Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1915 kl. 4, a o e. m.

Bevillning sutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående tillägg till bestämmelserna om ersättningar
till följd av statsmonopol å tobakstillverkningen.

Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Hammarström, frih. CJ.
Beck-Friis, Lyckholm, Antonsson, Bergström, frih. Fleming,
Bäckström, Röing, Christiernson, Jeansson i Kalmar, Rune, Kall.
man*), K. A. Nilson*), Forssman*), Holmström, von Hofsten*),
Nilsson i Kristianstad och Lithander.
eke deltagit i justeringen av detta betänkande.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 33, har herr Biörklund tillika med tre andra av kammarens
ledamöter, under åberopande av anförd motivering ävensom en vid motionen
fogad promemoria, hemställt, »att riksdagen måtte taga de gjorda
erinringarna under övervägande samt, därest en tillfredsställande lösning icke
annorledes kan ernås, giva de i förordningen om vad iakttagas skall i avseende
å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket omförmälda
kommissioner vidgad befogenhet och skyldighet att, där de bestämda ersättningsgrunderna
icke äro tillämpliga eller icke synas bereda tillräcklig
ersättning i vissa förekommande fall, till Kungl. Maj:t göra de framställningar,
som må finnas erforderliga för att sådan gottgörelse må vinnas,
som synes vara med billigheten överensstämmande.»

Uti en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet likaledes
hänvisad motion, nr 44, har herr Lithander tillika med nio andra av sistnämnda
kammares ledamöter, under åberopande av en motivering som endast
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 sand. 12 käft. (Nr 14—15.) 1

Motionerna.

Utskottet.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

obetydligt skiljer sig från den i förstnämnda motion anförda, ävensom nyssnämnda
promemoria, hemställt, »att riksdagen måtte taga de gjorda yrkandena
på ändrade grunder för lösen och ersättning till utövarna av tobaksnäringen
och därmed sammanhängande yrken, både rörande anställda och
andra, under förnyad omprövning samt i anledning härav företaga de ändringar,
jämväl beträffande de beslutade kommissionernas befogenhet, vilka
må finnas vara med billigheten överensstämmande».

Då förevarande bägge motioner sålunda äro av väsentligen enahanda
innebörd, bär utskottet upptagit dem till behandling gemensamt och får
beträffande ej mindre motiveringen än även omförmälda promemoria hänvisa
till motionerna.

Motionerna avse ändringar i de av Kungl. Maj:t och 1914 års senare
riksdag antagna grunderna för lösen och ersättning till utövarna av tobaksnäringen
och därmed sammanhängande yrken. Motionärerna hava emellertid
icke avfattat några ändringsförslag, utan inskränkt sig till att, under
åberopande av en i allmänna ordalag hållen motivering ävensom ovannämnda
promemoria, hemställa, att riksdagen måtte taga vad sålunda framförts
under omprövning och vidtaga de ändringar, som kunde finnas med
billigheten överensstämmande. I bägge motionerna har därvid såsom en
utväg framhållits, att riksdagen skulle giva de i förordningen om vad iakttagas
skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket (ersättningsförordningen) omförmälda kommissioner utvidgad befogenhet.
Enligt den i första kammaren väckta motionen borde detta ske
så, att kommissionerna erhölle vidgad befogenhet och skyldighet att hos
Kungl. Maj:t göra framställning om ersättningar även utom den genom de
nuvarande bestämmelserna givna ramen.

Yad motionärerna sålunda yrkat giver utskottet till en början anledning
erinra, att de i ersättningsförordningen fastställda grunderna för inlösen, ersättning
och understöd äro på visst sätt bundna genom det mellan staten
och Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ingångna kontraktet. I den
likvid, som bolaget har att erlägga till staten för vad staten till bolaget
upplåter och överlåter, skola nämligen ingå belopp, motsvarande vad staten
enligt bestämmelserna i nyssnämnda förordning får utbetala i inlösen, ersättning
och understöd. Bolagets skyldighet att gälda statsverkets ifråga -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. ''<

varande kostnader är därmed begränsad till vad som skall utgå enligt nu
gällande föreskrifter i ämnet, och forsa vitt därutöver kostnader ifrågakomma,
lära dessa således komma att drabba statsverket ensamt. Medan
härav synes vara klart, att någon sådan mera omfattande revision av ifrågavarande
bestämmelser, som motionärerna torde avse, måste möta allvarliga
betänkligheter.

Utskottet vill vidare betona, att de skäl, som av motionärerna framställts
eller åberopats, åtminstone i allt väsentligt varit föremål för prövning
under frågans behandling vid förra riksdagen samt att sedan dess ingå nya
omständigheter tillkommit, vilka kunna anses hava rubbat de förutsättningar,
från vilka sistnämnda riksdag utgått vid fattandet av beslut i förevarande
ämne. I det läge, vari frågan med hänsyn till sistberörda förhållande befinner
sig, har utskottet därför ansett, att någon ändring överhuvud av
grunderna för inlösen och ersättning'' vid tobaksinonopolets genomförande
icke bör av utskottet förordas.

Härmed vill emellertid utskottet icke hava tagit ställning till frågan,
huruvida under inlösnings- och ersättningsförfarandets gång i enskilda fall
ersättning kan finnas påkallad utöver vad gällande grunder medgiva.

Utskottet erinrar om, att 1914 års senare riksdag företog åtskilliga
ändringar och tillägg i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ersättningsförordning.
Enligt riksdagens skrivelse i ämnet (nr 261) hade riksdagen
därvid låtit sig angeläget vara att tillse, att vid inlösnings- och ersättningsförfarandet
full rättvisa vederfores dem, som till följd av monopolets
införande skulle komma att förlora sin förut utövade verksamhet inom tobaksindustrin,
ävensom sökt att för alla dem, som eljest av monopolets införande
berördes, i möjligaste män mildra de svårigheter, som övergången
från fri näring till statsmonopol inom tobakstillverkningen kunde komma
att medföra.

r

Huruvida riksdagens sålunda uttryckta avsikt kommer att vid tillämpningen
i erforderlig utsträckning förverkligas, torde väl nu icke kunna med
visshet förutsägas. Skulle emellertid under kommissionernas verksamhet
ett eller annat fall yppa sig, då billighet och rättvisa icke synas kunna med
stöd av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses och på grund härav statens
mellankomst kan finnas önskvärd, hyser utskottet den förvissningen,
att Kungl. Maj:t icke skall underlåta att hos riksdagen göra den framställning,
som härav kan föranledas.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

På grund av vad sålunda anförts får bevillningsutskottet hemställa,

att motionerna 1:33 av herr Biörklund m. fl. och
II: 44 av herr Lithander m. fl., om ändring av bestämmelserna
rörande ersättning till följd av statsmonopol
å tobakstillverkningen, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 mars 1915.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Reservationer:

av herrar Nilsson i Bonarp, Lyckliolm, Antonsson, Bergström, Jeansson
i Kalmar och von Hofsten, som vid behandlingen av de föreliggande motionerna
funnit det vara av synnerlig vikt att, innan riksdagen går att pröva
eventuella ytterligare ersättningsanspråk på ifrågavarande område, bästa möjliga
utredning i ärendet måtte föreligga, och fördenskull ansett, att utskottet
bort tillstyrka,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla, att den i § 3 av kungl. förordningen om vad
iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket omförmälda centralkommissionens
uppdrag måtte genom Kungl. Maj:ts åtgärd
vidgas därhän, att densamma jämväl finge förberedelsevis
till prövning upptaga ersättnings- respektive understödsanspråk,
vilka tilläventyrs ej blivit tillgodosedda
genom 1914 års riksdagsbeslut;

av herr Hövlig, vilken anfört följande:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

Uti en den 12 september 1914 dagtecknad skrivelse till Kung!. Maj:t
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m. framhöll riksdagen
bland annat, hurusom riksdagen låtit sig angeläget vara att tillse,
att vid det ifrågakommande inlösnings- och ersättningsförfarandet full rättvisa
vederfores dem, som till följd av monopolets införande skulle komma
att förlora sin förut utövade verksamhet inom tobaksindustrin, ävensom sökt
att för alla dem, som eljest av monopolets införande berördes, i möjligaste mån
mildra de svårigheter, som övergången från fri näring till statsmonopol
inom tobakstillverkningen kunde komma att medföra. Vad särskilt angår
engrossisterna, utgick riksdagen ifrån att de liksom övriga återförsäljare
skulle under monopolets tillämpning kunna fortsätta att fritt utöva sin
verksamhet och ansåg därför, att någon ersättning åt ifrågavarande handelsidkare
icke borde komma i fråga. Riksdagen anhöll också i sin ovannämnda
skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t vid utfärdandet av
instruktion för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i monopolbolagets
styrelse måtte ålägga dessa ledamöter att i vad på dem ankomme tillse,
bland annat, att sådana rabattförmåner lämnades återförsäljare att i vad på
monopolbolaget berodde samt med behörig hänsyn till rådande förhållanden
inom tobakshandeln återförsäljare måtte äga möjlighet att förvärva skälig
inkomst av sin rörelse.

Enligt min mening hade utskottet redan nu bort söka erhålla visshet,
huruvida monopolbolaget kommer att vederbörligen beakta de förutsättningar,
från vilka riksdagen, på sätt ovan nämnts, utgått beträffande engroshandeln.
Därest det då visat sig, att monopolbolaget ämnade självt i
större eller mindre utsträckning driva engroshandel, och möjligheten för
engrossisterna att förvärva skälig inkomst av sin rörelse sålunda komme
att inskränkas eller omintetgöras, hade utskottet, enligt mitt förmenande,
bort avgiva förslag till sådana bestämmelser, att åt engrossisterna lämnades
skälig ersättning för monopolets ingripande i deras verksamhet.

Vidare har jag inom utskottet framhållit, att fabriker, som under kortare
tid än sedan den 1 januari 1909 idkat oavbruten tillverkning av tobaksvaror,
i enskilda fall kunna uppvisa sådana förhållanden, att ersättning
för förlorad näringsverksamhet måstq anses påkallad, och har jag ansett,
att ersättningsbestämmelserna bort i överensstämmelse härmed ändras.

Dessutom har jag under motionernas behandling inom utskottet, med
särskild tanke på cigarrlådsfabrikanter, betonat, att staten, därest bolaget
kommer att inrätta sin verksamhet så att avsättningsmöjligheterna för sådana

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

näringsidkare, som för sin avsättning äro beroende av tobakshanteringen, efter
monopolets ikraftträdande upphöra eller väsentligen försvåras, bör tillerkänna
dem en emot intrånget i deras näring svarande ersättning.

Jag har emellertid inom utskottet ansett mig — med vidhållande av
min angivna uppfattning om statens ersättningsplikt — kunna för närvarande
inskränka mig till att instämma i det yrkande, som framställts i den
av herr Nilsson i Bonarp m. fl. avgivna, här ovan intagna reservationen;

av herr- friherre Fleming:

av herr Rune i fråga om viss del av motiveringen; samt

av herr Lithander, som anfört:

Utskottet erinrar därom, att grunderna för inlösen äro på visst sätt
bundna genom kontrakt mellan staten och monopolbolaget samt att bolaget
därför icke kan åläggas deltaga i annat än redan avtalat ersättningsbelopp.

Detta är fullkomligt riktigt, men därav följer icke att statens ersättningsskyldighet
upphört för sådana berättigade ersättningskrav, som vid
monopolfrågans behandling sistlidna sommar icke komrno till sin rätt och
som följaktligen icke som sig bort blivit intagna i kontraktet med monopolbolaget.

Skulle den uppfattningen göra sig gällande, att staten skall kunna
monopolisera lovliga näringar utan rimlig ersättning till de svenska medborgare,
som därigenom åsamkas förluster, då beträdes en väg, som blir
ödesdiger för det svenska näringslivets utveckling och därigenom även för
landet. Det skulle även strida mot den uppfattning hans excellens herr
statsministern uttalade vid frågans behandling i första kammaren, nämligen
att »intet finansiellt behov efter min och mina kollegers mening kan rättfärdiga
en orättvisa eller en kränkning mot dem, som drabbas av en beskattning
eller ett monopol, och att det därför är nödvändigt att undvika
varje sådant».

Motionerna nr 33 i första kammaren och nr 44 i andra kammaren
avse just att gottgöra de orättvisor och kränkningar av svenska medborgare,
som trots herr statsministerns uttalade mening dock, på grund av otillräcklig
utredning om monopolets verkningar, blev en följd av fjolårets beslut
i tobaksmonopolfrågan.

Ett bifall till den av mig här avgivna reservationen avser genom att
enligt yrkandet i motionen nr 44 vidga de beslutade kommissionernas be -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 7

fogenhet, under fullt betryggande former enligt av Kungl. Magt utfärdad
förordning, att redan vid monopolets ikraftträdande kunna låta den av herr
statsministern så tydligt framhållna rättvisan få vederfaras svenska medborgare,
som bliva lidande på grund av tobaksmonopolet.

Enligt min mening hade det riktigaste varit, att i den mån sådant
varit möjligt ersättningsfrågan blivit till fullo utredd i samband med den
kungl. propositionen nr 254 1914 eller att eljest den kungl. propositionen
till innevarande års riksdag angående arbetslöshetsunderstöd även omfattat
andra grupper, som tobaksmonopolet tillfogat förluster. Då så ej varit
fallet, möjliggör ett bifall till min reservation för kommissionerna att redan
nu pröva och tillgodose rättvisa krav, och jag kan ej gilla utskottets uppfattning
att till en oviss framtid uppskjuta avgörandet, om staten härvidlag
skall bevilja berättigade anspråk eller ej.

Utskottet betonar, alt några nya skäl ej tillkommit och att grunderna
för ersättning ej böra ändras.

Det är i huvudsak ej heller fråga om att ändra grunderna för ersättningen
till dem, som riksdagen redan beslutat skola erhålla sådan, utan
det är fråga om sådana fall, som ställts utanför all ersättning och som uppenbarligen
böra utan uppskov hava dylik.

Utskottet har icke velat taga ställning till frågan, huruvida under inlösnings-
och ersättningsförfarandets gång i enskilda fall ersättning kan finnas
påkallad utöver vad gällande grunder medgiva.

Det synes mig, att utskottet här i stället bort mycket tydligt uttala
sin anslutning till den ovanberörda av herr statsministern uttalade principen
samt särskilt att denna princip, som i högre grad bort sätta sin prägel
på 1914 års beslut, under inga förhållanden bör i sin tillämpning även nu
ställas på framtiden.

Det är icke endast så som utskottet säger i »ett eller annat fall», där
billighet och rättvisa kan påkräva förut ej beaktad ersättning, utan det
gäller hela grupper fullt legitima sådana, som för dem det gäller är av den
största betydelse.

Vidare är det av synnerlig stor betydelse att ersättning kan utgå snart
enligt yrkande i denna reservation, ty det är en stor skillnad för den som
vållats förlust eller bragts i nöd att få hjälpen genast och ej möjligen i en
oviss framtid. Då komma kraven på ersättning med skäl att kunna ställas
större än därest ersättning utgår genast.

Beräkningsgrunderna för nedanstående yrkande finnas angivna i bi -

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

fogade promemoria över näringsidkares krav, och de statistiska primäruppgifterna
hava tillhandahållits bevillningsutskottet.

1914 års beslut i tobaksmonopolfrågan har varit föremål för en skarp
kritik, och det rättvisa och berättigade i att ersättningsbestämmelserna fullständigas
har kraftigt vitsordats av Sveriges industriförbund, av Stockholms,
Göteborgs och Gävle handelskammare m. fl. och uppbäres av en stark opinion
inom landets näringskretsar.

På grund av det anförda anser jag, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen ville för sin del besluta:

att kommissionernas befogenhet jämlikt Kungl.
Maj:ts nådiga förordning av 1914 nr 437 må vidgas
att enligt närmare föreskrifter, som utfärdas av Kung!.
Maj:t, kunna omfatta ersättningar även till nedan angivna
grupper av näringsidkare och enligt följande
grunder:

l:o) att fabriker, grundade efter den 1 januari
1909 och före den 16 januari 1914 och som ledas av
inom branschen minst fyra år före sistnämnda dagsysselsatt
person, som är svensk medborgare, erhålla
K) % av 1914 års nettoförsäljningssumma till sammanlagt
ersättningsbelopp av högst kronor 103,260;

2: o) att kommissionerna må äga lämna ersättningför
alla ett fabriksföretags inventarier samt för inredning
av förhyrd fabriksfastighet, allt beräknat efter
aktuellt värde vid monopolets ikraftträdande till sammanlagt
ersättningsbelopp av högst kronor 50,000;

3:o) att engrossister, som anse sig- på grund av
monopolets införande nödgas upphöra med sin verksamhet,
ersättas med 10 % av omsättningen av tobaksvaror
i parti under år 1914 beräknat efter nettoförsäljningsfakturor,
dock endast i de fall, där omsättningen av
tobaksvaror uppgår till minst hälften av engrossistens
hela försäljning. För firmor, som icke existerat i fem
år, minskas ersättningen med 20 % för varje år mindre
än fem år, till sammanlagt ersättningsbelopp av högst
kronor 1,452,600;

4:o) att ledare av engrosfirmor, handelsresande hos

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

9

dessa och hos fabrikanter samt icke fackutbildade anställda
hos såväl engrossister som fabrikanter erhålla i
ersättning en gång 1914 års lön vid ersättningstagarens
ålder upp till 80 år samt ytterligare en femtedel
av samma lönebelopp för varje levnadsår därutöver och
dessutom 5 % tillägg för varje år i branschen efter
det 30:de levnadsåret, dock högst fem gånger årslönen,
vilken ej i något fall skulle beräknas högre än 6,000
kronor. Därest under de senaste tre åren företagits
löneförhöjningar skall det berättigade i dessa prövas.
För den, som ej varit sysselsatt minst fem år i branschen,
minskas ersättningen enligt ovanstående med
10 % för varje felande år i denna tid. Ersättning
utgår till anställd hos tobaksengrossist endast om minst
hälften av dennes omsättning utgjorts av tobaksvaror,
till sammanlagt ersättningsbelopp av högst kronor
2,013,600;

5:o) att alla fabrikanternas kontrakt med personal,
som genom monopolets införande icke komma till nytta
eller äro ersatta enligt mom. 4:o), ersättas så att skadestånd
sskyldigliet för den enskilde icke kan ifrågakomma.
Härav eventuellt följande ökad ersättning att utgå av
redan reserverade medel för oförutsedda utgifter:

6:o) att i § 9 av Kung!. Maj:ts nådiga förordning
av 1914 nr 437 meningen med »inom samma näring
sysselsatt» skall anses vara, att detta uttryck otvivelaktigt
omfattar såväl handel som fabrikation. Härav
eventuellt följande ökad ersättning att utgå av redan
reserverade medel för oförutsedda utgifter;

7ro) att i § 9 av Kungl. Maj:ts nådiga förordning
av 1914 nr 437 orden »vid tiden för monopolets
ikraftträdande» bör tolkas: den 1 januari 1915, och
ersättning således utgå, om vederbörande under tiden
på grund av monopolbeslutet avskedats och icke erhållit
annan stadigvarande anställning. Härav eventuellt
följande ökad ersättning att utgå av redan reserverade
medel för oförutsedda utgifter;

8: o) att i alla de fall, där ersättning enligt detta
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 samt. 12 käft. (Nr 14—15). 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

förslag skulle komma att utgå med högre belopp än
enligt det antagna förslaget till motsvarande kategorier,
skall ersättning utgå i enlighet med det föreliggande.
Ökad ersättning till anställda är beräknad ingå i mom.
4:o). Ersättning till äldre fabriker till enligt Kungl.
Maj:ts nådiga förordning av 1914 nr 487 § 8 mom.
5—6 sammanlagt ersättningsbelopp av högst kronor
100,000;

9:o) att centralkommissionen eller eventuellt en
nv under denna stående kommission skall hava rättighet
och skyldighet att, där de bestämda ersättningsgrunderna
icke äro tillämpliga eller icke synas bereda
tillräcklig ersättning i vissa förekommande fall, däribland
uppåtgående företag, till Kungl. Maj:t göra de
framställningar, som må finnas erforderliga för att sådan
gottgörelse må vinnas, som synes vara med billigheten
överensstämmande; samt

10:o) att ersättningsbelopp, som av Kungl. Maj:t
beviljas enligt ovanstående grunder, skola, i den mån
de ej kunna utgå av för oförutsedda utgifter för tobaksmonopolets
ikraftträdande avsedda medel, utgå såsom
organisationskostnader för tobaksmonopolet att amorteras
av blivande avkastning.

Bilaga till herr Lithanders reservation.

P. M.

Angående näringsidkares krav och beräkningsgrunder för yrkande i
reservation mot bevillningsutskottets betänkande nr 14.

Punkt 1.

Det kan väl knappast påstås vara väl avvägd rättvisa, att den fabrikant, som bör-1
jat sin verksamhet 1908, får 5 gånger medelhandelsvinsten, medan den fabrikant, som
börjat 1909, kanske endast några månader senare än den förra, icke skulle erhålla nå -

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

gou som helst ersättning. Även strider detta mot den av riksdagen uttalade grundprincipen:
att * full rättvisa skall vederfaras alla dem, som tillföljd av monopolets införande
komma att förlora sin förut utövade verksamhet inom tobaksindustrien t.

De tobaksfabrikör, som börjat sedan 1 januari 1909, hava, såvitt känt är, med
två undantag grundats av personer, som förut arbetat inom tobaksbranschen och äro
således att anse som en naturlig utveckling av dessa personers verksamhet. Det kan icke
rättvisligen sägas, att man av monopoltanken bort varnas för att grunda nya fabriksföretag
inom industrien. Monopolfrågan kunde anses hava fallit efter den nedgörande

kritik, som bestods 1911 års förslag. Detta förslag föranledde icke heller till någon

åtgärd, utan regeringen bekräftade så sent som 1913 att tobaksbeskattningsfrågan lämpligen
skulle lösas genom fabrikatskatt. Under dessa förhållanden är varje tanke på,
att någon skulle hava spekulerat i ett blivande tobaksmonopol, fullt utesluten.

Den önskade ersättningen av 10 procent på 1914 års försäljningssumma måste
anses som en ringa gottgörelse för organisations- och dylika kostnader, kostnader för avvecklingen
och för förlorad näringsverksamhet.

Genom att taga det senaste årets försäljningssumma som grund för ersättning
viunes dels att alla nystartade fabriker få ersättning efter enahanda grunder, dels har
omsättningen 1914 varit ganska normal och i varje fall icke visat någon som helst

oregelbunden ökning i jämförelse med föregående år, dels vinnes ett relativt bekvämt

beräkningssätt.

Tidsgränsen den 16 januari 1914 har satts med tanke på, att monopolet då för
första gången bebådades, nämligen i trontalet.

Enligt de från ifrågavarande fabriker inhämtade uppgifterna utgjorde
deras totalomsättning 1914 kronor 1,032,600 varför ersättningen
i denna punkt skulle utgöra....................................... kronor 103,260: —

Punkt. 2.

Det är givet att då ett affärsföretag skall upphöra, samtliga inventarier in. m.,
av vad slag de vara må, bliva överflödiga och måste realiseras. Även om dessa inventarier
icke, såsom lagen föreskriver, varit i regelbundet bruk sedan den 1 augusti 1914,
så hava de dock för fabrikanten vid fortsatt drift ett givet värde. Det kan icke anses
rimligt att tvinga fabrikanten att förinta värdefull egendom — vartill han av lagen
nödgas.

Punkt B.

Genom monopolets införande förlora tobaksengrossisterna sitt raison detre, därigenom
att de berövas sina hittillsvarande uppgifter, nämligen

1) såsom förmedlare av handeln mellan de mindre fabrikerna och hemindustrien
å ena sidan samt detaljhandlarna å den andra; (dessa producenter upphöra);

2) såsom förmedlare av importen; (denna omöjliggöres — praktiskt sett — för
engrossister);

3) såsom försäljningsställe för samtliga gångbara märken; (dessa erhållas hos
monopolbol aget).

Trots detta har det visserligen ställts i utsikt att engrossister skola bibehållas.
Men oavsett att det vore ur nationalekonomisk synpunkt överflödigt att begagna sig av

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

dylika mellanhänder, i andra fall än där detta skulle bli billigare för monopolbolaget
än att sälja direkt — skulle det bli alldeles för dyrbart. Med monopolbolagets skyldighet
att bibehålla alla engrossisterna följer även skyldigheten att lämna dem sådana
villkor att de kunna existera på desamma. Enligt 1911 års utredning utgjorde deras
nettoförtjänst 6 procent å försäljningssumman.

För övrigt inverkar en dylik skyldighet hindrande på monopolbolagets möjlighet
att lämna olika rabatter till olika slag av återförsäljare. I skrivelse till Kungl. Maj:t
har riksdagen nämligen fäst regeringens uppmärksamhet på tobaksdetalj affärerna med
anhållan att bereda dessa större trygghet. De besparingar i rabatter till återförsäljare,
som skulle utgöra en stor del av monopolbolagets vinst, måste sålunda huvudsakligen
vinnas genom minskade rabatter till icke specialaffärer.

Genom att lämna en generell rabatt till grossisten, som förser såväl specialaffärer
som andra återförsäljare, bli monopolbolagets besparingar i detta avseende illusoriska.

På grund härav kan man med fog säga, att det uppstår ett onaturligt förhållande,
om monopolbolaget skall begagna sig av engrossister, utan böra dessa erhålla ersättning,
så att staten resp. monopolbolaget blir fri från varje förpliktelse gent emot dem.

Storleken av den ersättning, som bör tillkomma de engrossister, som nödgas upphöra
med sin verksamhet på grund av monopolets införande, har satts till 10 procent å
1914 år omsättning.

Riksdagen har redan beslutat att till importörer lämna en ersättning av 10 procent
å omsättningen av importerade cigarrer och cigarrcigaretter för, såsom det heter i
utskottets motivering: »den minskning i näringsverksamheten, som de till följd av mo nopolets

införande kunna få vidkännas. Att dessa ersättningar böra utgå efter andra
och mindre generösa grunder än gottgörelsen till dem, som på grund av monopolets
införande nödgas helt och hållet upphöra med sin förut bedrivna verksamhet, torde utan
vidare få anses självfallet».

Därmed har riksdagen sålunda i princip fastslagit ersättning åt importörer för
försvårad näringsverksamhet.

Då det redan visat sig, att den licensavgift, som det åligger enskilda engrossister
att betala till monopolbolaget å importerade varor, även verkat därhän, att hit exporterande
cigarettfabriker med förbigående av engrossisterna beslutat att träda i direkt
affärsförbindelse med monopolbolaget, är det därigenom i praktiken bevisat, att även den
utländska cigarrettimporten försvårats för engrossisterna. Sålunda bör ersättning lämnas
för försvårad import av cigarretter lika väl som för cigarrer.

Vad beträffar övriga importerade tobaks varor, har utskottet motiverat sitt beslut
att ej lämna ersättning för dessa därmed, att denna import vore av mindre betydenhet.
Den bör dock givetvis jämställas med cigarrimporten.

Om importen bör ersättas med 10 procent å omsättningen för försvårade importvillkor,
följer därav att även engrosshandeln med svenska varor borde ersättas efter
minst samma skala i de fall då densamma på grund av monopolets införande måste
helt uppgivas.

Då denna ersättning även tänkts utgöra en ersättning för de kostnader, som. uppstå
vid affärens avveckling, har man i förslaget utgått ifrån att de 10 procent icke
skulle beräknas på inköpssumman utan på försäljningssumman, beräknad efter från år
1914 företedda fakturor.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

13

Att endast ett år lagts till grund för ersättningen beror dels på att avvecklingskostnaderna
stå i relation till 1914 års omsättning och bär dels avsett att förenkla ersättningens
beräknande.

Med stöd av vad ovan anförts beträffande nödvändigheten att ej uppskjuta avgörandet
av ersättningsfrågorna bör i ifrågavarande fall beaktas de svårigheter av ekonomisk
art, som alltid uppstå vid avvecklingen av affärer, som icke äro rustade för dylika
eventualiteter.

En ytterst viktig följd av att ersättningen nu bestämmes är, att engrosfirmorua i
så fall beredas tillfälle att med större skonsamhet indriva sina fordringar hos detaljaffärerna,
vilket eljest måste forceras. Med den omfattning grossisternas affärer med
detaljisterna ha, äro dessa senare i många fall helt beroende av tobaksgrossisterna.

Det bör givetvis vara av stort intresse för det allmänna att såväl engrossister beredas
möjlighet att i lugn avveckla sina affärer som ock att inga onödiga svårigheter
drabba de mindre handlandena.

Enligt uppgifter från sådana engrossfirmor, av vilkas omsättning
SO procent utgjorts av tobaksvaror engros, framgår, att den
totala omsättningssumman år 1914 utgjort 14,526,000 kronor.

Ersättningsbeloppet kan sålunda taxeras till .......................... kronor 1,452,600: —-

Punkt 4.

Av vad ovan anförts angående engroshandeln framgår att största delen av specialengrossisterna
bli nödsakade att vid monopolets ikraftträdande avveckla sina affärer och
avskeda sin personal. Flera firmor ha redan uppsagt anställda till den 1 juni resp.
1 juli.

Någon som helst ersättning är icke påtänkt till dessa och de stå sålunda i ännu
ogynnsammare ställning än icke fackutbildad personal hos fabrikanter, vilken enligt
lagen erhåller 1/2 års lön.

. Denna ersättning måste dock anses vara alldeles för ringa, då det gäller personer,
som avskedats efter plikttroget arbete i flera fall under åratal. Man måste betänka
vilka svårigheter som uppstå, då hundratals affärsanställda på en gång kastas ut på
arbetsmarknaden och konkurrera om de lediga platserna. Men under kristider, sådana
som nu äro rådande, då avskedanden förekomma i stor utsträckning även i andra
branscher, bli förhållandena ännu allvarligare.

För att göra sig en rätt föreställning härom, måste man dessutom beakta det faktum
att lediga platser inom en affär icke tillsättas med utomstående, utan just för att sporra
sin personal låter varje affärsman i största möjliga mån de yngre avancera till allt högre
och högre platser. Blir det nödvändigt att tillkalla ny arbetskraft utifrån, ser man
naturligtvis till att man helst får personer från sin egen bransch och ej äldre personer,
som det kanske inom några år skulle bli nödvändigt att pensionera. Samma trygga
ställning som de tidigare engagerade få dessa i allmänhet ej.

Den enda säkra utvägen för de äldre att erhålla annan verksamhet är att med ett
större eller mindre belopp antingen själva börja en egen affär eller ingå uti existerande
företag.

Det är för den skull som hundratals personer för närvarande av riksdagen vänta
sin dom att med sina familjer få framleva åratal under bekymmersamma omständigheter,
ja, kanske misär, eller att riksdagen skall återge dem tron på framtiden och lämna

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

dem den hjälp, som erfordras för att med ny energi gå att i annan bransch skaffa sig
en tryggad ställning för sig och sin familj.

I det förslag till personliga ersättningar, som ovan gjorts, har den principen följts
att levnadsåldern skall vara den viktigaste faktorn vid bedömandet av ersättningens
storlek och tiden i branschen komma i betraktande först i andra rummet, då som förut
nämnts det måste anses riktigt att en äldre person har svårare än en yngre att få en
ny sysselsättning med en inkomst motsvarande den han förut haft Frågan om personliga
ersättningar är givetvis av minst lika stor betydelse som frågan om ersättning för
det i resp. företag engagerade kapitalets förlorade vinstmöjligheter. För det frigjorda
kapitalet finnes alltid möjligheter att skapa inkomster; väl vore om detsamma kunde
sägas om de entledigade arbetskrafterna.

De beräknade utgifterna skulle komma att höjas i följande fall:

a) till handelsresande hos fabriker: (högsta ersättningsbeloppet höjes
från 4 till 5 gånger årslönen). Då särskilda utskottet höjde ersättningen
för dessa från 21/. till 4 gånger årsinkomsten, beräknades
detta medföra eu ökning av kronor 175,000. En ytterligare höjning
till 5 gånger lönen, vilken ökning tidigast skulle komma en 46-

åring till godo, kan därför beräknas medföra en ökad utgift av kronor 150,000: —

b) till icke facltutbildad personal över 21 år hos fabriker. Enligt
lagen är ersättningen bestämd till en halv årslön, vilket skulle
uppgå till kronor 120,000. Med den föreslagna ersättningsskalan
skulle ifrågavarande personer vid en medelålder av 36
år (enligt 1911 års kommittébetänkande omkring 30 år och för
de hos engrosfirmor anställda 31,9 år) och 6 års sysselsättning
i branschen erhålla 2 och x/t årslön eller ytterligare 4 gånger

ovannämnda belopp, vilken summa utgör ................................. » 480,000: —

Då hos yngre fabriker anställda endast delvis ingå i beräkningen
till det antagna förslaget, har eu särskild statistik uppgjorts för

dessa, som skulle erhålla en ersättning av ............................. » 28,300: —

c) till personal över 21 år, inklusive ledare men icke handelsresande
hos engrossister. Enligt den uppgjorda statistiken skulle

ersättningarna till dessa uppgå till .......................................... » 985,600: -—

d) till handelsresande hos engrossister, enligt samma statistik...... » 310,200: —

é) till icke fackutbildad personal under 21 år hes såväl gamla och

nya fabriker som hos engrossister. Enligt samma statistik skulle

ersättningen till dessa hos engrossister anställda personer uppgå till > 19,500: —

och hos nya fabriker till ......................................................... » 1,000: —

Vad beträffar denna personal hos gamla fabriker, vilken enligt lagen
icke erhåller någon som helst ersättning, finnes icke någon statistik
tillgänglig, men med hänsyn till att grossisternas omsättningssumma
förhåller sig till fabrikanterna som 3 till 5, kommer
man med dubbla ersättningssumman på den säkra sidan
och skulle således ersättningen till gamla fabrikers personal under
21 år uppgå till........................................................................ » 39,000: —

Kronor 2,013,600: —

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

15

Punkt 5.

Denna fråga är endast berörd i utskottets betänkande i de fall där det gäller
fabrikants hyreskontrakt, ingånget före den 1 augusti 1914, vilka kontrakt övertagas
av staten. Däremot finnes ej någonting nämnt om rättsställningen i fråga om sådana
kontrakt, som ingåtts med personal och vilka icke upphört att gälla vid tiden för monopolets
ikraftträdande.

Då den med dessa kontrakt avsedda nyttan ej kan uppnås, enär monopolets införande
avskär varje möjlighet till fortsatt drift, skulle det givetvis bli en kapitalförlust
för resp. firmor, därest de bleve tvungna att fullgöra sina betalningsskyldigheter enligt
samma kontrakt.

Det är därför en allmän önskan att denna rättsfråga blir vederbörligen utredd,
så att icke näringsidkarna drabbas av förlust genom dylika kontrakt, utan att staten,
därest dessa ej rätteligen kunna annulleras, svarar för denna förlust, vilken dock bör
kunna inskränkas betydligt, om frågan löses i sammanhang med bestämmandet av de
personliga ersättningarna.

Vad beträffar engrossisters kontrakt, skulle den för dem önskade ersättningen
utgå mot det att firmorna själva förbinda sig att svara för alla dylika kontrakt.

Punkt 6.

Då det förekommer att personer överflytta från tobaksengrossist till tobaksfabrikant
och tvärtom, och lagens ordalydelse möjligen kan lämna tillfälle till en tolkning,
så att en dylik övergång skulle kunna verka till ersättningstagarnas nackdel, har ifrågavarande
önskemål framkommit.

Punkt 7.

Genom utsträckandet av den ursprungligen tilltänkta tiden för monopolets ikraftträdande
har möjligheten uppkommit, att firmor hunnit avskeda personal.

Då dessa avskedanden varit en följd av monopolbeslutet, måste sålunda även dessa
personer — trots det de ej enligt lagens bokstav äro vid tiden för monopolets ikraftträdande
»stadigvarande anställda» — anses ha rätt till ersättning för på grund av
monopolets införande förlorad anställning, dock endast i de fall, där de ej under tiden
erhållit annan stadigvarande sysselsättning.

Punkt 8.

Därest dessa önskningar för nya ersättningstagare godkännas, följer därav även
att de rättvisligen skola tillämpas i alla de fall, då ersättningarna till motsvarande kategorier
enligt den antagna lagen utgå med mindre belopp.

Enligt denna punkt skola även de äldre fabriker, som enligt lagen
erhålla 10 procent av medelomsättningen 1907—13, ha rätt att
lägga 1914 års försäljningssumma till grund. Fabriker med
ogynnsamt resultat hade 1908 en omsättning av kronor 2,834,042.

Om man räknar med att omsättningen 1914 ökats med 1,000,000
kronor utöver nämnda medelomsättning, kommer man till en förhöjd
ersättning av........................................................................ kronor 100,000: —

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

Punkt 9.

Detta önskemål Lar framkommit på grund av att det icke är möjligt att nu överskåda
all den förlust, som genom monopolets införande kan komma att tillfogas de enskilda.
Flera fall av speciell natur är det ej möjligt att träffa med allmänna bestämmelser,
även om man'' redan nu kan överskåda i vilken omfattning monopolets införande
kommer att inverka på deras verksamhet. I en del andra fall åter måste frågan om
ersättningen uppskjutas på grund av svårigheten att nu fastställa den genom monopolet
förorsakade skadans storlek.

Bland hithörande fall må nämnas:
agenter för utländska tobaksfabrikanter,

» » » råtobaksfirmor,

» » fabrikationsutensilier,

inhemska fabriker för tillverkning av d:o,
handlande med d:o.

Avon böra kommissionerna ha sin uppmärksamhet riktad på de förändringar i detaljhandlarnas
ställning, som kommer att bli eu följd av monopolet. För närvarande
finnes i de större städerna ett antal betydande detaljfirmor, vilka på grund av innehavarens
fackkunskap kunnat skapa sig en företrädesställning framför de mindre, och
detta huvudsakligen genom att själva med ensamrätt importera egna märken. För dessa
ha de sedermera skaffat sig en stabil kundkrets, som endast hos den ifrågavarande detaljisten
kan erhålla det önskade märket. Genom försvårandet av importen, vilket i sin
tur möjliggör för monopolbolaget att med en förståndig pris- och kvalitetspolitik hindra
den utländska konkurrensen, blir följden den, att det hufvudsakligen blir monopolbolagets
varor, som komma att försäljas. I så fall kommer fackkännedomen icke längre till användning
vid detaljhandeln, och de affärer, vilkas omfattning hittills varit beroende just
härav — det finnes bland dem sådana, som gått i arv från far till son — måste absolut
räkna med att förlora en stor del av sin gamla upparbetade kundkrets.

Förutom den förlust i näringsverksamheten, som härigenom uppstår för innehavaren,
måste man tänka på de anställda hos denne, som han på grund av minskad omsättning
måste avskeda. Och då han ej har behov av fackkännedom, blir det i första rummet
de äldre, fackkunniga och högst avlönade biträdena som förr eller senare få gå. Även
dessa förlora genom monopolet sin möjlighet till utkomst inom branschen och böra därför,
så snart ske kan, hjälpas.