Riksdagens skrivelse Nr 251.

1

Nr 251.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 8 september 1914.

» » »i andra kammaren den 9 september 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om arvsskatt och
skatt för gåva.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 18 samt memorial nr 21 och 25.)

Till Konungen.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 114, av den 29 maj
1914 har Eders Kungl. Majrt, under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokoll över finansärenden dels nyssberörda dag
dels den 14 mars 1913, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

Riksdagen har bifallit Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag
med några få ändringar; och får riksdagen dels till motivering av de
beslutade ändringarna dels ock för angivande av riksdagens ståndpunkt
i vissa delar, där ändring icke vidtagits, anföra följande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll 1901 års riksdag, att Kungl.
Maj:t måtte efter verkställd utredning för en kommande riksdag framlägga
förslag till bestämmelser angående arvsskatts utgörande dels för
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 79 höft. (Nr 251). 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 251.

egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för
egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet, ävensom till
de lagbestämmelser i övrigt, som för reglerandet av frågan om arvsskattens
föremål kunde finnas erforderliga.

I nämnda skrivelse erinrade riksdagen, att den svenska lagstiftningen
saknade bestämmelser om, vilka personer skulle vara underkastade
arvsskatt till svenska staten, och uttalade, att från principiell
synpunkt sett arvsskatt för samma egendom icke borde utgå till mer
än ett land, men att, intill dess internationell överenskommelse kunde
uppnås, för varje land måste fastställas de regler, som där ansåges
riktiga. Därvid borde i första rummet hänsyn tagas till arvfallen egendoms
beskaffenhet av lös eller fast samt egendomens befintlighet utom
eller inom landet; varjämte kunde ifrågasättas, huruvida skyldighet att
erlägga arvsskatt borde vara beroende på arvlåtarens egenskap av svensk
eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom eller inom landet.
Beträffande fast egendom borde dennas belägenhet inom eller utom
landet vara avgörande för frågan, huruvida arvsskatt för densamma
skulle erläggas till svenska staten eller icke, och detta utan hänsyn till,
huruvida arvlåtaren vore svensk eller utländsk medborgare eller bosatt
inom eller utom landet. Yad åter anginge lös egendom, kunde meningarna
vara delade. I detta hänseende ansåg sig riksdagen icke utan
föregående utredning kunna uttala något bestämt omdöme. Så mycket
syntes dock kunna sägas, att, om den lösa egendom, som utländsk medborgare
efterlämnade i Sverige, här gjordes till föremål för beskattning,
svenska staten ej borde utkräva skatt för sådan lös egendom, som svensk
man efterlämnade i utlandet, samt att däremot, om arvsskatt ej utkrävdes
för utländsk mans här i landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefunnes
för svenska staten att avstå från skatt för den lösa egendom,
som svensk man efterlämnade i utlandet; och den omständigheten, att
ett annat land arvsbeskattade egendom, som svenska staten ansåge sig
berättigad att beskatta, kunde ej utgöra tillräckligt skäl för svenska
staten att avstå sin beskattningsrätt, men måhända kunde det anses
billigt, att i sådant fall det i utlandet erlagda skattebeloppet finge avdragas
från behållningen i boet.

Stadgandena i förevarande ämne återfinnas i 3 § av lagförslaget.
Enligt detta författningsrum skall arvsskatt utgå:

a) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av
utlänning, vilken vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven;
dock ej för fast egendom i land, där arvsskatt icke uttages
för i Sverige belägen dylik egendom;

3

Riksdagens skrivelse Nr 251.

b) för bär i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats av annan
avliden utlänning än i a) sägs.

Med sådan förmögenhet som i b) omförmäles förstås enligt paragrafen:
fast egendom här i riket, egendom, som utgör beståndsdel av
anläggnings- eller driftkapital för företag inom riket, samt aktier, lotter
eller andelar i sådant företag.

Det faller genast i ögonen, att Eders Kungl. Maj:t i sitt förslag i vissa
delar icke följt de anvisningar, 1901 års riksdag lämnade. Beträffande till
en början fast egendom innebar riksdagens uttalande anslutning till
territorialitetsprincipen, under det att Eders Kungl. Maj:ts förslag under
viss förutsättning sträcker svenska statens skatteanspråk utöver det egna
landets gränser. I denna punkt innebär förslaget en avvikelse från
såväl de sakkunnigas förslag som den proposition, vilken förelädes
förra årets riksdag. I fråga härom har chefen för finansdepartementet
enligt ovan omförmälda protokollsutdrag för den 29 maj 1914 uttalat,
att skattefrihet i Sverige för fast egendom i utlandet visserligen borde
tillämpas i förhållande till de främmande länder, som i sin lagstiftning
tillämpade motsvarande princip, men att sådan skattefrihet icke borde
utsträckas att gälla fast egendom i länder, vilka resa anspråk på arvsskatt
för fast egendom, belägen utanför det egna landet.

Vad departementschefen sålunda anfört har riksdagen funnit vara
värt beaktande, och riksdagen har sålunda icke haft någon erinran att
göra mot förslaget i denna del.

Åven i fråga om lös egendom utsträckes enligt Eders Kungl. Maj:ts
förslag den svenska statens anspråk på arvsskatt utöver den av 1901 års
riksdag antydda gräns. Emellertid är att märka, att bestämmelserna i 3 §
kompletteras av vad som stadgas i 30 §. Enligt sistnämnda stadgande
ankommer på Konungen att, där skatt enligt förordningen skall utgå
för lös egendom, som efterlämnats utom riket, och arvsskatt för egendomen
därstädes erlagts, efter ansökan medgiva motsvarande nedsättning
i den skatt, som på Samma egendom här belöper; dock att vad sålunda
stadgats icke skall äga tillämpning med avseende å här i riket nedlagd
förmögenhet.

Om sålunda enligt förslaget den svenska staten, ändock den uttager
arvsskatt av lös egendom, som utländsk medborgare efterlämnar i Sverige
— nämligen därest utlänningen varit härstädes bosatt — likväl, i strid
med riksdagens nyssnämnda anvisning, utkräver skatt även för sådan
lös egendom, som svensk man efterlämnat i utlandet, så låter den dock
sitt sistberörda skatteanspråk stå tillbaka för det anspråk på skatt för

4

Riksdagens skrivelse Nr 251.

samma egendom, som framställes av den stat, där egendomen efterlämnats.
Enahanda förhållande gäller svenskt skatteanspråk på lös egendom,
efterlämnad utomlands av här i landet bosatt utländsk medborgare.
Härom uttalade de av chefen för finansdepartementet, jämlikt nådigt
bemyndigande den 14 maj 1910 tillkallade sakkunniga — vilkas förslag
till förordning om arvsskatt och skatt för gåva med en del mindre ändringar,
som emellertid icke beröra nu ifrågavarande punkt, upptagits i
den föreliggande propositionen — att de trodde sig genom de föreslagna
bestämmelserna i huvudsak och så långt, enligt de sakkunnigas mening,
hänsynen till den svenska statens intresse i ifrågavarande avseende medgåve,
hava följt den av riksdagen givna anvisningen, om än förslaget
icke kunnat till bokstaven ansluta sig till densamma.

Riksdagen har funnit sig kunna biträda Eders Kungl. Maj:ts förslag
i denna punkt.

Den befogenhet att medgiva avdrag för till utländsk stat erlagd
arvsskatt, som enligt 30 § skall tillkomma Konungen, avser enligt, förslaget,
såsom nämnt, endast lös egendom. Då nu samma förslag innebär,
att under viss förutsättning även fast egendom i utlandet skall
kunna bliva föremål för arvsskatt till Sverige, torde enahanda skäl, som
tala för möjlighet till avdrag i fråga om arvsskatt för lös egendom, böra
föranleda, att befogenheten för Kungl. Maj:t att medgiva sådant avdrag
utsträckes att omfatta även de hithörande fall, då arvsskatt skall utgå
för fast egendom, som efterlämnats utom riket. Med anledning härav
har riksdagen ansett, att ordet »lös» framför »egendom» i första satsen i
30 § bör utgå.

I 6 § av förslaget finnas sammanförda bestämmelser rörande beräkning
av värdet å olika slag av tillgångar i dödsbo, bestämmelser,
som i det hela motsvara dem, vilka i gällande stämpelförordning återfinnas
i olika punkter under 8 § A). I en av de i berörda hänseende
föreslagna bestämmelserna har riksdagen vidtagit en ändring.

I punkt 8 av nu gällande föreskrifter stadgas bland annat:

Aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar
må icke beräknas till lägre värde än det, som därå vid dödstillfället
var det i allmänhet gällande.

Motsvarande bestämmelse i den nu föreslagna 6 § avser endast
sådana värdehandlingar, som noteras å inländsk eller utländsk börs, och
har sålunda erhållit en snävare omfattning än den nu gällande. Då detta
icke synes vara påkallat, har riksdagen ansett punkten böra utvidgas att

Riksdagens skrivelse Nr 251. 5

avse jämväl icke börsnoterade värdehandlingar. För dessa har det under
normala förhållanden påräkneliga priset synts böra vara bestämmande
för värdesättningen. I anslutning härtill har riksdagen antagit en ändrad
avfattning av punkten.

Genom 13 § regleras, med hänsyn till dödsbos fördelning i arvsandelar
för arvsskattens bestämmande, de fall då genom testamente
är förordnat, att en person eller flere, var efter annan, skola erhålla
nyttjanderätten till egendom samt att äganderätten till densamma, när
nyttjanderätten eller nyttjanderätterna upphört, skall tillkomma testamentsgivarens
då levande arvingar. Enligt paragrafens bestämmelser skall
vid testators död endast värdet av nyttjanderätten beräknas såsom tillgång
i boet efter denne; värdet av nyttjanderätt, som på grund av innehavares
dödsfall övergår till ny innehavare, beräknas såsom tillgång i
den avlidne innehavarens bo; likaså skall äganderätten anses såsom tillgång
i den siste nyttj anderättsinnehavarens dödsbo. Då Eders Kungl. Maj:ts
förslag bibehåller den nu gällande ordningen, enligt vilken dödsbo skall
förskjuta all arvsskatt för egendom, som tages i beräkning såsom tillgång
i boet efter avliden person, åligger det sålunda enligt förslaget
dödsbo efter avliden nyttjanderättsinnehavare att förskjuta arvsskatt,
som belöper på egendom, vilken övergår till ny nyttjanderättsinnehavare
eller ny ägare.

13 § omfattar även sådana fall, då enligt testamente nyttjandeeller
äganderätt skall tillträdas vid annat tillfälle än förre innehavarens
frånfälle. I sådana fall åligger det enligt 39 § den skattskyldige att
inom tre månader efter det skattskyldighet inträtt till Kungl. Maj:ts
vederbörande befallningshavande avgiva deklaration till ledning vid
skattens bestämmande. Deklarationen skall innehålla uppgifter om,
bland annat, namn och hemvist för den, från vilken egendomen övergått,
skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens
beskaffenhet och värde.

Med avseende å de i denna del föreslagna bestämmelserna anförde
de sakkunniga (propositionen sid. 52) — vilkas förslag i 13 § Eders Kungl.
Maj:t upptagit — att någon svårighet att tillämpa dem näppeligen syntes
vara att befara, samt att statens rätt att erhålla skatt av varje testamentstagares
andel av kvarlåtenskapen i förhållande till dess värde för testamentstagaren
syntes genom dessa bestämmelser hava erhållit de garantier,
som under föreliggande omständigheter kunde anses erforderliga och
lämpliga, på samma gång som skattskyldigheten överflyttades på de
personer, som rätteligen borde träffas av densamma.

13 §.

6

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Erinrande om vad kommitterade sålunda anfört, uttalade statskontoret
i sitt över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtande den
meningen, att, även om statskontoret måste giva de sakkunniga rätt uti
deras uttalanden därom, att statens rätt blivit genom de föreslagna
bestämmelserna tillgodosedd på bästa sätt, det dock syntes statskontoret,
som om man i vissa fall gått väl långt i sina krav på skattebelopps
förskotterande av dödsbon efter nyttj and erätts- och avkomsttagare. Rättmätigheten
av att pålägga ett sådant dödsbo sk}7ldighet att förskjuta det
på äganderättsxärdet belöpande skattebeloppet syntes kunna starkt ifrågasättas.
För att icke tala om de fall, där nyttj anderätten måhända varit
den dödes enda eller åtminstone huvudsakliga tillgång, komme det nog
ändå ofta att inträffa, att det bleve förbundet med stora, mången gångoövervinneliga
svårigheter för dödsboet efter eu nyttj anderättsinnehavare
att åstadkomma det penningbelopp, som erfordrades för den på äganderätten
belöpande arvsskatten. På grund härav och då genom det av
de sakkunniga föreslagna deklarationsförfarandet en utväg öppnat sig
att, utan större risk för staten, eftergiva anspråket på skattens förskotterande
av nyttj anderättsinnehavares dödsbo i de fall, som i 13 §
angivas dels i sista punkten av första stycket och dels i andra stycket,
hemställde statskontoret, att nämnda paragraf måtte ändras i syfte att
göra skattskyldighet för efterföljande nyttjanderätt ävensom för äganderätt
beroende på deklaration. Från statskontorets beslut i denna punkt
var eu ledamot skiljaktig.

De betänkligheter, statskontoret uttalat mot bestämmelserna i 13 §,
finner riksdagen förtjänta av beaktande. Och även andra olägenheter
än den av statskontoret framhållna torde åtminstone i undantagsfall
kunna följa av nämnda bestämmelsers tillämpning. Sålunda skulle det
för dödsbo, som förskotterat skatten för nyttjanderättsinnehavare eller
ägare, kunna tänkas möta svårigheter att utfå skatten av denne, då det
nämligen icke lär kunna anses utan vidare klart, vilka medel som stå
boet till buds för tillvaratagande av dess rätt till utfående av förskjuten
arvsskatt. Det förtjänar ävenledes uppmärksammas, att i fall då boet
vore insolvent det till äventyrs kunde vålla staten svårigheter att utfå
skatten direkt av den nye nyttjanderättsinnehavaren eller ägaren.

Om riksdagen trots de framhållna betänkligheterna mot de av Eders
Kungl. Maj:t i 13 § föreslagna bestämmelserna icke velat ansluta sig till
statskontorets ändringsförslag, beror detta på följande omständigheter.

De anförda betänkligheterna i fråga om 13 § rikta sig tydligen
emot tillämpningen på de i nämnda paragraf angivna fall av principen,
att boet skall förskottera arvsskatten. Då man söker bedöma, huruvida

Riksdagens skrivelse Nr 251. 7

betänkligheterna äro av den art, att de böra påkalla ändring i de föreslagna
bestämmelserna, finner man, att liknande svårigheter vid tillämpningen
av nämnda princip som de av riksdagen och statskontoret angivna
kunna tänkas uppstå även i andra än 13 §:s fall. Så snart enligt testamente
viss egendom skall tillfalla någon, som icke tillika är delägare i
dödsboet, kan det för dödsboet bli förenat med svårigheter att åstadkomma
det på ifrågavarande egendom belöpande skattebeloppet eller att,
om detta anskaffats och erlagts, utfå ersättning för förskottet av den i
sista hand skattskyldige. Åven i sådana fall kan vidare tänkas, att boet
är insolvent och att garantien för staten att utfå arvsskatten för nyttjande-
eller äganderätten därigenom reduceras.

Det förhåller sig följaktligen så, att vid tillämpningen av den i
vår arvsskattelagstiftning sedan gammalt härskande principen om boets
skyldighet att förskjuta arvsskatten kunna uppstå vissa olägenheter,
vilka i 13 §:s fall träda särskilt skarpt i dagen.

Emellertid lär tillämpningen av ifrågavarande princip i nu gällande
omfattning icke, såvitt riksdagen har sig bekant, hava medfört
några avsevärda olägenheter. Och man torde därför måhända kunna
förvänta, att densamma även å det här föreslagna utsträckta giltighetsområdet
skall kunna med fördel tillämpas. I varje fall lära olägenheter
icke vara att befara annat än i undantagsfall. Härtill kommer att den
av statskontoret anvisade utvägen att utsträcka deklarationsförfarandets
tillämpning till nu ifrågavarande fall icke synes riksdagen nu böra beträdas.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag kommer deklarationsförfarandet till
användning på arvsbeskattningens område endast i sådana fall, där ingen
domstolsåtgärd förekommer, till vilken stämpelskyldighetens fullgörande
kan anknytas och där förfarandet sålunda i varje fall bereder staten
en säkerhet för skattens utfående, som den nuvarande lagstiftningen ej
giver tillfälle till. I betraktande därav att nämnda förfarande på detta
område är en nyhet, om vars fiskaliska värde man har svårt att på förhand
bilda sig en föreställning och som dessutom, på sätt framhålles i det
ovan omförmälda statsrådsprotokollet för den 14 mars 1913, behöver sin
tid för att intränga i folkmedvetandet, har riksdagen funnit välbetänkt
att icke nu utsträcka dess tillämpning utöver det naturligt begränsade
området av de fall, där ingen domstolsåtgärd kan anlitas för beredande
av fiskalisk säkerhet.

Riksdagen vill emellertid uttala den förvissningen, att Eders Kungl.
Maj:t i anledning av vad riksdagen vid denna punkt anfört skall ägna
särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida de farhågor, åt vilka riksdagen
givit uttryck, komma att, vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser,

25 §.

3 kap.

8 Riksdagens skrivelse Nr 251.

besannas, och att Eders Kungl. Maj:t icke skall underlåta att i så fall förelägga
riksdagen de förslag till ändringar, vare sig i förordningen om
arvsskatt och skatt för gåva eller eljest, vilka kunna finnas påkallade.

Åt 25 §:s bestämmelser har riksdagen givit en något överskådligare
avfattning.

Den omläggning av gåvokeskattningen, som förslaget innebär och
som innefattas huvudsakligen i tredje kapitlet, har riksdagen med vissa
ändringar godkänt.

I fråga om den i 33 § under c) upptagna bestämmelsen, enligt
vilken från gåvoskatt undantages »annan gåva, vars värde icke överstiger
tvåtusen kronor», framhöll enligt statsrådsprotokollet den 14 mars
1913 dåvarande chefen för finansdepartementet, hurusom med denna
begränsning av skattskyldigheten för gåva avsåges att från skatteplikt
undantaga gåvor av mindre värde. . • o

Departementschefen anförde vidare: »En sådan gräns måste ju
bliva mer eller mindre godtycklig. Just med avseende härå och frågans
egen ömtålighet torde ej blott klok försiktighet utan även nödig hänsyn
till de skattepliktiga själva bjuda att sätta gränsen hellre något för högt
för ett eller annat speciellt fall än att genom en snäv begränsning under
skatten draga ett stort flertal gåvor, som, jag skulle vilja säga, icke äro
av skattepliktig natur.

Sammanläggning av gåvor, givna under viss kortare tidrymd,
är ur slcattesynpunkt nödvändig till förekommande av skattens ineffektivitet.
Men denna sammanläggning har dock därjämte den skuggsidan,
att ett antal mindre gåvor, givna utan syftemål att undandraga staten
skatten, falla inom gåvoskattens räckvidd. Enligt kommitterades förslag
skulle gåvor, givna av samma givare under loppet av två fortlöpande
år, gå i skatt, om gåvornas sammanlagda belopp uppgmge
till 1,000 kronor.

En något högre gräns skulle helt säkert göra skatten, redan pa
förhand impopulär, lättare att fördraga, utan att statens fiskaliska intressen
genom gränsflyttningen komme att bliva i nämnvärd man
lidande. Man får nämligen icke förbise, att vid gåvor, varom här är
fråga, dock väl i allmänhet skyldskapsförhållandet mellan givare och
gåvotagare åt den senare medför förmånen att behandlas efter billigaste
skatteklass. Till dessa skäl för uppflyttning av skattegränsen komma
därjämte andra icke mindre vägande. Understöd, som lämnas närstående
eller andra till levnadsuppehälle, torde väl ofta nog överstiga 500 kronor

9

Riksdagens skrivelse Nr 251.

om året. Skulle nu dylika bidrag icke utgå i form av periodiskt understöd,
bleve gåvotagaren genom sammanläggningen av gåvor skattepliktig
för bidragen. Och dylika fall äro helt säkert icke sällsynta.

Sådant skulle nämligen föreligga, så snart givaren vore i den ekonomiska
ställning, att han varken kunde eller ville, vare sig tyst eller
uttryckligt, utfästa sig till årligt understöd, utan gåve av sina inkomster
i mån av tillgång.

Med avseende å vad jag sålunda anfört, synes det mig, som om
det skattefria maximum borde bestämmas till åtminstone 2,000 kronor.»

Vad departementschefen sålunda anfört har synts riksdagen giva
gott stöd för en ytterligare höjning av den skattefria gränsen, vilken
riksdagen satt till tre tusen kronor.

Enligt 37 § skall skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvo- 37 §■
mottagare läggas till grund för beräkning av skatt för gåva. 38 §
innehåller emellertid bestämmelse om att de i, bland andra, 25 § i fråga
om skatt på grund av arv eller testamente meddelade bestämmelser
skola i tillämpliga delar gälla beträffande skatt för gåva. Då enligt
sistnämnda paragraf skyldskapsförhållandet mellan tillträdande och föregående
innehavare i vissa fall skall vara bestämmande i förevarande
avseende, har för ernående av full överensstämmelse mellan de bägge
olika föreskrifterna 37 § erhållit en något ändrad avfattning.

Den vidtagna ändringen i 41 § avser endast rättelse av ett tryckfel. 41 §■

I 46 § regleras, bland annat, skyldigheten att erlägga skatt i de 46 §■
i 12 § omförmälda fall, då någon — eller flere personer, var efter annan
— erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av
egendom, men äganderätten därtill har tillfallit annan. För sådana fall
fastställer enligt förslaget förevarande paragraf, att ägaren genast skall
utgiva vad av skatten å äganderätten belöper, fastän tillträdet av egendomen
sker senare.

Det har synts riksdagen kunna leda till obilligheter att ålägga
ägaren att genast utbetala skatten för en egendom, som häri, enligt
testamentet, kanske först i en ganska avlägsen framtid skall äga tillträda
och av vilken han måhända aldrig kommer i besittning. Riksdagen
har i stället ansett, att de för närvarande i 14 § stämpelförordningen
upptagna bestämmelserna här böra komma till tillämpning och har
därför i förevarande del velat ändra avfattningen av 46 § till överensstämmelse
med nämnda nu gällande bestämmelser.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 79 höft. (Nr 251.) 2

övergångs stadgandet.

10 Riksdagens skrivelse Nr 251.

I det föreslagna övergångsstadgandet föreskrives, bland annat, att
vad i författningsförslaget stadgas därom att vid beräkning av skatt
för gåva hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, icke skall
äga tillämpning å gåva, som fullbordats före den 16 april 1913 eller
den dag, då proposition i ämnet förelädes 1913 års riksdag. En så
utsträckt retroaktiv verkan av ifrågavarande bestämmelser har riksdagen
icke ansett sig kunna biträda. Däremot har riksdagen icke hyst några
betänkligheter mot att låta verkningarna i förevarande hänseende sträcka
sig tillbaka till den dag, då förevarande proposition överlämnades till
riksdagens kamrar, eller den 10 juni 1914.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen
för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen, som icke kunnat
oförändrad bifalla Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition med
förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva, antagit samma
förslag med de ändringar, härvid fogade bilaga utvisar.

Stockholm den 9 september 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens skrivelse Nr 251.

11

Bilaga.

Förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

1 KAP.

Om skattens omfång.

1 §•

Den, som erhåller egendom genom arv, testamente eller gåva,
skall, på sätt i denna förordning närmare stadgas, erlägga skatt till
staten i förhållande till egendomens värde. Denna skatt utgår, i den
mån ej anstånd med skattens erläggande jämlikt bestämmelserna i 47 §
av denna förordning medgivits, i form av stämpelavgift.

Från skatt är kronan befriad.

2 §•

Konungen äger i särskilda fall medgiva, att skatt enligt denna
förordning icke skall utgå för värdet av sådan samling utav historisk,
vetenskaplig eller konstnärlig beskaffenhet, som, utan att ersättning
eller vederlag till någon delägare i boet därför erlägges, på grund av
fideikommisstiftelse, testamente eller gåva är avsedd att såsom dylik
samling bibehållas.

2 KAP.

Om arvsskatt.

Om föremål för arvsskatt och om värdering av arvfallen egendom.

3 §•

1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:

a) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av
utlänning, vilken vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket man -

12 Riksdagens skrivelse Nr 251.

talsskri ven; dock ej för fast egendom i land, där arvsskatt icke uttages
för i Sverige belägen dylik egendom;

b) för bär i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats av annan
avliden utlänning än i a) sägs. Med sådan förmögenhet förstås., fast
egendom här i riket, egendom, som utgör beståndsdel av anläggningseller
driftkapital för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelar
i sådant företag.

2 mom. För egendom, som på grund av testamente tillfaller någon
vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, utgår arvsskatt
såsom för efterlämnad egendom, varom i 1 mom. sägs, där icke skatt
för egendomen beräknats i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens
dödsbo.

4 §•

Egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde
vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 mom., 14 § 1) d)
eller 26 §, till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.

5 §•

Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som
upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den
med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock må
värdet av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets
taxeringsvärde, ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i
6 §, upptagas till lägre belopp än det värde, som bestämmes med till—
lämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom
särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,
beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning
av den myndighet, till vilken "bouppteckningen eller deklarationen ingivits.
Finnes för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall
såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg
eller prövning, varom nyss sagts.

6 §"

Värdet beräknas:

å aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar
efter det å inländsk eller utländsk börs noterade värdet,
skolande, där värdehandlingen icke är noterad å börs ävensom där omständigheterna
föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvara)

13

Riksdagens skrivelse Nr 251.

pris, som under normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt
vid försäljning, värdet beräknas efter sistnämnda pris;

å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för
tid före förfallodagen, till det belopp, som efter en räntefot av fem
för hundra om året utgör fordringens värde vid tidpunkt, som i 4 §
sägs, skolande detta värde beräknas enligt den vid denna förordning
fogade tabell I;

å annan fordran till det belopp, varå den lyder, dock att osäker
fordran icke åsättes något värde;

å för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån till
tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått;

å nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,
som utgår på viss tid eller under någons livstid, till rättighetens
kapitalvärde, som uppskattas efter det belopp, rättigheten senast för
helt år motsvarat, och en räntefot av fem för hundra om året, enligt
de vid denna förordning fogade tabellerna II, III och IV;

å rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid
men ändock är av obestämd varaktighet, till tio gånger det värde,
rättigheten senast för helt år motsvarat eller, om rättighetens innehavare
uppnått en ålder av sjuttiofem år, till fem gånger samma värde.

År rättighet beroende av varaktigheten av liera personers liv
sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes
kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder. Skall däremot
rättigheten fortvara oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas
värdet efter den yngstes ålder.

Årliga värdet av nyttjanderätt till eller rätt till avkomsten av viss
egendom anses utgöra fem för hundra av det penningvärde, som åsatts
egendomen. Rättighet, som avser endast del av egendom eller vars
årliga värde eljest icke kan enligt nyss angivna grund bestämmas,
värderas enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den
myndighet, till vilken bouppteckning eller deklaration ingivits.

I avseende å beräkning av värdet av utländskt myntslag skall gälla
vad i förordningen angående stämpelavgiften är i sådant avseende stadgat.

7 §•

För fideikommitterad egendom skall värdet beräknas, såsom om
egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt.

Från egendomens värde må därvid avdrag ske, utom för vad i
8 § sägs, för den i egendomen intecknade gäld, som vid näst föregående
fideikommissinnehavarens död kan vara obetald, samt för värdet

14

Riksdagens skrivelse Nr 251.

av vad den nye fideikommissinnehavaren enligt fideikommissbrevet är
skyldig till annan utgiva.

8 §•

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt
till ränta, avkomst eller annan förmån, minskas egendomens enligt ovan
angivna grunder beräknade värde med förpliktelsens kapitalvärde. För
beräkning av sistnämnda värde gälla de i avseende å beräkning av rättighets
kapitalvärde meddelade bestämmelser. År förpliktelse beroende av
varaktigheten av flera personers liv sålunda, att förpliktelsen upphör vid
den först avlidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder.
Skall däremot förpliktelsen fortvara oförändrad till den sist avlidnes
frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

9 §•

Till styrkande av uppgift om egendoms värde tjäna:

a) i fråga om fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat
taxeringsbevis eller debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente
föreskriver; samt

b) i fråga om aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga
värdehandlingar, intyg av mäklare eller andra med saken förtrogna
personer.

De bevis och intyg samt övriga upplysningar, som prövas nödiga
för styrkande av lämnade uppgifter om egendoms värde, skola av den
skattskyldige tillhandahållas vederbörande myndighet.

Om arvsandelar.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares
andel av behållningen i dödsboet, varvid fast egendom av fideikommissnatur
alltid betraktas såsom särskild andel.

ii §•

Såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo,
varöver bouppteckning skall ingivas till svensk domstol, anses vad å
sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev och sådant

15

Riksdagens skrivelse Nr 251.

den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller ock före bouppteckningens
inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där arvskifte
jämlikt 16 § lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den
i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.

Andel av kvarlåtenskap efter utlänning och av egendom, som i
3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling, varigenom
fördelning av kvarlåtenskapen eller egendomen kan hava blivit verkställd.

12 §.

Har någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan
förmån av egendom, men har äganderätten därtill tillfallit annan, anses
äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen var för sig utgöra
föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten
eller förmånen tillkomma två eller flera personer var efter annan,
skall värdet av nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i
den förste rättighetsinnehavarens arvsandel.

Upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens
livstid behandlas såsom äganderätt.

13 §.

År i testamente förordnat, att någon skall erhålla nyttjanderätten
till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten till
egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma
testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,
och kan förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall
erläggas, icke med ledning av testamentet avgöras, vilken eller vilka
personer komma att varda ägare till egendomen, skall endast värdet
av nyttjanderätten eller förmånen beräknas såsom tillgång i boet efter
testamentsgivaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen
skall tillkomma två eller flera personer, var efter annan, beräknas
värdet av den nyttjanderätt eller förmån, som på grund av innehavares
dödsfall sålunda övergår till ny innehavare, såsom tillgång i
den avlidnes bo.

När äganderätten till egendom, varom i denna paragraf sägs,
enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehavares
eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom
tillgång i boet efter denne.

16

Riksdagens skrivelse Nr 251.

14 §.

Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk
domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga företedda
handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet
på grund av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren; c)

egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under
sin livstid;

d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under
sådana förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas:

a) fast egendom av fideikommissnatur;

b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande
med nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare
eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid,
dock med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för
visst fall föreskrives;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad
i fast egendom av fideikommissnatur eller häftar vid fast egendom
i utlandet, vilken är undantagen från beskattning enligt denna förordning.

Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,
men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.

15 §.

För den andel i boet, som tillfaller efterlevande make såsom
fördel, giftorätt och morgongåva, erlägges ej arvsskatt. Denna andel
beräknas till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där den
icke blivit annorlunda bestämd i arvskifte, som enligt 16 § lägges till
grund för skattens beräknande.

16 §.

År vid bouppteckning fogat i behörig ordning upprättat arvskifte
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, vilket, med angivande av
storleken utav den andel av behållningen i boet, som tillkommer varje

17

Riksdagens skrivelse Nr 251.

arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar boets samtliga
tillgångar, skall arvskiftet i ifrågavarande delar läggas till grund för
beräkningen av arvsskatten, såvitt icke boets behållning enligt arvskiftet
upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt härovan
angivna beräkningsgrunder, eller efterlevande make för andel,
som i 15 § sägs, tillagts mer än honom eller henne lagligen tillkommer.

17 §■

Därest i bouppteckningen uppgives, att, utom de i bouppteckningen
särskilt uppräknade arvingarna, finnas andra arvingar, men att deras
antal ej är känt, skall arvsskatten för sistnämnda arvingars sammanlagda
andelar beräknas, som om dessa andelar tillkomme allenast en
av dem.

År i bouppteckningen antecknat, att kännedom saknas, om viss
uppgiven arvinge efterlevat, skall arvsskatt ändock beräknas för den å
honom belöpande andel.

18 §.

Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 §
1 mom. b), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti
ingående fast egendom.

Om arvsskattens beräknande.

19 §.

Skatt beräknas icke för andel, som på grund av arv eller testamente
tillkommer bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande
make eller bröstarvinges avkomling, där samma andels värde understiger
1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke uppgår till ett
värde av 200 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer
bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande make
eller bröstarvinges avkomling.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 79 höft. (Nr 251.) 3

18

Riksdagens

skrivelse Nr 251.

Ökning för varje fullt 1001
kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna
andelsbeloppen
kronor

1,000

0.60

6

1.00

2,000

0.80

16

1.20

4,000

1.00

40

1.60

6,000

1.20

72

2.00

8,000

1.40

112

2.40

10,000

1.60

160

2.80

12,000

1.80

216

2.80

15,000

2.00

300

2.80

20,000

2.20

440

2.80

30,000

2.40

720

3.40

50,000

2.80

1,400

3.40

75,000

3.oo

2,250

3.80

100,000

3.20

3,200

3.80

150,000

3.40

5,100

4.oo

225,000

3.60

8,100

4.25

325,000

3.80

12,350

4.50

450,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöver, utgör
skatten 4 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass II. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer
fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders
(halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller på grund av testamente
akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,
stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning
eller annan from stiftelse.

Ökning för varje fullt 100-tal
kronor, som faller mellan

idelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna
andelsbeloppen
kronor

200

0.6

1.20

0.9 0

500

0.8

4.—

1.20

1,000

1.0

10.—

1.80

2,000

1.4

28.—

2.60

3,000

1.8

54.—

3.40

4,000

2.2

88.—

4.20

*

Riksdagens

skrivelse Nr 251.

19

Ökning för varje fullt 100-tal
kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

Procenttal

Skattebelopp

de i kol. 1 angivna

kronor

kronor

andel sbeloppen
kronor

5,000

2.6

130.—

5.00

6,000

3.0

180.—

5.50

10,000

4.o

400.—

5.60

25,000

5.o

1,250.—

7.00

50,000

6.0

3,000.—

7.50

150,000

7.o

10,500.—

8.70

365,000

—

—

—

För andel,

som uppgår till

365,000 kronor

eller därutöver, utgör

skatten 8 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass IIL För andel, som tillkommer kyrka, landsting, kommun
eller hushållningssällskap.

Ökning för varje fullt 100-tal
kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

, Skattebelopp
kronor

de i kol. 1 angivna
andelsbeloppen
kronor

200

1.—

2.—

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1,000

2.—

20.—

4.—

2,000

3.—

60.—

6.—

3,000

4.—

120.—

8.—

4,000

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

12.—

6,000

7.—

420.—

12.—

7,500

8.—

600.—

10.—

10,000

8.5

850.—

10.—

30,000

9.5

2,850.—

11.50

60,000

10.5

6,300.—

12.—

175,000

11.5

20,125.—

13.—

260,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöver, utgör
skatten 12 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass IV. För andel, som tillkommer annan arvinge eller testamentstagare
än sådan, som omförmäles i klass I, klass II eller klass
III, så ock för andel, som är danaarv.

20

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Ökning för varje fullt 100-tal
kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna
andelsbeloppen
kronor

200

1.—

2.—

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1,000

2.—

20.—

4.—

2,000

3.—

60.—

6.—

3.000

4.000

4.—

120.—

8.—

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

12.—

6,000

7.—

420.—

12.—

10,000

9.—

900.—

12.—

30,000

11.—

3,300.—

15.—

60,000

13.—

7,800.—

16.—

175,000

15.—

26,250.—

18.—

260,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöver, utgör
skatten 16 kronor för varje fulla 100 kronor.

20 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar
Kungl. Maj:t erforderliga tabeller.

21 §.

Från arvsskatten avdrages lösen, som erlägges vid boupptecknings
inregistrering bos underdomstol i stad, eller, om på grund av gällande
förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.

22 §.

Där egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemensamt,
skall vid beräkning av skatten så förfaras, som om egendomen
tillfallit endast en av dem och, där makarna tillhöra skilda klasser i
den i 19 § stadgade tariffen, den av makarna, som tillhör den lindrigast
beskattade av ifrågavarande klasser.

Riksdagens skrivelse Nr 251.

21

23 §.

Har nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
tillfallit två eller flera vissa personer, att oförändrat utgå så länge
någondera av dem lever eller att av dem åtnjutas var efter annan
under deras livstid eller under annan persons livstid, skall arvsskatten
beräknas, såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en av
förstnämnda personer; skolande skatten, därest de personer, rättigheten
tillfallit, tillhöra särskilda klasser i tariffen, bestämmas enligt de
grunder, som gälla för den högst beskattade av ifrågavarande klasser.

Vad här stadgats beträffande rättighet, som tillfallit två eller
flera, var efter annan, äger icke tillämpning i fall, som i 13 § sägs.

24 §.

För fideikommitterad egendom beräknas skatten, såsom om egendomen
övergått till fideikommissinnehavaren från hans närmaste
företrädare.

25 §.

Där egendom på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle
än testamentsgivarens dödsfall och skatt för egendomen icke blivit
beräknad vid inregistrering av bouppteckning efter testamentsgivaren,
utan skall utgå vid varje tillfälle, då egendomen övergår till ny innehavare,
bestämmes skattskyldigheten, där egendomen tillträdes med nyttjanderätt
eller rätt till avkomst, efter skyldskap^förhållandet mellan tillträdaren
och den förre innehavaren, och där egendomen övergår till ny
ägare, efter skyldskapsförhållandet mellan denne och den förre ägaren.

26 §.

Har arvinge eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens
dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b)
är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill
arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade
grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som om allt vore på en
gång arvfallet. För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske,
dock att arvsskatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än
som belöper på ifrågavarande arvsandel i och för sig.

22

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Bouppteckning skall vid ingivandet för inregistrering vara åtföljd
av uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.

27 §.

Har vid arvsskatts beräknande hänsyn icke tagits

a) till testamente, som sedermera bevakats,

b) till testamente, som, ändock detsamma icke bevakats, blivit av
arvingarna godkänt, eller

c) till gåva av beskaffenhet, som i 26 § sägs,

skall, därest skatten, om hänsyn till testamentet eller gåvan tagits,
blivit högre än den som beräknats, ytterligare arvsskatt av testamentstagare
eller arvinge erläggas med det belopp, som utgör skillnaden
mellan den förut beräknade arvsskatten samt den skatt, som skolat erläggas,
därest hänsyn till testamentet eller gåvan tagits.

28 §.

Har testamente, som lagts till grund för beräkning av arvsskatt,
genom domstols laga kraftvunDa beslut blivit helt eller delvis ogillt
förklarat, skall, därest skatten, om hänsyn icke tagits till de upphävda
bestämmelserna i testamentet, skolat uppgå till högre belopp än som
erlagts, sålunda ogulden skatt erläggas av den eller de delägare i boet,
till vilkas förmån upphävandet skett.

29 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall, som i 27 § b) sägs, då arvingarnas godkännande av
testamentet erhållits;

b) i fall, som i 28 § sägs, då domstolens beslut vunnit laga kraft; samt

c) för egendom, som efterlämnats av utlänning, för egendom,, som
på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre innehavarens
dödsfall och för vilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 mom.,
ävensom i fall, som i 27 § c) sägs, då arvinge eller testamentstagare
äger tillträda egendomen.

30 §.

Skall skatt enligt denna förordning utgå för egendom, som efterlämnats
utom riket, och har arvsskatt för egendomen därstädes erlagts,

Riksdagens skrivelse Nr 251. 23

ankomme på Konungen att, efter ansökan, medgiva motsvarande nedsättning
i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Vad här är stadgat äger icke tillämpning med avseende å skatt,
som till annan stat erlagts för här i riket nedlagd förmögenhet.

3 KAP.

Om skatt för gåva.

31 §.

Skyldiga att erlägga skatt för gåva äro:

a) svensk medborgare:

för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom;

b) utlänning, som är eller bör vara här i riket mantalsskriven:

för gåva av fast och lös egendom inom riket;

c) menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag
och föreningar för ekonomisk verksamhet samt andra juridiska personer,
med de i 32 § stadgade undantag:

för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom.

32 §.

Från skatt för gåva frikallas: kyrkor och religiösa samfund, landsting,
kommuner, hushållningssällskap, akademier, vetenskapliga samfund,
allmänna undervisningsverk, stipendiefonder, sjuk- och fattigvårdsinrättningar
samt andra fromma stiftelser, registrerade sjukkassor, registrerade
understödsföreningar samt föreningar och andra sammanslutningar,
som, utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen, fullfölja övervägande religiösa,
välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella
syften eller avse att främja handel, industri eller övriga näringar
inom landet.

Frihet från skatt äger dock icke rum:

a) där gåva är gjord under villkor, att givaren skall under sin
livstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller
uppbära avkastning därav;

b) om och i den mån avkastningen av den givna egendomen är
för all framtid eller viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda
personer.

24

Riksdagens skrivelse Nr 251.

33 §.

Skattskyldighet äger icke rum

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande
av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning, ävensom
gåva, som avser prydande av allmän plats eller skänkes till offentligt
museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,
för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande
författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gavotagarens
beskattningsbara årsintäkter;

c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tretusen kronor,
dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år erhållei
flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda
värde överstiger tretusen kronor.

34 §.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåvan
upprättats eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande.

35 §.

Skattskyldighet såsom för gåva inträder vid köp, byte,, lega eller
annat sådant avtal, där av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa
villkor är uppenbart, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.

36 §.

Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl^ till
övriga, skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom två år
före mottagandet av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma
givare, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, .däivid
avdrag sker för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare
erhållna gåvor, dock att skatten för den gåva, varom fiåga är, icke
i något fall må beräknas till lägre belopp än som på nämnda gåva i
och för sig belöper.

25

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda
givare erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas och utgå för vad
som erhållits från varje särskild givare.

37 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvomottagare lägges
till grund för beräkning av skatt enligt detta kapitel, där ej stadgandet
i 25 § om skattskyldighetens bestämmande efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdande och föregående innehavare skall jämlikt 38 § komma
till tillämpning.

Egendom, som erhållits genom gåva, upptages till dess värde
vid mottagandet.

38 §.

De i fråga om skatt på grund av arv eller testamente i 5, 6, 8, 9,
12, 13, 19, 22, 23 och 25 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga
delar gälla beträffande skatt för gåva.

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

»

39 §.

Inom tre månader, efter det skattskyldighet enligt denna förordning
inträtt, åligger det skattskyldig eller den, som har dödsbo efter
utlänning om händer, att i nedan uppräknade fall avgiva deklaration
till ledning vid skattens bestämmande. Dessa fall äro:

l:o) då arvfallen eller testamenterad egendom utgöres av kvarlåtenskap
efter utlänning;

2:o) då egendom på grund av testamente tillfallit någon vid annat
tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall och skatt för fånget icke beräknats
i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens dödsbo;

3:o) då egendom tillfallit någon genom testamente, som, ehuru
icke bevakat, blivit godkänt av arvingarna och till vilket hänsyn icke
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 79 höft. (Nr 251.) 4

26 Riksdagens skrivelse Nr 251.

tagits vid arvsskatts beräknande för behållningen i testamentsgivarens
dödsbo;

4:o) då egendom tillfallit någon på grund av testamente, som
genom domstols beslut förklarats helt eller delvis ogillt, och den på
fånget belöpande arvsskatt, om hänsyn icke tagits till de upphävda
testamentsbestämmelserna, skolat uppgå till högre belopp än som erlagts;
samt

5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva.

Deklaration skall, då den avser gåva eller testamenterad egendoms
övergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den skattskyldige
är bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen har sitt
säte, samt, då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom
i övrigt, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där arvlåtaren
eller testamentsgivaren varit bosatt, eller, därest egendomen utgöres av
här i riket nedlagd förmögenhet, efterlämnad av utom riket bosatt utlänning,
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där förmögenheten
i dess helhet eller till huvudsaklig del är nedlagd.

Vederbörande kronofogde och magistrat i annan stad än den, där
Kungl. Maj:ts befallningshavande har sitt säte, vare pliktiga att på
anmodan av skattskyldig mottaga deklaration och överlämna den till
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Vad i denna paragraf säges om Kungl. Maj:ts befallningshavande
i vederbörande län skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande
tillämpning å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

40 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt innehålla
uppgift å namn och hemvist för den, från vilken egendomen övergått,
skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens
beskaffenhet och verkliga värde ävensom, beträffande gåva, upplysning
om ytterligare gåvor, till vilka enligt 36 § hänsyn skall tagas
vid skattens beräknande. Skall avdrag ske för tidigare erlagd skatt,
åligger det den deklarationspliktige att styrka vad han i sådant avseende
redan utgivit.

Har, under de i 13 § angivna förutsättningar, egendom övergått
med äganderätt, skola här omförmälda uppgifter avse förre ägaren.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och åtföljas av handlingar,
som innefatta upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten
grundas.

27

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Bevis över verkställd deklaration med uppgift tillika om inbetald
skatt skall av vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas
skattskyldig.

41 §.

Granskning av deklaration må verkställas endast av de ämbetsoch
tjänstemän, vilka i och för sin befattning böra erhålla del av densamma.
I övrigt må deklaration, som förvaras bos vederbörande ämbetsmyndighet,
icke vara för någon tillgänglig, utan att den deklarationsskyldige
skriftligen medgivit deklarationens offentliggörande, dock
att deklarationer må, på sätt Konungen förordnar, för statistisk bearbetning
utlämnas till den ämbetsmyndighet, åt vilken Konungen uppdrager
utförandet av sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med undantag för den tid, varunder de jämlikt
bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande
bovrätt, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under
tio år från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.

Om skattens erläggande.

42 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där bouppteckning över egendomen upprättats, vid bouppteckningens
inregistrering, med iakttagande att, där dödsbo omfattar å
flera orter befintlig egendom, däröver särskilda bouppteckningar upprättats,
skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den avlidne
vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven;

b) där jämlikt 27 § a) skatt skall utgå på grund av testamente,
som bevakats efter bouppteckningens inregistrering, då protokollet över
bevakningen utlöses;

c) beträffande fast egendom av fideikommissnatur, då lagfart
sökes; samt

d) i de fall, då deklarationsplikt enligt 39 § äger rum, vid deklarationens
avlämnande till behörig myndighet.

Skatten erlägges, i den mån ej anstånd medgivits, genom stämpelbeläggning
av den handling, som ligger till grund för skattens beräk -

28

Riksdagens skrivelse Nr 251.

ning, dock att i fall, som omförmäles under b) härovan, stämpeln anbringas
å protokollet över testamentsbevakningen.

Vid stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar,
om vilka i förordningen angående stämpelavgiften stadgas.

Den med stämpel försedda handlingen återställes till den, som
avlämnat densamma.

43 §.

Då ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar
emottaga handling, som enligt 42 § skall vid ingivandet förses med
stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga
stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen
verkställa stämpelbeläggningen.

44 §.

År bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet behörigen
åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse
penningar till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen
ej är stämpelförsäljningsman, nämnda stämpelbelopp, må handlingen
ej mottagas.

45 §.

År deklaration icke vid ingivandet till Kungl. Maj:ts befallningshavande
försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma
icke av penningar till stämpels anskaffande, äger Kungl. Maj:ts
befallningshavande förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning,
som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgat.

46 §.

Arvsskatt, som erlägges vid boupptecknings inregistrering, förskjutes
av boet. Skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att
en var vid tillträde av den honom tillkommande andel i boet erlägger
så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda
andel belöper, jämte ränta efter fem för hundra om året. Har skatt
utgått ej mindre för äganderätt än även för nyttjanderätt till eller förmån
av samma egendom, men får ägaren först vid en framtida tidpunkt till -

29

Riksdagens skrivelse Nr 251.

träda egendomen, skall jämväl den på äganderätten belöpande skatten till
boet erläggas av den, som efter den avlidne i första hand bekommit egendomen;
skolande sistberörda andel av skatten av den eller dem, som med
äganderätt få tillträda egendomen, vid tillträdet återgäldas i den män och
i det förhållande dem emellan tillträde äger rum; vederbörande obetaget att
dessförinnan återgälda skatten. Därest ny ttj anderätten eller förmånen tillkommer
två eller flera var efter annan, åligger det efterföljande innehavare
att vid tillträdet till företrädaren återbära vad av skatten belöper
å rättighetens återstående värde.

Om anstånd med skattens erläggande.

47 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt
värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt
icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas
för behållningen i boet, eller föreligger i andra fall för någon, som är
skattskyldig enligt denna förordning, avsevärd svårighet att genast
erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må,
såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, densamma betalas
genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens eller Kungl.
Maj:ts befallningshavandes prövning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst
eller annan förmån och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast
erlägga skattebeloppet eller skall skatt utgå för egendom av fideikommissnatur,
äge skattskyldig, oavsett skattens belopp, rätt till anstånd såsom
ovan sägs; och må, där skatten utgår enligt klass II, klass III eller
klass IV i tariffen, anståndet kunna utsträckas till högst tio lika årliga
inbetalningar.

2 mom. Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,
skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingivandet av den
handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest
ansökningen skall vinna avseende, vid densamma fogas behörig till
Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I
fall, som avses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som av
domaren eller Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes.

3 mom. Den del av skattebeloppet, med vars erläggande anstånd
icke får åtnjutas, skall erläggas då, enligt vad i allmänhet är stadgat,

30

Riksdagens skrivelse Nr 251.

skatten skolat i dess helhet gäldas, därest ej anstånd beviljats. Första
årliga inbetalningen av skattebelopp, med vars erläggande anstånd beviljats,
skall äga rum på årsdagen för anståndsbeslutet. Av återstående
årsinbetalningar verkställes en var å motsvarande dag det år, då den
till betalning förfaller. A skatt, för vilken anstånd atnjutes, skall erläggas
ränta efter fem för hundra om året av oguldet belopp.

4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen
dels med stämplar till värde motsvarande det kontant inbetalda
skattebeloppet dels ock med anteckning därom, att skuldförbindelse blivit
avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl
före förfallodag.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet
minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig säkerhet, vare
ogulden del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Av Kungl. Maj:ts befallningskavande godkända säkerhetshandlingar
förbliva under dess vård och bevakning.

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som blivit av domare
godkänd, skal) av denne till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande
omedelbart överlämnas för vård och bevakning; börande vid
säkerhetshandlingarna fogas jämväl anståndsbeslutet, om sådant finnes
vara erforderligt för Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med
ärendet; och skall det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att genast
till domaren översända kvitto å de mottagna handlingarna.

7 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skola kronans
fordringar för utestående skatt av ifrågavarande slag bokföras inom linjen;
och skall Kungl. Maj:ts befallningshavande övervaka, att beloppen bliva
på sina förfallotider behörigen inbetalda, samt att de influtna medlen
redovisas såsom stämpelmedel.

8 mom. Vad i denna paragraf är sagt om Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande till—
lämpning å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

Om eftergift av skatt.

48 §.

1 mom. Avlider någon, som är skyldig utgiva skatt enligt denna
förordning, inom sex månader från det arv fallit eller gåva skett, eller

Riksdagens skrivelse Nr 251. 31

avlider innehavare av fast egendom av fideikommissnatur, innan han
tillträtt egendomen, eftergives skatten.

2 mom. . Avlider fideikommissinnehavare, vilken är skattskyldig
enligt klass I i tariffen, inom två år från det han fideikommisset tillträtt
eller fideikommissinnehavare, som är skattskyldig enligt klass II
eller klass IV i tariffen, inom fem år från tillträdet, eftergives vad
av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället. Därest fideikommissinnehavare,
som, utan att hava begärt anstånd med skattens
erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, avlider innan nu
angivna tider förlupit, eftergives så stor del av skatten, som, ifall anstånd
medgivits vid arvfall enligt klass I under tre år och vid arvfall
enligt klass II eller klass IV under sex år, icke skulle varit till betalning
förfallen vid dödstillfället.

Vad sålunda stadgats äger tillämpning jämväl i fråga om den,
som på livstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån.

Om restitution.

49 §.

1 mom. År någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller
visar sig på grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden
för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, att skatt utgått
med. högre belopp än som på grund av bestämmelserna i denna förordning
bort erläggas, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på
ansökan kostnadsfritt aterbekommas i den ordning, som i fråga om restitution
av kronoutskylder är föreskriven. Har enligt 47 § skuldförbindelse
a skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift av hela det oguldna
skattebeloppet skuldförbindelsen återställas och skola, där skatt utgått
med högre belopp än vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande
mån nedsättas.

Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att
efter boupptecknings inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne,
göras inom två år efter det inregistreringen skett.

2 mom. Vill någon av annan anledning än i 1 mom. sägs föra
talan om återfående av skatt eller del därav, skall ansökan därom inom
sex månader från det skatt blivit erlagd ingivas till vederbörande hovrätt.
Part, som med hovrätts beslut icke åtnöjes, så ock vederbörande
advokatfiskal, där han finner sådant nödigt för bevarande av kronans

32

Riksdagens skrivelse Nr 251.

rätt, äger att mot beslutet fullfölja talan genom besvär, vilka skola
till nedre justitierevisionen ingivas före klockan 12 å trettionde dagen
från den dag, då beslutet meddelades.

Styrker part, att ansökan om återfående av skatt, varom i detta
mom. sägs, icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankomme efter
därom gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande
omständigheter förordna om restitution av vad i skatt för mycket
erlagts.

Om tillsyn å skattens utgörande.

50 §.

Ämbets- eller tjänsteman, till vilken stämpel underkastad handling
ingives, bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

51 §.

I det protokoll, vari bouppteckning inregistreras, antecknas dels
beloppet av samtliga, på sätt förut stadgats, beräknade andelar av behållningen
i boet, dels den arvsskatt, som å varje andel belöper, eller,
där frihet från skatt för visst fall är medgiven, uppgift därom, dels

beloppet av den stämpel, varmed bouppteckningen enligt sålunda angivna
grunder blivit belagd, dels ock, där anstånd enligt 47 § meddelats,
uppgift därom. Har stämpelbeläggning skett enligt 27 § a), skola i protokollet
antecknas de grunder, varefter den särskilda stämpeln beräknats.

52 §.

Å brädden av det i 51 § omförmälda protokoll skall vid testamentsbevakning,
som äger rum innan bouppteckning efter testamentsgivaren
för inregistrering ingivits, anteckning göras därom, att bouppteckningen
ännu icke blivit inregistrerad, samt vid bevakning av testamente,, etter
det bouppteckning inregistrerats, antecknas dagen för inregistreringen.

Vad i förordningen angående stämpelavgiften finnes stadgat om
anteckningar å brädden av underrätts protokoll skall iakttagas jämväl i
vad protokollen avse handlingar, som äro underkastade skatt enligt denna
förordning.

Riksdagens skrivelse Nr 251.

33

53 §.

1 mom. Redovisning av stämpel för i denna förordning avsedda
handlingar, som ingivits till domstol, samt granskning av sådan redovisning
skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften
är stadgat beträffande övriga till domstol ingivna stämpel underkastade
handlingar.

2 mom. Hos Kungi. Maj:ts befallningshavande skall föras särskild
förteckning över de ingivna deklarationerna, innehållande uppgift om
den skattskyldiges namn och hemvist, samt skattens belopp ävensom,
därest anstånd med skattens erläggande blivit medgivet, anteckninghärom,
men må för deklarationens innehåll vidare redogörelse icke lämnas.

För kontroll å deklarations stämpelbeläggning åligger det Kungl.
Maj:ts befallningshavande att för varje år inom den 1 april det nästföljande
året insända dels avskrift av denna förteckning dels däri omförmälda
deklarationer med tillhörande handlingar och de med nr 2 betecknade
stämpeldelarna till vederbörande hovrätt, varest granskning
av den verkställda stämpelbeläggningen äger rum, skolande efter granskningens
avslutande deklarationerna till Kungl. Maj:ts befallningshavande
återställas.

Ansvarsbestämmelser.

54 §.

1 mom. Den, som uppgivit död mans bo, men därvid uppsåtligen
dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift
av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än
eljest vederbort, böte två gånger det felande skattebeloppet, dock vare
minsta bot tjugufem kronor; och må den domstol, där bouppteckning
skall ingivas, på yrkande vid underrätt av allmän åklagare och vid
hovrätt av advokatfiskal, vid vite tillhålla den, som uppgivit boet, att
med ed fästa uppgiftens riktighet.

2 mom. Har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig
uppgift och har därav föranletts, att skatten utgått med lägre belopp
än vederbort, böte på sätt i 1 mom. stadgas.

3 mom. År icke deklaration åtföljd av de för skattskyldighetens

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 79 käft. (Nr 251). 5

34

Riksdagens skrivelse Nr 251.

bedömande föreskrivna upplysningar, äge Kungl. Maj:ts befallningshavande
att vid vite tillhålla den deklarationspliktige att fullgöra vad
honom i sådant avseende åligger.

4 mom. Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration,
böte högst femhundra kronor, och äger domstol, på yrkande
av allmän åklagare, att vid vite tillhålla den försumlige att sin skyldighet
i sådant avseende fullgöra.

5 mom. I de fall, som i denna paragraf avses, följe ock skyldighet
att ersätta kronans förlust.

55 §.

De i 54 § omförmälda förseelser åtalas av allmän åklagare vid
allmän domstol.

56 §.

Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet
för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för egendom,
vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom
i avseende å här i riket nedlagd förmögenhet, under förutsättning av
ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst annat land.

Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annat lands
regering, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd
uppsägning.

57 §.

I fråga om skyldighet för vederbörande ämbets- eller tjänsteman
att makulera stämpel och att i vissa fall giva kvitto a mottagna stämplai
eller stämpelmedel samt angående provision, tid och sätt för anställande
av åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel eller försummelse i avseende

Riksdagens skrivelse Nr 251. 35

å stämpelbeläggning, befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra
talan mot enskild part samt böters fördelning och förvandling skola
föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande
tillämpning.

Övergångsstadgande.

Vad i 26 §, 33 § c) och 36 § stadgas därom, att vid skatts beräkning
hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, äger icke
tillämpning, med avseende å det i 26 § omförmälda fall, å gåva, som
fullbordats före den 20 april 1911, och, med avseende å de fall, som
omförmälas i 33 § c) och 36 §, å gåva, som fullbordats före den 10 juni
1914, ej heller för gåva, som fullbordats innan denna förordning träder
i kraft och för vilken stämpelskatt enligt förut gällande författningutgjorts.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1915; och skall därvid
upphöra att gälla förordningen den 22 juni 1911 angående anstånd
i vissa fall med erläggande av stämpelavgift för arvfallen egendom.

36

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot av 5 av en efter förloppet av nedanstående
antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

beräknas för tid före förfallodagen.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år j

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år Kapitalvärde

1

95,24

26

28,12

Öl

8,31

76

2,45

2

90,7 0

27

26,78

52

7,91

77

2,34

3

86,3 8

28

25,51

53

7,53

78

2,22

4

82,2 7

29

24,2 9

54

7,17

79

2,12

5

78,35

30

23,14

55

6,83

80

2,02

6

74,62

31

22,04

56

6,51

81

1,92

7

71,07

32

20,9 9

57

6,20

82

1,83

8

67.6 8

33

19,99

58

5,90

83

1,74

9

64,4 6

34

19.04

59

5,62

84

1,66

10 •

61,39

35

18,13

60

5,35

85

1,58

11

58,4 7

36

17,27

61

5,10

86

1,51

12

55,6 8

37

16,44

62

4,86

87

1,43

13

53,0 3

38

15,6 6

63

4,62

88

1,37

14

50,51

39

14,91

64

4,40

89

1,30

15

48,10

40

14,20

65

4,19

90

1,24

16

45,81

41

13,53

66

3,99

91

1,18

17

43,6 3

42

12,88

67

3,80

92

1,12

18

41.55

43

12,27

68

3,62

93

1,07

19

39,5 7

44

11,69

69

3,45

94

1,02

20

37,69

45

11,13

70

3,29

95

0,97

21

35,8 9

46

10,60

71

3,13

96

0,92

22

34,18

47

10,09

72

2,9 8

97

0,8 8

23

32,56

48

9,61

73

2,84

98

0,84

24

31,01

49

9,16

74

2,70

99

0,80

25

29,5 3

50

8,72

75

2,58

100

0,7 6

Riksdagens skrivelse Nr 251.

37

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 av en under nedanstående antal
år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta (avkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

0,95

26

14,38

51

18,34

76

19,51

2

1,86

27

14,64

52

18,4 2

77

19.53

8

2,72

28

14,90

53

18,4 9

78

19,56

4

3? 5 5

29

15,14

54

18,57

79

19,58

5

4,33

30

15,37

55

18,63

80

19,60

6

5,08

31

15,59

56

18,70

81

19,62

7

5,79

32

15,80

57

18,7 6

82

19,63

8

6,46

33

16,00

58

18,82

83

19,65

9

7,11

34

16,19

59

18,8 8

84

19,67

10

7,72

35

1 6,3 7

60

18,9 3

85

19,68

11

8,31

36

16,55

61

18,98

86

19,70

12

8,86

37

16,71

62

19,03

87

19,71

13

9,39

38

16,87

63

19,08

88

19,73

14

9,90

39

17,02

64

19,12

89

19,74

15

10,3 8

40

17,16

65

19,16

90

19,75

16

10,84

41

17,29

66

19,20

91

19,7 6

17

11,27

42

17,42

67

19,24

92

19,7 8

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,7 9

19

12,09

44

17,66

69

19,31

94

19,80

20

12,46

45

17,77

70

19,34

95

19,81

21

12,82

46

17,88

71

19,37

96

19,82

22

13,1 6

47

17,98

72

19,40

97

19,82

23

13,49

48

18,08

73

19,43

98

19,83

24

13,80

49

18,17

74

19,4 6

99

19,84

25

14,09

50

18,26

75

19,4 8

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom
att öka närmast föregående tal med 1.

38

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller^annan förmån,
som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp
eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

14,99

30

15,54

60

9,58

90

1,70

1

16,7 0

31

15,43

61

9,2 9

91

1,58

2

17,07

32

15,31

62

8,99

92

1,43

3

17,23

33

15,19

63

8,68

93

1,34

4

17,32

34

15,05

64

8,38

94

1,27

5

17,37

35

14,91

65

8,07

95

1,23

6

17,38

36

14,77

66

7,77

96

1,19

7

17,37

37

14,62

67

7,45

97

1,14

8

17,34

38

14,48

68

7,14

98

1,06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1,01

10

17,24

40

14,15

70

6,52

100

1,00

11

17,18

41

13,9 8

71

6,21

101

0,9 3

12

17,10

42

13,81

72

5,89

102

0,72

13

17,oi

43

13,62

73

5,5 9

103

0,36

14

16,9 2

44

13,44

74

5,29

15

16,82

45

13,24

75

4,98

16

16,72

46

13,04

76

4,69

17

16,63

47

12,83

77

4,40

18

16,55

48

12,6 2

78

4,13

19

16,46

49

12,40

79

3,87

20

16,39

50

12,18

80

3,61

21

16,32

51

11,95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,19

53

11,46

83

2,91

24

16,11

54

11,30

84

2,71

25

16,03

55

10,95

85

2,53

26

15,94

56

10,69

86

2,34

27

15,85

57

10,42

87

2,15

28

15,76

58

10,15

88

1,96

29

15,65

59

9,8 7

89

1,81

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med
0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0,37 5. Utgår den vid
början av varje år, ökas det med 1.

Riksdagens skrivelse Nr 251.

39

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 av en livränta eller annan förmån,
som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med
belopp eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell
för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15,41

30

15,84

60

10,0 9

90

1,96

1

16,82

31

15,74

61

9,79

91

1,82

2

17.17

32

15,64

62

9,49

92

1,69

3

17,32

33

15,53

63

9,17

98

1.58

4

17,40

34

15,41

64

8,85

94

1,47

5

17,46

35

15,29

65

8,53

95

1,38

6

17,48

36

15,17

66

8,21

96

1,29

7

17,47

37

15.04

67

7,89

97

1,21

8

17,45

38

14,90

68

7.59

98

1,17

9

17,42

39

14.76

69

7,24

99

1,15

10

17,37

40

14,62

70

6,92

100

1,14

11

17,31

41

14.47

71

6,61

101

1,09

12

17,24

42

14,31

72

6,28

102

0,94

13

17,17

43

14,15

73

5,9 8

103

0,68

14

17,11

44

13,97

74

5,66

104

0,33

15

17,02

45

13,79

75

5,36

16

16,9 5

46

13,60

76

5,0 7

17

16,88

47

13,40

77

4.78

18

16,80

48

13,19

78

4,50

19

16,73

49

12,97

79

4,23

20

16,66

50

12,75

80

3,97

21

16,59

51

12,52

81

3,73

22

16,52

52

12,28

82

3,4 8

23

16,44

53

12.04

83

3,25

24

16,37

54

11,79

84

3,03

25

16,29

55

11,52

85

2,82

26

16,21

56

11,25

86

2,6 2

27

16,13

57

10,97

87

2,43

28

16,04

58

10.68

88

2,27

29

15,94

59

10,39

89

2,12

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med
0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid
början av varje år, ökas det med 1.