Riksdagens skrivelse Nr 139.
1
Nr 139=
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 11 augusti 1914,
.> » »i Andra kammaren den 11 augusti 1914.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av justitieombudsmannens
framställning till riksdagen om åtgärder för
större skyndsamhet i fråga om inställande för häradsrätt
av personer, som häktats för brott.
(Lagutskottets utlåtande nr 12.)
Till KONUNGEN.
Uti en till riksdagen gjord framställning har justitieombudsmannen
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Eders Kung]- Majit anhålla,
fråga om inställande för häradsrätt
av personer, som häk -
riksdagen anhållit, att Eders Kungl.
förelägga riksdagen förslag till lagbestämmelser, ägnade att
"1 beträffande för brott häk -
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet
än nu råder, i
tats för brott.
1 skrivelse den 13 april 1904 har
Ala] it ville ------ o ^ „ ,
åstadkomma större skyndsamhet än nu rader - - -tade personers inställande för domstol och företagande av fortsatt rannsakning
med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras; och liar
riksdagen därvid dels uttalat sig för en nedsättning till fjorton dagar av
den tid, inom vilken enligt nu gällande bestämmelser rannsakning med
häktad person bör av häradsrätt företagas, dock med undantag för vissa
orter inom landet, dels ock i övrigt såsom önskemal framfört, att viss till
måtte fastställas, inom vilken anmälan om häktning bör göras hos doni
Bihang
till senare riksdagens protokoll 1914. It samt. 40 käft. (Nt l •)
2 Riksdagens skrivelse Nr 139.
stol; att den tid efter anmälan om häktningen, inom vilken rannsakning
enligt nu gällande bestämmelser skall av rådstuvurätt verkställas, måtte
iorkortas; samt att stadgande måtte meddelas om viss tid, inom vilken
underrätt, där uppskov i målet tinnes vara av nöden, bör fortsätta rannsakmngen.
i c iP^eT> denna skrivelse hava utlåtanden avgivits av Eders Kungl. Majrts
befäl mngshavande och överståthållarämbetet, varjämte ett flertal andra
myndigheter uttalat sig i ärendet, vilket emellertid fortfarande är på
Lciers Kungl. Majrts prövning beroende.
Justitieombudsmannen har uttalat, att myndigheternas omförmälta yttranden
giva anledning antaga, att det av riksdagen till Eders Kungl. Makt
hänskjutna ärendet i själva verket är av större omfattning än av riksdagens
skrivelse synes framgå, och att frågan om förundersökningens rätta ordnande
ar en under nuvarande förhållanden mycket svårlöst fråga. Justitmombudsmannen
anser det därför vara att befara, att de av riksdagen
L1904 .;irs sknv<rlse ifrågasätta lagbestämmelserna ej skola komma till stånd
förrän i sammanhang med den stora rättegångsreformen.
i så., förhållande har justitieombudsmannen ansett sig böra un
derstaHa
riksdagens provning, huruvida det ej kunde vara lämpligt att
ofortovat och oberoende av de mera svårlösta frågorna vidtaga en mindre
omfattande lagandnng, som syntes kunna utan svårighet genomföras och
som skulle i viss man medföra en förbättring i det bestående. 1 sådant
syfte kunde den ändring göras i 1810 års förordning, att rannsakning med
w- ad person skall av häradsrätt företagas i regel inom fjorton dagar
cftei det domaren erhållit underrättelse om häktningen — endast i ett
latal domsagor kunde ett längre anstånd anses behövligt. 1 sammanhang
darmed kunde ock meddelas bestämmelse om den tid, inom vilken underratt
bor fortsatta rannsakning med häktad person, därest icke särskilda
omständigheter påkalla längre uppskof, samt föreskrift givas, att då häktning
sker, underrättelse därom skall av åklagaren insändas omedelbart till
domaren.
Utan tvivel är det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid,
under vilken häktad person har att avvakta inställelse inför domstol, så
långt ske kan forkortas; och de föreslagna åtgärderna skulle helt visst för
aVSf''art. anta UUtalade medföra en förkortning av den tid, som de nu
maste tillbringa i häkte.
Om riksdagen^ emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens
förslag, sa är det icke därför, att riksdagen underskattat vikten
om betydelsen av den förbättring, som genom antagande av samma förslag
skulle vinnas, utan därför att riksdagen till övervägande upptagit frågan!
3
Riksdagens skrivelse Nr 139.
huruvida icke en ny framställning till Eders Kungl. Maj:t i det ämne, som
avses i 1904 års riksdags skrivelse — om en sådan framställning skall göras
— lämpligen bör åsyfta ett upptagande av det legislativa arbetet i ämnet
i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen avses.
Överståthållarämbetet har i sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse
uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen
till bestämmelse angående den tid, inom vilken anmälan om häktning skall
göras hos domstol, samt förkortning av den tid, inom vilken rannsakning skall
av domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas. Enligt överståthållarämbetets
mening måste det ock i allmänhet anses, att såväl det allmännas som
den häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden, som röra
brottet, utredas och den bevisning, som tinnes, samlas och ordnas, innan
rannsakningen av domstolen företages, varigenom just möjligheten av eu
snabb och fullständig rannsakning i målet skulle främjas. — I Eders Kung!.
Maj:ts befallningshavandes i Malmöhus län yttrande över samma riksdagsskrivelse
har uttalats den mening, att frågorna, huruvida en för brott
misstänkt person får före häktningen tagas i förvar för den förberedande
undersökningen, huru länge han får för detta ändamål kvarhållas, varest
han under tiden skall förvaras och huru därunder skall med honom beträffande
hans underhåll och i andra avseenden förfaras, äro vida mera
beaktansvärda än spörsmålet om tiden, inom vilken anmälan om häktningen
skall göras hos domstolen. Jämväl åtskilliga andra av de hörda
myndigheterna hava uttalat sig för behovet av reglering i lag av omförmälta
s. k. anhållningsrätt.
De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av
förenämnda myndigheter, synas riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna
synnerligt beaktande. Härtill kommer, att, enligt riksdagens uppfattning,
behovet av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets
befogenhet i fråga om häktning och andra i brottsefterforskningens
och brottsutredningens intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga
rätten till personlig frihet och skydd för hem och egendom framträder
med alltjämt ökad styrka. Å ena sidan har på detta område ömtåligheten
för allt som kan få sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser
obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på
ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av
gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande jämväl
stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade
gränser för de med brottsransakning betrodda myndigheternas makt och
av betryggande former för deras verksamhet bär blivit alltmera kännbart
både hos allmänheten och dessa myndigheter själva.
4
Riksdagens skrivelse Nr 139.
Riksdagen vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga om en annan
vid förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd,
nämligen husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens
initiativ avlåten skrivelse till Eders Kungl. Maj:t uttalat sig för en lagreglering
och därvid jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp,
nämligen kroppsrannsakan och kroppsbesiktning, borde i sammanhang därmed
uppmärksammas av lagstiftningen. 1 justitieombudsmannens vid innevarande
års första riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits eu av
nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare till Eders Kungl. Maj:t ingiven
framställning i samma ämne, varav inhämtas, att väl de flesta myndigheter,
som över riksdagens nyssnämnda skrivelse avgivit infordrat yttrande till
Eders Kungl. Maj:t, uttalat sig tillstyrkande, men att emellertid från liera håll
framställts invändningar mot en enstaka, på de i skrivelsen omförmälda
ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det synes riksdagen, att jämväl berörda
av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda,
att förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp
bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.
Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt
riksdagens uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma
vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang
med den allmänna reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen,
att en fullt tillfredsställande ordning kan vinnas först i samband
med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband
stående organisatoriska reformer på domstols-, åtals- och polisväsendets
område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse
den 13 april 1904 erinras, redan om de där ifrågasatta begränsade
reformer rörande häktningstid. Att det däremot låter sig göra att, i avvaktan
på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet
rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk lösning
av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, blev redan
för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då Nya lagberedningen
på nådigt uppdrag utarbetade sitt »förslag till lag om vissa bestämmelser
om rättegång i brottmål». Detta förslag innefattade nämligen reglering
av just ifrågavarande ämnen jämte de därifrån fristående frågorna om
åtalsrätt och skadestånd i brottmål. Såsom justitieombudsmannen i sin
förevarande framställning erinrat, blev ock på grundval av förslaget proposition
avlåten till 1886 års riksdag. Propositionen, som av lagutskottet
tillstyrkts, vann visserligen icke riksdagens bifall; men denna utgång torde
ingalunda kunna anföras såsom bevis mot lämpligheten och genomförbar
-
5
Riksdagens skrivelse Nr 139.
heten av en partiell reform av ifrågavarande omfattning, utan synes hava
berott på särskilda omständigheter, som icke längre äga aktualitet. Det
är vidare uppenbarligen av största betydelse, att man i lagberedningens
utarbetade och av högsta domstolen granskade förslag äger tillgång till
eu utgångspunkt och ett fast tekniskt underlag för ett återupptaget lagarbete
på området. Även om det må befinnas, att förslaget i viktiga
stycken tarvar ändring och bearbetning för att motsvara nutida åskådningar
och behov, är det omförmälda förhållandet tydligen ägnat att väsentligt
underlätta arbetet, som med hänsyn härtill borde kunna utan
större tidsutdräkt bringas till fullbordan och dess resultat föreläggas
riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen, med åberopande av
riksdagens i skrivelser den lo april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda
hänseenden uttalade önskemål, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, i
ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål
kan komma till stånd i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga
och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i
brottmål, låta ''utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i dessa ämnen.
Stockholm den 11 augusti 1914.
Med undersåtlig vördnad: