Sammansatta banko- och jordb niksut skot te ts utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1915 kl. 7 e. in.

Sammansätta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 128 med
förslag till ändrad lydelse av § 18 mom. 2 i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket.

Genom en den 16 april 1915 dagtecknad proposition, nr 128,
vilken av båda kamrarna hänvisats till bankoutskottet, har Kungl. Maj:t
med åberopande av bilagda statsrådsprotokoll över nnansärenden föreslagit,
att § 18 mom. 2 i förordningen den 22 juni 1883 angående en
postsparbank för riket måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § 18 mom. 2 i förordningen
den 22 juni 1883 angående eu postsparbank för riket.

Härigenom förordnas, att § 18 mom. 2 i förordningen den 22 juni
1883 angående en postsparbank för riket skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Mom. 2. För så stor del av dessa medel, som postsparbankens
styrelse anser icke behöva på sådant sätt hållas omedelbart tillgänglig
för att möta uppsägning av medel, vilka i postsparbanken innestå, skola
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 samt. 2 avd. 2 höft. (Nr 2—3.) 1

2 Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

för postsparbankens räkning av styrelsen inköpas räntebärande obligationer,
utfärdade antingen av svenska staten eller av Sveriges allmänna
hypoteksbank eller av konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller av
kommun inom riket för lån, till vars upptagande Konungens tillstånd
blivit meddelat, eller ock av bolag eller inrättning, så vida i sistnämnda
fall kommun med Konungens tillstånd iklätt sig betalningsansvar såsom
för egen skuld för såväl kapital som ränta,

dock med rätt för postsparbankens styrelse att göra de postsparbankens
medel, om vilka i detta mom. är fråga, fruktbärande,

dels intill högst en fjärdedel genom utlåning mot skuldebrev till
kommun inom riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blivit kommunen
av Konungen meddelad, eller till centralkassa för jordbrukskredit,
som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit godkännande
från det allmännas sida,

dels ock, jämväl intill högst en fjärdedel, genom utlåning pa högst
sex månaders uppsägning mot skuldebrev med säkerhet av sådan inteckning
i fast egendom inom riket, som med hänsyn till läge, ytinnehåll,
brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet,
eller genom insättning på depositions- eller annan räkning hos enskild
bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Konungen fastställd samt
vars grund- och reservfonder uppgå till ett sammanlagt belopp av minst
fem miljoner kronor.

Efter överenskommelse mellan banko- och jordbruksutskotten har
ifrågavarande proposition överlämnats till behandling av sammansatt
banko- och jordbruksutskott.

Propositionen innebär två nyheter: dels föreslås, att bland de
obligationer, som få av styrelsen för postsparbanken inköpas, måtte
upptagas även sådana, som utfärdats av konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
dels hemställes, att riksdagen ville medgiva att av postsparbankens
medel med vissa, angivna begränsningar lån måtte få lämnas
till godkända centralkassor för jordbrukskredit.

Med avseende på det sist anförda, som sammanhänger med Ivungl.
Maj:ts förslag om åtgärder från det allmännas sida för beredande av
driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, har utskottet i sitt utlåtande
över Kungl. Maj:ts propositioner nr 119 och 129 (utlåtande nr 1) anfört
motiv för sitt tillstyrkande, och tillåter sig utskottet därför att dit hänvisa.

Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2. 3

V idkommande åter propositionens förra del liar statsrådet och
chefen för finansdepartementet i det propositionen bifogade utdraget av
statsrådsprotokollet den 16 april 1915 lämnat följande utredning:

»1 skrivelse den 22 april 1914 har styrelsen för postsparbanken
gjort framställning om viss ändrad lydelse av § 18 mom. 2 i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883, sådant
detta mom. lyder enligt kungörelsen den 4 juli 1902, i syfte att åt
styrelsen måtte beredas utvidgning av området för placering av postsparbankens
medel; och har styrelsen avgivit förslag till den ifrågasatta
ändringen.

Till stöd för sin berörda framställning anför styrelsen följande:

''.Jämlikt bestämmelsen i § 18 mom. 2 av nådiga förordningen
den 22 juni 1883, sådant detta mom. lyder enligt nådiga kungörelsen
den 4 juli 1902, skola postsparbankens överskottsmedel, i den mån desamma
icke behöva genom insättning i bank hållas omedelbart tillgängliga
för att möta uppsägning av innestående postsparbanksmedel, fruktbargöras,
bland annat, genom inköp av räntebärande obligationer, utfärdade
antingen av svenska staten eller av Sveriges allmänna hypoteksbank
eller av kommun inom riket för lån, till vars upptagande Eders
Kungl. Maj:ts tillstånd blivit meddelat, eller ock slutligen av bolag eller
inrättning, så vida, i sistnämnda fall, kommun med Eders Kungl. Maj:ts
tillstånd iklätt sig betalningsansvar såsom för egen skuld till såväl kapital
som ränta.

De obligationer, uti vilka postsparbankens överskottsmedel sålunda
för närvarande få placeras, torde med avseende å säkerhet otvivelaktigt
böra ställas i främsta rummet blaud de värdepapper av nämnda slag,
som vid tiden för utfärdandet av ovanberörda nådiga kungörelse av den

4 juli 1902 funnos i penningemarknaden att tillgå.

Sedermera har emellertid på grund av nådiga förordningen den

5 juni 1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, nämnda
institution medgivits rätt att, för anskaffande av erforderliga medel för
rörelsens bedrivande, mot räntebärande, till innehavaren ställda obligationer
upptaga lån att inom viss tid återbetalas.

Då staten till visst belopp tillskjutit grundfond för nämnda hypotekskassa,
vilken fond ej får av staten för andra ändamål disponeras,
så länge kassans alla förbindelser ej äro fullgjorda, samt då för de av
kassan utfärdade obligationerna ligga såsom säkerhet hypoteksföreningarnas
för erhållna lån utgivna förbindelser jämte belånade reverser med
tillhörande hypotek, torde stadshypotekskassans obligationer i fråga om
säkerhet böra jämnställas med allmänna hypoteksbankens.

4 Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

Under sådana förhållanden och då, med hänsyn till nuvarande
inköpspris, större avkastning lärer kunna påräknas å de förra än å de
senare obligationerna, skulle det för postsparbanken givetvis vara av
fördel om för placering av dess överskottsmedel finge inköpas jämväl
obligationer av konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Såsom här ovan underdånigst omförmälts, få postsparbankens överskottsmedel
fast placeras uti, bland andra valutor, jämväl räntebärande
obligationer, utfärdade av kommun inom riket för lån, till vars upptagande
Eders Kungl. Maj:ts tillstånd blivit meddelat, varjämte ock, på
grund av bestämmelse i § 18 mom. 2 postsparbanksförordningen enligt
dess nuvarande lydelse, postsparbankens styrelse medgivits rätt att intill
högst en fjärdedel göra de bankens medel, om vilka i nämnda mom. är
fråga, fruktbärande genom utlåning mot skuldebrev till kommun inom
riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blivit kommunen av Eders
Kungl. Maj:t meddelad.

Såsom villkor därför att postsparbankens medel må kunna fruktbargöras
genom utlåning till kommuner, vare sig dylik utlåning sker
direkt eller genom förvärvande av obligationer, utfärdade för kommunlån,
förutsättes således, att beslutet om upptagande för kommuns räkning
av dylikt lån skall hava underställts Eders Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse.

På grund av den förändrade lagstiftning angående underställningav
kommunala lånebeslut, som genom lag av den 10 juni 1910 med
1913 års ingång trätt i kraft, kan emellertid beslut om upptagande av
lån för kommuns räkning numera i vissa fall vinna bindande kraft även
utan fastställelse av Eders Kungl. Maj:t.

Då såsom villkor för upptagande, utan underställning hos Eders
Kungl. Maj:t, av dylikt lån, stadgas, att det beslutade lånebeloppet skall
stå i visst angivet förhållande till den beskattningsbara inkomsten samt
det uttaxerade beloppet inom kommunen, torde dylik kommun anses
böra äga större ekonomisk bärkraft än kommun, vars lånebeslut måste
underställas Eders Kungl. Majits fastställelse.

Enligt styrelsens förmenande torde därför bestämmelserna angående
postsparbankens medelsplacering böra så avfattas, att desamma ej
lägga hinder i vägen för postsparbanksmedlens fruktbargörande genom
övertagande av kommunobligationer eller genom utlåning till kommun,
även i det fall att tillåtelse till lånets upptagande ej blivit, på grund
av trallande lagstiftning angående kommunala lånebeslut, hos Eders
Kungl. Maj:t sökt och sålunda ej heller av Eders Kungl. Maj:t meddelad.’

Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2. 5

Vad styrelsen för postsparbanken anfört och föreslagit i fråga om
ändring i sist omförmälda hänseende av gällande bestämmelser angående
postsparbankens medelsplacering giver mig anledning att erinra om
följande.

Intill den 1 januari 1913 var kommunernas skyldighet att underställa
lvungl. Maj:ts prövning beslut att upptaga lån inskränkt till beslut,
som avsågo lån, ställda på längre återbetalningstid än två år (för
Stockholm fem år). Då det visat sig, att särskilt stadskommunerna
begagnat sin fria lånerätt i eu utsträckning, som ur åtskilliga synpunkter
kunde anses betänklig, föreläde Kuugl. Maj:t 1910 års riksdag
(proposition nr 86) förslag till ändrade bestämmelser, avsedda att råda
bot för antydda missförhållande.

I ämnet hade utlåtanden avgivits av dels fullmäktige i riksbanken,
dels överståthållarämbetet efter Stockholms stadsfullmäktiges
hörande och dels Kung!. Maj:ts befallningshavande i länen, vilka jämväl
överlämnat yttranden från åtskilliga kommunala myndigheter. Därjämte
hade styrelsen för Svenska stadsförbundet begagnat sig av lämnat tillfälle
att avgiva yttrande.

Beträffande den lämpliga begränsningen av kommunernas fria
upplåningsrätt hade anförts bland annat, följande.

Riksbanksfullmäktige hade funnit, att statens kontroll icke lämpligen
borde utsträckas därhän, att varje upplåning på kort tid bleve
kommunerna förbjuden utan statens särskilda tillstånd i varje fall.
Ganska ofta kunde nämligen inträffa, att eu kommuns skattemedel eller
andra inkomster icke hunnit inflyta för bestridande i tid av förefallande
utgifter och upptagande av ett kort lån såsom förskott å dessa inkomster
kunde därför bliva nödvändigt. Även andra fall kunde, enligt
fullmäktiges mening, lätt förekomma, då det för en kommun finge anses
fördelaktigt och till och med oundgängligt att hava tillgång till eu
viss kredit på kort tid. Men en sådan lånerätt kunde och borde begränsas
och finge icke av kommunen begagnas för att ersätta den fonderade
krediten.

Åtskilliga kommuner hade i sina yttranden särskilt betonat nödvändigheten
därav, att den fria upplåningsrätten medgåve anskaffandet
av rörelsekapital för kommunalförvaltningens ordinarie årsbehov.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet hade beträffande städerna
framhållit, att gränserna för den fria upplåningen borde bestämmas
dels med hänsyn till kravet på rörelsekapital dels med beaktande av
behovet att upptaga även sådana tillfälliga lån, som icke direkt kunde
betraktas såsom rörelsekapital utan vore avsedda förjindamål av be -

6 Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

stående karaktär. Det kunde i senare hänseendet, anförde styrelsen
vidare, antingen vara fråga om sådana företag, vartill Kung!. Maj:t
redan lämnat tillstånd att upptaga längre lån, i vilkas ställe de korta
finge träda, tills marknaden bleve gynnsam, eller fastighetsköp, som
omedelbart måste göras, eller mindre arbeten och småbelopp, fyllnadsanslag
och dylikt, som man på grund av summans litenhet ej ville besvära
marknaden med, förrän beloppen nått eu viss höjd, varför man
tills vidare nöjde sig med korta lån och väntade med att begära Kungl.
Maj:ts tillstånd för längre.

På grundval av den utredning, ur vilken vissa ledande synpunkter
nu angivits, bestämdes enligt Kungl. Maj:ts, av riksdagen i huvudsak
och i vad här är i fråga antagna förslag den fria lånerätten sålunda.
För städer och landskommuner fastställdes densamma till skillnaden
mellan, å ena sidan, eu tiondel av den sammanlagda inkomst, för vilken
kommunalutskylder skolat för sistförfluten året utgöras, och, å andra
sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i kommunen anskaffas
genom uttaxering. De kyrkliga kommunernas fria upplåning
begränsades till hälften av den summa, som för det sistförfluten kalenderåret
beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering.

Det synes mig tydligt framgå av vad jag nu ur motiveringen till
de sedan 1913 års början gällande bestämmelserna om kommunernas
fria upplåningsrätt tillåtit mig erinra, att gränserna för densamma satts
så trånga som hänsynen till kommunernas behov att genom lån anskaffa
rörelsekapital eller eljest medel för kortare tid ansågs kunna medgiva.
Om också bestämmelsernas avfattning icke lägger hinder i vägen för
att den fria upplåningsm ar ginalen användes även för upplåning på
längre tid och för ändamål av bestående natur, lära dock kommunerna
i regel icke finna med sin fördel förenligt att begagna sig av
denna möjlighet, emedan de därigenom inskränka eller beröva sig möjligheten
att för anskaffande av rörelsekapital o. d. utan underställningupptaga
tillfälliga lån, vartill kommer olägenheten att för sådan tillfällig
upplåning vara underkastad de formaliteter och den tidsutdräkt, som äro
förenade med underställning. För övrigt lära kommunerna i allmänhet
icke kunna påräkna Kungl. Maj:ts fastställelse å lån av tillfällig natur,
då ju den fria upplåningsmarginalen just är avsedd för sådana lån.

Å andra sidan är det givet, att, om Kungl. Maj:t, när tillstånd
till upptagande av lån sökes, finner lånet fälla inom gränserna för den
kommunen medgivna fria upplåningsrätten och på den grund förklarar
hinder ej möta mot lånebeslutets verkställande, ett sådant Kungl. Maj:ta

7

Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

beslut i förevarande avseende är att anse som en tillåtelse till lånets
upptagande.

I avseende å den nu utredda innebörden av 1910 års ifrågavarande
lagstiftning vill det synas mig, att postsparbanken icke bör hava något
intresse av borttagandet utav det såsom villkor för beviljande av lån
till kommuner nu gällande villkoret, att Kungl. Maj:t meddelat tillstånd
till lånets upptagande. Tvärtom torde det för styrelsen vara mera betryggande
att städse kunna hänföra sig till Kungl. Maj:ts beslut i ärendet
än att i förekommande fall nödgas själv undersöka, huruvida ett icke
underställt lån rymmes inom gränserna för vederbörande kommuns fria
upplåningsrätt.

Av nu anförda skäl kan jag icke tillstyrka Eders Kung!. Maj:t att
hos riksdagen göra framställning i syfte av nu ifrågavarande ändring i
§ 18 mom. 2 postsparbanksförordningen.

Den törsta av styrelsen föreslagna ändringen, avseende att bereda
möjlighet till placering av överskottsmedel jämväl i obligationer, utgivna
av konungariket Sveriges stadshypotekskassa, finner jag mig däremot
kunna på av styrelsen anförda skäl förorda.»

Då utskottet icke har någon erinran att göra mot vad i förevarande
proposition föreslagits, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts proposition nr 12S måtte av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 maj 1915.

På det sammansatta utskottets vägnar:

JOHAN E. EKMAN.

Vid detta ärendes behandling inom utskottet hava närvarit:

av första kammaren: herrar Ekman, Gustafsson, Boos, Petersson i Påboda, Lindblad
och friherre Hermelin samt

av andra kammaren: herrar friherre Adelswärd, Söderberg i Stockholm, Söderberg
i Hobbom, Nilsson i Tånga, Ekerot och greve Hamilton.