8
Bankoutskottets utlåtande Nr 7.
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1915 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr
3 angående fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader
för år 1916, i vad densamma innefattar förslag
om beviljande av årliga understöd åt vissa personer,
dels ock en i ämnet väckt motion.
1:°)
I en till riksdagen avlåten proposition nr 3 angående fastställande
av telegrafverkets stat för driftkostnader för år 1916 har Kungl. Magt
föreslagit riksdagen bland annat medgiva, att envar av tillförordnade
föreståndaren för telegrafstationen i Vara Charles Frithiof Julius Nordström,
tillförordnade föreståndaren för telegraf- och signalstationen å Vinga
Anton Petrus Hansson, telefonstationsföreståndaren Karl Mauritz Michael
Nyberg, skrivbiträdet Freja Jaquette Jansson, lokaltelefonisten Maria
Eleonora Haglund, maskinisten Johan Petter Forsgren och linjearbetaren
Lars Nordin må från och med månaden näst efter den, under vilken
vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av telegrafverkets
medel uppbära under sin återstående livstid årligt understöd till
belopp av, Nordström och Hansson 2,000 kronor, Nyberg, Jansson och
Haglund 500 kronor, Forsgren 235 kronor och Nordin, utöver förut beviljat
årligt understöd, 180 kronor, att utbetalas i den ordning, som
gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket.
Ifrågavarande proposition har, i vad densamma innefattar förslag
om beviljande av årliga understöd åt ovannämnda personer, av riksdagen
överlämnats till bankoutskottets behandling.
Beträffande utredningen i detta ärende anhåller utskottet att få
hänvisa till sid. 18—23 samt 25 — 26 i den kungl. propositionen.
Utskottet som i särskilt utlåtande denna dag tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag om årligt understöd åt maskinisten Forsgren till det belopp,
BankoutsJcottets utlåtande Nr 7. 9
265 kronor, som avsetts att utgå av postverkets medel, bär icke haft
något att erinra mot Kung!. Maj:ts ifrågavarande framställning och
hemställer förty
att ifrågavarande proposition, i vad densamma
innefattar förslag om beviljande av årliga understöd
åt envar av tillförordnade föreståndaren för telegrafstationen
i Vara Charles Frithiof Julius Nordström,
tillförordnade föreståndaren för telegraf- och signalstationen
å Vinga Anton Petrus Hansson, telefonstationsföreståndaren
Karl Mauritz Michael Nyberg, skrivbiträdet
Freja Jaquette Jansson, lokaltelefonisten Maria
Eleonora Haglund, maskinisten Johan Petter Forsgren
och linjearbetaren Lars Nordin, må av riksdagen bifallas.
2:o)
_ I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion nr 117 har herr Kloo föreslagit, att årliga understödet till förre
arbetsledaren vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson måtte från och
med år 1916 under hans återstående livstid höjas från 300 kronor till
600 kronor.
Till stöd för ifrågavarande framställning har motionären anfört
följande:
»Vid 1912 års riksdag beviljades på grund av en kung! proposition (nr 46)
förre arbetsledaren vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson ett årligt understöd
av 300 kronor.
Åberopande 1912 års bankoutskotts utlåtande nr 15, vilket ordagrant återgiver
den kungl. propositionen, får jag äran anföra.
Orsaken till att beloppet sattes så lågt som 300 kronor, var dels, att riksförsäkringsanstalten,
vars utlåtande var grundat på tvänne år 1911 av doktor K.
Danelius utfärdade intyg, ansåg arbetsförmågan nedsatt med endast 25 procent,
dels att väl lång tid förflutit mellan Olssons år 1893 på grund av sjukdom erhållna
avsked och framställningen om understöd, och dels slutligen att då ett
understöd av 480 kronor år 1909 beviljades förre arbetsledaren F. H. Nilsson
denne hade varit anställd i telegrafverkets tjänst i 30 år, varemot Olsson endast
kunde räkna 19 tjänsteår och borde han därför ej erhålla mer än 300 kronor
årligen.
Vad då först beträffar den enligt min mening mycket för högt beräknade
arbetsförmågan hos Olsson, bifogas härmed ett nytt intyg av doktor Danelius,
varav framgår, att Olsson åtminstone numera ’är till arbete varaktigt oförmögen’
och som förklaring till att Olsson först år 1911 skulle ha anhållit om understöd,
fastän han avgick ur tjänsten 1893, får jag nämna att enligt styrkt uppgift från
Olsson hade han flera gånger anhållit om sina förmäns framställan om erhållande
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 5 höft. (Nr 6—7.) 2
Motion.
II: 117.
10
jBankoutsJcottets utlåtande Nr 7.
av vederbörligt understöd, dock utan att erhålla något svar å dessa hans vördsamma
framställningar. Så skrev han 1895 till en ingenjör vid verket, 1899 till
en direktör och 1904 till en annan tjänsteman vid telegrafverket. Först hans
anhållan av år 1911 ledde till resultat.
Yad slutligen jämförelsen med förutnämnde Nilssons längre tjänstetid beträffar,
så bör denna jämförelse, enligt mitt förmenande, icke verka till Olssons
nackdel, ty visserligen avgick han efter kortare tjänstetid, men orsaken härtill
var ju eu i tjänsten ådragen skada och sjukdom. Dessutom: Olsson är nästan
medellös och har ännu 5 oförsörjda barn.»
Den i motionen omförmälda, till 1912 års riksdag avlåtna kungl.
propositionen nr 46 innehåller nedanstående yttrande av föredragande
departementschefen:
»Uti skrivelse den 30 januari 1912 har telegrafstyrelsen gjort framställning
om pension åt förre arbetsledaren Håkan Alfred Olsson. Styrelsen meddelar,
att Olsson hos styrelsen anhållit, att, då han under arbete i telegrafverkets tjänst
ådragit sig obotlig sjukdom och numera på grund därav vore urståndsatt att
genom arbete försörja sig och sin familj, styrelsen måtte åt honom utverka pension
under hans återstående livstid.
Olsson är född den 8 december 1857, är gift och har sju minderåriga barn.
Han antogs i telegrafverkets tjänst år 1875, var arbetare åren 1875—1878, arbetsförman
(motsvarande nuvarande befattning som linjeförman) åren 1879—1882 och
arbetsledare (numera linjemästare) åren 1883—1893. Efter att hava under sistnämnda
år tjänstgjort tre månader måste Olsson på grund av sjukdom avgå från
sin befattning. Vid sin avgång ur verkets tjänst åtnjöt Olsson en dagavlöning
av 4 kronor 50 öre samt dessutom 40 kronor i månadsavlöning eller eu avlöning
av tillhopa ungefär 2,100 kronor för år. I sin tjänstgöring har Olsson, enligt
vitsord av sina förmän, städse fullgjort sina åligganden synnerligen plikttroget
och skötsamt samt varit en mycket duglig arbetsledare.
I maj månad 1879 träffades Olsson under pågående reparationsarbete å
telegraflinjen Gävle—Sundsvall av ett olycksfall. Vid överflyttning av telegraftrådarna
från en gammal spännstolpe till en ny sådan befann sig Olsson uppe
i den gamla stolpen, då vid lossandet av sista spännet stolpen rasade och Olsson
föll till marken. Därvid ådrog han sig ett slag i underlivet, på grund varav han
under omkring tre veckor måste vårdas å sjukhus.
Enligt ett telegrafstyrelsen tillhandakommet, av provinsialläkaren G. Stéenhofi
den 22 mars 1910 utfärdat intyg hade Olsson vid läkarundersökning under år
1891 befunnits lida av en svårare nervsjukdom, antagligen förorsakad av överansträngning
och förkylning, och enligt av doktor K. Danelius den 26 september
och den 30 november 1911 utfärdade läkarintyg lider Olsson av neurasteni och
kronisk biåskatarr, vilken sistnämnda sjukdom av läkaren antagits vara en följd
av ovan omförmälda, Olsson övergångna olycksfall. Enligt läkarintygen har
Olssons arbetsförmåga i betydlig grad nedsatts av dessa sjukdomar, och förefinnes
för Olsson icke utsikt att bliva fullt frisk och arbetsför.
Eiksförsäkringsanstalten, hos vilken telegrafstyrelsen anhållit om yttrande,
i vad mån skadan kunde anses hava medfört nedsättning i Olssons arbetsförmåga,
har i skrivelse den 30 december 1911 meddelat, att endast den kroniska blås
-
Haniout.skottefs utlåtande Nr 7. 11
katarr, varav Olsson leda, syntes kunna siittas i samband med berörda skada.
Att, då så lång tid förflutit efter olycksfallets inträffande, kunna med någorlunda
säkerhet bedöma, huruvida de såsom symptom av biåskatarren angivna funktionsrubbningarna
uteslutande vore att tillskriva olycksfallet i fråga eller i vad män
desamma kunde hava påverkats av den nervösa åkomma, varav Olsson jämväl
lede, torde enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande svårligen låta sig göra.
Under förutsättning emellertid, att nämnda symptom uteslutande berodde på
olycksfallet, skulle, därest bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 vore i förevarande fall tillämpliga,
den nedsättning, som berörda åkomma medfört i Olssons arbetsförmåga, böra
uppskattas till ungefärligen tjugufem procent av normal arbetsförmåga.
Intyg från pastorsämbetet i Bödeby församling, varest Olsson är mantalsskriven,
utvisar, att Olsson är medellös. Av andra intyg från kommunalnämndsordföranden
Aug. Danielsson därstädes samt från kyrkovärden Anton Petersson
i Offamåla inhämtas, att Olsson visserligen äger mindre, till 4,000 kronor taxerad
och saluvärderad liemmansdel, men att hans skulder uppgå till minst 3,500
kronor, vadan han särskilt med hänsyn till den stora familjen måste anses vara
medellös. Efter vad telegrafstyrelsen vidare säger sig hava inhämtat, har Olsson,
sedan han lämnade sin anställning hos telegrafverket, försökt i det längsta draga
sig fram på den lilla, starkt skuldbelastade gården, till dess numera ålder och
tilltagande sjuklighet gjort det omöjligt för honom att genom deltagande i dess
skötsel försörja sig och sin familj.
Av vad sålunda anförts anser telegrafstyrelsen framgå, att Olsson med allra
största sannolikhet fått sin hälsa undergrävd och sin arbetsförmåga väsentligt
nedsatt under arbete i telegrafverkets tjänst. Under sådana förhållanden har
telegrafstyrelsen ansett sig böra göra framställning om beredande av pension åt
Olsson under hans återstående livstid.
Yad beträffar densammas storlek, syntes det telegrafstyrelsen vara lämpligt
att begränsa den till 300 kronor. Biksdagen har visserligen, såsom telegrafstyrelsen
erinrar, på framställning av Kung!. Maj:t år 1909 beviljat förre arbetsledaren
Frans Herman Nilsson eu årlig pension av 480 kronor, men Nilsson
hade varit anställd i telegrafverkets tjänst under 30 års tid, varemot Olsson
endast kan räkna 19 tjänstår.
Styrelsen hemställer alltså, att Kung! Maj:t måtte till riksdagen avlåta
framställning om pension åt Olsson till belopp av trehundra kronor, att utgå av
telegrafverkets medel från och med den 1 januari 1912.
Vid åtskilliga tillfällen har riksdagen beviljat årligt understöd åt personer,
tillhörande såväl telegrafverkets som järnvägens personal, vilka ej uppfyllt de i
gällande pensionsföreskrifter stadgade villkor för pension.
I förevarande fall kan anmärkas, att lång tid förflutit, sedan Olsson lämnade
telegrafverkets tjänst, och att detta skedde vid unga år. Denna avgång föranleddes
emellertid av sjukdom, och det synes av den 1891 företagna läkarundersökningen
åtminstone antagligt, att sjukdomen ådragits under Olssons tjänstgöring.
Därjämte torde en viss sannolikhet föreligga för antagandet, att det
olycksfall, varav Olsson drabbats 1879, har del i hans nuvarande ohälsa. Under
sådana omständigheter och då Olsson nu är i stort behov av ekonomisk hjälp,
anser jag det skäligt, att staten lämnar honom något understöd.
Beträffande det av telegrafstyrelsen föreslagna beloppet har jag intet att
anmärka.»
.Bankoutskottets utlåtande Nr 7.
TJtskottet.
Utskottet hyser visserligen någon tvekan rörande lämpligheten av
att redan nu så kort tid efter det riksdagen fattat beslut angående
årligt understöd åt Olsson föreslå en höjning av detsamma. Vad
motionären anfört till stöd för en dylik höjning synes emellertid utskottet
vara förtjänt av beaktande. Det torde nämligen icke kunna
förnekas, att här föreligga särskilt ömmande omständigheter, och då
härtill kommer att, enligt vad av handlingarna framgår, understöd tillgodokommit
Olsson först mycket lång tid efter det han avgått ur
tjänsten, har utskottet ansett sig böra föreslå, att understödet höjes
till 480 ^kronor eller samma belopp, som riksdagen tillerkänt förut
omförmälde arbetsledaren Frans Herman Nilsson och som utskottet
under l:o) här ovan tillstyrkt i fråga om linjearbetaren Lars Nordin.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må besluta, att det av 1912 års riksdag åt förre arbetsledaren
vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson beviljade
årliga understöd, 300 kronor av telegrafverkets
medel, må från och med år 1916 utgå med ett till 480
kronor förhöjt belopp.
Stockholm den 16 februari 1915.
På bankoutskottets vägnar:
I. von STAPELMOHR.
Vid dessa ärendens slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Ekman, Hallin, Wickman,
Boberg, Jönsson och Montgomery; samt
av andra kammaren: herrar friherre Adelsivärd, Söderberg i Stockholm, Söderberg
i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumboda och IAndvall.
Reservation
vid punkten 2:o)
av herrar Hedenstierna, Wickman, Montgomery, Söderberg i Stockholm,
Berg i Munkfors och Jonsson i Gumboda, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.