Riksdagens skrivelse Nr 190.
1
Nr 190.
Uppläst och godkänd i första kammaren den 28 augusti 1914.
» > »i andra kammaren den 29 augusti 1914.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lättnader i stängselskyldighetens
fullgörande.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 44).
TILL KONUNGEN.
I en inom riksdagen väckt motion liar hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke uti
bestämmelser i gällande stängselförordning och därmed sammanhängande
föreskrifter ändringar böra vidtagas i syfte att vinna behövliga och möjliga
lättnader för stängselskyldighetens fullgörande, samt om vidtagande av de
åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.
Till stöd härför har åberopats följande:
»Gällande kungl. förordning om ägors fredande emot skada av annans
hemdjur samt om stängselskyldighet har i vissa delar visat sig för vår
tid och nuvarande förhållanden mycket svårtillämplig, onödigt betungande
och i ej ringa mån hinderlig för jordbrukets, i synnerhet småbrukets, utveckling.
Och detta kan ju knappast förvåna, då förordningen i fråga är
av år 1857 och utvecklingen på jordbrukets, skogsskötselns och därmed
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 56 käft. (Nr 190.) 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 190.
sammanhängande näringars områden gjort så stora framsteg under de sista
årtiondena.
I saken intresserade äro ganska allmänt ense om, att bestämmelserna
angående stängselvitsord böra i väsentliga delar ändras, dels — såsom
många yrka — genom att stängselvitsord beträffande inägorna borttages,
dels — såsom åter andra anse nödvändigt — genom att stängselvitsord i
vissa fall måtte tilldelas även dem, som enligt §§ 4 och 9 m. fl. uti förordningen
i fråga sakna sådant vitsord. Och detta sista torde för småbrukets
utveckling vara av synnerlig vikt i vissa delar av vårt land.
Dessutom äro föreskrifterna om laggill stängsel, till vilka samma
stängselförordning hänvisar, synnerligen otidsenliga och olämpliga, i det de
icke tillåta behövlig valfrihet för bruk av moderna, virkesbesparande och
billiga stängsel, ehuru sådana visat sig fullt ändamålsenliga.
För att i den mån det är möjligt på detta område bringa någon lättnad
åt jordbruksnäringens idkare, undanröja hinder för småbrukets sunda
utveckling och för att utforma tidsenligare bestämmelser, vilka icke såsom
de nuvarande gåve anledning till processande och trakasserande grannar
emellan, synes det verkligen vara på tiden, att stängselförordningen måtte
undergå en välbehövlig revision.
Att detta är ett utbrett och aktuellt önskemål framgår också därav,
att mötet med hushållningssällskapens ombud, som hölls under sistlidne
november, hade detsamma under en omprövning, som till och med föranledde
positivt beslut.»
I fråga om ansvaret för och plikten att lämna skydd emot skada,
som betande kreatur kunna förorsaka å grannes mark, hava i svensk
rätt två motsatta grundsatser gjort sig gällande. Under ett tidigare utvecklingsskede,
då jords uppodling ofta skedde i sammanhang med att
densamma övergick i enskild äganderätt från att förut hava använts såsom
gemensamt mulbete eller såsom annan allmänning, var det givetvis naturligast,
att den, som önskade utestänga annans kreatur från sina ägor, själv
fick vidtaga därför erforderlig åtgärd, d. v. s. stänga, om detta var nödvändigt,
samt, i händelse av underlåtenhet därutinnan, vidkännas den skada,
som därav kunde följa. Men en sådan ordning blev naturligt nog mindre
tillfredsställande i den mån åkerbrukets betydelse växte i förhållande till
boskapsskötselns samt allt större areal av jorden uppodlades och lades under
individuell äganderätt. Man började under dessa förhållanden finna den
grundsatsen riktigare, att kreatursägare antingen genom stängsel eller
Riksdagens skrivelse Nr 190.
3
annorledes hindrade sina djur att inkomma på grannes ägor samt i motsatt
fall ansvarade för den skada de förorsakade.
I äldsta tider var således i vårt land den först angivna grundsatsen
förhärskande, och såsom omedelbar följd därav gällde det ursprungligen
såsom allmän regel, att, där hägnad tarvades, den ägde att hägna, som hade
nyttan av hägnaden. Men redan tidigt spåras i lagstiftningen en modifiering
av denna ståndpunkt genom förekomsten av stängselvitsord, rätt att
av grannen kräva deltagande i stängslet, såväl mellan olika byar inbördes
som ock i vissa fall mellan skilda ägor i samma by. Därigenom överflyttades
delvis på grannen vården om dennes lösgående djur och bestyret att
genom stängsel hindra dem från skadegörelse. Den sålunda uppkomna
stängsel skyldigheten för djurägare var emellertid ännu i 1734 års lag begränsad
till förhållandet mellan inägor — åker och äng — inbördes; på
utägor — skog och betesmark — gällde ej stängsel vitsord. En omständighet,
som emellertid redan nu förtjänar beaktande, är stängselvitsords från
början framträdande natur att kunna göras gällande även av djurägande
part mot skyddsbehövande granne.
Kungl. förordningen angående stängselskyldighet den 9 februari 1802
utsträckte ytterligare omfattningen av djurägares liägnadsskyldighet bland
annat genom att medgiva stängselvitsord jämväl för utägor — skog, utmark
och beteshage — inbördes. Principen var dock fortfarande den
gamla, att i främsta rummet innehavaren av den jord, som tarvade fredning,
ägde att — visserligen med hjälp av stängselvitsord — själv ombesörja
denna. Först med kungl. förordningen den 6 augusti 1815 framträder för
första gången positivt uttalad den nya grundsatsen, enligt vilken såsom
allmän regel ansvaret för ägofriden påvilar djurägaren, i det att däri föreskrevs
skyldighet för den, som vintertid utsläppte kreatur, att om dem
taga sådan vård, att de ej orsakade skada å annans åker och äng — samma
grundsats alltså, som enligt § 1 i nu gällande stängselförordning genomförts
för alla årstider och ägoslag.
Den nya grundsatsen, en gång upptagen av lagstiftningen, vann härefter
alltmera insteg i den allmänna uppfattningen. Och slutligen anhöllo
riksens ständer uti underdånig skrivelse den 17 november 1854 om utfärdande
av ny stängselförordning, byggd på den grundsats, att »varje
jordägare skall ansvara för vården av sina kreatur eller gälda den skada,
som de å andras ägor göra; dock med förbehåll, att angränsande ägare
eller delägare i samma byalag må, om de ileste, vilka äga mera än hälften
av de ifrågavarande hemmanen eller byalaget, det önska, fortfara med den
4
Riksdagens skrivelse Nr 190.
nuvarande stängselskyldighetens fullgörande». Genomförandet av den sålunda
uttalade grundsatsen skulle uppenbarligen hava inneburit ej blott ett fastslående
av regeln om kreatursägares ensamma ansvarighet, utan också ett
fullständigt upphävande av all stängselskyldighet, då därigenom andra än
kreatursägaren såsom icke ansvariga för ägofriden fritoges från skyldighet
att vidtaga något slags åtgärd för densammas uppehållande, medan åter kreatursägaren
själv lämnades valet fritt angående sättet härför.
Emellertid intogs en i viss mån olika ståndpunkt av den i ärendet
mest intresserade parten, bondeståndet, som i särskild underdånig skrivelse
den 10 november 1854 åberopade »de svårigheter, som, särdeles i skogiga
och bergiga trakter, skulle möta att annorledes än medelst hägnad freda
ägor emot skada av kreatur, och det lidande, som till följd därav skulle,
om en del jordägare tillätes att undandraga sig stängselskyldighet, tillskyndas
de övriga». Ståndet fann alltså, att jämte andra möjliga medel
för upprätthållande av ägofriden, såsom vallning, tjudrande, rätt för den,
som lidit skada, att intaga de kreatur, som gjort intrång o. s. v., jämväl
stängsel i vissa fall vore nödvändigt och att, då detta ej alltid läte sig
åstadkommas på frivillighetens väg, lagstadgad stängselskyldighet behövde
bibehållas, men att denna skulle leda till orättvist betungande av kreatursägaren,
ifall densamma, i överensstämmelse med den i riksens ständers skrivelse
uttalade princip om kreatursägares ansvarighet för sina kreatur, lades allenast
på denne utan den hjälp, stängselvitsordet innebar. Ståndet anhöll därför i
sin skrivelse om avslag å riksens ständers av de övriga stånden beslutade
hemställan och att -Kungl. Maj:t i stället måtte, med bibehållande av
stängselskyldigheten, låta uppgöra förslag till nödiga ändringar i författningarna
om stängselskyldighet. I anledning av vad såväl riksens ständer som
bondeståndet sålunda yttrat, lät Kungl. Maj:t utarbeta det förslag till
ny stängselförordning, som, framlagt och gillat av påföljande 1856—1858
års riksdag, utgör nu gällande kungl. förordning om ägors fredande emot
skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857.
Alltsedan antagandet har stängselförordningen icke undergått någon som
helst förändring, ehuru under den tid av över 50 år, densamma varit i
gällande kraft, ofta upprepade förslag till mer eller mindre genomgripande
förändringar i densamma framkommit i form av enskilda motioner och vid
ett tillfälle, år 1903, jämväl genom kungl. proposition — framställningar,
av vilka emellertid ingen vunnit bifall. Av dessa förslag hava flera åsyftat
upphävande av stängselvitsordet och utsträckande till undantagslös regel av
den i § 1 uttalade principen om kreatursägares ansvarighet; åter andra
5
Riksdagens skrivelse Nr 190.
hava gått ut på att i stiillet i vissa fall utsträcka rätten att åberopa stängselvitsord,
särskilt gentemot kronojord; och vidare har en del haft till syftemål
att inom ramen för gällande bestämmelser om stängselvitsord åstadkomma
lättnad i stängselskyldighetens utgörande genom ändring av grunden
för densammas fördelning, överlåtande åt landsting att bestämma fördelningsgrunden
o. s. v.
Den långvariga och omfattande erfarenhet från vida delar av vårt
land, som vunnits om verkningarna av hittills gällande hägnadsbestämmelser,
torde, enligt riksdagens mening, i ett llertal avseenden lämna stöd för nu
ifrågavarande framställning. De olägenheter, som nämnda bestämmelser visat
sig ”medföra, torde vara tillräckligt betydande för att påkalla en omarbetning
av samma bestämmelser.
= Vad beträffar den i motionen först berörda särskilda frågan om
ändring av gällande föreskrifter — byggningabalken kap. 5 § 3 och
kungl. förordningen den 31 januari 1815 — angående laggill stängsels
beskaffenhet, anser riksdagen det vara otvivelaktigt, att dessa hundraåriga
bestämmelser numera äro i hög grad föråldrade. Framför allt torde de
numera icke kunna anses i tillbörlig mån motsvara skilda orters olika
hägnadsbehov, virkestillgång etc., ej heller de möjligheter, nutidens tekniska
resurser erbjuda. Då ifrågavarande bestämmelser icke alltid medgiva den,
med bibehållen fordran på nödig effektivitet i varje särskilt fall, mest ekonomiska
och praktiska stängseltypen, kan hägnadsskyldigheten alltför ofta
bliva onödigt betungande. Det synes riksdagen sålunda vara ett önskemål
av synnerlig vikt, att bestämmelserna om stängsels laggillhet göras rymligare,
så att de lämna möjlighet att, där förhållandena det påkalla, jämväl
utan sådan överenskommelse, varom stängselförordningens 19 § talar, begagna
billigare, enklare och mera virkesbesparande stängselsätt än de nu lagligen
påbjudna. Möjlighet därtill borde lämnas öppen åtminstone i de
fall, där icke hållande av lösgående mindre hemdjur, såsom får och getter,
kräver tätare och verksammare stängsel.
Riksdagen vill i likhet med motionären erinra därom, att ifrågavarande
angelägenhet vunnit beaktande vid hushållningssällskapens ombudsmöte år
HUS,” då, jämlikt fattat beslut, till Kungl. Maj:t avläts underdånig
skrivelse, däruti hemställdes, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande,
huruvida icke ifrågavarande bestämmelser borde omarbetas i sådant syfte,
att billigare och mer virkesbesparande hägnader kunde komma till allmännare
användning.
6
Riksdagens skrivelse Nr 190.
Riksdagen kan sålunda, då frågan angående laggill stängsels beskaffenhet
redan bragts under Eders Kungl. Maj:ts prövning, i detta avseende inskränka
sig till att uttala sin anslutning till syftet i den gjorda framställningen.
Gällande hägnad slagstiftning synes emellertid även i vissa övriga hänseenden
lida av bestämda brister.
Ifrågavarande förhållande sammanhänger nära med den oklarhet i fråga
om principerna för stängselskyldighet, som vidlåder gällande stängselförordning.
Visserligen fastslår 1 § den ovanberörda nyare grundsatsen, att djurägare
är skyldig hålla vård om sina kreatur medelst hägnad eller annorledes.
Men nämnda allmänna grundsats modifieras i väsentlig mån genom
de uti 2 och följande paragrafer meddelade bestämmelserna om stängselvitsord,
vilket, som bekant, tillåter vårdnadspliktig djurägare, som eljest,
jämlikt 1 §, ensam bort svara för ägofriden, att av ägoskyddsbehövande
granne kräva deltagande i hägnad dem emellan; varförutom stängselvitsordet
torde kunna i allmänhet göras gällande av granne mot granne, oavsett
om någondera av dem håller lösgående hemdjur, blott den förutsättningen
föreligger, att deras ägor äro skilda genom rågång eller lagakraftvunnet
skifte.
Med denna vitsordets natur, varigenom, bland annat, delaktigheten i
omsorgen om ägofridens upprätthållande utsträckes till andra än djurägaren,
överensstämmer uppenbarligen den i 3 § stadgade s. k. hälftendelningsprincipen,
varigenom, med visst undantag, som senare skall beröras, stängselbördan
fördelas lika mellan grannarna utan hänsyn till om risken för skadegörelse
av lösgående djur är lika eller övervägande hotar från endera sidan.
Nu gällande stängselvitsord har sålunda, ur synpunkten av dess betydelse
för ägofridens upprätthållande, en dubbel uppgift. Åberopat av
den part, som åstundar att skydda sin mark mot lösgående djur, innebär
detsamma, såsom ovan nämnts, rätt att av djurägande granne framtvinga
skyldighet att deltaga i hägnad, vilken skyldighet dock begränsats till
halva hägnadsbördan; åberopat åter av kreatursägare — eller i allmänhet
betraktat från dennes synpunkt — innebär vitsordet medbestämmanderätt
i fråga om sättet för vårdnadsplikts fullgörande, därvid detsamma möjliggör
för honom att av granne bereda sig lindring och hjälp i hägnadsbesvärets
utgörande. Oavsett de fall, då dessa synpunkter sammanfalla, i
det att kreatur hållas å ömse sidor, verkar sålunda vitsordet, vare sig det
åberopas av eller emot kreatursägare, städse till dennes förmån på så sätt,
att han befrias från att ensam sörja för ägofriden. I viss mån framträder
7
Riksdagens skrivelse Nr 190.
sålunda vitsordet såsom ett i lagstiftningen kvarlevande uttryck för den
ovanberörda äldre rättsåskådning, som fann stängselbestyret böra överlämnas
åt den part, som önskade freda sina ägor mot annans hemdjur.
Enligt riksdagens mening bör den i 1 § uttalade grundsatsen om djurägares
ansvarighet för ägofridens upprätthållande fortfarande vara den centrala
och grundläggande i stängsellagstiftningen. Stängselvitsordets berättigande
vid sidan därom synes däremot icke fullt lika klart. Sett ur
synpunkten av dess betydelse för den av grannarna, vilkens ägor skola
fredas, kan det nämligen med visst fog ifrågasättas, huruvida icke den
skadeersättningsskyldighet, som jämlikt 1 § åligger djurägare, vilken åsidosätter
sin vårdnadsplikt, innebär ett fullt tillräckligt skydd för ägofriden.
För sin del måste riksdagen betvivla, att så är förhållandet. Icke minst
med hänsyn till den bevisningssvårighet, som i en mängd fall är förknippad
med försök att göra gällande ersättningskrav på grund av bristande
vård om lösgående djur, är riksdagen övertygad om nödvändigheten att i
stor utsträckning anlita och vid behov kunna framtvinga just stängsel såsom
det enda fullt säkra ägoskyddsmedlet.
Även ur synpunkten av stängselvitsordets ovanberörda betydelse för
djurägare såsom dels rätt till initiativ, dels ock rätt att fordra deltagande
i hägnad av den granne, vilkens ägofredningsintresse hägnaden skall tjäna,
synes vitsordsinstitutet fylla en beaktansvärd uppgift, som ej bör lämnas ur
räkningen.
Om sålunda stängselvitsordet i princip bör bibehållas i vår stängsellagstiftning,
torde däremot befogade anmärkningar kunna göras mot det
sätt, varpå detsamma enligt gällande stängselförordning är avvägt, och detta
med avseende såväl å den utsträckning, i vilket det är medgivet, och å förutsättningarna
i övrigt för dess åberopande, som å grunderna för fördelningen
av stängselbesväret.
I förstnämnda hänseende synes en konsekvent tillämpning av den grundtanke,
som uttalats i 1 §, kräva, att rätten till stängselvitsords åberopande
bestämmes uteslutande av den omständighet, huruvida å endera eller båda
sidorna av råskillnaden betande kreatur hållas eller pläga hållas. Fasthålles
nämnda förutsättning för vitsords tillämplighet, hetyder detta åter å ena
sidan en inskränkning av stängselvitsords giltighetsområde dithän, att vitsord
icke skall kunna tillgripas utan att stängsel verkligen är i ägofridens
intresse behövligt, samt A andra sidan ett utvidgande av nämnda område
på så sätt, att, så snart i allmänhet stängselbehov måste anses råda, möjligheten
av dess påkallande ej får vara utesluten.
8
Bilisdagens skrivelse Nr 190.
Fördelen, praktiskt sett, av stängselvitsords inskränkande, i den mån
sådant kan ske utan förfång för ägofriden, torde vara uppenbar och till
fyllest motiverad av den avsevärda börda stängselskyldigheten vanligen utgör,
även om det av riksdagen förordade medgivandet av enklare och billigare
stängseltyper i viss mån kan betyda en lindring däri. Visserligen
kan den omständighet, att stängselbyggandet ofta ställer sig dyrbart och
betungande, i sig själv anses ägnad att lägga hämsko på stundom yppad
benägenhet att i onödan tillgripa ett rättsmedel, som till följd av gällande
fördelningsgrund medför ett betungande över hövan ej blott av grannen,
mot vilken det åberopas, utan även av den, som själv åberopat detsamma.
Med den långsträckta form, skiftena av såväl in- som avrösningsjord mångenstädes
hava, särskilt i de norra delarna av landet, blir ofta kostnaden
för uppförande av långa — på skiftad skogsmark stundom ända till halvmilslånga
och än längre — hägnader längs ägoremsor av några få tiotal
meters bredd oproportionerligt stor i förhållande till värdet av de markskiften,
som skola uppbära kostnaden. Följden härav har blivit, att man
flerstädes, hellre än att gentemot varandra tillgripa det lagligen givna stängselvitsordet,
låter marken ligga ohägnad och ömsesidigt tager risken av den
skada, grannens kreatur kunna anställa.
Men ett sådant sakernas tillstånd, som säkerligen icke av lagstiftaren
åsyftats, kan givetvis icke anses normalt eller önskvärt. Såsom erfarenheten
i rik mån bekräftar, innebär ofta blotta förefintligheten av vitsordet
och möjligheten av att detsamma kan godtyckligt och utan hänsyn till
omständigheterna åberopas av endera grannen en ständig källa till missbruk,
osäkerhet och störd grannsämja.
Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla, att den obestridliga omständighet,
att stängselprocesser trots allt faktiskt äro tämligen sällsynta,
icke med fog lärer kunna åberopas såsom stöd för, att lagen i nu antydda
avseenden fungerar till allmän belåtenhet, utan snarare helt enkelt torde
bero på, att lagen i sin föreskrift om vitsords tillämplighet är så tydlig
och klar, att utgången av möjliga försök att undgå stängningsskyldighet
i händelse av rättegång i de flesta fall är på förhand given.
Om sålunda dessa nu anmärkta förhållanden synas riksdagen nödvändiggöra
tryggande garantier mot att stängselskyldighet göres gällande oftare
än behovet sådant kräver, kan emellertid tvekan råda angående lämpligaste
formen för eu sådan begränsning.
I motionen har ifrågasatts ett fullständigt borttagande av vitsord inägor
emellan. Fn sådan åtgärd kan visserligen vara praktiskt motiverad
Riksdagens skrivelse Nr 190.
9
av det förhållande, att mulbetet å inägor i vissa trakter av landet torde
vara av underordnad betydelse i jämförelse med det å utägorna, vadan
alltså nyttan av inägors inhägnande i sådana trakter icke synes stå i rimligt
förhållande till uppoffringen av virke och arbete.
Men fullt rationell vore tydligen icke en lagändring av nämnda innebörd,
enär behovet av skydd mot betande kreatur utan tvivel kan ifrågakomma
även å inägojord. Ej heller vunnes därigenom den allmänna trygghet
mot stängselvitsords missbrukande, som riksdagen anser önskvärd. Följdriktigare
synes riksdagen, i anslutning till vad ovan uttalats, ett lagstadgande
av större principiell räckvidd, varigenom generellt fastsloges såsom ovillkorlig
förutsättning för vitsords tillämplighet, att skyddsbehov mot skada av
lösgående hemdjur verkligen föreligger.
Klart är emellertid, att i enskilda fall, även om endera grannen håller
kreatur och stängselskyldighet sålunda principiellt kan genom vitsord göras
gällande, sådana omständigheter kunna vara för handen, att skj^ddsbehovet,
praktiskt taget, är reducerat till ett minimum eller att eljest nyttan av
påyrkad hägnad ej i nämnvärd mån motsvarar kostnaden. I sådant fall bör
möjlighet vara beredd den part, mot vilken vitsord åberopas, att erhålla
befrielse från den honom lagligen åliggande stängselskyldigheten. Det synes
riksdagen därför, att den lagstadgade allmänna vitsordsregeln bör kompletteras
med en föreskrift om befogenhet för viss, för ändamålet lämpad myndighet
att, då fråga om tillämpning av eljest lagligen medgivet stängselvitsord
hänskjutes till densamma, efter prövning av de särskilda omständigheterna
frikalla part från hägnadsskyldighet. Kiksdagen finner i sådant
avseende gällande stängselförordning lämna en god anvisning på den väg, som
för vinnande av en sådan prövning lämpligen bör anlitas. I 5 § är nämligen
för visst fall möjlighet beredd att efter myndighets avvägning åstadkomma
jämkning och nedsättning i avseende å eljest gällande grund för
parts deltagande i stängsels hållande. Ett sådant prövningsförfarande av
behörig myndighet torde, enligt riksdagens mening, kunna och böra erhålla
en avsevärt vidsträcktare omfattning än vad som nu är fallet.
A andra sidan får emellertid, såsom i motionen framhållits, icke förbises,
att stängselvitsords tillämplighetsområde i vissa avseenden kräver en
väsentlig utvidgning. Det lärer nämligen icke kunna påvisas tillräckliga
grunder för saknaden av stängselvitsord i vissa lagligen föreskrivna undantagsfall,
där stängselbehövande jordägare således är hänvisad att stänga själv
utan hjälp av granne, men däremot den sistnämnde kan påfordra sådan
hjälp. Dessa fall, vilka omförmälas i 4, 7, 8 och 9 §§ av stängselförBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 5(1 käft. (Nr 190 ) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 190.
ordningen, avse som bekant dels inägor — åker, äng eller plantering —
i förhållande till utägor — skog, utmark eller beteshage —, dels enskild
mark gentemot kronopark eller viss annan skog eller mark, som står under
kronans omedelbara vård, dels utjord och urfjäll gentemot annan jord, som
ej förut tagit i stängsel del, dels ock slutligen avsöndrad lägenhet gentemot
stamhemman.
Framför allt torde saknaden av vitsord för inägor gentemot utägor vara
ägnad att verka orättvist betungande för inägornas innehavare. Ofta
förekommer ju, att kreatur hållas på bete å utägor. Det måste därför
framstå såsom oegentligt, att kreatursägare å utägor icke skall i rimlig
proportion till det egna gagnet bidraga till kostnaden för hägnad, som —
låt vara på inägoinnehavarens initiativ — upprättats till skydd mot den
förres betande djur. För övrigt erbjuda de särskilda förhållandena i olika
delar av landet talrika exempel på, till vilken obillighet inägors brist på
vitsord kan leda. Om, såsom i skogiga trakter ofta är fallet, en by har
sina inägor skiftade, men lagda i ett sammanhang, och därvid en av byamännen
råkat få sina inägolotter helt eller huvudsakligen belägna utmed
gränsen mot utanför liggande oskiftade eller eljest till gemensamt mulbete
använda skogsmark, måste denne, i saknad av stängselvitsord mot
skogsmarken, ensam stänga däremot, om han vill hava sina ägor säkert
skyddade. De övriga delägarna i byn, vilka äro i den gynnsamma belägenhet,
att deras inägor icke gränsa omedelbart till utmarken, undgå däremot
på grund härav helt och hållet stängselskyldighet mot sina egna
och byns gemensamma eller andra utägor, vilken skyldighet således helt
vältes över på den förstnämnde, ehuru nyttan av stängslet är gemensam
för alla.
Särskilt kan saknaden av stängselvitsord för inägor gentemot kringliggande
skogs- och betesmark verka hämmande på nyodlingsverksamheten,
till skada för såväl egnahemsrörelsen som jordbrukets utveckling i allmänhet.
Nyodlare nödgas i regel ensam och utan hjälp av vitsord åtaga sig stängselhållning,
då han ej kan ersätta hägnad med vakt och i de flesta fall,
särskilt i odlingar på utmarker och på glest bebodda trakter, har svårt att
åstadkomma den erforderliga bevisning angående liden skada, som enligt
stängselförordningens 34 § åligger jordägare, som intagit inträngande
kreatur.
De allmänna synpunkter, som anförts mot saknaden av stängselvitsord
för inägor gentemot utägor, synas riksdagen kunna i stort sett göras gällande
jämväl beträffande de övriga undantagsfall, då vitsord saknas. För övrigt
11
Riksdagens skrivelse Nr 190.
är det ju blott en konsekvens av den ovan uttalade allmängiltiga regeln i
avseende å stängselvitsords tillämplighet, att icke ägors kamerala natur, utan
deras behov av skydd mot lösgående djur bör vara den avgörande faktorn.
Det är emellertid ej blott gällande bestämmelser i avseende å stängselvitsords
giltighetsområde, som bära skulden till den brist på inre sammanhang
och yttre anpassningsförmåga, som, enligt riksdagens mening, utgör
stängselförordningens liuvudfel. Även stadgandet angående grunden för
stängselskyldighets fördelning synes nämligen riksdagen vara otillfredsställande
eller åtminstone otillräckligt. Enligt den i stängselförordningens S §
fastslagna halvdelningsprincipen, som endast för visst fall — beträffande utägojord
— kan modifieras enligt stadgandet i 5 §, hava, såsom nämnts,
de i ägoskillnaden mötande ägornas innehavare att deltaga i stängseln i lika
mån, oavsett dessa ägors olika storlek och värde, kreaturens antal å ömse
sidor samt utan hänsyn i övrigt till den nytta, vardera grannen kan hava
av hägnaden. En i lag bestämd, generell fördelningsnorm synes visserligen
vara praktiskt betydelsefull och måhända oundgänglig, men uppenbart
är, att en sådan norm i vissa fall icke kan tillgodose alla anspråk på
full rättvisa. Det synes sålunda riksdagen, som om lagstadgade garantier
erfordrades för att under alla förhållanden jämväl stångselskyldighets fördelning
må ske med iakttagande av vad omständigheterna i varje fall påkalla.
För så vitt halvdelningsgrundsatsen bibehålies, böra jämkningar vara
medgivna i alla de fall, där halvdelning måste framstå såsom obillig. Medlet,
varigenom en dylik efter omständigheterna jämkad avvägning av hägnadsbördan
lämpligast möjiiggöres, synes otvivelaktigt vara det prövningsförfarande,
som jämlikt 5 § redan nu anlitas för berörda undantagsfall.
Stadgandet härom har följande lydelse: »Utgöras ägor, emellan vilka stängas
skall, av skog, utmark eller beteshage å båda sidor, och finnes endera sidan
av stängsel märkligen betungas utan motsvarande nytta; då må, där den
sidan ej själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren
skäligt prövar, nedsättas under vad i 8 § stadgat är.»
Såsom i annat sammanhang här ovan uttalats, har riksdagen tänkt sig, att
en prövning av i huvudsak sådan innebörd som den i anförda lagrum angivna
bör komma till användning, jämväl då fråga väckes om befrielse från stängselskyldighet.
Glenom en sådan prövning i sistnämnda avseende, företagen på ansökan
av part, mot vilken stängselvitsord påyrkats, bör det, med stöd av de särskilda
omständigheterna, kunna utrönas, om nyttan av stängslet skäligen motsvarar
kostnaden därför. Endast om så dr förhållandet, synes vitsordet böra få anlitas,
varemot i motsatt fall en eljest stängselskyldig markinnehavare må frikallas från
12
Riksdagens skrivelse Nr 190.
sin skyldighet. Vid prövning åter av den grund och proportion, varefter
stängselskyldigheten rättvisligen bör fördelas mellan ägogrannarna, synas
sådana omständigheter lämpligen böra komma i betraktande som antalet av de
kreatur, som å vardera sidan hållas, de angränsande skiftenas inbördes storlek
och värde, den inbördes storleken av de olika stängselskyldigas ägoinnehav,
den större eller mindre direkta nyttan å vardera sidan av stängningen
o. s. v. Då vidare, som ovan framhållits, det ej är ovanligt,
att på grund av det inbördes läget av inägoskiften, tillhörande olika
delägare i en by, en markägare kan få sig ålagd stängselskyldighet, som
indirekt kommer andra icke stängselskyldiga grannar mer eller mindre
till godo, torde ock billigheten kräva befogenhet för den prövande myndigheten
att i dylika fall, om så visar sig skäligt, bestämma, huruvida och
i vad mån jämväl andra än de närmaste grannarna å ömse sidor om ägoskillnaden
må kunna åläggas att deltaga i hägnad.
Av det ovan anförda synes det med full tydlighet framgå, att ett
allmänt och starkt behov föreligger, ej blott av att möjlighet beredes att
använda enklare och billigare stängselsätt, utan även därav att en omarbetning
av gällande stängselförordning kommer till stånd.
En sådan omarbetning torde, såsom ovan framhållits, i huvudsak böra
gå ut på, dels att — med en bestämdare precisering av stadgandet i 2 §
— stängselskyldighet göres beroende uteslutande av stängsels behövlighet
såsom skydd mot lösgående hemdjur, och att ifrågavarande skyldighet sålunda
ej, såsom hittills, må betingas av grannelaget såsom sådant på grund
av någon generell presumtion om ett på landsbygden allmänt skyddsbehov
mot skada av hemdjur, dels att, då stängselskyldighets inträdande fortfarande
må göras gällande genom stängselvitsord, sådant må kunna åberopas
i de fall, då nyssnämnda allmänna förutsättning för stängselskyldighet föreligger,
utan avseende å ägors beskaffenhet, och med bortfallande sålunda
av de undantag från stängselvitsords tillämpning, som stadgats uti 4, 7, 8
och 9 §§, dels oek slutligen att det må ankomma på behörig myndighet
att, uppå ansökan av stängselskyldig, där särskilda omständigheter därtill
föranleda, bestämma såväl i fråga om stängselvitsords tillämpning i särskilda fall
som angående jämkning i den för stängselskyldighets utgörande lagstadgade
grund.
Riksdagen får alltså, med åberopande av det anförda, hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning i syfte aftvinna ändring
Riksdagens skrivelse Nr 190.
13
av ej mindre gällande stängselförordning än även förenämnda kungl. förordning
den 31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, vilka därmed kunna
stå i sammanhang, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 29 augusti 1914.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang Wl senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 56 käft. {Nr 190.) 3