angivna skillnad
i ansvaret för ledningen av järnvägsbyggnadsföretagen har kommit i full tillämpning,
särskilt under de sju år, nuvarande omorganisation i huvudsak bestått, och
torde det härvidlag hava sitt intresse att inhämta vederbörande högsta lednings
erfaren hetsrön i förevarande avseende. Detta återfinnes i ett uttalande av förutvarande
generaldirektören Pegelow, sådant det återgivits i tidningen Svenska Dagbladet
för den 28 januari 1914 (se bil. A) och om vars riktiga återgivande styrelsen
förvissat sig, och bekräftar detta i allo vad styrelsen här ovan framhållit,
liksom där beröres det nödvändiga sambandet mellan de här ifrågavarande två
förvaltningsgrenarna, de trafikerade banorna och byggnadsföretagen, rörande vilket
samband styrelsen anser sig här böra lämna utförlig redogörelse.

När planläggning för en ny järnväg skall äga rum, sker samråd mellan Ang. erforvederbörande
byråer inom styrelsen angående de tekniska bestämmelser, som böra derlig sambliva
gällande för järnvägen med hänsyn såväl till den trafik, som är att å densamma
vänta, som även till den rullande materiel, som bör å banan användas, och nadsavdeläro
dessa bestämmelser grundläggande för hela banans anläggningssätt. Gäller ningen och
det så att bestämma, varest stationer, håll- och lastplatser eller mötesplatser skola trafikledanordnas,
verkställes närmare utredning i sådant avseende av arbetschefen i sam- ningen.
råd med vederbörande distriktsförvaltning, som, efter att hava berest ifrågavarande
bansträcka, därom yttrar sig med ledning av den erfarenhet, rörande behov av
dylika anläggningar, som distriktsförvaltningen förvärvat sig i närliggande liknande
trakter. Efter det distriktsförvaltningens yttrande inkommit, äger samråd
rum mellan byggnadsbyrån samt trafik- och banbyråerna.

Då öroar, vägportar eller vägbroar skola byggas, utarbetar arbetschefen å
banbyggnaden i samråd med vederbörande distriktsförvaltning, skisserade förslag
till dessa anläggningar, varefter fullständiga ritningar upprättas å järnvägsstyrelsens
banbyrå. Därvid tillämpas givetvis de erfarenheter beträffande konstruktionssätt
och beräkningar ävensom lämpligaste anordningar med hänsyn till ett ekonomiskt
underhåll och till framdeles nödvändig ökning av trafikförmågan, som nämnda
byrå förvärvat sig genom den mångfald av dylika arbeten, som där handläggas
för de trafikerade banornas räkning. Härigenom tillgodogöras erfarenheterna och
kunskaperna hos de i styrelsens tjänst anställda specialisterna, varvid de nödiga
konstruktionsarbetena erhållas billigt utförda.

Distriktsförvaltningens yttrande infordras om större vägomläggningar, som
bland annat synas erforderliga för undvikande av för många vägövergångar, erfordrande
särskild bevakning.

Förslag till större bangård vid ny statsbana eller till sådan statsbanas inledande
på förut befintlig station upprättas å byggnadsbyråns bangårdsavdelning,
vilken även utarbetar förslag till alla större ny- och ombyggnader av bangårdar
vid de trafikerade banorna och som därför disponerar personal, speciellt utbildad
för bangårdskonstruktioner och med rik erfarenhet om de anordningar, som en
ekonomisk drift av bangårdar i allmänhet kräver. Sålunda utarbetat förslag underställes
därefter såväl arbetschefen som vederbörande distriktsförvaltning för att
först därefter fastställas av byggnadsbyrån i samråd med banbyrån och trafikbyrån.

Då fråga är om mindre bangård, upprättar arbetschefen, sedan bangårdens
läge på förut angivet sätt blivit bestämt, skisserat förslag till bangårdens spår -

28

Statsutskottets utlutande Nr 51.

system m. m., även detta i samarbete med distriktsförvattningen, varefter förslaget
insändes till järnvägsstyrelsen för granskning och godkännande, därvid
samråd likaledes äger rum mellan byggnadsbyrån å ena sidan samt banbyrån och
trafikbyrån å andra sidan. I vissa fall deltager även maskinbyrån i detta samråd,
särskilt beträffande föreslaget läge för vändskivor, lokomotivstall och lcolgivningsanord
ning ar.

Sedan planen för bangården sålunda blivit bestämd, insänder arbetschefen
även efter samarbete med distriktsförvaltningen uppgift å de husbyggnader, som
böra uppföras å bangården, bland annat, för att bereda bostad för den personal,
som styrelsen efter distriktsförvaltningens hörande anser böra där finnas. Med
ledning härav upprättas genom det till styrelsens banbyrå hörande arkitektkontoret
vederbörliga husritningar, vilka översändas till arbetschefen för yttrande,
gemensamt med distriktsförvaltningen. Sedan detta yttrande inkommit, samråder
byggnadsbyrån ånyo med trafikbyrån och banbyrån ävensom i förekommande fall
med maskinbyrån beträffande dessa husbyggnader, innan de bliva av styrelsen
fastställda till utförande.

Å styrelsens banbyrå upprättas vidare genom dess avdelning för signaloch
säkerhetsanläggningar planer och detaljritningar för erforderliga växel- och
signalsäkerhetsanläggningar, vilka planer sedan efter vederbörande distriktsförvaltnings
och arbetschefs hörande fastställas av styrelsen.

Innan läge och ritningar för banbevakningspersonalens bostäder av styrelsen
bestämmas, har arbetschefen att inkomma med förslag till s. k. bevakningsindelning
ävenledes efter samråd med distriktsförvaltningen. Sedan nämnda bostäders
lägen i stort sett bestämts av styrelsen, fastställas efter distriktsförvaltningens
och arbetschefens hörande ritningar till bostäderna av styrelsen efter det
samråd i denna sak ägt rum mellan vederbörande byråer (byggnads- och banbyråerna).

I fråga om spåröverbyggnaden förekommer oftast samråd mellan byggnadsbyrån
och banbyrån angående antingen anskaffandet av ny spårmateriel eller
disponerandet av äldre sådan i sammanhang med rälsutbyten vid de trafikerade
banorna, varvid det är av vikt att planera utbytesarbetena så, att tiden för materielens
tillhandahållande lämpar sig efter nybyggnadernas arbetsplaner.

Beträffande telegraf och telefon har arbetschefen att insända förslag ävenledes
efter distriktsförvaltningens hörande, varefter styrelsen efter samråd mellan
byggnadsbyrån och elektrotekniska byrån bestämmer, huru dessa anläggningar
skola utföras. I regel uppdrages sedan åt den hos vederbörande distriktsförvaltning
befintliga sakkunnige telegraf ingenjören att verkställa dessa specialarbeten.

Vidkommande den rullande materiel, som skall för banan anskaffas, plägar
så anordnas, att maskinbyrån drager försorg om densammas anskaffande, varjämte
samma byrå tillhandahåller byggnaderna den för arbetets utförande erforderliga
arbetsmaterielen — lokomotiv och vagnar. Likaledes tillhandahålles av de
trafikerade banorna den lokomotivpersonal, som erfordras i och för byggnadsarbetenas
utförande, vadan särskild sådan personal ej behöver av statens järnvägsbyggnader
anskaffas. Genom samråd mellan byggnads- och maskinbyrån samt
mellan resp. arbetschef och maskindirektör ordnas också det verkstadsarbete, som
det är av vikt att statens järnvägsbyggnader kunna få utfört uti statsbanornas
verkstäder i stället för att vända sig till privata sådana.

Statsutskottets utlåtande Nr i>7.

29

Genom samråd mellan byggnadsbyrån och banbyrån disponeras på för resp.
byggnadsarbete lämpligaste sätt de till styrelsens byggnadscentralförråd hörande
större arbetsmaskinerna. Beträffande dessa så tillämpas redan nu i vissa fäll utbyte
emellan statens järnvägsbyggnader och vattenfallsstyrelsen och föreligger
intet hinder för att detta utbyte kan fä ökad omfattning, liksom samarbetet i
detta avseende även med andra byggande förvaltningar lätt kan ordnas.

Genom samråd mellan byggnadsbyrån och förrådsbyrån utföras med ekonomiskt
gott resultat många större upphandlingar för statens järnvägsbyggnader
samtidigt med att inköp göras för statens järnvägar, varjämte av personal vid
förrådsbyrån och maskinbyråns avdelning för inspektion verkställas viktigare besiktningar
av leveranser för statens järnvägsbyggnaders räkning.

Det bör också påpekas det samråd mellan byggnadsbyrån samt de administrativa
och kamerala byråerna, som äger rum beträffande personalfrågor samt
äganderätts- eller andra rättsfrågor, vilka därtill ofta nog till följd av rättegångar
eller andra skäl icke kunna bliva avgjorda förrän långt efter det att banbyggnaden
fullbordats och bandelen övertagits till drift, och som därför icke lämpligen
böra handläggas av annan myndighet än järnvägsstyrelsen.

Styrelsen anser sig slutligen här böra framhålla, att man på senare år tillmötesgått
allmänhetens krav på att snarast möjligt få begagna nya banor på så
sätt, att i den mån en handel blivit möjlig att utan risk trafikera, man öppnat
denna handel för provisorisk trafik, vilket avsevärt lättare torde låta sig göra om
byggnads- och trafikledningen tillhöra samma myndighet.

Av ovanstående torde med tydlighet framgå, att vid byggande av nya
statsbanor ett synnerligen intimt samarbete äger rum dels mellan den byrå, som
handlägger dessa ärenden och styrelsens andra byråer, dels mellan arbetsledningen
på linjen och distriktsförvaltningarna, och detta samarbete är ej endast önskligt
utan alldeles nödvändigt, på det att de nya banbyggnaderna utan onödig omgång
må bliva utförda på sådant sätt, att de tillfredsställa de krav, som komma
att ställas på dem för deras trafikerande, deras underhåll och framtida utvidgande.
Endast genom ovan anförda tillvägagångssätt — praktiskt taget synnerligen
svårt att tillämpa om icke järnvägsstyrelsen även har banbyggnaderna i
sin hand — kan full garanti vinnas för att de erfarenheter, som förvärvats vid
övriga statsbanors trafikerande i olika delar av landet, komma till sin rätt vid
utförande av de nya banbyggnaderna.

Av allt att döma synas motionärerna ansluta sig till 1906 års sakkunniges
uttalande beträffande ledningen av byggnadsarbeten vid de trafikerade banorna,
därvid de sakkunnige framhållit att alla arbeten, som berörde trafiken å de färdigbyggda
järnvägarna och nybyggnaderna å dessa, såsom dubbelspårsanläggningar,
bangårdsanläggningar m. m. skulle fortfarande tillkomma järnvägsstyrelsen
att utföra, dock att, därest särskilda omständigher därtill föranledde, nybyggnadsarbeten
jämväl vid de trafikerade banorna skulle kunna efter Kungl. Maj:ts
i varje särskilt fall därom lämnade föreskrift uppdragas åt styrelsen för järnvägsbyggnaderna.

Ehuru sålunda från detta håll i regel sker anslutning till styrelsens mening
att nyss berörda nybyggnadsarbeten böra verkställas genom järnvägsstyrelsen
och sålunda något ändringsförslag härutinnan icke torde föreligga, torde iock ej
vara ur vägen att för fullständighets skull redogöra jämväl för det i detta hänseende
erforderliga sambandet mellan de utförande byggnadsorganen och befälet

Ledningen
av byggnadsarbeten

vid de trafikerade
banorna.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

ä de trafikerade banorna och nödvändigheten av dessa arbetens utförande genom
järnvägsstyrelsen.

Att dessa nybyggnadsarbeten, vilka enligt styrelsens förmenande alltid måste
handhavas av järnvägsstyrelsen, i ännu högre grad än arbetena å de nya statsbanorna
måste kräva ett intimt samarbete med dessa banors befäl synes styrelsen
vara uppenbart.

Detta torde utan vidare vara klart beträffande anläggande av dubbelspår,
där dispositionerna för arbetenas utförande snart sagt på varje punkt inverka på
trafiksäkerheten.

Till belysande av att detta även är fallet beträffande utvidgning eller
ombyggnad av bangårdar må härnedan redogöras för, huru dylika bangårdsärenden
handläggas inom styrelsen.

Vad då först beträffar upprättandet av förslagsritningar till större ombyggnader
eller utvidgningar av bangårdar uppgöras dessa i regel inom styrelsen
å byggnadsbyråns bangårdsavdelning. För en viss bangård uppgöres sådant förslag
vanligen i tvenne byggnadsstadier, ett första, avsett att motsvara den närmaste
tidens krav å förbättrade anordningar och utgörande ett första led i den
slutliga utbyggnaden, samt ett slutligt utvisande huru bangården i en framtid
kan tänkas utbyggd. Härvid måste ofta samråd i stor utsträckning äga rum med
andra av styrelsens byråer särskilt maskinbyrån, då i förslag till ombyggnad av
större bangardar oftast ingå betydande anordningar för kolgivning och koluppläggning,
lokomotiv- och vattenstationer m. m. och vilka anordningars omfattning
och lämpliga placerande är av stor betydelse för utformningen av förslaget i sin
helhet. Sedan bangårdsförslaget blivit utarbetat lämnas vederbörande distriktsförvaltning
tillfälle att yttra sig över detsamma, varefter styrelsen med hänsyn
till de erinringar, som eventuellt härvid blivit framställda, vidtager den omarbetning
av förslaget, som befinnes behövlig. Kostnadsberäkning upprättas därpå
för genomförande av förslagets l:a utbyggnadsstadium, varefter åtgärder vidtagas
av styrelsen för utverkande av anslag till utvidgning av den ifrågavarande bangården.

Beträffande utförandet av arbetena för ombyggnaden eller utvidgningen av
bangården lämnar styrelsen, sedan erforderliga medel ställts till förfogande, bemyndigande
åt vederbörande distriktsförvaltning att — i vissa fall genom en för
ändamålet upprättad, till distriktsförvaltningen ansluten särskild byggnadsledning
— härom draga försorg i enlighet med av styrelsen härför fastställda ritningar.

Ett överflyttande från järnvägsstyrelsen till annan myndighet av handläggningen
av dessa bangårdsfrågor synes knappast vara tänkbar, då förbehandlingen
av dessa ärenden med nödvändighet måste ligga hos den myndighet, som
äger kännedom om de brister i befintliga anordningar, som föranleda, svårigheter
för driftens behöriga skötsel och som därför har möjlighet att tillse att ombyggnads-
och utvidgningsförslagen bliva upprättade med vederbörlig hänsyn till
att föreslagna anordningar bliva även för framtiden de lämpligaste och bästa
möjliga. Järnvägsstyrelsen måste fördenskull under alla omständigheter i sig
innesluta ett organ för beredningen av dessa ärenden. Vid sådant förhållande
torde det ock vara påtagligt, att det är till gagn, att ett så stort och fullständigt
arbetsområde som möjligt beredes den för angivna utredningar erforderliga
personalen på det att så dugande specialister som möjligt inom detta arbetsområde
må kunna utbildas och bibehållas i statens järnvägars tjänst.

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

31

Ett överflyttande till annan myndighet av handläggningen av frågorna om
bangårdsombyggnaderna skulle därför redan ur denna synpunkt bliva till olägenhet.
Härtill k ommer, att den myndighet, som kandhaver driften, riktigast torde
kunna bedöma då behovet av ombyggnader eller utvidgningar närmar sig, varigenom
till fördel för staten redan på förhand vissa åtgärder såsom exempelvis markförvärv
kunna i god tid vidtagas. Men även utförandet av ombyggnadsarbetena
genom annan myndighet skulle medföra olägenheter och svårigheter. Det är nämligen
att ihågkomma att arbetena för eu befintlig bangårds ombyggnad och utvidgning
städse måste ske under pågående trafik och därtill så att denna även
under byggnadstiden behörigen skall kunna avvecklas. Förutsättningen för att
detta skall kunna ske måste emellertid vara ett synnerligen intimt samarbete
mellan befälet vid ombyggnadsarbetet och det befäl inom de olika avdelningarna
vid statens järnvägar, som handhava trafikskötseln å stationen, vilka olika befäl
nu lyda under en och samma distriktsförvaltning. Att sådant samarbete i betänklig
grad försvåras genom byggnadsbefälets ställande under annan styrelse än
det övriga befälet torde vara uppenbart. Härtill kommer, att de provisoriska
anordningar, som erfordras under ombyggnadstiden för trafikens behöriga skötande
och som alltefter arbetets fortskridande behöva omändras icke kunna tilllåtas
bliva utförda under tillsyn av annat än det befäl vid statens järnvägar som
ansvarar för banunderhållet, då de i hög grad beröra trafiksäkerheten, varför
dessa arbeten, som ofta draga avsevärda kostnader, under alla omständigheter
måste omhänderhavas och bestämmas av personalen vid statens järnvägar.

Innebörden av ett överflyttande av nu omtalade utrednings- och byggnadsarbete
ifråga om bangårdsbyggnader till annan myndighet, skulle i övrigt ofta
medföra genom uppkommande frågors behandling inom två skilda myndigheter
synnerlig tidspillan, varjämte vid tillfällen, då dessa icke kunde enas om ett förslag,
avgörandet i sådana tvistefrågor måste med ökande av dess arbetsbörda
träffas av Eders Kungl. Maj:t, på sätt också redan inträffat beträffande de båda
bangårdsbyggnader, som handhavas av byggnadskommissionen för dubbelspåret
Könninge—Ström, där Eders Kungl. Maj:t funnit sig böra godkänna i vissa delar
kommissionens förslag, men i andra delar järnvägsstyrelsens.

Att även Eders Kungl. Maj:t ansett olämpligt, att sådana arbeten, som
kunna inverka på trafiksäkerheten, verkställas av annan myndighet än järnvägsstyrelsen,
tillåter sig styrelsen antaga bland annat på grund därav, att Eders
Kungl. Maj:t anbefallt nämnda byggnadskommission att med järnvägsstyrelsen
träffa överenskommelse om utförande genom styrelsens försorg av de delar av
nämnda dubbelspår, där arbetena kunna inverka på trafiksäkerheten på den gamla
banan, i följd varav dessa arbeten på en sträcka av 5,o km. utföras genom styrelsens
försorg,_ under det att endast återstående 5,2 km., vilka falla helt utom
de trafikerade järnvägarnas område, utföras genom nämnda byggnadskommission.

I anslutning till vad styrelsen ovan anfört må här tilläggas, att omfattningen
.av erforderliga arbeten med anläggning av dubbelspår, tillbyggnad och
utvidgning av större bangårdar m. fl. dylika arbeten, vilka genom sitt intima
sammanhang med de trafikerade banorna, ovillkorligen måste tänkas allt framgent
tillhöra järnvägsstyrelsens förvaltning, visat sig under senare år hava varit av
lika stor omfattning som byggandet av nya statsbanor, och torde med säkerhet
för en längre tid framåt detta förhållande i minst lika hög grad komma att
fortfara. I detta avseende hänvisas till styrelsens underdåniga skrivelse av den

32

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Olägenheter
ifråga om
samverkan
vid överflyttning
till
annan myndighet.

23 november 1913, med utredning angående behovet av nya byggnader och anläggningar
m. m. vid statens järnvägar. Då dessa arbeten ofta äro av mera
grannlaga beskaffenhet och svårare att på rätt sätt handlägga än byggandet av
nya statsbanor, är det alldeles tydligt, att även om byggandet av nya hanor överflyttas
till annan myndighet, det i alla händelser blir nödvändigt, att i järnvägsstyrelsen
finnes ett organ, såväl för handläggning av alla mellanhavanden med den
andra styrelsen angående nya banor som även för utförande av ovannämnda nybyggnader
vid de trafikerade banorna, vilka senare arbeten äro av ett sådant omfång,
att de ej lämpligen kunna handläggas av organen för det ordinarie banunderhållet
vare sig inom styrelsen eller å linjen. Såsom förut nämnts hava också dessa nybyggnadsarbeten
vid de trafikerade banorna numera överflyttats till styrelsens
byggnadsbyrå. Följden av en överflyttning av byggnaden av nya statshanelinjer
till annan myndighet skulle således ej bliva annat än, att arbetsområdet för
nyssnämnda byggnadsorgän inom styrelsen måhända skulle i någon mån komma
att minskas, men detta dock under alla förhållanden endast berörande de mera
underordnade ej de ledande arbetskrafterna, samt ej lättande styrelsens och dess
chefs arbete med frågorna. Anordningen skulle icke medföra några nämnvärda
besparingar eller fördelar, utan tvärtom genom en ny mellanhands tillkomst bliva
till stor olägenhet och enligt styrelsens förvissning innebära risk för att de nya
statsbanorna icke bleve planlagda och utförda på ett för det framtida trafikerandet
och den ekonomiska skötseln tillfredsställande sätt. För styrelsen framstår
det nämligen såsom otvetydigt att den myndighet, som handhaver trafikerandet,
äger de största förutsättningarna att bedöma huru en handel skall planläggas
för att anläggningarna skola bliva ändamålsenliga och tillräckliga för
trafikens krav samt erbjuda nödvändiga utvecklingsmöjligheter liksom att de utföras
kvalitativt på ett sätt, som tager nödig hänsyn till det framtida underhållet.

Skulle överflyttning av byggnadsärenden berörande nya statsbanor till
annan myndighet bli verklighet, lomme givetvis stora olägenheter ifråga om
samverkan att uppstå. Såsom i förenämnda yttrande den 23 april 1906 framhållits
l måste då sådana bestämmelser utfärdas, att järnvägsstyrelsen, som dock fram■
deles skall hava åt sig uppdraget att på bästa möjliga sätt förränta det i statens
järnvägar nedlagda kapitalet samt hava ansvarat för banans trafikering, såväl i
tekniskt och trafiksäkerhets- som ekonomiskt hänseende ovillkorligen får tillräcklig
bestämmanderätt beträffande banans byggande. Skall detta emellertid kunna
bliva fallet, tvekar styrelsen icke att uttala som sin bestämnda åsikt, att den av
ett dylikt samråd föranledda uppdelningen av arbetet skulle bliva i synnerligen hög
grad betungande och hindrande icke endast för järnvägsstyrelsen utan också för den
myndighet, som skulle hava att handlägga ärendena om järnvägsbyggnaderna, vartill
Icomme att Eders Kungl. Maj:t ofta skullle få att skilja mellan olika meningar i
frågor av även underordnad betydelse. Det torde nämligen med all säkerhet ej
kunna undvikas, att en mängd meningsskiljaktigheter skulle uppstå, för vilkas
biläggande en hänvändelse till Eders Kungl. Maj:t bleve nödvändig. Såsom exempel
på, till vilken vidlyftig skriftväxling ett sådant samarbete kan leda, vill
styrelsen hänvisa till här såsom bilaga B bifogade »Förteckning över å banbyrån
handlagda ärenden rörande dubbelspårsbygget Rönninge—Ström, i vad detsamma
utföres av den härför tillsatta byggnadskommissionen», vilken förteckning visar
att vid detta byggnadsföretag av jämförelsevis liten. omfattning samt ännu långt
ifrån färdigt med utgången av föregående år ej mindre än 175 st. järnvägssty -

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

33

relsen berörande in- och utgående expeditioner förekommit. Härtill kommer, att
kommissionen förklarat sig icke kunna godtaga och likvidera på järnvägsstyrelsens
bokföring grundade mera summariska räkningar för arbeten, som enligt
överenskommelse utföras av järnvägsstyrelsen för kommissionens räkning och
fordrat, att dessa räkningar skola åtföljas av transsumter ur de primära räkenskapshandlingarna,
detaljerat angivande varje utbetalning, något som naturligtvis
förorsakar en hel del dubbelarbete i räkenskapsbehandlingen. Hade arbetet i likhet
med andra större nybyggnadsarbeten utförts genom statens järnvägars försorg,
hade större delen av ovan angivna ärenden icke behövt bli föremål för skriftväxling.

Den ifrågasatta nya ordningen skulle medföra, att två beslutande myndigheter
i samma frågor infördes, vilket givetvis skulle orsaka tyngande omgång i
arbetet.

I detta sammanhang må erinras att — såsom ock redan i nyssberörda
yttrande framhållits — såsom bidragande orsak till järnvägsbyggnadernas överflyttande
år 1888 till järnvägsstyrelsen nog var önskan att vinna gemensamhet i
ledningen av statens järnvägsbyggnader och statens järnvägstrafik ävensom förenkling
i administration och därav föranledd besparing i kostnader. Erfarenheten
hade visat, att under de tider, då statens järnvägsbyggnader leddes av annan
myndighet än järnvägsstyrelsen förefanns brist på samarbete och hade det ofta
visat sig, att, så snart en järnvägsbyggnad var fullbordad och öppnats för allmän
trafik, mer eller mindre dyrbara ändringar måst vidtagas för att trafikkravet
skulle anses tillfredsställt.

Det av motionärerna framhållna skälet till nyssnämnda överflyttande av
järnvägsbyggnaderna år 1888, nämligen att man ansåg byggnadsarbetenas bedrivande
i större omfattning dåmera eller åtminstone inom en snar framtid voro
förbi, kom i varje fall inte att motsvaras av de verkliga förhållandena, vilket
framgår av nedanstående förteckning å de av riksdagen under åren närmast före
och närmast efter år 1888 beviljade anslagen till statens järnvägsbyggnader.

1889 ............ 4,000,000

1890 ............ 4,665,000

1891 ............ 5,823,000

1892 ............ 6,800,000

1893 ............ 3,700,000

1883 ............ 6,347,000

1884 ......•..... 5,754,000

1885 ............ 2,000,000

1886 ............ 1,750,000

1887 ............ 2,000,000

1888 ............ 2,500,000

Just vid den tidpunkt, då överflyttningen till järnvägsstyrelsen skedde,
ökades tvärtom de årliga anslagsbeloppen och hava sedermera från och med år

1889 till och med innevarande år för nya statsbanor varit anvisade i medeltal
5,800,000 kronor pr år under det att endast 4,400,000 kronor voro i medeltal pr år
anvisade för den tid, varunder ledningen av statens järnvägsbyggnader handhades
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I samband med erinringar mot järnvägsstyrelsens förmåga att rätt handhava
banbyggnadsärendena hava i motionerna till belysande härav framhållits
vissa förhållanden såsom överskridande av kostnadsanslag och vissa olyckshändelser
eller tillbud därtill, som ägt rum.

Vad angår kostnadsanslagens överskridande i vissa fall har järnvägsstyrelsen
i sitt förenämnda yttrande den 23 april 1906 ingående bemött påståendena

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 saml. 36 käft. (Nr 57.) 5

Angående
xörmenta
brister i
järnvägsstyrelsens
ledning
av
byggnadsärendem.

34

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

beträffande anledningarna till överskridande av kostnadsberäkningarna ävensom
påvisat, att även flera enskilda järnvägar, som under denna tid varit under byggnad,
hade samma erfarenhet beträffande arbetskonjunkturerna, i det att jämväl
för dem de beräknade kostnaderna avsevärt överskridits. Här må ock tilläggas,
att den myndighet, som enligt motionerna skulle övertaga byggnadsärendena eller
väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, såväl granskar de kostnadsberäkningar, som
ligga till grund för ett enskilt järnvägsföretag, som också utövar kontroll över
arbetets utförande. Styrelsen erinrade i samma yttrande också om, att anläggningskostnaderna
överskridit de beräknade med ända upp till 38 % för vissa angivna
statsbanor, byggda under den tidsperiod, då ledningen av statens järnvägsbyggnader
var anförtrodd åt en särskild styrelse.

Yad angår de av motionärerna särskilt berörda förhållandena vid Bohusbanans
byggande och huru anslagen för denna bana överskredos vill styrelsen
här — förutom de nyss anförda — erinra därom, att dessa förhållanden redan
voro kända såväl av förutnämnda omorganisationskommitté som av 1907 års riksdag,
då denna fattade beslut i fråga om huruvida statens järnvägsbyggnader fortfarande
borde tillhöra järnvägsstyrelsen.

Beträffande anmärkningen rörande förhållandena vid Aby vill styrelsen
påpeka, att den handel, det här gäller, byggdes under en ändå mera avlägsen tid
än Bohusbanan, då ledningen av statens järnvägsbyggnader låg hos en särskild
styrelse, vadan detta fall synes föga lämpat att framdraga såsom skäl mot järnvägsbyggnadernas
kvarblivande hos järnvägsstyrelsen nu.

Vidkommande banbyggnaden vid Jonsered vill styrelsen med hänvisning
till bilagda protokollsavskrift (Bil. C) anmärka, att raset vid Jonsered icke var
enda anledningen till den geotekniska kommissionens tillkomst, men att styrelsen,
på grund av" det faktum att, trots förut gjorda geologiska undersökningar —
bland annat å dubbelspåret Göteborg—Alingsås — nya ras under förut okända
förhållanden uppstått, önskat grundligast möjligt och med hänsyn tagen även
till de därvid vunna erfarenheterna låta studera de byggnadstekniska förhållandena
vid bandelar med osäker undergrund, så långt vetenskap och teknik kunna intränga
i detta problem. Då dessutom såväl Malmslättskommissionen som statens järnvägars
överrevisorer påfordrat, att geologiska undersökningar för banorna borde
verkställas, vill styrelsen här framhålla, att denna åtgärd med den geotekniska
kommissionens tillsättande icke rimligtvis bör kunna sättas i förbindelse med
någon styrelsens försumlighet och uraktlåtenhet. Styrelsen vill icke heller underlåta
framhålla, att ett åberopande av denna åtgärd eller de försumligheter, som
skulle frammanat densamma liksom de anmärkta och verkligen föreliggande anslagsöverskridandena
vid dubbelspårsbyggnaden ifråga icke synes styrelsen sammanhöra
med frågan om statens järnvägsbyggnaders överflyttande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, enär sådana arbeten som den omtalade dubbelspårsbyggnaden
i alla händelser, enligt vad synes vara ostridigt, måste handhavas av järnvägsstyrelsen
och således icke skulle röna inflytande av statens järnvägsbyggnaders
överflyttande till annan myndighet. Detsamma gäller anmärkningen beträffande
den s. k. Elmhultsolyckan.

Vad vidare angår frågan om dubbelspårsbygget förbi Södertälje, anser
styrelsen ej erforderligt nu att åter ingå på ett bemötande i denna mycket debatterade
fråga, då styrelsen redan förut lämnat synnerligen ingående redogörelse
för denna frågas utveckling. Styrelsen vill blott framhålla, att det torde vara

Statsutskottets ■utlåtande Nr <57.

35

för tidigt att döma om, huruvida frågan iösts på det för framtiden lyckligaste
sättet. Arbetet är ännu långt ifrån färdigt, och styrelsen har sig icke bekant
att vid dess ledning och utförande några genomgripande ändringar i förvaltningseller
byggnadsmetoder tillämpats, som kunnat sätta detsamma i något hänseende
framför styrelsen underställda arbeten.

I detta sammanhang må ej vara ur vägen erinra, att styrelsen iinder idelig
strävan att fullkomna sina medel för banbyggnadsarbetenas bedrivande vunnit
mycket goda resultat och gjort betydande besparingar på de byggnadsområden,
där det nu ifrågasatts att annan myndighet skulle taga ledningen, nämligen
byggandet av nya statsbanor. Styrelsen vill härvidlag hänvisa till det under
denna tid huvudsakligaste området för dess byggnadsverksamhet, nämligen i
Norrland.

Från motionärernas synpunkt har första tanken i fråga om sakens rätta
lösning riktats på vidare utveckling av de organ inom järnvägsstyrelsen, som hade
banbyggnaderna om hand, men hade motionärerna ansett detta ej möjligt. Gent
emot detta vill styrelsen tvärtom uttala som sin åsikt, att den enda organisatoriskt
riktiga och även från andra synpunkter sett enligt styrelsens förmenande
enda riktiga vägen till att på ett allt bättre sätt tillvarataga statens omhandlade
viktiga byggnadsintressen är den organisationsform, som styrelsen föreslog i sin
underdåniga skrivelse den 5 februari 1914 angående ändringar i avlöningsreglementet
för statens järnvägar, vilken organisationsform nu trätt i kraft, sedan
1914 års senare riksdag, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts i ärendet avlåtna
proposition, bifallit de föreslagna ändringarne i a v 1 ö n i n g s r e g i e m e n t e t. Från och
med innevarande år tillämpas sålunda denna nya organisationsform i allt väsentligt
beträffande planläggandet och utförandet av nya statsbanor samt större nyoeh
ombyggnader vid de trafikerade statsbanorna, vilka samtliga arbeten nu handhavas
av byggnadsbyrån med dess båda avdelningar: nybyggnadsavdelningen och
bangårdsavdelningen. På sätt styrelsen i förutnämnda underdåniga skrivelse närmare
utvecklat, skulle detta organ för byggnaderna närmare sammansmälta med
styrelsens övriga organ och därav uppstå beaktansvärda fördelar, ej minst i fråga
om arbetet med projekterande och utredningar samt utförande av större nybyggnader
och anläggningar vid de trafikerade banorna.

Motionärerna hava kommit till den slutsats, att ifrågavarande ledning
borde läggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och därvid gjort jämförelser
mellan järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förmåga att utöva
denna ledning. Styrelsen kan icke underlåta att häremot framhålla, att på
den grund att väg- och vatten byggnadsstyrelsen i alldeles övervägande grad endast
är ett kontrollerande men ej ett byggande verk, någon för nämnda styrelse och
för järnvägsstyrelsen samtidig byggnadsverksamhet ej finnes att jämföra och att
därför några vederhäftiga utredningar angående av järnvägsstyrelsen och väg-och
vattenbyggnadsstyrelsen vunna resultat ej finnas gjorda eller svårligen kunna göras.

Det är helt naturligt, att stundom missöden tyvärr inträffa under så omfattande
byggnadsverksamhet som den, vilken bedrives vid statsbanorna, liksom
också att av olika skäl öfverskridande av ursprungligen beräknade anläggningskostnader
ske. Att dylikt emellertid inträffar även vid många enskilda
företag och icke minst vid de enskilda järnvägarna är ju bekant. Skillnaden
mellan dylika händelser och vid statens järnvägar inträffade torde endast vara
den, att då sådana ske vid statens järnvägar de väcka mera uppmärksamhet,

Ang. motionärernas

tvenne utvägar
för
lösning av
frågan.

36

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

enär en större allmänhet därav beröres som följd av den å statens järnvägar
rådande intensivare och viktigare trafiken.

Gent emot motionärernas påståenden att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
till följd av dess sammansättning och de verket åliggande göromålen, hade stora
förutsättningar att kunna på ett lyckligt sätt leda järnvägsbyggnadsverksamheten
samt att det ej skulle vara att befara, att de anmärkningar, vilka gjorts mot
järnvägsstyrelsen i fråga om brister i ledningen av järnvägsbyggnaderna, med
samma fog skulle riktas mot väg- och vatttenbyggnadsstyrelsen, finner järnvägsstyrelsen
för sin del däremot, med åberopande jämväl av vad 1906 års sakkunnige
i ämnet yttrat, sig böra betona att detta icke kan vara fallet. Tvärtom måste
framhållas — såsom även ovan antytts — att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhet i alldeles övervägande grad är av kontrollerande men icke byggande
art, vilket även betonats av chefen för kungl. civildepartementet i hans anförande
till statsrådsprotokollet över civilärenden den 19 april 1912 angående förvärvande
för statsverkets räkning av Södertälje kanal. Järnvägsstyrelsen däremot har nu
i 27 år i stor utsträckning varit ett byggande verk, har anpassat sig därefter
och förvärvat administrativa, tekniska och affärserfarenheter på hithörande områden
samt söker som förut nämnts allt mer att fullkomna sig för detta ändamål
och måste, såsom ovan framhållits, allt fortfarande bedriva byggnadsverksamhet
i stor skala även om byggandet av nya statsbanor skulle överflyttas till annan
myndighet. Skalle en sådan överflyttning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
komma att äga rum, kan såsom framgår av ovan anförda tydligtvis någon mera
avsevärd inskränkning i de mera ledande arbetskrafterna inom järnvägsstyrelsen
i allt fäll icke företagas, varemot naturligtvis en genomgripande förändring av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sammansättning ävensom en vidlyftig utökning
av dess personal måste förutsättas, något som också av motionärerna framhålles
såsom nödvändigt.

Vid den av motionärerna alltså förordade omorganisationen av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skulle det gälla ej mindre att anskaffa en framstående
fackman att liksom i järnvägsstyrelsen såsom överingenjör under chefen leda nybyggnadsarbetena
utan också att nyanskaffa hela banbyggnadspersonalen, till vilken
för närvarande ej finnes någon motsvarighet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Då ett överflyttande i större omfattning av järnvägsstyrelsens personal dit icke
är att påräkna, enär denna personal är för järnvägsstyrelsens arbeten till större
del erforderlig, kan med fog frågas, huru lämplig personal härför skulle erhållas.
En så gott som helt ny personaluppsättning måste åtminstone för många år framåt
komma att lida brist på erforderlig erfarenhet i det förberedande planläggandet
och byggandet av statsbanor, och man måste fråga sig, på vad sätt den skall
erhålla nödig utbildning. Såsom anmärkning mot statens järnvägsbyggnaders hittillsvarande
personal har nämligen stundom framhållits just, att den haft för ringa
erfarenhet om en banas underhåll och drift för att alltid kunna taga nödig hänsyn
därtill vid anläggningarnas planläggande och utförande. Järnvägsstyrelsen
har sökt avhjälpa detta genom att använda såväl befäl som underbefäl i växling
mellan järnvägsbyggnaderna å ena sidan och bantjänsten vid de trafikerade banorna
å den andra. Möjligheten för sådant personalutbyte kommer att i avsevärd
grad ökas vid tillämpning av de med innevarande år genomförda förut omhandlade
jämkningarna i styrelsens organisation.

Säkerligen skulle det för väg- och vatten byggnadsstyrelsen bliva svårt att

Statmtskottets utlåtande Nr ål.

37

för sin personal erhålla nu omtalade erfarenhet i frågor angående banans ändamålsenliga
utrustning för trafikens behov och angående banans underhåll, så mycket
nödvändigare, om byggnadsledningen skall handhavas av annan myndighet
än den, som liandhaver statsbanornas underhåll och trafikering.

En olägenhet beträffande statens järnvägsbyggnaders personalfråga har
också varit, att personalens numerär ej kunnat hållas jämn och dess anställningar
alltså ej säkra på grund av byggnadsanslagens ojämna beviljande; följden därav
har varit, att många goda krafter antingen ej kunnat förvärvas eller ej kunnat
kvarhållas i den grad, som varit önskligt. Även detta kommer enligt järnvägsstyrelsens
mening att rådas bot för genom förut omtalade sammanslagning av de
större nybyggnadsarbetena vid de trafikerade banorna med de nya statsbanebyggnaderna
varigenom vinnes jämnare arbetstillgång, vilket möjliggör, att byggnadskåren
kan hållas vid jämnare numerär och säkrare anställningsvillkor. Detta
skulle enligt styrelsens förmenande falla sig svårt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det kan nämligen ej förutsättas, att detta kunde åstadkommas genom
att använda personalen i allmänhet omväxlande vid järnvägsbyggnaderna samt
kanal- och vattenkraftsbyggnaderna, ty även om, som motionärerna antyda, vattenfallsstyrelsens
byggnadsverksamhet skulle tilläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
'' vore även antytt växelvis användande av personalen ej lämpligt, enär
det bantekniska området nu en gång för alla är i mångt och mycket av sina
detaljer en sak för sig, som fordrar sin särskilda utbildning och erfarenhet, likasom
också vattenbyggnadsarbetena.

I detta sammanhang torde också böra beröras det från visst håll framkomna
uttalandet, att väg- och vattenbyggnadskåren skulle stå till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
disposition, om denna styrelse skulle handhava statens järnvägsbyggnader.
Väg- och vattenbyggnadskåren såsom sådan utför emellertid
aldrig byggnadsarbeten vare sig åt staten eller enskilda, och har icke annat samband
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, än att kårchefen i regel även är
styrelsens chef, och äro kårens medlemmar var för sig icke skyldiga att åtaga,
sig uppdrag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utan sker detta fullt frivilligt,
varför också dess medlemmar äro lika tillgängliga för järnvägsstyrelsens och
vattenfallsstyrelsens byggnadsändamål som för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
de användas därför också i stor utsträckning i blandning med de dem tekniskt
fullt likvärdigt utbildade civila väg- och vattenbyggnadsingenjörerna av såväl
järnvägsstyrelsen som vattenfallsstyrelsen.

I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omorganisation erinra motionärerna,
att den 31 augusti 1914 bland annat en mängd ogranskade arbetsplaner
till vägar, hamnar, broar, farleder — således berörande endast den ena av nämnda
styrelses avdelningar — avseende för landet betydelsefulla företag, i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen väntade på behandling och att enär dessa företags uppskjutande
måste vara till skada, redan av denna anledning ävensom av andra
orsaker vissa förändringar av sistnämnda styrelses organisation äro påkallade,
vilka skulle underlättas om även statens järnvägsbyggnadsverksamhet dit förlädes.
Huruvida väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i anledning av det anmärkta är i
behov av omorganisation, därom kan järnvägsstyrelsen givetvis icke yttra sig,
men synes det järnvägsstyrelsen uppenbart, att det icke kan förefinnas anledning
att på grund av nyssberörda förhållande vidtaga den vittomfattande och i sina

38

Statsutskottets utlåtande Nr öl.

verkningar så betydelsefulla förflyttning av järnvägsbyggnadsärenden, vari motionärernas
framställning utmynnar.

Vidkommande motionärernas förslag att möjligen än ytterligare öka vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens arbetsbörda med de arbeten, som nu handhavas av
vattenfallsstyrelsens byggnadsbyrå, anser sig styrelsen ej heller hava skäl att här
närmare yttra sig, då styrelsen antager, att vattenfallsstyrelsen bliver satt i tillfälle
att själv yttra sig härom. Det synes järnvägsstyrelsen dock tydligt, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nya arbetsområde såsom omfattande både dess
förutvarande huvudsakliga kontrollerande som dess nya byggande verksamhet inom
såväl kanal-, kraftstations-, vatten- och elektrotekniska som järnvägsområdet skulle
komma att lämna dess chef föga möjligheter utöver järnvägsstyrelsens att mera
odelat ägna sig åt och följa banbyggnadsärendena.

I det föregående har järnvägsstyrelsen anfört, hurusom styrelsen finner det
vara olämpligt, att annan myndighet övertager statens järnvägsbyggnader, även
av det skäl, att därigenom i högsta grad skulle försvåras det samarbete mellan
byggnadsledningen och trafikledningen, som är ett oeftergivligt villkor för ett
gott resultat av byggnadsverksamheten. Med anledning av, att motionärerna i
detta avseende framhålla, att detta icke synes dem möta några svårigheter, bland
annat därför, att man vid byggandet av enskilda banor i de flesta fall skulle gå
så till väga, att byggnadsarbetet utföres under ledning av personer, som därefter
icke utöva något inflytande på järnvägens trafikerande, finner sig järnvägsstyrelsen
böra uttala, att erfarenheten ingalunda giver stöd åt den av motionärerna
uttalade åsikten.

Om en fristående enskild järnväg bygges, kan detta arbete visserligen icke
rent tekniskt övervakas och ledas av det blivande trafikbefälet, av det enkla skäl,
att något sådant befäl vid tiden för banans byggande oftast icke finnes. Ett enskilt
järnvägsbolag, som är angeläget om, att få sin bana utförd på ett med hänsyn
till trafikens krav tillfredsställande sätt, underlåter dock aldrig att till sin
representant vid byggnadsarbetets planläggning och utförande utvälja i regel en
person, som är väl förfaren i järnvägsdrift, och som i detta hänseende kan till-''
varataga bolagets intressen.

Ar det åter fråga om tillökning av ett större järnvägsbolags bannät, eller
byggnad av banor, som falla inom dess intressesfär, så är det väl däremot undantagslöst
att icke bolaget genom sin trafik- eller ansvariga ekonomiska ledning
skaffar sig just ett sådant intimt inflytande på den nya bandelens planläggning
och byggande, som nu äger rum i fråga om nya statsbanor.

Det kan härvidlag vara av intresse att hänvisa till huru en fackman vid
landets största trafikförvaltning, som dessutom förut varit tjänsteman i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, uttalat sig i denna fråga (se bil. D).

Vidkommande motionärernas uttalande att sådana normerande bestämmelser
för statens järnvägsbyggnader torde kunna fastställas, att därigenom största möjliga
trygghet för att byggnadsarbetet skulle visa sig tillfredsställande vinnes,
vill styrelsen erinra att nya erfarenheter från driften ideligen löpa in, att nya
anordningar med banteknikens utveckling ideligen göras erforderliga, varigenom
ofta utvecklingen under själva byggnadstiden nödiggör ändringar på de ursprungliga
planerna, och att det ovillkorligen måste bliva förenat med mycken omgång
och dubbelarbete att efter hand meddela dessa till en främmande myndighet och

Statsutskottets utlåtande Nr dl.

80

uppgöra om deras iakttagande vid byggnadsarbetenas utförande genom annan än
järnvägsstyrelsen själv.

Väg- oeli vattenbyggnadsstyrelsen torde sakna möjlighet att i erforderlig
mån själv göra erfarenheter och iakttagelser på detta område. Visserligen har
styrelsen ifråga genom sin gent emot de enskilda banorna kontrollerande verksamhet
vissa möjligheter därvidlag, men därvid bör understrykas att det är statsbanorna,
som avgjort intaga den ledande ställningen och som i de ojämförligt
flesta fäll äro föregångsmän på grund av sin större trafik, på grund av de större
fordringar, som ställas på dem, och på grund av sina större ekonomiska resurser.

Vad slutligen beträffar motionärernas uttalande rörande de förmåner, som
enligt deras förmenande skulle vinnas, om de ifrågasatta överflyttningarna av
statens järnvägsbyggnader och vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kommo till stånd, och vilka uttalanden i det föregående
refererats, får styrelsen framhålla, att av det föregående torde framgå, att dessa
förmåner antingen redan vunnits på annat sätt eller också icke komma att motsvaras
av verkligheten.

Så torde den ändringen i styrelsens organisation att under byggnadsbyrån
förlagts ej blott ärenden rörande de nya statsbanorna utan även ärenden beträffande
de större ny- och ombyggnaderna vid statens trafikerade banor komma att
medföra att byggnadspersonalen erhåller jämnare sysselsättning. Eedan nu är
exempelvis av de till 52 stycken uppgående ingenjörerna, som användas vid styrelsens
byggnadsbyrå och denna byrå underställda arbeten icke mindre än 20
stycken ordinarie _ befattningshavare vid statens järnvägar, vilka beordrats till
tjänstgöring vid järnvägsbyggnaderna dels för att vid dessa byggnader kunna
draga nytta av den erfarenhet dessa ingenjörer förvärvat sig beträffande de krav,
som böra tillgodoses vidkommande anordningarnas lämplighet ur trafiksynpunkt,
dels. på° det att ifrågavarande ingenjörer må få tillfälle att ytterligare utbilda
sig i fråga om ledande av större byggnadsföretag.

Även vinnes genom den nu genomförda organisationen större enhetlighet
vid anskaffandet och utnyttjandet av viktigare arbetsmaskiner och redskap. Som
förut har omnämnts, har även utbyte av arbetsmateriel förekommit emellan järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen och kan givetvis dylikt utbyte, där så
skulle visa sig lämpligt, erhålla ökad omfattning.

Yad beträffar motionärernas uttalande att vid förutnämnda sammanslagning
en minskning i antalet av de i allmänhet högt avlönade specialisterna skulle
kunna göras, vill styrelsen framhålla, vilket även torde framgå av det föregående,
att inom styrelsen specialister krävas för konstruktion av järnvägsbroar, bangårdar,
växel- och signalsäkerhetsanläggningar, införande av elektrisk drift å statsbanorna,
konstruktion av spåröverbyggnad, vändskivor, rullande materiel, upprättande
av ritningar till husbyggnader m. m., vilka samtliga erfordras i styrelsen,
även om byggandet av nya banor uppdrages åt annan myndighet.

Styrelsen kan sålunda icke finna, att några specialister åtminstone i mera
ansvarig ställning skulle kunna inbesparas genom den av motionärerna ifrågasatta
sammanslagningen. I stället lider intet tvivel om att i så fall ett ökat
antal dylika specialister kräves för att inom väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
verkställa de arbeten, som nu utföras inom järnvägsstyrelsen av redan där under
alla omständigheter erforderliga dylika tjänstemän och vilka nu i regel innehava
ordinarie anställning i styrelsen.

40

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Samman fattning.

Slutligen vill styrelsen göra den erinran att i de europeiska länderna i
allmänhet icke finnes någon sådan anordning för järnvägsbyggnadernas utförande,
som motionärerna föreslå, och tillåter sig styrelsen i detta avseende hänvisa till
såsom bilaga E här närlagda P. M angående högsta ledning av statsbanebyggnader
i utlandet. Av denna P. M. framgår att av de i densamma upptagna länderna
endast Finland utgör undantag härvidlag.

Att detta förhållande dock visat sig olämpligt, torde emellertid klart tramga
därav, att, sedan kejserliga senaten år 1911 uppdragit åt en kommitté att avgiva
utlåtande angående lämpligheten och ändamälsenligheteten att till järnvägsstyrelsen
överflytta ledningen av järnvägsundersökningar och nya järnvägsbyggnader,
denna kommitté enhälligt förordat en dylik åtgärd, som dock av vissa skäl

ännu icke blivit beslutad. . .

Anföras bör också att i Danmark sakkunnige helt nyligen avgivit förslag
till omorganisation av dess järnvägsförvaltning, vilket dock ännu icke föranlett
beslut, och kommit i stället för till frånskiljande som motionärerna avse till ett
närmare förenande av landets järnvägsbyggnader med trafikverket. Oaktat järnvägsstyrelsen
i Köpenhamn i övrigt varit av något olika mening mot de sakkunnige,
har den dock i denna punkt varit ense med de sakkunnige.

Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts, torde framgå följande.

Endast genom statsbanebyggnadernas bibehållande hos järnvägsstyrelsen
kan man vinna erforderlig enhetlighet och planmässighet i arbetenas utförande
och på lämpligaste sätt tillgogogöra sig vunnen erfarenhet, om vad som bör iakttagas
för att tillgodose nyanläggningarnas ändamålsenlighet i underhålls- och
trafikeringshänseende, varemot en anordning sådan som den av motionärerna ifrågasätta
skulle medföra tillkomsten av eu ny mellanhand med därav följande
dubbelarbete och tidsutdräkt, därvid ock är att beakta, att Eders Kungl. Maj:ts
arbetsbörda för skiljande mellan olika meningar, kanhända ofta i frågor av mera
underordnad natur, skulle komma att ökas.

Intet bevis eller antagligt skäl har framförts för, att arbetena skulle hava
}^liyi£ eller kunna komma att bliva pa för statsverket fördelaktigare satt utförda,
om ledningen av densamma legat hos eller komme att ligga hos annan myndighet,
och är det att märka, att även de sakkunnige av år 1906 bestämt uttalat,
att om ärendena angående byggandet av nya statsbanor överflyttas från järnvägsstyrelsen
till annan myndighet, de dock i så fall icke höra förläggas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda styrelse torde nämligen även efter en
därför erforderlig genomgripande omorganisation pa grund av dess da uppträdande
heterogena arbetsuppgift icke bliva lämplig för övertagande även av statens

järnvägsbyggnader. „ . „

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetskrafter maste i sa fall högst avsevärt
utökas och detta utan att motsvarande minskning kan göras i järnvägsstyrelsens
ledande arbetskrafter på berörda område.

Under nuvarande förhållanden torde förefinnas alla förutsättningar för
järn vägsbyggnadsarbetenas utförande pa bästa sätt samt att därvid kunna ernas
fördelar även för bantjänsten vid de trafikerade banornas underhåll.

I alla händelser måste ärendena beträffande större nybyggnader vid de
trafikerade banorna handhavas av järnvägsstyrelsen och styrelsen därför allt framgent
hava ett modernt utrustat byggnadsorgan, och finge man alltså faktiskt tva
byggnadsmyndigheter, en inom järnvägsstyrelsen för byggnader vid de trafike -

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

41

rade banorna och en annan hos en annan myndighet för byggandet av nya statsbanor,
_ vilket helt säkert skulle medföra utom andra anförda olägenheter, ökade
administrationskostnader.

Den av motionärerna åsyftade anordningen finnes icke vid någon av de
större europeiska järnvägsförvaltningarna.

Efter vederbörlig utredning så nyligen som år 1907 har såväl Eders Kungl.
Maj:t som riksdagen haft frågan om ledningen av byggandet av nya statsbanor under
prövning och har därvid ingen ändring av bestående förhållanden ansetts lämplig,
varefter ingenting nytt av för frågan avgörande betydelse inträffat, som kan motivera
dess återupptagande.

Styrelsen, för vilken det synes ingenting vara att vinna men mycket att
förlora på den av motionärerna ifrågasatta åtgärden att överflytta statens järnvägsbyggnaders
ledning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tillåter sig därför
underdånighet som sin mening uttala, att företagandet av den utredning i detta
avseende, som motionärerna begärt, icke kan anses vara motiverad eller av behovet
påkallad.

Vid behandling av detta ärende hava närvarit järnvägsfullmäktige Wall er
och Strömberg, överingenjör Fogelmarck samt byråchefen Åberg.

Stockholm den 24 februari 1915.

Underdånigst
AXEL GRANHOLH.

Ivar Virgin. John Flodin. Per Kjellin.

Bil. A.

Uttalande av f. d. generaldirektören Pegelow, återgivet i tidningen Svenska
Dagbladet för den 28 januari 1914.

Herr Pegelow förklarar utan tvekan, att erfarenheterna från hans sexåriga
chefstid ytterligare styrkt honom i den uppfattningen, att trafikerandet av de
redan färdiga banorna och byggande av nya böra stå under samma högsta ledning
för att möjliggöra det nödvändiga samarbetet. Däremot är det, ansåg f.
generaldirektören, av underordnad betydelse, huruvida statsbanechefen själv är
fackman på det byggnadstekniska området.

Motiveringen för motionen vilar nämligen på en tydlig missuppfattning av
det sätt, varpå statsbanechefen enligt järnvägsstyrelsens instruktion utövar den
högsta ledningen och. tillsynen av järnvägsbyggnaderna. Enligt denna instruktion
är den rent fackliga ledningen överlämnad åt överingenjören. Generaldirektörens
ingripande är förbehållet de rent administrativa frågorna eller annars så Bihang

till riksdagens protokoll 1915. 6 saml. 36 käft. (Nr 57.) 6

42

Statsutskottets utlåtande AV Öl.

dana, för vilkas rätta bedömande endast kräves sund omdömesförmåga; närmast
då tillsyn över att det rätta samarbetet äger rum mellan byggnadsledningen och
vederbörande byråer inom styrelsen samt den distriktsförvaltning, som skall övertaga
den nya banan, då den blir färdig.

Den rent tekniska ledningen ligger som sagt hos överingenjören. Denne
intager också en särställning inom styrelsen. I likhet med överdirektören är han
sålunda förordnad endast på vissa år, och hans lön är densamma som dennes eller
12 000 kronor; allt naturligtvis i syfte att för den viktiga posten kunna förvärva
den rätte mannen. Skulle det vid något tillfälle visa sig, att lönen icke är tillräcklig
för att locka en man med de nödiga kvalifikationerna, torde väl detta
bättre avhjälpas genom att höja löneförmånerna än genom att förflytta överingenjören
till en annan styrelse — i detta fall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— där han ju fortfarande endast bleve avdelningschef och fortfarande komme att
ha en chef över sig; denne må sedan kallas överdirektör eller något annat. I
denne nya chefs egenskap att som regel även vara fackman läge ju en fördel endast
under förutsättning, att han vore skickligare fackman än överingenjören-avdelningschefen;
men härmed vore också den tanke, som ligger i förordnandet endast
på vissa år och den höga lönen, eller att överingenjören skall vara den erfarnaste
och skickligaste järnvägsbyggare som står att få, förfuskad, och man
hade på två män delat det arbete, som nu ligger endast på en.

Någon fördel skulle följaktligen icke vinnas genom järnvägsbyggnadernas
överflyttande från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller
någon annan styrelse. Däremot skulle åtskilliga svårigheter knappast kunna
undvikas, även om samarbetet mellan de båda styrelserna vore det bästa. Och
vore det icke det, ja, då bleve förhållandena nästan olidliga.

Först och främst kunde man befara ständiga tvister om, när banan skulle
betraktas som fullt färdig. För järnvägsstyrelsen, som skulle övertaga den, vore
det ju av största intresse att efter arbetena inskränktes till det minsta, och för
styrelsen, som byggde banan, vore det ju ett lika stort intresse att få anläggningskostnaderna
så små som möjligt. Under den nuvarande organisationen ligga
båda dessa intressen förenade hos järnvägsstyrelsen.

Vid en järnvägsbyggnad behövas vidare alltid lokomotiv och vagnar.
Denna rullande materiel "kan nu tillhandahållas av den redan trafikerade banan
på ett betydligt enklare och mer praktiskt sätt än efter frånskiljande av byggnadsavdelningen.
Detsamma gäller om användandet av övrig byggnadsmaterial,
grävmaskiner, automatiska grusvagnar och dylikt, som nu växelvis användas vid
nybyggnader och på distrikten. Ett lösslitande av byggnadsavdelningen skulle
säkerligen även omöjliggöra nybyggnadsavdelningens övertagande av större arbeten
på redan trafikerade bandelar, t. ex. dubbelspår och viktigare bangårdsanläggningar;
en tanke, som länge varit uppe, och för vilken mycket talar. Då det
gäller arbeten på en bansträcka, som samtidigt skall hållas i trafiksäkert skick,
måste nämligen järnvägsstyrelsen under alla förhållanden få förbehålla sig bestämmanderätten
över, huru dessa arbeten skola utföras.

Statsutskottets utlåtande Nr .57.

4:5

Bil. B.

Förteckning över å hanbyrån tili och med år 1914 handlagda ärenden rörande
dubbelspårbygget Rönninge—Ström i vad detsamma utföres av den härför

tillsatta byggnadskommisslonen.

D.-nr.

Ärendets beskaffenhet.

Växlade skrivelser.

1) 359/12.

2) 384/12.

Utläggning av dubbelspåret Rönninge—Ström
och förändrad anslutning
till s. j. av Norra Södermanlands
järnväg.

Utförande gn. s. j:s försorg av dubbelspåret
Rönninge—Ström avseende
arbeten vid Rönn inge,
Södertälje och bansträckan 30/950
34/285.

10/''« 12 kungl. brev; fr. kom. 25/t 12,
7/io 12, n/813, 20/714; till I Df.
,J/8 12; till N. SI. J. 21/8 13, 30/i 14;
fr. d:o 25/io 13; till Kom. V» 12,
24A14; fr. Stålberg 19/el4. (12st.).

fr. kom. s/s 12, 7/io 12, 22/i 13; till
kom. 9/d 12; till I Df. 18/i 13,
(5 st.)

3) 427/12. Ändrad sträckning av dubbelspåret
Rönninge—Ström å delarna
Rönninge—Dånviken, å sträckan
förbi tunneln vid Ström samt
för Norra Södermanlands jv:s
inf. å stationen vid Näset.

fr. civildept. “/10 12, >12; fr.
kom. G/s 12, 7/io 12, n/ii 12, 21/t 13;
till kom. 4/io 12, ,0/io 12, 30/u 12,
“/s 13. (10 st).

4) 492/12.

5) 494/12.

6) 528/12.

7) 627/12.

Anläggning av station å Näset å
dubbelspåret Rönninge—Ström
samt ombyggnad av stationen
vid Södertälje.

Ny_ bro över Södertälje kanal å
linjen Rönninge—Ström.

Arbetsritningar över renstakade
linjen för dubbelspåret Rönninge
—Ström samt över förbindelsespåret
Näset—Södertälje.

Hållplatsens vid Igelsta utvidgning
till mindre station samt
anordnande av sidospår vid Igelsta
för A.B. F. Jonsson & C:o.

till Konungen 2%13; fr. kom. n/u
12, u/213, 7A 13, 2»A214; till kom.
22/io 12,28/i 13,26/213,25A13,23/813,
kungl. remiss 28/413: fr. civildept.
2/ö 13. (12 st.).

fr. kom. 22/io 12; till kom. 31,io 12.
(2 st.).

fr. kom. n/n 12, VA 12; till kom.
15/u 12, 30/n 12, 7/i212, 2S/i 13.

(6 st.).

fr. kom. 8/s 12, 20/e13, 12/i213; till
kom. 9/8 13, 30/i 14; till Konungen
16A14, 31/714; Remiss 3/4l4. (8 st.).

44

Statsutskottets utlåtande Ar 57.

D.-nr. Ärendets beskaffenhet.

8) 47/13. Utlämnande av räler, rälsskarvjärn
och spårväxlar m. m. till dubbelspårsbygget
Rönn inge—Ström.

9) 72/13. Normalsektion för tre spår, avseende
den del av dubbelspåret
Rönninge—Ström, där Norra Södermanlands
jv. löper jämsides
med statsbanan.

10) 91/13. Syllfördelning samt ritningar till

spårväxlar för räler av 40,& kg.
och 31 kg. vikt per meter.

11) 105/13. Behov av rullande materiel samt

personal för en del för dubbelspårsbygget
Rönninge—Ström
behövliga transporter.

12) 121/13. Kulvert över ägoväg nära Igelsta.

13) 132/13. Anställande av särskild polisman

för dubbelspårsbygget Rönninge
—Ström.

14) 143/13. Ändrad sträckning av statsbane linjen

Rönninge—Ström närmast
söder om Rönninge.

15) 266/13. Utfyllning av schaktningsmassor

söder om Dånviken å linjen Rönninge—Ström.

16) 296/13. Tillstånd för entreprenören för

dubbelspårsbygget Rönninge—
Ström att för transport av schaktningsmassor
korsa s.j.spår nära
Ström.

17) 302/13. Kvartalsräkningar å av s. j. utbe talda

kostnader för arbeten å
dubbelspårsbygget Rönninge—
Ström.

Växlade skrivelser.

fr. kom. 31/i 13, 22/2 13, n/u 13, 20/s
14,27/214; fr. arbe. Nilsson 18/3 14,
27/ii 14; till kom. 21/213, 27/2 13,
3/i 14, 20/214, 9/s 14, 28/s 14, 30/i 14;
till I Df. 24/s 14, 28/314, 14,

23/i214; till II Df. 28/s 14. (19 st.).

fr. kom. 15/213; till kom. 25/''213.
(2 st.).

fr. kom. 22/213; till kom. 19/313,
Vs 13. (3 st.).

fr. kom. 26/a 13; till korn. 3/t 13.
(2 st.).

fr. kom. 8/s 13; till kom. 3l/s 13.
(2 st.).

fr. K. M. B. 8/s 13; fr. I Df. 2/4l3;
till K. M. B. 7/413. (3 st.).

Kungi. remiss 15/3 13; till Konungen
27/313; k. civildept. 28/3 13.
(3 st.).

fr. kom. 4/g 13, 20/e 13, 29/s 13,28/s 14;
fr. I Df. 30/6 1 3, 26/7 13; till kom.
9/8l3. u/s 13; 9/i 14; till I Df.
11/s 13. (10 st.).

fr. kom. 20/6 13, 25/s 13; fr. I Df.
*/» 13; till I Df. 9/s13. (4 st.).

fr. kom. 5/i213,20/i 14; 21/i 14, s/<* 14,
23/9l4; till kom. 27/613, 17/n 13,
16/i 14,26/i 14, 25/t 14,12/s 14,31/sl4,
Vs 14, s/s 14, 30/s 14, 4/u 14, 2/i214;
fr. I Df. 21/c 13, u/n 13, 27/6 14,
28/5l4, 29/e 14, 8/s 14; till I Df.
28/i 14. 25/714, 31/s 14. (26 st.).

Statsutskottet/i utlåtande AV 57.

45

D.-nr.

18) 344/13.

19) 358/13.

20) 457/13.

21) 501/13.

22) 17/14.

23) 58/14.

24) 177/14.

25) 265/14.

26) 292/14.

27) 355/14.

28) 412/14.

29) 414/14.

30) 451/14.

Äreudets beskaffenhet.

Vftgportar å Näset vid km. 35 .iso,
36,180 samt kulvert vid 36,760 och
bro vid Ström.

Markförvärv för stationsanläggning
å Näset.

Ritningar till spårväxlar och korsningar.

Nya stationshus vid Södertälje och
Näset.

Kopior av kartor samt beskrivning
över mark vid Södertälje.

Ombyggnad av Rönninge station
samt uppförande av nytt stationshus
med tunnel ävensom en
vägport.

Lokvändskiva vid Södertälje.

Flyttning och nybyggnad av banvaktstugor
å linjen Rönninge—
Ström.

Ändring av planen för dubbelspårsbyggnaden
Rönninge—Ström genom
vissa vägportars ersättande
med väganläggningar.

Hembjudan till s. j. av fastighet
vid Rönninge.

Tillstånd för Norra Södermanlands
järnväg att Näsets station må
få utgöra jvs slutpunkt i stället
för Södertälje.

Lokstallar vid Södertälje.

Provisorisk omläggning av N. S. J.
vid Ström.

Växlade skrivelser.

fr. korn. n/713, l9/i 13, 9/« 13; till
kom. «/713, ,3/« 13, 13/813. (6 st.).

fr. kom. sl/713; till kom. 23/s 13.
(2 st.).

fr. kom. 24/io 13. (1 st.).

fr. kom. 18/ii 13, 15/i213, u/3 14, 23/''io
14, 21/i 15; fr. I Df. 30/i 14, 28/is 14;
till kom. 19/s 14, 25/414, u/s14,
18/i 15; till 1 Df. s/i214. (12 st.).

fr. kom. 31/i213; till kom. 24/714.
(2 st.).

till kom. u,214, 20/i 15; till I Df.
28/214, 21/io 14; fr. kom. u/4l4;
fr. I Df. 20/c 14, 7/n 14, 14/i 15.
(8 st.).

till kom. 8 014, 18/714. (2 st.),
till kom. 21/714. (1 st.).

till Konungen 13/s 14; fr. civildept.
22/714, 14. (3 st.).

till kom. 7/io 14; fr. kom. u/914;
fr. I Df. 30/914. (3 st.).

Kungl. remiss 19/io 14. (1 st.).

fr. kom. 22/io 14; till kom. 5/u 14.
(2 st.).

Kungl. remiss 9/n 14; till Konungen
21/n 14; fr. I Df. 17/n 14. (3 st.).

Summa expeditioner 175 st.

4(5

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Bil. C.

Avskrift.

Järnvägsbyggnadsbyrån
D. Nr 5, ink. d. s/i 14.

Utdrag ur kungl. järnvägsstyrelsens protokoll
den 29 december 1913.

Närvarande: Herr generaldirektören Granhoim, herr överdirektören Virgin,
herr överingenjören Fogelmarck, herr byrådirektören Bergelmer.

§ i.

Föredragande byrådirektören Bergelmer erinrade om det jordskred, som inträffade
den 14 sistlidne juni vid Svartåbäcken å linjen Jonsered—Lerum under
byggandet av dubbelspåret därstädes, varvid banvallen förstördes. Föregående
borrningar hade icke givit vid handen att fara för skred där förefunnes, och hade
de med anledning av skredet sedermera verkställda noggranna geologiska undersökningarna
synts ådagalägga, att det pågående dubbel spårsbygget visserligen
varit en väsentlig orsak till skredet, men att detta särskilt vore att tillskriva de
synnerligen förrädiska geologiska förhållandena därstädes.

Föredraganden erinrade i detta sammanhang även om de båda senaste
större jordskred, som förekommit i dessa trakter, nämligen jordskredet vid Saltkällan
i Bohuslän den 30 oktober 1909 och jordskredet vid Smedberg den 23
augusti 1911, vilka jordskred varit av ungefärligen samma säregna natur som
skredet vid Svartåbäcken. Av dessa jordskred låg det förra fullständigt utanför
järnvägen, och blev densamma också av skredet oberörd, varemot det senare, det
vid Smedberg, förstörde järnvägsbanken. Hen efter sistnämnda skred gjorda
geologiska undersökningen gav vid handen, att järnvägen i detta fall icke varit
orsak till skredet, utan att detta berott på säregna klimatiska och geologiska
förhållanden.

Föredraganden erinrade vidare om, att överrevisorerna vid statens järnvägar
i sin underdåniga berättelse rörande statsbanornas förvaltning under år
1912 uttalat önskvärdheten av att särskilda undersökningar måtte verkställas å
sådana platser vid statens järnvägslinjer, vilka på grund av geologiska förhållanden
eller av andra orsaker kunde misstänkas innebära fara för trafiken, ävensom
därom att »1912 års järnvägskommission angående trafiksäkerheten» i sitt den 29
augusti innevarande år avgivna underdåniga betänkande uttalat, att kommissionen,
som erfarit att under de senaste åren vid flera tillfällen geologer tillkallats
såsom järnvägsstyrelsens sakkunniga rådgivare, hoppades att så måtte förfaras
även framdeles och i ännu högre grad än hittills.

Enär de geologiska förhållandena i vissa andra delar av landet, där statsbanor
äro framdragna, torde vara av ungefär likartad natur som å de platser,
där ovan omtalade skred inträffat, vilket särskilt torde vara fallet med trakterna
utmed havet i Bohuslän, omkring Göteborg och i norra Halland samt i vissa
delar av Östergötland och Södermanland, fann föredraganden det vara önskvärt,
att utredning verkställdes i vad mån de geologiska förhållandena särskilt i nyssnämnda
trakter kunde anses vara sådana, att åtgärder krävdes för trafiksäkerhetens
tryggande å de platser invid statens järnvägar, där denna eventuellt kunde
befinnas icke vara så god, som den borde vara.

Statsutskottets utlåtande Nr öl.

47

Visserligen hade ä dessa linjer geologiska undersökningar förut utförts,
men då numera nya erfarenheter rörande dessa förhållanden vunnits, och då de
jordskred, som hittills förekommit, delvis inträffat på för geologerna oväntade

Elatser och med ett högst säreget förlopp, föreslog föredraganden, att förnyade
ydrografiska och geologiska undersökningar måtte verkställas å vissa statsbanelinjer
samt att därför en undersökningskommission borde tillsättas med uppgift
dels att geologiskt undersöka av kungl. styrelsen närmare angivna statsbanelinjer
samt angiva, huruvida å dessa linjer rubbningar av banvallen till följd
av jordskred eller dylikt kunde vara att befara,

dels att, om detta vore fallet, inkomma med förslag till de åtgärder, som
ansågos böra vidtagas för järnvägens säkerställande mot sådana rubbningar av
banvallen.

Enär i vårt land icke torde finnas tillgång till ingenjörer med sådan kunskap
rörande landets geologiska förhållanden, som för ändamålet krävdes, föreslog
föredraganden, att kommissionen skulle bestå av dels två geologer dels två vägoch
vattenbyggnadsingenjörer och därjämte vederbörande bandirektör vid undersökningarnas
verkställande å färdig handel och vederbörande arbetschef i fråga om
under byggnad varande bana.

Öå kungl. järnvägsstyrelsen ansåg, att de av föredraganden föreslagna åtgärderna
voro lämpliga för vinnande av full kännedom om, huruvida å ifrågavarande
banlinjer de geologiska förhållandena eventuellt kunde anses innebära
risk för trafiksäkerheten, samt att de av överrevisorerna och av »1912 års järnvägskommission
angående trafiksäkerheten» uttalade önskningarna i detta avseende
därigenom bleve tillgodosedda, och då kungl. styrelsen därjämte ansåg, att den
föreslagna undersökningskommissionens arbete skulle bliva av värde för kännedomen
om de olika arbetsmetoder, som böra användas vid banbyggnader under
olika geologiska förhållanden, varom i vårt land ännu jämförelsevis liten på
systematiska utredningar grundad erfarenhet funnes, så beslöt kungl. styrelsen
att bifalla, vad föredraganden sålunda föreslagit.

§ 2.

På förslag av föredraganden beslöt kungl. järnvägsstyrelsen att, förutom
vederbörande bandirektör och vederbörande arbetschef, till ledamöter i denna
kommission utse professorn vid Stockholms högskola friherre Gr. J. De Geer, Göteborgs
stads byggnadschef P. J. P. Blidberg, professorn vid Tekniska högskolan
Volmar Fellenius samt statsgeologen E. J. L. von Post, vilka samtliga herrar
under hand förklarat sig villiga att mottaga sagda uppdrag.

Behövlig arbetskraft för utförande av undersökningar, ritningar och borrningar
m. m. skulle tillhandahållas kommissionen genom kungl. styrelsens försorg,
och skulle undersökningar utföras å följande statsbanelinjer i nu nämnd ordning,
nämligen:

Göteborg—Alingsås,

Mj öl by—Norrköping,

Göteborg—Strömstad,

Norrköping—Järna och
Göteborg—Kungsbacka.

Edv. Pehrsson

__vid protokollet.

48

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

Bil. JD.

Av majoren m. m. H. Bernhardt gjort uttalande beträffande enskilda banors

byggande.

»Ett annat särdeles märkligt uttalande i motion är följa-nde: »Att man vid
byggandet av enskilda järnvägar i de flesta fall torde gå så till väga, att byggnadsarbetet
utföres under ledning af personer, som icke utöva något som helst
inflytande på järnvägens trafikerande.»

Beträffande själva den detaljerade arbetsledningen och skötseln av byggnadsarbetena
torde dessa i allmänhet skötas av personer, som icke utöva något
inflytande på järnvägens trafikerande, men jag har aldrig varit med om eller kan
påminna mig hava hört talas om någon järnvägsbyggnad, där ej den som sedermera
skall trafikera banan haft att bestämma inom den ram, koncessionen medgivit
eller om de framställningar om ändringar eller tillägg etc. i de fall, där
bestämmanderätten tillkommit vissa myndigheter.

De fall jag själv varit med om hava varit följande.

Striberg—Gr ängens järnvägsbyggnad.

Där var jag entreprenör, men som kontrollör och överingenjör under järnvägsbolagets
styrelse fungerade chefen för Nora—Karlskoga järnvägsaktiebolag,
som skulle trafikera banan.

Svartälvs järnvägsbyggnad.

Där var jag också entreprenör, men där fungerade under järnvägens styrelse
som kontrollant och bestämmande ingenjör densamma, som i sammanhang
med järnvägsbyggnaden var antagen som trafikchef.

Vansbro—Ängelsbergs järnvägsbyggnad.

Där var jag antagen som överingenjör och arbetschef men hade naturligen
att rätta mig efter order och bestämmelser från styrelsen och verkställande direktören
vid Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägsaktiebolag, för vars räkning
banan byggdes och som skulle trafikera densamma.

Vid Kil—Fryksdalens järnvägsbyggnad.

Där utföres arbetet på generalentreprenad men där är jag, såsom representant
för Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som skall trafikera banan, verkställande
direktör och överingenjör och har att jämte styrelsen för Kil—Fryksdalens
järnvägsaktiebolag besluta om arbetsföretagets planläggning och utförande
i stort.

Rämshyttan—Idkerbergets järnvägsbyggnad

har utförts direkt av banavdelningen vid Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som
äger och trafikerar banan.

Statsutskottets utlåtande, Nr 57.

4‘l

Beträffande andra järnvägsbyggnader, som jag ej haft med att göra men
något har reda på och som jag för tillfället påminner mig, kan nämnas:

Lödöse—Lilla Edets järnvägsbyggnad,

som utfördes direkt av banavdelningen vid Bergslagernas järnvägsaktiebolag.

Västergötland—Göteborgs järnvägsbyggnad och, utvecklingen av dess järnvägsnät,

som skett under överinseende av verkställande direktören John Nyström, som
sköter trafiken å dessa banor.

Nässjö—Säfsjöströms järnvägsbyggnad,

som utföres på generalentreprenad, men där den bestämmande är kapten Ståhle,
chef för Kalmarbanan, som skall trafikera den nya järnvägen.

_ Rättvik—Knippbohedens järnvägsbyggnad,

som utföres på entreprenad men under kontroll, anordnad av Södra Dalarnes
Järnvägsaktie bolag, som skall trafikera banan.

Mora—Persbergs järnvägsbyggnad

utfördes på entreprenad. Östra Värmlands järnvägsaktiebolag, som hade största
intresset i banan och skulle sköta trafiken, ombestyrde byggnaden och kontrollen
genom sin chef Wallner.

Falu—Väster dalarnes järnvägsbyggnad

utfördes under bestämmande av Gävle—Dala järnvägsaktiebolag, sorn skulle trafikera
den.

Rorås—Alvesta järnvägsbyggnad

utfördes under huvudledning av chefen för Göteborg—Borås järnvägsaktiebolag,
tillsamman med vars järnväg den nya banan skulle trafikeras.

Då Göteborg—Rorås och Göteborg — Hallands järnvägar byggdes, utfördes
de under huvudledning från Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som skulle ombestyra
trafiken.

Vid Orsa—Svegs järnvägsbyggnad var Aulin arbetschef; han var också
antagen till trafikchef vid färdiga banan under första tiden.

Jag kan som sagt ej påminna mig att någonsin hört talas om något privat
järnvägsbyggnadsarbete, där ej arbetsledningen haft att rätta sig efter bestämmelser
av bland andra även representanter för dem, som skola ombesörja trafiken.»

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6‘ saml. 36 häft. (Nr 5 7.)

50

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Avskrift.

Bil. E.

P. M.

rörande högsta ledningen av statsbanebyggnader i utlandet.

Norge.

Danmark.

Finland.

Ryssland.

Preussen Hessen.

Sachsen.

Bayern.

Österrike.

Italien.

Frankrike.

Schweiz.

Belgien.

Holland.

England.

De flesta järnvägar äro statens. Såväl drift som nybyggnader höra under
Hovedstyret för statsbanerne och arbetsdepartementet. I styrelsen skötas statsbanebvggnaderna
av sbanedirektörenK

Även här är större delen av järnvägarna statens; »Statsbaneaulajgene>
sortera under generaldirektionen för de sdanske statsbaner» och dess överingenjör
för byggnaderna.

Såväl statsbanor som enskilda banor finnas. Statsbanebyggnaderna av nva
linjer tillhöra styrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och dess överingenjör för
järn vägsavdelningen, men med nära samråd med järnvägsstyrelsen.

Ledningen står under trafikministeriet och järnvägsstyrelsen.

De allra flesta normalspåriga banor tillhöra staten. Drift och nybyggnader
sortera under ministeriet för offentliga arbeten och de i »Eisenbahndirektion
em indelade statsbanorna. Byggnadsarbetena kunna allt efter sin omfattning
bilda direkt under direktionerna ställda inspektioner eller ock sortera de under
en driftsektion (»Betriebsinspektiom).

I undantagsfall, där de äro av synnerligen stor omfattning, upprättas
direkt under järnvägsministeriet sorterande Bauabteilungen.

Statsbanebyggnaderna tillhöra generaldirektionen för de sachsiska statsbanorna
med en särskild byggnadsavdelning.

Statsbanorna, som äro indelade i 5 direktioner, tillhöra det år 1907 inrättade.
trafikministeriet. Nybyggnaderna sortera under direktionerna.

Österrike har ett särskildt jämvägsministerium; under detta stå statsbanedirektionerna.
Nybyggnaderna stå antingen direkt under direktionerna eller ock
direkt under den till ministeriet knutna bandirektionen såsom sBauleitungen».

De allra flesta banor äro numera statens. Nybyggnaderna, »Costmzione
di ferrovie delle Statos, sortera under generaldirektionen för statsbanorna och
dess överingenjör.

De allra flesta banor äro enskilda. Utförandet sker under kontroll av
departementet för offentliga arbeten.

>Die Bundesbahnen», som sortera under departementet för post och järnvägar,
utföra genom organ i generaldirektionen i Bern själva sina nybyggnader.

Statsbanebyggnaderna stå under järnvägsdepartementet, som även har kontrollen
över de enskilda järnvägarna.

Statsbanor finnas, men drivas av ett enskilt bolag. Alla järnvägar stå
under en särskild avdelning i departementet för offentliga arbeten (»Waaterstaat»).

Inga statsbanor finnas. Nybyggnaderna vid de stora bolagen utföras av
dessa själva genom deras överingenjörer.

Såsom en avgjord regel kan sålunda sägas, att statsbanebyggnaderna vid
Europas statsbanor utföras av respektive statsbaneförvaltningar själva.

Stockholm den 27 januari 1914.

Gustaf Dahlberg.

StaUutukottetn utlåtande Nr .57.

51

Bilaga 2.

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 5 februari 1915 har Eders Kungl. Maj:t, anbefallt
vattenfallsstyrelsen att avgiva av riksdagens statsutskott begärt vttrande över
två vid innevarande riksdag väckta, lika lydande motioner, nämligen motionen
nr 51 inom första kammaren av herr C. G. Ekman och motionen nr 143 inom
andra kammaren av herr Axel Ekman med förslag om avlåtande av en skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om, bland annat, överflyttning
från vattenfallsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av ledningen
och tillsynen av vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten. Till åtlydnad härav får
vattenfallsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det torde till en början böra framhållas, att i den motion i liknande syfte,
som herr Axel Ekman den 24 januari 1914 väckte inom riksdagens andra kammare
(nr 67), föreslogs utredning om hela vattenfallsstyrelsens inrymmande såsom
en ny byrå inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I de nu föreliggande
motionerna har denna tanke emellertid övergivits, och föreslås beträffande vattenfallsstyrelsen
utredning endast om införlivande av dess byggnadsarbeten med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen anser sig under sådana förhållanden icke böra i detta
sammanhang påvisa nödvändigheten i stort sett att särskilja statens affärsdrivande
och dess kontrollerande verksamhet utan kan inskränka sig att enbart
behandla lämpligaste sättet för handhavande av vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.

Motionärerna precisera närmare den del av vattenfallsstyrelsens verksamhet,
som borde överflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sålunda, att de
avdelningar inom vattenfallsstyrelsen, som nu handhava själva nybyggnaderna,
d. v. s. byggnadsbyrån och delar av elektrotekniska byrån, skulle sammanslås
med tekniska byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars verksamhet därigenom
bleve större.

För ett rätt belysande av denna fråga är det nödvändigt att i korthet
redogöra för organisation och arbetssätt inom vattenfallsstyrelsen.

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

.i 2

Vid vattenfallsstyrelsen, som utgöres av en vattenfällsdirektör, tillika ordförande,
och fyra andra ledamöter, äro inrättade följande byråer, nämligen:

Administrativa byrån;

Vattentekniska byrån;

Elektrotekniska byrån, utgörande huvudkontor för Porjus och Älvkarleby
kraftverk;

Byggnadsbyrån, utgörande huvudkontor för statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.

Vidare sorterar under vattenfallsstyrelsen även statens vattenfallsverk med
följ ande avdelningsförvaltningar:

1) A ordinarie stat:

Trollhätte kanalverk;

kraftverk;

» räkenskapsavdelning;

Södertälje kanalverk;

2) A extra stat:

Porjus och Älvkarleby kraftverk;

Byggnadsa vdelningen.

1 den mån de till en byrå eller till en avdelningsförvaltning hörande ärenden
icke direkt avgöras av föreståndaren för respektive byrå eller avdelningsförvaltning,
åligger det denne att föredraga ärendena inför vattenfallsdirektören
samt, då ärendenas natur så fordrar, även inför den samlade styrelsen, såvitt
föredragningen därvid icke ombesörjes direkt av vattenfallsdirektören.

Administrativa byrån, som förestås av sekreteraren och ombudsmannen, handlägger
juridiska och administrativa ärenden, varjämte även andra ärenden rörande
statens vattenfallsverks särskilda avdelningsförvaltningar föredragas genom denna
byrås försorg i de fall, då vederbörande avdelningsföreståndare icke äro tillstädes
i Stockholm. Till administrativa byrån hör jämväl ett centralt räkenskapskontor,
som förestås av en kamrerare och ombesörjer vissa för hela vattenfallsverket
gemensamma räkenskaps- och kassaärenden ävensom räkenskapsgöromålen för de
till statens vattenfallsverk hörande fastigheter, som icke förvaltas av Trollhätteverken,
för Södertälje kanalverks och Porjus kraftverks drift samt för Älvkarleby
kraftverks elektriska utrustning och distributionsanläggningar, varjämte det är
avsett, att denna räkenskapsavdelning skulle handhava räkenskapsgöromålen för
Älvkarleby kraftverks drift.

Vattentekniska byrån, som förestås av biträdande ingenjören, handlägger
tekniska frågor rörande sådana vattenfall, som icke bebyggas av vattenfallsstyrelsen
själv, samt verkställer det förberedande projekteringsarbetet för de större
anläggningar, varmed vattenfallsstyrelsen har att taga befattning, dock med
undantag för de elektrotekniska spörsmålen. Under biträdande ingenjören sorterar
Södertälje kanalverk, och han har således att övervaka driften och leda
erforderliga underhållsarbeten vid nämnda verk.

Trollhätte kanalverk förestås av en överingenjör med en kanalingenjör som
närmaste man, varjämte finnas anställda tre kanalinspektorer. Överingenjören
sorterar direkt under vattenfallsdirektören. Den till kanalverket hörande personalen
åligger dels att övervaka trafiken å Trollhätte kanal samt ombesörja förvaltningen
och underhållet av de byggnader och anläggningar, som tillhöra Trollhätte
kanalverk, Trollhätte fastighetsförvaltning m. m., dels att handhava utfö:

Statsutskottets utlåtande Ar 57.

m

randet av de vägar, avloppsledningar, husbyggnader, järnvägsspår, kajanläggningar
m. na., som erfordras för exploaterandet av statens egnahems- och Industriområden
vid Trollhättan, dels ock att utöva kontroll över den enskilda byggnadsverksamheten
å nämnda områden.

Trollhätte kraftverk förestås av en överingenjör med en överingenjör sassistent
som närmaste man. Vid Trollhätte kraftverk finnas vidare anställda en driftingenjör
och tre di strikt singenjör er, i Trollhättan, Göteborg och Skara, varjämte
vid kraftverket firmas ett elektr otekniskt konstruktionskontor och ett linjehy ggnadskontor,
vilka stä under ledning av var sin ingenjör. Överingenjören sorterar direkt
under vattenfallsdirektören. Den vid Trollhätte kraftverk anställda personalen
åligger, förutom skötseln av kraftverkets drift och kraftförsäljningen, att
verkställa anläggnings-, kompletterings- och utvidgningsarbeten för'' såväl den
elektriska utrustningen som vissa andra, huvudsakligen maskinella delar av kraftstationen
vid Trollhättan, att utföra Trollhätte kraftverks linjebyggnader, att
uppföra kraftverkets understationer med tillhörande bostadshus och att verkställa
samtliga underhållsarbeten å kraftverkets byggnader och andra anläggningar.

Trollhätte räkenskapsavdelning, som förestås av en kontorschef, handlägger
räkenskaps- och kassaärendena för Trollhätte kanalverk, Trollhätte kraftverk och
Trollhätte fastighetsförvaltning ävensom för Trollhätte kanals ombyggnad och
Trollhätte kraftstations 3:dje utbyggnad.

Södertälje kanalverk sorterar, såsom ovan nämnts, under biträdande ingenjören
ä vattentekniska byrån. Den närmaste ledningen å platsen utövas av en
kandlinspektor.

.För att beträffande Porjus och Älvkarleby kraftverk utöva samma funktioner,
som beträffande Trollhätte kraftverk tillkomma den särskilda avdelningsförvaltningen
för sistnämnda. kraftverk, finnas dels ett för Porjus och Älvkarleby
gemensamt huvudkontor i Stockholm, benämnt vattenfallsstyrelsens elektrotekniska
hyra, dels lokala förvaltningar å de särskilda orterna. ‘Elektrotekniska byrån
förestås av en överingenjör med en överingenjörsassistent som närmaste man. "Till
elektrotekniska byrån höra ett elektr otekniskt konstruktionskontor ett husbyggnadskontor,
ett linjekonstruktionskontor och ett linjeby g gnadskont or, vilka stå under ledning
av var sin ingenjör. Husbyggnadskontoret har att uppgöra ritningar till
och övervaka uppförandet av husbyggnaderna vid Älvkarleby kraftverks understationer,
men den därvid anställde husbyggnadsingenjören har anlitats jämväl
för byggnadsbyråns och Trollhätte kraftverks arbeten.

Den lokala ledningen av Porjus kraftverks drift och underhåll samt komplettering,
vad den elektriska utrustningen angår, utövas för närvarande av en
driftingenjör. Utförandet av de elektrotekniska anläggningsarbetena för kraftstationen
vid Älvkarleby, vilken beräknas kunna sättas i drift ungefär vid mitten
av innevarande år, ledes närmast av en i Älvkarleby placerad ingenjör. Uti underdånig
skrivelse den 6 februari 1915 har vattensfallsstyrelsen avgivit förslag
till uppförande på ordinarie stat av den personal, som erfordras för den lokala
förvaltningen av Porjus och Älvkarleby kraftverk, och har styrelsen därvid föreslagit,
att den lokala ledningen skulle utövas av två i Porjus respektive Älvkarleby
placerade driftchefer och en distriktsingenjör, placerad i Uppsala. Såväl
driftcheferna som distriktsingenjören skulle sortera under överingenjören vid det
för Porjus och Älvkarleby kraftverk gemensamma huvudkontoret. Såsom fram -

54

Statsutskottets utlåtande Nr ö 7.

går av det ovan anförda, skulle ifrågavarande personal hava befattning med, förutom
driften, jämväl anläggnings-, utvidgnings- och underhållsarbeten.

Byggnadsavdelningen, som har hand om statens vattenfallsverks större vatten-
och husbyggnadsarbeten, består av dels ett huvudkontor i Stockholm, benämnt
vattenfallsstyrelsens byggnadsbyrä, dels lokala arbetsledningar för de särskilda
byggnadsföretagen. Byggnadsbyrån förestås av en överingenjör, under vilken
sortera en överingenjörsassistent, som biträder överingenjören vid ledande av
byggnadsföretagen, samt två byråingenjörer, som förestå var sin avdelning av
konstruktionskontoret, nämligen avdelningen för kanalbyggnader och avdelningen
för kraftstationsanläggningar. I spetsen för de lokala arbetsledningarna stå under
överingenjören sorterande arbetschefer, vilka för närvarande äro tre till antalet
och förestå följande arbetsföretag:

1) Trollhätte kanals ombyggnad och Trollbätte kraftstations 3:dje utbyggnad; 2)

Porjus kraftstationsbyggnad och Lule älvs reglering;

3) Älvkarleby kraftstationsbyggnad.

Mera underordnade tjänstemän äro i det föregående ej upptagna.

De fördelar, som genom vattenfallsstyrelsens byggnadsarbetens indragande
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska byrå och genom järnvägsbyggnadernas
samtidiga förläggning under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
ernås, vore enligt motionärernas mening följande:

1. att större möjlighet skulle uppstå att ständigt hålla statens byggnadsarbeten
vid en viss tämligen konstant storlek;

2. att en större del av dessa byråers personal kunde uppföras på ordinarie
stat;

3. att därigenom statens kostnader för avlöningar till tjänstemän och befäl
ej obetydligt skulle komma att sänkas;

4. att detta befäl skulle kunna användas för såväl järnvägs-, kanal- och
kraftstationsbyggnader m. m. ävensom exempelvis landsvägar inom övre Norrland,
där dessa utföras för statens egen räkning, vilket allt skulle möjliggöra
hållandet av en permanent befälsstab på ordinarie stat;

5. att vid en sammanslagning av föreslagen art en minskning av de i
allmänhet högt avlönade specialisterna skulle kunna göras, därigenom att de tillsammantagna
specialarbetena efter sammanslagningen torde kunna handhavas av
en specialist, där förut tvenne användas;

6. att större planmässighet kunde ernås vid anskaffandet av för sådana
arbeten, som här avses, lämpliga, i allmänhet högst dyrbara arbetsmaskiner och
redskap; samt

7. att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen »på så sätt skulle kunna bliva
en verklig centralmyndighet för Sveriges väg- och vattenbyggnader och vad därtill
hörer», och att »det ej syntes uteslutet, att man kunde hava goda skäl hoppas,
att en dylik anordning, varigenom frågan om ledningen av statens järnvägsbyggnader
skulle lösas på ett till synes lyckligt sätt, utan att något nytt ämbetsverk
därför inrättades, skulle visa sig medföra avsevärd besparing».

Vattenfallsstyrelsen tillåter sig upptaga dessa skäl till granskning i den
ordning de i motionerna förekomma och här ovan relaterats.

1. Vattenfallsstyrelsen kan icke finna någon giltig grund för påståendet,
att statens byggnadsarbeten genom den föreslagna anordningen skulle kunna

Statsutskottets utlåtande Nr .''57.

f»5

hållas vid en tämligen konstant storlek. Vattenfallsstyrelsen är nämligen av den
meningen, att detta mål icke vinnes och icke kan vinnas därigenom att väg- och
vattenbyognadsstyrelsen handhar byggnadsarbetenas utförande. Initiativet till
anläggande och utvidgning av kraftstationer och kanaler liksom till ny- och ombyggnader
vid statens järnvägar måste fortfarande ligga hos de affärsdrivande
verken själva, tv de äro givetvis bäst ägnade att hava kunskap om vad som
kräves, liksom cfe i regel hava att svara för motsvarande kapitals avkastning.
Enligt styrelsens åsikt är det Kung!. Makt och Riksdag, som böra och ensamt
kunna tillse, att önskvärd kontinuitet — eller med hänsyn till olika konjunkturer
till och med diskontinuitet — ernås i statens arbeten." Och ett bland de effektivaste
medlen till vinnande av detta syfte är inrättande av det sedan många
är tillbaka efterlängtade statsdepartementet för kommunikationer och allmänna arbeten.
JJär skola de olika verkens krav vägas sinsemellan och därifrån kan och
bör marschtakten dirigeras med hänsyn till landets behov och tillgångar, och icke
frän ett underordnat verk, som, utan att sköta affärsdriften, endast skulle hava
uppdrag att efter affärsverkens direktiv utföra redan beslutade byggnader.

2 och ;i. Ur tjänstemännens synpunkt kan det visserligen vara eu fördel,
att sa många som möjligt av dem uppföras på ordinarie stat, under förutsättning
dock att de ordinarie avlöningarna icke sättas så mycket lägre än de mera tillfälligt
anställdas, att fördelen av den mera tryggade ställningen och pensionsförmånerna
försvinna. Men ur statens synpunkt kan det starkt ifrågasättas, om
en dylik ordinarie anställning av byggnadsbefäl i större skala är förmånlig för
arbetenas rationella bedrivande. Vattenfallsstyrelsen tror för sin del, att det
härvidlag, åtminstone för ledande poster, är av kardinal betydelse för företagaren-staten
att kunna sätta den rätta mannen på den rätta platsen, på samma sätt
som man söker göra i enskild verksamhet av motsvarande art. Och några tusental
kronor mer eller mindre för dylika arbetsledare spela oftast för anläggningskostnaden
ingen som helst roll i direkt utgift. Så mycket större roll spelar
mannens skicklighet, omdömesförmåga, rådighet o. d. Just genom sina högre
kvalifikationer kan han för staten inbespara sin årslön många gånger om, liksom
ä andra sidan en mindre kvalificerad arbetsledare kan åsamka staten betydande
kostnader. Största möjliga frihet bör därför lämnas vederbörande myndighet för
anställande av dylikt befäl. En del tjänstemän, särskilt byråtjänstemännen,
skulle ju kunna få ökad utsikt att erhålla ordinarie befattningar efter en sammanslagning,
ehuruväl även denna ökade utsikt torde vara av tämligen ringa
betydelse. I regel torde nog järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten
fortgå i sådan omfattning, att de var för sig under alla förhållanden
ge sysselsättning åt ett visst antal tjänsteman, vilket likaväl under nuvarande
förhållanden kunde fastare anställas.

I sådant avseende tillåter sig vattenfallsstyrelsen i underdånighet hänvisa
till bilagda, av överingenjören, löjtnant A. Ekwall upprättade P. M., angående
omfattningen av de arbeten, som under tiden till och med år 1919 kunna beräknas
bliva utförda genom vattenfallsstyrelsens försorg, samt angående antalet vid
dem anställda arbetare m. fl. (Bil. I).1

I detta sammanhang må även erinras därom, att riksdagen vid fyrfaldiga
tillfällen på framställning av Eders Kungl. Maj:t eller enskilda motionärer be -

1 Åberopade P. M. har utskottet icke ausett nödigt att här iutaga.

56

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

viljat pensioner åt uttjänta arbetare vid statens byggnadsarbeten, vare sig
dessa arbetare under hela sin tjänstetid varit fästa vid en avdelning av statens
byggnadsarbeten, exempelvis statens järnvägsbyggnader, eller de varit anställda
vid arbeten, som tillhört olika grenar av starens byggnadsverksamhet. Enahanda
förmån bär understundom jämväl tillerkänts ingenjörer och andra extra
tjänstemän vid statens byggnadsarbeten. Det lär emellertid icke vara uteslutet,
att detta beviljande av pensioner till extra tjänstemän och arbetare kan komma
att utsträckas till större delar av personalen, och att pensionerna komma att utgå
med högre belopp än som hittills beviljats, i händelse dylika åtgärder skulle .befinnas
ändamålsenliga och erforderliga för att vid byggnadsarbetena fästa särskilt
kvalificerade personer. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig härvid erinra därom,
att nu redan föreligger ett av särskilda kommitterade utarbetat förslag till pensionering
av statens järnvägars och telegrafverkets extra personal. Om nämnda
förslag vinner avseende, lära några större betänkligheter knappast vara att förvänta
mot införande av pensionsrätt för personalen vid statens byggnadsarbeten,
om blott saken så ordnas, att pensioneringen ej blir alltför betungande för statsverket.

4. Detta motiv är redan delvis bemött. Det må endast ytterligare påpekas,
hurusom väsentligt olika specialutbildning erfordras av exempelvis en arbets1
chef för järnvägsbyggnader i södra eller mellersta Sverige, som numera i regél
torde bliva dubbelspärsanläggningar, och för ett lappländskt kraftverksbygge likt
Porjus, för byggande av någon del av Inlandsbanan och för ombyggnad av Troll1
häfte kanal, för något landsvägsbygge i Norrland och för anläggning av fiskehamnar
på västkusten. Men det är ej sagt, att med hänsyn härtill den centrala
byggnadsmyndigheten alltid skulle kunna på lämpligaste sätt finna användning
för den permanenta befälsstaben på ordinarie stat. Enligt vattenfallsstyrelsens
mening böra motsvarande organ icke schablonmässigt inträngas i de snäva former,
den ordinarie statstjänsten i regel medför.

o. Inbesparing av specialister, varmed väl närmast torde avses sådana
specialister, som handhava de konstruktiva uppgifterna inom berörda styrelser,
torde säkerligen icke kunna ske i någon nämnvärd utsträckning.

Vad särskilt specialister inom vattenkrafts- och elektrotekniken beträffar,
lär deras antal snarare behöva ökas än minskas, därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle få uppdrag att utföra de anläggningar, som vattenfallsstyrelsen
nu själv ombestyr. Sanningen härav torde bäst framgå genom studiet av det
konkreta exempel, som styrelsen sedermera anför.

Framhållas må för övrigt, att vattenfallsstyrelsen icke anställt flera specialister
än som för varje tillfälle hava full sysselsättning med sina respektive
uppgifter, och att utomstående specialister anlitats i många särskilda fäll. Denna
organisation medför den fördelen, att man i varje fall kan begagna sig av den
förnämsta sakkunskap, som står till buds inom varje område. Har varje anställd
full sysselsättning, uppstår intet dubbelarbete, som kan inbesparas.

6. I avseende på användningen av arbetsmaskiner och redskap skulle möjligen
någon fördel kunna vinnas. Men även den eventuella fördelen lär knappast
kunna tillmätas någon större betydelse. Ty redan nu äger ett intimt samarbete
rum mellan järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen i berörda avseende, och nya
viktigare effekter anskaffas aldrig förrän tillgången på ena eller andra hållet
utrönts. Detta samarbete bör redan med nuvarande organisation kunna utan

Statsutskottets utlåtande AV 57.

.07

större svårighet utvidgas till att omfatta även andra statens myndigheter, vilka
handhava utförandet av byggnadsarbeten. Jämväl i sådant avseende bör inrättandet
av ett; arbetsdepartement bliva till gagn.

1. Här är man inne på den stora frågan: centralisering eller decentralisering.
Det kan ju icke förnekas, att den förra metoden i teorien kan synas tilltalande
på ifrågavarande område. Men kommer man till den praktiska tillämpningen,
måste man enligt vattenfallsstyrelsens mening avgjort välja den senare.

Ett konkrekt exempel torde bättre än allmänna resonemang klargöra hithörande
förhållanden. Styrelsen väljer Älvkarleby kraftverk.

Vattenfallsstyrelsen tog i enlighet med sin instruktion initiativet till dess
anläggning. Detta kunde icke ske utan föregående undersökning på platsen, uppgörande
av förberedande förslag samt utredning om avsättningsmöjligheterna.
Ty utan dessa underlag var det ej möjligt att bedöma, huruvida anläggningen
kunde förordas. Dessa arbeten utfördes i samarbete med styrelsens elektroteknici
genom ^styrelsens vattentekniska byrå, som är särskilt inriktad på dylika göromål.
Åtminstone det förberedande förslaget och utredningen om avsättningsmöjligheterna
borde också självklart utföras av sådana organ, som hava en intim
kännedom om kraftverkens drift och ekonomi. Men även planläggningen av
undersökningarna på platsen var nära beroende av en sådan kännedom, och kunna
knappast skiljas från de andra förarbetena. Det av vattenfallsstyrelsen avgivna
förslaget innehöll sålunda ett villkorligt avtal med innehavarna av vissa andelar
av Älvkarleby vattenfall och av därovanför belägna småforsar, som lämpligen
borde indämmas i samband med den stora anläggningen. För upprättande av
detta avtal krävdes dels juridiska utredningaar av speciellt vattenrättslig art,
dels överenskommelse om formen och priset för den elektriska energi, som fallandelarnas
innehavare skulle äga utfå såsom ersättning för vattenkraften.. Över
specialister inom dessa områden förfogar styrelsen och måste i allt fall förfoga
över sådana för sin övriga verksamhet, som ju omfattar ej blott kraftverkens
drift och därmed sammanhängande affärsuppgörelser utan även förvaltning och
upplåtelse av vissa statens vattenfall. Genom sin ständiga beröring med motsvarande
spörsmål bliva dessa tjänstemän också verkligt sakkunniga, något som
ej kan i samma mån väntas av tjänstemän, vilka ej direkt kunna tillgodogöra
sig erfarenheten ur styrelsens verksamhet.

1911 års Riksdag godkände förslaget. Sedan gällde det, bland annat, att
konstruktivt genomarbeta detaljerna och vidtaga andra åtgärder för anläggningens
utförande.

Det må här kraftigt framhållas, att ett förberedande förslag varken bör
eller kan vara sådant, att det utan vidare lägges till grund för utförandet. Det
bör det ej, enär det ej kan vara riktigt att, innan visshet vunnits om förslaget
bifalles, nedlägga de jämförelsevis stora kostnader, som ett utarbetat förslag
kräver. Det lian ej vara det, emedan ett kraftverks slutliga utseende bland annat
är i synnerligen hög grad beroende på den maskinella och elektriska utrustningens
detaljer och dessa först bliva utformade, sedan avsättningens art och omfång samt
fördelning blivit närmare klargjorda medelst underhandlingar och utredningar
och sedermera program med hänsyn härtill utarbetats, anbud infordrats, kontrakt
upprättats och slutligen definitiva ritningar av leverantörerna avlämnats. Till
och med ända in i det sista måste detaljerna exempelvis i ett ställverk eller en
transformatorstation bestämmas successivt, vilket icke lär förvåna någon, som

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 6 sand. 36 höft. (Nr 57.) 8

Statsutskottet* utlåtande Nr 57.

■r)K

s-ett en dylik byggnad med dess nätverk av hög- och lågspända ledningar, dess
rör av olika slag och dess system av mångahanda apparater.

Däremot kunna i regel dammarbeten o. d. snart nog igångsättas. Enligt
gällande bestämmelser skall dock rättens tillstånd först begäras, vilket, därest
kongsådra linnes i vattendraget, ej får lämnas, förrän Eders Kungl. Maj:t lämnat
medgivande till dess överbyggande och villkoren härför. Denna procedur kräver
för närvarande en högst avsevärd tid. Det må jämväl påpekas, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har att avgiva underdånigt yttrande över villkoren för
kungsådrans överbyggande. Det kan dä knappast vara lämpligt att samma statsmyndighet
även begär tillstånd härtill. Att pa det förberedande stadiet ingå till
rätten kan visserligen ske, men med hänsyn till det förberedande förslagets mer
skematiska natur riskeras därigenom, att ändringar sedermera måste begäras,
vilket givetvis vållar omgång.

Omedelbart efter riksdagens beslut igångsattes förslagets utarbetande å
styrelsens byggnadsbyrå och elektrotekniska byra. Så fort dammbyggnadens läge,
ntskovens storlek o. d. i detalj fastslagits, begärdes rättens tillstånd till byggande
i vattendraget den 27 juni 1911. Häradsrättens tillstånd meddelades först den 5
juni 1913. Domen överklagades och slutliga utslaget meddelades av hovrätten
den 31 oktober 1913. Detta utslag innebar en av vattenfallsstyrelsen och viss
part ingången, av Eders Kungl. Maj:t godkänd förlikning. Innan dess hade till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande från vissa byamän ingivits ansökan om
förbud för arbetenas fortsättande. Vattenfallsstyrelsen lyckades dock undanröja
detta hinder mot deras ostörda bedrivande.

Emellertid hade strax på våren 1911 antagits arbetschef, vilkens första
uppgift blev att ordna transportinrättningar, kontorslokaler, bostäder, marketenterier,
provisorisk kraftstation för arbetsmaskinerna, läkarvård o. d. samt att
verkställa de detaljerade terrängundersökningar, på grund av vilka de definitiva
byggnadsritningarna måste utarbetas. Så fort sig göra lät upprättades å byggnadsbyrån
sådana ritningar till de delar av anläggningen, som krävde längsta tid
och som kunde fastslås utan avvaktan på ovan berörda utredningar, anbud m. m.
rörande de maskinella och elektriska delarna, och igångsattes arbetena med dessa
delar. Sedermera levererades från byggnadsbyrån och elektrotekniska byrån, så
snart sådant kunde ske, successivt definitiva ritningar till övriga delar av anläggningen,
och togos dessa i arbete. Till följd av jämsides drivna underhandlingar
med kraftspekulanter befanns det lämpligt att, med frångående av först
tilltänkta linjespänningar, bestämma dessa till tre olika grupper, 70,000. 40,000
och 20,000 volt. Det visade sig nämligen vid underhandlingarna, särskilt på
grund av anläggandet av ett nytt pappersbruk i östra Uppland, att avsättningen
söderut från Älvkarleby skulle bliva betydligt större än norrut, varför olika
spänningar lämpligen valdes för olika delar av ledningsnätet. Härav orsakades
betydande minskning i linjernas kostnad men viss ökning i kostnaden för och
omarbetning av ställverksbyggnaden och dess lokaler för transformatorer och instrumentering
m. ra. Först i slutet av år 1913, d. v. s. etter det nära tre år
förflutit frän anläggningsarbetenas igångsättande, hade erforderliga utredningar
och underhandlingar med energispekulanter fortskridit så långt, att distributionsprogrammet
kunde fullt fixeras.

Genom de underhandlingar, vattenfallsstyrelsen företog för inköp av sådana
enskilda fisken, som enligt Eders Kungl. Mapts kungsådreresolution måste för -

Statsutskottet* utlåtande Nr .57.

:>!>

varvas, blev det möjligt att samtidigt förvärva all rätt till den nedanför Älv
karlebyfallen belägna Masurforsen. Då denna endast kan tillgodogöras gemensamt
med huvudfallen, beslöts att i sådant syfte sänka kraftstationen 1.5 meter.
Detta inverkade naturligtvis på motsvarande byggnaders utformning och på leveranser
av turbiner och generatorer. Flera dylika exempel kunde andragas för att
visa, hurusom under arbetets gång ganska väsentliga ändringar och förbättringar
måste företagas och att detta kunde ske på snabbaste och ändamålsenligaste sätt
på grund av det intima samarbete, som ägde rum mellan kraftförsäljarna, de
administrativa organen, konstruktionsavdelningen och byggnadsledningen, alla
arbetande under samma högsta ledning. Huru oerhört svårhandterligt det skulle
blivit, om en särskild styrelse haft byggnadsledningen och vattenfallsstyrelsen
måst förhandla med den torra i alla detaTjer. torde utan vidare vara uppenbart.
Troligen hade byggnadsstyrelsen ansett sig böra anställa särskilda specialister
för att handlägga motsvarande ärenden, ty, med hänsyn till risken för kostnadsförslagens
överskridande m. m., torde byggnadsstyrelsen icke utan vidare granskning
godtagit vattenfallsstyrelsens framställningar. Varje direktiv, varje ändringskulle
krävt vidlyftig skriftväxling i stället för att såsom nu allt lian ordnas
utan omgång vid personligt samtal, per telegraf eller telefon. Nej, en dylik
organisation skulle krävt betydligt mera personal, tid och pengar och medfört
ett divisionsansvar, som säkerligen visat sig bliva ofördelaktigt för staten och
verkat förkvävande på initiativet. Och att en chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med sin mångfald andra åligganden av kontrollerande och granskande
art skulle vara bättre ägnad att utöva högsta ledningen av kraftverksbyggnaderna
än en chef för vattenfallsstyrelsen, som dock sedermera skall ansvara för och
leda verkets drift och affärsrörelse, torde minst sagt vara tvivel underkastat.
Ingendera lär kunnat undvara en duglig avdelningschef för själva byggnadsarbetena.
På denne beror närmast dessas ändamålsenliga och betryggande utförande.
Men direktiven måste i allt fall lämnas från vattenfallsstyrelsen, ty där finnas
den speciella sakkunskapen och erfarenheten om kraftverkens planläggning
och drift.

I ännu högre grad gäller om möjligt vad ovan framhållits om utvidgninT
gar och tillbyggnader av befintliga kraftverk, vilka arbeten intimt ingripa i verkens
drift, och där driftpersonalen måste tillmätas ett vittgående inflytande på
sättet för utförandet till förekommande, bland annat, av driftsavbrott och olyckshändelser
till följd av de livsfarliga spänningarna. Att kraftledningarna måste
byggas direkt genom vattenfallsstyrelsens försorg torde utan vidare vara självklart.

Det är även att märka, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin nuvarande
organisation helt och hållet saknar personal med kunskaper och erfarenhet
om elektriska högspänningsanläggningar. Under sådana förhållanden synes
det icke finnas någon rimlig anledning att förlägga utförandet av vattenfallsstyrelsens
elektriska byggnadsarbeten under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det är visserligen sant, att, om en dylik överflyttning till väg- och vatten byggnadsstyrelsen
av ledningen av de elektriska byggnadsarbetena för statens kraftverk
skulle företagas, sistnämnda styrelse kan anställa erforderligt antal elektrotekniskt
utbildade ingenjörer och arbetsbefäi. Men denna personal måste under alla förhållanden
bliva vida mindre ägnad att på ett ändamålsenligt och fö” kraftverkens
drift lämpligt sätt utföra motsvarande arbeten än den stab av elektroteknici, som
står och alltid måste stå till vattenfallsstyrelsens förfogande och som har til Lfa!le

Statsutskottets utlåtande A''V 57.

60

att genom sitt arbete hos styrelsen omedelbart tillgodogöra sig de erfarenhetsrön,
som uppkommit under driften av kraftverken och det ständigt pågående arbetet
för dessas hållande på höjden av teknisk fulländning. Härtill kommer dessutom,
såsom ovan påpekats, att energiförsäljningen i mycket stor utsträckning blir normerande
för den närmare gestaltningen av kraftverken med tillhörande distributionsanläggningar,
varför samtliga hithörande frågor lämpligast handläggas på
ett enhetligt sätt av vattenfallsstyrelsen och de styrelsens tjänstemän, som hava
att leda driften av kraftverken och närmast ansvara för det ekonomiska utbytet
av motsvarande anläggningar.

Jämväl i avseende på kanalarbeten hava ovan uttalade åsikter i tillämpliga
delar sin fulla giltighet, i synnerhet som det härvidlag ofta gäller utvidgning
eller ombyggnad av trafikerade farleder, vilkas drift under tiden måste vidmakthållas.
Ofta hava dessutom kanalfrågorna samband med vattenkraftsspörsmål
och måste bedömas med hänsyn till dem. Vattenfallsstyrelsen vill endast påminna
om Trollhätte kanals ombyggnad. Säkerligen måste var och en inse, att
en främmande byggnadsstyrelse svårligen skulle kunna på tillfredsställande sätt
lösa de mångfaldiga spörsmål, som vid detta omfattande arbete framställt sig,
och vilkas lösning givit upphov till den ena eller andra modifikationen av det
ursprungliga förslaget. Styrelsen torde i detta avseende böra påminna om det
nära sammanhang, som farleden i Göta älv och den härför avsedda dämningen
har med frågorna om vattenkraftens utnyttjande vid Vargön, Trollhättan och
Lilla Edet och med tillgodogörandet av statens stora, under vattenfallsstyrelsens
förvaltning ställda fastigheter i älvdalen. Trafikledningens och trafikanternas intressen
hava jämväl med minsta omgång och på lämpligaste sätt kunna tillgodoses,
därigenom att vattenfallsstyrelsen haft ledningen av det hela.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala, att styrelsens
erfarenheter av den experimentorganisation, som tillämpas i fråga om byggandet
av dubbelspåret Rönninge—Ström och upprensning av viss del av Södertälje
kanal, icke annat än bekräftat styrelsens ovan uttalade mening. Den 19 april och
den 15 november 1912 uttalade också dåvarande civilministern till statsrådsprotokollet,
att en utvidgning av Södertälje kanal i övrigt borde utföra^ genom vattenfallsstyrelsens
försorg.

Slutligen må framhållas, att en särskild byggnadsstyrelse, huru lojalt den
än vill söka fylla sin uppgift, ovillkorligen lär sätta sin ära uti att nedpressa
anläggningskostnaden till den minsta möjliga utan att tillräckligt tänka på, huru
driften sedermera må bliva så ekonomisk som möjligt, och utan tillräcklig kännedom
om eller intresse av framtida utvecklingsmöjligheter. Men dylik sparsamhet
hamnar sig oftast. Säkerligen skulle också tvist uppstå, om och när anläggningen
vore fullbordad eller färdig att överlämnas till driftverket. Det bleve sannolikt
ofta nödvändigt för detta senare att företaga dyrbara kompletteringar.

Vad särskilt angår väg- och vatten byggnadsstyrelsens lämplighet såsom
central myndighet för Sveriges samtliga väg- och vattenbyggnader och vad därtill
hörer, så torde densamma vara omtvistbar. Enligt vad motionärerna upplysa,
finnes där redan eu betydande arbetsbalans inom dess nuvarande verksamhetsområde,
och denna omständighet talar knappast för en utvidgning av denna styrelses
verksamhet. Detta missförhållande kan visserligen avhjälpas genom en
kvantitativ ökning av styrelsens arbetskrafter. Men kvalitativt taget finnes enligt
vattenfallsstyrelsens mening knappast något skäl för en utvidgning in på

Statsutskottets udåtandr Av J7.

(il

byggnadsverksamhetens område. Det må nämligen ihågkomma», _ att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet för närvarande är av väsentligen annan art.
•Styrelsen utövar statens kontrollerande och övervakande myndighet över sådana
enskilda eller kommunala arbeten, för vilkas verkställande erfordras Eders Kungl.
Mapts tillstånd, särskilt i avseende på vägar, broar, kanaler, hamnar, farleder,
flottning, .järnvägar in. m. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vidare att
huvudsakligen ur teknisk synpunkt granska och avgiva förslag, bland annat, i
ärenden angående tillstånd att överbygga kringskära, även där tillstånd till överbyggandet
sökes för statens räkning av vederbörande myndighet, som fått sig
anförtrott att förbereda eller utföra dylikt byggnadsföretag, ävensom i andra
tekniska ärenden, som falla inom dess verksamhetsområde. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
instruktion den 30 december 1911 stadgas visserligen skyldighet
för nämnda styrelse att handlägga tekniska och administrativa ärenden,
som angå arbeten, som utföras av staten och på dess bekostnad genom styrelsens
omedelbara försorg, ävensom sådana arbeten, vilka fortfarande äro ställda under
styrelsens överinseende och förvaltning. Allt sedan ledningen av statens järnvägsbyggnader
överflyttades frän väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava emellertid
de byggnadsarbeten, som direkt utförts under nämnda styrelses ledning, varit
av relativt ringa omfattning. På den sista tiden har dock härutinnan i någon
man skett ändring. Genom beslut av Eders Kungl. Maj:t och 1913 års riksdag
har nämligen ett visst slag av byggnadsarbeten, nämligen hamnbyggnader vid
vissa fiskehamnar, anförtrotts åt väg- och vatten byggnadsstyrelsen. Ehuru dessa
byggnadsarbeten bilda ett avgränsat verksamhetsfält utan sammanhang med någon
affärsverksamhet, hava de icke lämpligen kunnat inpassas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation, utan för deras ledning ansetts nödvändigt att
inrätta en på särskilt sätt organiserad avdelning med en högre avlönad chef.
Även efter inrättandet av nämnda hamnbyggnadsavdelning, vars uppgift är att
utföra vissa relativt mindre fiskehamnbyggnader ä ett flertal olika bvggnadsplatser,
måste emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgift till alldeles
■övervägande del anses vara av granskande och kontrollerande art.

Orsaken till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med statens
järnvägsbyggnader under tiden 1877—1888 torde, såsom motionärerna själva påvisa,
närmast hava sammanhängt därmed, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
dåvarande chef var chef för järnvägsbyggnaderna, dä han utnämndes till chef för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan hans efterträdare 1887 utnämnts till
chef för statens järnvägstrafik, överflyttades järnvägsbyggnaderna till järnvägsstyrelsen,
dit desamma sedan dess hört. Med hänsyn till vad ovan sagts rörande
behovet i varje fall av skickliga byggnadschefer under den ena eller andra styrelsen
och till de intressen, vederbörande affärsverk hava att bevaka och ensamt
hava förmågan att bevaka vid byggnadsärendenas behandling, torde det kunna
påstås, att en chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke kan anses lika väl
ägnad att utöva ledningen av statens järnvägsbyggnader som en chef för järnvägsstyrelsen
eller att leda kraftverks- och kanalbyggnader som en chef för statens
vattenfallsverk.

Hänvisande till vad för övrigt anförts måste vattenfallsstyrelsen ej allenast
betvivla, att, såsom motionärerna hoppas, den ifrågasatta organisationen
skulle vara en lycklig lösning och medföra avsevärd besparing, utan tvärtom såsom
sin bestämda åsikt framhålla, att en dylik centraliserad byggnadsorganisation

<52

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

skulle bliva till skada för statsverksamheten på ifrågavarande områden. Icke
blott att den skulle bliva dyrbar genom därav uppstående dubbelarbete, mångskriveri
och tidsutdräkt. utan den skulle jämväl verka hämmande på initiativet
och försämrande på arbetets kvalitet.

Den föreslagna utredningen bleve sålunda enligt vattenfallsstyrelsens mening
ett skäligen improduktivt arbete.

Vid handläggningen av denna fråga hava inom vattenfallsstyrelsen deltagit
undertecknad Hansen samt ledamöterna Magnell, Herlenius, Hagelin och Hedenlund.

Stockholm den 5 mars 1915.

TJnderdånigst
F. WILH. HANSEN.

M. Munck af Hoscnschöld.

S täln utskottet* utlåtande N''e 57.

(53

Kil aga 3.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne februari har Eders Kungl. Maj:t, på
anhållan av riksdagens statsutskott, anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inkomma med yttrande över de inom riksdagens båda kamrar väckta, lika
lydande motionerna nr 51 i första och nr 143 i andra kammaren, om skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t med hemställan om utredning, huruvida ledningen och tillsynen
av statens järnvägsbyggnader ävensom vattenfallsstyrelsens byggnadsverksamhet
böra övernyttas från dessa styrelser till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till hörsammande härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillben början
erinra därom, att styrelsen redan den 21 april 1914 till Eders Kungl. Maj:t
avgivit underdånigt utlåtande över en vid 1914 års första riksdag angående samma
ärende i andra kammaren väckt motion nr 67, vilken dock, på grund av riksdagens
upplösning, ej då blev föremål för riksdagens behandling.

I samband med den hos Eders Kungl. Maj:t vilande frågan om införande
enligt departementalkommitténs förslag av ett nytt departement för bland annat
allmänna arbeten hade från vissa håll gjorts uttalande om, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vore allenast ett kontrollerande verk, och därför icke borde
handhava ledning av byggnadsarbeten. I anledning därav har styrelsen uti förberörda,
här i avskrift bifogade underdåniga utlåtande (bil. A) i största korthet
erinrat om, att styrelsen, som jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bestämmelse äger att
för sin verksamhet i mån av behov använda sig av den personal, som tillhör vägoch
vattenbyggnadskären, i verkligheten, såväl under sin nuvarande som under
sin tidigare organisation, då den benämndes styrelsen för allmänna väg- och
vattenbyggnader, haft ett handlägga större delen av landets allmänna arbeten och
detta icke blott såsom påståtts i Kontrollerande egenskap, utan även i fråga om
själva den betydelsefulla planläggningen av arbetena samt i vissa fall jämväl den
maktpåliggande ledningen av arbetenas utförande, underhåll och utnyttjande,
ävensom att ledningen av den huvudsakligaste delen av statens järnvägsbyggnader
handhafts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och den därmed närstäilda

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

(i4

styrelsen för statens järnvägsbyggnader, vilket förhållande i allmänhet icke lärer
vara obekant bland dem, som ägnat sig åt allmänna arbeten. Med stöd av sin
erfarenhet inom dessa verksamhetsområden har styrelsen också funnit sig böra
ansluta sig till den i nämnda motion uttalade uppfattningen om gagnet och nyttan
av, att en utredning verkställdes rörande lämpligaste sättet för organisationen av
en gemensam ledning av landets allmänna arbeten och det samband denna ledning
bör hava med dithörande, därifrån fristående driftsförvaltningar.

Enär de nu ifrågavarande motionerna i huvudsak överensstämma med förenämnda,
vid 1914 års första riksdag väckta motion, har styrelsen sålunda visserligen
redan tidigare i principiellt avseende angivit sin uppfattning i detta ärende,
men har detta på grund av frågans dåvarande läge endast skett i största korthet.

Då emellertid frågan nu ånyo föreligger för riksdagens handläggning, får
styrelsen, till fullgörande av förenämnda nådiga befallning, i underdånighet härom
ytterligare anföra följande.

Landets allmänna arbeten under senare tider omfatta i huvudsak utförandet
av landsvägar, hamnar, kanaler, sjöfartsleder, dammbyggnader med flodregleringar,
vattenavtappningar, vattenkraftsanläggningar och flottleder samt järnvägar.

Av dessa arbeten har den övervägande delen utförts genom enskildas initiativ
och försorg, i de flesta fall likväl under åtnjutande av statsbidrag till avsevärda
belopp.

Statens under egen ledning utförda allmänna arbeten inskränka sig däremot
huvudsakligen till utförandet av allenast ungefär V* av landets järnvägsnät
och vissa farleder samt landsvägar, ävensom de påbörjade ombyggnaderna är
1905 av Trollhätte kanal och 1912 av Södertälje kanal samt det år 1906 påbörjade,
numera nära fullbordade, utbyggandet av tre kraftstationer vid statens
gynnsammaste vattenfall, nämligen de vid Trollhättan, Porjus och Alvkarleö.

I fråga om de enskilda, med understöd till viss del av statsbidrag utförda
arbetena har planläggningen och övervakandet verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vissa farleder, hamnar och landsvägar hava dock utförts
helt och hållet med statsmedel, och har väg- och vattenbyggnadsstvrelsen da
handhaft jämväl den direkta arbetsledningen samt i vissa fall underhåll och drift
av företagen. Vid en stor mängd arbeten, som av enskilda utförts med understöd
av statsmedel, har jämväl den direkta arbetsledningen utövats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän, vilka då erhållit styrelsens tillstånd att vara företagens
arbetsledare. En hel del av dessa arbeten som planerats och utförts genom
styrelsens tjänstemän för enskild räkning hava varit av den störa omfattning
och betydelse och från ingenjörssynpunkt så krävande, att de mer än väl
kunna jämställas med de av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen på senare
tider utförda anläggningar. Det framkomna påståendet att styrelsen skulle, i
händelse ledningen av statens byggnadsverksamhet dit förlädes, sakna tillgång
på härför utbildad personal, lärer få anses ogrundat, då vid ett sammanförande
av ledningen av statens allmänna arbeten till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den ingenjörs- och annan personal, som för närvarande är engagerad vid sagda
arbeten, uppenbarligen borae, i den omfattning den befinnes behövlig, vid överflyttningen
även medfölja och ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
samt då styrelsen därutöver äger att förfoga över sina distriktstjänstemän och i
stor utsträckning har tillgång jämväl till väg- och vattenbyggnadskårens perso -

Statsutskottets utlåtande Nr .57.

65

nal, av vilken ett flertal erhållit omfattande utbildning vid både statens och enskilda
företag, vad särskilt järnvägsföretagen beträffar såväl i avseende på anläggning
och underhåll som beträffande drift. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess nuvarande samt genom överflyttningen blivande tjänstemän vore sålunda
utan tvivel i besittning av så grundlig och praktisk erfarenhet på de skilda
byggnadsområdena, att det icke skulle möta någon svårighet för styrelsen att,
på sätt av motionärerna ifrågasatts, övertaga ledningen av jämväl de ifrågavarande
arbetena, vilken ju också beträffande järnvägsbyggnaderna tidigare tillhört
styrelsens verksamhetsområden, innan dessa tillagts en trafikorganisation,
för vilken denna byggnadsverksamhet da var helt ny. De specialister, som även
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunde erfordras, lära kunna anställas eller
anlitas lika väl av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i den män de icke kunde
överflyttas till styrelsen från järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Att ett
sammanförande av ledningen av statens allmänna arbeten till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle verka hämmande på initiativet och försämrande på arbetets
kvalitet lärer få anses som ett ogrundat och obevisat påstående.

Vad särskilt statens järnvägsbyggnader beträffar, har såsom allmänt bekant
ledningen härav sedan Nils Ericsons tid och intill dess statsbanenätet år
1897 framdragits till Boden utövats först av styrelsen för statens järnvägsbyggnader
samt sedermera väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen,
i och med att dåvarande chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, greve
Cronstedt, förordnades att vara chef för statens järnvägstrafik. Cheferna för alla
dessa tre styrelser under denna tidsperiod ävensom största delen av den dem
underlydande ingeniörspersonalen vid byggnaderna hava varit officerare vid vägocli
vattenbyggnadskåren.

Under hela denna tid utbildades järnvägsbyggnadsbefälet på ett kontinuerligt
sätt med tillgodogörande av den erfarenhet, som förvärvats ända från
Nils Ericsons tid.

I och med påbörjandet 1897 av statsbanebyggnaden Gellivare—Riksgränsen
handhades däremot huvudsakliga arbetsledningen av denna och därpå följande
banbyggnader, Bohusbanan, Örebro—Krylbo, Järna—Norrköping med flera, av
järnvägsstyrelsen genom den för statsbanornas banavdelning anställda personalen.

Enligt riksdagens beslut den 12 maj 1912 skulle det gemensamma järnvägs
och kanalarbetet vid Södertälje utföras under en särskild arbetsledning, som borde
anordnas på lämpligaste sätt i syfte att, på samma gång som en effektiv och
sakkunnig ledning vunnes, olägenheter ej må befaras genom att arbetet kunde
sägas beröra flera myndigheters verksamhetsområde. I anledning härav har
Eders Kung!. Maj:t den 10 juni samma år uppdragit åt en kommission att enligt
en särskild instruktion utöva ledningen av nämnda järnvägs- och kanalarbeten.
I denna kommission deltaga såsom ledamöter både vattenfallsdirektören och överingenjören
hos järnvägsstyrelsen.

För statens ovan omförmälda arbeten med Trollhätte kanals ombyggnad
och förvaltning anordnades år 1905 en särskild ledning, benämnd till en början
»Direktionen för Trollhätte kanal och vattenverk» och från 1909 »vattenfallsstyrelsen»,
som därefter handhaft bland annat ledningen för statens ovannämnda trenne
kraftstationsbyggnader ävensom förvaltningen för en del av statens andra vattenfall
och den efter utredning av en särskild kommission år 1912 inköpta Söder
tälje kanals trafikerande.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 saml. 36 häft. (Nr 57.)

9

66

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Den förvaltande verksamheten däremot, med skötsel av trafik och drift,
lärer få anses vara för järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen själva huvudsaken,
varemot byggnadsverksamheten för dessa verk torde vara av allenast
sekundär art.

Då det är väl bekant, att resultatet av driftsförvaltningarnas skötsel är i
hög grad beroende på en synnerligt stor omsorg och speciel utbildning för såväl
trafikproblemens lösning som ekonomiens skötsel, och att dessa verksamhetsområden
kräva utbildning och kvalifikation av helt annan art än den, som erfordras för
ledning av rena byggnadsföretag, har redan tidigare ifrågasatts att, för statsbanornas
vidkommande, utreda frågan, huruvida det icke vore lämpligt att återgå
till den arbetsfördelning, som särskiljde trafik- och driftsförvaltningen från järnvägsbyggnadernas
ledning, och har också den av Eders Kungl. Maj:t för denna
frågas utredning tillsatta kommitté, som år 1906 avgivit sitt utlåtande, kommit
till det resultat, att så borde ske. Detta förslag har emellertid icke föranlett
till annat resultat än att vid de för järnvägsstyrelsen därefter företagna omorganisationerna
frågan om järnvägsbyggnadspersonalens upptagande på järnvägsstyrelsens
ordinarie stat lämnats öppen.

I och med järnvägsnätets allt större utvidgning har järnvägsstyrelsens
omsorger allt mera tagits i anspråk för trafikens ombesörjande, samtidigt med
att någon minskning med järnvägsbyggnaderna icke visat sig vara att förvänta
inom överskådlig tid.

1 och med vattenfallsstyrelsens tillkomst år 1909 har emellertid ännu ett
statens förvaltande verk organiserats efter samma mönster med blandad driftsoch
byggnadsledning.

De nu väckta motionerna avse utredning, om icke jämväl i detta fall
driftsförvaltningen bör särskiljas från byggnadsledningen, vars blivande omfattning
för närvarande icke torde kunna närmare angivas, men som lärer bliva i
viss mån beroende av den avkastning, som erhålles från de betydliga kapital,
som de senaste 6 åren under vattenfallsstyrelsens förvaltning nealagts på dessa
arbeten.

Vid den utredning, som motionärerna synas avse, skulle således ifrågakomma
att mot varandra väga de fördelar och olägenheter för icke blott de ifrågavarande
ämbetsverken själva, utan för hela landet och det allmänna, som kunna
förväntas uppkomma genom en sådan arbetsfördelning, att ledningen av trafik
och drift vid de fullt färdiga anläggningarna skiljes från ledningen av de rena
nybyggnadsarbetena och att all hithörande byggnadsverksamhet, såsom tidigare
varit fallet i avseende å järnvägsbyggnaderna, förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Om också all befogad hänsyn därvid bör tagas till de olika ämbetsverkens
egna uppfattningar av dessa frågor, synes det dock vara mera angeläget, att vid
en utredning härom plats beredes för representanter för det allmänna att efter en
ingående undersökning deltaga i frågans behandling. Vid en sådan objektiv
undersökning och prövning lärer kunna utrönas bland annat, om några verkliga
organisationssvårigneter kunna lägga hinder i vägen för en sådan arbetsfördelning
samt om därvid bör kunna påräknas någon reduktion beträffande erforderliga
tjänstemän.

Vid besvarande av dessa frågor torde man hava en god ledning av en
undersökning om, huru förhållandena voro, då en dylik organisation senast till -

Statsutskottets utlåtande Nr 3 7.

67

lämpades. En sådan undersökning lärer giva vid handen, att även under den
tid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen handhade ledningen av statens järnvägsbyggnader,
kunde den nödiga anpassningen av dessa byggnader efter trafikens
behov utan svårigheter ske i enlighet med de byggnadsplaner, som för varje
handel av Eders Kungl. Maj: t fastställdes före arbetenas påbörjande, och att
därvid icke förekom något betungande dubbelarbete, vidlyftigare skriftväxling
eller större tjänstemannapersonal. I detta avseende tillåter sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
allenast erinra om att under den tid, 1882—1888, då styrelsen
ensam handhade ledningen av statens järnvägsbyggnader, årliga statsanslagen
till dessa arbeten uppgingo till högst 6,347,000 och lägst 1,750,000 eller i medeltal
cirka 41/a miljoner Kronor, under det att sådant medeltal efter arbetenas övertagande
av järnvägsstyrelsen uppgått till cirka 53/* miljoner.

Skriftväxlingen mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
omfattar under samma period årligen i medeltal cirka 9 avlåtna och
cirka 10 emottagna skrivelser.

Personalen för järnvägsbyggnadernas ledning tillhörde den inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen organiserade avdelning, som då benämndes väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens järn vägsavdelning och utgjordes av

i styrelsen 1 chef, tillika chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess helhet.
1 byråchef,

1 kamrerare och
6 byråtjänstemän samt

å linjedistrikten 2 ä 3 distriktsingenjörer och i regel sammanlagt omkring 40

ingenjörer, kassörer och bokhållare.

Hur stor den för närvarande för dessa arbeten använda personalen är, har
sig styrelsen icke bekant, men lär den i järnvägsstyrelsen omfattas av flera
olika byråer, av vilka exempelvis en, den så kallade byggnadsbyrån uppgivits
hava anställda över 50 ingenjörer.

Nuvarande linjepersonalens storlek är ej heller av styrelsen känd, men
torde även den vara omfattande.

Att jämväl efter den av motionärerna ifrågasatta flyttningen av järnvägsbyggnaderna
skulle i järnvägsstyrelsen ensamt för spårutvidgningar å bangårdar
och återstående dubbelspår utmed den trafikerade banan fortfarande erfordras
bibehållande av hela den nuvarande byggnadspersonalen, finner styrelsen icke
bestyrkas av vad som visat sig erforderligt för skötseln av enskilda järnvägarna,
där med ökad trafik jämväl förekommer utvidgning av det äldre spärnätet.

Vid bedömande av anläggningskostnadernas relativa storlek synes det
styrelsen vara missvisande att allenast taga i betraktande, huruvida vid arbetenas
utförande kostnadsberäkningarna understigits eller överstigits, så länge dessa
beräkningar icke underkastas någon fristående granskning, varför anslagen sålunda
därigenom kunnat bliva jämförelsevis rikligt tilltagna. Att för statens
järnvägs- och vattemfallsarbeten göras kostnadsberäkningar, som äro avsevärt
högre än för de enskilda byggnaderna, lär vara väl bekant. Ett allmängiltigt
bedömande lär därför böra grunda sig på en jämförelse mellan de slutliga
kostnaderna i förhållande till arbetenas omfattning. Under den tid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen _ haft att i detalj övervaka beräkningar och för användandet
av de för enskilda järnvägar anvisade statsbidragen, har det visat sig

fi8

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

att för de tillgängliga medlen kunnat utan kostnadsberäkningarnas överskridande
erhållas bansträckor, som hava en i förhållande till dessa kostnader betydligt
större omfattning än de för motsvarande belopp anlagda statsbanorna av ungefär
samma slag. Det torde därför icke höra tillmätas någon avgörande betydelse åt
summariska påståenden, att den av motionärerna ifrågasatta arbetsfördelningen
skulle medföra fördyrande och försämring av de under sådan ledning utlörda
arbetena.

Styrelsen har visserligen erfarit, att såväl järnvägsstyrelsen som vattenfallsstyrelsen
var för sig avstyrkt motionärernas förslag och att därvid framförts
mot den föreslagna centralisation en riktade uttalanden, om att denna skulle bliva
till och med, enligt vattenfallsstyrelsens uttalande, till skada för statsverksamheten
på dessa områden, i det att den skulle bliva dyrbar samt verka hämmande
på initiativet och försämrande på arbetets kvalitet och så vidare.

Vattenfallsstyrelsen har i sin underdåniga skrivelse den 5 innevarande
mars framhållit, att ett »konkret exempel» bättre än alla resonement skulle klargöra
hithörande förhållande, samt anför att styrelsen väljer som sådant exempel
Älvkarleö kraftverk, och utgår därefter från det påståendet att vattenfallsstyrelsen,
enligt sin instruktion, tog initiativet till dess anläggning.

Initiativet till anläggningen av såväl Älvkarleö kraftverk som till statens
kraftstation i Trollhättan och ombyggnaderna av såväl Trollhätte som Södertälje
kanaler har emellertid icke tagits av vattenfallsstyrelsen utan, som närmare
framgår av Eders Kungl. Maj:ts handläggning på sin tid av dessa frågor, från
helt andra håll.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har nämligen för sin del redan före
vattenfallsstyrelsens tillkomst till" Eders Kungl. Maj:t avgivit omfattande och
ingående utredningar rörande redan då tagna initiativ till såväl Älvkarleö kraftverksanläggning
med plan för elektriska strömmens användning som för anläggning
av Trollhätte kraftstation och Trollhätte kanals ombyggnad. För statsinköp
och ombyggnad av Södertälje kanal har initiativet ocn grundläggande
planen ej heller uppgjorts av vattenfallsstyrelsen, som först på senare tid enligt
Eders Kungl. Maj:ts särskilda uppdrag ytterligare utarbetat det av den så
kallade Södertäljekommissionen år 1911 uppgjorda kanalbyggnadsförslaget, varvid
vattenfallsstyrelsen beräknat att det skulle erfordras c:a 1,8 miljoner kr. större
kostnad, än vad nämnda kommission ansett nödigt.

I fråga om en centraliserad byggnadsorganisations påstådda underlägsenhet
vid allmänna arbetens planläggning och utförande, finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sig dock icke här böra i vidare mån inlåta sig på något bemötande av
nu från järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen framförda uttalanden, utan
anser sig endast böra anföra, att styrelsen för sin del icke har anledning att
söka förhindra den av motionärerna ifrågasatta objektiva utredningens utförande.

Vid denna utredning torde kunna förväntas, att en allsidig prövning må
kunna klargöra, huruvida för såväl initiativ som planläggning och utförande av
landets allmänna arbeten några fördelar stå att vinna genom en sådan arbetets
fördelning, att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle förläggas ledningen
av den byggnadsverksamhet, som nu utövas av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
samt huruvida och på vad sätt ett önskvärt samarbete därvid må
kunna vinnas med dessa driftsförvaltningar, och huru den nuvarande splittringen
av statens arbetskrafter för de allmänna arbetenas utförande skall kunna und -

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

«9

vikas. Vid en objektiv prövning av dessa frågor lärer man då ock kunna förvänta.
att någon över- eller underskattning av egna eller andras arbeten icke
skall få göra sig gällande.

Med stöd av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som för sin del anser att en utredning, på sätt motionärerna föreslagit, av frågan
om ledningen av de allmänna arbetena vore av stor betydelse, och att den i alla
händelser förr eller senare måste komma till stånd, i underdånighet tillstyrka
bifall till de gjorda framställningarna om företagande redan nu av en sådan
utredning.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit utom överdirektören,
byråcheferna Stafsing och Ekdahl, byrådirektören Lindencrona samt t. f.
byråchefen Hillman.

Stockholm den 18 mars 1915.

B. Stafsing.

Underdånigst.

FRIDOLF W1JNBLADH.

70

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Bil. A.

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 7 februari innevarande år har riksdagens statsutskott anhållit,
bland annat, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över en inom
riksdagens andra kammare väckt motion om. skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
angående utredning i fråga om överflyttande från järnvägsstyrelsen till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen av ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader.

Genom nådig remiss den 14 samma månad har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med
det av statsutskottet begärda yttrandet.

Till hörsammande av nämnda nådiga befallning får väg- och. vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet anföra, att då motionen avser allenast anvisandet
genom den under sistlidne februari månad upplösta riksdagen av ett anslag för
bestridande av kostnaderna för den i motionen omförmälda utredningen, vågar
styrelsen antaga, att från styrelsens sida numera icke längre erfordras något
yttrande i denna del.

Beträffande åter den i motionen omförmälda planen att genom viss ändring
i fördelningen av de verksamhetsområden, som för närvarande tillhöra väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, åstadkomma
förenkling i statsförvaltningens härtill hörande grenar, anser sig styrelsen böra
i underdånighet framhålla, att denna plan synes äga ett nära samband med de
förslag till den omorganisation, som skulle bliva en följd av genomförandet av
den på Eders Kungl. Hai:ts prövning beroende departementalr ef ormen.

Vid redogörelse och diskussion under Svenska Teknologföreningeus årsmöte
den 27—28 sistlidna mars om förslag till föreningens utlåtande angående förenämnda
departementalreform har också den i motionen omförmälda planen, på
sätt framgår av bilagda transumt ur det i teknisk tidskrift intagna protokollet,
gjorts till föremål för uttalanden och kritik, som skulle bestyrka den uppfattningen
att det vore oriktigt, om nämnda reform komme att innefatta bland annat
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken vore ett kontrollerande verk, sammansloges
med byggnadsavdelningen hos järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
vilket ansågs innebära en för de enskilda intressena ömtålig sammanblandning
mellan statens affärsdrivande och kontrollerande verk.

Under dessa omständigheter anser sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
böra erinra därom, att den verksamhet, som ända sedan 1841 utövats av styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader, sedan 1882 benämnd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i verkligheten omfattat alla slag av tekniska och administrativa
ärenden, som angå anläggningar och förbättringar av kanaler, slussar, vägar,

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

71

broar, ■ färjor samt andra vatten- och landskommunikationer, hamnbyggnader och
muddringar, strömrensningar, arbeten för beredande av större odlingsföretag medels
utdikning ocli avtappning av sanka trakter och sjöar, enskilda järnvägar,
ävensom under viss tid jämväl statens järnvägsbyggnader. Styrelsens handläggning
av dessa ärenden har därvid varit och är fortfarande icke blott av kontrollerande
art utan omfattar i stor. utsträckning jämväl såväl planläggning och
undersökning som även själva ledningen vid utförandet av dessa arbeten. Yad
särskilt beträffar ledningen av statens järnvägsbyggnader har den först efter år
1888 överflyttats till järnvägsstyrelsen vid en tidpunkt, då statsbanenätet redan
var framdraget till övre Norrland och då det antogs, att statsbanebyggandet skulle
avstanna eller avsevärt inskränkas.

Sedan riksdagen emellertid år 1897 beslutat statsbanans fortsättning från
Boden och därefter västerut från Gellivare till Riksgränsen ävensom statsbanan
kiylbo Örebro, Rohusbanan, Järna—Norrköping och Inlandsbanan med flera
statsbanesträckor, har statsbanebyggandet bedrivits i allt större omfattning och
dä härtill kommer att järnvägsstyrelsen på senare tid framlagt en mycket omfattande
plan för det framtida statsbanebyggandet, lärer det vara en av statsförvaltningens
viktigare frågor, att ledningen över detta störa företag ordnas på
ett sätt, som icke lämnade något tvivel om dess lämplighet.

Att under dessa omständigheter lämna statsmakten tillfälle att genom ingående
utredning vinna full klarhet om huru denna rätt mycket omtvistade fråga
för framtiden bör ordnas på ett för landet och det allmänna mest fördelaktiga
sätt, lärer också böra äga rum, innan beslut fattats om andra därmed samhörande
frågor såsom om uppförandet på ordinarie stat av den personal, som erfordras för
statens allmänna arbeten.

Nu rådande allmänna meningsskiljaktigheten i grundprincip om rätta ordnandet
av dessa frågor torde huvudsakligen ligga däri, att ä ena sidan anses det
riktigt, att de statsförvaltningar, som handhava verkens trafiktekniska och ekonomiska
drift, statens järnvägar och vattenfallsstyrelsen, också böra var på sitt
håll handhava ledningen av den rent byggnadstékniska verksamhet, som kräves
för nybyggnadernas utförande, och å andra sidan råder den uppfattningen, att
vartdera av de nämnda verken böra ägna alla sina krafter åt skötseln av driften,
men ledningen av nybyggnadernas utförande sammanföras under en enda gemensam
styrelse för landets allmänna arbeten. Genom denna senare anordning skulle
vinnas en avsevärd minskning i den personal, som nu under skilda styrelser är
använd för dessa mer eller mindre likartade nybyggnader, och skulle därjämte
uppstå större enhetlighet beträffande såväl planläggning som utförande av statens
allmänna arbeten och förenklingar kunna åstadkommas beträffande såväl arbetsledningen
som arbetsmaterialens användande.

För ett allsidigt tillgodoseende av alla vidkommande intressen, skulle då i
denna^ styrelse för de allmänna arbetena plats beredas jämväl för representanter
för såväl de olika driftförvaltningarna som för riksdagen. Till styrelsen skulle
från de ^nuvarande driftförvaltningarna överföras erforderliga tjänstemän, på
samma gång som genom en sådan sammanförings reduktion torde kunna påräknas
beträffande det antal ordinarie och extra tjänstemän, som nu finnes hos båda
dessa verks byråer och vid deras ingenjörsstaber å linjen.

Av stort gagn synes också kunna bliva, att under en sådan styrelse för
statens allmänna arbeten anställdes på ordinarie stat icke blott nödigt underbefäl

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

n

utan jämväl en stam byggnadsarbetare, liksom nu förekommer vid trafikförvaltningen.

Såväl befäl som manskap skulle därvid i mån av behov kunna flyttas från
det ena till det andra slaget av dessa byggnader, för vilka dessutom skulle kunna
i stor utsträckning ordnas gemensamt material- och verktygsförråd med flera an -

ordningar.

Med vad sålunda anförts, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen velat för
sin del framhålla gagnet och nyttan av, att en utredning verkställes rörande
lämpligaste sättet för organisationen av en gemensam ledning av landets allmänna
arbeten och det samband denna ledning bör hava med dithörande, därifrån fristående
driftförvaltningar. Stockholm den 21 april 1914.

Underdånigst

FRIDOLF WIJNBLADH.

B. Stafsing. O. Z. Ekdahl. G. C. A. Lindencrona. F. H. Hillman.

föredragande.

Stockholm 1915. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt * Söner.

161344