JlankoutsJcottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1915 klockan 19 m.

Utlåtande, i anledning av riksdagens revisorers f ramställning
angående ''placeringen av riksgäldskontorets kontanta medel,
m. m.

Sedan utskottet den 12 sistlidna februari i utlåtande nr 5 angående
verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
anmält, att utskottet framdeles komme att avgiva särskilt utlåtande
över en av riksdagens revisorer i deras berättelse angående riksgäldskontoret
gjord framställning i fråga om placeringen av riksgäldskontorets
kontanta medel och höjning av riksgäldskontorets kassareserver in. m.,
får utskottet nu avgiva yttrande i berörda frågor.

Revisorernas framställning, som återfinnes å sid. 59—64 i nämnda
berättelse, är av nedanstående innehåll:

»Enligt stadgande i § 17 moment 1 av riksgäldskontorets nu gällande reglemente
skola kontorets kontanta tillgångar, såvitt och så länge de icke behöva
användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken eller
hållas allmänna rörelsen tillhanda och göras räntebärande genom deras utlåning
på sätt, som fullmäktige i riksgäldskontoret anse innefatta full säkerhet, och äga
fullmäktige jämväl att för sådana medel uppköpa obligationer eller andra förbindelser,
som anses kunna utan svårighet och kapitalförlust vid inträffande behov
föryttras.

Yid den placering av riksgäldskontorets medel, som på grund av dessa
föreskrifter ägt rum, hava fullmäktige å olika tider förfarit på något olika sätt.
Under 1890-talet och de första åren av 1900-talet — då riksgäldskontoret utom
sina egna tillgångar disponerade betydande summor, som av statskontoret överlämnats
till förvaltning — användes riksgäldskontorets tillgängliga medel i stor
utsträckning till utlåning åt inländska penningeförvaltande institutioner, såsom
enskilda banker, försäkringsbolag med flera. Från och med år 1905 har emellertid
denna inländska utlåningsrörelse helt och hållet upphört. Riksgäldskontoret har
Bihang till riksdagms protokoll 1915. 8 sand. 13 lilift. (Nr 19.) 1

Riksdagens

revisorer.

2

Hanlcoutslcottets utlåtande Kr 19.

nämligen under den senaste tioårsperioden ej utlämnat lån inom landet, utan i
stället hatt sina disponibla medel antingen innestående på giroräkning i riksbanken
eller ock placerade i utländska valutor, varförutom riksgäldskontoret under
åren 1913 och 1914 använt en del av sina behållningar till inköp av guld. —
Vid utbrottet av den nu pågående europeiska krisen var även riksgäldskontorets
medelsplacering ordnad efter de grunder, som sålunda på senare tid gjort sig
gällande. Enligt vad revisorerna vid läsningen av fullmäktiges protokoll inhämtat,
uppgingo riksgäldskontorets disponibla medel i slutet av sistlidne juli månad till
något över 83 miljoner kronor, placerade på följande sätt:

utländska statspapper med kort löpetid (skattkammarväxlar) ... kr. 33,600,000: —

av främmande stater utgivna obligationer (konsols)..................... » 2,090,000: —

uppköpta utländska affärsväxlar .................................................. » 30,100,000: —

behållning hos en utländsk bank................................................... » 370,000: —

inköpt guld ....................................................................................... » 7,280,000: —

innestående på giroräkning i Sveriges riksbank........................... » 9,870,000: -

Summa kr. 83,310,000: —

Givet är, att frågan om riksgäldskontorets medelsplacering är av synnerlig
vikt. Riksgäldskontoret förfogar nämligen ej allenast över de penningemedel, som
inflyta vid upptagandet av nya statslån, intill dess desamma komma till användning
för av riksdagen bestämda ändamål, utan riksgäldskontoret ombesörjer därjämte
förvaltningen av två särskilda fonder, nämligen likvidations- och amortissementsfonderna
samt fonden för statsskuldens amortering, vilkas sammanlagda behållning
vid 1913 års slut uppgick till mer än 16,700,000 kronor. Slutligen är
riksgäldskontoret enligt beslut av 1904 års riksdag skyldigt att hålla kassareserver,
närmast avsedda till täckning av de båda kreditiven, till belopp av 15 miljoner
kronor. Summan av de medel, som äro ställda under riksgäldskontorets förvaltning,
blir sålunda särskilt under vissa tider, högst betydande. Revisorerna hava
på grund härav ansett sig böra ägna förenämnda fråga särskild uppmärksamhet
och få härmed lämna en redogörelse för det sätt, varpå densamma efter revisorernas
mening lämpligen bör ordnas.

Vad då först beträffar riksgäldskontorets utlåning inom landet, hava fullmäktige,
såsom ovan är nämnt, under senare tider alls icke begagnat sig av den
rättighet att bedriva dylik rörelse, som i reglementets 17 § är angiven; och hålla
revisorerna före, att fullmäktige i detta avseende handlat fullkomligt riktigt. Att
genom utlåning tillhandahålla allmänna rörelsen erforderliga medel är nämligen
en uppgift, som uteslutande tillkommer riksbanken, och det kan ej vara ändamålsenligt
att två av riksdagens verk jämsides med varandra ägna sig åt denna
verksamhetsgren. Om så skedde, vore det ej omöjligt, att riksgäldskontoret vid
sin utlåning tillämpade andra principer än riksbanken, vilket åter skulle kunna
hava en menlig inverkan på bankens diskontopolitik. Särskilt under ekonomiska
kriser skulle dessa olägenheter bliva kännbara och till och med kunna äventyra
den lugna avvecklingen av dylika kriser.

Ovan omförmälda reglementsstadgande medgiver fullmäktige vidare rättighet
att använda riksgäldskontorets medel till inköp av obligationer eller andra
förbindelser, som anses kunna utan svårighet och kapitalförlust vid inträffande
behov föryttras. Emellertid angives ej i reglementet huruvida de obligationer
och förbindelser, som kunna ifrågakomma till inköp, böra vara inländska eller

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 19.

3

utländska, eller huruvida dot ena av detta slags säkerheter bör äga företräde
framför det andra. Det är likväl uppenbart, att riksgäldskontoret ej bör — åtminstone
till någon väsentlig del — nedlägga sina behållningar i inländska värdepapper.
Därest det för riksgäldskontoret skulle bliva nödvändigt att realisera
sådana papper vid en tidpunkt, då den inländska penningemarknaden är ansträngd
och räntesatserna höga, komme den redan förhandenvarande spänningen
att därigenom ytterligare stegras, något som måste anses vara skadligt. Riksgäldskontorets
åtgärder böra i stället gå i motsatt riktning, nämligen att, såvitt
med dess egen säkerhet är förenligt, söka underlätta återgången till normala
penningeförhållanden. Fullmäktige hava ock i överensstämmelse med denna
uppfattning på senare tid undvikit att uppköpa inländska värdepapper. För
närvarande innehar riksgäldskontoret av dylika säkerheter endast en post Allmänna
hypoteksbankens obligationer å 309,800 kronor, vilka inköptes för omkring
trettio år sedan. — Med det nu sagda åsyftas naturligtvis icke att göra någon
inskränkning i riksgäldskontorets rätt att för amortering av statsskulden återköpa
sina egna obligationer.

Om det sålunda icke kan anses ändamålsenligt, att riksgäldskontoret använder
sina kontanta tillgångar till utlåning inom landet eller till uppköp av inländska
värdepapper, återstår däremot en placering, som enligt revisorernas mening
synnerligen väl lämpar sig för riksgäldskontoret, nämligen att dess disponibla
medel nedläggas i de säkerheter, som man plägar sammanfatta under benämningen
utländska valutor. Då den svenska statsskulden till största delen är
placerad i utlandet, innebär det givetvis en stor fördel, att riksgäldskontoret
ständigt har behållningar stående utomlands, vilka vid behov kunna avyttras
samt användas till betalning av ränta och amortering av statslånen. Genom tillgången
på utländska valutor kan riksgäldskontoret vidare, då en svårare ekonomisk
kris inbryter, på ett verksamt sätt understödja riksbanken i dess strävanden
att förebygga krisens skadliga verkningar. Vid dylika tillfällen inträffar ofta, att
betalningsbalansen gent emot utlandet är ofördelaktig. Riksbanken kan under
sådana förhållanden behöva en temporär förstärkning i utländska valutor, och
kommer, i händelse den får disponera en del av riksgäldskontorets utländska
tillgodohavanden, att lättare kunna möta de stora anspråk, som under krisperioden
ställas på densamma. Riktigheten av ovanstående bekräftas ock av erfarenheterna
från 1907 och 1908 års ekonomiska kris, då riksgäldskontoret ställde
över 60 miljoner kronor i utländska valutor till riksbankens förfogande. —
Bland de utländska valutor, som företrädesvis erbjuda sig såsom placeringsobjekt,
må nämnas goda affärsväxlar samt av främmande stater utgivna förbindelser,
som förfalla till betalning kort tid efter utfärdandet (skattkammarväxlar
och liknande förbindelser). Även kan, särskilt under vissa tider, ifrågakomma
att riksgäldskontoret har en del av sina tillgodohavanden inneståencle hos utländska
bankhus.

Därest de principer, som revisorerna nu framlagt för riksgäldskontorets
medelsplacering, godkännas av riksdagen, böra ock reglementets föreskrifter i
detta ämne bringas i närmare överensstämmelse med samma principer än vad
nu är fallet.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Såsom ovan är nämnt, hava fullmäktige under de två sista åren använt en
del av riksgäldskontorets medel till förvärv av guldvaluta. Syftet härmed har
uppenbarligen i första hand varit — något som även antydes i fullmäktiges protokoll
— att anskaffa en kassareserv, som under alla förhållanden vore användbar
för ifrågakommande utbetalningar å de enligt § 63 regeringsformen på
riksgäld skontoret
tiges åtgärder — vilka revisorerna anse vara i allo välbetänkta — och då berörda
kreditiv genom beslut av sistlidna riksdag blivit höjda från 15 till oO
miljoner kronor, hava revisorerna även funnit sig böra till behandling upptaga
frågan angående riksgäldskontorets kassareserver, deras belopp och lämpligaste
placering.

I avseende härpå få revisorerna såsom sin mening uttala, att den av riksdagen
vidtagna höjningen av kreditiven synes innefatta giltig anledning att även
öka riksgäldskontorets kassareserver till samma belopp som dessa, eller sålunda
till 30 miljoner kronor. Det har med rätta framhållits, att kreditiven ej endast
böra utgöra en anvisning på papperet, utan att medel ständigt böra finnas tillgängliga
för en eventuell utbetalning av de anvisade summorna. Härigenom
ernås en finansiell beredskap, som — på samma gång den kompletterar de rent
militära försvarsåtgärderna och vid sidan av dessa måste anses som nödvändig
för landets trygghet och värnandet av dess frihet — giver landet ökad styrka att
möta svårartade ekonomiska kriser.

Beträffande riksgäldskontorets nuvarande kassareserver stadgas i 17 § 2 mom.
av riksgäldskontorets reglemente, att desamma i regel böra hållas innestående
hos utländska banker och bankirhus eller vara placerade i främmande staters
skuldförbindelser. Dessa bestämmelser kunna _ visserligen under normala förhållanden
anses tillfredsställande; under en situation som den nuvarande äro
de det däremot icke. Utbetalningen av tillgodohavanden hos utländska banker
och bankirer kan förhindras genom påbjudandet av ett moratorium, och vidare
saknas ej exempel på att även större bankinstitut i utlandet kommit i ekonomiska
svårigheter. Yad åter angår placeringen i utländska statspapper, kan det vid
kritiska tillfällen vara ytterst svårt för att ej säga omöjligt att realisera dem,
varjämte dylika papper alltid äro underkastade kursväxlingar. Däremot bibehåller
guldet, vilket i alla stater med väl ordnat myntväsen bildar underlag för sedelutgivningsrätt,
under alla omständigheter sitt värde. Yisserligen medför placeringen
i guldvaluta en ränteförlust, men denna måste anses som en skälig premie
för den ökade trygghet, som innehavet av guld bereder.

De nu anförda synpunkterna hava, särskilt sedda mot bakgrunden av den
nuvarande världskrisen, synts revisorerna vara av sådan vikt och betydelse, att
revisorerna ej tveka att föreslå, att hela beloppet av riksgäldskontorets kassareserver,
vilka såsom nämnts synas böra uppgå till 30 miljoner kronor, placeras
i guld.

Beträffande de förutsättningar under vilka riksgäldskontorets guldförråd,
sedan detsamma uppbringats till nyssnämnda summa, får tagas i anspråk, bör
uppenbarligen en bestämd skillnad göras på de båda hälfter därav, som motsvara
vart och ett av de båda kreditiven. Enligt grundlagen får det s. k. större kreditivet
endast användas vid infallande krig. Det torde stå i god överensstämmelse
härmed att stadga, att en mot nämnda kreditiv svarande summa i guld, eller 15
miljoner kronor, under fredstid städse skall ligga orörd i riksgäldskontorets förvar,
och att samma belopp sålunda får användas endast vid krigsutbrott. Da riks -

''Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

5

banken enligt gällande banklag äger att utgiva sedlar till dubbla beloppet av
dess metalliska kassa, kommer banken, därest riksgäldskontoret vid krigets början
till densamma överlämnar nyssnämnda 15 miljoner kronor i guld, därigenom i
tillfälle att, Titan störande inverkan på dess rörelse i övrigt, lämna riksgäldskontoret
en försträckning å 50 miljoner kronor. *)

Det s. k. mindre kreditivet åter är avsett ej endast till rikets försvar utan
även för »andra högst viktiga och angelägna ändamål». Med hänsyn härtill synes
skäl ej föreligga att dispositionen av det belopp, som motsvarat detta kreditiv,
bindes vid lika stränga föreskrifter, utan fullmäktige böra enligt revisorernas
mening erhålla en friare förfoganderätt över denna del av guldreserven. Det kan
t. ex. för riksbanken under en långvarig finanskris vara av stort gagn att från
riksgäldskontoret erhålla en förstärkning av sitt guldförråd, varigenom bankens
förmåga att tillgodose allmänna rörelsens krav avsevärt starkes. I avseende härpå
vilja revisorerna särskilt framhålla att, även om riksgäldskontoret på nämnda
sätt lämnat riksbanken erforderligt stöd, riksgäldskontoret likväl under fredstid
ständigt disponerar över en guldreserv av minst 15 miljoner kronor och sålunda
vid inbrytande krig är i stånd att med användande därav anskaffa ett belopp,
tillräckligt för utbetalning av båda kreditivsummorna å tillsammans 30 miljoner
kronor.

Mot det av revisorerna nu framlagda förslaget om ökning av riksgäldskontorets
guldförråd torde kunna invändas, att det därmed avsedda ändamålet
även skulle kunna vinnas genom eu förstärkning av riksbankens guldkassa. Med
anledning härav vilja revisorerna erinra, att ett anlitande av riksgäldskontorets
behållningar i guld endast bör ifrågakomma under exceptionella förhållanden
samt att, då sådana förhållanden inträtt, en del av dessa behållningar enligt
revisorernas förslag kan ställas till riksbankens förfogande. Frågan huruvida en
sådan åtgärd bör av riksgäldskontoret vidtagas, beror i sista hand på ett riktigt
bedömande av penningeställningen såväl inom landet som gent emot utlandet;
och såvitt revisorerna kunna finna erhålles en säkrare garanti mot missgrepp i
detta avseende, om dispositionen av ifrågavarande medel göres beroende av en
samverkan mellan båda verkens fullmäktige.

Slutligen vilja revisorerna tillägga, att den av dem förordade höjningen av
riksgäldskontorets kassareserver lämpligen bör ske successivt, i den mån tillfälle
därtill erbjuder sig utan åsidosättande av näringslivets legitima intressen.

Under förutsättning att de ovan uttalade synpunkterna vinna riksdagens
beaktande, följer därav, dels att riksgäldskontorets kassareserver böra höjas från
15,000,000 kronor till 30,000,000 kronor, dels ock att 17 § i riksgäldskontorets
reglemente bör omredigeras till i huvudsak följande innehåll:

1. De medel, som av fullmäktige i riksgäldskontoret enligt bemyndigande
av riksdagen anskaffats för beredande av kassareserver åt riksgäldskontoret, böra
placeras i guld, så snart sådant lämpligen kan ske. Av denna guldreserv skola
15,000,000 kronor ovillkorligen innestå för att av fullmäktige utlämnas endast i

*) Såsom villkor härför erfordras visserligen, att en eventuell brist i den supplementära
sedeltäckningen icke minskar riksbankens sedelutgivningsrätt med så stort belopp, att banken
därigenom förhindras att tillhandahålla riksgäldskontoret sagda försträckningsbelopp i dess
helhet. Emellertid inträffar det ytterst sällan, att en sådan brist i sedeltäckningen förekommer,
och densamma kan i varje fall, då summan av utelöpande sedlar närmar sig den lagstadgade
gränsen, lätt undanröjas genom lämpliga åtgärder av riksbanksledningen. Det antydda hindret
kan därför anses sakna all praktisk betydelse.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

det fall, att Konungen jämlikt stadgandet i 63 § regeringsformen förordnat om
lyftning av den kreditivsumma, som vid infallande krig bör vara tillgänglig.

2. Riksgäldskontorets övriga kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge
de icke behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken
eller vara placerade i lätt förytterliga utländska valutor.»

§ it riks- I detta sammanhang har utskottet ansett sig böra erinra om inne cfet^regie

hållet i § 17 av det för riksgäldskontoret gällande reglemente, varande
mente. berörda paragraf så lydande:

1. Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så
länge de icke behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar,
insättas i riksbanken eller hållas allmänna rörelsen till banda och
göras räntebärande genom deras utlåning på sätt, som fullmäktige i
riksgäldskontoret anse innefatta full säkerhet; ägande fullmäktige jämväl
att för sådana medel uppköpa obligationer eller andra förbindelser,
som anses kunna utan svårighet och kapitalförlust vid inträffande behov
föryttras. Vid utlåning skola riksgäldskontorets räntebärande obligationer
såsom hypotek åtnjuta företräde framför varje annan erbjuden
säkerhet. Utlåningstiden, lånesummans förhållande till hypoteket samt
den ränta, vilken för ifrågavarande lån skall till riksgäldskontoret erläggas,
må, med avseende å såväl penningställningen som säkerhetens
beskaffenhet, av fullmäktige bestämmas.

2. De medel till belopp av 15,000,000 kronor, som av fullmäktige
i riksgäldskontoret enligt bemyndigande av 1904 års riksdag anskaffats
för beredande åt riksgäldskontoret av kassareserver i utlandet, böra i
regel hållas innestående hos utländska banker och bankirhus eller vara
placerade i främmande staters skuldförbindelser.

1 det yttrande, som över revisorernas förevarande framställning
den 14 januari 1915 avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret och
vilket finnes intaget å sid. 359 och 360 i den tryckta revisionsberättelsen,
anföra fullmäktige följande:

Fallmäktige »I sin berättelse om riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning hava riks i

riksgälds- dagens senast församlade revisorer uttalat sig angående placeringen av riksgäldskontoret.
kontorets kontanta medel samt därvid föreslagit, att hela beloppet av riksgäldskontorets
i reglementets § 17 mom. 2 omförmälda kassareserver, vilka efter kreditivens
höjning enligt revisorernas mening böra uppgå till 30 miljoner kronor,
skola placeras i guld.

I likhet med revisorerna anse fullmäktige, att höjningen av kreditiven bör
föranleda ökning av riksgäldskontorets kassareserver till samma belopp som dessa.
Rörande placeringen av dessa reserver hava fullmäktige principiellt icke något
att erinra mot vad revisorerna därom anfört. Fullmäktige vilja emellertid ifrågasätta
lämpligheten av en föreskrift angående placering i guld av hela det belopp,

lianlcoutslcottets utlåtande Nr 19. 7

varom bär är fråga. Det synes nämligen fullmäktige, att åtminstone tillsvidare
olika bestämmelser lämpligen böra införas angående placering av de kassareserver,
som motsvara det ena, och de, som motvärn det andra kreditivet. De båda kreditiven
äro till sin natur väsentligen olika, i det att det ena, det s. k. större kreditiyet,
endast får lyftas vid infallande krig, under det att det andra, det s. k.
mindre kreditivet, skall vara tillgängligt för rikets försvar eller andra högst viktiga
och angelägna ändamål. Med den olika karaktären av de båda kreditiven torde
det sålunda icke innebära någon oegentlighet, att desamma motsvarande kassaxeserver
i allmänhet placeras pa olika sätt. Vid sådant förhållande anse fullmäktige,
att stadgande om placering i guld nu bör meddelas endast beträffande 15
miljoner kronor, samt att föreskrift lämnas, att återstående beloppet skall placeras
i överensstämmelse med vad som stadgas rörande riksgäldskontorets övriga
kontanta tillgångar, i vilket hänseende fullmäktige icke hava något att erinra
mot vad revisorerna föreslagit.

Mot fullmäktiges nyssberörda förslag torde så mycket mindre något vara
att erinra som det näppeligen är att förvänta, att riksgäldskontoret skulle bliva
i tillfälle att, innan fragan ett kommande ar ånyo kan bliva föremål för riksdagens
provning, uppköpa så mycket guld som erfordras för uppnående av en
guldbehållning motsvarande det belopp, vartill kassareserverna föreslagits att
uppgå. Ett uppskov med anskaffande av guld i den föreslagna större omfattningen
medför för övrigt den fördelen, att under den pågående krisen ytterligare
erfarenhet kan inhämtas i fråga om gagnet och betydelsen av hållandet av stora
guldkassor.»

Fullmäktige meddela slutligen, att fullmäktigen herr G. F. Östberg
avgivit särskilt, i protokollet för ovannämnda den 14 januari intaget,
så lydande yttrande:

.>>Det av statsrevisorerna avgivna förslaget, att riksgäldskontoret för sin
räkning skall anskaffa 30 miljoner kronor i guld, motsvarande beloppen av de
båda kreditiven, kan jag icke förorda.

Av deras hela framställning framgår det uppenbart, att förslagets syfte
mindre vant att bereda riksgäldskontoret mera användbara medel för riksgaklskontörel
åliggande utbetalningar än att bereda riksbanken ökad motståndskraft
under sådana tider som de närvarande. Enligt mitt förmenande äro fördelarna
för riksgäldskontoret alltför oväsentliga för att uppväga den avsevärda ränteförlusten,
och jag anser, att det guld, som prövas vara behövligt för riksbankens
rörelse, bör inköpas av riksbanken själv.

Riksgäldskontorets likvider ske dels inom landet, dels i utlandet. Att guld
skulle användas till betalning inom landet av på riksgäldskontoret direkt anvisade
anslag eller överlämnas till statskontoret för bestridande av statens utgifter
under mobilisering eller krig, torde icke gärna ifrågakomma, då för sådant ändamål
riksbankens sedlar äro lika användbara och av allmänheten hällre mottagas.
Vad åter de utländska likviderna angar, är det klart, att guld alltid med begärlighet
mottages av utländska fordringsägare, men det är att märka, icke blott att
guldsandningar till den ort, där de skulle användas, under ett mera omfattande
krig måste vara mycket riskabla, utan även att överflyttning av guld är betänklig
ur den synpunkten, att den skulle anses beteckna finansiell svaghet och därför

Riksgäldsfullinäktigen

G. F. Östberg.

8

, Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

bör undvikas. Det ligger för övrigt alldeles utanför revisorernas tankegång, att
riksgäldskontoret skulle tillgripa en sådan åtgärd, då de tvärtom anse, att riksgäldskontoret
skulle överlåta guldet till riksbanken för att i stället erhålla sedlar
eller eventuellt i utlandet befintliga valutor.

Under det nu pågående kriget bär riksbanken varit i tillfälle att lämna
riksgäldskontoret erforderliga medel till dess stora utgifter, dels i utbyte emot
utländska affärsväxlar, dels såsom lån emot utländska skattkammarväxlar, men
det guld, riksgäldskontoret innehaft, liksom det guld, som tillhört riksbanken
själv, har därvid icke kommit till någon användning. Då sådant kunnat ske
under ett krig, som rasat i största delen av Europa, torde man knappast höra
beräkna, att det vid framtida förvecklingar skall bliva nödvändigt att verkställa
riksgäldskontorets utländska likvider genom översändande av guldvaluta.

Då revisorerna yttra, att deras uppfattning bör ses mot bakgrunden av den
nuvarande världskrisen, må det påpekas, att oaktat de störa finansiella pn känningarna
guldbehållningarna i de stora utländska bankerna icke minskats, utan i
stället ökats, särskilt i Englands och Tysklands centralbanker. Den enda betydligare
förflyttning av guld, jag sett i pressen omnämnd, är eu guldsändning från
Rvssland till västra Europa.

Om innehavandet av guld ej har någon större betydelse för riksgäldskontoret,
så är det däremot för riksbanken såsom enda sedelutgivande bank i landet av
stor vikt att innehava ett tillräckligt guldförråd. Det är givet att vårt land gärna
bör hålla så stor guldkassa, som det har råd till, om ock denna fråga för Sverige
har mindre betydelse än för- de stora länderna, som innesluta affärslivets centi alpunkter,
då ett litet land i finansiellt hänseende kan stödja sig på de stora
affärscentra och då förtroendet för banksedlarna hos oss är större än annorstädes.
Jag vill alltså på intet sätt bestrida klokheten uti att för tillgodoseende
av landets behov mera guld inköptes från utlandet, men jag anser icke tillräckliga
skäl finnas för att detta sker för riksgäldskontorets räkning.

Statsrevisorerna hava tydligen kännt en tvekan, om icke denna mening
vore den rätta. De hava dock stannat vid, att riksgäldskontoret böi föi sin
räkning skaffa guld och hava därvid kunnat stödja sig på den åsikt, majoriteten
inom fullmäktige i riksgäldskontoret tillkännagivit genom sitt beslut den 7 maj
1914 om inköp av guld. De skäl, varmed statsrevisorerna sökt motivera sin
uppfattning, kan jag dock ej finna hållbara. .

Det är naturligtvis fördelaktigare för riksbanken, vid en inträffande kris,
om riksgäldskontoret innehar guld, som kan av riksbanken övertagas, än om
detta guld alls icke finnes inom landet att tillgå, men man skall icke uppställa
den nu föreliggande frågan på det sättet. Det gäller i stället frågan, huruvida
det är bättre för riksbanken vid en kritisk tidpunkt, att 30 miljoner kronor i
guld ligga hos riksgäldskontoret för att få övertagas av riksbanken, än att samma
30 miljoner kronor redan före krisens början förvärvats av riksbanken för dess
egen räkning. Det tyckes, som om svaret pa den fragan borde vara tämligen

självklart. .

Det vill emellertid förefalla, som om själva överflyttningen av guldet förmenats
innebära en fördel för riksbanken. Man har väl då resonerat på följande
sätt. Sedelutgivningsrätten bör under vanliga förhållanden ej. få vara större, än
att den motsvarar det behov av sedlar, som verkligen förefinnes. Guldkassan
skall åter stå i ett visst förhållande till sedelutgivningen. Därför bör man under
normala tider ej låta guldkassan växa, så att sedelutgivningsrätten blir för

hankön Iskottets utlåtande Nr 19.

9

stor. Då nu vid on kris större behov av sedlar framträder, kommer ett
plötsligt förvärv av guld att medföra eu ökad sedelutgivningsrätt, som icke
kunde på annat sätt åstadkommas, vilket vore för riksbanken mycket värdefullt.

Eu sådan tankegång förutsätter emellertid, att sedelutgivningsrätten betraktas
såsom en sak, som är ordnad en gång för alla att gälla under alla förhållanden.
Så är emellertid ingalunda fallet. År 1902 stadgades nya grunder
för sedelutgivningsrätten. Dessa ändrades ej oväsentligt år 1913. Under sistlidna
riksdag fattades ytterligare ett beslut, enligt vilket i vissa fall sedelutgivningsrätten
kan ökas med 125 miljoner kronor, utan att guldkassan i minsta mån förstärkes.
Faktiskt förhåller det sig nog så, att sedelutgivningsrätten regleras efter
affärslivets behov, men icke så att affärslivet får inrätta sig efter lagbestämmelser
angående denna rätt. Vid 1913 års riksdag framhöll också chefen för
finansdepartementet, att, så snart tecken antydde, riksbanksfullmäktige icke torde
underlåta att göra framställning om sedelutgivningsrättens ökning. Det möter
således inga svårigheter att ordna dessa förhållanden efter varje tids krav ganska
oberoende av guldkassans större eller mindre belopp. Skulle man till exempel
fastställa sedelutgivningsrätten till ungefär det belopp, vartill den nu uppgår,

335 miljoner kronor, under villkor att guldkassan alltid skall utgöra minst eu
tredjedel därav, samt med rätt för Kung!. Maj:t att vid krig, krigsfara eller svår
penningkris medgiva ökning därav med ytterligare 125 miljoner kronor, skulle
det absolut icke vara till någon olägenhet för riksbanken att under normala förhållanden
ligga inne med mera guld, än som anses oundgängligen behövligt.

Landets finansiella styrka är i verkligheten fullkomligt densamma, antingen
guldförrådet tillhör riksbanken ensam eller är delat mellan riksbanken och riksgäldskontoret.
För närvarande förhåller det sig så, att riksgäldskontorets guld
ligger i riksbankens valv. En överflyttning från riksgäldskontoret till riksbanken
sker helt enkelt genom växlande av brev och kan betraktas mera såsom en bokföringsfråga
mellan två verk, som bägge lyda under riksdagen. Den reella betydelsen
för staten av en överflyttning är alltså ganska oväsentlig.

Det mål, statsrevisorerna velai vinna, synes vara ett starkare underlag för
riksbankens sedelutgivning. Att åstadkomma detta är en uppgift för riksbanken,
men ej för riksgäldskontoret. Det är bäst, att var och en får sköta sin syssla.

Enligt min mening saknas tillräckligt skäl för statsrevisorernas förslag, att det
skall åligga riksgäldskontoret att placera sin kassareserv i guld.»

Efter anmodan av utskottet hava även fullmäktige i riksbanken avgivit
yttrande över statsrevisorernas förevarande framställning. Nämnda
yttrande, dagtecknat den 16 februari 1915, innehåller följande:

»I skrivelse av den 5 innevarande månad har bankoutskottet anhållit om Fullmäktige i
fullmäktiges i riksbanken yttrande rörande den av riksdagens revisorer i till inne- rikebanken,
varande års riksdag avlåten berättelse om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning upptagna frågan om placering av riksgäldskontorets kontanta
medel m. m. Till fullgörande härav får fullmäktige anföra följande.

Riksgäldskontorets disponibla medel kunna uppdelas i medel, motsvarande
de båda på riksgäldskontoret enligt 63 § regeringsformen anvisade kreditiven
d. v. s. kassareserverna, samt i övriga disponibla medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 saml. 13 käft. (Nr 19.)

2

10

BankoutsJcottets utlåtande Nr 19.

Med hänsyn till de ändamål, för vilka de mot kreditiven svarande medlen
äro avsedda, bör eu alldeles särskild omsorg iakttagas vid placeringen, på det
att största möjliga säkerhet må vinnas, för att desamma utan tidsutdrägt och
med minsta möjliga olägenhet för den allmänna rörelsen må kunna göras tillgängliga,
när de skola användas. Dessa medel kunna väntas bliva begagnade
dels till likvider inom landet, dels till likvider i utlandet. I den mån de komma
till användning för likvider i utlandet, är placering i korta fordringar på utlandet
givetvis den bästa. Yacl angår likvider inom landet, måste medlen, hur de än
äro placerade, för likvidernas verkställande förvandlas i riksbankens sedlar. Den
bästa placeringen blir då den, som erbjuder största trygghet för att medlen
snabbt och utan svårigheter skola kunna förvandlas i riksbankens sedlar. Detta
mål vinnes utan tvivel bäst, om medlen äro placerade i guld.

Om beloppet av de i 17 § 2 mom. av riksgäldskontorets reglemente omförmälda
kassareserverna, såsom statsrevisorerna förorda, ökades från 15 till 30
miljoner kronor, vilket synes riksbanksfullmäktige vara eu naturlig följd av den
år 1914 vidtagna höjningen av kreditiven, och under antagande att föreskrift
lämnades enligt riksgäldsfullmäktiges förslag, att hälften av kassareserverna eller
15 miljoner kronor skall vara placerad i guld, blir det vida lättare för riksbanken
att utan olägenhet tillhandahålla riksgäldskontoret hela kreditivbeloppet,
än om kassareserverna vore i sin helhet placerade i andra säkerheter än guld.
Ty guldet ökar riksbankens sedelutgivningsrätt med två gånger guldets värde,
under det att ifrågavarende andra säkerheter blott kunna tjäna som supplementär
sedeltäckning. Riksbanken och riksgäldskontoret hava härvidlag icke några varandra
motsatta intressen. Riksbanken representerar här den allmänna rörelsens
intressen, och de föreskrifter, som gälla för placeringen av riksgäldskontorets
disponibla medel, böra givetvis vara så avfattade, att de icke motverka utan så
vitt möjligt är befordra dessa intressen.

Statsrevisorerna föreslå, att kassareserverna skola i sin helhet placeras i
guld. Riksgäldsfullmäktige däremot anse, att endast hälften av dessa medel, eller
den del, som motsvarar det s. k. större kreditivet, bör placeras i guld, samt att
den andra hälften bör placeras i överensstämmelse med statsrevisorernas förslag
rörande placeringen av riksgäldskontorets övriga disponibla medel. Då kassareserverna,
såsom ovan framhållits, kunna antagas bliva använda till likvider
såväl inom landet som i utlandet, finna riksbanksfullmäktige sig böra förorda
den av riksgäldsfullmäktige föreslagna modifikationen i statsrevisorernas förslag,
enligt vilken endast hälften av kassareserverna bör vara placerad i guld,

I vad statsrevisorerna yttrat angående lämpligaste sättet för placering av
riksgäldskontorets övriga disponibla medel, instämma riksbanksfullmäktige till
alla delar.

Reservanten inom riksgäldsfullmäktige, herr Östberg, anser att det guld,
som prövas vara behövligt för riksbankens rörelse, bör inköpas av riksbanken
själv. Häri instämma riksbanksfullmäktige obetingat. Men här är icke fråga
om det guld, som erfordras för riksbankens rörelse, utan om placering av riksgäldskontorets
kassareserver på sådant sätt, att de äro möjligast lätt tillgängliga,
när de skola för sitt ändamål användas. För att den del av kassareserverna, som
erfordras för likvider inom landet, skall utan störande inverkan på den allmänna
rörelsen kunna göras flytande, bör denna del såsom ovan framhållits vara placerad
i guld. Detta guld bör tillhöra riksgäldskontoret, icke riksbanken. Ty det
guld, som tillhör riksbanken, ingår i riksbankens guldkassa och utgör underlag
för riksbankens sedlar.

BankoutsJcottets utlåtande Nr 19.

11

Riksgäld skontorets guldförråd är statsverkets guldreserv ock riksbankens
guldkassa den allmänna rörelsens guldreserv. Statsverkets och riksbankens affärer
få icke sammanblandas. 1 larför böra dessa guldreserver hållas från varandra
åtskilda.

Om ingen placering i guld av riksgäldskontorets kassareserver äger rum,
lärer med tillämpning av de principer, som under en följd av år tillämpats vid
placeringen av riksgäldskontorets disponibla medel, endast återstå att antingen
placera kassareserverna i sin helhet i utländska valutor eller att hålla någon del
av reserverna innestående på giroräkning i riksbanken. I förra fallet skulle
riksgäldskontoret icke hava någon särskild kassareserv för likvider inom landet.
I senare fallet skulle uppstå samma ränteförlust, som om giromedlen varit placerade
i guld.

Hållandet av ett guldförråd drager samma ränteförlust, antingen guldet
ligger i riksbanken eller i riksgäldskontoret. Om det ena eller det andra av de
båda verken drabbas av ränteförlusten, är statsfinansiellt sett likgiltigt.

Att riksgäldskontorets guldförråd ännu icke kommit till någon användning
beror därpå, att det s. k. större kreditivet icke behövt anlitas. Om detta skett,
hade riksgäldskontorets guldförråd utan tvivel måst tillgripas. Och då hade
gagnet av detta guldförråd trätt i öppen dag.»

Vad först beträffar den av riksdagens revisorer upptagna frågan om
placering av riksgäldskontorets kontanta medel i allmänhet, avser revisorernas
förslag endast att genom förändring av reglementets bestämmelser
i detta ämne stadfästa en inom riksgäldskontoret sedan längre
tid tillbaka tillämpad praxis. Såsom av revisorerna meddelats, hava
nämligen fullmäktige, ehuru reglementet medgiver dem rätt att driva
utlåningsrörelse inom landet och att använda riksgäldskontorets medel
till inköp av inländska värdepapper, under de tio senaste åren uteslutande
placerat kontorets tillgängliga medel i utländska säkerheter eller
ock haft dem innestående på räkning i riksbanken. Någon anmärkning
mot den praxis, som sålunda länge följts vid riksgäldskontorets
medelsplacering, har ej från något håll framställts, och utskottet har
icke heller haft något att i sak erinra mot revisorernas förslag i denna del.

I fråga om riksgäldskontorets kassareserver, vilka för närvarande
uppgå till 15,000,000 kronor, vill utskottet erinra, att riksgäldskontoret/
allt sedan år 1804 haft dessa medel till sitt förfogande. Efter framställning
av enskild motionär bemyndigades nämligen fullmäktige
genom beslut av nämnda års riksdag att, för beredande åt riksgäldskontoret
av tillräckliga kassareserver i utlandet, genom försäljning av
statsobligationer upplåna intill 15,000,000 kronor. Tillika bestämdes,
att de medel, som för berörda ändamål komme att anskaffas, i regel
borde hållas innestående bos utländska banker och bankirhus eller vara

Utskottet.

12

Bankoutslcotlets utlåtande Nr 19.

placerade i främmande staters skuldförbindelser. Däremot meddelade
riksdagen icke någon föreskrift angående de villkor eller förutsättningar,
under vilka ifrågavarande kassareserver finge av riksgäldskontoret
användas. I det yttrande, som avgavs av fullmäktige och
som finnes intaget i statsutskottets utlåtande i ärendet, erinras, att
kassareserverna icke borde anlitas annat än vid verkligt behov och då
det för uppfyllande av riksgäldskontorets åligganden befunnes nödigt.
Syftet med kassareservernas anskaffande synes i främsta rummet hava
varit att bereda riksgäldskontor erforderlig tillgång till ifrågakotärnande
utbetalningar å de båda kreditiv, som enligt § 63 regeringsformen
böra årligen anvisas på riksgäldskontor, och vilkas sammanlagda
belopp då utgjorde 15,000,000 kronor. I den motion, som föranledde
riksdagens beslut om kassareservernas anskaffande, framhölls
emellertid, att desamma med fördel kunde användas även.för andra
ändamål än utbetalningar å nyssnämnda kreditiv. 1 avseende härå
nämnes i motionen, att riksgäldskontor under brydsamma finansiella
förhållanden, exempelvis under en penningkris, skulle med dylika reserver
till hands, utan att behöva anlita en redan ansträngd penningmarknad,
kunna fullgöra sina egna utländska annuitetslikvider, varjämte
kontoret kunde i fall av nöd genom att ställa större eller mindre del
av sina utländska behållningar till riksbankens förfogande underlätta
bankens bemödanden att lindra krisens verkningar. Då någon erinran
mot detta uttalande ej gjordes vare sig av statsutskottet eller vid
ärendets behandling i riksdagen, lärer man därav vara berättigad draga
den slutsats, att kassareserverna, ehuru de närmast äro avsedda till
täckning av ovannämnda båda kreditiv, likväl kunna efter prövning av
fullmäktige få disponeras jämväl för andra ändamål.

Sedan riksgäldskontoret år 1904, i enlighet med riksdagens beslut,
genom upplåning anskaffat 15,000,000 kronor såsom kassareserver,
har beloppet av dessa reserver alltjämt bibehållits oförändrat. Likaledes
har den av 1904 års riksdag meddelade föreskriften om ifrågavarande
medels placering år efter år utan förändring influtit i riksgäldskontorets
reglemente.

Då de enligt regeringsformen på riksgäldskontoret anvisade kreditiven
av 1914 års senare riksdag höjts till 30,000,000 kronor, synes
därav följa, att även riksgäldskontorets kassareserver böra ökas till
motsvarande belopp, så att riksgäldskontoret har tillräckliga tillgångar
till sin disposition för de utbetalningar å kreditiven, som kunna bliva
nödvändiga. Utskottet har alltså ansett sig böra förorda revisorernas
förslag om kassareservernas höjning till 30,000,000 kronor.

Bankoutslcottcts utlåtande Nr 19.

13

Beträffande sättet för .anskaffande av de mede], 15,000,000 kronor,
Rom erfordras för kassareservernas uppbringande till nyssnämnda belopp,
innehåller revisorernas framställning icke något uttalande. Under
nuvarande förhållanden torde emellertid icke någon annan utväg finnas
än att beloppet, liksom fallet var år 1904, anskaffas genom upplåning.

Det av revisorerna framställda förslaget, att riksgäldskontorets
kassareserver skola, så snart sådant lämpligen kan ske, placeras i guld,
har utskottet, i likhet med fullmäktige i riksgäldskontor, ansett vara
principiellt riktigt.

Betydelsen av att riksgäldskontor innehar en stark guldreserv
ligger förnämligast däri, att riksgäldskontor med tillhjälp av densamma
kan snabbt och utan hinder för den allmänna röreisen fullgöra
vissa likvider, som det enligt reglementet åligger riksgäldskontor att
verkställa och vilkas belopp ej kunna på förhand beräknas. Detta
gäller i främsta rummet de utbetalningar, som anvisas å ovan omförmälda
båda kreditiv. Men riksgäldskontor har därjämte skyldighet
att, utan begränsning till visst belopp, bereda tillgång till kassaförstärkning
åt statsverket. För detta ändamål äga fullmäktige visserligen
att upplåna medel mot riksgäldskontorets skuldförbindelser eller
obligationer; men det kan inträffa, att utbetalningen av kassaförstärkning
måste ske med stor skyndsamhet och innan valutan för ett upptaget lån
inflyter. Det bör dessutom framhållas, att under en situation sådan som
den nuvarande en kassareserv, innestående hos utländska banker och
bankirhus eller placerad i utländska staters skuldförbindelser, genom
moratorium eller andra orsaker kan undandragas riksgäldskontorets
disposition just vid det tillfälle, då kassareserven skulle fylla något av
de ändamål, för vilka den är avsedd. För likvider i utlandet kan staten
vid ett sådant tillfälle tvingas att exportera guld. Skall detta tagas
ur riksbankens guldförråd, kan den därigenom uppkomna minskningen
av riksbankens guldkassa verka ytterligare oroande på ett redan kanske
nervöst affärsliv. Betydelsen av en guldreserv, oberoende av riksbankens
guldkassa, såsom ett led i vår finansiella beredskap är under
sådana förhållanden påtaglig.

Ehuru utskottet sålunda i princip ansluter sig till revisorernas
förslag att riksgäldskontorets kassareserver i sin helhet böra placeras
i guld, har utskottet dock ej ansett lämpligt, att en ovillkorlig föreskrift
därom nu meddelas. Enligt vad utskottet inhämtat, uppgår riksgäldskontorets
behållning i guld för närvarande till omkring 7,300,000
kronor. För att höja densamma till 30,000,000 kronor, skulle sålunda

14

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 19.

återstå att anskaffa det betydliga beloppet av omkring 22,700,000 kronor
i o-uld. Det må även erinras, att nämnda tillskott måste inloras från utlandet,
samt att likvid därför med all sannolikhet måste erläggas med
användande av sådana tillgodohavanden, som för vårt land uppkomma
genom överskott av dess export utöver importen. Dessa omständigheter
jämte den av den nu pågående europeiska krisen föranledda osäkerheten
på det ekonomiska området göra det synnerligen angeläget, att
eu ökning av riksgäld skontorets guldförråd sker successivt och att nödig
varsamhet därvdd iakttages. Enligt utskottets mening synes det därför
vara tillfyllest att nu bestämma ett visst minimum för guldanskaffningen,
med rätt för fullmäktige att, då gynnsamt tillfälle till ytterligare
guldförvärv yppar sig, överskrida detta minimum. I överensstämmelse
härmed har utskottet ansett sig böra föreslå, att minst
hälften av riksgäldskontorets kassareserver skola placeras i guld och
återstoden i regel redovisas i lätt säljbara utländska valutor.

Vad slutligen angår användandet av riksgäldskontorets kassareserver,
därest de ökas till 30,000,000 kronor, hemställa revisorerna
om införande i reglementet av den bestämmelsen, att 15,000,000 kronor
av riksgäldskontorets guldreserv ovillkorligen skola innestå för att av
fullmäktige utlämnas endast i det fall, att Konungen jämlikt 63 § regeringsformen
förorduat om lyftning av den kreditivsumma, som vid
infallande krig bör vara tillgänglig. Utskottet vill häremot erinra, att
fullmäktige ej böra genom alltför snäva bestämmelser hindras att vidtaga
sådana finansiella dispositioner, vartill omständigheterna kunna
giva anledning, utan synes det med förtroende kunna överlämnas åt
fullmäktige att pröva de förutsättningar, under vilka kassareserverna
i såväl detta som andra fall böra få användas.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,

Do) att riksdagen må bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontor att, för höjning av riksgäldskontorets
kassareserver från 15,000,000 kronor till 30,000,000
kronor, genom försäljning av statsobligationer till erforderligt
belopp upplåna 15,000,000 kronor, samt
2:6) att riksdagen må besluta, att § 17 i riksgäldskontorets
reglemente skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Bankoutskottets utlåtande Nr It).

15

1. Riksgäldskontor^ kontanta tillgångar skola,
så vitt och så länge de icke behöva användas för
samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken
eller placeras i lätt förytterliga utländska valutor;
dock gäller i fråga om placeringen av riksgäldskontorets
kassareserver vad här nedan stadgas.

2. Av de medel, 30,000,000 kronor, som av fullmäktige
i riksgäldskontor enligt bemyndigande av
riksdagen anskaffats för beredande av kassareserver
åt riksgäldskontor, böra minst 15,000,000 kronor
vara placerade i guld och återstoden i regel hållas
placerad i lätt förytterliga utländska valutor.

Stockholm den 15 april 1915.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Neiglick, Hedenstierna, Ekman, Hallin,
Wickman, Gustafsson och Boberg, samt

av andra kammaren: herrar friherre Adelsivärd*), Vahlquist, Olsson i Blädinge,
Hellberg i Lycksele, Kristensson, Söderberg i Hobborn, Jonsson*) i Hå och Berg i Munkfors.

'') Ej deltagit i utlåtandets justering.