Riksdagens skrivelse Nr 191.

1

Nr 191.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 28 augusti 1914.
» > » i andra kammaren den 29 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av
skyldighet att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen
å annans mark.

(.Jordbruksutskottets utlåtande nr 64.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen ville
besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda och till riksdagen inkomma med förslag till lag, huru och på vad
sätt väghållningsskyldige å enskilda vägar må äga rättighet att å annans
mark mot ersättning taga väglagningsämnen till enskilda vägars byggande
och underhåll ävensom rätt att utan avgift taga väglagningsämnen a
statens jordbruksdomäner och skogsallmänningar.

Till stöd härför har anförts:

»Lagen om enskilda vägars byggande och underhåll å landet av den
5 juli 1907 har fyllt ett länge känt behov, och en stor del av enskilda
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 57 höft. (Nr 191 192.) 1

2 Riksdagens skrivelse Nr 191.

by- och utfartsvägar hava på grund av lagens tillkomst redan blivit försatta
i ett bättre farbart skick.

Men det har visat sig under de år, som gått, sedan denna lag trätt
i kraft, att det är en väsentlig brist i lagen. Väghållningsskyldige i de
enskilda vägarna hava icke i lagen blivit tillerkända rätt att taga väglagningsämne
å annans mark till byggande och underhåll av vägar. Denna
brist är så stor, att den bör så fort som möjligt avhjälpas. Svårigheter
hava uppstått för väghållare å enskilda vägar att å annans mark få taga
väglagningsämnen. En del väghållare hava av jordägare blivit nekade att
taga väglagningsämne å deras mark till underhåll av väg, där sådant
funnits i närheten av vägen och varit därtill lämpligt, och de hava på
grund därav nödgats frakta väglagningsämne från långa avstånd till sin
väg. Andra jordägare hava visserligen tillåtit taga väglagningsämnen å
sin mark, men fordrat så hög ersätining därför, att kostnaden blivit oskäligt
stor för underhållet av vägen.

Det finnes åtskilliga personer, som hava kvarnar, sågar och fabriksanläggningar,
som ligga på sådana platser, att de bliva ålagda skyldighet
att för dessa verk eller anläggningar underhålla enskilda vägar, men som
själva icke hava mera mark, än som nödvändigt erfordras för anläggningarna.
Om nu dessa personer icke få taga väglagningsämnen å annans
mark, där sådant finnes, eller det fordras oskäligt hög ersättning
därför, så kan det bliva stora svårigheter för dessa väghållare att kunna
fullgöra dem åliggande skyldighet.

Den, som är skyldig bygga och underhålla enskilda vägar, bör hava
rättighet att å annans mark mot ersättning få taga väglagningsämne, där
sådant finnes att tillgå i närheten av vägen och är därtill lämpligt och
icke är till synnerligt men för jordägaren, såsom sand, grus eller sten, så
mycket, som erfordras för vägs byggande och underhåll, såvida han skall
kunna fullgöra denna skyldighet utan alltför stora kostnader och hålla god väg.

Att ålägga väghållningskyldighet och icke bereda möjlighet för väghållare
att få taga väglagningsämnen å annans mark är obilligt och kan
icke vara rättvist, det kan förorsaka väghållningsskyldige svåra obehag och
stora kostnader, om de icke kunna komma till uppgörelse med jordägaren.

I lagen av den 23 oktober 1891 paragraf 33 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet å de allmänna vägarna är stadgat: Vill

någon å annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och
kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då
väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma,

3

Riksdagens skrivelse Nr 191.

varest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren
må avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.

Att, såsom i väglagen rörande de allmänna vägarna är stadgat, med
anlitande av häradsrätt och därav möjligen följande häradssyn å den ifrågavarande
platsen bestämma, var den väghållningsskyldige lämpligast och
till minsta skada för jordägaren får taga väglagningsämnen, och bestämma
ersättning därför, blir en oskäligt stor kostnad för de väghållningsskyldige.
De väghållningsskyldige å de allmänna vägarna draga sig för att anlita
häradsrätt och häradssyn, äfven då stora svårigheter möta att träffa överenskommelse
med jordägaren rörandé rätt att få taga väglagningsämnen
för de allmänna vägarna. Sådana bestämmelser och värden kunna nog
bestämmas och åsättas av en nämnd av endast tre personer för en mindre
kostnad och ske opartiskt och rättvist i alla fall.

Kan överenskommelse emellan jordägaren och väghållningsskyldige
icke träffas, var väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för
jordägaren få avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgå,
bör denna fråga kunna avgöras av en nämnd, bestående av t. ex. tre
personer, som väljas bland nämndemän eller gode män i skiftesärenden
på så sätt, att jordägaren väljer en, den eller de väghållningsskyldige välja
en och de sålunda valda utse eu. Dessa få i uppdrag att bestämma, var
väglagningsämnen lämpligast och till minsta skada för jordägaren må
tagas samt bestämma den skäliga ersättning, som skall erläggas därför.
Skulle det vara mera lämpligt, kan en annan sammansättning göras i
denna nämnd, som hade större förutsättningar för att bättre kunna fullgöra
ifrågavarande uppdrag. Men man bör dock i alla fall se till, att
sammansättningen i denna nämnd bliver sådan, att kostnaden lör denna
förrättning icke bliver oskäligt stor, så att de hava orsak alt draga sig
för att anlita den.

Då väghållningsskyldige å de enskilda vägarna icke hava rättighet
att taga väglagningsämne å annans mark, kan icke vid taxering för
vägdelning nödig hänsyn tagas till var väglagningsämne lämpligast finnes
att tillgå.

Om vi i lagen bleve tillerkända rätt att taga väglagningsämnen å
annans mark till underhåll å enskilda vägar, skulle det nog gå lättare lör
väghållningsskyldige att träffa överenskommelse med jordägarne att få taga
väglagningsämnen å deras mark utan att behöva anlita rättsliga åtgärder.

Lika rätt som väghållningsskyldige å de allmänna vägarna åtnjuta
att utan avgift taga väglagningsämne å statens domäner och skogsall -

4

Biksdagens skrivelse Nr 191.

männingar till byggande och underhåll av allmän väg, bör även tillförsäkras
väghållare å enskilda vägar för sitt vägunderhåll.»

Riksdagen anser i likhet med motionären det otvivelaktigt vara en
kännbar brist i gällande lag av den 5 juli 1907 om enskilda vägar å
landet, att i densamma icke intagits bestämmelser, som möjliggöra för
den väghållningsskyldige att till underhåll av sådana enskilda vägar, med
avseende å vilka denna lag är tillämplig, i fall av behov emot skälig ersättning
taga väglagningsämnen å annans mark. Denna brist synes särskilt
anmärkningsvärd i betraktande av det kända och jämväl i motionen
påpekade förhållande, att sådana bestämmelser finnas meddelade
med avseende å allmänna vägars underhåll. Sålunda stadgar lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
§ 33, mom. 3, att, då någon vill å annan tillhörig enskild mark taga
sand, grus eller sten till vägs underhåll och överenskommelse med jordägaren
icke kan träffas, häradsrätten äger, då väghållningsskyldig eller
vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma, varest nämnda väglagningsämnen
tjänligast och till minsta skada för jordägaren må avhämtas
samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas. Likaledes finnes
rättighet medgiven att a kronojord för allmän vägs underhåll utan ersättningsskyldighet
taga väglagningsämnen, nämligen dels, i fråga om kronans
allmänningar, uti 1 momentet av berörda paragraf, och dels, i fråga om
kronans jordbruksdomäner, uti 2 momentet av samma paragraf, jämfört
med kungl. kungörelsen den 2 juni 1905 angående rättighet till hämtning
av väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner, under förutsättning,
i föi ra fallet, att avhämtning sker efter vederbörande skogstjänstemans
anvisning, och, i det senare, att domänstyrelsen prövar sådan kunna ske
utan olägenhet för egendomen.

I avseende å behovet för väghållningsskyldig att, då han å egen
mark saknar eller från densamma endast med svårighet eller överdriven
kostnad kan till platsen för deras användande framforsla behövliga väglagningsämnen,
få taga sådana från annans mark, måste förhållandena anses
i stort sett fullkomligt likartade i fråga om allmänna och enskilda vägar.
Beträffande de svårigheter, som under berörda omständigheter kunna
uppstå för den, vilken det åligger att ansvara för underhållet av enskild
väg, anser riksdagen sig kunna till fullo instämma i vad motionären i detta
avseende anfört, såsom varande icke blott enligt sakens natur riktigt, utan
jämväl av erfarenheten bekräftat. Och å andra sidan torde det intresse,

5

Riksdagens skrivelse Nr 191.

ägaren av en i närheten av enskild väg liggande sand-, grus- eller stentäkt
har av att ensam disponera däröver, i de allra tlesta fall icke stå i
rimligt förhållande till de nu antydda olägenheterna för den väghållningsskyldige.

Då sålunda behovet och intresset av en lagligen reglerad rätt för
väghållningsskyldig att i vissa fall från annans, vare sig enskilds eller
kronans, mark skaffa sig väglagningsämnen i lika hög grad gör sig gällande
beträffande underhåll av enskilda som av allmänna vägar, synes
det riksdagen rättvist och följdriktigt, att i 1907 års lag om enskilda
vägar å landet även inrymmas bestämmelser, motsvarande de uti ovan
anförda lagrum omförmälda, varigenom sålunda i huvudsak samma lagliga befogenhet
i berörda avseende kunde medgivas de underhållsskyldige beträffande
de enskilda vägar, å vilka 1907 års merberörda lag äger tilllämpning,
som beträffande allmänna vägar. Den omständigheten, att enskild
väg icke eller åtminstone icke i samma grad som allmän väg tjänar
ett allmänt intresse, synes nämligen icke med fog kunna åberopas mot
rättmätigheten av de i motionen framförda önskemål med avseende å enskild
vägs underhåll. Däremot torde rättigheten att taga vägfyllnadsämnen
å annans mark icke lämpligen böra, såsom motionären föreslagit, utsträckas
till att jämväl avse byggande av enskild väg, enär en dylik utsträckning,
enligt riksdagens förmenande, komme att åt förevarande fråga
giva en större räckvidd än som för närvarande kan anses nödvändigt.

Emellertid innebär ovedersägligen även rättigheten att å annans mark
taga väglagning sä mnen för underhållet av enskilda vägar en bestämd inskränkning
i markägarens rätt att fritt förfoga över sin fastighet, ett legalt
servitut, som, om det finge göras gällande i obegränsad omfattning, kunde
bliva oskäligt hindersamt eller obekvämt för den tjänande fastigheten. Med
hänsyn härtill och då en sådan servitutsrätt härvidlag, i motsats till
vad förhållandet är beträffande allmän vägs underhåll, endast eller åtminstone
i långt övervägande grad är avsedd att tjäna enskildas intressen,
torde med än större fog än i fråga om allmän väg garantier vara erforderliga
till markägarens skyddande mot för långt gående, onödiga eller eljest
mot hans befogade intressen stridande åtgärder, såsom t. ex. ett godtyckligt
upplagande eller vårdslöst, till obehag eller skada ledande begagnande
av grus- eller sandtag. Det torde därför lämpligen böra i sammanhang
med lagfästande av den nu ifrågasatta rättigheten även föreskrivas, att
sådan rättighet endast må utövas efter anvisning av markägaren och i
övrigt i enlighet med av honom framställda skäliga villkor. 1 likhet med

6 Riksdagens skrivelse Nr 191.

motionären anser riksdagen, att det lämpligen borde överlåtas på en
nämnd att, om frivillig överenskommelse ej kan träffas, slutligt bestämma,
var och under vilka villkor väglagningsämnen få tagas, beloppet
av ersättningen därför ävensom befogenheten av de villkor i övrigt,
som av markägare kunna hava uppställts. Beträffande sammansättningen
av denna nämnd synas flera möjligheter kunna lämpligen ifrågasättas.
Huvudvikten synes riksdagen, i likhet med motionären, i delta avseende
ligga därå, att, för undvikande av alltför dryga kostnader, ett dylikt
prövningsförfarande må kunna äga rum under de enklaste former,
som kunna låta sig förenas med ett behörigt iakttagande av tryggande
garantier för ett sakkunnigt och opartiskt bedömande av frågan. På grund
härav synas de former härför, som ovanberörda 33 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet föreskriver, nämligen avgörande
av häradsrätten, eventuellt efter häradssyn, föga lämpade för nu ifrågavarande
ändamål. Däremot synes riksdagen det av motionären föreslagna
sättet för åstadkommande af ifrågakomna nämnd eller något därmed likartat
förtjänt att härför tagas i övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen alltså anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utreda och till riksdagen inkomma med
förslag till lag, huru och på vad sätt väghållningsskyldige beträffande sådana
enskilda vägar, som avses i lagen den 5 juli 1907 angående enskilda vägar
å landet, må äga rättighet alt å annans mark mot ersättning taga väglagningsämnen
till dylika vägars underhåll ävensom rätt att utan avgift
taga väglagningsämnen å statens jordbruksdomäner och skogsallmänningar.

Stockholm den 29 augusti 1914.

Med undersåtlig vördnad.