Riksdagens skrivelse Nr 261.
1
Nr 261.
Uppläst och godkänd i första kammaren den 12 september 1914.
» » » i andra kammaren den 12 september 1914.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.
Majds proposition med förslag till förordning angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket samt
förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m.,
dels ock åtskilliga i anledning av propositionen väckta
motioner.
(Särskilda utskottets nr 3 utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
Genom en den 20 juli 1914 dagtecknad proposition, nr 254, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
dels antaga propositionen bilagda förslag till förordning angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket samt till förordning om vad
iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket;
dels ock bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att å statens vägnar med
ett aktiebolag, avsett att i enlighet med de i propositionen bilagt förslag
till stiftelseurkund angivna grunder bildas under benämning aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet och med bolagsordning i huvudsaklig
överensstämmelse med propositionen bifogat förslag till dylik ordning,
träffa överenskommelse angående utövandet av svenska statens tobaksBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 84 käft. (Nr 261—263.) 1
2
Riksdag ens skrivelse Nr 261.
monopol i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen likaledes
närlagt förslag till sådan överenskommelse.
Riksdagen liar såväl på grund av den genom de redan verkställda
utredningarna ådagalagda svårigheten att på annan väg än statsmonopolets
tillfredsställande lösa den föreliggande beskattningsfrågan som ock
på grund av monopolets rent positiva företräden framför andra beskatt.-ningssystem funnit sig böra biträda Eders Kungl. Maj:ts förslag om
tobaksbeskattningens reglering genom införande av statsmonopol.
Om riksdagen sålunda funnit sig i princip kunna ansluta sig till
det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget, har riksdagen däremot
i vissa detaljer haft en från Eders Kungl. Maj:t avvikande mening samt
fördenskull ansett sig böra vidtaga mer eller mindre betydande tillägg
till samt modifikationer och ändringar i Eders Kungl. Maj:ts förslag.
Särskilt har riksdagen därvid låtit sig angeläget vara att tillse, att vid
det ifrågakommande inlösnings- och ersättningsförfarandet full rättvisa
vederfares dem, som till följd av monopolets införande skulle komma
att förlora sin förut utövade verksamhet inom tobaksindustrien, ävensom
att för alla dem, som eljest av monopolets införande beröras, i möjligaste
mån mildra de svårigheter, som övergången från fri näring till
statsmonopol inom tobakstillverkningen kunde komma att medföra.
Riksdagen tillåter sig till eu början att här nedan paragrafvis
redogöra för de erinringar, som inom riksdagen framställts i anledning
av själva författningsförslagen.
Inledningsvis vill riksdagen därvid framhålla, att, då riksdagen av
skäl, för vilka i fortsättningen skall närmare redogöras, måst räkna med
ett uppskov med monopollagstiftningens ikraftträdande, det befunnits
nödigt att i åtskilliga författningsparagrafer vidtaga jämkningar i de av
Eders Kungl. Magt föreslagna tidsbestämningarna, vilka jämkningar
emellertid icke torde vara av beskaffenhet att kräva särskilt omnämnande
eller förtydligande.
Förslaget
till
förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
il §•
Emot den i paragrafens tredje stycke intagna bestämmelsen, som
huvudsakligen torde hava tillkommit, för att icke till följd av uppkommande
smärre tobaksodlingar inom skilda län monopolets utövare skall
3
Riksdagens skrivelse Nr 261.
onödigtvis betungas med kontrollkostnader, har anmärkts, att därigenom
de redan befintliga odlarna inom sådana län, där den sammanlagda, för
tobaksodling disponerade arealen icke uppgår till fem hektar, försättas
i en ogynnsammare ställning än odlarna i sådana län, där tobaksodling
bedrives i större omfattning. Enligt vad riksdagen inhämtat, skulle den
anmärkta olägenheten emellertid knappast drabba andra nu befintliga
odlare än innehavarna av några smärre tobaksodlingar i Blekinge läns
gränstrakter mot Skåne, vilka odlingar ingå såsom del i det inom
Kristianstads län belägna, sammanhängande tobaksodlingsdistriktet. Riksdagen
har därför trott sig lättast kunna råda bot för det anmärkta missförhållandet
genom att insätta i övergångsbestämmelserna en ny paragraf
(45 §) av det innehåll, författningstexten närmare angiver.
12 §.
I denna paragraf torde enligt riksdagens förmenande lämpligen
böra intagas de i 13 § av 1911 års kommittébetänkande föreslagna
bestämmelserna angående förbud mot efterskörd. Behovet av ett dylikt
förbud, som skulle vara ägnat att förebygga försäljning i konkurrenssyfte
av den vid efterskörden erhållna mindervärdiga varan, har från
tobaksodlarehåll framhållits; och har det synts under sådana omständigheter
icke finnas anledning att ur författningen utesluta de av kommitterade
i dylikt hänseende föreslagna bestämmelserna.
13 §.
Av enskilda motionärer hava uttalats farhågor för att odlarna
efter monopolets införande, då de icke längre kunde räkna med mer
än en köpare av den skördade tobaken, nämligen det tilltänkta monopolbolaget,
praktiskt taget skulle uteslutas från varje inverkan å tobakens
prissättning samt förty råka i ett för dem ofördelaktigt beroende av
monopolets utövare. Till förebyggande härav hava bemälda motionärer
föreslagit, att råtobaksprisen skulle årligen bestämmas av en särskilt
utsedd prisnämnd, i vilken tobaksodlarna eller deras organisation skulle
äga tillsätta ett par av ledamöterna.
Riksdagen har för sin del funnit de av motionärerna framhållna
synpunkterna beaktansvärda och fördenskull ansett sig böra i nu ifrågavarande
paragraf upptaga en bestämmelse av nyss antydd innebörd.
Enligt Berörda bestämmelse skall prissättningen å råtobak årligen
verkställas av därtill förordnad prisnämnd, bestående av en av Eders Kungl.
4
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Maj:t utsedd ordförande och fyra ledamöter, bland vilka två företräda
tobaksodlarnas intressen och två utses av monopolets utövare. På Eders
Kungl. Maj:t skall ankomma att utfärda närmare föreskrifter om ordningen
för ledamöternas tillsättande ävensom instruktion för prisnämnd. Riksdagen
har sålunda ansett böra lämnas öppet och till Eders Kungl. Maj:ts avgörande
hänskjutas, huruvida en gemensam prisnämnd lämpligen bör tillsättas
för hela riket eller särskilda dylika nämnder böra utses för olika
odlingsdistrikt. Rörande lämpligaste tillvägagåendet vid själva prissättningen,
varom bestämmelser lära komma att intagas i instruktionen,
är riksdagen icke i tillfälle att uttala något bestämt omdöme, men såsom
tjänligt har framhållits, att en pristaxa på förhand årligen upprättas,
upptagande olika pris för olika tobakssorter och med viss marginal
inom särskilda prislägen för bättre eller sämre kvaliteter av den skördade
varan. Kostnaden för prissättningen har ansetts böra bestridas
av monopolets utövare.
17-20 .§§.
I dessa paragrafer, som innehålla bestämmelserna om beskattning
och försäljning av tobaksvaror, har riksdagen icke ansett sig böra föreslå
någon ändring.
Emellertid har riksdagen, som i detta sammanhang till behandling
förehaft frågan angående tobakshandlandenas ställning under monopolsystemet,
ansett sig böra, i anledning av vad i vissa motioner yrkats
och under vederbörande utskotts arbete förekommit, framhålla några
önskemål i avseende å det tilltänkta monopolbolagets förhållande till
handlandekåren.
Eders Kungl. Maj:ts förslag bygger, såsom av föredragande departementschefen
framhållits, på den grundsatsen, att handeln med tobaksvaror
efter monopolets införande fortfarande liksom hittills skall vara en fri
näring. Rabatt- och kreditförhållanden ävensom övriga frågor rörande
tobaksvarornas distribuering bland konsumenterna förutsättas enligt
samma förslag skola ordnas genom frivilliga överenskommelser mellan
tillverkare och återförsäljare, och handeln med tobaksvaror skulle alltså
liksom för närvarande få fritt gestalta sig i de former, som av omständigheterna
betingas.
Från olika håll har emellertid framhållits, att monopolbolaget
komme att gentemot de enskilda handelsidkarna intaga en sådan maktställning,
att grundsatsen om handelns frihet i själva verket skulle bliva
mer eller mindre illusorisk. Då det väl läte tänka sig, att denna makt
-
5
Riksdagens skrivelse Nr 261.
ställning av bolaget utnyttjades därhän, att handlandenas nuvarande
vinstmöjligheter i alltför hög grad kringskures, borde, menar man, i
författningarna meddelas särskilda bestämmelser av olika slag för att
bereda handlandena större trygghet i ekonomiskt hänseende samt eventuellt
hålla dem skadeslösa för de förluster eller den minskning i näringsverksamhet,
som de till följd av monopolets införande till äventyrs kunde
få vidkännas.
Ehuru riksdagen för sin del är benägen att anse de i motioner och
särskilda skrivelser i nu ifrågavarande avseende uttalade farhågorna
icke oväsentligt överdrivna, torde det likväl svårligen kunna förnekas,
att handlandenas ställning i icke ringa grad kommer att påverkas av
industriens monopolisering samt att det fördenskull varit önskligt, att i
författningarna eller eljest särskilda garantier, starkare än de, som i Eders
Ivungl. Maj:ts förslag innefattas, kunnat träffas till tryggande av handlandekårens
berättigade intressen. Att, på sätt av en enskild motionär
yrkats, tillerkänna alla tobakshandlande, som vid monopolets införande
vilja upphöra med sin näringsverksamhet, full ersättning härför, lärer
emellertid enligt riksdagens uppfattning icke kunna ifrågakomma. Rimligare
synes det då riksdagen vara att söka realisera det från andra
håll uttalade önskemålet om viss minimirabatt åt handlandena vid inköp
av tobaksvaror från monopolets utövare samt om kreditförhållandenas
reglering åtminstone under övergångsperioden genom lämpligt avpassade
författningsbestämmelser. Riksdagen har emellertid kommit till den
bestämda uppfattningen, att det av praktiska skäl svårligen låter sig
göra att genom generella författningsbestämmelser av ett eller annat
slag ordna vare sig kredit- eller rabattförhållandena. Dessa förhållanden
äro nämligen, såsom av föredragande departementschefen påpekats, å olika
orter och av olika anledningar så varierande, att någon enhetlig normering
av desamma icke utan mycket stora olägenheter skulle kunna åstadkommas.
Under sådana omständigheter torde knappast återstå annat
än att i enlighet med departementschefens anvisning lita till det korrektiv
mot möjliga maktmissbruk från bolagets sida, som ligger i det sätt,
varpå enligt förslaget bolagets styrelse skall vara sammansatt. För att
stärka betydelsen av sagda korrektiv har riksdagen hos Eders Kungl.
Maj:t velat anhålla om åläggande för de av Eders Kungl. Maj:t utsedda
ledamöterna i bolagets styrelse att, i vad på dem ankommer, tillse, att
bolaget gentemot de enskilda handlandena i såväl det ena som det andra
hänseendet förfar på ett sätt, som kan anses stå i överensstämmelse med
billighetens fordringar. Särskilt har därvid synts böra framhållas vikten
av, att dels under lämplig övergångstid vid försäljning av tobaksvaror
6
Riksdagens skrivelse Nr 261.
kredit av monopolbolaget beviljas återförsäljare i den omfattning, som av
omständigheterna kan anses påkallad, dels ock sådana försäljningsförmåner
lämnas återförsäljare, att dessa i vad på monopolbolaget beror och med
hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshandeln må äga möjlighet
att förvärva skälig inkomst av densamma. Vad ovan sagts bör givetvis
icke så förstås, som om monopolbolaget därigenom skulle vara förhindrat
att vidtaga sådana förändringar i försäljningsförhållandena, som en
rationell skötsel av bolagets rörelse må anses påkalla, utan utgör endast
en erinran, att varje dylik förändring bör ske med nödig varsamhet och
under behörigt iakttagande av handlandekårens berättigade intressen.
22 §.
De av Eders Kungl. Maj:t föreslagna anordningarna i avseende å
importhandelns ställning under monopolsystemet har riksdagen i stort sett
funnit välbetänkta. Sålunda anser riksdagen nödigt att, på sätt i propositionen
nr 256 föreslagits, en väsentlig ökning äger rum i det enligt
tulltaxan den inhemska tobakstillverkningen beredda skyddet. Mot de
föreslagna tullsatsernas belopp har riksdagen icke haft något att erinra.
Den därutöver föreslagna ökningen i skyddet genom övergång från
netto- till bruttoförtullning har riksdagen däremot icke funnit vara erforderligt
motiverad.
I likhet med föredragande departementschefen anser riksdagen vidare
nödvändigt att, därest man icke, på sätt av 1909 års kommitterade föreslagits,
förbjuder all annan i försäljningssyfte utövad import av färdiga
tobaksvaror än den, som bedrives av monopolets utövare, pålägga den
genom enskilda handlande utövade importen förutom stadgad tull en
särskild s. k. licensavgift, så hög, att den icke blott innefattar den
jämväl för monopolbolagets tillverkning och import utgående skatten,
utan därjämte bildar en motvikt mot den fara från övermäktiga utländska
konkurrensintressens sida, vilken sammanhänger med bibehållande av
tobakshandlandenas import. Icke heller har riksdagen funnit något att
erinra emot grunderna för beräkningen av denna licensavgift.
Om riksdagen alltså icke anser sig hava anledning ifrågasätta riktigheten
av de av Eders Kungl. Maj:t i detta hänseende träffade anordningarna
för säkerställande i ekonomiskt hänseende av monopolbolagets verksamhet,
har riksdagen däremot icke ansett sig lika obetingat kunna dela departementschefens
åsikt, att berörda anordningar icke komme att förorsaka
något intrång i importhandlandenas näringsverksamhet.
7
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Det synes nämligen riksdagen obestridligt, att de enskilda importörerna
åtminstone beträffande vissa varuslag genom tillkomsten av ett
monopolbolag, som självt uppträder såsom konkurrent på tobaksimportens
område, fått sin ställning i viss mån försvagad. Av denna anledningtorde
det kunna anses befogat, att de enskilda handlande, vilkas affärer
uteslutande eller till huvudsaklig del vant baserade på import av utländska
tobaksvaror, erhålla någon ersättning för den minskning i näringsverksamhet,
som de på grund av monopolets införande till äventyrs
komma att få vidkännas. Att dessa ersättningar böra utgå efter andra
och mindre generösa grunder än gottgörelsen till dem, som på grund
av monopolets införande nödgas helt och hållet upphöra med sin förut
bedrivna verksamhet, torde utan vidare få anses självfallet. Därjämte
torde emellertid den inskränkning i ersättningsrätten böra göras, att
densamma begränsas till att omfatta endast importörer av cigarrer och
cigarrcigarretter. Vad cigarrettimporten beträffar, karaktäriseras densamma
nämligen, efter vad i 1911 års kommittébetänkande framhålles,
väsentligen av det förhållande, att de viktigaste av de inom Sverige
gångbara utländska märkena säljas med ensamrätt för vissa firmor,
som sålunda hava ett slags monopol å denna import, uteslutande möjligheten
för varje annan att kunna tillhandla sig varan direkt från
den utländska producenten. Det torde under sådana omständigheter
och med kännedom om de förhållanden, som i övrigt råda på cigarrettmarknaden,
knappast vara tvivel underkastat, att dessa importörer
komma att bliva tämligen oberörda av monopollagstiftningen, vadan
någon anledning att i samband med monopolets införande tillerkänna
dem ersättning av ett eller annat slag knappast torde föreligga. Och
vad beträffar importen av övriga slags tobaksvaror, synes denna icke
vara av den betydenhet, att det kan anses nödvändigt att i detta
sammanhang taga hänsyn till densamma.
Bestämmelserna angående ersättning till tobaksimportörerna hava
jämte bestämmelser om ersättning i vissa fall till råtobakshandlande
av riksdagen sammanförts i en särskild paragraf, vilken insatts såsom
10 § i ersättningsförordningen.
27 §.
Riksdagen har ansett det av Eders Kung! Maj:t föreslagna straffminimum
för brott, varom i 1 mom. av denna paragraf förmäles, skäligen
kunna nedsättas från 25 till 10 kronors böter.
8
Riksdagens skrivelse Nr 261.
38 §.
På grund av de särskilda förhållanden, som efter avlåtandet till
riksdagen av de kungl. propositionerna i nu förevarande ämne inträtt
å det ekonomiska området, skulle det, efter vad som kan antagas, möta
svårighet att omedelbart anskaffa det för monopolets införande erforderliga
kapitalet. Under sådana omständigheter och då det för närvarande
icke lärer vara möjligt att bedöma, huru snart förhållandena åter kunna
bliva sådana, att berörda svårighet icke längre kan anses föreligga,
skulle det enligt riksdagens förmenande icke vara välbetänkt att redan
nu fastställa viss dag för monopollagstiftningens ikraftträdande, utan
lärer avgörandet härutinnan lämpligen böra överlämnas åt Eders Kungl.
Maj:t. Det bemyndigande, som i dylikt hänseende av riksdagen lämnas,
har emellertid, närmast med hänsyn till riksdagens bevillningsrätt, ansetts
böra begränsas till att gälla endast intill utgången av år 1915. Under
loppet av nämnda års riksdag bör i varje fall ställningen kunna av
Eders Kungl. Maj:t överblickas och eventuellt erforderlig framställning
till riksdagen avlåtas.
39, 42 och 43 §§.
De i dessa paragrafer gjorda ändringarna avse endast tidsbestämmelserna
och framstå samtliga såsom en direkt följd av den ovan omförmälda
förändrade tidpunkten för monopolets ikraftträdande.
I avseende å 42 § må därjämte anmärkas, att, för den händelse i
anledning av innehållet i det vid denna riksdag antagna förslaget till
ny förordning angående stämpelavgiften någon ändring av bestämmelserna
om sättet för tillhandahållande av de i paragrafen omförmälda
stämpelmärkena skulle påkallas, Eders Kungl. Maj:t torde framdeles till
riksdagen därom göra framställning.
45 §.
Angående anledningen till insättandet av denna paragraf får riksdagen
hänvisa till vad därom under 11 § blivit sagt.
Riksdagens skrivelse Nr 261.
9
Förslaget
till
förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande av
statsmonopol å to bakstillverkningen i riket.
3 §•
I en inom andra kammaren väckt motion har bland annat yrkats,
att fastställandet av de inlösnings- och ersättningsbelopp, som i anledningav
monopolets införande till enskilde skola utgå, måtte ske efter samma
principer och medelst samma förfarande, som i gällande expropriationsförordning
äro stadgade. Såsom i 1911 års kommittébetänkande framhålles
och jämväl av föredragande departementschefen anmärkes, måste
emellertid av såväl principiella som rent praktiska skäl en tillämpning
av det i nyssberörda förordning stadgade förfarandet på nu ifrågavarande
förhållanden anses utesluten. Under sådana omständigheter
har riksdagen för sin del icke funnit något att erinra mot den av
Eders Kungl. Maj:t föreslagna anordningen med särskilt tillsatta kommissioner
i två instanser för prövning av uppkommande inlösnings- och
ersättningsanspråk. I överensstämmelse med den tankegång, som legat
till grund för motionärens ovauberörda yrkande, har riksdagen emellertid
ansett önskligt, att något större inflytande å kommissionernas sammansättning
inrymmes åt de personer, vilkas ersättningsanspråk skulle bliva
föremål för kommissionernas prövning. Särskilt har riksdagen funnit
förslaget om att tobaksfabrikanterna ensamma skulle äga utse den ledamot
i lokalkommissionerna, som närmast skulle representera ersättningstagarnas
intressen, ur övriga ersättni n gs t a gar es synpunkt icke fullt tillfredsställande.
Riksdagen har fördenskull, och då den av Eders Kungl. Maj:t
föreslagna anordningen att begränsa varje lokalkommissions verksamhetsområde
till ett särskilt företag mindre väl lämpar sig för speciellt
hemindustrien, ansett att, förutom de i Eders Kungl. Majits förslag
omförmälda, för visst företag tillsatta lokalkommissionerna, vilka enligt
riksdagens mening böra ifrågakomma endast vid de egentliga fabriksföretagen,
särskilda kommissioner, på sätt av författningstexten närmare
framgår, böra länsvis tillsättas för prövning av uppkommande personliga
ersättningsanspråk samt att i dessa kommissioner, vilka liksom
övriga lokalkommissioner skulle bestå av ordförande och två ledamöter,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 84 höft. (Nr 261—263.) 2
10 Riksdagens skrivelse Nr 261.
den ena ledamoten bör genom val utses av de ersättningssökande inom
den yrkesgrupp, vars ersättningsfrågor kommissionen tiar att handlägga.
Vad&därefter centralkommissionen angår, har riksdagen ansett ersättningstagarnas
krav på ökat inflytande å kommissionens sammansättning
lämpligen kunna tillgodoses sålunda, att antalet ledamöter förutom
ordföranden utökas till sex, av vilka tre jämte suppleanter för dem
förordnas omedelbart av Eders Kungl. Maj:t, medan övriga tre ledamöter
lämte suppleanter för dem utses pa så sätt, att kommerskollegium, eftei
hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksfabrikanter och
av tobaksarbetare inom riket, avgiver förslag å åtta personer, ägnade
att företräda fabrikanternas samt förvaltnings- och kontorspersonalens
jämte import- och råtobakshandlandenas samt handelsresandenas intressen,
och fyra personer, ägnade att företräda arbetarnas intressen, varefter
Eders Kungl. Maj:t bland de sålunda föreslagna torde utse inom den
förra gruppen två ledamöter och två suppleanter samt inom den senare
gruppen en ledamot och en suppleant.
4 §•
Denna paragraf har av riksdagen utökats med två moment, av
vilka det ena, 5 inom., föranletts av de i 10 § upptagna bestämmelserna
om ersättning åt vissa enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag icke därtill
berättigade kategorier av yrkesidkare, nämligen import- och råtobaks
handlande.
. .
Yad angår 6 mom. har detsamma tillkommit i anledning av de i
motioner och annorledes allmänt uttalade farhågorna för att fabrikanterna,
då de på grund av monopolets införande nödgades upphöra med
sin verksamhet och sålunda icke hade tillräckligt intresse av att stödja
handlandena, skulle, så snart tidpunkten för monopolets ikraftträdande
blivit känd, skynda att indraga krediten samt indriva sina hos handlandena
utestående varufordringar. Till följd av den sålunda efter afl
sannolikhet inträffande samtidiga indrivningen av stora fordringsbelopp
skulle, menar man, många handlande, även sådana, som eljest vore
solventa, råka på obestånd och stora förluster åsamkas såväl handlandena
själva som de olika fabrikanterna — förluster, som därest avvecklingen
av fabrikanternas affärer med handlandena fått försiggå i lugn,
åtminstone till mycket stor del kunnat undvikas.
De sålunda uttalade farhågorna torde med hänsyn såväl till de
mycket betydande belopp, till vilka, enligt vad riksdagen inhämtat,
fabrikanternas hos handlandena utestående varufordringar för närva
-
11
Riksdagens skrivelse Nr 261.
rande uppgå, som ock till tobakshandlandekårens i stort sett ganska
svaga ekonomiska ställning, icke kunna frånkännas fog. Risken för
att särskilt detaljhandlandena i stort antal icke skulle förmå uthärda
den. ekonomiska påfrestning, som en dylik på en gång skeende massindrivning
av fordringar skulle innebära, synes riksdagen icke kunna
förnekas. I de i 6 mom. av den förevarande paragrafen meddelade bestämmelserna
har riksdagen emellertid trott sig finna en utväg att väsentligt
mildra de svårigheter, som avvecklingen av fabrikanternas affärsförbindelser
med handlandena eljest skäligen kunde befaras komma att
medföra. Enligt dessa bestämmelser skall, såsom villkor för att tobaksfabrikant
må komma i åtnjutande av ersättning för förlorad näringsverksamhet,
gälla, att han inom viss tid till bankinrättning, som av
Eders Kungl. Maj:t bestämmes, för inkassering överlämnar sina utestående
varufordringar hos tobakshandlande; och skall sedermera inkasseringen
av alla fordringarna ombesörjas av berörda bankinrättning, vilken skall
hava att månadsvis mellan de olika borgenärerna fördela vad av varje
gäldenär betalts i förhållande till beloppet av borgenärernas fordringar
hos samma gäldenär.
Den sålunda föreslagna anordningen, närmare reglerad på sätt av
författningstexten framgår, bör enligt riksdagens förmenande såväl erbjuda
fabrikanterna den största möjliga garantien för att vid indrivning
av varufordringarna envar borgenär må erhålla vad honom i jämförelse
med andra rätteligen tillkommer som ock i möjligaste mån tillförsäkra
handlandena tillmötesgående och liovsamhet vid indrivningens verkställande.
Kostnaden för inkasseringen har ansetts böra bestridas av staten
men lärer sedermera böra av monopolbolaget till staten återgäldas på
samma sätt, som i 2 § av det upprättade kontraktsförslaget är stadgat
om de av staten utgivna ersättnings-, inlösnings- och understödsbeloppen
ävensom om vissa andra i paragrafen närmare angivna kostnader för
monopolets införande. Till första stycket av berörda kontraktsparagraf
torde alltså böra tilläggas orden »samt för inkassering av de varufordringar,
varom i 4 § 6 mom. nämnda förordning sägs».
6 och 7 §§.
I avseende å förutsättningarna för erhållande av ersättning, varom
i dessa paragrafer är fråga, har riksdagen ansett Eders Kungl. Maj:ts
förslag kunna beträffande de lösa inventarierna så till vida mildras,'' att
inlösen respektive ersättning för värdeminskning skall ifrågakomma,
12 Riksdagens skrivelse Nr 261.
oavsett huruvida inventarierna vid monopolets ikraftträdande varit sedan
minst ett år därförut regelbundet i bruk för tobakstillverkning inom riket,
om de blott varit på dylikt sätt använda alltsedan den tidpunkt, då Eders
Kungl. Maj:ts förslag i ifrågavarande ämne kan antagas bava till följd
av propositionens avlåtande till riksdagen blivit mera allmänt känt, eller
närmare bestämt sedan den 1 augusti 1914. Ett dylikt stadgande torde
vara till fyllest för att förebygga de av föredragande departementschefen
befarade missbruken i avseende å statens inlösnings- och ersättningsskyldighet
i nu ifrågavarande hänseende.
En liknande ändring har av enahanda anledning vidtagits i fråga
om övertagande av hyreskontrakt, varom i 4 mom. av 7 § stadgas.
/
8 §.
De av Eders Kungl. Maj it föreslagna grunderna för fastställande
av de till fabrikanterna utgående ersättningarna för förlorad näringsverksamhet
h^r riksdagen ansett sig i huvudsak kunna godtaga, därvid riksdagen
emellertid i likhet med föredragande departementschefen ansett
sig böra uttryckligen framhålla, att riksdagen därmed på intet sätt velat
yttra sig om, i vad mån berörda grunder skulle för andra industrier än
tobakstillverkningen kunna komma att giva ett tillfredsställande ersätt
ningsresultat.
_ .
I här nedan omförmälda punkter har riksdagen emellertid, för att i
möjligaste mån tillgodose ersättningstagarnas berättigade intressen, trott
sig böra företaga jämkningar i Eders Kungl. Maj:ts förslag.
Mot den i *2 mom. intagna åldersskalan har bland annat framställts
den anmärkningen, att det måste anses oriktigt att, medan såsom
förutsättning för erhållande av lägsta ersättningsbeloppet, motsvarande
en gång medelhandelsvinsten, stadgats en så lång verksamhetstid som
5 3U år, en verksamhetstid av ytterligare ett, två eller tre år skulle
medföra fördubbling respektive tre- eller fyrdubbling av ersättningsbeloppet.
Riksdagen, som icke kunnat undgå att finna den sålunda
gjorda erinringen åtminstone till en viss grad berättigad, bar trött sig
kunna, utan ändring av de för de äldre företagen utgående, till synes
fullt tillräckliga ersättningarna, undanröja anmärkta missförhållande och
samtidigt bereda de yngre företagen en i ersättningshänseende förbättrad
ställning genom att ändra ersättningsskalan därhän, att minimiersättningen
höjes till 5 gånger medelhandelsvinsten samt bestämmes att
utgå för verksamhetstiden från och med den 1 januari 1904 intill
dagen för monopolets ikraftträdande, medan för varje helt kalenderår,
13
Riksdagens skrivelse Nr 261.
företaget varit i verksamhet såsom tobaksfabrikant under åren 1899—1903,
ersättningsbeloppet ökas med en halv medelhandelsvinst samt för varje
helt verksamhetsår före år 1899, på sätt av Eders Kungl. Maj:t föreslagits,
med en femtedels och för varje sådant år före år 1889 med en
tiondedels medelhandelsvinst. Alla eljest ersättningsberättigade företag,
som börjat sin verksamhet efter utgången av år 1903, komma sålunda
att erhålla ersättning till belopp, motsvarande fem gånger medelhandelsvinsten,
medan i avseende å äldre företag ersättningen kommer att utgå
med de belopp, som i Eders Kungl. Maj:ts proposition avses.
En annan enligt riksdagens uppfattning berättigad anmärkning,
som framställts mot de av Eders Kungl. Maj:t föreslagna ersättningsgrunderna
i nu ifrågavarande del, är den, att kommissionerna icke erhållit
tillräckligt utrymme att vid ersättningarnas fastställande taga vederbörlig
hänsyn till de ersättningsberättigade företagens utvecklingstendens. Visserligen
hava enligt 3 mom. kommissionerna medgivits rätt att, där ersättningsberättigad
tobaks fabrikants handelsvinst under åren 1907—1913
visat ökning eller minskning, som ej kan anses vara av tillfällig natur,
efter sig företeende omständigheter öka eller minska det enligt 2
mom. fabrikanten tillkommande ersättningsbeloppet med högst 5
procent. Med hänsyn till det olika värde, som tvenne företag med
lika stora medelhandelsvinster måste anses äga, om det ena under den
till grund för beräknandet av medelhandelsvinsten lagda sjuårsperioden
befunnit sig i stadigt uppåtgående och det andra under samma sjuårsperiod
visat lika stadigt nedgående, torde emellertid den ovan nämnda,
kommissionerna lämnade marginalen icke kunna anses tillräcklig för
att medgiva beaktande i tillbörlig män av det förra företagets berättigade
krav på att i ersättningshänseende bliva bättre ställt än det
senare. Riksdagen har därför ansett sig böra vidga den ovan omförmälda
gränsen för ersättningsbeloppens ökning eller minskning i
vardera riktningen till 10 procent.
Slutligen har det synts riksdagen, som om de av Eders Kungl. Maj:t
enligt 5 och 6 momenten till vissa företag föreslagna, efter medelnettoförsäljningsvärdet
utgående ersättningarna blivit alltför knappt tilltagna.
Särskilt gäller detta i avseende å sådana företag, som, ehuru de icke
kunna uppvisa någon medelhandelsvinst för den till grund för ersättningarnas
beräknande lagda sjuårsperioden, likväl lyckats, kanske med
stora kostnader, år ''efter år förbättra sin ställning, så att de vid monopolets
ikraftträdande redan uppnått eller i varje fall närma sig den punkt,
då de komma att bliva vinstgivande. Riksdagen har ansett sig böra höja
14
Riksdagens skrivelse Nr 261.
de i 5 och 6 momenten omförmälda ersättningarna från Vao till Vio av
det i vederbörlig ordning beräknade medelnettoförsäljningsvärdet.
I avseende å förevarande paragraf anser sig riksdagen till sist böra
framhålla, hurusom efter de av riksdagen vidtagna jämkningarna i de
av Eders Kungl. Maj:t här föreslagna bestämmelserna de till fabrikanterna
enligt paragrafen utgående ersättningarna efter riksdagens förmenande
måste anses innebära full gottgörelse för den genom monopolets
införande orsakade förlusten av näringsverksamhet.
9 §•
I denna paragraf, som innehåller bestämmelser om statens ersättningsskyldighet
gentemot de inom tobaksindustrien för närvarande
sysselsatta personerna, har riksdagen ansett sig böra vidtaga åtskilliga
ändringar, av vilka emellertid flera äro av den beskaffenhet, att de
icke torde kräva någon närmare förklaring. Dit hör exempelvis förändringen
i 1 mom. a) av orden ))lios tobaksfabrikant stadigvarande
anställd» till »inom samma näring stadigvarande sysselsatt» ävensom
förändringen i samma moment d) av orden »fast anställd» till »stadigvarande
anställd». I avseende å 1 mom. torde emellertid förtjäna
särskilt framhållas, att riksdagen bland ersättningsberättigade yrkesgrupper
upptagit jämväl s. k. platsförsäljare i tobaksvaror — något
som emellertid, vid det förhållande att denna yrkesgrupp enligt Eders
Kungl. Maj:ts förslag synes hava ansetts hänförlig till kategorien handelsresande,
icke lärer behöva föranleda någon höjning av det för
monopolets införande beräknade ersättningsbeloppet.
Den enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag i ersättningshänseende
gjorda åtskillnaden mellan yrkesutbildade och icke yrkesutbildade personer
har riksdagen, med hänsyn därtill att ersättningarna närmast
äro avsedda att förmedla övergången till annat yrke samt att de icke
yrkesutbildade personerna i allt fall vida lättare än de yrkesutbildade
böra vara i stånd att inom annan näringsgren skaffa sig sitt uppehälle,
ansett böra bibehållas. Då riksdagen emellertid förutser, att
det vid ersättningarnas bestämmande kan komma att möta svårigheter
att uppdraga gränsen mellan yrkesutbildade och icke yrkesutbildade,
har riksdagen velat framhålla önskvärdheten av att åt begreppet yrkesutbildade
vid författningens tillämpning icke måtte givas en alltför
snäv tolkning. Utan att vilja söka uttömmande angiva, vilka till arbetaregruppen
hörande personer som rätteligen böra betraktas såsom yrkesutbildade,
vill riksdagen dock på grund av inhämtade upplysningar såsom
15
Riksdagens skrivelse Nr 261.
sin uppfattning uttala, att till dylika arbetare böra hänföras: inom cigarroeh
cigarrcigarrettill verkningen förmän, cigarrmäkare, cigarrcigarrettmakare,
vickelmakare, sorterare och beredningsarbetare, inom cigarrettillverkningen
förmän, tobaksskärare, cigarrettarbetare för hand, maskinskötare
och deras medhjälpare samt beredningsarbetare, inom snustillverkningen
förmän, mjölnare och snusarbetare, inom röktobakstillverkningen
förmän, tobaksblandare, tobaksskärare och beredningsarbetare samt inom
tuggtobakstillverkningen förmän, spinnare och rullare, pressare, uppläggare
och beredningsarbetare.
I avseende å''villkoren för erhållande av ersättning, varom i denna
paragraf är fråga, har riksdagen ansett vissa lindringar i propositionens
bestämmelser påkallade. Sålunda har riksdagen, som visserligen icke,
på sätt av enskilda motionärer ifrågasatts, ansett kravet på svensk
medborgarrätt såsom villkor för ersättnings erhållande kunna helt eftergivas,
funnit sig böra tillmötesgå motionärernas önskemål så till vida,
att den av Eders Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande hänseende föreslagna
bestämmelsen utbytts mot ett stadgande av innehåll, att den ersättningssökande
vid tiden för monopolets ikraftträdande varit svensk medborgare.
Ett särskilt skäl härför har riksdagen funnit i det förhållande, att,
enligt vad som blivit upplyst, ett stort antal inom tobakstillverkningen
för närvarande sysselsatta arbetare av utländsk härkomst sedan lång tid
vistats inom landet utan att vidtaga åtgärder för förvärvande av svensk
medborgarrätt samt i äktenskap med svensk kvinna här bildat familj.
\ idare har riksdagen, för att bereda möjlighet för ännu icke 21-åriga
arbetare, som genomgått särskild lärlingsutbildning inom tobaksindustrien,
men som nu till följd av monopolets införande förhindras att
utnyttja sin sålunda förvärvade fackkunskap, att erhålla ersättning för
den förlorade näringsverksamheten, beträffande yrkesutbildade personer
ansett den för erhållande av ersättning stadgade åldern kunna sänkas
från 21 till 18 år. Slutligen har riksdagen, då för idkare av hemindustri
ersättningen för den förlorade näringsverksamheten lika litet
som för övriga tobaksfabrikanter lärer böra göras beroende av att de
icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande anställning
hos monopolets utövare, företagit en omredigering av det i Eders Kungl.
Maj:ts förslag under 2 mom. d) upptagna stadgandet, varigenom en
dylik konsekvens av paragrafens bestämmelser uteslutes.
Beträffande storleken av de enligt paragrafen utgående ersättningarna
har riksdagen endast i vad angår de i 1 mom. d) omförmälda
personer funnit anledning till erinran mot Eders Kungl. Maj:ts förslag.
16
Riksdagens skrivelse Nr 261.
I avseende å dessa personer bär riksdagen icke kunnat undgå att finna
de av Eders Kungl. Maj:t föreslagna ersättningarna väl knappt tillmätta.
Det lärer nämligen enligt riksdagens mening knappast kunna bestridas,
att det för de äldre hos tobaksfabrikanterna för närvarande sysselsatta
handelsresandena och platsförsäljarna i flertalet fall torde komma att
möta synnerligen stora svårigheter att inom annat yrke förskaffa sig
sitt uppehälle. Riksdagen har för den skull ansett sig hava grundade
skäl att höja ersättningarnas maximibelopp från två och en halv till
fyra gånger den på vederbörligt sätt uppskattade medelårsinkomsten.
I enskilda motioner liksom ock i vissa andra till utskottet inkomna
framställningar har uttalats den önskan, att åtminstone de äldre inom
tobaksindustrien sysselsatta arbetarna, i stället för att erhålla ett ersättningsbelopp
en gång för alla, måtte tillerkännas fasta årliga pensioner,
beräknade efter medelårsinkomsten. Riksdagen, som finner de synpunkter,
vilka till stöd härför anförts, förtjäna beaktande, har väl av
praktiska skäl icke kunnat ansluta sig till detta uppslag i oförändrad
form men har i stället upptagit ett stadgande, i ett till paragrafen fogat
nytt moment, varigenom riksdagen trott sig hava tillmötesgått de önskningar,
som legat till grund för den i motionerna gjorda framställningen.
Det gjorda tillägget innebär, att centralkommissionen, när omständigheterna
därtill föranleda och den ersättningsberättigade det medgiver, skall
äga förordna, att ersättning, varom i denna paragraf förmäles, skall, i
stället för att till ersättningstagaren på en gång utbetalas, tillgodokomma
honom i form av en årligen utgående livränta. För att göra ersättningstagarna
mera benägna för ett dylikt medgivande, har tillika föreskrivits,
att då sådan form för ersättningens utgående tillämpas, det fastställda ersättningsbeloppet
skall ökas med 10 procent. På grund av svårigheten
att uppdraga någon rationell gräns mellan olika kategorier av ersättningstagare
har nu ifrågavarande stadgande erhållit en så allmän avfattning,
att detsamma formellt är tillämpligt i avseende å såväl större som
mindre ersättningsbelopp. Syftet med den föreslagna anordningen har
emellertid, såsom redan antytts, varit att bereda de mindre ersättningstagarne,
särskilt inom högre åldersklasser, en i ekonomiskt hänseende
för framtiden tryggare ställning än erhållandet av ett ersättningsbelopp
en gång för alla skulle garantera. Med fog torde det ock kunna antagas,
att centralkommissionen vid tillämpning av vad i det föreslagna
7 mom. föreskrivits skall låta sig angeläget vara att tillse, att endast
sådana personer, som verkligen därav äro i behov, komma i åtnjutande
av den förhöjning i ersättningsbeloppets storlek, som uppbärandet av
ersättningen i form av livränta skulle komma att innebära.
Riksdagens skrivelse Nr 261.
17
10 §.
På sätt redan förut vid behandlingen av 22 § i monopolförfattningen
framhållits, har riksdagen i motsats mot Eders Kungl. Maj:t ansett
importhandlande med utländska tobaksvaror i viss utsträckning böra
komma i åtnjutande av ersättning för den minskning i näringsverksamhet,
som de till följd av monopolets införande kunna få vidkännas. I
avseeode å de skäl, som varit bestämmande för riksdagens ståndpunkt i
denna fråga, ävensom för de begränsningar, som enligt riksdagens åsikt*
böra göras i ersättningsrättens omfattning, tillåter sig riksdagen hänvisa till
vad därom under ovanberörda paragraf i monopolförfattningen blivit sagt.
De närmare bestämmelserna rörande ifrågavarande ersättningar
till importhandlandena återfinnas i nu förevarande paragraf.
I samma paragraf hava upptagits stadganden om ersättning jämväl
åt en annan enligt Eders Kungl. Maj:ts proposition icke ersättningsberättigad
kategori av yrkesidkare, nämligen råtobakshandlande. Då i
avseende å den inom Sverige odlade tobaken uttryckligen stadgats, att
densamma icke får av odlare försäljas till annan än monopolets utövare,
samt beträffande utländsk råtobak det måste anses ovisst, i vilken utsträckning
monopolbolaget — den enda köparen inom landet av dylik
vara — kan komma att vid sina inköp betjäna sig av nuvarande råtobakshandlandes
förmedling, har riksdagen ansett av billigheten påkallat,
att jämväl dessa, åtminstone i den män deras inkomster av råtobakshandeln
utgjort någon mera väsentlig del av deras sammanlagda inkomst
av arbete, förslagsvis 50 procent, tillerkännas ersättning för den förlust,
som sålunda kan komma att åsamkas dem. Dylik ersättning har emellertid,
på sätt jämväl skall gälla beträffande importhandlandena, ansetts
icke böra utgå, där verksamheten drivits såsom kommissions- eller agenturaffär,
och icke heller till andelsförening för odlare av svensk råtobak.
Till grund för bestämmandet av de enligt paragrafen utgående
ersättningsbeloppens storlek skall, där fråga är om ersättning till råtobakshandlande,
i likhet med vad enligt 9 § gäller, läggas den på visst
sätt beräknade medelårsinkomsten.
I fråga om importhandlande med färdiga tobaksvaror har däremot,
då det i allmänhet knappast lärer vara möjligt att avgöra,
huru stor del av deras inkomst av tobakshanteringen, som härflutit från
försäljningen av importerade tobaksfabrikat, varit nödvändigt att söka
utfinna någon annan ersättningsgrund; och har riksdagen i detta hänseende
stannat vid den årliga medelomsättningen av de av vederbörande
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 84 käft. (Nr 261—263.) 3
18
Riksdagens skrivelse Nr 261.
under viss tid före monopolets ikraftträdande direkt importerade cigarrer
och cigarrcigarretter, beräknad efter inköpspriset. Till ledning för uppskattningskommissionernas
beräkningar i detta hänseende bar i 4 § 5
mom. intagits ett stadgande om skyldighet för ersättningssökanden att
till centralkommissionen ingiva, förutom de av honom förda handelsböckerna
för de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande,
jämväl fakturor och verifikationer, ägnade att styrka hans inköp
och försäljning av tobaksvaror under samma tid.
ii §•
De principer, som legat till grund för Eders Kungl. Maj:ts förslag,
i vad det avser ersättning till aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör,
synas riksdagen i huvudsak riktiga. Sålunda lärer, utöver den
enligt 6 och 7 §§ bolaget tillkommande ersättningen för inom tobakstillverkningen
använda materiella tillgångar, gottgörelse skäligen böra
beredas bolaget jämväl för dylika tillgångar, av bolaget övertagna från
något i bolaget ingående företag, ändå att de icke vid monopolets ikraftträdande
av bolaget användas för tobakstillverkning. Likaledes torde
bolaget böra ej mindre, ehuru det icke uppnått den i 8 § 1 mom. stadgade
ålder, komma i åtnjutande av ersättning för förlorad näringsverksamhet
än även erhålla gottgörelse i viss utsträckning för de i anledning
av bolagets bildande av bolaget utbetalade ersättningarna för förlorad
anställning till personer, som förut varit anställda hos något av de särskilda
i bolaget ingående företagen. Slutligen torde billigheten kräva,
att bolaget, utöver vad sålunda till bolaget kan komma att utgå, erhåller
ersättning till skäligt belopp jämväl för vissa av bolaget för fabrikationens
koncentrering havda kostnader av förut ej avsedd art.
Riksdagen är sålunda i själva principfrågan fullt ense med Eders
Kungl. Maj:t. Endast i avseende å några detaljer har riksdagen haft eu
avvikande mening.
Beträffande 1 och 2 momenten har riksdagen sålunda vidtagit ett
par obetydliga ändringar, omedelbart föranledda av och liknande dem,
som, efter vad riksdagen förut framhållit, synts böra vidtagas i 6 §.
I avseende å innehållet i 4 mom. har riksdagen däremot ansett
anledning förefinnas till en ändring av större betydelse. Riksdagen har
nämligen fäst sig vid, att enligt förslaget bolagets rätt till gottgörelse av
där omförmält slag begränsats till att omfatta allenast de av bolaget i
kontanta penningar utbetalta eller utfästa ersättningarna. Enligt vad
av föredragande departementschefen meddelats, lära emellertid åtskilliga
19
Riksdagens skrivelse Nr 261.
av de av bolaget särskilt till företagsledarna utgivna ersättningarna
hava av bolaget utbetalats i form av stamaktier i bolaget. Då jämväl
de på dylikt sätt utgivna ersättningarna, åtminstone i den mån
stamaktierna vid likvidationen visa sig äga värde, måste anses representera
en av koncentrationen förorsakad utgift för bolaget, lärer det
få anses med billigheten överensstämmande, att bolaget jämväl för
dessa ersättningar erhåller gottgörelse efter de i 4 mom. eljest stadgade
grunder; och bar riksdagen därför ansett orden »i penningar»
i detta moment böra utgå. Självfallet torde emellertid vara, att
gottgörelse till bolaget för de på ovan angivet sätt såsom ersättning
utlämnade stamaktierna icke kan komma att utgå med högre
belopp än vad som vid bolagets likvidation belöper å ifrågavarande
aktier. Dessutom torde i sådana fall, där den i stamaktier lämnade
personliga ersättningen närmast kan anses hava utgjort en del av inlösningssumman
för själva företaget — något som enligt uppgift lärer
hava varit fallet i avseende å vissa av de av bolaget efter dess bildande
och oberoende av den ursprungliga inlösningsplanen övertagna företag —
någon särskild gottgörelse av här omförmält slag icke böra ifrågakomma,
då nämligen dylik gottgörelse måste anses inbegripen i den bolaget
tillkommande ersättningen för förlorad näringsverksamhet.
De i 4 mom. stadgade förutsättningarna för erhållande av sådan
gottgörelse, som i momentet omförmäles, hava av riksdagen jämkats i
överensstämmelse med de av riksdagen i 9 § 2 mom. vidtagna ändringarna.
Såsom av föredragande departementschefen framhålles, skulle det
emellertid, då aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör har i gång
ett betydande antal fabriker inom tobakstillverkningen, vara en fördel
för monopolets utövare att vid monopolets ikraftträdande få omedelbart
träda in och fortsätta tillverkningen i de fabriker, som kunde finnas
lämpliga att övertaga. De underhandlingar i dylikt syfte, som av departementschefen
förts med bolagets styrelse ledde emellertid, efter vad departementschefen
anmärker, icke till något resultat, ehuru det vid underhandlingarna
ställdes i utsikt, att vid bestämmandet av ersättningen åt bolaget
vissa för bolaget fördelaktiga modifikationer i de föreslagna ersättningsgrunderna
kunde komma att medgivas såsom vederlag för ett tillmötesgående
från bolagets sida i nu angivna hänseende. Riksdagen har under
sådana omständigheter ansett sig böra, under förutsättning av ett dylikt
tillmötesgående efter det riksdagen numera i huvudsak bifallit Eders
Kungl. Maj:ts förslag, giva momenten 3 och 5 i merberörda ersätt
-
20 Riksdagens skrivelse Nr 261.
ningsgrunder en för bolaget ur ersättningssynpunkt gynnsammare
avfattning.
Vad först beträffar 3 mom., bar mot detsamma i dess av Eders
Kungl. Maj:t föreslagna lydelse anmärkts, att det skulle komma att giva
ett för bolaget mindre tillfredsställande ersättningsresultat så till vida,
som dels de båda för bolaget i vinsthänseende synnerligen ofördelaktiga
organisationsåren 1912 och 1913 medräknats i den sjuårsperiod, som
skulle läggas till grund för medelhandelsvinstens bestämmande, dels ock
bolaget icke för de i bolaget ingående företag, som ej haft att uppvisa
någon medelhandelsvinst, skulle komma i åtnjutande av någon ersättning
efter medelnettoförsäljningsvärdet. Dessa omständigheter synas
ock hava av en motionär beaktats, i det nämligen i en inom andra
kammaren väckt motion bland annat yrkats, att vid bestämmandet av
ersättning åt aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör skulle tillses,
att de i bolaget ingående företagen icke försattes i »en för dem
ogynnsammare belägenhet, än om de beräknades fortfarande kvarstått
såsom fristående företag». I enlighet med sagda yrkande har riksdagen,
under den ovan angivna förutsättningen, ansett ersättningen till bolaget
kunna bestämmas till summan av de belopp, som enligt de i 8 § stadgade
grunder skulle hava utgått till de särskilda i bolaget ingående
företagen, för den händelse dessa vid monopolets ikraftträdande ännu ägt
bestånd, med iakttagande likväl, att vid medelhandelsvinstens och medelnettoförsäljnings
värdets beräknande hänsyn skall tagas allenast till åren
1907—1911 med frånräknande av det bästa och det sämsta året.
Med denna bestämmelse skulle alltså de för bolaget i vinsthänseende
ogynnsamma organisationsåren 1912 och 1913 icke komma att utöva någon
inverkan å storleken av det till bolaget utgående ersättningsbeloppet,
varjämte bolaget för sådana i bolaget ingående företag, vilka under
femårsperioden 1907—1911 icke haft att uppvisa någon medelhandelsvinst,
skulle erhålla ersättning efter medelnettoförsäljningsvärdet.
Vidkommande slutligen 5 mom. har riksdagen, som visserligen
funnit sig icke kunna bifalla ett av enskild motionär framställt yrkande,
att ersättning måtte tillerkännas bolaget för alla de verkliga kostnaderna
för bolagets organisation och fabrikationens koncentrering, likväl —
fortfarande under den ovan angivna förutsättningen — ansett ersättning
böra lämnas bolaget åtminstone för vissa dylika kostnader, även där dessa
icke kunna sägas vara av den art, att de omedelbart lända monopolets
utövare till nytta eller besparing i kostnad. Riksdagen syftar härvid
närmast å de kostnader, som bolaget vid sitt bildande fått vidkännas
för stämplar å obligationer, förlagsinteckningar samt stam- och pre
-
21
Riksdagens skrivelse Nr 261.
ferengaktier ävensom å dfe av bolaget till de finansierande bankerna
ntgivna kapitalrabatterna å obligationslån och preferensaktiekapital. För
dessa utgifter — i fråga om en post dock med viss reduktion — samt
för de av föredragande departementschefen i motiveringen till Eders
Kungl. Maj:ts förslag omförmälda kostnaderna för uppskattningskommissionernas
arbete m. m. har riksdagen, sedan föreliggande uppgifter i
ämnet av vederbörande utskott granskats, ansett bolaget kunna tillerkännas
ersättning med 850,Q00 kronor, ett belopp, som med 600,000 kronor
överstiger vad som enligt departementschefens beräkningar skulle komma
att till bolaget utgå enligt det förevarande momentet i dess av Eders
Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.
12 §.
I likhet med föredragande departementschefen anser riksdagen nödvändigt
att genom stadganden om särskilda understöd för sådana fall, där
dylikt kan anses av behovet påkallat, komplettera de i det föregående meddelade
bestämmelserna om ersättning för förlorad anställning eller sysselsättning
inom tobakstillverkningen. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag
skulle dylikt understöd av härtill anslagna medel kunna tilldelas den, som
på grund av monopolets införande gått förlustig sin förut innehavda verksamhet
inom tobaksindustrien samt till följd härav saknar utväg att sig försörja,
dock .endast för så vida han icke erhållit ersättning enligt någon av
förordningens föregående paragrafer. Enligt riksdagens mening torde
emellertid en dylik inskränkning i understödsrättens omfattning kunna
medföra, att understöd icke finge utgå i åtskilliga fall, där ömmande
omständigheter förelåge. Det förhåller sig nämligen, enligt vad som
upplysts, så, att ett jämförelsevis stort antal av de inom tobakstillverkningen
sysselsatta arbetarna äro behäftade med kroppsliga lyten och
därför endast med stor svårighet lära kunna komma att inom annat
yrke förtjäna sitt uppehälle. Det har därför synts riksdagen med billigheten
överensstämmande, att dylika arbetare, som på grund av monopolets
införande betagas möjlighet att försörja sig inom tobaksindustrien
och därigenom råka i ekonomiskt betryck, må kunna, även om de
för sin förlorade näringsverksamhet erhållit en ersättning, som under
normala förhållanden skulle varit tillfredsställande, från statens
sida beredas något ytterligare bistånd. Enahanda synes förhållandet
vara i avseende å sådana personer, som på grund av ålder, sjukdom
eller annan omständighet kunna anses äga särskild svårighet att annorledes
förskaffa sig uppehälle. Riksdagen har fördenskull gjort ett tillägg
22 Riksdagens skrivelse Nr 261.
till 11 § i Eders Kungl. Maj:ts förslag av den innebörd, som av det
ovan sagda framgår.
Då det särskilt i sådana fall, där såväl ersättning som understöd
kunna ifrågasättas, torde vara av vikt, att prövningen rörande de i båda
avseendena framställda anspråken kommer att handhavas av samma
myndighet, har riksdagen vidare företagit den ändringen i Eders Kungl.
Maj:ts förslag, att å centralkommissionen överflyttats jämväl befogenhet
att handlägga inkomna understödsärenden; och har det därvid ansetts
lämpligt, att tiden för ingivande av ansökan om understöd, vilken eljest
synts kunna förkortas till sex månader efter monopolets ikraftträdande,
i fall, då sökanden anmält anspråk på ersättning enligt 9 §, utsträckes
till en månad efter det underrättelse om kommissionens beslut i ersättningsfrågan
blivit till honom avsänd.
I analogi med eu förut omförmäld, av riksdagen vidtagen ändring
beträffande de i 9 § omförmälda personliga ersättningarna har slutligen
tillagts en bestämmelse av innehåll, att på centralkommissionen må
ankomma att bestämma, huruvida tillerkänt understödsbelopp skall åt
sökanden utbetalas eller tillgodokomma honom i form av livränta på sätt
i 9 § 7 mom. omförmäles.
Riksdagen övergår härefter till att i korthet beröra några motionsvis
framställda önskemål, vilka icke hava avseende å själva författningsförslagen
och därför icke lämpligen kunnat i det föregående behandlas.
I likhet med vad i vissa motioner framhållits anser riksdagen de
av Eders Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i monopolbolagets styrelse
ur statsintressets synpunkt böra förbjudas att innehava aktier i bolaget;
och har riksdagen därför funnit sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla
om meddelande av dylikt förbud.
Jämväl därutinnan delar riksdagen den av vissa motionärer uttalade
meningen, att monopolbolagets verkställande direktör bör väljas
av styrelsen. Vid sådant förhållande och då i de upprättade förslagen
till stiftelseurkund och bolagsordning icke bestämt uttalats, att verkställande
direktören skall väljas av styrelsen, icke av bolagsstämman, har
riksdagen ansett sig böra hemställa om ett förtydligande i berörda
hänseende.
23
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Vad slutligen beträffar en motionsvis gjord framställning om närmare
reglering genom statens medverkan av förhållandet mellan monopolbolaget
och dess arbetare, finner riksdagen sig böra framhålla önskvärdheten
av, att arbetarna hos ett företag, vilket såsom monopolbolaget
skulle hava ensamrätt till viss yrkesverksamhet i hela riket,
i möjligaste mån säkerställas mot risken att genom ett på grund av
framtida koncentrering, av driften eller av liknande anledning föranlett
avskedande bliva berövade möjligheten till fortsatt försörjning genom
sitt yrkesarbete. En viss garanti för, att arbetarnas intressen vid
införande av statsmonopol i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts förslag
icke komma att bliva förbisedda, synes ligga redan däri, att halva
antalet ledamöter i monopolbolagets styrelse skola utses av Eders
Kungl. Maj:t. Enligt riksdagens förmenande torde visserligen kunna
ifrågasättas, huruvida icke någon ytterligare åtgärd för arbetarnas
säkerställande kunde vidtagas. I detta avseende har erinrats om att
den anordning, som förefinnes vid de enskilda järnvägarna, visat sig
tillfyllestgörande. För monopolbolaget skulle dess tillämpning dessutom
innebära en viktig garanti för driftens ostörda gång. Riksdagen har
emellertid icke ansett sig böra i anledning av motionärernas nu berörda
framställning göra någon särskild hemställan utan endast velat framhålla
en del önskemål, förvissad om, att Eders Kungl. Maj:t icke skall
underlåta att vidtaga de åtgärder i nu ifrågasatta hänseenden, som arbetarnas
berättigade intressen skäligen må anses kräva.
De av riksdagen vidtagna ändringarna i de ersättningsgrunder,
som av Eders Kungl. Maj:t föreslagits, hava, under förutsättning att
det i 11 § upptagna alternativet B. kommer till tillämpning, beräknats
föranleda en höjning i de utgående ersättningsbeloppen av sammanlagt.
3,800,000 kronor, därav på aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör
skulle belöpa en summa, något överstigande 2,700,000 kronor.
Medan enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag hela det för monopolets
införande och utövning erforderliga kapitalet uppskattades till 55,000,000
kronor, skulle sålunda efter de av riksdagen vidtagna ändringarna
detta kapital, därest icke, såsom dock är antagligt, de uppkommande
ökningarna i ersättningsbeloppen åtminstone till någon del kunna
täckas inom ramen av de i Eders Kungl. Maj:ts förslag upptagna
säkerhetsmarginalerna, komma att stiga till 58,800,000 kronor, därav
24
Riksdagens skrivelse Nr 261.
42.300.000 kronor skulle, i stället för enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag
beräknade 38,500,000 kronor, åtgå till inlösen, ersättningar och
understöd samt till bestridande av kostnader för uppskattningskommissionernas
arbeten och monopolbolagets bildande. Då i enlighet med
föreskriften i 2 § i det upprättade förslaget till kontrakt mellan
staten och monopolbolaget staten skall vara skyldig att såsom likvid
för vad staten till bolaget upplåter och överlåter mottaga stamaktier i
bolaget dels till belopp av 18,000,000 kronor dels ock, därest hela
likvidsumman överstiger 40,000,000 kronor, till det ytterligare belopp,
varmed likviden kommer att överstiga sistberörda summa, skulle
staten sålunda hava att övertaga stamaktier i bolaget för 2,300,000
kronor utöver de 18,000,000 kronor, som enligt Eders Kungl. Maj:ts
förslag beräknats. Under ovan angivna förutsättningar skulle staten
alltså hava att för monopolets genomförande anskaffa ett kapital, som
med 2,300,000 kronor skulle överstiga det av Eders Kungl. Maj:t beräknade.
Då riksdagen emellertid av skäl, för vilka förut redogjorts, ansett
uppskov med monopollagstiftningens ikraftträdande böra äga rum till
dag under år 1915, som av Eders Kungl. Maj:t bestämmes, och det av åtskilliga
tecken att döma torde vara antagligt, att detta ikraftträdande i
varje fall icke lämpligen lärer kunna försiggå förrän under slntet av
berörda år, har det icke synts nödvändigt eller ändamålsenligt att belasta
1915 års statsreglering med hela den för monopolets införande
beräknade kapitalutgiften. Fastmera har det synts riksdagen tillräckligt
att å sagda års stat uppföra endast ett mindre belopp, förslagsvis
100.000 kronor, till bestridande av kostnaderna för vissa förberedande
åtgärder för monopoliseringens genomförande, och har det för dylikt
ändamål anvisade beloppet erhållit förslagsanslags natur.
I den skrivelse, som riksdagen kommer att avlåta i anledning av
Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 255 angående anslag av lånemedel
för gäldande av kostnader för införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket, bliver riksdagen i tillfälle att särskilt anmäla sitt
beslut i nu ifrågavarande ämne.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen,
som icke kunnat i oförändrat skick bifalla Eders Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition, i anledning av samma proposition och vissa
i ämnet väckta motioner
dels antagit bilagda förslag till förordning angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket samt till förordning om vad iakttagas
Riksdagens skrivelse Nr 261. 25
skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket;
dels ock bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att å statens vägnar med
ett aktiebolag, avsett att i enlighet med de x propositionen bilagt förslag
till stiftelseurkund angivna grunder bildas under benämning aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet och med bolagsordning i huvudsaklig överensstämmelse
med vid propositionen fogat förslag till dylik ordning, träffa
överenskommelse angående utövandet av svenska statens tobaksmonopol
i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen jämväl närlagt förslag
till sådan överenskommelse.
Därjämte får riksdagen, i anledning av vissa inom riksdagen väckta
motioner, anhålla
a) att Eders Kungl. Maj:t vid utfärdandet av instruktion för de
av Eders Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i monopolbolagets styrelse
måtte ålägga dessa ledamöter att i vad på dem ankommer tillse,
dels att under lämplig övergångstid vid försäljning av tobaksvaror
kredit av monopolbolaget beviljas återförsäljare i den omfattning, som
av omständigheterna kan anses påkallad,
dels ock att sådana rabattförmåner lämnas återförsäljare, att i vad
på monopolbolaget beror samt med behörig hänsyn till rådande förhållanden
inom tobakshandeln återförsäljare må äga möjlighet att förvärva
skälig inkomst av sin rörelse;
b) att de ledamöter i monopolbolagets styrelse, som av Eders
Kungl. Maj:t utses, måtte förbjudas att innehava aktier i bolaget; samt
c) att i de upprättade förslagen till stiftelseurkund och bolagsordning
för monopolbolaget uttryckligen måtte stadgas, att bolagets
verkställande direktör skall utses av styrelsen bland de av preferensaktieägarna
valda ledamöterna i styrelsen.
Stockholm den 12 september 1914.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 84 höft. (Nr 261—263.) 4
26
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Förslag
till
förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
I Kap.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
‘Rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror tillkommer
uteslutande staten (monopolrättighet).
Staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av monopolrättigheten,
benämnes i denna förordning monopolets utövare.
Med tobaksvara förstås i denna förordning varje vara, som är
tillverkad av tobak eller däri tobak i någon form ingår, såvitt varan
är avsedd eller ägnad till förbrukning av människor.
Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning
av tobak, jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande
därå av namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma
såsom särskild vara.
2 §•
Införsel till riket av tobak och tobaksvaror må äga rum endast
för monopolets utövares räkning utom i de fall, varom i 9, 21 och 22
§§ förmäles.
3 §•
Odling av tobak för annat ändamål än till prydnad må inom riket
ske allenast i den ordning bär nedan i II kap. sägs.
Riksdagens skrivelse Nr 261.
27
4 §•
Tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara må icke utan
tillstånd av Kungl. Maj:t inom riket innehavas av annan än monopolets
utövare.
Utan hinder härav må dock tobaksodlare under viss tid förvara
sin tobaksskörd, enligt vad i II kap. sägs.
5 §•
Handeln med tobaksvaror är fri, under iakttagande av de i denna
förordning meddelade föreskrifter jämte vad i övrigt gäller angående
handel med tobaksvaror.
Monopolets utövare låter på lämpligt sätt tillhandahålla såväl inom
riket tillverkade som ock importerade tobaksvaror.
6 §•
Specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror
likasom cigarrettpapper och cigarretthylsor må till riket införas endast
med Kungl. Maj:ts tillstånd eller för monopolets utövares räkning, dock
med det i 21 § nämnda undantag beträffande cigarrettpapper.
Specialmaskiner och specialverktyg, varom här är fråga, må ej
heller, utom i fall som i 7 § avses, innehavas av annan än monopolets
utövare.
7 §•
Tillverkning inom riket av i 6 § omförmälda specialmaskiner och
specialverktyg samt av cigarrettpapper och cigarretthylsor må äga rum
endast för monopolets utövares räkning eller med Kungl. Maj:ts tillstånd.
8 §•
Utan hinder av det i 1 § stadgade förbud mot tillverkning av
tobaksvaror må enskild person för eget bruk förfärdiga cigarretter.
9 §•
På prövning av Kungl. Maj:t ankommer, om varor, i vilka tobak
ingår men som icke äro avsedda eller ägnade till förbrukning av män
-
28
Riksdagens skrivelse Nr 261.
niskor, må inom riket tillverkas. När sådant tillstånd lämnas, bestämmer
Kungl. Maj:t tillika de villkor, under vilka tillverkningen må äga rum.
Den, som äger idka tillverkning, varom bär är fråga, må efter tillstånd
av Kungl. Maj:t till riket införa för tillverkningen erfordeldig tobak.
II Kap.
Om tobaksodling.
10 §• . . •
Den, som vill inom riket odla tobak för annat ändamål än till
prydnad, skall varje år, då sådan odling ifrågakommer, före den 1
juli till kontrollstyrelsen eller den, som enligt tillkännagivande är dess
ombud i orten, ingiva skriftlig anmälan i två exemplar enligt av kontrollstyrelsen
fastställt formulär, med noggrann uppgift på storleken och
belägenheten av varje särskild för ändamålet använd eller avsedd jordlott
ävensom på de för den skördade tobakens förvaring under torkningen
avsedda lokaler.
Varje inskränkning i området för anmäld tobaksodling skall jämväl,
på sätt nu är sagt, anmälas hos kontrollstyrelsen eller dess ombud.
Ombyte av torkrum skall på enahanda sätt i förväg anmälas.
Det ena exemplaret av ovan omförmäld a anmälningar skall återställas
till den, som gjort anmälan, försett med anteckning om dagen,
då anmälan skett; det andra exemplaret användes av kontrollstyrelsen
för att läggas till grund för kontrollen och efterföljande granskning
av de lämnade uppgifternas riktighet.
Sedan tiden för odlingsanmälningars ingivande utgått, skall kontrollstyrelsen
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i län, inom vilket
odlare blivit anmäld, lämna uppgift angående odlarna inom länet.
11 §•
Erforderlig kontroll över tobaksodlingen i riket anordnas av kontrollstyrelsen,
som jämväl handhar överinseendet å denna kontroll.
Kontrollpersonalen skall äga obehindrat tillträde till samtliga tobaksodlingar
och torkrum samt hava rätt att av odlarna erhålla alla för
kontrollens utövande nödiga upplysningar.
29
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Kontrollen bekostas av monopolets utövare, dock att inom län,
där icke tobak odlas å minst fem hektar, odlarna själva få vidkännas
kontrollkostnaden i förhållande till odlingens storlek.''
12 §.
All skördad tobak skall förvaras i de anmälda torkrummen.
Omedelbart efter skördens avslutande skola tobaksstånden förstöras,
så att någon efterskörd ej kan ifrågakomma.
Nödigt antal fröplantor må dock kvarlämnas å fältet.
13 §.
Tobaksodlare må inom riket försälja av honom skördad tobak
endast till monopolets utövare. Försäljningen sker i enlighet med prissättning
för inom riket odlad tobak, vilken årligen verkställes av därtill
förordnad prisnämnd, bestående av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande
och fyra ledamöter, bland vilka två företräda tobaksodlarnas intressen och
två utses av monopolets utövare. Kungl. Maj:t tillkommer att utfärda
närmare föreskrifter om ordningen för ledamöternas tillsättande ävensom
instruktion för prisnämnd. Kostnaden för prissättningen bestrides av monopolets
utövare.
Tobak, som icke försäljes till monopolets utövare, må exporteras
under den kontroll, som av Kungl. Magt föreskrives.
Efter den 1 mars året efter skörden må tobaksodlare ej utan
därom före nämnda dag gjord anmälan till kontrollstyrelsen eller dess
ombud i orten innehava tobak.
14 §.
Svettning av tobak må icke av odlare företagas med mindre kontrollstyrelsen
därtill givit tillstånd. Den särskilda kontroll, som kontrollstyrelsen
må anse därvid erfordras, bekostas av odlaren.
15 §.
Tobaksodlare är skyldig ställa sig till efterrättelse de ytterligare
kontrollbestämmelser, som kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade, ävensom
de föreskrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal
i enlighet med denna förordning eller nämnda bestämmelser meddelar.
30
Riksdagens skrivelse Nr 261.
16 §.
Äger annan än den, som gjort odlingsanmälan, del i den odlade
tobaken eller övertages tobaksplantering före skörden av annan än den,
som gjort anmälan, äro i förra fallet samtliga delägare i odlingen och i
fall, där tobaksplantering övertagits av annan än den ursprungliga odlaren,
såväl odlaren som den nye innehavaren i lika mån ansvariga för fullgörandet
av skyldigheter, som enligt denna förordning åligga tobaksodlare.
III Kap.
Om beskattning och försäljning av tobaksvaror.
U §•
Det pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten
(priskurantpriset), äger monopolets utövare bestämma i enlighet
med vad i denna'' förordning stadgas jämte av Kungl. Maj:t godkända
grunder.
18 §.
I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå med ett belopp,
som motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset, nämligen:
för |
cigarrer och cigarrcigarretter ..... |
..... 15 % |
5? |
cigarretter......................................... |
.... 20 „ |
11 |
karvad tobak .................................. |
.... 10 „ |
11 |
spinn-, press- och rulltobak........ |
.... 10 „ |
11 |
snus................................................... |
..... 15 „ |
19 §.
Tobaksvaras priskurantpris skall utsättas å varje förpackning.
20 §.
1 mom. Tobaksvara må förekomma till försäljning inom riket
endast i originalförpackning, försedd genom monopolets utövares försorg
med av Kungl. Maj:t fastställd kontrollstämpel.
31
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Ur sådan förpackning må även större eller mindre del av innehållet
försäljas; dock att cigarretter må säljas i mindre kvantitet än hel
förpackning, endast i fall dylik kontrollstämpel finnes anbragt å varje
cigarrett.
2 mom. Tobaksvara må icke vare sig i hel förpackning eller såsom
del av innehållet i förpackning till allmänheten försäljas efter annat pris
än det å förpackningen utsatta priskurantpriset.
IV Kap.
Om enskildes import av färdiga tobaksvaror.
21 §.
1 mom. Utan hinder av vad i 2 § stadgas må färdiga tobaksvaror
till riket införas för Konungens och medlems av det kungl. huset räkning.
Åvenså må utländska, här ackrediterade sändebud för eget behov hit
införa färdiga tobaksvaror.
2 mom. Kesande, som ankommer från utrikes ort, må för eget
bruk tullfritt medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper intill viss
mindre, av Kungl. Maj:t fastställd kvantitet.
3 mom. Medför resande tobaksvaror i större kvantitet än nu är
sagt, må han, emot erläggande av stadgad tull, för eget bruk därav
införa så stor kvantitet, som av Kungl. Maj:t för dylikt fall fastställts.
4 mom. Medför resande för eget bruk tobaksvaror i större kvantitet
än vad i 3 mom. avses, skall för sålunda överskjutande kvantitet erläggas
dubbelt högre tullavgift än för den i nämnda mom. angivna kvantitet.
5 mom. Tobaksvara, som av resande införes mot tullavgift, skall
vara förpackad; och skall förpackningen, innan varan utlämnas av tullverket,
förses med stämpel, utmärkande varan såsom importerad för
importörens eget bruk.
6 mom. Prov å färdiga tobaksvaror, som medföras av vederbörligen
legitimerad handelsresande, må till riket införas i vanlig ordning,
dock att därvid belöpande tullumgälder skola beräknas i enlighet med
vad i 4 mom. är stadgat beträffande kvantitet, som överskjuter i 3 mom.
omförmäld kvantitet.
22 §.
1 mom. Handlande med tobaksvaror må, utan hinder av vad i 2 §
stadgas, till riket införa dylika varor.
32
Riksdagens skrivelse Nr 261.
2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna
paragraf, skall, vare sig varan direkt förtullas eller uttages från tullager,
jämte den å varan enligt tulltaxan belöpande tull, erläggas en licensavgift,
som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande skatt ävensom
av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare pålägger tobaksvara
med samma priskurantpris för täckande av sina omkostnader och vinst.
Till omkostnader hänföras i detta hänseende alla utgifter, som
monopolets utövare i och för rörelsen får vidkännas med undantag beträffande
egna fabrikat av råmaterialets värde och arbetslöner och beträffande
importerad vara av inköpspris, frakt och tull.
Priskurantpriset bestämmes av monopolets utövare till det belopp,
importören önskar erhålla för varan; skolande licensavgiften inberäknas
i priskurantpriset.
Licensavgiftens belopp uträknas av monopolets utövare efter
framställning av importör i den ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Anser importör, att licensavgiften beräknats för hög,'' äge han att hos
Kungl. Maj:t begära fastställande av avgift.
3 mom. Tobaksvara, som av handlande enligt denna paragraf
till riket införes, skall vara förpackad. Innan förpackningen på importörens
bekostnad försetts med kontrollstämpel och åsatts priskurantpris,
varom i III kap. förmäles, samt importören visat, att han behörigen
erlagt den på varan belöpande licensavgiften, äge importören icke att
förfoga över dylik vara.
23 §.
1 mom. Finnes å tobaksvara eller å förpackning för sådan vara,
avsedd till införsel i riket enligt 22 §, anbragt varumärke, som är för
monopolets utövare registrerat eller erbjuder så stor likhet med dylikt
varumärke, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet
lätt kunna förväxlas, må sådan tobaksvara eller förpackning icke av
annan än monopolets utövare till riket införas.
2 mom. I den mån närmare kontrollföreskrifter rörande enskildes
import av tobaksvaror kunna finnas erforderliga, utfärdas sådana av
Kungl. Maj:t.
Riksdagens skrivelse Nr 261.
33
V Kap.
Ansvarsbestämmelser.
24 §.
Den, som olovligen tillverkar tobaksvaror, straffes med böter från
och med 100 till och med 5,000 kronor eller med fängelse i högst sex
månader.
Aro omständigheterna synnerligen förmildrande, må straffet nedsättas,
dock ej under 10 kronors böter.
Då olovlig tillverkning skett, vare den tillverkade varan ävensom
vid tillverkningen brukad redskap förbrutna.
25 §.
Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke må
införas, må, därest den icke är att enligt tullstadgan anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med
varan förfaras på sätt Kungl. Maj:t förordnar.
26 §.
Den, som utan anmälan, varom i 10 § sägs, odlar tobak för annat
ändamål än till prydnad, straffes med böter från och med 10 till och
med 500 kronor.
27 §.
1 mom. Försäljer tobaksodlare av honom skördad tobak inom riket
till annan än monopolets utövare eller innehar han sådan tobak å
otillåten tid, straffes med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor,
och vare skördad tobak, som av honom innehaves, förbruten.
2 mom. Vägrar tobaksodlare kontrolltjänsteman tillträde till tobaksodling
eller för skördens torkning använda rum eller undandrager han
sig skyldigheten att efter tillsägelse lämna för kontrollens utövande
nödig upplysning, straffes med böter från och med 10 till och med 200
kronor.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 84 käft. (Nr 261—263.) 5
34
Riksdagens skrivelse Nr 261.
3 mom. Tobaksodlare, som förvarar av honom skördad tobak i
annan än vederbörligen anmäld lokal, böte från och med 5 till och med
100 kronor.
4 mom. Uraktlåter tobaksodlare att ställa sig till efterrättelse
vad som enligt denna förordning honom åligger eller de kontrollbestämmelser,
som av Kungl. Maj:t utfärdas, eller föreskrifter, som kontrollstyrelsen
eller vederbörande kontrollpersonal i enlighet med denna förordning
eller nämnda bestämmelser meddelar, straffes, där ej särskilt
ansvar här förut är bestämt, med böter från och med 5 till och med
100 kronor.
28 §.
Befinnes någon, utan att jämlikt bestämmelserna i denna förordning
vara därtill berättigad, innehava tobak i annan form än såsom
färdig tobaksvara, dömes, där han icke är förfallen till straff enligt 24 §
eller 27 § 1 mom., till böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.
Vara, som sålunda olovligen innehaves, vare förbruten.
29 §.
Överträder någon det i 7 § givna förbud eller befinnes någon,
utan att jämlikt denna förordning vara därtill berättigad, innehava
specialmaskin eller specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror, vare
underkastad enahanda straff och påföljd, som i 28 § sägs.
30 §.
1 mom. Saluhåller någon tobaksvara, som icke är försedd med
behörig kontrollstämpel, eller ändrar någon det å tobaksvara anbragta
priskurantpriset, straffes med böter från och med 25 till och med 5,000
kronor eller med fängelse, varförutom varan skall dömas förbruten.
2 mom. Överträder någon vad i 20 § är föreskrivet, straffes, där
ej 1 mom. av denna paragraf är tillämpligt, med böter från och med 10
till och med 1,000 kronor.
Lag samma vare, om någon försäljer tobaksvara, som av enskild
person enligt bestämmelserna i 21 § till riket införts.
31 §.
Den, som utan Kungl. Maj:ts tillstånd eller i strid mot de vid
meddelande av tillstånd givna föreskrifter idkar tillverkning, som i 9 §
avses, straffes med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.
Riksdagens skrivelse Nr 261.
35
32 §.
Gods, som förklarats jämlikt denna förordning förbrutet, skall behandlas
på sätt Kungl. Maj:t förordnar.
33 §.
För överträdelse av denna förordning, som med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, vare
husbonden ansvarig, liksom vore överträdelsen begången av honom själv.
34 §.
1 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
2 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
värdet av tobak eller annan egendom, som jämlikt denna förordning är
att anse såsom förbruten, tillfälle med en tredjedel kronan och med två
tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av
åklagarens andel. Sådan del tillkomme dock ej angivare, då angivelsen
skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot
varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller
underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.
35 §.
Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka
särskilt förordnas att vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger
att åtala förbrytelser, som i densamma äro med straff belagda; och äge
dylik åklagare att anställa undersökning om sådan förbrytelse ävensom
att verkställa beslag å gods, som anses jämlikt förordningens bestämmelser
förbrutet.
36 §.
Åtal för överträdelse av föreskrifterna i denna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol.
37 §.
Finnes för överträdelse av denna förordning stadgad särskild påföljd,
skall densamma tillämpas även i det fall, att den felaktige för överträdelsen
dömes till ansvar enligt allmän strafflag.
36
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Övergångsstadganden.
38 §.
Denna förordning träder i kraft å den dag före utgången av år 1915,
som av Kungl. Maj:t bestämmes.
39 §.
Utan hinder av vad i 2 § av denna förordning stadgas, må tobaksfabrikant,
som hos monopolets utövare visar sig hava före den dag,
då Kungl. Maj ds förordning om monopolets ikraftträdande från trycket
utkommit i Svensk författningssamling, träffat bindande avtal angående
inköp från utlandet av oarbetad tobak, mot företeende av bevis härom
införa sålunda inköpt råvara inom åtta månader från monopolets ikraftträdande
mot erläggande av den å varan belöpande tull.
Sålunda införd tobak må icke till annan överlåtas och skall betraktas,
såsom både den vid tiden för monopolets ikraftträdande tillhört
fabrikantens lager; skolande vad i denna paragraf är stadgat gälla
även sådan oarbetad tobak, som fabrikant vid tiden för monopolets
ikraftträdande bar liggande å tullager här i riket.
40 §.
Färdig tobaksvara, som vid tiden för monopolets ikraftträdande
linnés å tullager bär i riket, må till tullinlandet införas; och skall varan
därvid behandlas på sätt i 22 § 2 mom. stadgas.
41 §.
1 mom. Lager av råtobak eller halvfabrikat ävensom specialmaskiner
och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror, vilka vid
monopolets ikraftträdande innehavas av tobaksfabrikanter och handlande,
må, utan hinder av det i 4 § och 6 § 2 stycket stadgade förbud, fortfarande
av dem inom riket innehavas intill dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes.
2 mom. Sortering och förpackning samt annat arbete, som erfordras
för att bringa i försäljningsfärdigt skick vara, vilken är färdigarbetad
vid tiden för monopolets ikraftträdande, må verkställas av fabrikanten
under högst en månad, räknat från nämnda tidpunkt.
37
Riksdagens skrivelse Nr 261.
42 §.
1 mom. Envar tillverkare av tobaksvaror ävensom envar annan,
som saluhåller tobaksvaror, är skyldig att, i den ordning bärnedan sägs,
med särskilt stämpelmärke låta förse varje tobaksvara, som efter monopolets
ikraftträdande av honom säljes eller eljest utlämnas, där varan icke
redan, på sätt i 19 och 20 §§ eller 22 § 3 mom. sägs, blivit försedd
med priskurantpris och kontrollstämpel.
Sist inom en månad från monopolets ikraftträdande skola alla hos
tillverkare och försäljare befintliga dylika tobaksvaror vara försedda
med stämpelmärke, som nu är sagt.
Stämpelmärkena tillhandahållas genom statskontorets och Kungl.
Maj:ts befallningshavandes försorg till ett pris av 1 krona för 100
stycken.
2 mom. Sist inom fem månader från monopolets ikraftträdande skola
alla hos annan försäljare av tobaksvaror än tillverkare befintliga dylika
varor, vilka icke, på sätt ovan sägs, åsatts priskurantpris samt kontrollstämpel,
vara försedda med ytterligare stämpelmärke till belopp av
5 kronor för förpackning, innehållande cigarrer och cigarrcigarretter,
samt 1 krona för förpackning, innehållande tobaksvara av annat slag.
Stämpelmärkena tillhandahållas på sätt i 1 mom. av denna paragraf
stadgas.
Försäljare, som icke vill erlägga i detta mom. omförmäld stämpelavgift,
äge att med monopolets utövare träffa avtal om övertagande
av sålunda stämpelpliktiga varor.
3 mom. Stämpelmärke skall åsättas varje förpackning på sådant sätt,
att varan icke kan åtkommas, utan att stämpeln brytes. I avseende å
rätt att sälja i denna paragraf avsedda tobaksvaror i mindre kvantitet
än hel förpackning skola gälla enahanda bestämmelser, som i 20 §
för där avsett fall meddelats.
Övriga erforderliga bestämmelser i avseende å stämplingsskyldigheten
och kontrollen över dess fullgörande utfärdas av Kungl. Maj:t.
43 §.
Sedan två månader förflutit efter monopolets ikraftträdande, må tillverkare
av tobaksvaror icke försälja eller eljest utlämna tobaksvara, med
mindre han till monopolets utövare för densamma erlagt licensavgift,
som i 22 § 2 mom. sägs, samt varan åsatts priskurantpris och kontrollstämpel.
38
Riksdagens skrivelse Nr 261.
44 §.
Underlåter tillverkare eller försäljare av tobaksvara att fullgöra
den i 42 § stadgade skyldighet att stämpelbelägga inneliggande lager
av tobaksvaror, straffes med böter från och med 10 till och med 1,000
kronor och gälde dessutom å varan belöpande stämpelavgift.
Lag samma vare, där tillverkare eller försäljare av tobaksvaror,
innan nyssberörda skyldighet inträtt men dock efter monopolets ikraftträdande,
säljer eller eljest utlämnar tobaksvara, utan att den är försedd
med sådant stämpelmärke, som i 42 § 1 mom. sägs.
Överträder tillverkare vad i 43 § stadgats, straffes med böter från
och med 10 till och med 1,000 kronor och gälde dessutom å varan belöpande
licensavgift.
De i 33—36 §§ meddelade föreskrifterna skola äga tillämpning
jämväl vid brott mot dessa övergångsstadganden.
45 §.
Kontrollen över tobaksodlingen inom Blekinge län bekostas av monopolets
utövare så länge den areal, varå tobak där odlas, efter monopolets
ikraftträdande fortfarande uppgår till minst två hektar.
Förslag
till
förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
I Kap.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Till följd av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket skall det åligga staten att i enlighet med här nedan angivna
grunder
39
Riksdagens skrivelse Nr 261.
a) dels inlösa tobak sfabrikant tillhöriga specialmaskiner för tillverkning
av tobaksvaror, vissa andra inventarier samt lager av oarbetad
tobak och halvfabrikat m. m., ävensom utgiva ersättning för värdeminskning
å vissa inventarier,
b) dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för värdeminskning
å fabriksfastighet och vissa därtill hörande inventarier,
c) dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för förlorad näringsverksamhet,
d) dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom tobakstillverkningen
ävensom, i den omfattning här nedan sägs, för förlorad
eller minskad verksamhet inom handeln med råtobak och tobaksvaror.
2 §•
Med tobaksfabrikant förstås i denna förordning envar tillverkare
av tobaksvaror, vilken vid tiden för monopolets ikraftträdande inom riket
för egen räkning idkar dylik tillverkning såsom självständig förvärvsgren.
3 §.
1 mom. För uppskattning av värdet å inventarier och lager, som
skola av staten inlösas, samt för bestämmande av annan ersättning,
som staten skall utbetala, tillsättas särskilda kommissioner med den
sammansättning och befogenhet, som här nedan stadgas.
Dessa kommissioner skola utgöras av:
l:o) en centralkommission gemensam för hela riket; och
2:o) lokala kommissioner.
Lokala kommissioner tillsättas:
a) en för varje särskilt företag, som drivits i sådan omfattning, alt
ägaren varit skyldig att föra handelsböcker, för handläggning av inlösnings-
och ersättningsfrågor, som väckts av företagets ägare, med undantag
för anspråk på ersättning för förlorad anställning, som må tillkomma
ägaren i egenskap av företagets ledare;
b) för varje län, i den mån till följd av framställda ersättningsanspråk
så finnes erforderligt,
dels en kommission för handläggning av frågor om ersättning åt
tobaks fabrikanter, som icke varit skyldiga att föra handelsböcker, ävensom
ersättning åt arbetare, som äro anställda hos dylika fabrikanter,
dels en kommission för handläggning av frågor om ersättning åt
förvaltningspersonal (direktörer, disponenter, fabriksledare, verkmästare,
förmän och kontorspersonal) samt handelsresande,
40
Riksdagens skrivelse Nr 261.
dels en kommission för handläggning av frågor om ersättning åt
arbetare, som är o om förmälda i 9 § 1 mom. a) och e),
dels slutligen en kommission för handläggning av frågor rörande
ersättning till handlande, som i 10 § omförmälas.
2 mom. Centralkommissionen skall bestå av ordförande och sex
ledamöter. Ordföranden och tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses
omedelbart av Kungl. Maj:t.
Övriga tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses sålunda, att
kommerskollegium, efter hörande av för kollegium kända föreningar av
tobaks fabrikanter och av tobaksarbetare inom riket, avgiver förslag a åtta
personer, ägnade att företräda fabrikanternas samt förvaltnings- och kontorspersonalens
jämte handlandenas och handelsresandenas intressen, och å fyra
personer, ägnade att företräda arbetarnas intressen, varefter Kungl. Maj:t
bland de sålunda föreslagna utser inom den förra gruppen två ledamöter
och två suppleanter samt inom den senare gruppen en ledamot och en
suppleant.
Lokalkommission skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden
utses av centralkommissionen. En ledamot utses av statskontoret.
Den andra ledamoten skall, där kommissionen tillsättes för visst företag,
utses av företagets ägare samt i andra fall utses genom val av de ersättningssökande
inom den grupp, vars ersättningsfrågor kommissionen har att
handlägga. Närmare bestämmelser huru sådant val skall äga rum meddelas
av Kungl. Maj:t.
Mot medlem av kommission gälla samma jäv, som i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887 äro stadgade beträffande jäv mot skiljeman.
3 mom. Lokalkommissionernas beslut skola underställas centralkommissionen
och, så fort ske kan, genom rekommenderat brev med
allmänna posten delgivas kronans ombud och vederbörande enskilde
sakägare.
Över lokalkommissions beslut må av kronans ombud och av enskild
sakägare besvär kunna anföras hos centralkommissionen inom 20 dagar,
räknat från det underrättelsen om beslutet blivit till vederbörande avsänd.
4 mom. Centralkommissionen har till huvudsaklig uppgift
att organisera lokalkommissionernas arbete och därvid särskilt
tillse, att enhetliga uppskattningsgrunder av nämnda kommissioner
tillämpas; samt
att efter prövning av lokalkommissionernas beslut och däröver anförda
besvär slutligt fastställa inlösnings- och ersättningsbelopp samt i
övrigt träffa slutligt avgörande angående inlösnings- och ersättningsfrågor.
Centralkommissionens beslut skola, så fort ske kan, till Kungl.
41
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Maj:t ingivas och genom rekommenderat brev med allmänna posten
delgivas vederbörande enskilde sakägare.
Mot centralkommissionens beslut må klagan icke föras.
5 mom. Kronans rätt skall inför kommissionerna bevakas av ombud,
som av Kungl. Maj:t förordnas.
Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av lians inlösnings-
och ersättningsanspråk inför kommissionerna själv eller genom
ombud bevaka sin rätt.
Envar, som påfordrar inlösning av egendom eller gör anspråk på
ersättning enligt denna förordning, vare, för åtnjutande av rätt till dylik
inlösning eller ersättning, skyldig att efter anmaning tillhandahålla
kommissionerna erforderliga handlingar och upplysningar ävensom att,
där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig inför kommissionerna för
att meddela muntliga upplysningar.
Hava flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i
denna förordning avses, åligga nu nämnda skyldigheter envar av dem.
Kommission äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga sakkunniga
personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.
Kostnaden för kommissionernas arbete bestrides av''statsverket.
6 mom. Närmare föreskrifter angående kommissionernas verksamhet
utfärdas av Kungl. Maj:t.
4 §•
1 mom. Envar tobaksfabrikant, som påfordrar inlösning eller
gör anspråk på ersättning enligt denna förordning, åligger att inom
en månad efter monopolets ikraftträdande till centralkommissionen härom
ingiva skriftlig anmälan enligt av centralkommissionen fastställt formulär,
vid äventyr att eljest icke ifrågakomma till dylik förmån.
2 mom.. År tobaksfabrikant skyldig att föra han delsböcker, åligger
honom därjämte vid enahanda äventyr att till centralkommissionen inom
samma tid, såvida icke kommissionen medgivit uppskov, insända sina
handelsböcker för de verksamhetsår, som falla mellan den 1 januari 1907
och den 31 december året innan monopolet träder i kraft, ävensom
vederbörligen avslutat fullständigt bokslut för den tid, som därefter förflutit
intill monopolets ikraftträdande, så specificerat att vid blivande inventering
bokföringens riktighet kan bedömas.
3 mom. Ersättning för förlorad näringsverksamhet må icke åtnjutas,
med mindre tobaksfabrikant inom en månad från monopolets ikraftträdande
dels tillhandahåller monopolets utövare tillverkningsx-ecept och
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 84 höft. (Nr 261—263.) 6
42
Riksdagens skrivelse Nr 261.
eljest erforderliga upplysningar, som sätta monopolets utövare i tillfälle
att framställa enahanda varor, som av fabrikanten tillverkats, dels till
monopolets utövare avlämnar en till vederbörande registreringsmyndighet
ställd behörig anmälan, att han upphört med sin rörelse och förty begär,
att de för hans rörelse använda och registrerade varumärken varda
ur registret avförda, dels ock till monopolets utövare avlämnar förbindelse,
varigenom han medgiver, att monopolets utövare må för sin räkning
registrera de i fabrikantens rörelse inom riket använda varumärken,
även om i desamma ingå fabrikantens namn eller firma eller namn på
fabrikanten tillhörig fast egendom.
4 mom. Den, som gör anspråk på ersättning enligt 9 §, är
skyldig att, vid det i 1 mom. stadgade äventyr, enligt av centralkommissionen
fastställt formulär därom göra anmälan till centralkommissionen
inom en månad efter monopolets ikraftträdande.
Vad nu är sagt skall jämväl äga tillämpning på den, som vill
bevara den i 9 § 2 mom. d) för visst fall stadgade rätt att framdeles
åtnjuta ersättning för förlorad anställning, och har kommissionen, där
dylik anmälan göres, att bestämma det belopp, med vilket full ersättning
i sådant fall skall utgå.
5 mom. Den, som gör anspråk på ersättning enligt 10 §, är, vid det
i 1 mom. härovan stadgade äventyr, skyldig att enligt av centralkommissionen
fastställt formulär därom göra anmälan till centralkommissionen inom en
månad efter monopolets ikraftträdande. Det åligger honom därjämte vid
enahanda äventyr att till centralkommissionen inom samma tid, såvida icke
kommissionen medgivit uppskov, insända sina handelsböcker för de fyra
närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande jämte, vad beträffar
i 10 § 1 mom. a) avsedd handlande, fakturor och verifikationer, ägnade att
styrka hans inköp och försäljning av tobaksvanor under samma tid.
6 mom. Tobaksfabrikant, som vill vara vid rätt till ersättning för
förlorad näringsverksamhet bibehållen, är vid det i 1 mom. stadgade äventyr
skyldig att inom en månad från den dag, då Kungl. Majds förordning
om monopolets ikraftträdande från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
till bankinrättning, som Kungl. Majd anvisar, överlåta sina utestående
varufordringar hos tobakshandlare för inkassering under villkor,
att inkasserade belopp redovisas till överlåtaren en gång i månaden, att
vad som från en gäldenär influtit, fördelas mellan överlåtarna i förhållande
till beloppet av deras fordringar hos samme gäldenär samt att fordringar,
som icke inom tolv månader från ikraftträdandet blivit inbetalda, återlämnas
till överlåtarna.
Kostnaden för ifrågavarande inkassering gäldas av staten.
Biksdagens skrivelse Nr 261.
43
5 §•
1 mom. A inlösnings- och ersättningsbelopp, som av centraikommissionen
fastställts, erlägger staten fem procent ränta, räknat från och
med dagen för monopolets ikraftträdande till utbetalningsdagen; dock
att å ersättningsbelopp, varom i 9 § 2 mom. d) förmäles, ränta beräknas
från och med den dag, den ersättningsberättigade skildes från sin anställning
hos monopolets utövare.
2 mom. Angående utbetalning av fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp
förordnar Kungl. Maj:t på vederbörandes framställning.
II Kap.
. Särskilda bestämmelser angående inlösning och ersättning.
6 §•
1 mom. Tobaksfabrikant skall äga påfordra, att staten inlöser:
1) specialmaskiner för den tillverkning av tobaksvaror, som fabrikanten
vid tiden för monopolets ikraftträdande utövar, oavsett om de
äro hänförliga till lös eller till fast egendom, samt lösa inventarier,
uteslutande eller huvudsakligen användbara för sådan tillverkning; allt
dock endast försåvitt maskinerna och inventarierna äro i fabrikantens
ägo vid tiden för monopolets ikraftträdande och bevisligen varit sedan
den 1 augusti 1914 regelbundet i bruk för tobakstillverkning inom riket;
2) fabrikanten tillhörigt, inom riket befintligt (fritt disponerat eller
å tullager liggande) lager av oarbetad tobak och halvfabrikat ävensom
av förbrukningsartiklar uteslutande användbara för tobakstillverkningen,
varvid iakttages, att inlösningsskyldigheten omfattar endast:
a) fullgod vara; samt
b) så stort lager, som med hänsyn till den största årstillverkning,
som fabrikanten haft under de mellan den 31 december 1906 och den
1 januari 1914 fallande verksamhetsåren, kan anses motsvara normala
behovet.
Inlösningspriset för egendom, som i detta mom. avses, bestämmes
efter vad egendomen av kommissionerna prövas skäligen vara värd, med
hänsyn tagen till dess fortsatta användbarhet för tillverkning av tobaksvaror.
\id värdering av lager av oarbetad tobak användes inköpspriset
44 Riksdagen skrivelse Nr 261.
såsom utgångspunkt utan hänsyn till mer eller mindre tillfälliga prisfluktuationer.
2 mom. Åtnöjes tobaksfabrikant icke med inlösningspris, som fastställts
å utländsk förtullad råtobak, äger ban att vid återutförsel av varan
under behöriga tullkontroller erhålla restitution av erlagd tull.
Hos fabrikant eller hos annan inneliggande lager av utländsk
råtobak, som det icke enligt vad ovan sagts åligger staten att inlösa
och som ej heller genom frivillig överenskommelse övertages för monopolets
räkning, må även exporteras med rätt för ägaren att erhålla
restitution av erlagd tull.
3 mom. Därest för tobakstillverkningen använda inventarier, som
icke jämlikt 1 mom. äro föremål för inlösen, kunna anses komma att
undergå värdeminskning till följd av upphörandet av fabrikantens tillverkning,
skall fabrikanten äga påfordra ersättning för denna värdeminskning.
Ersättning för värdeminskning enligt detta moment utgår endast
om inventarierna icke enligt lag äro hänförliga till fast egendom och
om de äro i fabrikantens ägo vid tiden för monopolets ikraftträdande
samt bevisligen varit sedan den 1 augusti 1914 regelbundet i bruk
för tobakstillverkning inom riket.
Ersättning för värdeminskning utgår med högst ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan vad egendomen av kommissionerna prövas
skäligen vara värd och det pris, som under normala förhållanden kan
antagas vara påräkneligt vid egendomens försäljning.
4 mom. Därest monopolets utövare genom frivillig överenskommelse
med ägaren förvärvar inventarier, som i 3 mom. avses, förfaller
ägarens rätt till ersättning enligt sagda mom.
7 §•
1 mom. Därest tobaksfabrikant tillhörig och för hans tobakstillverkning
använd fabriksfastighet kan anses komma att undergå värdeminskning
till följd av upphörandet av fabrikantens tillverkning, skal!
fabrikanten äga påfordra ersättning för denna värdeminskning.
Vederbörande kommission har vid prövning av anspråk, som här
avses, att uppskatta det saluvärde, som, under förutsättning av tobakstillverkningens
upphörande, må anses belöpa å fastigheten eller den del
därav, som användes för den ifrågavarande tillverkningen.
Skulle det sålunda uppskattade saluvärdet understiga, vad som
motsvarar 15 gånger den omkostnad (beräknad hyra), varom i 8 §
2 mom. förmäles, skall skillnaden anses såsom värdeminskning och
gottgöras fabrikanten.
45
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Vid värdeuppskattning, som här avses, tages jämväl hänsyn till
inventarier, vilka enligt lag äro hänförliga till fast egendom, dock med
undantag av sådana som jämlikt 6 § 1 mom. blivit föremål för inlösen.
2 mom. Idkar aktiebolag tobakstillverkning i förhyrd fastighet,
och äges denna fastighet av innehavare av aktiemajoriteten i bolaget,
må ersättning för värdeminskning enligt nu angivna grunder tillkomma
fastighetens ägare.
3 mom. Därest monopolets utövare genom frivillig överenskommelse
med ägaren förvärvar fastighet, som i denna § avses, förfaller
ägarens rätt till ersättning enligt denna §.
Ersättning för värdeminskning utgår icke för fastighet, som till
den ersättningsberättigade överlåtits efter utgången av juni månad 1913,
för såvitt icke fastigheten redan vid nämnda tidpunkt användes för
tobakstillverkning.
4 mom. Idkas tobakstillverkning i förhyrd lokal, skall, därest 2 mom.
av denna paragraf icke kommit till tillämpning, monopolets utövare vara
förpliktad övertaga fabrikantens hyreskontrakt angående sådan lokal,
så framt detsamma upprättats eller förnyats före den 1 augusti 1914
och vid monopolets ikraftträdande fortfarande äger gällande kraft.
8 §•
1 mom. Tobaksfabrikant, vilken enligt lag varit skyldig att föra
handelsböcker och som sedan den 1 januari 1909 idkat oavbruten tillverkning
av tobaksvaror, äge att, på sätt här nedan förmäles, erhålla
ersättning för förlorad näringsverksamhet.
2 mom. Sålunda ersättningsberättigad tobaksfabrikant, som företer
lagligen förda handelsböcker över tillverkningen, äger erhålla ersättning
till belopp motsvarande högst tolv och en lialv gånger medeltalet
av den handelsvinst, som tobakstillverkningen enligt nedan angivna
grunder befinnes hava givit för de mellan den 31 december 1906 och
den 1 januari 1914 fallande verksamhetsåren, därvid dock det bästa
och det sämsta årsresultatet icke medräknas (medelhandelsvinsten).
Ersättningen utgår för verksamhetstiden från ingången av år 1904
till dagen för monopolets ikraftträdande med ett belopp motsvarande fem
gånger medelhandelsvinsten, vilket ersättningsbelopp ökas med:
en halv medelhandelsvinst för varje helt kalenderår företaget varit i
verksamhet såsom tobaksfabrikant under åren ............... 1899—1903
en femtedels d:o d:o » » ............... 1889—1898
en tiondedels d:o d:o före år ............... 1889;
46
Riksdagens skrivelse Nr 261.
varvid dock iakttages, att därest verksamheten varit nedlagd minst
ett år i följd, hänsyn icke tages till därförut liggande verksamhetstid.
Vid bedömande av frågan, huru länge fabrikanten, på sätt i denna
§ avses, idkat tobakstillverkningen, bortses från sådan ändring i äganderätten
till företaget, vilken ej kan anses hava inneburit bildande av
nytt affärsföretag.
Såsom handelsvinst respektive förlust å rörelsen upptages vad
vederbörande kommission vid undersökning av affärens handelsböcker
finner utgöra årsresultatet av rörelsen, sedan affären, i den mån det
icke förut skett, belastats med 5 procent ränta å det egna kapital,
som enligt kommissionernas uppskattning under året i verkligheten
använts i affären.
Vid undersökning av handelsböckerna och beräkning av handelsvinsten
skall särskilt tillses,
att tillgångar och skulder ävensom vinster och förluster, vilka icke
hava något direkt eller indirekt samband med fabriksrörelsen, frånskiljas;
att tillgångarna under perioden upptagits till sitt verkliga värde,
alltså varken för lågt eller för högt;
att skulderna under perioden upptagits i enlighet med verkliga
förhållandet;
att, ifall egen fabriksfastighet använts, hyra eller därmed jämförlig
kostnad för fastigheten påförts till minst så stort belopp, som motsvarar
skälig hyra för fastigheten eller den del därav, som använts för tobakstillverkningen,
därvid iakttages, att såsom med hyra jämförlig kostnad
skall anses 5 procent ränta å det av kommissionerna uppskattade fastighetsvärdet
jämte skälig underhållskostnad och avskrivning;
att skatter vederbörligen påförts;
att ifall fabriksrörelsen icke belastats med lön till verkställande
direktör, disponent eller motsvarande ledare, sådan omkostnad avräknas
till det belopp, som prövas skäligt i jämförelse med motsvarande omkostnad
vid företag av liknande omfattning;
att nödiga avskrivningar ägt rum under perioden; samt
att i övrigt inga åtgärder vidtagits, vilka obehörigt inverkat på
årsresultatet.
3 mom. Har ersättningsberättigad tobaksfabrikants handelsvinst
under åren 1907—1913 visat ökning eller minskning, som ej kan anses
vara av tillfällig natur, må kommissionerna kunna efter sig företeende
omständigheter öka eller minska det enligt 2 mom. fabrikanten tillkommande
ersättningsbeloppet med högst 10 procent; dock att nämnda ersätt
-
Riksdagens skrivelse Nr 261. 47
ningsbelopp icke i något fall må överstiga tolv och en halv gånger
medelhandelsvinsten.
4 mom. Enligt 1 mom. ersättningsberättigad tobaksfabrikant, som
ehuru lagligen skyldig att föra handelsböcker icke kan förete sådana,
äger erhålla ersättning enligt de i 2 mom. stadgade grunder efter av
kommissionerna för varje särskilt fall verkställd uppskattning.
5 mom. Därest i 1 mom. avsedd tobaksfabrikant icke under den
i 2 mom. omförmälda sjuårsperioden haft att uppvisa någon medélhandelsvinst
å sin rörelse och sålunda icke kommer i åtnjutande av ersättning
enligt 2 eller 4 mom., skall han i stället äga utbekomma ersättning
med ett belopp, motsvarande en tiondedel av medeltalet av årliga nettoförsäljningsvärdet
å av honom försålda tobaksvaror av egen tillverkning
under de mellan den 1 januari 1907 och den 31 december 1913 fallande
verksamhetsåren, därvid dock det bästa och det sämsta året icke medräknas
(medelnetto försäljningsvärdet).
6 mom. Skulle den enligt 2, 3 eller 4 mom. fabrikant tillkommande
ersättningen uppgå till lägre belopp än en tiondedel av medelnettoförsäljningsvärdet,
så beräknat som i 5 mom. sägs, äger han i
stället åtnjuta ersättning enligt sistberörda moment.
7 mom. Tobaksfabrikant, vilken drivit sin rörelse i så ringa omfattning,
att han icke varit skyldig att föra handelsböcker, äger att
erhålla personlig ersättning efter vad i 9 § sägs.
9 §-
1 mom. Personlig ersättning skall tillkomma:
a) verkställande direktör eller disponent, fabriksledare, verkmästare,
förman eller arbetare, vilken vid tiden för monopolets ikraftträdande är,
i sin egenskap av inom tobakshanteringen yrkesutbildad, inom samma
näring stadigvarande sysselsatt, härunder även inbegripna på enahanda
sätt sysselsatta tobaksarbetare, som för fabrikants räkning arbeta i hemmet
(hemarbetare);
b) tobaksfabrikant, som i 8 § 2 eller 4 mom. avses, försåvitt bland
affärens omkostnader ingått eller vid handelsvinstens uppskattande enligt
samma mom. beräknats avlöning till honom såsom ledare av företaget.
c) tobaksfabrikant, som i 8 § 7 mom. avses; ’
d) handelsresande eller plats för sälj are i tobaksvaror, vilken vid tiden
för monopolets ikraftträdande är stadigvarande anställd hos tobaksfabrikant;
e)
person, vilken, utan att vara inom tobakshanteringen yrkesutbildad,
vid tiden för monopolets ikraftträdande är stadigvarande anställd vid
48 Riksdagens skrivelse Nr 261.
fabrik, kontor, lager eller fabriksbod, använda av tobaksfabrikant för hans
tobakstillverkning.
2 mom. Såsom villkor för erhållande av dylik ersättning gäller:
a) att personen vid monopolets ikraftträdande är svensk medborgare;
b) att personen vid monopolets ikraftträdande uppnått, därest han
är inom tobakshanteringen yrkesutbildad, minst 18 års ålder och eljest minst
21 års ålder;
c) att personens inkomst av arbete under de fyra närmaste kalenderåren
före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig
del härflutit av inom riket utövad sådan verksamhet, som i 1 mom.
avses; samt
i fråga om de i 1 mom. a), b), d) och e) omförmäla personer,
d) att personen icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande
anställning hos monopolets utövare; dock att den, som erhållit
anställning hos monopolets utövare, skall äga utbekomma hela det av
centralkommissionen fastställda ersättningsbeloppet, därest han inom
två år från tiden för monopolets ikraftträdande blivit utan eget förvållande
skild från anställningen, samt tre fjärdedelar av samma belopp,
därest han inom fem år från nämnda tid blivit utan eget förvållande
från anställningen skild.
3 mom. Ersättningen utgår, på sätt här nedan sägs, med vissa
gånger medeltalet av den vederbörligen styrkta årsinkomst (medelårsinkomst),
vilken för de två närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande
verkligen åtnjutits eller, i det i 1 mom. b) avsedda fall, såsom
avlöning beräknats för de två sista år, som i där omförmäla uppskattning
ingått. Härvid tages ej hänsyn till sådan förbättring av avlöningsvillkoren,
vilken inträtt efter år 1911, för så vitt ej giltiga skäl för
dylik förbättring prövas hava förelegat.
4 mom. Till de i 1 mom. a), b) och c) omförmälda personer utgår
ersättning med belopp motsvarande en medelårsinkomst för den verksamhetstid,
som omfattar de fyra närmaste kalenderåren före monopolets
ikraftträdande. För varje tidigare helt verksamhetsår ökas ersättningen
med två femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant
verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår utöver
fyllda 21 år. Ersättningen må icke i något fall utgå med högre belopp
än fem gånger medelårsinkomsten.
5 mom. Till person, som i 1 mom. d) avses, utgår ersättning
med belopp motsvarande en halv medel år sinkomst för den verksamhetstid,
som omfattar de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande.
För varje tidigare helt verksamhetsår ökas ersättningen med en
49
Riksdagens skrivelse Nr 261.
femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant verksamhetsår
motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår utöver fyllda
21 år. Ersättningen må icke i något fall utgå med högre belopp än
fyra gånger medelårsinkomsten.
6 mom. Till person, som i 1 mom. e) avses, utgår ersättning med
en halv medelårsinkomst, beräknad på sätt i 3 mom. här ovan angivits.
7 mom. Centralkommissionen må, när särskilda omständigheter därtill
föranleda och den ersättningsberättigade det medgiver, förordna, att ersättning
varom i denna paragraf förmäles skall, ökad med tio procent, i
stället för att till ersättning stag aren på en gång utbetalas, tillgodokomma
honom i form av livränta.
10 §.
1 mom. Ersättning skall vidare tillkomma:
a) handlande, som idkar import av utländska cigarrer och cigarrcigarretter;
samt
b) handlande med svensk eller utländsk råtobak;
dock att sådan ersättning ej utgår till annan än den, som utövat
verksamheten för egen räkning (ej till kommissionär eller agent, ej heller
till förening av tobaksodlare).
2 mom. Såsom ytterligare villkor för handlandes rätt till dylik
ersättning gäller:
a) att han utövar den verksamhet, som här avses, vid monopolets
ikraftträdande samt utövat densamma under de fyra närmaste kalenderåren
där förut;
b) att lian vid monopolets ikraftträdande är svensk medborgare;
c) att han icke erhållit anställning hos monopolets utövare;
å) beträffande handlande, som i 1 mom. a) avses, att han i medeltal
under de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande inom
riket försålt av honom direkt från utlandet importerade cigarrer och cigarrcigarretter
till värde, som utgjort minst 33 procent av hela hans försäljning
av tobaksvaror under samma tid; samt
beträffande handlande, som i 1 mom. b) avses, att hans inkomst av
handel med råtobak i medeltal under de fyra närmaste kalenderåren före
monopolets ikraftträdande utgjort minst 50 procent av lians medelinkomst
av arbete under samma tid.
3 mom. Ersättning till handlande, som avses i 1 mom. a), utgår
med ett belopp, motsvarande en tiondedel av hans medelomsättning av direkt
importerade cigarrer och cigarr cigarr etter under de fyra närmaste kalender
Bihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 84 höft. (Nr 261—263.) 7
50
Riksdagens skrivelse Nr 261.
åren före monopolets ikraftträdande, beräknad efter inköpspris. I inköpspriset
inräknas tull, frakt och andra med importen förbundna kostnader.
4 mom. Till grund för beräkning av ersättningen till handlande,
som i 1 mom. b) avses, lägges medeltalet av den nettoinkomst, nämnda
verksamhet enligt av kommissionerna verkställd granskning av vederbörandes
handelsböcker lämnat under de fyra närmaste kalenderåren före monopolets
ikraftträdande/ skolande ersättningen utgå för nämnda fyraårsperiod med
en halv medelårsinkomst, samt för varje helt kalenderår, under vilket verksamheten
där förut utövats, med en femtedels medelårsinkomst, dock högst
med två och en halv gånger medelårsinkomsten.
11 §■
Beträffande aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker skola i
avseende å inlösning och ersättning gälla följande särskilda bestämmelser
:
A.
1 mom. Vad i 6 § 1, 3 och 4 mom. är stadgat angående inlösen
av vissa maskiner och lösa inventarier samt om ersättning för värdeminskning
å vissa inventarier skall äga tillämpning ej blott beträffande
dylika maskiner och inventarier, vilka vid tiden för monopolets iikraftträdande
äro i bolagets ägo och bevisligen varit sedan den 1 augusti 1914
regelbundet i bruk i någon bolaget tillhörig fabrik, utan även beträffande
sådana, som av bolaget övertagits från något i bolaget ingående företag
och vilka vid övertagandet varit i bruk inom någon av bolaget inlöst
fabrik, men vid tiden för monopolets ikraftträdande icke vidare av bolaget
användas; skolande, därest sådana maskiner eller inventarier före den
1 augusti 1914 äro av bolaget realiserade till lägre pris än det till vilket
de av bolaget övertagits, bolaget äga rätt till gottgörelse för den härigenom
lidna förlusten.
2 mom. Likaledes skall vad i 7 § 1 och 3 mom. är stadgat angående
ersättning för värdeminskning å vissa fastigheter äga tillämpning
ej mindre å bolaget tillhörig fastighet, som vid monopolets ikraftträdande
är i bruk för tobakstillverkning, än även å fastighet, som av bolaget
övertagits från något i bolaget ingående foretag samt därvid av den i
7 § 1 mom. angivna anledning undergått värdeminskning; och skall,
därest dylik fastighet före den 1 augusti 1914 av bolaget avyttrats till
51
Riksdagens skrivelse Nr 261.
lägre pris än det, till vilket fastigheten av bolaget övertagits, bolaget
äga rätt till gottgörelse för den härigenom lidna förlusten.
3 mom. Ersättning för förlorad näringsverksamhet skall utgå
enligt de i 8 § angivna grunder, så jämkade, som här nedan sägs.
l:o) Bolagets handelsvinst under åren 1907—1913 skall beräknas
sålunda att, sedan för vart och ett av de företag, som uppgått
i bolaget och för åren 1907—1911 haft att uppvisa medelhandelsvinst,
handelsvinsten respektive förlusten å rörelsen för vart av åren 1907—
1911 uträknats, med ledning härav beräknas årsresultatet av samtliga
ifrågavarande företags rörelse, betraktade såsom om de utgjort en affär,
varefter bland de sålunda erhållna årsresultaten jämte bolagets egna
årsresultat för åren 1912 och 1913 det bästa och det sämsta uteslutas.
Medeltalet av de fem återstående årsresultaten anses utgöra bolagets
medelhandelsvinst.
2:o) För bestämmande av det antal gånger medelhandelsvinsten,
varmed ersättningen till bolaget skall utgå, uträknas först för varje i
bolaget ingående särskilt företag det ersättningsbelopp, som med hänsyn
till företagets medelhandelsvinst för åren 1907—1911 och företagets
ålder, beräknad såsom om företaget fortfarande ägde bestånd den 31
oktober 1914, skulle hava utgått enligt de i 8 § angivna grunder. Förhållandet
mellan summan av dessa ersättningsbelopp och summan av
de särskilda företagens nyss berörda medelhandelsvinster anger det tal,
varmed bolagets på ovan under l:o) angivet sätt beräknade medelhandelsvinst
skall multipliceras för erhållande av det ersättningsbelopp, som
till bolaget skall utgå.
4 mom. Har i anledning av bolagets bildande bolaget före den 1
augusti 1914 utbetalat eller med bindande verkan utfäst sig att utbetala
ersättning för förlorad anställning till person, förut anställd hos något
av de särskilda i bolaget ingående företagen och tillhörande någon av
de i 9 § 1 mom. omförmälda kategorier av ersättningsberättigade, skall
bolaget av staten äga utbekomma gottgörelse härför till belopp, motsvarande
vad bolaget betalt eller utfäst sig att betala, dock högst med
det belopp, som skulle hava utgått till samma person enligt de i 9 §
angivna grunder, så jämkade, som här nedan sägs.
Gottgörelse till bolaget beräknas endast under förutsättning:
a) att den person, som av bolaget tillerkänts ersättning, fortfarande
är i livet;
b) att personen icke är ersättningsberättigad enligt 9 § i denna
förordning;
c) att personen vid monopolets ikraftträdande är svensk medborgare;
52
Riksdagens skrivelse Nr 261.
d) att personen vid den tid, då han av bolaget tillerkändes ersättning,
uppnått, därest lian är inom tobakshanteringen yrkesutbildad, minst
18 års ålder och eljest minst 21 års ålder;
e) att personens inkomst av arbete under tiden den 1 januari
1908—31 maj 1912 uteslutande eller till väsentlig del härflutit av inom
riket utövad sådan verksamhet, som i 9 § 1 mom. avses; samt
f) att personen icke erhållit någorlunda motsvarande anställning
hos bolaget.
Vid fastställandet av gottgörelsens storlek skall i stället för den i
9 § 3 mom. omförmälda årsinkomsten tagas årsinkomsten för åren 1910
och 1911; och skall vid tillämpning av vad i 9 § 4 och 5 mom.
stadgas i stället för där stadgade fyraårsperiod tagas till utgångspunkt
tidsperioden den 1 januari 1908—31 maj 1912.
5 mom. Utöver vad här förut i denna § är stadgat äger bolaget
av staten åtnjuta ersättning jämväl för kostnader av förut ej avsedd art,
vilka bolaget i och för fabrikationens koncentrering bevisligen fått vidkännas,
dock allenast i den mån det kan visas, att monopolets utövare
av de vidtagna åtgärderna har nytta samt besparing i kostnad.
B.
Därest aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör sist inom tid, som
av Kungl. Maj:t bestämmes, avgiver en till Konungen ställd förbindelse,
avfattad i överensstämmelse med bilaga I till denna §, skola, i stället
för 3 och 5 mom. här ovan, följande bestämmelser tillämpas.
I stället för 3 mom.:
Ersättning för förlorad näringsverksamhet skall utgå med summan
av de belopp, som enligt de i 8 § stadgade grunder skulle hava utgått
till de särskilda i bolaget ingående företagen, därest dessa vid tiden för
monopolets ikraftträdande ännu ägt bestånd, med iakttagande likväl, att
vid medelhandelsvinstens och medelnetto försäljningsvärdets beräknande hänsyn
skall tagas allenast till åren 1907—1911 med frånräknande av det
bästa och det sämsta året.
I stället för 5 mom.:
Utöver vad här förut i denna § är stadgat, äger bolaget av staten
åtnjuta ersättning jämväl för kostnader av förut ej avsedd art, vilka bolaget
i och för fabrikationens koncentrering fått vidkännas, med ett belopp av
850,000 kronor.
Riksdagens skrivelse Nr 261.
53
III Kap.
Angående understöd.
12 §.
1 mom. Har någon genom monopolets införande förlorat anställning
eller sysselsättning inom tobakstillverkningen och är han ej enligt här
ovan givna regler berättigad till ersättning härför, må, där skälig anledning
är att antaga, att han till följd härav kommer att sakna utväg
att sig försörja, skäligt understöd av härtill anslagna medel kunna med
visst belopp för en gång honom tilldelas. På centralkommissionen ankommer
att bestämma, huruvida tillerkänt belopp skall åt under stödstag aren utbetalas
eller honom tillgodokomma i form av livränta på sätt i 9 § 7 mom. är
stadgat.
2 mom. Ben, som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annan
omständighet anses äga särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle, må
kunna, ändå att ersättning enligt 9 § till honom utgår, tilldelas understöd
varom i 1 mom. sägs.
3 mom. Vill någon komma i åtnjutande av understöd, varom här
ovan är stadgat, ingive ansökan härom till centralkommissionen inom
sex månader från monopolets ikraftträdande; dock att den, som anmält
anspråk på ersättning enligt 9 §, äger tid att ingiva ansökan om understöd,
intill dess en månad förflutit sedan underrättelse om centralkommissionens
beslut i ersättningsfrågan blivit till honom avsänd.
Denna förordning träder i kraft å dag, som Kungl. Maj:t bestämmer.
54
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Bilaga I till 11 § i er sättning sför ordning en
Sedan förordningarna angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket samt om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket blivit av riksdagen antagna,
förbinder sig härmed aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker att:
l:o) från den dag, då monopolet träder i kraft, upplåta till monopolets
utövare ny ttj anderätten till de fabriks fastigheter med därtill hörande
fasta inventarier, i vilka bolaget för närvarande driver tillverkning av
tobaksvaror, och vilka monopolets utövare sist eu månad före ikraftträdandet
förklarar sig vilja övertaga, emot den hyra, som i avseende
å bolagets egna fastigheter varit i bolagets böcker debiterad för året
1913, samt i avseende å av bolaget förhyrda fastigheter den hyra, som
bolaget självt enligt gällande hyreskontrakt skall betala, med rätt för
monopolets utövare att för varje i bolagets ägo varande fastighet sist
vid tillträdet bestämma hyrestidens längd, dock högst till fem år från
den fardag, som infaller närmast före monopolets ikraftträdande;
2:o) låta monopolets utövare under den närmaste månaden före
monopolets ikraftträdande inventera bolagets inventarier och lager av
råvaror, halvfabrikat och utensilier uti de fabriker, som monopolets utövare
förklarat sig vilja övertaga; skolande denna inventering ske i
närvaro av ombud för bolaget och därvid nödig handräckning av bolaget
lämnas; samt
3:o) jämväl å dagen för monopolets ikraftträdande till monopolets
utövare överlåta de bolagets inventarier och förråd av råtobak, halvfabrikat
och utensilier, som monopolets utövare vid denna tidpunkt önskar
övertaga; ägande monopolets utövare rätt att förfoga över denna egendom,
oberoende av om inlösningsbeloppen härför blivit av kommissionerna
fastställda eller ej.