Bankoutskottets nilåtande Nr 20.
1
Kr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1915 kl. 3.30 e. m.
Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Sedan bankoutskottet den 4 nästlidna mars avgivit utlåtande nr 10
angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, och därvid
anmält, bland annat, att utskottet framdeles komme att avgiva yttrande
över Kungl. Maj:ts framställning i punkterna 5 och 26 under nämnda
huvudtitel, får utskottet nu avgiva utlåtande över dels berörda framställningar,
dels ock vissa till utskottet remitterade propositioner och
motioner i hithörande ämnen.
Rörande dessa motioner har utskottet funnit sig böra införskaffa
särskild utredning. Utskottet har nämligen ansett det vara av vikt att
erhålla upplysningar dels om de faktiska förhållanden, vilka i varje särskilt
fall kunde inverka på den föreliggande frågans bedömande, dels
ock huruvida beviljande av pensionen eller understödet skulle stå i
överensstämmelse med eller innebära ett frångående av de principer, som
hittills legat till grund för pensioners och understöds beviljande. Utskottet
har därför anhållit om utverkande av Kung!. Maj:ts befallning till statskontoret
att efter inhämtande, där så erfordrades, av uppgifter från
andra ämbetsverk till utskottet inkomma med upplysningar i omförmälda
avseenden.
I anledning härav har utskottet fått emottaga ett av statskontoret
den 6 innevarande april avgivet, av åtskilliga bilagor åtföljt utlåtande.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 14 höft. (Nr 20.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 20■
Anställande
<#.r ytterligare
ed t kvinnligt
akiiv biträde
■hos direktionen
över folkskollärarnas
pensionsinrättning
m. m.
Beträffande de grunder, som följts vid beviljande av pensioner och
understöd, lämnades, anför statskontoret, vissa mera allmängiltiga upplysningar
i statskontorets utlåtande den 5 april 1913, vilket finnes tryckt
såsom bilaga till bankoutskottets utlåtande nr 35 för samma år, och då
statskontoret icke funnit anledning att göra ändring i eller tillägg till
vad statskontoret då i berörda hänseende anfört, har statskontoret i
omförmälda avseende hänvisat till innehållet i nämnda utlåtande.
För innehållet i övrigt av statskontorets yttrande kommer att vid
de särskilda motionerna lämnas redogörelse.
Det civila peusionsväsendet.
l:o) I punkt 5 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i avbidan på proposition angående höjning av det under
riksstatens tionde huvudtitel uppförda ordinarie anslaget: bidrag till
pensionering av änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,
pedagogier, seminarier m. m., beräkna en ökning av detta anslag med
1,000 kronor från 144,554 kronor till 145,554 kronor.
Till stöd för berörda framställning har departementschefen till
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 17 december 1914
anfört följande:
»Fråga har uppkommit om sådan ändring i gällande bestämmelser
för folkskollärarnas pensionsinrättning och vissa andra pensionsanstalter
— folkskollärarnas änke- och pupillkassa, lärarnas vid elementarläroverken
gamla änke- och pupillkassa, småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
samt lärarinnornas pensionsanstult — att pensionerna
från nämnda anstalter må komma att hädanefter utbetalas kvartalsvis
i stället för, såsom hittills skett, halvårsvis. Sedan jag anmodat direktionen
över folkskollärarnas pensionsinrättning, jämväl såsom förvaltare
av övriga nyss angivna pensionsanstalter, att i ärendet inkomma med
det yttrande och förslag, vartill direktionen kunde finna omständigheterna
föranleda, har direktionen i avgivet yttrande förklarat sig ej
hava någon principiell invändning att framställa mot pensioners utbetalande
kvartalsvis. En sådan förändring skulle emellertid dels medföra
en viss ränteförlust, dels ock nödvändiggöra någon ökning i direktionens
arbetskrafter, men har direktionen i detta sammanhang ifrågasatt,
att vissa lättnader och förenklingar måtte genomföras i arbetet
inom pensionskassorna, framför allt just beträffande sättet för pensionsutbetalningarna.
Komme dessa lättnader och förenklingar till stånd,
Banltoutskottets utlåtande Nr 20.
3
skulle deri nödvändiga förstärkningen av direktionens personal kunna
inskränkas till ytterligare ett kvinnligt biträde i första lönegraden.
På anförda grunder anser sig direktionen emellertid böra för närvarande
ifrågasätta ökat statsbidrag endast till en av ifrågavarande
kassor, nämligen lärarnas And elementarläroverken gamla änke- och
pupillkassa. För denna kassa skulle erfordras ett årligt statsbidrag av
i runt tal 1,000 kronor såsom ersättning för den ränteförlust, som komme
att föranledas av den föreslagna nya anordningen.
Utredningen i detta ärende är ännu icke förd till slut, men jag
hyser förhoppning därom, att ärendet skall inom kort föreligga i sådant
skick, att proposition kan avlåtas till riksdagen.»
I eu sedermera avlåten, den 12 nästlidna mars dagtecknad proposition
ur 95 har Kung!. Magt, med tillkännagivande att den i statsverkspropositionen
provisoriskt beräknade höjningen aAr det ifrågavarande
anslaget å riksstaten ej erfordrades, föreslagit riksdagen medgiva, att
på direktionens över folkskollärarnas pension sinrättning ordinarie stat
må uppföras ytterligare ett kvinnligt skrivbiträde med enahanda avlöningsförmåner,
som tillkomma det förut å samma stat uppförda kvinnliga
skrivbiträdet.
Utredningen i ärendet återfinnes i ett propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för berörda den 12 mars;
och tillåter sig utskottet att hänvisa till innehållet i nämnda statsrådsprotokoll.
* Enligt vad av statsrådsprotokollet inhämtas, hemställde på sin tid
revisorerna av folkskollärarnas änke- och pupillkassas räkenskaper och
förvaltning, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, om icke
pensionerna från kassan, vilka då, liksom allt fortfarande är fallet, utbetalades
halvårsvis, skulle kunna utbetalas kvartalsvis. En sådan ändring
'' # O
både revisorerna funnit önskvärd särskilt med hänsyn till pensionstagarnas
ekonomiska ställning. Genom beslut den 8 april 1910 förklarade
emellertid Kungl. Maj:t, att denna revisorernas hemställan icke
föranledde någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.
Efter förnyade framställningar i ämnet från olika håll anmodades
direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning, då dylik pensionsutbetalning
kunde ifrågasättas även för andra under direktionen stående
dylika anstalter, att inkomma med yttrande och förslag i ärendet; och
avgav direktionen sådant yttrande den 20 november 1914. Direktionen,
som icke hade någon principiell invändning emot pensionernas utbetalande
kvartalsvis, framhöll i sitt yttrande, hurusom frågan huvudsakligen vore
Utskottet.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
en kostnadsfråga; och erinrade direktionen i sådant avseende, att en
dylik åtgärd komme att medföra dels ökade förvaltningskostnader och
dels viss ränteförlust. I förra hänseendet hade direktionen kommit till
den uppfattning, att de ökade göromål, som bleve en följd av förändringen,
syntes kunna anförtros åt ett skrivbiträde under vederbörlig kontroll
av någon tjänsteman hos direktionen. Till detta skrivbiträde borde utgå
avlöningsförmåner om tillhopa 1,200 kronor, därav 600 kronor skulle
motsvara lön, jämte två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor.
Statskontoret, som. avgivit yttrande i ärendet, har för sin del biträtt
denna framställning, allenast med den ändring att av omförmälda belopp
700 kronor borde motsvara lön; och har Kungl. Maj:t upptagit statskontorets
förslag.
Vad därefter beträffar den av direktionen berörda frågan om ränteförlust,
ansåges denna för närvarande närmast angå lärarnas vid elementarläroverken
gamla änke- och pupillkassa. Då emellertid utredning påginge
rörande vissa andra under direktionens förvaltning ställda pensionsanstalter,
syntes det departementschefen icke möta någon olägenhet, att
med utverkande av det ökade bidrag till elementarlärarnas gamla änkeoch
pupillkassa, som tilläventyrs kunde anses påkallat, finge anstå tills
vidare.
Lika med departementschefen finner utskottet den föreslagna förändrade
anordningen för pensionernas utbetalning vara ägnad att i många
fall lätta pensionstagarnas ekonomiska bekymmer och anser sig därför
på de i statsrådsprotokollet anförda skäl böra biträda förslaget, att hos
direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning anställes ett nytt
kvinnligt skrivbiträde med de av departementschefen föreslagna avlöningsförmåner.
Den av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen provisoriskt beräknade
höjningen av ordinarie anslaget; bidrag till pensionering av änkor
och barn efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. m.
skulle alltså under sådana förhållanden icke bliva erforderlig.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
a) att riksdagen må medgiva, att på direktionens
över folkskollärarnas pensionsinrättning ordinarie stat
må uppföras ytterligare ett kvinnligt skrivbiträde med
enahanda avlöningsförmåner, som tillkomma det förut
å samma stat uppförda kvinnliga skrivbiträdet, och
b) att det under riksstatens tionde huvudtitel
uppförda ordinarie anslaget: bidrag till pensionering
Bankoutskottets utlåtande Nr :.‘0.
5
av änkor och barn efter täljare vid allmänna läroverk,
pedagogier, seminarier in. m., må utgå med oförändrat
belopp, 144,554 kronor.
2:6) i en till riksdagen avlåten, den It) mars 1915 dagtecknad Ang.
proposition, nr 84, har Kung]. Magt, med åberopande av bilagt utdrag J^rsttTit
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit pensionerade
riksdagen medgiva att å extra stat under tionde huvudtiteln för år 1916 1:ron°jä9areuppföra
ett förslagsanslag av 2,700 kronor för utdelande av tillfälliga
understöd åt pensionerade kronojägare, under villkor att understöd ej
må tilldelas annan än den, som styrker sig vara i behövande omständigheter
och antingen erhållit avsked med pension från allmänna indragnings-staten
till belopp understigande 500 kronor eller ock under år 1908
erhållit avsked med avkortad pension från anslaget till pensionering av
civila^ tjänstinnehavare, samt att i avseende å understödets storlek iakttages,
att detsamma jämte den utgående pensionen icke må tillsammans
överstiga 500 kronor.
1 fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.
Utskottet, som ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
av riksdagen bifallas.
Det militära pensionsvä.sendet.
, 3:o) 1 eu till riksdagen avlåten, den 12 februari 1915 dagtecknad Ang.
proposition, nr 56, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit mannen Jonas
riksdagen medgiva, att förre båtsmannen vid Norrlands tredje kompani idniberg.
nr 137 Jonas Lindberg må tilldelas pension, såsom hade han tjänat i
tjugu år från tjugu års ålder.
Departementschefen har i ärendet till statsrådsprotokollet anfört
följande:
»Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift har förre båtsmannen vid
Norrlands 3:dje kompani nr 137 Jonas Lindberg i underdånighet an
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
hållit, att lian, oaktat lian icke tjänat såsom båtsman under den för pensions
erhållande stadgade tid, måtte komma i åtnjutande av pension
från flottans pensionskassa eller annan fond; och har Lindberg till stöd
för ansökningen åberopat, att han tjänat såsom båtsman I8V12 år med
vitsord att under tjänstetiden hava sig redligt och väl skickat, ävensom
att han befunne sig i små ekonomiska förhållanden, vilka under de
senare åren ytterligare försämrats därigenom, att hans arbetsförmåga i
följd av genom olycksfall förorsakad sjuklighet varit nedsatt.
Direktionen Häröver har direktionen över flottans pensionskassa den 29 juni
Sven flottans j(j}4 avgiYit underdånigt utlåtande och därvid framhållit, att Lindberg,
pek™T. som vore född den 11 juni 1859 samt avskedats den 21 november 1898
efter en tjänstetid av 18 V12 år från tjugu års ålder räknat och med vitsord,
att han under tjänsten sig redligt och väl skickat, reglementsenligt icke
vore berättigad till någon pension, enär den kortaste tjänstetid, efter
vilken en båtsman enligt gällande bestämmelser erhöile pension genom
flottans pensionskassa, utgjorde 20 år från tjugu års ålder.
Marinforvatt■ Vidare bär marinförvaltningen den 5 januari 1915 avgivit under
nivgen.
utlåtande i ärendet och därvid anfört bland annat följande.
Sedan, med anledning'' därav att Lindberg till stöd för ansökningen
bland annat åberopat, att hans arbetsförmåga vore nedsatt på grund av
sjuklighet, förorsakad genom olycksfall, förvaltningen anmodat stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm att inkomma med upplysning,
huruvida nämnda olycksfall inträffat medan Lindberg varit i flottans
tjänst, hade bena hide "stationsbefälhavare meddelat, bland annat, att
förste läkaren vid stationen låtit verkställa och inkommit med utredning,
av vilken inhämtades, att Lindberg vårdats å stationens sjukrum vid tre
särskilda tillfällen för olika åkommor, samt att den ena av dessa, vrickning,
för vilken han åtnjutit vård under tiden 15—24 februari 1881,
enligt förste läkarens mening möjligen kunde i viss mån hava bidragit
till Lindbergs minskade arbetsförmåga.
Enligt § 85 av Kungl. Maj:ts förnyade nådiga förordning och
reglemente angående styrelsen och förvaltningen av amiralitetskrigsmanskassan
den 26 oktober 1838 erfordrades för att båtsman skulle kunna
tilldelas pension i femte eller lägsta klassen, att han uppnått o5 levnadsår
och innehade 20 tjänstår från 20 års ålder.
Vid 1859—1860 års riksmöte hade Kungl. Maj:t framlagt förslagom
förbättrade pensioner för flottans gemenskap, varvid hade förutsatts,
att de i nyssnämnda reglemente fastställda grunder fortfarande skulle
Bankoutskottets utlåtande Nr 30. 7
vara gällande; och både riksdagen besluta att, med bifall till pensioneringsforslaget,
anvisa ett av Kungl. Maj:t äskat årligt kreditiv att för
undamalet användas. Härefter hade utfärdats nådigt cirkulär den c,()
november 1860 angående förbättrade pensioner för flottans gemenskap
m. m., enligt vilket cirkulär, som ännu ägde tillämpning i fråga om
båtsman, pension lör båtsman i femte klassen utgjorde 30 kronor!
Lindberg vore, såsom direktionen över flottans pensionskassa i sitt
utlåtande anfört, icke berättigad till erhållande av någon pension, men
både vid flera tillfallen pension 1 enlighet med riksdagens beslut tillerkants
båtsman, vilka icke uppfyllt ovannämnda föreskrift rörande
tjanstealder.
På grund härav och med hänsyn till de i ärendet föreliggande
»evekande omständigheter ansåge marinförvaltningen billigt, att Lindberg
Lomme 1 åtnjutande av pension. I sådan händelse torde med tililampning
av nådiga kungörelsen den 13 augusti 1909 angående förböjning
1 pensioner, _ som från flottans pensionskassa utgå till avskedat
manskap, Lindberg jämväl få åtnjuta höjning av pensionen med 25
kronor årligen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde marinförvaltningen,
det tacktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva, att
Lindberg måtte tilldelas pension, såsom hade han tjänat i 20 år från
tjugu ars ålder räknat.
.... ,^e<^ avseende å vad sålunda förekommit anser jag liksom marin -Departements.
förvaltningen billigt, att Lindberg beredes pension, såsom om han tjänat ekefe”’
föreskriven tid. 1 händelse förslag härom vinner Kungl. Majrts och riksdagens
bifall, kominer Lindberg vid högre levnadsålder även. att bliva
delaktig av, den pensionsförbättring för f. d. båtsmän, som riksdagen
nasthdet ar beslutit.» ö
;^v handlingarna 1 ärendet inhämtas, att Lindberg, som är född
dei\ i8»59, avskedats den 21 november 1898 efter en tjänstetid
ja\ 18on1fyar ™ 20 års åIder räknat. Då han alltså icke tjänat 20 år
rån JO ars ålder, uppfyller han ej villkoren för erhållande''av pension
flan flottans pensionskassa. På framställning av Kungl. Maj:t har
emellertid riksdagen vid flera tillfällen under de senare åren medgivit,
■att båtsman vilkas tjänstetid före och efter 20 års ålder uppgått till
sammanlagt 20 ar,^ Ange komma i åtnjutande av pension. Endast i ett
> ikt fall har sadant medgivande lämnats i fråga om en båtsman,
vilkens sammanlagda tjänstetid understigit 20 år. Den kortare tjänste
-
Utskottet.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
tiden, som utgjorde 188/12 år, uppvägdes emellertid därav, att den ifrågavarande
båtsmannen dessutom haft anställning omkring 9 ar vid torti
fikationsarbeten.
, .
Vad nu förevarande fall beträffar, framgår emellertid a\ utiecinmgeu,
att Lindbergs arbetsförmåga är nedsatt och att eu kroppsskada, som
han ådragit sig under sin tjänstgöring, möjligen kan hava bidragit
hartilhjnder gådana förhållanden och med hänsyn till föreliggande
ömmande omständigheter finner utskottet i likhet med departementschefen
billigheten fordra, att pension beredes Lindberg såsom om han tjanat
föreskriven tid.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva, att förre båtsmannen
vid Norrlands 3:dje kompani nr 137 Jonas Lindberg
må tilldelas pension, såsom hade han tjänat i tjugu
år från tjugu års ålder.
4.oj I en till riksdagen avlåten, den 5 mars 1915 dagtecknad
pension till proposition, nr 89, bar Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
SZnp!''j. av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
Magnusson riksdagen medgiva, att förre båtsmannen vid Blekinge lista kompani
vin(h nr 138 Per August Magnusson Vind må tilldelas pension, såsom hade
han tjänat i tjugu år från tjugu års ålder.
''I fråga'' om den i ärendet förebragta utredningen far utskottet
hänvisa till propositionen.
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Majits ifrågavarande framställning
hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att förre båtsmannen
vid Blekinge lista kompani nr 138 Per August Magnusson
Vind må tilldelas pension, såsom hade han tjänat
i tjugu år från tjugu års ålder.
Baukmtskottets utlåtande Nr 20.
0
Allmänna lull ragu in gsstaton.
1. Angående lantforsvarsdepartementet.
5:o) I eu till riksdagen avlåten, den 19 mars 1915 dagteeknad
proposition, nr 76, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att skrivbiträdet vid femte arméfördelningens stab,
fanjunkaren i Upplands infanteriregementes reserv Sven Fredrik Stolpe
må från och med år 1916 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 850 kronor.
1 fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.
Utskottet har ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer förty,
att riksdagen må medgiva, att skrivbiträdet vid
femte arméfördelningens stab, fanjunkaren i Upplands
infanteriregementes reserv Sven Fredrik Stolpe må från
och med År 1916 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära eu årlig pension av
åttahundrafemtio kronor.
6:o) I en den 19 februari 1915 till riksdagen avlåten proposition,
nr 38, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att vaktaren vid K aknäs skjutbanor Karl August Lindbloms
änka Matilda Lindblom, född Käck, må, räknat från och med år 1915,
så länge hon lever ogift, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension av 200 kronor.
I fråga om den till stöd för nämnda förslag förebragta utredningen
får utskottet hänvisa till ovanberörda statsrådsprotokoll.
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. JVlaj:ts ifrågavarande framställning
hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att vaktaren vid Kaknäs
skjutbanor Karl August Lindbloms änka Matilda
Bihang till riksdagens protokoll 1015. 8 samt. 1-1 höft. (Nr 20.) 2
A ny.
pension åt
fanjunkaren
S. F. Stolpe.
Anq.
pension åt
vaktmästaren
K. A. Lindbloms
änka
Matilda
Lindblom.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Ant/.
pension åt
ritaren X. A.
A. Petterssons
ömka Ida
Augusta
Pettersson.
Ang.
pras ton
it t konstaplarna
vid flottans
poliskor N. G.
Jiruhns och
J. A. Svenssons
iinkor och
minderårig a
kärn.
Lindblom, född Käck, må, räknat från och med ålit)
15, så länge hon lever ogift, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension av tvåhundra kronor.
2. Angående sjöförsvarsdepartementet.
7:o) I eu den 12 februari 1915 till riksdagen avlåten proposition,
nr 61, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att ritaren å ingenjördepartementet vid flottans stations i Stockholm
varv Nils Adolf August Petterssons änka Ida Augusta Pettersson
må under sin återstående livstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förbliver, å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig pension
av 400 kronor, att utgå från och med år 1915.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till ovanberörda statsrådsprotokoll.
Utskottet, som ej haft något att erinra mot förevarande förslag,
hemställer,
att riksdagen må medgiva, att ritaren å ingenjördepartementet
vid flottans stations i Stockholm varv
Nils Adolf August Petterssons änka Ida Augusta
Pettersson må under sin återstående livstid, så länge
hon i sitt nuvarande änkestånd förbliver, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av fyrahundra
kronor, att utgå från och med år 1915.
8:o) I eu till riksdagen avlåten, den 12 februari 1915 dagtecknad
proposition, nr 62, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdragav
statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att konstapeln vid flottans poliskår N. G. Bruhns
änka Jones Anna Larsdotter Bruhn och makarnas minderåriga barn Ernst
Fredrik, John Sigvald och Lennart Fabian samt konstapeln vid samma
poliskår J. A. Svenssons änka Amalia Charlotta Svensson och makarnas
minderåriga barn Sven Alfred, Anna Esther Maria, Marta Elisabeth, Gustaf
Allan och Ebba Elisabeth må från allmänna indragningsstaten från och
med år 1915 åtnjuta årliga understöd, vardera änkan, så länge hon i
sitt nuvarande änkestånd förbliver, till belopp av tvåhundrafemtio kronor
Banko utskottets utlåtande Nr 20.
11
samt val''t och ett av ovannämnda barn intill uppnådd ålder av 15 år
till belopp av femtio kronor.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen.
Med ti list}7 ritande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,
att ifrågavarande proposition må av riksdagen
bifallas.
3. Angående civildepartementet.
9:o) I en inom första kammaren av herr F. Holmquist väckt motion,
nr 37, har anförts följande:
»Av bifogade handlingar framgår att f. d. stenhuggarförmannen Per Anders
Forsberg varit anställd vid statens järnvägsbyggnader dels under 9 år före uppnådd
myndighetsålder och dels under åren 1877—1893, varefter han under år 1912 ånyo
börjat arbeta vid samma byggnader.
Då Forsberg under de senaste 20 åren — med undantag av år 1912 — icke
haft anställning vid statens järnvägsbyggnader, har kungl. järnvägsstyrelsen genom
beslut den 24 februari 1913 funnit en av Forsberg gjord ansökan om pension för
det dåvarande icke kunna till någon styrelsens åtgärd föranleda.
Av handlingarna framgår vidare, att Forsberg, som är född den 3 september
1849 och sålunda innevarande år fyller 66 år, är på grund av åderbråck och åderförkalkning
varaktigt oförmögen till arbete.
Då Forsberg under omkring 26 år varit anställd vid statens järnvägsbyggnader
och sålunda mer än den tid av 24 år, som jämlikt av statsmakterna tillämpade
grunder skulle minst erfordras för erhållande av pension, samt i enlighet med
riksdagens förut i liknande fall meddelade beslut, utan hänsyn till förefintligt avbrott
i Forsbergs arbetsanställning, hela den omförmälda tiden av omkring 26 år
torde böra honom tillgodoräknas, hemställer jag,
att riksdagen behagade från och med innevarande år bevilja Forsberg ett
understöd för dennes återstående livstid icke understigande 250 kronor årligen.»
Vid motionen är .fogad avskrift av järnvägsstyrelsens till arbetschefen
vid statsbanan Östersund—Ulriksfors ställda skrivelse den 24
februari 1913, så lydande:
»Med skrivelse den 17 augusti 1912, D.-Nr 1273 har Ni till kungl. järnvägsstyrelsen
överlämnat en av f. d. stenhuggeriförmannen Per Anders Forsberg
till kungl. styrelsen ställd ansökan om pension; varjämte en liknande ansökning
från järnvägsarbetaren Otto Vilhelm Johansson Husberg av Eder insänts till kungl.
styrelsen med påteckningsskrivelse den 9 november 1910.
Ant/.
pension åt
f. d. stenhuggareförmannen
P. A. Forsberg.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Järnvägssty
relsen.
Av ansökningshandlingarna har kungl. styrelsen inhämtat bland annat, °att
Forsberg varit anställd vid statens järnvägsbyggnader dels under 9 år före uppnådd
myndighetsålder och dels under åren 1877 — 1893; varefter lian under år 1912 ånyo
börjat arbeta vid samma byggnader; samt att Husberg ej innehar mer än sammanlagt
20 tjänstår vid statens järnvägsbyggnader förutom 2 år i annan statstjänst.
Vid sådant förhållande'' och då Forsberg under de senaste 20 åren — med
undantag av 1912 — icke haft anställning vid statens järnvägsbyggnader, samt
Husberg ej ännu räknar det antal tjänstår — 24 — som jämlikt av statsmakterna
tillämpade grunder minst erfordras för erhållande av pension, har kungl. styrelsen
funnit föreliggande två pensionsansökniugar icke för närvarande kunna till någon
kungl. styrelsens vidare åtgärd föranleda.»
Beträffande övriga vid motionen fogade avskrifter får utskottet
hänvisa till motionen.
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande
angående pension åt oj mindre korsberg än även de underpunkterna
10:o) och 11:o här nedan omförmälda O. P. Jonsson och K. G.
Karlsson till eu början uttalat sig rörande frågans principiella sida och
därvid anfört följande:
»Vid beviljande av pensioner åt förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader
har riksdagen, med bifall till vad Kungl. Maj:t på framställning av järnvägsstvrelsen
föreslagit, utgått tran den synpunkten, att för erhållande n\ pension
i allmänhet fordras, att vederbörande uppnått minst 55 års ålder och räknade minst
24 tjänst- eller arbetsår. Modifikationer i dessa grunder hava dock. i enlighet med
Kungl. Maj ds på kungl. styrelsens förslag gjorda hemställan, av riksdagen i vissa
fall undantagsvis medgivits. .
Pension har sålunda tillerkänts förman eller arbetare, som visserligen icke fyllt
minimifordran med avseende a levnadsåldern, men samtidigt haft en betydligt längre
tjänstetid än den som minimum angivna och för övrigt till följd av sjuklighet fått
sin arbetsförmåga väsentligen minskad. Och vidare har uylik förmån beretts, även
för den händelse att vederbörande icke innehaft tillräckligt antal tjänstår, därest
antalet endast obetydligt understigit det såsom skäligt ansedda måttet samt v ederbörande
ådragit sig på hans arbetsförmåga menligt inverkande sjukdom och skäl
funnits för det antagandet, att densamma till icke ringa del kunde tillskrivas eller
hade förvärrats genom de för hälsan ogynnsamma förhållanden, under vilka järnvägsbyggnadsarbeten
ofta ägde rum.
A andra sidan må likväl framhållas, att uppnåendet av förberörda såsom
minimum ansedda levnads- och tjänstålder icke i och för sig kan anses medföra
någon rätt för järnvägsbyggnadsarbetare att komma i åtnjutande av pension. 1
detta avseende tillåter kungl. styrelsen sig erinra om ett uttalande av 1909 års
riksdag vid behandling av dä föreliggande nådig proposition angående pensioner till
förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader. I fråga om tre av dem, för
vilka pension föreslagits, anmärkte riksdagen, att den lämnaae utredningen icke
gåve vid handen annat, än att de skulle fortfarande vara, åtminstone i förhållande
till sin ålder, arbetsdugliga; och ehuru riksdagen ansåg, att deras levnadsålder, som
utgjorde respektive 62, 56 och 58 år, icke borde i och för sig anses föranleda pen
-
Bankoutskotiets utlåtande AV 20.
13
Niellering, villo riksdagen dock icke underlåta att bifalla framställningen i vad den
avsäge dessa personer, då den i viss män hade stöd uti förut av riksdagen fattade
beslut i likartade fall. Beträffande två förmän, som icke uppnått fullt 55 levnadsår,
men ådragit sig svål'' och på deras arbetsförmåga menligt inverkande sjuklighet,
hade riksdagen intet att erinra mot meddelande1 av de för dem föreslagna pensionerna.
Slutligen uttalade riksdagen det antagandet, att de av ifrågavarande förmån,
som ännu voro arbetsföra, skulle vara i statens järnvägars tjänst bibehållna.
Det torde näppeligen behöva påpekas, att såsom villkor för att över huvud
kunna föreslås till erhållande av pension givetvis erfordras, att vederbörandes arbete
i statens tjänst varit väl vitsordat.»
Beträffande Forsberg anför styrelsen i sitt yttrande vidare:
»Vad då först Forsberg angår, så har han, såsom framgår av en i motionen
om pension åt honom åberopad bilaga, hos styrelsen under år 1912 gjort ansökning
om pension. Vid denna ansökning hade Forsberg, som är född den 3 september
1849, fogat eu tjänsteförteckning, utvisande de tider, under vilka han haft arbete
vid statens järnvägsbyggnader eller andra företag samt var och under vems befäl
han arbetat. Enligt de i denna förteckning lämnade uppgifter hade Forsberg varit
anställd vid statens järnvägsbyggnader dels under 9 är före uppnådd myndighetsålder
dels ock under åren 1877-93, varefter han under 1912 ånyo börjat arbeta vid
samma byggnader.
Vid sådant förhållande och då Forsberg under de senaste 20 åren — med
undantag av 1912 — icke haft anställning vid .statens järnvägsbyggnader, fann styrelsen
genom beslut den 24 februari 1913, som finnes innefattat i förenämnda bilaga,
Forsbergs pensionsansökning icke för det dåvarande kunna föranleda till någon styrelsens
vidare åtgärd.
Efter år 1912 har Forsberg enligt de upplysningar, som stått att vimla, icke
haft arbete vid statens järnvägsbyggnader eller vid något annat .statens verk eller
företag.
Aven om, såsom motionären påyrkar, hela den tid, av omkring 26 år, varunder
Forsberg enligt berörda tjänsteförteckning haft anställning vid statens järnvägsbyggnader,
skulle få tillgodoräknas honom i nu förevarande avseende, så finner
styrelsen för sin del Forsberg likväl icke böra ifrågakomma till pension. Enligt
styrelsens mening kan nämligen den omständigheten, att Forsberg, vars ålder då
han år 1893 upphörde att arbeta vid statens järnvägsbyggnader med mer än ett
tiotal år understeg den för erhållande av pension fastställda minimiåldern av 55 år,
ånyo fått 1912, efter omkring aderton års avbrott, anställning vid statens järnvägsbyggnader
och där arbetat någon tid under nämnda år, icke rimligen grunda någon
rätt för honom till pension.»
Statskontoret har för egen del i fråga om den nu föreslagna pensionen
anfört följande:
»Vad Forsberg beträffar är onekligen den omständigheten att han efter år statskontoret.,
1893, då han vid 44 års ålder och med intjänade 26 tjänstår lämnade statens tjänst,
endast under eu kortare tid av år 1912 ånyo haft anställning i statens tjänst,
ägnad att väcka betänkligheter mot beviljande åt honom av pension av statsmedel;
och med hänsyn härtill har järnvägsstyrelsen ansett en av honom gjord framställ
-
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Utskottet.
Ang.
pension åt
järnväg sarbefaren
0. P. Jonsson
ning om pension icke böra föranleda någon styrelsens åtgärd. Visserligen saknas
icke exempel därpå, att den omständigheten att lång tid förflutit, sedan vederbörande
senast arbetade i statens tjänst, icke ansetts böra utgöra hinder för beviljande av
pension av statsmedel, såsom då pensioner beviljades vid 1909 års riksdag åt förre
fortifikationsarbetaren S. Månsson och vid 1912 års riksdag åt förre fästningsbyggnadsarbetaren
J. Andreasson-Skoglund; men i sådana fall hava särskilt ömmande
förhållanden ansetts föreligga eller ock sådan omständighet kunnat, såsom beträffande
Månsson, åberopas, att den inträdda oförmågan att med arbete försörja sig utgör
en följd av i statens tjänst ådragen skada eller dylikt. I fråga om Forsberg är
väl styrkt, att han på grund av sjuklighet är varaktigt oförmögen till arbete; men
då särskilt ömmande förhållanden icke visats föreligga samt han enligt vederbörande
länsmans intyg ej är alldeles utan tillgångar, kan jämväl enligt statskontorets mening
ifrågasättas, huruvida tillräckliga skål i detta fall förefinnas för beviljande av pension.
Skulle emellertid sådan ifrågakomma, torde beloppet icke böra sättas högre
än till 200 kronor, motsvarande vad i nyssnämnda fall beviljats.»
I)å av utredningen i ärendet framgår, att Forsberg ej mindre än
omkring 26 år arbetat i statens tjänst, synes billigheten fordra, att han,
som numera uppnått en ålder av 65 år och enligt intyg är varaktigt
oförmögen till arbete, av staten erhåller något understöd; och synes
detta lämpligen böra bestämmas till 200 kronor, motsvarande vad i två
av statskontoret omförrnälda fall förut beviljats. Understödet torde höra
utgå från och med nästkommande års början och anvisas å allmänna
i ndragningsstaten.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att f. d. stenhuggareförmannen Per
Anders Forsberg må under sin återstående livstid
erhålla ett årligt understöd av tvåhundra kronor ft
allmänna indragningsstaten att utgå från och med
år 1916.
10:o) I eu inom andra kammaren av herr E. Hage väckt motion,
nr 50, har anförts följande:
»Jag tillåter mig härmed att hos riksdagen anhålla om pension till järnvägsarbetaren
Olof Petter Jonsson i Svartbjömsbyn, Over-Luleå, Norrbotten, viiken, född
den 12 februari 1851, är oförmögen till arbete samt saknar egna medel till uppehälle
av familjen, vilken, förutom Jonsson, utgöres av en sjuklig hustru samt ett
minderårigt barn.
Jonsson, som under lång tid arbetat vid statens järnvägsbyggnader och vid
reparations- och kompletteringsarbete vid den färdiga banan, sökte år 1907 pension
Bankoutslcotteis utlutande Nr 20. 15
hos kung], järnvägsstyrelsen, vilkon framställning av distriktförvaltningen vid V
distriktet tillstyrktes i den form, att distriktförvaltningen förordade, att framställning
måtte göras hos Kungl. Maj:t om beredande av dylik pension. Emellertid avslogs
denna framställning av kungl. järnvägsstyrelsen på den grund, att sökanden
då ej hade den levnads- och tjänsteålder, som ansågs erforderligt för pensions erhållande.
Då emellertid Jonsson nu kan anses ha uppnått en dylik ålder och nu är
fullständigt oförmögen till arbete samt 1913 års riksdag ansåg en arbetskamrat till
Jonsson, nämligen järnvägsarbetaren Johan Ludvig Fors, böra tillerkännas pension,
vågar jag härmed hemställa,
att riksdagen måtte tillerkänna järnvägsarbetaren Olof Petter Jonsson från
Svartbj örnsbyn, Över-Luleå församling'', eu årlig pension av 300 kronor att utgå under
Jonssons återstående livstid.»
\ id motionen är fogad avskrift av bland annat järnvägsstyrelsens
I dl di strikts fö rvaltningen vid o:e distriktet ställda skrivelse, innefattande
avslag å Jonssons i motionen om förmäld a framställning om pension,
varande berörda avskrift så lydande:
»I särskilda till kungl. styrelsen ingivna ansökningar hava arbetarne Anders
Andersson Edberg, Olof Petter Jonsson, Karl Pettersson, Karl Erik Jansson och
Johan Ludvig Fors, vilka, efter att hava under åtskilliga år arbetat vid statens
järnvägsbyggnader, numera sedan längre tid tillbaka äro anställda vid distriktets
banavdelning. hemställt om beredande åt dem av årlig pension i likhet med vad
som medgivits i fråga om en del vid statsbanan genom Bohuslän anställda arbetare.
Uti häröver infordrat yttrande av den 19 oktober 1907 haven 1 tillstyrkt,
att underdånig framställning måtte göras hos Kungl. Maj:t om beredande av pension
åt sökandena i överensstämmelse med de grunder, efter vilka 1907 års riksdag medgivit,
att pensioner å allmänna indragningsstaten finge efter entledigandet utbetalas
åt vissa förmän och arbetare vid statens järnvägar.
Vid föredragning av detta ärende har kungl. styrelsen, enär sökandena vid
denna tidpunkt, då de lämnade sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, icke
innehade den levnads- och tjänstålder, som enligt de av statsmakterna fastställda
grunder erfordras för erhållandet av pension av ifrågavarande slag, samt dessutom
icke visats, att sökandena på grund av ålderdomssvaghet eller sjukdom äro oförmögne
att med eget arbete sig försörja, funnit de gjorda ansökningarna för närvarande
icke föranleda till någon kungl. styrelsens åtgärd: vilket Eder till kännedom
och för sökandenas underrättande härigenom meddelas.»
Beträffande övriga vid motionen fogade avskrifter hänvisas till
motionen.
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen, utöver vad
som finnes anfört under punkten 9:o) här ovan, i ärendet yttrat följande:
»Vidkommande därefter Olof Petter Jonsson så har frågan om beredande av
pension åt honom likaledes förut varit föremål för styrelsens behandling, därvid
styrelsen, enligt vad framgår av bilaga II till den föreliggande motionen i ämnet,
styrelsen.
16 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
senom beslut, den 2 mars 1908 funnit en av Jonsson gjord ansökning om pension
fcke kunna för det dåvarande föranleda till någon styrelsens åtgärd, enär Jonsson
vid den tidpunkt, då han lämnade sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, icke
innehade den levnads- och tjänsteålder, som enligt de av statsmakterna fastställda
grunder erfordrades för erhållande av pension av ifrågavarande slag samt det dessutom
icke visats, att han på grund av ålderdomssvaghet eller sjukdom vore oförmögen
att med eget arbete försörja sig. Av pensionsansöknmgen närlagda handlingar
framgick nämligen, att Jonsson, som är född den 12 februari 1851, undei
åren 1877—1895 arbetat vid statens järnvägsbyggnader samt under åren 1896—1907
haft arbete vid statens järnvägars femte distrikts banaydelning. I slutet av ar 1908
inkom Jonsson till styrelsen med en ny pensionsansökning, åtföljd a v dels läkarintyg
utvisande att Jonsson på grund av lungemphysem och ljumskbråk i förening med
tungsinthet vore ur stånd att genom arbete försörja sig, dels ock ett av arbetsförmannen
C. J. Ekberg och banmästaren Olof Jansson den 7 december 1908 utfärdat,
av kommunalnämndsordföranden i Överluleå församling till riktigheten vitsordat intyg,
varav framgick, att Jonsson under de senaste fem åren varit på grund av sjuklighet
och kraftnedsättning i det närmaste oförmögen att tjänstgöra, samt att han, som
under februari månad 1908 blivit entledigad från sin anställning på grund av bristande
arbetsförmåga, icke kunde utan mellankommande hjälp undgå att lida nöd. Därjämte
upplystes om Jonsson, att lian vore gift och hade sex barn, av vilka det yngsta
vore fött år 1904. I anledning av denna Jonssons förnyade framställning om pension
hemställde styrelsen hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att av trafikmedel utbetala
ett tillfälligt understöd av 150 kronor till Jonsson, vilken hemställan blev
-enom nådigt brev den 7 maj 1909 bifållen. Efter åtnjutande av detta understöd
har Jonsson icke erhållit något understöd från statens järnvägar. Däremot har lian.
vars hälsotillstånd synes hava under de närmaste åren förbättrats, i män av arbetstillgång
erhållit tillfälligt arbete vid femte distriktets banavdelmng, nämligen:
år 1909 från 1 oktober till 15 december = 60 dagar med förtjänst kronor 180
» 1910 » 1 augusti » 20 » = 108 » » » * £32
» 1911 » 1 mars » 15 » = 229 » » » » 016
» 1912 » l april *• 15 » = 235 => » DOoi: so
» 1914 i april = 1 * „ •''; s ,
Enligt ett vid motionen fogat den 28 december 1914 utfärdat läkarintyg lider
Jonsson, som enligt uppgift varit sängliggande under ett år, av sinnessjukdom, på
grund varav han för närvarande är och även i framtiden blir oförmögen att genom
arbete sig försörja. , . .
Ett med det förevarande likartat fäll behandlades, såsom jämväl i motionen
påpekas, av 1913 års riksdag, då på framställning av enskild motionär järnvägsarbetaren
Johan Ludvig Fors tillerkändes en pension av 300 kronor om året under
hans återstående livstid. Fors hade i likhet med Jonsson under år 1907 hos styrelsen
gjort ansökan om pension, men fann styrelsen genom beslut den 2 mars 1908
ansökningen icke för det dåvarande kunna föranleda till någon styrelsens åtgärd,
enär Fors, i likhet med Jonsson, vid den tidpunkt, då han lämnade sin anställning
vid statens järnvägsbyggnader, icke innehade den levnads-och tjänstålder, som enligt
de av statsmakterna "fastställda grunder erfordrades för erhållande av pension av
ifrågavarande slag samt det dessutom icke visats att han på grund av Ålderdomssvaghet
eller sjukdom vore oförmögen att med eget arbete försörja sig. Vid ent
-
Banko ut skott ds utlåtande Nr 20.
17
ledigande ur statens järnvägsbyggnaders tjänst är 1896 räknade Fors, som är född
den 30 oktober 1838, något mer än 20 arbetsår. Under tiden därefter hade Fors
intill hösten 1912 haft anställning såsom extra arbetare vid femte distriktets banavdelning.
Sistnämnda är beviljades Fors, som då visades vara på grund av sjukdom
oförmögen att genom arbete försörja sig, av Kungl. Maj:t på framställning av
styrelsen en gratifikation av 150 kronor, att utgå av trafikmedel efter upphörandet
av hans anställning vid statens järnvägar. Då pension sedermera år 1913 beviljades
Fors, hade han uppnått en levnadsålder av 59 år samt arbetat i statens tjänst under
sammanlagt 36 år.
I likhet med Fors uppfyller Jonsson, som under en följd av omkring 37 år
arbetat vid statens järnvägar, därav de första 19 åren vid statens järnvägsbyggnader
och de återstående såsom extra arbetare vid statens järnvägars banavdelning, samt
uppnått en ålder av 64 år, numera de villkor beträffande levnads- och tjänstår, som
enligt vad ovan påvisats pläga uppställas för beviljande av pension åt arbetare vid
statens järnvägsbyggnader, om man såsom 1913 års riksdag gjort i fråga om Fors,
låter vederbörande för detta ändamål räkna sig till godo hela sin sammanlagda
arbetstid vid statens järnvägsbyggnader och den färdiga banan. Det synes därför
vara med billigheten överensstämmande, att motsvarande förmån av staten tillerkännes
Jonsson. Om således riksdagen skulle bifalla förevarande motion angående pension
åt Jonsson, vore detta endast ett fullföljande av den princip, som riksdagen
godkänt genom beviljande av pension till ovanbemälte Fors.»
Statskontoret har för egen del åberopat vad järnvägsstyrelsen i
ärendet anfört.
Av utredningen i ärendet framgår, att Jonsson under en tid av
omkring 37 år arbetat vid statens järnvägar, därav de första 19 åren
vid statens järnvägsbyggnader och de återstående såsom extra arbetare
vid statens järnvägars banavdelning, samt att han uppnått en ålder av
64 år. Under sådana förhållanden anser utskottet sig böra tillstyrka en
pension å allmänna indragningsstaten till Jonsson i enlighet med motionärens
förslag, att utgå från och med början av innevarande år.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att järnvägsarbetaren Olof Petter Jonsson
från Svartbjörsbyn, Över-Luleå församling, må från
och med år 1915 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av trehundra
kronor.
Statskontoret.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 samt. 14 käft. (Nr 20.)
3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Ang.
pension åt
arbetaren K.
G. Karlsson.
Järnvägsstyrelsen
.
ll:o) 1 eu inom andra kammaren av lierr O. E. Holm väckt motion,
nr 119, har motionären hemställt, »att riksdagen ville tillerkänna
arbetaren Karl Gustaf Karlsson i Gellivare en årlig pension av 300
kronor att utgå under hans återstående levnad.»
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Arbetaren Karl Gustaf Karlsson i Gellivare har sedan början av 1870-talet
och ända till år 1902 med en del mindre avbrott vant anställd vid statens järnvägsbyggnader.
Sistnämnda år nödgades han lämna sin anställning, enär hans alltmer
tilltagande sjuklighet gjorde det omöjligt för honom att uthärda de med järnvägsarbetet
förenade ansträngningarna. Efter denna tid har han sysslat med diverse
lättare arbete, som lämnat honom ett mycket knappt levebröd, i det att fattigvårdsstyrelsen
allt emellanåt fått träda hjälpande emellan. Denna oförmåga att
kunna försörja sig har naturligtvis med åren tilltagit, och inlämnade Karlsson därföre
år 1912 till kungl. järnvägsstyrelsen — där hans betyg fortfarande finnas tillgängliga
— en ansökan om erhållande av pension, men då han vid sin avgång från
statens järnvägsbyggnader icke uppnått den levnadsålder av 55 ar, som enligt tilllämpade
grunder minst erfordras för erhållande av pension, föranledde hans ansökan
icke till någon åtgärd från kungl. järnvägsstyrelsens sida.
Från norska staten erhåller Karlsson visserligen tillsvidare ett årligt understöd
av 180 kronor, som tillerkänts honom på grund av ett olycksfall, för vilket
han varit utsatt, då han en tid vistades på den inom Norge belägna delen av Riksgränsbanan,
men då detta belopp icke är tillräckligt för hans uppehälle, blir han,
för såvida icke svenska staten också vill bidraga till hans pensionering, hänvisad
till sin kommuns fattigvårdsinrättning, enär han icke vidare kan behörigen utföra
kroppsarbete. Och synes detta vara en hård lott för en utsliten arbetare, som
under omkring 30 års tid nedlagt sina bästa krafter i svenska statens tjänst.
Karlsson är född 1851, började arbeta vid östra stambanan 1871, fortsatte
sedan vid norra stambanan till år 1892, då lian transporterades till Gellivarebanan
och Riksgränsbanan. Präst- och läkarebetyg för Karlsson hava genom mellankommande
omständigheter icke kunnat åtfölja motionen, men skola snarast överlämnas
till vederbörande utskott.»
Till utskottet hava dessutom överlämnats de i motionen omförmälda
präst- och läkarebetygen.
Järnvägsstyrelsen har på anmodan av statskontoret avgivit yttrande
i ärendet. Förutom vad som redan intagits under punkt 9:o) härovan
anför styrelsen följande:
»Beträffande slutligen förenämnde Karl Gustaf Karlsson så har lian, såsom
i motionen angivits, under år 1912 hos styrelsen gjort ansökning om erhållande av
pension. Av de handlingar och intyg, som åtföljde denna ansökning, inhämtade
styrelsen, bland annat, att Karlsson, som är född den 17 augusti 1851, enligt egen
uppgift varit anställd vid statens järnvägsbyggnader eller statens järnvägars ban
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
19
avdelning under åren 1871—1902; att Karlsson sistnämnda år skadats till följd av
olycksfall i arbete för norska statens räkning; samt att såsom ersättning för berörda
skada Karlsson åtnjöte en årlig livränta av 180 kronor från Norge, men att han,
som sedan olycksfallet varit oförmögen till arbete, i övrigt vore i saknad av tillgångar
för sitt uppehälle.
Vid prövning av denna ansökning fann styrelsen genom beslut den 24 februari
1913 densamma icke kunna föranleda till någon styrelsens vidare åtgärd, enär Karlsson
redan under år 1902 lämnat sin anställning vid statens järnvägsbyggnader och
för övrigt vid tiden för sin avgång icke uppnått den levnadsålder — 55 år — som
jämlikt av statsmakterna tillämpade grunder minst erfordrades för erhållande av
pension.
Enligt styrelsens mening äro de av styrelsen sålunda åberopade skäl för avslag
å Karlssons pensionsansökning fortfarande gällande och i överensstämmelse med
hittills tillämpade grunder i liknande ärenden.»
Statskontoret liar för egen del anfört följande:
»Vad slutligen beträffar förslaget om pension åt arbetaren Karlsson vill statskontoret
för sin del med hänsyn till Karlssons långvariga arbete i statens tjänst,
hans oförmåga att med arbete vidare försörja sig och hans medellöshet ifrågasätta, huruvida
icke billighetsskäl tala för beviljande åt honom av pension å 120 kronor, så
att han, som av norska staten åtnjuter olycksfallsersättning å 180 kronor årligen,
må komma i åtnjutande av det årliga understöd av 300 kronor, som plägar beviljas
i statens tjänst utslitne arbetare.»
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit finner utskottet billighetsskäl
tala för, att Karlsson, vilken från annat håll åtnjuter ett årligt
understöd av 180 kronor, må beviljas en pension å 120 kronor, så att
han sammanlagt kommer att uppbära det understödsbelopp av 300 kronor,
som i allmänhet plägar beviljas ålderstigna arbetare i statens tjänst.
Beloppet torde böra utgå från och med innevarande års början och anvisas
å allmänna indragningsstaten.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att arbetaren Karl Gustaf Karlsson i
Gellivare må från och med år 1915 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av etthundratjugu kronor.
Statskontoret.
Utskottet.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Ang.
pension åt
vissa sjömanshustjänstemän,
.
4. Angående finansdepartementet.
12:o) I punkt 26 under tionde huvudtiteln har Kungd. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att ombudsmannen vid sjömanshuset i Malmö
Johan Peter Fagerlund, bokhållaren vid sjömanshuset i Göteborg Magnus
Peterson och notarien vid Stockholms sjömanshus Ivar August Brunström
må, envar från och med månaden näst efter den, under vilken
han varder entledigad från sin befattning, å allmänna indragningsstaten
under sin återstående livstid åtnjuta årlig pension, Fagerlund med kronor
1,650, Peterson med 1,300 och Brunström med 1,650, allt dock
under villkor, att av vederbörande sjömanshuskassas egna medel till
envar av dessa tjänstemän i årlig pension utbetalas minst lika stort belopp,
som av statsmedel beviljas.
Till stöd för denna framställning har föredragande departementschefen
anfört följande:
»I skrivelse den 28 september 1912 gjorde kommerskollegium framställning
om beredande av statsbidrag till pensionering av den å sjömanshusen
anställda personalen.
Denna skrivelse remitterades den 15 maj 1913 av min företrädare
i ämbetet till de av honom jämlikt nådigt bemyndigande den 21
februari samma år tillkallade sakkunniga för verkställande av utredningrörande
ifrågasatt centralisering av pensionsanstalter, understödda av
staten m. m. för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de
sakkunniga lämnade uppdraget.
Något yttrande i denna fråga har emellertid ännu icke från de
sakkunniga inkommit.
Ehuru jag sålunda icke för närvarande är beredd att bringa under
Kungl. Maj ds prövning frågan om sjömanshuspersonalens pensionering
i hela dess vidd, har jag dock, med hänsyn till de sjömanshusens tjänstemän,
som redan nu synas böra ifrågakomma till pensionering, ansett
mig föranlåten att partiellt till behandling upptaga berörda spörsmål;
och torde det därför tillåtas mig att något utförligare redogöra för innehållet
i kommerskollegii ovannämnda skrivelse samt vad i övrigt i saken
förekommit.
I det av särskilt tillkallade kommitterade utarbetade förslaget till
förordning angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring
stadgades bland annat, att på sjömanshusdirektion skulle
ankomma, att, där omständigheterna ansåges betinga sådant, hos kommerskollegium
göra framställning om tilldelande åt tjänsteman vid sjö
-
BanJioutslottets utlåtande Nr 20.
21
manshus, vilken bleve entledigad, av någon gratifikation eller pension
iran sjömanshuskassan, samt att, därest kollegium funne pension böra
förekomma, ärendet skulle av kollegium underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I sitt i anledning av berörda förslag den 9 januari 1911 avgivna
utlåtande föreslog emellertid kommerskollegium, med hänsyn till möjligheten
att kunna eventuellt utverka pension till någon del av statsmedel,
en härför lämpad ändrad avfattning av den av kommitterade ifrågasatta
bestämmelsen i ämnet. Detta ändringsförslag vann Kungl. Maj:ts gillande;
och stadgas i enlighet härmed i § 8 mom. 5 i förordningen den 13 juni
1911 angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring
m. m., att sjömanshusdirektion skall äga att i särskilda fall, där omständigheterna
anses betinga sådant, hos kommerskollegium göra framställning
om tilldelande åt sjömanshustjänsteman, som entledigas från
sin befattning, av någon gratifikation ur sjömanshuskassan eller pension.
Anser kollegium pension från sjömanshuskassan eller eljest böra ifrågakomma,
skall ärendet av kollegium underställas Kungl. Maj:ts avgörande.
Stadgandet avser sålunda icke att tillförsäkra sjömanshustjänsteman någon
rätt till pension utan giver fastmera vid handen, att frågan om pensions
beviljande skall bero på prövning i varje särskilt fall. Å andra sidan
förutsätter emellertid stadgandet med den avfattning, som slutligen givits
detsamma, att, där pension verkligen anses böra ifrågakomma, densamma
icke ovillkorligen skall till hela sitt belopp utgå ur sjömanshuskassan utan
att bidrag av statsmedel till pensioneringen möjligen skall kunna
erhållas.
Det är med utgångspunkt från berörda bestämmelser och under
uttryckligt framhållande av att någon ändring i desamma icke åsyftas,
som kommerskollegium gjort sin ovan omförmälda framställning om
statsbidrag till sjömanshustjänstemännens pensionering.
Till stöd för sin ifrågavarande framställning åberopar kommerskollegium
till en början, vad kollegium i sitt förutnämnda utlåtande den
9 januari 1911 anfört i fråga om behovet av åtgärder för ordnande av
den å sjömanshusen anställda personalens pensionsförhållanden.
Kommerskollegium framhöll i sagda utlåtande, att denna fråga syntes kolle- Kommersgirnn
förtjäna ett allvarligt beaktande. Till följd därav att möjlighet hittills icke kolJ<tsiun<- *
förefunnits att kunna bereda sjömanshusens personal pension, hade sjömanshusdirek- utl*tc™*e
tionerna ansett sig i många fall icke kunna förvägra sina ombudsmän eller andra iw/0r*
biträden att kvarstå i tjänsten långt efter det de uppnått den åldersgräns, då tjänstbarheten
i allmänhet vore försvagad och då andra tjänstemän i regel erhölle befrielse
från sina tjänsteplikter. Många av ombudsmännen vore ock mycket ålderstigna
och flere av dem uppenbarligen uttjänte samt särdeles väl i behov av vila
från arbete, ehuru deras ekonomi i regel ej medgåve dem att avstå från arbets
-
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
KommersJcollegium
i
skrivelse den
28 september
1912.
förtjänsten. Kollegium tvekade ej att framhålla som ett oavvisligt behov, att åtgärder
vidtoges till undanröjande av de missförhållanden, som härav måste bliva en följd
och vilka, enligt vad vederbörande inspektionsförrättare meddelat, bekräftats vid
verkställda inspektioner. Det vore ej förenligt med det allmännas intresse, att nu
antydda förhållanden allt framgent skulle fortvara i orubbat skick, och detta särskilt
i betraktande därav, att inom här avsedda tjänstemannakår många utförde sitt
huvudsakliga arbete för statens räkning.
Efter återgivande av nyssberörda uttalanden anför kollegium i sill
skrivelse den 28 september 1912 vidare följande:
»Vad kollegium sålunda då anförde äger fortfarande i allo giltighet, och har
erfarenheten än mera bekräftat dess riktighet. Såsom ett ytterligare skäl för att
möjlighet till pensions erhållande bör beredas sjömanshusens personal kan anföras,
att detta skulle i avsevärd grad underlätta strävandet att till dessa ingalunda oviktiga
befattningar, särskilt ombudsmansbefattningarna, vilka i synnerhet vid de större
sjömanshusen av sina innehavare kräva full arbetskraft och god omdömesförmåga,
förvärva härför fullt kvalificerade personer.
Kostnaden för beredande av pension torde sjömanshuskassorna icke ensamma
kunna bära, åtminstone icke utan att detta i många fall kan verka inträng på sjömanshusens
understödsverksamhet, som ju är en av deras ofrånkomliga och även ur
det allmännas synpunkt viktigaste uppgifter. En sådan anordning kan icke heller
anses rättvis, då sjömanshustjänstemännen utom sina göromål i sjömanshusens tjänst
även utföra ett omfattande arbete direkt för statens räkning. Riktigast torde därför
vara, att staten och sjömanshusen gemensamt bära denna kostnad. Vad angår omfattningen
av sjömanshuspersonalens arbete för statsändamål, utvisade den utredning
i ämnet, för vilken kollegium lämnat redogörelse i sin underdåniga skrivelse den
25 oktober 1909 angående beredande av statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader
för år 1911, att vid det stora flertalet sjömanshus detta arbete kräver
lika mycken eller, i flera fall. till och med längre tid än sjömanshusens övriga
åligganden. Där så icke är förhållandet, torde dock förstnämnda arbete utgöra en
synnerligen avsevärd del av hela arbetsbördan. Med hänsyn till dessa omständigheter
synes staten böra bidraga åtminstone med pensionens halva belopp.
Det skulle kunna ifrågasättas, att sjömanshuspersonalen borde i någon män
själv bidraga till pensioneringen genom att erlägga pensionsavgift till visst årligt
belopp. Detta låter sig emellertid svårligen gorå, dels emedan avlöningarna i regel
äro så knappt tillmätta, att desamma icke lära tåla något avdrag, och dels på
grund därav att här icke är fråga om en allmän pensionering av hela denna tjänstemannakår.
»
Sedan kollegium därefter framhållit, att kollegium icke avsåge
någon förändring i den i gällande sjömanshusförordning fastslagna
principen, att fråga om pensions beviljande skulle bero på särskild
prövning i varje fall, fortsätter kollegium:
»Lämpligt synes dock vara, att för vinnande av erforderlig enhetlighet vissa
allmänna huvudgrunder för pensions utgående komma till tillämpning. I avseende
härå får kollegium anföra följande.
Bankoutskotlets utlåtande AV 20.
23
För att en person, som därtill ej har laglig rätt, må komma i åtnjutande av
statspension, kräves i regel, att hans ekonomiska stimning är sådan, att han är för
sitt livsuppehälle i behov av pension. Detta torde även i förevarande fall böra utgöra
en nödvändig förutsättning för pensions erhållande.
Vidare bör pensionssökanden hava uppnått viss ålder. Denna torde lämpligen
kunna bestämmas till minst 67 år, vid vilken ålder rätt att komma i åtnjutande
av pension i regel inträder för de flesta manliga civila tjänstinnehavare.
En annan given förutsättning för att kunna ifrågakomma till erhållande av
en sådan förmån måste vara, att pensionssökanden under eu längre tid offrat den
huvudsakligaste delen av sin arbetskraft åt sjömanshustjänsten och därvid gjort sig
förtjänt av gott vitsord. Sjömanshustjänstemännen torde dock icke kunna i allmänhet
åberopa så lång tjänstetid (35 tjänstår) som i regel skall hava fullgjorts av manliga
civila tjänstinnehavare för att komma i åtnjutande av hel pension. Förstnämnda
tjänstemän, särskilt ombudsmännen, tillträda nämligen vanligtvis sina befattningar
vid en så framskriden ålder, att en dylik tjänstetid icke lärer kunna uppnås
av dem. Det kunde ifrågasättas att av dem fordra såsom villkor för pension
samma minimitjänstetid av 10 år, som under vissa förhållanden berättigar civil
tjänstinnehavare till pension till avkortat belopp i förhållande till det mindre antalet
tjänstår. Emellertid synes kollegium, att om den erforderliga levnadsåldern sättes
så högt, som ovan föreslagits, tjänstetiden icke bör understiga 15 år.
Pensionens storlek bör givetvis göras beroende av den lön, vederbörande vid
entledigandet åtnjuter och där förut under viss tid — exempelvis minst 3 år —
åtnjutit. I avseende härå föreslår kollegium, att hel pension skall utgöra två tredjedelar
av lönen.
Ovan ifrågasatta grunder i avseende å levnads- och tjänstår äro avsedda att
gälla för hel pensions åtnjutande. Emellertid torde möjlighet böra förbehållas att
bereda pension även åt sådana sjömanshustjänstemän, som icke uppfylla dessa bestämmelser.
I dylikt fall bör dock pensionen utgå med ett med hänsyn till föreliggande
omständigheter lämpligen avkortat belopp.
Att i vidare mån än som skett nu avgiva förslag om de grunder, efter vilka
pension må kunna tillerkännas sjömanshustjänstemän, synes kollegium icke tillrådligt
eller ens möjligt. Dessa tjänstemäns avlönings- och tjänsteförhållanden äro
nämligen av alltför skiftande beskaffenhet för att sådant skall låta sig på förhand
gorå. I övrigt torde dock de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension den 11 oktober 1907 innehållna bestämmelser kunna i tillämpliga delar
läggas till grund för pensionsansökningarnas prövning.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde kollegium om anvisande
av ett särskilt förslagsanslag å högst 15,000 kronor såsom bidrag
till pensionering av sjömanshustjänstemän, anordnad i huvudsaklig överensstämmelse
med de av kollegium angivna grunder.
Kommerskollegii ifrågavarande framställning blev, såsom redan
nämnts, av förutvarande departementschefen den 15 maj 1913 remitterad
till do jämlikt nådigt bemyndigande den 21 februari samma år tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning rörande ifrågasatt
centralisering av pensionsanstalter, understödda av staten, m. in.
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Inkomna an
sökningar cn
pension.
Sedan kommerskollegium emellertid i skrivelse den 12 november
1913 förnyat sin meranämnda framställning, avläts av samme departementschef
den 18 berörda november till kollegium en skrivelse, däri
han meddelade, att vid ärendets beredning i finansdepartementet fråga
uppkommit, huruvida icke i avbidan på resultatet av nyss omförmälda
utredning frågan om sjömanshustjänstemännens pensionering kunde tills
vidare lösas på så sätt, att å allmänna indragningsstaten anvisades
lämpliga belopp såsom bidrag till pensionering av de tjänstemän, som
för det dåvarande syntes höra komma i åtnjutande av pension, samt
förty anmodade kollegium att inkomma med för ändamålet erforderlig
utredning samt eget utlåtande i saken.
I skrivelse den 11 mars 1914 avgav kommerskollegium det sålunda
begärda utlåtandet samt överlämnade därvid —• med förmälan att ansökningar
om pension då förelåge från fyra sjömanshustjänstemän, nämligen
ombudsmannen vid sjömanshuset i Malmö Johan Peter Fagerlund,
ombudsmannen vid sjömanshuset i Gävle Göran Moberg, bokhållaren
vid sjömanshuset i Göteborg Magnus Peterson samt notarien vid Stockholms
sjömanshus Ivar August Brunström — till Kung! Maj:ts prövning
samtliga till ärendet hörande handlingar.
Sedermera har emellertid kollegium i en till Kungl. Maj:t ingiven
skrift anmält, att av förenämnda tjänstemän ombudsmannen vid sjömanshuset
i Gävle Göran Moberg avlidit; och har till följd härav frågan om
pension åt Moberg förfallit.
Beträffande övriga pensionssökandes förhållanden inhämtas av de
av kollegium överlämnade handlingarna samt kollega eget yttrande
huvudsakligen följande:
Ombudsmannen vid sjömanshuset i Malmö Jolian Peter Fagerlund
har uppnått en ålder av över 74 år samt innehaft sin sjömanshusbefattning
i mera än 26 år. Genom bifogat läkarbetvg styrkes, att Fagerlund
till följd av partiell förlamning av högra kroppshalvan, orsakad av
hjärnblödning, är oförmögen att sköta sin tjänst; och upplyser kommerskollegium,
att han till följd härav för närvarande är tjänstledig. Hans årliga
löneförmåner utgå med 5,000 kronor i fast lön. Med hänsyn till dels
det stora nit och den duglighet i tjänsten, som Fagerlund ådagalagt,
dels ock det förhållande, att någon ändring i hans hälsotillstånd icke
vore att motse, hemställer direktionen för sjömanshuset i Malmö, att
pension åt Fagerlund måtte utverkas. I avseende å pensionens storlek
uttalar direktionen, att någon avprutning av det belopp, som Fagerlund
själv i dylikt hänseende hos direktionen begärt, 4,000 kronor, icke borde
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
25
ske, då detta belopp ungefärligen motsvarade hans faktiska levnadskostnader.
Bokhållaren vid sjömanshuset i Göteborg Magnus Peterson, som
den 14 nästinstundande februari fyller 78 år, har haft anställning vid
berörda sjömanshus under närmare 46 år, därav omkring 45 år såsom
bokhållare. Hans avlöning utgår med 4,000 kronor för år räknat.
Sjömanshusdirektionen vitsordar, att Peterson under den långa tid, han
varit anställd vid sjömanshuset, på fullt tillfredsställande sätt skött sina
åligganden. I följd av ålder och sjuklighet hade emellertid hans arbetsförmåga
numera avtagit, så att han icke längre förmådde med nödig
kraft och uthållighet deltaga i göromålen, varför han för närvarande
åtnjöte tjänstledighet. Direktionen tillstyrker bifall till Petersons anhållan,
att vid hans avskedstagande honom måtte tilldelas pension med
70 procent av hans nuvarande avlöning eller 2,800 kronor årligen, samt
hemställer, att kostnaden för pensioneringen måtte åtminstone delvis
bestridas av statsmedel.
Notarien vid Stockholms sjömanshus Ivar August Brunström är
71 år gammal och har varit anställd i sjömanshusets tjänst i över 43
är. Till notarie förordnades han den 17 april 1875. Det honom i sådan
egenskap tillkommande arvode utgör, enligt vad direktionen för sjömanshuset
meddelar, 5,000 kronor om året. Direktionen hemställer, att
Brunström måtte under sin återstående livstid erhålla en årlig pension
av 3,750 kronor, motsvarande tre fjärdedelar av hans arvode, samt att
högst hälften av pensionsbeloppet måtte bestämmas skola utgå av
sjömanshuskassans medel.
Efter att hava erinrat om sina förberörda, i skrivelsen den 28
september 1912 gjorda uttalanden rörande huvudgrunderna för beviljande
av pension åt sjömanshustjänstemän, anför kommerskollegium i utlåtandet
den 11 mars 1914 beträffande de av pensionssökandena, som
ännu äro i livet, för egen del följande.
Meddelade upplysningar om pensionssökandena gåve beträffande Peterson och
Brunström vid handen, att båda vore för sitt livsuppehälle beroende av inkomsterna
av sjömanshustjänsten samt att de, därest de entledigades från sina respektive
befattningar utan att samtidigt erhålla pension, skulle komma i svårt ekonomiskt
betryck. Fagerlund hade väl uppgivits vara i besittning av ett mindre kapital,
men med hänsyn särskilt till hans och hans hustrus mycket sjukliga tillstånd och
deras därigenom ökade behov av vård syntes nämnda förhållande ej skäligen böra
föranleda till minskning av pensionsbeloppet.
Den förebragta utredningen utvisade i övrigt, att samtliga pensionssökandena
behörigen fyllde de av kollegium angivna villkoren för erhållande av pension. Det
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 saml. 14 höft. (Nr 20.) 4
Kommerskollegium
i
skrivelse den
11 mars 1914.
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Statskontoret.
förhållande, att tjänstetiden för Fagerlund understege den angivna minimiåldern av
35 år, skulle visserligen kunna anses motivera någon reducering av pensionsbeloppet
för honom, men i betraktande dels därav att hans fasta löneförmåner varit jämförelsevis
knappt tillmätta dels ock av hans särdeles väl vitsordade tjänstgöring
såsom självständig ledare av ett mera betydande sjömanshus funne kollegium ej
skäl ifrågasätta sådan reducering''.
Kollegium ansåge alltså, att en var av sökandena borde komma i åtnjutande
av oavkortad pension till belopp, motsvarande två tredjedelar av senast innehavda
fästa lön.
Med godkännande härav skulle pensionerna utgå med följande belopp, nämligen
till Fagerlund med i jämnat tal 3,300 kronor, till Peterson med 2,600 kronor
och till Brunström med i jämnat tal 3,300 kronor. Hälften av pensionsbeloppen
förutsatte kollegium, i överensstämmelse med sin i skrivelse den 28 september 1912
uttalade uppfattning, skola utgå av statsmedel och den andra hälften av vederbörande
sjömanshuskassa.
På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av § 8
mom. 5 i ovannämnda förordning den 13 juni 1911 hemställer kollegium
alltså, att Kungl. Maj:t måtte, i syfte att en var av sökandena
Fagerlund, Peterson och Brunström skulle från och med månaden näst
efter den, under vilken avsked från innehavd tjänst bleve honom beviljad,
under den återstående livstiden komma i åtnjutande av pension
med följande årliga belopp, nämligen Fagerlund 3,300 kronor, Peterson
2,600 kronor och Brunström 3,300 kronor, dels medgiva att av ett
vart av nyssnämnda pensionsbelopp ena hälften finge utgå av vederbörande
sjömanshuskassa, dels ock vidtaga åtgärd för att statsmedel
måtte varda anvisade till bekostande av andra hälften av samma pensioner.
Statskontoret, som den 13 juni 1914 på grund av nådig remiss
yttrat sig över kommerskollegii ifrågavarande framställning, gör därvid
till eu början följande allmänna uttalanden:
»Vid de tillfällen då fråga uppstått om beredande av pensioner åt personer,
som icke varit anställda i egentlig statstjänst, men dock genom sitt arbete kunnat
anses tjäna ett statsändamål, har man vid beräknande av kostnaden för pensioneringen
i allmänhet utgått därifrån, att densamma bör uppdelas på arbetsgivaren,
statsverket och tjänstemannen själv, den senare i så måtto, att han vore skyldig
genom erläggande av årliga pensionsavgifter bidraga till kostnaden för den pension,
varav han ägde komma i åtnjutande vid avskedet från tjänsten. Enligt det av
kommerskollegium nu framställda förslaget skulle dock statsverket drabbas av en
något högre pensioneringskostnad än enligt den nyss angivna delningsgrunden bort
utgå, beroende på den omständigheten, att sjömanshusens tjänstemän saknat ordnade
pensionsförhållanden, och att hittills någon kassa icke funnits till vilken dessa
tjänstemän haft att inbetala pensionsavgifter.
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
27
Med hänsyn till det arbete, som staten för olika ändamål pålägger sjömanshusen,
och det gagn, det allmänna måste anses hava haft av de nu ifrägakomna
— — — sjömanshustjänstemännen, anser statskontoret sig för sin del kunna biträda
kommerskollegii förslag till beredande av pension från allmänna indragningsstaten
åt eu var av dom; men vill statskontoret därvid framhålla, att, om i enlighet med
ämbetsverkens tillstyrkan framställning hos riksdagen skulle göras beträffande de
— — — sjömanshustjänstemän, om vilka nu är fråga, en sådan åtgärd icke må
betraktas såsom något föregripande av den pågående utredningen om ett ordnande
av sjömanshuspersonalens pensionsförhållanden i allmänhet.»
Beträffande sökanden Fagerlund anmärker statskontoret därefter,
att han visserligen endast innehade 26 år i vederbörande sjömanshus’
tjänst och således kortare tid än för andra civila tjänstemän i regeln
erfordrades för pensions erhållande. Enligt statskontorets mening borde
dock denna kortare tjänstgöringstid få anses uppvägd av hans höga
levnadsålder, vilken jämte sjukdom gjorde honom oförmögen att sköta
sin befattning.
Statskontoret tillstyrker sålunda avlåtande av proposition till riksdagen
med framställning om beviljande av pension å allmänna indragningsstaten
till en var av sökandena Fagerlund, Peterson och Brunström
till belopp av respektive 1,650, 1,300 och 1,650 kronor om året,
allt dock under villkor att vederbörande sjömanshus av egna medel till
var och en av dem i årlig pension utbetalade minst lika stort belopp,
som av statsmedel beviljades.
De skäl, som av kommerskollegium i skrivelsen den 28 september DepaHements1912
anförts för ett definitivt ordnande av den å sjömanshusen anställda chefenpersonalens
pensionsförhållanden, synas mig synnerligen vägande. Då
det emellertid, såsom förut framhållits, icke är möjligt att nu bringa
denna fråga i hela dess vidd till lösning, anser jag i likhet med min
företrädare i ämbetet angeläget att söka interimistiskt ordna saken
genom beredande av pension åt sådana tjänstinnehavare, vilka synas
omedelbart böra därav komma i åtnjutande. Ansökningar om pension
föreligga, såsom av det ovanstående framgår, för närvarande från tre
å olika sjömanshus anställda tjänstemän. Den i ärendet förebragta utredningen
synes mig tillfullo hava ådagalagt, såväl att samtliga sökandena
på grund av sin ålder och sina övriga förhållanden ävensom beskaffenheten
av sin tjänstgöring äga grundade anspråk på att nu bliva tillförsäkrade
pension som ock att det ur synpunkten av tjänsternas behöriga
uppehållande måste anses önskligt, att sökandena på dylikt sätt beredas
tillfälle att avgå för att ersättas med yngre krafter. Under uttryckligt
framhållande av att ett eventuellt beslut om sökandenas pensionering
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Utskottet.
icke på något sätt må betraktas såsom föregripande den pågående
utredningen rörande ordnandet av sjömanshuspersonalens pensionsförhållanden
i allmänhet, anser jag mig sålunda böra biträda kommerskollegii
hemställan, att sökandena måtte från och med månaden näst
efter den, då avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående
livstid beredas pension samt att av de för pensioneringen erforderliga
beloppen ena hälften måtte utgå ur vederbörande sjömanshuskassa och
andra hälften bestridas av statsmedel.
Mot de av kommerskollegium föreslagna pensionsbeloppens storlek
har jag icke något att erinra.
För närvarande anser jag mig allenast böra göra framställning
om beviljande av den del av de för pensioneringen erforderliga beloppen,
som skulle komma att gäldas av statsmedel. I händelse denna framställning
varder av Kungl. Maj:t och riksdagen bifallen, torde jag
framdeles få återkomma till ärendet.»
Såsom av statsrådsprotokollet inhämtas, gjorde kommerskollegium
i skrivelse den 28 september 1912 framställning om beredande av statsbidrag
till pensionering av den å sjömanshusen anställda personalen.
Denna skrivelse remitterades den 15 maj 1913 av chefen för finansdepartementet
till särskilda sakkunniga för verkställande av utredning
rörande ifrågasatt centralisering av pensionsanstalter, understödda av
staten m. in., för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag.
Något yttrande i detta ärende har emellertid, enligt vad i statsrådsprotokollet
meddelas, ännu icke avlämnats av bemälda sakkunniga.
I skrivelse den 12 november 1913 förnyade kommerskollegium
sin förenämnda framställning. Emellertid hade vid ärendets beredning
i finansdepartementet fråga uppkommit, huruvida icke i avbidan på
resultatet av nyss omförmälda utredning frågan om sjömanshustjänstemännens
pensionering kunde tills vidare lösas på det sätt, att å allmänna
indragningsstaten anvisades lämpliga belopp såsom bidrag för pensionering
av de tjänstemän, som för det dåvarande syntes böra komma i åtnjutande
av pension. På anmodan av chefen för finansdepartementet
avgav därefter kommerskollegium utlåtande i ärendet samt överlämnade
därvid ansökningar om pension från fyra sjömanshustjänstemän, nämligen
ombudsmannen vid sjömanshuset i Malmö Johan Peter Fagerlund,
ombudsmannen vid sjömanshuset i Gävle Göran Moberg, bokhållaren
vid sjömanshuset i Göteborg Magnus Peterson samt notarien vid Stock
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
29
holma sjömanshus Ivar August Brunström jämte övriga till ärendet
hörande handlingar.
I en sedermera till Kungl. Maj:t ingiven skrift anmälde kollegium,
att ombudsmannen Moberg avlidit; till följd varav frågan om pension
åt honom förfallit.
För övriga här ovan omförmälda personer föreslår nu Kungl.
Maj:t, i enlighet med statskontorets tillstyrkande, pensioner å allmänna
indragningsstaten till belopp av 1,650 kronor åt vardera av Fagerlund
och Brunström och 1,300 kronor åt Peterson, allt under villkor att
vederbörande sjömanshus av egna medel till envar av dem i årlig
pension utbetalar minst lika stort belopp, som av statsmedel beviljas.
Enligt vad av den bär ovan lämnade redogörelsen framgår, är
frågan om ordnandet av pensionsförhållandena för den vid sjömanshusen
anställda personalen för närvarande föremål för utredning av särskilda
sakkunniga. Att under sådana förhållanden redan nu åt vissa av dessa
tjänstemän fastställa pensioner, till vilka staten skulle bidraga med
hälften, anser utskottet för sin del icke vara lämpligt.
Med hänsyn till det arbete, som staten för olika ändamål pålägger
sjömanshusen och den nytta, som det allmänna obestridligen därav
hämtar, torde det emellertid icke heller få anses lämpligt att helt och
hållet avvisa en framställning sådan som den nu förevarande. Här föreligga,
enligt vad handlingarna utvisa, ansökningar om pension åt tre å
olika sjömanshus anställda tjänstemän, vilka uppnått en ålder av Fagerlund
74 år, Peterson 78 år och Brunström 71 år samt med resp. 26,
46 och 43 tjänstår och vilka icke vidare torde kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina åligganden. Såsom departementschefen framhåller,
lärer det därför få anses önskligt, att ifrågavarande tjänstemän
beredas tillfälle att avgå för att ersättas med yngre krafter. Enligt
vad kommerskollegium uppgiver, äro de emellertid för sitt livsuppehälle
beroende av inkomsterna från sjömanshusen och skulle, därest de entledigades
utan pension eller understöd, komma i svårt ekonomiskt betryck.
Under sådana förhållanden anser utskottet det vara med billighet
överensstämmande, att staten lämnar något bidrag till deras försörjning
på ålderdomen. Ett dylikt bidrag finner utskottet lämpligen böra utgå
under form av årliga understöd från allmänna indragningsstaten; och
lärer ett beslut härom icke kunna anses komma att på något sätt föregripa
den utredning, som, enligt vad ovan omförmälts, för närvarande
pågår i fråga om sjömanshuspersonalens peusionsförhållanden.
Med den uppfattning utskottet sålunda uttalat, har utskottet icke
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Ang.
pension åt
professorn
J.E. Lekman n.
ansett sig böra ingå i vidare prövning av de olika förutsättningar eller
villkor, som vid pensioners beviljande vanligen pläga tagas i betraktande.
Det ifrågavarande statsbidraget har i stället synts böra beräknas med
hänsyn till tjänstemännens behov av understöd. Med denna utgångspunkt
har utskottet, som icke kunnat undgå att finna de av
Kungl. Maj:t ifrågasatta pensionsbeloppen väl höga, ansett sig böra
stanna vid att föreslå de årliga understödsbeloppen för vardera av
Fagerlund och Brunström till 1,250 kronor och för Peterson till 1,200
kronor.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande framställning, må medgiva, att ombudsmannen
vid sjömanshuset i Malmö Johan Peter Fagerlund,
bokhållaren vid sjömanshuset i Göteborg Magnus
Peterson och notarien vid Stockholms sjömanshus
tvär August Brunström må, envar från och med
månaden näst efter den, under vilken han varder
entledigad från sin befattning, å allmänna indragningsstaten
under sin återstående livstid åtnjuta årliga
understöd, Fagerlund med ettusentvåhundrafemtio kronor,
Peterson med ettusentvåhundra kronor och Brunström
med ettusentvåhundrafemtio kronor.
5. Angående ecklesiastikdepartementet.
13:o) I en inom första kammaren av herr Thyrén väckt motion,
nr 8, har hemställts, »att riksdagen ville bevilja professoren vid Lunds
universitet J. E. Lehmann rättighet att, därest han kvarstår i sin nuvarande
tjänst intill fyllda 65 levnadsår, vid sin avgång uppbära en
pension av 5,600 kronor per år.»
Till stöd för motionen har anförts följande:
»På grund av gynnsamma omständigheter har det lyckats att till innehavare
av professorsämbetet i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner vid Lunds
universitet förvärva en vetenskapsman med europeiskt rykte, förutvarande professoren
vid universitetet i Berlin J. E. Lehmann.
Bunlcoutskottets utlåtande AV 20.
15!
Emellertid har utbytet av professuren i Berlin mot den i Lund för Lehmann
icke blott medfört omedelbar förlust av betydande löneförmåner utan Hven högst
betydligt försämrade pensionsutsikter. De vid hans förutvarande befattning fiistade
villkoren inneburo en vidsträckt rätt att kvarstå med full avlöning; såsom svensk
professor är lian underkastad skyldigheten att vid fyllda 65 år avgå med pension.
Vidare skulle lian från universitet i Berlin vid verkligen inträffad avgång uppburit
ett belopp av per år 8,500 mark, varvid må erinras, att någon avgift motsvarande
våra pensionsavgifter ej erfordras; högsta pension åter för professor vid svenskt
universitet är 5,600 kronor per år. Men minskningen i Lehmanns pensionsförmåner
blir vida större, enär lian enligt lagen den 11 oktober 1907 vid sin avgång lärer
innehava endast 13 för pension beräkneliga tjänstår och hans pension förty komma
att avkortas till 2,920 kronor.
Det kan icke förtänkas professoren Lehmann, om lian vid dylikt förhållande
skulle, av omtanke för sin ålderdom, finna sig föranlåten att reflektera på förmånligare
anbud från annat båll, vilka icke lära utebliva. Men för universitetet och
för hela vårt land vore det en svår, ja helt visst alldeles oersättlig förlust att
mista en i så hög grad både såsom vetenskaplig forskare och såsom föreläsare
framstående lärare. Med allt erkännande av olämpligheten utav att, vare sig genom
rubbningar av gällande pensionsbestämmelser eller på annat sätt, onödigtvis uppmuntra
eller underlätta indragandet av utlänningar i svensk statstjänst, måste jag
därför anse, att såväl klokhet som billighet kräva ett undantag från regeln.»
På anmodan av statskontoret har teologiska fakulteten i Lund
avgivit yttrande i ärendet och därvid anfört följande:
»Fakulteten vill på det starkaste betona det enastående förvärv, som gjorts
i och med professor Lehmanns införlivande med densamma. Att professor Lehmann
är en av de erkänt främste representanterna för sin vetenskap framgår med all
önskvärd tydlighet redan därav, att han föreslagits att bekläda lärostol dels vid det
universitet i Europa, där ämnet ifråga sedan länge på ett särskilt sätt omhuldats,
universitetet i Leiden, dels vid upprättandet av professurer i ämnet vid de stora
tyska universiteten i Berlin (vid vilket han också ett antal år iimehaft professuren)
och i Leipzig.
Denna Lehmanns vetenskapliga rangplats vitsordades ock vid hans kallande
till Lund av de utsedde sakkunnige. Så t. ex. betecknar honom professor Ms P.
Nilsson som »en man, som både på religionshistoriens och religionsfilosofiens område
bär ett av de inom dessa vetenskaper lätt räknade verkligt europeiskt ryktbara
namnen»; och d. v. professor Söderblom tilläde honom i huvuddisciplinen »obestritt
en av de främsta platserna i samtiden». Även må hänvisas till ett tidigare
uttalande av Söderblom (i nordisk familjebok): »Lehmann tillhör de få religionsforskare
i samtiden, vilka med omfattande teologiska studier och därav följande
fackkunskap på de bibliska religionernas område förena på grundliga filologiska
insikter vilande studier i utombibliska religioner, en omsorgsfull orientering över
hela den allmänna religionshistorien och självständig hållning till de skilda riktningarna
inom forskningen . .. Såväl genom sin vetenskapliga auktoritet som genom
sitt stilistiska mästerskap äger han vidsträckt inflytande.»
Redan före tillträdet till befattningen härstädes hade professor Lehmann
genom sina vetenskapliga arbeten övat inflytande på undervisningen inom våra
Teolo/jiska
fakulteten
i Land.
.32
Bankoutskottets utlåtande AV 20.
Statskontoret.
fakulteter, och flera av dessa arbeten ingingo i de officiellt fastställda kurserna för
såväl teologie kandidat- som teologie licentiatexamen.
Professor Lehmann har ock under den tid, han ägnat sig åt den med hans
professur i Lund förenade undervisningen, i ovanligt hög grad ådagalagt förmåga
att kring sin lärostol samla åhörare ur skilda kategorier: även förtjänar framhållas,
att det allmänna upplysningsintresset och de pedagogiska frågorna i stor utsträckning
dragit fördel av hans omfattande allmänbildning, rika erfarenhet och sällsynta
framställningskonst.
Fakulteten måste således anse det vara av allra största betydelse att få
professor Lehmanns pensionsförhållanden tryggade och därmed hans kvarblivande
säkerställt, då fakulteten för sin del till fullo instämmer i motionärens uttalande,
att det »för universitetet och för hela värf land vore en svår, ja helt visst oersättlig
förlust att mista en i så hög grad både såsom vetenskaplig forskare och
såsom föreläsare framstående lärare».
På grund av det anförda får fakulteten vördsamt på det kraftigaste tillstyrka,
att rättighet måtte beviljas professor Lehmann att, därest han kvarstår i
sin nuvarande tjänst intill fyllda 65 levnadsår, vid sin avgång uppbära en pension
av 5,600 kronor per år.»
Statskontoret har för egen del i ärendet anfört 1 oljande:
»Vad därefter först beträffar frågan om rätt för professorn J. E. Lehmann
att vid avskedstagande efter fyllda 65 år bekomma pension till belopp av 5,600
kronor, varom förslag inom riksdagen väckts i motionen nr 8 i första kammaren,
får statskontoret erinra, att ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 13 oktober
1914 yttrat sig i anledning av vederbörande universitetsmyndigheters gjorda framställning
om medgivande av rätt för professorn Lehmann att såsom tjänstår för
ålderstillägg och pension räkna sig till godo viss tjänstetid vid utländska universitet.
Rörande professorn Lehmanns rätt till pension anförde statskontoret därvid,
att, då i detta avseende stadgandena i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension borde komma till tillämpning, han med hänsyn
till levnadsåldern bleve skyldig avgå först under år 1927, varvid han, som då jämlikt
17 § i nämnda lag kunde väntas innehava 13 för pension beräkneliga tjänstår,
skulle vara berättigad till avkortad pension till belopp av 2,920 kronor; och beträffande
frågan om utverkande av förbättring i denna pensionsrätt avstyrkte statskontoret
framställningen därom och framhöll, att denna fråga icke lämpligen syntes
böra upptagas förr än inemot tidpunkten för hans avgång. Denna ståndpunkt var
givetvis föranledd av principiella skäl. De synpunkter åter, vilka gjorts gällande
i motionen och i här bilagda, av statskontoret införskaffade yttrande från teologiska
fakulteten vid universitetet i Lund, ställa frågan i ett annat läge, där det gäller
att avgöra, huruvida svenska staten för att vid universitetet i Lund bibehålla en
sällsynt framstående lärare vill göra offret att garantera honom vid vanlig avgångsålder
pension till det belopp, som i vanliga fall tillkommer en professor vid samma
universitet; och denna fråga undandrager sig helt och hållet varje bedömande efter
allmängiltiga principer för pensionering. Med hänsyn särskilt därtill, att professorn
Lehmann utan ansökning kallats till sitt ämbete vid Lunds universitet, vill statskontoret
nu endast tillägga, att en dylik omständighet av statskontoret i ett
nyligen avgivet utlåtande angående av professorn vid universitetet i Uppsala
Bunkoutskottets utlåtande Nr 20. 83
L Stavenow sökt medgivande att för ålderstillägg och pension i sådan egen
skap
tillgodoräkna sig viss tjänstetid vid Göteborgs högskola ansetts vara av beskaffenhet
att tala till förmån för ett sådant medgivande. Efter det statskontoret
erinrat om riksdagens år 1900 lämnade medgivande, att professor vid
Göteborgs högskola, som utnämndes till extra ordinarie professor vid något av
rikets universitet, finge för åtnjutande av ålderstillägg såsom sådan tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring i egenskap av professor vid högskolan, framhöll statskontoret,
att ämbetsverket, då fråga väckts om rätt för lärare vid allmänt läroverk att
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid enskild läroanstalt för beräkning av pensionsbeloppet,
ansett stora betänkligheter möta för medgivande av sålunda ifrågasatt
undantag från den civila pensionslagens bestämmelser, och anförde vidare:
''Synnerligen vägande måste enligt statskontorets mening de skäl vara, som
som skola kunna föranleda till en sådan avvikelse. Huruvida i detta fall dylika
skäl .skola anses föreligga, måste, då det synes statskontoret givet att någon särskild
förmån i pensionsväg utöver de allmänt gällande svårligen kunnat ifrågakomma,
därest professorn Stavenow i vanlig ordning sökt det ämbete han nu innehar —
huvudsakligen bero på den betydelse man i allmänhet anser det äga för statsuniversiteten
att kunna för anställning såsom lärare förvärva en vid enskild läroanstalt
fäst man av den framstående skicklighet, att han utan egen ansökan och utan
tävlan med andra anses böra till anställningen kallas. Förutsätter man det fall att
den, som borde kallas, i sin anställning vid den enskilda läroanstalten har löne- och
pensionsförmåner, som motsvara de vid statsuniversiteten normala, synes, frånsett
enskilda undantagsfall, kallelserätten varda väsentligt kringskuren, därest det varder
fastslaget, att pensionsrätt, motsvarande den, varav han gått i mistning, principiellt
icke kan beredas honom.
Då genom professorn Stavenows kallelse till professorsämbetet uttryck blivit
givet åt den kallande myndighetens, genom Eders Kungl. Majrts utnämning bekräftade
mening om önskvärdheten av professorn Stavenows fästande vid Uppsala
universitet, anser sig statskontoret — med avseende jämväl därå, att ovanberörda år
1900 av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen lämnade medgivande i fråga om rätt att
för ålderstillägg tillgodoräkna tjänstgöring såsom professor vid Göteborgs högskola
icke torde sakna betydelse även för nu föreliggande fråga om rätt till tjänstårsberäkning
för pensions erhållande — trots sina principiella betänkligheter icke
höra avstyrka att framställning göres till riksdagen därom, att professorn Stavenow
må få i pensionshänseende räkna sig till godo tio tjänstår av den tid han varit
professor vid Göteborgs högskola.’
Den synpunkt, som sålunda av statskontoret framhållits i fråga om professorn
Stavenows tjänstårsberäkning för pension, torde i sin mån kunna göras gällande
även till förmån för professorn Lehmann.»
Av utredningen i ärendet ävensom av tillgängliga handlingar framgår,
att det större akademiska konsistoriet i Lund i vederbörlig ordning
hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utverkande av rätt för
professorn Lehmann att för ålderstillägg och pension räkna sig till godo
tjänstgöring vid utländska universitet. Sedan statskontoret i avgivet utlåtande
avstyrkt framställningen, fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 30
Bihang till riksdagens protokoll 1915. S samt. 14 höft. (Nr 20.) 5
Utskottet»
Ang.
pension åt
folkskolläraren
J. Holms
änka.
34 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
oktober 1914 densamma icke föranleda någon Kuugl. Maj:ts vidare
åtgärd.
1 den föreliggande motionen hemställes nu om rätt för professorn
Lehmann att vid avskedstagande efter uppnådda 65 levnadsår erhålla
en årlig pension av 5,600 kronor, motsvarande högsta pension för universitetspro
fessor.
Ehuru enligt utskottets mening en dylik framställning bort i
vanlig ordning göras till föremål för utredning av vederbörande myndigheter,
anser sig likväl utskottet med hänsyn till de säregna omständigheter,
som i detta fall föreligga, böra tillstyrka, att professorn Lehmann
redan nu tillförsäkras rättighet att vid sin avgång från tjänsten komma
i åtnjutande av den föreslagna pensionen.
Beträffande sättet för dennas utgående må erinras, att med tilllämpning
av lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension Lehmann efter uppnådd pensionsålder vid sin
avgång är berättigad till en avkortad pension av 2,920 kronor. Det
erforderliga tilläggsbeloppet eller 2,680 kronor synes lämpligen böra
anvisas å allmänna indragningsstaten.
Med åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att professorn vid universitetet i Lund
J. E. Lehmann må från och med månaden näst efter
den, under vilken han efter uppnådda 65 år erhåller
avsked från sin professorsbefattning, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta sådan fyllnad i den honom
enligt vederbörande pensionslag tillkommande pension,
att pensionen jämte fyllnadsbeloppet uppgår till 5,600
kronor.
14:o) I en inom första kammaren av herr J. Åkesson väckt motion,
nr 25, har hemställts, »att riksdagen ville besluta, att i enlighet med
grunderna i Kungl. Maj:ts reglemente den 15 oktober 1875 för folkskollärarnas
änke- och pupillkassa och på därstädes stadgade villkor en
årlig pension av trehundratrettioåtta kronor må från och med den 1 januari
1915 å allmänna indragningsstaten utgå till avlidne folkskolläraren Jöns
Holms efterlevande änka Maria Holm.»
Till stöd för motionen har anförts följande:
»År''1908 avled folkskolläraren vid Kiviks folkskola av Södra Mellby
församling Jöns Holm efter att oavbrutet hava varit anställd i folkskolans
35
BankoitIsko Hets tillåtande i\V 20.
tjänst sedan ar 1870 eller över 37 är. Hans oförvitliga tjänstgöring''under
sin långa tjänstetid belönades med ortsbefolkningens odelade förtroende.
Luder äktenskap med Maria Holm bär lian hatt 11 barn att uniifostra.
Ll
Därav härleder också det bär föreliggande sorgliga förhållandet, att
Jöns Holm icke ingått i folkskollärarnas än ko- och pupillkassa och inbetalt
de avgifter, som vid lians frånfälle skulle berättigat änkan att uppbära
pension. Ilade Holm tillhört densamma skulle änkan haft rättighet
att uppbära eu årlig pension av 338 kronor.
Åberopande riksdagens år 1912 fattade beslut i liknande fall på
grund av motion p andra kammaren och banko utskottets utlåtande nr 13
punkt 12 vågar jag med hänsyn till Holms långa och väl vitsordade
tjänstgöring samt övriga mycket ömmande omständigheter anhålla, att
pension för änkan måtte utgå efter samma grunder som varit gällande,
därest Holm varit delägare i ovannämnda kassa.»
A id motionen är fogat förutom f ro jd betyg för änkan Holm ett av
kyrkoherden i »S. Mollby församling É. G. Wennerberg avgivet, sä
tydande intyg:
»Härmed intygas på begäran, att framlidne folkskolläraren Jöns Holm i Kivik
av Södra Mellby församling, som var född den 14 september 1842 och avled den
24 maj 1908, blev av Kiviks skollag den 10 december 1870 antagen till ordinarie
lärare vid fasta folkskolan i Kivik av Södra Mellby skoldistrikt, varefter valet den
1 augusti 1880 bekräftades och godkändes av Södra Mellby församling å kyrkostämma
nämnda dag. Denna sin lärarebefattning vid Kiviks folkskola innehade
Holm sedan till och med den 30 april 1908, då han på ansökan och sedan Kungl. Maj:t
förklarat honom berättigad till pension frånträdde tjänsten, som han alltså i över
37 år oförvitligt uppehållit, enligt vad skolrådets handlingar utvisa. Men då Holm
icke ingått som delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, har hans efterlämnade
änka, fru Maria Holm, f. Lindström, född den 24 september 1846, icke kunnat,
erhålla något understöd från nämnda kassa, varför hon haft att dragas med stora
ekonomiska svårigheter, helst som makarna i sitt äktenskap haft elva barn, av vilka
fyra avlidit vid unga år, men de övrigas uppfostran medfört avsevärda kostnader i
betraktande av den ringa lön, som Holm under de första åren av sin tjänstgöring
haft att uppbära. Ovanstående intygas härmed enligt Södra Mellby församlings
kyrkoböcker och dess skolråds handlingar i ändamål att söka utverka understöd ur
folkskollärarnas änke- ochtyupillkassa för ovannämnda fru Maria Holm.»
tydare har bemälde Wennerberg i egenskap av ordförande i Södra Mellby
skolråd intygat, att folkskollärare Jöns Holm, som den 1 maj 1908 med pension
avgick från sin befattning som ordinarie lärare vid fasta folkskolan i Kivik av Södra
Mellby skoldistrikt, under sin tjänstgöring därstädes uppburit den lagliga lönen, som
under*hans senaste tjänstår vid nämnda skola utgjorde kontant 1,350 kronor samt
naturaförmåner i bostad och vedbrand.
36
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Direktionen
över folkskollärarnas
pensionsinr
ältning.
statskontoret.
Utskottet.
På anmodan av statskontoret har direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning i avgivet yttrande anfört, att den pension, som från
folkskollärarnas änke- och pupillkassa skulle tillkommit änkan Holm,
därest hennes man begagnat sig av sin rätt att ingå såsom delägare i
kassan, skulle hava uppgått till det i motionen angivna beloppet 338
kronor.
Statskontoret har i sitt ovanberörda utlåtande för egen del anfört
följande:
»Vad därefter beträffar det i motionen nr 25 i första kammaren väckta förslaget
om pension åt folkskolläraren J. Holms änka tillåter sig statskontoret, med
överlämnande av yttrande i ärendet av direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning,
erinra därom, att statskontoret i underdånigt utlåtande den 30 juli 1914
angående av riksdagens bankoutskott begärda upplysningar i vissa pensionsfrågor
yttrat sig rörande ett dylikt fall, därvid frågan gällde väckt förslag om pension av
statsmedel till änkan efter folkskolläraren 0. G. Carlgren, vilken i likhet med Holm
icke ingått såsom delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Till följd av
änkan Carlgrens frånfälle kom emellertid frågan om pension åt henne att förfalla.
Såsom statskontoret i nyssberörda utlåtande anfört, måste å ena sidan framhållas,
att folkskollärare icke äro i statens tjänst anställda; och ett förslag att under liknande
omständigheter, som i fråga om änkan Holm föreligga, bevilja pension åt en
småskollärares änka har därför blivit av riksdagen år 1911 avslaget. A andra
sidan torde icke kunna förnekas, att billighetsskäl tala för att staten i förevarande
fall träder hjälpande emellan. Väl har Holm icke begagnat sig av det tillfälle, som
varit honom liksom övriga samtida folkskollärare berett, att genom inträde i
nämnda kassa sörja för änkans underhåll och därtill erhålla bidrag av statsmedel;
och med hänsyn härtill skulle väl kunna ifrågasättas, huruvida staten skall på annat
sätt bereda hans änka något understöd. Det må emellertid tillika framhållas, att
med avseende å den långa tid av 40 år, som förflutit, sedan inträdet i kassan blev
obligatoriskt för därefter utnämnda folkskollärare, några mera vittgående konsekvenser
av ett beslut om pension av statsmedel till änkan Holm icke torde vara
att befara. Den från nämnda kassa till folkskollärares änka utgående pensionen,
beräknad efter högsta delaktighetsbeloppet, 1,350 kronor, utgör 338 kronor. För
sådan pension förutsättes emellertid erläggande av icke obetydliga delägareavgifter;
och med avseende därå synes — därest överhuvud taget någon pension av statsmedel
anses i detta fall böra ifrågakomma — pensionsbeloppet böra avrundas nedåt
och icke överstiga 300 kronor.»
På sätt statskontoret framhållit, har Holm visserligen ej begagnat
sig av det tillfälle, som varit honom liksom övriga samtida folkskollärare
berett att genom inträde i folkskollärarnas änke- och pupillkassa sörja
för änkans underhåll och därtill erhålla bidrag av statsmedel. Enligt
utskottets mening tala emellertid starka billighetsskäl, för att staten i
detta fall träder hjälpande emellan, och anser utskottet i likhet med
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
37
motionären sådana ömmande omständigheter föreligga, att utskottet funnit
sig böra tillstyrka, att pension beviljas änkan Holm. Beträffande beloppet
av denna må erinras, att änkan Holm allt ifrån mannens frånfälle
år 1908 icke, såvitt handlingarna utmärka, kommit i åtnjutande av
något understöd av allmänna medel utan måst draga sig fram med stora
ekonomiska svårigheter. Under sådana förhållanden har utskottet ansett
sig böra tillstyrka det av motionären föreslagna beloppet.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må medgiva, att i enlighet med grunderna i Kungl.
Maj:ts reglemente den 15 oktober 1875 för folkskollärarnas
änke- och pupillkassa och på därstädes stadgade
villkor en årlig pension av trehundratrettioåtta
kronor må från och med den 1 januari 1915 å allmänna
indragningsstaten utgå till avlidne folkskolläraren Jöns
Holms efterlevande änka Maria Holm.
6. Angående jordbruksdepartementet.
15:o) I en till riksdagen den 26 februari 1915 avlåten proposition,
nr 55, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att, ehuru kommissionslantmätaren Anders Magnusson
icke uppfyller villkoren för åtnjutande av pension med årligt belopp av
1,600 kronor i något av de å allmänna indragningsstaten uppförda, i
riksdagens skrivelse den 20 maj 1885 angående reglering av utgifterna
under riksstatens dåvarande nionde huvudtitel omförmälda pensionsrum
för kommissionslantmätare, sådan pension må tilldelas Magnusson, att
från och med månaden näst efter den, under vilken han entledigas från
sin befattning i lantmäteristaten, av honom uppbäras under hans återstående
livstid.
Beträffande utredningen i detta ärende tillåter sig utskottet hänvisa
till ovanberörda statsrådsprotokoll.
Ang.
pension åt
kommissionslantmätaren
Anders
Magnusson.
38
Bankoutskoitets utlåtande Nr 20.
Då utskottet icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer utskottet,
att förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 20 april 1915.
På bankoutskottets vägnar:
I. von STAPELMOHR.
Reservationer:
vid punkt 12:o) ang. pension åt vissa sjömanshustjänstemän:
av herr Hallin, vilken ansett, att utskottet bort föreslå, att ifrågavarande
understöd skulle utgå med 750 kronor för vardera av Johan
Petter Fagerlund och Ivar August Brunström samt med 700 kronor för
Magnus Peterson; ''
av herrar Wickman, Gustafsson och Jonsson i Hå, vilka instämt
med herr Hallin, samt
av herrar Olsson i Blädinge, Söderberg i Hobborn och Edbom, vilka
ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag.
vid punkt 13:o) ang. pension åt professorn J. E. Lelmann:
av herr Vahlquist, vilken anfört följande: »Då jag håller före, att
en framställning av detta slag bort i vanlig ordning utgå från Kungl.
39
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Maj:t, efter vederbörande myndigheters hörande, något som ock av utskottet
erkänts, har jag- ansett, att utskottet bort tillstyrka riksdagen
att avslå motionen.» °
av herr Berg i Munkfors, som instämt med herr Vahlquist; samt
av herr Söderberg i Hobborn.
Herrar friherre Adelswurd, Söderberg i Stockholm, Kristensson
Carlson i Herrljunga och Boos hava begärt få antecknat, att de icke
deltagit i behandlingen av följande punkter:
herrar Carlson, Söderberg och Kristensson i punkt 12:o), samt
herrar friherre Adelswärd, Boos, Söderberg och Carlson i punkt 13:o).