Riksdagens skrivelse Nr 69.

1

Nr 69.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 17 juli 1914.
it j i andra kammaren den 17 juli 1914

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner angående visst tillägg till lagen om reglering
av prästerskapets avlöning.

(Lagutskottets utlåtande nr 6.)

Till Konungen.

Uti särskilda, vid innevarande riksdag väckta motioner hava enskilda
motionärer hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta, att till någon
§ i lagen om reglering av prästerskapets avlöning av den 9 december
1910 (exempelvis § 27) skulle göras ett tillägg av ungefärligt innehåll,
att där i städer, som bestå av flera församlingar, Eders Kungl. Maj:t
förordna!, att utgifterna till prästerskapets avlöning skola av dessa gemensamt
bestridas, skulle vad i lagen sägs om pastorat i tillämpliga delar gälla
staden i dess helhet.

Enligt 2 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9
december 1910 har Eders Kungl. Maj:t att särskilt för varje pastorat
fastställa lönereglering för prästerskapet enligt de i lagen stadgade grunder,
och skola nödiga medel till prästerskapets sålunda bestämda avlöning
utgå på sätt i 19, 20 och 21 §§ av samma lag finnes närmare angivet.
Någon bestämmelse om rätt för flera pastorat att sammansluta sig till
en enhet i fråga om de kyrkliga utgifternas utgörande har icke i lagen
influtit. Vid sådant förhållande har den i vissa städer, som bestå av
flera församlingar, före lagens ikraftträdande tillämpade gemensamheten i
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 22 höft. (Nr 69 70.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 69.

berörda hänseende ansetts icke kunna vid fastställande av ny lönereglering
bibehållas.

Riksdagen finner det vara önskvärt, att en dylik gemensamhet må
kunna även för framtiden upprätthållas, där densamma prövats vara till
gagn och vederbörande stad själv gjort uttalande i sådan riktning. Det
torde ock få antagas, att den rubbning av bestående förhållanden i detta
hänseende, vartill den nya lagstiftningen i tillämpningen befunnits föranleda,
icke varit åsyftad vid dess tillkomst. Då saknaden av erforderligt
stadgande i anmärkta avseende sålunda synes medföra praktisk olägenhet,
fiuner riksdagen en lagbestämmelse i den av motionärerna angivna riktningen
vara påkallad.

Huru önskvärt det än må vara, att en dylik bestämmelse utan tidsutdräkt
varder i lagen införd, har dock — vid det förhållande, att
kyrkomötets bifall till densamma synes vara erforderligt och att urtima
kyrkomöte skäligen ej lärer böra av denna anledning sammankallas —
riksdagen funnit det icke vara att påräkna, att frågan skall kunna vinna
sin lösning förr än tidigast under år 1915. Vid sådant förhållande och
då någon tvekan synes kunna råda om det lämpligaste sättet för ifrågavarande
bestämmelses införande i lagen, har riksdagen ansett förevarande
hemställan icke böra föranleda någon annan riksdagens åtgärd än framställning
till Eders Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i
motionernas syfte. Därvid synes det riksdagen jämväl böra komma under
övervägande, huruvida icke åt eu bestämmelse av huvudsakligen det innehåll,
som ovan antytts, bör givas eu något större räckvidd än motionärerna
föreslagit, så att möjlighet till införande av gemensamhet i fråga
om utgifter för prästerskapets avlöning öppnas även för städer, i vilka
eu dylik anordning icke nu förefinnes, men framdeles kan anses ändamålsenlig.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville låta undersöka lämpligheten av sådan ändring i lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, att i stad,
som består av derå församlingar, utgifterna till de särskilda församlingarnas
prästerskap må kunna, efter därom av Eders Kungl. Maj:t meddelat
förordnande, utgöras av staden i dess helhet, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill en dylik undersökning må föranleda.

Stockholm den 17 juli 1914.

Med undersåtlig vördnad.