Riksdagens skrivelse Nr 244.

1

Nr 244.

/

Uppläst och godkänd i första kammaren den 29 augusti 1914.

* » » » andra kammaren den 29 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förekommande och
släckning av skogseld.

(Sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 och memorial nr 4.)

Till Konungen.

Genom en den 12 juni 1914 dagtecknad proposition, nr 123, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

Frågan om ersättande av nu gällande ålderdomliga och ofullständiga
bestämmelser rörande åtgärder emot skogseld med en mera tidsenlig och
verksam lagstiftning har sedan åtskilliga år varit föremål för uppmärksamhet.
Sedan riksdagen år 1903 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande och
framläggande av förslag i sådant syfte, har erfarenheten i rikt mått ytterligare
ådagalagt behovet av detta önskemåls förverkligande och nödvändigheten
av ett statsmakternas ingripande i ändamål att så långt sig göra
låter söka motverka den nationalförlust, som genom förhärjande skogseldar
för varje år i mer eller mindre grad drabbar vårt land. Även om lagstiftningen
härvid kan fylla endast en begränsad uppgift, måste densamma
likväl utgöra ett väsentligt led i arbetet för vinnande av nämnda syfte.
Av de utlåtanden, som avgivits över det av norrländska skogsvårdskomBiliang
till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 15 käft. (Nr 244). 1

2 Riksdagens *skrivelse Nr 244.

mittén utarbetade förslaget till lagstiftning i ämnet framgår ock, att
inom olika delar av vårt land denna lagstiftning ansetts i hög grad
önskvärd, även om skiljaktiga meningar yppats med avseende å sättet
för dess genomförande. Såsom kommittén framhållit, kräver behörig
hänsyn till de många växlande ortsförhållandena i landet, att i lagen
endast upptagas sådana bestämmelser, vilka kunna tilläggas en allmännare
giltighet, under det att antagandet av de för de olika orterna behövliga
särskilda föreskrifterna överlämnas åt de lokala myndigheterna. Det. av
Eders Kungl. Maj:t nu framlagda lagförslaget, i vilket nämnda uppfattning
jämväl kommit till uttryck, har synts riksdagen på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt motsvara de fordringar, som kunna ställas på en lagstiftning
av här ifrågavarande art, och har riksdagen därför med här nedan x
angivna ändringar funnit sig böra godkänna förslaget. Den prövning, förslaget
undergått inom riksdagen, har givit anledning till följande uttalanden
från riksdagens sida.

Enligt riksdagens mening måste det betraktas såsom en avsevärd
olägenhet, att för bedömande av spörsmål rörande åtgärder mot skogseld
tillgång till statistiskt material så gott som fullständigt saknas. Från
officiella källor kunna för närvarande icke hämtas andra siffror än beträffande
de arealer av allmänna skogar, som efter 1876 härjats av
skogseld. Däremot föreligga icke några uppgifter angående skogseld, som
övergått enskilda skogar, orsaker till skogseldars uppkomst, vidtagna anordningar
till förebyggande av eldfara eller för släckning, värdet av nedbrunnen
eller skadad skog, beräknade utgifter för eldsläckning samt andra
omkostnader och förluster i samband med skogseld o. s. v. Otvivelaktigt
är, att genom dylika uppgifters framläggande hela den viktiga frågan om
lämpliga åtgärder mot skogseld skulle ställas i en klarare belysning, ävensom
en säkrare ledning vinnas för avgörande av i vad mån lagbestämmelser
i detta hänseende kunna vara erforderliga. Riksdagen har därför
för sin del velat fästa uppmärksamheten å lämpligheten av att de förhållanden,
som sammanhänga med skogseld, bliva föremål för statistisk behandling,
och på samma gång uttala såsom ett önskemål, att en dylik
statistik snarast möjligt måtte komma till stånd.

Ehuru av skäl, som nyss berörts, någon jämförande och överskådlig
framställning av olika orsaker till uppkomst av skogseld icke föreligger,
torde det med visshet kunna sägas, att en av de vanligaste av dessa orsaker
är eldspridning från järnvägståg. Detta förhållande har ock varit
föremål för uppmärksamhet under olika skeden av denna lagstiftningsfrågas
behandling. Redan i åtskilliga av de yttranden, som avgåvos i an -

3

Riksdagens skrivelse Nr 244.

ledning av 1903 års riksdagsskrivelse, framhölls såsom önskvärt, att den
ifrågasatta nya lagstiftningen komine att innehålla bestämmelser i syfte
att förebygga eldfaran från järnvägarna.

Jämväl av norrländska skogsvardskommitten har, såsom av kommitténs
betänkande framgår, beaktande ägnats åt förevarande spörsmål,
ehuru kommittéförslaget icke upptager bestämmelser i detta hänseende.

En ingående behandling har ägnats här berörda fråga vid ett av
domänstyrelsen i november 1911 hållet sammanträde med rikets samtliga
överjägmästare. En sammanfattning av vad vid denna överläggning förekommit
beträffande åtgärder emot eldfaran från järnvägarna meddelades
därefter järnvägsstyrelsen genom skrivelse från domänstyrelsen den 16 januari
1912. Då denna skrivelse enligt riksdagens mening upptager åtskilliga
för frågans bedömande beaktansvärda synpunkter, har riksdagen ansett
lämpligt att här återgiva det väsentliga innehållet av densamma.

Under förmälan, att vid ifrågavarande överläggning framhållits, att
det största antalet skogseldar syntes hava uppkommit intill järnvägslinjerna
och att tändningen av dessa eldar i regel skett från lokomotiven, yttrar
domänstyrelsen i skrivelsen vidare:

»Under sammanträdet anfördes i fråga om skogseldar, uppkomna
invid järnvägslinjerna, i huvudsak följande.

Tändningen, som i regel skedde genom från lokomotivens skorstenar
och asklådor utslungade glödande kol, ägde i allmänhet rum i på marken
befintligt torrt gräs, mossa, löv eller annat skogsavfall samt å banvallarnas
släntor lagd dyjord inom ett avstånd av högst 15 meter från spårets mitt,
oftast än närmare, cirka 5 ä 8 meter därifrån, varvid dock där banan låg
öppen för vindar, tändningen kunde ske längre bort. De flesta eldarna
uppkommo vid större stigningar, där starkare ångpådrag erfordrades.

Det behandlingssätt, som ägnades järnvägsområdena då banan framginge
genom skogsmark, nämligen att antingen kalhugga desamma, eller
ock att därå uppdraga lövskog, ansåges icke ändamålsenligt till skogs.
eldarnas förebyggande, enär i fråga om kallagt område, som icke användes
till odling, genom kalhuggningen befordrades uppkomsten av rikligare
markvegetation utav gräs och örter samt synnerligast ljung, vilken markbetäckning
vore av särdeles låttantändlig beskaffenhet på våren, innan ny
grönska uppkommit. Invid banan befintlig lövskog bidroge ej heller till
förhindrande av eldens uppkomst i annan mån än att den kunde utgöra
hinder för att från skorstenarna kommande gnistor eller glödande kol av
vinden fördes utom banområdet och där antände eventuellt varande torrare
skogsmark. Det från träden fallande lövet vore emellertid på vår och
försommar mycket lättantändligt, i följd varav det ansåges att uppdra -

4 Riksdagens skrivelse Nr 244.

gande inom banområdena av lövträd, vilka således i allmänhet åstadkomma
en för antändning gynnsam markbetäckning, i regel icke. vore lämpligt.
Inom vissa orter syntes emellertid som om vederbörande järnvägsförvaltningar
uppmuntrade banområdenas odling, och vore ett uppodlande, synnerligast
för rotfrukter och grönfoder, av de områden, som lämpade sig
därför, av största gagn i nu ifrågavarande avseende.

Det ansåges att för ernående av möjligast största skydd mot skogseldar
följande åtgärder borde vidtagas:

A banområde, som varken vore användbart till odling eller vars kalröjning
ej betingades av järnvägens drift, borde så fort ske kunde uppdragas
skog av för platsen mest passande trädslag, synnerligast där så
lämpade sig av granskog, vilken genom rationella beståndsvårdsåtgärder
hölles i fulft slutet och livskraftigt bestånd. På marken nedfallande torra
kvistar samt löv, där lövskog på grund av markens beskaffenhet ansetts böra
uppdragas, borde årligen, så fort marken på våren blivit bar, upprensas
och bortskaffas eller med nödig försiktighet uppbrännas.

Å sådan till odling ej tjänlig mark inom banområdet, vilken med
hänsyn till trafikintresset måste hållas kal, och å annan till skogsbörd lämplig
mark, intill dess fullgod återväxt därå kunnat erhållas, borde marken
hållas väl rensad från lättantändligt skogsavfall, varjämte i de fall där så
kunde ske, borde företagas avsvedjning av markbetäckningen, synnerligast
å de ställen, där det, såsom t. ex. vid stigningar, visat sig att antändning
plägade äga rum.

Då uppkommen eld så gott som alltid, innan den hunnit taga starkare
fart, utbreder sig såsom löpeld å marken, borde banområdet synnerligast
å för antändning mera utsatta ställen isoleras från detsamma angränsande
skogsmark genom anordnande å ömse sidor banan av en c:a 1
å 2 meter bred skyddsremsa, som genom markens upphackande eller på
annat sätt alltid hölles fri från allt slags markbetäckning, och invid vilken
inom banområdet eventuellt uppkommen eld kunde lättare hejdas. Denna
skvddsremsa borde förläggas minst 15 meter från spårets mitt, i följd varav,
där banområdet icke innehade dubbla denna bredd, järnvägsförvaltningen
torde hava att träffa överenskommelse med vederbörande markägare om rätt
till anordnande av sådan skyddsåtgärd. Där banan går över sådana mossar,
som vissa tider av året så upptorka att de ej hindra spridning av en uppkommen
eld, borde berörda isolering ske antingen genom upptagande av
kiken på minst förenämnda avstånd från spårets mitt eller ock genom att
i dess ställe å mossen utlägga strängar av stenkolsaska, vilken senare åtgärd
med gott resultat vidtagits å vissa orter.

5

Riksdagens skrivelse Nr 244.

Slutligen framhölls behovet av att under för antändning kritiska
tider fullt effektiv bevakning anställdes längs banan, varjämte det synnerhet
vid stigningar borde uppställas tillräckligt antal större tunnor eller
fat med vatten, vid vilka ständigt skulle finnas till hands kraftig, friska
lövruskor för eventuellt uppkommen elds dämpande.»

Efter erinran att frågan om lämpliga åtgärder mot skogseld vore
föremål för behandling i norrländska skogsvårdskommittén, anförde domänstyrelsen
vidare:

»Kungl. domänstyrelsen, som visserligen har sig bekant att Kungl.
Järnvägsstyrelsen redan förut ägnat frågan uppmärksamhet, har dock i avvaktan
på de lagföreskrifter, som i anledning av väntat förslag kan vara
att emotse, ej velat underlåta att till Kungl. Järnvägsstyrelsens kännedom
bringa vad i denna fråga förevarit å berörda sammanträde.

Ehuru Kungl. Järnvägsstyrelsen lärer vara pliktig att till vederbörande
markägare, som lidit skada utav skogseld uppkommen genom statens
järnvägars förvållande, lämna ersättning för vad som skadats, varigenom
den enskilda skogsägarens direkta förlust möjligen komme att bliva ersatt,
förorsaka de i allmänhet årligen återkommande svårare skogseldarna genom
ödeläggande av ej blott växande skog utan ock skogsmark dock avsevärd
nationalförlust, som icke kan gottgöras därigenom att av statsmedel utbetalas
skälig ersättning till vederbörande markägare. Där skogseld härjar statens
skogar, blir ersättningen dessutom allenast illusorisk, då ersättningsbeloppets
utbetalande av statens järnvägars medel till statens domäners fond måste
anses huvudsakligen såsom endast en bokföringsåtgärd.

På anförda grunder har frågan synts kungl. domänstyrelsen vara av
den allvarliga betydelse, att dess undanskjutande ej längre torde kunna
vara försvarat. Kungl. styrelsen anser, att de synpunkter, som här förut
anförts beträffande vad som lämpligen bör åtgöras till förebyggande av att
skogseldar uppkomma genom järnvägarnas drift, böra tagas i beaktande i
den mån föreslagna åtgärder kunna med hänsyn till skilda förhållanden
genomföras. Det område, som står under kungl. järnvägsstyrelsens förvaltning
och vilket icke tagits eller torde behöva tagas i anspråk till byggnadsplatser
eller annat ändamål för järnvägarnas drift, är helt visst av avsevärd
omfattning utan att för närvarande lämna nämnvärd direkt avkastning.
Därest detta område i större grad användes dels för odling av
kulturväxter dels ock i huvudsak för att därå uppdraga skog av för marken
passande trädslag, torde avkastningen därå kunna avsevärt uppbringas
och i sinom tid nå den storlek att värdet därav möjligen komme att betäcka
kostnaderna för de åtgärder, som till förekommande av skogseldar
efter järnvägslinjerna borde vidtagas.

6 Riksdagens skrivelse Nr 244.

Skogägare efter banan torde icke kunna åläggas att å respektive
marker utföra antydda skyddsåtgärder, utan torde kostnaden för arbetenas
utförande inom eller utom banområdet i första hand vara att anse såsom
en av järnvägsförvaltningen utbetalad riskpremie till skydd mot större förluster.
Då emellertid banområdets bredd å ömse sidor spårets mitt icke
uppgår till c:a 15 meter och där av förhållandena och markens beskaffenhet
&betingas att banområdet bör isoleras från omgivande skogsmark, antingen
genom anordnandet av förr omnämnd 1 a 2 meter bred remsa, som
helt befrias från markbetäckning, eller genom upptagande av diken eller
dylikt — vilka åtgärder kungl. styrelsen anser vara i vissa fall av stor
betydelse — torde större svårighet säkerligen icke möta att träffa överenskommelser
med markägarna om rätt att å respektive områden få vidtaga
sagda isoleringsanordningar.

Kungl. domänstyrelsen torde i de fall, där statens järnvägar framgå
genom statens skogar och där senast berörda åtgärder höra vidtagas utom
banområdet, kunna för ernående av avsett ändamål i så avseende medverka,
att kungl. styrelsen genom vederbörande skogsförvaltningar låter
på skogsväsendets bekostnad dels anordna förenämnda utom banområdet
erforderliga skyddsåtgärder dels i övrigt hålla området närmast banan
fritt från°lättantändligare skogsavfall såsom torra grenar och kvistar eller
dylikt, allt under förutsättning att järnvägsförvaltningen utförde de arbeten,
som i övrigt kunde finnas erforderliga till förhindrande av skogseld.»

Ehuru en exakt uppskattning av den skada å skog, som förorsakats
av antändning från järnvägarna, och de kostnader, som stå i samband
med dylika skogseldar, icke finnes att tillgå, anser sig riksdagen likväl
med visshet kunna antaga, att ifrågavarande värden måste beräknas till
högst avsevärda belopp. Såsom i någon mån belysande i detta avseende
får riksdagen erinra om de kostnader, vilka, enligt för riksdagen tillgängliga
uppgifter, statens järnvägar fått vidkännas dels såsom ersättning
för skogsbrand och dels för eldsläckning.

Då härtill läggas de för samma ändamål utgående belopp från de enskilda
järnvägarna samt därjämte tages i betraktande, att dessa ersättningars
bestämmande givetvis alltid är förbundet med åtskilliga särskilda omkostnader
för skadans uppskattande och prövning, torde. det vara ställt
utom allt tvivel, att frågan äger en vittgående ekonomisk betydelse ej
blott för skogsägarna utan även för vederbörande järnvägsförvaltningar. I
själva verket torde skadan, även den direkta, vara större än med siffror
och kostnadsberäkningar kan angivas. I åtskilliga fall hava mot järnvägsförvaltningar
väckta skadeståndsanspråk blivit av domstolarna underkända

7

Riksdagens skrivelse Nr 244.

på grund av bristande bevisning. Exempel saknas i dylika mål icke på
skiljaktiga domslut i olika instanser, och åtminstone med en viss oråd av
sannolikhet _ kan därför antagas, att ersättning för den skada, som härrört
av antändning från järnvägarna, icke i full utsträckning utgått.

I detta sammanhang kan erinras om ett i förevarande hänseende anmärkningsvärt
fall, som tidigare varit föremål för riksdagens behandling
Sedan i juli 1904 omkring 250 tunnland skog å Apertins och Ilbergsbyns
hemman i Värmlands län härjats av eld, instämde markägarna järnvägsstyrelsen
med yrkande om ersättning, enär elden uppkommit genom antändning
från staten tillhörig järnväg. Markägarnes talan blev emellertid
1 alla instanser ogillad på den grund, att det icke ansågs till fullo styrkt
att elden uppkommit från staten tillhörigt järnvägståg. I högsta domstolen
voro emellertid tre ledamöter skiljaktiga och förpliktade järnvägsstyrelsen
att utgiva ersättning i angivet hänseende. Med anledning
denna utgång av målet väcktes vid 1912 års riksdag motioner i båda
kamrarna med yrkande, att riksdagen måtte anvisa ett belopp av 19 409
kronor 80 öre att utgå såsom skadersättning till de personer, som genom
branden tillskyndats förlust. Denna framställning blev av båda kamrarna
i sa matto bifallen, att riksdagen beslöt medgiva, att ett belopp av 7 917
kronor finge utgå att användas till framkallande av kultur å den genom
ifrågavarande brand härjade marken och utbetalas i den mån genom intyg
av vederbörande skogstjänsteman visades, att marken blivit kultiverad.

Av skål, som angivas i föredragande departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet den 28 februari 1914, hava i Eders Kun4. Mai:ts

förevarande förslag icke upptagits bestämmelser angående eldfaran från
järnvägarna.

Såsom av detta departementschefens yttrande framgår, hava under
de senare åren från såväl statsbanornas som de enskilda järnvägarnas sida
åtskilliga åtgärder blivit vidtagna till förebyggande av den fara för antändning,
som framkallas av järnvägsdriften. Även om det torde få anses,
att dessa anordningar i vissa avseende varit till gagn, har dock
erfarenheten, ej minst från den senaste tiden, med full tydlighet givit vid
handen, att ifrågavarande åtgärder i stort sett icke medfört åsyftad verkan.
Antändning från järnvägarna kan fortfarande påvisas i ett stort antal fall
Särskilt under innevarande år har det oemotsagt uppgivits, att vissa av
de mest omfattande skogseldarna uppkommit av nämnda orsak. Enligt riksdagens
uppfattning måste eu lagstiftning till förekommande av skogseld vid
nu anmärkta förhållande anses i viss mån ofullständig, då densamma lämnar
frågan om skydd emot nämnda eldfara helt och hållet oberörd; och

8

Riksdagens skrivelse Nr 244.

riksdagen kan därför icke underlåta att såsom sin åsikt uttala, att synnerligen
''vägande skäl synas föreligga för även denna frågas upptagande till
behandling i sammanhang med det av Eders Kungl. Maj:t nu framlagda
lagförslaget. Av departementschefens yttrande i ämnet synes visserligen
fram o-å ''att frågan endast tillsvidare undanskjutits för att framdeles åter
upptagas i den mån förhållandena därtill kunna giva anledning. Riksdagen
har emellertid för sin del icke kunnat finna ett sådant uppskov tillrådligt.
Det synes riksdagen nämligen vara klart ådagalagt, att de av departements
chefen äberopade försiktighetsåtgärder, som hittills vidtagits från järnvägarnas
sida, icke i erforderlig grad kunnat tillgodose behovet av en i
möilio-aste mån betryggande ordning i detta avseende, utan att de förpliktelser?
som härutinnan måste åläggas järnvägsförvaltningama, höra i lag
fastställas. Riksdagen anser sig härvid böra lämna Öppet, huruvida dylika
föreskrifter lämpligen böra införas i nu förevarande lag eller ock i annat
sammanhang införlivas med lagstiftningen. Ej heller i övrigt har riksdagen
kunnat ägna frågan den ingående utredning och allsidiga provning,
som torde böra föregå dess slutliga ordnande. Då riksdagen alltså icke
varit i tillfälle att för sin del antaga utarbetat förslag till lagbestämmelser
i nu ifrågavarande syfte, har riksdagen ansett sig böra hos Eders Ivungl.
Maj:t o-öra framställning om förnyat övervägande av här berörda spörsmål
och därvid framhålla angelägenheten av att detsamma snarast möjligt
genom förslag från Eders Kungl. Maj:t till riksdagen måtte kunna beredas
en tillfredsställande lösning.

Den granskning, riksdagen ägnat lagförslagets särskilda bestämmelser,
har föranlett följande anmärkningar.

2 §•

I kommitténs förslag till denna § stadgas förbud mot svedjning
eller bränning av ris eller ljung samt i övrigt uppgörande av eld för
tillfälligt ändamål utom i fall av trängande behov, allt lör den händelse att
stark torka råder eller eljes i följd av stark blåst fara för skogselds uppkomst
är särskilt stor. Då Eders Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilket förbudet
icke är beroende av föreliggande fara för skogselds uppkomst, synts riksdagen
innebära eu av praktiskt behov ej påkallad skärpning av kommitténs
försko-, samt en dylik utsträckning av förbudet enligt riksdagens mening
bör sqvätt möjligt undvikas, så mycket hellre som straff för överträdelse
är stadgat oavsett om skada sker eller ej, har riksdagen, i huvudsak ig

Riksdagens skrivelse Nr 244.

9

överensstämmelse med kommittéförslaget, funnit sig böra vidtaga en
jämkning i syfte att förbudet mot svedjning och bränning av ris eller
ljung samt uppgörande av eld under stark blåst må gälla endast för det
fall, att fara för skogseld föreligger.

5 §•

Riksdagen har ansett sig böra erinra, att då i denna och vissa av de
följande paragraferna i förslaget meddelas bestämmelser om kommunalstämmas
befogenhet i vissa avseenden, dessa stadganden måste anses avse
kommunalfullmäktige, där sådana finnas.

6 §

Med hänsyn till den uppgift, som enligt förslaget tillhör brandfogde,
och vikten av att i möjligaste mån förekomma att i följd av tillfällig
vakans eller laga förfall brandfogde icke finnes tillstädes inom tjänstgöringsområdet
vid inträffande skogseld, har riksdagen ansett lämpligt, att
för brandfogde jämväl utses suppleant.

9 §•

Inom riksdagen har beträffande denna § anmärkts, att i fråga om
eldsläckningsskyldighetens utkrävande närmare bestämmelser än §:n enligt
Eders Kungl. Maj:ts förslag innehåller skulle vara erforderliga. Särskilt har
framhållits, att medverkan till eldsläckning i första hand bör påkallas av
dem, som närmast hava intresse av eldens hämmande. Riksdagen har
för sin del funnit nämnda anmärkning icke sakna fog. Enligt riksdagens
uppfattning måste det emellertid antagas, att tillämpningen av
detta stadgande kommer att bestämmas av rättvisa och praktiska hänsyn,
så att skogsägare och närboende personer i främsta rummet tagas i anspråk
för fullgörande av ifrågavarande skyldighet. På grund härav och
då det icke synes vara uteslutet, att en allmängiltig lagbestämmelse i
detta avseende med hänsyn till olika lokala förhållanden kunde komma att
i enskilda fall lägga hinder för ett lämpligt ordnande av släckningsarbetet,
har riksdagen icke ansett sig böra vidtaga någon ändring av förslaget
i denna del.

11 §•

Riksdagen anser sig böra anmärka, att enligt riksdagens uppfattning
den i §:n upptagna bestämmelsen om skyldighet för släckningsmanskap
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 15 höft. {Nr 244.) 2

10

Riksdagens skrivelse Nr 244.

att före vidtagande av angivna åtgärder till hämmande av skogseld inhämta
befälhavarens föreskrift, där denne är tillstädes, icke bör anses utesluta
befogenhet för släckningsmanskap att efter eget omdöme företaga
ifrågavarande åtgärder, även om befälhavaren befinner sig i närheten, men
ett dröjsmål för inhämtande av hans föreskrift skulle kunna medföra våda
för eldens vidare utbredning.

12 §.

Den av riksdagen vidtagna ändringen av denna
redaktionell art.

13 §.

är uteslutande av

Den skyldighet att närvara vid eldsläckning, som enligt denna §
uppställes såsom en allmänt medborgerlig förpliktelse, kan utan tvivel i
åtskilliga fall för mången bliva avsevärt betungande. Det synes ock kunna
ifrågasättas, huruvida icke åt stadgandet bort givas en avfattning, varigenom
befrielse från deltagande i eldsläckning kunnat medgivas i något
större utsträckning än enligt den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.
Då riksdagen av hänsyn till den uppenbara vikten av att stadgandets effektivitet
icke äventyras funnit sig böra antaga §:n i oförändrat skick,
har riksdagen emellertid velat framhålla önskvärdheten av att tillämpningen
av denna bestämmelse icke göres strängare än nödvändigheten
kräver.

17 §•

Riksdagen har ansett sig böra vidtaga vissa ändringar i Eders Kungl.
Maj:ts förslag i denna del. Rätten till ersättning eller belöning för deltagande
i släckningsarbete har riksdagen av hänsyn till vikten att åt detta
stadgande beredes största möjliga effektivitet funnit böra i någon mån
utvidgas.

Då i den av riksdagen antagna lydelsen av första stycket av g:n
angivits, att ersättning enligt förevarande § skall utgå av statsmedel, har
den i andra stycket av §:n enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag upptagna
bestämmelsen, att ifrågavarande kostnader skola bestridas av statsmedel, i
den mån ej andra medel anslås för ändamålet, ansetts böra uteslutas.

18 §.

Riksdagen har i denna § företagit en mot ändringen i 12 § svarande
redaktionell jämkning.

11

Riksdagens skrivelse Nr 244.

Under förklarande, att det i Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition
innefattade förslag till lag om förekommande och släckning av
skogseld icke kunnat av riksdagen oförändrat godkännas, får riksdagen
alltså härmed anmäla, att riksdagen för sin del antagit följande

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Med upphävande av 15 kap. byggningabalken förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller
bränna ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller
så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, vare han pliktig att, genom
grävning eller. annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna
anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld
föreligger, må svedjning eller bränning av ris eller ljung icke förehavas
eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,
eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas,
förrän den blivit fullständigt släckt.

o

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål
å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav
lätt kan uppstå.

5 §•

Varje socken å landet skall utgöra en brandrote; dock äge Konungens
befallningshavande efter framställning medgiva, att vad sålunda är

12

Riksdagens skrivelse Nr 244.

stadgat ej skall äga tillämpning i fråga om viss socken eller att två
eller flera socknar må förenas till en brandrote.

Konungens befallningshavande äge ock att, efter inhämtat yttrande av
kommunalstämma, besluta, att socken skall utgöra mer än en brandrote
och huru i sådant fall socknen skall till brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som
utgör egen kommun, skall, där Konungens befallningshavande, efter vederbörandes
hörande, finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

6 §•

För varje brandrote skall finnas en brandfogde, som för tre år väljes
å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Om valet skall Konungens befallningshavande
genast underrättas; och ankomme det på nämnda myndighet
att pröva den valdes lämplighet för uppdraget.

Finner Konungens befallningshavande den valde icke lämplig, förordne
Konungens befallningshavande om nytt val.

Äro två eller flera socknar förenade till en brandrote och enas de
icke i valet av brandfogde, äge Konungens befallningshavande utse den
av de valda, som finnes därtill lämpligast.

Konungens befallningshavande skall tillse, att brandfogdebefattning
varder i stadgad ordning tillsatt, samt äge vid uppkommen ledighet förordna
lämplig person att uppehålla befattningen, intill dess brandfogde
varder vald och godkänd.

Befinnes brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara
för befattningen lämplig, äge Konungens befallningshavande skilja honom
från densamma.

För brandfogde skall utses en suppleant; och galle i fråga om denne,
vad ovan är stadgat om brandfogde.

7 §•

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld
meddelade bestämmelser varda noggrann! iakttagna; att vid skogseld eller
överhängande fara därför skyndsamt begiva sig till brandstället och, där
sådant icke tillkommer annan, ordna och leda släckningsarbetet; samt att
till laga beivran anmäla brott mot denna lag.

Riksdagens skrivelse Nr 244.

13

8 §•

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld vare envar i trakten, å
landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke
sextio år.

9 §•

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och
kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
genast släcka elden eller undanröja faran, vare han skyldig dels att, om
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället,
genast giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden
eller ock närmast boende kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd
person.

Har brandfogde eller kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd person
erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara därför, skall han
ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens släckning. För sådant
ändamål utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig vare efter kallelse pliktig att, försedd med
tillgängliga släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga
i släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,
skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse
skynda dit och taga del i nämnda arbete.

Den, som utövar befälet vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare
tillkalla släckningsskyldiga.

Har elden tagit sådan omfattning, att släckningsmanskap i större antal
erfordras, begåre befälhavaren hos Konungens befallningshavande militärhandräckning.

10 §.

Vid brandstället skall befälet utövas av brandfogden eller, om han ej
är tillstädes, av kronobetjänt; dock att, där elden antänt eller hotar att
antända allmän skog, vederbörande jägmästare skall, då han kommer tillstädes,
övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äge Konungens
befallningshavande förordna befälhavare.

11 §•

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga
moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder; dock att, där befälhavaren är tillstädes, hans föreskrift
först skall inhämtas.

14

Riksdagens skrivelse AV 244.

12 §.

Ej må någon av släckningsmanskåpet utan giltigt skäl lämna brandstället,
förrän han erhållit hemlov.

Befälhavaren äge, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga
att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess
släckningen är fullbordad.

13 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller avlägsna sig från brandställe
galle, om någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga
göromål, som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller
om ledighet härför vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren
eller arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av
skogseld må ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

14 §.

Finnas utöver vad denna lag innehåller ordningsföreskrifter till förekommande
eller släckning av skogseld erforderliga, äge å landet kommunalstämma
och i stad stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, allmän
rådstuga därom besluta; och må i ordningsföreskrifterna för överträdelse
av desamma stadgas viten av en till och med ett hundra kronor.

15 §.

Brandfogde äge, därest å landet kommunalstämma eller i stad stadsfullmäktige
eller, om sådana ej finnas, allmän rådstuga sådant beslutar, att
av kommunens medel åtnjuta arvode för uppdraget till belopp, som prövas
skäligt.

16 §.

Beslut, varom i 14 eller 15 § förmäles, blive ej giltigt, med mindre
det av Konungens befallningshavande godkännes.

Underställes beslut Konungens befallningshavandes prövning, skall det
antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl
därför uppgivas.

15

Riksdagens skrivelse Nr 244.

över vägrad fastställelse äge å landet kommunalstämma och i stad
stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, allmän rådstuga föra klagan
hos Konungen.

Har beslut fastställts, lände det utan hinder av besvär till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen förordnas.

17 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning
av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas, av statsmedel bekomma
ersättning eller särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till
följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som utövat befälet vid brandstället,
äge till Konungens befallningshavande avgiva förslag rörande tilldelande
av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit
till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens
befallningshavande.

Konungens befallningshavande pröve förslag eller framställning, som
nu sagts, och utanordne till vederbörande dem tillerkända belopp.

Klagan över Konungens befallningshavandes beslut må ej föras.

18 §.

Bryter någon mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat, vare förfallen
till böter från och med fem till och med två hundra kronor.

Till samma ansvar vare brandfogde förfallen, där han är försumlig
i fullgörandet av sina åligganden.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse vad i 9 § första eller tredje
stycket föreskrives eller vad i andra stycket av samma § stadgas om
kallelses fortskaffande eller bestämmelsen i 12 § första stycket eller
åläggande, som givits enligt andra stycket i sistnämnda §, så ock släckningsskyldig,
som ej åtlyder vad befälhavaren i eller för släckningsarbetet
befaller, straffes med böter från och med fem till och med ett hundra
kronor.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe,
till följd därav att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot
föreskriften i 13 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han
av sådan anledning avlägsnat sig från brandstället, förrän han erhållit
hemlov, vare arbetsgivaren eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar
som i tredje stycket av denna § sägs.

16

Riksdagens skrivelse Nr 244.

Till böter enligt denna lag eller till vite enligt ordningsföreskrift,
som meddelats enligt 14 §, må icke dömas, om förseelsen är enligt allmänna
strafflagen belagd med strängare straff.

19 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot
ordningsföreskrift, som enligt 14 § meddelats. Jägmästare äge ock att
sådan förseelse åtala.

20 §.

Böter och viten, vilka ådömas efter denna lag eller ordningsföreskrift,
som enligt 14 § meddelats, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Med åberopande av vad ovan anförts får riksdagen därjämte anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda
lagbestämmelser må kunna meddelas till förebyggande av faran för skogseld
genom antändning i följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 29 augusti 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

142812