Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
7
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1915 kl. 8 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Rungl. Maj.ts
proposition med förslag till ändrad lydelse av § 13
mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor.
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Ollas A. Ericsson, Oskar
Eklund*), Lyckholm, Antonsson, Bergström, frih. Fleming, Bäckström,
frih. Palmstierna, Jesperson, Jeansson i Kalmar, Rune, Källman, Jonsson
i Hökhult, Knaust, Forssman, Karlsson i Fjäl *), Holmström *) och
Uddenberg *)
*) Icke deltagit i justeringen av betänkandet.
Genom en den 16 april 1915 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 154, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
lör samma dag, föreslagit riksdagen antaga nedan införda förslag till
ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor, att gälla från och med den 1 december
1916.
Förslag
till
ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor.
5. Åt näringsidkare, som vill införa utländsk tullpliktig vara för
att, med eller utan tillsats av inhemskt eller icke illpliktigt utländskt
råämne, använda densamma till framställning av exportvara, må, för
8 Bevillningsutskottets betänkande AV 33.
särskilt fall eller för viss tid, kunna medgivas rätt att vid utförsel av
sålunda framställd vara eller vid dess uppläggning å restitutionsupplag,
varom i mom. 7 stadgas, återbekomma erlagd tullavgift för den utländska
tullpliktiga råvaran eller, ifall tullavgiften, efter vad nedan sägs,
ännu icke erlagts, njuta befrielse från dess gäldande; kunnande härvid
jämväl tagas hänsyn till råämnesförlust, som finnes oundviklig vid
exportvaras framställning. Rätt till tullrestitution enligt detta moment
må endast lämnas åt näringsidkare, som är känd såsom synnerligen
redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig.
Sådant medgivande, vilket kan lämnas även för exportvara, som
i mom. 1 sägs, i händelse den därstädes bestämda restitution anses icke
bereda nöjaktig gottgörelse för den erlagda tullavgiften, ankommer på
prövning av Konungen, som jämväl bestämmer de närmare villkoren
för rättighetens tillgodonjutande; skolande emellertid denna anses, förfallen
med avseende å utländsk råvara, som ingår i exportvara, vilken
icke inom två år efter råvarans angivning till förtullning utförts eller
intagits å restitutionsupplag.
Önskar näringsidkare, åt vilken medgivits sådan rätt, som nu ar
sagd anstånd med erläggande av tullavgiften för vara, som han i ovan
angivna ändamål infört, till dess frågan avgjorts, huruvida befrielse från
tullavgiften må njutas, vare han till sådant anstånd berättigad, därest
lian, med anmälan om förhållandet, till generaltullstyrelsen avlämnar
säkerhet, som styrelsen finner betryggande, för vad honom kan åligga
att till tullkassan inbetala.
Har, där anstånd med tullavgiftens erläggande ägt rum, exportvaran
icke blivit utförd eller å restitutionsupplag lagd inom sådan tid
och under sådana omständigheter, att befrielse från tullavgiften må njutas,
skall denna till tullkassan inbetalas tillika med ränta därå, efter sex för
hundra om aret, från det den införda varan angivits till förtullning.
Angående tullverkets rätt att efter utgången av den tid, under
vilken anstånd med tullavgiftens erläggande må njutas, göra sig av den
ställda säkerheten betäckt för sagda avgift jämte ränta skola i tillämpliga
delar gälla de i § 32 tullstadgan meddelade föreskrifter.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 9
[ den skrivelse (ur 220), varmed 1912 års riksdag anmälde sina
beslut i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tullrestitution i vissa fall vid åter utförsel av utländsk
vara, anhöll riksdagen bland annat, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida tillstånd till kreditupplag kunde medgivas
i sådan form, att detsamma komme den industri till godo, som förädlade
^illpliktig vara även för export, ävensom för riksdagen framlägga det
förslag, vartill on sådan utredning kunde föranleda.
Enligt det vid förevarande proposition i utdrag fogade statsrådsprotokollet
hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen haft i uppdrag
att verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen och
till fullgörande härav den 25 februari 1915 avgivit underdånigt utlåtande
i ämnet. I nämnda utlåtande, vars huvudsakliga innehåll finnes
återgivet i nyssberörda statsrådsprotokoll, hava ämbetsverken till en
början erinrat, att 1906 års tulltaxekommitté i sitt den 3 maj 1909 avgivna
underdåniga betänkande upptagit till behandling lagstiftningen
om tullfri förädlingsrörelse och om tullrestitution samt särskilt frågan,
huruvida anledning kunde finnas att övergå från drawbacksystemet
(tullrestitution) till systemet med »adinission temporaire» eller viss tids
tullfri disposition av eljest tullpliktiga varor, avsedda att i förädlat skick
återutföras (kreditupplag).
I huvudsak hade kommittén yttrat härom, bland annat, att av den
i betänkandet lämnade redogörelsen för de olika systemen framginge, att
någon annan med det sistnämnda systemet såsom sådant sammanhängande
fördel icke vore att vänta än möjligen någon räntebesparing för exportindustrien,
då denna icke behövde inbetala tullen utan kunde få anstånd
med dess gäldande under så pass lång tid, att varans förädling därunder
medhunnes. Denna fördel borde dock, anmärkte kommittén, icke
överskattas, enär vederbörande importör väl skulle nödgas ställa nöjaktig
säkerhet för tullbeloppet.
För egen del hava ämbetsverken anfört följande.
»Då, såsom ovan blivit anfört, en omfattande utredning rörande lagstiftningen
om tullfri förädlingsrörelse så nyligen blivit gjord med ett bestämt positivt resultat,
hava ämbetsverken icke kunnat finna någon annan utgångspunkt för ett förnyat
upptagande av frågan om övergång i denna lagstiftning från systemet med restitution
till systemet med kredit än de erfarenheter, som kunde komma att vinnas av de
senast utfärdade bestämmelserna särskilt i de delar desamma på tulltaxekommitténs
förslag erhållit förändrad avfattning just i angivet ändamål att bereda exportindustrien
samma fördelar som kreditsystemet innebure.
Den hittills vunna erfarenheten av dessa bestämmelsers tillämpning synes
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 sand. 26 höft. (Nr 32—33). 2
Kkkédusfvx
skrivelse
IU1U
Kommerskollegium
och
generaltullstyrelsen.
Kommerskollegium.
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
emellertid närmast antyda, att den förädlingsindustrien genom föreskrifterna i § 13
mom. 5 tulltaxeförordningen beredda möjlighet att under den tid av högst ett år,
som åtginge för förädlingen och exporten, erhålla kredit, eller, som det i detta
författningsrum heter, anstånd med erläggande av tullavgiften för vara, som införts
i ändamål att användas till framställning av exportvara, icke för denna industri
betraktas såsom särskilt betydelsefull. Det har nämligen visat sig, att ehuru i var
och en av de till ett antal av bortåt 200 uppgående nådiga resolutioner angående
restitutionsrätt enligt nyssnämnda författningsrum — utom i några få undantagsfall —
erinran särskilt blivit gjord om författningens bestämmelser rörande rätt till anstånd
med tullavgiftens erläggande, det icke mer än
idkare anhållit få begagna sig av denna rätt. Ämbetsverken förutsätta, att denna
underlåtenhet att begagna kreditförmånen icke är föranledd av svårighet för de
näringsidkare, vilka sysselsätta sig med förädlingsindustri, att uppfylla det enda
egentliga inskränkande villkoret för erhållande av kredit, nämligen avlämnande av
säkerhet, som generaltullstyrelsen finner betryggande.
Det bristande intresse förädlingsindustrien sålunda visat den i nu gällande
lagstiftning om tullfri förädlingsrörelse beredda möjligheten till kredit på tullavgiften
har givetvis icke kunnat föranleda ämbetsverken att förorda omläggning av denna
lagstiftning i dess helhet till kreditsystemets grund.
Av motiven till riksdagens hemställan framgår emellertid, att riksdagens
förslag grundade sig på en önskan att så vitt möjligt underlätta den tullfria förädlingsrörelsen
och därigenom stärka vår exportindustri i konkurrensen med andra
länders exportindustrier. Ämbetsverken se däri en anledning föreligga att i främsta
rummet omarbeta det nu tillämpade systemet till såvitt möjligt minst betungande
förmer. Med anledning härav har också inom kommerskollegium sedan länge pågått
en undersökning, i vad män lättnader skulle kunna beredas i bestämmelserna
för förädlingsrestitutionen. Med stöd av de hittills vunna resultaten av denna undersökning
har kollegium i denna dag avlåten underdånig skrivelse hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå de ändringar i § 13 mom. 5
tulltaxeförordningen, som enligt kollegii förmenande äro erforderliga, för att de avsedda
lättnaderna i kontrollbestämmelserna skola kunna genomföras.
Ämbetsverken hemställa alltså, att riksdagens ifrågavarande skrivelse i vad
den angår kreditupplag icke måtte för närvarande föranleda någon Eders Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.»
I kommerskollegii nyss omförmälda skrivelse meddelades till en
början, att kollegium för att redan på ett förberedande stadium utröna
önskemålen och uppfattningen inom industrikretsar rörande ifrågavarande
bestämmelser för åtnjutande av tullrestitution jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
med skrivelse den 3 mars 1914 till handelskamrarna
i riket, järnkontoret och Sveriges industriförbund utsänt eu promemoria,
däri bland annat en jämförelse anställts mellan de villkor, som gälla
beträffande tullrestitution för handeln (enligt 1912 års förordning om
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara), samt dem,
som knytas vid beviljande av restitution för industrien (enligt § 13 mom. 5
tulltaxeförordningen).
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 11
Efter en sammanfattning av 1912 års förordning framhölls i promemorian,
att den kontroll, som i förordningen stipuleras, ytterst vilar
på förtroende till köpmannen samt att den valda formen för tullverkets
kontroll endast avser att förhindra, att mer restitueras, än som blivit
inbetalt i tull, under det att densamma icke utesluter möjlighet till missbruk
eller säkert leder till upptäckt, om sådant ägt rum.
Härefter erinrades, att kommerskollegium och generaltullstyrelsen i
på sin tid avgivet yttrande över uppgjort förslag till förordning om tullrestitution
för handeln framhållit dessa synpunkter, men samtidigt anfört,
att en fullständig kontroll skulle medföra så stränga föreskrifter, att, enligt
vad från köpmännens sida med fog framhållits, deras tillämpning skulle
fullständigt omöjliggöra den trafik, de avsett få tillfälle att upparbeta.
Hänvisande härtill och till motsvarigheter i utländsk lagstiftning hade
ämbetsverken avstått från påyrkande av andra kontrollföreskrifter samt
anfört, att, då enligt § 2 i förslaget till förordning medgivandet icke
vore avsett att tilldelas andra handelsidkare än sådana, som visat sig
vara särskilt starkt kvalificerade för erhållande av denna förmån, syntes
med hänsyn härtill betänkligheter icke böra möta mot den ifrågasatta
restitutionsrättens medgivande i den form det utarbetade förslaget innebure.
Härefter övergick kommerskollegium i promemorian till att undersöka
vilka villkor, som pläga stipuleras i resolutioner angående tillstånd
för industriidkare att åtnjuta tullrestitution enligt § 13 mom. 5 i tulltaxeförordningen.
Förutom åtskilliga villkor, som jämväl förekomme i
fråga om handelsrestitution, återfunnes i så gott som alla resolutioner
rörande tullrestitution för förädlingsindustri andra mycket detaljerade
villkor, avseende att anordna en möjligast fortlöpande kontroll över den
importerade varan vid dess gång genom fabriken och under dess utlastning.
Efter ett omnämnande av de svårigheter, som en sådan kontroll
från tullverkets sida medförde för industrien, uppställdes i promemorian
frågan, huruvida icke samma skäl, som av kollegium och generaltullstyrelsen
anförts i nyss citerade yttrande rörande restitutionen enligt
förordningen den 13 december 1912 (handelsrestitutionen) skulle kunna
med visst fog tillämpas även på restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
(industrirestitution).
Härom anfördes, bland annat, följande:
»Till en böljan må väl icke kunna bestridas, att upparbetande av en lönande
exportindustri på basis av utländska råvaror eller halvfabrikat nationalekonomiskt
sett har utsikt att bliva av större betydelse än utvecklande av transitohandeln.
Under det att nämligen vid transitohandeln den erhållna handelsvinsten kommer
Generaltull
styrelsen.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 83.
landet tillgodo, erhålles vid nu nämnda förädlingsindustri förutom handelsvinst också
större eller mindre arbetsförtjänst, varjämte, såsom erfarenheten visar, på denna
väg uppkomsten av nya lönande industrier inom landet främjas. Vissa av våra
största industrier hava börjat på detta sätt och så småningom frigjort sig från beroendet
av det utländska halvfabrikatet. Samma skål, som vid avfattandet av förordningen
rörande handelsrestitution voro utslagsgivande för beslutet att på sätt
ovan angivits låta en under edlig förpliktelse avgiven och av vittnen till riktigheten
bestyrkt försäkran ersätta en systematisk kontroll från tullmyndigheternas
sida, tala sålunda för att söka anpassa samma system på förädlingsrestitutionen.»
Sedan kommerskollegium i sin ovannämnda skrivelse härefter redogjort
för de i anledning av den utsända promemorian inkomna yttrandena
och anmärkt, att dessa gåve starkt stöd åt kollega uppfattning
angående behovet av lindringar i bestämmelserna för åtnjutande av
förädlingsrestitution, uttalade kollegium såsom sin mening, att av skäl,
som i promemorian anförts, man borde jämväl vid förädlingsrestitutionen
kunna lägga huvudvikten på exportörens edliga försäkran, vilken i sådant
fall vid förädlingsrestitution skulle komma att omfatta icke blott, att
den till utförsel angivna varan blivit av sökanden införd och tull erlagd
eller säkerhet ställd, utan även specificerad uppgift å kvantiteten och
beskaffenheten av de i exportvaran ingående halvfabrikat eller råvaror,
för vilka tullrestitution begärdes. Om man sedan släppte principen om
en fortlöpande kontroll, men å andra sidan fasthölle vid möjligheten
att kunna genom särskild undersökning övertyga sig om riktigheten av
lämnade uppgifter i särskilda fall, kunde övriga villkor göras väsentligt
lättare. Utöver de lindringar, som sålunda sannolikt skulle kunna göras
i själva kontrollbestämmelserna, kunde möjligen även eljest några lättnader
åstadkommas. I sådant hänseende påpekades, att bestämmelserna
om viss minimikvantitet syntes kunna bortfalla eller åtminstone bestämt
begränsas. Likaledes borde allvarligt sättas i fråga att utesluta bestämmelsen
om viss exporthamn. Kommerskollegium ansåg det emellertid
icke kunna komma i fråga att med avseende å industrirestitutionen på
förhand fastställa samtliga villkor och kontrollföreskrifter. I stort sett
måste dessa växla med varuslagen. Å andra sidan vore det icke uteslutet
att för ifrågavarande art av restitution redan i den för institutet
normerande författningen fastställa några grundläggande villkor och bestämmelser,
gemensamma för samtliga fall. Dessa bestämmelser skulle
få sin naturliga plats i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen. I sådant
hänseende avgav kommerskollegium förslag.
I anledning av kommerskollegii omförmälda förslag har infordrat
yttrande avgivits av generaltullstyrelsen, som bland annat framhållit,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 13
att en författningsändring icke vore nödvändig för beredande av de avsedda
lindringarna i villkoren för restitntionsrätt.
Vid ärendets föredragning inför Kung], Maj:t har chefen för finansdepartementet
anfört, bland annat, följande.
»Den lämnade utredningen torde visa, att de villkor, som vid beviljande
av rätt till tullrestitution jämlikt § 13 mom. 5 av gällande
tulltaxeförordning plägat uppställas, försvårat restitution srättens fulla
utnyttjande i högre grad än för kontrollens tillgodoseende varit erforderligt.
En ändring härutinnan synes ock böra komma till stånd.
Det huvudsakliga i kommerskollegii i sådant syfte framställda förslag
är, att, med fasthållande av principen om identitet mellan den inoch
utförda varan, beträffande tullkontrollen huvudvikten liigges vid
näringsidkarens edliga, av två vittnen bestyrkta försäkran om den i
exportvaran ingående utländska varans införsel, förtullning in. m. Därest
det sålunda föreslagna förfaringssättet komme att tillämpas, skulle den
fortlöpande tullkontrollen i väsentlig omfattning kunna undvaras, vilket
åter innebär, att den mängd villkor av det mest skiftande innehåll, som
hittills brukat fästas vid medgivanden av förevarande slag för åstadkommande
av just denna fortlöpande kontroll, merendels skulle försvinna.
En sådan lättnad i villkoren för restitutionsrättens åtnjutande torde enligt
mitt förmenande bliva av stor betydelse för höjande av exportindustriens
konkurrensförmåga.
Emellertid lära de ifrågasatta lättnaderna i kontrollhänseende böra
genomföras allenast under förutsättning, att statsverkets rätt icke äventyras.
En betryggande garanti mot menliga påföljder i sistberörda avseende
torde dock kunna erhållas, därest, såsom kommerskollegium föreslagit,
rätt till tullrestitution enligt här ifrågavarande moment endast
medgives åt näringsidkare, som äro på visst sätt härför kvalificerade.
Jag vill erinra därom, att en på liknande grunder fotad kontroll tillämpas
vid handelsrestitutionen, och har någon olägenhet därav icke försports.
Jag är sålunda av den meningen, att hittills tillämpade grunder i
fråga om medgivande av tullrestitution jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
böra ^modifieras i den av kommerskollegium föreslagna
riktningen.
Vad härefter beträffar sättet för de avsedda lättnadernas åvägabringande
är det utan tvivel riktigt, såsom generaltullstyrelsen med avseende
härå gör gällande, att för ernående av det åsyftade målet tarvas
icke någon författningsändring, enär Kungl. Maj:t enligt gällande stad
-
Drpartevwvl*-
chefen.
Utskottets
yttrande.
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
ganden i ämnet är oförhindrad att vid beviljandet av rätt till tullrestitution
av ifrågavarande slag medgiva alla de lättnader i kontrollhänseende,
som kunna anses erforderliga. Med tillämpning härav har ock Kungl.
Maj:t, såsom generaltullstyrelsen påpekat, vid beviljande av tullrestitution
redan medgivit — om än i enstaka fall — sådana anordningar, att den
huvudsakliga kontrollen varit att finna i näringsidkarens edliga försäkran.
Skall emellertid, på sätt jag förordat, en omläggning av kontrollanordningarna
äga rum i syfte att mera allmänt ersätta den fortlöpande
kontrollen med ett system, som bygger på förtroende till näringsidkarens
uppgifter, innebär detta en så betydande, vid här ifrågavarande restitutionsbestämmelsers
senaste fastställande knappast förutsedd förändring
med avseende å tillämpningen av tullagstiftningen, att, innan densamma
fastslås, saken synes böra för riksdagen omförmälas.»
Härefter övergick departementschefen till att yttra sig om de i
propositionen upptagna författningsändringarna och anförde slutligen
skälen för den föreslagna tiden för ändringarnas ikraftträdande.
I fråga härom ävensom beträffande den av departementschefen i
övrigt framlagda utredningen i ämnet, i den mån densamma icke här
ovan återgivits, får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet ävensom
till de vid detsamma fogade bilagor.
Det ärende, i vilket utskottet härmed avgiver yttrande, avser sålunda
icke blott vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande tullrestitution
för exportindustrien, utan innefattar därutöver frågan om en
genomgripande förändring beträffande tillämpningen av berörda bestämmelser,
en fråga som genom departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
underställts riksdagens prövning. Med avseende härå
vill utskottet uttala, att den av departementschefen ifrågasatta omläggningen
och förenklingen av kontrollen å tullrestitutionsförfarandet enligt
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen synes utskottet synnerligen önskvärd.
\ ena sidan böra genom densamma väsentliga fördelar kunna beredas
exportindustrien och å andra sidan synes den giva betryggande garanti
för tillgodoseendet av statens fiskaliska intresse.
Mot de föreslagna författningsändringarna har utskottet icke funnit
anledning till erinran.
Utskottet får sålunda hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, nr 154, antaga ovan införda
15
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
förslag till ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen
den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor, att gälla från och med den 1 december 1916.
Stockholm den 16 maj 1915.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
I
STOCKHOLM, I8AAC MABCUS’ BOKTBYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.