Riksdagens skrivelse Nr 70.
3
Nr 70.
Uppläst och godkänd i första kammaren den 17 juli 1914.
» > > andra kammaren den 17 juli 1914.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om beredande av rätt för gift kvinna att föra annans
talan vid domstol eller hos annan myndighet.
(Lagutskottets utlåtande nr 9.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag liar av enskild motionär hemställts om en
lagändring av sådan beskaffenhet, att gift kvinna skulle äga att utan
hinder av giftermålsbalkens bestämmelse i kap. 9 § 1, om mannens målsmansrätt
för hustru, vid domstol eller hos annan laga myndighet föra
annans talan. Bestämmelsen i 15 kap. 3 § rättegångsbalken, att den ej må
vara fullmäktig, som själv under målsman står, utgör för närvarande hinder
för gift kvinna att i rättegång inför domstol uppträda såsom fullmäktig
för part. I överensstämmelse härmed lärer det ej heller eljes vara henne
medgivet att nyttjas såsom ombud hos domstol eller annan myndighet i
sådana fall, där fullmakt erfordras eller ett företrädande inför myndigheten
ifrågakommer. Ändring i detta förhållande, som oförändrat består sedan
lagens tillkomst, har först sent blivit ifrågasatt. Ännu då år 1897 en
jämkning företogs i nämnda kapitel i rättegångsbalken i syfte att undanröja
all tvekan om rätt för kvinna att lika med man kunna vara
rättegångsfullmäktig, torde det hava saknats praktisk anledning att på
samma gång taga i övervägande, huruvida åtgärd borde vidtagas för undan
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 70.
röjande jämväl av det ytterligare hinder, som förelåg i fråga om gift
kvinnas åtnjutande av dylik rätt. Frågan om likställighet i detta hänseende
mellan gift kvinna och ogift har väl senare något dryftats i sammanhang
med förslag om målsmanskapets upphävande, men har först nyligen
nått egentlig aktualitet. Den snabba utveckling av vårt advokatväsende,
som de sista årtiondena i alltjämt ökad mån utvisat, har medfört, att även
kvinnor vänt sin håg till verksamhet såsom advokater. För en kvinna,
som förvärvat juridisk utbildning, erbjuder dessutom nämnda verksamhet
för närvarande i vårt land snart sagt det enda arbetsfält, där hon i egentlig
mening kan tillgodogöra sina studier. De ännu för ganska kort tid
sedan tvivelsutan sällsynta fall, då parter i rättegång vid domstol låtit sig
företrädas av kvinnliga ombud, hava därför på senare tid blivit oftare
förekommande. Under dessa omständigheter lärer det icke kunna bestridas,
att den lagbestämmelse, vilken utesluter gift kvinna från rätten att vara
rättegångsombud, i enskilda fall måste framstå såsom oegentlig och obillig.
En kvinnlig advokat, som även efter det hon ingått äktenskap kan finna
tid och intresse för den levnadsbana, hon tidigare valt, och genom fortsatt
utövning av sitt yrke kan se sig i stånd att bidraga till sin familjs försörjning,
ställes sålunda i ett, ingalunda oväsentligt, avseende uti en ogynnsammare
ställning än övriga utövare av samma verksamhet. Även om
det kan antagas, att en lagändring i nu berörda hänseende skulle kunna
bliva till fördel även för kvinnor, vilka utan att äga juridisk bildning
utöva vissa slag av praktisk verksamhet, torde dess betydelse dock väsentligen
vara begränsad till de egentliga kvinnliga advokaterna. Antalet
kvinnor i sistnämnda ställning är väl ännu synnerligen obetydligt, och
möjligen kan den ifrågasatta lagändringen till deras förmån snart nog bliva
överflödig på grund av de motsedda allmänna reformerna å äktenskapslagstiftningens
område. Med hänsyn till den avsevärda betydelse, som för
enskilda personer är förbunden med denna frågas lösning utan dröjsmål,
har riksdagon likväl ansett motionärernas framställning förtjäna beaktande,
desto mera som erforderlig lagändring icke torde vara förenad med avsevärda
svårigheter och ej heller i reellt hänseende giva anledning till betänkligheter.
Då lagstiftningen icke uppställer annat hinder för gift kvinna
att ägna sig åt advokatverksamhet, synes ej heller den inskränkning, som
nu gällande bestämmelse i 15 kap. 3 § rättegångsbalken i detta avseende
innebär, med fog kunna upprätthållas. Från praktisk synpunkt torde en
lagändring av ifrågavarande innebörd icke böra möta gensaga, då därmed
endast avses att medgiva gift kvinna samma rättsliga möjlighet att kunna
anlitas såsom rättegångsombud, vilken redan förut tillkommer ogift kvinna,
Riksdagens skrivelse Nr 70.
5
samt någon klagan veterligen icke försports över att denna rättighet, sådan
den nu gäller, missbrukats eller i övrigt föranlett olägenhet. Härvid må
ock erinras om den domstolarna tillkommande befogenheten att avvisa
sådana ombud, vilka sakna förmåga att på tillfredsställande sätt fylla sin
uppgift eller befinnas på annat sätt olämpliga att uppträda inför rätta.
Motionären synes med sin framställning hava avsett, att riksdagen
skulle omedelbart för sin del antaga en lagändring i förevarande syfte.
Denna skulle i sådant fall möjligen kunnat genomföras redan innevarande
år. Men ehuru riksdagen, såsom av det anförda framgår, med sin uppfattning
av den ifrågasatta reformens beskaffenhet finner densamma böra
snarast möjligt förverkligas, har riksdagen funnit detta önskemål lämpligast
främjas genom att riksdagen nu avlåter en skrivelse i ämnet till Eders
Kungl. Maj:t. Ett närmare övervägande synes nämligen böra äga rum
såväl angående den omfattning, i vilken en rätt av här ifrågavarande slag
bör medgivas gift kvinna, som ock om det lämpligaste sättet för införande
i lagen av ett sådant stadgande.
Med stöd av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt jämväl gift kvinna
må kunna tillåtas att inför rätta föra annans talan, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning må föranleda.
Stockholm den 17 juli 1914.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt, 22 käft. (Nr 69—70.) 2