jBankoutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1915 kl. 2 e. m.
♦
Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för åstadkommande
av bättre luftväxling i riksdagens lokaler.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets behandling
hänvisad motion nr 141 har herr Lindhagen, med åberopande av motiven
i en likaledes av honom väckt motion nr 140 om värme- och ventilationsanordningar
samt städningen i de för statens räkning uppförda byggnader,
hemställt, att riksdagen eller åtminstone andra kammaren för sin del ville
hos riksgäldsfullmäktige anhålla, att i fråga om riksdagshuset eller åtminstone
andra kammarens lokaler måtte efter utredning genom intresserade
vidtagas de effektivaste möjliga åtgärder, som för en skälig kostnad
kunna åstadkommas för vinnande med avseende å dessa lokaler av det i
förenämnda motivering omförmälda syfte.
Herr Lindhagens ovanberörda motion nr 140 är av följande lydelse:
aLandsbygdensf avfolkning och tillströmningen till städerna, särskilt storstäderna,
har framfört den rashygieniska frågan såsom en av framtidens mest angelägna
uppgifter. Det är nämligen obestridligt, att genom industrialismen och
stadslivet en förbränning av människosläkten äger rum, så att släktena i stor utsträckning
försvagas eller gå under åtminstone i andra och tredje led. Huvudorsaken
därtill är minskad tillgång på ljus och luft i det stora hela samt arbetets
förläggande företrädesvis i instängda lokaler jämte dåliga bostadsförhållanden.
Problemet är därför tvåfaldigt. A ena sidan gäller det att bevara och utvidga
en jordbrukande befolkning under omständigheter som gorå, att den kan vinna
större trevnad än nu, och å andra sidan, att i industri- och stadssamhällenas
arbets- och bostadsförhållanden skapa en bättre hänsyn till hygienens fordringar
med särskilt uppmärksammande av behovet av luft och ljus.
För att få uppmärksamheten riktad på dessa angelägenheter, har det visat
sig här som på andra områden nödvändigt att börja röra något vid de olika små
Bihang
till riksdagens protokoll 1915. 8 samt. 23 käft. (Nr 30.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
detaljerna. Endast därigenom väekes alla vederbörandes eftertanke småningom
för saken i sin helhet och sammanhanget mellan alla dess delar. En sådan liten
detalj är uppgiften, att vid uppförande av lokaler för arbete inomhus man tillgodoser
även luftförhållandena i lokalerna och att således även staten i sin byggnadsverksamhet
för dylika ändamål låter noga tillsyn ägnas däråt, att folkhälsans
fordringar därutinnan bliva på möjligaste sätt tillgodosedda.
Det är en ofta återkommande klagan, att i ämbetsverken, även de nya,
luften verkar särdeles deprimerande. Arbetet går trögare. Tankarna vilja därigenom
icke komma, och där de funnits gå de isär. Den allmänna olusten av arbete
i ämbetsverk beror väsentligen av denna känsla, att man ofta blir andligen och
kroppsligen nedbruten på något sätt efter en tids vistelse i dylika lokaler. Detta
gäller säkerligen ock för de genom staten uppförda byggnader för allmänna inrättningar,
samlingslokaler och industriella anläggningar.
Olägenheterna äro å ena sidan at’t tillskriva de så kallade moderna centrala
uppvärmnings- och ventilationsanordningarna samt de större samlingslokalernas
inbyggande mitt inne i huset. Principerna äro nämligen icke här luft och
ljus direkt från naturen själv utan på långa konstlade omvägar, och uppvärmningsmetoderna,
som ofta stå i samband med dessa luftanordningar, äro icke heller
uppfinningar, som ännu kunna sägas ha löst frågan. Tillräcklig allsidig uppmärksamhet
ägnas ej heller alltid denna sak vid byggnadernas uppförande. De anlitade
specialisterna göra utan tvivel sitt bästa, var och en med tillämpning av
sina tillämpade metoder. Men jämförelser med de olika metoderna komma icke
till stånd alltid, nya utvägar eller förbättringar uttänkas säkerligen icke tillräckligt,
och de arbetande människornas egna erfarenheter få ej betyda vad de
borde gent emot teorierna.
A andra sidan är luftens beskaffenhet också beroende av städningen och
rengöringen, framför allt avlägsnandet av dammet. Ett rationellt ordnande av
denna sak torde i de flesta fall vara högligen försummat. Man hör nästan aldrig
talas om något intresse för denna angelägenhet. Den dåliga luften efter dagsarbetet
får ofta stå kvar över kvällen och natten och pyra in sig i lokalerna
och inventarierna, i stället för att den borde genast utvädras. Damningen blir
ofta ofullständigt eller alltför sällan verkställd i följd av blåst på kontroll,
arbetskrafter eller tjänliga metoder. Torrsopning med dammet i högan sky är
ännu en vanlig företeelse. Damsugare användas säkerligen ^ytterst sällan, vilket
dock är förlåtligt, då först nyligen lär blivit förd i marknaden åtminstone på vissa
ställen utomlands en lätthanterlig, fullkomnad och jämförelsevis billig apparat.
Golvbetäckning med otjänliga mattor, som gömma och öka dammet, begagnas
också ofta, vilket dessutom blir en särdeles dyrbar lyx, särskilt i rum med stor
gångtrafik, som snart uppsliter dem. I städningsarbetets organisation brister
merendels ofantligt mycket. Det vanligaste torde vara ett alldeles okontrollerat
entreprenadsystem, vilket är kanske den sämsta möjliga anordningen både ur
effektivitetens synpunkt och av sociala hänsyn. Saken borde ordnas så, att någon
person fick kontroll över rengöringen eventuellt med något mindre arvode, att
städerskorna anställdes direkt av inrättningen och erhöllo den fulla betalningen
från denna, samt att en plan för redskapens beskaffenhet och arbetets utförande
med hänsyn till de särskilda förhållandena fastställdes av inrättningens styrelse.
Efter dessa allmänna erinringar om luftförhållandena i statens byggnader
i allmänhet kan det vara lämpligt att taga såsom ett exempel det nya riksdags
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
3
huset. Alltjämt har från riksdagsmän och inom riksdagshuset arbetande kommittéledamöter
jämte kanslipersonal yppats klagomål över att luften i detta hus
verkar alldeles särskilt deprimerande på dem, som nödgas arbeta där någon avsevärd
tid. Undertecknad ingav hösten 1911 följande skrift i ämnet:
Till fullmäktige i riksgäldskontoret.
Undertecknad tillåter sig härmed göra följande vördsamma anmälan om erfarenheter
av »luften» i det nya riksdagshuset.
Det är ett ofrånkomligt faktum, att en längre tids vistelse dagligen inom nämnda
byggnad inverkar högeligen menligt på hälsa och arbetsförmåga. Den andliga och kroppsliga
spänstigheten nedbrytes småningom hos många. Detta är min genomlevade erfarenhet,
och jag har hört samma klagomål från flera kamrater i andra kammaren. Det är icke
arbetets myckenhet och beskaffenhet, som vållar dessa verkningar. Ty lika mycket arbete
har man även andra tider av året, och det arbete som samtidigt med riksdagen sker i andra
lokaler har icke sådan effekt i samma grad. Det är själva vistelsen i riksdagshuset, som
verkar deprimerande.
Orsakerna härtill äro säkerligen ej så lätta att komma överens om. Men de finnas
i alla fall, och jag föreställer mig för min del, att de äro att söka däri, att byggnadens inre
i görligaste mån hermetiskt avskilts från omedelbar beröring med den naturliga friska luften
utanför, vilken ju är livsfunktionernas källa.
Redan det att husets ytterväggar äro till stor del försedda med granitbeklädnad gör
kanske åtskilligt. Graniten är tämligen ogenomtränglig för den luftväxling genom själva murytorna,
som spelar en så viktig roll.
En annan och säkerligen den förnämligaste orsaken är helt visst de moderna, men
utan tvivel ofullkomliga metoderna att i stora allmänna byggnader vid anordnandet av luftväxling
i möjligaste mån undvika all direkt ventilering och i stället leda luften från ett intag
långa vägar i rör genom källare och murar in till vederbörande rum, därvid den också
skall passera så kallade varmkammare, bestående av upphettade järnelement, vilka i sin tur
uppvärma luften. Efter alla dessa irrfärder och behandlingar kan det ej inträffa annat än
att luften förorenas och förlorar en del av sin livgivande kraft. Genom kontakten med de
heta elementen brännes kanske bort en del vitala beståndsdelar, den långa färden i mörker
utvecklar bakterier och till sist uppblandas den oundvikligen med damm, som särskilt i de
trängsta rören samlar sig i tidernas längd utan att kunna åtkommas.
Slutligen bidrager nog också systemet för värmeledningen, som i riksdagshuset är
byggd på uppvärmning genom varmluft, vilket av flera skäl verkar mera mattande på nervsystemet
än uppvärmning genom varmvatten.
För att taga ett exempel, måste jag säga, att »luften» i lagutskottets nuvarande lokal
blir, när en session pågått en tid, mera nedbrytande än förhållandet var i lokalen i gamla
riksdagshuset. Visserligen skådas i den nya lokalen två stora luftgaller på innerväggarna,
och genom det ena av dessa skulle ovan nämnda slaget konstlad luft tillföras lokalen. Denna
luftväxlingsapparat måste dock alltid hållas stängd i följd av klagomål över starkt drag, när
den är i verksamhet. Man förfar i stället så, att när session avbrytes för frukostrast utluftas
samtidigt lokalen genom att öppna fönsterna.
Det som dock otvivelaktigt verkar mest nedbrytande är vistelsen i de stora plenisalarna.
Åtminstone är detta förhållandet med andra kammarens plenisal. Detta rum är
till en början runt ikring fullständigt isolerat från afl beröring med den verkliga friska
luften. Inga ytterväggar nå fram dit och genom ingångarna inströmmar endast artificiell eller
förskämd luft från omkringliggande korridorer och de rum, som i sin ordning omgärda de
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
senare. Inga desinficierande samt för öga och sinne välgörande ljusknippen inströmma genom
sidofönster. Man måste verkligen fråga sig, om dylika komfortabla och rymliga fängelsehålor
äro ett riktigt system för samlingslokaler för rådplägning, eller om ej det bör ställas
det krav på dem, att de måste nå fram till ytterväggar och livas även av sidofönster.
Uppvärmningen och ventileringen är här ock sammanförd i ett system. Lufttillförseln
består endast av ovan beskrivna genom varmkammare och mörka ledningar framförd
artificiell luft, som sedan till på köpet ledes upp under varje sittplats. Givetvis ligger till
grund härför en teoretisk välvilja, att varje ledamot i kammaren skall fa sitta i ett bad
»av frisk luft», men i praktiken föres han genom dessa mattande, all friskhet berövade ångor
under riksdagens lopp allt mer in i ett slags nirvana. För någon gång, såsom vid ett besök
å en teater, göra dylika anordningar ej så mycket, men här är det annorlunda. Det lärer
nu vara ordnat så i plenisalen, att ifrågavarande konstgjorda luft också kan insläppas uppifrån
och den s. k. förskämda luften utsugas vid våra fötter. Möjligen skulle detta bereda
någon lindring, men försök med detta alternativ har fatt inställas i följd av klagomal
över drag.
Även många åhörare på läktaren till plenisalen säga sig ej på andra liknande platser
bliva så utmattade och rent av sjuka som i andra kammarens plenisal. Jag känner dem
som av denna anledning måst upphöra att såsom förut göra flitiga besök därstädes.
Med det nu anförda tror jag mig som sagt hava till fullmäktige framfört många
andrakammarledamöters verkliga bekymmer, och vagar jag sålunda i anslutning därtill vördsamt
hemställa, att fullmäktige behagade överväga vad som möjligen kan åtgöras för undanröjande
eller åtminstone mildrande av det överklagade missförhållandet.
Stockholm i november 1911.
Carl Lindhagen.
Redan på våren 1911 hade, med anledning av en muntlig anmälan av Daniel
Persson i Tallberg mot luften i riksdagshuset till konstruktören av luftoch
värmeanordningarna, ingenjör Dalgren, denne senare låtit av eget initiativ
verkställa en del undersökningar. Emellertid infordrade riksgäldskontoret med
anledning av förestående skrivelse yttrande från riksdagshusets arkitekt och
ingenjör Dalgren. Sedan dessas yttranden inkommit, överlämnades ärendet till
Tekniska högskolans styrelse, som förordade, att professorerna Westin och Lallersteat
samt doktor Sondén måtte få i uppdrag att avgiva utlåtande. ^ Riksgäldsfullmäktige
uppdrogo därefter åt dessa sakkunniga att avgiva det ifrågasatta betänkandet,
vilket ock sedermera av dem avlämnats.
Rörande sakuppgifterna i skriften ha i de avgivna utlåtandena anmärkts,
att plenisalarnas murytor verkligen till två åttondelar utgöras av ytterväggar
(nämligen mot de små bekanta trånga ljusintagen tran taket, som går ned genom
hela huset); vidare att endast jord- och bottenvåningens yttersidor vore betäckta
med granit och icke de övre våningarnas murytor (fönstrens breda granitskoningar
upptaga dock så stort utrymme, att den putsade murytan ej blir särdeles avsevärd)
samt att lufttrycket är ordnat så, att någon luft från korridorer ej intränger
i plenisalen utan tvärtom plenisalens luft tränges delvis ut i korridorer
och angränsande rum (därav således en förklaring delvis till även dessa lokalers
dåliga luft trots fönsterna).
Om skrivelsens lekmannauppfattning av luftens fördärvande genom sina
långa irrgångar och mångsidiga behandling vill herr Aronsson ej bestämt be
-
liankoutskottets utlåtande Nr 30.
5
strida, att det. möjligen kan ligga något däri, och den sakkunnige experten på
området, ingenjör Dalgren, yttrar: »kanske har herr Lindhagen rätt i dessa antaganden».
Den senare framhåller dock, att fordringarna blivit ställda för högt,
att den metod, som skulle tillgodose dem särskilt i lokaler, där mycket folk samlas,
ännu icke blivit uppfunnen, samt att mångahanda andra närmare angivna
faktorer torde utöver luftens beskaffenhet inverka på kraftnedsättningen (det
senare är självfallet riktigt; mångens erfarenheter från andra håll ådagalägga
emellertid att just luften i riksdagshuset gör en bestämd skillnad; även när
man arbetar ensam i riksdagshuset erfar mången snart en tyngande känsla, som
man ej i samma grad erfar vid arbete under enahanda förhållanden i mången
annan allmän lokal). De tre kommitterade åter inskränka sig till att närmare
utveckla, hurusom genom de använda konstruktionerna gjorts, vad som rimligen
kan göras med den nuvarande teknikens ståndpunkt.
Emellertid framhålla såväl herrar Aronsson och Dalgren som kommitterade,
att åtskilliga åtgärder kunna vidtagas för att något förbättra förhållandena.
Dessa åtgärder synas vara i huvudsak följande:
1) Ozonifiering av luften i lokalerna. Detta är, såsom det säges, med fördel
genomfört i tyska riksdagshuset, vars ursprungliga system för värme och luftväxling
tagits till mönster för motsvarande anordningar inom svenska riksdagshuset.
Experiment med ozonifiering i det senare ha verkställts, men åtgärder lära
avstyrkts av de sakkunnige, såsom föga ägnade att fylla någon betydelsefullare
uppgift.
2) Inrättandet av dels termostater, som automatiskt reglera värmeelementens
temperatur, och dels blandvjngsrör i de senare, så att värmen fördelar sig
jämnt i hela värmeelementen. År 1912 insattes dylika termostater och blandningsrör
i femton utskottsrum.
3) Noggrannt borttagande av damm och förekommande av dammbildningar
i såväl kanaler som de särskilda arbetsrummen. En ansats därtill har ägt rum
genom verkställd inklädnad av de i lufttilloppskanalerna befintliga elektriska
kablarna ävensom genom anbringandet nyligen av luftfiltrerapparater vid mynningen
av luftintagen. En annan ansats är riksgäldsfullmäktiges beslut att inom
riksdagshuset från och med år 1914 avskaffa entreprenad för städningens utförande.
Detta är visserligen otillräckligt men går i rätt riktning. Ganska uppseendeväckande
är därför, att statsutskottot lärer nyligen upphävt fullmäktiges
beslut om städningen, såvitt det rör utskottets lokaler. Möjligen är detta föranlett
av omtanke för att den förra entreprenören, utskottets förste vaktmästare,
ej må tillskyndas en minskning i inkomst av överskottet i den uppburna betalningen
efter avdrag av vad som utgivits för själva städningen. Detta är säkerligen
i och för sig behj ärtan svart; man bör ej taga ifrån en mindre inkomsttagare
någon inkomst, som han vant sig att räkna med i sin dagliga hushållning.
Men detta bör ej ske med uppoffring av rengöringens rationella ordnande och på
städerskornas bekostnad. Saken löses riktigt genom att förste vaktmästaren i
stället får ett arvode för eget arbete med städningens ordnande och övervakande.
Till detta arvode kan ju ock skäligen läggas något personligt tillägg för den,
som under övergångstiden anses bli särskilt lidande.
4) Ilaster i pleniarbetet för lokalens utluftande. Det föreslås härutinnan
för plenisalarna exempelvis 10 minuter varannan timme. En sådan vädring äger
åtminstone för närvarande rum inom lagutskottet, under det utskottet tar sig en
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
halvtimmes frukostrast. Denna vädring, som sker genom fönstren eller sålunda
genom direkt luftintagning, har högst väsentligt förbättrat förhållandena (den
sakkunniga utredningen har, med anledning av skriftens innehåll om luften i
lagutskottet, anmärkt, att vid undersökningen befunnits, att ett skåp blivit satt
framför en av de för lokalens ventilering genom kanalerna i murarna avsedda
ventilerna, vilken därföre ej kommit till sitt vederbörliga bruk). Enligt uppgift
lärer första kammarens plena avbrytas ibland för ventilation. (En olägenhet
möter alltid för ventilation av plenisalarna, att där ej finnas några sidofönster
direkt till friska luften. Kommitterade anmärka att sådana sidofönster underlätta
ventileringen. Ingenjör Dalgren och arkitekten frånkänna dem betydelse
samt anse dem snarare olägliga för stora samlingslokaler. I norska stortingets
sessionssal, som är omvälvd av ytterfönster, får åtminstone en åhörare icke alls
denna tryckande känsla och växande obehag, som man förnimmer i andra kammarens
plenisal och på dess åhörarläktare.)
De sakkunniga synas ha bortsett från en anordning, som på andra håll
visat sig synnerligen effektiv, förmodligen kanske därför, att den ej låter anpassa
sig till det anlagda systemet. I Stockholms stora folkskolehus har också mångenstädes
klagats över den deprimerande luften i följd av de centrala luft- och
värmeledningsanordningarna med uteslutande av de direkta luftintagen genom
fönster eller ventiler på väggarna. Vid tillbyggnader eller nybyggnad på sista
tiden har man emellertid tillämpat ett annat system, i det man gjort direkt intagning
till de särskilda rummen och låtit denna luft, innan den kommit in i
själva rummet, bliva uppvärmd genom det där anbragta värmeelementet. Denna
luftväxling pågår utan olägenhet även under arbetenas gång, och luften i dylika
lokaler lär ha blivit särdeles god, någonting helt annat än efter det gamla systemet.
Förhållandet är emellertid fortfarande, att riksdagshusets luft ej undergått
någon väsentlig förbättring. Åtminstone gäller detta plenisalarna och de lokaler,
som gränsa intill desamma. Utsikterna till att det mesta möjliga därvid blir
gjort vidgas betydligt, om riksdagen själv eller dess andra kammare gör sig till
tolk för behovet. Därav kan en uppryckning i allmänhet i denna angelägenhet
måhända också bliva en följd. Det må blott tilläggas, att man ej härvid får
förbise rengöringen och dammets borttagande. De visserligen vackra, men säkerligen
mycket olämpliga yllemattornas öde kunde därvid till äventyrs också bliva
beseglat.
På dessa grunder väcktes vid 1914 års första riksdag en motion med bl. a.
nedannämnda yrkande, men denna motion hann ej behandlas.
Det hemställes sålunda ånyo,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga, huruvida ej
särskild uppmärksamhet borde och behövde ägnas däråt, att vid uppförande av
byggnader av olika slag för statens räkning luften i arbetsrummen måtte bliva
av tillfredsställande beskaffenhet och att för ändamålet särskilt lämpliga värmeoch
ventilationsanordningar samt en kontrollerad städning efter rationella metoder
komma till stånd.»
Utskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksgäldskontoret
yttrande över ifrågavarande motion och har i samband därmed till
fullmäktige överlämnat en av motionären till utskottet ingiven skrivelse
jämte ritning från förre ledamoten av andra kammaren P. Anderson i
Bankontakottets utlåtande Nr 30.
Arvika rörande luftväxlingen i riksdagens lokaler, vilken skrivelse bifogas
detta utlåtande (Bil. 1). °
Med anledning härav hava fullmäktige i riksgäldskontor^ den 9
innevarande april till utskottet avlåtit eu skrivelse, varav inhämtas, att
tullmäktige i anledning av remissen anmodat ingenjörerna William Andersson
och Wilhelm Dahlgren samt medicine doktorn Klas Sondén och
liugo Iheorell att avgiva utlåtande över såväl motionen som herr Andersons
ovan omförmälda framställning. Av de sakkunniga häröver avgivna
två yttranden återfinnas såsom bilagor 2 och 3 vid detta utlåtande. *
“‘lika hava fullmäktige till utskottet överlämnat två till fullmäktige
av ingenjören J. E. Castberg i Stockholm ingivna skrivelser, innefattande
förslag till förändringar av luftväxlingssystemet för riksdagshusets
plenisalar (bilagor 4 och 5) ävensom förenämnda sakkunnigas däröver avgivna
yttrande (bilaga 6).
Av de sakkunnigas härvid fogade yttranden framgår, att de ei kunnat
finna några bevis därför, att luften ''i riksdagshuset skulle vara dålioävensom
att de ej känna några medel utöver de redan befintliga till att
förbättra uppvärmningen och ventilationen.
•••t Pen ^ ärendet verkställda utredningen synes icke heller anvisa nå^on
möjlighet att undanröja de förmenta olägenheterna. Det vill ock synas
utskottet, som om någon utväg till ernående av det i motionen åsyftade
önskemålet icke för närvarande kan angivas. Utskottet, som emellertid
förutsätter, att nksgäldsfullmäktige icke skola underlåta att åt saken äo-na
nödig uppmärksamhet och, då möjlighet därtill yppas, vidtaga lämpliga
åtgärder 1 motion fm a cm f+Q — „11a_x ° r to
motionens syfte, hemställer alltså,
att förevarande motion II: 141 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 april 1915.
På bankoutskottets vägnar:
o
I. von STAPELMOHR.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
rrnl1. kammaren: herrar von Stapelmohr, Neiglick, Hedenstierna, Ekman,
Hallin, kruslaf sson, Boos och Gelotte samt
„ m av.a;ldrt kammaren: herrar friherre Adelswärd, Vahlquist, Söderberg i Stockholm,
Hellberg x Lycksele, Knstensson, Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga och Lindvall.
Utskottet.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
Bilaga 1.
jao- har bemärkt Eder motion vid årets riksdag rörande luftförhållandena
i riksdagshuset, och då jag som ledamot av andra kammaren under 4 år vant i
tillfälle att lära känna dessa förhållanden och fullkomligt delar Eder uppfattning
om saken, her jag att få lämna mitt lilla bidrag till frågans belysning ävensom
förslag till ändring, som Ni får använda på sätt Ni finner lämpligt. Beträffande
alla de rum i riksdagshuset, som ha minst en sida med fönstren åt fria lutten,
är det ju möjligt att förbättra den kontinuerliga luftomsättningen genom fönsterventilation,
men denna möjlighet saknas helt och hållet i plenisalarna, vårtor luftomsättningen
därstädes måste ske genom de särskilda anordningar — tilloppskanaler
i golv och väggar samt evakueringskanaler vid taket — som för ända
Det
är" synnerligen svårt att kunna åstadkomma tillfredsställande luftväxlingsanordningar,
särskilt då det gäller sådana rum, som riksdagshusets plenisalar
De egentliga fackmännen tyckas stå så gott som rådlösa. Det är icke
län tre sedan hvgieniker och värmeledningsteknici vid ett sammanträde _i btockholm
diskuterade frågan rörande lämpliga anordningar vid luftväxling inomhus,
naturligtvis i avsikt att få fram något gott förslag, men överläggningen ledde
icke till nåo-ot åsyftat resultat. Kungl. Overintendentsämbetet har ju nyligen
yttrat sig i frågan, särskilt med hänsyn till Eder motion, och därvid, om tidningsreferaten
äro riktiga, uttalat den förhoppningen, att det väl i sinom tid skall
framkomma någon lämplig lösning av ventilation sproblemet; således åven dar
samma rådlöshet, som bland de övriga fackmännen på området. Van bestar da
den stora svårigheten att genom mekaniska anordningar åstadkomma tillfredsställande
luftomsättning inomhus? Jo, enligt mitt förmenande uti att kunna sätta
rummens hela luftmassa i rörelse. Vid ventilationsanläggningar är arean av moch
utströmningsöppningar vanligen en obetydlig del av rumsarean, och följden
härav blir, att den inströmmande luften, särskilt om hastigheten i kanalerna är
stor, i stället för att undantränga eller helt uppgå i rumsluften söker sig vägar
genom rummets luftmassa, så att därigenom det beräknade luftombytet blir till
väsentlig del förfelat. . ,
Luftförhållandena i riksdagshusets plenisalar äro långt ifrån tillfredsställande,
och min uppfattning är att många riksdagsmän på grund av dessa förhallanden
tagit skada till sin hälsa. Luften införes på olämpliga stallen, nämligen
mitt under sittplatserna. Grenom denna placering av luftuttagen måste luften införas
ganska varm, vanligen 16—18°. På grund av det stora antalet personer,
som vid plenum vistas i salarna, stiger vanligen temperaturen 2 a 3 grader utöver
gradtalet å den luft, som införes, så att värmen vid längre plenum uppgår till
20° och däröver. Att under längre tid vistas i så varm luft, som dessutom säkerligen
lämnar mycket övrigt att önska med avseende å renheten, måste verka förslappande
samt skadligt för hälsan. Oaktat luften införes så varm var det dock
under min riksdagstid rätt många, som klagade över det »drag», som uppstod vid
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
9
luftuttaget och .sökte skydda sig däremot genom att tilltäppa luftöppningarna
under sina sittplatser. Med nuvarande anordningar är det därför icke möjligt att
införa tillräckligt kvantum luft något svalare än som vanligen användes, emedan
en hel del riksdagsmän icke skulle tåla de kraftiga luftströmningar, som skulle
uppstå under deras sittplatser. En förbättring måste dock enligt min uppfattning
sökas på den vägen, att betydligt mera ny, frisk Juft införes än som hittills skett,
och bör denna luft inte vara varmare än att temperaturen i salarna kan hållas
mellan 16—18°. Jag bifogar en ritning, som visar hur jag tänkt mig att en förbättring
av luftförhållandena skulle kunna åstadkommas. Luften skulle uttagas
1 sitt bänkarnas gavlar och sålunda inte direkt träffa de personer, som sitta på
bänkarna. Utströmningsarean skulle göras så stor som bänkgaveln tillåter, och
skulle säkerligen lufthastigheten vid luftuttagen härigenom kunna nedbringas
under den nuvarande, även om luftkvantiteten ökades "betydligt. Mot förslaget
torde komma att invändas, att genom denna anordning skulle luften efter sin utströmning
i gångarna stiga direkt till evakueringen i taket, och det är ju möjligt
att en del av luften gjorde det, men då temperaturen i salen i regel håller sig
2 å 3“ över inströmningsiuftens värmegrad, Lomme nog denna luft att till väsentlig
de! utbreda sig och bilda det understa luftlagret och sålunda komma de personer
till godo, som sitta i bänkarna. Kan blott ett betydligt större kvantum luft än
som hittills skett utan att drag uppstår, införas i salarna, blir nog luftomsättningen
tillfredsställande, även om en hel del av den införda friskluften går mera
direkt till evakueringskanalerna. Ändringen skulle inte medföra så synnerligen
stor kostnad, och i händelse vederbörande under väntan på luftväxlingsproblemets
lösning skulle vara villiga att söka förbättra det system, som finnes och därvid
möjligen ville pröva mitt förslag, kunde det ju försöksvis utföras på en mindre
“fl av t. ex. andra kammarens plenisal, för att utröna hur det verkade, innan
förändringen genomfördes i sin helhet.
Arvika den 27 februari 1915.
P. Anderson.
Bilaga 2.
Med anledning av till oss remitterade motioner 140, 141, avgivna i Andra
kammaren vid innevarande riksdag av herr Carl Lindhagen, få vi härmed anföra
följande.
Motionerna hänföra sig huvudsakligen till riksdagshusets och särskilt till
Andra kammarens uppvärmning och ventilation, och motionären har återupptagit
den utförligare motivering uti frågan, som innehölls i en skrivelse, som han avlät
till Fullmäktige i Kiksgä 1 ds kontoret i november 1911.
Med anledning av samma skrivelse infordrade Fullmäktige yttrande av
undertecknad Dahlgren såsom konstruktör av uppvärmnings- och ventilationssystemet
och tillsatte dessutom en kommitté, bestående av professorerna E. Lal
Bihang
till riksdagens protokoll 1915. 8 saml. 23 käft. {Nr 30.) 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
lerstedt och O. E. Westin samt underteeknad Sondén för att så grundligt som
möjligt utreda frågan. Denna kommitté gjorde talrika undersökningar under hela
riksdagen 1912. I kommitténs utlåtande av den 11 juli 1912 vitsordades, att uppvärmnings-
och ventilationssystemet fungerade väl, och att undersökningarna över
luftens beskaffenhet givit gott resultat, samt att intet vore att anmärka på skötseln
av systemet.
Kommittén angav dock några förbättringar, som man borde iakttaga för
att vinna bästa möjliga resultat, såsom att i vissa fall nedsätta temperaturen på
värmeytorna, införa "termostater för temperaturreglering, kringkläda vissa elektriska
ledningar för att möjliggöra bättre renhållning o. s. v.
Dessa åtgärder ha i allt väsentligt vidtagits till riksdagen 1913. Kommittén
hade i slutet av sin verksamhet även utfört några försök med ozonisering av luften
i Andra kammaren och hade i sin skrivelse tillrått, att dessa försök borde fortsättas.
En ozoniseringsapparat förhyrdes därför av firman Siemens-Schuckert och användes
för Andra kammaren hela riksdagen 1913 från den 20 februari. Apparaten
var anbragt i friskluftskanalen till Andra kammaren. Den utvecklade
ozonen leddes genom järnrör in i de 4 tuber, som förse Andra kammaren med
frisk luft. Ozonen blev på detta sätt likformigt blandad i hela luftmassan och
infördes i så stor kvantitet, att man med lukten kunde förmärka densamma i
salen, och så att reaktion på ozon t. o. m. kunde erhållas i den från salens
övre del avgående luften.
Ozoniseringen, vars verkliga nytta att förbättra luften alltid varit omtvistad,
kunde emellertid ej förmärkas hava haft någon inverkan på luftens beskaffenhet
i salen. Apparaten borttogs därför vid riksdagens slut. Detta hindrar
ju icke att nya rön inom detta område kunna ge anledning till försökens återupptagande.
År 1914 insattes på förslag av undertecknad Dahlgren en filtreringsapparat
för den införda ventilation sluften. Såsom förut framhållits, är intagningsstället
för luften ovanligt gynnsamt beläget, väl skyddat som det är från rök och gatudamm
genom Norrström och planteringar. Ur detta filter uttogs efter förra riksdagens
slut genom dammsugare cirka 12 liter damm. Enligt låg beräkning hade
då passerat genom filtret omkring 24 miljoner kubikmeter luft. Per kubikmeter
luft gör detta en dammängd av V2 kubikmiliimeter, vilken försvinnande ringa
kvantitet även den avlägsnats genom filtret.
Av de i det föregående nämnda, för Fullmäktige välbekanta fakta torde
klart framgå, att allt, som sakkunnskapen haft att föreslå för luftens förbättrande
inom riksdagshuset, blivit iakttaget. Av herr Lindhagens motion framgår,
att herr Lindhagen också har kännedom om, att dessa åtgärder blivit verkställda.
Men herr Lindhagen klagar dock fortfarande, »att riksdagshusets luft ej har undergått
väsentlig förbättring».
Herr Lindhagen ger i motionen anvisning på det i Stockholms nyare folkskolor
använda nya ventilationssystemet, där fönstren spela en huvudroll, men
förmodar, att det ej låter anpassa sig till det i riksdagshuset anlagda systemet.
Detta ger oss anledning att till besvarande uppställa tvenne frågor:
1) är uppvärmnings- och ventilationssystemet i riksdagshuset omodernt?
2) kan man med skäl beteckna luften i riksdagshuset som dålig?
Beträffande uppvärmning ssystemet skulle man nu säkert för det stora antalet
rum för olika ändamål, oberäknat plenisalarne, välja varmvatten i st. f.
J3ankoulnkoltets utlutande Nr SO.
11
ånga. Men ilen fördel, som man med skäl under senare tid, än då riksdagshuset
byggdes, har tillerkänt varmvattnet, har redan blivit utjämnad, där nedanstående
anordningar vidtagits. Genom de på sista åren tillkomna termostaterna kan man
hålla lika jämn temperatur i rummen med ånga som med vatten. Genom cirkulationsanordning
inom ångradiatorerna kan man få ångvärmeytor av samma låga
temperatur som varmvattenradiatorer. Båda dessa anordningar äro som nämnt
införda i de viktigaste rummen. Vad beträffar plenisalarne, sä skulle de, äeen
om anläggningen utfördes i denna dag, utan betänkande värmas och ventileras
med av ånga värmd luft. Uppvärmningsanläggningen är således fullt modern.
Vad ventilationsanordningarne beträffar, ifrågasätter hr Lindhagen som
förut nämnt möjligheten av att kunna använda direkt frisklufttillförsei genom
ytterväggen i förening med luftens omedelbara uppvärmning. Därjämte rekommenderas
att såsom i skolorna rasta i arbetet och under rasten öppna fönster för
att erhålla kraftigt och omedelbart luftombyte.
Vad plenisalarne angår, är det tydligt, att detta system ej kan komma
ifråga redan fördenskull, att de ej ha några fönster, och ej heller sådana ytterväggar,
i vilka friskluftöppningar kunna ifrågasättas. Dessa väggar gränsa" nämligen
till trånga ljusgårdar, där luften måste anses vara av mindre god beskaffenhet.
Att ventilera dylika salar är ett så komplicerat problem, att det ej
torde krävas att vid detta tillfälle bevisa den direkta ventilationens omöjlighet
t. o. m. vid annat byggnadssätt än det som nu en gång blivit tillämpat.
Vad utskottsrum o. d. beträffar skulle ju möjligen det föreslagna systemet
kunna komma i fråga vid en nybyggnad, om ock i modifierad form. Men vad
som där redan nu kan och bör begagnas, det är rasterna i arbetet och fönstervädringen.
Beträffande det befintliga ventilationssystemet i dess helhet må sägas, att
det utföres på samma sätt än i dag såsom t. e. i Stockholms nya rådhus och i
tekniska högskolans nybyggnad, och att det därför icke kan sägas vara omodernt.
Beträffande riksdagshusets mindre lokaler hade dock luftvägarnas förkortande
varit önskvärd. Denna anmärkning berör dock icke plenisalarne, vid vilka luftvägarne
icke lämna rum för någon anmärkning.
Om alltså uppvärmnings- och ventilationssystemet är utfört med teknikens
alla nu till buds stående hjälpmedel, så förefaller det rätt egendomligt, om luften
i riksdagshuset skulle vara så dålig som hr Lindhagen vill göra troligt.
De av den förra kommittén gjorda undersökningarne visa, att en riklig
inängd luft tillföres plenisalarne, och de kemiska analyserna angåvo även luften
såsom god enligt för dylika lokaler antagna normer.
Granskar man de av övermaskinisten förda protokollen över uppvärmningen
och ventilationen av kamrarne, finner man, att då och då enstaka klagomål
förekommit över »drag» eller för hög värmegrad. Men några- allmänna klagomål
framgå icke, vare sig av protokollen eller enligt övermaskinistens uttalade
uppfattning. Den innersta orsaken till hr Lindhagens klagomål torde ligga i det
olösligg ventilationsproblem, som kan uppställas så: av tvenne personer, som sitta
bredvid varandra i samma sal, fordrar den ene mycket luft och sval rumstemperatur,
under det att den andre vill ha varmt och har en skräck för all luftrörelse.
Man har då ej annat än att försöka en medling mellan dessa bådas önskningar
med risk att båda parterna bli missnöjda.
Mycket vanligt är också att skylla på »luften» och »moderna värmeledningsanordningar»,
obehag, som kanske härledes av helt andra orsaker. Utan att
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
gå in på ett för oss såsom ingenjörer främmande område, må det dock vara oss
tillåtet att nämna de långvariga överläggningarne i utskotten och i kamrarne,
som ju kunna pågå ända till 11 å 12 timmar pr dag och långt in på natten, såsom
närmare till hands liggande orsaker till trötthet och olust än någon viss
förmodad dålig egenskap hos luften i lokalerna.
På grund av vad vi sålunda anfört få vi uttala, att vi ej kunna finna
några bevis därför, att luften i riksdagshuset skulle vara dålig, ävensom att de
ej kände några medel utöver de redan befintliga till att förbättra uppvärmningen
och ventilationen.
Stockholm den 13 mars 1915.
Med anledning av till oss remitterad skrivelse av den 27 febr. detta år
utav förre riksdagsmannen P. Anderson i Arvika, få vi härmed yttra följande.
Herr Anderson avser enligt beskrivning och medföljande ritning att flytta
de befintliga utströmningsgallren för friskluft, vilka nu befinna sig mitt under
varje stol-par i plenisalarne, till samma stol-pars gavlar. Gallren skulle på samma
gång göras så stora som möjligt och med en trumma förbindas med det mitt
under stolparet befintliga hålet i golvet. Denna anordning skulle, enligt herr
Anderson, tillåta införande av mycket större luftmängd i salen och därtill med
lägre inströmningstemperatur än som nu är brukligt utan att dragförnimmelse
skulle stå.
en är emellertid icke så enkel. Det är nog säkert, att varken luftmängden
kunde ökas eller temperaturen sänkas, utan att ropet på drag skulle
bli allmänt. Den jämförelsevis kalla och därtill kraftigare luftströmmen måste
enligt herr Andersons förslag komma att stryka utefter varje persons ena sida.
Det finns ingen sannolikhet, att flertalet riksdagsmän skulle tåla detta.
Herr Andérsons förslag lider även av direkt praktiska svårigheter. Gallren
i gavlarna kunna icke, som herr Anderson föreslår, göras större än de befintliga,
i verkligheten bleve de i stället något mindre, såvida ej stolgavlarna skulle ombyggas.
Lufthastigheten kan ej ytterligare nedsättas, den är redan nu ytterst
ringa, nämligen max. 0,3 m. per sek., och avlägsnar man sig så långt från gallret
som till stolens yttersida, så rör sig ej längre en känslig anemometer. Göres
gallret större, blir blott en del därav effektivt; i det övriga blir ingen rörelse.
Den föreslagna lufttrumman bleve till hinder för de sittandes fötter, såväl den
trumma, som skulle ligga framför en viss sittplats som den trumma, som skulle
ligga mitt under samma sittplats. Som anordningen nu är, har man sorgfälligt
William Andersson.
Klas Sondén.
Wilhelm Dahlgren.
Hugo Theorell.
Bilaga 3.
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
13
undvikit alla »dammhyllor». Inga liggande trummor finnas, där dammet kan
samla sig, utan endast vertikala hål genom golvet. Herr Andersons förslag
innebär att anordna omkr. 200 st. luftkaualer, i vilka skulle finnas dylika »dammhyllor».
Detta kan icke anses medföra en förbättring av den införda luften.
Kommer så härtill, att det icke kan underkännas en rätt avsevärd praktisk betydelse,
att gallren f. n. äro nästan osynliga, medan de enligt herr Andersons
förslag bleve mycket synliga och lätt åtkomliga för handen, så måste man anse,
att herr Andersons förslag skulle innebära en given försämring, som säkerligen
i viss mån skulle bidraga att försvåra skötseln av anläggningen.
Att i övrigt ingå på skrivelsens behandling av ventilationsproblemet torde
icke vara erforderligt, utan tillåta vi oss på grund av det ovan anförda att avstyrka
herr Andersons förslag.
Stockholm den lo mars 1915.
William Andersson. Wilhelm Dahlgren.
Klas Sondén. Hugo Theorell.
Bilaga 4.
Med avseende _ på den av herr riksdagsman Lindhagen väckta frågan rörande
luftväxlingen i Riksdagens lokaler, får jag härmed vördsamt meddela följande
utredning, baserad på uppgifter och data, mottagna från det av mig här
representerade engelska bolaget »Ozonair Limited», 96 Victoria Street, London.
Bolaget skriver följande:
Vi hava mottagit Edra brev av den 23 och 24 beträffande föreliggande
fråga, och hava givit denna en ingående prövning och granskning för att åstadkomma
en utredning som kan sätta Eder i stånd att anordna en ventilationsinstallation
i denna byggnad, som torde bliva en fullkomlig succés mot en minimal
omkostnad. Vi äro nu i stånd att framlägga för Eder en plan och en del förslag,
vilka, om de noga genomföras, skall giva, härom känna vi oss övertygade,
ett resultat som helt och hållet kommer att ändra de nuvarande förhållandena.
Det har ej endast varit vår strävan att åstadkomma en ändamålsenlig förbättring
utan även att utföra denna på enklaste sätt.
Det finnes flera orsaker, varför den närvarande ventilationsinstallationen
icke är en succés. De två förnämsta orsakerna äro den metod som användes för
luftens behandling och fördelning; med mindre dessa äro förbättrade, kunna Ni
ej vänta att erhålla ett fullt ut gynnsamt resultat; men om en ändring av fördelningsmetoden
är omöjlig, så kan’en ändring av luftens behandling åstadkomma
en betydlig förbättring, men naturligtvis blir denna förbättring icke så genomgripande
som om alla våra förslag följas.
Vad luftens behandling beträffar, är det nuvarande förfaringssättet sådant,
att de verkningar, som Ni önska att undvika, äro ökade, med den följd att luf
-
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
ten kännes tung och kvav, och frågan om luftkvantiteten kan ej inverka på detta
förhållande med mindre Ni ändra behandlingssättet. Luften är i synnerhet när
den skall uppvärmas alltför torr. Som Ni vet är luften under denna årstid kylig
och innehåller därför en mycket liten kvantitet fuktighet, vilket ingen.skada
gör, så länge luften hålles vid en låg temperatur, som är fallet ute i fria luften;
men när Ni uppvärmer luften till 20° från t. ex. nollpunkten, är verkningen
härav att göra luften mycket absorberande, eller svamplik, och den utövar
en mycket obehaglig och skadlig verkan på individens mun och strupe.
Luftens tendens är att upptorka allt vad den kommer i beröring med. Mediet
mot detta är att fukta luften och vi föreslå att något av det första som bör göras
är att använda en fuktningsapparat; eu sådan kunde kombineras med ett vattenfilter,
d. v. s. luften kunde grundligt tvättas och samtidigt fuktas till den önskade
graden. Dessutom borde en ozonapparat installeras och luften ozonifieras tillräckligt
för att giva den den angenäma friskheten som är ett kännetecken på
ozonhaltig luft. Hela frågan om ozonifiering blir alltså att använda endast tillräcklig
ozon utan att någon egendomlig lukt blir märkbar. Den enda skillnaden
som kan upptäckas, är att den ozonifierade luften är mycket frisk och behaglig,
medan den vanliga luften bar en obehaglig lukt och kännes tung. An vidare om
ånga användes till uppvärmning av luften och denna ånga överskrider ett mycket
lågt tryck, är detta ett annat stort fel, som lätt. kan ändras genom att reducera
ångtrycket. Om genom detta sätt luften icke tillräckligt uppvärmes, sa kan
den extra erforderliga värmen erhållas från tvättnings- och fuktningsapparaten,
vilket under vintertiden kan utföra arbetet med varmt vatten. Detta skall uppvärma
luften betydligt och skall också hjälpa till att öka fuktighetsgraden.
Rörande fördelningen av luften, anse vi den metod, där luftintagen äro placerade
under sittplatserna, förkastlig. För det första så är varje metod, som för
luften in vid golven, sämre, därföre att den, mera är någon annan metod, frambringar
drag, eller åtminstone en känsla av drag och är enligt vår uppfattning
just sättet varigenom luften göres oren. Faktiskt är att mera smuts finnes i den
luft som fördelas på detta sätt, än i luften innan den passerade reningsapparaten.
Metoden är mycket ohygienisk och en av de sämsta som kan planeras. Det förefaller
oss att sättet varpå luften i denna parlamentsbyggnad fördelas, är sämre
än andra metoder. Som Ni kunna inse och för orsaker som här ej behöva nämnas,
är det ej ändamålsenligt att taga in den rena luften under den mänskliga
kroppen. Detta bidrager till att luften alltid kännes tung och kvav och ej är
angenäm att vistas i, än vidare som Ni påpekar, så skall man känna sig besvärad
av drag om en tillräcklig mängd luft införes för lokalens fullständiga ventilation,
och detta är ej att undra sig över. .Enligt ritning som Ni sänt oss av
lokalen, tycks det ej vara förbundet med svårigheter att ändra detta system och
vi vilja föreslå att anbringa flata rör i plenisalarnas hörn och halvvägs mellan
dessa, alltså i allt 16 rör, vilka skola utmynna i lokalen 2,b meter över golvytan.
Dessa rör kunna göras mycket tunna och ornamenterade i överensstämmelse
med befintliga dekorationer och färger. Rören kunna ledas längs golven
och förenas med luftreservoaren och allt detta kan utföras på ett enkelt sätt. De
nuvarande öppningarna i golven under herrarnas stolar kunde stängas..
Vi hava en vidsträckt erfarenhet med avseende på bruket av individuella
ozonapparater i större eller mindre rum, kontor, hospitaler etc. Även rum som
ej ha någon artificiell ventilation; att döma från det antal apparater, vilka vi
Bankoutskotteta utlåtande AV 30.
15
ständigt avyttra, är det självklart att användandet av dessa apparater är mycket
förordat, vilket även framgår av de många intyg som vi lia från kunder i alla
världsdelar. Där ingen fläkt finnes är det mycket lämpligt att anbringa dessa
ozonapparater över ett mindre intag. De apparater som äro försedda med en fläkt
skola draga in luften och fördela den. Om sommaren när fönstren kunna öppnas
så kan en apparat som anbringas framför ett fönster, fördela den friska luften i
rummet, efter att hava ozonifierat den. Där inget friskluftintag finnes och där
fönster ej kunna öppnas, befinnes ett tillfälligt användande av ozonluftapparaten
mycket välgörande genom att motarbeta luftens kvavhet och tryckande egenskaper.
Rörande det förut företagna experimentet med ozonapparat, är det omöjligt
att noga angiva orsaken till att nämnda apparat förorsakade en obehaglig jukt,
men en å två orsaker kunna finnas. För det första är det möjligt att själva
ozonen var för mycket koncentrerad. Det är även alltid vår regel, som redan
nämnd, endast att ozonifiera luften i den grad, att ozonlukten ej blir märkbar,
d. v. s. om en person kom in i ett rum där vårt system arbetade, så skulle vi
endast önska att han fann luften mycket ren och frisk.
Detta resultat kan endast erhållas genom anbringandet av en reglerande
anordning så att ozonens styrka noga kan bestämmas; våra installationer äro
alltid försedda med sådant arrangement. Vi känna ej till om Eder ozonapparat
var försedd med sådan regulerande anordning, men vi hava förut sett en eller
•två av de nämnda bolag tillverkade apparater, där ej någon regulator funnits.
Det är därför möjligt, att den i föreliggande fall tillförda ozonen var för stark.
Soin förut nämnts, är det även nödvändigt att apparaten ej utvecklar nitrogenoxider;
vi garantera att våra apparater ej utveckla sådana gaser.
För de tio kommittérummen enligt Eder skiss, kunna vi rekommendera en
av våra standardtyper av apparater, som antingen kunde uppställas framför friskluftintaget
eller anbringas i en. försänkning i väggen. De kunna arrangeras så
att de kunna genom en elektrisk ledning sättas i gång från en annan punkt i
rummet.
.Om Ni så önskar, skall det vara oss ett nöje att utarbeta ritningar, beskrivningar
m. m. av de arrangement vi föreslå och att giva Eder fullständiga
instruktioner med avseende å de ändringar, som vi hava förordat och noga visa,
hur varje detalj skall utföras, för att göra planen fullt ut tillfredsställande.
Jag har muntligen förklarat för en av herrar kommitterade en del av de
åtgärder, som Ozonair Limited föreslår beträffande ändringen av luftintagen och
behandlingen av luften i riksdagens lokaler, och givit nämnda kommitterade avskrift.
och översättning av en del intyg från olika länder, där ozon ventilation
med framgång har använts.
Som ett tillägg till denna utredning skall jag om ett par dagar hava äran
insända till herrar fullmäktige ett utlåtande, baserat på uttalanden från auktoriteter
som stå utanför nämnda ozonbolag.
42 Dalagatan, Stockholm den 12 mars 1915.
Med största högaktning
J. E. Castberg,
__ ingenjör.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
Bilaga 5.
Följande utredning är baserad på utlåtande av auktoriteter, vilka stå utom
bolaget Ozonair L:td, och som även behandla ventilationsfrågan från vetenskaplig
synpunkt.
Man har funnit, att volymkvantiteten av den av människor utandade kolsyran
kan tagas som index till volymen av de genom sådan utandning.framkomna
organiska substanser, som tillföras luften, och då luften anses vara frisk när den
genom respiration och utandning framkomna kolsyran ej överstiger två volymdelar
på 10,000 (tiotusen), och då en vuxen person under arbete utandas _c:a
0*o2 kubikmeter kolsyra per timme, så blir den nödvändiga tillförseln av frisk
luft per individ per timme ^= 100 kubikmeter, vartill kommer ett
mindre kvantum luft nödvändig för att absorbera 0''04 kg. vattenånga som utvecklats
från den genom hudens porer framdrivna fuktigheten; dessutom utstrålar
från kroppen c:a 400 värmeenheter per timme, vilka även av luften skola
absorberas.
De uppgifter jag erhöll i riksdaghuset angiva en lufttillförsel av 45 kubikmeter
per sittplats i andra kammarens plenisal och 35 kubikmeter i första kammaren,
och endast 20 kubikmeter per individ (maximum) på läktaren i första
kammaren. Mera luft kan visserligen av de i källaren befintliga två fläktarna
tillföras plenisalarna, men detta önskas ej av riksdagsmännen i vanliga fall, då
härigenom för starkt drag uppstår. Om lufttillförseln på gallerierna överstiger
20 å 25 kubikmeter per sittplats känner man sig besvärad av drag från dessa
gallerier till plenisalens golv, vilket ökar behovet av lufttillförsel till c:a 120
kubikmeter per individ i plenisalarna och 80 på läktarna, alltså i medeltal 100
kubikmeter. I torrt, kyligt väder är 100 kubikmeter frisk lufttillförsel per
vuxen individ per timme tillräcklig; men på en mild vårdag med fuktig, tryckande
atmosfär behöves i synnerhet torr luft för att de i rummen närvarande
personerna skola befinna sig väl, och luften kan på en sådan dag vara så fuktig,
att det vore önskvärt genom särskild anordning att kunna reducera fuktighetsgraden
av luften i lokaler, där ett större antal personer vistas under längre tid.
Den till plenisalarna inströmmande luftmängden minskas enligt meddelande
än ytterligare genom att herrar riksdagsmän anbringa böcker eller liknande
föremål för att skydda mot drag framför de under sittplatserna öppna
luftintagen, varigenom den inströmmande luftmängden antagligen minskas till
25 ä 30 kubikmeter per timme mot de 100 ä 110 kubikmeter erforderliga; kommer
härtill luftens otillräckliga renhetsgrad, huvudsakligen förorsakad genom olämplig
placering av öppningarna nära golvet direkt under den mänskliga kroppen,
kan man ej förundra sig över att luften skall kännas tryckande och kvav efter
att långvariga förhandlingar pågått i dessa salar. Det har än ytterligare konstaterats
att luft som ledes in i rum nära golvytan absorberar en betydlig mängd
dammpartiklar och förorenande beståndsdelar, innan denna luft stiger tillräckligt
i höjden för att kunna tillgodogöras av respirationsorganen, och ej minst är detta
fallet där mattor eller andra ojämna ytor finnas nära golven.
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
17
lnftAr» ^Sea in Sen°m en eller flera öppningar nära taket måste
luften genom särskilda därtill anordnade medel forceras till lägre delar av rum“eoV
l .de* hä.r föreliggande fallet tages den friska luften in nära golven, dess
hastighet år ringa och luften är förhindrad från omedelbar vertikal stigning
genom de över intagen befintliga stolarna och däri sittande personer: allt detta
förorsaka^ en mvcket svag luftcirkulation och tvingar den inströmmande friska
luften att dreja kvar i närheten av golven längre än önskligt är, och härigenom
sorberar luften långt mera damm och andra förorenande beståndsdelar från
golv, mattor, möbler, böcker etc., samt emanationer från kläder och personer
innan luften nar respirationsorganen.
.1^nf,I’fnSa® däremot luftintagen mellan de två extrema höjderna, tak och golv
i.l e^emPef .s°m f)är förordats 2''5 meter över golvytan, så undvikas de nyss
namnda svårigheterna, luften kan givas en större inströmningshastighet, och flen
nar respirationsorganerna innan den når den övriga delen av människokroppen,
kläder, möbler och en dammhaltig golvyta; detta medför så påtagliga fördelar
att eu stor del av de nu befintliga svårigheterna vid luftväxlingen därigenom
av„iigsn,as’ ocl\,™?d lämplig ozonofienng av luften kan en rationell och tillfredsställande
ventilation av lokalerna på bättre sätt uppnås. På ett avstånd av c:a
1 meter kännes intet drag från öppningar 2x/a meter över golvytan, och luften
cndttilationL^ ^ S^V * lokalen under inflytande av den befintliga luft
^
Under vår- och sommarmånaderna är det nödvändigt att tvätta luften ren
„ ,n oamm etc. samt stundom kyla och stundom torka den. Om vintern är det
fuktighetsgrad 6 endast att uPPvärma och filtrera luften utan även att öka dess
Omkostnaderna för utförande av dessa åtgärder äro jämförelsevis små och
resultatet av de föreslagna förbättringarna, i synnerhet i ett fall som det här
föreliggande, skall säkerligen uppskattas av alla intresserade parter.
btockholm den 13 mars 1915.
Med största högaktning
J. E. Castberg,
ingeniör.
Bilaga 6.
Med anledning av till oss remitterade tvenne skrivelser av ingeniör J. E
Castberg av den 121 och 13 sistlidne mars, vilka avhandla omfattande förslag till
förändring av ventilationssystemet för riksdagshusets plenisalar, få vi härmed
yttra följande.
. ... Förslagsställaren är agent för ett engelskt bolag, Ozonair L:td, vars specialitet
är tillverkning av ozonisenngsapparater. Nämnda bolag har ej låtit sig
nöja med att rekommendera sina ozoniseringsapparater utan har givit sig in på
Bihang till riksdagens protokoll 1015. 8 saml. 23 käft. (Nr 30.) 3
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
18
eu ingående kritik av hela ventilationssystemet. För att förstärka denna kritik
har hr Castberg, som enligt egen uppgift icke är fackman i ventilationsfrågor, i
denna senare skrivelse sammanfört utlåtanden av icke namngivna »auktoriteter,
som stå utom bolaget Ozonair L:td och behandla ventilationsfrågan från veten
^
^BiUla^ skrivelserna hava det gemensamt, att de förutsätta, att varken kunskaper
eller erfarenhet uti ventilationsproblemets enklaste frågor stål’oss till buds
här i Sverige, och de engelska auktoriteterna anse sig tydligen hava framfört för
oss alldeles okända synpunkter och erfarenheter. . .
Vi torde i det följande få tillfälle att visa, att intet för oss nytt eller
obekant framkommit genom den framlagda kritiken.
De gjorda anmärkningarna äro av trenne slag:
1) luften skall behandlas på annat sätt än som hittills skett;
2) ventilationsmängden skall ökas till omkring 3 gånger sa stor som den nu
varande*
3) luften skall’införas i salarna på annat sätt än som hittills skett.
Beträffande luftens behandling upplyses, att den skall filtreras, fuktas ocii
vid andra tillfällen torkas och kylas, och att den alltid skall osomseras.
Att luft filtrering sanordning nu linnes i riksdagshuset är hrr fullmäktige
bekant. I vår skrivelse av den 13 mars till hrr fullmäktige hava vi redogjort
för densamma. Den infördes icke förr än till riksdagen 1914, ehuru rum darfor
beretts redan vid riksdagshusets byggande. Orsaken, varför filtret ej genast insattes,
var, dels att den införda luften ansågs vara så ren, att faltrering vore
obehövlig. Dels fanns vid tiden för riksdagshusets byggande ej något filter, som
man kunde ge obetingat erkännande. Vidare fanns då ej dammsugareapparater,
som nu blivit en värdefull hjälp för rengöring av luftfiltra. Och ett icke reno-jort
filter är sämre än intet filter alls, därom synas alla kunna vara ense. hor
ått emellertid allt skulle göras, som kunde anses medföra någon vinst för luftens
beskaffenhet, infördes som sagt ett filter av ny och god konstruktion 1914. Huru
mycket nytta detta filter gjort kan bedömas av vår förut aberopade skrivelse.
Där meddelas, att det borttagna dammet utgjorde omkring 7* kubikmillimeter
(alltså icke så mycket som ett knappnålshuvud) pa varje kubikmeter luft. Om
denna dammängd följt med luften eller icke, torde vara ganska likgiltigt. .Något
fel kan åtminstone ej sägas ligga däri, att filtreringsapparaten ej tidigare blivit
Fuktning sapp ar a i e r för luften hava funnits ända från början. Deras användning
slutade dock snart, då man fann att fuktigheten ej var till någon nytta.
Prof. Fischer från Hannover, som blev kallad att bedöma förslaget till uppvärmning
och ventilation av riksdagshuset, innan detsamma kom till utförande,
säde om fukta ingsapparaten: »Ni kan ju sätta dit den, men den bär aldrig använd».
Hygienici hava nu i allmänhet frångått den en gång omfattade asikten,
att luften borde bibringas en rätt stor fuktighetshalt. Beträffande lokaler, där
många människor äro samlade, är det avgjort eu fördel, a,tt luften är relativt
torr. Man fördrager i torr luft vida bättre en oundviklig hög rumstemperatur
Om till denna höga temperatur kommer fuktighet hos luften, då blir den just
vad vi kalla tryckande och kvalmig. Orsaken härtill är påtaglig: perspirationen,
vars ändamål är att reglera kroppstemperaturen, försiggår kraftigt i den torra
luften, men motverkas i den fuktiga. Vad faktighetshaltens inverkan pa ande
-
Bankoutskottels utlåtande Nr ■10.
1!»
dräktsorganen beträffar, är denna omtvistad. Somliga rekommendera ju den torra
bergsluften t. o. m. ökenluft, andra den fuktiga sjöluften.
Skrivelsen talar också om, att vid andra tillfällen tvärtom kyla och torka
den alltför fuktiga luften. Detta må vara en fordran, som kan passa i England,
men i vårt klimat behöva vi verkligen ej bekymra oss härom. Det har visat sig
att temperaturen i plenisalarna under de två sommarriksdagarna ingalunda varit
besvärande hög. Härtill har just det i den Lindhagenska motionen förkättrade
byggnadssättet av plenisalarna samt de klandrade luftkorridorerna i källaren
bidragit.
Beträffande ozonisering av luften hava ju hrr fullmäktige låtit anställa
omfattande försök utan att något därmed anses hava vunnits, varför ozoniseringsapparaten
borttagits. Denna apparat var utförd av den världsbekanta firman
Siemens-Sehuckert. Därest det anses lämpligt ytterligare fullfölja dylika försök,
finnes dock ingen anledning att utbyta de Siemenska apparaterna mot oss obekanta
apparater från Ozonair L:td.
Hr Castbergs tal om »nitrogenoxider», varmed väl torde avses oxidationskroppar
av luftens kväve, synes i hög grad ovederhäftigt. Detsamma kan ock
sägas om den »regulator», hr Castherg förordar för att hålla ozoniseringen inom
vederbörliga gränser. Ehuru icke den minsta antydan om konstruktionen av
nämnda »regulator» göres, torde vara uppenbart, att bär icke kan vara fråga om
någon apparat, som automatiskt reglerar in luftens ozonhalt. Och sker icke
detta, måste såväl vid den engelska som vid den tyska apparaten ozonhalten i
rumsluften bliva beroende av den myckenhet ozon, maskinisten tillförer densamma.
Beträffande ozoniseringsfrågan kunna vi slutligen meddela, att i tyska
riksdagshusets plenisal ingen ozonisering förekommer samt att föreståndaren för
Tekn. Högskolans i Berlin-Charlottenburg provningsanstalt för uppvärmningsoch
ventilationsapparater, professor K. Brabbée, på vår särskilda förfrågan förklarat
sin personliga åsikt vara, att ozonisering av luften endast är till fördel
för vissa industriella ändamål men onödig för samlingssalar, skolor, parlament
o. d.
Våra erfarenheter här liksom annorstädes gå således ut på, att man skall
taga luften sådan den är, där man har tillgång till ren luft. Varje behandlingav
luften, som går ut på att göra ren luft bättre än den finnes i naturen, kan
med skäl misstänkas. Man kan väl svårligen gå längre i det konstlade, än när
herr Castberg eller hans bolag föreslår att om sommaren sätta en ozoniseringsapparat
i det öppnade fönstret för att »förbättra» sommarluften.
# Herr Castberg ger sig genom sina engelska auktoriteter in på en teoretisk
undersökning av den behövliga ventilationens storlek.
Då man tager luftens kolsyrehalt som mätare på dess renhetsgrad, måste
man gå fram med mycken försiktighet. Kolsyrehalten kan ofta vara missvisande
beträffande luftens verkliga beskaffenhet. Den siffra å »tillåtlig» tillväxt i luftens
kolsyrehalt, som herr Castberg anger, är i varje fall orimligt låg och kan icke få
läggas till grund för beräkningen över luftbehovet. Herr Castbergs uppgift om
den per individ utvecklade värmemängden är fullständigt vilseledande. Den uppgivna
siffran måste nämligen för att vara rimlig avse engelska värmeenheter,
oaktat alla andra uppgifter äro lämnade uti metermått.
Med de gjorda anmärkningarna kommer herr Castberg till en behövlig
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
luftmängd av 100—120 ni3 pr person och timme. Enligt vid upprepade tillfällen
avgivna förklaringar av maskinisten har denne snart sagt alltid sökt gå till den
maximigräns för lufttillförseln, som av herrar riksdagsmän tolereras, utan^att de
alltför mycket klaga över »drag». Och denna gräns har vant 35 å 45 m3/t. per
individ. Häremot anför visserligen herr Castberg, att förhållandena skola bliva
helt andra, om sättet för luftens intagande i salen ändras.
I förbigående vilja vi härvid anmärka, att denna fordran på en tre gånger
så stark ventilation icke kommer för oss överraskande. Dylika uppgifter får man
också från Amerika. Däremot icke från Tyskland. Förhållandet är nog, att särskilt
engelsmännen äro mycket okänsliga för drag, under det att vårt folk antagligen
sätter rekordet i känslighet. Det är denna överdrivna fruktan för drag,
Soin gör ventilationsfrågan så svår här i landet, och som gör, att vi ofta måste
nöja oss med sämre luft än vi annars kunde ha i våra samlingslokaler.
Genom det föreslagna sättet för luftens införande skall som sagt bland
andra fördelar draget undvikas. Luften skall icke intagas under sittplatserna,
vilket förklaras ohygieniskt. Den införda luften river upp damm från mattorna,
säges det, och upptager »emanationer» från kläder och personer, innan den når
andedräktsorganen, och är därför förskämd, då den skall inandas. Dessa skäl
voro redan innan riksdagshuset byggdes framförda inom facklitteraturen och innebära
alltså intet nytt. Huruvida saken någon gång konstaterats, torde däremot
vara tvivelaktigt. Det är nog mest eu känslosak. Men beträffande npprivning
av dammet har visserligen denna anmärkning många gånger varit berättigad.
Men här är den det med säkerhet icke. Utströmningsöppningarna äro vertikala
och hava sin underkant flere centimeter över golvet. Luftströmmen tvingas med
särskilda medel att utbreda sig över en stor yta och framvälla. med ringa hastighet,
varför den ej heller kan uppriva något damm. Redan då riksdagshuset byggdes,
pågick diskussion inom facklitteraturen beträffande rätta sättet att införa
luften i°dylika lokaler som plenisalarna. Man lutade då mest åt systemet nedåtgående
luft d. v. s. införandet vid taket. Man hade en förebild hl. a. i det då
rätt nya tyska riksdagshuset, där detta sätt då praktiserades. Då emellertid
undertecknad Dahlgren, som konstruerat riksdagshusets ventilationssystem, ansåg
det innebära alltför stor risk att konstruera systemet efter modeströmningarna
för dagen (det andra systemet är äldre), anordnades båda systemen alldeles fullständigt
för att låta erfarenheten sedermera avgöra saken. Den blev också snart
avgjord till fördel för systemet uppåtgående luft, alltså friskluften införd under
stolarna. Detsamma bestyrkte den av herrar hrllmäktige år 1912 tillsatta undersökningskommittén,
som ånyo gjorde försök med nedåtgående luft och funno detta
system underlägset det som praktiserats. Samma erfarenhet har gjorts i tyska
riksdagshuset, där luften nu införes under stolsitsarna efter vad vi direkt därifrån
nu gjort oss underrättade om. Samma system användes för övrigt i preussiska Abgeordnetenhaus,
österrikiska paidamentshuset, de flesta teatrar m. m.
I viss mån skulle det engelska förslaget innebära en nyhet, luften skulle
ej införas varken vid golv eller tak utan 2,5 m. över golvet. 16 luftströmmar,
var och en ej mindre än 1,800 m8/tim. eller tillsammans inemot 30,000 m3 skulle
blåsas fram över riksdagsmännens huvud. Yar luften skulle utsugas, angives
icke. Skulle den utsugas vid golvet, så vore det nya systemet en påtaglig försämring
av det befintliga systemet för nedåtgående luft. Skulle .åter Ozonair
L:td och de andra auktoriteterna avse att utsugningen skulle ske vid taket, bJe
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
ve förhållandet säkerligen ytterligare försämrat. Vore den införda luften varmare
än rumsluften (vilket den icke får vara), så gäve den sig uppåt utan någon
nytta för människorna nere på golvet. Vore den kallare än rumsluften, så folie
(en ned som kalla duschar på skilda ställen i salen. Som bevis härför kan antöras
att om läktarna äro glest besatta och den dit införda luften har något litet
lägre temperatur än den som är rådande nere i salen, så fäller denna luft
ned över läktarbarriärerna, och genast uppstår oro och klagomål över drag. Man
kan vara övertygad om, att detta skulle bli fallet i ännu högre grad, när luften
ei helt sakta väller in likformigt utefter en mycket stor yta utan i ett antal
skarpa luftströmmar skulle drivas fram med stor hastighet över människornas
huvud och därtill i en kvantitet, som vore omkring tre gånger så stor som den
nuvarande.
Vi betvivla icke, att herr Castbergs kritik av förhandenvarande förhållandena
kan synas anslående för en och annan, som endast fäster sig vid den rikligt
tillmätta ventilationsluften, vid löftena om »frisk och behaglig» luft o. s. v.
un .saSda torde vi hava ådagalagt, att kritiken i allo varit obefogad
och att försök i den av herr Castberg antydda riktningen icke skulle kunna leda
till någon förbättring av nuvarande förhållanden, varför vi anse, att intet avseende
bör fästas vid herr Castbergs framställning
Stockholm den 1 april 1915.
William Andersson.
Klas Sonclén.
Wilhelm Dahlgren.
Hugo Thorell.