Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1915 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om införande i reglementet för
riksgäldskontor et av viss bestämmelse angående förfarandet
vid upplåning inom landet.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,
nr 204, liar herr Kristensson hemställt, »att riksdagen måtte besluta
i nästkommande reglemente för riksgäldskontoret tillfoga följande
bestämmelse:
Vid upplåning inom landet bör förmedling av enskilda penningeinrättningar
undvikas, om sådant utan väsentlig svårighet låter sig göra.»
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:
»I skrivelse till bankoutskottet av den 28 januari 1915 hava full- Motionären.
mäktige i riksgäldskontoret lämnat meddelande om träffat avtal med
ett bankkonsortium angående försäljning av nominellt 35 miljoner kronor
i obligationer, vilken skrivelse bankoutskottet i ett den 12 februari
dagtecknat memorial bringat till riksdagens kännedom.
Med anledning av denna under riksdagen inträffade händelse anhåller
jag jämlikt § 55 i riksdagsordningen få avlämna nedanstående motion.
Avtalet träffades med samma bankkonsortium, som övertog lånet å
30 miljoner kronor av den 12 oktober föregående år, eller Sveriges
Riksbank, Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Kreditaktiebolaget,
Aktiebolaget Stockholms Handelsbank, Aktiebolaget Sveriges Privata
Centralbank och Aktiebolaget Göteborgs Bank. I det första lånet var
riksbankens andel 18 procent och i det senare lSl/2 procent.
Kursen för lånet av den 12 oktober var 99 procent och räntan 5
procent för år. Riksbanken förband sig att belåna obligationerna till
en kurs av 95 procent. Obligationerna fingo, i motsats till vad man
på sina håll befarat, en strykande åtgång.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 samt. 22 käft. (Nr 29.)
2
Banlioutslcottets utlåtande Nr 29.
Den 7 januari i år sänkte riksbanken diskontot med 1/2 procent,
och från och med den 8 januari beviljades dessutom 1/2 procents nedsättning
vid ^diskontering av växlar på högst tre månader. Således
5 procents diskontering för privatbankernas ifrågavarande växlar. Eu
viss lättnad syntes ha inträtt på penningmarknaden. Man kunde då
förväntat något gynnsammare villkor än dem för oktoberlånet, då staten
nu vid en sådan tidpunkt måste upplägga ett nytt lån. Så blev
icke förhållandet. Privatbankerna fordrade den 14 januari ännu hårdare
villkor än den 12 oktober. Trots att fem procents räntefot bibehölls,
sänktes kursen till 9872 procent. Lånet fulltecknades ett par timmar
efter framläggandet och emitterades liksom det första till pari. Sparbanker
i landsorten ha måst betala överkurs för att komma i besittning
av dessa begärliga statspapper. Det bör även omnämnas, att riksbanken
jämväl förband sig att belåna dessa obligationer till en kurs av
95 procent.
Jag tror mig veta, att fordran framställdes vid förhandlingarna
med bankkonsortiet om januarilånet, att riksgäldskontoret skulle få deltaga
som participent i lånet med 5,000,000 kronor, men denna fordran
avvisades med bestämdhet av privatbankerna. Man ville icke på det
hållet veta av att riksgäldskontoret självt trädde i direkt förbindelse
med allmänheten. Efter många om och men medgav man i stället, att
lånets totalsumma finge höjas från vad förut varit påtänkt med fem
miljoner kronor till nominellt 35 miljoner kronor.
Jag vill icke frambära något klander varken mot fullmäktige i riksgäldskontoret
eller i riksbanken för att lånet, trots allt, ändå ordnades
på sätt som skett. Läget var sådant, att staten måste skyndsamt få
in ett stort belopp. Något utländskt lån stod icke att uppbringa till
rimligt pris. Man hade icke heller tid att organisera upptagandet genom
statens egna organ, och situationen tillät icke riskerandet av ett
misslyckande.
Förmodligen blir staten tvungen att under de närmaste åren anlita
den inhemska marknaden för det huvudsakligaste av sitt lånebehov.
Den frågan inställer sig då, om inte staten för framtiden själv genom
sina egna organ och utan anlitande av privatbankerna som mellanhänder
kunde placera sina lån. För den tjänst, som privatbankerna i detta
fall gjort staten, ha de låtit betala sig med ganska ansenliga summor.
Kapitalrabatten för oktoberlånet var för riksbankens del 54,000 och för
privatbankernas 246,000 kronor och för oktoberlånet respektive 97,125
och 427,875 kronor. Allt om allt har riksgäldskontoret för båda lånen
till privatbankerna i provision måst avstå 673,875 kronoi’. Det kan
visserligen med rätta invändas, att bankkonsortiet åtog sig en viss risk,
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
3
mon man måsto väl också taga med i räkningen, att något avseende
vid bedömande av riskens storlek bör fästas vid det sakförhållandet,
att riksbanken belånade obligationerna till 95 procents kurs.
I tider som dem vi nu genomleva måste staten på alla områden
iakttaga eu stor förtänksamhet i fråga om sina utgiftsposter. Därest
man på denna punkt för framtiden kunde ordna det på ett för staten
förmånligare sätt, så vore mycket vunnet.
Teoretiskt synes detta möjligt. Staten torde icke sakna resurser
för en direkt kommunicering med allmänheten. På 25 platser i landsorten
har riksbanken egna avdelningskontor. 1 praktiskt taget varje
län kan allmänheten vända sig till ett riksbankskontor för inköp av
obligationer, då sådana försäljas av banken.
Dessutom har staten i sina postkontor eller postsparbankskontor
organ, som skulle kunna tagas i bruk för ändamålet. Man är redan
inne på den vägen. I postsparbankslokalerna finnas upphängda plakat
om försäljning efter rekvisition av 3,G procents obligationerna »till av
riksgäldskontoret bestämd kurs». Men hela affären torde i det närmaste
ha inskränkt sig till upphängandet av dessa plakat. På många år kar
ingen enda obligation försålts genom nämnda anstalter. Orsaken härtill
är lätt funnen. Intet meddelande om kursen synes ha lämnats.
Ingen annan reklam än plakatupphängniugen känner jag för min del
till. Allmänheten har fäst sig vid att räntan är blott 3,G procent och
därmed punkt och icke reflekterat över att kursen varit mycket under
pari eller som för närvarande 74 procent. Hade genom postkontoren
fem procents obligationer till pari försålts, så torde efterfrågan blivit
en annan. Därest man dessutom lämnat klara meddelanden om, att
dessa obligationer vid behov lätt kunde förvandlas i rena pengar genom
belåning i riksbanken till så hög kurs, att man för en obligation å 100
kronor finge låna 95 kronor, så hade den stora allmänheten säkerligen
kommit underfund med, att eu sådan penningplacering är förmånligare
än exempelvis 4 procent på sparkasseräkning i en affärsbank.
Ett ytterligare skäl till att försöket med 3,6 procents obligationerna
misslyckats torde vara att söka i valören å obligationerna. Dessa lyda
å 10,000, 5,000, 1,000, 500 och 360 kronor. Det lägsta beloppet är nog
för högt tilltaget. I de båda senaste statslåneemissionerna har man
tagit med obligationer å 100 kronor, och om än dessa icke kommit till
användning i så stora poster, som man kunnat förmoda, så torde skälet
härtill vara att söka i formen för lånets placering. Man sökte icke och
fick ej heller det egentliga småfolket till köpare.
1 13 § i sparbankslagen stadgas, att »av sparbankernas tillgångar
skall ett belopp, motsvarande minst eu tiondedel av insättarnas behåll
-
4
liankoutskotiets utlåtande Nr 29.
ning enligt senaste bokslut, redovisas i värdehandlingar, vilka kunna
med lätthet förvandlas i penningar, såsom statens, allmänna hypoteksbankens
eller andra fullgoda obligationer — — —.» Erfarenheten från
de båda senaste statslånen torde ha givit vid handen, att sparbankerna
livligt efterfrågat dessa obligationer. Men det förefaller den oinvigde
något egendomligt, att ett konsortium av enskilda affärsbanker under
normala tider skall behöva anlitas som mäklare mellan statsorganen och
sparbankerna. Borde icke exempelvis ett från riksgäldsfullmäktige utsänt,
lämpligt avfattat cirkulär till varje sparbank i riket kunna göra
samma nytta? Naturligtvis finge det ordnas så, att sparbanksstyrelserna
finge tid till att sammanträda och fatta beslut och även tid till
att ordna med inbetalningarna utan störande inverkningar på sparbankernas
övriga förbindelser.
Ej heller synes det nödvändigt för de stora livförsäkringsbolagen,
pensionskassorna, de rika dalasocknarna m. fl. institutioner att genom
ett enskilt baukkonsortium förskaffa sig statsobligationer. Åtminstone
har jag ej ännu sett något bärande skäl framföras för att mellanhandssystemet
i dessa fall är nödvändigt.
Teoretiskt tycks det alltså finnas möjligheter för staten att såväl
kunna komma i direkt förbindelse med det egentliga småfolket som
ock med kapitalrika inrättningar av allehanda slag. Det är möjligt att
svårigheter ändå möta. Otänkbart är icke att ett nytt sådant statslån,
som tages inom landet utan förmedling av privatbankerna, kan komma
att motarbetas av dessa. Om än icke öppet så dock i tysthet kunna
de måhända åstadkomma en viss effekt. De kunna nämligen, då de
lämna råd åt sina klienter vid penningplaceringar, systematiskt förorda
andra obligationer än statens. Huruvida deras makt kan vara tillräcklig
att förorsaka ett misslyckande för ett ifrågasatt på direkt väg upptaget
statslån, tillåter jag mig ej att kunna bedöma, lika litet som jag kan
bedöma, huruvida privatbankerna ens skulle vilja uppträda på ett sådant
opatriotiskt sätt. Men nog torde staten icke vara i saknad av medel att förhindra
en dylik plan, om den framkomme. Ett av de enklaste och måhända
effektivaste vore en väl ordnad och planmässig tidningsannonsering. En
sådan stannade vid mycket blygsamma siffror i förhållande till den kapitalrabatt,
som privatbankerna betingat sig. Fullmäktige i riksgäldskontoret
och i riksbanken torde emellertid bäst kunna bedöma, i vad män svårigheter
av nu nämnt eller andra slag kunna vara tillfinnandes. Ett absolut
förbud för anlitande av privatbankerna som mellanhänder torde därför
icke böra stadgas, och ett sådant är säkerligen ej heller behövligt. Om
riksdagen nämligen fastslår, att inhemsk upplåning helst bör ske med enbart
anlitande av statens egna organ, så finnes ingen anledning tro
lianlcoutslcottets utlåtande Nr 29.
5
annat än att fullmäktige, så långt det är dem möjligt, skola söka realisera
en sådan riksdagens önskan.
Det är möjligt att riksgäldskontoret och riksbanken icke äro fullt
rustade för ifrågasatta uppgift. Men om, som väl kan antagas, riksbanken
komrne att åtaga sig det mesta bestyret, synes några åtgärder
från riksdagens sida icke behöva vidtagas, och detta så mycket mindre
som riksbanksledningen äger över stat anställa nödig personal, och fullmäktige
i riksgäldskontoret icke torde underlåta att göra framställning
i berörda syfte till riksdagen, därest så skulle erfordras.
Ett stadgande av den art som antytts torde lämpligen kunna
ske genom tillägg av ett nytt moment till § 12 i senaste reglemente
för riksgäldskontoret. Jag har sökt giva yrkandet eu sådan form, att
fullmäktige bindas minsta möjligt.»
över motionen har bankoutskottet inhämtat yttrande av fullmäktige
i riksgäldskontoret och fullmäktige i riksbanken.
1 en till utskottet inkommen skrivelse av den 18 nästlidna mars anföra
fullmäktige i riksgäldskontoret följande:
»I skrivelse av den 16 innevarande mars har bankoutskottet anhållit, att fullmäk- Fullmäktige
tiga i riksgäldskontoret ville avgiva och till utskottet inkomma med utlåtande över en * riksgäldsinom
andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion nr 204 av herr Emil kontoret.
Kristensson om införande i reglementet för riksgäldskontoret av en bestämmelse, att vid
upplåning inom landet förmedling av enskilda penninginrättningar bör undvikas, om
sådant utan väsentlig svårighet låter sig göra.
I anledning härav få fullmäktige anföra följande.
Motionären erinrar om, att fullmäktige i oktober 1914 och januari 1915 inom landet
försålt 5 % obligationer till belopp av respektive 30 miljoner och 35 miljoner kronor
och att dessa obligationer fast övertagits av ett konsortium, bestående av riksbanken
jämte fem privata banker, till kurs av respektive 99 och 98 V2 procent. De kapitalrabatter,
de privata bankerna erhållit, uppginge till ganska stora belopp. Motionären
ville emellertid ej framställa något klander vare sig mot fullmäktige i riksgäldskontoret
eller mot fullmäktige i riksbanken för att lånet ordnades på sätt som skett, då läget
var sådant, att staten behövde få in ett stort belopp och situationen icke tillät att riskera
ett misslyckande.
Då staten förmodligen bleve tvungen att under de närmaste åren anlita den inhemska
marknaden för det huvudsakligaste av sitt lånebehov, måste man, fortsätter motionären,
fråga sig, om icke staten för framtiden själv genom sina egna organ och utan
anlitande av privatbankerna som mellanhänder kunde placera sina lån. Det syntes
motionären, att staten ägde möjlighet att sälja obligationer direkt till allmänheten genom
riksbanken, som i landsorten äger 25 egna avdelningskontor, samt genom postkontoren
och postsparbankskontoren, varjämte fullmäktige borde kunna för försäljning av obligationer
vända sig direkt till sparbanker, livförsäkringsbolag, pensionskassor med flera
institutioner. Motionären påpekar även vikten av en väl ordnad och planmässig tidningsannonsering.
Då det emellertid vore möjligt, att svårigheter kunde möta för till
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
länkning av det förfaringssätt motionären förordat, anser han, att förbud för anlitande
av privatbankerna som mellanhänder icke bör stadgas, och anmärker, att fullmäktige i
riksgäldskontoret och i riksbanken torde bäst kunna bedöma, i vad män svårigheter av
ena eller andra slaget vore tillfinnandes. Han hade därför sökt giva sitt yrkande en
sådan form, att fullmäktige bindas minsta möjligt.
För sin del vilja fullmäktige till en början uttala, att det enligt fullmäktiges mening
icke lider något tvivel, att det för staten är bäst och förmånligast, att vid upptagande
av statslån inom landet lånet direkt av statens organ utbjudes till teckning av
allmänheten.
Med hänsyn till de exceptionella förhållanden, under vilka de två senaste emissionerna
av svenska statsobligationer ägt rum, hava emellertid fullmäktige måst låta
önskemålet av ett direkt hänvändande till allmänheten stå tillbaka för nödvändigheten
att för statsverket trygga tillgången på erforderliga medel på bestämda tider. Den erfarenhet,
som vid berörda emissioner vunnits, syntes dock giva vid handen, att vid ny
upplåning en inbjudan till direkt teckning av allmänheten skall röna ett gynnsamt
emottagande. Fullmäktige lära därför icke komma att underlåta att vid upplåning
inom landet begagna ett sådant förfaringssätt, därest icke särskilda hinder mellankomma.
Därav följer'' dock icke, att riksgäldskontoret, ej ens i förbindelse med riksbanken,
kan undvara allt biträde av privatbanker och enskilda personer, som syssla med penningplacering
och härigenom förvärvat sig en ingående kännedom om penningmarknaden
och eu vidsträckt kundkrets bland sådana personer eller institutioner, som äro i tillfälle
att övertaga större eller mindre belopp obligationer. Även om, såsom väl snarligen
varder nödvändigt, genom en förändring i riksgäldskontorets organisation bättre förutsättningar
skulle kunna vinnas för en närmare kontakt med penningplacerande institutioner
och personer, synes det dock fullmäktige knappast möjligt att, även med det
största tillmötesgående från riksbanken och dess organ, vid alla tillfällen helt undvika
de mellanhänder, genom vilka allmänheten blivit van att verkställa sina placeringar.
För den teckning av lånebelopp, som kunde komma att anskaffas genom banker
eller mäklare, måste utan tvivel någon ersättning lämnas, men denna bör tydligen beräknas
efter helt andra grunder än vid ett fast övertagande av en hel emission. För
del av ett utbjudet lån, som komrae att tecknas hos riksgäldskontoret och hos riksbanken,
skulle givetvis all provision undvikas.
Fullmäktige vilja till sist sätta i fråga, huruvida det kan vara lämpligt att i riksgäldskontorets
reglemente intaga någon bestämmelse i det av motionären angivna syfte.
Skall detta emellertid ske, förmena fullmäktige, med hänsyn till vad ovan anförts, att
stadgandet bör begränsas så, att vid upplåning inom landet anlitande av mellanhänder,
som fast övertaga lån eller delar därav, icke bör äga rum vid andra tillfällen, än då
biträde av dessa mellanhänder finnes icke kunna utan risk och olägenhet undvaras.»
Fullmäktige i riksbanken anföra i skrivelse den 7 innevarande april följande:
Fullmäktige >1 skrifvelse av den 16 mars 1915 har bankoutskottet anhållit om fullmäktiges
i riksbanken. [ riksbanken yttrande över eu inom andra kammaren av lierr E. Kristensson väckt
motion med hemställan om införande i reglementet för riksgäldskontoret av viss bestämmelse
angående förfarandet vid upplåning inom landet. Med anledning härav få
fullmäktige anföra följande.
Skapandet av en inhemsk marknad på fast och bred grundval åt svenska statens
obligationer är ett önskemål av stor vikt. Att detta hittills i så ringa mån realiserats,
har i främsta rummet berott därpå, att utländskt kapital villigt och till billigt pris
under en lång följd av år stått till förfogande. Anlitandet av den utländska penningmarknaden
för fyllandet av statens lånebehov har funnit stöd i den meningen, att, då
Bankoutskottets utlåtande Nr 29. 7
landet i varje fall hade behov av utländskt kapital, detta borde i första hand upplånas
av staten, som i utlandet kunde betinga sig fördelaktigare lånevillkor än andra svenska
låntagare, varigenom landets skattskyldighet till utlandet för räntor bleve mindre. Det
inhemska kapitalet borde reserveras åt andra svenska låntagare än staten. Denna mening
framhölls även under förberedelserna till det i oktober 1914 upptagna statslånet.
Att detta lån ävensom det i januari 1915 upptagna statslånet placerades på den
inhemska penningmarknaden hade sin orsak däri, att den utländska marknaden vid
ifrågavarande tillfällen praktiskt taget kunde anses vara stängd.
Då dessutom de tvenne lånens framgång utan tvivel närmast berodde på den
höga räntefoten, torde av dessa låneoperationer icke böra dragas några vittgående slutsatser
angående utsikterna att åstadkomma en fast och bred inhemsk marknad för statens
obligationer. En sådan kan bringas till stånd endast genom ett långvarigt, tålmodigt
och målmedvetet arbete. Och för att detta arbete snarast möjligt skall föra till
det avsedda målet, höra alla krafter samverka. Bland dessa krafter intaga de privata
bankinrättningarna enligt fullmäktiges mening en så betydande plats, att deras medverkan
svårligen kan undvaras.
Det i oktober 1914 upptagna lånet var det första inom landet upptagna statslån
till större belopp, vilket övertagits av ett konsortium av svenska banker. De förhållanderi,
under vilka så väl detta lån som det i januari 1915 avslutade statslånet upptogos,
voro sällsynt vanskliga. Riksgäldskontor^ var i trängande behov av penningar
vilka utan dröjsmål måste anskaffas. Att under dessa omständigheter villkoren för
privatbanuernas deltagande möjligen lämnade något övrigt att önska, bör ej förvåna.
En på tillfredsställande sått fungerande organisation för placering av statens obligationer
inom landet kan icke skapas i ett slag. Fullmäktige skola icke här närmare inlåta sig
pa frågan, hur denna organisation bör vara beskaffad för att motsvara sitt ändamål.
M,en <let l,or här sägas. att bankernas medverkan i riksgäldskontorets låneoperationer
icke far bestämmas huvudsakligen än mindre uteslutande av hänsyn till det egna vinstintresset.
Bankerna böra betrakta det som en hederssak, som en patriotisk plikt att
medverka vid dessa operationer. Den bank, vars ledning icke förmår tillägna sig denna
syn på saken, är icke lämpad att uppträda som mellanhand mellan svenska staten och
den kapitalplacerande svenska allmänheten.
Villkoren för placering av obligationer bestämmas i sista hand av tillgången på
ledigt kapital. Framdeles liksom hittills komma säkerligen perioder av riklig tillgång
på ledigt kapital att omväxla med perioder av knapp tillgång. Under de förra blir det
låntagaren, under de senare långivaren, som till huvudsaklig del dikterar villkoren.
Under den senaste tiden har långivaren kunnat bestämma villkoren. Huruvida villkoren
för de tvenne svenska statslån, varom hår är fråga, varit för stränga, därom
kunna såsom alltid i liknande fall meningarna vara delade. Men när man bedömer
dessa villkor, måste hänsyn tagas till de förhållanden, under vilka lånen upptogos.
Ett mot privatbankernas deltagande i riksgäldskontorets låneoperationer riktat
tfflägg till riksgäldskontorets reglemente såsom motionären föreslagit vore enligt fullmäktiges
förmenande icke ägnat att befordra arbetet på skapandet av en inhemsk
marknad för statens obligationer. Med allt erkännande för den varsamhet, varmed
motionären formulerat tillägget, skulle detsamma dock innebära ett band på riksgäldstullmäktiges
handlingsfrihet och följaktligen minska deras känsla av ansvar. Något
behov av tillägget synes icke föreligga, då riksgäldsfullmäktige utan tvivel vid kommande
låneoperationer komma att, antingen motionärens förslag godkännes eller ej,
taga all möjlig hänsyn till de beaktansvärda synpunkter motionären framhållit.»
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottet.
Av fullmäktiges i riksgäldskontor yttrande framgår, att fullmäktige
för sin del anse det vara för staten bäst och förmånligast, att vid
upptagande av statslån inom landet lånet direkt av statens^ organ
utbjudes till teckning av allmänheten. Vad beträffar de två senaste
emissionerna av svenska statsobligationer, hade emellertid fullmäktige
måst låta önskemålet av ett direkt hänvändande till allmänheten
stå tillbaka för nödvändigheten att för statsverket trygga tillgången på
erforderliga medel på bestämda tider. Den erfarenhet, som vid berörda
emissioner vunnits, syntes dock giva vid handen, att vid ny upplåning
en inbjudan till direkt teckning av allmänheten skulle röna ett gynnsamt
emottagande. Fullmäktige torde därför icke komma att underlåta
att vid upplåning inom landet begagna ett sadant förfaringssätt, därest
icke särskilda hinder mellankomme. Under sadana förhallanden synes
det utskottet icke vara erforderligt, att någon föreskrift i det av motionären
angivna syfte intages i riksgäldskontorets reglemente, varför utskottet,
med erkännande av de beaktansvärda synpunkter motionären
framhållit, anser sig böra hemställa,
att förevarande motion II: 204 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 april 1915.
På bankoutskottets vägnar:
I. von STAPELMOHR.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Trapp, v) lekman,
Boberg, Gelotte, Jönsson och Montgomery samt
av andra kammaren: herrar Olsson i Blädinge, Hellberg i Lycksele, Knstensson,
Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Berg i Munkfors, Olofsson och Olsson i Berg.
Reservation
av herr Kristen sson.
Stockholm, K. B. Boströms Boktr., 1915.