Riksdagens skrivelse Nr 279.
1
\
Nr m.
Uppläst och godkänd i första kammaren den 22 september 1914.
» » » i andra kammaren den 22 september 1914.
Riksdagens skrivelse till Körningen i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i fråga om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser
m. m.
(Lagutskottets utlåtande nr 26.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag liar av enskild motionär hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t, efter verkställd utredning rörande i riket bestående familjefideikommisstiftelser
i såväl fast som lös egendom, täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser dels innefattande
förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, dels och
innebärande ett upphävande av samtliga befintliga familjefideikommissstiftelser
samt ordnande av rättsförhållandena vid siste innehavarens död.
Det är utom allt tvivel, att fideikommissinstitutionen icke uppbäres
av den moderna åskådningen. För denna åskådning innebär
det något stötande,, att besittningen av jorden skall vara på visst
sätt för all framtid reglerad genom ett enskilt förordnande, i allmänhet
tillkommet utan någon hänsyn till intressen och förhållanden,
vilka skulle kunna giva berättigande åt dess fortbestånd. Ej sällan
innehålla fideikommisstiftelseurkunderna stadganden och villkor, som icke
blott förekomma fullkomligt godtyckliga och meningslösa, utan även
kunna vara skadliga för dem, till vilkas fördel själva förordnandet
gjorts, och för det allmänna. Det må endast erinras om, hurusom
familjefideikommisser inrättats under villkor, att fideikommissarien skulle
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 94 höft. (Nr 279.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 279.
viss tid av året uppehålla sig på fideikommissegendomen, att han skulle
leva ogift eller icke finge bekläda något statens ämbete. Fideikommiss
hava även gjorts, hviikas innehavare varit ålagda att använda godsets
avkastning eller viss del därav till egendomens förökande under enahanda
fideikommissvillkor. Vad ett förordnande som det sist omnämnda,
om det finge realiseras, skulle innebära, ligger i öppen dag.
Erfarenheterna om fideikommissinstitutionens verkningar och de i
nyare tid med allt större skärpa framträdande kraven på ett intensivt
tillgodogörande av jordens avkastningsmöjligheter visa även otvetydigt,
att nämnda institution står i strid mot de syften, som nationalekonomiskt
och socialt alltmera framträtt såsom eftersträvansvärda. Det är uppenbart,
att en alltför stor fastighet i en enda innehavares hand måste
lämna mindre avkastning, än om den är fördelad mellan flera ägare.
Vid brukandet av en stor lantegendom lämnas enligt sakens natur ofta
i fastigheten liggande förvärvsmöjligheter obegagnade, vilka tillgodogöras
vid det s. k. mindre jordbruket. Fideikommissegendomarna, som
oftast äro av mera betydande omfattning, erfordra även för en rationell
skötsel ett stort rörelsekapital, som ofta icke är till finnandes. De
svårigheter att av stora jordbruksegendomar erhålla en tillräcklig och
skälig avkastning, som sålunda förefinnas, hava även ofta föranlett, att
dessa fastigheter, där så kunnat ske, styckats i mindre egendomar eller
tomter, som sålts till olika personer. Detta sammanhänger även med
strävandena hos skilda klasser att förvärva jord och hem på egen grund.
Såväl utomlands som i Sverige har under senare tider egnahemsrörelsen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och understöd, och ett
därmed i social betydelse jämställt spörsmål är strävandet att bevara
ett självägande bondestånd samt, där så ske kan, befordra uppkomsten
av en jordägande befolkning. För denna den moderna utvecklingens
riktning mot den fasta egendomens delning på allt flera händer ställer
sig fideikommisstiftelsernas befintlighet bestämt och i vårt land —
varest familjefideikommisstiftelserna omfatta en icke ringa del av all
rikets jordbruksfastighet, — ej obetydligt hindrande.
Fastighets egenskap av fideikommiss har ock stundom föranlett
dess innehavare att bruka egendomen på sådant sätt, att den på kort
tid lämnat största möjliga avkastning, som kunnat bilda ett till fördelning
mellan fideikommissariens övriga arvingar tillgängligt kapital, utan
att hänsyn därvid tagits till egendomens framtida bestånd. Stundom
har grov misshushållning med dylik egendom ägt ram under fardagstiden,
då en avliden fideikommissaries stärbhusdelägare sökt bereda sig
största möjliga fördel av densamma, innan den skulle av ny fideikom
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 279.
missarie tillträdas. De skäl, som även av dem, vilka anse familjefideikommisstiftelser
i och för sig otidsenliga och olämpliga, icke sällan anföras
mot upphävande av bestående sådana stiftelser, äro av övervägande rent
juridisk art. I främsta rummet har sålunda mot förslag av sistberörda
innebörd invänts, att vad som tillkommit under skydd av bestående lag
icke får rubbas. Men enligt riksdagens uppfattning beror denna invändning,
även om frågan skärskådas från enbart formellt juridisk synpunkt
och om famil jefideikommisstiftelsen betraktas såsom ett rent privaträttsligt
institut, på en missuppfattning. Det torde nämligen icke av någon bestridas,
att en civillag kan upphävas, då dess bestämmelser äro föråldrade.
Ett sådant upphävande bör dock naturligen icke utan nödtvång
få retroaktiv verkan. I förevarande fall är något sådant icke heller
ifrågasatt. De vid tiden för ett upphävande av familjefideikommissen
levande fideikommissariernas rätt måste givetvis lämnas oförkränkt.
De vid nämnda tidpunkt levande personer åter, som endast hava en
eventuell rätt till fideikommissegendomen, d. v. s. för vilka föreligger
möjlighet att komma i besittning därav, kunna icke anses, juridiskt taget,
kränkta genom en lagstiftning, vilken upphäver en rättighet, som de
för sin del ej ännu förvärvat. Att beträffande familjefideikommisstiftelserna
vidtaga en sådan förändring som den ifrågavarande lärer icke
innefatta en större omstörtning eller ett svårare avvikande från hävdvunna
rättsbegrepp än vad år 1845 i vårt land ägde rum, då vid den
tiden levande broder berövades sin större rätt framför syster i därefter
fallande arv.
Det enda, som då skulle med avseende å fideikommisstiftelsernas
upphävande kvarstå såsom föremål för någon betänksamhet, vore det
därigenom skeende åsidosättandet av den persons vilja, som en gång
instiftat fideikommisset. Därom torde dock all rättsvetenskap vara ense,
att en rättskränkning endast kan tillfogas en person, som i det närvarande
innehar och uppbär själva rättigheten. De, som gått ur tiden,
hava inga grundade anspråk, att deras uppfattning av vad fordom kan
hava varit riktigt och av förhållandena påkallat skall gälla såsom
oföränderlig lag för kommande tider med annat åskådningssätt och
andra behov.
Ett fideikommiss är, såsom ovan anförts, med hänsyn till de
regler, som gälla för dess bildande, ett arvsrättsligt institut. Men i anseende
till sin faktiska gestaltning och sina verkningar kan detta institut
åtminstone i viss mån betraktas även såsom en stiftelse i detta ords juridiska
bemärkelse. En stiftelse anses i allmänhet uppkomma därigenom,
att egendom överlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande av
4
Riksdagens skrivelse Nr 279.
lovligt särskilt ändamål. I stiftelsebegreppet ligger ingenting, som
hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för annat ändamål än ett
i egentlig mening allmän nyttigt syfte, och de kunna således avse endast
medlemmar av viss släkt eller vissa släkter och åsyfta tillgodoseende
av rent enskilda intressen utan betydelse för det allmänna. Men en
stiftelse är emellertid alltid också en i viss mån allmän inrättning och
måste av denna anledning i vida högre grad än de enskildes inbördes
rättsförhållanden vara underkastad det allmännas överseende och kontroll.
Sedan lång tid tillbaka har det därför — utan att, då ännu icke en allmän
lagstiftning om stiftelser kommit till stånd, uttrycklig bestämmelse härom
finnes — varit en på sakens natur grundad praxis, att Eders Kungl. Maj:t
på administrativ väg meddelat ändringar i de av enskilde till allmänna
ändamål gjorda stiftelser, då vad i stiftelseurkunderna föreskrivits befunnits
otillämpligt eller föråldrat, samt medelst tilläggsbestämmelser
utfyllt luckor i sådana urkunder. Till stiftelsens begrepp och natur hör
även, att densamma kan förklaras hava upphört, då den icke längre
motsvaras av något förnuftigt ändamål, eller det ändamål, varför den
bildats, blivit omöjligt att ernå.
Såsom av det ovan anförda framgår, är dock frågan om upphävande
av fideikommisstiftelser i fast egendom icke blott en teoretiskt
juridisk fråga, utan även en viktig praktisk och social angelägenhet.
Och denna senare hänsyn måste också tillerkännas ett betydande inflytande
vid avgörandet.
Riksdagen finner sålunda icke från någon sjmpunkt befogad invändning
kunna göras mot att omsider giva förevarande fråga sin slutgiltiga
lösning i den av motionären angivna riktningen. För envar
bör det stå klart, att detta spörsmål hör till dem, som icke kunna avvisas,
utan måste återkomma, till dess detsamma vunnit det fulla beaktande,
som ensamt överensstämmer med en nyare tids krav.
Man bör emellertid enligt riksdagens mening se till, om man icke,
för den händelse ett upphävande av dessa stiftelser genomföres, genom
en sådan åtgärd omintetgör en till äventyrs förefintlig god och fördelaktig
verkan av fideikommissinstitutionen. Riksdagen får i detta hänseende
erinra därom att de skogar, som finnas å fideikommissegendomar,
ofta äro av betydande omfattning och att desamma otvivelaktigt i flera
fall undgått att bliva skövlade därigenom, att dessa egendomar icke
kunnat försäljas eller styckas samt innehavts av personer, vilka i sin
egenskap av fideikommissarier ansett tillbörligt och angeläget att icke
genom avverkning minska det till egendomarna hörande skogskapitalet. Å
andra sidan har hitintills också ofta inträffat, att en fideikommissarie av
5
Riksdagens skrivelse Nr •279.
olika anledningar alldeles skövlat skogen, oaktat ett dylikt förfogande
över skogen stått i strid med själva fideikommisstiftelsens ändamål, som
ju är, att innehavaren av fideikommisset endast skall åtnjuta egendomens
avkastning samt fideikommisskapitalet med vad därtill liörer
ograverat bevaras åt alla fideikommissarie^ Med hänsyn härtill anhöll
även 1903 års riksdag, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att förekomma,
att de till fideikommissegendomar hörande skogar utsattes för sådan
behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande avkastningsförmåga
äventyrades. Man ansåg följaktligen med avseende å dessa skogar
egendomarnas egenskap av fideikommiss utgöra en särskild anledning
att stadga ett uthålligt bruk av skogarna. Riksdagen framhöll även,
hurusom särskilt i vissa delar av vårt land, exempelvis Skåne, fideikommiss
kogarna egentligen vore de enda skogar av någon betydelse,
som funnes, och att det vid sådant förhållande vore tydligt, att för
dessa landsdelar fideikommisskogarnas oförminskade bibehållande och
rationella vård vore av den största betydelse.
För vår tids uppfattning står det synnerligen klart, att en god
hushållning med landets skogar är en utomordentligt viktig nationell
angelägenhet. Riksdagen vill därför endast i detta sammanhang framhålla
önskvärdheten av att, om familjefideikommisstiftelser i fast egendom
avskaffas, för dessa egendomars skogar samtidigt påbjudes en ordnad
hushållning under offentlig kontroll eller att, om 1903 års riksdags
berörda framställning skulle hava föranlett någon åtgärd i denna riktning,
innan ett sådant upphävande av fideikommissinstitutionen beträffande
fastighet äger rum, sistberörda åtgärd icke må medföra ett avskaffande
av eu redan å nu ifrågavarande skogar anordnad ordentlig
hushållning.
Sedan förevarande spörsmål vid flera föregående tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling, beslöt 1909 års riksdag, efter sammanjämkning
av kamrarnas skiljaktiga beslut, att i skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, på vilka villkor
lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, skulle kunna av innehavaren
helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom
fideikommiss. Detta riksdagens beslut anmäldes hos Eders Kungl. Maj:t
genom skrivelse den 16 mars 1909.
Med den ståndpunkt, riksdagen enligt vad av det .ovan anförda
framgår principiellt intager i frågan, kan det medlingsförslag, som vid
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 94 käft. (Nr 279.) 2
6
Riksdagens skrivelse Nr 279.
1909 års riksdag slutligen vann båda kamrarnas godkännande, tydligen
icke anses innefatta en tillfredsställande eller än mindre en slutgiltig
lösning. Då 1909 års riksdagsskrivelse, oaktat den långvariga förberedelse,
ärendet tidigare undergått inom riksdagen, ännu icke föranlett
något förslag till riksdagen, synes anledning föreligga till frågans förnyade
upptagande; och bar riksdagen härvid, i anslutning till motionärens
framställning, ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i syfte att den nuvarande fideikommissinstitutionen
måtte i huvudsak upphävas.
De grunder av såväl rättslig som statsekonomisk natur, vilka äro bestämmande
för riksdagens sålunda uttalade ståndpunkt, hänföra sig uppenbarligen
i övervägande grad till fideikommisstiftelser i fast egendom.
Beträffande dylika stiftelser i lös egendom synes förhållandet däremot i
viss mån vara ett annat. Såvitt riksdagen har sig bekant, saknas för
närvarande utredning angående den omfattning, i vilken lös egendom
erhållit fideikommissnatur, och angående de olika ändamål, för vilka
sådana stiftelser tillkommit. Erfarenheten har emellertid givit vid handen,
att denna institution understundom kunnat främja en uppgift av
allmän och kulturell betydelse, såsom då samlingar av historiskt, konstnärligt
eller vetenskapligt värde kunnat under en lång tidsföljd sammanhållas
och bevaras från skingring därigenom, att egendomen erhållit
egenskap av fideikommiss. Då det otvivelaktigt måste anses synnerligen
önskvärt, att liknande stiftelser icke för framtiden omintetgöras,
synes vid en blivande utredning rörande fideikommissinstitutionens upphävande
särskild uppmärksamhet böra ägnas åt nu berörda förhållande.
Med stöd av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning rörande de i riket
bestående fideikommisstiftelser i såväl fast som lös egendom, taga under
övervägande, dels på vilka villkor nu bestående fideikommisstiftelser
må, där ej särskild anledning till undantag föreligger, kunna upphävas,
dels och huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande förbud
mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, må kunna meddelas
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 22 september 1914.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, XSAAC MAfiCUS'' BOKTBYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.