Statsutskottetn utlåtande Nr 49.
I
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1915 kl. Afl o c. m
Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1914 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
järnte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1918.
(2:a avel.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovan nämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning därav från vederbörende ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga
upplysningar, underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blivit iakttagen.
Arméförvaltningen.
§ I
(Rev.
ber. pag. 79 och 80; uti. pag. 623 och 624.)
I berättelsen angående arméförvaltningen hava revisorerna under
§ 3 erinrat därom, att arméförvaltningens intendentsdepartement, som
genom beslut den 31 mars 1913 bland fyra avgivna anbud antagit ett
av'' aktiebolf^get J. Petersson & C:o i Örebro avgivet anbud å leverans
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 samt. 32 höft. (Nr 49.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
av 28,000 par skodon av modifierad norrlandstyp, i sammanhang härmed
uppdragit åt intendenten i intendenturkårens reserv S. E. G. Agardh
att vara kontrollant och besiktningsman vid tillverkningen av omförmälda
parti skodon med rättighet för honom att anställa för besiktningen
erforderliga biträden samt med skyldighet ej mindre att förse varje besiktigad
och godkänd sko med stämpel än även avgiva rapport till intendentsdepartementet,
då leveransen blivit fullgjord; och skulle intendenten
Agardh såsom ersättning för ovannämnda uppdrag äga att uppbära ett
belopp av 10 öre för varje par skodon, som blivit besiktigat och godkänt,
varjämte såsom gottgörelse för de med anledning av uppdragets
fullgörande erforderliga resor, företagna av intendenten Agardh eller
hans biträden, skulle utbetalas 1 krona 80 öre för varje resa å järnväg,
andra klass, fram och åter mellan Örebro och Rumla, samt 1 krona
SO öre för varje resa med skjuts fram och åter mellan Sannahed och
Rumla.
Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida det icke skulle varit lämpligare
att direkt avlöna erforderlig sakkunnig besiktningspersonal, i
stället för att, såsom skett, anställa en person med viss ersättning för
varje godkänt par skodon och med skyldighet för denne att av honom
tillkommande ersättning gottgöra använda biträden.
Arméförvaltningens intendentsdepartement har i ett den 14 januari
1915 avgivet yttrande beträffande detta revisorernas uttalande anfört
följande:
»Beträffande ifrågavarande anmärkning får intendentsdepartementet till en
början i underdånighet framhålla, att det av revisorerna ifrågasatta förfaringssättet
av departementet i allmänhet såsom varande det för kronan förmånligaste tillämpas
vid besiktningar av leveranser för departementets räkning och att avvikelser därifrån
göras allenast i undantagsfall, då förhållandena finnas därtill föranleda. Ett
dylikt undantagsfall var enligt departementets åsikt här för handen.
Den skyndsamhet, varmed omförmälda skodon på grund av det dåvarande
politiska läget måste levereras, nödvändiggjorde nämligen, att desamma utsändes
direkt från tillverkningsorten till truppförbanden. Tiden ansågs ej medgiva, att
skodonen levererades till arméns centrala huvudförråd, vilka för övrigt till följd av
bristande utrymme haft svårigheter att mottaga så stora leveranser. Vid sådant
förhållande ansåg intendentsdepartementet lämpligast, att skodonen besiktigades på
platsen för tillverkningen, varigenom möjligen inträffande kassationer å bestämmelseorterna
undvekes samt den fördelen för kronan dessutom vanns, att under arbetets
fortgång kontroll över själva tillverkningen och därvid använda materialiers beskaffenhet
kunde utövas. En dylik fortgående kontroll var i detta fall på grund
av leveransens beskaffenhet synnerligen önskvärd. Att intendentsdepartementet i
fråga om sättet för besiktningsarvodets utgående valde den av revisorerna nu an
-
Statsutskottets utlåtande Nr 4It.
märkta formen hade sin grund i den bestämda övertygelsen, att, under förutsättning
av en under tillverkningen fortgående kontroll av materialier och arbete, hithörande
utgifter därigenom skullo bliva för statsverket minst betungande.»
Utskottet, som av deri utav armatur valt» i licens intendentsdepartement
givna förklaringen funnit, att det av revisorerna ifrågasatta förfaringssättet
av departementet i allmänhet såsom varande det för kronan
förmånligaste använts vid besiktningar av leveranser för departementets
räkning, har, under uttalande av sin förväntan, att detta förfaringssätt
även för framtiden må tillämpas, velat vad i ärendet förekommit för
riksdagen
omförmäla.
(Rev. ber. pag''. 81 och 82: uti. pag. 625 och 626.)
I berättelsen angående arméförvaltningen hava revisorerna vidare
under § 7 anfört följande:
»Vid granskning av de särskilda truppförbandens medelsförvaltning
för revisionsåret hava revisorerna funnit, att, medan i ett flertal fall i
kontrakten rörande leverans av proviantartiklar föreskrift intagits därom,
att levererad skummjölk skulle innehålla minst 0.7 procent fett, vid
vissa av truppförbanden ifrågavarande kontrakt saknat bestämmelse
härom.
Revisorerna hava vidare fäst uppmärksamheten å den betydande
skillnad i pris, svagdricka betingat vid de olika truppförbanden. Priset
å sagda vara har nämligen växlat från 3 öre till (> öre för liter. Denna
prisskillnad torde i främsta rummet bero på olika extrakthalt i den
levererade varan.
Då det ur flera synpunkter måste anses önskvärt, att likvärdiga
proviantartiklar upphandlas vid de olika truppförbanden, ävensom att
kvaliteten å dessa varor noggrant angives i leveranskontrakten, hava
revisorerna ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en generell föreskrift,
gällande för samtliga truppförband, bör utfärdas, med angivande
av lägsta tillåtna fetthalt i skummjölk och motsvarande extrakthalt i
svagdricka.»
I sitt ovanberörda yttrande har arméförvaltningens intendentsdepartement
beträffande denna fråga genmält följande:
Ulskotteti
yttrande.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Utskottets
yttrfMute.
»I deri av Eders Kung! Maj:t den 1 juni 1900 fastställda normalportionsstat
å kokföda ingår bland andra proviantartiklar även skummad mjölk. Vid tiden för
fastställande av denna normalportionsstat lände beträffande proviantartiklars beskaffenhet
medicinalstyrelsens kungörelse av den 16 november 1894 till efterrättelse.
I nämnda kungörelse, där skummad mjölk benämnes »mjölk, mager», föreskrives,
att dylik mjölk skall innehålla minst 0.7 procent fett. Eders Kung!. Maj:t har
sålunda fastslagit, att i gällande normalportionsstat ingående skummad mjölk skall
hålla en fetthalt av minst 0.7 procent. Medicinalstyrelsen har visserligen senare,
nämligen den 2 november 1911. utfärdat en ny kungörelse angående proviantartiklars
beskaffenhet, vari beträffande skummad mjölk — benämnd »mjölk, separerad» och
»biandmjölk» — någon minimifetthalt ej föreskrives, men torde därigenom ej någon
ändring skett eller kunnat ske beträffande fetthalten hos i normalportionsstaten
ingående skummad mjölk.
Normalportionsstaten är emellertid endast en mätare av det värde, portionen
får betinga. Truppförbanden behöva sålunda ej utspisa samtliga i normalportionsstaten
ingående proviantartiklar, utan kunna, med iakttagande av att portionen
kommer att uppfylla de å densamma i gällande fredsförplägnadsreglemente uppställda
fordringar beträffande pris och näringsvärde, helt eller delvis utbyta dem mot
andra proviantartiklar, allt efter befolkningens inom olika delar i landet smak och
sedvänjor. Vederbörande truppförbandschefer äga sålunda vid upphandling av mjölk
rättighet att, med hänsyn till de kostnader, övriga i portionen ingående artiklar
betinga, samt dessas sammanlagda näringsvärde, sluta avtal om leverans av mjölk
med en fetthalt vare sig högre eller lägre än den, som föreskrives för den i normalportionsstaten
ingående skummade mjölk.
t fråga om beskaffenheten av svagdricka finnes i medicinalstyrelsens ovannämnda
kungörelse av den 2 november 1911 icke någon föreskrift om viss extrakthalt.
Någon dylik bestämmelse torde ej heller vara för armén behövlig, då svagdricka
ej ingår i gällande normalportionsstat. Inom gränsen av den i lag bestämda
alkoholhalten för svagdricka äga vederbörande truppförbandschefer rättighet att med
hänsyn till disponibla medelstillgångar samt till manskapets önskningar bestämma
kvaliteten hos det svagdricka, som skall för truppförbandet upphandlas.
På grund av vad sålunda anförts och då frågan om ändringar i den för
armén under fredstid nu gällande nomalportionsstat för kokföda skall i hela dess
vidd. jämlikt Eders Kungl. Maj:ts nådiga brev till arméförvaltningens intendentsdepartement
och sjukvårdsstyrelse den 11 december 1914, på vetenskaplig grund
utredas samt härvid också de gjorda erinringarna lära komma till ytterligare omprövning
vid det till Eders Kungl. Maj:t avgivande förslaget, får intendentsdepartementet
för sin del avstyrka det av revisorerna i denna anmärkningspunkt ifrågasatta
utfärdandet av en generell föreskrift, gällande för samtliga truppförband, däri
lägsta tillåtna fetthalt i skummjölk och motsvarande extrakthalt i svagdricka skulle
angivas.»
Såsom arméförvaltningens intendentsdepartement erinrat, är frågan
om ändringar i den för armén under fredstid nu gällande normalportionsstat
för kokföda för närvarande under utredning. Vid detta förhållande
vill utskottet inskränka sig till att uttala deri förväntan, att>
Statsutskottetn utlåtande Nr 49.
såsom ock av intendentsdepartementet ifrågasatts, de av revisorerna påpekade
synpunkterna må härvid erhålla behörigt beaktande. Utskottet
har således endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
Väg- och rattenbyggnadsstyrelsen.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 159—161; uti. pag. 632 och 633.)
I § 3 under berättelsen angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava revisorerna erinrat, hurusom riksdagen för vart och ett av åren
1910, 1911 och 1912 på extra stat anvisat ett anslag av 30,000 kronor
att ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens län förfogande
för att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
över civilärenden den 12 januari 1909 angivna grunder användas,
till anläggande av enklare vägar i Västerbottens läns övre lappmark.
Av omförmälda anslag hade, enligt vad revisorerna vidare meddelat,
för utförande av en dylik s. k. ödebygdsväg från södra ändan av
sjön Storuman i Stensele socken till Tärna kyrkoplats, en väglängd av
144 kilometer, Kungl. Majrts befallningshavande till Stensele kommuns
förfogande ställt ett belopp av 59,000 kronor, som avsetts för den på
kommunen belöpande delen av ifrågavarande väganläggning, 80,450 meter
I avseende å detta vägföretag hava revisorerna vidare anfört
följande;
»Enligt de entreprenadkontrakt, som under år 1912 uppgjordes
för vägföretaget, skulle om arbetets utförande i huvudsak gälla följande
bestämmelser:
''Arbetet avser att åstadkomma en väg trafikabel med enspända
hjuldon utan fjädrar, samt, efter verkställd grusning, trafikabel även med
åkdon försedda med fjädrar. Vägens normala bredd skall utgöra 3.6.
meter, som vid skärningar eller bankfyllningar överstigande 0.8 meters
höjd får minskas till 2.G meter. Maxim ilutningen skall i regel utgöra
1.15, och endast i vissa undantagsfall får den uppgå till l.io. A myr
och jämnare sankmark dikas å ömse sidor om vägen; i sidolutande
mark upptages dike endast å vägens övre sida; å jämnare och torrländig
mark däremot utelämnas diken. För att bereda fasthet åt väg
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
banan påföres pinnmo eller så fast jordmateria, som står att få utmed
vägsträckningen. Piken, där sådana erfordras å fastmark, göras 1.2
meter i dagbredd, 0.3 meter i djup och 0.3 meter i botten bredd. Ä
sank mark och myr göras dikena 1.5 meter breda i dagen, och O.s
meter djupa och 0.3 meter breda i botten. Dikesjorden å myr uppkastas
i vägbanan och planeras, innan pinnmo eller bindjord till en tjocklek
av minst 2.5 decimeter påföres. Avståndet mellan dikena å myr bör
vara minst G.5 meter. Det virke, som erfordras till broar, trummor,
handräcken och dylikt får kostnadsfritt erhållas från kronans skogar,
under villkor att de i våglinjen befintliga träd, som behöva fällas, först
användas. Kommunen skall kostnadsfritt för all framtid upplåta all för
vägföretaget erforderlig mark. Grusning ingår ej i åtagandet,
Yägföretaget, som påbörjades hösten 1912 och enligt kontraktet
skulle vara fullständigt utfört, före den 1 oktober 1914, beräknas vara
fullbordat först under senare delen av år 1915.
Enligt revisionen tillhandakornna meddelanden hade kostnaderna
för den, såsom ovan nämnts, 80,450 meter långa vägsträckan inom
Stensele socken beräknats till 70,352.45 kronor, vanill dock icke medräknats
ett par större broar samt vägens grusning. Det har emellertid
visat sig, att den beräknade kostnaden måst betydligt överskridas, beroende
på flera orsaker, såsom att ingen kostnad upptagits för arbetets
ledning och att bestämmelserna om vägbreddens inskränkning till 2.i;
meter vid skärningar och bankfyllningar med hänsyn till befarade
olägenheter vid trafik och underhåll frångåtts, så att normal vägbredd
nästan genomgående tillämpats. I föld härav har kommunen fått vidkännas
ett ansenligt tillskott i anläggningskostnaden, och den för vägsträckan
inom Stensele socken beräknade kostnaden cirka 70,350 kronor
antages nu komma att uppgå till cirka 88,000 kronor, däruti inberäknat
försöksarbeten för cirka 3,000 kronor. Ifrågavarande väg anknyter sig
vid sin södra ände till en längs efter Storuman från dess sydligaste
del under åren 1908 och 1909 med nödhjälpsmedel och anslag från
domänstyrelsen anlagd väg av 10,520 meters längd, vilken sistnämnda
väg sålunda utgör sydligaste delen av väganläggningen Stensele—Tärna.
Under besöket å kronoparken Gunnarn hava revisorerna tagit i
närmare skärskådande en del av denna väganläggning och hava därvid
fått det intryck, att vägar av den använda typen böra kunna motsvara
ändamålet att nödtorvtigt tillgodose behovet av kommunikationer i dessa
trakter. Revisorerna anse sig dock, på grund av gjorda iakttagelser,
höra framhålla önskvärdheten av att vägtrummorna från början anläggas
sa att de åro tillräckliga för ett säkert och snabbt genomsläppande av
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
de vattenmängder, som kunna väntas, ävensom att inskränkning av vägbanans
bredd åtminstone vid bankfyllningar såvitt möjligt bör undvikas.»
1 anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalande har väg- och
vatten byggnadsstyrelsen i ett den 19 januari 1915 avgivet utlåtande
anfört följande:
»Beträffande den av revisorerna i § 3 framställda erinran rörande anläggning
av ödebygdsvägen från Stensele till Tärna, vill styrelsen meddela att enligt de av
Kungl. Maj:t för anslagens användande meddelade bestämmelser, hade Konungens
befallningshavande att hänvända sig till chefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet
med anhållan, att han ville lämna anvisning på någon i avvägning
och stakning kunnig schaktmästare eller ung ingenjör, som mot billigt arvode ville
åtaga sig att verkställa undersökning och uppgöra arbetsplan jämte kostnadsförslag
till vederbörande vägföretag. Undersökningsförrättare skulle därefter förordnas av
Konungens befallningshavande, varvid Konungens befallningshavande icke vore
bunden av det av distriktschefen avgivna förslaget. Vidare skulle Konungens befallningshavande
förordna länsmannen i orten eller annan lämplig person att mot
skäligt arvode utöva kontroll å vederbörande företag. Slutlig avsyning av företag
skulle däremot böra verkställas av den distriktstjänsteman, som chefen i övre norra
väg- och vattenbyggnadsdistriktet därtill utser.
I enlighet med dessa bestämmelser har Konungens befallningshavande uppdragit
åt en schaktmästare O. Lindblom att verkställa undersökning samt uppgöra
plan och kostnadsförslag till vägen mellan Stensele och Tärna samt beträffande vägdelen
inom Stensele socken förorordnat länsmannen i orten att övervaka arbetets
utförande.
Såsom härav framgår har kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke haft
något att skaffa vare sig med uppgörande av plan för vägarbetet eller med arbetets
utförande och kungl. styrelsens befattning med väganläggningen har inskränkts
därtill, att arbetets slutliga avsyning skall verkställas av en kungl. styrelsens disriktstjänsteman.
Beträffande den av riksdagens revisorer omnämnda vägdelen inom
Stensele socken har emellertid någon framställning om sådan avsyning icke från
Konungens befallningshavande inkommit.»
Utskottet, som funnit vad revisorerna i nu ifrågavarande hänseende
anfört beaktansvärt, har endast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
Utskottet*
yttrande.
omförmäla.
8
Statsutskottets utlåtande Nr åt).
Utskottets
yttrande.
Amortering av kostnaderna för införande av värmeledning i vissa länsresidens.
§ 4-
(Rev. ber. pag. 191; uti. pag. 639—643.)
Under ovanstående rubrik hava revisorerna omförmält, dels hurusom
Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den 21 juni 1907 föranstaltat om
utförande av åtskilliga arbeten, avseende reparation och inredning av
länsresidenset i Marieholm, ominredning av de åt landshövdingen i Jönköpings
län anvisade bostadslägenheter m. m. samt iståndsättande av
länsresidensbyggnaden i Nyköping m. in. ävensom genom beslut den 17
juni 1908 föranstaltat om utförande av arbeten för anordnande av värmeledning
i länsresidenset i Malmö, dels hurusom Kungl. Maj:t enligt beslut
den 22 oktober 1909 föreskrivit, att de kostnader, berörda anläggningar
betingat, jämte därå löpande ränta, skulle av vederbörande boställshavare
återgäldas statsverket genom amortering under femton år,
räknat från och med år 1910, med vissa belopp årligen och skulle dessa
amorteringar inbetalas inom varje års utgång.
Revisorerna hava emellertid påpekat, att av statskontorets räkenskaper
för år 1913 framginge, att nämnda år, då jämlikt ovanberörda
föreskrifter fjärde amorteringen bort inbetalas, boställshavarna i Jönköpings
och Södermanlands län icke fullgjort denna amorteringsskyldighet
och boställshavaren i Malmöhus län i stället inlevererat den på år 1912
belöpande tredje amorteringen; och hava revisorerna ansett sig böra
särskilt omförmäla, vad sålunda förekommit.
I härå avgivna förklaringar har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Malmöhus län icke bestritt riktigheten av revisorernas anmärkning i
vad den avser landshövdingen i detta län, varemot Kungl. Maj:ts betallningshavande
i Jönköpings och Södermanlands län ådagalagt, att
ifrågavarande amorteringar, vad angår länsresidensbyggnaderna i sistnämnda
två län, den 31 december 1913 blivit behörigen fullgjorda.
Enligt vad inom utskottet blivit upplyst, hade revisorerna före
framställandet av förberörda anmärkning ej blott av räkenskaperna inhämtat,
att några inbetalningar i anmärkta fall ej funnos i desamma
bokförda, utan även från statskontorets riksbokslutsbvrå erhållit skriftlig
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
9
uppgift, utvisande att sådana inbetalningar ej under år 1913 ägt rum.
Då nu, såsom av förklaringarna framgår, likväl under sagda år inbetalningar
i två fall verkställts och vederbörande landshövdingar förty i föreskriven
ordning fullgjort dem åliggande skyldigheter, ehuru revisorerna
därom ej fått kännedom, beror detta därpå, att ett belopp, som någon
av de sista dagarna under ett år insättes å statsverkets giroräkning i
riksbankens avdelningskontor i landsorten ej i statskontoret bokföres
förrän i januari följande år. Följden härav blir, att statskontorets räkenskaper
i ett fall som det här föreliggande ej med säkerhet komma att
uppvisa, huruvida en inbetalning ägt rum i föreskriven tid eller icke.
För säker kännedom härom skulle revisorerna egentligen behöva genomgå
ej blott de räkenskaper, som revisionen omfattar, utan även delar av
diet löpande årets räkenskaper. Att en sådan ordning nr revisionssynpunkt
ej kan anses tillfredsställande är uppenbart, och har utskottet
därför, under påpekande av dessa förhållanden, velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
Statskontoret.
§ 5-
(Rev. ber. pag. 201—203; uti. pag. 644, 645, 647—650.)
1 § 1 under berättelsen angående statskontoret hava revisorerna
uttalat sig om tiden för utgivandet av den s. k. statsliggarep och därvid
anfört följande;
»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 februari 1901 anförde statskontoret,
bland annat, att, enär med statsförvaltningens fortgående utveckling
behovet av lätt tillgängliga upplysningar beträffande dess olika
delar gjorde sig alltmera gällande ej mindre inom riksdagen än även
hos statsdepartementen, de olika ämbetsverken, länsstyrelserna och övriga
myndigheter, statskontoret länge haft för avsikt att inkomma med förslag
om tryckning av de statsverkets specialutgiftsstater, vilka varje år inom
statskontoret upprättades och sammanfattades i den så kallade statsBihang
till riksdagens protokoll 1915. 6 sand. 32 käft. (Nr 49.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
liggare»; att statskontoret av angivna skäl ansåge tidpunkten dä vara
inne att befordra denna liggare till trycket; samt att enligt infordrade
kostnadsförslag tryckningskostnaden för ett erforderligt antal av 1,000
exemplar under första året komrne att uppgå till omkring 3,000 kronor
och under de följande åren till omkring 2,000 kronor, och anhöll statskontoret,
enär nämnda utgift syntes motsvaras av ett verkligt behov,
vars fyllande skulle göra arbetet hos statskontoret samt övriga medelsförvaltande
och kontrollerande ämbetsverk och myndigheter lättare och
säkrare, om bemyndigande att till trycket befordra ifrågavarande liggare.
Genom beslut den 8 mars 1901 bemyndigade Kungl. Maj:t statskontoret
att låta till trycket i erforderligt antal exemplar befordra ifrågavarande
så kallade statsliggare ävensom att avföra kostnaden därför å
sjunde huvudtitelns anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. in.,
och den 10 december 1901 utkom liggaren för nämnda år av trycket.
Den uppställning av liggaren, som då användes och de grunder,
enligt vilka de olika staterna och anslagen intogos i densamma, hava
sedermera i huvudsak följts i de till och med år 1913 utkomna liggarne.
Sedan emellertid 1912 års riksdag med anledning av en i ämnet väckt
motion i skrivelse till Kungl. Maj:t bland annat anhållit om åtgärders
vidtagande i syfte att uti liggaren måtte införas stäter för ökat antal
ämbetsverk och myndigheter, vilkas utgifter icke bestridas å fjärde och
femte huvudtitlarna, har Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december
1913 förordnat, bland annat,
att liggaren skall omfatta samtliga ordinarie och extra anslag med
undantag av dem, som äro uppförda under fjärde och femte huvudtitlarna;
att
ur statsliggaren skola uteslutas sådana personuppgifter, som
för närvarande meddelas i specifikationerna dels till de under andra,
sjätte, sjunde, åttonde och nionde huvudtitlarna anvisade anslagen till
ålderstillägg dels ock till anslag under tionde huvudtiteln;
att i liggaren skall vid de särskilda anslagen, i den ordning dessa
i riksstaten'' förekomma, intagas specifikationer jämväl för anslagen till
fångvården, hospitals underhåll, riksförsäkringsanstalten och tullverket
ävensom för anslag till andra ämbetsverk och myndigheter, yilkas utgiftsstater
icke hittills plägat i i statsliggaren. upptagas;
att det skall åligga statskontoret att tillse, att staterna för ny upprättade
ämbetsverk varda i statsliggaren införda i den omfattning, som
för likställda ämbetsverk är brukligt;
samt att vid statsliggaren skall fogas ett bihang innefattande staterna
för de affär8drivande verkens driftkostnader.
It
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Såsom ovan nämnts, utkom liggaren för år 1901 den 10 december
samma år. Härefter har liggaren från trycket utkommit:
för |
år |
1902............. |
........... den |
16 |
september |
;» |
» |
1903............. |
........... ■>> |
28 |
maj. |
)> |
» |
1904............. |
........... » |
30 |
juni. |
)> |
» |
1905............. |
........... » |
19 |
augusti. |
;p> |
» |
1906............ |
.......... » |
27 |
juni. |
)> |
>> |
1907 ............. |
.......... » |
13 |
juni. |
)) |
» |
1908............. |
........... )> |
30 |
maj. |
)) |
» |
1909............. |
.......... » |
8 |
juli. |
» |
» |
1910............. |
............ » |
25 |
juli. |
» |
1911............. |
........... » |
11 |
juli. |
|
» |
)> |
1912........... |
........... » |
*> O |
juli. |
''» |
» |
1913 ........... |
............ » |
24 |
december. |
Såsom framgår av denna tablå, hav liggaren tidigast utkommit i
slutet av maj det år, för vilket densamma är avsedd. Detta har emellertid
endast ägt rum i två fall. Några år har den publicerats i juni och
i flertalet fall utgivits under det senare halvåret, för år 1913 först i
slutet av december. Att detta förhållande måste betecknas såsom i höggrad
otillfredsställande, synes revisorerna uppenbart. Liggarens betydelse
för ej mindre de ämbetsverk, myndigheter och personer i övrigt,
vilka hava med statsmedelsförvaltningen att skaffa, än även för riksdagen
och dess delegationer har redan av statskontoret i dess ovanberörda
skrivelse påpekats och har blivit ytterligare framhållen i iörenämnda
motion. Men givet är att denna betydelse förringas i samma
män som utgivandet fördröjes, och då, såsom beträffande liggaren för
år 1913 ägt rum, densamma icke utkommer förr än i slutet av december,
blir värdet av publikationen, betraktad såsom uppslagsbok för det
löpande året, så gott som intet. Revisorerna hava ansett sig hava så
mycket större anledning att påpeka detta missförhållande, som jämväl
utgivandet av liggaren för år 1914 så fördröjts, att densamma vid revisionens
avslutande änmi icke utkommit. Då revisorerna sålunda vilja
framhålla nödvändigheten av ett väsentligt tidigare utgivande av liggaren,
hava revisorerna tillika velat såsom sin åsikt uttala, att detta mål
synes kunna vinnas genom att dels anteckningar i manuskriptet angående
förändringar i förhållande till föregående års liggare verkställas,
så snart Kungl. Maj:ts brev eller andra meddelanden i ämnet inkommit
till statskontoret, dels ock manuskriptet icke hålles öppet för dylika
anteckningar in på det år, för vilket liggaren är avsedd. Om anteck
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
ningama avbrytas med utgången av näst föregående år och tryckningen
sålunda kan börja omedelbart efter det nya årets ingång, synes liggaren
kunna utkomma åtminstone i början av mars.»
I denna fråga bär statskontoret i den 14 januari 1915 avgivet
utlåtande anfört:
»Statskontoret, som delar revisorernas uppfattning om det otillfredsställande
i att statsliggaren hittills utkommit i hög grad försenad, får till förklaring av att
så skett åberopa innehållet av här bifogade av tillförordnade förste revisorn i ämnet
avgivna memorial (Bil. A.). Beträffande de av revisorerna förordade utvägarna
att råda bot på det påpekade missförhållandet - omedelbar anteckning i manuskriptet
av vederbörande kung!, brev och övriga meddelanden i ämnet samt anteckningarnas
avbrytande med utgången av året näst före det, för vilket liggaren är
avsedd — torde det vara otvivelaktigt, att dessa åtgärder äro för ändamålet fullt
effektiva och böra kunna leda till vinnande av det av revisorerna uttalade önskemålet
— liggarens utgivande senast i början av mars. Anledningen till att dessa
utvägar icke hittills anlitats är, vad verkställandet av anteckningarna vidkommer,
att söka däri, att riksbokslutsbyråns arbetskrafter icke med hänsyn till riksbokslutet
och övriga dem påvilande göromål medhunnit att göra annoteringarna för
liggaren i behörig tid och, vad angår avbrytandet av anteckningarna vid årsskiftet,
i statskontorets önskan, att liggaren måtte bliva så fullständig som möjligt genom
intagande i densamma av sådana förändringar i förhållande till föregående års liggare,
som meddelas statskontoret^ under de första månaderna av året. Då av revisorernas
yttrande i frågan synes framgå, att denna fullständighet måste anses vara
av underordnad betydelse i förhållande till önskvärdheten av att liggaren utkommer
i god tid, har statskontoret emellertid för avsikt att hädanefter tillämpa det
av revisorerna förordade förfaringssättet beträffande tiden för öppenhållandet av
manuskriptet. Vidkommande frågan om tiden för verkställande av anteckningarna
är denna, såsom ovan antytts, på grund av knappheten av riksbokslutsbyråns
arbetskrafter av mera svårlöst beskaffenhet. Statskontoret ämnar dock genom omläggning
av arbetsfördelningen å byrån i syfte att bereda tillfälle för en tjänsteman
att under erforderlig del av året odelat ägna sin tid åt annoteringarna, söka
ernå, att de före årets slut inkomna meddelandena för liggaren också äro vid
nämnda tidpunkt antecknade. Det är emellertid icke! uteslutet att denna åtgärd
kommer att nödvändiggöra någon förstärkning av byråns arbetskrafter; och får
statskontoret i underdånighet förbehålla sig att i sinom tid få inkomma med den
framställning härom, som må visa sig av omständigheterna påkallad.
Med hänsyn till de åtgärder, som statskontoret sålunda bär för avsikt att
snarast möjligt vidtaga, anser sig statskontoret hava grundad anledning antaga, att
1916 års liggare skall kunna utkomma inom den av revisorerna önskade tiden.
Liggaren för år 1915 kan däremot icke publiceras i början av mars, enär anteckningarna
för denna årgång ännu äro till allt för ringa del verkställda. För att
till följd härav utgivandet icke ånyo må oskäligt fördröjas, är det nödvändigt, att
denna balans, så fort ske kan, avarbetas och till i följd härav föreligger för innevarande
år ett oavvisligt behov av ökning i byråns arbetskrafter. Om beredande
Statsutskottet* utlåtande AV 4d. I
av medel härför kommer statskontoret också att under de närmaste dagarna göra
underdånig framställning.»
Det i statskontorets utlåtande åberopade, av t. i'', förste revisorn
K. Lindström i ämnet avgivna memorialet, är av följande lydelse:
»Genom nådig remiss av den 1 december 1914 tiar Kung!. Maj:t anbefallt
statskontoret att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av tvenne av riksdagens
revisorer vid granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1913 gjorda framställningar. Anmodad att yttra
mig över den av ifrågavarande framställningar, som rör den s. k. statsliggaren, får
jag vördsamt anföra följande.
Vad angår det av riksdagens revisorer anmärkta förhållandet, att statsliggaren
i allmänhet utkommit först under senare delen av det år, för vilket densamma
varit avsedd, så torde detta finna sin förklaring i följande omständigheter. Det härmed
avseende å statsliggaren ansetts ensidigt att söka få de i densamma förekommande
uppgifterna i full överensstämmelse med föreskrifterna i de länsstater, som
varje år tillställas Kungl. Maj:ts befallningshavande. Dessa länsstater, som ju i
möjligaste mån skola upptaga vad som Kungl. Maj:ts befallningshavande ha att under
året iakttaga i avseende å statsmedelsanvändningen, bliva färdiga först i slutet av
februari. Intill år 1914 ålåg det förste revisorn att ansvara för riktigheten av de
föreskrifter, som meddelades i länsstaterna, samt att kontrollera de år från år förekommande
ändringarna däri, och detta arbete tillika med de göromål i övrigt, som
påvilade förste revisorn, lade så beslag på hans tid, att någon möjlighet för honom
att samtidigt medhinna kontrolleringen av alla ändringar i manuskriptet till årets
statsliggare ej förefanns. Och samma svårighet gjorde sig även gällande efter länsstatemas
expediering i slutet av februari, då nämligen i mars det egentliga bokslutsarbetet
påbörjades och givetvis tog i anspråk större delen av förste revisorns
tjänstgöringstid. Och allt efter som bokslutsarbetet framskred, visade det sig för
övrigt nödvändigt att låta alla arbetskrafter över huvud taget, som funnes att tillgå
å riksbokslutsbyrån, ägna sig åt sistnämnda arbete, för att rikshuvudboken skulle
bli färdig inom behörig tid, vilket givetvis måst inverka försenande på statsliggarens
utgivande, då ej arbetskrafter funnits tillgängliga för korrekturläsning, kontrollräkning
m. m.
Detta missförhållande har även varit föremål för kungl. statskontorets uppmärksamhet,
och för detsammas undanröjande gjorde ämbetsverket i september
1912 framställning till Kungl. Maj:t om bland annat förstärkning av arbetskrafterna
å riksbokslutsbyrån. Kungl. statskontoret uttalade därvid beträffande sin framställning
i denna del: »Behovet av en ökning av den å riksbokslutsbyrån för närvarande
anställda personalen har redan länge gjort sig kännbart. Framför allt har det visat
sig nödvändigt att snarast möjligt bereda den å nämnda byrå anställde förste revisorn
lättnad i det, såväl kvalitativt som kvantitativt sett, särdeles betungande
arbete, som nu måste av honom utföras. En sådan lättnad, påkallad särskilt av
förste revisorns ställning såsom ledare av byråns arbeten och ansvarig för upprättandet
av rikshuvudboken, skulle lämpligen kunna åstadkommas genom att befria
honom från vissa mindre kvalificerade göromål, såsom kontroll eringen av annotationerna
av kungl. brev in. m. såväl i den å byrån utarbetade liggaren över stats
-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
verkets specialutgiftsstater som i länsstatema ävensom kontrasigneringen''och expedieringen
av länsstatema — göromål, vilka med fördel kunna anförtros åt annan
ordinarie tjänsteman. Den övriga å byrån anställda personalen måste emellertid —
oavsett den ökning i dess arbeten, varom nu är fråga — anses alldeles otillräcklig
—. Av vad sålunda blivit anfört anser statskontoret vara ådagalagt, att
ökning av den fast anställda personalen å riksbokslutsbyrån snarast måste ske. Tillräckligt
effektiv ökning av denna personal kan endast vinnas därigenom, att å
nämnda byrå varder anställd ännu en revisor och bokhållare med huvudsakligast åliggande
att på eget ansvar upprätta, kontrasignera och expediera länsstatema ävensom
att utarbeta och till trycket befordra liggaren över statsverkets specialutgiftsstater.
Ytterligare förstärkning av byråns arbetskrafter är dock jämväl av nöden.
Sådan förstärkning torde emellertid tillsvidare kunna vinnas genom höjning av
ämbetsverkets anslag till amanuenser, vikariat ser sättning och flitpenningar med 3,000
kronor.-»
De av statskontoret sålunda framställda kraven på förstärkning av arbetskrafterna
å riksbokslutsbyrån hlevo emellertid endast tillgodosedda i så måtto, att
för anställande å byrån av en extra revisor från och med år 1914 anvisats ett
belopp av 3,000 kronor.
Till dessa mindre gynnsamma förhållanden å riksbokslutsbyrån har dessutom
konmit, att till följd av en del omständigheter de å byrån placerade ordinarie
revisorerna icke kunnat så ägna sig åt arbetet å byrån, som varit från riksbokslutsbyråns
synpunkt önskligt. Sålunda har en av dessa revisorer under åren 1913
och 1914 på grund av förordnanden såsom statskommissarie och sekreterare samt
för tjänstgöring hos riksdagen och dess revisorer endast eu kortare tid vartdera
året uppehållit sin ordinarie tjänst å byrån, nämligen 1913 under 25 dagar och
1914 under 1 månad och 18 dagar. En annan av revisorerna var 1913 på grund
av förordnanden såsom extra byråchef och sekreterare borta från byrån sammanlagt
cirka ö månader. Vad en tredje av revisorstjänsterna å riksbokslutsbyrån beträffar,
förordnades eu av ämbetsverkets e. o. tjänstemän att från och med den 1 april
1914 med full lön uppehålla nämnda befattning men på grund av förordnande inom
annan avdelning av ämbetsverket blev denne i tillfälle att blott en månad ägna sig
åt arbetet ä riksbokslutsbyrån. Och under år 1915 tycks ej någon förbättring i
detta avseende vara att vänta, då den å byrån såsom revisor placerade förutvarande
stämpelkassören nu begärt och erhållit ledighet till den 1 juli i och för uppgörande
av generalsammandrag över stämpeluppbörden år 1914. Ätt dylika rubbningar i
de ordinarie befattningshavarnes tjänstgöringsförhållanden måste inverka menligt på
själva arbetet, i all synnerhet ett arbete av sådan beskaffenhet som det å riksbokslutsbyrån
förekommande, ligger i öppen dag, och dessa förhållanden hava även
bidragit till att för det egentliga riksbokslutsarbetet måst användas alla byråns
mera erfarna arbetskrafter, även dem, som under gynnsammare förhållanden bort
få odelat ägna sig åt arbetet med liggaren och vad därmed sammanhänger.
1 syfte att råda bot på dessa missförhållanden beslutade kung], statskontoret
den 9 april 1914 att befria förste revisorn från kontrolleringen av annotationerna
av kung!, brev in. m. såväl i liggaren över statsverkets specialutgiftsstater som i
länsstatema och uppdrog i stället åt en av de ordinarie revisorerna å riksbokslutsbyrån,
revisorn A. G. Thorstenson, eller vid förfall för honom t. f. revisorn N. A.
Källström att på eget ansvar fullgöra berörda förste revisorn dittills åliggande
Statsutskottets utlåtande Sr 49. 15
göromål. Då emellertid .såväl Thorstenson som Källström på grund av annan
tjänstgöring blovo hindrade att ägna sig åt detta arbete it riksbokslutsbyrån, överflyttade
kungl. statskontoret genom beslut den 28 maj 1914 nämnda uppdrag på
revisorn N. G. Hansson. Denne fick emellertid tillfälle att blott eu kort tid syssla
med ifrågavarande göromål, då han på grund av här förut anförda omständigheter
rycktes bort från arbetet med statsliggaren för att i stället deltaga i bokslutsarbetet,
som tog i anspråk alla byråns arbetskrafter, och det var först efter det »Utdrag
ur rikshuvudboken» blivit färdigtryckt eller i mitten av oktober månad, som arbetet
med statsliggaren kunde återupptagas.
Givetvis skall riksbokslutsbyrån söka fullfölja sin avsikt att låta arbetet
med statsliggaren fortgå så ostört som möjligt, men de svårigheter, som yppat sig
på byrån, äro, såsom framgår av vad här ovan anförts, allt fortfarande till finnandes,
och om icke byråns egentliga uppgift, nämligen att uppgöra rikshuvudboken, skall
eftersättas, är att befara, att på nytt även den för statsliggaren avsedda personalen
måste anlitas för nämnda uppgift, intill dess att den förstärkning av arbetskrafterna
å riksbokslutsbyrån, som kungl. statskontoret begärde redan år 1912, till fullo kommer
byrån till del.»
Utskottet, som för sin del finner de av revisorerna påpekade
åtgärderna för påskyndande av den s. k. statsliggarens utgivande ändamålsenliga,
har velat uttala sin anslutning till det av revisorerna framhållna
önskemålet, att liggaren må utkomma så tidigit som möjligt
det år, för vilket den är avsedd; och anser sig utskottet förty kunna
förvänta, att. ett realiserande av de åtgärder, som statskontoret i sin
ovannämnda skrivelse sagt sig hava för avsikt att snarast möjligt vidtaga,
skall avhjälpa den av revisorerna påtalade bristen i avseende å
tidpunkten för liggarens utkommande. Under uttalande härav har utskottet
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
Enskilda läroverken.
§ 6-
(Rev. ber. pag. 315—317; uti. pag. 650—653.)
Beträffande de enskilda läroverken hava revisorerna till en början
erinrat, hurusom i kungl. kungörelsen den 29 oktober 1909 angående
avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter in. m.
Avdelningen B) med däri genom kungl. kungörelsen den 18 juni 1910
Utskottettf
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
vidtagen ändring, föreskrives, bland annat, att av anslaget till lönetillägg
åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter skola till varje
läroanstalt, som åtnjuter understöd från något av de i reservationsanslaget
till enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, under den tid statsunderstöd
åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknat:
1) 200 kronor för varje ämneslärarinna, som är berättigad till eu
avlöning av minst 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och 2,000
kronor i tredje lönegraden;
2) två tredjedelar av de ålderstillägg, som enligt de i avdelningen
A) av förstberörda kungörelse stadgade grunder tillförsäkras föreståndarinnor
och lärarinnor.
Dessa ålderstillägg äro, såsom revisorerna vidare erinrat, för föreståndarinna
ett å 300 kronor, för ämneslärarinna med högre kompetens
två å 300 kronor vartdera eller tillsammans 600 kronor samt för ämneslärarinna
med lägre kompetens två å 300 kronor vartdera och ett å 200
kronor eller tillhopa 800 kronor.
Enligt vad revisorerna påpekat, kan således en statsunderstödd
enskild läroanstalt, enligt ovansagda bestämmelser, komma i åtnjutande
av statsbidrag för en föreståndarinna med 200 kronor (enligt mom. 2),
för en ämneslärarinna med högre kompetens med 200 kronor (enligt
mom. 1) och med 400 kronor (enligt mom. 2) eller tillsammans 600
kronor, samt för en ämneslärarinna med lägre kompetens 533 kronor
33 öre.
Därjämte hava revisorerna erinrat, hurusom för åtnjutande av
berörda statsbidrag är föreskrivet, bland annat, att ämneslärarinna skall
påvila full tjänstgöring, varmed enligt kungörelsen skall förstås »tjänstgöring
till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid
allmänt läroverk». I detta hänseende förekommer i § 133 av gällande
stadga för rikets allmänna läroverk den bestämmelsen, att första lärarinna
vid samskola skall lämna undervisning 20 till 22 timmar och övriga
ämneslärarinnor 22 till 26 timmar varje vecka.
Vidare hava revisorerna meddelat, att Kungl. Maj:t genom brev
den 25 april 1913 förordnat, bland annat, att rekvisition av ifrågavarande
statsbidrag skall »hos vederbörande myndighet göras av skolstyrelse,
föreståndare eller föreståndarinna, varvid skall genom intyg av läroanstaltens
inspektor styrkas, ej mindre att de för anslagets åtnjutande
stadgade villkor blivit fullgjorda, än även att vederbörande lärarinnor
bestritt den dem åliggande undervisningen under den tid, rekvisitionen
avser».
Statsutskottets utlutande Nr 49.
17
1 anslutning härtill hava revisorerna därefter anfört följande:
»Den för berörda statsbidrags åtnjutande givna bestämmelsen, att
ämneslärarinna skall hava presterat »full tjänstgöring» eller »tjänstgöring
till ungefär den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt
läroverk» har, efter vad revisorerna funnit, blivit olika tolkad. Så har
t. ex. vid en och annan skola däri inräknats undervisning i övningsämnen,
såsom sång, teckning och välskrivning eller närvaro såsom vakt
vid skrivning i annat än ämneslärarinnans undervisningsämne, eller ock,
vilket i synnerhet varit förhållandet i huvudstaden, bestridande av befattning
såsom biträdande föreståndarinna. De till denna sistnämnda
kategori hörande ämneslärarinnor hava meddelat undervisning i läroämnen
under avsevärt kortare tid, än som åligger första lärarinna eller
ämneslärarinna vid allmänt läroverk, vid en skola till och med allenast
2 timmar i veckan. De göromål av olika slag, som därutöver ålegat
dem såsom biträdande föreståndarinnor, hava nämligen uppskattats såsom
fullt motsvarande minskningen i undervisningsskyldigheten. Då denna
uppfattning delats av vederbörande skolas inspektor och denne med
anledning därav lämnat sådant intyg, som i ovannämnda kungl. brev
den 25 april 1913 fordras för anslagets åtnjutande, har den utbetalande
myndigheten saknat anledning att ingå i närmare undersökning angående
beskaffenheten av lärarinnornas tjänstgöring.
Då, såsom ovan framhållits, det årliga statsbidraget för föreståndarinna
utgår med allenast 200 kronor, synes således, därest den biträdande
föreståndarinnan hänförts till föreståndarinnegruppen, skolan för
henne hava kommit att erhålla allenast sagda belopp. Genom att däremot,
såsom vid här i fråga varande skolor ägt rum, inräkna de biträdande
föreståndarinnorna bland ämneslärarinnorna, hava avsevärt högre
statsunderstöd kommit att utgå. Ett par av dessa skolor hava på detta
sätt var för sig kommit i åtnjutande av statsbidrag för två biträdande
föreståndarinnor; och vid det ena av dessa läroverk hava de båda biträdande
föreståndarinnorna tillsammans meddelat undervisning under kortare
tid, än som åligger en ämneslärarinna.
Då revisorerna hysa den uppfattning, att bestämmelserna uti 1909
års kungörelse måste anses innebära att varje ämneslärarinna, för vilken
statsbidrag begäres, skall hava meddelat verklig undervisning i läroämnen
i ungefär samma utsträckning, som ämneslärarinna vid allmänt
läroverk, men det visat sig, att å vissa håll en avvikande uppfattning
gjort sig gällande, hava revisorerna icke ansett sig kunna underlåta att
ä förhållandet fästa uppmärksamheten.»
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 sand. 32 käft. (Nr 49.)
3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Läroverksöverstyrelsen har i ett den 16 januari 1915 avgivet utlåtande
till en början meddelat, att överstyrelsen i anledning av revisorernas
ovanberörda anmärkningar genom cirkulär från samtliga statsunderstödda
enskilda läroanstalter infordrat upplysningar, dels i vilken utsträckning
biträdande föreståndarinna under år 1913 i förekommande fall haft nedsatt
undervisningsskyldighet, dels ock i vilken utsträckning ämneslärarinna
under år 1913 bestritt undervisning i andra övningsämnen än välskrivning.
De inkomna uppgifterna äro sammanfattade i en överstyrelsens
utlåtande bifogad översiktstablå, vilken återfinnes å sid. 654—659 i revisorernas
berättelse och till vilken utskottet tillåter sig hänvisa.
I fråga om de sålunda infordrade uppgifterna har överstyrelsen
anfört följande:
»Av dessa uppgifter framgår, att under vårterminen 1913 för 57 och under
höstterminen samma år för 53 ämneslärarinnor undervisning i andra övningsämnen
än välskrivning inräknats i tjänstgöringen samt att denna undervisning i övningsämnen
för de allra flesta omfattat blott ett obetydligt antal lektioner; endast i några
få fall (4 under vårterminen och 6 under höstterminen) har ifrågavarande undervisning
uppgått till 6 å 7 lektioner i veckan. Blott beträffande en lärarinna har
denna siffra överskridits, i det att i hennes tjänstgöring, omfattande 25 å 26 veckotimmar,
ingått 10 timmars undervisning i sång.
Av de lämnade uppgifterna framgår vidare, att 22 läroanstalter haft biträdande
föreståndarinnor. För fem av dessa — av dem fyra vid läroanstalter, som
haft två, respektive tre biträdande föreståndarinnor — har statsbidrag ej utgått.
Om med hänsyn till bestämmelserna i § 133 mom. 2 och 5 av läroverksstadgan och
i överensstämmelse med inom överstyrelsen tillämpad praxis 20 veckotimmars undervisningsskyldighet
sättes såsom minimigräns för att ämneslärarinna skall anses ha full
tjänstgöring, så befmnes, att vardera terminen 8 av de 20 biträdande föreståndarinnor,
till vilkas lön statsbidrag utgått, ej såsom sådana åtnjutit någon nedsättning i
sin undervisningsskyldighet, i det att denna omfattat 20 lektioner eller därutöver; 10
hava åtnjutit en nedsättning i undervisningsskyldigheten av 1—5 timmar i veckan,
det vill säga undervisat minst 15 veckotimmar; en har undervisat 14 veckotimmar
vardera terminen, en 10 timmar den ena och 2 timmar den andra.»
Därefter har överstyrelsen för egen del i ärendet anfört följande:
»Vad angår inräknandet av undervisning i välskrivning i ämneslärarinnors
tjänstgöring torde däremot ingen befogad anmärkning kunna göras, då ämneslärare
och ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken, i vissa fall i avsevärd utsträckning,
sedan gammalt inräknat sådan tjänstgöring i sin undervisningsskyldighet. Samma
är förhållandet med vakt vid skrivning, som, under den tid de allmänna läroverken
hade fasta skrivdagar, ävenledes inräknades i tjänstgöringen. Yad åter angår undervisning
i andra övningsämnen än välskrivning, får överstyrelsen erinra därom, att
genom nådiga kungörelsen den 21 februari 1914 angående avlöning av lärarinnorna
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa
läroanstalter m. m. medgivits, att ämneslärarinna med full tjänstgöring må kunna
fullgöra intill en tredjedel därav i övningsämnen. Ehuruväl denna nådiga kungörelse
är av senare datum än det år, varom nu är fråga, torde dock i nämnda medgi
-
Statsutskottets utlåtande Nr it).
19
vande av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen få anses ligga ett erkännande av billigheten
i den praxis, som förut följts, att i ämneslärarinnas tjänstgöring Unge till
någon mindre del ingå undervisning även i övningsämnen. Såsom av de inhämtade,
förut meddelade uppgifterna framgår, synes under år 1913 i intet fall nämnda
gräns för ämneslärarinnas undervisning i övningsämnen hava överskridits; i de allra
tiesta fallen har sådan undervisning, där den förekommit, omfattat vida mindre ån
en tredjedel av ämneslärarinnas undervisningsskyldighet.
Frågan om avkortning av biträdande föreståndarinnas undervisningsskyldighet
är, enligt överstyrelsens mening, av mera komplicerad art. Överstyrelsen tillåter
sig i sistberörda avseende först erinra därom, att jämlikt förenämnda nådiga kungörelse
den 29 oktober 1909 de av riksdagen fastställda bestämmelserna om avlöningav
lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter icke uppställa någon fordran
på meddelande av undervisning, utan på fullgörande av tjänstgöring till viss
omfattning. Därav skulle den slutsatsen kunna dragas, att ämneslärarinna skulle
kunna få utbyta viss undervisning mot tjänstgöring av annan art i läroanstaltens
tjänst, under förutsättning att tjänstgöringen i det hela kan anses äga den omfattning,
att den kan jämställas med en ämneslärarinnas vid allmänt läroverk.
I sak lärer ett sådant utbyte, när det gäller biträdande föreståndarinna, få
anses skäligt. I läroanstalter, som i avseende på lärjungarnas antal nått eu starkare
utveckling, är det givetvis från uppfostrans synpunkt av vikt att den ordinarie
föreståndarinnan eller föreståndaren har ett biträde vid sin sida. Om nu vid en
sådan utveckling skolan ställes i valet mellan att utse en ny ordinarie föreståndarinna
och avlöna denna efter stadgade grunder eller att fortfarande nöja sig med
en föreståndarinna eller föreståndare, skulle måhända mången gång de ekonomiska
förhållandena medföra, att skolans ledning bleve sämre, än den bort vara. Från
denna synpunkt synes det nu på vissa håll rådande systemet med biträdande föreståndarinnor,
som behålla en del av sin undervisning och avlönas^ som ämneslärarinnor,
vara till nytta. Genom anställande av en biträdande föreståndarinna möjliggöres
jämväl för föreståndarinnan att åtaga sig en mer omfattande undervisning,
än eljest vore möjligt.
Överstyrelsen håller likväl före, att dessa biträdande föreståndarinnor, om de
skola betraktas såsom ämneslärarinnor, böra äga en undervisningsskyldighet, som
icke i någon avsevärd grad skiljer dem från ämneslärarinnor. I detta avseende
tillåter sig överstyrelsen meddela, att överstyrelsen vid prövning av ansökningar
om uppflyttning i högre lönegrad plägat låta biträdande föreståndarinnor tillgodoräkna
sig en minskning i undervisningsskyldighet per vecka av ungefär 5 timmars omfattning.
Enligt vad de lämnade uppgifterna utvisa, ha under år 1913 endast två
biträdande föreståndarinnor haft än större nedsättning i sin undervisningsskyldighet
än den nyssnämnda.
Det är enligt överstyrelsens mening angeläget för skolorna, att ingen förändring
i den praxis, som överstyrelsen tillämpat med avseende på storleken av
biträdande föreståndarinnas undervisningsskyldighet, göres erforderlig. De enskilda
läroanstalternas ekonomi är i regeln sådan, att de endast med svårighet få inkomster
och utgifter att gå ihop, varför de allra flesta knappast kunna bära den utgift, som
skulle uppstå genom nödvändigheten att avlöna biträdande föreståndarinna pa samma
sätt som föreståndarinnan. För den händelse Eders Kungl. Maj:t i anledning av
den väckta frågan skulle finna för gott utfärda närmare bestämmelser i berörda
avseende, tillåter sig därför överstyrelsen framhålla såsom önskvärt, att dessa
20
Statsutskottets utlåtande AV 49.
Utskottets
yttrande.
bestämmelser måtte gå i samma riktning som den av överstyrelsen följda praxis, så
att för en ämneslärarinna, som därjämte tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna,
en tjänstgöring omfattande minst 15 timmars undervisning i veckan måtte godtagas
såsom full tjänstgöring.
Därjämte får överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen har för avsikt att
meddela de läroanstalter, vid vilka biträdande föreståndarinnan haft en mindre undervisningsskyldighet
än den nyssnämnda, att enligt överstyrelsens mening sagda minimigräns
bör iakttagas tillsvidare och intill dess särskilda bestämmelser i denna fråga
kunna av Eders Kungl. Maj:t bliva utfärdade.»
I anledning av den utav revisorerna uttalade uppfattningen att bestämmelsen
angående ämneslärarinnas tjänstgöringsskyldighet för erhållande
av statsbidrag till hennes avlöning avser allenast verklig undervisning
i läroämnen i ungefär samma utsträckning, som åligger ämneslärarinna
vid allmänt läroverk, har utskottet särskilt fäst sig vid de fall,
då i berörda tjänstgöringssskyldighet inräknats bestridande av befattningsåsom
biträdande föreståndarinna. Med hänsyn till vad läroverksöverstyrelsen
i detta avseende anfört, synes det utskottet böra tagas i övervägande,
i vad mån en jämkning i den ämneslärarinna sålunda åliggande
undervisningsskyldighet kan vara av omständigheterna påkallad i det
fall, att lärarinnan tillika tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna.
Utan att nu vilja närmare ingå på prövning av denna fråga har utskottet
emellertid velat uttala, att det synes utskottet, som om den nedsättning
i undervisningsskyldigheten av 5 timmar i veckan, som överstyrelsen i sådant
tall i annat sammanhang låtit vederbörande tillgodokomma, även synes
kunna ifrågasättas för de fall, som av revisorerna framhållits såsom anmärkningsvärda,
nämligen i fråga om statsbidrags utgående till ämneslärarinna,
som tillika tjänstgör som biträdande föreståndarinna. Och vill utskottet
iramhålla önskvärdheten därav, att en jämkning i berörda avseende av
nu gällande bestämmelser må komma till stånd.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter utredning-, i
vad mån en jämkning kan böra vidtagas i nu gällande
bestämmelser rörande den tjänstgöringsskyldighet, som
åligger ämneslärarinna vid statsunderstödd enskild
läroanstalt för det fall att hon tillika tjänstgör såsom
biträdande föreståndarinna, för riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, vartill sagda utredning må giva
anledning.
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
21
Norrländska avdikuingsansluget.
(Rev. ber. pag. 468 och 469; uti. pag. 660 och 661.)
Revisorerna hava angående det norrländska avdikningsanslaget till
en början erinrat om uppkomsten av och ändamålet med ifrågavarande
anslag liksom ock om de belopp, varmed anslaget de senare åren utgått.
Därjämte hava revisorerna erinrat om kungörelsen den 31 december 1912
angående villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag
från omförmälda anslag samt om vissa av 1914 års senare riksdag vidtagna
ändringar i nämnda villkor; och hava revisorerna framhållit, hurusom
beträffande underhållet av ifrågavarande företag i berörda kungörelse
vore stadgat, att alla med statsbidrag utförda dikningsföretag
skulle av den eller dem, som sådant understöd bekommit, underhållas,
intill dess sådan underhållsskyldighet kunde varda andra i laga ordning
ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats.
Revisorerna Lava vidare meddelat, att de under sina resor i Västerbottens
län besett åtskilliga med statsunderstöd utförda avdikningsföretag,
avseende dels odling av mark och dels minskande av frostländig het. Att
dessa företag medfört stor nytta syntes revisorerna uppenbart. På grund
av gjorda iakttagelser ville revisorerna emellertid ifrågasätta, huruvida
gällande föreskrifter angående företagens underhåll kunde anses vara
tillfyllestgörande.
Å vad revisorerna sålunda anfört hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i gemensamt utlåtande den 14 januari
1915 genmält följande:
»Frågan om ordnandet på ett betryggande sätt av underhållet å med statsmedel
understödda vattenavlednings- och dikningsföretag har ofta varit föremål för
styrelsernas uppmärksamhet. Behovet av bättre garantier för nöjaktigt underhåll
av särskilt sådana företag, som utföras med statsanslag utan återbetalningsskyldighet,
såsom fallet är beträffande dylika företag i Norrland, hava styrelserna redan i underdånig
skrivelse den 15 december 1897 framhållit. I annan underdånig skrivelse av
den 18 oktober 1901 hava styrelserna närmare sökt utveckla detta förhållande och
därvid framställt vissa förslag till bestämmelser för att förebygga de olägenheter,
som ofta uppkomme av brist på nöjaktiga lagstadganden eller författningar i förevarande
avseende.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Utskottets
yttrande.
Ang.
skogshushåll
ningen.
Vattenrätts- och dikningslagskommittéema hava nu senast i sitt den 17
december 1910 avgivna underdåniga betänkande med förslag till vattenlag m. m.
utförligt påvisat, att gällande föreskrifter angående ifrågavarande företags underhåll
icke äro tillfyllestgörande, och hava kommitterade i betänkandet framhållit vad som
enligt kommitterades åsikt härvidlag borde föreskrivas, i vilket avseende styrelserna
särskilt få hänvisa till 13 kap. 13 § i lagförslaget med därtill hörande motiv. Då
lagförslaget i fråga, över vilket styrelserna haft tillfälle att förut yttra sig, inom
kort torde föreligga i det skick, att det kan företagas till slutlig behandling, torde
för närvarande, och ehuru styrelserna fortfarande hysa den uppfattningen, att gällande
föreskrifter angående ifrågavarande företags underhåll icke äro tillfyllestgörande,
någon ytterligare utredning i ärendet från styrelsernas sida icke påkallas.»
Utskottet, som ansluter sig- till den av revisorerna uttalade uppfattningen
i fråga om gällande föreskrifter angående dikningsföretagens
underhåll, vilken uppfattning även kommit till synes i det av nämnda
styrelser i frågan avgivna utlåtandet, har, under uttalande av sin förväntan
att bestämmelser i förevarande avseende snart komma att utfärdas,
endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
Domänstyrelsen.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 541—562, uti. pag. 664—730 och 737—785.)
Under berättelsen angående domänstyrelsen hava revisorerna i § 1
uttalat sig i allmänhet rörande förvaltningen av statens skogar. Sina
härutinnan uttalade meningar hava revisorerna inrymt i följande punkter:
))1. Det är nödvändigt, att en inventering av statens norrländska
skogstillgångar med det snaraste fullbordas. Denna inventering bör
verkställas så, att en så fullständig bild, som med kostnadernas begränsning
inom rimliga belopp möjligen kan åstadkommas, erhålles ej blott
av virkesförrådets storlek, utan även av dess beskaffenhet, åldersklassfördelning,
tillväxt och värde. Såsom ytterligare motiv till en sådan
åtgärd, utöver vad revisorerna i det föregående hava anfört, kan framhållas,
att mer än hälften av statens skogsareal ej varit föremål för
undersökning, och att många av de verkställda undersökningarne endast
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
23
omfattat en del av virkesförrådet. Då en skogsbokföring saknats, hava
de erhållna resultaten ej längre ett sådant värde, att en efter förhållandena
avpassad avverkningspolitik kan grundas på dem.
De vid inventeringen erhållna siffrorna böra offentliggöras uti den
av domänstyrelsen utgivna officiella statistiken.
2. På grund av de vid en dylik inventering erhållna uppgifterna
bör uppgöras en beräkning av den blivande avverkningen, varvid nödig
hänsyn tages till skogens beskaffenhet och nödvändigheten av att undvika
förluster genom virkets försämring eller förstöring.
3. De i punkt 1 och 2 angivna undersökningarna och beräkningarna
böra bliva grundläggande för en uppdelning av de norrländska
skogarna på lämpliga tjänstgöringsområden, varvid tillbörlig hänsyn även
bör tagas därtill, att för varje slag av arbete ej användes dyrbarare
arbetskraft än som är av behovet påkallat.
4. Med ledning av de vid inventeringen framkomna siffrorna för
virkesförråd, tillväxt och värde bör uppläggas och för framtiden med
noggrannhet fullföljas en bokföring över statens skogstillgångar.
5. Innan ovan omförmälda inventering ägt rum, kan visserligen
icke med säkerhet avgöras, huruvida det nuvarande skogskapitalet anlitas
utöver sin tillväxt, men med hänsyn till lcronoskogarnas omfattning och
allmänna beskaffenhet lärer i allt fall kunna redan nu fastslås, att betydligt
större belopp för föryngring och markvård, än som nu utgå, böra
komma till användning och arbetena för nämnda ändamål således i
vidgad omfattning bedrivas.»
Beträffande vad revisorerna i omförmälda hänseenden i övrigt
anfört tillåter sig utskottet hänvisa till revisorernas berättelse sid.
541—561.
1 ett den 18 januari 1915 dagtecknat, av åtskilliga bilagor åtföljt
utlåtande har domänstyrelsen yttrat sig över vad revisorerna såväl i
ovanberörda avseenden som i vissa andra punkter anfört. Med en till
utskottet sedermera inkommen skrivelse har styrelsen, under förmälan
att en till styrelsens förutnämnda utlåtande hörande, såsom bilaga 8
fogad tablå blivit felaktigt uppställd, överlämnat ny, ändrad tablå, vilken
såsom bilaga åtföljer utskottets förevarande utlåtande.
Den uppfattning, som domänstyrelsen beträffande de av revisorerna
anmärkta förhållandena i sitt ovanberörda utlåtande hävdat, har styrelsen
sammanfört i vissa huvudpunkter. De av dessa punkter, vilka hänföra
sig till de av revisorerna gjorda uttalandena rörande den allmänna hushållningen
med statens skogar, äro av följande lydelse:
24
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
»1) 1902 års inclelningscirkulär, med vars utfärdande styrelsens nuvarande
chef och ledamöter icke tagit befattning, innehåller visserligen några bestämmelser
av innebörd att föranleda till för låg avverkning. De av dessa, som härvid varit
av betydelse, äro likväl genom senare cirkulär av styrelsen upphävda eller ändrade.
Tillräckliga bestämmelser i övrigt att förhindra för låg avverkning finnas. Om
dessa i vissa fäll icke följts, kan detta i och för sig ledsamma förhållande icke
läggas cirkuläret till last. Dess föreskrifter hava varit av mycket stort värde för
införande av bättre metoder för avverkningens uttagande och skogens föryngring,
varför dess betydelse i utvecklingen icke bör underskattas. Kritik av lösryckta
delar av cirkuläret kan ej leda till ett rättvist bedömande av detta i dess helhet.
2) 1912—1913 års indelningsföreskrifter hava icke tillkommit utan efter
noggrant övervägande. Redan 1907 tillkallade styrelsen vissa personer vid skogsinstitutet
och de förberedande skogsskolorna samt skogsförsöksanstalten för diskussion
angående nya indelningsbestämmelser. Vid 1910 års sammanträde med samtliga
överjägmästare diskuterades åter samma fråga. På grundval av dessa diskussioner
upprättades år 1911 inom styrelsen förslag till nya indelningsbestämmelser, vilka
sedan remitterades till direktören för skogsinstitutet för att tillika med lärarna i
skogsindelning och skogsmätning däröver avgiva yttrande. Sedan dessa därefter
sammanträtt inför styrelsen 1912, avgåvo de utlåtande i ärendet, som i huvudsak
lädes till grund för styrelsens ifrågavarande föreskrifter. Då diskussion angående
tillämpningen av dessa lämpligen icke borde ske, förrän desamma hunnit komma till
användning i samtliga distrikt och erfarenhet samt material från taxeringsarbeten
enligt dessa föreskrifter förelågo, kunde överläggning därom icke komma till stånd
tidigare än vid 1914 års sammanträde med överjägmästarna. Vid detta sammanträde,
då även direktören för skogsinstitutet jämte förstnämnda lärare därstädes
voro närvarande, genomdiskuterades sagda föreskrifter. Det är styrelsens avsikt att
före instundande vår utfärda ett fullständigt skogsindelningscirkulär. Detta har icke
kunnat tidigare slutarbetas, på grund av att styrelsen varit i hög grad överhopad
med arbeten, som icke kunnat undanskjutas. Beträffande särskilt bestämmelser för
avverkningsberäkning har styrelsen tillika ansett önskvärt att till ledning för dem
hava tillgång till ett efter de nya grunderna för taxeringen erhållet större material.
3) Styrelsen har haft sin oavlåtliga uppmärksamhet riktad på att genom förhöjning
av avverkningen uttaga skadad och övermogen skog samt skog, som i
beståndsvårdens intresse bort avverkas, samt att såväl i allmänhet som särskilt för
detta ändamål få utsyningarna förlagda och utförda på mest ändamålsenliga sätt.
Därom vittna — utom de vid chefsinspektionerna förda protokoll — styrelsens därom
utfärdade föreskrifter åren 1906 och 1910 samt uttalanden vid fastställandet av
skogsindelningsplaner ävensom att styrelsen upptagit dessa frågor till diskussion vid
sammanträden med samtliga överjägmästare åren 1911 och 1913. Styrelsen har
icke heller någonsin nedsatt de årliga utsyningsförslagen, men väl i många fall
höjt dem.
4) Avverkningen har successivt ökats, så att den sedan år 1905 ungefär fördubblats.
Med denna fortgående höjning beräknar styrelsen, att om tillräcklig
ökning av skogspersonalen erhålles, kunna inom få år komma upp till det årliga
avverkningsbelopp, eller 2.5 procent av virkesförrådet, som styrelsen angivit i sitt
yttrande över den, uppå föranstaltande av statsrådet och chefen för finansdepartementet
för första försvarsberedningen gjorda utredningen angående den framtida
avkastningen av statens skogar i Norrland och Dalarna, och skulle alltså den årliga
Bta! sutskottets utlåtande Nr 49.
25
avverkningsprocenten därefter bliva ungefär dubbelt så stor som den till cirka 1.2
beräknade tillväxtprocenten. Om ock avverkningen i några vissa revir i nedre
Norrland, där god konkurrens å virke tidigt inträtt, förr kunnat ökas, gäller detta
alls icke Norrland i dess helhet, där större höjning av avverkningarna icke kunnat
ske utan nedgång i virkesprisen.
Man må emellertid hysa vilka åsikter som helst angående, huru stor avverkningen
bort vara, så har den i allt fall med den hittills varande personalen icke
kunnat vidare ökas, om nämligen åren 1912—1914 undantagas. Under sistnämnda
år har tillgången å skogstjänstemän efter hand blivit större, men skulle, om ett
större antal av dessa använts för utställningar, i stället så mycket mindre av de
från och med år 1912 påbörjade skogsindelningsarbeten kunnat utföras.
5) I fråga om de av statsrevisorerna besökta kronoparkerna inom Angermanälvens
flodområde, där revisorerna ansett, att de i skogsindelningsplanerna
beräknade avverkningsbeloppen äro för låga, synas revisorerna icke hava beaktat,
att avverkningarna å dessa parker på grund av styrelsens meddelade allmänna föreskrifter
i själva verket varit betydligt större än de i planerna beräknade.
6) Ehuru skogsbestånden i större eller mindre utsträckning å vissa kronoparker,
särskilt i nedre Norrland, äro avtynande, så gäller detta ingalunda de norrländska
kronoparkerna i allmänhet. Skadad och övermogen skog finnes visserligen
i ganska stor utsträckning men allenast i jämförelsevis mindre omfattning i form
av hela avtynande bestånd. Därför kan också den skadade och mera övermogna
skogen i allmänhet uttagas genom förhuggningar om ock emellanåt föryngringsluckor
samtidigt böra upptagas. Sådan skog skulle också i större grad än som skett redan
hunnit att tillgodogöras, om avverkningarna tidigare inriktats just därpå. Där
dylik skog icke kan avverkas genom förhuggningar, utan i stället trakthuggning
måste ske, kan avverkningen icke ökas i vilken grad som helst, enär trakthyggen
icke kunna utläggas i obegränsad utsträckning. I bestånd, som icke kunna med
korta mellantider genomhuggas, kan icke förekommas att träd torka. I Norrland,
där bestånden tidigare icke kunnat gallras, där stora områden av även de äldre
bestånden ännu icke hunnit att genomhuggas, där dessa huggningar i allt fall icke
kunna återkomma annat än med mer eller mindre långa tidsintervaller och där
förut utav den avtorkande skogen endast grövre träd kunnat tillgodogöras, borde
alltså nu finnas stora förråd torrskog, om skogsbestånden i stort sett hade sådan
benägenhet att torka, som man i vissa tidnings- och tidskriftsartiklar samt i vissa
fall även i riksdagen sökt göra gällande. Att detta dock icke är förhållandet,
framgår av de sammandrag över hittills, enligt 1912 års cirkulär utförda skogstaxeringar,
som hunnit upprättas (Bil. 3 och 4).
7) Gent emot statsrevisorernas anmärkning, att i de av revisorerna besökta
reviren så ringa kostnader per hektar av revirens hela skogsmarksareal och i
procent av de årliga försäljningsmedlen nedlagts på skogsodling, erinras, att detta
i all huvudsak beror därpå, att smärre virkesdimensioner först på senaste åren, i
vissa fall först på sista åren och i andra fall ännu icke alls kunnat avsättas. Trakthyggen,
där markvårds- och skogsodlingskostnader kunnat utföras, hava därför icke
hunnit uppstå till sådan omfattning, att kostnaderna för dylika åtgärder kunnat
uppgå till några högre belopp per hektar av revirens mycket stora skogsarealer
eller större procent av deras höga skogsmedelssummor. Trakthyggen komma emellertid
efter hand att upptaga allt större arealer och i förhållande därtill komma kostnaderna
för markvårds- och skogsodlingsåtgärder att springa i höjden. Redan åren
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 samt. 32 höft. (Nr 49.) 4
26
Siatsutskotteis utlåtande Nr 49.
1913 och 1914 visa i detta avseende betydligt höjda siffror. Enligt styrelsens
mening är det icke heller riktigt att bedöma skogsskötselns ståndpunkt genom dylika
jämförelser. Det är nämligen icke de därför utlagda kostnadernas storlek, som bör
bevisa, huruvida dylika åtgärder blivit eftersatta, utan i stället det förhållandet,
att trakter finnas, där sådana åtgärder kunnat göras, men icke gjorts. Styrelsen
har i riksdagen klandrats för att hava avslagit framställningar om anslag till skogsodling,
ehuru styrelsen aldrig, trots den oftast stora svårigheten att få de beviljade
anslagen att räcka till alla krav, avslagit sådana framställningar. Ty, att styrelsen
till mindre belopp begränsat begärda sådana anslag, då arbetskostnaden eller fröåtgången
per hektar eller priset per kilo för fröet uppenbart beräknats för högt,
kan icke få tydas såsom ett avslående eller oberättigat avprutande. Styrelsen har
tvärtom i många fall tillagt kostnader för sådana åtgärder, där dylika icke varit
föreslagna.
Till dikningen av myrar begärda kostnader hava däremot i rätt stor utsträckning
måst avslås på grund av bristande anslag. Dock har oftast icke funnits tillräcklig
personal för deras utförande
I likhet med statsrevisorerna anser styrelsen, att inventeringen av skogstillgångarna
bör påskyndas så mycket som möjligt. Av brist på personal har likväl
denna varken kunnat börjas tidigare eller forceras mera, än som skett. Det hade
varit styrelsens mening att till detta ändamål begära högre anslag för innevarande år,
än vad som skett, men styrelsen ansåg sig på grund av erhållen föreskrift att för
detta år i möjligaste mån begränsa anslagskraven, därför icke böra ifrågasätta högre
anslag är för år 1914.
9) I likhet med statsrevisorerna anser även styrelsen, att en noggrannare
bokföring över statens skogstillgångar bör uppläggas och fullföljas, men en sådan
kan icke komma till stånd, förrän de äunu arbetande kommittéerna avgivit sina
betänkanden och särskilda arbetskrafter därför erhållits såväl hos den lokala skogsförvaltningen
som hos styrelsen.
14) Då statsrevisorerna även i fråga om skogsskötselns direkta handhavande
riktat anmärkningarna mot domänstyrelsen, nödgas styrelsen framhålla, att styrelsen
icke kan påtaga sig det ansvar, som uppenbarligen bör påvila den lokala skogsförvaltningen.
Då dennas befogenhet i avseende på skogsskötseln är synnerligen
stor, trots vad av den norrländska skogsvårdskommittén och även i övrigt blivit i
motsatt riktning uttalat, och då det på grund av skogarnas beskaffenhet - särskilt i
fråga om Norrland — måste så vara, lärer ock skogsförvaltningens ansvar böra
bedömas i förhållande därtill. Därvid måste dock nödig hänsyn fästas vid vad som
för skogsförvaltningen varit möjligt åstadkomma med avseende på rådande avsättningsförhållanden
och de för stora tjänstgöringsområdena.
15) Då styrelsen efter tillsättandet av den norrländska skogsvårdskommittén
år 1907 och senare kommittéer, som ännu äro i verksamhet, ansett sig vara förhindrad
att avgiva förslag till sådana ändringar i fråga om styrelsen och den lokala
skogsförvaltningens organisation, som äro oundgängligen nödiga, för att en tillfredsställande
skötsel av de allmänna skogarna skall kunna införas, har styrelsen måst
inskränka sig till mindre partiella organisationsförslag samt att i fråga om skogsskötseln
i främsta rummet söka genom efter hand ökade avverkningsbelopp tillgodogöra
skadad och övermogen skog samt skog, som i beståndsvårdens intresse bort
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
27
avverkas, ävensom verka för införande av större likformighet i förvaltningen samt
tillämpande av bättre affärsmetoder, så långt detta med gällande författningar varit
möjligt.
Det synes styrelsen att dess verksamhet bör bedömas med hänsyn till de
medel och den makt, som statsmakterna givit styrelsen. Med detta till utgångspunkt
skall man finna, att, trots statsmakternas efter hand ökade intresse och offervillighet
för skogsväsendet, anslagen alltid varit för små, personalen i skogsstaten svagare
avlönad än i andra verk likställd personal samt att personalen alltid varit och fortfarande
är för fåtalig. Domänstyrelsens stora svårighet att med den starkt växande
arbetsbördan, varav uppgifterna i bil. 21 och 22 torde i viss grad utgöra mätare,
kunna med samma personal medhinna allt, torde ligga i öppen dag.»
Vad angår domänstyrelsens i dess berörda utlåtande i övrigt g;jorda
uttalanden beträffande nu förevarande frågor, tillåter sig utskottet hänvisa
till den tryckta revisionsberättelsen sid. 664—796 och 747—785.
Det spörsmål revisorerna här gjort till föremål för särskild uppmärksamhet
är av synnerlig betydelse ej blott för de landsändar, där
statsskogarna i största utsträckning finnas, utan även för hela vårt land.
I skogarna har svenska staten en av sina värdefullaste tillgångar, och
på en god förvaltning av dessa beror ej endast storleken av de statsinkomster,
som denna tillgång kan lämna i våra dagar, utan ock omfattningen
av de värden, vi överlämna åt kommande generationer av
svenska statsborgare att utnyttja och omvårda.
Att olika synpunkter och principer kunna göra sig gällande ifråga
om ett så viktigt och så svårt område som det, vilket i sig innefattar
spörsmålet om bästa sättet för statens skogshushållning, särskilt beträffande
norrlandsskogarna, är naturligt, och givetvis tilltror sig utskottet icke
att kunna fälla ett avgörande omdöme i alla de tvistefrågor, som i detta
avseende vid olika tillfällen framförts till diskussion. Beträffande åter
de mera avgränsade delar av frågan om den norrländska skogshushållningen,
som upptagits i revisorernas här förevarande framställning, föreligger
dels genom deras utredning, dels genom domänstyrelsens förklaring,
dels ock i norrländska skogsvårdskommitténs betänkande ett så
pass omfattande och klargörande material, att man av detta synes kunna
draga åtskilliga bestämda slutsatser. I detta sammanhang vill utskottet
särskilt framhålla, att domänstyrelsen — ehuru den delvis givit sin förklaring
över statsrevisorernas anmärkningar karaktären av ett detaljerat
försvar mot desamma — dock i allt väsentligt i sak omfattar de av
revisorerna uttalade önskemål.
Vad först beträffar spörsmålet om en snar inventering av statens
norrländska skogstillgångar, är domänstyrelsen ense med revisorerna om
Utskottets
yttrande.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
nödvändigheten härav. En sådan inventering har redan år 1912 påbörjats
inom Umeå distrikt, och domänstyrelsen har sedermera i större
eller mindre utsträckning igångsatt liknande arbeten inom de andra
norrlandsdistrikten. Beträffande ändamålet med denna inventering råder
även i flera avseenden enighet mellan revisorerna och styrelsen. Att
genom densamma skall erhållas en så fullständig bild, som med hänsyn
till kostnaderna blir möjlig, av virkesförrådets storlek, beskaffenhet,
tillväxt och värde, synes vara en samstämmig mening. Beträffande
nödvändigheten av en åldersklasstatistik råda däremot i viss mån olika
meningar i det att revisorerna ansett en tillförlitlig sådan oumbärlig för
en planmässig skogshushållning, medan domänstyrelsen ansett att en
uppgift om virkesförrådets fördelning å 20- eller 50-åriga åldersklasser
icke vore nödvändig för en sådan skogshushållning i Norrland. Ehuru
det givetvis ej saknade sitt intresse att, förutom virkesförrådets fördelning
i mogenhetsklasser, ävenledes känna samma förråds verkliga fördelning
i åldersklasser, funne sig styrelsen med hänsyn till de ökade kostnaderna
för taxeringsarbetet — cirka 38,000 kronor årligen jämte ökade kostnader
för innearbetet — ej böra ifrågasätta uppgörandet av en sådan
statistik som den av revisorerna förordade.
Utskottet får för sin del ansluta sig till revisorernas i punkt 1 av
här ovan återgivna sammanfattning uttalade meningar — detta även i
det stycke där domänstyrelsen företräder en något avvikande uppfattning.
Ehuru utskottet ingalunda underkänner betydelsen av de avstyrelsen
framhållna kostnadssynpunkterna mot upprättandet av en åldersstatistik
för de norrländska statsskogarna, kan utskottet dock icke i en
fråga av så stor ekonomisk omfattning och vikt som den föreliggande
finna dessa äga en avgörande betydelse. Aven om domänstyrelsen ej
tillmäter en sådan statistik samma för skogshushållningen grundläggande
betydelse som revisorerna och åtskilliga skogssakkunniga, så finner emellertid
även styrelsen statistiken i fråga av intresse, vid vilket förhållande
styrelsen icke — därest den på grund av uttalanden från riksdagens
sida kan anse betänkligheterna ur ekonomisk synpunkt hävda — lärer
underlåta att i det nya skogsindelningscirkulär, som styrelsen har för
avsikt att i den närmaste tiden utfärda, intaga erforderliga bestämmelser
i syfte att även de av revisorerna förordade uppgifterna angående skogarnas
fördelning på åldersklasser komma till stånd.
I den av revisorerna under punkt 2 i sammanfattningen här ovan
framförda frågan om avverkning splanerna föreligga med hänsyn till den
framtida skogshushållningen knappast några olika meningar mellan revisorerna
och domänstyrelsen. Den i 1902 års skogsindelningscirkulär
Statsutskottets utlåtande AV
29
tillämpade normalförrådsfonneln såsom eu grund för avverkningsplanerna
erkännes även av styrelsen såsom otillämplig på norrlandsskogarna med
deras långt ifrån normala sammansättning, och det torde därlör kunna
antagas, att det blivande skogsindelningscirkuläret ej vidare kommer att
upptaga denna föråldrade indelningsgrund. Att avverkningen å norrlandsskogarna
varit alltför låg med hänsyn till deras abnormt höga
förråd av överårig skog, vitsordar ävenledes domänstyrelsen, men den
framhåller på samma gång, att en starkare avverkning ej kunnat äga
rum med hänsyn till möjligheten att till skäliga priser avsätta virke
från en del av statsskogarna. Denna invändning är otvivelaktigt till en
viss grad riktig, och, även om man numera vunnit vida bättre avsättningsmöjligheter
för avsides liggande skogar än förr, så torde denna
domänstyrelsens erinran ej ens för framtiden få lämnas ur sikte. Det
blir mången gång vid bestämmande av avverkningen att väga mot
varandra de två faktorerna: å ena sidan dyrhetstillväxten om skogen
kvarstår i avvaktan på förbättrade avsättningsmöjligheter, å andra
förlusten genom virkets försämring samt förhindrandet eller fördröjandet
av skogens förnyelse. Av domänstyrelsens förklaring torde man dock
kunna draga den slutsatsen, att enligt styrelsens åsikt för framtiden
större vikt bör tillmätas den sistnämnda av dessa faktorer än under
gångna tider — en uppfattning som utskottet finner väl grundad.
I detta sammanhang vill utskottet ifrågasätta, huruvida icke högre
priser å virket från statens skogar skulle uppnås, därest utstämplingarna
verkställdes året före försäljningen i stället för, såsom nu, samma år.
Därigenom bleve skogsspekulanterna bättre i tillfälle att före auktionerna
värdera det virke, som försäljes, varjämte måhända flera spekulanter
inställde sig. Med en sådan anordning vunnes ock, att de norrländska
skogsauktionerna, som nu förrättas i oktober månad, medan de finska
äga rum i augusti, skulle kunna utsättas till en med hänsyn till konkurrensen
gynnsammare tidpunkt än den nuvarande.
Därest man sålunda från domänstyrelsens sida vidtager nödiga
åtgärder för att hålla virkespriserna uppe på en skälig nivå, lärer man
för framtiden ej bliva nödsakad att i samma utsträckning som tidigare
av dessa hänsyn uppskjuta avverkningen av överårig skog i Norrland.
I punkt 3 av meranämnda sammanfattning hava revisorerna vidare
framhållit, att de under punkterna 1 och 2 angivna undersökningarna
och beräkningarna böra bliva grundläggande för en uppdelning av de
norrländska skogarna på lämpliga tjänstgöringsområden,. ävensom framhållit
önskvärdheten av att för varje slag av arbete ej användes dyrbarare
arbetskraft än som är av behovet påkallad. Domänstyrelsen fram
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
håller och i sin förklaring vid upprepade tillfällen, att bristen på arbetskraft
hindrat styrelsen i dess strävanden efter en rationell skogshushållning.
Att sistnämnda sakförhållande varit en väsentlig anledning
till de brister, som vidlåda statens skogshushållning, lärer ej kunna
bestridas, och riksdagen har för närvarande under sin prövning ett av
Kungl. Maj:t framlagt förslag avseende bland annat upprättandet av ett
antal nya revir i Norrland jämte en betydande utökning av antalet
tjänstemän och betjänte inom skogsstaten.
Emellertid torde det för vinnande av en bättre sakernas ordning
ej vara tillräckligt att ett visst antal nya revir inrättas. Såsom revisorerna
antyda, är det av icke mindre vikt att man inom skogshushållningen
för de olika arbetsuppgifterna ej använder dyrare arbetskraft
än som i varje särskilt fall erfordras. Att missförhållanden i berörda
avseenden finnas, är påtagligt. Sålunda lider det intet tvivel, att revirlörvaltarnas
tid i allt för stor utsträckning tages i anspråk för enklare
arbeten i skogen, vilka mycket väl skulle efter jägmästarens anvisning
kunna utföras av kronojägare, särskilt sedan dessa genom vunnen erfarenhet
och ådagalagd praktisk duglighet visat sig skickade att utföra
mera kvalificerade arbetsuppgifter. En annan fråga, som också i detta
sammanhang uppställer sig — utan att utskottet på frågans nuvarande
ståndpunkt vill göra några bestämda uttalanden — är den, huruvida
icke inom statens skogsförvaltning så väl som inom enskildas funnes
lämplig användning för s. k. forstmästare.
Slutligen vill utskottet framhålla vikten av att vederbörande skogsstatstjänstemän
ej splittra sin tid mellan sina ämbetsuppgifter och arbeten
i enskild tjänst på ett sätt, som leder till förfång för statstjänsten.
Klagomål hava undantagsvis framkommit mot att en och annan skogsstatstjänsteman
oskäligt inskränkt den dagliga arbetstiden i skogen, men
bär domänstyrelsen, enligt utskottet lämnade upplysningar, med skärpa
inskridit mot sådana tendenser, där de kommit till synes. Utskottet
tillåter sig framhålla nödvändigheten av att styrelsen med samma omsorg
tillser, att skogsstatens tjänstemän ej påtaga sig arbete utom tjänsten
i en utsträckning, som länder statstjänsten till skada.
Vad därefter beträffar den av revisorerna i punkt 4 av sammanfattningen
påpekade frågan om skogsbokföringen, är denna, såsom av
domänstyrelsen framhålles, på grund av en tidigare riksdagsskrivelse
föremal för utredning av särskilda sakkunniga, och föranleder revisorernas
framställning i denna del följaktligen ej nu något uttalande från utskottets
sida.
Stats utskott t-1 s utlåtande Nr 49.
31
Till slut hava revisorerna med styrka framhållit nödvändigheten
av att betydligt större belopp för föryngring och markvård än som nu
utgå, komma till användning och att arbetena för nämnda ändamål
således i vidgad omfattning bedrivas. Domänstyrelsens förklaring giver
ock vid handen, att arbeten av denna art inom de allra närmaste åren
komma att krävas i långt större utsträckning än hittills. I denna uppfattning
instämmer ock utskottet. Så länge oerhörda vidder av sterila,
bortdöende eller försumpade skogar finnas å våra kronoparker, är det
en plikt för en generation som vår, vilken njuter avkastningen av genom
århundraden hopsparade ofantliga skogskapital, att nedlägga åtminstone eu
någorlunda skälig andel av skogsinkomsterna på arbeten, som gå ut på att
trygga kommande släktens utkomstmöjligheter. Förvisso kan ett arbete
i denna riktning påräkna de svenska statsmakternas intresserade understöd.
Då det till slut för utskottet gällt att överväga, vilka omedelbara
åtgärder, som böra företagas i anledning av revisorernas förevarande
framställning, har utskottet måst taga hänsyn till följande omständigheter.
Angående flera av de spörsmål, som revisorerna upptagit,
endera föreligga eller pågå utredningar. Sålunda äro åtskilliga frågor
angående skogshushållningen berörda i norrländska skogsvårdskommitténs
betänkande, varjämte frågan om skogsbokföringen, såsom förut
påpekats, är föremål för särskild utredning. Av domänstyrelsens förklaringar
— ävensom i än högre grad genom de upplysningar, som
av representanter för styrelsen lämnats utskottet — framgår därjämte,
att styrelsen även utan särskilda åtgärder från riksdagens sida är betänkt
på att i allt väsentligt ställa sig till efterrättelse de önskemål,
som utskottet ovan uttalat. Vid sådant förhållande har utskottet ansett
sig böra inskränka sin framställning i anledning av revisorernas anmärkningar
i nu förevarande del till att omfatta dels frågan om innehållet
i det blivande skogsindelningscirkuläret, dels ock frågan om åtgärder
till förekommande av användandet av överkvalificerad arbetskraft inom
skogsförvaltningen.
Med hänvisning till det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla
dels att Kungl. Maj:t ville meddela domänstyrelsen
föreskrift därom, att de av utskottet ovan angivna
önskemål beträffande inventering av och avverkningsplaner
för de norrländska statsskogarna vid ut
-
32
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Kronoöverlopp
smarker -nas överförande
till
kronoparker.
färdandet av ett nytt skogsindelningscirkulär måtte
bliva beaktade,
dels ock att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
taga under övervägande, vilka åtgärder, som
må befinnas erforderliga för att inom statens skogsförvaltning
ej dyrbarare arbetskraft må komma till
användning än som med hänsyn till arbetets beskaffenhet
är av behovet påkallad, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag eller i annan ordning vidtaga de
åtgärder, vartill detta övervägande må kunna föranleda.
§ 9.
(Rev. ber. pag. 562 564: uti. pag. 730, 744 och 745.)
Rörande kronoöverloppsmarkerna hava revisorerna i § 2 av sin berättelse
angående domänstyrelsen anfört följande:
»Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1912 — den senaste som
vid tidpunkten för revisionens avslutande varit i tryck tillgänglig —
uppgick kronoparkernas ytvidd vid 1912 års slut till 4,659,375.9 4 har.
Kronoöverloppsmarkernas areal utgjorde vid samma års slut 1,204,050.5 2
har, vartill emellertid anmärktes, att enligt kungl. brev den 24 november
1911 inom Gellivare socken överloppsmarker till en areal av 59,254.15
har blivit överförda till kronoparker, till vilken arealförändring emellertid
vid berättelsens avgivande hänsyn ej tagits, då erforderliga kartor
och handlingar vid samma tid ej inkommit till styrelsen.
Kronoöverloppsmarkerna omfatta sålunda en ytvidd, som i runt
tal uppgår till icke mindre än fjärdedelen av alla kronoparkernas sammanlagda
areal.
Kronoöverloppsmarkerna förekomma allenast i de två nordligaste
länen och inom dessa så gott som uteslutande i lappmarken. Fördelningen
på de olika överjägmästaredistrikten var vid 1912 års slut följande
:
Luleå distrikt ................................... 754,996.5 0 halsked
loft ea » .................................. 342,558.9 6 »
Umeå » ................................... 106,495.06 »
Inom Umeå distrikt kommo icke mindre än 106,480.0 6 har på
Sorsele revir, det nordligaste inom distriktet.
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
33
Under de förut omförmälda resor, som revisorerna företagit i övre
Norrland, hava revisorerna även kommit att ägna sin uppmärksamhet
åt den ställning, som kronoöverloppsmarkerna intaga med hänsyn till
skogsvården. Den största kronoöverloppsmarken inom Sorsele revir,
nämligen Abmobergets kronoöverloppsmark med en areal av c:a 80,000
har, besöktes av den ena avdelningen, vilken även företog vandringar
genom vissa delar av området. Revisorerna hava vidare tagit del av eu
utförligare beskrivning över så väl denna kronoöverloppsmark som ock
de >båda andra överloppsmarkerna inom samma revir, nämligen nr 1
Dockmyran och nr 4 Blajken, vilka beskrivningar förekomma i ett av
lantbruksingenjören Henning Wikström och extra jägmästaren Gunno
Kinnman i maj 1913 på uppdrag av Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Västerbottens län utarbetat betänkande beträffande dispositionen av dessa
överloppsmarker.
Av vad revisorerna vid sin resa iakttogo så väl som ock av förut
omnämnda beskrivningar hava revisorerna kommit till den uppfattningen,
att ur skogsvårdens synpunkt synnerligen stora betänkligheter måste
resa sig mot ett fortsatt bibehållande av dessa stora områden såsom
kronoöverloppsmarker. Medan för kronoparkerna gälla föreskrifterna i
1 § av förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894, att kronoparkerna skola »behandlas efter
sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade
hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning»,
äro kronoöverloppsmarkerna allenast underkastade de allmänna
bestämmelserna i samma förordnings 58 §, att vid utsyning
skogen ej må hårdare anlitas, än med dess bestånd i framtiden är förenligt.
Hushållningsplaner — det första villkoret för en ordnad skogsvård
— förekomma sålunda ej beträffande kronoöverloppsmarkerna. Om
någon efter system genomförd avverkning, återväxt eller vård kan det följaktligen
ej bliva tal. Till stor del äro de överlämnade åt förfall och
vanvård. Av vederbörande skogsstatstjänstemän påpekades ock vid revisorernas
besök önskvärdheten av att dessa stora skogsområden överföras
till kronoparker och därmed till en ordnad skogsvård.
Att detta icke i större utsträckning, än som skett, kommit
att äga rum, synes delvis hava berott på vederbörande länsstyrelser,
vilka ur kolonisationssynpunkt önskat bibehålla kronoöverloppsmarkerna
eller delar av desamma odisponerade. Att så varit förhållandet
beträffande de tre överloppsmarkerna inom Sorsele revir torde framgå
av det förut omnämnda av lantbruksingenjören Wikström och extra jägmästaren
Kinnman avgivna betänkande, vilket tillkommit som resultat
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 samt. 32 höft. (Nr 49.) 5
34
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
av en utredning- hvarest och till vilken omfattning inom kronoöverloppsmarkerna
nr 1, 4 och 6 i Sorsele socken av Västerbottens län finnas
områden, som med tillhjälp från angränsande, till överloppsmarkerna
hörande skogsmark av nödig husbehovsskog kunna med avseende å
tillgång på till odling tjänlig mark anses lämpliga att användas till nybyggen
eller egna hem». Betänkandet utmynnar i ett förslag att den
å överloppsm arken Abmoberget belägna Galgatmyren efter utdikning
upplåtes till egna hem, att vissa lägenheter å samma överloppsmark utläggas
till nybyggen, att återstoden av överloppsm arken med undantag
av block Vill överföres till kronopark, medan hela de båda överloppsmarkerna
nr 1 Dockmyran och 4 Blajken samt block VIII av Abmoberget
skulle upplåtas till nybyggesanläggningar och fortfarande bibehållas
såsom överloppsmark.
Utan att ingå på ett bedömande av lämpligheten av detta förslag
vilja revisorerna framhålla vikten av att åtgärder i allmänhet vidtagas
för att kronoöverloppsmarkernas vidsträckta skogsarealer snarast möjligt
måtte komma in under en ordnad skogsvård, vilket lämpligen kan ske
genom deras överförande till kronoparker.
Att åsidosättande av kolonisationspunkterna genom en sådan åtgärd
icke behöver befaras, visas bäst av erfarenheterna från närgränsande
revir inom Västerbottens län, där å kronopark erna vida mera omfattande
kolonisationsarbeten bedrivits än å överloppsmarkerna inom Sorsele socken.
1914 års senare riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning
angående det norrländska koloniasationsproblemet i hela dess
vidd, därvid bland annat en av uppgifterna skulle vara att söka nya
upplåtelseformer i stället för de numera faktiskt upphörda nybyggesupplåtelserna.
Därest på grund av denna skrivelse framdeles ett mera
systematiskt kolonisationsarbete skulle komma till stånd, torde det även
ur denna synpunkt vara önskvärt, att kronoöverloppsmarkerna ej förbliva
i sitt nuvarande tillstånd.»
I den vid sitt ovanberörda utlåtande fogade sammanfattningen har
domänstyrelsen sagt sig dela revisorernas mening däruti, att kronoöverloppsmarkerna
fortast möjligt böra överföras till kronoparker, samt framhållit,
att den omständigheten, att så icke skett i större utsträckning än
hittills varit fallet, likväl icke berodde på styrelsen. Beträffande kronoöverloppsmarkerna
har styrelsen i sitt utlåtande i övrigt anfört följande:
»Uti vad riksdagens revisorer anfört angående lämpligheten av att kronoöverloppsmarkerna
i allmänhet så fort ske kan överföras till kronoparker, får domänstyrelsen
i underdånighet instämma. Styrelsen tillåter sig rörande denna fråga
erinra om styrelsens skrivelse den 30 augusti 1910 med förslag om överförande till
85
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
kronoparlcer av bland annat de av revisorerna särskilt omnämnda överioppsmarkerna
Abmobreget, Dockmyran och Blajken i Sorsele socken, samt Eders Kungl. Maj ds
i anledning därav den 14 mars 1911 meddelade nådiga brev, varuti Eders Kungl.
Maj:t fann gott förordna att till kronoparker skulle avsättas samtliga de av domänstyrelsen
föreslagna överloppsmarkerna förutom nyssnämnda inom Sorsele socken
belägna. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län hade nämligen
hemställt att med frågan om sistnämnda markers överförande till kronoparker måtte
få anstå i och för utredning genom Eders Kungl Maj:ts befallningshavande rörande
lämpligheten av desammas upplåtande till nybyggen eller egna hem.
Domänstyrelsen har icke kännedom om det av statsrevisorerna omnämnda
förslag till kolonisation av viss del av kronoöverloppsmarken Abmoberget, vilket
genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg jämlikt nyssnämnda nådiga
brev den 24 mars 1911 lärer hava utarbetats.»
Revisorernas uppfattning rörande lämpligheten av kronoöverloppsmarkernas
överförande till kronoparker har, som synes, vunnit
instämmande från domänstyrelsens sida. Då kronoöverloppsmarkerna
icke äro underkastade någon ordnad skogsvård i egentlig mening, i det
hushållningsplaner för dem ej äro uppgjorda, bör givetvis uppmärksamheten
riktas på åtgärder i syfte att förhindra deras överlämnande åt
förfall och vanvård. Det ändamål, vartill kronoöverloppsmarkerna i
denna deras egenskap huvudsakligen bibehållits, nämligen tillgodoseendet
av vissa kolonisationsintressen, torde i en framtid, då hela det norrländska
kolonisationsproblemet når sin slutliga lösning, förlora sitt berättigande.
Då sålunda från skogsvårdens synpunkt betänkligheter måste
yppa sig mot ett fortsatt bibehållande av kronoöverloppsmarkerna i denna
deras egenskap, får utskottet, som visserligen icke förbisett att i enstaka
undantagsfall särskilda omständigheter kunna resa vissa hinder mot en
åtgärd av förevarande art, hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga erforderliga
åtgärder i syfte att kronoöverloppsmarkerna i allmänhet
snarast möjligt må överföras till kronoparker.
Utskottets
yttrande.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Inlösning a
ströängar.
§ 10.
(Rev. ber. pag. 564—565; uti. pag. 730—732 och 745.)
I § 3 av sin berättelse angående domänstyrelsen hava revisorerna
yttrat sig ifråga om inlösen av ströängar och därvid anfört följande:
»1909 års riksdag medgav på därom av Kungl. Maj:t gjord framställning,
att köpeskillingarna ej mindre för de kronoegendomar samt
till inköpta skogsegendomar hörande områden, rörande vilkas försäljning
beslut jämlikt kungl. breven den 18 maj 1888, den 29 maj 1891
och den 23 maj 1902 av Kungl. Maj:t komme att fattas under tiden
från och med 1910 års början till och med utgången av år 1912, än
även för sådana områden och lägenheter, till vilkas försäljning från de
under domänstyrelsens förvaltning ställda, staten tillhöriga skogsegendomar
eller utarrenderade jordbruksegendomar riksdagen under sistnämnda
tid på därom särskilt gjorda framställningar kunde lämna tillstånd,
finge av Kungl. Maj:t disponeras för inköp av skogbärande eller
till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna.
1 enlighet med därom av Kungl. Maj:t avlåten framställning har
vidare 1912 års riksdag medgivit, att Kung]. Maj:t må från och med
den 1 januari 1913 tills vidare, intill dess annorlunda kan varda bestämt,
för markförvärv av enahanda slag disponera de såsom tillgång
å statens domäners fond redovisade kontanta medel, varjämte riksdagen
1911 och 1912 för samma ändamål anvisat särskilda anslag, nämligen
för år 1912 500,000 kronor och för år 1913 800,000 kronor.
De skäl, som vid 1909 års riksdag först anfördes för att staten
borde söka förvärva å kronoparkerna belägna ströängar — vilka med
stigande jordkultur blivit alltmera värdelösa för sina innehavare — voro,
dels att ströängarna, till följd därav, att de för sina innehavare endast
hade värde i egenskap av gräsbärande mark samt att deras förmåga
att bära gräs minskades genom utdikning, lade hinder i vägen för behövliga
avdikningar av kronoparkerna, dels ock att det förhållandet,
att ströängarna disponerades av enskilda, vore till olägenhet för kolonisationen
å kronoskogarna.
Lnder sina^ resor i övre Norrland hava revisorerna upprepade
gånger haft tillfälle att iakttaga, vilka synnerliga olägenheter dessa
ströängar bereda ur skogskulturens synpunkt. Nödvändiga avdikningar
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
37
av försumpade marker hindras mångenstädes av ströängar, i andra fall
medföra de väsentligt fördyrade avdikningskostnader. Att ett fortsatt
bibehållande av dessa ströängar under enskildas disposition ävenledes
innebär ett avsevärt hinder för kolonisationsarbetet, synes ock av gjorda
iakttagelser uppenbart.
Vid sådant förhållande hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,
att inlösen av ströängar hittills förekommit i mycket ringa utsträckning.
På grund av kungl. brev den 4 februari 1910 har visserligen
för inlösen av så kallade myrslogar inom Hamra kronopark i
Gävleborgs län utbetalts ett belopp av 37,969 kronor 99 öre, men därutöver
har under åren 1910—1913 icke någon ströängsinlösning ägt
rum.»
I den vid sitt ovanberörda utlåtande fogade sammanfattningen
har domänstyrelsen i ifrågavarande hänseende anfört följande:
»Med avseende på statsrevisorernas anmärkning angående det ringa förvärv
av ströängar, som hittills skett, får styrelsen meddela, att en del sådana förvärv
äro under utredning eller efter utredning beroende på annan myndighets åtgärd.
Ströängar hava likväl under senare åren endast i ringa omfattning hembjudits kronan,
vilket torde vara beroende på svårigheten för hemmansägarna att frigöra dem
från å hemmanen vilande inteckningar. Vissa domare hava ock uppställt svårigheter
för erhållande av lagfart å sådana köp. Ett ej ringa antal hembud hava
gjorts till så höga pris, att styrelsen ej därå kunnat reflektera.»
Och i sitt utlåtande har domänstyrelsen i förevarande fråga anfört:
»Sedan riksdagens revisorer erinrat, att de medel, som riksdagen ställt till
Eders Kungl. Maj:ts disposition för inköp av7 skogbärande eller till skogsvård tjänlig
mark, även finge jämlikt riksdagens beslut användas till inlösen av ströängar å
kronoparkerna i Norrland och Dalarna, hava de uttalat, att de funnit det anmärkningsvärt,
att inlösen av ströängar hittills förekommit i mycket ringa utsträckning.
Förutom inlösen på grund av nådigt brev den 4 februari 1910 av vissa s. k. myrslogar
inom Hamra kronopark i Gävleborgs län, hade under åren 1910—1913
någon inlösen av ströängar icke ägt rum. I anledning härav får styrelsen meddela
följande.
Där för skogsväsendet anses vara av gagn, att vissa ströängar till statsverket
inlöstes, har i allmänhet vederbörande innehavare uppställt sådana oskäliga
köpevilkor, att styrelsen i allmänhet ansett sig icke kunna tillstyrka-dylik lösen.
Sålunda inkom jägmästaren i norra Lycksele för några år sedan med preliminärt
upprättade köpekontrakt i fråga om försäljning till kronan av ett större antal
sådana ängar å revirets kronoparker. Då emellertid det fordrade priset i medeltal
uppgick till ej mindre än 70 kronor per har, ehuru ängarna i allmänhet vore avlägset
belägna från stamhemmanen och i regeln icke brukades av innehavarne, ansåg styrelsen
ej skäl underställa de upprättade kontrakten Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
I annat fall hava vissa hemmansägare i Stensele socken hos domänstyrelsen
gjort framställning om att staten skulle inlösa deras innehavande hemman åtföljande
ströängar, och har styrelsen i anledning därav uppdragit åt vederbörande jägmästare
att i samband med andra tjänsteförrättningar söka träffa skäliga preliminära överenskommelser
med hemmansägarna om förvärv av dylika ängar, där sådant ansåges
önskvärt med hänsyn till antingen avdikning av försumpad mark eller upplåtande
av områdena för odling.
I vissa fall har emellertid efter skäliga överenskommelser med hemmansägarne
inlösen av ströängar efter Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut ägt rum, dock
på grund av nådiga brev före år 1910, under det att i andra fall, där Eders Kungl.
Maj:t genom särskilt nådigt beslut medgivit överlåtelse å kronan av ströäng, sådan
överlåtelse ändock icke kommit till stånd. Sålunda godkände Eders Kungl. Maj:t
genom nådigt brev den 6 maj 1910 träffade överenskommelser angående överlåtande
på kronan av två ströängar, bägge i Lycksele socken, och erhöll i nämnda brev
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län uppdrag vidtaga åtgärder
för befästande genom vederbörliga lagfarter av äganderätten till desamma. Eders
Kungl. Maj.ts befallningshavande har emellertid meddelat domänstyrelsen att, då
hinder mött att för kronans räkning erhålla berörda lagfarter, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande till kammarkollegium överlämnat ärendena tillhörande samtliga
handlingar för den åtgärd detta ämbetsverk kunde anse erforderlig. Likaledes i
annat fall har hinder mött för kronan att erhålla lagfart å sådana till kronan överlåtna
ängar, enär de jämte stamhemmanen varit besvärade av inteckningar, från
vilka hemmansägaren icke förmått befria ängarna.
Styrelsen får ock meddela att, sedan år 1913 vederbörande överjägmästare
till styrelsen gjort en framställning om inlösen av samtliga ströängar å Älvdalens
kronopark i Dalarna, styrelsen uppdragit åt vederbörande kronolänsman att
i vederbörlig ordning företaga värdering av desamma. Nödig utredning och förslag
i detta ärende har dock ännu icke inkommit till styrelsen.»
Utskottets
yttrande.
Det av revisorerna påpekade förhållandet, att inlösen av ströängar
hittills förekommit i mycket ringa utsträckning, har icke jävats av
domän styrelsen; och har utskottet, som funnit önskligt, att åtgärder
kunde vidtagas i syfte att de av domänstyrelsen åberopade hindren för
förvärv av dylika ängar måtte kunna undanröjas, endast velat vad sålunda
förekommit för riksdagen
omförmäla.
§ 11-
Y7ad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad rättelse, dels vara av vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att oaktat förklaringen
ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bort
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
39
av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat
för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 27 april 1915.
På statsutskottets vägnar:
CARL SWARTZ.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. J. G. Swartz, S. H. Kvarnzélius, 0. Jonsson,
O. M. Strömberg, H. F. Lamm, H. H. K. Ericson, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson,
A. Pers, I. E. G. Svensson, F. Berglund och G. I. Asplund samt
från andra kammaren: herrar A. Ekman, II. Andersson i Skivarp, K. V. Byden i
Malmö, C. Persson i Ställhult, J. B. Eriksson i Grängesberg, N. A. Nilsson i Kabbarp,
A. Wiklund, J. Ström, A. Anderson i Råstock, J. Olofsson i Digernäs, H. Lemke och
K. 0. Strid.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 49.
Uppgift & de under nedanstående år inom de tre nordligaste överjägmästaredistrikten ntstämplade till
de poster, som på grund av för låga anbud icke knnnat
1 |
2 |
3 |
4 |
1 |
2 1 |
8 |
4 |
|||||||||
År |
Luleå d |
s t |
rikt |
S k |
e 1 1 |
3 f t e å |
d i |
strikt |
||||||||
Ä auktion'' utbjudna |
Å* auktion |
Rest oförsålt vid årets utgång |
Rest oförsålt |
Å auktion |
Ä auktion |
Rest oförsålt vid årets utgång |
Rest oförsålt |
|||||||||
Antal för- sälj- nings- poster |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal! |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal | |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa ! |
|
1905 |
91 |
373,858 |
91 |
373,858 |
_ |
_ |
_ 1 |
_ |
151 |
406,200 |
131 |
381,385 |
20 |
24,815 |
4 |
209 |
1906 |
97 |
364,069 |
93 |
350,439 |
4 |
13,630 |
4! |
13,630 |
134 |
392,187 |
128 |
383,515 |
6 |
8,672 |
5 |
3,672 |
1907 |
92 |
335,941 |
87 |
304,451 |
5 |
31,490 |
4 |
27,990 |
176 |
492,883 |
148'' |
416,570 |
28 |
76,313 |
25 |
67,376 |
1908 |
90 |
336,589 |
53 |
177,928 |
37 |
158,661 |
24 |
111,438 |
153 |
604,615 |
81 |
301,844 |
72 |
302,771 |
40 |
147,919 |
1909 |
106 |
473,506 |
49 |
199,183 |
57 |
274,323 |
311 |
164,580 |
167 |
736,174 |
76| |
318,454 |
91 |
417,720 |
61 |
229,143 |
1910 |
129 |
623,651 |
118 |
571,102 |
11 |
52,549 |
10 |
47,897 |
164 |
771,575 |
140 |
667,292 |
24 |
104,283 |
23 |
99,047 |
1911 |
120 |
532,747 |
109 |
471,064 |
11 |
61,683 |
11 |
61,683 |
129 |
704,532 |
120 |
660,956 |
9 |
43,576 |
8 |
38,531 |
1912 |
115 |
544,964 |
101 |
458,568 |
14 |
86,396 |
14 |
86,396 |
126 |
764,968 |
119 |
734,676 |
7 |
30,292 |
5 |
21,247 |
1913 |
122 |
697,512 |
114 |
649,526 |
8 |
47,986 |
8} |
47,986 |
127 |
774,654 |
118! |
722,631 |
9 |
52,023 |
9 |
52,023 |
1914 |
129 |
727,143 |
no |
598,999 |
19 |
128,144 |
18, |
123,480 |
156 |
1,068,969 |
ISO! |
1,031,142 |
6 |
37,827 |
6 |
37,827 |
Summa |
1,091 |
8 ZO CD OO o |
925 |
4,155,118 |
166 |
854,862 |
124j |
685,080 |
1,483 |
6,716,757 |
l,21l|5,618,465 |
272 |
1,098,292 |
186 |
696,994 |
Statsutskott et 8 utlåtande Nr 49.
41
Bilaga (till § 8).
försäljning & auktion Inför vederbörande Konungens befallningshavande ntbjndna vlrkeaposter ävensom
försäljas förrän A höstanktion ett eller annat År senare.
1 |
2 |
3 |
4 |
1 |
2 |
t |
||||||||
U m |
e å di |
s t r |
i k t |
S u m |
in a |
|||||||||
1 Å auktion utbjudna |
A auktion ; |
j Rest oförsålt i ,,, i vid nästkom- Rest oförsålt | mande höst. vid årets auktion sedan . , ! därförut un. utgång ; dej, äre). vjgsa j poster sålts |
A auktion utbjudna |
Å auktion j |
i Rest oförsålt vid Srets 1 |
Rest oförsålt ! |
||||||||
Antal |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal ; |
Summa 1 |
Antal | Summa ter | |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal ; |
Summa j |
Antal ! |
Summa j |
i no |
446,774 |
155 |
413,081 |
,3 |
33,693 |
31 4,017 |
412 |
1,226,832 |
377 |
1,168,324 |
35 |
58,508 |
7 |
4,226] |
156 |
401,007 |
151 |
385,692 |
O |
15,315 |
3 8,761 |
387 |
1,157,263 |
372 |
1,119,646 |
15 |
37,617 |
12 |
26,063 |
i 180 |
615,014 |
138 |
486,375 |
42 |
128,639 |
29 90,838 |
448 |
1,443,838) 373 |
1,207,396 |
75 |
236,442 |
58 |
186,204 |
|
| 184 |
805,414 |
153 |
703,690 |
31 |
101,724 |
15 j 59,548 |
427 |
1,746,6181 287 |
1,183,462 |
140 |
563,156 |
79 |
318,905 |
|
154 |
767,774 |
,13 |
554,631 |
41 |
213,143 |
25 j 116,868 |
427 |
1,977,454 238 |
1,072,268 |
189 |
905,186 |
117 |
510,591 |
|
159 |
847,784 |
142 |
722,749 |
17 |
125,035 |
13 1 99,725 |
452 2,243,010 400 |
1,961,143 |
52 |
281,867 |
46 |
246,669 |
||
161 |
858,106 |
116 |
648,322 |
45 |
209,784 |
24 | 108,298 |
410| 2,095,385 |
| 345] 1,780,343 |
65 |
315,043 |
43 |
208,512 |
||
198 |
978,337 |
177 |
869,186 |
21 |
109,151 |
12 j 43,557 |
439 |
2,288,269 |
1 397 |
2,062,430 |
42 |
225,839 |
31 |
151,200 |
222 |
1,073,947 |
214 |
1,027,713 |
8 |
46,234 |
8 46,234 |
471 |
2,546,113 |
446 |
, 2,399,870 |
25 |
146,243 |
25 |
146,243 |
| 218 |
1,222,230 |
190 |
1,103,034 |
28 |
119,196 |
25 1 91,288 |
503 |
3,018,342 |
45( |
i 2,733,175 |
53 |
285,167 |
49 |
252,595 |
i 1,802 |
8,016,387 |
! 1,549 |
6,914,473 |
253 |
1,101,914 |
157 j 669,134 |
4,376 |
19,743,124 |
3,685ll6,688,056 |
1 691 |
.3,055,068 |
467 |
''2,051,208 |
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 samt. 32 höft. (Nr 49.)
6