Riksdagens skrivelse Nr 211.

1

Nr 211.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 26 augusti 1914.
» s »i andra kammaren den 26 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om ändring i 12 § 1 mom. tredje stycket i gällande
bevillningsförordning.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 8.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har föreslagits följande ändrade
lydelse av tredje punkten i 12 § av gällande bevillningsförordning:

Det belopp, för vilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst bevillningsfritt avdragas, skall ökas, där den
skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv, sammanlagt mera
än tre personer, eller å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen höga
i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, till högst 200
kronor; ävensom där skattskyldigs skatteförmåga eljest på grund av särskilda
förhållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse
och dylikt) är väsentligen nedsatt; dock att, även om samtliga
dessa skäl förefinnas, denna ökning icke må för någon skattskyldig eller
i fråga om äkta makar för dessa gemensamt överstiga 400 kronor.

Efter vad den föreslagna nya lydelsen av ifrågavarande författningsrum
ger vid handen, avses icke någon allmän höjning av maximigränsen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 65 höft. (Nr 211— 215.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 211.

för den fakultativa bevillningsfriheten. Den nuvarande gränsen kvarstår
såsom regel. Det har till denna endast fogats ett undantag för de enstaka
mera ömmande fallen. Några nya grunder för utvidgad bevillningsfrihet
uppställas ej, men de nuvarande hava skarpare än hittills åtskilts
i två grupper, den ena omfattande de mera objektiva och permanenta
grunderna (talrik familj och dyrort), den andra de rent personliga och
tillfälliga orsakerna till nedsatt skatteförmåga (sjuklighet, skuldsättning,
olyckshändelse o. d.). Endast om skäl ur denna senare gruppen föreligga,
finge det fakultativa avdraget ökas över 200 kronor. Det kan
således ej bliva fråga om något allmänt tillämpande inom eu ort av den
föreslagna höjningen. Denna kornrne, såsom redan nämnts, till användning
blott i det särskilda fallet av behov. A andra sidan synes hinder
ej bliva för medgivande av högsta ökning, 400 kronor, på enbart skäl
av sistberörda art.

Riksdagen delar den i motionen uttalade uppfattningen om önskvärdheten
av ökade möjligheter för''beskattningsmyndigheterna att i särskilda
fall lindra skattetrycket. Yad nu för vinnande av detta ändamål
föreslagits, synes, såsom förslagets innebörd ovan angivits, vara mycket
måttligt avvägt, men torde ändock i många fall visa sig verksamt i
åsyftad riktning. Av det anförda kan jämväl slutas till, att eventuellt
missbruk ej behöver befaras, ävensom att de nya fallen av större skattelindring
ej kunna bliva så talrika, att de i någon avsevärd grad komme
att inkräkta på kommunernas skatteinkomster. I själva verket torde de
praktiska fallen bliva just sådana, där kommunen eljest skulle fått i
motsvarande mån direkt träda hjälpande emellan.

Nu kan från legislativ synpunkt måhända invändas, att den föreliggande
frågan likvisst berör grunderna för den kommunala beskattningen
och att man därför, då den kommunala skattefrågan i sin helhet ligger
under utredning, ej borde ens i förevarande detalj gå denna utredning
i förväg. Efter vad vid ärendets behandling inom riksdagen inhämtats
från de arbetande kommunalskattekommitterade, behövde dock några
dylika betänkligheter ej hysas. Här vore fråga om eu så fristående del
av systemet att, om förslaget eljest funnes nyttigt, det utan antydd formell
olägenhet genast kunde genomföras.

Av nu anförda skäl har riksdagen också ansett sig böra bifalla motionen.
Emellertid har riksdagen funnit den föreslagna författningstexten
höra i tydlighetens intresse på nedan angivet sätt omredigeras.

Riksdagens skrivelse Nr 211. 6

Riksdagen hav alltså beslutat, att 12 § 1 inom. tredje stycket i
gällande bevillningsförordning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Det belopp, för vilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst bevillningsfritt avdragas, skall ökas, där den
skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv, sammanlagt mer
än tre personer, eller å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen höga
i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, ävensom dar skattskyldiga
skatteförmåga eljest på grund av särskilda förhållanden (långvarig
sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt) ar väsentligen
nedsatt. Denna ökning må icke för någon skattskyldig eller,
i fråga om äkta makar, för dessa gemensamt överstiga 200 kronor, utan
så är att det föreligger något av de särskilda förhållanden, varom nyss
är sagt, då ökningen må uppgå till högst 400 kronor.

Stockholm den 26 augusti 1914.

Med undersåtlig^vördnad.