Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1915 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av särskilda motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förlänande av
större planmässighet och enhetlighet åt statsreglering sarbelet.
Närvarande: Herrar Edén, Clason, Hellberg, Bellinder*, K. J. Ekman, Mannheimer*,
von Geijer* von Mentzer, Olof Olsson, von Bahr* von Zweigbergk,
Larsson i Västerås, Magnusson i Tumhult, Räf, Waldén,
Hallén, Hildebrand, Janson i Bråten, Sterne och Hallendorff.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till utskottet hava hänvisats motionen i andra kammaren, nr 1,
av herr Palmstierna, ävensom den i anslutning till nämnda motion i
första kammaren väckta motionen, nr 26, av herr K. J. Ekman.
I motionen nr 1 har herr Palmstierna hemställt, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en utredning angående på vad sätt större planmässighet och
enhetlighet måtte förlänas åt statsregleringsarbetet och därmed sammanhängande
ärendens behandling, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna utredning må föranleda.»
I motionen nr 26 har herr K. J. Ekman hemställt, »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkBihang
till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 12 käft. (Nr 13.) 1
Motiveringen
till herr
Palmstiemas
motion.
2 Konstitutionsutsskottet utlåtande Nr 13.
ställa utredning, huruvida icke, till vinnande av större planmässighet
och enhetlighet vid statsregleringsarbetet och därmed sammanhängande
ärendens behandling, må kunna i grudlagsenlig ordning stadgas, att enskilda
motionärers framställningar om nya eller ökade skatter eller om
utgifter, som icke hänföra sig till något visst i statsverkspropositionen
upptaget anslagsäskande, skola, där ej särskilda förhållanden påkalla
undantag, i vederbörande utskott till slutlig behandling företagas samt
i riksdagens kamrar föredragas först efter det de i statsverkspropositionen
gjorda anslagsäskanden samt därmed omedelbart sammanhängande motioner
slutligen prövats, ävensom för riksdagen framlägga de förslag vartill
denna utredning må föranleda.»
Till stöd för sin hemställan har herr Palmstierna anfört följande:
»Under senare år ha Kungl. Maj:t och riksdagen ägnat ökad omsorg
åt riksstatens uppställning och budgetens allmänna anordning. Man
har strävat efter att bereda mer överskådlighet åt statsregleringsarbetet
och att bibringa riksbudgeten större fullständighet och fasthet, samt att
till densamma hänföra uteslutande de medel och anslag, som anvisats
för det år, riksstaten avser, men att, så vitt möjligt, häri upptaga dem
alla. Jag erinrar om 1907 års beslut om den direkta skattens omläggning
på det sätt, att till grund för taxeringen till såväl bevillning som
inkomstskatt skall läggas nästföregående års inkomst, att taxering och
uppbörd skall äga rum under ett och samma år och att för finansåret
den skatt upptages, som inflyter under detta år. Jag erinrar vidare om
1911 års stora budgetsreform, varigenom bl. a. åstadkoms, att den s. k.
fonden för reserverade medel avskaffades och i stället en statsverkets
kassafond upplades. Härmed intog man principiellt den ståndpunkten,
att i riksstaten icke skola upptagas såsom tillgångar några bidrag från
överskott av föregående statsreglering, men att riksstatens inkomster och
utgifter, så nära som möjligt, böra anslutas till verkligbeten.
Dessa beslut förutsätta emellertid betydande anspråk på sättet för
statsreglering sarbetets bedrivande och de måste givetvis medföra, att hädanefter
större uppmärksamhet, än tillförne, ägnas detsamma. Här överskotten
icke längre kunna anlitas vid budgetens uppgörande, utan blott
årets medel få upptagas, är det av större vikt än tidigare, att dessa medels
storlek noggrant beräknas; då man ej heller numer har möjlighet
att vid utgifters beslutande förlita sig på att medel alltid kunna anskaffas
på något sätt till deras täckande, utan har vissa fixerade belopp
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
3
att hålla sig till, så måste detta leda därhän, att utgifterna icke beslutas,
utan att man vet om inkomster för ändamålet äro eller bliva tillgängliga
för samma riksstat, i vilken anslaget skall utgå. Det är också naturligt,
att såväl påläggandet av nya som avlyftandet av äldre skatter måste
ske med iakttagande av större planmässighet och försiktighet, när man
erfar, att om större skatter än behövligt uttagas, så bli dessa fonderade i
kassafonden och tillgripas för den händelse i framtiden någon brist i
staten skulle uppstå, samt att, om utan samband med den allmänna
budgetsbehandlingen skatter ryckvis borttagas, hela statsregleringsarbetet,
som har begränsade inkomster att röra sig med, kan komma i svårigheter.
Undersöker man nu, om vårt statsregleringsarbete motsvarar de anspråk,
man under nuvarande omständigheter bör ställa på detsamma,
torde rätt många vara benägna att härpå svara nekande. Jag tillät mig
även att vid föredragningen av bevillningsutskottets betänkande angående
beräkningen av bevillningarna för år 1915 fästa uppmärksamheten
vid en del brister i vår budgetsbehandling och framhöll önskvärdheten
av att åtgärder vidtoges i syfte att riksdagen måtte kunna på ett mer
rationellt sätt än för närvarande utföra sitt maktpåliggande arbete med
riksstatens reglering.
Det tillvägagångssätt, som nu användes, är föga ändamålsenligt och särskilt
i kristider, då det är mer angeläget än någonsin, att sköta statsregleringen
med stor omsikt, visar det sig, hur bristfällig riksdagens behandling av
budgeten är. I själva verket tar riksdagen in plenum knappt någon reel del
i statsregleringen, utan överlåter detta bestyr åt stats- och bevillningsutskotten
ensamma. Den behandling deras betänkanden undergå i kamrarna
är väsentligen av formell art. Riksdagens ledamöter ge också sin mening
härom tillkänna genom att i stort flertal resa hem, innan bevillningarna
skola beslutas och riksstaten fastställas. Ett ringa fåtal deltager
i dessa ärendens behandling och föga uppmärksamhet fästes härvid.
Ehuru världskrisen i övrigt satte sin prägel på den förra riksdagens arbete,
märktes detta icke vid föredragningen av nämnda bevillningsutskotts
utlåtande. Det skulle likväl då beslutas, om, med hänsyn till påfrestningarna
å statsfinanserna, det vore lämpligt att omedelbart öka beskattningen
eller ej. Endast cirka 25 ledamöter torde ha närvarit i andra
kammaren den 22 september. Redan förkänslan av att så få skulle
deltaga hade icke heller kunnat undgå att påverka bevillningsutskottet.
Dess majoritet torde också ha fattat sitt beslut om att ingen skatteför
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
höjning borde ske under intryck av hur olämpligt det vore att låta en
synnerligen fåtalig församling besluta om en så betydelsefull angelägenhet,
och reservanterna, som likväl påyrkat densamma inom utskottet, funno
sig icke kunna i plenum göra framställning därom till följd av denna
anledning. Nu må man ha vilken uppfattning som helst angående
det önskvärda eller ej att under den givna situationen vidtaga skatteförändringen,
men därom torde man dock kunna vara ense, att ett statsregleringsarbete
av angivna beskaffenhet icke på rätt sätt fyller sin
uppgift.
Tyvärr kan man icke mot det nu anförda erinra, att alldeles särskilda
förhållanden voro rådande förra året, vilka förklara riksdagens
fåtalighet. De, vilka under någon följd av år deltagit i riksdagsarbetet,
känna väl till, att även under vanliga omständigheter det är mycket få
riksdagsmän, som närvara vid riksstatens uppgörande sent fram på våren,
flertalet är borta och de kvarvarande diskutera icke utskottsmajoriteternas
förslag.
Redan dessa för den svenska riksdagen säregna förhållanden ange,
att några tekniska fel måste vidlåda vår budgetsbehandling och förrycka
dess behöriga gång. Intrycket härav förstärkes, när man uppmärksammar
den ordning efter vilken riksdagen fattar sina beslut rörande
riksstaten. Det sker icke enhetligt och i ett sammanhang, utan splittrat
på ett sätt, som omöjliggör, att den överskådlighet, man lyckats vinna
i fråga om riksstatens uppställning, också kan tillgodogöras vid det förberedande
arbetet på riksstatens uppgörande.
På riksdagens bord inkommer först ett betänkande från bevillningsutskottet
jämlikt 40 § i riksdagsordningen angående beräkningen av de
särskilda bevillningarna för resp. år. I detta sammanhang är det förslag
om »bevillningens ökande» eller dess »minskande, om sådant kan
äga rum», plägar framläggas. Men And detta laget äro »statsverkets behov»
icke »utredda och bestämda». Riksdagen beslutar om skatternas
storlek i rikstaten utan kännedom om hur riksstaten i övrigt skall se
ut. Man kan tycka, att detta är en bakvänd ordning. Rikets kommuner
förfara i varje fall på motsatt sätt och besluta allra sist om storleken
av det skattebelopp, som behöves för att täcka beslutade och
kända utgifter, vilka ej på annat sätt kunna bestridas. Först efter
några dagar framlägges statsutskottets memorial och nu får riksdagen erfara,
hur statsverkets inkomster efter statsutskottets granskning av
Kungl. Maj:ts förslag anses kunna ställa sig för budgetsåret och i detta
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
sammanhang framför utskottet sina yrkanden om inkomsternas beräkning
och användandet av lånemedel för olika ändamål m. m.
Riksdagen beslutar nu om dessa olika punkter, men memorialet är
så uppställt, att inkomsterna fastställas, innan hela utgiftssidan är klar.
Under rubriken »Statsverkets utgifter» får riksdagen nämligen senare
och med anledning av yrkanden i samma memorial besluta om en hel
del oavgjorda ärenden, innefattande icke endast riksdags- och revisionskostnader
och räntor samt avbetalning å statsskulden, utan även framställning
såväl av Kungl. Maj:t som enskilda motionärer, vilka av någon anledning
blivit bordlagda eller i varje fall icke tidigare blivit behandlade.
Stundom är det i dessa fall fråga om högst betydande belopp, vilka
kunna avsevärt inverka på budgetens utseende. Följden av detta förfaringssätt
är, att riksdagen vid beslutet om »Statsverkets inkomster»
memorialets första del måste förutsätta, att vad statsutskottets majoritet
förordat i dess senare del blir av riksdagen bifallet, ty eljest går inkomstberäkningen
sönder och, som nämnt, äro ett par dagar tidigare skatteinkomsterna
bestämda. Vid 1913 års riksdag beslöts t. ex. eu så viktig
sak som att 1,4 mill. kr. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit skulle täckas av
lånemedel, i syfte att budgeten därigenom måtte lättas, men detta skedde
innan utgiftsidan var klar, och när riksdagen fattade beslutet, visste den
i själva verket icke, att anledningen var den nu nämnda. Endast statsoch
bevillningsutskottens medlemmar torde ha ägt kännedom därom.
I memorialet stod endast att »enligt utskottets uppfattning» en viss del,
»lämpligen» 1,4 mill. kr. av det till utförande av nya byggnader och
anläggningar vid statens trafikerade järnvägar anvisade beloppet, borde
täckas av lånemedel. Kännare skäl angåvos icke, men riksdagen kunde i
den givna situationen icke gärna besluta annat än vad utskottet
förordat.
Varje realbehandling av budgeten in plenum blir tydligen omöjlig,
så länge det tekniska förfarandet vid riksstatens uppgörande förblir som
det nu är.
Men det är icke nog härmed. Själva utskottsarbetet lider av betänkliga
brister. Enligt gällande grundlag är det två utskott, vilka ha
det mest omfattande arbetet med riksstatens uppgörande. Häri ligger
en splittring, som kan vara skadlig, om dess olägenheter icke hävas med
tjänliga åtgärder. Ett ordnat samarbete mellan dessa utskott synes vara
oundgängligt, men sådant saknas ännu. Bevillningsutskottet har sålunda
ingen officiell kännedom om vad statsutskottet ämnar komma med, då
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
det går att föreslå riksdagen, hur skattebördorna skola jämkas för att
budgeten må gå väl ihop.
Denna olägenhet sökte man i någon mån avhjälpa vid förra riksdagen
på det sätt, att en konferens mellan delegerade för stats- och
bevillningsutskotten anordnades, vid vilken olika åtgärder, som av de
båda utskotten borde föreslås, kommo under övervägande. Härunder
dryftades skattefrågor av olika slag, beredandet av ökad inkomst av
statens kapitalplaceringar och användandet av lånemedel i större skala
m. m. Tydligen var det krisens allvarliga natur, som nödvändiggjorde
denna sammankomst och väckte behovet av ett mer ordnat samarbete.
Emellertid fördes inga protokoll, utan det hela fick karaktären av en
förtrolig konferens, och dock var det dess resultat, som upptogs av
respektive utskott och sedan blev riksdagens beslut.
Bristen på samverkan mellan de budgetsuppgörande utskotten är
emellertid icke endast kännbar uti kristider, ehuru den då starkast fram
träder, den är även påtaglig under normala förhållanden och bidrager
i sin mån till den planlöshet, varav riksdagens statsregleringsarbete
lider.
Nu ingår det ju å riksstatens inkomstsida icke endast egentliga
statsinkomster, inkomster av produktiva fonder, riksbanksvinsten och i
anspråk tagna kapitaltillgångar, utan även lånemedel till betydande belopp.
Denna post har naturligtvis under senare år måst tilldraga sig
allt större uppmärksamhet, i den mån förut okända svårigheter att till
rimligt pris erhålla lån yppat sig. Riksdagen står här inför synnerligen
svåra uppgifter. A ena sidan är det ett trängande behov att för viktiga
statsutgifter anskaffa erforderligt kapital, å andra sidan håller en
obestämd men allmän erfarenhet om, att marknaden icke kan absorbera
stora nya lånekrav, tillbaka. För den beslutande myndigheten är det
tydligen mer angeläget nu, än när allt gick lätt och obehindrat, att ha
en verklig sakkännedom om marknadens beskaffenhet och de möjligheter,
densamma erbjuder. Det är ingen idé att besluta kapitalplacering
genom upplåning, om pengar icke kunna fås eller erhållas till pris, som
riskera ändamålet med lånets upptagande; men det är ej heller värt att
slå över åt motsatt håll och till följd av förmenta svårigheter rygga inför
beslut, som gagna landet. Nu har riksdagen ett eget organ,fvars
hela uppgift och verksamhet hänvisar detsamma att noggrant följa
penningmarknadens rörelser med särskild hänsyn till möjligheten av att
tillgodose vårt behov av kapital. Det förefaller likväl, som om riksdagen
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
7
i rikgäldskontoret såg endast en verkställande myndighet, vilken skall
prompt utföra riksdagens beslut, men som icke rådfrågas, innan de fattas.
Enligt min uppfattning föreligger häruti en brist. Den erfarenhet,
riksgäldskontoret förvärvar, kommer därmed icke till sin rätt och blir
icke tillgodogjord av riksdagen, då den väl skulle behövas, nämligen
vid bestämmandet av lånebeloppen i riksstaten. Det är ett samband
mellan respektive utskott och riksgäldskontoret, som fattas här, men
vilket borde skapas.
Grundvalen för riksdagens statsregleringsarbete är statsverkspropositionen,
som dels innehåller Kungl. Maj:ts äskanden i fråga om utgifterna,
dels angivande av beräkningsgrunden för bur mycket, som kan
inflyta såsom statsinkomster, dels också på vad sätt budgeten i övrigt
skall balanseras för året. Men sedan Kungl. Maj:t till riksdagen överlämnat
prop. nr 1 upphör förbindelsen mellan regering och riksdag i
fråga om riksstatens uppgörande. Något egentligt officiellt samarbete
dem emellan förekommer ej längre. Riksdagen är hänvisad till sig själv
och till de upplysningar, som på dess begäran lämnas vid det fortsatta
statsregleringsarbetet. Först vid det slutliga avgörandet i kamrarna
framträder departementschefen, om så kräves, och i så fall äga hans
uttalanden i regel karaktären av ett försvar för regeringens ståndpunkt
mot den uppfattning av annat slag, som eventuellt gjort sig gällande
inom utskottet eller eljes kommer till synes i kamrarna. »I Sverige
har regeringen», yttrar Varenius, »sedan dess proposition väl är avlåten,
icke förrän vid den slutliga debatten i kamrarna något tillfälle att
genom sin sakkunskap, sin personliga auktoritet, påverka frågans lösning.
Dessförrinnan har förslaget emellertid undergått den förberedande
behandling i utskottet, som i de flesta fall avgör dess öde. För ett
ministrarnas deltagande i denna från offentlighetens kontroll undandragna
beredning känner den svenska riksdagsordningen icke blott icke någon
form, den reser ett bestämt binder däremot genom förbudet för statsrådsledamot
att sitta i utskott.» (§ 44 R. O.)
Det kan ifrågasättas, om denna arbetsmetod, som snarare tyder på
ett konstitutivt motsatsförhållanden mellan Kungl. Maj :t och riksdagen än
på befintligheten av ett välordnat samarbete, är gagnelig för ett planmässigt
bedrivande av den ekonomiska politiken och statsregleringsarbetet. Man
får nämligen förutsätta, att en regering vid sin finansförvaltning, vid sitt
hushållande med landets fiskalisk^ resurser och ordnandet av sitt ekonomiska
arbete i övrigt följer ett visst program för någon tid framåt.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
Den låter utföra en del förberedande arbeten med hänsyn härtill, och
framställer utarbetade förslag, allt med beräkning av befintliga och påräkneliga
tillgångar. Liksom de större kommunerna numer sträva efter
att för någon kortare överskådlig tid följa en uppgjord finansplan, på
samma sätt förutsättes, att en regering går tillväga. Men sker så, kunna
betänkliga streck i räkningen uppkomma till följd därav, att något
egentligt samarbete under statsregleringsarbetets gång icke förefinnes
mellan Kungl. Maj:t och riksdagen, och denna olägenhet blir så mycket
större, i den mån riksdagen själv begagnar sig av sin initiativrätt
i ekonomiska angelägenheter och fattar viktiga beslut på framställning
av enskilda motionärer rörande frågor, vilka samhöra med budgeten.
De planer, regeringen hyser, kunna oavsiktligt korsas endast
till följd av bristfällig kontakt mellan regeringen och riksdagen. Det
torde finnas åtskilliga exempel härpå, och stundom har en regering
sökt utfylla den angivna bristen genom att förmå enskilda riksdagsmän
att framlägga motioner, vilka äro ägnade att främja regeringens
syften.
Ställer man också den fordran på statsstyrelsen, att dess åtgärder
skola vara uttryck för samverkan mellan regeringen och dess parlamentariska
underlag, böra nödvändigtvis de tekniska möjligheterna för utbildandet
av ett dylikt samarbete åvägabringas. Det kan emellertid icke
vara tillfredsställande att det endast är på partimöten, programförklaringar
rörande riksstaten lämnas eller enskildheter i densamma vid behov
förklaras. Därigenom kunde riksstyrelsen lätt förfalla till att bli en ren
partistyrelse. För dem, vilka tilläventyrs med oro se en utveckling i
sådan riktning, är det fördenskull önskvärt att åstadkomma officiella former
för samverkan mellan regering och riksdag under det förberedande
statsregleringsarbetet. Det är vid riksdagens utskott denna samverkan
synes böra anknytas.
Ingen torde önska någon inskränkning av den initiativrätt, riksdagen
äger uti ekonomiska angelägenheter, eller i dess makt att besluta
om skattetungan eller vilja begränsa enskilda riksdagsmäns frihet att
motionsledes göra framställningar i dessa ärenden. Det skulle säkerligen
bli till ogagn för statslivet, om ändringar i sådant syfte beslötes. Men
det bör samtidigt starkt betonas, att ordning och reda, full planmässighet
och enhetlighet måste prägla den verksamhet, riksdagen bedriver på
detta område. Besluten böra framstå såsom klokt avvägda åtgärder,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13. 9
vilkas inbördes sammanhang och innebörd av att utgöra led uti ott
systematiskt utfört reformarbete är uppenbar.
Granskar man nu, hur det stundom tillgår inom riksdagen, finner man
snart, att arbetet behöver organiseras på ett bättre sätt. Yäl torde man
kunna erkänna, att de olika förslagen i regel underkastas en noggrann
och omsorgsfull prövning, innan de komma till avgörande på riksdagens
bord, men de äro vanligen alldeles lösryckta ur sitt naturliga sammanhang
och behandlas fristående. Den ene motionären föreslår t. ex. ökning
av viss beskattning eller införande av någon ny skatteform, den
andre yrkar däremot på lindring av somliga skattebördor, och varje framställning
blir föremål för vederbörlig behandling, men sällan undersökes
vad inverkan ett beslut i den ena eller andra riktningen kan ha på riksstatens
uppgörande — besluten fattas kanske några månader innan den
skall fastställas — och inte heller skönjes att en övervägd och målmedveten
plan ligger bakom det hela, och likväl är detta kanske mer nödvändigt,
när det gäller finanspolitik, än eljes. Man får det intrycket,
att riksdagen utför ett samvetsgrant detaljarbete på var sak, men försummar
sammanhanget och planmässigheten i totalarbetet.
Särskilt angeläget är det, att beslut, vilka angå statsregleringen, definitivt
fattas på en gång, så att en fullständig överblick av läget förefinnes
i det ögonblick, då avgörandet skall ske. En åtgärd kan i och
för sig vara berättigad, men ställd i samband med övriga visa sig vara
mindre nödvändig, än dessa, och därför böra undanskjutas eller också
kunna viktigare hänsyn än de, vilka under arbetet på detaljer voro utslagsgivande,
kunna, när sambandet med hela statsregleringen och dess
systematiska planerande under närmaste tid ådagalägges, motivera andra
åtgärder, än man till en början tänkt sig.
Det torde vara av intresse, att med några få exempel, tagna från
skattepolitiken, belysa det, som ovan anförts.
Vid 1909 års riksdag förelåg en kungl. proposition om återinförande
av stämpelbeskattning bl. a. å inrikes växlar. Såsom skäl härför angavs de
»alltjämt växande skattekraven från statens sida» och nödvändigheten av
att täcka »beräknad brist i statsverkets inkomster». Ärendet förekom i
kamrarna i medio av april, och denna beskattningsform, som vållat så
mycket missnöje och emot vilken goda skäl kumf» anföras, blev beslutad.
När riksdagen emellertid senare behandlade riksstaten och utskotten
framlagt sina betänkanden, fick man erfara, att den föregifna bristen icke
längre fanns. Tvärtom kunde man beräkna överskott och såväl stats
Bihang
till riksdagens protokoll 1915. 5 sand. 12 käft. (Nr 13.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
som bevillningsutskotten gjorde justeringar. Statsutskottet ökade järnvägsmedlen
med en halv million kronor, ehuru minskningen i pensionsbidraget
— till följd av riksdagens avslag å Kungl. Maj:ts proposition i denna
angelägenhet — endast skulle ha motiverat en höjning med 150,000 kr.
Bevillningsutskottet nedskruvade tullmedlen en hel million och det oaktat
såväl statskontoret som Kungl. Maj:t varit synnerligen försiktiga, och
brännvinsmedlen minskades tillika med en halv million kr. På detta
sätt fick man plats för stämpelskattens 1,8 mill. kr. Det verkliga överskottet
på 1910 års statsreglering visade sig senare vara 11 mitt. kr.
Man kan emellertid vara förvissad om, att ifall frågan om stämpelavgiftens
införande skulle ha kommit till definitivt avgörande i samband
med den egentliga statsregleringen, så hade utgången blivit en helt
annan. Stämpelskatten hade visat sig vara obehövlig, och ehuru utskottet
tidigare ansett det vara »klart» att utöver den extra inkomstskatten
»ytterligare medel måste anskaffas till täckande av statsverkets utgifter»,
skulle då några statsfinansiella skäl icke vidare kunnat anföras till stöd
för skattens återinförande och vi hade sluppit denna skatteform. De
upprepade ansträngningarna under en rad följande år att få densamma
avskaffad, hade man också kunnat slippa.
Det bör vara angenämt för skattedragare, vilka betungas med växelstämpelavgifter,
att veta, att deras pålaga egentligen kom till av ett misstag,
som förorsakats av de tekniska felen i riksdagens statsregleringsarbete
och vilka åstadkomma att skatter beslutas, innan man har möjlighet
att skaffa sig full visshet om deras absoluta nödvändighet.
Till 1910 års riksdag hade Kungl. Maj:t framlagt förslag om höjning
av kaffetullen. Propositionen tillstyrktes av bevillningsutskottet och
man hade all anledning förmoda, att riksdagen skulle bifalla framställningen,
när ärendet föredrogs i början av februari. Emellertid funno
ett par motståndare till kaffetullens höjning — det var f. ö. hr Thorsson
och undertecknad — en utväg att vinna tid och eventuellt avslag senare
genom att med stöd av riksdagens beslut om motionstidens begränsning
framhålla det- formellt oegentliga uti att i kamrarna avgöra ärendet,
innan den stadgade motionstiden var utgången. Då förklarade också
några kammarledamöter, att de ville begagna sig av den återstående
motionstiden och yrkandet om återremiss bifölls.
Senare fick man icke höra något om höjning av kaffetullen. Den
kungl. propositionen försvann genom den fallucka, bevillningsutskottet
manövrerar genom förändringar å statsinkomstberäkningen. Man ökade
Konstitution sutskottets utlåtande Nr 13. 11
tullinkomstbeloppet i 1911 års riksstat från 59 inill. kr. (Kungl. Majits
prop.) till 60 mill. kr. och fick därigenom möjlighet att undvara den
högre kaffetulleff: Bevillningsutskottet förklarar: »Då emellertid, enligt
vad numera visat sig, det vid uppgörande av nästa års statsreglering
icke lärer vara erforderligt att anlita berörda utväg, har utskottet, som
under sådana omständigheter saknar anledning att vidhålla förordandet
av höjd tull å rått kaffe, ansett sig böra avstyrka Kungl. Maj:ts förslag
i detta hänseende». Det erkännes således, att den omständigheten, att
propositionens behandling framflyttades till dess, att bevillningsutskottet
under sitt arbete med statsregleringen vunnit överblick av finansläget,
medförde, att den ökade beskattningen visade sig vara obehövlig.
Det är emellertid egendomligt att konstatera, att något dylikt som
att ett par riksdagsmän komma på den tanken att försöka få ett utskottsbetänkande
av formella skäl återremitterat, kan åstadkomma sådan verkan,
att svenska folkets kaffe icke fördyras.
Jag vill så taga ett exempel från år 1913. Då väcktes en motion
avseende väsentlig ökning av stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper.
Bevillningsutskottet kom till den bestämda övertygelsen, att
näringspolitiska skäl talade emot motionärens förslag, men föreslog själv
en ökning av skattesatsen i överensstämmelse med Kungl. Majits proposition
till 1908 års riksdag, som då icke oförändrad bifölls, i det att riksdagen
reducerade skattesatserna. Utskottets betänkande är daterat den
15 april och »huvudsyftet med utskottets förslag» anges vara »att skaffa
statsverket ökade inkomster». Det kan då frågas, huruvida denna ökning
verkligen var oundgängligen behövlig och om utskottet självt kunde
vara fullt förvissat härom. Svaret ges uti ett senare bevillningsutskotts
betänkande {nr 64). Det visar sig där, att ökningen av statens inkomster
i 1914 års stat med en halv million kronor, vilket stämpelförhöjningen
ansågs kunna inbringa, när budgeten uppgöres, nedpressas till
300,000 kr., men dessa motsvara icke någon ökning av utgifterna, därför
föreslås en minskning av tullinkomsterna utöver det, som erfordras
med hänsyn till slopandet av tullen å oskalat ris. »Utskottet har ansett,
att ytterligare någon jämkning nedåt» är påkallad, heter det. Den
1 V* månader tidigare beslutade ökningen av stämpelavgiften var alldeles
obehövlig. »Huvudsyftet» saknade reel grund och detta hade man
funnit, om den väckta motionen definitivt avgjorts i samband med den
slutliga statsregleringen.
Nu finnes skatten emellertid där, men det är synnerligen tvivel -
12 Konstitutionsutskottets utlåtande pir 13.
aktigt, om den varit ägnad att stävja någon osund spekulation. Av
allt att döma har den åstadkommit att en hel del småposter undandraga
från fondhandeln, varigenom fondbörsens kursstabiliserande uppgift
försvårats till nackdel för den sunda affärsrörelsen. Hade riksdagen
varit i förbindelse med Kungl/ Maj:t och kunnat erhålla något uttalande
om att regeringen hade detta ärende under utredning i trustkommittén
och måhända ämnade komma med en fondstämpelavgift, som differentieras
med hänsyn till om avsluten ske utom börsen eller å densamma
och skatteförhöjningen därmed gagnar ett näringspolitiskt syfte, så
hade riksdagen, efter hvad man kan förmoda, avvaktat Kungl. Maj:ts
utredning, innan den gick att fatta ett av andra skäl onödigt beslut.
Nu kan man givetvis ha olika åsikter om på vad sätt de påpekade
bristerna i statsregleringsarbetet böra avhjälpas, och det är icke lämpligt,
att riksdagen i förväg gör något uttalande härom, utan bäst vore
onekligen, om en förutsättningslös utredning komme till stånd och gåve
vägledning till de åtgärder, vilka böra tillämpas för att åstadkomma ett
bättre sakernas tillstånd. Emellertid torde det icke vara ur vägen att
några tankar härom framställas, vilka äro av beskaffenhet att böra tagas
under övervägande vid den ifrågasatta utredningen. De avse att samtidigt
bevara den goda egenskapen i riksdagens arbetsmetod, nämligen
dess omsorgsfulla detaljarbete, som större planmässighet och fastare samarbete
tillika införas.
Yad då först pleniarbetet angår, är önskemålet, att alla beslut, vilka
nämnvärt inverka på statsregleringen, så vitt möjligt definitivt fattas i ett
sammanhang. Därigenom beredes nödig överblick och den erforderliga
sovringen av förslag och åtgärder med hänsyn till deras relativa betydelse
och möjlighet att realisera i betraktande av påräkneliga tillgångar,
kan verkställas. En helgjuten budgetsbehandling vinnes härigenom.
Men å andra sidan är det av vikt att olika förslag undergå samma omsorgsfulla
behandling, som förut. Något hastverk till följd av anhopning
på en gång av många ärenden bör icke förekomma. För att ernå båda
dessa syften torde kunna ifrågasättas, huruvida icke förslag, vilka
nämnvärt inverka på statsregleringen, böra efter sin förberedande utredning
endast bli föremål för provisoriska beslut, vilka senare i samband
med riksstatens fastställande definitivt konfirmeras, för den händelse
icke då framträdande omständigheter göra en ändring härutinnan
önskvärd.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
13
Skulle en sådan reform vid närmare undersökning befinnas gagnelig,
förutsätter den emellertid, att riksdagsmännen beredas tillfälle
att utan ekonomisk uppoffring fullgöra statsregleringsarbetet ända till
slutet.
Det bör också övervägas, om icke möjligheten för riksdagsmännen
att följa statsregleringsarbetet skulle underlättas, för den händelse ett
utskott — senare benämnt budgetsutskottet — månatligeu till kamrarna
avgåve memorial, vilka lämna en översikt av detta arbetes fortskridande.
Memorialen borde redogöra kolumnvis för stat och bok under förlidet
finansår, Kungl. Maj:ts förslag för det nya året och inregistrera de
beslut, riksdagen undan för undan fattar med anledning av utskottens
förslag.
Vidare torde den ansats till samarbete mellan stats- och bevillningsutskotten,
som förekom vid senare riksdagen 1914, kunna utformas till
en fullt ordnad utskottssamverkan. Närmast till hands ligger tanken
att bilda ett sammansatt stats- och bevillningsutskott för statsregleringsarbetet
varje år, men även andra utskott — jordbruks- och bankoutskotten
— ha vissa delar av riksstaten om hand, och dessa kunna
icke uteslutas. Det visar sig således, att ett särskilt utskott bestående
av delegerade — från samtliga dessa — ett budgetsutskott — borde ordnas
med uppgift att utföra den enhetliga behandlingen av riksstaten. Allt
det första utredande utskottsarbetet och ärendenas handläggning, intill
dess riksdagen fattar de provisoriska besluten, skulle fortfarande verkställas
såsom för närvarande, men sedan remitteras de ärenden, som
provisoriskt avgjorts, till det nya budgetsutskottet för att i samband
med statsregleringen i sin helhet bringas på riksdagens bord till slutligt
avgörande.
Den betydelse, detta utskotts verksamhet komme att tillmätas, torde
emellertid medföra, att särskilda stadganden om dess arbetsuppgifter och
kompetensområde måste utfärdas. Eu del av det arbete, som nu påvilar
stats- och bevillningsutskotten vid riksdagens slut, skulle komma att
överflyttas till det nya utskottet och grundlagsförändringar torde följaktligen
icke kunna undvikas. Vidare bör uppmärksammas, att det
kan bli nödvändigt att låta vissa provisoriska beslut omedelbart träda i
kraft, såsom t. ex. tullförhöjningar, och även därom böra föreskrifter
meddelas.
Jag har antytt, att den föreslagna fastare samverkan mellan regeringen
och riksdagen borde anknytas vid utskotten. Förslaget skulle så
-
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
ledes innebära, att regeringen ägde rätt att låta sig representera inför
utskotten — ej »sitta i utskott» — och där delge sin uppfattning och
meddela upplysningar. En mer intim och snabbare förbindelse än den,
som § 46 utpekar, skulle således upprättas. Det är mycket möjligt, att
motstånd reses mot ett sådant förslag av dem, vilka äro angelägna att
bevara orubbade de former, vilka utmärka avståndet mellan Kung!.
Maj:t och riksdagen. Teorin om de tvänne varandra balanserande statsmakterna
går igen på detta sätt. Det kan då vara skäl uti att erinra
om att ingen numera finner de farhågor berättigade, som uttalades, när
De Geer, understödd av den dåtida demokratins representanter, vid det
nya riksdagsskickets införande åstadkom den reformen, att statsråd,
vilka icke äro ledamöter av riksdagen, må yttra sig vid dess överläggningar.
Troligen komme det att gå på samma sätt, om det steg toges,
som nu förordas till närmare övervägande.
En så författningstrogen man som Bydin yttrar i denna fråga, att
när statsråden icke få deltaga i utskottsarbetet, »äro de urståndsätta att
vid de förberedande överläggningarna bemöta de oriktiga synpunkter
eller uppgifter, som kunna ligga till grund för ett utskottsutlåtande, och
det, ehuruväl man fordrar, att de skola kunna utveckla, försvara och
genomdriva de förslag, regeringen för riksdagen framlägger».
Min framställning utmynnar uti förslag om en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om en förutsättningslös och allsidig utredning i
ämnet. Att en sådan begäran, om den av riksdagen beslutes, kommer
att av Kungl. Maj:t villfaras, torde man ha så mycket större anledning
att förutsätta, som herr finansministern under den debatt om bevillningsutskottets
betänkande nr 35, som undertecknad inledde den 22 september i
fjol, yttrade: »jag finner det spörsmål, som han bragt på tal, väl värt
beaktande, ty det lär väl ingen förneka, att åtskilligt skulle kunna
uträttas genom att göra sättet för genomförande i riksdagen av den
stora finansoperation, som regleringen av statens inkomster och utgifter
är, till föremål för en undersökning, och troligt är, att man därvid
skulle komma underfund med att åtskilliga ändringar och förbättringar
skulle kunna föreslås.»
Motiveringen Till stöd för sin hemställan har herr K. J. Ekman anfört följande:
tM Ehnms7 *TJti eu inom andra kammaren väckt motion, nr 1, har herr fri
motion,
herre Palmstierna hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en utredning angående
på vad sätt större planmässighet och enhetlighet måtte förlänas
Konstitutionalitakottets utlutande Nr 13.
IB
åt statsregleringsarbetet och dermed sammanhängande ärendens behandling
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
må föranleda.
Det torde icke kunna förnekas, att sättet för statsregleringens uppgörande
och ordningen för fattande av beslut i därmed sammanhängande
ärenden lämna åtskilligt övrigt att önska. Särskilt torde svårigheter
kunna uppstå därigenom, att förslag från enskilda motionärer om kanske
mycket betydande statsutgifter upptagas och behandlas, innan ännu klarhet
vunnits rörande riksdagens ställning till de av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
äskade anslagen i deras helhet. Statsverkspropositionen
måste nämligen förutsättas vara uttrycket för en enhetlig och genomförd
finansplan med anlitande av de tillgångar, som stå till buds, och
med största möjliga hänsyn till skattetryckets begränsning. Denna
plan bör givetvis icke utan synnerliga skal från riksdagens sida rubbas
eller sönderbrytas genom inskjutande av för densamma helt och hållet
främmande utgiftsposter, som måhända taga betydande tillgångar i anspråk.
I vaije fall borde icke en sådan åtgärd ske, innan klar insikt
vunnits i vad män regeringens budgetsförslag av riksdagen gillas. Först
därefter borde komma i betraktande, huruvida anslag till nya ändamål
kunna medgivas antingen med anlitande av medel, som kunna påräknas
i följd därav att något av regeringen äskat belopp icke av riksdagen
beviljats, eller, om den från riksdagshåll föreslagna utgiften utan av
seende härå befinnes oundgängligen nödig, med anlitande av lån eller
ökade skatter.
Friherre Palmstierna har, för vinnande av en klar överblick över
och en mera enhetlig behandling av hithörande ärenden, framfört tanken
på bland annat, dels att förslag, vilka nämnvärt inverka på statsregle?
ringen, skulle kunna efter sin förberedande utredning bliva föremål för
allenast provisoriska beslut i kamrarna, under det att de definitiva besluten
skulle fattas först i samband med riksstatens fastställande, och
dels att en fastare samverkan mellan regeringen och riksdagen borde
anordnas därigenom, att regeringen skulle äga rätt att låta sig representera
inför utskotten och där delgiva sin uppfattning och meddela
upplysningar.
Bägge de sålunda föreslagna anordningarna stå emellertid, enligt
min uppfattning, så fjärran från andan i vårt gällande statsskick, att de
icke gärna kunna tänkas komma till utförande. Däremot skulle kunna
ifrågasättas, - huruvida . icke arbetet inom riksdagen borde kunna ordnas
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
Jämförelse
med utländska
förhållanden.
på sådant sätt, att statsverkspropositionens anslagsyrkanden ock därmed
omedelbart sammanhängande motioner i första rummet bereddes en fullständig,
visserligen successivt fortskridande men dock enhetlig och
sammanhängande behandling, och att först därefter utskotten och kamrarna
till slutlig behandling företoge enskilda motionärers förslag om
nya eller ökade skatter eller om utgifter, som icke hänförde sig till
något visst i statsverkspropositionen upptaget anslagsyrkande, så framt
icke särskilda förhållanden undantagsvis påkallade en tidigare behandling.
För ytterligare underlättande av den nödvändiga översikten över de
enskilda förslagens ställning till regeringens finansplan och riksdagens
behandling av densamma skulle kunna tänkas, att dylika på enskilt
initiativ väckta anslagsfrågor skulle, sedan de behandlats inom vederbörande
utskott, kunna känskjutas till sammansatt stats-, respektive jordbruks-
eller banko-, samt bevillningsutskott för yttrande däröver i budgetshänseende,
vilket yttrande borde åtfölja vederbörande utskotts betänkande
till kamrarna.»
Utskottets yttrande.
De säregna förutsättningar för representationens budgetarbete eller
statsreglerande verksamhet, som i Sverige skapas av hela vårt stats- och
riksdagsskicks egenart, framträda bäst vid en jämförelse med motsvarande
förhållanden utomlands.
Enligt främmande statsförfattningar gäller såsom regel, dels att
budgeten behandlas i de allmänna formel’, som gälla för lagfrågor —
»finanslag» — varav redan följer, att densamma måste sammanhållas
såsom ett helt vid handläggningen, dels att denna handläggning för hela
budgeten sker först inom den ena av representationens avdelningar, andra
kammaren eller underhuset, innan den över huvud taget blir föremål
för första kammarens eller överhusets prövning. Behandlingen tillgår
i allmänhet så, att det av regeringen framlagda budgetförslaget av den
nedre kammaren i dess helhet remitteras till ett enda inom kammaren
valt utskott, dock att i England underhuset självt, under särskilt vald
ordförande och i mera tvångsfria former än de för offentliga sammanträden
gällande, fungerar såsom utskott. Budgetutskottet upptager därefter
budgetens olika delar till sammanhängande prövning och avgiver över desamma
ett enhetligt betänkande. Detta företages sedan till avgörande i
kammaren, och som av naturliga skäl majoriteten inom vederbörande ut
-
Konstitutionsutskottets utlutande Nr 13.
17
skott i normala fall motsvaras av kammarens majoritet, blir merendels utskottets
förslag gillat av kammaren. Efter det budgeten slutbehandlats av
den nedre kammaren, vidtager så överhusets eller första kammarens befattning
med densamma. Där ej, såsom numera i England, överhuset
saknar allt reellt inflytande i budgetfrågor, äger det ofta, såsom i Preussen,
allenast rätt att in toto antaga eller förkasta budgeten. I andra
fall (Frankrike, Danmark, Nordamerikas Förenta stater) har huset större
eller mindre befogenhet också till detaljgranskning, varvid för vinnande
av ett definitivt resultat ett samarbete mellan bägge kamrarna kan bliva
nödigt. Även i fall av sistnämnda art omfattar dock behandlingen budgeten
i dess helhet, vadan någon egentlig fara för brytande av enheten
och planmässigheten knappast kan uppstå. Risken härför är så mycket
mindre, som regeringen eller enskilda dess medlemmar regelmässigt deltaga
i representationens finansreglerande verksamhet, ej blott i riksdagens
plena, utan ock på det förberedande stadiet, d. v. s. i utskottsarbetet.
Särskilt i det engelska parlamentet är den roll, vederbörande
fackminister därvid spelar, av avgörande betydelse. Yad England beträffar
tillkommer ytterligare den omständigheten, att parlamentet är
strängt bundet vid regeringens initiativ: endast sådana budgetfrågor,
som av densamma förebringas, bliva till prövning upptagna.
Helt annorlunda gestaltar sig den svenska riksdagens budgetreglering.
Hos oss äga i hithörande liksom i andra frågor båda kamrarna
lika behörighet och myndighet. Därmed sammanhänger, att budgeten
beredes i utskott, gemensamma för kamrarna och bestående av
ett lika antal ledamöter från vardera av dem. Nämnda förhållande,
sammanställt med den omständigheten, att majoriteten i den ena kammaren
mycket ofta i budgetfrågor har en annan mening än majoriteten
i medkammaren, medför bland annat, att den majoritet, som är i stånd
att diktera utskottsbeslutet, ingalunda alltid motsvaras av majoritet inom
representationens olika delar var för sig eller ens städse av majoritet
bland riksdagens samtliga ledamöter — räknade såsom en enhet —
vilka det i sista hand tillkommer att genom s. k. gemensam votering
avgöra över vederbörande utskotts förslag. Någon större säkerhet för
att detta sistnämnda också skall bliva riksdagens beslut finnes sålunda
icke. Vidare förberedas icke hos oss, såsom utomlands, budgetens skilda
delar av ett och samma utskott utan äro uppdelade på ett flertal dylika
och detta så, att så väl inkomstregleringen som utgiftsregleringen var
för sig beredes inom mera än ett utskott. Ej heller är varje särskilt
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 12 käft. (Nr 13.) 3
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
Historisk
framställ
ning.
utskotts budgetarbete ordnat på sådant sätt, att behandlingens resultat
på en gång och i samlat skick förelägges kamrarna, utan vart och ett av
utskotten framlägger i ett flertal separatbetänkanden de olika budgetförslag,
vari det på utskottets handläggning ankommande arbetsmaterialet lämpligen
kan uppdelas, varefter utlåtandena, allteftersom de inkomma på kamrarnas
bord, företagas till prövning. Stanna kamrarna på ena eller andra
punkten i olika beslut, sker avgörandet genom gemensam omröstning
för varje särskild punkt. Till dessa för den svenska riksdagens finansreglerande
verksamhet säregna kännemärken kommer ytterligare, att
regeringens ledamöter sakna rätt att själva eller genom ombud deltaga
i utskottsarbetet, att riksdagens enskilda medlemmar i budgetfrågor
liksom i andra ämnen hava fri initiativrätt — endast inskränkt genom
motionstidens begränsning — med anspråk på samma grundliga behandling
av deras förslag som den, vilken kommer regeringens framställningar
till del, samt att den svenska budgeten av statsrättsliga
skäl är uppdelad på två i förhållande till varandra självständiga stater,
statsverkets och riksgäldskontorets, av vilka det senares står under riksdagens
uteslutande myndighet.
Uppenbart är, att samtliga nu berörda omständigheter — kamrarnas
likställighet samt därmed sammanhängande gemensamma utskott och
gemensamma voteringar, mångfalden av budgetberedande utskott, frågornas
succesiva behandling i utskott och plena, regeringens bristande
möjlighet att deltaga i utskottsberedningen, de enskilda riksdagsmännens
obegränsade initiativrätt och budgetens uppdelning på skilda stater för
statsverket och riksgäldskontoret — måste, sammanställda med varandra,
i hög grad försvåra ett enhetligt och planmässigt bedrivande av den
svenska riksdagens statsregleringsverksamhet.
I detta avseende är emellertid att märka, att åtminstone vissa av
de drag i vår budgetbehandling, som nu bidraga till dess sönderdelning
och bristande sammanhang, tillkommit så småningom och icke före
funnos i det riksdagsskick, som grundades 1809—10. Tvärtom synes
man då hava tänkt sig en betydligt mera samlad handläggning av budgetfrågorna
än den, som sedan utvecklat sig. Även om grundlagstiftarens
mening ej med full tydlighet framgår av regeringsformens avfattning,
torde nämligen av vad vid 1809—10 års riksdag vid stats- och bevillningsutskottens
tillkomst och därefter förekom få anses framgå, att
avsikten varit att göra ett av riksdagens utskott, statsutskottet, till det
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
19
centrala organet för budgetregleringen. Nämnda utskott synes sålunda
hava avsetts att omhänderhava den förberedande behandlingen ej blott
av samtliga statsutgifter, såväl statsverkets som riksgäldskontorets,
utan ock av statsverkets ordinarie inkomster, sannolikt ock av de
särskilda i 60 § regeringsformen omförmälda bevillningarna (tull- och
accismedlen, postmedlen, charta)-sigillatac-avgiften och husbehovsbrännerimedlen),
vilka jämväl inflöto till statsverket — i motsats till allmänna
bevillningen (»vad varje riksdag dessutom särskilt såsom bevillning sig
åtager»), som då ingick till riksgäldskontoret. Bevillningsutskottets upp
gift skulle allenast vara, att, sedan statsutskottet utrett stats- och riksgäldsverkens
behov samt tillika uppgivit, huru stort belopp av allmän
bevillning som dels till fyllnad av statsverkets behov dels för riksgäldsverket
tarvades, föreslå sättet för nämnda allmänna bevillnings fördelning
och utgörande, sedan utskottet dessförinnan förelagt riksstånden till
prövning de grunder, efter vilka samma bevillning borde utgå.
Om detta varit grundlagsstiftarens ursprungliga mening, inträdde
redan år 1809 en förändring så till vida, att riksens ständer genom
särskilda beslut uppdrogo åt bevillningsutskottet att med de särskilda
bevillningarna taga enahanda och lika befattning som med den allmänna.
Emellertid var icke heller härigenom full klarhet vunnen rörande
de båda utskottens ställning till varandra. Vid 1809—10 års
riksdag var det sålunda statsutskottet ensamt, som beräknade de särskilda
bevillningarnas belopp, medan bevillningsutskottet allenast befattade
sig med frågor rörande grunderna för och fördelningen av desamma,
och ännu vid 1840—41 års riksdag fortfor statsutskottet att
förslagsvis göra en verklig beräkning av ifrågavarande bevillningar,
låt vara att utskottet då utgick från de grunder därför, som sedan
senaste riksdag voro gällande, varemot den definitiva beräkningen, efter
det de nya grunderna blivit fastställda, ansågs tillkomma bevillningsutskottet.
Så småningom stadgade sig dock den praxis, som därefter
genom en efter beslut av 1853—54 års riksdag vidtagen ändring av 70 §
regeringsformen och 31 § riksdagsordningen lagfästes, att all befattning
med bevillningarna, sålunda jämväl beräkningen av de särskilda bevillningarna,
tillhörde uteslutande bevillningsutskottet. På nu nämnda
väg och med den allt större betydelse i statsfinansiellt hänseende, som
bevillningarna på grund av den faktiska utvecklingen erhållit, har tyngdpunkten
i det budgetberedande arbetet vad budgetens inkomstsida beträffar
överflyttats från statsutskottet till bevillningsutskottet. Härtill
20
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
har ock bidragit den omständigheten, att, medan de ordinarie statsinkomsterna,
vilkas beräknande .alltjämt ankommer på statsutskottet, äro
av fastare natur samt grunderna för deras utgående helt eller delvis
bero av Kungl. Maj:t, så påverkas bevillningarna, som bestämmas av
riksdagen allena, av mera växlande faktorer, vilka därjämte ofta bliva
föremål för skarpa politiska och ekonomiska meningsmotsättningar.
Yad angår utgiftsbudgeten bibehölls denna under statsutskottets uteslutande
handläggning ända till år 1909. Först genom de nämnda år
vidtagna ändringarna i grundlagens bestämmelser om utskottens organisation
och verksamhet uppgavs enheten jämväl på detta område, i det att
vissa delar av utgiftsstaten utbrötos från statsutskottets handläggning och
överfördes dels till banko-, dels till det nybildade jordbruksutskottet. Dock
stannade uppgiften att slutligen sammanfatta utgiftsregleringen alltjämt
hos statsutskottet, som fortfarande skulle hava att upprätta förslag till
riksstat.
Även i andra avseenden har utvecklingen gått i riktning emot enhetlighetens
försvagande. På sätt den såsom bilaga till utskottets utlåtande fogade
historiska undersökningen giver vid handen, sökte under de närmaste
årtiondena efter år 1809 statsutskottet att i görligaste mån i ett
sammanhang behandla statsverkets utgiftsstat och att i samlat skick
förelägga riksstånden dithörande förslag till avgörande. Yid 1809—10
års riksdag framlade statsutskottet sålunda nära nog samtidigt så gott
som fullständigt både utgifts- och inkomststaten. Yid 1828 års riksdag
insände utskottet på eu gång ej mindre sina betänkanden rörande riksstatens
olika huvudtitlar än även särskilda utlåtanden i de ämnen, som
ägde ett närmare samband med dessa. Enahanda tendens till samtidighet
framträder ock vid 1840 — 41 års riksdag. Bland andra åtgärder, varigenom
man sökte bidraga till planmässighet och överskådlighet, förekom
vid 1815, 1823 och 1840—41 årens riksdagar, att statsutskottet
på ett tämligen tidigt stadium av riksdagens arbete till ständerna överlämnade
memorial med förslagsberäkning av det belopp, på vilket statsverkets
utgifter och inkomster sannolikt komme att balansera, och som förty borde genom
allmän bevillning täckas. På liknande sätt strävade bevillningsutskottet
att sammanhålla åtminstone varje enskild bevillningsgrupp, tullärenden
för sig, stämpelfrågor för sig, etc. Först sedan utskottet genom ovanberörda
vid 1853—54 års riksdag beslutade grundlagsändring befriats
från den skyldighet, som förut ansetts åligga detsamma, att vid varje
riksdag, även om några ändringsförslag ej blivit väckta, uppgiva grun
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
21
derna för samtliga bevillningar och utarbeta förslag till deras utgörande,
upphörde utskottet så småningom att avlämna särskilda utlåtanden för
var och en av de olika bevillningsgrupperna.
Vad vidkommer sättet för budgetarbetets avslutande skulle enligt
grundlagstiftarens mening, sedan statsverkets behov fastställts, det belopp,
varmed utgifterna överstego inkomsterna, den s. k. statsbristen,
fyllas genom erforderligt tillskott av allmän bevillning, därifrån jämväl
riksgäldsverkets behov skulle täckas. Allmänna bevillningen borde följaktligen
kunna efter förefallande behov ökas eller minskas och utgjorde
således statsregleringens rörliga regulator. Såsom sådan användes den
ock vid flera riksdagar — minskning därav förekom exempelvis vid
1823 och 1840—41 årens riksdagar — och betraktades så ännu på
1850-talet. Så småningom skedde emellertid även på detta område en
förskjutning, i det att allmänna bevillningen miste sin rörlighet och faktiskt
fixerades. Orsaken härtill torde närmast vara att söka däri, att
allmänna bevillningen genom 1862 års kommunalförfattningar lades till
grund för den kommunala beskattningen och därmed indirekt för första
kammarens sammansättning. Då vid olika tillfällen under den följande tiden
behov av den direkta beskattningens ökande ansågs föreligga, tillgrep
man utvägen med en s. k. tilläggsbevillning, vilken skulle, »utan sammanblandning
med bevillningen av fast egendom samt av inkomst» (d. v. s.
allmänna bevillningen), utgå med viss procent på grund av bevillningstaxeringen.
Sådan tilläggsbevillning beslutades åren 1871, 1879—1881,
1892—1896 samt 1901. Däremot har någon minskning av allmänna
bevillningen på senare tider ej ägt rum. Efter införandet år 1902 av den
s. k. inkomstskatten har tilläggsbevillning icke förekommit. De svårigheter
med hänsyn till sättet för budgetregleringens avslutande, som allmänna
bevillningens fixering medfört, skola nedan närmare beröras.
Så som den successiva behandlingsmetoden av budgetfrågorna numera
tillämpas, innebär densamma, att stats- och bevillningsutskotten,
efter 1909 även banko- och jordbruksutskotten, avgiva sina betänlcanden
utan något inbördes sammanhang. Sålunda föreläggas kamrarna än en
huvudtitel, än ett tullärende, än en utbruten mer betydande anslagsfråga,
än en stämpelskatt o. s. v. När på detta sätt fortgått under
större delen av riksdagens samvaro, därunder beslutats om en mångfald
utgifter och inkomster utan någon egentlig systematiserande behandlingsordning
och utan att några sammanfattande översikter över arbetets fort
-
Senaste årens
praxis, särskilt
med hänsyn
till sättet
för budget
arbetets avslutande.
22
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
skridande av vederbörande utskott avgivits till kamrarna, samt alltså de flesta
budgetfrågor bragts till avgörande — understundom genom gemensam votering
— är tidpunkten kommen för sammanställande av de uppnådda resultaten
och åstadkommande av slutlig jämvikt mellan utgifts- och inkomstsidorna i
budgeten.
Denna sammanfattning av statsregleringen, som alltjämt åligger
stats- och bevillningsutskotten, sker numera i dels bevillningsutskottets
betänkande angående beräkning av bevillningarna för kommande år, dels
statsutskottets memorial angående statsregleringen för samma år (det s. k.
finansbetänkandet). Det förra upptager från och med år 1910 en beräkning
av bevillningarnas, även allmänna bevillningens, sannolika belopp.
Det senare innehåller från och med år 1911 tvenne avdelningar. Under
avdelning I verkställes en beräkning av samtliga statsinkomster med undantag
av bevillningarna och föreslås, att vissa anslag skola bestridas av lånemedel
(dock att lånemedlen före år 1914 i stället fördes under avdelning
II). Under avdelning II avgivas förslag och yttranden rörande åtskilliga
dessförinnan ej behandlade ärenden, såsom angående riksdags- och revisionskostnader,
räntor och avbetalning å statsskulden, avsättningar till vissa
fonder m. m., varefter följer en sammanfattande översikt av statsverkets samt
liga inkomster och utgifter; slutligen framställer utskottet förslag angående
Kungl. Maj:ts rätt till disposition av besparingarna å huvudtitlarna.
Före 1911 plägade statsutskottet, innan finansbetänkandet överlämnades,
avgiva särskilt utlåtande med beräkning av statsverkets ordinarie
inkomster. Denna praxis bröts emellertid sagda år samtidigt med genomförandet
av riksstatens förändrade uppställning, varigenom den förut
använda ordningen med sammanförande av statsverkets inkomster i två
huvudgrupper, ordinarie inkomster och extra ordinarie inkomster eller bevillningar,
övergavs och ersattes med en uppdelning efter andra grunder.
Intill år 1910 innehöll finansbetänkandet även en hemställan till
riksdagen att såsom allmän bevillning åtaga sig visst belopp till utgörande,
motsvarande den summa, varmed statsutgifterna, efter vad
förut i finansbetänkandet påvisats, överstego det sammanlagda beloppet
av ordinarie inkomster och särskilda bevillningar. Såsom slutakt i
statsregleringen följde så bevillningsutskottets betänkande med förslag
till den av riksdagen fastställda bevillningssummans (d. v. s. allmänna
bevillningens) utgörande. Genom denna ordning för budgetarbetets avslutande
uppehölls till formen föreskriften i 40 § riksdagsordningen,
enligt vilken det åligger bevillningsutskottet »att, sedan statsverkets behov
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
23
blivit utredda och bestämda, opåmint föreslå sättet för bevillningens ökande,
om det erfordras, eller dess minskande, om sådant kan äga rum».
I verkligheten hade dock redan långt före nämnda tidpunkt anförda
stadgande mist sin från början avsedda innebörd. Sedan nämligen allmänna
bevillningen, på sätt ovan utvecklats, förlorat sin förutvarande
rörlighet, kunde den givetvis ej längre tjänstgöra som finansregleringens
utjämnare, (varemot förutberörda tilläggsbevillning kan sägas hava i viss mån
fungerat såsom sådan under de år, densamma utgick). Man nödgades alltså
tillgripa andra medel för att bringa debet och kredit i jämvikt. Den faktiska
avvägningen förlädes därvid till ett något tidigare stadium av budgetbehandlingen,
nämligen till bevillningsutskottets ovan berörda utlåtande
angående beräkningen av vissa bevillningar och statsutskottets finansbetänkande.
De utvägar, som i dessa betänkanden kunde anlitas, bestodo
antingen i av- eller tillstyrkanden av vissa större anslag av mindre
trängande art, vilkas prövning uppskjutits till riksdagens senaste tid,
eller i jämkningar av beräkningen över vissa inkomsttitlar eller slutligen
i överflyttningar av beviljade anslag från skatte- till lånemedel eller
tvärtom. Genom de anordningar, som sålunda uti ifrågavarande båda
betänkanden vidtogos, åstadkoms, att differensen mellan utgifter och inkomster
blev just det belopp, som allmänna bevillningen med tillämpning
av förut gällande grunder (en procents skattesats) kunde beräknas lämna.
Det var detta belopp, som statsutskottet därefter i finansbetänkandet
föreslog riksdagen att såsom allmän bevillning åtaga sig.
Slutligen förlorade allmänna bevillningen år 1910 även sin dittills
bibehållna betydelse såsom statsinkomst, då den jämte den sedan 1902
utgående inkomstskatten ersattes av inkomst- och förmögenhetsskatten samt
bevillningen nedsattes till en tiondedel av sitt förutvarande belopp och
den summa, som genom densamma beräknades inflyta, anslogs till fördelning
mellan landstingen. Därav följde, att allmänna bevillningen ej
längre ens till formen kunde kvarstå såsom budgetens regulator. Den
förändring i ordningen för budgetens sammanfattning, som på grund
härav blev nödvändig, verkställdes sålunda, att dels bevillningsutskottet
upphörde att avgiva särskilt betänkande över allmänna bevillningen, vars
beräknade belopp i stället, såsom ovan nämnts, upptogs i betänkandet
angående bevillningarna i allmänhet, dels statsutskottet avslutade sin i
finansbetänkandet utförda sammanfattning av statsverkets inkomster och
utgifter med ett konstaterande av att de senare uppginge till enahanda
belopp som de förra.
24
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
Det nuvarande
systemets
brister.
Det lärer ej kunna bestridas, att den svenska riksdagens budgetbehandling,
sådan densamma efter en hundraårig utveckling nu verkar,
i fråga om ordning och reda, planmässighet och överskådlighet lämnar
åtskilligt övrigt att önska. Detta gäller såväl behandlingens gång i allmänhet
som framför allt sättet och formerna för dess avslutning.
Visserligen får riksdagen numera och särskilt efter 1911 års reform
i fråga om riksstatens uppställning en fullständig finansplan för det
kommande året sig förelagd genom Kungl. Maj:ts vid riksdagens öppnande
avlåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behov med
ty åtföljande förslag till riksstat och erhåller därmed en fast och tillförlitlig
utgångspunkt för sin finanspolitiska verksamhet. Men enhetligheten brytes
omedelbart genom budgetfrågornas splittring på ett flertal, självständigt
arbetande utskott samt deras successiva behandling inom utskotten och i
kamrarna. Svårigheter uppstå därigenom såväl för de budgetberedande
utskotten själva som ock för riksdagens ledamöter utom dessa utskott.
Givetvis måste det lända till osäkerhet för de utskott, som handlägga
utgiftsfrågorna, och framför allt för det viktigaste av dem, statsutskottet,
att sakna tillförlitlig överblick av ställningen på inkomstsidan, vars beredning
till den väsentligaste delen, bevillningarna, ankommer på ett
annat utskott, bevillningsutskottet, och av liknande skäl måste det inverka
menligt för sistnämnda utskott, att utskottet vid sitt ställningstagande
till skilda förslag saknar säkra utgångspunkter för bedömande
av frågan, huru stora de sannolika behov äro, vilkas tillgodoseende
kräves. I än mer besvärande grad måste ovissheten göra sig kännbar
för de ledamöter av riksdagens kamrar, som ej medverka på det förberedande
stadiet av budgetregleringen, men vilka det dock tillhör att
deltaga i budgetfrågornas avgörande i plenum. Överhuvud taget är det
under nuvarande förhållanden för den enskilde riksdagsmannen hart när
omöjligt att kunna i detalj följa statsregleringsverksamhetens fortgång
och att på varje punkt av riksdagens arbete äga den översikt över den
finansiella ställningen, som mången gång kunde vara av stor betydelse
för hans bedömande av föreliggande detaljfrågor. Att den fria och
självständiga prövningen av de olika ärendena härigenom försvåras,
torde ej kunna förnekas.
Erfarenheten lärer ock hava givit vid handen, att den av mer
eller mindre tillfälliga anledningar bestämda ordningsföljden för olika
budgetärendens och särskilt skattefrågors företagande till avgörande ingalunda
saknar reell betydelse. Motionären herr Palmstierna har såsom
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13. 25
■exempel anfört bland annat handläggningen av frågorna om växelskattens
återinförande och kaffetullens höjning vid 1909 och 1910 årens
riksdagar, och utskottet kan i huvudsak hänvisa till hans framställning
av de egendomliga vändningar, vartill dessa ärendens behandling föranledde.
Särskilt i ögonen fallande äro de brister, som vidlåda sättet för
statsregleringens avslutande. Det förefaller uppenbart, att med en behandlingsmetod
av den kasuistiska natur, som utmärker den svenska riksdagens
statsregleringsarbete, en särskild vikt och betydelse borde tillkomma
den procedur, varigenom, sedan de många under riksdagens
lopp fattade besluten i budgetfrågor slutligen sammanställts med varandra,
den uppkomna skillnaden mellan utgifts- och inkomstsidornas
slutsummor bringas till utjämning. Icke desto mindre har denna definitiva
uppgörelse hos oss numera nedsjunkit till eu formalitet. En huvudorsak
härtill torde ligga i den ovannämnda fullständiga förändring, som
skett i fråga om allmänna bevillningens betydelse för statsregleringen,
i det att denna bevillning icke blott sedan länge förlorat sin ursprungliga
och i grundlagarna uttryckligen förutsatta elasticitet, utan också
— genom beloppets reduktion och anslående till fördelning på landstingen
—- alldeles upphört att spela någon roll i statsregleringen. Den
rörliga fyllnadsskatt, vartill allmänna bevillningen direkt avses av våra
grundlagar, finnes alltså faktiskt icke längre till. Ej heller är i dess
ställe någon annan planmässig metod skapad för statsregleringens slutliga
balansering, utan man har i praxis haft att tillgripa ett flertal sinsemellan
olikartade åtgärder, olika vid olika tillfällen, vilka bundits samman
inom den yttre ramen av stats- och bevillningsutskottens slutbetänkanden.
På grund härav har det blivit praktiskt taget omöjligt att vidtaga
ändring på någon enda punkt i dessa utan att samtidigt bringa hela räkneoperationen
i oordning. Följden har ock blivit, att vid nämnda betänkandens
föredragning i plenum någon realbehandling icke förekommer,
utan att kamrarna såsom en självfallen sak godkänna utskottens förslag.
Också inträffar merendels, att, då ifrågavarande angelägenhet företages
till avgörande, riksdagens ledamöter redan till större delen lämnat riksdagsorten.
Dudgetens fastställande har därmed i verkligheten övergått
till en ren expeditionsfråga.
Men härvid bör dessutom märkas, att numera, såsom ovan påpekats,
statsutskottet i finansbetänkandet inrycker till bedömande även frågor,
som av någon anledning ännu återstå oavgjorda, ehuru de ej hava något
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 saml. 12 käft. (Nr 13.) 4
26
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
direkt samband med budgetens avslutning. Därmed undandragas dessa
frågor den sakliga prövning, som deras vikt i och för sig borde tillförsäkra
dem. Sålunda avgöres regelmässigt det betydelsefulla spörsmålet
om lånebeloppets avvägande på detta sätt. Men även med utgiftsfrågor
kan förfarandet bliva det samma. Såsom exempel därpå kan
från senaste tid anföras, att vid 1914 års andra riksdag statsutskottet
först i finansbetänkandet upptog till behandling — och avstyrkte —
såväl Kungl. Maj ts förslag om avsättande av 5,000,000 kronor till en
särskild fond för inlandsbanans fortsättande som ock enskilda motionärers
framställningar om höjning av nämnda summa. Då i samma betänkande
budgetregleringen verkställdes och därvid förutsattes, att ifrågavarande
anslag komme att av riksdagen avslås, samt förty några medel
till täckande av det i händelse av ett bifall erforderliga beloppet ej kunde
påräknas, var kamrarnas prövningsrätt i verkligheten upphävd.
I sin helhet innebär det under senare år tillämpade sättet för statsregleringsarbetets
avslutande, att den i 40 § riksdagsordningen givna
bestämmelse, som ålägger bevillningsutskottet att, sedan statsverkets behov
blivit utredda och bestämda, opåmint föreslå sättet för bevillningens
ökande eller minskande, faktiskt icke längre tillämpas. Dels bliva genom
den i finansbetänkandet använda uppställningen statsverkets samtliga
inkomster fastställda, innan ännu den definitiva utgiftsregleringen är beslutad,
och dels framlägger bevillningsutskottet icke längre något betänkande
om bevillningens »ökande» eller »minskande». Ett sådant
förhållande, att förfarandet vid statsregleringen icke längre motsvarar
grundlagens föreskrift, måste i och för sig vara förtjänt av största uppmärksamhet.
Medel till Såsom botemedel för de missförhållanden, som sålunda obestridli
mumdenas
gen förefinnas på ifrågavarande område, framför motionären herr Palmavbjåtpande
stierna diskussionsvis åtskilliga uppslag. Vad först kamrarnas pleni^sHemas^för
arbete beträffar, borde alla beslut, vilka nämnvärt inverka på statsregleslag.
ringen, så vitt möjligt fattas definitivt i ett sammanhang. Därigenom
skulle beredas nödig överblick och en erforderlig sovring av förslag och
åtgärder samt en helgjuten budgetbehandling vinnas. Då det emellertid
vore av vikt, att framkomna förslag underkastades en lika omsorgsfull
beredning som hittills, borde förslagen göras till föremål för samma förberedande
behandling som nu, men de beslut, som därefter i plena fattades,
till en början vara provisoriska. Först senare, i samband med riks
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13. 27
statens fastställande, skulle besluten definitivt konfirmeras, för den händelse
icke då framträdande omständigheter gjorde en ändring önskvärd.
Vidare borde en fullt ordnad samverkan mellan utskotten komma till
stånd på så sätt, att delegerade från de fyra budgetbehandlande utskotten
— stats-, bevillnings-, banko- och jordbruksutskotten — organiserades
till ett gemensamt utskott, av motionären kallat budgetutskottet, med
uppgift att utföra den enhetliga slutbehandlingen av riksstaten. Allt
det första utredande utskottsarbetet och ärendenas handläggning, intill
dess riksdagen fattade de provisoriska besluten, skulle fortfarande verkställas
såsom för närvarande, men sedan skulle de ärenden, som provisoriskt
avgjorts, remitteras till det nya budgetutskottet för att i samband
med statsregleringen i dess helhet bringas på riksdagens bord till slutligt
avgörande. För att för de enskilda rikdagsmännen underlätta att
följa statsregleringsarbetet vore önskvärt, att budgetutskottet månatligen
till kamrarna avgåve memorial, däri lämnades översikt av arbetets
fortskridande. Slutligen borde en fastare samverkan åvägabringas mellan
regeringen och riksdagen, i det att regeringen borde få rätt att låta
representera sig inför utskotten och där delgiva sin uppfattning samt
meddela upplysningar.
Vad först vidkommer förslaget om provisorisk budgetbehandling
resa sig däremot så starka både konstitutionella och praktiska betänkligheter,
att dess införande enligt utskottets mening ej kan ifrågasättas.
Visserligen förlänar, såsom ovan påpekats, den hos oss gällande
ordningen för budgetärendenas handläggning med tvenne likaberättigade
kamrar och eventuella meningsskiljaktigheters avgörande i sista
band med gemensam votering åt hela budgetarbetet en oberäknelighet,
som ibland kunde synas göra en jämkning och komplettering önskvärd.
Men uppenbart är, att någon ändring till det bättre näppeligen vore att
förvänta, därest det på berörda sätt sammanbragta budgetresultatet ånyo
upplöstes i sina enskildheter för att — låt vara i ett sammanhang —
undergå enahanda procedur ännu en gång. Även om det av herr Palmstierna
ifrågasatta budgetutskottet — åt vilket skulle givas det säkerligen ofta ganska
otacksamma uppdraget med de provisoriska beslutens sammanarbetande —
skulle lyckas uppnå ett enhetligt resultat, är det därför ingalunda säkert,
att detsamma ock skulle godtagas av riksdagens båda kamrar. Därest
så ej bleve händelsen och särskilt i det fall att kammare stannade emot
kammare, uppstode åter risken av planmässighetens brytande och nöd
-
Kritik av
förslaget om
provisorisk
budgelbehandling.
28
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
vändigheten av ett nytt jämkningsarbete för vinnande av enhetlighet.
Att dessutom hela detta förfaringssätt, med dess faktiska dubbelbehandling
av frågorna både i utskott och i plena, skulle vara i hög grad ägnat
att bidraga till förhalande av ärendenas avgörande och därmed nedtynga
och förlänga riksdagsarbetet ävensom alstra ett allmänt osäkerhetstillstånd,
ligger utan vidare i öppen dag.
Fördaget om
ett budgetutskott.
Det av herr Palmstierna ifrågasatta budgetutskottet vilar — sådant
detsamma av honom till organisation och arbetsuppgifter skisserats —
helt och hållet på förutsättningen av en provisorisk budgetbehandling.
Då utskottet måste bestämt motsätta sig denna senare anordning, saknar
utskottet anledning att här närmare ingå på det förra spörsmålet. Frågan,
huruvida ett särskilt budgetutskott kan finnas lämpligt inom ramen för
nuvarande behandlingssätt, får utskottet nedan tillfälle att beröra.
Frågan om
samverkan
mellan regeringen
och
riksdagsutskotten.
Vad angår den av herr Palmstierna framförda tanken på möjliggörande
av en direkt och officiell samverkan mellan regeringen och de
budgetberedande utskotten, närmast i form av en rätt för den förras
ledamöter att låta sig representeras i dessa utskott, så torde det böra erkännas,
att en dylik samverkan, väl avvägd och klokt ordnad, skulle
vara ägnad att underhjälpa strävandena till planmässighet i statsregleringsarbetet.
Den finansplan, som innehålles i statsverkspropositionen och
som bildar grundvalen för riksdagens hela verksamhet på förevarande
område, är ju tillkommen under finansministerns överinseende och på
hans ansvar. Givetvis vore det då av stort värde för utskottens granskning
av Kungl. Maj:ts budgetförslag, om finansministern med den överblick
han måste förutsättas äga över den finansiella situationen kunde i
mån av behov träda i förbindelse med utskotten samt meddela dem de
upplysningar och anvisningar, som kunde finnas påkallade. Såsom ovan
påpekats, är det i andra länder en allmänt tillämpad grundsats, att regeringen
äger att deltaga i budgetutskottets arbete, och det torde få medgivas,
att hos oss med den splittring, som kännetecknar vår utskottsbehandling
av budgeten, en samverkan av här ifrågasatt art, som självfallet
skulle omfatta samtliga budgetberedande utskott, ur enhetlighetens
och planmässighetens synpunkt kunde få en särskild betydelse. Å
andra sidan är det uppenbart, att frågan om ett samarbete mellan regering
och representation redan på det förberedande stadiet av ärendenas
behandling är ett spörsmål, som sträcker sig vida utöver budgetregle
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
•JO
ringens ram och nära berör vissa bos oss sedan gammalt gällande
grundsatser med avseende å regeringens och riksdagens ställning till
varandra. Vid sådant förhållande och då nämnda fråga lätteligen kan
bliva föremål för djupgående meningsmotsatser samt tarvar eu behandling,
vilken delvis måste utgå från synpunkter, som i och för sig ligga
utanför förevarande ämne, har utskottet icke ansett sig böra i detta
sammanhang tillstyrka riksdagen att på denna punkt göra något uttalande.
Jämväl i syfte att vinna större planmässighet i statsregleringsarbetet
framför herr K. J. Ekman i sin motion tanken, att i grundlag skulle
fastslås, att enskilda motionärers framställningar om nya eller ökade
skatter eller om utgifter, som icke hänföra sig till något visst i statsverkspropositionen
upptaget anslagsäskande, skola, där ej särskilda förhållanden
påkalla undantag, i vederbörande utskott till slutlig behandling
företagas samt i riksdagens kamrar föredragas först efter det de i statsverkspropositionen
gjorda anslagsäskanden samt därmed omedelbart sammanhängande
motioner slutligen prövats.
Utskottet kan icke biträda detta förslag. Visserligen torde det mången
gäng vara ändamålsenligt, att sådana enskilda framställningar, som icke
stå i samband med något i statsverkspropositionen berört ämne och förty
så att säga falla utanför den normala hushållsplanen, behandlas på ett
senare stadium av riksdagen, på vilket överblick av ställningen blivit
möjlig. Givetvis ligger det även inom vederbörande utskotts befogenhet att
vid behov så förfara. Att detta ock i vissa fall bör kunna ske i större utsträckning
än vad för närvarande är fallet, får utskottet nedan tillfälle
att påpeka. Men att i grundlag fastslå, att ett dylikt tillvägagångssätt
med avseende å eu del förslag av enskilda motionärer alltid eller såsom regel
bör äga rum, vore tvivelsutan föga lämpligt och så mycket mindre att
tillråda, som en bestämd gräns mellan sådana framställningar, som äga
samband med kunglig proposition, och sådana, som sakna dylikt samband,
näppeligen står att uppdraga, utan avgörandet därutinnan lärer
komma att allt efter omständigheterna och i viss mån efter skiftande
subjektiv uppfattning utfalla olika i skilda, om ock i och för sig sinsemellan
skäligen likartade fall.
För att emellertid erhålla material till bedömande av frågan, i vad mån
enskilda motioner och särskilt sådana, som kunna anses vara utan samband
med kungl. proposition, inverkat på budgeten, har utskottet låtit verkställa
en undersökning rörande dylika framställningar i budgetärenden vid 1913
Herr
C. J. Ekman»
förslag.
.Synpunkter
för en
utredning.
30 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
års riksdag och vid 1914 års senare riksdag*. Det har därvid visat sig,
å ena sidan att motionsrätten i avsevärd omfattning begagnats, men å
andra sidan att det inflytande, motionerna utövat på budgeten, åtminstone
vad utgiftssidan beträffar, under dessa riksdagar varit ganska ringa, i det
att framställningarna endast undantagsvis vunnit riksdagens bifall. Vidkommande
motioner om nya eller förhöjda anslag, utgjorde den äskade totalsumman
av sådana anslag vid 1913 års riksdag 14,431,445 kronor, därvid
belopp å sammanlagt 11,237,500 kronor avsägo ändamål, som kunde anses
stå i samband med anslagspost i kungl. proposition, medan belopp å
tillhopa 3,193,945 kronor saknade dylikt samband. Inom den förra
kategorien biföllos anslagsäskanden å inalles 120,300 kronor, inom
den senare å inalles 34,395 kronor. Vid 1914 års riksdag var totalsumman
av de enskilt begärda anslagsbeloppen 25,553,315 kronor,
som med respektive 1,047,250 kronor och 24,506,065 kronor fördelade
sig på framställningar med och framställningar utan samband
med proposition. Riksdagen biföll tillhopa 2,250 kronor av den förra
och 44,315 kronor av den senare gruppen. — Yad motioner om minskade
anslag beträffar, hava sådana endast i mindre utsträckning förekommit,
och hava desamma i samtliga vid ifrågavarande riksdagar inträffade fall
av riksdagen avslagits. — Vidkommande slutligen enskilda framställningar,
som haft avseende å budgetens inkomstsida, det vill praktiskt taget säga,
som inneburit förslag om bevillningarnas ökande eller minskande, har
riksdagen i flera fall — sex vid 1913 års och två vid 1914 års riksdag
— på enskilt initiativ beslutat upphävande eller sänkande av vissa tullar.
Att i siffror angiva den betydelse, detta haft för budgeten, låter sig ej gorå.
Om en förbättring i riksdagens budgetbehandling i riktning emot
ökad planmässighet och överskådlighet skall kunna vinnas, synes det
utskottet att strävandena böra begränsas till att så långt möjligt neutralisera
de olägenheter, som orsakas dels av den bestående splittringen i
den förberedande handläggningen, dels av den gällande successiva behandlingsordningen.
Att helt upphäva vare sig den ena eller den andra
kan enligt utskottets mening ej ifrågasättas. Bådadera äro nämligen
nära förknippade med själva grunderna för hela vårt riksdagsskick och med
* Vid bedömande av undersökningens resultat torde iakttagas, att vad anslagsäskandena
angår hänsyn ej kunnat tagas till andra dylika än sådana, som gått ut på visst fixerat belopp,
att, då ett anslag avsetts att fördelas å två eller flera år, endast det på nästföljande budgetår belöpande
beloppet upptagits, att anslagsäskanden från riksbanks- och riksgälds fullmäktige ej medräknats,
samt att det mången gång varit förenat med svårighet att avgöra, huruvida ett anslagsyrkande
kan anses äga samband med kungl. proposition eller ej.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
31
dess grundsats om en ingående detaljgranskning av varje särskild fråga,
densamma må vara förebragt av Kungl. Maj:t eller av enskild motionär.
Ett dylikt system förutsätter, om icke arbetet skall i alltför bög grad
nedtyngas och till tiden utsträckas, med nödvändighet en genomförd
arbetsfördelning, och det är just principen härom, som, framdriven av
omständigheternas egen makt, tagit sig uttryck uti ifrågavarande två
för vårt riksdagsskick utmärkande grundsatser.
Men även om dessa grundsatser i stort sett bibehållas, synas i vissa
avseenden jämkning och reglering kunna äga rum.
Sålunda skulle möjligen något vara att vinna för ökad översikt och
bättre sammanhang genom en konsekvent strävan från utskottens sida
att icke i andra fall, än där sådant av starka skål påkallas, utbryta enstaka
frågor till särskild behandling och att så långt möjligt förelägga ärenden
av sammanhörande eller närbesläktad art i ett sammanhang. Likaledes
är av vikt, att sådana ärenden, som å ena sidan mer avsevärt inverka
på budgetens ställning, men samtidigt icke äro av natur att kräva ett
tidigt avgörande, få anstå till ett stadium av riksdagsarbetet, då en
vidare överblick av läget och därmed bättre tillfälle till de olika behovens
avvägande emot varandra står att erhålla. Särskildt betydelsefullt skulle
det vara, om frågor angående nya eller förhöjda skatter kunde behandlas
först när tillförlitlig kännedom kunnat vinnas angående den ungefärliga
storleken av de nya eller ökade behov, som det gäller att fylla. Därest
sådana frågor uppskjutas till riksdagens sista tid och då prövas i ett
sammanhang, finge riksdagen också tillfälle att verkligen välja emellan
olika till buds stående utvägar. Härvid förbises naturligtvis icke, att
åtskilliga skatteärenden, exempelvis tullfrågor, kunna vara av den beskaffenhet,
att de kräva ett snabbt avgörande, ävensom att beträffande
vissa nya och stora anslagskrav de statsfinansiella synpunkterna stå tillbaka
för hänsyn av annan art, som kunna föranleda, att dessa ärenden
böra behandlas fristående.
En anordning, som säkerligen skulle väsentligt medverka till att
åt riksdagens ledamöter i allmänhet bereda möjlighet att sätta sig in
uti och bedöma de till statsregleringen hörande spörsmålen, beröres i herr
Palmstiernas förslag, att med vissa mellanrum översiktliga memorial över
statsregleringsverksamhetens fortskridande måtte avlåtas av vederbörande
utskott. Enligt vad utskottet erfarit, utarbetas redan nu dylika översikter
inom statsutskottet. Dessa äro hitintills närmast avsedda för
utskottets egna medlemmar, men det torde vara i hög grad önskligt
att åt desamma må kunna givas sådan form och sådant innehåll, att de
32
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
kunna erhålla officiell karaktär och sålunda komma riksdagens samtliga
ledamöter till godo.
Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas frågan om budgetarbetets
avslutning. På denna punkt framträda svagheterna i den nuvarande ordningen
mest direkt och oförtydbart, och här låter sig den tillämpade ordningen,
såsom ovan framhållits, icke väl förena med gällande föreskrift
i 40 § riksdagsordningen. Det bör undersökas, huruvida icke den tanke,
som i nämnda grundlagsbestämmelse fått ett uttryck, nämligen att någon
regulator för statsregleringen bör finnas, genom vilken inkomster och
utgifter slutligt balanseras, må kunna anpassas efter numera utvecklade
statsfinansiella förhållanden och den slutliga balanseringen av inkomster
och utgifter alltså ske med vissa garantier i själva behandlingssättet för
ett gott resultat. Huruvida därvid förfarandet bör ordnas så, att någon
eller några skattetitlar utmärkas såsom lämpade att behandlas på det
sätt, som ursprungligen avsågs och länge skedde med allmänna bevillningen,
torde kunna avgöras först efter en närmare utredning.
Vid ett mera rationellt ordnande av sättet för budgetarbetets avslutande
skulle givetvis iakttagas, att sådana frågor, som ej äga nödvändigt
samband därmed, bleve tidigare upptagna till prövning, samt
att förty ur statsutskottets finansbetänkande utrensades de ärenden, som
icke vidkomma den slutliga och sammanfattande statsregleringen. Särskilt
skulle på sådant sätt möjliggöras eu realbehandling av frågan om
lånebudgetens avvägning. Överhuvud taget bör den ledande grundsatsen fölen
reform på nu omhandlade område vara, att budgetens slutjustering
icke behandlas såsom en övervägande formell angelägenhet, utan att
densamma såväl inom utskotten som därefter i kamrarna kan handläggas
efter reella synpunkter.
Eu omläggning av budgetarbetet till vinnande av ökad planmässighet
och överskådlighet lärer emellertid näppeligen bliva fullt effektiv, utan
att samtidigt ett ordnat samarbete på något- sätt åstadkommes mellan de
budgetberedande utskotten och närmast mellan de viktigaste av dem,
stats- och bevillningsutskotten. Uppenbart är, att redan den för närvarande
tillämpade ordningen för budgetarbetets avslutande påkallar en
viss samverkan. Hitintills har denna samverkan försiggått under fria
och icke officiella former. Den möjlighet, som 47 § riksdagsordningen
lämnar, att i vissa fall bilda s. k. sammansatt utskott, har, såvitt för
konstitutionsutskottet är känt, icke för ifrågavarande ändamål kommit
till användning. Utskottet håller emellertid före, att den frågan bör
upptagas till övervägande, huruvida icke, därest formen av sammansatt
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
33
utskott, såsom erfarenheten synes hava visat, för föreliggande fall ej Ur
lämplig, någon annan form kunde utfinnas, som gåve den nämnda samverkan
mellan utskotten en officiell gestaltning. Även detta spörsmåls
prövning torde få ankomma på en närmare utredning. Utskottet vill i
det hänseendet endast anmärka, att ett särskilt budgetutskott med
den ungefärliga organisation, som herr Palmstierna antytt, knappast
synes utskottet innebära en riktig lösning, då ett dylikt utskott både i
och för sig och genom den dubbla sakbehaudling, som det förutsätter,
torde få anses som en alltför tung apparat. I varje fall bör vid utredningen
av nu ifrågasatta samverkan mellan utskotten uppmärksammas,
huruvida möjligen denna samverkan i större eller mindre mån kunde
förekomma icke blott vid den slutliga sammanfattande statsregleringen,
utan även på vissa viktigare stadier av såväl statsinkomsternas som
statsutgifternas detaljbehandling.
I sin motion framhåller herr Palmstierna, att på riksstatens inkomstsida
lånemedel till betydande belopp pläga förekomma, samt uttalar i
sammanhang därmed önskvärdheten av att riksdagen vid lånefrågors behandling
mer än vad nu sker måtte tillgodogöra sig den sakkännedom
på området, som hos riksgäldsfullmäktige är till finnandes. Det synes
utskottet, att en riktig tanke ligger häri, och att det förty bör ifrågasättas,
om icke i vissa fall, såsom före besluts fattande om större utgifter,
avsedda att bestridas med lånemedel, fullmäktiges mening rörande
penningmarknadens läge eller andra på beslutet inverkande omständigheter
bör kunna inhämtas.
Givetvis kunna åtskilliga av de förbättringar i budgetarbetet, som
ovan ifrågasatts, genomföras inom ramen av gällande grundlagsstadganden.
Att å andra sidan i vissa fall ändringar i grundlagarna kunna
påkallas, synes utskottet sannolikt. Särskilt gäller detta frågorna om
samarbete mellan de budgetberedande utskotten och om formerna i övrigt
för statsregleringsarbetets sammanjämkande och avslutning. Vid sådant förhållande
har konstitutionsutskottet ansett det falla inom utskottets verksamhetsområde
att söka bringa hela det spörsmål, varom här är fråga,
under en allsidig utredning, och förmenar utskottet, att denna utredning
lämpligen bör ske genom Kungl. Maj:ts föranstaltande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen, i anledning av herr Palmstiernas
motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 12 höft. (Nr 13.) 5
34
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning
angående de åtgärder, som kunna påkallas
till vinnande av ökad planmässighet och enhetlighet
i riksdagens statsregleringsarbete, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
b) att herr K. J. Ekmans motion, i vad den icke
kan anses genom utskottets under a) här ovan gjorda
hemställan besvarad, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1915.
På konstitutionsutskottets vägnar:
NILS EDEN.
Reservationer:
av herrar Clason, B dunder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer,
von Bahr, Båf och Hallendorff: 4
av herr Hildebrand, som anfört:
»Enligt min mening är friherre Palmstiernas kritik av statsregleringsarbetet
i derå punkter fullt befogad, och jag är med honom ense därom,
att ändringar äro önskvärda. Under frågans behandling har det emellertid
visat sig, att meningarna skarpt gå i sär icke allenast om reformers
behövlighet, utan även om lämpliga förbättringar; motionären synes mig
ej heller ha i stort sett lyckats påvisa riktlinjerna för en ny utveckling.
Då en riksdagsbegäran om utredning genom Kungl. Maj:ts försorg näppeligen
synes mig kunna leda till ett gott resultat, försåvitt ej riksdagen,
vars inre arbete det här gäller att ordna, kan ge åtminstone något tydligare
anvisningar eller framhålla bestämdare önskemål, än vad utskottet
gjort, har jag denna gång förenat mig med dem, som inom utskottet
röstat för avslag å motionen. Jag vill tillägga, att motionärens uppslag
enligt min mening kan göra och säkerligen redan gjort nytta, även om
riksdagen ej skulle gå med på hans yrkande, och jag hyser den förhoppningen,
att frågan må återkomma i bättre genomarbetat skick.»
av herr Magnusson i Tumhuit, som förklarat sig i huvudsak instämma
med herr Hildebrand.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
35
Bilagor.
Då det för bedömande av de frågor, som i herrar Palmstiernas och
K. J. Ekmans motioner förelagts riksdagen, synts vara av intresse att
följa den historiska utvecklingen av statsregleringsarbetets allmänna gång
efter 1809, hava i sådant syfte eu del undersökningar verkställts inom
utskottets kansli.
I bilaga A meddelas undersökningarnas resultat rörande riksdagarna
1809—10, 1815, 1823, 1840—41 och 1850—51, ävensom, ehuru mera
summariskt, beträffande riksdagarna 1853—54, 1856—58, 1859 — 60,
1862—63 och 1865—66. Emellertid gör framställningen icke heller i
fråga om förstnämda årens riksdagar anspråk på fullständighet. På grund
av materialets vidlyftighet har undersökningen sålunda ej kunnat fullföljas
till riksstådens behandling av budgetregleringen, utan inskränkts
till de budgetberedande utskottens, stats- och bevillningsutskottens, verksamhet.
Vidare har beträffande utgiftsregleringen dels avseende blivit
fäst allenast å den ordinarie staten, dels i regel ej anförts statsutskottets
utlåtanden angående riksgäldskontorets tillstånd och behov, varjämte i
allmänhet ej medtagits de under denna tid ofta synnerligen talrika återremisserna
till vederbörande utskott.
För tiden från och med representationsreformen 1866, då behandlingssättet
i stort sett redan synes hava stadgat sig, har det ansetts tillräckligt
att anteckna och i tabellform angiva tidpunkterna för dateringen
av stats- och bevillningsutskottens sammanfattande budgetbetänkanden.
Den häröver upprättade tabellen, däri ock upptagits riksdagarna från och
med 1853—54 till och med 1865 — 66, återfinnes under bilaga B.
Bilaga A.
Budgetbehandlingen vid åtskilliga riksdagar från och med 1809 intill
representationsreformen 1866.
Strax efter det regeringsformen antagits, avgav Kung]. Maj:t den 9 juni 1809
proposition till ständernas redan förut valda statsutskott angående banken, statsverket
och riksgäldskontoret med redogörelse för rikets skuld och finansiella ställning.
Vad särskilt statsverket beträffar, anbefallde Kungl. Maj:t därefter i skrivelse
den 21 juni statskontoret att uppgiva statsverkets tillstånd, varefter Kungl. Maj:t
1809—10
års riksdag
-
36 Konstitutionsutskottets utlåtande Åt 13.
med överlämnande av statskontorets utredning den 5 juli avlät ny proposition i
berörda hänseende.
Statsutskottet företog därpå statsregleringen till behandling i ett sammanhang.
Endast i en del mer brådskande frågor såsom angående anslag åt den nye
konungens hovhållning och avlöning för de genom regeringsformen nyinrättade
ämbetena, statsråd m. m., ävensom angående åtskilliga ärenden utom den ordinarie
staten, avgav utskottet särskilda utlåtanden. I övrigt sammanförde det resultatet
av sin budgetreglerande verksamhet i tre memorial: rörande riksgäldsverkets tillstånd,
förvaltning och behov, dagtecknat den 15 november, rörande statsverkets
tillstånd, förvaltning och behov, dagtecknat den 16 november, samt rörande rikets
skuld och det årliga bevilluingsbeloppet (finansbetänkandet), dagtecknat den 28
november. — Redan före avgivandet av dessa betänkanden hade utskottet emellertid
den 12 augusti »till utdelning bland de respektive riksståndens ledamöter»
överlämnat en »generaltablå över statsverkets närvarande tillstånd i avseende på
dess inkomst och utgift, fordringar och skulder.»
I memorialet angående statsverkets tillstånd, förvaltning och behov behandlades
under rubriken »statsverkets tillstånd och behov» dels dess inkomster, dels
dess utgifter. Vad de förra angår upptog och beräknade utskottet ej blott statsverkets
ordinarie inkomster utan ock de särskilda i 60 § regeringsformen omförmälda
bevillningarna. Sedan inkomsterna och utgifterna sålunda uppskattats, gjorde
utskottet, genom att draga summan av de förra från summan av de senare, ett
överslag av statsverkets brist, den s. k. statsbristen, som komme att av »bevillningssumman»
(d. v. s. allmänna bevillningen) utgå, — I finansbetänkandet utreddes
rikets skuld och dess beskaffenhet samt uppgavs det belopp, som av allmänna
bevillningen erfordrades för fyllande av stats- och riksgäldverkens behov.
Redan innan statsutskottet avgivit ovannämnda betänkanden, hade bevillningsutskottet
den 25 september inkommit »med förslag till grunderna för bevillningens
utgörande.» Memorialet var åtföljt av »projekt till bevillningsförordning», dock ej
fullständigt utarbetat, enär utskottet ansåg, att vissa angivna delar »icke lämpligen
kunnat författas, innan grunderna till bevillningens utgörande varda beslutade och
fastställda.»
Vid memorialets behandling hos riksstånden väcktes opposition inom ridderskapet
och adeln, enär det skulle strida mot 70 § regeringsformen att upptaga
frågan om grunderna för den allmänna bevillningen, innan ännu staten vore i hela
dess vidd reglerad och den erforderliga bevillningssumman till sitt belopp fastställd.
Efter en livlig debatt beslöt emellertid ståndet att godkänna de av utskottet föreslagna
grunderna men att »i avseende å själva tillämpningen» återremittera förslaget
till utskottets vidare handläggning.
Sedan jämväl de övriga stånden gillat de föreslagna grunderna för allmänna
bevillningen, utarbetade bevillningsutskottet och föreläde ständerna med memorial
av den 31 december fullständigt »projekt till bevillningsförordning». Efter det
stånden i vissa punkter stannat i olika beslut, avgav bevillningsutskottet i mars
1810 sitt slutliga förslag i ämnet.
Vad de särskilda i 60 § regeringsformen omförmälda bevillningarna angår, så
rådde vid 1809 års riksdag till en början tveksamhet, vilketdera av stats- och
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13. 37
bevillningsutskotten skulle äga att handlägga dylika ärenden. Sedan frågan härom
genom särskilda framställningar dragits under riksståndens prövning, beslöto dessa
(dagarna omkring den i september), att bevillningsutskottet skulle taga lika och
enahanda befattning med de särskilda bevillningarna som med den allmänna.
Emellertid synes bevillningsutskottet vid ifrågavarande riksdag icke; hava ansett,
att det ingick i dess uppgift att beräkna de särskilda bevillningarnas belopp, utan
verkställdes beräkningen därav, såsom ovan påpekats, av statsutskottet.
Den 1 mars 1815 är Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behov dagtecknad. Sedan statsutskottet den 26 maj inkommit med utlåtanden
rörande statsverkspropositionen utgiftsförslag med undantag av tredje huvudtiteln,
innefattande försvarsverket till lands och sjöss, följde den 9 juni utskottets »betänkande
angående statsverkets inkomster och deras beräkning i riksstaten». I
sistnämnda utlåtande upptog utskottet både de ordinarie inkomsterna och de extra
•ordinarie (d. v. s. de särskilda bevillningarna), men iakttogs den olikheten i deras
behandling, att utskottet företog en verklig beräkning endast av de förra, medan
de senare angåvos till samma belopp som enligt förut gällande stat, enär utskottet
då ännu ej kunde bestämma, huruvida någon ändring i beräkningen av dessa inkomsttitlar
kunde äga rum, »emedan sådant huvudsakligen beror på de författningar,
som i denna väg vid närvarande riksdag kunna bliva vidtagna».
Redan den 17 juni överlämnade statsutskottet »betänkande angående den summa,
som för stats- och riksgäldsverkens behov erfordras att genom allmän bevillning
utgöras». Deruti anmärkte utskottet, att beräkningen av det belopp, som
utav allmän bevillning erfordrades, vanligen av utskottet uppskjuta, till dess alla
specialregleringar inom utskottet föregått, då vad som efter en sådan granskning av
detaljerna blivit fastställt ovillkorligen skolat anskaffas, men att utskottet nu funnit
det riktigare att först utstaka grunderna för det hela, varefter det speciella finge därefter
lämpas. Genom att redan på detta stadium företaga ifrågavarande beräkning vunnes
även den fördelen, att tiden bleve »mera tillräcklig för upprättande av förslaget
till bevillningens fördelning, än den vanligen varit för detta maktpåliggande arbete».
Resultatet av utskottets beräkning blev, att en årlig allmän bevillning av 2,500,000
riksdaler ansågs behövlig, därav 1,150,000 riksdaler för statsverket, 600,000 riksdaler
för riksgäldskontoret och 750,000 riksdaler för banken. Emellertid påpekade
utskottet tillika, under hänvisning till sitt den 9 juni avgivna betänkande angående
statsverkets inkomster, att de särskilda bevillningarna därstädes beräknats till det
belopp, vartill de tillförene varit upptagna, att desamma icke enligt gällande grunder
kunde kalkyleras högre, men att, om någon ändring i författningarna rörande
berörda asTgifter konnne att vidtagas, varigenom ifrågavarande statsverkets extra
ordinarie inkomst ökades eller minskades, sådant borde av bevillningsutskottet vid
beräkningen och fördelningen av totala beloppet av bevillningarna iakttagas.
Den 1 juli avlämnade bevillningsutskottet memorial angående allmänna bevillningen,
innehållande ej blott de grunder, efter vilka densamma syntes böra utgå,
utan tillika ett fullständigt förslag till bevillningsstadga.
Statsutskottet avgav därefter den 13 juli betänkande över tredje huvudtiteln i
statsverkspropositionen. Däruti anförde utskottet bland annat, att det ej förut
1815 dr» rikidag.
38
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
kunnat upptaga denna huvudtitel, enär först måst avvaktas resultatet av inkomstregleringen,
då därav berodde vad tillgång som för anslagen under tredje huvudtiteln
kunde bliva att uppgiva.
Samma dag är ock statsutskottets »betänkande angående statsregleringen
i allmänhet samt med projekt till riksstat» daterat. Under erinran att utskottet
nu till ständerna avgivit utlåtanden över ej mindre Kungl. Maj:ts propositioner
rörande statsverket an de ifrån riksstånden remitterade motioner i samma ämne
samt övriga med statsregleringen gemenskap ägande ärenden framställde utskottet
uti förevarande betänkande »en generell åsikt över hela statsregleringen, i vad den
rörer statsverkets i den projekterade riksstaten upptagna både inkomster och utgifter».
Beträffande de särskilda bevillningarna konstaterade utskottet, att ständerna
ej ändrat den beräkning, enligt vilken desamma uppgivits till samma belopp
som uti 1812 års riksstat, vadan de ock nu av utskottet upptoges till enahanda
belopp i den nya riksstaten. Tillika anmärkte utskottet, att ständerna till fyllandeav
statsverkets brist anslagit 1,150,000 riksdaler av allmänna bevillningen, och
upptogs förty jämväl detta belopp i riksstaten såsom en statsverkets inkomst.
Bevillningsutskottet inkom den 16 juli med memorial över de anmärkningar,
som inom stånden framställts emot dess »förslag till bevillningens utgörande», däri
utskottet till en början förklarade sig med »verklig tillfredsställelse för dess bemödande
att dela bördorna efter rättvisa och billighet» hava erfarit, att tre av stånden
godkänt »själva grunderna för bevillningen». Gentemot en framställd anmärkning,
att, då det avlämnade förslaget endast vore att såsom provisoriskt anse,
detsamma bort tidigare än som skett avgivas för att sätta ständerna i tillfälle att
pröva även andra möjligheter, anförde utskottet bland annat, att utskottet »icke ansett
dess åtgärd kunna såsom provisorisk betraktas, annorledes än så vida det från
höglovliga statsutskottet yrkade anslag skolat såsom provisoriskt vara att betrakta» .
I övrigt upptog ifrågavarande memorial till behandling de detaljanmärkningar, som
inom stånden riktats mot utskottets förslag till bevillningsstadga.
Den 18 juli avlämnade statsutskottet »ytterligare betänkande angående den
summa, som för stats- och riksgäldsverkens behov erfordras att genom allmän bevillning
utgöras». Däri anförde utskottet, att den summa av 2,500,000 riksdaler,
som utskottet i dess den 17 juni i samma ämne avgivna utlåtande uppgivit såsom
av allmän bevillning erforderlig för stats- och riksgäldsverkens behov, numera befunnits
kunna minskas med 150,000 riksdaler till 2,350,000 riksdaler. Utskottet
upprepade emellertid, att, för den händelse uti de författningar, efter vilka de särskilda
bevillningarna uttaxerades, någon sådan förändring komme att vidtagas, varigenom
de under berörda titlar påräknade summor minskades, statsbristen komme
att i proportion därtill förhöjas samt förty allmänna bevillningen av sådan orsak
att ökas, »vilket av riksens höglovliga ständers bevillningsutskott lärer iakttagas».
Påföljande dag den 19 juli, lämnade bevillningsutskottet i ett då till ständerna
ingivet memorial »en allmän översikt av den beskattning, som under namn
av bevillning uppå diverse titlar efter utskottets förslag utgå bör.» Utskottet, som
förut under riksdagen ej företagit någon beräkning av de olika bevillningarna, upptog
i detta memorial de särskilda bevillningarna till de förut av statsutskottet uppgivna
belopp (d. v. s. i enlighet med 1812 års riksstat). Beträffande allmänna be
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr Vi. ;j;*
villningen anlördo utskottet, att densamma, enligt den antagna bevillningsstadgan,
kunde beräknas inbringa 2,020,000 riksdaler. Då emellertid enligt statsutskottets
uppgift för statsbehovet ej fordrades mer än 2,350,000 riksdaler, och .sålunda ett
överskott förefanns å 270,000 riksdaler, föreslog utskottet, att två förut såsom särskild
bevillning utgående — och alltså direkt till statsverket inflytande ----- avgifter
(brännvinskomsumtionsavgiften och lanttullsersättningen), vilka beräknades skola
tillhopa lämna 270,000 riksdaler, måtte indragas och statsverket i stället gottgöras
med ett motsvarande belopp av allmänna bevillningen, varigenom den sistnämndas
hela beräknade belopp bleve taget i anspråk.
tid 1823 års riksdag avgavs Kung], Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd
och behov den 25 januari. Deri 12 april inkom statsutskottet med »memorial
angående be.räkningen av statsverkets inkomster». Däri upptogos och beräknades
såväl de ordinarie inkomsterna som ock de särskilda bevillningarna, varvid utskottet,
vid uppskattningen av de sistnämnda, utgick från de grunder, som sedan senaste
riksdag voro bestämda för deras utgående.
Den 28 april överlämnade bevillningsutskottet »betänkande angående grunderna
för den blivande bevillningen» (d. v. s. allmänna bevillningen). Betänkandet
innehöll allenast hemställanden rörande de allmänna principer (»grunder»), efter
vilka utskottet ansåg, att bevillningen borde utgå, däremot icke något utarbetat
förslag till bevillningsförordning. Betecknande för utskottets egen uppfattning av
sin grundlagsenliga uppgift är dess i betänkandet gjorda uttalande, att sådana till
utskottet remitterade framställningar, däri klagats över den tryckande skattebördan
och yrkats lindring i bevillningen, läge utom gränsen för utskottets verksamhet,
då det endast tillkomme detsamma att uppgöra billiga och säkra grunder för den
blivande bevillningen och sedermera jämnt och rättvist fördela den bevillningssumma,
som riksens ständer (uppå statsutskottets förslag) prövade skäligt åtaga
sig
På
grundvalen av statsverkspropositionen och senare avlåtna remisser ävensom
särskilda till utskottet hänvisade motioner företog statsutskottet alla de frågor,
vilka rörde legleringen av riksstatens huvudtitlar till behandling i ett sammanhang
samt insände den 27 juni på en gång betänkanden rörande de olika huvudtitlarna,
varjämte samtidigt avgåvos särskilda utlåtanden i de ämnen, som därmed ägde ett
närmare samband. I det memorial, med vilket samtliga dessa framställningar hänskötos
till ständernas prövning, lämnade utskottet tillika såtillvida en förslagsberäkmng
av det belopp, som sannolikt komme att såsom allmän bevillning erfordras,
att utskottet anmälde, det utskottet beräknat, att högre belopp ej bleve behövligt
än vad förut därav varit anslaget.
Definitiv uppgift i detta hänseende lämnade statsutskottet i sitt den 2 oktober
avlåtna »utlåtande angående den summa, som för stats- och riksgäldsverkens
behov erfordras att genom allmänna bevillningen utgöras». Sedan utskottet mot
slutet av betänkandet påpekat, att i den ovanför uppgivna bevillningssumman statsverkets
extra ordinarie inkomster (d. v. s. de särskilda bevillningarna) ej vore inbegripna,
anförde utskottet, att, därest i de författningar, efter vilka sistnämnda
bevillningar utginge, någon sådan förändring vidtoges, varigenom det beräknade
1823 drs
riksdag
40
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
1*40—41 drs
riksdag.
beloppet därav antingen minskades eller ökades, borde den erforderliga summan
av allmänna bevillningen därefter lämpas.
Efter det i anledning av bevillningsutskottets förutnämnda betänkande grunderna
för den allmänna bevillningen blivit av ständerna fastslagna, avgav bevillningsutskottet,
som dessutom i ett flertal utlåtanden yttrat sig över de särskilda bevillningarna,
den 15 oktober sitt med ledning av sagda grunder utarbetade »förslag
till en blivande bevillningsförordning». Då, såsom av statsutskottets sistberörda
utlåtande både framgått, det för följande år behövliga beloppet av allmänna bevillningen
kunde minskas i jämförelse med vad förut därav utgått, hemställde bevillningsutskottet
nu, att den i allmänna bevillningen ingående personella avgiften
måtte i däremot svarande grad nedsättas.
Sedan ständerna avgjort alla de frågor, som i avseende å statsregleringen förekommit,
avgav statsutskottet den 30 oktober slutligt »utlåtande angående statsregleringen
i allmänhet samt med förslag till riksstat», innefattande definitiva uppgifter
dels å statsverkets inkomster, ordinarie och extra ordinarie, dels å dess
utgifter. .
Efter det ständerna bifallit bevillningsutskottets förslag till bevillningsförordning,
överlämnade nämnda utskott, som dessförinnan under riksdagen ej verkställt någon
uppskattning av de olika bevillningarnas påräkneliga belopp, i ett di ll 15 december
dagtecknat memorial »beräkning över hela bevillningen för år 1824 och följande
åren, för att såmedelst sätta riksens höglovliga ständer i tillfälle att på en gång
överse den beskattning, som under denna benämning utgår», därvid utskottet förklarade
sig så mycket mindre förmoda »någon brist skola å någon av de däri upptagna
titlar uppstå, som detsamma på förra årens erfarenhet grundat sina kalkyler».
Sedan vid 1840—41 års riksmöte statsutskottet under tiden från och med den
24 mars till och med den 15 april av förstnämnda år avgivit förslag rörande riksstatens
samtliga huvudtitlar, ävensom allmänna indragningsstaten, överlämnade utskottet
den 23 april dels »utlåtande angående beräkningen av statsverkets inkomter»,
dels »memorial med summariskt förslag över statsregleringen».
I det förra betänkandet verkställde utskottet först en beräkning av statsverkets
ordinarie inkomster, varefter utskottet om statsverkets extra ordinarie inkomster
(d. v. s. de särskilda bevillningarna) yttrade, att det väl tillkomme bevillningsutskottet
att uppgöra förslaget till dessa inkomsttitlars beräkning, men att statsutskottet
dock ansett sig »på vanligt sätt» i sammanhang med beräkningen av
Övriga statsinkomster jämväl böra uppgiva de extra ordinarie inkomster, som, i händelse
rikets ständer icke förändrade grunderna för nämnda inkomsters utgörande,
kunde vara att påräkna.
I det senare betänkandet återfinnes först ett sammandrag av de utav utskottet
under huvudtitlarna tillstyrkta utgifter, från vilkas totalsumma drogs det belopp,
vartill statsverkets inkomster av utskottet beräknats, därav framgick den sannolika
statsbristsumman, som av allmänna bevillningen borde fyllas.
Efter det de flesta till statsregleringen hörande ärenden blivit av riksstånden
avgjorda, inkom statsutskottet den 4 mars 1841 med »memorial med framställning
angående resultatet av statsregleringen samt beräkning av statsfyllnadssumman
Konstitution sutskottets utlåtande Nr 13.
41
jämte därmed sammanhang ägande frågor». Memorialet återremitterades av tre
bland stånden, bland annat på den grund, att, »då åtskilliga uti memorialet uppgivna
anslag ännu icke vore av rikets ständer definitivt prövade, utskottet, först
sedan en dylik prövning ägt rum, bort resultatet av statsregleringen anmäla»,
varefter utskottet den 29 maj inkom med nytt memorial »angående statsbristsumman».
Sedan ständerna — efter bevillningsutskottets förslag i ett flertal betänkanden,
olika för envar av de särskilda bevillningarna — fastställt grunderna för samma
bevillningars utgörande, avlämnade nämnda utskott den 11 maj 1841 betänkande
angående beräkning av de särskilda bevillningarnas belopp.
Den 29 i samma månad avgav bevillningsutskottet »betänkande med förslag
till bevillningssummans fördelning». Utskottet konstaterade däri, att den fyllnadssumma,
som för stats- och riksgäldsverken årligen erfordrades och genom allmän
bevillning borde utgå, utgjorde 2,000,000 riksdaler, men att allmänna bevillningen
enligt förut gällande grunder, vilka enligt utskottets tidigare under riksdagen
avlåtna förslag i stort sett borde bibehållas, kunde beräknas inbringa ett belopp
av i runt tal 2,580,000 riksdaler. Då allmänna bevillningen förty kunde
minskas, hemställde utskottet, att den däruti ingående s. k. »personliga skyddsavgiften»
måtte med ett sådant belopp nedsättas, att det påräkneliga totalresultatet
av den allmänna bevillningen komme att uppgå till erforderliga 2,000,000
riksdaler.
Vid 1850—51 års riksdag avlämnade statsutskottet den 14 februari sistnämn- 1850—51 dis
da år »utlåtande angående beräkningen av statsverkets inkomster». Däri beräknade riksdag.
utskottet först de ordinarie inkomsterna, men anförde beträffande de extra ordinarie,
att, som deras beräkning ankomme på bevillningsutskottet, vilket emellertid än
ej verkställt densamma, utskottet ej kunde för det dåvarande uppgifva deras belopp,
vadan utskottet inskränkte sig till att angiva det medium därav för de fem
senaste åren, som Kungl. Maj:t föreslagit till upptagande.
Sedan bevillningsutskottet i olika till stånden avlåtna betänkanden utlåtit sig
dels angående grunderna för allmänna bevillningen, dels över var och en av de särskilda
bevillningarna, företog utskottet i ett den 14 augusti 1851 dagtecknat betänkande
beräkningen av sistnämnda bevillningars belopp.
Den 19 augusti avgav statsutskottet därefter »memorial med uppgift å statsfyllnadssumman
samt det för riksgäldskontorets utgifter erforderliga belopp» (finansbetänkandet).
Slutligen följde den 25 augusti »bevillningsutskottets betänkande med förslag
till bevillningssummans fördelning». Efter det utskottet erinrat, att rikets ständer,
med bifall till statsutskottets nyssberörda memorial, fastställt den årliga av allmänna
bevillningen utgående summan till 1,900,000 riksdaler, anförde utskottet, att
enligt gällande grunder den årliga bevillningssumman kunde beräknas till ungefärligen
samma belopp, samt att de förändringar i bestämmelserna angående bevillningens
fördelning och övriga på bevillningens belopp omedelbart inverkande stadganden,
vilta rikets ständer förut under riksdagen på utskottets hemställan förslagsvis
beslutat, icke övade sådant inflytande, att någon beräknelig ändring av beBihang
till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 12 käft. (Nr 13.) 6
42
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
villningssumman vore att förvänta. Härefter fortsatte utskottet, att, då det sålunda
visade sig, att varken behov av vidare förhöjning eller tillgång till nedsättning
eller lindring i allmänna bevillningen utöver vad rikets ständer förslagsvis beslutat
vore för handen, utskottet hemställde, att förut antagna förslag måtte av ständerna
definitivt fastställas.
Riksdagarna Den ordning för budgetarbetets bedrivande, som tillämpades vid 1850—51 års
1853—54, riksdag, återfinnes sedermera i stort sett vid följande riksdagar under ståndsVVM—60
rePresentationens tid.
1803—63 och Statsutskottet avgav sålunda på ett relativt tidigt stadium av riksdagsarbetet
1865—66. utlåtande med beräkning av statsverkets ordinarie inkomster, i vilket utlåtande de
extra ordinarie inkomsterna (d. v. s. de särskilda bevillningarna) allenast på det
sätt angåvos, att de upptogos till de av Kungl. Maj:t beräknade belopp. Mot riksdagens
slut avgåvos så först bevillningsutskottets förslag till de särskilda bevillningarnas
beräkning och kort därefter statsutskottets finansbetänkande, däri uppgafs
det belopp, som af allmän bevillning erfordrades. (Vid 1859— 60 års riksdag
var dock ordningsföljden mellan sistnämnda betänkanden omkastad.) Slutligen inkom
bevillningsutskottet med sitt förslag till bevillningssummans (d. v. s. allmänna
bevillningens) utgörande. Att märka är, att utskottet därvid i intet fall hemställde
om allmänna bevillningens höjande eller sänkande, utan — under konstaterande av
att den av statsutskottet såsom behövlig uppgivna bevillningssummans belopp syntes
vara att påräkna med tillämpning av förut beslutade grunder för allmänna bevillningens
utgående — föreslog dessa grunders fastställande.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
43
Bilaga B.
Uppgift å de dagar, för vilka statsutskottets »utlåtande angående beräkningen
av statsverkets ordinarie inkomster», bevillningsutskottets »betänkande
angående beräkning av vissa bevillning ar» (de särskilda bevillningarna),
statsutskottets »memorial angående statsregleringen» (finansbetänkandet) och
bevillningsutskottets »betänkande med förslag till den av riksdagen fastställda
bevillning ssummans utgörande''» (allmänna bevillningen) vid nedannämnda
årens riksdagar äro daterade (med angivande av utlåtandenas nummer).
År |
Statsutskottets |
Bevillnings-utskottets be-tänkande ang. |
Statsutskottets |
Bevillnings-utskottets be-tänkande med |
Dag för |
||||
Nr |
Datum |
Nr |
Datum |
Nr |
Datum |
Nr |
Datum |
||
1853—54 |
64 |
2 mars |
31 |
6 nov. |
371 |
24 nov. |
35 |
30 nov. |
5 dec. |
1856—58 |
33 |
19 febr. |
33 |
20 febr. |
291 |
2 mars |
34 |
5 mars |
10 mars |
1859—60 |
45 |
19 jan. |
48 |
23 okt. |
219 |
22 okt. |
49 |
23 okt. |
30 okt. |
1862—63 |
45 |
13 febr. |
26 |
9 nov. |
235 |
17 nov. |
27 |
4 dec. |
8 dec. |
1865—66 |
22 |
15 jan. |
20 |
8 juni |
137 |
12 juni |
21 |
18 juni |
22 juni |
1867 |
20 |
22 febr. |
25 |
7 maj |
98 |
10 maj |
26 |
13 maj |
16 maj |
1868 |
8 |
10 febr. |
19 |
2 maj |
106 |
9 maj |
21 |
11 maj |
16 maj |
1869 |
23 |
16 febr. |
16 |
4 maj |
99 |
11 maj |
17 |
13 maj |
15 maj |
1870 |
7 |
14 febr. |
14 |
9 maj |
92 |
10 maj |
16 |
12 maj |
14 maj |
1871 |
41a |
28 mars |
14 |
14 maj |
89 |
16 maj |
18 |
17 maj |
20 maj |
1872 |
17 |
24 febr. |
18 |
7 maj |
91 |
12 maj |
19 |
14 maj |
16 maj |
1873 |
14 |
18 febr. |
15 |
20 maj |
109 |
22 maj |
16 |
23 maj |
26 maj |
1874 |
22 |
23 febr. |
15 |
15 maj |
99 |
17 maj |
16 |
19 maj |
22 maj |
1875 |
2 |
2 febr. |
13 |
20 maj |
90 |
21 maj |
14 |
23 maj |
26 maj |
1876 |
6 |
4 febr. |
11 |
10 maj |
85 |
13 maj |
12 |
15 maj |
17 maj |
1877 |
12 |
10 febr. |
16 |
15 maj |
96 |
19 maj |
17 |
22 maj |
25 maj |
1878 |
15 |
12 febr. |
13 |
20 maj |
77 |
23 maj |
14 |
24 maj |
25 maj |
1879 |
3 |
14 febr. |
18 |
13 maj |
65 |
17 maj |
20 |
18 maj |
21 maj |
1880 |
3 |
12 febr. |
21 |
10 maj |
68 |
11 maj |
23 |
13 maj |
15 maj |
1881 |
3 |
14 febr. |
10 |
7 april |
67 |
20 april |
12 |
25 april |
29 april |
1882 |
6 |
13 febr. |
16 |
13 maj |
70 |
16 maj |
18 |
17 maj |
22 maj |
44
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
År |
Statsutskottets |
Bevillnings-utskottets be-tänkande ang. |
Statsutskottets |
Bevillnings-utskottets be-tänkande med |
Dag för |
||||
Nr |
Datum |
Nr |
Datum |
Nr |
Datum |
Nr |
Datum |
||
1883 |
55 |
6 juni |
21 |
8 juni |
59 |
10 juni |
22 |
11 juni |
14 juni |
1884 |
64 |
6 maj |
10 |
8 maj |
66 |
10 maj |
11 |
12 maj |
15 maj |
1885 |
58 |
11 maj |
11 |
15 maj |
61 |
18 maj |
14 |
19 maj |
22 maj |
1886 |
60 |
3 maj |
17 |
5 maj |
63 |
10 maj |
19 |
13 maj |
18 maj |
1887 (B-riksdagen) |
52 |
2 juli |
17 |
30 juni |
53 |
5 juli |
21 |
7 juli |
9 juli |
1888 |
55 |
28 april |
18 |
7 maj |
67 |
12 maj |
20 |
14 maj |
16 maj |
1889 |
51 |
9 april |
15 |
9 maj |
83 |
13 maj |
16 |
15 maj |
18 maj |
1890 |
73 |
16 maj |
15 |
13 maj |
74 |
17 maj |
16 |
19 maj |
22 maj |
1891 |
64 |
6 maj |
22 |
7 maj |
69 |
11 maj |
26 |
13 maj |
15 maj |
1892 |
78 |
14 maj |
22 |
16 maj |
83 |
18 maj |
25 |
18 maj |
22 maj |
1893 |
48 |
20 mars |
22 |
25 april |
77 |
3 maj |
24 |
4 maj |
10 maj |
1894 |
69 |
27 april |
32 |
7 maj |
79 |
8 maj |
33 |
9 maj |
12 maj |
1895 |
59 |
23 april |
27 |
8 maj |
93 |
14 maj |
29 |
15 maj |
18 maj |
1896 |
58 |
30 april |
30 |
8 maj |
79 |
11 maj |
31 |
13 maj |
16 maj |
1897 |
84 |
10 maj |
26 |
12 maj |
90 |
15 maj |
32 |
18 maj |
20 maj |
1898 |
89 |
3 maj |
31 |
6 maj |
105 |
11 maj |
34 |
13 maj |
16 maj |
1899 |
94 |
8 maj |
29 |
2 maj |
97 |
9 maj |
33 |
9 maj |
15 maj |
1900 |
87 |
7 maj |
37 |
7 maj |
93 |
11 maj |
38 |
12 maj |
15 maj |
1901 |
91 |
29 maj |
36 |
29 maj |
92 |
30 maj |
1 |
31 maj |
4 juni |
1902 |
87 |
10 maj |
38 |
9 maj |
91 |
13 maj |
39 |
12 maj |
22 maj |
1903 |
100 |
14 maj |
62 |
16 maj |
107 |
19 maj |
64 |
20 maj |
23 maj |
1904 |
106 |
6 maj |
44 |
11 maj |
121 |
17 maj |
46 |
11 maj |
21 maj |
1905 |
141 |
16 maj |
38 |
16 maj |
144 |
17 maj |
40 |
19 maj |
22 maj |
1906 |
160 |
18 maj |
27 |
23 maj |
167 |
24 maj |
30 |
26 maj |
28 maj |
1907 |
169 |
23 maj |
38 |
29 maj |
184 |
30 maj |
39 |
29 maj |
3 juni |
1908 |
171 |
21 maj |
31 |
30 maj |
194 |
31 maj |
32 |
1 juni |
4 juni |
1909 |
216 |
18 maj |
37 |
21 maj |
220 |
22 maj |
39 |
23 maj |
26 maj |
1910 |
104 |
30 maj |
40 |
6 juni |
108 |
7 juni |
— |
— |
11 juni |
1911 |
— |
— |
41 |
26 maj |
113 |
29 maj |
— |
— |
1 juni |
1912 |
— |
— |
48 |
25 maj |
135 |
29 maj |
— |
-— |
31 maj |
1913 |
— |
— |
64 |
29 maj |
158 |
30 maj |
— |
— |
2 juni |
1914 (B-riksdagen) |
— |
— |
35 |
19 sept. |
113 |
23 sept. |
— |
— |
17 dec. |
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.