Riksdagens skrivelse Nr 257.
1
Nr 257.
Uppläst och godkänd i första kammaren den 10 september 1914.
» » »i andra kammaren den 11 september 1914.
Riksdagens skrivelse, nr 257, till Konungen, i anledning av
väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ordnande av det mindre jordbrukets kreditförhållanden.
(Sammansätta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
Vid innevarande års senare riksdag hava enskilda motionärer hemställt
att »riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta utarbeta och i erforderliga delar för nästa riksdag framlägga
förslag till ordnande av det mindre jordbrukets kreditförhållanden i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som innefattas i ett i
motionerna refererat, inom jordbruksdepartementet år 1913 utarbetat
förslag med de ändringar däri, som föreslogos av de år 1913 tillkallade
sakkunnige, samt till de ändringar i gällande lag om bankrörelse och
övriga lagbestämmelser, som må finnas erforderliga för förslagets genomförande.
))
Frågan om beredande av en lämplig rörelsekredit åt det mindre
jordbruket har sedan lång tid tillbaka stått på dagordningen här i landet.
Därom vittna icke allenast det intresse, varmed detta spörsmål
från olika håll omfattats, utan även den mångfald olika förslag, som utarbetats
i syfte att söka vinna en lösning av frågan. Det torde icke
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 82 käft. (Nr 257 259.)
Riksdagens skrivelse Nr 257.
2
heller kunna förnekas, att kreditförhållandena, sådana de ställa sig för
de mindre jordbrukarna i landet, äro synnerligen otillfredsställande. För
anskaffande av lån hava nämligen dessa å ena sidan nödgats vända sig
till kreditinrättningar, vilkas lånerörelse, om man i vissa fall undantager
sparbankerna, långt ifrån varit anpassad efter jordbrukarnas behov
av driftkredit. A andra sidan hava de av naturliga skäl icke i större
utsträckning kunnat begagna sig av den kreditform, som bereder utövarna
av handel och industri en billig kredit, nämligen växelkrediten
på kort tid. Det har under sådana omständigheter synts uppenbart, att
åtgärder till undanröjande av de nuvarande olägenheterna äro av behovet
påkallade. Av de utredningar i detta ämne, som hittills verkställts, framgår
ock, hurusom hos statsmakterna en allvarlig strävan gjort sig gällande
att söka förbättra denna jordbrukarnas oförmånliga ställning.
Om det sålunda icke rått någon meningsskiljaktighet i avseende å
behovet av förbättrade kreditförhållanden för det mindre jordbruket,
hava däremot meningarna varit delade beträffande det sätt, varpå kreditbehovet
lämpligast borde tillgodoses.
I ett hänseende torde emellertid numera enighet hava uppnåtts,
nämligen däri att man för att vinna en tillfredsställande lösning av frågan
bör bygga på föreningsväsendets grund. De olika förslagen förorda
nämligen enhälligt anlitande av denna utväg. Beträffande däremot
själva organisationen av föreningarna skilja sig förslagen ej oväsentligt
från varandra, om man också, såsom motionärerna framhålla, nu synes
kunna utgå därifrån, att det inom jordbruksdepartementet senast utarbetade
förslaget med däri sedermera föreslagna jämkningar i det stora
hela på ett ganska lyckligt sätt torde få anses lösa denna del av frågan.
Det lärer icke heller kunna bestridas, att med en dylik organisation
föreningsväsendet erbjuder synnerligen stora fördelar. Motionärerna
hava i detta avseende erinrat, hurusom därigenom kravet på enhetlig
och kraftig ledning av rörelsen bleve tillgodosett, att en fullt sakkunnig
revision av de lokala föreningarnas förvaltning skulle vinnas
ävensom att centralföreningarna bleve både solida och lämpliga mellanhänder
mellan de lokala föreningarna och den allmänna penningmarknaden.
Vidkommande härefter den viktigaste delen av frågan, eller på vilket
sätt medel lämpligen böra anskaffas för beredande av lån åt föreningsmedlemmarna,
hava naturligen ganska olika meningar gjort sig
gällande. Enligt vad den i motionerna intagna redogörelsen utvisar,
föreligga i detta avseende tre olika system, nämligen statslån, anlitande
av befintliga penninginrättningar, i främsta rummet sparbankerna, samt
Riksdagens skrivelse Nr 257-
3
slutligen inlåning direkt från allmänheten, i samband varmed dock även
andra särskilda utvägar skulle anlitas, nämligen växeldiskontering på
kort tid i riksbanken och för sträckningar ur en statslånefond.
Vad det först angivna systemet angår eller att staten skulle träda
emellan genom beviljande av lån, synes den verkställda utredningen
giva vid handen, att ensamt denna utväg icke lämpligen kan eller bör
komma i fråga.
Beträffande härefter förslaget att för ändamålet anlita redan befintliga
penninginrättningar, har denna utväg förordats av 1910 års sakkunniga.
Detta system har även kommit till användning i åtskilliga
främmande länder. Det synes emellertid vara ovisst, huruvida eu verkligt
tillfredsställande lösning härigenom står att vinna. Motionärerna
framhålla i sådant avseende, att verksamheten icke nått någon egentlig
omfattning annat än på sådana håll, där vederbörande bankinstitut eller
dess ledare visat intresse för saken. Enligt riksdagens mening är det
ock uppenbart, att förhållandena härvidlag måste komma att ställa sig
mycket olika på olika orter. Vad särskilt våra sparbanker angår, lärer
det icke kunna förnekas, att dessa redan nu, i den mån sådant låtit sig
göra, på mångahanda sätt bisprungit jordbrukarna, men det är också
helt naturligt, att detta icke kunnat ske i önskvärd omfattning och att
varjehanda svårigheter härvidlag gjort sig gällande. Det må för övrigt
erinras, att sparbankerna här i landet äro synnerligen ojämnt fördelade
inom de olika länen. Om det därför under sådana förhållanden ej synes
möjligt att ensamt på denna väg nå målet, lärer man dock för frågans
lösning kunna räkna på möjligheten av samarbete med sparbankerna.
1913 års sakkunniga hava emellertid tänkt sig en annan utväg,
nämligen den, att rätt till inlåning från allmänheten skulle medgivas
centralföreningarna. Tanken härpå härleder sig naturligen från den rätt
till dylik inlåning, som genom 1911 års banklag medgavs kooperativa
föreningar, såvitt det gällde inlåning från egna medlemmar. Om det
också icke kan förnekas, att en dylik åtgärd eller medgivandet av inlåningsrätt
från allmänheten, såsom ock av motionärerna med styrka
framhålles, vore ägnat att väsentligt bidraga till frågans lösning, torde
emellertid vissa invändningar kunna, göras mot den sålunda föreslagna
utvägen.
Till en början synes den möjligheten icke vara utesluten, att ett
medgivande av ifrågasatt art måhända skulle framkalla liknande anspråk
från andra korporationer med till äventyrs lika behj ärtan svårt syfte.
Frånsett sålunda frågans rent principiella innebörd och de betänkligheter,
som i sådant avseende kunna resas mot förslaget, hava även andra in
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 257.
vändningar framkommit. Härvid må först erinras, hurusom den ifrågasatta
inlåningsrätten möjligen skulle kunna medföra en för våra sparbanker
ogynnsam konkurrens jämte därmed sammanhängande höjning
av räntefoten. Det torde dock kunna ifrågasättas, om en dylik invändning
kan tillmätas någon egentlig betydelse. Ty, såsom motionärerna
erinra, det lärer väl endast komma ätt gälla belopp, vilka i förhållande
till de högst avsevärda behållningar, som innestå i sparbankerna,
måste anses vara mycket obetydliga. Vidare är att märka, att
jämlikt de sakkunnigas förslag erforderliga medel jämväl skulle erhållas
från andra håll, nämligen dels genom särskilt medgiven växeldiskontering
i riksbanken, varigenom i främsta rummet den kortare krediten
bleve tillgodosedd, dels ock genom försträckningar ur en statslånefond.
Skulle det ur här ovan angivna synpunkter icke möta några betänkligheter
att biträda förslaget om inlåningsrätt från allmänheten,
framträder emellertid med särskild styrka frågan, huruvida centralföreningarna
enligt förslaget erhållit en sådan organisation, att de obetingat
kunna vinna allmänhetens förtroende. Detta är nämligen en nödvändig
förutsättning för att förslaget må kunna realiseras.
Enligt riksdagens mening synes det härvidlag vara nödigt, att centralföreningarna
underkastas bestämmelser, i trygghetsavseende fullt jämförliga
med dem, som gälla för sparbankerna. Om så icke blir fallet,
komma nämligen ett slags mindervärdiga sparkassor att tillskapas, vilket
vore till skada icke blott för dem själva, utan även för sparbankerna.
Genom en fullt betryggande organisation skulle å andra sidan möjlighet
beredas för uppkomsten av ett slags jordbrukssparbanker. Det kapital,
som i sådant fall uppkomme genom inlåning, skulle då uteslutande avses
till förlagslån. Härigenom skulle ock tillfälle beredas för allmänheten
att insätta sina besparingar även å orter, där sådan möjlighet nu saknas
på nära håll.
Skärskådar man förslaget ur den här ovan angivna synpunkten,
synes man böra medgiva, att de särskilda anordningar, som i nyssnämnda
avseende föreslagits, i det stora hela torde få anses vara tillfredsställande
; och har riksdagen velat erinra om följ ande huvudpunkter
i förslaget. Enligt detta skulle sålunda centralförening registreras
såsom ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet, varjämte
godkännande från det allmännas sida skulle lämnas av Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Medlem i centralförening (underförening)
kan endast vara godkänd jordbrukskreditförening, vilken äger ingå
med en eller flera insatser; och må dessa ej bestämmas till lägre
Riksdagens skrivelse Nr 257. 5
belopp än 400 kronor på var. Dessa medlemmar synas alltså kunna
jämställas med huvudmännen i sparbankerna.
h ör att vinna godkännande skall centralförening bestå av minst 10
under föreningar med ett sammanlagt insatskapital av minst 6,000
kronor. Denna bestämmelse motsvarar sparbankslagens föreskrift, att
till grundfond för sparbank skall tillskjutas ett belopp av minst 2,000
kronor. Vidare må framhållas, hurusom underförening skall ansvara
för centralföreningens förbindelser med ett belopp, motsvarande minst
tjugu gånger det sammanlagda insatsbelopp, med vilket underföreningen
ingått i centralföreningen.
Vad beträffar centralföreningens kassareserv, skall sådan redovisas
i tillgångar, bestående av statens eller därmed likställda obligationer
eller andra lätt realiserbara värdepapper, skolande denna kassareserv
tillsammans med inneliggande kassa motsvara minst Vio av beloppet av
de hos centralföreningen insatta medlen.
Vidare skola av årsvinsten, efter avdrag av eventuell brist från
föregående år, minst 15 procent avsättas till reservfond, intill dess denna
uppgår till ett belopp, motsvarande minst hälften av underföreningarnas
sammanlagda ansvarighetsbelopp.
Slutligen må erinras, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, i sammanhang
med godkännande av centralförening, har att förordna ombud
att å det allmännas vägnar utöva tillsyn å föreningens verksamhet,
vilket ombud jämväl skall deltaga i den årliga revisionen av centralföreningens
förvaltning.
På sätt riksdagen förut erinrat, torde den organisation, centralföreningarna
enligt förslaget skulle erhålla, i det stora hela få anses
vara betryggande. Under sådana förhållanden vill det synas, som om
de invändningar, vilka kunna göras emot den för centralföreningarna
föreslagna rätten till inlåning från allmänheten, icke vore av avgörande
betydelse, ävensom att ett fruktbärande samarbete med sparbankerna
skulle kunna genomföras, så att kreditföreningarna av dessa kunde erhålla
lån mot en ränta, vilken med hänsyn till den säkerhet föreningarna
erbjuda borde kunna beräknas billigare än för vanliga lån mot namnsäkerhet.
I varje fall synes det vara av vikt att hålla öppen möjligheten att
jämväl på annat sätt än genom den föreslagna rätten till inlåning från
allmänheten anskaffa nödiga medel, exempelvis genom de redan antydda
åtgärderna, växeldiskontering på kort tid i riksbanken samt försträckningar
ur eu statslånefond. Inom riksdagen har ock ifrågasatts, huruvida
icke anstalter borde kunna träffas för upprättande av en för hela landet
6
Riksdagens skrivelse Nr 257.
gemensam centralbank, där staten garanterade visst belopp. För ändamålet
erforderliga medel synas lämpligen kunna erhållas från statens
pensionsfond.
Då riksdagen i likhet med motionärerna finner det vara angeläget,
att frågan snarast möjligt på ett tillfredsställande sätt ordnas, har
riksdagen för sin del icke tvekat att besluta en skrivelse i ämnet
till Eders Kungl. Maj:t. Riksdagen håller nämligen före, att ett uttalande
från riksdagens sida bör i sin mån vara ägnat att bidraga till
en snar lösning av frågan utan att därigenom riksdagens rätt att pröva
blivande förslag på något sätt föregripes.
Åberopande vad sålunda blivit anfört, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och i erforderliga delar snarast
möjligt för riksdagen framlägga dels förslag till ordnande av det mindre
jordbrukets kreditförhållanden i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som innefattas i det i motionerna omförmälda, inom jordbruksdepartementet
år 1913 utarbetade förslaget med däri av 1913 års
sakkunniga föreslagna ändringar samt med beaktande jämväl av här
ovan berörda eller andra synpunkter i fråga om lämpligaste sättet för
anskaffande av nödiga penningmedel, dels och förslag till de ändringar
i gällande lag om bankrörelse och övriga bestämmelser, som må finnas
erforderliga för förslagets genomförande.
Stockholm den 11 september 1914.
Med undersåtlig vördnad.