liankout skottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1915 kl. 4 e. m.

L Hatande, i anledning av Kungl. Åfa,j:ts proposition angående
tilläggspension till förre stationskarlen vid statens
järnvägar O. Lundgren.

I en den 5 februari 1915 till riksdagen avlåten, till bankoutskottet
lian visad proposition nr 28 bar Kungl. Maj:t, under åberopande av bitogat
utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma da<r
föreslagit riksdagen medgiva, att förre stationskarlen vid statens järnvågar
Olof Lundgren, vilken jämlikt lagen den 4 juli 1910 angående
ratt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar uppbär pension
med 671 kronor.för år, må därutöver från och med år 1916 under sin
återstående livstid åtnjuta en årlig tilläggspension av 192 kronor att
utgå av trafikmedel.

Ovan omförmälda statsrådsprotokoll innehåller följande yttrande i
ärendet av departementschefen:

»Uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har förre stationskarlen vid
statens järnvägar Olof Lundgren anhållit om förhöjning i den jämlikt
lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnväg-ar
den 4 juli 1910 till honom utgående pension.

Till

följande.

stöd för denna ansökan har Lundgren i berörda skrift anfört Ansökan av t.

■ i T>t''? ^e.n ^ september 1849 och antogs såsom stationskarl

val Hudiksvall—Nasvikens järnväg den 15 augusti 1873. Då riksdagen beslöt
anlaggandet av statsbanan Hudiksvall—Ljusdal mot villkor, att förstnämnda järnväg
överläts till staten, antogs lian den 1 oktober 1888 till ordinarie stationskarl viS
statens jarnvagar med en lön av 600 kronor för år, vilken lön han innehaft till
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 9 höft. (Nr 11_13.) \

stationskarlen
O. Lundgren.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

år 1908 då lian genom lönereglering erhöll 1,140 kronor. Den 1 oktober 1912
måste han på grund av fyllda 63 år avgå från denna sin tjänst, vilken lian som
han trodde, skött till sina förmäns belåtenhet och utan att. någon gång hava
varit bestraffad. Yid avgången ur tjänsten erhöll han en pension av endast bil
kronor, utgörande en inkomstminskning för honom av icke mindre an 874 kronor
om året. Av hans fyra barn hade eu dotter blivit krympling vid 3 ars ålder,
varför han måst lägga ut stora summor för henne till läkarbehandling, bad o. d.,
tills hon vid 17 års ålder avlidit. Även en yngre son hade kostat honom ganska
mycket, vilket allt gjort, att han av sin lilla lön ej kunnat i vidare man spara nago
för ålderdomen, än att han genom egnahemslån lyckats få eget hus, vars hyror
dock knappt förslogo till räntor, skatter och dylika utgifter. Da han nu ej längre
förmådde att genom annat arbete förtjäna något, hade han helt och hållet blivit
hänvisad att försörja sig och sin hustru på den lilla pension han nu innehade.

Åberopande att 1914 års riksdag, efter motion i andra kammaren, beviljat en
hans f. d. kamrat vid Hudiksvall—Näs vikens järnväg, förre stationsmastaren
P. Tollstedt, en tilläggspension, framhåller Lundgren, att han beträffande tjänstgörings-
och pensionsförhållanden vore i samma stallning som Tollstedt.

På grund av det sålunda anförda har Lundgren anhållit, att han
måtte i likhet med förre stationsmastaren Tollstedt komma i åtnjutande
av tilläggspension till belopp i proportion till vad riksdagen ansett
skäligt tilldela den senare.

Liknande pen- Med anledning av vad Lundgren anfört beträffande av riksdagen
si°i9i4SåJid beviljad tilläggspension till förre stationsmästaren Tollstedt må i detta

senare riks- sammanhang följande därom meddelas.

dag. j en 1914 års senare riksdag inom andra kammaren väckt

motion (nr 83) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, .att den
till Tollstedt utgående pension måtte från och med år 1915 höjas från
819 till 1,200 kronor.

Till stöd för denna framställning hade motionären åberopat motiveringen
till en vid 1914 års förra riksdag inom andra kammaren väckt
motion (nr 172).

I sistnämnda motion anfördes, bland annat, följande:

»Förre stationsmästaren P. Tollstedt, född den 8 april 1842, antogs som
stationskarl vid Hudiksvall—Näsvikens järnväg den 24 oktober 1864 och befordrades
till förman därstädes den 1 maj 1870. Då riksdagen beslöt statsbanan
Hudiksvall—Ljusdal mot villkor, att nämnda järnväg överläts pa staten, överflyttades
Tollstedt till statens järnvägar som tillförordnad stationmor östan dåre
vid Fredriksfors och befordrades till stationsmästare vid samma station den 1
oktober 1888 mot en lön av 900 kronor. År 1894 höjdes lönen till 960 ar 1902
till 1080, år 1905 till 1,200 samt år 1908 till 1,500 kronor. Den 1 april 1J12, således''
vid 70 års ålder, avgick han ur tjänsten med en pension av 818 kronor.»

I skrivelse den 6 augusti 1914 (nr 109) meddelade riksdagen, att
Tollstedt enligt inhämtade upplysningar inueliaft, ordinarie anställning

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

3

såsom järnvägstjänsteman så lång tid, att han, med tillämpande av de
utav 1913 års riksdag antagna bestämmelser angående förbättrade pensionsvillkor
för viss personal, som i anledning av statens inköp av enskilda
järnvägar övergått i statens järnvägars tjänst, bort komma i åtnjutande
av sådan pensionsförhöjning, som motionären föreslagit. Då
det synts riksdagen skäligt, att jämväl Tollstedt. bereddes motsvarande
förmåner, vilka tillerkänts nu berörda personal, hade riksdagen beslutat,
att den till Tollstedt utgående pensionen finge från och med år 1915
höjas från 819 kronor till 1,200 kronor.

Över Lundgrens nu ifrågavarande ansökan har järnvägsstyrelsen Jnrnvägsavgivit
infordrat utlåtande den 23 november 1914 och därvid anfört ''?ty''e,sen‘
följande.

I ärendet verkställd utredning hade givit vid handen, att Lundgren, vars
uppgift om att han den 15 augusti 1873 antagits i ordinarie tjänst vid Hudiksvall—Näsvikens
järnväg icke kunnat till fullo styrkas, åtminstone sedan år 1874
haft ordinarie anställning vid nämnda järnväg, intill dess den övertogs av staten
den 1 oktober 1888, samt att han därefter intill den 1 oktober 1912 innehaft
stationskarlstjänst vid statens järnvägar. Lundgren hade alltså innehaft ordinarie
anställning såsom järnvägstjänsteman under så lång tid, att han med
tillämpande av de utav 1913 års riksdag antagna, genom nådigt brev den 13
juni 1913 meddelade bestämmelser angående förbättrade pensions villkor för
viss personal, som i anledning av statens inköp av vissa enskilda järnvägar
övergått i statens järnvägars tjänst, skulle komma i åtnjutande av en fyllnadspension,
motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan den honom
tillerkända pensionen, 671 kronor, och den till stationskarl jämlikt pensionslagen
den 4 juli 1910 utgående högsta pensionen, 958 kronor, eller sålunda 192 kronor.

Då det syntes styrelsen vara skäligt, att jämväl Lundgren bereddes motsvarande
förmåner, som tillerkänts nu berörda personal, har styrelsen — som jämväl åberopat
den av riksdagen beviljade pensionsförhöjningen åt förre stationsmästaren Tollstedt
— hemställt, att Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att den till
Lundgren utgående pension av 671 kronor finge från och med år 1916 höjas till
863 kronor.

I ett den 5 december 1914 i ärendet avgivet utlåtande har stats- statskontoret,
kontoret förmält sig icke hava annat att erinra mot vad järnvägsstyrelsen
i ärendet föreslagit, än att, då Tollstedt, vilken i förevarande
avseende vore likställd med Lundgren, finge tillgodonjuta pensionsförhöjning
från och med år 1915, det syntes kunna ifrågasättas, huruvida
icke även Lundgren skulle kunna från samma tidpunkt få uppbära den
för honom föreslagna förhöjningen.

1913 års riksdags åberopade beslut angående förbättrade pensions- Departementsvillkor
för viss personal, som i anledning av statens inköp av enskilda chefen.

4

BanTcoutsTcottets utlåtande Nr 11.

järnvägar övergått i statens järnvägars tjänst, avsåg endast befattningshavare,
som förut tillhört västkustbanan, Malmö—Kontinentens järnväg
och Örebro—Köpings järnväg. Ifrågavarande beslut, som tillkom på
grund av en kungl. proposition i ämnet och i enlighet med vilket bestämmelser
av Kungl. Maj:t meddelats genom nådigt brev den 13 juni
1913, innebar i huvudsak, att vid bestämmande av pensioner och fyllnadspensioner
av statsmedel till nämnda befattningshavare jämväl tjänstår
vid respektive enskilda järnvägar enligt vissa grunder skulle få medräknas,
något som enligt dittills gällande bestämmelser icke fått ske.
Närmare angivet innefattade beslutet till den del, som för bedömande av
nu föreliggande pensionsfråga är av intresse, att, därest beloppet av den
pension, vederbörande vid avgång ur tjänsten vore berättigad att erhålla
från enskilda järnvägarnas pensionskassa, understege beloppet av den
pension, han skulle med tillämpning av lagen den 4 juli 1910 angående rätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar hava erhållit av trafikmedel,
om han såsom ordinarie tjänstår i statens järnvägars tjänst finge
enligt grunder, som kunde av Kungl. Maj:t fastställas, tillgodoräkna sig
sin sammanlagda ordinarie tjänstetid vid den enskilda järnvägen och
statens järnvägar, i vissa fall finge till honom efter avskedstagandet ur
statens tjänst av trafikmedel utbetalas fyllnadspension, motsvarande två
tredjedelar av skillnaden mellan sagda båda pensionsbelopp. Beslutet
innebar därjämte, att vad sålunda skulle gälla beträffande fyllnadspensioner
finge tillämpas å personal, som från ingången av år 1911 eller
därefter avgått eller avginge ur tjänsten, dock att sådan fyllnadspension
icke i något fall finge utgå för tiden före den 1 januari 1914.

Genom dessa bestämmelser hava statsmakterna visat sig behjärta
behovet av förbättrade pensionsvillkor för den enskilda järnvägar förut
tillhöriga personal, som efter övergång till statens järnvägars tjänst
vid uppnådd pensionsålder icke kunnat erhålla pension fullt motsvarande
det belopp, som skulle utgått enligt 1910 års pensionslag,
om vederbörandes tjänstår i den enskilda järnvägen fått tillgodoräknas.
Ehuru berörda bestämmelser, såsom nyss nämnts, hava avseende å allenast
viss personal, torde rättvisa och billighet fordra, att bestämmelserna
i de fall, då omständigheterna i övrigt äro ungefär likartade, analogivis
utsträckas att gälla jämväl för andra tjänstinnehavare än de i
nämnda riksdagsbeslut avsedda. Ifrågavarande, ovan återgivna bestämmelser
kunna visserligen icke direkt tillämpas å Lundgren, då denne
lika litet som förutnämnde förre stationsmästaren Tollstedt vid avgången
ur statens järnvägars tjänst tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Men enahanda grunder, vara dessa bestämmelser vila, kunna

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

5

givetvis, såsom järnvägsstyrelsen föreslagit, vinna analog tillämpning i
nu föreliggande fall. Enligt 1913 års riksdagsbeslut skall fyllnadspension
utgå till ett belopp, motsvarande två tredjedelar av skillnaden
mellan pensionen från nyssnämnda pensionskassa och full pension enligt
1910 års lag, d. v. s. den pension, som enligt nämnda lag skulle
utgå, därest vederbörande finge medräkna sin tjänstetid jämväl hos enskild
järnväg. I förevarande fall har järnvägsstyrelsen föreslagit, att
fyllnadspension må utgå till ett belopp, motsvarande två tredjedelar av
skillnaden mellan den Lundgren jämlikt nämnda lag — utan tillgodoräknande
av hans tjänstetid hos enskild järnväg — tillerkända pensionen,
å ena, samt full pension enligt samma lag i den bemärkelse ovan
angivits, å andra sidan.

Den omständigheten, huruvida en numera hos statens järnvägar
anställd befattningshavare förut tillhört den ena eller den andra av
staten förvärvade enskilda järnvägen, bör rimligen icke i någon mån
inverka på frågan om hans rätt till pension av statsmedel, under den
självfallna förutsättning dock, att olikhet i fråga om rätt till pension ur
enskild pensionskassa ej i de skilda fallen föreligger. Att 1913 års
proposition och riksdagsbeslut i ämnet hade avseende å den förutvarande
personalen endast vid de ovan angivna enskilda järnvägarna, torde hava
sin naturliga förklaring däri, att denna personal veterligen omfattade
de enda större grupperna av de statens järnvägars tjänstemän, vilka
förut haft anställning hos enskild, av staten övertagen järnväg.

Till den mening, jag här ovan uttalat, har ock 1914 års senare
riksdag anslutit sig, då riksdagen beträffande ovannämnde Tollstedt
yttrat, att det syntes riksdagen skäligt, att jämväl Tollstedt bereddes
motsvarande förmåner, vilka tillerkänts personalen vid västkustbanan.
Någon sådan skillnad synes mig ej förefinnas i sakförhållandena
mellan berörda fall och det nu föreliggande, att man på den
grund vid bedömande av själva huvudfrågan, huruvida tilläggspension
bör beviljas eller ej, beträffande Lundgren skäligen kan komma till
annat resultat än i fråga om Tollstedt.

Både Tollstedt och Lundgren, som kommo i statens järnvägars tjänst
redan år 1888, uppbära sedan sin avgång ur tjänsten pension av statsmedel
jämlikt 1910 års pensionslag.

Lundgren, vilken, såvitt upplyst är, fullgjort sin tjänstgöring till
förmäns belåtenhet, lever i knappa omständigheter och är, enligt vad
som uppgivits, såsom oförmögen till vidare arbete för sin egen och sin
hustrus försörjning enbart hänvisad till den pension, han nu åtnjuter.

6

BanJcoutslcottets utlåtande Nr 11.

Utskottet.

Beträffande beloppet av pensionsförhöjningen har jag ej något att
erinra mot vad järnvägsstyrelsen därutinnan föreslagit. Styrelsens förslag
innebär nämligen, såsom ovan redan framhållits, ett analogt tilllämpande
av de genom 1913 års riksdagsbeslut fastställda grunder för
fyllnadspension i de då avsedda fallen. Tilläggspensionen åt Lundgren
skulle enligt denna styrelsens beräkning uppgå till 192 kronor och det
Lundgren tillkommande pensionsbeloppet i dess helhet således till 863
kronor.

Vidkommande den tidpunkt, från vilken pensionsförhöjningen bör
utgå, ansluter jag mig likaledes till järnvägsstyrelsens mening. Det
torde nämligen icke, på sätt statskontoret ifrågasatt, föreligga tillräckliga
skäl att frångå den av riksdagen hittills hävdade, i sammanhang
med beslutet år 1913 uttryckligen uttalade ståndpunkten, att ändringar
i löne- och pensionsförmåner i regel böra träda i kraft först från och
med ingången av året näst efter det, under vilket riksdagen fattat sitt
beslut. Tilläggspensionen skulle följaktligen utgå från och med år
1916.»

Utskottet har icke funnit annat att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag
än att billigheten synes fordra, att Lundgren, på sätt jämväl statskontoret
ifrågasatt, redan från och med år 1915 kommer i åtnjutande
av den föreslagna pensionsförhöjningen.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva, att förre stationskarlen
vid statens järnvägar Olof Lundgren, vilken jämlikt
lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar uppbär pension
med 671 kronor för år, må därutöver från och med
år 1915 under sin återstående livstid åtnjuta en årlig
tilläggspension av etthundranittiotvå kronor, att utgå
av trafikmedel.

Stockholm deu 4 mars 1915.

På bankoutskottets vägnar:

THEODOR ADELSWÅRD.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Neiglick, Hedenstierna, Hallin, Wickman, Gustafsson,
Boos, Boberg och Gelotte; samt

av andra kammaren: herrar friherre Adelswärd, Vahlquist, Söderberg i Stockholm,
Olsson i Blädinge, Hellberg i Lycksele, Kristensson, Söderberg i Hobborn och Carlson i

Her rlj unga.