Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1915 kl. 4 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
rörande viss ändring i bestämmelserna för kooperativ
förenings skattskyldighet.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, frih. C. J. Beck-Friis, Ollas A.
Ericsson, Oskar Eklund, Lyckholm, Antonsson, Bergström, frih. Fleming,
Bäckström, frih. Palmstierna, Christiernson, Rune, Källman, Forssman.
Berg i Staby, von Hofsten, Jönsson i Boa och Uddenberg.
1 en inom första kammaren av herr Trapp väckt motion, nr 7,
vilken hänvisats till bevillningsutskottet, föreslås, »att riksdagen ville i
skrivelse till Knngl. Maj:t hemställa om förslag till bestämmelser i sådant
syfte, att som villkor för den i § 11 knngl. förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt kooperativ förening för visst fall medgivna skattefrihet
stadgas, att i föreningen icke må finnas medlem, som idkar handel
med eller eljest i sin näringsrörelse använder varor, vilka han av föreningen
inköper».
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa
till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 sand. 16 höft. (Nr 19.)
1
Historik.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
Det är först i 1910 års skattelagar, bevillningsförordningen och
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, som de kooperativa
föreningarnas skattskyldighet blivit genom direkta lagbestämmelser reglerad.
Därförut var deras beskattning överlämnad åt en efter tid och
ort ej sällan skiftande praxis, som emellertid utvecklade sig till ett allt
mera skärpt tillvaratagande för taxering av den å föreningarnas verksamhet
uppkomna vinsten.
Enligt äldre praxis ansägos de kooperativa företagen icke lämna
någon beskattningsbar inkomst, så snart verksamheten begränsats till
medlemmarna av föreningen. Uppkommen vinst å rörelsen betraktades
som besparingar för medlemmarnas räkning och förekommande utdelning
till dessa som allenast en återbetalning av vid medlemmarnas inköp
gjorda utlägg. Senare blev dock, som redan antytts, praxis strängare,
och vid tiden närmast före 1910 års lagstiftning blevo kooperativa föreningar
taxerade under alla förhållanden för inkomst, som fonderats
eller som utdelats till medlemmarna i förhållande till deras kontanta
insatser. Den del av inkomsten åter, som i form av rabatter tillfallit
kunder hos föreningen, ansågs fri från skatt, såvitt föreningen handlat
blott med egna medlemmar, men eljest beskattningsbar, oberoende om
rabatt tillkommit alla kunder eller blott medlemmar.
Mot den praxis, som sålunda efter hand utbildat sig, yppades
missnöje såväl å kooperativt håll, där den ansågs för sträng, som ock
hos de enskilda handelsidkarna, som förmenade, att föreningarna obehörigt
gynnades i beskattningsavseende och därigenom bleve bättre
ställda i konkurrensen. I sistberörda avseende märkas särskilt de uttalanden,
som gjordes av 1909 års handelskammarmöte och, åberopade av
föredragande departementschefen, synas hava blivit av visst inflytande
på Kungl. Majrts förslag år 1910 i denna del. Departementschefen uttalade
bl. a., att någon formell grund för skattelindring åt de kooperativa
företagen icke funnes. Dock hade han ansett sig icke böra frångå
den ståndpunkt praxis kommit att intaga. Den formulerade regeln,
likalydande i de föreslagna skatteförfattningarnas 11 §§, kom således
att i huvudsak stadfästa den redan utbildade praxis, likväl med tillägg
av det ytterligare villkor för skattefrihet i fråga om rabatter, att utfästelse
därom gjorts före vidkommande köp eller försäljning, exempelvis genom
bestämmelser i föreningens stadgar rörande vinstens disponerande. Det
föreslagna stadgandet lydde: »Har förening, som utsträckt sin verksamhet
utom medlemmarnas krets, lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen
eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande
till gjorda inköp eller försäljningar, må avdrag för dylik utdelning
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 3
icke äga ruin, där ej utdelningen skett i omedelbart samband med köp
eller försäljning, varpa utdelningen grundats, varemot förening, som
icke utsträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, må åtnjuta
avdrag för all utdelning, varom bär sägs, för så vitt den utgått efter
grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.»
1 eu vid riksdagen 1910 väckt motion, II: 288, av herrar Christiernson
och Åberg, hemställdes emellertid, att i 8 § i den av Kungl. Maj:t föreslagna
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle bland
skattefria inkomster upptagas jämväl vinst, som uppstått för kooperativ
förening, vilken icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,
något, som således innebar full skattefrihet lor sådan förening. Därjämte
föreslogo motionärerna sådan lydelse av det hithörande stadgandet i 11 §
i samma förordning, att förening, som handlat med andra än medlemmar,
dock skulle vara fri från skatt för den till medlemmar lämnade
utdelning i förhållande till gjorda inköp.
Bevillningsutskottet tillstyrkte propositionerna i förevarande delar
utan ändring och avstyrkte motionen under åberopande av departementschefens
uttalanden i denna fråga. Fyra reservanter gingo en medelväg
i viss mån, i det de å ena sidan ville från skatteplikt helt frikalla förening,
som icke i sin verksamhet ginge utanför medlemskretsen, men å
andra sidan ville beskatta all å verksamheten inbragt vinst för övriga
föreningar. Utskottets förslag blev emellertid bifallet av kamrarna (i
andra kammaren efter votering med 101 röster mot 93, som tillföllo
reservationen).
Det sålunda beslutade stadgandet kvarstår, som känt, oförändrat.
Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke
heller varit förelagt riksdagen, förrän herr Trapp vid 1914 års tidigare
riksdag frambar sin nu upprepade motion, vilken förra gången, till följd
av riksdagens upplösning, icke hann bliva föremål för behandling.
Skillnaden i beskattningsavseende mellan de kooperativa föreningarna
och enskilda skattskyldiga kan i huvudsak sammanfattas sålunda.
Föreningarna skatta icke för förmögenhet, men i stället taxeras medlemmarna,
en var för sin andel i föreningen. Beträffande skattskyldighet
för inkomst har man att skilja mellan föreningar, som handla blott med
sina medlemmar, och sådana, som låta sin verksamhet omfatta även
utomstående. De förra äga att vid taxeringen njuta avdrag för utdelning,
som lämnats medlemmarna i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar,
dock under villkor, att grunderna för utdelningen varit i förväg
bestämda, och har detta villkor i prejudikat av regeringsrätten tolkats så,
Utskottett
yttrande.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
att uträkningen av utdelningen skall kunna följa rent automatiskt enligt
de stadgade grunderna. Har något som helst ytterligare bestämmande
tarvats, skulle avdragsrätt icke vara medgiven. Föreningar av den
senare typen hava i intet hänseende någon privilegierad ställning, och
om båda slagen gäller ju, att någon rätt till bevillningsfria eller vissa andra
konventionella avdrag, som tillkomma endast de enskilda skattskyldiga,
redan enligt sakens natur icke finnes. Likaledes är, i fråga om inkomstskatten,
den fallande procentskalan för inkomster under'' 6,000 kronor
förbehållen de enskilda.
Den föreliggande motionen riktar sig mot det påstådda missförhållandet,
att i föreningar, som hade till uppgift att tillgodose blott
medlemmarnas konsumtionsbehov och på den grund åtnjöte ovanberörda
avdragsrätt för rabattutdelning, stundom funnes medlemmar, som i produktivt
eller återförsäljningssvfte använde hos föreningen inköpta varor.
Detta vore ett kringgående av hithörande stadganden, som gåve dessa
föreningsmedlemmar en otillbörligt gynnad ställning i konkurrensen med
enskilda handels- och näringsidkare. Till förekommande av dylika
oegentligheter har förordats uppställandet av det ytterligare villkor för
ifrågavarande skattelindring, att i föreningen icke funnes någon medlem,
som idkade handel med eller eljest i sin näring använde hos föreningen
inköpta varor. Emellertid bär herr Trapp, i likhet med motionärerna i
ämnet 1910, låtit sin framställning omfatta allenast inkomstskatten utan
att föreslå motsvarande ändring i bevillningsförordningen.
Till belysning av den förevarande frågans praktiska betydelse
återgivas här några uppgifter, hämtade ur den officiella statistiken (den
av socialstyrelsen utgivna statistiken över »kooperativ verksamhet i
Sverige åren 1908—1910») och avseende år 1910. De kooperativa föreningarna
hava hänförts till två huvudgrupper, arbetarkooperationen,
omfattande 3,605 föreningar, och jordbrukskooperationen, vari inbegripits
1,968 föreningar. I den förra gruppen ingingo bostads- och andra byggnadsföreningar
till antal av 1,947 samt de egentliga konsumtionsföreningarna
till antal av 908. Av de sistnämnda hade ej fullt halva antalet
utsträckt sin verksamhet till andra än egna medlemmar, men belöpte
på handeln med utomstående i genomsnitt blott 13 å 14 % av hela
omsättningen. Av konsumtionsföreningarna voro ungefär Va anslutna
till »Kooperativa förbundet», den enda centralföreningen i denna grupp,
medan återstående Vs utgjordes av fristående föreningar. Inom jordbrukskooperationen
bildade inköpsföreningarna (för köp av jordbruksredskap,
gödnings- och foderämnen m. in.) samt mejeriföreningarna (med
rent produktivt syfte) flertalet med resp. 940 och 477. På detta område
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 5
har utvecklingen utgått från centralföreuingar, Horn var på sin ort
grundat lokalföreningar. Hithörande lokalföreningar voro därför till allra
största delen anslutna till någon centralförening, och funnos 28 centralföreningar,
av vilka en, »Lantmännens riksförbund», hade karaktären
av rikscentral.
Den av motionären föreslagna förändringen skulle tydligtvis drabba
samtliga centralföreningar och följaktligen hårdast jordbrukskooperation®n.
Medan motionen uppenbarligen byggts på och avser vissa missförhållanden
inom någon enstaka konsumtionsförening, skulle motionärens
förslag faktiskt medföra verkningar över snart sagt hela det kooperativa
fältet och mest på helt andra delar därav än som kunna varit avsedda.
Redan på den grund måste det föreliggande förslaget väcka betänkligheter.
Att åter, såsom i förstone kunde synas lämpligt, inskränka den
föreslagna restriktionens omfattning och tillämpa den på de egentliga
konsumtionsföreningarna torde ej heller vara ändamålsenligt. Åven om
fall av i motionen angiven art kunna förekomma, torde de dock utgöra
rena undantagsfall, vilka icke kunna vara av någon avsevärd betydelse
i det hela. Det förtjänar tillika bemärkas att — på sätt ett uttalando
r den av regeringsrådet H. Palmgren utgivna handboken »Självdeklaration»,
senaste upplagan, giver vid handen — redan de nuvarande bestämmelserna
torde, vid fortsatt tillämpning, visa sig fullt tillräckliga
att förhindra eventuella missbruk i den riktning, motionären avsett.
Utskottet får alltså hemställa,
att herr Trapps förevarande motion, I: 7, icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 april 1915.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Reservation
av hen1 Ollas A. Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 sand. 16 höft. (Nr 19.)
q