NYKTERHETSKOMMITTÉN

BILAGOR TILL BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORD*
NING ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AV RUSDRYCKER.

REDOGÖRELSE

FÖR

LAGSTIFTNINGEN I SVERIGE OM RUS.
DRYCKERS FÖRSÄLJNING
1800-1911

S. E. BRING.

STOCKHOLM 19X4
OSKÄR EKLUNDS BOKTRYCKERI.

I serien Nykterhetskommitténs betänkanden hava förut utkommit:

I. Utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag angående
behandling av alkoholister.

II. Utlåtande i anledning av hemställan om sammankallande av en internationell

konferens i ändamål att upprätta ett internationellt institut för studium
av alkoholfrågan.

III. Utlåtande över rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag rörande

statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande
från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen samt de i anledning därav
av myndigheter och korporationer avgivna utlåtanden och yttranden.

IV. Av Kungl. Maj:t anbefalld närings- och arbetsstatistisk utredning angående

tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket och därmed sammanhängande
frågor, verkställd inom K. Kommerskollegium.

V. Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående försäljning av
rusdrycker m. m.

•INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kap. I. Lagstiftningen angående försäljning av brännvin ..................... 3

1. Huvudpunkterna i försäljningsförordningarna före 1855 ............ 3

1800 års förordning s. 3. 1810 års förordning s. 4. 1812 års förordning
s. 5. 1815 års förordning s. 6. 1824 års förordning s. 7.

1830 års förordning s. 8. 1835 års förordning s. 8. Cirkulärskrivelsen
av den 17 mars 1837 s. 10. 1841 års förordning s. 10.

1845, 1848, 1851 års förordningar s. 11. Cirkulärskrivelsen av den 22
april 1853 s. 11. Särskilda försäljningsbestämmelser för Stockholm
s. 12. Straffbestämmelser enligt de olika förordningarna före
1855 s. 13.

2. 1855 års försäljningsförordning ................................................ 14

Frågans behandling i särskilda utskottet s. 14. Olika slag av
brännvinshandel s. 15. Allmänna kvalifikationer för rätt att idka
handel med brännvin s. 16. Sättet och ordningen för vinnande
av ständiga rättigheter s. 17. Tillfälliga rättigheter s. 18. Försäljningsavgifter
och deras bestämmande s. 18. Restriktiva bestämmelser
s. 20. Straffbestämmelser s. 21.

3. De särskilda försäljningsrättigheterna efter 1855....................... 23

a) Privilegierade rättigheter ...................................................... 23

Motioner om inskränkningar i gästgiverirättigheterna s. 23.

1873 års riksdagsbeslut s. 25. 1875 års riksdagsbeslut s. 25. 1881
års riksdagsbeslut s. 26. Privilegierade rättigheter i städerna s. 26.
Uppslaget till inskränkningarna 1905 s. 27. Utskänkningsbolagens
förtroendenämnds skrivelse s. 27. Motivering för Kungl.
Maj:ts förslag s. 28. Riksdagsbeslutet 1905 s. 29. Nya inskränkningar
i de privilegierade rättigheterna s. 29. Kungl. kungörelsen
av den 12 juli 1907 s. 30.

b) Ständiga försäljningsrältigheters förvärvande........................... 31

Ändringar i 1855 års bestämmelser genom 1857 års förordning
s. 31. Ändringar i följd av de nya kommunallagarnas antagande
s. 31. 1866 års förordning s. 32. 1869 års förordning s. 32. Förfarandet
vid utdelandet av rätten till mindre partihandel s. 32.
Kommunalstämma erhåller vetorätt mot försäljningsrättigheters

utdelande s. 33. Prövningsrätten av gjorda anbud på landsbygden
överflyttas till Konungens befallningshavande s. 33. Angränsande
kommuner få rätt att yttra sig över väckt förslag till inrättande
av utskänkningsställen s. 33. Proceduren vid utdelande av
ständiga rättigheter blir lika för land och stad s. 34. Förvärvande
av ständiga rättigheter enligt 1905 års förordning s. 35.

c) Tillfälliga rättigheter ........................................................... 36

Konungens befallningshavande erhåller befogenhet att i visst
fall inskränka eller indraga tillfällig rättighet s. 36. Inskränkning
av tillfällig utskänkning å passagerarefartyg s. 36. Förbud mot tillfällig
utskänkning å lägerplatser s. 37. Inskränkning vid hälsobrunn
och badort s. 37. Tillfälliga rättigheter enligt 1905 års

förordning s. 38.

d) Partiförsäljningsrättigheter ................................................... 38

Den mindre partihandelns införande s. 38. Dess avskaffande.
Partiförsäljningsminimum bestämmes till 250 liter s. 39.

e) Överlåtna rättigheter ............................................................ 40

Bestämmelser om överlåtandet av rättigheter enligt 1863, 1874 och

1895 års förordningar s. 40. Bestämmelser om överlåtandet
av rättigheter enligt 1905 års förordning s. 40.

4. Bolagsinstitutionen ................................................................ 41

Utskänkningsbolagens uppkomst s. 41. Närmare bestämmelser
om bolagen 1863 och 1867 s. 41. Minuthandeln med brännvin
fräntages bolagen. 1 sammanhang med dess återgivande få bolagen
avstå sin nettovinst s. 42. Bolagsinstitutionen utsträckes till
köpingar s. 43. Reformer i bolagslagstiftningen genom 1895 års
förordning s. 43. Bestämmelser om bolags förvaltning och styrelse
s. 45. Bolagsinstitutionen enligt 1905 års förordning s. 46.
Kungörelsen av den 14 januari 1910 s. 49.

5. Allmänt restriktiva bestämmelser............................................. 49

De olika förordningarnas omfattning s. 49. Brännvinets styrka
s. 49. Förbud mot salning s. 50. Förbud mot efterkrav s. 50.
Förbud mot agentur s. 51. Förbud mot spirituösa dryckers försändande
med posten s. 51. Förbud mot byteshandel och utsökning
av betalning för sålt brännvin s. 52. Personliga kvalifikationer
för utövande av brännvinsförsäljning s. 52. Brännvinsförsäljning
å apotek s. 53. Brännvinshandels förenande med annan
handel s. 54.

6. Särskilt inskränkande bestämmelser.......................................... 54

Försäljningslokal och dess beskaffenhet s. 54. Förbud för försäljning
i vissa fall s. 55. Varietélagen s. 55. Särskilda försäljningstider
s. 56. Förbud mot brännvins utlämnande å vissa tider
och åt vissa personer s. 58. Ordningsföreskrifter, som gällt oför -

Sid.

ändrade ända sedan 1855 s. 59. Påföljd i händelse av oordningar
å försäljningsställe s. 59.

7. Försäljningsavgifter................................................................. 60

Försäljningsavgifter och minimitalet för varje rättighet s. 60.
Minimilitertalet blir lika för stad och land s. 61.

8. Ansvarsbestämmelser.............................................................. 62

Höjning av böter genom 1859—60, 1862—63, 1865—66 års riksdagsbeslut
s. 62. Höjning av böterna för olovlig brännvinshandel
s. 62. Bötesbeloppen för andra överträdelser s. 63.

Kap. II. Lagstiftningen angående försäljningen av vin och Öl ............ 64

1. 1866 förordning jämte kungörelserna av 1871 och 1873 ............ 64

Cirkuläret av 1863 och länsstyrelsernas yttranden däröver s. 65.
Villkoren för försäljning till förtäring på stället av vin enligt 1866
års förordning s. 65. Tillfälliga rättigheter s. 66. Ordningsföreskrifter
sid. 66. Ansvarsbestämmelser s. 67. Undantag från förordningens
tillämpning s. 67. Utskänkning vid statens järnvägsstationer
s. 68. Ändringar i 1866 års förordning genom kungörelsen
av den 22 augusti 1871 s. 68. Ändringar genom kungörelsen
av den 22 februari 1873 s. 70.

2. Tillverkares försäljningsrätt ...................................................... 71

Motioner om inskränkning i deras tillverkningsrätt s. 72. Utlåtande
av tillfälliga utskottet vid 1888 års riksdag s. 73. Kungl. Maj:ts
ställning till frågan s. 74. Resultatet, sådant det innehålles i kungörelsen
den 10 juli 1891 s. 75. Kungörelsen av den 2 juni 1893
s. 76. Motioner vid riksdagen 1896 och dess följder s. 76. Tillverkares
försäljningsrätt enligt 1905 års förordning s. 77. Konungens
befallningshavände får rätt att inskränka eller för viss tid
förbjuda en tillverkares försäljningsrätt s. 79.

3. Handel med vin och Öl........................................................... 80

Första inskränkningen i den förut fria handeln s. 80. Konungens
befallningshavande och kommunalnämnd erhålla rätt att
förbjuda lanthandlares försäljning s. 82. Särskilt tillstånd erfordras
för försäljning av vin till mindre belopp än 10 liter s. 82.
Magistrat erhåller rätt att förbjuda försäljning till avhämtning s. 84.
Försäljning till avhämtning eller medelst kringföring kan förbjudas
i visst fall s. 84. Särskilt tillstånd erfordras för rätt att sälja
maltdrycker till avhämtning i mindre kvantitet än 10 liter s. 85.
Särskilt tillstånd erfordras för rättighet att på landet kringföra vin
och maltdrycker i mindre belopp än 10 liter s. 86. Förbud för
kringföring å landsbygden s. 87. Rätten till försändning enligt
1905 års förordning s. 88. Rätten till avhämtning enligt 1905 års
förordning s. 88.

Sid.

4. Utskänkning av vin och Öl ...................................................... 90

Utskänkning i samband med mat s. 90. Utskänkning utan samband
med matservering s. 91. Utskänkningen vid enskilda järnvägars
stationer s. 93. Rätt till utskänkning enligt 1905 ars förordning
s. 93. Tillfälliga utskänkningsrättigheter s. 95. Utskänkningen
på passagerarefartyg s. 96. Tillfälliga rättigheter enligt
1905 års förordning s. 96. Utskänkningsrätt vid bestämt tillfälle
s. 96. Vin- och ölutskänkning på lägerplatserna s. 97. Inskränkning
i rätten att vid bestämt tillfälle utskänka vin och Öl s. 98.
Tillståndsbevis s. 98. Stärbhusdelägares fortsatta utskänkningsrätt
s. 99.

5. Rättigheter som utövas utan särskilt tillstånd........................... 100

Gästgivares försäljningsrätt s. 100. Försäljning från bord eller
eljest i mindre omfattning s. 101. Andra rättigheter utan tillstånd
s. 102. Rätt till försäljning till avhämtning s. 103. Privilegierade
rättigheter s. 104.

6. Restriktiva bestämmelser........................................................ 104

Personliga kvalifikationer s. 104. Förbud mot utskänkning i
öppen handelsbod s. 104. Förbud mot utsökning, byteshandel,
användande av sackarin s. 105. Bestämmelser om försäljningslokal
och försäljningsställe s. 105. Försäljningstider s. 106. Förbud
mot utlämning i vissa fall m. m. s. 107. Förbud mot eller
inskränkningar i utskänkning s. 108.

7. Ansvarsbestämmelser............................................................... 111

1874 års förordning s. 111. Höjning av bötesbeloppen s. 111.
Bötesbeloppen enligt 1905 års förordning s. 113.

Kap. III. Särskilda lagstiftningsåtgärder för främjande av nykterhet ... 114

1. Före 1855 ............................................................................. 114

1813 års förordning emot fylleri och dryckenskap s. 114. Ändringar
i 1813 års förordning. 1841 års förordning s. 116.

2. Efter 1855 .............................................................................. 117

Ändringar i 1841 års förordning s. 117. I lag stadgad nykterhetsundervisning
s. 119.

ro.

l§i

REDOGÖRELSE

FÖR

LAGSTIFTNINGEN I SVERIGE OM RUSDRYCKERS
FÖRSÄLJNING 1800—1911.

'' /

Kap. I.

Lagstiftningen angående försäljning av brännvin.

1. Huvudpunkterna i försäljningsförordningarna före 1855.

Vid 1800-talets början gällde i vårt land för försäljningen av brännvin
den av konung Gustaf IV Adolf den 15 juni 1800 utfärdade stadgan, supplerad
av en kung!, förordning av den 24 november 1801 angående den förras
behöriga efterlevnad. Då hade varje tillverkare, d. v. s. var och en, som
ägde eller brukade hemman eller hemmansdelar, också rättighet att försälja
det brännvin, som han utöver eget behov tillverkade, men med den inskränkningen,
att han icke fick utminutera mindre kvantum än ett halvt stop1,
och icke föra mindre än en kanna till marknad eller stad att där avyttras.
Då större kvantum såldes till flera köpare, fick utdelningen eller mätningen
icke ske i stad på torg eller öppen gata, utan säljaren måste föra varan till
köparens hemvist; vid marknad skulle försäljningen försiggå endast på därtill
särskilt anvisad plats; dock fick icke heller i dessa båda fallen mindre än ett
halvt stop försäljas. Minutering och utskänkning i mindre kvantum var tilllåten
endast å gästgivaregårdar åt resande, å källare, värdshus, marketenterier
och s. k. näringsställen, där spisning hölls, blott vid »måltidstiderna eller da
mat utspisas». Under enahanda villkor hade ägare av herregård rätt att för
dess egen betjäning, hantverkare och arbetsfolk samt ankommande främmandes
betjäning på sina värdshus utskänka brännvin. Alla andra krogar voro
förbjudna likaså allt krögeri med brännvin på landet och i städerna på likörkammare
samt vid ting, uppbördsstämmor, likvidationsmöten, auktioner och
folksamlingar. Vid kyrkorna på landet och inom Vrdels mj| därifrån fick
på sön- och helgdagar intet brännvin i större eller mindre partier försäljas
vare sig å gästgivaregård och värdshus eller av vem det vara månde. Det
brännvin, som inköpts direkt från tillverkaren, fick icke förtäras på stället
eller i säljarens hus och gård.

1 En kanna var = 4 halvstop = 2,617 liter.

1800 års
förordning.

Det är mot bakgrunden av dessa stadgande^ som de efter 1809 utfärdade
nya försäljningsförordningarna böra ses.

1810 års Vid Riksdagen 1809—10 väcktes åtskilliga motioner, vilka huvudsak förordning.

jjgen åsyftade ytterligare lättnader i tillverkningsrätten. Genom Riksdagens
beslut och den i juni 1810 utfärdade kungl. kungörelsen utsträcktes denna
till innehavare av lägenheter samt till andra å landet bosatta personer, om
jordägaren tillstadde det. I försäljningsordningen gjordes ock eu del ändringar,
varigenom ett visst inflytande bereddes kommunerna på landet vid
krogrättigheters utdelande. I städerna skulle det endast bero på magistraten
samt å landet på vederbörande landshövding, eller den han i sitt ställe
förordnade, och de årligen sammanträdande taxeringskommittérna, om nya
brännvinsminuteringsställen skulle få inrättas. Därvid skulle iakttagas, att
vad landsbygden angick, det icke fick ske, förrän jordägaren därtill givit
sitt samtycke, och att krogarna skulle vara belägna vid allmänna lands- och
farvägar, på längre avstånd från varandra och icke närmare till kyrkor, gästgivaregårdar
och odalkrogar1 än */4 mil. Härifrån undantogos likväl äldre
privilegierade krogar och gästgiverier, vilka skulle bibehållas vid sina rättigheter.
Uppstod frågan, om förut tillåtna krogar borde på grund av förordningen
upphöra eller om kyrkorna på någon ort lågo så nära varandra, att
kroganläggning därigenom ansågs hindrad, tillkom det likaledes landshövdingen
med taxeringskommittérna att därom efter omständigheterna förordna.
Vid lika röster mellan kommitténs ledamöter om krogars anläggande och
bibehållande hade landshövdingen utslagsröst.

Det torde vara första gången, som menigheterna på landsbygden beretts
tillfälle att göra sitt inflytande gällande vid bestämmande om brännvins
utskänkning. Visserligen fanns uti 1741 års kungl. förordning en bestämmelse
om att salubränning å landet tillkom gästgiverier, krogar och värdshus
efter taxering av landshövdingen och de skattläggningsmän, han därtill
kallade. Men häri torde knappast hava legat någon medbestämmanderätt
vid beviljande av krogrättigheter, vilket först skedde genom taxeringskommittéledamöternas
deltagande. Dessa, som bestodo av 2 representanter för
ridderskapet och adeln, 2 för prästeståndet, 3 för bondeståndet och 2 för
ståndspersoner, voro alla valda utav och inom de olika socknarnas beredningsledamöter.
Dessa åter utsågos för varje år å därtill efter landshövdingens
anmodan av pastor utlyst sockenstämma. Beredningskommittén
bestod av 6 besudla personer, förutom pastor, som var självskriven ledamot.
Dessa bestämmelser kommo dock icke att gälla längre än två år.

Genom 1810 års förordning förbjöds det krögare och andra näringshållare
att sälja brännvin i minut på kredit vid förlust av allt lagligt anspråk

1 Härmed förstods enligt bevillningsutskottets betänkande sådana, som i så lång tid
haft rättighet att försälja brännvin, »att ingen vet, när de först av en slik rättighet kommit
i åtnjutande».

på betalning för varan. En annan nyhet var införandet av försäljningsavgifter,
vilket av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet motiverades sålunda:
»Oaktat alla förbud mot minutering, utövas den likväl å de flesta
ställen vid landsvägarna, utan att kronan därav har någon vinst; och fastän
utskottet anser brännvin för eu nödvändighetsvara, är det endast på krogar
en överflödsvara, som med allt skäl bör särskilt bidraga till statens förmån
och inkomster». Därför taxerades krogar, där brännvinsminutering var
tillåten, allt efter deras mer eller mindre fördelaktiga läge till 21/,, 5, 7‘/ä
och 10 riksdalers avgift. Genom kungl. kungörelsen av den 9 oktober 1812
fördubblades dessa avgifter. Taxeringsmännen voro likväl oförhindrade
att bestämma ännu högre bevillning, om avsättningstillfället därtill skulle
föranleda.

Däremot frigavs genom 1810 ars förordning införseln av brännvin från
land till stad, men utminuteringen av ett halvt stop som minimikvantum
bibehölls. På bondeståndets särskilt framställda begäran tilläts det eu var
att försälja brännvin till fiskare i Bohuslänska skärgården, när de vistades
å sillfiske.

Den genom 1810 års förordning införda »oinskränkta friheten» i brännvinsbränningen
åstadkom, för att citera Kungl. Majrts ord i propositionen
till 1812 års urtima Riksdag i Örebro, »betänkliga följder i både ekonomiskt
och moraliskt avseende». För att råda bot härpå och samtidigt kunna öka
statskassans inkomster föreslog Kungl. Maj:t ständerna, »att brännvinsbränningen
måtte återföras till det förhållande mot personalen och jordbruket
den såsom en husbehovsnäring av ålder ägt och framgent borde
äga och att brärmvinsskatten måtte sättas i avmätt proportion till näringens
lönande beskaffenhet». Resultatet av riksdagsdebatterna och ständernas
skrivelse blev kungl. kungörelsen av den 9 oktober 1812, varigenom den
fria husbehovsbränningen från och med 1813 inskränktes till 8 månader
och en särskild bevillningsavgift pålades densamma, som utgick efter pannerymden,
hemmansvärdet (i stad »personalen») samt konsumtionen. Uti försäljningen
gjordes härigenom ingen annan ändring än den redan nämnda,
att försäljningsavgifterna fördubblades, men ständerna överlämnade åt Kungl.
Maj:t att bestämma beloppet av det kvantum, som en var tillverkare skulle
hava rätt att sälja samt å vilka ställen utminutering ansågs behövlig och
kunde tillåtas. I följd härav utfärdade Kungl. Maj:t den 4 november 1812 en
kungörelse om vad som borde iakttagas till behörig verkställighet av kungl.
kungörelsen den 9 oktober 1812. Härigenom fastställdes 2 kannor såsom
försäljningsminimum för den, som icke fått minuteringsrätt, evad köparna
voro flera eller färre, en avsevärd höjning av Kungl. Maj:t från ett halvt
stop, då allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i sitt betänkande endast
föreslagit ett stop som minimikvantum. Vad krogar och deras anläggande
angår, stadgades, att alla sådana och allt krögeri med brännvin skulle från

1812 års
förordning.

1 815 års
förordning

1813 års början upphöra undantagandes vid allmänna lands- och farvägar.
Där skulle på vissa därtill utsatta ställen brännvin få försäljas »för de vägfarandes
och allmogens behov». Dock fingo inga krogar inrättas eller fortfara
närmare varandra än 1 mil, gästgivaregård därunder inbegripen, ej
heller närmare kyrka på landet än l/i mil. Det ålåg Konungens befallningshavande
var i sitt län att pröva, på vilka ställen vid segelleder och vintervägar
försäljning av brännvin borde äga rum »för de sjöfarandes och
trafikerandes behov». Borttagna äro således ur förordningen de 1810 införda
bestämmelserna, som gåvo åt lantkommunernas delegerade en viss
medbestämmanderätt beträffande inrättande av nya krogar. Först genom 1835
års förordning erhöllo lantkommunerna ånyo en viss medbestämmanderätt i
nämnda avseende. I städerna tillkom det Konungens befallningshavande
att efter magistratens och borgerskapets hörande bestämma det antal källare,
värdshus och näringsställen, som för varje stad ansågs behövligt.

Liksom 1812 års förordning om brännvinsbränning betecknar eu inskränkning
i tillverkningen, innebära de samtidigt utfärdade försäljningsbestämmelserna
i stort sett en skärpning av förut gällande stadganden. Men reaktionen
lät ej länge vänta på sig. Redan efter 3 år, vid urtimariksdagen 1815, framkommo
motionsvis mänga yrkanden om lindring, och genom kungi. förordningen
den 6 september 1815 1 blev tillverkningen tillåten hela året igenom
och ytterligare utsträckt, varjämte konsumtionsskatten borttogs och avgifterna
efter hemniansvärde och »personal» nedsattes. 1 sammanhang härmed ändrades
också försäljningsavgifterna därhän, att gästgiverierna för sin rättighet
att utskänka brännvin skulle utom den allmänna bevillningen erlägga
3, 5, 10, 15, 20, 25 till 30 rdr; samt krogar och näringsställen 10, 15, 20,
25 till 30 rdr, allt efter deras mer eller mindre förmånliga läge. De närmare
bestämmelserna om försäljning ordnades genom kungl. förordningen
av den 20 december 1815. Uti andra artikelns första paragraf heter det:
»Utminutering eller försäljning av brännvin vare i allmänhet icke tillåten till
mindre belopp än en kanna å andra ställen på landet än gästgivaregårdarna
samt i städerna icke annorstädes än där minutering är lagligen tillåten».
Oavsett den avsevärda nedsättningen av det tillåtna minimikvantum från 2
kannor till 1, vilket bibehölls under hela husbehovsbränningen, d. v. s. till
1855, gav tillsatsen av orden »i allmänhet» ingen fasthet åt lagen. Obestämda
äro också föreskrifterna om rätten till utskänkning å landsbygden.
Konungens befallningshavande ägde befogenhet att tillåta försäljning av
brännvin i minut »å ett eller annat ställe» vid segelled samt vid sommar- och
vintervägar, som allmänt begagnades, jämväl ock vid allmänna lands- och far -

1 I januari 1815 utfärdades kungörelser av Svea och Göta hovrätt angående upphörandet
av namnens införande i allmänna tidningarna på de personer, som blivit dömda
för brott emot kungörelsen av den 4 november 1812 om brännvinsbränningen.

vägar, där behovet för forslande det synnerligen fordrade. Enda inskränkningen
häri var uppmaningen till Konungens befallningshavande att förfara
sparsamt vid utdelningen av tillstånd till sådana särskilda niinuteringsställen.
Innehavarna av dessa rättigheter och gästgivarna tillätos icke blott försälja
utan även utlåna brännvin i minut till vägfarande och till andra personer,
dock till dessa senare endast då de där intogo sina måltider. Förbudet
att sälja på kredit borttogs; eu vid Riksdagen 1817—18 framburen motion
om dess införande avslogs, och först 1835 återkom det. En lättnad gjordes
också i bestämmelsen, att brännvin ej fick försäljas å sön- och helgdagar
vid kyrkorna och inom 1 4-dels mil däromkring, i sa måtto att detta
medgavs gästgivare till skjutstagande personer och innehavare av minuteringsställen,
då mat jämväl serverades.

Efter magistratens hörande bestämde Konungens befallningshavande
det antal värdshus, källare och näringsställen, som i varje stad ansågs behövligt
och vilket antal borde vara så inskränkt som möjligt; det alag magistraten
att tillse att endast ordentlige och välfrejdade personer tilldelades
sadana rättigheter. Liknande bestämmelser hade införts i Stockholm redan
1813. Först 1841 infördes en dylik klausul för landsbygden. Å alla näringsställen
i städerna skulle, då utminutering av brännvin vore tillåten, dörren
icke vara låst, och utminutering fick icke ske annorstädes än i krogrummet.
För städerna infördes ett nytt förbud, att brännvin icke fick säljas i öppna
salubodar och ej i minut utlämnas från apotek.

Vid Riksdagen 1823 fortsatte man på den 1815 inslagna vägen, och
resultatet blev ytterligare lättnader och nya medgivanden i såväl tillverkningssom
försäljningsförordningen. Rätten till »fri brännvinsbränning», en ny
term i stället för »fri husbehovsbränning», utsträcktes både i stad och pa
land, i senare fallet till lägenheter, som utgjorde s. k. roteringsfrihetsavgift.
samt till torplägenheter, som icke voro roterade men belagda med särskild
ränta till kronan eller dess rättsinnehavare. Beträffande försäljningen yrkades
vid Riksdagen, att varje tillverkare skulle fä avyttra sitt brännvin till
vad kvantitet som helst och att gästgivares rätt till försäljning måtte bli
alldeles oinskränkt, »emedan», som en talare i bondeståndet yttrade, »en
viss kvantitet omöjligen kan stå tillsammans med konsumenternas olika
behov». Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet ansåg dock, att nagra
nya skäl ej blivit förebragta, som kunde föranleda en nedsättning i varje
tillverkares rätt att försälja 1 kanna, synnerligast som utminuteringsställen
funnos på alla gästgiverier och krogar. 1 ständernas skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställdes dock, att då undantag härifrån i vissa fall borde äga rum,
Kungl. Maj:t måtte tillåta jordbrukare att till underhavande och sådana
personer, som hos dem förrättade arbete, försälja mindre kvantum men icke
under y4-dels kanna. Detta blev också Kungl. Maj:ts beslut, och i förordningen
av den 19 maj 1824 insattes denna bestämmelse men med ett litet

1824 års
förordning.

1830 års
förordning.

1835 års
förordning.

inskränkande tillägg: ‘/4-dels kanna åt en var av de nyssnämnda personerna.
Även denna klausul gällde ända till 1855. Då därjämte det redan 1800
införda förbudet för köparen att på stället eller i säljarens hus och gård
förtära det inköpta brännvinet borttogs ur 1824 års förordning, bortföll
nästan all skillnad mellan utminutering och utskänkning, och varje plats,
där brännvin tillverkades, blev i realiteten så gott som en krog.

Det andra vid Riksdagen framburna yrkandet gällde rättigheten för
dem, som innehade utminuteringsställen, att få sälja och utlämna brännvin
till andra än vägfarande vid varje tillfälle, således icke blott när de där intogo
sina måltider. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet ställde sig
härvidlag pa motionärernas sida och motiverade skälet för en sådan ändring
därmed, att de gällande bestämmelserna icke efterlevdes och voro ytterst
svåra att kontrollera. Härtill kom, att de enligt utskottets mening icke bidrogo
till det åsyftade goda ändamålet att förekomma oordningar och överdrift
utan uppmuntrade till lönkrögeri, som givit anledning till de mest
oblyga företag och åstadkommit allmänt sedefördärv. Ständernas skrivelse
gick också i den riktning, och Kung!. Maj:t följde även här de uttalade
önskningarna. I förordningen borttogs således förbudet för gästgivare,
men endast för dem, att sälja brännvin vid andra tillfällen än måltiderna.

1 övrigt äro bestämmelserna i föregående förordning i huvudsak oförändrade.

Genom förordningen av den 25 juni 1830, som var eu följd av motionerna
vid 1828- 30 års riksdag och vars förnämsta nyhet var införandet
av en särskild tillverkningsbevillning för varje kanna brännvin, gjordes inga
ändringar i försäljningsförordningen. De tvenne lägsta avgifterna för gästgiverierna
höjdes dock från 3 och 5 rdr till 4 och 6 rdr och den högsta
avgiften för krogar och näringsställen från 30 till 50 rdr. Ett nytt stadgande
infördes, enligt vilket det i Stockholm och övriga städer i allmänhet
blott på lagligen tillåtna minuteringsställen medgavs att sälja destillerat
brännvin under en kanna eller avyttra rått och odestillerat brännvin
i mindre partier än 7''/., kannor med undantag för det brännvin, som av
allmogen infördes och avyttrades utan att uppläggas, vilket skulle få säljas
i kvantiteter av minst en kanna. Genom en cirkulärskrivelse av den 14 maj
1832 till samtliga Konungens befallningshavande förklarade emellertid Kungl.
Maj:t, att då en på obestämd tid beviljad rättighet till brännvinsminutering
icke lagligen förverkats, indragning av redan befintliga krogar och brännvinsminuteringsställen
måtte äga rum endast i mån av inträffad avgång
bland dem, åt vilka dylika rättigheter förunnats. Dock stod det Konungens
befallningshavande fritt att då rättighet till brännvinsminutering meddelades,
såsom villkor därför fastställa eu viss längre eller kortare tid.

Till den Riksdag, som i januari 1834 samlades i Stockholm, framlade
Kungl. Maj:t en proposition angående ändrade grunder för brännvinsbrän -

ningen i avsikt att förekomma brännvinets omättliga bruk. Nödvändigheten
av restriktiva bestämmelser motiverades i densamma sålunda: ;Omsorgen
för ordning och sedlighet, för samtids och efterkommandes väl och trevnad,
med ett ord, alla bevekelsegrunder av förenad ekonomisk och moralisk
beskaffenhet väcka hos Kung!. Maj:t den livligaste önskan, att brännvinets
överdrivna och skadliga bruk må genom lämpliga åtgärder kunna
inskränkas». Kungi. Maj:t föreslog därför en inskränkning i bränningstiden
till endast sex månader, och detta blev omsider även ståndens beslut.
Jämte stadgandet att tillverkningsrätt ej längre tillkom jord, vars taxeringsvärde
understeg 300 rdr bko, är detta den viktigaste punkten i kungl. förordningen
av den 19 juni 1835. I fråga om försäljningen meddelade Kungl.
Maj:t i sin proposition endast, att Kungl. Maj:t ämnade utfärda förnyade
föreskrifter härför. På grundval av de många motionerna i ämnet framlade
sammansatta bevillnings-, lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
ett betänkande, som efter åtskilliga jämkningar antogs av stånden, och vilket
i sina grunddrag återfinnes i ovannämnda förordning.

Enligt denna ålåg det — här upptagas endast nytillkomna bestämmelser
— Konungens befallningshavande att, sedan pastor och socknemännen
blivit hörda, sparsamt och efter noga omprövande, för ett år eller
på obestämd tid, tillåta försäljning av brännvin i minut på landsbygden
samt att jämväl vid en förutvarande innehavares avgång eller då krogrättigheterna
förverkats, omflytta eller indraga överflödiga krogar. Pastor var
därjämte skyldig att varje år vid Valborgsmässo sockenstämma inhämta
socknemännens yttrande, huruvida någon krog inom socknen borde indragas
och därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Likaledes
fingo inga krogar anläggas vid kyrkorna på landet och inom 1 ,-dels
mil därifrån, såvida icke efter pastors och socknemännens hörande undantag
kunde göras. Önskade någon vid gruvor, större bruk, manufakturier
inrätta värdshus, skulle tillstånd begäras hos Konungens befallningshavande,
som efter pastors och socknemännens hörande därom ägde att förordna.
Till denna kategori lades genom 1841 års förordning även herregårdar, da
rätt till utskänkning vid dem blev underkastad enahanda procedur.

I fråga om beviljandet av försäljningsrätt i stad tillädes i förut gällande
bestämmelser, att jämväl stadens äldste skulle höras och att borgen
skulle ställas för skattens utgörande eller att denna skulle erläggas i förskott.
Vid överlåtelse av krogrättighet skulle magistraten pröva den nye
innehavarens befogenhet. Burskap å krogrättigheter skulle icke vidare få
beviljas. All försäljning i parti å sön- och helgdagar förbjöds samt all utminutering
under gudstjänsterna.

Likaledes fick ej brännvin under sön- och helgdagarna säljas på landet
vare sig i parti, av vem det vara månde, eller i minut på gästgivaregårdarna
och andra minuteringsställen utom vid måltider till resande och

vägfarande. Den som sålde brännvin till någon, som redan vore »synbarligen
överlastad», straffades med böter, och ingen, som utlämnade brännvin
på räkning eller kredit, kunde fordra betalning därför, en bestämmelse,
som borttagits genom 1815 års förordning. De särskilda minuteringsavgifterna
höjdes, för gästgiverierna, den lägsta till 6 och den högsta till 50
rdr bko, samt för krogar och värdshus, den lägsta till 20 och den högsta
till 100 rdr bko.

Under 1835 års förordning inbegreps icke blott brännvin utan även
andra spirituösa drycker, och under 1841 års förordning jämväl brända eller
destillerade spirituösa drycker, vilket i 1851 års förordning förtydligades med
tillägget in- eller utländska.

Cirkulär- Genom en särskild cirkulärskrivelse till samtliga Konungens befall rfenningshavande

av den 17 mars 1837 befallde Kung!. Maj:t vederbörande att
1837. hava en noggrann tillsyn över efterlevnaden av vissa delar av 1835 års
torsäljningsförordning. De ålades att årligen inkomma med berättelse, om
några och huru många krogar och minuteringsställen blivit indragna och
om den paragrafen behörigen efterlevts, som stadgade skyldighet för pastor
å landet att varje år vid Valborgsmässan inhämta socknemännens yttrande,
om någon krog inom socknen borde indragas, och därom göra anmälan till
Konungens befallningshavande. Kronobetjänte och fiskaler anbefalltes att
med sorgfällighet söka upptäcka lönkrogar och befordra deras innehavare
till laga ansvar. Därjämte fingo Konungens befallningshavande rättighet att
giva de föreskrifter, som kunde leda till ordningens befrämjande och missbruks
förekommande, blott de överensstämde med förordningen, ävensom
att uti tillståndsresolutioner till kroghållning eller brännvinsminuterings idkande
å landet uttryckligen införa, att de endast vore gällande tillsvidare.

1841 ärs Den viktigaste ändringen i kung!, förordningen av den 6 augusti 1841

förordning, angående villkoren för tillverkning och försäljning av brännvin var återinförandet
av den 1824 borttagna bestämmelsen, att inköpt brännvin icke
fick förtäras på stället, såvida ej detta var gästgivaregård, värdshus, källare,
spiskvarter eller annat näringsställe. Där fick man fortfarande sälja mindre
än en kanna, men mat skulle alltid och ovillkorligen därjämte vara att tillgå.
1 fråga om förvärvande av utminuteringsrätt i stad tillädes som en ytterligare
fordran, att sökanden utom ordentlig och välfrejdad även skulle vara
tjänlig. Genom stadgandet att sådan näringsrätt skulle få bibehållas, för
så vitt de ovannämnda kvalifikationerna uppfylldes, gavs möjlighet för
vederbörande att, såvida det ej vore fallet, indraga rättigheten. För erhållande
av utminuteringsrättighet på landet, vilken skulle beviljas på obestämd
tid men icke utöver ett år, stadgades, att sökanden skulle vara tjänlig,
ordentlig och välfrejdad, samt att häradsrätten, där så ansågs nödigt, även
skulle höras. Förbudet om brännvins försäljning eller utdelning å öppna
farvägar eller offentliga samlingsplatser bibehölls men med tillägget, att

brännvin »i hela fastage, större eller mindre», å sådana ställen fick säljas
men ej utdelas eller utmätas. Däremot är den 1830 införda bestämmelsen
om destillerat brännvins saluhållande borttagen. Genom ett nytt stadgande
kom mannen att svara för hustruns olovliga brännvinsförsäljning, även om
hon skulle förebära, att det skett utan hans vetskap och vilja, under det
att husbonde endast i det fallet skulle vara ansvarig för hans tjänstehjon
och husfolk, så vida det kunde visas, att det skett med hans vetskap och
tillåtelse. Genom 1848 års förordning, som ännu gäller, blev husbonde ansvarig
för olovlig försäljning, som med hans vetskap begicks av hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen person.

Ingå betydande ändringar utan blott smärre tillägg tillkommo genom 1845, 1848,
förordningarna av den 13 juni 1845, den 13 oktober 1848 och den 10 oktober förord1851.
Förstnämnda år förbjöds att å landsbygden fara med brännvin från ningar.
by till by eller från gård till gård att därmed köpslaga. 1848 stadgades, afl
den, som erhöll tillfällig försäliningsrättighet såsom vid marknader, regementsmöten,
auktioner och andra sammankomster, därför skulle erlägga minst 2
rdr, en avgift, som taxeringskommittéerna ägde att förhöja i mån av rörelsens
omfattning. 1851 tillädes, att den utminuterande i sadant fall alltid skulle
vara försedd med Konungens befallningshavandes tillståndsbevis i original,
vid äventyr att utminuteringen eljest ansågs som olovlig. Genom 1851 års
förordning borttogs den paragraf, som stadgade, att köpare icke fick tagas
till vittne i fråga om försäljning av det brännvin, som han sig själv tillhandlat.
Detta förbud hade funnits ända sedan 1815. Vid de följande
årens riksdagar, särskilt vid 1834—35 års riksdag, hade i åtskilliga motioner
påyrkats dess borttagande, vilket ansågs vara det bästa medlet till hämmande
av det florerande lönkrögeriet men utan resultat. Först vid riksdagen
1850—51 blev förbudet upphävt, och har sedermera icke blivit återinfört.
I 1851 års förordning förbjöds slutligen att under sön- och helgdagarna
även utlämna till köpare brännvin i parti.

Då emellertid Kungl. Maj:t inhämtat, att slagsmål och grövre brott Cirkulärofta
föranletts av omåttlig brännvinsförtäring vid auktioner och andra för- av den 22
rättningar med större folksamlingar, vid vilka tillfällig brännvinsminutering april 1853.
ägde rum, förordnade Kungl. Maj:t genom cirkulärskrivelser av den 22 april
1853 till samtliga landshövdingar, att sådana tillfälliga rättigheter blott fingo
meddelas vid de sällan förekommande tillfällen, då under större och långvarigare
sammankomster mathållningens besörjande genom därtill för tillfället
antagen person kunde anses vara oundgängligen nödvändig. I intet
fall fick tillstånd till en sådan tillfällig utminutering lämnas, om sammankomsten
kunde sluta redan på förmiddagen eller endast upptaga eftermiddagen.
Därjämte lämnades detaljerade föreskrifter, på vilken tid av dagen
brännvinsminutering vid auktioner skulle upphöra.

Särskilda
försäljningsbestämmelser
för
Stockholm.

Liksom Stockholm, och i vissa avseenden Göteborg och Karlskrona,
i avseende på tillverkning av brännvin icke voro underkastade samma bestämmelser,
som gällde för städerna i allmänhet — först genom kungörelsen
av den 19 maj 1824 likställdes alla genom borttagande av den sista återstoden
av kronobränningen — så utfärdades för huvudstaden ända till 1835
av överståthåilarämbetet kungörelser, ur vilka några särskilt restriktiva bestämmelser
här skola framhållas. Redan i Kung!. Maj:ts brev den 27 oktober
1813 till överståthåilarämbetet inskärptes det, att de som idkade försäljning
borde vara redliga och välfrejdade, »vilka icke i hemlighet gynna
oordningar och begagna tillfällen till egen vinst på den enfaldiges och
okunniges bekostnad». Endast de borde erhålla dylik rättighet, som voro
kända för ordning samt ett redligt, stadgat och gott uppförande och kunde
förete bevis från överståthåilarämbetet för polisärenden, att ej något låg
dem till last, som gjorde dem oskickliga till hanteringen. Minuteringsställena
borde vara försedda med kokad mat för allmänheten och »ej bygga
sin utkomst endast på dryckesvaror», i följd varav gästerna genast borde
avlägsna sig och ej förspilla tiden med överflödig förtäring av starka drycker.

Varken denna bestämmelse eller den år 1813 utkomna förordningen mot
fylleri och dryckenskap hindrade emellertid, att förbrytelser begingos på grund
av »tillfällen och frestelser, vilka sällan eller aldrig genom ansvar och straff
utan förnämligast genom deras undanrödjande, så vitt möjligt är, skola kunna
förekommas». Efter Kung!. Maj:ts godkännande utfärdade därför överstathållarämbetet
den 9 maj 1814 en kungörelse angående vad iakttagas skall
vid försäljning på traktörs- och näringsställen av mat och dricka samt starka
drycker till tjänstehjon, gesäller, soldater och de, som tillhöra den arbetande
folkklassen. Uti denna underkastades alla näringsidkare eu betydande inskränkning
uti utskänkningstiden. De fingo nämligen icke till någon slags gästning
upplåta sina rum mer än tre gånger om dagen, kl. 7—9 om morgonen,
12—2 på middagen samt 8—10 på aftonen om sommaren och 7—9 om vintern.
Emellan dessa tider tillätos de endast sälja dricka genom en åt gatan
anbragt lucka i näringsrummets fönster. Näringsidkare, som jämte utminutering
av brännvin icke samtidigt tillhandahöllo till försäljning kokad varm mat,
skulle icke få mottaga gäster eller sälja brännvin och andra starka drycker.
Samtidigt utfärdades förbud att sälja starka drycker mot pant eller borgen
åt omyndige, tjänstefolk, gesäller och lärgossar, soldater, utan vederbörande
husbönders, mästares och befälhavares lov. Vidare stadgades, att eu och
samme person endast på ett ställe fick begagna den honom förunnade
näringsfriheten, att icke låta denna utövas av någon annan och icke utan
särskilt tillstånd flytta näringsstället å andra än de vanliga flyttningstiderna,
den 1 april och den 1 oktober, att icke giva vidare förtäring åt den, som
redan befanns av starka drycker väl plägad och ej lämna utan tillsyn och
biträde den redan överlastade.

En kungörelse av den 9 maj 1817 inskärpte ytterligare och förtydligade
dessa stadganden, vilka fortfarande gällde, även sedan huvudstaden genom
1835 års förordning i försäljningsavseende blev underkastad samma bestämmelser,
som övriga städer.

Brott mot de förordningar, för vilka ovan i korthet redogjorts, sonades
med böter, andra gången dubbelt mot första; beloppet var något växlande enligt de
i de olika förordningarna. För vissa överträdelser funnos strängare straff.

Så stadgades redan 1801, att gästgivare, som sålde brännvin till andra än före 1855.
resande, samt värdshusidkare, marketentare och innehavare av källare och
näringsställen, vilka sålde brännvin vid andra tillfällen än vid måltiderna, skulle
förutom böter vara näringsrättigheten för alltid förlustiga, därest de, efter att
eu gång ha blivit lagförda och sakfällda, för andra gången beträddes med olovlig
brännvinsförsäljning. Enligt samma förordning skulle den, som på söneller
hälgdagarna sålde brännvin i större eller mindre partier vid kyrkorna
på landet och inom ’/4 mil däromkring vare sig å gästgivaregård eller värdshus,
andra resan han därmed beträddes, utom böterna, sitta eu söndag i
stocken vid kyrkodörren, »såsom den där givit anledning till sabbatens
ohälgande och sedernas fördärv». Dessa bestämmelser undergingo under
de följande åren åtskilliga modifikationer.

Genom 1812 års förordning undantogos gästgivare från stadgandet
om rättigheternas förlust vid andra resan olovlig brännvinsförsäljning
och sluppo undan med böter; för de övriga kom den strängare straffbestämmelsen
att inträda, först då de tredje gängen gjorde sig skyldiga
till dylik överträdelse. Förordningen av 1841 åter stadgade för alla i detta
fall böter, men om försäljningen vore av den beskaffenheten att kunna hänföras
till krogr''örelse, blev det i försäljningsrummet befintliga brännvinet
jämte tillhöriga käril beslagtaget och förverkat. Under samma straffkategori
hänfördes den, som icke hade rätt till utminutering men likväl tillät, att det
inköpta brännvinet förtärdes på stället. Härutinnan gjorde senare utkomna
förordningar ingen ändring.

I fråga om överträdelse av det ovan angivna förbudet mot brännvinsförsäljning
om sön- och hälgdagar inträdde genom 1812 års förordning det
strängare straffet först efter tredje resans brott. 1824 borttogs stockstraffet,
och i stället infördes förlust av minuteringsrättigheten vid tredje resans
överträdelse. Härifrån undantogos dock genom 1835 års förordning gästgivarna.

Böterna i penningar fördelades enligt 1801 ars förordning sa, att U.
tillföll häradet eller staden och målsäganden eller åklagaren. 1812 blev
fördelningen sådan, att kronan fick 1 /:; och målsäganden 2/.t Tre år senare
tillädes den bestämmelsen, att om förbrytelsen angavs inför fiskal eller
kronobetjänt och dessa utförde målet, skulle - fördelas mellan angiva -

Frågans

behandling

särskilda

utskottet.

ren och åklagaren. För den händelse att målsäganden själv förde sin talan,
tillkom honom odelat 2/3. Genom 1841 års förordning tillfördes församlingens
fattige den l/3, som förut kommit kronan till godo. Först 1855
ärs förordning gjorde häri någon ändring.

Uti alla dessa förordningar inskärptes det, att Konungens befallningshavande
och under dem lydande ämbetsmän och betjänte skulle hålla allvarsam
hand över efterlevnaden av dessa stadganden och beivra överträdelser
däremot. Dessutom ägde alla och eu var redan genom 1801 års
förordning rättighet att angiva och anmäla brott mot förordningarna med
undantag av barn mot föräldrar samt tjänstehjon mot husbondefolk, under
den tid de voro i tjänst, en klausul, som i oförändrad form stod kvar till
1855.

2. 1855 års försäljningsförordning.

Den under 1830—40-talet pågående striden mellan anhängare av husbehovsbränning
och av fabriksbränning slutade vid 1853—54 års riksdag
med seger för de senare. För att minska tillverkningen och inskränka
bränningstiden, föreslog Kungl. Maj:t uti en proposition om ny brännvinstillverkningsförordning
införandet av förhöjd beskattning och bränneriernas
indelning i två klasser, fabriks- och husbehovs-, med olika avgifter för
dem båda. Det särskilda utskott, som tillsattes för att behandla den
kungliga propositionen och de många vid riksdagen väckta motionerna
i frågan, gick emellertid längre och gjorde en bestämdare skillnad mellan
fabriks- och husbehovsbränningen. Denna senare blev först genom
1860 års riksdagsbeslut fullständigt omöjliggjord, då samma minimigräns
bestämdes för all tillverkning, vare sig den skedde i samband med
jordbruk eller icke. Genom den kungl. förordningen den 18 januari
1855, som grundar sig på 1853—54 års riksdags beslut, fastställdes ett
dagligt tillverkningsminimum av 300 kannor för större brännerier. Rätt
att bränna brännvin tillkom envar, som enligt gällande förordning var
berättigad att idka fabriksrörelse eller ägde eller innehade i mantal satt eller
särskilt skattlagd jord, med undantag av vissa ämbets- och tjänstemän samt
i allmänhet civila, militära och ecklesiastika boställs- och kronojordsinnehavare.

Den ovannämnda kungl. propositionen innehöll icke något förslag
'' beträffande försäljning av brännvin, och initiativet till den frågans lösning lämnades
således fullständigt åt ständerna. Liksom vid alla föregående riksdagar,
väcktes även nu talrika motioner av de mest olika innehåll, från ovillkorligt
förbud för all handel med brännvin till en mycket litet begränsad försälj -

ningsfrihet. Sedan det särskilda utskottet avgivit förslag till tillverkningsförordning,
upptog det försäljningsfrågan till en grundlig behandling och
framlade i detta avseende förslag till en särskild förordning. Dessa båda
olika sidor av brännvinslagstiftningen, vilka syntes »vara av lika skild natur
som hantverk eller fabriker å ena och handel å andra sidan», blevo således
icke längre sammankopplade utan åtskilda i olika förordningar, en anordning,
som förut icke tillämpats men till nuvarande tid behållits.

För att missbruket av spritdrycker skulle kunna hämmas, måste enligt
utskottets åsikt handeln därmed likaväl som tillverkningen därav underkastas
strängare och mera inskränkande band och kontroll. Utskottet satte därför vid
behandlingen av de olika motionerna som sitt mål att så ordna försäljningen
av spritdrycker, »att å ena sidan de, som förbruka en vara, vars tillverkning är
lovlig, må därav kunna erhålla sitt behov på ärlig och tillåten väg, och att
å andra sidan en allt för allmän spridd och lätt tillgång icke må locka den
lättsinniga oerfarenheten, utan att offentliga myndigheter eller menigheternas
styrelser äga tillfälle eller befogenhet att motarbeta missbruken». I anslutning
härtill borteliminerades först de motioner, som åsyftade förbud mot
all handel av brännvin, därför att man icke ansåg sig kunna förbjuda den
lovliga och offentliga försäljningen, så länge tillverkningen var tillåten. Därefter
uppgjordes ett förslag till försäljningslag, som i juli 1854 avlämnades
till ständerna. Detta förkastades i sin helhet av bondestådet, som i stället
beslöt att förordningen av den 10 oktober 1851 skulle gälla intill nästa
riksdag, under det att de övriga stånden dels biföllo, dels återremitterade
några paragrafer och beslöto annan lydelse av andra. Efter åtskilliga
remisser och sedan bondeståndet frångått sitt en gång fattade beslut, kunde
ständerna slutligen den 30 november 1854 överlämna sitt förslag till Kung!.
Maj:t. Sedan Kung!. Maj:t inhämtat Högsta domstolens utlåtande, utfärdades
den 18 januari 1855 i huvudsaklig överensstämmelse med ständernas skrivelse
förordningen angående villkoren för försäljning av brännvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker.

En av de mest betydelsefulla nyheterna i denna förordning är den
införda principiella skillnaden mellan eller rättare uppdelningen i olika slags
brännvinshandel: parti- och minuthandel samt iskänkning. Tidvis hade
nog förut funnits eu viss åtskillnad mellan utminutering och iskänkning,
men först genom 1855 års förordning blev denna närmare reglerad och
preciserad, varjämte en särskild minuthandel infördes. Som motiv för eu
sådan anordning anförde utskottet och även ständerna, att da var och eu
förut haft rätt att sälja så litet kvantum som en kanna, hade en betydlig
men icke erkänd och reglerad minuthandel uppstått, varvid minimigränsen
ofta överskridits. Kontrollen hade jämväl försvårats genom tillåtelsen för
varje tillverkare att till eget folk och underhavande sälja 1 t dels kanna, en
bestämmelse som ofta blivit missbrukad till försäljning av ännu mindre

Olika slag
av brännvinshandel.

Allmänna
kvalifikationer
för

kvantiteter. Eu sådan brännvinshandel, som närmade sig utminutering,
borde ej längre förbliva en fri näring, och det kvantum, som var och en
utan särskilt förvärvade handelsrättigheter kunde få försälja, borde sättas
vida högre. Men å andra sidan fick ej all minuthandel med brännvin läggas
i utskänkares händer, emedan det vore att befordra det för sedlighet och
arbetstid menliga kroglivet. Därför vore en särskild minuthandel nödvändig,
för vilken ett något ringare försäljningsminimum borde föreskrivas, än som
dittills varit tillåtet uti de vanliga minuthandelsbodarna. Skulle minuthandeln
kunna tävla med utskänkningsställena och uttränga dem genom att mera
vänja allmänheten vid att hemma förtära inköpt brännvin, borde sådant
kunna i ringa mängd fås på minuteringsstället. Men å andra sidan borde
minimikvantiteten ej sättas allt för låg, emedan sådant skulle kunna leda
därhän, .att det köpta brännvinet ej alltid hemfördes utan genast förtärdes,
om ej i själva försäljningsboden så dock i dess grannskap. På grund av
dessa skäl inskränktes genom förordningen partiförsäljningen till 15 kannor.1
Vid minuthandel fick icke mindre kvantum försäljas eller utlämnas till
köparen än kanna.2 Vid övergången till det metriska systemet 1885
sattes minsta tillåtna försäljningsbelopp vid minuthandel till 1 liter, vilket
innebar en sänkning av försäljningsminimum med ungefär 3/10 liter. Vid
utskänkning kunde hur litet som helst säljas till förtäring på stället eller
avhämtning; å sådant ställe skulle dock alltid mat vara att tillgå.

Under det att partihandeln var fri, gjordes minuthandeln och utskänkn
i ngen beroende av särskilda kvalifikationer, särskilt tillstånd och underkastades
viss beskattning.

För behörighet att idka minuthandel och utskänkning stadgade 1855
års förordning, att säljaren skulle hava god frejd, hava gjort sig känd för

J . -- - O ---J 7 ---- ■»*-**»''-* * ^''

handel ‘med ordentlighet’ kunna försvarligt skriva och räkna, samt att han skulle befinnas
brännvin. i övrigt tjänlig vara. Dylika kvalifikationer hade redan förut, i stad sedan
1815 och å landet sedan 1841, satts som villkor för erhållande av utminuteringsrätt,
men de skärptes något nu. Ty det särskilda utskottet ansåg
det vara angeläget, att en »handel, vars lagenliga och ärliga bedrivande är
viktigare än de flesta andra rörelsers, icke skötes av personer, vilkas vandel
och karaktär icke äro kända eller erbjuda någon borgen för ärligt och samvetsgrant
fullgörande av åtagna förbindelser». Eu annan inskränkning
i behörigheten var den, att de, som enligt gällande lag icke fingo befatta
sig med tillverkning av brännvin, uteslötos från rätten till minuthandel och
utskänkning. Därjämte blev det förbjudet att utöva minuthandel å landet

Särskilda utskottet hade föreslagit minimum till 60 kannor, med rätt för tillverkare
att från tillverkningsstället sälja ned till 15 kannor, men genom ständernas beslut sattes
sistnämnda belopp som en för all sådan handel gemensam gräns.

Ständerna hade föreslagit 1/4 kanna, men regeringen höjde detta minimikvantum
till !/.2 kanna.

samt utskänkning i stad och å landet i sammanhang med annan handel.

Detta var ett nytt stadgande, som ansågs påkallat därav, att brännvinet
förut blivit behandlat nästan som en kramvara, vilken varit att tillgå i de
flesta handelsbodar, i följd varav det varit omöjligt att kontrollera, huruvida
mindre än en kanna såldes. Förordningen uppställde inga hämmande
skrankor för partihandeln, liksom den icke lade hinder i vägen för dem,
som idkade den fria handeln med lantmannavaror att även försälja
brännvin.

Vid bestämmandet av sättet och ordningen för vinnande av rättighet Sättet och
att i minut försälja eller utskänka brännvin byggde man vidare på 1835 årsförbindande
förordning, men gav Konungens befallningshavande mindre och menig- av ständiga
heterna själva större inflytande vid inrättandet av nya eller bibehållandet rätt‘Sheterav
gamla minuterings- och utskänkningsställen. Ty utskottet ansåg skäligt,

»att de vältänkande och kloke bland församlingarnas och kommunernas
innevånare må kunna från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna
lockelser och tillfällen till missbruk av starka drycker». I enlighet härmed
gällde för landsbygden och städerna följande bestämmelser. Gästgiverierna
å landet, som allt sedan den 12 december 1734 genom den då utfärdade
gästgiveriordningen hade både plikt och rätt att utskänka brännvin, befriades
genom 1855 års förordning från det förra åliggandet, men de gästgiverier,
som vid förordningens ikraftträdande utövade utskänkningsrätt, tillförsäkrades
»för att ej rubba hävdvunna rättigheter och därpå grundade förhållanden",
allt fortfarande densamma, tills den upphörde genom uppsägning
eller förverkades. Där gästgiverihållningen var mellan flera åboar fördelad,
fick utskänkningen utövas endast av en i sänder och blott av den,
som besörjde gästgiverihållningen, en bestämmelse som varit gällande allt
sedan 1815. Ville någon uppsäga sin andel i utskänkningsrätt, var han
därtill berättigad. Gästgivaren var också underkastad de för övriga innehavare
av utskänkningsrätt gällande ordningsstadganden, däribland att ä
utskänkningsställe mat alltid skulle vara att tillgå. För den händelse att
ägaren av gästgiveri förverkade eller avsade sig utskänkning, försvann det
vid stället fästade privilegiet, och kunde det ej återförvärvas, men en ny
gästgivare kunde under nedan nämnda former och villkor vinna personlig,
årlig utskänkningsrätt. Önskade någon förvärva rätt till annan utskänkning
av eller till minuthandel med brännvin i socknen, skulle ansökan därom
göras hos socknenämndens ordförande före utgången av mars månad
det år, då försäljningen skulle börja. Innan slutet av april skulle socknenänmden
däröver avgiva utlåtande och, om ansökan tillstyrktes, utsätta den
trakt, varinom det kunde ske, och därefter överlämna yttrandet till kyrkoherden.
Denne skulle före juni månads början å sockenstämma inhämta
socknemännens utlåtande. Om både socknenämnd och sockenstämma avslogo
framställningen, var frågan förfallen. Om endera eller båda tillstyrkt

Tillfälliga

rättigheter.

Försäljningsavgifter

och deras
bestämmande.

bifall, skulle kyrkoherden inom tre veckor insända socknenämndens yttrande,
sockenstämmoprotokollet och eget utlåtande till Konungens befallningshavande,
som ägde därom fatta beslut.

Uppstod fråga, huruvida dylik utskänkning eller minuthandel borde
upphöra, sedan den bestämda tiden gått till ända, skulle den väckas och
behandlas på enahanda sätt. Voro både socknenämnd och sockenstämma
eniga om, att rättigheten skulle indragas, skedde så, i annat fall gick avgörandet
till Konungens befallningshavande.''

På enahanda grunder som för gästgivare å landet tillförsäkrades
genom förordningen utskänkning eller minuthandel åt de källaremästare,
vinskänkar, idkare av schweizerirörelse, traktörer och värdshusvärdar,
som i städerna innehade burskap å sin rörelse, ävensom de näringsidkare,
vilka fått särskilt tillstånd att sådan näring för bestämd tid utöva. Och
skulle magistraten för varje år till Konungens befallningshavande inom första
hälften av maj avlämna uppgift på de förra och för de senare på dem,
vilkas rättigheter icke tilländalöpo före ingången av nästa försäljningsår.
Burskap, som därefter meddelades, medförde icke rättighet till minuthandel
eller utskänkning. Innehavare av burskap eller särskild tillståndsresolution,
som avsagt sig eller förverkat sin rättighet, kunde såvida han vore behörig,
på den stadgade vägen åter förvärva utskänkningsrätt, men denna blev då
endast personlig och årlig. Vid förvärvande av ny rätt till utskänkning
eller minuthandel skulle, sedan stadens äldste blivit hörda, magistraten däröver
avgiva utlåtande till Konungens befallningshavande samt föreslå försäljningsställenas
antal, ävensom i vilken del av staden varje försäljningsställe
skulle förläggas, ifall det ansågs nödvändigt. Frågan avgjordes av
Konungens befallningshavande, som dock icke ägde befogenhet att emot
magistratens och stadens äldstes avstyrkande besluta, att dylika rättigheter
skulle meddelas, ej heller bestämma rättigheternas antal högre än det, varom
båda myndigheterna voro ense.

Förutom dessa ständiga försäljningsrättigheter kunde tillfälliga sådana
för kortare tid än ett år beviljas av Konungens befallningshavande efter
vederbörandes framställning vid läger eller där trupp för flera dagar var
sammandragen, vid hälsobrunn eller badort, på passagerarefartyg eller där
värdshusrörelse av eu eller annan anledning kunde komma i fråga.

Som redan nämnts, blev genom 1855 års förordning utskänkningen
och minuthandeln underkastad en särskild beskattning. Visserligen infördes
redan 1810 vissa försäljningsavgifter, vilka enligt 1851 års förordning utgingo
för gästgiverier med 6 till 100 rdr, för värdshus, källare m. m. med
20 till 100 rdr efter deras mer eller mindre förmånliga rörelse. Men dessa

1 Denna klausul borttogs i de följande förordningarna från och med 1863 såsom
varande överflödig, då frågan om upphörande av utskänkningsrätt ansågs vara en nödvändig
följd av föreskriften, huru dylik utskänkningsrätt skulle erhållas.

ha näppeligen spelat någon roll ur synpunkten att förhindra uppkomsten
av nya försäljningsrättigheter. För att göra brännvinet dyrare och såmedelst
kunna minska bruket därav ansågo sig ständerna böra ej blott betydligt
öka beskattningen å tillverkningen utan även bestämma en viss avgift för
varje kanna, som såldes i minuthandeln och vid iskänkning. Denna försäljningsskatt
bestämdes per kanna till 8 skilling vid minuthandel och 12
skilling vid utskänkning. Motivet till olikheten i avgifterna var, att ständerna
i främsta rummet ansågo sig böra motarbeta kroglivet, vilket verksammast
kunde ske därigenom, att rusdryckers anskaffande gjordes lättare
och mindre dyrt på annan väg än genom besök på krogen. Vid beräkningen
av dessa avgifter fastställdes som minimum, varunder intet anbud
fick antagas, för stad 800 och för landsbygden 400 kannor per försäljningsår,
vilket i förra fallet räknades från den 1 oktober och i senare
fallet från den 1 november. Ett sådant minimum bestämdes »dels emedan
en försäljningsrättighet, som icke avser åtminstone så mycket som detta
minimum, redan därigenom visar sig vara obehövlig, och dels emedan en
tillställning eljest möjligen skulle kunna göra tävlan overksam». På olika sätt
bestämdes det kannetal brännvin, som ansågs komma att föryttras, beroende
på de olika försäljningsrättigheternas natur. För gästgiverierna å landet
beräknade socknenämnden, innan bevillningstaxeringskommittén sammanträdde,
kannetalet, varefter taxeringskommittén prövade och bestämde detta.
För sådana rättigheter, som i stad vilade på burskap eller särskilda tillståndsresolutioner,
fastställdes kannetalet av den kommitté, »som för bevillningstaxering
satt är».1 Övriga utskänknings- och utminuteringsrättigheter
å landsbygden skulle inom september månads utgång av socknenämnden
utbjudas på offentlig auktion för högst tre år i sänder åt den eller dem,
som åtogo sig avgift för högsta kannetal. Det tillkom socknenämnden att
pröva de gjorda anbuden och dem antaga eller förkasta, beroende på de
bjudandes behörighet och tjänlighet. Försäljningsrättigheterna i stad jämte
de, som magistraten, sedan stadens äldste blivit hörda, fann skäligt att låta
utövas i uppsagda eller förverkade rättigheters ställe, skulle innan juli månads
utgång av magistraten utbjudas på auktion under enahanda villkor, såvida
icke alla sådana rättigheter överlämnades åt bolag, som bildades för övertagande
av minuthandeln med eller utskänkningen av brännvin eller bäggedera.
1 förra fallet var prövningsrätten av gjorda anbud förbehållen magistraten,
som ägde dem antaga eller förkasta, beroende på de bjudandes
behörighet och tjänlighet. Vid försäljningens överlåtande åt bolag ägde
magistraten, sedan stadens äldsta blivit hörda, att därom med bolaget utan
föregången auktion sluta avtal likaledes för högst tre år i sänder. Därvid

1 I sill grundprincip gälla ännu dessa bestämmelser om beräkningen av litertalet
för gästgiverier och på burskap eller särskilda tillståndsresolutioner vilande rättigheter.

Restriktiva

bestämmel ser.

fick dock ej avgiften bestämmas lägre, än sammanlagda beloppet skolat
minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna upplåtits åt särskilda personer.
Formen med auktion valdes, emedan man icke kunde finna något praktiskt
sätt att kontrollera, huru mycket en försäljare verkligen avsatte, och emedan
icke ens de kommunala myndigheterna, som voro närmast därtill, kunde
med full säkerhet göra en tillförlitlig beräkning. Ty det kunde hända, att
de antingen förutsatte ett för stort kvantum, då ingen skulle kunna komma
ut med skatten, eller ett för litet, då den, som finge försäljningsrättigheten,
kunde få eu oskälig fördel »och hans antagande bland flera sökande bliva
en gunst, som föranledde intriger och möjligen användande av otillbörliga
medel, för att vinna den gunsten». Därför ansåg man det vara bäst att
låta den fria och öppna tävlan avgöra frågan. För tillfälliga utskänkningsrätter
åter bestämdes avgiften av bevillningstaxeringskommittén; den fick
ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande tiden svarade mot
minsta avgiften för ett år.

För att undvika borgen föreskrevs det, att alla dessa försäljningsavgifter
skulle förskottsvis erläggas, vilket ännu gäller, vid ständiga rättigheter för
varje halvår, innan utskänkningen eller utminuteringen fick börja.1

De restriktiva bestämmelser och ordningsföreskrifter, som infördes i 1855
års förordning för att motarbeta missbruk av rusdrycker, äro i stort sett endast
ett upprepande av äldre stadganden med åtskilliga skärpningar, men det
torde vara nödigt att här göra en kort sammanfattning av dem för sammanhangets
skull. Det bör därjämte påpekas, att 1841 års förordning
mot fylleri och dryckenskap allt fortfarande gällde.

Genom 1855 års förordning förbjöds å landet all minuthandel och all
utskänkning på eller invid det ställe, där auktion, marknad eller mönstring
med beväringsmanskap hölls eller där menighet för kronoskjutsning eller skallgång
var samlad, detta emedan »de flesta och anstötligaste företeelser av
dryckenskapslasten visa sig vid större folksamlingar, där icke blott exemplet
allt för lätt förleder utan även följderna i synnerhet väcka förargelse och föranleda
kiv och brott». Vid annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrivning,
ting eller annan till folksamling föranledande förrättning fick
brännvin blott försäljas åt spisande gäster. Under sön- och helgdagar var
det förbjudet att till köpare utmäta eller utlämna brännvin, som föryttrats
genom parti- eller minuthandel. På landet inställdes under samma dagar
all annan utskänkning än på gästgiverigårdarna vid måltider till resande,
såvida ej Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter
hade meddelat undantag. I stad ägde vederbörande myndighet bestämma,
vilka timmar på dagen utskänkning kunde tillåtas. Där ansågs

1 Angående dessa avgifters användning och fördelning se Rnsdryckskotnmitténs
betänkande 1911.

den icke helt kunna inställas, då så många funnos, som icke hade eget
hushåll, utan dagligen nödgades på värdshus förse sig med mat och dryck.

Dock skulle under gudstjänsten utskänkningsställe alltid vara tillstängt.

Genom förordningen förbjöds vidare att fara med brännvin från by till by
eller från gård till gård att därmed köpslaga, att från apotek utskänka eller
till förtäring på stället utdela brännvin med eller utan droger eller andra tillsatser,
att utlämna brännvin till den, som synbarligen vore överlastad, eller
på utskänkningsställe åt minderårig. Den som var överlastad fick ej utdrivas
från utskänkningsställe, där han förtärt starka drycker, eller lämnas
utan vård. 1 öppen salubod för handel med andra varor fick ej brännvin
utdelas även utan betalning. Byteshandel med brännvin ansågs
lika med försäljning. Betalning för brännvin, som blivit vid utskänkning
sålt på kredit, fick ej utsökas. Samma bestämmelse gällde för brännvin,
som till mindre belopp än en kanna sålts på kredit vid minuthandel. En
särskild föreskrift, som icke fanns i äldre förordningar är den, att sådant
brännvin icke fick hållas till salu vid minuthandel eller utskänkning, som
var försatt med något för hälsan skadligt ämne eller som icke var renat
från finkelolja eller vars styrka icke höl! minst 5 grader. Av andra ordningsföreskrifter
förtjäna att nämnas, att rättighet till minuthandel eller utskänkning
icke fick överlåtas till annan person, utan att denne av magistrat
och socknenämnd förklarades vara tjänlig och behörig, att stället för rättighetens
utövning skulle i förväg anmälas för kronobetjäning och magistrat,
att dörren till försäljningsrummet icke fick vara låst, att skylt skulle vara
anbragt, som visade platsen, där minuthandel eller utskänkning idkades,
att i försäljningsrummet alltid ett exemplar av förordningen skulle vara
anslaget.

Genom en särskild paragraf inbegreps under 1855 års förordning
icke blott brännvin utan även andra brända eller destillerade, in- eller utländska,
spirituösa drycker, ävensom drycker vilka voro därmed tillagade.

1 fråga om straffbestämmelser för brott mot förordningen skärptes straffbeansvaret
ganska betydligt, emedan de förut gällande stadganden icke visat tämmelser.
sig äga kraft att hämma överträdelserna, som otvivelaktigt skulle ökas
utan straffskärpning, sedan frestelsen blivit större genom önskan att komma
undan den ökade skatten. Olovlig minuthandel eller utskänkning straffades
första resan med böter från 10 till 20 rdr, tredje resan med 40 till 80
rdr. Vid ytterligare upprepad förbrytelse skulle den skyldige straffas med
fängelse från 2 månader till och med 1 år, »på grund av lönkrögeriets
menliga inverkan på sedligheten». Förbrytaren dömdes därjämte att utgiva
minuthandels- eller utskänkningsavgift för det kannetal, som efter vad som
kunde utredas, blivit föryttrat, dock ej under det belopp, som svarade mot
en fjärdedel av vad för år minst borde utgå. Dessutom beslagtogs det i
försäljningsrummet befintliga brännvin till och med 60 kannor jämte nödiga kärl.

Den handlande, som andra gången beträddes med olovlig minuthandel eller
utskakning, gick förlustig sin handelsrättighet. Samma straff drabbade
den, som hade rättighet till minuthandel, men andra gången beträddes med
olovlig utskänkning. Erlades icke försäljningsavgift i stadgad tid, blev den
genast utmätt. Upprepades denna underlåtenhet, blev minuthandels- eller
utskänkningsrättigheten förverkad, men näringsidkaren var ändock pliktig
att under försäljningsåret utbetala avgiften, och den skyldige dömdes till
böter. Idkade någon minuthandel eller utskänkning å annat ställe än det
uppgivna eller tillät någon, som icke hade utskänkningsrätt, att i parti
eller minut inköpt brännvin förtärdes på försäljningsstället, blevo böterna
första gången 10 till 20 rdr och andra gången 20 till 40 rdr, varjämte
han andra gången gick förlustig sin minuthandels- eller utskänkningsrätt.
Lag samma var, om den, som hade utminuterings- eller utskänkningsrätt,
utlämnade varan, även utan betalning, vid tillfälle då försäljningsrätten ej
fick utövas, eller sålde brännvin åt spisande gäster vid andra tillfällen, än
som var i förordningen stadgat. Om någon for från by till by eller från
gård till gård och sålde brännvin, blev straffet första gången från 10 till 20
rdr, tredje och följande gång 40 till 80 rdr, varjämte det medförda
brännvinet var förbrutet. Såldes därvid mindre än 15 kannor, blev straffet
detsamma som för olovlig minuthandel eller utskänkning. För den händelse
tillgång saknades för gäldande av dessa böter, förvandlades de till
fängelse vid vatten och bröd. Då minuthandels- eller utskänkningsavgift
jämte böter blivit ådömda, fick, därest någon tillgång fanns, denna icke
tagas till gäldande av böterna, förrän avgiften därur ersatts, så att den
dömde icke skulle undgå det egentliga straffet, om icke tillgång fanns till
gäldande av hela det ådömda beloppet. För övriga ovan icke upptagna
brott stadgades också böter, men vid bristande tillgång förvandlades dessa
till fängelse, varunder fången borde till arbete hållas. Alla böter såväl som
ådömd minuthandels- eller utskänkningsavgift samt värdet av det brännvin,
som ansågs förbrutit, tillföll 2/3 åklagaren och L/.. den stads eller sockens
fattigkassa, där den åtalade förbrytelsen begåtts. Fanns särskild angivare,
fick han hälften av åklagarens andel. Den som var pliktig att åtala förbrytelser
men själv beträddes med olovlig brännvinsförsäljning, blev förfallen
till dubbla böter och miste tjänsten. Husbonde fick ansvara för förbrytelser,
som med hans vetskap begåtts av hans hustru, husfolk eller i
hans arbete antagna personer, liksom vore förbrytelsen av honom själv gjord.

Liksom i föregående författningar ålades det även i denna vederbörande
att hålla allvarlig hand över författningens efterlevande, liksom att
förbrytelser mot densamma åtala, även utan särskild angivelse. Dessutom
ägde envar att anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar eller tjänstehjon
mot husbondefolk, så länge de voro i dessas tjänst. Rättighet att hos allmän
åklagare till åtal anmäla förbrytelser ägde alla utom barn mot föräldrar.

3. De särskilda försäljningsrättigheterna efter 1855.

Såsom av ovanstående redogörelse framgår, torde 1855 års försäljningsförordning
icke vara av en sådan nyskapande natur, som man ofta ser framhållas.
De flesta bestämmelserna i densamma äro endast en utbyggnad
på förut befintliga stadganden. Det är det särskilda utskottets och Riksdagens
stora förtjänst att närmare hava utvecklat, preciserat och omgivit
med mera inskränkande lagbud, vad föregående generationer gjort för att
hämma missbruket av brännvin. Men dess förtjänst är därför icke mindre.
Ty den genomförda lagstiftningen visade sig hava sådana följder, att Statistiska
centralbyrån i sin sammanfattning av länsstyrelsernas berättelser för
åren 1856—60 förklarade dem alla däri överensstämma, »att det allmänna
missbruket av starka drycker så avtagit, att den nesliga förebråelsen härför,
som förr rättvist gjorts svenska folket, nu mera med fog kunde avvisas
såsom ogrundad». Kungl. Maj:t förklarade också för ständerna, som åter
samlades 1856, att den vunna erfarenheten ådagalagt, att grunderna för den
genomförda lagstiftningen i allmänhet voro riktiga och ändamålsenliga.
Bestämmelserna i 1855 års försäljningsförordning ligga fortfarande i viktiga
avseenden till grund för gällande lagstiftning. Efter 1855 har icke mindre
än 381 förordningar och kungörelser utfärdats angående brännvins och
därmed likställda dryckers försäljning. Att i detalj redogöra för dem alla
skulle föra för långt. Det har därför synts lämpligt att försöka sammanfatta
lagstiftningen under dessa år under vissa huvudpunkter och redogöra för
de viktigaste frågornas utveckling med slutpunkt i 1905 års förordning och
i den gjorda ändringar intill 1911 års slut. Att härvid en del detaljer måst
lämnas åsido, kan knappast undvikas, men dessa äro av en så underordnad
natur, att de icke spela någon roll.

a) Privilegierade rättigheter.

Vad först angår de privilegierade utskänkningsrättigheterna, gästgive- Motioner om
rier och på burskap eller särskilda tillståndsresolutioner vilande, har de ln^™nrk[
gångna årens lagstiftning strävat efter att få bort dem, och i det närmaste gästgiverilyckats.
Redan vid 1856—58 års riksdag väcktes motioner av innehåll, att hetcnia
den genom 1855 års förordning garanterade utskänkningsrättigheten åt de
gästgiverier, som då funnos, skulle upphöra och att gästgivarna skulle
underkastas samma villkor i avseende på brännvinsförsäljning, som fast -

1 Häri ej inbegripet förordningarna av d. 22/5 1903, 19 3 1905, 20 j 1906 och d. 18/fl
1908 angående en särskild stämpelavgift för punsch.

ställts för andra rättigheter eller att bestämmelsen måtte ändras i så måtto,
att kommunerna å vederbörligen utlyst sockenstämma skulle höras och äga
beslutanderätt över gästgiveriernas utskänkning. Det anfördes av motionärerna,
att gästgiveriernas utskänkningsrätt motverkade författningens syftemål
att hämma dryckenskapslasten, som särskilt florerade å dessa krogar.
Vid gästgivaregårdarna eller i deras grannskap höllos oftast uppbördsstämmor,
ting och andra förrättningar, till vilka en mängd personer av alla
åldrar sammanträffade och där brännvinet njöts till övermått i följd av
varans lätta åtkomst. Men det sammansatta bevillnings-, lag- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet ansåg, att så länge krogar å landsbygden
icke kunde helt och hållet förbjudas, skulle de föreslagna åtgärderna
mera skada än gagna. Ty lönkrogar skulle i stället uppstå, där
kroglivet och oordningarna skulle bli värre än vid gästgivaregårdarna,
emedan de icke kunde bli underkastade någon kontroll. Därjämte borde
man också fästa avseende vid gästgivarnas urgamla rätt att framför andra
få utskänka alla sorters spritdrycker. De flesta hemman, som varit till
gästgiverier anslagna, hade vunnit ett högre värde genom den dittills ovillkorligen
åtföljande utskänkningsrätten. Skulle den genom ett penndrag
upphävas, kunde mången, som genom laga fång övertagit ett dylikt hemman
efter högre värde, tillskyndas en oförskylld och kännbar förlust. Utskottets
avslagsyrkande bifölls av trenne stånd, och sådan blev också utgången vid
riksdagarna 1859—60 och 1862—63, där motionerna från 1856—58 återupprepades.
Vid riksdagen 1862—63 gav sammansatta bevillnings-, lagsamt
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet en historisk redogörelse för
gästgiveriernas uppkomst för att visa, att deras rättighet till brännvinsutskänkning
tillkommit som en gottgörelse för besväret med resandenas
herbergerande. När ständerna 1865 ånyo samlades, framburos flera motioner,
som alla syftade därhän, att kommunernas myndigheter skulle tillerkännas
beslutanderätt över gästgiveriernes utskänkning. Ständerna ansågo
liksom motionärerna, att den gästgiverierna medgivna utskänkning var
en mindre lämplig inskränkning i de kommunerna tillerkända rättigheterna
i avseende på brännvinsförsäljningens ordnande. De föreslogo därför, att
endast de gästgiverier, som vid den tidpunkt, då 1855 års förordning blev
till efterrättelse gällande, innehade laglig rättighet till utskänkning, icke utan
innehavarens förvållande skulle därifrån skiljas, och att frågan, om så vore
fallet, skulle endast av vederbörande kommunalnämnd få anhängiggöras.
Intill dess frågan blivit i laga ordning avgjord, skulle emellertid innehavaren
av gästgiveriet fortfarande utöva sin utskänkning. Men enligt vad bevillningsutskottet
vid 1867 års riksdag inhämtat, hade högsta domstolen avstyrkt
en sådan ändring, varför den icke infördes i den i oktober 1866
utfärdade nya försäljningsförordningen. I följd därav förnyades motionerna
vid 1867, 1868 och 1870 års riksdagar, men utan resultat.

Emellertid föreslog bevillningsutskottet vid 1871 års riksdag på grund av
väckt motion, att Riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
om och under vilka villkor den gästgiverierna tillkommande utskänkningsrätten
måtte kunna inskränkas eller möjligen avlösas samt därefter till Riksdagen
avgiva förslag. Utredningsyrkandet föll dock på första kammarens motstånd.
Vid 1872 års riksdag framställdes ånyo yrkande om upphävande av gästgiveriernas
utskänkningsrätt. Bevillningsutskottet ansåg, att ehuru särskilda
utskottet vid 1853—54 års riksdag i sitt betänkande uttryckligen förklarat
den åt gästgiverierna bibehållna utskänkningsrättigheten såsom en hemmanet
eller egendomen åtföljande rättighet, detta dock icke kunde anses vara förhållandet.
Ty särskilda utskottet hade genom stadgandet, att denna rättighet
kunde uppsägas och förverkas av ägaren till gästgiveriet, tydligen angivit
denna såsom helt och hållet personlig, en åsikt, som bestyrktes av
föreskriften, att där flera åboar gemensamt ombesörjde gästgiverihällningen,
utskänkningsrätten vid gästgiveriet vore beroende av den åbo, som
för tillfället besörjde gästgiverihällningen. Under sådana omständigheter
kunde bevillningsutskottet icke finna någon skillnad mellan densamma
och den, som var förbehållen åt dem, som å brännvinsförsäljning i
städerna innehade burskap, varför den förra rättigheten borde likställas
med den senare. I följd därav föreslog utskottet, att den för gästgiveri
å landet gällande rättighet till utskänkning endast skulle fortfara
under den närvarande innehavarens och hans hustrus livstid och så länge
de besörjde gästgiverihällningen. Genom en sådan tillämpning av 1855
års förordning skulle också kommunerna hava utsikt att i framtiden kunna
inom sig fritt ordna brännvinsförsäljningen. I kamrarna kom debatten
huvudsakligen att röra sig därom, huruvida gästgiveriernas utskänkningsrätt
vore ett personligt eller ett vid jorden fästat privilegium, i vilket senare
fall borttagandet skulle vara ett ingrepp i äganderätten. Men utskottets
förslag segrade i båda kamrarna. Sedan Kung!. Maj:t inhämtat utlåtande
av Konungens befallningshavande och Kammarkollegium, intogs i kungl.
förordningen av den 26 augusti 1873 angående villkoren för försäljning av
brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker en sådan
bestämmelse att gälla från början av år 1874.

Vid riksdagarna 1874 och 1875 väcktes återigen motioner om ytterligare
inskränkningar i gästgiveriernas utskänkningsrätt, men Riksdagen ansåg
sig icke kunna gå med på nya ingrepp i deras förmåner. Dock ansågo
kamrarna vid sistnämnda riksdag det lämpligt, att till förekommande av den
obestämdhet och möjliga anledning till misstydning, som förefanns genom
att i 1873 års förordning bibehålla uttrycket »nuvarande ägaren», detta måtte
förändras därhän, att därmed skulle åsyftas den, som var ägare till gästgiveri,
då 1873 års förordning erhöll gällande kraft. Och då genom 1855 års förordning
det varit möjligt för gästgivaren att överlåta sin utskänkningsrätt

1873 års
riksdagsbeslut.

1875 års
riksdagsbeslut.

1881 års
riksdagsbeslut.

Privilegierade
rättigheter
i
städerna.

tillika med gästgiveriet på annan person, men dette omöjliggjorts genom
1873 års förordning, ansåg Riksdagen, att den paragraf (§ 21), som innehöll
stadgandet härom, borde ändras så, att den kom att innehålla förbud mot
överlåtelse av gästgiverirättighet till annan person. 1 överensstämmelse med
dessa båda yrkanden infördes också sådana förtydliganden genom kungl.
förordningen av den 15 oktober 1875.

Riksdagens mening med de ovan anförda inskränkningarna i gästgiveriernas
utskänkning var, att dessa särskilda rättigheter inom en icke allt
för lång framtid skulle upphöra. Emellertid hade bevillningsutskottet vid
1881 års riksdag fått sin uppmärksamhet fästad därpå, att det förekom, att
kommuner, andra menigheter eller bolag ägde sådana gästgiverier. Då
dessa rättssubjekt, i motsats till fysiska personer, kunde äga en till tiden
obegränsad tillvaro, mötte det svårighet att tillämpa förordningens föreskrift
på dem. Å ena sidan kunde man billigtvis icke beröva dem deras
förvärvade rätt, så snart förvaltningen av gästgiveriet lämnades åt annan
person än den, som dittills förestått densamma. Å andra sidan kunde man
naturligtvis icke låta dylika rättigheter gälla för obegränsad tid, vilket skulle
vara ett intrång i kommunernas beslutanderätt i fråga om brännvinshandelns
ordnande. Riksdagen ansåg det därför böra stadgas, att sådan utskänkningsrätt
fick av menighet besittas under någon viss tid, som lämpligen
kunde bestämmas till tjugo år, från den dag räknat, då 1873 års förordning
blev till efterlevnad gällande. Dock ville icke riksdagen härigenom
medgiva någon utsträckning av den rätt, som kunde vara upplåten åt utskänkningsbolag,
även om sådant bolag undantagsvis kunde vara bildat å
landsbygden. Genom kungl. kungörelsen av den 6 maj 1881 blev detta
riksdagens beslut offentliggjort som lag. När de tjugo åren förflutit, borttogs
bestämmelsen och återfinnes således ej i kungl. förordningen av den
24 maj 1895 och senare utfärdade författningar.

Som redan nämnts, betryggades genom 1855 års förordning även de
i städerna på burskap eller särskilda tillståndsresolutioner vilande utskänkningsrättigheternas
fortvara. Härutinnan gjordes ända till 1905 ingen ändring,
utom naturligtvis därutinnan, att dessa likaväl som gästgiverierna på
landet voro underkastade de olika förordningarnas särskilda ordningsstadganden.
Det kan dock förtjäna påpekas, att Kungl. Maj:t i den den 26
oktober 1866 utfärdade förordningen insatte en bestämmelse, att vinskänk,
som på grund av burskap var berättigad till utskänkning av spirituösa
drycker och för den rörelsen erlade fastställd avgift, kunde efter därom hos
vederbörande ämbetsmyndighet gjord anmälan, mot avstående från sin rätt
att utskänka brännvin till förtäring på stället och frikallelse frän den därmed
förenade skyldigheten att hålla mat, till avhämtning försälja huru litet
belopp som hälst. Denna bestämmelse borttogs uti kungl. förordningen
den 29 maj 1885.

Det var som sagt först 1905 års försäljningsförordning, som gjorde Uppslaget
ett stort ingrepp i de privilegierade utskänkningsställenas rättigheter genom
borttagande av deras utminuteringsrätt, d. v. s. de förlorade då sin förut 1905.
innehavda förmån att i detalj sälja brännvin till avhämtning. Med anledning
av Riksdagens skrivelse den 12 maj 1902, att Kung!. Maj:t måtte bl. a.
låta utreda, på vad sätt den utgående försäljningsavgiften för brännvin
måtte varda mera effektiv än dittills samt därefter för Riksdagen framlägga
lämpliga förslag, inkom från utskänkningsbolagens förtroendenämnd en Utskänkskrivelse
av den 26 september 1903, i vilken framställdes vissa önsknings- bagens
mål beträffande ordnandet av brännvinshandeln. Bl. a. hemställde nämn- förtroendeman,
att de privilegierade försäljningsrättigheterna måtte indragas, eller om skrivelse.
detta ej kunde ske, det i lag måtte bestämmas, att utskänkningsrättighet
endast finge användas för försäljning till förtäring på stället. Till stöd för
denna hemställan anfördes, att bolagen hindrades i flera viktiga hänseenden
att gå tillräckligt långt i tillämpningen av det system, varefter de arbetade,
då de hade att kämpa mot en stark konkurrens, däri allenast vinningslystnad
utgjorde drivfjädern och som därför ingalunda vore hågad att
bringa några större offer åt det allmänna bästa, än dem lagen bestämt
krävde. Bolagsstyrelsernas ombud voro ense om nyttan ur sedlighetens
synpunkt av ett gemensamt minimipris och en gemensam maximistyrka å
vissa slag av spritdrycker samt ett allmänt förbud för innehavare av rättighet
till försäljning av sådana varor å annan ort, än där rättigheten utövades.

Men dessa reformer kunde ej genomföras i någon nämnvärd utsträckning,
emedan följden därav endast skulle bliva, att en stor del av spirituösahandeln
drogs över till de gentemot bolagen självständiga innehavarna av
försäljningsrätt. Hur önskvärt det kunde vara, att dessas privilegier avskaffades,
gjorde sig ombuden föga förhoppning därom och framställde
alternativt ett annat önskningsmål, nämligen förbud för utskänkare att avyttra
spirituösa annorledes än till förtäring på stället. Denna förändring
innebure visserligen en inskränkning i den privilegierade försäljningsrätten,
men den vore i och för sig gagnelig och skulle drabba samtliga rättighetsinnehavare,
bolagen själva ej undantagna, av vilka åtskilliga redan upphört
med avhämtningsförsäljningen å sina utskänkningsställen. Den befintliga
rättigheten för privilegierade utskänkare att sälja till avhämtning åstadkom,
att rusdrycker i små partier ohejdat kunde spridas över hela landet och
därigenom med största lätthet införas även i den mindre bemedlade befolkningens
förbrukning utan att det stode i utskänkningsbolagens makt
att medelst de restriktioner, de vidtagit i sin egen rörelse, hindra eller i
avsevärd måtto minska det onda. Förordningens stadgande, att lagad mat
alltid borde finnas att tillgå vid utskänkning, visade klart, att lagstiftaren
helst såge, att de spritdrycker, som avyttrades på ett utskänkningsställe,
därstädes intogs gemensamt med mat, på det att denna matte i någon

Motivering
för Kung1.
Maj;ts
förslag.

mån motverka deras rusgivande eller hälsofientliga inflytande. Så länge
icke hinder mötte att från utskänkningsstället hämta eller medföra rusdrycker
och sedermera var som helst enbart förtära dem, syntes nämnda önskningsmål
ej kunna i någon avsevärd grad vinnas. Men det vore av vikt,
att arbetarebefolkningen åtminstone vandes att så mycket som möjligt betrakta
brännvinet icke som en läskedryck utan som en krydda till maten.
På grund av denna uppfattning hade bolagen allmänt inrättat sina utskänkningsställen
till huvudsakligen matanstalter. Men ett sådant system kunde
icke nöjaktigt upprätthållas och utvecklas, där brännvin tillhandahölls jämväl
för avhämtning.

De myndigheter, som hördes över detta förslag, och de enskilda som
yttrade sig därom, avstyrkte nästan utan undantag den föreslagna indragningen
av de privilegierade rättigheterna, men ställde sig i allmänhet sympatiska
mot avhämtningsrättens borttagande. Och Kungl. Maj:t ansåg på
grund av den förebragta utredningen, att gästgivarnas rätt till försäljning
av brännvin icke någonsin ansetts som ett dem tillkommande privilegium,
icke heller som en förmån för gästgivaren, honom medgiven till lättnad i
skjutsningsbesväret. Den rätt till brännvinsförsäljning, som ansågs i viss
mån böra tillförsäkras innehavare av de gästgiverier, där utskänkningsrätt
utövades, då 1855 års förordning blev till efterlevnad gällande, torde emellertid
icke hava varit någon annan än den, som gästgiverierna såsom sådana
redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta: att åt resande i
sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin. Att genom en ny lagstiftning
upphäva denna rätt ansåg Kungl. Maj:t icke lämpligt, helst emedan
innehavare av ännu befintliga gästgiverier med utskänkningsrätt i allmänhet
torde hava hunnit den ålder, att utskänkningsrätten antagligen inom en icke
alltför avlägsen framtid komme att upphöra. Med hänsyn därtill och till
svårigheten att kunna kontrollera, till vilka personer utskänkning ägde
rum, ville Kungl. Maj:t icke ifrågasätta förbud för de nuvarande innehavarna
av dessa rättigheter att utskänka brännvin till andra än vägfarande.
Däremot ansåg Kungl. Maj:t det lämpligt och förmånligt att från utskänkning
skilja rättigheten att sälja till avhämtning. Den vissa gästgiverier förbehållna utskänkningsrätten
kunde svårligen anses utgöra något hinder därför, ej
heller kunde ur billighetens synpunkt någon invändning med fog göras
mot denna inskränkning i gästgivares rätt, ty de kvarstående gästgiverierna
hade av sin utskänkning skördat eu så betydande inkomst, att deras inköpspris
säkerligen i de flesta fall en eller måhända flera gånger erhållits
tillbaka.

Vad angår de s. k. privilegierade rättigheterna i städerna, voro vissa
av dem, såsom grundade på äldre gästgiverirättigheter, helt och hållet att
likställa med gästgiverierna å landet. Utom dessa funnos vid 1Q04 års
ingång ytterligare endast fem sådana rättigheter, av vilka tvenne redan an -

vändes endast för försäljning till förtäring på stället och den tredje överlåtit
sin rätt åt ett utskänkningsbolag, som tillämpade principen om utminuterings
och utskänknings fullständiga särskiljande. På grund av vissa
särskilda förhållanden ansåg Kungl. Maj:t, att med de tvenne övriga en
överenskommelse skulle kunna åstadkommas, varigenom dessa personer
avstodo från sina rättigheter mot en viss årlig ersättning under deras återstående
livstid. Genom en sådan åtgärd skulle för städerna liksom för
landsbygden kunna meddelas en allmän föreskrift, varigenom utskänkningen
inskränktes till att avse allenast försäljning till förtäring på stället, en åtgärd,
som skulle i avsevärd grad främja nykterheten och sedligheten samt
möjliggöra brännvinsförsäljningens reglerande på ett sundare och bättre sätt
än förut.

Det var på dessa skäl, som Kungl. Maj:t föreslog 1905 års riksdag,
att de s. k. privilegierade utskänkningsrättigheterna borde inskränkas till
försäljning endast till förtäring på stället. Utan vidare diskussion godkände
båda kamrarna förslaget, och i den ännu i huvudsak gällande försäljningsförordningen
av den 9 juni 1905 äro sådana inskränkningar införda.1
Förordningen trädde dock först i kraft, för stad den 1 oktober 1907 samt
för landsbygden den 1 november 1907.

Emellertid väcktes redan vid 1906 års riksdag i andra kammaren en
motion, att denna inskränkning i gästgiveriägarnas försäljningsrätt icke skulle
inträda förr än den 1 november 1915, mot villkor att de även avsade sig
utskänkningsrättigheten från samma tidpunkt. Denna motion avslogs dock
av Riksdagen. En framställning från åtskilliga gästgiveriägare till Kungl.
Maj:t i enahanda syfte föranledde icke till någon åtgärd. Den 2 februari
1907 inlämnades från åtskilliga gästgiveriägare till Kungl. Maj:t eu ny skrift,
i vilken hemställdes att antingen en viss övergångstid måtte stadgas för
ikraftträdande av den nya bestämmelsen eller ock att gästgivare skulle förklaras
berättigad att erhålla visst vederlag, om han avstode även från rätten
till utskänkning, d. v. s. rätten till försäljning till förtäring på stället. Kungl.
Maj:t fäste intet avseende vid det av gästgiveriägarna framkastade första
alternativet om några års uppskov, emedan 1906 års riksdag icke bifallit
ett liknande förslag. Däremot ansåg Kungl. Maj:t, att eu anordning, varigenom
så många som möjligt av ifrågavarande gästgiveriägare kunde förmås
att frivilligt avsäga sig rätten till utskänkning av brännvin, vore värd
någon uppoffring från det allmännas sida, emedan upphörandet av dessa
rättigheter högst väsentligt skulle bidraga till undanrödjande av ännu kvarstående
hinder för reglerande av brännvinshandeln i en anda, som svarade
emot lagstiftningens syftemål. Vidare vore det av vikt att de kommuner,

1 1 sammanhang därmed ändrades lydelsen av hithörande paragraf i syfte att förebygga
ett till äventyrs möjligt återupplivande av äldre privilegierade rättigheter i stad,
som ej utövats, sedan kungl. förordningen av den 18 januari 1855 trädde i kraft.

Riksdags beslutet 1905.

Nya inskränkningar
i de
privilegierade
rättigheterna.

Kung!, kungörelsen
av
den 12 juli
1907.

inom vilka dessa gästgiverier voro belägna, liksom andra så fort som
möjligt erhöllo rätten att bestämma, huruvida brännvinsförsäljning skulle
förekomma inom kommunen eller icke. Därtill kom, att den årliga utgift,
som skulle drabba det allmänna för denna ersättning, icke kunde anses
vara synnerligen stor, särskilt i betraktande av den höga ålder, som flertalet
gästgivare redan uppnått. På grund av dessa skäl framlade Kung!.
Maj:t för 1907 års riksdag ett förslag om inlösen av gästgiveriägares utskänkningsrättigheter
enligt vissa närmare angivna grunder. Sammansatta
stats- och bevillningsutskottet ansåg visserligen, att den förslagna åtgärden
icke skulle vara effektiv, då åtskilliga av dessa rättigheter ändock skulle
kvarstå. Ty 10 gästgiveriägare hade förklarat sig icke vilja avstå från utskänkningsrätten,
och av de 58, som förklarat sig villiga därtill, skulle
säkerligen många icke vilja avstå från den, emedan de av dem begärda ersättningarna
blivit reducerade av Kungl. Maj:t. Men utskottet ansåg sig
likväl böra biträda förslaget ur samma synpunkter, som Kungl. Maj:t framlagt.
Första kammaren biföll men andra kammaren avslog detta; i gemensam
votering segrade första kammarens mening.

Den kungl. kungörelse, som i överensstämmelse härmed utfärdades
den 12 juli 1907, innehåller, att därest ägare av gästgiveri, som på grund
av 1905 års försäljningsförordning är berättigad att fortfarande efter den 1
november 1907 utskänka brännvin, avstår härifrån, utbetalas till honom
viss ersättning under följande villkor. Manlig gift gästgivare skall, om
han vill komma i åtnjutande av ersättning, dels inom eu månad från det
taxeringsnämndens förrättning blivit avslutad, hos vederbörande kronofogde
uppsäga sin rätt till detaljhandel med brännvin, dels ock före försäljningsårets
utgång till Konungens befallningshavande i det län, därgästgiveriet
är beläget, ingiva ansökan om erhållande av ersättning samt därvid
styrka, att uppsägning, på sätt nyss blivit sagt, ägt rum, ävensom att gästgivaren
fortfarande är i livet och till utskänkning berättigad. Gästgivares
hustru äger, därest äktenskapet blivit ingånget före den 1 maj 1907 att,
såframt hon överlever mannen, efter hans frånfälle under sin återstående
livstid uppbära den ersättning, vartill mannen varit berättigad, om han
levat. Ersättningens årliga belopp utgör 10 öre för varje liter av det litertal,
vartill brännvinsförsäljningen enligt försäljningsförordningen av den 24
maj 1895 blivit beräknad i medeltal för de tre försäljningsåren 1904—05,
1905—06 och 1906—07. Dock får ersättningen för vissa gästgiverier, vilka
finnas upptagna i en förordningen bifogad tabell, icke överstiga det belopp,
som enligt denna av gästgiveriägaren begärts ej heller den enligt samma
tabell av honom uppgivna medelinkomsten av brännvinshandeln vid gästgiveriet
under åren 1904—06. Ersättningarna utbetalas av Konungens befallningshavande
kvartalsvis och tagas ur brännvinsförsäljningsmedlen.

b) Ständiga försäljningsrättigheters förvärvande.

Det inflytande, som genom 1855 års förordning tillförsäkrades de. Ändringar i
kommunala myndigheterna vid utdelandet av ständiga försäljningsrättig- ^tämmelser
heter, bar sedan dess under årens lopp allt mera utvecklats. Redan genom genom 1857
den nya försäljningsförordningen av den 27 november 1857 medgavs det, Ordning.
efter motion vid riksdagen 1856—58 och sedan ständerna bifallit densamma,
uttryckligen magistrat i stad och socknenämnd på landet att förkasta gjorda
auktionsanbud icke blott såsom förut med hänsyn till de bjudandes behörighet
och tjänlighet utan även med avseende på den erbjudna avgiftens
belopp. Härigenom blev det möjligt för vederbörande att refusera ett
anbud, om detta, ehuru överstigande stadgat minimum, icke uppgick till det
kanntal brännvin, som ansågs kunna avyttras å det ifrågavarande minuthandels-
eller utskänkningsstället. Genom samma förordning infördes en
ny bestämmelse av innehåll, att besvär över beslut, som taxeringskommitté
meddelade i fråga om beräkning av det kannetal brännvin, för vilket minuthandels-
och utskänkningsavgift skulle erläggas, ägde icke blott den skattskyldige
anföra hos prövningskommittén utan även inom länet varande
hushållningssällskap, stad, magistrat, socken eller socknenämnd inom den
tid och i den ordning, som i allmänhet voro bestämda för överklagande
av taxeringskommittés beslut. Ävenså kunde prövningskommitté vare sig
ett dylikt beslut blivit överklagat eller ej, däri vidtaga de förändringar, som
funnos skäliga. 1855 års förordning nämnde ingenting om behörigheten
att anföra sådana besvär, men ingen tvekan hade funnits om näringsidkarens
rätt att göra det för att skydda sig mot en alltför hög avgift. Däremot
fanns, såsom förordningen även blivit tillämpad, intet korrektiv mot
det fall, att minuthandel eller utskänkning av taxeringskommitté uppskattats
till ett alltför litet belopp. Ty en enskild socken eller dess nämnd kunde
icke hava en så allmän kännedom om alla försäljningsställen inom ett helt
län, att den skulle kunna tillse, att rättvisa vid beskattningen dem emellan
iakttogs. Det var på dessa grunder, som ständerna i följd av enskilda
motioner funno författningen böra ändras i ovan angivna syfte.

De vid riksdagen 1859—60 antagna nya kommunallagarna nödvändig- Ändringar i
gjorde ändringar i försäljningsförordningen, och sedan de förra utfärdats i[ya^ommu
mars 1862, utkom den 18 december 1863 eu ny förordning om försäljning nallagarnas
av brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Genom antaSandedenna
fingo stadsfullmäktige eller i de städer, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga utöva de befogenheter i avseende på brännvinsrförsäljningsrättigheters
utdelande, som förut tillkommit stadens äldste. På landet inträdde
kommunalnämnden och kommunalstämman i socknenämndens och
socknestämmans ställe.

1866 års förordning.

1869 års förordning.

Förfarandet
vid utdelandet
av rätten
till mindre
partihandel.

Enligt 1863 års förordning ägde kommunalnämnden, när utskänkningsrätt
för gästgiveri blivit uppsagd eller förverkad, att om den så för gott
fann och å kommunalstämma ej annorledes beslutits, vid den auktion, där
socknens övriga rättigheter bortauktionerades, utbjuda ny utskänkningsrätt,
med utsättande av platsen för dess utövning, i den uppsagda rättighetens
ställe och auktionsanbuden pröva. 1 detta fall förelåg således en avvikelse
från den ordning, enligt vilken ständiga utskänkningsrättigheter i en socken
beviljades och vilka i sista hand bestämdes av Konungens befallningshavande.
1865—66 års ständer ansågo, att detta stadgande innebar en
både onyttig och onödig uppmaning till kommunalnämnden att i stället
för den upphörda utskänkningsrättigheten utbjuda ny sådan. I 1866 års
förordning borttogs också bestämmelsen, och dylika rättigheter komrno
därigenom att bli underkastade för andra gällande bestämmelser, emedan
man ansåg, att ett sådant förfarande skulle åstadkomma minskning i utskänkningsställenas
antal. Genom samma förordning tillkom ett nytt moment,
utan att ständerna därom framställt någon önskan. Det bestämde, att om
den, som på annan grund än burskap innehade rättighet till minuthandel
eller utskänkning, avled, fick rörelsen för sterbhusdelägarna icke fortsättas
längre än till slutet av löpande försäljningsår och endast under det villkor,
att sådant behörigen anmäldes och att för rörelsens utövande ställdes
lämplig person, som i stad av magistraten och ä landet av kommunalnämnd
prövades tjänlig och i övrigt behörig.

Riksdagen 1869 fann, att genom då gällande bestämmelser tiden för
auktioners anställande å brännvinsförsäljningsrättigheter och för väckande
av fråga om dylika rättigheters medgivande blivit för långt framskjuten,
varav den olägenheten uppstått, att inropare av dylika rättigheter icke fått
tillräcklig tid på sig för nödiga anstalters vidtagande. I följd därav framflyttades
genom 1869 års förordning tiden för väckande av fråga om ständiga
rättigheters utdelning å landsbygden till första hälften av mars och
tiden för auktionernas hållande en månad.

Som längre fram närmare kommer att utvecklas, blev genom 1874 års
riksdagsbeslut partihandeln med brännvin uppdelad i eu mindre, även den
utan försäljningsavgift, och en större. För förvärvande av rätt till mindre
partihandel såväl i stad som på land gällde likartade bestämmelser som för
förvärvande av ständiga utskänkningsrättigheter, men tiden var inskränkt
till ett år i sänder och ansökan skulle vara inlämnad till vederbörande kommunalmyndighet,
i stad inom utgången av juni och å landsbygden inom
första hälften av juli månad. Över rättigheternas utdelande hade stadsfullmäktige,
resp. allmän rådstuga, och kommunalstämma absolut veto. Bifölls
ansökan av dessa myndigheter, låg avgörandet hos Konungens befallningshavande.
Gent emot indragningen av mindre partihandelsrättigheter hade

myndigheterna samma befogenheter som i avseende på utskänknings- och
minuthandelsrättigheter.

Sådana rättigheters utdelande å landsbygden kunde enligt 1855 års Kommunalförordning
förhindras av kommunalnämnd och kommunalstämma, blott under ^™™aVetöförutsättning,
att de båda voro eniga därom. 1877 års riksdag ansåg dock, rätt mot förän
då kommunalnämnden endast var en delegation av kommunalstämman, ^ätligheter<
vore det icke rimligt att låta kommunalnämndens beslut hava en sådan be- utdelande''.
lydelse gent emot kommunalstämman. Om själva församlingen beslutit
något, borde icke en delegation av den hava den betydelse, att den kunde
förhindra stämmans beslut. I enlighet härmed beslöt Riksdagen och Kungl.

Maj:t utfärdade i augusti 1877 eu förordning därom, att om å landet gjord
framställning om utskänkning av eller minuthandel med brännvin ogillades
av kommunalstämma, frågan skulle anses ha förfallit, även om kommunalnämnden
tillstyrkt bifall. Denna bestämmelse står oförändrad kvar i 1905
års försäljningsförordning.

Genom 1885 års försäljningsförordning gjordes ingen ändring uti de Prövningskommunala
myndigheternas inflytande vid utdelande av ständiga försäljnings-gjorda anbud
rättigheter, Som nämnt« skulle dessa, sedan deras antal i laga ordning på landsbestämts,
på landsbygden av socknens kommunalnämnd utlysas på auktion byfiyftas)ill
samt de giorda anbuden av samma myndighet antagas eller förkastas. Mot Konungens
eu sådan ordning gjordes vid 1889 års riksdag motionsvis den anmärkning, be{^[!''!lnr!^s''
att då kommunalnämnden ägde antaga försäljningsman, det hänt, att denna
efter avtal med någon spekulant före auktionen, att denne skulle mot erläggande
av en viss summa till kommunen erhålla försäljningsrättigheten,
antagit samma spekulant till försäljningsman, ehuru han vid auktionen atagit
sig avgift för mindre litertal än andra. För att råda bot på dessa missförhållanden
beslöt Riksdagen att bringa hithörande stadgande!! i överensstämmelse
med vad som gällde för stad. Här var det icke drätselkammaren,
som motsvarar kommunalnämnden på landet, utan den statliga myndigheten,
magistraten, som höll auktionen och prövade anbuden. I överensstämmelse
härmed stadgades i kungl. kungörelsen den 19 augusti 1889, att pa landet
skulle länsmannen utbjuda rättigheterna på offentlig auktion, eu i sänder,
och därefter utan dröjsmål insända protokollet till Konungens befallningshavande,
som efter kommunalnämndens hörande ägde pröva, antaga eller
förkasta de gjorda anbuden under förut omtalade villkor.

I skrivelse av den 11 april 1893 anmälde Riksdagen, att den beslutit Angränsande
en sådan ändring i kungl. förordningen den 31 december 1891, att beslut rittatt^ttra
i väckt fråga om inrättande av utskänkningsställe på landet skulle ske först, sig över väckt
sedan tillfälle lämnats angränsande kommuner att yttra sig, detta emedan /nrättandeav
i synnerhet i de mera tätt bebyggda trakterna rättighet att sälja brännvin utskänkinom
en kommun kunde medföra stora olägenheter för angränsande kom- ,:inSsstäl‘inmuner.
Sedan Kungl. Majrt hört samtliga Konungens befallningshavande,

ansåg Kung!. Maj:t det obehövligt att infordra grannkommunernas yttrande
i det fall, då vederbörande länsstyrelse ändock fann skäl att avslå väckt
förslag om brännvinsförsäljning. Vidare ansåg Kungl. Maj:t grannkommunernas
yttranderätt blott böra ifrågakomma, när det föreslagna försäljningsstället
vore så beläget, att någon verklig olägenhet kunde vållas grannkommunerna
genom den utövade brännvinsförsäljningen. På grund av
dessa skäl föreslog Kungl. Maj:t i proposition till 1895 års riksdag sådan
ändring i dess föregående beslut, att så framt gjord framställning om upplåtelse
av utskänkningsrätt icke genast avslogs av Konungens befallningshavande,
denna myndighet borde, därest den trakt inom kommunen, varest
utskänkningen skulle utövas, vore så belägen, att rörelsen kunde vålla olägenhet
för annan kommun, låta i kyrkan inom denna kommun kungöra, att
sådan framställning blivit väckt. Därjämte skulle kommunen föreläggas att,
om den hade något att erinra mot bifall till framställningen, inom viss bestämd
tid och vid förlust av rättigheten att i frågan vidare höras, till Konungens
befallningshavande inkomma med yttrande, varefter Konungens befallningshavande
fattade sitt beslut. Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts uppfattning,
och i försäljningsförordningen av den 24 maj 1895 inflöt eu sådan bestämmelse,
som ännu oförändrad gäller.

Proceduren Uti ovannämnda proposition föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen även
vid utdelande sådana ändringar i avseende på ständiga rättigheters utdelande, att full likhet
rättigheter inträdde mellan stad och land. Stadsfullmäktige eller allmän rådstuga hade
t>l‘lan(l

stämman på landet. Blott i det fall att magistraten och städernas kommunala
myndigheter voro ense, kunde de förhindra upprättandet av utminuterings-
eller utskänkningsställen. Avgörandet låg i andra fall hos Konungens
befallningshavande. De därefter vid minst fjorton dagar förut kungjord
auktion gjorda anbuden prövades av magistraten. Genom de av Kungl.
Maj:t föreslagna ändringarna, vilka Riksdagen biföllo, fingo stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga samma vetorätt som kommunalstämma, och den slutliga
prövningen av auktionsanbuden lades i länsstyrelsernas hand, under det
att magistraten blott skulle yttra sig över dem. I sammanhang härmed
överflyttades till Konungens befallningshavande en annan prövningsrätt,
som förut tillkommit magistrat eller kommunalnämnd. Genom 1895 års
förordning stadgades nämligen, att om den, som på annan grund än burskap
eller särskilt tillstånd för kortare tid innehade rättighet till minuthandel
med eller utskänkning av brännvin, avled, kunde rörelsen för sterbhusdelägarnas
räkning fortsättas till slutet av löpande försäljningsår, endast under
villkor att sådant behörigen anmäldes samt att rörelsen förestods av person,
som efter magistrats eller kommunalnämnds hörande av Konungens befallningshavande
prövades lämplig och behörig.

Den genomgripande förändringen i brännvinshandeln, som blev eu
följd av Kungl. Maj:ts proposition till 1905 års riksdag och dennas beslut,
medförde också ändringar i sättet för förvärvande av ständiga rättigheter.
Frågan om inrättande av detaljhandel m''ed brännvin (till avhämtning eller
förtäring på stället) i stad 1 gjordes beroende av hos stadsfullmäktige eller
allmän rådstunga väckt förslag. 1 2 Om rätt till detaljhandel ansågs böra
medgivas, skulle beslutet innehålla antal försäljningsställen, dels för utminutering,
dels för utskänkning, ävensom, om så ansåg nödigt, i vilken trakt
av staden varje försäljningsställe måtte finnas. I sådant fall skulle magistraten
jämte eget utlåtande i frågan underställa beslutet prövning av
Konungens befallningshavande, som ej fick sätta försäljningsställena högre än
det av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga beslutade, vadan således den
förut magistraten härutinnan tillkommande vetorätten uteslöts. Konungens
befallningshavandes beslut skulle innehålla bestämmelse om tiden för beviljade
rättigheters upplåtande, dock högst tre år, och skulle delgivas magistraten
och kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna påbud
för staden vanligen meddelades. Dessa sålunda medgivna rättigheter
till detaljhandel med brännvin fingo icke utbjudas på auktion utan endast
överlämnas åt bolag. Dessa bestämmelser äro ännu gällande.

I överensstämmelse härmed stadgade 1905 års förordning, att försäljningsställenas
antal i socken, vilka bestämdes enligt förut angivna grunder,
ej fick av Konungens befallningshavande sättas högre än det, som kommunalstämman
förordat. Konungens befallningshavandes beslut skulle delgivas
länsmannen i orten och kommunalnämnden i den kommun, där fråga om
detaljhandel blivit väckt, samt kungöras i den tidning i länets residensstad,
där allmänna påbud för staden vanligen meddelades. Därest Konungens
befallningshavande medgav upplåtande inom socken av rättighet till utminutering
av brännvin eller till såväl utminutering som utskänkning, skulle
de beviljade rättigheterna upplåtas åt bolag. Om Konungens befallningshavande
åter medgav endast rättighet till utskänkning och förslag, som meddelats
kommunalnämnden, blivit väckt att överlåta densamma till särskilt,
inom socknen uteslutande för detaljhandel med brännvin bildat bolag, skulle
därmed förfaras, som längre fram i redogörelsen för bolagen kommer att
meddelas. Avgavs inom den fastställda tiden ej något antagligt anbud,
skulle samma rättigheter, ävensom då fråga om rättigheternas överlåtande
till särskilt bolag icke uppstått inom socknen, inom augusti månad av läns 1

För köping, som utgjorde, egen kommun, gällde i tillämpliga delar vad som stadgats

för stad.

2 Ur förordningen borttogs således bestämmelsen, att även om brännvinshandeln i
stad blivit ordnad för en period av mer än ett år, magistraten årligen skulle uppgiva
antalet privilegierade brännvinsförsäljningsrättigheter och efter vederbörandes hörande avgiva
utlåtande i fråga om brännvinshandelns ordnande.

Förvånande
av ständiga
rättigheter
enligt 1905
års förordning.

man utbjudas på offentlig auktion, kungjord i någon av ortens tidningar
minst 14 dagar förut, för den av Konungens befallningshavande bestämda
tiden åt den eller dem, som åtogo sig avgift för högsta litertal. Endast eu
rättighet fick i sänder utbjudas. ''Länsmannen skulle därefter insända protokollet
till Konungens befallningshavande, som efter kommunalnämndens
hörande ägde pröva de gjorda anbuden och dem antaga eller förkasta, beroende
på de bjudandes behörighet, lämplighet och den erbjudna avgiftens
belopp. Uti dessa bestämmelser ha sedermera ingå ändringar gjorts.

c) Tillfälliga rättigheter.

Konungens
befallningshavande
erhåller
befogenhet
att i
visst fall inskränka
eller
indraga tillfällig
rättighet.

I fråga om tillfälliga försäljningsrättigheters förvärvande föreskrev 1855
års förordning, att sådana kunde för kortare tid än ett år beviljas av Konungens
befallningshavande efter vederbörandes anmälan. Härutinnan gjordes
genom kungl. kungörelsen av den 26 juni 1871 det förklarande tillägget, att
rättighet till utskänkning å passagerarefartyg skulle sökas hos Konungens
befallningshavande i det län, där fartygets rederi hade sitt säte. Vid årets
riksdag hade visserligen väckts motion om att Konungens befallningshavande
måtte tillerkännas rätt att bestämma, om och på vad villkor utskänkning
av spirituösa å passagerarefartyg kunde utövas, då dessa lågo vid land.
Men Riksdagen ansåg, att särskilda stadganden i avsikt att föreskriva tider
och ställen för en sådan utskänkning icke utan svårighet och godtycklighet
kunde tillämpas, men trodde ändamålet kunde vinnas, om Konungens befallningshavande
erhöll befogenhet att, därest störande oordningar förekomnio
vid alla tillfälliga utskänkningsställen, inskränka eller indraga sådan rättighet
eller innehavaren därifrån skilja. Ett dylikt stadgande infördes också genom
1871 års kungörelse.

I syfte att klarare än dittills framhålla beskaffenheten av de förutsättningar,
under vilka tillfällig utskänkningsrätt kunde tillåtas, beslöt 1881 års riksdag,
vilket offentliggjordes genom den samma år utfärdade försäljningsförordningen,
att hithörande paragraf skulle erhålla följande lydelse: »Vid läger eller där
trupp eljest är för flera dagar sammandragen, vid hälsobrunn eller badort, på
passagerarefartyg eller där värdshusrörelse av annan anledning kan för någon
del av året tillfälligtvis vara av omständigheterna påkallad, må för kortare
tid än år rättighet till brännvinsutskänkning meddelas av Vår befallnings -

havande, när, i förutnämnda fall, befälhavande militärchef och i övriga fall,
andra vederbörande därom anmäla.»

Inskränk- På grund av de klagomål, som försports över de olägenheter, som

"‘fång*ut- vållats av den passagerarefartygen medgivna utskänkningsrätten, särskilt
skänkning å därigenom att från dessa fartyg brännvin även sålts till avhämtning, beslöt
P^fartyg1™ Riksdagen 1877 efter därom framställt enskilt yrkande, att utskänkningen

finge ske allenast till förtäring ombord å fartyg och att Konungens befallningshavande
vid meddelande av tillstånd till denna utskänkning skulle äga
rätt att i övrigt jämväl föreskriva de inskränkningar, som kunde finnas
nödiga. Detta beslut fick genom 1877 års förordning gällande kraft. Och
för att förhindra att passagerarefartygen bedrevo fullständig krogrörelse under
uppehållet i de anlöpta hamnarna infördes i 1891 års förordning den
bestämmelsen, att utskänkning å passagerarefartyg under den tid dessa lågo
i hamn eller vid land, endast fick ske till besättningen och dem, som i fartygets
restaurationslokal intogo måltid.

Emellertid väcktes vid både 1882 och 1883 års riksdagar motioner Förbud mot
om inskränkning i brännvinsutskänkningen vid läger eller där trupp eljest
var sammandragen. Motionen bifölls vid sistnämnda riksdag enhälligt av lägerplatser.
andra kammaren, men avslogs av första kammaren, men hade inom den
senare tillvunnit sig så starka sympatier, att yrkandet ånyo underställdes

1884 års riksdags prövning. Denna beslöt förbud mot tillfällig utskänkning
på lägerplatserna i avsikt att befria soldaten från de frestelser, som medfördes
av lättheten att inom lägret erhålla brännvin samt med hänsyn till
den obillighet, som låg däruti, att kommuner, inom vilkas områden lägerplatserna
lågo, icke hade samma rätt att förbjuda utskänkning av spirituösa,
som tillkom andra kommuner. Sedan Kungl. Maj:t hört vederbörande myndigheter,
föreslogs i propositionen till 1885 års riksdag ingen ändring i förut
gällande rättighet för Konungens befallningshavande att kunna meddela tillstånd
till utskänkning på lägerplatserna, emedan Kungl. Maj:t ansåg, att
allt för långt gående restriktiva åtgärder kunde vid tillämpningen framkalla
alldeles motsatta resultat till vad man åsyftat. Men Riksdagen fann
inga skäl vara anförda, som kunde rubba dess förut fattade beslut, och i

1885 års försäljningsförordning infördes också förbud mot utskänkning på
lägerplatserna.

Däremot godkände Riksdagen den av Kungl. Maj:t föreslagna närmare Inskränkbestämningen
och inskränkningen, under vilka villkor tillfällig brännvins- helsobrunn
utskänkning kunde medgivas vid hälsobrunn eller badort. För att eu sådan och badort.
rättighet skulle för en ort kunna beviljas, fordrades enligt 1885 års förordning,
att frekvensen skulle vara så stor, att särskild läkare där blivit anställd,
d. v. s. att stället hade eu viss betydelse som brunns- eller badort. Samma
förordning stadgade ock, att om innehavare av tillfällig utskänkning avled,
kunde rörelsen fortsättas för sterbhusets räkning, tills tiden utgick, under
villkor att sådant anmäldes och att i spetsen för rörelsen ställdes en person,
som av Konungens befallningshavande prövades behörig och lämplig.

Vid Riksdagen 1891 framställdes yrkanden om ytterligare inskränkningar
i de tillfälliga rättigheterna och genom dess beslut fick dädanefter utskänkning
vid hälsobrunn eller badort icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse
lämnats tillfälle att yttra sig därom.

Tillfälliga
rättigheter
enligt 1905
års förordning.

Den mindre
partihandelns
införande.

Uti de sålunda fixerade bestämmelserna gjordes genom 1905 års försäljningsförordning
följande ändringar, att med hälsobrunnar och badorter
likställdes eu de! under de senare åren uppkomna kurorter, att genom tilllägget
av orden »å landet» 1 förhindrades, att i stad med badortsanläggning,
där bolag övertagit all minuthandel med och utskänkning av brännvin, särskild
rättighet meddelades till utskänkning å hotell, samt att utskänkning av
egentligt brännvin å dylika ställen endast finge äga rum vid måltider åt
spisande. Ett nytt moment i förordningen gav åt Konungens befallningshavande
befogenhet att efter vederbörande kommunalstyrelses hörande tilldela
klubb eller annan förening rätt att under högst ett år utskänka brännvin
åt sina medlemmar och inbjudna gäster. Samma myndighet fick också
befogenhet att för alla tillfälliga rättigheter föreskriva de inskränkningar, som
kunde anses nödiga; förut hade ett sådant stadgande endast funnits beträffande
titskänkningen å passagerarefartyg. Förutom i dessa nämnda fall kan enligt
1905 års förordning rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid än år
på därom av vederbörande gjord ansökning meddelas av Konungens befallningshavande,
när värdshusrörelse för någon del av året tillfälligtvis kan
vara av omständigheterna påkallad, dock ej vid läger eller där trupp eljest
är för flera dagar sammandragen. Med sistnämnda slag av rättigheter synes
hava åsyftats ett enstaka tillfälligt behov. I anledning av väckt motion, vari
påyrkades, att vederbörande kommunalmyndigheter skulle höras, när ansökningen
avsåge utskänkning under längre tid än 14 dagar, uttalade nämligen
särskilda utskottet i sitt avstyrkande utlåtande, att de härmed åsyftade
rättigheterna huvudsakligen avsåge rent tillfälliga sådana, som kunde ifrågakomma
i anledning av offentlig tillställning av ett eller annat slag.

d) Partiförsäljningsrättigheter.

Enligt 1855 års förordning fick brännvin i parti icke säljas i mindre
kvantiteter än 15 kannor. Med anledning av flera framställningar vid 1874
års riksdag avseende inskränkningar i den dittills fria partihandeln, beslöt
Riksdagen sönderdela denna i en större, som skulle fortfarande bliva fullkomligt
fri, och en mindre, för vilkens utövande fordrades särskild rättighet
men ingen försäljningsavgift. Gränsen mellan båda sattes till 100 kannor.
Genom en sådan uppdelning ville Riksdagen dels förhindra det ofta förekommande
missbruk, som innefattas under ordet salning, och dels lämna
kommunerna möjlighet att i ännu vidsträcktare grad ordna all den brännvinshandel,
som kunde avse den direkta förbrukningen. Ty rättigheten till
utövande av den mindre partihandeln gjordes beroende av tillåtelse av i
stad stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och å landet av kommunalstämma

1 1 sammanhang därmed överflyttades yttranderätten över ansökningen från kommunalstyrelse
till kommunalstämma.

samt tillstånd av Konungens befallningshavande, under former och villkor,
som redan angivits, varjämte de allmänna kompetensvillkoren för idkande
av minuthandel med eller utskänkning av brännvin utsträcktes jämväl till
den mindre partihandeln. 1

Emellertid anhöll Riksdagen 1877, att Kungl. Maj:t täcktes genom sak- Dess arkunnige
män låta överse gällande författningar angående tillverkning och pa^örfäljförsäljning
av brännvin, i syfte att genom lagstiftningen måtte åstadkommas ningsminiett
kraftigare motverkande av rusdryckers missbruk, än som genom dittills "/neT wf 25É
varande lagstiftning ägt rum. När Kungl. Maj:t i anledning av brännvins- åter.
lagstiftningskommitténs betänkande för Riksdagen 1885 i proposition framlade
nya grunder för försäljningslagstiftningen, föreslogs bl. a., att den
mindre partihandeln skulle likställas med minuthandeln och att gränsen
mellan partihandeln och minuthandeln skulle bliva 250 liter, i runt tal närmast
motsvarande 100 kannor. Huvudskälet mot den mindre partihandelns
bibehållande låg enligt Kungl. Majrts mening däruti, att den icke kunnat
förhindra salningen, ett av huvudmotiven för dess inrättande. Därtill kom,
att de avgifter, som pålagts förbrukningen av brännvin för att genom dess
fördyrande motverka missbruket, kunde undvikas av konsumenten genom
uppköp på en gång av brännvin till belopp av 15 kannor eller därutöver.

Denna oegentlighet blev ur social synpunkt så mycket större, som denna
utväg att undvika skatten företrädesvis stod de förmögnare klasserna till
buds. Riksdagen hade samma uppfattning som Kungl. Maj:t och genom
1885 års förordning bestämdes partiförsäljningsminimum till 250 liter, ett
belopp, som ännu i dag bibehållits. Men 1909 års riksdag lade ett tillägg
härtill av innehåll, att vid partiförsäljning till annan än den, som innehade
rättighet till detaljhandel med brännvin, fick egentligt brännvin icke utlämnas
på kärl, innehållande mindre än 250 liter, detta emedan Riksdagen ansåg,
att ett sådant förbud skulle försvåra kringgåendet av bestämmelsen, att
ingen fick tillhandagå allmänheten med anskaffande av brännvin i mindre
belopp, än han själv ägde försälja.

Som allmänt restriktiva bestämmelser för partihandeln gällde under
hela den här omhandlade tidsperioden, att intet av det sålda fick förtäras
på försäljningsstället. Enligt 1855 års förordning fick vid partihandel det
sålda icke avhämtas i mindre kvantitet än den minsta, som fick säljas.

Som ett medel att hämma det ofta överklagade sättet att genom salning
kringgå denna förordningens föreskrift infördes genom 1862—63 års riksdagsbeslut
förbud för säljare att mellan flera köpare fördela eller utlämna mindre kvantitet,
än den som vid partihandel fick säljas. Dessa bestämmelser gälla än i dag.

1 Avled den, som innehade rätt till den mindre partihandeln, kunde rörelsen fortsättas
till försäljningsårets slut, under villkor, att för rörelsens utövande ställdes person,
som i stad av stadsfullmäktige, resp. allmän rådstuga, och å landet av kommunalstämma
godkändes.

e) Överlåtna rättigheter.

Bestäm- Förordningen av den 18 december 1863 preciserade bestämmelserna

"överlåtan- om överlåtandet av utskänkningsrättigheter sålunda: för viss tid beviljad
det av rättig- eller på auktion inropad rättighet till minuthandel med eller utskänkning av
h!863 e?874 brännvin fick ej på annan person överlåtas, utan att denne i stad av magioch
1895 års stråten och å landet av kommunalnämnd prövades tjänlig och i övrigt bejörordnmgar.
hörig. Överlåtelse av annan rättighet var ej medgiven med undantag för
gästgiveri. Då dessa stadgande!! möjligen kunde giva anledning till sådna
tolkning, att bolag, som i stad övertagit all minuthandel eller all utskänkning
eller bäggedera, skulle kunna på annan överlåta hela sin rätt och därigenom
inskränka verkan av stadgandet, att sådant bolag skulle avstå all sin nettovinst
till fördelning mellan vissa korporationer, beslöt 1873 års [riksdag, att
förbud mot sådan överlåtelse skulle införas i förordningarna. Därigenom
betogos bolagen icke rättigheten att fortfarande på annan person mot bestämd
avgift överlåta en eller annan av de särskilda, av bolaget övertagna
minuterings eller utskänkningsrättigheterna. För kontrollens skull skulle dock
överlåtandet underställas Konungens befallningshavande, som efter magistratens
hörande kunde bifalla eller avslå framställningen, beroende på skälen för
överlåtelsen, tjänligheten och behörigheten hos den person, som skulle
övertaga rättigheten, samt på avgiftens förhållande till den inkomst, som
kunde anses uppkomma av rörelsen.

Då genom 1874 års förordning den mindre partihandeln infördes,
stadgades, att för överlåtelse av sådan rättighet skulle fordras bifall i stad
av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och å land av kommunalstämma.
Och som redan omtalats, infördes genom 1875 års förordning förbud mot
överlåtande av gästgiverirättighet. I sammanhang med de vid riksdagen
1895 företagna ändringarna, för vilka ovan redogjorts, överflyttades till
Konungens befallningshavande prövningen av på auktion inropad rättighets
överlåtande till annan person, under det att magistrat eller kommunalnämnd
blott skulle höras däröver. En sådan ändring vidtogs, emedan Riksdagen
ansåg det inkonsekvent, att en annan myndighet än den, som medgivit
inrättandet av ett försäljningsställe, skulle äga att besluta om försäljningens
överlåtande från en person till en annan. Samtidigt infördes förbud för
bolag att överlåta alla sina utskänknings- eller alla sina minuthandelsrättigheter,
detta för att bolagen skulle kontrollera, att brännvinshandeln bedrevs
i rätt anda.

Bestäm- 1905 års förordning gjorde uti de ovan angivna grunderna ingen annan

överlåtandet ^lic*r''ng än den rent formella, som blev en följd därav, att alla försäljningsav
rättigheter rättigheter i stad skulle överlämnas åt bolag och att under bolagens verkTrs''"forörd-
samhetsfält inrymdes all detaljhandel med brännvin i lantkommunerna, där
ning. vare sig endast utminutering eller såväl utminutering som utskänkning ägde

rum. Men ett av Riksdagen tillagt moment bestämde, att med överlåtelse
av utskänkningsrätt följde skyldighet för den, till vilken av bolag rättighet
blivit överlåten, att hos detta köpa allt för rörelsen erforderligt egentligt
brännvin och det brännvin i övrigt, som bolaget tillhandahöll i sin rörelse.
Genom möjligheten för bolagen att vid dylik försäljning höja prisen kunde
enligt Riksdagens mening en sådan bestämmelse avsevärt bidraga till en
effektivare beskattning av brännvinsförsäljningen.

4. Bolagsinstitutionen.

Knappast någon av de i 1855 års förordning införda bestämmelser Utskänktorde
hava haft en sådan betydelse för den framtida utvecklingen som dess bolagens
kortfattade stadgande om brännvinsförsäljningsrättigheternas överlämnande uppkomst.
i stad åt bolag utan föregående auktion för en tid av högst tre år i sänder.

Det var ingen nyhet, som härigenom infördes; man blott kodifierade en
idé, som förut var försökt. Ty 1850 hade i Falun bildats ett utskänkningsbolag
utan beräkning på enskild vinst och med syfte att verka för
arbetarnas i koppargruvorna bästa. 1 liknande sedligt syfte stiftades i Jönköping
1852 ett utskänkningsbolag för inrättande av spiskvarter. Och i några
andra städer funnos också bolag, som övertagit brännvinsdetaljhandeln för
att göra denna rörelse mindre skadlig. När sålunda ständerna själva — i
särskilda utskottets betänkande nämndes ingenting om bolagsinstitutionen
utan frågan därom väcktes under överläggningarna i stånden — upptogo
bolagsidén, skedde detta för att »befrämja allmänt väl» och säkerligen också
för att undvika det impopulära auktionsförfarandet. Men något stadgande
om sådant bolags organisation, om vinstmedlens användning eller om revi
sion av bolagets affärer, förekom ej i 1855 års förordning.

Bolagsidén har emellertid så att säga satts i system och fått sitt populäraste
uttryck genom uppkomsten år 1865 av Göteborgs utskänkningsbolag,
som »stiftat icke för vinnings skull utan av välvilja för den arbetande
klassen» satte som sitt ändamål att genom en förbättrad utskänkning minska
brännvinsbruket. Att närmare redogöra för detta Göteborgssystem,
dess mål och medel, torde ej vara behövligt. Det bör blott påpekas, att
från början fastslogos principer för bolagets verksamhet, vilka sedermera
ingått i lagstiftningen och blivit karaktäristiska för bolagsinstitutionen.

I de knapphändiga stadgande^ som funnos i 1855 års förordning om Närmare bcbolagen,
gjordes 1863 den ändringen, da Kungl. Maj:t bestämde, att det stämmelser
avtal, som slots mellan magistraten och bolaget, skulle, för att vara gällande, 1863 och
underställas Konungens befallningshavandes prövning. Och för att hindra, ,86''-att magistrat skulle kunna antaga ett av bolag gjort anbud, ehuru annat
bolag erbjudit ett flerdubbelt högre belopp, beslöt 1867 års riksdag, att de

Minuthandeln
med
brännvin
fräntages
bolagen.

I sammanhang
med
dess återgivande
få
bolagen avstå
sin
nettovinst.

inkomna anbuden, sedan de granskats av magistraten och stadsfullmäktige
(resp. allmän rådstuga) blivit hörda, skulle insändas till Konungens befallningshavande,
som ägde pröva dem och dem antaga eller förkasta »med
avseende å ej mindre bolagens tjänlighet än även den erbjudna avgiftens
belopp samt förhållandet mellan nämnda avgift och det kannetal brännvin,
bolaget anses kunna avyttra». Vidare stadgades, att magistraten skulle
genom i god tid utfärdad offentlig kungörelse infordra skriftliga anbud på
minuthandels- eller utskänkningsrättigheternas övertagande. För den händelse
att inga anbud inkommo eller att av bolag gjort anbud icke prövats
före juli månads utgång, skulle rättigheterna utbjudas på auktion. Dessa
bestämmelser blevo lag genom kungl. kungörelsen den 17 maj 1867.

Men ändamålet med den gjorda inskränkningen vanns icke. Man klagade
vid riksdagen 1871, att städerna begagnade sin rätt med sådan hänsynslöshet,
»att lantbefolkningen, som i städerna nödgades köpa sitt brännvin,
fick för sin förbrukning erlägga större skatt till staden än till staten».
Genom monopoliseringen stegrades brännvinets pris oskäligt, och detta
hade blivit eu frestelse till olovlig brännvinshandel med därav följande oordningar
både inom städerna och angränsande lantkommuner. Därför beslöt
Riksdagen, vilket blev lag genom kungörelsen av den 26 juni 1871, att fråntaga
städerna rättigheten att åt bolag överlåta minuthandeln med brännvin.
Men den avsedda verkan med denna inskränkning uteblev också, och redan
efter två år ansåg sig Riksdagen behöva vidtaga ytterligare åtgärder för att
hindra städerna att monopolisera brännvinsförsäljningen och sätta de avgifter,
som bolagen erlade för sina försäljningsrättigheter, i skäligt förhållande
till det kannetal brännvin, som de föryttrade. Genom kungl. förordningen
av den 26 augusti 1873 fingo städerna tillbaka sin rätt att åt
bolag överlämna även minuthandeln med brännvin. Men samtidigt blevo
bolagen ålagda att avstå hela den nettovinst, som efter avdrag av nödiga
förvaltningskostnader uppkom å all den rörelse, som bolaget idkat, detta
emedan enligt Riksdagens uppfattning meningen aldrig varit, att bolagen
skulle avse att skaffa delägarna vinst eller städerna ökade inkomster utan
endast sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens intresse ordna brännvinsförsäljningen.
Samtidigt utfärdades bestämmelser om att kungörelsen om
anbuds ingivande skulle vara utfärdad minst en månad förut och om
sättet för revision av bolags räkenskaper och förvaltning. Av de fem revisorerna
skulle stadsfullmäktige (resp. allm. rådstuga) utse två, landstinget
en, hushållningssällskapet en samt Konungens befallningshavande den femte.
I stad, som icke deltog i landstinget, skulle stadsfullmäktige jämväl utse
den revisor, som eljest skulle väljas av landstinget. 1 januari månad å
dag, som av Konungens befallningshavande bestämdes, skulle revisionen
förrättas.

Genom den nya försäljningsförordningen av den 29 maj 1885 utsträcktes Bolagsinstibolagsinstitutionen
även till köpingar.1 Men då dessa voro mycket olikartade
både i storlek och med avseende på administrativa förhållanden, skulle Kung!, köpingar.
Maj:t i varje särskilt fall pröva, om och under vilka villkor brännvinshandeln
i köpingar kunde överlämnas åt bolag. Vidare stadgades, att bolags
skriftliga anbud om brännvinshandelns övertagande skulle åtföljas av dess
stadgar för att bereda Konungens befallningshavande tillgång till alla på
frågan inverkande upplysningar. I fråga om revision av bolags räkenskaper
tillädes, att i Stockholm skulle tre revisorer utses av stadsfullmäktige och
två av överståthållareämbetet. Dessutom föreskrev förordningen, att bolagets
räkenskaper skulle föras enligt formulär och föreskrifter, som utfärdats
av finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå, och hur förfaras skulle,
om ansvarsfrihet vägrades.

På förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1892 års riksdag, promuigerat genom
kungl. kungörelsen den 10 december 1892, att anbuden skulle inlämnas
förseglade och öppnas, först sedan den bestämda tiden gått till ända, för
att hindra, att de avgivna anbuden före tidens utgång bleve bekanta, vilket
kunde föranleda ytterligare tävlan.

Uti skrivelse av den 9 maj 1894 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t Reformer i
täcktes låta utreda, om icke sådana ändringar i lagstiftningen om försälj- ^pflnirigen
ningsrättigheternas överlåtande åt bolag kunde vidtagas, att det därmed av- genom 1895
sedda sedliga ändamålet i högre grad än dittills kunde ernås, samt därefter för ars forord~
Riksdagen framlägga förslag. Enligt de allmänna direktiv, som Riksdagen
gav, skulle ändringarna gå ut på dels att bolagsdelägarnas antal skulle vara
så stort, att stadgandena angående styrelse, revision och bolagsstämma blevo
fullt effektiva och att bolagets verksamhet måtte kunna anses uppbäras av ett
allmänt sedligt intresse, dels att delägarna företrädesvis skulle utgöras av personer,
bosatta inom den kommun, där bolaget utövade sin verksamhet, dels
att bolagens förvaltning fingo erforderlig offentlighet. I följd härav överlämnade
Kungl. Maj:t till 1895 års riksdag ett förslag, baserat på dessa
grunder, i vilket för överskådlighetens skull bestämmelserna om bolagens
verksamhet sammanfördes i ett par närstående paragrafer. Uti förslaget
gjorde Riksdagen några skärpande ändringar men biföll det i huvudsak.

Vad sålunda beslutits, erhöll gällande kraft genom 1895 års försäljningsförordning.
Först och främst borttogs därur bestämmelsen om att Konungens
befallningshavande skulle pröva de inkomna anbuden även efter den erbjudna
avgiften. Så länge bolagen själva fingo disponera vinsten av sin rörelse,
var denna föreskrift fullt motiverad. Men då nettovinsten enligt 1873 års
förordning skulle överlämnas åt kommuner, landsting och hushållningssällskap,
vore nämnda stadgande obehövligt och hade dessutom visat sig mot 1

Redan förut hade Kungl. Maj:t i särskilda fall medgivit brännvinsbolags bildande
i köpingar, där ett sådant behov framträtt.

verka bolagsidéns syfte, i det att föreskriften hade bidragit till att driva upp
årsavgiften, vilket givit bolagen skäl och förevändning att försöka öka sin
omsättning. I följd därav bestämdes också bolagens årsavgift till ett visst
belopp, lika för varje övertagen försäljningsrättighet och blev densamma
som minimiavgiften för försäljningsrättighet i stad eller för 3,000 liter
450 kronor. Genom denna förändring fingo länsstyrelserna fullkomligt fria
händer att pröva bolagens anbud uteslutande ur synpunkten av deras lämplighet.
När ingen avgift bjöds, blev också föreskriften, att anbuden skulle
inlämnas förseglade, obehövlig. Eu annan, sedan 1855 gällande klausul,
att magistraten skulle sluta avtal med det bolag, vars anbud antagits av
Konungens befallningshavande, borttogs också. Då magistraten icke längre
ägde besluta om själva överlåtelsen, borde den icke heller kunna sluta avtal.
Stadgandet ansågs desto mera obehövligt, som avtal icke förekommo
i en del städer, och där de funnos, voro fullständigt innehållslösa.

För att alla brännvinsbolag skulle vara tvungna att tillämpa Göteborgssystemets
grundprinciper infördes i förordningen eu definition på bolagens
ändamål, vilket skulle vara »att i sedlighetens intresse ordna och övervaka
minuthandeln med och utskänkningen av brännvin inom staden och må icke
avse att bereda vare sig delägarna vinning utöver årlig ränta med högst
5 % å de av delägarna tillskjutna kontanta medel eller staden någon ekonomisk
fördel» utöver den vinst, som tillkom den enligt förordningen. 1
avsikt att vinna större trygghet för och kontroll över att rörelsen icke sköttes
för enskild vinnings skull och hindra uppkomsten av pro forma-bolag, stadgades,
att delägarna i bolaget skulle vara mer än dubbelt så många som
antalet ledamöter i dess styrelse, dock ej färre än nio, av vilka åtminstone
sex borde vara boende i staden. Det stadgades vidare, att bolaget icke
fick genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å brännvin,
icke förhyra andra lägenheter än dem, vilka voro behövliga för den rörelse,
som bolaget självt utövade, icke ingå affärsavtal med enskilda styrelsemedlemmar
i bolaget, ej heller låta avlöningen i någon form vara beroende
av omsättningen av brännvin och vin eller utgå med viss del av vinsten,
allt detta i syfte ett utrota bestående missbruk och göra bolagen motsvarande
sitt ändamål.

Då förut gällande bestämmelse om skyldighet för bolag att avsta nettovinsten
av sin rörelse tolkats olika, preciserades densamma i 1895 års försäljningsförordning
så, att bolaget skulle till fördelning enligt fastställda
grunder avstå förutom försäljningsavgiften, dels utan avdrag de avgifter,
vilka bolaget uppburit av överlåtna försäljningsrättigheter, dels ock hela den
nettovinst, som uppkommit av al! bolagets rörelse. Denna senare jämte
avgifter för överlåtna rättigheter skulle avlämnas före februari månads utgång.
Förut hade ej bolagen behövt avlämna ett försäljningsårs vinst förrän i april
månad. Genom Riksdagens initiativ inkom i förordningen den bestämniel -

sen, att vid bolags upplösning skulle jämväl det överskott av dess tillgångar,
som kunde uppstå, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna samt de
av delägarna tillskjutna medlen återbetalts, fördelas på samma sätt som den
övriga vinsten.

Tiden för revisionens verkställande utsträcktes till tvenne månader,
januari och februari, emedan det kunda hända, att revisorer, som blivit utsedda
att granska samtliga utskänkningsbolag inom länet, icke skulle kunna
i de län, där många utskänkningsbolag funnos, hinna med sitt arbete inom
en månad. Revisorerna skulle ibland eller utom sig utse tvenne personer
att å deras vägnar deltaga i inventering av bolagets tillgångar vid löpande
försäljningsårs slut. I fråga om revisionens omfattning stadgade förordningen,
att den avgivna berättelsen skulle innehålla förutom redogörelse för
bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad revisorerna kunde
finna skäl att omnämna, även yttrande, huruvida bolaget förvaltats i överensstämmelse
med det syfte, som ovan angivits, samt till- eller avstyrkande
av ansvarsfrihet. Revisionsberättelsen, för vilkens avfattning skulle följas
särskilda av finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå utfärdade
föreskrifter, skulle översändas till eu del myndigheter och korporationer och
på bolagets bekostnad införas i någon av ortens tidningar. Landsting, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott1 och stadsfullmäktige (resp. allmän
rådstuga) besiöto om ansvarsfrihet. Vägrade någondera detta, skulle skälen
därför uppgivas och frågan hänskjutas till Konungens befallningshavandes
avgörande. 1 fall bolaget icke ställde sig till efterrättelse de föreskrifter,
som Konungens befallningshavande meddelade i följd av vägrad ansvarsfrihet
eller på grund av framställning från någon av de ovan nämnda myndigheter,
kunde Konungens befallningshavande förelägga lämpligt vite eller
återkalla den bolaget beviljade rättigheten till minuthandel med och utskänkning
av brännvin.

Som av ovanstående redogörelse framgår, funnos uti 1895 ars försäljningsförordning
inga närmare föreskrifter om bolags förvaltning utom i fråga
om dess ändamål. Därför väcktes vid Riksdagen 1901 en motion, att i
brännvinsbolags styrelse även skulle finnas representanter för de korporationer,
vilkas intressen voro beroende av bolaget och dess rörelse. Förut
hade hela styrelsen tillsatts endast av dem, som tillskjutit bolagskapitalet,
vilket var högst obetydligt i jämförelse med den vinst, som tillkom landsting,
hushållningssällskap och kommuner. Rättvisan fordrade därför, att
dessa hade ombud i bolagsstyrelsen för att tillvarataga sina huvudmäns
bästa. Riksdagen hade samma uppfattning, och sedan Kungl. Maj:t med
anledning av Riksdagens skrivelse inhämtat utlåtande från överståthållar 1

Förut hade hushållningssällskapet självt utövat denna befogenhet, men för att
vinna en snabbare handläggning av ärendena uppdrogs avgörandet åt förvaltningsutskottet,
som av samma skäl skulle utse en av de 5 revisorerna.

Bestämmelser
om bolags
förvaltning
och
styrelse.

Bolagsinstitutionen
enligt
1905 års
förordning.

embetet och länsstyrelserna, utfärdades den 7 mars 1902 en kungörelse i
överensstämmelse med Riksdagens beslut. Enligt denna skulle brännvinsbolags
styrelse bestå av fem ledamöter, av vilka tre utsågos av delägarna
i bolaget, en av landstinget samt en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
1 stad, som icke deltog i landsting, skulle stadsfullmäktige utse
den ledamot, som eljest skulle väljas av landstinget. Att kommunen icke
blev representerad inom styrelsen, berodde därpå, att enligt Riksdagens
mening kunde de av bolagsdelägarna utsedda styrelsemedlemmarna, såsom
boende inom kommunen, anses såsom representanter jämväl för denna.
I Stockholm skulle stadsfullmäktige utse två ledamöter. För den händelse
att i stad, som deltog i landsting, bildades nytt bolag å tid, då landstinget
icke var samlat, skulle ordföranden äga rättighet att utse en person till
ledamot i styrelsen under den tid, tills styrelseledamot blivit vald av näst
sammanträdande landsting. För att så mycket som möjligt bevara en självständig
ställning åt de styrelsemedlemmar, som skulle utses av de utom
bolagen stående intressenterna, föreskrevs att dessa icke fingo vara delägare
i bolaget. Alldenstund styrelsemedlemmarnas antal blivit fixerat, borttogs
ur förordningen såsom obehövlig den bestämmelsen, att delägarna i
bolaget skulle vara mer än dubbelt så många som antalet ledamöter i
styrelsen. Hithörande klausul kom sålunda att få följande lydelse: »Del ägarna

i bolaget skola vara minst nio, av vilka åtminstone sex böra vara
boende i staden.»

I sitt förslag till 1905 års riksdag om ändrade grunder för försäljning
av brännvin framhöll Kungl. Maj:t som allmänt omdöme om brännvinsbolagens
verksamhet, att ehuru emot dessa ingalunda obefogade anmärkningar
framställts, det dock torde få anses givet, att i nykterhetens intresse
en anordning med försäljningsbolag vore vida att föredraga framför överlåtelse
med auktion av försäljningsrättigheter. I senare fallet blev innehavarens
enda strävan att så mycket som möjligt uppdriva försäljningen.
1 det förra fallet torde med den utveckling av intresset för sedlighet och
ordning, som i allmänhet utmärkt bolagen, ett arbete för inskränkning inom
måttlighetens gränser av rusdryckskonsumtionen kunna förväntas. 1 enlighet
med denna uppfattning framlades nya bestämmelser om bolagsinstitutionen,
vilka Riksdagen i stort sett godkände, och vilka fingo gällande kraft
genom den i huvudsak ännu gällande försäljningsförordningen av den 9
juni 1905. Enligt denna skulle auktion för upplåtande av detaljhandeln (utminutering
eller utskänkning) med brännvin i stad icke längre kunna äga
rum. Ty om Konungens befallningshavande icke fann skäl att antaga något
av de av bolag gjorda anbuden, som skulle gälla alla i stad upplåtna
försäljningsrättigheter, eller intet sådant inkommit, skulle ny kungörelse utfärdas.
Inlämnades icke heller då något antagligt anbud, var Konungens

befallningshavandes beslut1 om försäljningsrättigheter upplåtande förfallet.
Viktigare än detta stadgande var bolagsinstitutionens utsträckande till landsbygden.
Ty under bolagens verksamhetsfält lades genom 1905 års förordning
all detaljhandel med brännvin i lantkommun, där vare sig endast utminutering
eller såväl utminutering som utskänkning ägde rum. 1 socken, där
endast utskänkningsrätt uppläts, kunde denna alternativt överlämnas även
åt bolag. Om Konungens befallningshavande enligt de normer och grunder,
för vilka ovan redogjorts, medgivit upplåtande i eu socken av rättighet
till utminutering eller till såväl utminutering som utskänkning, skulle ovillkorligen
de beviljade försäljningsrättigheterna upplåtas till bolag, som var
bildat inom socknen uteslutande för ändamålet, och fingo ej fördelas mellan
flera bolag. I sådant fall skulle kommunalnämnden minst eu månad förut
utfärda kungörelse i någon av ortens tidningar och inom viss tid infordra
skriftliga anbud om övertagande av försäljningsrättigheterna under den av
Konungens befallningshavande bestämda tiden. De inkomna anbuden, som
skulle åtföljas av bolagets stadgar, granskades av kommunalnämnden, som,
sedan kommunalstämman hörts, skulle insända handlingarna jämte eget utlåtande
till Konungens befallningshavande, som ägde antaga eller förkasta
anbuden, beroende på bolagens lämplighet. Kunde intet av anbuden antagas
eller något sådant inom den utsatta tiden ej inkommit, utlystes ny
kungörelse. Inlämnades icke heller då något antagligt anbud, var Konungens
befallningshavandes beslut om försäljningsrättigheters upplåtande förfallet.
För den händelse att Konungens befallningshavande medgivit
rättighet inom socknen endast till utskänkning och förslag blivit väckt att
överlåta denna till särskilt, inom socknen uteslutande för detaljhandel med
brännvin bildat bolag, skulle samma bestämmelser tillämpas, för vilka ovan
redogjorts. Men om antagligt anbud icke inlämnats eller fråga icke uppstått
om rättighetens överlåtande åt bolag, skulle auktionsförfarandet användas.

Genom ovannämnda förordning infördes också en del ändringar i de
närmare bestämmelserna om bolags förvaltning m. m. Så förbjöds det bolag
att utan samtycke av vissa myndigheter inköpa fastighet eller inom
redan förvärvad sådan vidtaga annan mera omfattande förändring än den,
som påkallades av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande.
Detta förbud hade beslutits av Riksdagen 1904, emedan inköp av fastigheter
kunde inverka på bolagens behållna vinst till förfång för dem, som
skulle uppbära den. I syfte att hindra bolagsstyrelse att hyra lokaler av
enskilda styrelsemedlemmar förtydligades förut gällande förbud för bolag att
ingå affärsavtal med enskilda styrelsemedlemmar därmed, att ordet »affärsavtal»
utbyttes med orden »hyres- eller andra affärsavtal». Den förut gäl -

1 Om formerna för detta besluts fattande se ovan s. 35 och följ.

lande klausulen att bolag ej fick låta avlöningen vare sig till styrelsen eller
till de hos bolaget anställda personer vara beroende på omsättningen av
brännvin eller vin fullständigades med ett stadgande, att avlöningen icke
heller fick vara beroende på omsättningen av maltdrycker. I fråga om bolagets
sammansättning gjordes endast den formella ändringen, att åtminstone
sex delägare borde vara boende å den ort, där bolagets styrelse hade sitt
säte, detta i följd av bolagsinstitutionens utsträckande till landsbygden. För
att åstadkomma ökad kontroll å brännvinsbolagens verksamhet föreslog Kungl.
Maj:t i sin proposition, att Konungens befallningshavande skulle erhålla
befogenhet att utse en ledamot i bolagsstyrelsen. Men Riksdagen ansåg det
icke lämpligt, att någon av de korporationer — i detta fall hushållningssällskapen,
inför vilka ett bolag var redovisningsskyldigt, skulle berövas
rätten att utse en ledamot i bolagets styrelse. Riksdagen beslöt i stället,
att Konungens befallningshavande skulle utse ett ombud, som ägde närvara
vid styrelsesammanträden och å bolagsstämmor med rätt att deltaga i
överlägningar men icke i beslut, varjämte ombudet, som icke fick vara delägare
i bolaget, skulle hava till uppgift att i övrigt utöva tillsyn över bolagets
verksamhet.

Ända sedan 1855 hade försäljningsåret räknats i stad från den 1 oktober
och å landsbygden från den 1 november. Men då landstingets räkenskaper
omfattade kalenderår och vid revision av dessa svårigheter förefunnos
att riktigt beräkna landstingets största inkomstpost, brännvinsförsäljningsvinsten,
hade redan i september 1894 Stockholms läns landsting hemställt,
att färsäljningsåret måtte räknas från den 1 januari. Reformen genomfördes
dock icke förr än i 1905 års försäljningsförordning. I sammanhang
därmed framflyttades tiden för revision av brännvinsbolags förvaltning och
räkenskaper till mars eller april. I syfte att ytterligare övervaka bolagens
rörelse infördes den bestämmelsen, att chefen för finansdepartementets kontroll-
och justeringsbyrå1 eller av chefen för finansdepartementet förordnad
person- när som helst fick företaga en granskning av bolags förvaltning
och räkenskaper. Ny är också föreskriften att bolags styrelse skall
lämnas tillfälle att förklara sig över gjorda revisionsanmärkningar, föranledd
av den på annat ställe omnämnda skrivelsen från utskänkningsbolagens förtroendenämnd
den 26 september 1903 angående vissa önskemål rörande
ordnandet av brännvinshandeln.

1 Dä från och med 1908 denna kontrollmyndighet blev ett självständigt ämbetsverk
under namn av kontroll- och justeringsstyrelsen inträdde dess chef och densamma i de
befogenheter, som förut tillkommit finnansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå.
Kungl. kungörelsen den It oktober 1907.

2 Genom kungörelsen av den 11 oktober 1907 överflyttades denna befogenhet till
av kontroll- och justeringsstyrelsen utsedd person. Jfr. föregående not.

Uti de genom 1905 års försäljningsförordning reglerade bestämmel- Kungörelsen
serna om bolag har sedan dess ingå förändringar vidtagits. Men genom a''januari4
ett riksdagsbeslut 1909, promulgera! genom kung!, kungörelsen den 14 1910.

januari 1910, tillädes ett förbud för bolag att hålla mer än ett försäljningspris
å en och samma varusort av brännvin, oavsett om större eller mindre
myckenhet försåldes. Därigenom skulle såväl lockelsen för den enskilde
bortfalla att på en gång inköpa en större kvantitet brännvin som ock konkurrensen
nästan omöjliggöras med den enskilda partihandeln eller med
andra bolag. Genom Riksdagens beslut 1910 och kung!, förordningen av
den 12 september 1910 stadgades, att denna bestämmelse icke äger tillämpning,
då sprit, som innehåller minst 92 volymprocent alkohol, försäljes för
tekniska eller likartade ändamål.

5. Allmänt restriktiva bestämmelser.

I fråga om förordningarnas omfattning inbegreps därunder till en början De olika
andra brända eller destillerade, in- eller utländska, spirituösa drycker, även- larZfomsom
drycker, vilka därmed voro tillagade. Genom 1863 års förordning till- fattning.
kom sprit, emedan Riksdagen ansåg, att av sprit med vad gradtal som hälst
kunde genom utspädning med vatten beredas brännvin av vanlig styrka.

Till den så preciserade definitionen av vad med brännvin avsågs, gjordes
i 1885 års förordning det tillägget, att drycker med högre alkoholhalt än
25 % likställdes med brännvin. Riksdagen satte eu sådan gräns, bibehållen
i nu gällande förordning, emedan i den dåvarande tulltaxan vin av denna
alkoholhalt tullbehandlades som likör. I 1905 års förordning borttogos
orden »eller destillerade», emedan de ansågos onödiga som förklaring av
det tydliga ordet »Itända» och kunde föranleda misstydning. Ordet »spirituösa»
ersattes därjämte med det i språkbruket vanligen använda ordet alkoholhaltiga.
Med egentligt brännvin likställdes också drycker, tillagade med
bränd alkoholhaltig vätska, varvid dock som tillagning icke fick anses s. k.
förskäring av viner.

Brännvinets styrka bestämdes i 1855 års förordning till »minst fem Brännvinets
grader», men termen utbyttes i 1857 års förordning mot minst 46 %. Denna sfyrkaalkoholhalt
bestod till 1888, då genom Riksdagens beslut och kungl. kungörelsen
av den 18 maj den i sedligt och sanitärt hänseende nedsattes till
40 %, emedan brännvinets såväl skadlighet för hälsan som rusgivande egenskap
huvudsakligen berodde på mängden av den befintliga alkoholen. I
samma syfte sänktes minimigränsen av 1904 års riksdag till 35 %, under
det att en vid samma riksdag gjord framställning om en bestämd maximistyrka
icke bifölls. Enligt 1905 års förordning får således brännvin, vars
styrka icke uppgår till minst 35 %, ej vid detaljhandel hållas till salu. Det

skall därjämte vara renat och icke försatt med något för hälsan skadligt
ämne. Dessa senare bestämmelser om brännvinets beskaffenhet ha stätt
oförändrade ända sedan 1855, med undantag av att det till 1885 hette, att
brännvinet skulle vara renat »från finkelolja». De tvänne orden borttogos
av Riksdagen på grund av den förändrade uppfattningen om finkeloljans
skadlighet, som vunnit insteg, och därför att det icke lät sig göra att absolut
rena brännvin från finkelolja.

Förbud mot Det har redan på annat ställe omtalats, huru restriktiva bestämmelser
salning. jnfgrcjes av Riksdagen 1862—63 för att vid partihandeln förhindra salning.

Samma bestämmelse kom även att gälla för minuthandeln: att vad sålt blivit,
fick icke i mindre belopp än det minsta, som fick säljas, utlämnas eller mellan
flera köpare fördelas. Men detta visade sig icke vara tillräckligt. Vid de
följande riksdagarna väcktes därför åtskilliga motioner i syfte att motarbeta
salningen, men de ledde först vid 1874 års Riksdag till något resultat. Då
Riksdagen fått sin uppmärksamhet riktad på det missbruk, att innehavare
av rättighet till försäljning av brännvin på andra orter hade ombud, som av
köpare upptoge rekvisitioner och sedermera utlämnade brännvin i önskade
kvantiteter, beslöt Riksdagen stadga förbud häremot. 1 1874 års förordningen
infördes också en sådan bestämmelse, att innehavare av rättighet till
försäljning av brännvin icke fick låta genom ombud å annat ställe än det,
där han sin försäljningsrätt utövade, till köparen utlämna brännvin i mindre
belopp än 100 kannor (250 liter). Men för att icke den närmaste följden av
detta förbud för säljare att använda ombud skulle bliva, att den person,
som förut uppträtt som säljarens ombud, läte göra sig till köparens ombud,
stadgade samma förordningen, att ingen fick tillhandagå allmänheten med
anskaffande av brännvin i mindre belopp, än han själv ägde försälja. Denna
s. k. salningsparagraf står oförändrad kvar ännu, men 1905 gjordes ett
sådant tillägg, att då brännvin tillhandahölls inom kluj)b eller annan förening,
ansågos medlemmarna av sådan som allmänhet. Stadgandet tillkom
för att hindra missbruk i sådana fall, då föreningar, sällskap eller andra
dylika sammanslutningar, utan att äga tillstånd till brännvinsförsäljning, för
gemensam räkning medelst sammanskjutna penningar inköpt brännvin till
fördelning inbördes efter vars och ens tillskjutna belopp.

Förbud mot Som nyss nämndes, kringskar 1874 års förordning högst betydligt
efterkrav. brännvinsförsäljningsinnehavares rättighet att försälja spirituösa till förbrukning
å annan ort än den, där han utövade sin försäljningsrättighet. 1896
års riksdag gick vidare på den inslagna vägen. 1 motion framhölls, huru
genom efterkravssändning av spirituösa, vilket på de senare åren mycket
tilltagit, i synnerhet i de norrländska lantkommunerna, dessas strävan att
genom utminuterings- och utskänkningsrättigheternas indragning verka i
nykterhetens och redlighetens intresse i högsta grad motarbetades. Genom
lättheten för vem som hälst att medelst efterkrav få sig tillsänd spirituösa

och sedan utlösa den, när penningar hunnit anskaffas, lockades den fattige
att rekvirera, desto mer som betalning icke behövde erläggas, förr än varan
kom till den ort, där köparen uppehöll sig. För att hindra en sådan trafik
och dess skadliga verkningar, beslöt Riksdagen införandet av förbud mot
utlämnande av brännvin medelst efterkrav, och detta publicerades som lag
genom kungl. kungörelsen av den 25 september 1897.

Det har också omnämnts, att bolag genom 1895 års förordning för- Förbud mot
bjöds att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar av asentur.
brännvin. Och då 1905 års förordning särskiljde utminutering och utskänkning,
betogos innehavare av gästgiverier med utskänkningsrätt och innehavare
av privilegierade rättigheter i städerna rätten att utsända dylika
agenter. Samma blev förhållandet med innehavare av på auktion inropad
rättighet, då denna endast skulle omfatta försäljning till förtäring på stället.

Rätten att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å
brännvin skulle således endast kunnat utövas av dem, till vilka bolag överlåtit
rättigheter till utminutering. Men bibehållandet därav skulle i hög grad förfela
avsikten med indragningen av vissa utminuteringsrättigheter. Ty det
behov av spritdrycker, som innehavare av gästgiveri- och auktionsrättigheter
genom utsändande av ombud tillgodosett, skulle i väsentlig mån i stället
tillfredsställas av vinhandlarna, d. v. s. av dem till vilka bolag överlåtit utminuteringsrättigheter.
Därför ansåg Kungl. Maj:t, att förbudet att genom
ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å brännvin borde utsträckas
till alla innehavare av rättighet till brännvinsförsäljning. I syfte att
kringgå detta stadgande borde också en bestämmelse meddelas, varigenom
innehavare av eller delägare i firma, till vilken utminuteringsrätt överlåtits,
förbjöds att vid personligt besök utbjuda brännvin å annan ort, än där
firman utövade sin verksamhet. Dock skulle förbudet i intetdera fallet gälla
utbjudande av brännvin eller upptagande av beställningar hos dem, vilka
själva hade rätt till försäljning av brännvin. Riksdagen gillade dessa förslag,
och bestämmelser av denna art gälla ännu oförändrade.

Inom riksdagen 1904 väcktes motioner i syfte att förhindra spirituösa Förbud mot
dryckers försändande med posten, vilket i stor omfattning ägde rum i Norr- s;§/ycjjrere
land, Värmland och Dalarna och menligt inverkade på nykterheten i dessa försändande
trakter. 1 sin skrivelse till Kungl. Maj:t härom framhöll Riksdagen, att med posten.
grundtanken i den svenska brännvinslagstiftningen var att lokalisera och
begränsa handeln med rusdrycker, vilket i viss mån motverkades av möjligheten
att försända dem med posten till varje plats i riket, dit postverket
med sitt omfattande nät av stationer nådde. Härigenom kunde allmänheten
komma över spritvaror å tider, då enligt gällande författning eller kommunernas
beslut all försäljning eller utskänkning av spirituösa var förbjuden.

För att icke dessa gällande föreskrifter skulle kunna kringgås vore ett förbud
för rusdryckers sändande med posten nödvändigt. Sedan Kungl. Maj:t

Förbud mot
byteshandel
och utsökning
av betalning
för
salt brännvin.

Personliga
kvalifikationer
för
utövande av
brännvinsförsäljning.

inhämtat utlåtande av generalpoststyrelsen, utfärdades den 21 december
1904 en kungörelse angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande
brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker.
Sådana paket få ej befordras till svensk postanstalt, såvida icke försändelsen
är avsänd från eller adresserad till apoteksinrättning. Posttjänsteman, som
misstänker, att paket, som inlämnas för befordran till svensk postanstalt,
innehåller rusdrycker, äger rättighet att vägra försändelsens postbefordran,
såvida icke undersökning, som under vissa bestämda former företages,
visar motsatsen. Likaledes skall paket, som ankommer till poststation och
av dess föreståndare befinnes innehålla spritvaror, omedelbart förstöras.

Ännu gäller oförändrad den allmänt restriktiva bestämmelsen, att byteshandel
med brännvin anses lika med brännvins försäljning, vilken infördes
i 1855 års förordning. Enligt samma lag kunde betalning för brännvin,
sålt på kredit vid utskänkning, ej utsökas. Likartat var förhållandet, då vid
minuthandel mindre belopp än eu kanna blivit utborgat. När med 1885
års förordning de nya måttsystemen infördes, höjdes detta senare minimikvantum
till jämt 3 liter. I syfte att motarbeta kredithandeln med avseende
å spirituösa, vilken mest begagnades av kringresande agenter för
sprithandelsfirmor, beslöt 1890 års riksdag att höja detsamma till 20 liter,
vilket blev lag genom kungl. kungörelsen av den 28 november 1890. För
att än ytterligare inskränka kredithandeln med brännvin, på vilkens skadliga
verkningar enskild motionär fäste uppmärksamheten, beslöt 1894 års riksdag
en höjning av det utsökningsbalk minimikvantum till 50 liter, vilket
stadfästes genom kungl. kungörelsen av den 7 december 1894. Uti sin
proposition till 1905 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att för utskänkning
i detta hänseende borde gälla samma stadgande som för utminutering.
Men Riksdagen fann, att en utvidgning av rätten att utsöka betalning för
brännvin borde vidtagas. Den bestämde det utsökningsbara minimum till
50 kronor, vare sig vid utskänkning eller utminutering. Beträffande egentligt
brännvin skedde därigenom ingen förändring, emedan värdet av 1 liter
föga översteg 1 krona. Men i nykterhetens intresse vunnes genom en
sådan ändring, att ej så stora kvantiteter dyrare spritvaror som vid ett
minimum av 50 liter kunde utan risk av lagsökning av en köpare åtkommas.

Uti de av 1855 års förordning uppställda personliga kvalifikationerna
för utövande av brännvinsförsäljning gjordes genom 1885 års förordning
den förändring, att uttrycket »god frejd» utbyttes mot »medborgerligt förtroende».
Samtidigt tillädes som ny fordran, att den sökande skulle råda
över sig och sitt gods. Utom dessa nämnda villkor uppställer nu gällande
lag som fordran, att rättighet till detaljhandel med brännvin ej får tilldelas
eller överlåtas åt annan än den, som gjort sig känd för ordentlighet, kan
försvarligt skriva och räkna samt prövas i övrigt vara lämplig till rörelsens
utövande. Men redan 1855 års förordning innehöll förbud för de ämbets -

och tjänstemän, som icke fingo befatta sig med tillverkning av brännvin,
att kunna utöva rättighet till minuthandel med eller utskänkning av brännvin.
Genom 1857 års förordning utsträcktes förbudet till apotekare. Enligt
tillverkningslagen hade de rättighet att för farmaceutiska behov utan avgift
nyttja två destilleringspannor. I fall en apotekare inropade en försäljningsrättighet,
kunde han avyttra destillerad vara till billigare pris än andra destillatörer.
Med apoteksinrättningens ändamål ansåg Riksdagen icke heller förenligt,
att apotekare sysselsatte sig med utminutering eller utskänkning.
Dessa principer, som ännu gälla, preciseras i 1905 års förordning sålunda.
»Rättighet till detaljhandel med brännvin må ej tilldelas överståthållare,
underståthållare, landshövding, landssekreterare, landskamrerare, kronofogde,
länsman, lands- eller stadsfiskal, polistjänstemän, domare på landet, borgmästare
eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik ärnbets- eller tjänsteman,
kyrkobetjänt, folkskolelärare, i tjänst varande läkare, brännerikontrollör
eller tillsyningsman vid brännvinsnederlag, eller i allmänhet ärnbets- eller
tjänsteman, som till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut
om brännvins försäljning eller kontroll därå.» Dock kunna kyrkobetjänt,
lärare och i tjänst varande läkare vara styrelseledamot i brännvinsbolag.
Detta undantag gjordes, då det vid flera tillfällen kunde vara av fördel för
bolagens ändamål, att i sedlighetens intresse ordna brännvinsförsäljningen,
om personer av sådant slag, vilka ofta till följd av sin verksamhet voro
besjälade av intresse för nykterhetssträvandet, icke utestängdes från deltagande
i bolagens arbete. Även apotekare kan vara delägare eller styrelseledamot
i brännvinsbolag.

Beträffande brännvinsförsäljning å apotek gällde 1855 års bestämmelse,
att brännvin med eller utan droger eller andra tillsatser ej fick i minut
säljas, utskänkas eller annorledes till förtäring på stället utdelas, oförändrad
till 1863. Då gjordes ett sådant tillägg, som bragte den i överensstämmelse
med gällande medicinalförfattningar i avseende på sådana läkemedel,
som innehöllo brännvin. Men då en betydlig brännvinsförsäljning med stöd
av medicinalförfattningarna ägde rum på en del apotek, fick för att hindra
detta hithörande paragraf genom 1865—66 års riksdagsbeslut och 1866
års förordning ny lydelse och innebörd. Sålunda fick brännvin eller sprit
varken säljas eller annorledes utlämnas å apotek utom för medicinskt ändamål
på behörig läkares recept, för tekniskt behov, dä detsamma behörigen
styrktes medelst intyg av magistratsledamot, kronobetjänt, kommunalstämmas
eller kommunalnämnds ordförande eller vice ordförande, och för vetenskapliga
ändamål på skriftlig rekvisition av känd vetenskapsidkare. Alla recept,
intyg och rekvisitioner skulle å apoteken kvarhållas och förvaras. I sammanhang
med införande av ändrade grunder och villkor för denaturering
av brännvin för tekniskt eller vetenskapligt behov, ändrades genom kung!,
kungörelsen av den 28 november 1890 hithörande bestämmelser. Å apo -

Brännvinsförsäljning

å apotek.

Brännvinshandels
förenande
med
annan
handel.

Försäljningslokal

och dess beskaffenhet.

tek fick brännvin säljas endast för medicinskt ändamål på behörig läkares
recept, vilket borde å apoteket kvarlämnas och förvaras. 1 avseende på
försäljning av sådana läkemedel, som innehöllo brännvin, gällde vad medicinalförfattningarna
föreskriva. Härutinnan gjordes genom kung!, kungörelsen
av den 7 april 1911 det tillägget, att å apotek även brännvin, om det
innehåller minst 92 volymprocent alkohol, får säljas efter skriftlig rekvisition,
som även skall förvaras, till föreståndare för självständigt apotek.

Ännu en stor grupp av medborgare kan icke erhålla rättighet till detaljhandel
med brännvin. Enligt 1877 års förordning fick utskänkning av
brännvin icke utövas av den, som idkade annan handel, för vilkens bedrivande
erfordrades särskild anmälan. Å landsbygden, utom köpingar,
gällde samma bestämmelse för minuthandeln. Uti 1885 års förordning utsträcktes
detta senare förbud även till stad. Den enda art av handel, som
därefter finge utövas jämte brännvinshandel, var på grund av allmänt förekommande
förhållanden vinhandel. Dessa stadgar gälla ännu. Men då
enligt 1905 års förordning utminutering och utskänkning åtskiljdes, ansågs
utskänkning av brännvin lämpligen kunna förenas med försäljning av vin
eller maltdrycker till förtäring på stället men icke med försäljning av sådana
drycker till avhämtning Likaledes kan numera utminutering av brännvin
förenas endast med sådan försäljning av vin och maltdrycker, som sker till
avhämtning.

6. Särskilt inskränkande bestämmelser.

Bland de särskilt inskränkande bestämmelser för försäljning, vilka i
nu gällande lag sammanförts under rubriken ordningsföreskrifter, märkas
först stadganden om försäljningslokal.1 Sådana funnos icke förr än i 1885
års förordning. De avfattades i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag, som framlagts av 1877 års brännvinslagstiftningskommitté, vilken å
sin sida tog uppslaget från Göteborgssystemet. Enligt dessa bestämmelser,
som oförändrade ingått i 1905 års förordning, skall försäljningsställe vara
beläget vid öppen gata, väg eller torg. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse,
skola vara ljusa och luftiga, hava en i förhållande till rörelsens
omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick. Innan lokalen
får tagas i bruk, skall besiktning hållas i stad av stadsfiskal och på landet
av kronobetjänt jämte två personer, utsedda av magistrat eller kommunalnämnd
samt bevis därom av besiktningsmännen utfärdas, att ovan nämnda
föreskrifter äro uppfyllda. Dessa bestämmelser skola också iakttagas, då
försäljningsställe ombytes.

1 Redan 1873 hade motionsvis framkommit liknande yrkanden.

Det förbud mot försäljning å landet i vissa fall, som infördes i 1855
års förordning, funno 1862—63 års ständer även böra utsträckas till torgdagar.
Och då det förut hetat, att utskänkning och minuthandel voro förbjudna
på eller invid det ställe, där auktion, marknad eller mönstring hölls,
ansågo ständerna detta för obestämt uttryckt och stadgade i stället en viss
omkrets, som sattes till ]/s mil, inom vilken försäljning icke fick äga rum.
Denna rayon utvidgades 1885 till !/s mil, och under förbudet inbegreps
även uppbördsstämma. I den form har stadgandet ingått i 1905 års förordning.
Förbudet gällde dock som sagt endast landsbygden. Men redan
1859—60 års ständer ansågo någon grund icke finnas, varför det icke
borde utsträckas även till städerna. Där vore behovet så mycket större, som
allmogen, sedan brännvinet på landet blivit sällsyntare, lockades att i städerna
förtära så mycket mer, när den vid marknader och andra tillfällen
kom dit. Men då marknaderna även i de mindre städerna vid den tiden
pågingo ända till 14 dagar, ansåg man sig icke kunna utfärda ett ovillkorligt
förbud mot utskänkning och utminutering, utan vederbörande myndighet
fick befogenhet att meddela förbud, om anledning därtill skulle förekomma.

Uti 1855 års förordning stadgades vidare, att vid annan mönstring,
uppbördsstämma, mantalsskrivning, ting eller annan till folksamling föranledande
förrättning fick ej brännvin försäljas annorlunda än vid måltider åt
spisande gäster. Även för denna kategori av folksamlingar kunde enligt
1860 års förordning Konungens befallningshavande för landsbygden och
vederbörande myndighet för staden meddela särskilda föreskrifter, om så
påfordrades. Denna befogenhet finnes ännu kvar. Ur förordningarna har
sedan 1885 borttagits den bestämmelsen, att brännvin vid ovannämnda förrättningar
ej fick försäljas annorlunda än vid måltider åt spisande gäster.

Till dessa bestämmelser om förbud mot försäljning i vissa fall lades
genom kungl. kungörelsen av den 1 maj 1896 den s. k. varietélagen. Vid
offentlig föreställning såsom skådespel, lindansning, konstridning, förevisning
av djur, konststycken eller annat dylikt eller, med undantag av konsert,
vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik, vid varje annan föreställning,
som kungöres genom allmän tidning, anslag eller annorledes eller
vartill inträde fordras, får utskänkning av brännvin icke äga rum i lokal
eller å plats, därifrån är utsikt till skådebanan eller där föreställning gives.
Konungens befallningshavande kan dock för särskilt tillfälle medgiva undantag
härifrån. Enligt vad som anfördes i statsrådsprotokollet, då proposition
om denna lag avlämnades till Riksdagen, var avsikten härmed att förhindra
de ofta sinnligheten retande föreställningar av omväxlande sångoch
dansnummer, akrobatiska och andra konststycken och deras skadliga
inverkan särskilt på ungdomen, genom den starka lockelsen till dryckenskap
och ökad spritkonsumtion, som de medförde.

Förbud för
försäljning
i vissa fall.

Varieté lagen.

Särskilda

försäljnings tider.

De bestämmelser om särskilda försäljningstider, som infördes i 1855
års förordning, gällde endast sön- och hälgdagar. Ett av dessa stadganden,
att under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid hållas stängt, gäller ännu.
Då emellertid ordningens handhavande i hög grad skulle försvåras, om utskänkning
och minuthandel finge utövas å söckendagar hela dygnet om,
beslöt 1859—60 års ständer, att vederbörande myndighet skulle äga att bestämma,
vilka tider å dygnet minuthandel och utskänkning av brännvin
skulle få äga rum. Men i 1860 års förordning ändrades denna lydelse därhän,
att minuthandel och utskänkning, även då den för övrigt var medgiven,
i allmänhet icke var tillåten senare än till klockan 10 på aftonen. Dock
ägde vederbörande ämbetsmyndighet att därom förordna, för den händelse
att särskilda omständigheter föranledde behov av annan tids bestämmande.1
Vid 1862—63 års riksdag påyrkades i flera motioner upphävande av eller
inskränkning i rättigheten att i stad å sön- och hälgdagar utskälla starka
drycker, emedan söndagarna ofta på ett för sabbatsfriden störande sätt
ägnades åt dryckenskap och intet skäl längre förefanns, varför ej samma
inskränkning, som gällde för landsbygden, borde införas i städerna. Ty
ända sen 1855 års förordning var å sön- och hälgdagar all utskänkning å
landsbygden förbjuden utom på gästgivaregårdar vid måltider åt resande,
såvida ej Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter
meddelat undantag. Rikets ständer funno visserligen, att ytterligare
inskränkning i städerna vore av behovet påkallad, men då ett totalförbud
å sön- och hälgdagar ansågs på flera ställen skola föranleda talrika överträdelser,
överlämnades det åt städernas kommunalstyrelser att bedöma, i
vad mån en sådan inskränkning eller sådant förbud kunde vara behövligt. Beslutet
fordrade godkännande av Konungens befallningshavande, som dessförinnan
skulle hava hört magistraten. Med stöd av denna förordning
genomfördes eu inskränkning av utskänkningen i åtskilliga städer. Men i
de flesta fortgick den under sön- och hälgdagar med undantag endast för
gudstjänsttiderna. 1884 års riksdag anhöll emellertid, att vad dittills tilllämpats
i undantagsfall, borde stadgas som regel och all utskänkning under
sön- och hälgdagar förbjudas, med rätt för vederbörande myndighet att
under särskilda omständigheter medgiva utskänkning någon viss tid av
dagen, emedan eu stor del av den manliga befolkningen under sön- och
hälgdagarna förslösade på krogarna såväl sin arbetsförtjänst som den tid,
vilken borde användas till vila och samlandet av nya arbetskrafter. 1 sammanhang
med utarbetandet av ny försäljningslag framlade Kungl. Maj:t till
1885 års riksdag förslag till ändrade bestämmelser om försäljningstider, vilka
Riksdagen godkände med en del ändringar. Enligt 1885 års förordning fick

1 Förtydligat genom 1866 ars förordning, att vederbörande ämbetsmyndighet ägde
icke blott inskränka utan även utsträcka försäljningstiden.

minuthandel äga rum endast å söcknedagar mellan 8 f. m.—9 e m., utom å
dagen före sön- eller hälgdag, då den skulle sluta kl. 7. Utskänkning å
söcknedagar fick börja tidigast kl. 7 f. m. och fick i allmänhet ej fortfara
längre än till kl. 10 e. m. i stad eller köping och till kl. 8 e. m. pa landet.
Kung!. Maj:t hade föreslagit, att å dagen näst före sön- eller hälgdag skulle
utskänkning ej få äga rum efter kl. 7 e. m., för att taga bort frestelsen att
på utskänkningsstället förslösa en stor del av den erhållna veckoavlöningen.
Men Riksdagen ansåg, att allt för långt gående restriktiva åtgärder kunde
vid tillämpningen framkalla resultat, motsatta vad man åsyftat, och uteslöt
alldeles klausulen. Det torde icke vara behövligt att här redogöra för
Kungl. Maj:ts och Riksdagens olika förslag och beslut i fråga om utskänkningen
å sön- och hälgdagar. Bestämmelserna sådana de återfinnas i 1885
års förordning, var resultatet av en kompromiss mellan kamrarnas olika
beslut. Utskänkning av brännvin å sön- och helgdagar så i stad som på land
var endast tillåten vid måltider åt spisande gäster. Där särskilda omständigheter
föranledde behov av försäljningstidens inskränkning eller utsträckning,
kunde Konungens befallningshavande på framställning av kommunalstyrelse
samt efter magistrats och kommunalnämnds hörande därom förordna.
Bestämmelserna om utskänkning på sön- och hälgdagar gälla ännu.
Genom 1911 års riksdags beslut, publicerat som lag genom kungl. kungörelsen
den 13 januari 1912, kan Konungens befallningshavande på framställning
av kommunalstyrelse samt efter magistrats och kommunalnämnds
hörande förordna, att utminutering och utskänkning skall vara förbjuden
viss veckodag, detta för att möjliggöra, att i nykterhetens intresse å exempelvis
platser med talrik arbetarebefolkning försäljningsställena kunna hållas
stängda under gängse avlöningsdag eller därpå följande dag.

Beträffande försäljningstiderna ansåg 1891 års riksdag, att då minuthandeln
förut utan skada och till allmänt gagn kunnat å dag näst före söneller
hälgdag inskränkas till kl. 7 e. m., kunde det i nykterhetens intresse
icke vara annat än till nytta, om försäljningstiden alla söckendagar begränsades
till kl. 7. Riksdagen höll vidare före, att för den, som icke var begiven
på starka drycker, kunde det omöjligen vara av något intresse, att
utskänkningsställe öppnades redan kl. 7 om morgonen. Den supige kunde
icke annat än förstöra hela sin dag genom att så tidigt slippa in på krogen.
Och vidare minskades enligt läkares påstående de starka dryckernas fördärvliga
inflytande, om de förtärdes i sammanhang med måltid. Pa dessa
grunder ansåg Riksdagen, att utskänkning av brännvin icke borde börja
förrän vid frukosttid, d. v. s. kl. 9. Båda dessa ändringar offentliggjordes
i 1891 års förordning. Den senare har ännu gällande kraft.

Ända till 1905 var ingenting stadgat om, när utskänkning skulle börja
på sön- och hälgdagar. Den befintliga klausulen om utskänkning å vardagar
utsträcktes då att gälla även sön- och hälgdagar. Samtidigt bestäm -

Förbud mot
brännvins
utlämnande
d vissa tider
och åt vissa
personer.

des att utminutering skulle börja först kl. 9 f. m. och sluta å dagar före
sön- eller hälgdag senast kl. 5 e. m. samt övriga dagar senast kl. 7 e. m.

Förutom dessa ovannämnda, bestämda försäljningstider gäller som allmänt
förbud ända sedan 1855, att allt utlämnande av brännvin från försäljningsställe
icke får äga rum på de tider, då brännvinshandel ej är tilllåten.
Icke heller får brännvin förtäras å utskänkningsställe, då utskänkning
ej är medgiven.

Bestämmelsen i 1855 års förordning, att vid utskänkning mat alltid
skulle vara att tillgå, kvarstod orubbad till 1885. Då tillädes ordet »lagad»,
synbarligen för att göra överträdelsen av stadgandet svårare. Genom Riksdagens
initiativ inkom i 1905 års förordning bestämmelsen, att friskt dricksvatten
ständigt skall tillhandahållas i utskänkningslokal, en åtgärd, som
Riksdagen ansåg ur nykterhetssynpunkt ej sakna betydelse.

Att brännvin icke fick å försäljningsställe utlämnas till den som synbarligen
var överlastad, stadgade redan 1855 års förordning. Uti 1885 års
förordning insattes i stället orden »är rusig», varigenom stadgandet fick en
strängare grundkaraktär. Likaledes gällde redan 1855 förbud mot utlämnandet
av brännvin å utskänkningsställe till minderårig. På grund av
enskild motion utsträcktes detta genom 1892 års riksdagsbeslut och kung!,
kungörelsen av den 10 december 1892 även till försäljningsställe, då det
visat sig, att minderårige genom sammanskott skaffat sig medel att köpa
brännvin även till den kvantitet, som från utminuteringsställena finge utlämnas,
och således utan att besöka krogarna berett sig tillfälle att berusa
sig.

Att brännvinsutdelning även utan betalning var förbjuden i öppen
salubod för handel med andra varor än brännvin, förekommer redan i 1885
års förordning. 1885 lades under denna paragrafs bestämmelse även auktioner.
På grund av riksdagsbeslut 1894, publicerat som lag den 7 december
samma år, utsträcktes förbudet även till handeln med lappbefolkningen,
för att hindra det missbruket, att uppköpare av lapparnas produkter utdelade
rusdrycker för att göra dem villigare att ingå på affärer och för att
kunna på ett sådant sätt tillvinna sig bättre priser.1 Då emellertid inne -

1 All införsel och försäljning av brännvin och andra spritdrycker i lappmarken var
vid visst vite förbjuden genom kung!, breven den 3 december 1740, den 29 november
1743 och den 29 november 1839. Denna undantagslagstiftning tillkom därför, att lapparna
sedan gammalt voro mycket begivna pa starka drycker och innevånarnas kringflackande
liv och de dåliga kommunikationerna lade stora hinder i vägen för en verksam kontroll
av spritdrycksförsäljningen. Sedan olikheten i levnadsförhållandena i lappmarken och
övriga landsdelar alltmera utjämnats genom förbättrade kommunikationer, som i synnerhet
i Norrbottens län skapat stora industriella verk, ansåg 1897 års riksdag inga skäl
längre förefinnas för bibehållandet av detta undantagsstadgande. Dessutom väntade Riksdagen
därav även, att sedligheten skulle befrämjas, då ett absolut införselförbud måste,

havare av salubod ej sällan kringgick det ovan anförda förbudet genom att
i kontor, magasin eller annan sådan, ej till själva boden hänförlig lägenhet
bjuda på brännvin, utan att det ansetts kunna medföra straffpåföljd, infördes
i 1905 års förordning tillägget »ävensom i de för rörelsen använda lägenheter»
för att hindra de nämnda missförhållandena. Samtidigt likställdes
torghandeln med auktioner.

Åtskilliga av de i nu gällande förordning stipulerade ordningsföre- Ordningsskrifter
ha förblivit oförändrade sedan 1855, såsom att överlastad person
ej får från utskänkningsställe utdrivas, där han förtärt starka drycker, eller oförändrade
utan vård lämnas. Detsamma gäller om en del mindre bestämmelser om änd^g^dan
försäljningsställe, att där detaljhandel med brännvin idkas, skall finnas skylt,
som utvisar rörelsen, att i försäljningsrummet skall ett exemplar av förordningen
vara anslaget, att å gästgiveri, där rörelsen är mellan flera aboar fördelad,
skall en av kronobetjänt påtecknad uppgift om den tid, vardera åbon
är till brännvinsutskänkning berättigad, vara anslagen i försäljningsrummet
hos den, som för tillfället utövar rättigheten. Också stadgandet, att dörren
till försäljningsrummet ej får vara låst, under det detaljhandel med brännvin
fortgår, har ännu gällande kraft.

Först i och genom 1863 års förordning stadgades påföljd i händelse ^d^de ‘
av oordningar å försäljningsställe. 1862—63 års ständer funno nämligen oordningar
det vara överensstämmande med villkoren för erhållande av utskänknings- ö^örs^yrätt,
att innehavare av dylik, som under rättighetens utövning ådaga- '' ö
lade, att han ej fortfarande ägde de egenskaper, som erfordrades för dess
förvärvande, kunde förklaras densamma förlustig. För den händelse således
att å gästgiveri eller annat utskänkningsställe förekommo oordningar
av den art, att innehavaren icke ansågs uppfylla de uppställda kvalifikationerna,
kunde Konungens befallningshavande efter anmälan i stad av
magistrat eller stadsfullmäktige (resp. allmän rådstuga) och å landet av
kommunalnämnden, indraga utskänkningsrätten eller skilja innehavaren därifrån.
Denne var dock i sådant fall berättigad att av redan erlagd utskänkningsavgift
återfå så stor del, som motsvarade den tid, varunder rättigheten
ej utövats.

Genom 1871 års kungörelse blevo även de tillfälliga utskänkningsrättigheterna
underkastade denna bestämmelse och i följd av 1873 års riksdagsbeslut
och 1873 års förordning likaledes utminuteringsställena. Inom
bevillningsutskottet vid sistnämnda riksdag gjordes en framställning, att
enär ett brännvinsförsäljningsställe kunde hava ett sådant läge, att angränsande
socken rönte lika stor olägenhet av där inträffande oordningar, kom säsom

av erfarenheten bekräftades, med nödvändighet medföra förbudets överträdande,
varav åter följde bristande aktning för lagarnas helgd, då deras efterlevande ej kunde
upprätthållas. Genom kung), kungörelsen av den 31 december 1897 annullerades också
detta undantagsstadgande.

Försäljningsavgifter
och
minimitalet
för varje
rättighet.

munalnämnden i en sådan angränsande socken måtte erhålla enahanda rätt
att till Konungens befallningshavande anmäla dylika oordningar. Riksdagen
hade samma uppfattning, då ett sådan bestämmelse icke innebar något
direkt ingrepp i den andra kommunens rätt, hälst emedan en bestämd föreskriftborde
meddelas, att vederbörlig undersökning skulle föregå Konungens
befallningshavandes beslut. Ett sådant stadgande finnes också infört i 1873
ars förordning.

Dessa bestämmelser ändrades något genom 1885 års förordning. I
fall innehavaren av rättigheten icke längre ansågs lämplig att utöva densamma,
kunde förut nämnda myndigheter efter vederbörlig undersökning
inskränka eller indraga den eller skilja innehavaren därifrån. I 1905 års
förordning fullständigades förteckningen på de myndigheter, som ägde anmäla
oordningar, med kronobetjänt. För att ytterligare förhindra oordningar
infördes 1885 en ny hithörande klausul. Enligt den skulle polismyndighet
i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd på landet tillse, att å ställe,
där utminutering eller utskänkning idkades, ordning iakttogs och förordningens
föreskrifter följdes. Dessa myndigheter kunde, när störande oordning förekom
eller anledning fanns att befara sådan, anbefalla stängning av lokalen.
Emellertid framlade Kung!. Maj:t till 1910 års riksdag en proposition, att även
länsstyrelse skulle erhålla likartad befogenhet som den sistnämnda, vilket
Riksdagen godkände och som blev till efterlevnad gällande genom kung!,
kungörelsen av den 18 februari 1910. Då kungl. förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning av vin och Öl gav Konungens befallningshavande
rätt att för dylika fall förbjuda eller inskränka försäljningen av vin och Öl,
ansågs det nödvändigt, att länsstyrelsen fick fria händer vid de tillfällen,
då allmänt spritförbud för ett helt län vore av behovet påkallat. För att
få snabbhet och likformighet i åtgärderna måste länsstyrelserna även ha
beslutanderätt i fråga om brännvinet och icke behöva fästa magistraters
och kronofogdars uppmärksamhet på nödvändigheten av vissa åtgärder.

i ■ Försäljningsavgifter.

Den särskilda försäljningsskatt, som infördes genom 1855 års förordning,
utgick med 8 skilling banko per kanna vid minuthandel och 12 skilling
vid utskänkning. Efter det nya myntsystemets införande höjdes uti
1857 års förordning den senare avgiften från 371/, (= 12 sk. bko) till 40
öre för att åstadkomma lättnad i beräkningen, under det att minuthandelsavgiften
blev 25 öre (= 8 sk. bko). Vare sig kannetalet beräknades av
vissa myndigheter eller bestämdes genom auktion fick det icke understiga
800 kannor för stad och 400 kannor för landet. Riksdagen 1874 ansåg
emellertid detta minimum vara alldeles för lågt tilltaget, då ett så litet be -

lopp av brännvin antagligen icke försåldes av någon minuthandlare eller
krögare under ett ar. Då samtidigt den mindre partihandeln infördes, varigenom
en del brännvin, som förut avyttrats genom partihandel, ansågs
komma att framdeles försäljas genom minuthandel eller iskänkning, höjde
Riksdagen minimikannetalet till 1,200 kannor för stad och 600 kannor för
landet. När de nya måttbestämmelserna infördes i 1885 års förordning,
sattes minimilitertalet för varje privilegierad rättighet till minuthandel eller
utskänkning i stad till 3,000 liter och på landsbygden till 1,500 liter, och
inga auktionsanbud fingo understiga detta belopp. Avgiften för varje liter
vare sig vid minuthandel eller utskänkning blev 15 öre, närmast motsvarande
den för utskänkning förut gällande avgiften av 40 öre per kanna.

Då lagstiftarna vid 1853—54 års riksdag bestämde försäljningsskatten vid
utskänkning nära på dubbelt större än vid minuthandel, var avsikten den,
att genom ett högre pris göra brännvinet mera svåråtkomligt på utskänkmngsställena,
då den rörelsen genom det på sedligheten och arbetsdriften
menligt verkande kroglivet åstadkom större skada än minuthandeln. Men
på Kung!. Maj:ts förslag likställdes båda avgifterna uti 1885 års försäljningsförordning,
emedan en senare tids erfarenhet ansågs hava givit vid handen,
att det brännvin, som såldes genom minuthandel och förtärdes i hemmen,
lika mycket borde motarbetas genom varans beskattande som det vid utskänkning
sålda. Härtill kom den ogentligheten, som låg däruti, att beskattningen
av samma vara gjordes olika för olika konsumenter, varvid den
mindre bemedlade förbrukaren drabbades av den högre skatten. På dessa
grunder bestämdes avgiften till 15 öre per liter, vilken ännu är bibehållen.

Som redan på annat ställe framhållits, fastställdes uti 1895 års förord- Minimiliterning
bolagens årsavgift till ett visst belopp, lika för varje övertagen för- Mamstad
säljningsrättighet, eller för 3,000 liter 450 kronor, vilket var detsamma som och tand.
den för försäljningsrättighet i stad stadgade minimiavgiften. Då genom
1905 års förordning bolagsinstitutionen utsträcktes även till landsbygden,
antogs bolag skola komma att övertaga flertalet rättigheter till detaljhandel
med brännvin. 1 följd därav hade det beräknade minsta litertalet föga bebetydelse.
Då den förut befintliga skillnaden mellan avgifterna för rättigheter
i stad och på land icke mera vore av förhållandena påkallad, beräknas
numera minsta litertalet i båda fallen lika eller till det belopp, som förut
gällt för landsbygden, d. v. s. 1,500 liter. Den årliga avgiften är för varje
övertagen rättighet 225 kronor för 1,500 liter.

Höjning av
av böter
genom
1859-60,
1862—63,
1865-66
års riksdagsbeslut.

Höjning av
böterna för
olovlig
brännvinshandel.

8. Ansvarsbestämmelser.

I stort sett är det inga mera genomgripande ändringar, som under årens
lopp införts i de ansvarsbestämmelser, vilka 1855 års förordning stadgade
för brott mot densamma. Lagstiftningen har huvudsakligen gått ut på att
supplera, skärpa och mera jämt avpassa de olika ansvaren. Så bestämde
1859—60 års ständer, att överträdelse av förbudet att avhämta sålt brännvin
i mindre partier än det minsta som fick säljas, skulle straffas första
gången med böter från 15 till 30 rdr och andra gången från 30 till 60 rdr;
den skyldige gick dessutom sin minuthandels- eller utskänkningsrätt förlustig.
Något straff för dylik överträdelse fanns förut ej. Genom riksdagsbeslutet
av 1862—63 kom den handlande, som icke hade rätt till minuthandel
och utövade olovlig minuthandel eller utskänkning, att först vid
tredje resan bli förlustig sin handelsrättighet. Samma lindring infördes för
den, som även utan betalning utdelade brännvin i öppen salubod för handel
med andra varor än brännvin. Samtidigt ändrades på grund av den
nya strafflagens införande och vad därvid iakttagas skulle, de i resp. paragrafer
förekommande straffbestämmelser »fängelse med arbete» och »enkelt
fängelse» till fängelse. Därjämte borttogos ur förordningen bestämmelsen
om böters förvandling, utgående m. m. och ersattes med en hänvisning till
allmänna strafflagen.

Då böterna för olovlig minuthandel eller utskänkning och för brott mot
förbudet att mellan flera köpare fördela brännvin icke ansågos tillräckliga,
höjdes de med dubbla beloppet av 1865—66 års riksdag. De kommo således
att utgå första gången med 30—60 rdr, andra gången med 60 120

rdr, tredje gången med 120 till 240 rdr. Den, som fjärde gången eller
oftare beträddes med dylik förbrytelse, dömdes till fängelse från 2 månader
till 1 år1. Dessa bestämmelser gällde oförändrade till 1900. På grund av
klagomål från Konungens befallningshavande i Jämtlands län över svårigheten
att kunna hålla allvarsam hand över lönkrögeriet föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen strängare bestämmelser härutinnan, vilka av Riksdagen ytterligare
skärptes. Dessa promulgerades genom kungl. kungörelsen av den 25 maj
1900 och gälla ännu. Först och främst höjdes straffet för tredje resans olovliga
detaljhandel och därmed likställda brott till böter från 120 till 600 kr.
eller fängelse i högst ett år. För att ytterligare öka straffbestämmelsernas
effektivitet och ernå bättre resultat gentemot lönkrögare stadgades, att för
den, som bedrev olovlig detaljhandel yrkesmässigt, kunde, där domen blev
böter, straffet ökas med böter från 60 till 600 kr. Redan för andra gången
förövad sådan förbrytelse kunde domen bli fängelse i högst 6 måna- i

i Genom 1874 års förordning likställdes salning med olovlig minuthandel eller
utskänkning.

der. Dessutom blev det i försäljningsrummet befintliga eller eljest tydligen
för försäljning avsedda brännvin intill 150 liter och vid yrkesmässigt bedriven
olovlig detaljhandel intill 300 liter jämte tillhörande kärl underkastade
beslag och förbrutna. Att den skyldige därjämte blev dömd att utgiva försäljningsavgift
för det litertal, som, efter vad utredas kunde, blivit olovligen
föryttrat, dock ej under det belopp, som svarade mot 1/i av vad för år
minst borde utgå, det stadgade redan 1855 års förordning.

1865—66 års riksdag genomförde också ett par andra ändringar. Då
enligt kungl. förordningen om utvidgad näringsfrihet av den 18 juni 1864
den, som ville idka handelsrörelse, därom endast behövde göra anmälan,
ansågs det icke längre lämpligt att som straff för vissa överträdelser bibehålla
handelsrättighetens förlust. Ty en därmed straffad kunde när som
helst anmäla sig igen till handels idkande. De i 1855 års förordning bestämda
böter fördubblades genom 1866 års förordning för en viss kategori
överträdelser, så att de kommo att utgå med 30 till 60 rdr för första gången,
från 60 till 120 andra och den skyldige blev dessutom sin minuthandelseller
utskänkningsrätt förlustig. Under dessa straffbestämmelser, som ännu
äro gällande, faller numera den, som idkar detaljhandel vid tillfälle, då försäljningsrätt
ej får utövas eller utövar den å annat ställe än det uppgivna; den
som å annan ort än den, där han sin försäljningsrätt utövar, mot efterkrav för
köpeskillingen eller genom ombud utlämnar brännvin i mindre belopp än
250 liter eller vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehavare
av försäljningsrättighet till salu utbjuder brännvin eller upptager beställningar
därå i mindre belopp än 250 liter; den, som utan att vara berättigad
till utskänkning, tillåter något av det sålda förtäras på försäljningsstället
eller avhämtas i mindre belopp än han är berättigad föryttra; den,
som under sön- och helgdagar utskänker brännvin åt andra än spisande
gäster eller håller utskänkningsställe öppet under gudstjänst; den, som utlämnar
brännvin från försäljningsställe vid tider, då brännvinshandel ej är
tillåten; den, som tillåter brännvin förtäras å utskänkningsställe, då utskänkning
ej är medgiven; den, som vid hälsobrunn, badort eller annan kurort
å landet, där särskild läkare finnes anställd, eller den, som å passagerarefartyg
vid andra än tillåtna tillfällen utskänker brännvin.

Bötesbeloppen
för
andra överträdelser.

Kap. II.

Lagstiftningen angående försäljningen
av vin och Öl.

1. 1866 års förordning jämte kungörelserna av 1871 och 1873.

Rusdrycksfrågan under 1800-talets första hälft var så gott som uteslutande
en brännvinsfråga, och lagstiftningen om vin och maltdrycker var
av underordnad betydelse, då brännvinet drog till sig all uppmärksamhet.
För vin och maltdryckers försäljning gällde under tiden till 1866 vissa delar
av 1734 års lag, handelsordningen av år 1846 och kung!, förordningen om
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. Försöker man på grundval av
dessa förordningar att ge en skildring av huru försäljningsförhållandena i
verkligheten gestaltade sig, torde en exakt sådan knappast vara möjlig att
åstadkomma. Men man torde komma sanningen ganska nära, om man påstår,
att handeln med vin och Öl, åtminstone vad den sistnämnda varan
beträffar, var alldeles oinskränkt. Framför allt funnos inga bestämda normerande
regler, som de resp. myndigheterna kunde följa vid utdelandet, särskilt
av försäljningsrättigheter till förtäring på stället. Visserligen stadgades genom
kungl. brevet den 28 maj 1813, vilket hade gällande kraft ända till 1867,
att Konungens befallningshavande skulle pröva, huru många kaffekokare,
vinskänkare, traktörer och spiskvartersidkare behövdes på varje marknadsställe
och utfärda tillståndsbevis åt vissa sådana näringsidkare. Men då uti
förordningen icke fanns stadgat någon påföljd för överträdelse, torde bestämmelserna
hava varit så gott som utan någon inskränkande verkan.
Några länsstyrelser funno sig också föranlåtna att stadga vite för brott mot
förordningen, utvidga densamma genom restriktiva bestämmelser och av
utövarna fordra vissa kvalifikationer.1 En allmän osäkerhet uppstod också
snart, under vilka förbehåll försäljning av Öl och andra icke sprithaltiga
drycker vid marknader och andra större folksamlingar kunde meddelas

1 Så t. ex. Konungens befallningshavandes i Kalmar län kungörelse av den 15 mars
1862 och Konungens befallningshavandes i Kronobergs län kungörelse av den 23 aug. 1861.

annorlunda än i förening med förut beviljad värdshusrörelse eller näringsrättighet.
Och praxis i fråga om utdelande av ständiga rättigheter till förtäring
på stället utvecklade sig inom länen olika. Skilda åsikter gjorde sig
nämligen gällande, huruvida för vinnande av dylik rättighet skulle erfordras
särskilt tillstånd, och om vid sådant tillstånds beviljande prövning borde
ifrågakomma angående den sökandes lämplighet för en sådan rörelse med
avseende på hans frejd, sedlighet och ordentlighet.

Det var på grund av dessa omständigheter, som Kungl. Maj:t i no- Cirkuläret
vember 1863 fann sig föranlåten att befalla samtliga Konungens befallnings- a[änsstyrel-h
havande och överståthållarämbetet i Stockholm att inkomma med utlåtanden sernasyttoch
förslag till de bestämmelser och stadganden, som ansågos lämpliga rand^rdär~
för att reglera försäljningen till förtäring på stället. Uti civildepartementets
cirkulär sattes som allmänt direktiv, att föreskrifterna skulle vara så avfattade,
»att utvägen till försörjning genom bedrivande av en i och för sig
oskadlig rörelse icke inskränkes mera, än som må finnas erforderligt för
betryggande mot dess missbruk och förekommande, så vitt ske kan, av
likartade oordningar mot dem, som flerestädes ägt rum å ställen, som i och
för dylik rörelse hållits för allmänheten öppna». Därvid skulle särskilt övervägas,
om ej stadgandena kunde bliva lika för stad och land, och om icke
en för ordningens vidmakthållande gagnelig medverkan kunde påräknas av
kommunalstyrelserna.

Det skulle vara nog så intressant att i detalj redogöra för de inkomna
utlåtanden, deras skildringar av tillståndet och de olika förslagen. Men det
skulle föra alldeles för'' långt. 1 stort sett kan man uppdela dem i tvänne
olika kategorier. De flesta länsstyrelserna föreslogo, att för rättighet att sälja
Öl och andra icke sprithaltiga drycker — då i cirkuläret ingenting nämnes
om vin, hava de flesta också icke berört den frågan — till förtäring pa
stället borde erfordras, förutom några allmänna kvalifikationer, särskilt tillstånd,
vilket skulle utfärdas av Konungens befallningshavande efter förut
anställd prövning av de sökande. Enligt några länsstyrelsers förslag skulle
de kommunala myndigheterna förut hava avgivit utlåtande däröver. Ett
mindretal av länsstyrelserna däremot förordade endast anmälan om önskad
försäljningsrätt; några få föreslogo att en fullkomlig frihet (även utan anmälan)
vore det lämpligaste. De, som yrkade på mildare föreskrifter, anförde
som motiv därtill, att en lättare tillgång till icke sprithaltiga drycker
skulle minska brännvinskonsumtionen. I fråga om försäljning vid marknader
ansågo nästan alla länsstyrelserna, att särskilt tillstånd vore behövligt.

Med ledning av de inkomna utlåtanden utfärdade Kungl. Maj:t — som Villkoren för
en ekonomisk författning — den 7 december 1866 en förordning angående Idi[SfdlLn~"g
villkoren för försäljning till förtäring på stället av vin, Öl, kaffe eller andra på ställe7av
icke sprirituösa drycker. Uti denna voro bestämmelserna strängare i fråga
om vin än andra drycker. Den, som ville till förtäring på stället vare sig förordning.

Tillfälliga

rättigheter.

Ordnings föreskrifter.

med eller utan mat mot betalning hålla allmänheten tillhanda Öl, dricka,
porter, kokat kaffe, té, choklad eller andra icke spirituösa drycker, skulle
därom göra skriftlig anmälan, på landet hos kommunalnämndens ordförande
och länsmannen i orten samt i stad hos magistraten. Betyg om god frejd samt
uppgift på det ställe, där försäljningen skulle äga rum, skulle bifogas. Bevis
över sålunda gjord anmälan skulle av dessa personer och myndigheter utfärdas.
Om den, som icke åtnjöt god frejd, önskade idka sådan försäljning,
skulle ansökan därom göras hos Konungens befallningshavande, som
efter kommunalnämndens eller magistratens hörande ägde pröva, huruvida
försäljningsrätt i alla fall kunde medgivas eller ej.

Ville någon till förtäring på stället, vare sig i förening med mat eller
någon av ovannämnda drycker eller eljest, försälja vin av inhemsk eller
utländsk tillverkning, skulle ansökan därom, åtföljd av betyg om god frejd och
uppgift på platsen, där försäljningen skulle äga rum, inlämnas på landet
till kommunalnämnden i orten och i stad till magistraten. Dessa myndigheter
skulle skyndsamt insända ansökningen till Konungens befallningshavande
jämte eget utlåtande, huruvida den sökande gjort sig känd för sedlighet
och ordentlighet samt om han i övrigt och med hänsyn till rörelsens
omfattning kunde anses lämplig att förestå försäljningen. Konungens
befallningshavande meddelade därefter sitt beslut, huruvida ansökan
bifölls eller icke.

Dessa bestämmelser skulle iakttagas, varje gång försäljningsstället ombyttes,
men någon tid för rättigheternas giltighet var icke stipulerad. Den,
som ägde rätt till brännvinsutskänkning, fick utan särskilt tillstånd försälja
vin och Öl till förtäring på stället. Den, som vid förordningens tillkomst
idkade sådan försäljning av vin och Öl utan samband med brännvinsutskänkning,
skulle, såvida han därmed ville fortfara, inom tre månader från för
ordningens kungörande göra anmälan om eller förskaffa sig tillstånd till
rörelsens fortsatta bedrivande enligt ovan angivna grunder. Konungens
befallningshavande skulle genom allmän kungörelse erinra vederbörande
därom.

I fråga om tillfälliga rättigheter stadgades, att vid marknad fick försäljning
av vin och Öl att förtäras på stället icke idkas av annan än å marknadsstället
bosatt person, som till dylik försäljning därstädes eljest vore
berättigad, med mindre vederbörande Konungens befallningshavande till
försäljningen lämnat bifall.

1 förordningen meddelades särskilda ordningsregler vid utskänkningens
utövande. Försäljning fick i allmänhet ej äga rum från kl. 10 på aftonen
till kl. 5 på morgonen. Där särskilda omständigheter föranledde behov av
tidens inskränkning eller utsträckning, ägde Konungens befallningshavande
att efter kommunalstämmas eller magistrats hörande därom förordna. Försäljning
var icke tillåten å sön- och helgdagar, då allmän gudstjänst i för -

samlingens kyrka hölls. Och under gudstjänst skulle försäljningsrummet
alltid vara tillstängt. Men då försäljning ägde rum, fick dörren till försäljningslokalen
icke vara låst. Skylt eller tydligt anslag skulle vara anbragt,
där försäljning idkades.

I vissa fall kunde förbud mot fortsatt försäljning meddelas. Om oordningar
uppstodo ä utskänkningsstället eller därstädes bedrevs osedlighet
och sådant fortfor, oaktat gjord erinran från kommunalnämnd, länsman eller
magistrat, så att rörelsens innehavare icke ansågs lämplig att förestå den,
ägde kommunalnämnd eller magistrat att förbjuda dess fortsatta utövande.

Beslutet skulle genast gå i verkställighet men senast inom åtta dagar underställas
Konungens befallningshavandes prövning. Denna myndighet kunde
också omedelbarligen utfärda sådant förbud, sedan rättighetens innehavare
och kommunalnämnd eller magistrat blivit hörda. Den, som genom laga
kraftvunnet beslut blivit förbjuden att fortsätta sin rörelse eller blivit dömd
försäljningsrätten förlustig, fick sedermera ej utöva sådan näring, som förordningen
avsåge utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd enligt den
ordning, som var stadgad för erhållande av utskänkningsrätt till vin. Sådant
tillstånd fick dock ej medgivas, innan ett år förflutit, sedan förbudet delgivits
honom eller beslutet om försäljningsrättighetens förlust vunnit laga kraft.

Om a försäljningsställe vid marknad på landet oordningar förekommo
och de fortforo oaktat skedd erinran från där tjänstgörande kronobetjänt,
ägde denne rätt att omedelbarligen förbjuda försäljningens försättande vid
marknaden.

Förbud mot utskänknings fortsättande och påföljd av försäljningsrättighetens
förlust gällde även för hustrun, då de drabbade mannen och tvärtom,
så länge de levde i äktenskap tillsammans.

Brott mot förordningens föreskrifter straffades med böter. Om någon Ansvarsbebeträddes
med försäljning utan att hava gjort anmälan därom eller erhållit stämmelsertillstånd
därtill, fick han bota, för varje gång han för sådan förseelse atalades
och dömdes skyldig, från 5 till 20 rdr. Om den, som endast hade rätt till
utskänkning av vin och Öl, beträddes med olovlig försäljning av brännvin
och därmed likställda spirituösa drycker, dömdes han, utom till ansvar därför
enligt lag, förlustig sin försäljningsrätt. Fortsattes rörelsen, sedan förbud
däremot utfärdats eller försäljningsrätten av domstol förklarats förbruten,
blevo böterna dubbelt mot vad ovan sagts. Försäljning å otillåten tid bestraffades
med böter från 5 till 20 rdr. För annan överträdelse av ordningsföreskrifterna
voro böterna 5 rdr.

Från förordningens tillämpning undantogos gästgivare och de, »som Undantag
utomhus, vare sig medelst kringbärande eller från bord eller eljest i mindre ^ntngens°momfattning
idka försäljning av icke spirituösa drycker utom vin». Det tampning.
finnes icke med ett ord i författningen angivet, vad som menades med
denna senare bestämmelse. Men det framgår av motionerna och debatterna

Utskänkning
vid
statens
järnvägsstationer.

Ändringar i
1866 års
förordning
genom kungörelsen
av
den 22 augusti
1871.

vid 1871 års riksdag, att enligt detta stadgande fick vem som helst på torg,
gator eller annorstädes sälja kaffe, Öl och andra icke spirituösa drycker från
bord under bar himmel (utomhus) eller draga omkring med kärra från den
ena marknaden, auktionen, torgdagen och dylikt till den andra och från
sina stånd sälja Öl. Tillsatsen av »eller eljest i mindre omfattning» till den
bestämmelsen gjorde den givna tillåtelsen ännu mera obestämd.

1 fråga om Stockholm ägde överståthållarämbetet med iakttagande
därav, att försäljning till förtäring på stället av icke spirituösa drycker i
huvudstaden endast fick idkas efter särskilt tillstånd, meddela de närmare
bestämmelser i ämnet, som kunde anses erforderliga, varvid förordningen
skulle tjäna till ledning. 1 enlighet härmed utfärdade överståthållarämbetet •
den 17 augusti 1867 kungörelse för Stockholm.

Kort efter tillkomsten av 1866 års förordning gjordes från densamma
ett ytterligare undantag. Styrelsen för statens järnvägstrafik framhöll nämligen
uti en skrivelse till Kung!. Maj:t, att tillämpningen av förordningens
föreskrifter skulle medföra betydliga olägenheter för de vid järnvägsstationerna
befintliga restaurationernas oavbrutna vidmakthållande och de resandes
bekvämlighet och behov. Genom bestämmelsen om anmälan hos resp.
myndighet skulle lätt kunna vållas uppehåll i järnvägsrestaurationernas verksamhet,
vilka dagligen togos i anspråk, då tillsättande eller ombyte skulle
ske av deras föreståndare. Av denna anledning och då intresset för ordning
och reda vid stationerna från styrelsens sida påkallade en noggrann
prövning vid valet av lämplig restauratör samt en sträng kontroll över själva
utskänkningen, ansåg styrelsen det fördelaktigast, om rätten till prövning
och kontroll överlämnades åt den. Av samma anledning borde också styrelsen
erhålla befogenhet att vidtaga lämpliga åtgärder vid uppkomna oordningar.
Vidare ansåg styrelsen det vara förenat med svårigheter att å stationerna
tillämpa de stadgade försäljningstiderna med deras inskränkningar.

Ty jämväl under dessa tider pågick trafiken, och passagerarna kunde skäligen
icke förmenas att erhålla de förfriskningar, som omständigheterna ofta
nödvändigt påfordrade. Med avseende härpå hade eljest obehövliga uppehåll
i tågens gång blivit bestämda. På dessa skäl och då järnvägsrestaurationerna
voro närmast att jämföra med gästgiverierna, å vilka förordningen
icke ägde tillämpning, anhöll styrelsen för statens järnvägstrafik att med ledning
av grunderna i förordningen få meddela och tillämpa de närmare bestämmelser
i fråga om försäljningen vid statens järnvägsstationer, som ansågos
erforderliga, vilket Kungl. Maj:t den 8 mars 1867 medgav.

Vid riksdagen 1871 väcktes åtskilliga förslag om ändringar i 1866 års
förordning. Framför allt vände sig motionerna mot bestämmelserna om utskänkningsrätten
vid marknader och mot den frihet de åtnjöto, vilka utomhus
vare sig medelst kringbärande eller från bord eller eljest i mindre omfattning
fingo idka försäljning av icke spirituösa drycker utom vin. Vid de -

batterna härom i kamrarna kom diskussionen huvudsakligen att röra sig på
två linjer. För undantagsställningens bibehållande talade sådana skäl, som att
1866 års förordning vore så ny, att man ännu icke kunde bedöma dess verkningar
och att man därför ej borde förtaga några ändringar i den samt att den
nämnda försäljningen bedrevs till stor del av mindre bemedlade personer
särskilt äldre kvinnor, vilkas fria näringsfång man icke borde inskränka.
Mot dess bibehållande anfördes från flera håll, att såväl vid marknader som *
vid den fria försäljningen utomhus, vilken icke var underkastad förordningens
straffbestämmelser och ordningsföreskrifter, bedrevs lönkrögeri i stor skala,
»där ofta under namn av vin och med dylika etiketter försedda buteljer
nästan all slags spirituösa utminuterades, utan att kommunalnämnden eller
polismyndigheten kunde eller vågade göra något däremot».

Resultatet av debatterna i kamrarna blev en skrivelse till Kung!. Maj:t,
i vilken uttalades önskvärdheten, att såsom villkor för den icke reglerade
försäljningen utomhus måtte å landet vid marknad, kungjord allmän torgdag
eller vapenövningsmöte erfordras tillstånd av kommunalnämnden i orten
eller av den person, som nämnden utsett att mottaga ansökan och däröver
besluta. Bevis över beviljat tillstånd borde utfärdas skriftligen utan lösen
samt vid försäljningstillfället medhavas och genast företes på anfordran av
kronobetjänt eller ledamot av kommunalnämnden i orten. Vidare framhöll
Riksdagen som önskvärt, att bestämmelse måtte meddelas, att om oordningar
förekommo vid försäljningar utomhus på landet och de fortforo oaktat skedd
erinran från tjänstgörande kronobetjänt, denne ägde förbjuda och om förhållandet
sådant påkallade, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

Sedan Kungl. Maj:t över denna Riksdagens hemställan hört Kommerskollegium,
utfärdade Kungl. Maj:t den 22 augusti 1871 kungörelse om de
ändringar, som Kungl. Maj:t ansåg sig böra göra i 1866 års förordning
och vilka icke voro så vittgående, som Riksdagen föreslagit. Sålunda stadgades,
att kungjord allmän torgdag, vare sig i stad eller å landet, och vapenövningsmöte
å landet likställdes med marknad och fick försäljning av vin, Öl
och andra icke spirituösa drycker till förtäring å stället icke idkas där av annan
än å stället bosatt person, som till sådan försäljning var därstädes berättigad,
så vida icke vederbörande Konungens befallningshavande lämnat särskilt
tillstånd därtill. Därjämte fick tjänstgörande kronobetjänt befogenhet att vid
marknad, kungjord allmän torgdag eller vapenövningsmöte omedelbarligen
förbjuda och, om förhållandet sådant påkallade, förhindra försäljningens fortsättande
vid tillfället, om oordningar förekommo vid försäljningsställe och
de fortforo, oaktat gjord erinran från kronobetjänt. Vidare bestämdes, att
förordningen icke ägde tillämpning på gästgivare men med tillägget »vid
dem i sådan egenskap tillkommande försäljningsrätt», vilket gjordes, enligt
vad förhandlingarna vid Riksdagen utvisa, endast för att förtydliga förut
gällande stadganden. I den frågan, där Riksdagen önskat strängare åtgärder,

Ändringar
inom kungörelsen
av
den 22
februari
1873.

stadgades, att förordningen i allmänhet icke ägde tillämpning på dem, som
i mindre1 omfattning, vare sig medelst kringbärande eller från bord eller
eljest idkade försäljning av Öl och icke spirituösa drycker utom vin. Dock
fick sådan försäljning vid bot av 5 till 20 rdr icke utövas å landet vid
marknad, kungjord allmän torgdag eller vapenövningsmöte av annan än den,
som var å stället bosatt och där berättigad till försäljning eller därtill av
vederbörande Konungens befallningshavande erhållit särskilt tillstånd. Därjämte
blev denna försäljning i mindre omfattning utomhus å landet vid
marknad, kungjord allmän torgdag eller vapenövningsmöte underkastad
samma föreskrifter med avseende på förhindrande av fortsatta oordningar,
för vilka ovan redogjorts.

Ur förordningen borttogs dessutom såsom obehövligt stadgandet om
viss anmälningsskyldighet för dem, som vid 1866 förordnings tillkomst idkade
dryckesförsäljning, varemot i densamma infördes undantaget för restaurationerna
vid statens järnvägar.

Redan vid 1872 års riksdag väcktes emellertid motion om inskränkning
i den dittills medgivna rättigheten för en var, som blott ägde god frejd,
att efter föregående anmälan hos vederbörande myndighet till förtäring på
stället försälja icke spirituösa drycker, i så måtto att Konungens befallningshavande
därtill skulle lämna tillstånd, sedan vederbörande kommun blivit
hörd över ansökan. Följden blev en riksdagsskrivelse med anhållan om
sådan ändring i gällande förordning, att bestämmelserna om vin även skulle
tillämpas på försäljningen av icke spirituösa drycker och att rättigheten till
sådan försäljning endast skulle tillkomma den, »vilken prövades hava ådagalagt
den sedlighet och den stadga i uppförandet, vilka göra det antagligt,
att utskänkningen, av honom verkställd, icke skulle bliva till men för
den allmänna ordningen». Sedan Kungl. Maj:t över denna framställning
hört Kommerskollegium och samtliga Konungens befallningshavande, utfärdades
den 22 februari 1873 kungörelse om de ändrade villkoren angående
försäljningen av maltdrycker till förtäring på stället.

Uti dess ingress nämnes, att Kungl. Maj:t icke funnit nödigt att stadga
någon inskränkning i den på den allmänna näringsfriheten grundade rättigheten
att sälja kaffe, té, choklad och andra icke spirituösa drycker, då några
skadliga verkningar av densamma icke försports. Då däremot den oinskränkta
rätten att mot betalning hålla allmänheten tillhanda maltdrycker
föranlett betänkliga oordningar, ansåg Kungl. Maj:t sådana lämpligen för
framtiden böra förebyggas därigenom, att på dessa drycker, som i likhet
med vin innehöllo alkohol och kunde verka rusgivande, om de njötos i
större mängd, tillämpades de föreskrifter, som då gällde för försäljningen

1 Det bör påpekas, att detta ord i förordningen är tryckt med fetstil, utvisande att
större vikt än förut borde läggas pa bestämningen.

av vin. På grund därav stadgades, att den, som ville förvärva rättighet1 att
till förtäring på stället sälja maltdrycker, vare sig med eller utan mat, skulle
inlämna sin ansökan till kommunalnämnden på landet och till magistraten
i stad och bifoga betyg om god frejd och uppgift på platsen, där försäljningen
skulle äga rum. Kommunalnämnden eller magistraten skulle skyndsamt
insända ansökan till Konungens befallningshavande jämte eget utlåtande,
huruvida sökanden gjort sig känd för sedlighet, ordentlighet och i
övrigt med hänsyn jämväl till rörelsens omfattning kunde anses lämplig att
förestå försäljningen. Därefter meddelade Konungens befallningshavande
sitt beslut, om ansökan bifölls eller ej.

Genom denna kungörelse skedde ingen inskränkning i rättigheten till
maltdrycksförsäljning utomhus i mindre omfattning.

De sålunda utfärdade föreskrifterna om försäljning till förtäring på
stället fortforo att gälla, tills den 18 september 1874 en ny förordning utkom.
Genom den infördes så att säga en ny anda i lagstiftningen, och
det har därför synts lämpligast att söka sammanfatta lagstiftningen om försäljningen
av vin och maltdrycker under åren 1874—1911 under vissa huvudpunkter,
därvid den ovannämnda förordningen bildar utgångspunkten.

2. Tillverkares försäljningsrätt.

Vad först beträffar tillverkarnas försäljningsrätt, har den under dessa
åren högst betydligt inskränkts. Enligt vad den s. k. maltdryckskommittén
påvisat i sitt betänkande, hade före 1846 en bryggare, åtminstone i de
större städerna, rättighet till partihandel med sina tillverkningar, d. v. s.
endast försäljning i fat och tunnor. Minuthandel och utskänkning fick han
fick han däremot ej driva. Härutinnan gjordes genom handelsordningen
av den 22 december 1846 den ändringen, att tillverkare ägde efter anmälan
till magistraten, i vilken stad som hälst, själva eller genom andra föryttra
sina egna tillverkningar i öppna salubodar eller från andra upplagsplatser,
varvid jämväl flera idkare kunde förena sig om en gemensam salubod.
Likaledes hade de rättighet att å allmänna försäljningsplatser i städerna, vid
eller utom marknader, hålla till salu sina tillverkningar. A landet voro de
oförhindrade att i vad myckenhet som helst avyttra sina tillverkningar, jämväl
i öppa bodar eller å andra upplagsställen. Genom förordningen om
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 blev en tillverkares försäljningsrätt
av egna tillverkningar oinskränkt åtminstone å tillverkningsorten, så att han
där ägde försälja dem på vad sätt som hälst. Dock torde med all säkerhet

1 Den som redan enligt gällande förordning förvärvat dylik rättighet, skulle innan
årets slut utverka sig nytt tillstånd enligt de bestämmelser, som gällde för rättigheten att
sälja vin till förtäring på stället.

Motioner
om inskränkning

i deras tillverkningsningsrätt.

denna rättighet icke inneburit, att dryckerna fingo förtäras på stället1, men
däremot befogenhet för tillverkarna att genom kringföring avsätta dem å
annan ort.

Om tillverkares försäljningsrätt nämndes ingenting i 1874 års förordning.
Men det synes otvivelaktigt, att de även kunna hänföras under den
i förordningen tillkomna bestämmelsen, som stadgade straff såsom för olovlig
utskänkning för den, som idkade handel med vin och maltdrycker och
utan att vara berättigad att låta dem förtäras på stället, tillät, att de från
försäljaren inköpta dryckerna förtärdes i närheten av försäljningsstället å
område, varöver säljaren ägde förfoga.

Emellertid väcktes i första kammaren vid 1882 års riksdag en motion,
att tillverkare av vin och Öl måtte förbjudas att å annan än med vederbörligt
tillstånd av kommunen därtill bestämd plats eller försäljningslokal avyttra
sina varor. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, ansåg icke skäl
för särskild lagstiftning i detta hänseende vara för handen, och detta blev
också Riksdagens mening. Yrkandet återkom vid majriksdagen 1887, fastän
i förändrad form. Då begärdes, att den försäljning, som i stor skala utövades
av ölbryggerierna från deras på vägarna framrullande vagnar, vilka
i flera avseenden överträffade alla slags krogar, borde liksom lanthandlandenas
försäljning av maltdrycker till avhämtning ställas under kommunernas
kontroll. Enligt 1885 års förordning ägde nämligen i stad magistraten och
på landet kommunalnämnden rättighet att för viss tid eller för alltid förbjuda
den, som handlade med vin eller maltdrycker för avhämtning, att fortsätta
med rörelsen, om det visade sig, att genom försäljningen främjades
olovlig utskänkning eller föranleddes oordningar. Uti en annan vid samma
riksdag framburen motion yrkades, att den som ville hålla maltdrycker till
salu för avhämtning i mindre kvantitet än 10 liter, skulle vara skyldig att
förskaffa sig tillstånd därtill i samma ordning, som var bestämt för den»
som ville på landet sälja vin till avhämtning i mindre kvantitet än 10 liter.''
Det tillfälliga utskott, som behandlade de båda motionerna, förordade bifall
till den sistnämnda, och höll före, att om den vann Riksdagens bifall, skulle
de i den andra motionen framställda önskemålen fullständigare uppnås än
genom det däri föreslagna korrektivet. Ty utskottet hade den åsikten, att

1 I Konungens befallningshavandes i Kronobergs län memorial av den 9 juli 1864
heter det — ''»hvarförutan ölfabrikanterne ega laglig rättighet att var som hälst hålla upplag
af sine tillverkningar för afsalu till afhämtning, ehuru icke till förtäring på stället.» Om
tillverkarna enligt handelsordningen av 1846 icke ägde rättighet att låta dryckerna förtäras på
stället, kan omöjligen en sådan rättighet hava tillerkänts dem genom 1864 års förordning,
som ingenting nämner därom.

2 Ansökan därtill skulle inlämnas hos kommunalnämnden, som till- eller avstyrkte
densamma. Avstyrkte både kommunalnämnd och kommunalstämma ansökan, var den förfallen.
Tillstyrktes den av båda eller endera, låg avgörandet hos Konungens befallningshavande.

den av bryggare bedrivna försäljningen av maltdrycker vore fullkomligt likställd
med och underkastad samma villkor som annan försäljning enligt
1885 års förordning och kunde betraktas antingen såsom försäljning till
avhämtning eller utskänkning, allt efter de omständigheter, varunder försäljningen
ägde rum. Visserligen fanns i förordningen en klausul, att förordningen
icke ägde tillämpning på dem, som utomhus i ringa1 omfattning
medelst kringbärande, från bord eller eljest, idkade försäljning av maltdrycker.
Men enligt utskottets uppfattning talade detta lagrum snarare för än mot
utskottets åsikt. Ty skedde den nämnda försäljningen utomhus i större
omfattning, upphörde undantaget och förordningen blev tillämplig, vilket
just här vore fallet. Utskottets hemställan blev efter anställd votering
avslagen.

Då således den förstnämnda motionen angående inskränkning av tillverkares
försäljningsrätt icke kom under någon egentlig diskussion eller blev föremål
för något Riksdagens beslut, förnyades den vid 1888 års riksdag i första
kammaren. Dess första tillfälliga utskott ansåg det vara oegentligt, om lagstiftningen
icke vidtoge några åtgärder för att förekomma de missbruk, som föranleddes
av tillverkarnas försäljning, då handlandenas rättighet till försäljning
genom tid efter annan utkomna lagbestämmelser blivit så inskränkt, »att varje
missbruk från deras sida, ledande till oordningar och allmänna lugnet störande
uppträden, måste anses vara i väsentlig mån förebyggt». I motsats till andra
kammarens andra tillfälliga utskott vid föregående riksdag ansåg utskottet, att
ölbryggerierna i fråga om föryttrandet av sina tillverkningar icke voro bundna
av de i 1885 års förordning för handlande och andra föreskrivna inskränkningar i
rättigheten till försäljning för avhämtning. Utskottet ansåg därför, att tillverkarna
icke borde få intaga en framför andra försäljare av maltdrycker gynnad
ställning, utan föreslog, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring i gällande lagstiftning, att Konungens befallningshavande
skulle erhålla befogenhet att för viss tid eller för alltid förbjuda en tillverkares
försäljning medelst kringföring inom en eller flera kommuner eller
efter omständigheterna inskränka den, om oordningar därav skulle föranledas.
Dock skulle först den, vars rätt det gällde, och magistrat eller kommunalnämnd
höras. Skrivelseförslaget föll på andra kammarens motstånd,
men vid riksdagen 1890, där utskottets förslag upptogs som motion, vann
det kamrarnas bifall. Riksdagen framhöll därjämte, att den ifrågasatta inskränkningen
icke torde böra i något fall utsträckas till den försäljning till
avhämtning, som av tillverkaren idkades på hans kontor eller på själva
tillverkningsstället antingen omedelbart eller medelst dit ingående rekvisitioner
och därav föranledda försändningar av rekvirerade varor till rekvisitionsorten.
Inskränkningen borde endast avse den försäljning, som be -

Utlätandc
av tillfälliga
utskottet vid
1888 års
riksdag.

1 Ordet tryckt med kursiv stil i förordningen.

Kungl.
Maj:ts ställning
till
frågan.

drevs genom maltdryckernas kringförande för bryggeriernas räkning i stad
eller på landsbygden.

Med anledning av denna Riksdagens framställning infordrade Kungl.
Maj:t utlåtanden från överståthållarämbetet och samtliga Konungens befallningshavande,
varjämte från bryggarföreningen inkom en anhållan, att Riksdagens
skrivelse icke måtte vinna bifall. De hörda myndigheterna tillstyrkte
med få undantag den inskränkning, som av Riksdagen framhållits som önskvärd.
Vissa länsstyrelser påpekade därjämte, att de ifrågasatta inskränkningarna
borde gälla icke blott tillverkare utan jämväl ock den ambulatoriska
maltdryckshandel, som bedrevs av andra, särskilt av s. k. öltappare.
Därjämte vore ock en föreskrift av behovet påkallad, varigenom tillverkare
av maltdrycker blev i avseende på den försäljning till avhämtning, som han
bedrev annorstädes än å tillverkningsstället, underkastad samma bestämmelser,
som gällde för handlande, vilka idkade dylik försäljning.

Då frågan företogs till avgörande, ansåg Kungl. Maj:t, att vederbörande
myndighet borde äga rätt att förbjuda kringförande av maltdrycker
eller stadga erforderliga inskränkningar däri, om försäljningen medförde
oordningar, och att öltapparna även borde inbegripas därunder, för att syftet
med förändringen skulle kunna uppnås. Men då maltdyckers kringförande
till försäljning kunde giva anledning till oordningar, fastän den, för vars
räkning försäljningen skedde, gjort vad han kunnat för att förekomma dylika,
ansåg Kungl. Maj:t det obilligt, att förbud eller inskränkning skulle
drabba den, för vilkens räkning försäljningen skett. Då de uppkomna oordningarna
berott på åtgärder eller försumlighet av det biträde, som besörjt
varans kringförande, borde endast denne förbjudas att till avsalu kringföra
maltdrycker eller vissa inskränkningar stadgas i hans rätt därtill. Vidare
ansåg Kungl. Afaj:t, att inskränkningarna i tillverkarnas rätt att avyttra sina
egna tillverkningar icke borde sträckas längre än som oundgängligen vore
nödigt för vinnande av syftemålet, varför tillverkaren icke borde i något
fall kunna förbjudas att genom kringföring utbjuda och avyttra av honom
tillverkade maltdrycker i enskilda hushåll eller eljest inom hus, ej heller å
fartyg. Erfarenheten hade icke ådagalagt behovet av förbud mot sådan försäljning,
varigenom en fullständig förändring skulle inträda i bryggeriernas
försäljning. 1 motsats till Riksdagen ansåg Kungl. Maj:t inskränkning i den
ambulatoriska dryckeshandeln icke behövlig inom städernas bebyggda områden,
där den mindre ofta förekom och där polisbevakningen i allmänhet
var tillräcklig för att förekomma möjliga oordningar. För de delar av en
stad som lågo utom det planlagda området, borde stadgandena bliva lika
som för landsbygden.

Även ifråga om de myndigheter, som skulle kunna utfärda förbud eller
inskränkning, hade Kungl. Maj:t eu annan uppfattning än den i riksdagsskrivelsen
uttalade. Enligt den då gällande förordningen angående försälj -

ning av vin och maltdrycker av den 24 oktober 1885 kunde förbud emot
iskänkning eller försäljning till avhämtning meddelas i stad av magistraten
och på landet av kommunalnämnden. Dock skulle beslutet senast inom åtta
dagar underställas Konungens befallningshavandes prövning. Denna senare
myndighet ägde också befogenhet att omedelbarligen meddela dylikt förbud,
sedan den, vars rätt det gällde, och magistrat eller kommunalnämnd blivit
hörda. Dessa bestämmelser ansåg Kungl. Maj:t böra bliva gällande, även
då förbud emot eller inskränkning i rätten till kringföring skulle meddelas.
Därjämte ansåg Kungl. Maj:t, att stadgandet borde så avfattas, att det skulle
gälla, icke blott när oordningar föranleddes av försäljningen utan även da
det visade sig, att olovlig utskänkning därigenom främjades. Något skäl förefanns
ej heller, varför icke kringförandet till försäljning av vin, om sådant förekom,
borde vara underkastat samma bestämmelser, som gällde för maltdrycker.

1 sammanhang med dessa förslag till förändringar i lagstiftningen, som
föranleddes av Riksdagens anhållan, föreslog Kungl. Maj:t, att det stadgande
i 1885 års förordning, enligt vilket vederbörande myndighet ägde förbjuda
handlande att sälja vin och maltdrycker till avhämtning, skulle gälla även
för den försäljning till avhämtning, som av tillverkare idkades annorstädes
än å tillverkningsstället. Det förekom nämligen icke så sällan, att ett bryggeri
inom annan kommun och stundom inom annat län, än där tillverkningen
drevs, inrättade filial för försäljning av sina tillverkningar. Det hade till och
med hänt, att sedan en handlande blivit för alltid förbjuden att idka försäljning
av maltdrycker, därför att den förorsakat oordningar, det bryggeri, vars
tillverkningar han förut avyttrat, inrättat en filial på samma ställe och till
föreståndare antagit samme handlande, varigenom man alltså sökt kringgå
det denne meddelade förbudet. Ehuru gällande bestämmelser otvivelaktigt
voro tillämpliga på dylika filialer, då vederbörande tillverkare anmält sig
vilja idka handel där, ansåg Kungl. Maj:t det likväl önskvärt, att stadgandet
ändrades så, att dess bestämmelser även ägde tillämpning, då en tillverkare
idkade försäljning till avhämtning annorstädes än å tillverkningsstället. Någon
orsak fanns ej, varför tillverkaren med avseende på eu sådan försäljning
skulle vara mindre än eu handlande skyldig att underkasta sig de inskränkningar,
som funnos nödiga i den allmänna ordningens intresse.

På grund av dessa motiv framlade Kungl. Maj:t till 1891 ars riksdag
förslag till sådana ändringar i förordningen och begärde däröver Riksdagens
yttrande. Kamrarna stannade i skiljaktiga beslut, huruvida inskränkningarna
skulle utsträckas till- stad i dess helhet och icke blott till stads icke planlagda
område, vilket Kungl. Maj:t föreslagit och vilket Första kammaren
godkände. I övrigt fann Riksdagen icke skäl till någon erinran mot framställningen.
Kungl. Maj:t följde den av första kammaren biträdda meningen.
När kungörelsen den 10 juli 1891 utkom om dessa ändringar i 1885 års
förordning, omfattade således de ovan angivna inskränkningarna i tillver -

Resultatet,
sådant det
innehdlles i
kungörelsen
d. 10 juli
1891.

Kungörelsen
av d. 2 juni
1893.

Motioner vid
riksdagen
1896 och
dess följder.

kares försäljningsrätt landsbygden och stads icke planlagda område men ej
själva staden.

Redan efter två år inskränktes tillverkarnas försäljning i ett annat avseende.
Genom kungl. kungörelse av den 2 juni 1893 likställdes försäljningen
på landet av maltdrycker till avhämtning i mindre belopp än tio
liter med försäljningen av vin. Härifrån gjordes dock det undantaget, att
stadgandet icke avsåge försäljning av vin eller maltdrycker för avhämtning
från tillverkningsstället, emedan tillverkares rätt att i vad kvantitet som hälst
å tillverkningsstället avyttra sina tillverkningar icke ansågs skäligen böra bli
beroende av kommunalmyndigheternas tillstånd. Men genom denna undantagsställning
blev tillverkare skyldig att för all annan försäljning för avhämtning
till mindre myckenhet än tio liter, än den han bedrev från tillverkningsstället,
söka särskilt tillstånd på samma sätt som varje annan försäljare.

Från den 1 oktober 1893, då ovannämnda kungörelse trädde i kraft,
kunde en tillverkare när som hälst och under alla förhållanden få fritt försälja
och utlämna maltdrycker från sina tillverkningsställen såväl å landet
som i stad. Mot denna rättighet riktade sig vid 1896 års riksdag flera
motioner, bl. a. den, att myndigheterna skulle få befogenhet att vidtaga
samma åtgärder med avseende på försäljning från tillverkningsställen som
från handelsbodar, när olovlig utskänkning därigenom främjades eller oordningar
föranleddes. Riksdagen ansåg något skäl icke föreligga, varför tillverkare
vid tillverkningsstället skulle vara ställd alldeles utom de lagar, som
gällde för andra försäljare. Och oordningar kunde lika lätt uppstå genom
den förra handeln, framför allt vid bryggerier på landsbygden, som genom
den senare. Enligt gällande författning kunde magistrat eller kommunalnämnd
för viss tid eller för alltid förbjuda en försäljare all vidare försäljning.
Så långt borde man ej enligt Riksdagens mening gå gent emot en
tillverkare. Men lagen borde giva myndigheterna rätt att, när oordningar
uppkommo i följd av den omedelbara avhämtningen av vin och maltdrycker
från tillverkningsställe, hämmande ingripa genom sådana inskränkningar,
som kunde finnas påkallade av omständigheterna. Därigenom skulle även
vinnas ett i andra motioner framhävt önskemål, att försäljningen kunde förbjudas
på sön- och helgdag, vare sig under hela dagen eller vissa timmar.
På grund av dessa skäl anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t ville göra sådan
ändring i gällande förordning, att magistrat i stad och kommunalnämnd å
landet fick rätt, att när olovlig utskänkning främjades'' eller oordningar eljest
föranleddes genom försäljning av vin eller maltdrycker från tillverkningsställe,
stadga sådana inskränkningar i försäljningen, som voro av behovet
påkallade.

Men Kungl. Maj:t gick ej fullt så långt. Ty när den kungl. kungörelsen
utkom den 16 juli 1897 stadgade den, att sådant förbud, som av

Riksdagen äskats, blott skulle tillämpas mot försäljning å tillverkningsställe
vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger eller annat vapenövningsmöte,
mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling ledande förrättning
eller då eljest större folksamling ägde rum. Ovannämnda kungl. kungörelse
meddelade också nya inskränkningar i rätten till försäljning genom kringföring,
vilka kanske icke så mycket träffade tillverkare direkt som fastmer
lanthandlande, som genom kungl. kungörelsen av den 2 juni 1893 förbjudits
att utan särskilt tillstånd sälja maltdrycker till mindre belopp än 10 liter och
därför så mycket mer sökt genom kringföring avyttra sina varor. Denna
ändring kommer att utförligare behandlas på annat ställe. Här skall blott
påpekas, att den genom 1891 års förordning åt tillverkarna undantagna förmånen
att genom kringföring utbjuda och avyttra sina tillverkningar inomhus
eller å fartyg undergick en inskränkning. Ty genom tillägget av »till därstädes
boende» till ordet »inomhus» markerades tydligen, att det endast var
fråga om försäljning i hemmen och hushållen, varigenom man avsåg att
omöjliggöra en förut bedriven oriktig tolkning av ordet inomhus med därav
följande smyghandel.

Den 7 oktober 1898 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att göra
utredning rörande de ändringar, som i syfte att ytterligare främja nykterheten
kunde behöva vidtagas i kungl. förordningen av den 24 oktober 1885
angående försäljning av vin, maltdrycker m. m., och därefter avgiva förslag
i ämnet. I maj 1900 avlämnade kommittén sitt betänkande. Och sedan
Riksdagen 1903 i huvudsak godkänt ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, utfärdades i juni 1903
förordningen härom, varigenom en bestämd gräns i fråga om tillverkningen
fastslogs mellan de alkoholsvagare och starkare maltdryckerna. Följden
härav blev, att Kungl. Maj:t sedermera lät utarbeta tvenne särskilda förslag
till försäljningslag, det ena angående försäljning av vin och maltdrycker, det
andra rörande försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka,
vilka framlades till antagande av 1905 års riksdag. Utan mera väsentliga
ändringar blevo båda av Riksdagen godkända. Den 9 juni 1905 utfärdades
en särskild förordning om försäljning av vin och Öl1 och samma dag en
annan angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

Genom den förra inskränktes ytterligare tillverkares försäljningsrätt, på
samma gång som deras rättigheter närmare preciserades. Först och främst
fick försäljning till avhämtning av vin och Öl utan särskilt tillstånd utövas
av den, som i föreskriven ordning förvärvat behörighet att till avsalu tillverka
vin eller Öl, å tillverkningsstället i fråga om därstädes tillverkade

1 Galler även för Stockholm, där överståthållarämbetet förut ägt befogenhet att
med ledning av grunderna i gällande förordning meddela de närmare bestämmelser, som
kunde anses erforderliga för huvudstaden.

Tillverkares
försäljningsrätt
enligt
1905 års
förordning.

drycker. Genom denna formulering förbjödos tillverkare av maltdrycker så
i stad som på landsbygden att utan särskilt tillstånd frän nederlag försälja
sina fabrikat. Mot begränsningen av tillverkares försäljningsrätt till tillverkningsstället
hade visserligen anförts, att stadgandet skulle gynna uppkomsten
av nya, små bryggerier till men för industrien och den konsumerande allmänheten.
Men Kungl. Maj:t ansåg farhågorna därför obefogade, sedan
skatt å maltdrycker införts. Svårigheterna för befolkningen å landsbygden
att förskaffa sig sitt behov av maltdrycker till förbrukningen i hushållen
voro ej heller så stora som framhållits, då ju maltdrycker utan svårighet
kunde försändas med järnväg eller ångbåt till ganska långt avlägsna platser.
I kommuner, där behov av maltdrycksförsäljning verkligen gjorde sig gällande,
skulle nog de kommunala myndigheterna tillåta inrättandet av behövliga
försäljningsställen.

Tillverkare var vidare enligt 1905 års förordning (§ 14) berättigad att
från tillverkningsstället på rekvisition försända vin och Öl till köpare under
de former och villkor, som på annat ställe kommer att behandlas. 1 fråga
om försäljning genom kringföring av vin eller Öl stadgades, att detta fick
äga rum i stad, dock endast inomhus och till därstädes boende, endast av
den som tillverkat dryckerna. Försäljningen fick äga rum inom stads planlagda
område utan särskilt tillstånd och utom detsamma, ifall Konungens
befallningshavande på gjord ansökan och, i fråga om annan stad än Stockholm,
efter magistrats hörande, därtill gav sitt medgivande. Förbudet att
utöva försäljningen annorledes än inomhus betraktades huvudsakligen som
en ordningsföreskrift. Beträffande stadgandet, att endast tillverkare fingo
bedriva försäljning genom kringföring, betingades detta av åtskilliga skäl.
Av hänsyn till producenternas intressen ansågs det rättvist och billigt, att
då försäljningen till avhämtning och försändning kringgärdats med restriktioner,
som syntes komma att inskränka användningen av dessa försäljningssätt,
tillverkarna i fråga om försäljningen genom kringföring befriades från
en ofta besvärlig konkurrens med öltapparna. Å andra sidan njöto konsumenterna
därav otvivelaktigt fördelen, att av tillverkare bliva försedda med
bättre varor än av öltappare, som ofta tillhandahöllo sämre varor för att
kunna bestå i konkurrensen. Slutligen syntes det givet, att man från tillverkares
sida mindre hade att befara överträdelser av föreskrifterna, då risken
för dem måste vara betydligt större än för andra säljare. Allt sedan den
1 mars 1903 var kringföringen av vin och Öl på landsbygden förbjuden
av skäl, som på annat ställe utvecklas.

Före utfärdandet av 1905 års förordning ansågos maltdryckstillverkarna,
fastän försäljningsförordningen ej torde lämna något direkt stöd därför,
oförhindrade att utan tillstånd vid bryggeriet till avhämtning eller genom
kringföring försälja maltdrycker, även i fall dessa tillverkats vid annat
bryggeri. Men genom 1905 års förordning inskränktes denna rätt så till

vida, att Konungens befallningshavande kunde på ansökan lämna sådant
tillstånd åt den, som i stadgad ordning förvärvat behörighet att till avsalu
tillverka Öl, dock endast i den omfattning och under de villkor, för vilka
ovan redogjorts. Anledningen till att en sådan rätt, dock endast undantagsvis,
medgavs var den, att tillverkare skulle kunna förse sina kunder med
varor, som liknade hans egna, ifall han genom en oförskylld olyckshändelse
i bryggeriet icke skulle kunna fylla deras behov med egna tillverkningar.
Vidare kunde därigenom vissa specialtillverkningar, såsom pilsneröl och
porter, vilka på grund av sin relativt ringa omsättning och sitt tillverkningssätt
icke kunde framställas i vilket bryggeri som hälst, säljas i kommission
från andra bryggerier. Till följd av den på tillverkningen lagda skatten
kunde ej heller ett bryggeri drivas blott för att utgöra skylt för en även i
stor skala bedriven handel med annat bryggeris handel.

Som ovan nämnts, skulle i vissa fall1 även tillverkare förskaffa sig tillstånd
av Konungens befallningshavande för försäljning av vin och Öl. Vid
utfärdandet av dessa eller sedermera under rörelsens utövande ägde Konungens
befallningshavande att stadga de inskränkningar därvid, som kunde
anses erforderliga. Tillståndet skulle meddelas att gälla tills vidare, och sa
länge Konungens befallningshavande ej fann skäl att återkalla detsamma.
Häruti låg, att den, som meddelat tillståndet, kunde återkalla detsamma, när
skäl därtill ansågs förefinnas. Rättighetsinnehavaren behövde sålunda icke,
för att gå förlustig sin försäljningsrätt, hava på något sätt missbrukat den
utan anledningarna kunde vara helt andra, däribland t. ex. att försäljningen,
ehuru den sköttes på ett oklanderligt sätt, ändock av andra orsaker visade
sig skadlig. Tillverkare var dessutom underkastad de bestämmelser om
förbud för försäljningsrättens utövande eller inskränkning vid bestämt
tillfälle, som gällde för all utskänkning och försäljning, varom mera bland
ordningsföreskrifterna.

Som redan nämnts, hade tillverkare rätt att utan särskilt tillstånd å tillverkningsstället
till avhämtning försälja därstädes tillverkat vin och Öl. Vid
riksdagen 1908 gjorde enskilda motionärer framställning om inskränkning
därutinnan på den grund, att bestämmelsen mångenstädes, särskilt vid en
del bryggerier på landsbygden, föranlett oordningar och främjat olovlig utskänkning.
Då något verksamt korrektiv häremot icke fanns, ansåg Riksdagen
det synnerligen angeläget, att lagstiftningen ingrep till beredande av
möjlighet att även mot tillverkare upprätthålla lagens auktoritet, då sådant
visade sig behövligt. Riksdagen förordade för sin del eu utsträckning gent
emot den tillverkare, som missbrukat sin försäljningsrätt, av den magistrat
eller kommunalnämnd medgivna befogenheten att förbjuda rörelsens fort -

1 För tillverkare, utom stads planlagda område, i fråga om egna tillverkningar och
för tillverkare av Öl i fråga om av annan tillverkat Öl.

Konungens
befallningshavande
för
rätt att inskränka

eller för viss
tid förbjuda
en tillverkares
försäljningsrätt.

Första inskränkningen
i den
förut fria
handeln.

satta bedrivande, om den fortfor efter erinran från magistraten, kommunalnämnden,
kronofogden eller länsmannen, ett beslut, som dock skulle underställas
Konungens befallningshavandes prövning. Men Riksdagen lämnade
fria händer åt Kung!. Maj:t att låta utarbeta de bestämmelser, som kunde
förhindra missbruk vid tillverkares försäljningsrätt.

Sedan Kungl. Maj:t hört vederbörande, föreslogs genom proposition
till 1910 års riksdag, att ett sådant tillägg till försäljningsförordningen skulle
göras, att om oordningar förekommo med anledning av den försäljning till
avhämtning av vin eller Öl, som av tillverkare utövades å tillverkningsstället,
ägde Konungens befallningshavande att stadga de inskränkningar i rörelsens
utövning, som kunde finnas erforderliga, eller ock för viss tid förbjuda dess
fortsättande. Denna form valdes av principiella skäl och i enlighet med
grunder, som lagstiftningen dittills följt, att för försäljningsrättighet, som
utövades utan tillstånd, var det endast Konungens befallningshavande eller
annan offentlig polismyndighet, som kunde förbjuda rättighetens fortsatta
utövande eller däri föreskriva inskränkningar. I fråga om försäljningsrättighet,
för vars utövande tillstånd erfordrades, hade Konungens befallningshavande
och polismyndigheten en ännu vidsträcktare befogenhet, som de dock
delade med de kommunala myndigheterna.

Genom ovannämnda tillägg i förordningen blev emellertid en omformulering
nödvändig av den paragraf, som omhandlade rätten till försäljning
genom försändning. Bibehölls dess lydelse: »den som äger att till avhämtning
försälja vin eller Öl, vare jämväl berättigad att från försäljningsstället
på rekvisition försända dem till köpare», kunde det hända, att en tillverkare,
som blivit förbjuden att sälja till avhämtning, kunde anses förhindrad att
under förbudets giltighetstid efter rekvisition sända de sålda varorna till
köparna. Då tillverkaren genom en sådan tolkning skulle bliva urståndsatt
att avyttra sina tillverkningar, vilket vore orimligt, borde ovannämnda mening
ändras, så att den kom att lyda: Tillverkare av vin och Öl, ävensom den, som
eljest äger att till avhämtning försälja vin eller Öl, vare berättigad att, den
förre från tillverkningsstället, den senare från försäljningsstället på rekvisition
försända dem till köpare.

Sedan Riksdagen bifallit dessa ändringsförslag, utfärdades den 10 juni
1910 kungörelse om deras ikraftträdande från och med den 1 juli 1910.

3. Handel med vin och Öl.

Liksom 1866 års förordning och kungörelserna av den 22 augusti 1871
och den 22 februari 1873 gällde förordningen av den 18 september 1874
endast försäljning till förtäring på stället. Men uti denna infördes dock
några stadganden, som gällde handeln med vin och Öl. Det ena är närmast

att betrakta som en restriktiv bestämmelse mot en försäljning, som icke
skett till förtäring på stället och träffade som nämnts även tillverkare.
Denna klausul innehöll, att därest, sedan vin eller maltdrycker blivit köpta
hos den, som idkade handel därmed och utan att han var berättigad att
avyttra dem till förtäring på stället, dessa drycker blevo i närheten av försäljningsstället
förtärda å område, varöver försäljaren ägde förfoga, skulle
han, om det skedde med hans vetskap, anses och straffas såsom den där
utövat olaga iskänkning. Ett annat innehöll, att om lanthandlande, som
till avhämtning höll vin eller maltdrycker till salu, utövade dylik försäljning
på sådant sätt, att olovlig utskänkning därigenom främjades eller oordningar
eljest föranleddes, ägde kommunalnämnden att förbjuda en fortsatt försäljning.
Beslutet skulle genast gå i verkställighet men senast inom åtta dagar
underställas Konungens befallningshavandes prövning. Ett tredje stadgade,
att om oordningar förekommo å försäljningsställe på landet vid marknad,
v kungjord allmän torgdag, läger eller annat vapenövningsmöte (1876 tillökat
med mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling föranledande
förrättning), kunde, om de fortforo oaktat skedd erinran från tjänstgörande
kronobetjänt, denne omedelbarligen förbjuda och om förhållandet sådant
'' påkallade, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

1874 års förordning tillkom, sedan Kungl. Maj:t genom proposition
till Riksdagen inhämtat dess yttrande. Uti denna anfördes som motiv för det
förstnämnda av de ovan anförda stadgandena, att det vore otvivelaktigt, att
den, som idkade handel i öppen salubod, icke kunde med erforderlig omsorg
och uppmärksamhet samtidigt till förtäring på stället tillhandahålla allmänheten
rusgivande drycker. Betänkligheter torde således icke böra möta vid
att ovillkorligt förbjuda den, som idkade handel i öppen salubod, att till
förtäring på stället tillhandahålla allmänheten vin och maltdrycker. Att förbjuda
dylik handlande till och med att till avhämtning försälja dylika drycker
kunde däremot icke låta sig göra utan en alltför stor inskränkning i den
allmänna handelsfriheten. Det mål man genom sådant förbud åsyftat torde
i alla fall kunna vinnas genom ett förbud för handlande att låta hos honom
inköpta drycker förtäras utomhus i närheten av försäljningsstället å område,
varöver han ägde förfoga. 1 Lagutskottet, som behandlade propositionen,

1 Kungl. Maj:ts föreslog, att säljaren skulle, »där han ej gitter visa, att sådant skett
emot hans vilja», straffas som för olovlig utskänkning. Lagutskottet ansåg, att en så beskaffad
bevisningsskyldighet å den tilltalades sida ej torde överensstämma med de i rättegångsordningen
antagna grundsatserna och att det vore oegentligt, att den för en sådan
förseelse åtalade skulle komma i en sämre ställning, än om han åtalats för olovlig brännvinsutskänkning.
De citerade orden borde därför utbytas mot »om det sker med hans
vetskap». Likaledes borde de av Kungl. Maj:t föreslagna orden »utomhus» utgå såsom
obehövliga och möjligen ledande till misstydning. Riksdagen följde utskottet och förordningen
rättades därefter.

Konungens
befallningshavandeoch

kommunalnämnd
erhålla
rätt att
förbjuda en
lanthandlares
försäljning.

Särskilt tillstånd
erfordras
för
försäljning
av vin till
mindre belopp
än 10
liter.

ansåg, att det av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet ej torde lämna tillräckliga
garantier till förebyggande av lagens kringgående utan hemställde, att
föreskriften om rättighet för kommunalnämnd eller magistrat att i vissa fall
förbjuda utskänkningsrörelses fortsatta bedrivande gjordes tillämpliga även
på den, som endast till avhämtning höll vin och maltdrycker till salu. Denna
hemställan vann Riksdagens bifall, och på sådant sätt inkom det andra nya
stadgandet i 1874 års förordning.

Detta innebar, som skarpt framhållits av maltdryckskommittén, en
verklig inskränkning i den allmänna handelsfriheten, som reglerades allenast
av bestämmelserna i 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet.
Stadgandet åtföljdes icke av någon ändring i sistnämnda förordning. Utvecklingen
har också gått därhän, att handeln med maltdrycker såväl i bod
och från annat upplagsställe som även handeln medelst kringföring reg
lerats oberoende av 1864 års förordning.

Redan vid riksdagen 1876 fortsatte man på den inslagna vägen. Uti *
första kammaren väcktes då en motion om förändring i föreskriften beträffande
försäljning av vin och Öl i handelsbod. Det tillfälliga utskott, till
vilket motionen hänsköts, ansåg att kommunalnämnden icke nog strängt
tillämpat den makt, som den enligt 1874 års förordning ägde, att stävja förekommande
missbruk vid denna sorts handel, men att om en sådan rätt
jämväl tillerkändes Konungens befallningshavande, det borde kunna antagas,
att missbruken kunde stjävas »utan att handelsfrihetens huvudgrundsats
upphävdes genom ett på förhand givet absolut förbud att handla med vin
och Öl.» Efter erhållen återremiss föreslog utskottet, vilket Riksdagen biföll,
att ett stadgande måtte i förordningen införas, att om olovlig utskänkning
främjades eller oordningar eljest föranleddes av en lanthandlandes försäljning
av vin eller maltdrycker, Konungens befallningshavande må äga att,

även utan föregången varning, förbjuda försäljningen för viss tid eller för

alltid. Genom kungl. kungörelsen den 30 november 1876 gavs denna
rättighet att »för viss tid eller för alltid» förbjuda all vidare försäljning
även åt kommunalnämnden. 1 fråga om verkställighet och underställning
av sådant förbud gjordes ingen ändring. Men Konungens befallningshavande
fick också befogenheten att omedelbarligen meddela dylikt förbud,
sedan den, vars rätt det gällde, och kommunalnämnd blivit hörda.

Vid flera av de följande riksdagarna väcktes även motioner om inskränkning
i rättigheten att till avhämtning sälja vin och maltdrycker i så

måtto, att handeln därmed icke måtte få utövas, med mindre rättighet därtill
blivit särskilt sökt. Men först vid 1885 års riksdag ledde de till något
resultat. Riksdagen framhöll då, att framställningarna icke längre kunde anses
såsom enstaka uttryck av behov och önskningar från ett fåtal kommuner,
utan att här förelåg ett verkligt krav på förändring i gällande bestämmelser
för att hindra de missbruk, som bedrevos vid den fria handeln med vin

och Öl. Den avhämtade varan förtärdes vanligen i lokalernas omedelbara
närhet, varigenom dessa avhämtningsställen i själva verket förvandlades till
utskänkningsställen. Om dessa missbruks befintlighet vittnade icke blott
de många motionerna vid riksdagarna och de uttalanden som framkommit,
utan framför allt den pågående nykterhetsrörelsen. Denna skulle genom
lagstiftningen motarbetas, så länge kommunerna saknade befogenhet att
förekomma den lockelse till dryckenskap, som enligt gällande lag kunde
utläggas av vilken person som hälst. Tvärt om borde lagstiftningen stödja
och uppmuntra nykterhetsrörelsen, då all lagstiftnings uppgift måste vara
att befordra det, som inses vara gott och för hela folket välsignelsebringande.
Riksdagen ansåg vidare, att en lagändring i syfte att inskränka rättigheten
till handel med vin och maltdrycker till avhämtning icke innebure någon
inskränkning i näringsfriheten, vare sig i avseende på tillverkningen eller
försäljningen. Frågan gällde endast att utfinna medel att förhindra anordnandet
av sådan affärsverksamhet, som på grund av förhanden varande omständigheter
prövades vara för en ort obehövlig eller skadlig. På grund av
dessa skäl anhöll Riksdagen om sådan ändring i gällande lagstiftning, att
den, som ville sälja vin och maltdrycker till avhämtning i mindre kvantitet
än 10 liter, skulle vara skyldig att förskaffa sig tillstånd därtill i samma
ordning, som gällde för försäljningen till förtäring på stället av vin och
maltdrycker samt att den nyss nämnda, genom kung!, kungörelsen den
30 november 1876 införda befogenheten för kommunalnämnd, att för viss
tid eller för alltid förbjuda försäljningen, måtte utsträckas även till magistrat
i stad.

Sedan Kungl. Maj:t häröver hört samtliga länsstyrelser, utfärdades den
24 oktober 1885 Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående försäljning av
vin, maltdrycker, kokat kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.
Hade föregående förordningar och kungörelser endast gällt försäljning till
förtäring på stället, omfattade denna, såsom i rubriken angives och ytterligare
i ingressen framhälles, all försäljning av vin och maltdrycker. Men
Kungl. Maj:t biföll det av Riksdagen framställda önskemålet om inskränkning
i handeln med vin och maltdrycker blott i fråga om vin. Det stadgades
nämligen, att den, som ville på landet idka försäljning av vin för
avhämtning till mindre belopp än 10 liter, skulle därom göra skriftlig ansökan
hos kommunalnämnd och bifoga betyg om god frejd och uppgift å
det ställe, där försäljningen skulle äga rum. Kommunalnämnden skulle
över ansökan avgiva utlåtande, innehållande bestämt till- eller avstyrkande
samt därefter överlämna ärendet till kommunalstämmas yttrande. Avstyrktes
ansökan av både kommunalnämnd och kommunalstämma, ansågs frågan
hava förfallit. Tillstyrktes den åter av endera eller båda, skulle kommunalnämnden
skyndsamt insända handlingarna till Konungens befallningshavande,

Magistrat
erhåller rätt
att förbjuda
försäljning
till avhämtning.

Försäljning
till avhämtning
eller
medelst
kringföring
kan förbjudas
ivisst
fall.

som ägde att i ärendet besluta.1 Tillåtelsen fick endast meddelas tills vidare,
och så länge Konungens befallningshavande icke fann skäl att återkalla
den givna tillåtelsen. Om tillstånds medgivande eller återkallande skulle
kommunalnämnden och länsmannen i orten underrättas. Över Konungens
befallningshavandes beslut, varigenom sådan försäljningsrätt avslogs eller
meddelat tillstånd återkallades, fick klagan ej föras.

Däremot fick genom 1885 års förordning magistrat i stad, liksom förut
kommunalnämnd på landet, befogenhet att för viss tid eller för alltid förbjuda
en handlande all vidare försäljning av vin och maltdrycker till avhämtning,
i fall det visade sig, att genom försäljningen olovlig utskänkning
främjades eller oordningar eljest föranleddes. Beslutet skulle genast gå i
verkställighet men senast inom åtta dagar underställas Konungens befallningshavandes
prövning. Likaledes kunde även Konungens befallningshavande
omederbarligen meddela sådant förbud i stad, sedan den, vars rätt
det gällde, och magistraten blivit hörda.

Enligt 1885 års förordning kunde försäljning av vin eller maltdrycker
till avhämtning, där den föranledde till oordningar, blott förbjudas för en
viss fortlöpande tidrymd eller för alltid. Erfarenheten visade emellertid snart,
att det vore önskvärt, att vederbörande myndigheter även ägde befogenhet
att stadga vissa andra inskränkningar. Särskilt kunde t. ex. fall förekomma,
då en maltdryckshandel, som sköttes på ett oklanderligt sätt, likväl visade
sig vid vissa tillfällen såsom marknader, torgdagar, giva anledning till oordningar
eller främja olovlig utskänkning. I den allmänna ordningens intresse
föreslog därför Kungl. Maj:t i sin proposition till Riksdagen 1891 i sammanhang
med berörda inskränkningar i tillverkares försäljningsrätt, att i dylika
fall befogenhet inrymdes åt myndigheterna att i samma ordning, som var
stadgad för meddelande av absolut förbud för försäljning till avhämtning,
även förbjuda försäljningen vid sådana tillfällen som ovan antytts. Uti
kungl. kungörelsen den 10 juli 1891 infördes, sedan Riksdagen anmält, att
den icke hade något att invända emot den av Kungl. Maj:t föreslagna inskränkningen
och några andra smärre utvidgningar, ett stadgande av följande
innehåll, förutom den inskränkning i rätten till kringföring, som
är omtalad i sammanhang med tillverkarnas försäljningsrätt. Därest å landet
eller i stad utom stads planlagda område vid marknad, kungjord allmän
torgdag, läger eller annat vapenövningsmöte, mönstring, ting, auktion eller
annan till folksamling föranledande förrättning eller då eljest större folksamling
ägde rum, försäljning av vin eller maltdrycker till avhämtning eller
medelst kringföring visade sig föranleda oordningar, kunde om oordningarna
fortforo oaktat skedd erinran från krono- eller polisbetjäningen, kronobetjänt
på landet och polismyndighet i stad omedelbarligen förbjuda och om

1 Varje gång försäljningsställe ombyttes, skulle denna procedur iakttagas.

förhållandet sådan påkallade, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.
1

Som redan nämnts, fann Kungl. Maj:t vid utfärdandet av 1885 ars Särskilt tillförordning
ej skäl att bifalla Riksdagens anhållan att för rätt att sälja ^^sepr
till avhämtning maltdrycker i mindre kvantitet än 10 liter skulle fordras rätt att sälja
särskilt tillstånd. Vid nästan alla de följande riksdagarna framhölls uti
avgivna motioner behovet av ändring i gällande förordning. Som motiv ning i mindre
åberopades en bestämd erfarenhet om ett utbrett och oavbrutet växande kv missbruk med maltdryckshandeln, och att gällande lagbestämmelser voro
föga ändamålsenliga, framför allt i fråga om möjlighet för kommunalmyndigheterna
att motverka det onda och i fråga om effektiv kontroll mot lagens
kringgående. Att dessa yrkanden först vid 1892 års riksdag ledde till något
resultat, berodde kanske icke så mycket på olika åsikter om behovet av en
ändring utan fastmer på skiftande meningar om bästa sättet att nå målet.

Då anhöll Riksdagen om en sådan ändring i förordningen, att försäljningen
av vin och Öl till avhämtning ej skulle få å landsbygden förenas med annan
handel, till vars bedrivande särskild anmälan erfordrades och att för rätt att
sälja maltdrycker till avhämtning i mindre kvantite4 än 10 liter skulle erfordras
likartat tillstånd som för rätt att sälja vin till avhämtning i mindre kvantitet
än 10 liter. Som motiv härför anfördes av Riksdagen, att handelsbodarna
av naturliga skäl utgjorde ett slags centralpunkter, där personer från olika
håll sammanträffade, som i dessa bodar försågo sig med maltdrycker och
därmed berusade sig. Sannolikt medverkade samma omständighet till stadgandet
i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att minuthandel med eller
iskänkning av brännvin ej fick förenas med annan handel, en restriktiv åtgärd,
som borde införas även för handeln med vin och Öl. Men avsikten härmed och
de föreslagna strängare bestämmelserna för handeln med maltdrycker i mindre
kvantitet än 10 liter vore icke, framhöll Riksdagen, att omintetgöra förbrukningen
av maltdrycker och den därav uppkomna industrien, »ty ett är
att söka utplåna en vara ur den allmänna marknaden, ett annat att, till förekommande
av varans missbruk, reglera villkoren för dess försäljning, och
blott om det senare är här fråga».

När kungörelsen av den 2 juni 1893 angående ändringar i 1885 års
förordning utkom, tog Kungl. Maj:t blott hänsyn till de sista av Riksdagen
framställda önskemålen. Genom denna blevo maltdryckerna likställda med
vin, så att försäljning på landsbygden därav till avhämtning i mindre belopp
än 10 liter ej fick bedrivas utan särskilt tillstånd, vilket skulle meddelas i
-enahanda ordning, som var stadgat för försäljning av vin.1 2

1 Ett likartat stadgande gällde även för andra (utskänknings- och) försäljningsställen.

2 Se här ovan s. 82—84.

Särskilt tillstånd
erfordras
för
rättighet att
på landet
kringföra
vin och maltdrycker
i
mindre belopp
än 10''
liter.

Denna s. k. tiolitersförordning synes av flera motioner att döma icke
medfört det resultat, som man förväntat, och ledde i stället till en ökad
utveckling av försäljningen genom kringföring. Både vid riksdagarna 1895
och 1896 framställdes yrkanden om inskränkning i detta försäljningssätt,
som urartat till en fullständig gårdfarihandel, varvid landsbygden hemsöktes
av en mängd ambulerande ölmagasin. Dessa ölvagnar kommo ej endast
''från bryggerierna utan utsändes även från s. k. öltappningsaffärer — ett
slags bryggerifilialer, som utplanterades här och där i socknarna. Med
anledning härav anhöll 1896 års riksdag, om sådan ändring i gällande förordning,
att det i kungl. kungörelsen av den 2 juni 1893 meddelade förbudet
att å landet utan särskilt tillstånd försälja vin och maltdrycker för
avhämtning till mindre belopp än 10 liter finge en sådan utsträckning, att
det även kom att gälla kringföring å landet av vin och maltdrycker till försäljning.
Dock borde stadgandet ej tillämpas å utbjudande och avyttring
av nämnda drycker inom hus till därstädes boende eller å fartyg.

De motiv, som lågo till grund för detta Riksdagens äskande, kunna
i korthet sammanfattas sålunda. Visserligen kunde vederbörande kommunalnämnd
genom 1891 års kungörelse förbjuda den, som kringförde eller lät
kringföra vin och maltdrycker, att fortsätta därmed eller föreskriva de inskränkningar,
som påkallades av omständigheterna, om olovlig utskänkning
främjades eller oordningar föranleddes genom försäljningen. Men detta
stadgande gjorde icke tillfyllest. Det mötte stora svårigheter på landsbygden
att med giltiga bevis styrka, att lagliga förutsättningar för ett ingripande
funnos. Och ett beslut i berörda hänseende skulle senast inom åtta dar
underställas Konungens befallningshavande, för att kunna fortfarande bli
verksamt. Av flera skäl medförde denna bestämmelse, att dylika beslut ej
ofta bragtes till stånd. I fråga om försäljning för avhämtning voro såväl
författningens förutsättningar för åtgärders vidtagande som dessas beskaffenhet
alldeles lika med dem, som gällde för försäljning genom kringföring. Men
det oaktat hade genom kungörelsen av den 2 juni 1893 ansetts nödigt att
meddela förbud att på landet utan särskilt tillstånd sälja vin och maltdrycker
till avhämtning i mindre belopp än 10 liter, detta utan avseende på om
missbruk ägde rum eller icke. Naturligt syntes då vara, att även försäljningen
genom kringföring ställdes under samma bestämmelser, synnerligast
som denna utväg att avyttra varorna tillgreps i stor skala, sedan genom
1893 års kungörelse försäljningen medelst avhämtning omgärdats med
strängare bestämmelser. Men dessa kunde icke verka sådant främjande av
nykterheten, som därmed avsetts, om ej handlande och kringförare inomen
kommun blevo likställda. Däremot ansåg Riksdagen det oundvikligt
och ofarligt, att från ett sådant förbud gjordes undantag för försäljning i
hemmen och hushållen (inomhus) samt å fartyg. Genom en närmare be -

stämning av uttrycket inomhus genom ett tillägg av »till därstädes boende»
borde framhållas, att lagen med undantaget endast avsåg boningshus.

Kungl. Maj:t biföll Riksdagens anhållan, och i kungl. kungörelsen av
den 16 juli 1897 stadgades att för rättighet att på landet kringföra vin eller
maltdrycker för försäljning i mindre belopp än 10 liter skulle erfordras tillstånd
såsom i fråga om försäljning till avhämtning; dock gällde denna bestämmelse
icke kringföring för försäljning inom hus till därstädes boende
eller å fartyg. Tillståndet skulle sökas hos kommunalnämnden i den socken,
där försäljningen skulle äga rum, och i övrigt därmed förfaras, liksom då
fråga vore om försäljning för avhämtning i mindre belopp än 10 liter.1 Det
bör särskilt framhållas, att sådant tillstånd endast fick meddelas tills vidare
och så länge Konungens befallningshavande ej fann skäl att återkalla den
givna tillåtelsen.

De vidtagna inskränkningarna visade sig mycket otillräckliga för att
undanröja de med kringföringen förknippade olägenheterna. Utav de av
maltdryckskommittén från magistrater och kronofogdar infordrade utlåtanden
framgår, att försäljningen av maltdrycker medelst kringföring på landet förekom
i särdeles stor utsträckning, att det försäljningssättet mer än något
annat urartade till olaga utskänkning, främjade omåttlig rusdrycksförtäring,
framkallade oordningar och bidrog till avbrott i pågående arbeten, då Öl
kringkördes för att utbjudas å platser, där ett större antal arbetare voro
sysselsatta, ådrog vederbörande kommuner betydande olägenheter samt att
övervakandet av försäljningen vore ytterst svårt, för att ej säga omöjligt.
Vid Riksdagen 1902 väcktes också åtskilliga motioner om ändring i bestämmelserna
för försäljning genom kringföring. Det framhölls uti dem som
allmänna motiv, att denna hantering icke kunde på grund av sina farliga
följder betraktas såsom alldeles likställd med andra näringar. Lagstiftningen
därom måste i flera avseenden bli en undantagslagstiftning, som hade till
bestämt syfte att åstadkomma den begränsning och kontroll, utan vilken
hanteringen bleve i hög grad skadlig ej blott för ett större eller mindre
antal individer utan för samhället i dess helhet. Med beaktande utav alla
dessa synpunkter anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t ville vidtaga sådan
ändring i gällande förordning, att på landsbygden försäljning genom kringföring
av vin och maltdrycker endast skulle få äga rum efter tillstånd,
som efter vederbörande kommunalnämnds och kommunalstämmas hörande
meddelades av Konungens befallningshavande, och endast åt tillverkaren av
de drycker, som såldes. En sådan försäljning skulle dock icke få ske annorledes
än inom hus till därstädes boende eller å fartyg. Tillståndet skulle
endast meddelas tills vidare samt kunna av Konungens befallningshavande
återkallas, när både kommunalnämnd och kommunalstämma i resp. kom -

Förbud för
kringföring
å landsbygden.

1 Se härom s. 85.

Rätten till
försändning
enligt 1905
års förordning.

Rätten till
avhämtning
enligt 1905
års förordning.

mun påyrkade det och Konungens befallningshavande efter vederbörlig
prövning så fann skäligt.

När den kung!, kungörelsen om vissa ändringar i 1885 års författning
i november utkom, visade det sig, att Kungl. Maj:t ansåg radikalare åtgärder
vara av nöden. Ty genom densamma förbjöds från den 1 mars 1903
på landet all försäljning av vin och maltdrycker genom kringföring. Detta
förbud utgjorde dock ej hinder för den, som ägde att till avhämtning försälja
dylika drycker, att på rekvisition försända dem till köpare. Dock fick
vid sådan försändning dryckerna ej avlämnas annat än inomhus till därstädes
boende, vid järnvägsstation eller å fartyg. I sådant fall skulle den,
som forslade dem, vara försedd med en av säljaren utfärdad förteckning,
upptagande särskilt för varje köpare dennes namn, det ställe där dryckerna
skulle avlämnas, och den försända myckenheten.1

Uti denna så preciserade rätt till försäljning genom försändning gjordes
genom 1905 års förordning några mindre ändringar. Så stadgades att den,
som ägde att till avhämtning försälja vin eller Öl, även var berättigad att
från försäljningsstället försända dem till köpare. Den förteckning, som utköraren
av dryckerna skulle medföra, skulle även upptaga dagen, när de
skulle avlämnas, samt vara underskriven av tillverkaren eller hans befullmäktigade
ombud, vartill dock utköraren ej fick användas. Förteckningen
skulle på anfordran av krono- eller polisbetjänt, ledamot av kommunalnämnden
eller av den utsedd person uppvisas.

I fråga om försäljning genom avhämtning omskapade däremot 1905
års förordning alldeles förut gällande förhållanden. Den s. k. 10-litersförordningen,
förbudet att på landet utan tillstånd sälja vin och maltdrycker
till avhämtning i mindre kvantitet än 10 liter, hade, åtminstone vad maltdryckerna
beträffar, icke visat sig tillfyllestgörande. Handlandena på landet
hade visserligen upphört att sälja Öl, men bestämmelsen om en 10-litersgräns
hade i stället givit anledning till anläggande av nya bryggerier, öltapperier
och nederlag samt till en betydande utveckling av försäljningen genom kringföring.
Möjligheten att lätt kringgå förordningen genom salning hade givit
anledning till ökat fylleri, vare sig flera personer slogo sig tillsammans om
gemensamt inköp för att därmed berusa sig eller de tvingades att inköpa
mera än deras verkliga behov. På grund härav föreslogo de kommitterade,
som 1898 tillsatts för att omarbeta försäljningsförordningen, eu höjning av
minimigränsen till 20 liter. Flertalet av de myndigheter, som hördes häröver,
avstyrkte förslaget och framhöllo, att inga betänkligheter borde möta
däremot, att all försäljningsrätt utom tillverkarnas gjordes beroende av särskilt
för viss tid eller bestämt tillfälle meddelat tillstånd. Därigenom bleve

1 I fråga om den rätt till försäljning genom kringföring i stad, som genom 1905
års förordning medgavs tillverkare, se s. 78.

dess utövande i rätt riktning underkastad en direkt kontroll från de
kommunala och administrativa myndigheternas sida. För varje gång tillstånd
skulle meddelas eller förnyas, kunde de omständigheter och synpunkter,
som funnos böra inverka på frågans bedömande, göras i allo
gällande. Att myndigheterna skulle missbruka sin makt, så att den konsumerande
allmänhetens befogade anspråk och önskemål skulle komma att
åsidosättas, vore icke att befara. Om särskilt tillstånd erfordrades för rätt
att sälja till avhämtning, vunnes jämväl den fördelen, att försäljningen bleve
skiljd från annan handel, varom motion många gånger framställts i Riksdagen,
i alla de fall, där ej vederbörande myndigheter funne sådan affärsrörelse
lämpligen böra och kunna av samma person utövas.

Det var på dessa skäl, som Kung!. Maj:t ansåg, att det vore riktigast
taga steget fullt ut och föreskriva, att ingen, utom vissa särskilda personer,
finge till avhämtning försälja maltdrycker utan särskilt tillstånd, synnerligast
som man ej kunde tala om någon partihandel med maltdrycker och en
höjning av det förut stadgade minimibeloppet till 20 å 30 liter icke skulle
förekomma salningsofoget. Likaledes höll Kungl. Maj:t före, att erfordrandet
av särskilda tillstånd även borde gälla för stad, emedan det visat sig,
framför allt i de större städerna, att gällande bestämmelser om rätt att meddela
förbud mot fortsatt försäljning varit otillräckliga att förebygga missbruk.
Ty i denna befogenhet fanns ingen möjlighet att hindra, att försäljningsställen
inrättades i stadsdelar, där de endast med svårighet kunde
övervakas. Icke häller kunde man därigenom förekomma, att sedan en
handelsidkare förbjudits att fortsätta sin rörelse, en annan av honom beroende
fast i eget namn men för den förres räkning fortsatte försäljning
likasom förut. Mot handeln med vin hade visserligen inga anmärkningar
framställts, och någon anledning att stadga strängare bestämmelser därför
förefunnos således egentligen ej. Men Kungl. Maj:t ansåg, att ett stadgande,
som bunde maltdryckshandeln vid vissa restriktioner men lämnade handeln
fri med den alkoholstarkare varan, i och för sig vore onaturlig och kunde
lätt framkalla ett sådant tillstånd, att användandet av billiga och dåliga viner
trädde i stället för ölförbrukningen, eu fara, som ur nykterhetssynpunkt
borde på allt sätt förebyggas.

Sedan Riksdagen förklarat sig intet hava att invända mot Kungl. Maj:ts
förslag, stadgades i 1905 års förordning, att tillstånd att till avhämtning
sälja vin och maltdrycker meddelades av Konungens befallningshavande.
Ansökan därom skulle i stad göras hos denna myndighet samt innehålla
uppgift å det ställe, där försäljningen skulle äga rum, samt intyg om god
frejd. Över gjord ansökan skulle Konungens befallningshavande, där fråga
var om annan stad än Stockholm, inhämta magistratens yttrande. I fråga
om landsbygden skulle ansökan likaledes inlämnas till Konungens befallningshavande
och vara åtföljd av enahanda uppgift och intyg. Däröver

Utskänkning
i samband
med
mat.

skulle kommunalnämnd och kommunalstämma avgiva utlåtande, som skulle
innehålla bestämt till- eller avstyrkande med angivande av skälen därför.
Avstyrktes ansökan av båda dessa myndigheter, fick den ej bifallas.

I fråga om meddelandet och återkallandet m. m. av dessa tillståndsbevis
för rättighet att sälja vin och maltdrycker till avhämtning, gäller även,
vad som därom är anfört om tillståndsbevis för tillverkare.

4. Utskänkning av vin och Öl.

De genom kungörelserna 1871 och 1873 gjorda inskränkningarna uti
1866 års förordning angående villkoren för försäljning till förtäring på stället
visade sig emellertid icke tillfyllestgörande, vilket Kungl. Maj:t ansåg framgå
ur de från åtskilliga kommuner inkomna klagomålen och de vid Riksdagen
1874 väckta motionerna. Över de förra anfördes i ett utlåtande av
kommerskollegium, att till förekommande av de överklagade oordningarna
knappast torde återstå någon annan ytterligare möjlig åtgärd, än att begränsa
försäljningsställenas antal i varje kommun och såmedelst göra för
därvarande ordningsmakt möjligt att behörigen kunna övervaka ordningen
å dessa försäljningsställen samt minska de frestelser, som en alltför rik tillgång
därpå onekligen måste erbjuda lättsinnet. För Riksdagen 1874 framlade
därför Kungl. Maj:t riktlinjerna för en ny förordning, och då denna skulle
i flera hänseenden medföra icke obetydlig inskränkning i den allmänna
näringsfriheten, begärdes Riksdagens yttrande däröver. Därefter utfärdades
den 18 september 1874 Kungl. Maj:ts förnyade nådiga förordning angående
villkoren för försäljning till förtäring på stället av vin, maltdrycker, kokat
kaffe och andra tillagade icke spirituösa drycker.

I fråga om rättigheten att utskänka vin och maltdrycker gjorde förordningen
skillnad mellan utskänkning i förening med mat och utan. Anledningen
därtill synes hava varit den, att man icke ville åt de kommunala
myndigheterna överlämna att bestämma om utskänkning vid måltider men
däremot tillerkänna dem en viss rätt vid annan utskänkning. Härom yttras i
ovannämnda proposition, om det å ena sidan vore en obestridlig sanning,
att de egentliga ölstugorna eller ölkrogarna utövade eu fördärvlig verkan,
då befolkniningen på dem berusade sig, förslösade tid och pengar, kunde
det å andra sidan icke med fog påyrkas, att om försäljningen av vin och maltdrycker
å s. k. nykterhetsvärdshus inskränktes till utskänkning av dylika
drycker endast vid måltider åt spisande gäster samt denna noggrant övervakades,
en sådan försäljningsrätt icke borde förvägras den, som önskade
därigenom försörja sig och innehadejde erforderliga kvalifikationerna. j

För förvärvande av rätt till utskänkning i samband med mat var proceduren
densamma, som förut gällde för förvärvande av rätt till utskänkning j

av vin eller maltdrycker. Den som således ville i samband med värdshusrörelse
vid måltider hålla spisande gäster tillhanda vin eller maltdrycker,
skulle därom göra skriftlig ansökan hos kommunalnämnd eller magistrat
samt bifoga betyg om god frejd och uppgift på platsen, där utskänkningen
skulle äga rum. Kommunalnämnden eller magistraten skulle skyndsamt
insända ansökan till Konungens befallningshavande jämte utlåtande, huruvida
sökanden gjort sig känd för sedlighet och ordentlighet samt i övrigt
ansågs lämplig att förestå rörelsen, varefter Konungens befallningshavande
fattade sitt beslut. Dessa föreskrifter skulle iakttagas varje gång försäljningsställe
ombyttes. Som en nyhet stadgades, att sådan tillåtelse endast
fick meddelas tills vidare, och så länge Konungens befallningshavande
icke fann skäl återkalla den. Skälet härtill var, att utan en sådan bestämmelse
skulle den kommunerna medgivna rätten att själva bestämma, om
vin och maltdrycker borde inom deras områden få tillhandahållas allmänheten,
betydligt inskränkas och i många fall för lång tid tillintetgöras.
En inskränkning i tid skulle dessutom innebära en kraftig maning för
näringsidkaren att städse iakttaga ordentlighet och laglydnad för att därigenom
göra sig förtjänt av tillståndets förnyande.

Över sådant beslut, varigenom ansökan avslogs eller meddelat tillstånd
återkallades, fick klagan ej föras. Konungens befallningshavandes beslut,
vare sig rätt till utskänkning meddelats eller återkallats, skulle delgivas magistrat
eller kommunalnämnd och länsman.

Rättigheter att utan samband med matservering hålla allmänheten till
hända vin och maltdrycker till förtäring på stället beviljades av Konungens
befallningshavande, varje gång för högst tre år. Försäljningsåret räknades
i stad från den 1 oktober och å landet från den 1 november.

För stad gällde följande bestämmelser. Varje år inom första hälften
av april skulle magistraten för Konungens befallningshavande uppgiva de
personer, åt vilka rättighet till utskänkning blivit förlänad för tid, som före
ingången av nästföljande försäljningsår icke tilländalöpte. 1 sammanhang
därmed och sedan stadsfullmäktige (resp. allmän rådstuga) blivit hörda,
skulle magistraten till Konungens befallningshavande avgiva utlåtande, huruvida
därjämte rättighet att idka utskänkning kunde andra personer meddelas,
och i sådant fall föreslå utskänkningsställenas antal, ävensom i vilken trakt
av staden vart och ett skulle finnas, i fall föreskrift härom ansågs nödig.
Konungens befallningshavande skulle därefter fatta beslut och meddela det
åt magistraten. Dock fick ej mot både magistrats och stadsfullmäktiges
(resp. allmän rådstugas) avstyrkande beslutas, att utskänkningsidkare skulle
antagas. Icke häller fick dessas antal bestämmas högre än det, varom magistraten
och stadsfullmäktige (resp. allmän rådstuga) voro ense eller i händelse
av skiljaktiga meningar, någondera tillstyrkt.

Utskänkning
utan
samband
med matservering.

För landsbygden var proceduren denna. Ville någon väcka fråga, att
utskänkning av vin eller maltdrycker utan samband med värdshusrörelse
finge inom socknen idkas eller att, utöver tillåtna utskänkningsställen, nya
sådana måtte inrättas, skulle han därom göra framställning hos kommunalnämndens
ordförande inom första hälften av mars det år, utskänkningen
skulle börja. Innan slutet av månaden skulle kommunalnämnden däröver
avgiva yttrande, och om bifall tillstyrktes, utsätta den eller de trakter, varinom
utskänkningsställena skulle vara belägna, varefter yttrandet skulle överlämnas
till kommunalstämmans ordförande. Innan april månads utgång
skulle denne på kommunalstämma, som blivit två söndagar å rad pålyst,
inhämta socknemännens utlåtande. Om framställningen ogillades av både
kommunalnämnd och kommunalstämma, var frågan förfallen och fick icke,
utom i ett nedan nämnt fall, ånyo väckas förr än i första hälften av mars
månad tredje året efter det, då dylik framställning ogillades. Om åter en
eller bägge av dessa myndigheter tillstyrkt bifall, skulle ordföranden i kommunalstämman
inom tre veckor insända protokollet, kommunalnämndens
yttrande och eget utlåtande till Konungens befallningshavande, som därefter
fattade beslut. Dock fick icke utskänkningsidkarnas antal bestämmas högre
än det, som av kommunalnämnd eller kommunalstämma, eller, om de ej
voro ense, av någondera blivit tillstyrkt. För den händelse att i laga ordning
beviljad utskänkningsrätt blev uppsagd eller förverkad eller av annan
anledning upphörde under den tid, varunder framställning om inrättande
av nya utskänkningsställen inom socknen i allmänhet icke var tillåten, fick
fråga om beviljande av ny utskänkningsrätt i den upphördas ställe väckas
å tid och behandlas på sätt förut är sagt.

Sedan sålunda Konungens befallningshavande fattat beslut om inrättande
av nya utskänkningsrättigheter och detta meddelats magistrat eller
kommunalnämnd, skulle dessa myndigheter på övligt sätt allmänneligen
kungöra, att de, som önskade för den bestämda tiden av högst tre år förvärva
någon av dessa rättigheter, skulle i stad före juli och å landet före
augusti månads utgång till magistraten eller kommunalnämnden inlämna
sina till Konungens befallningshavande ställda ansökningar, åtföljda av betyg
om god frejd och uppgift å det ställe, där utskänkningen skulle idkas. I
sammanhang härmed skulle även till hugade spekulanter utbjudas de utskänkningsrättigheter
i stad, som magistraten, sedan stadsfullmäktige (resp.
allmän rådstuga) blivit hörda, fann skäligt låta i uppsagda, förverkade eller
eljest upphörda rättigheters ställe under näst följande försäljningsår utövas.
Alla ansökningar skulle på en gång av magistrat eller kommunalnämnd
överlämnas till Konungens befallningshavande och vara åtföljda av utlåtande
angående de sökandes personer och yttrande, huruvida med avseende på
tiden för utskänkningens bedrivande eller eljest några inskränkningar och
villkor ansågos nödiga. Konungens befallningshavande skulle därefter med -

dela sitt beslut och för den eller dem av de sökanden, vilkas ansökningar
biföllos, utfärda vederbörliga tillståndsbrev. I dem skulle utsättas den tid,
varunder och den trakt, inom vilken utskänkningen fick utövas, ävensom
de föreskrifter, som till god ordnings främjande kunde finnas för särskilda
fall nödiga. Över avslag ägde ingen rätt att föra klagan. Tillstånd kunde
ej av Konungens befallningshavande lämnas för längre tid eller å andra
eller flera utskänkningsställen, än i ovan stadgad ordning bestämts. Ombyte
av utskänkningsställe under den bestämda tiden fick ej ske med mindre
Konungens befallningshavande, efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande, därtill lämnade sitt bifall.

På liknande sätt, som förut gjorts med statens järnvägar, undantogs
genom kung!, kungörelsen den 31 december 1875 frän den allmänna förordningen
i viss mån utskänkningen vid restaurationerna vid enskilda järnvägar.
Det stadgades nämligen, att Konungens befallningshavande uppå
framställning av styrelse för enskild till persontrafik upplåten järnväg och
sedan vederbörande kommunalnämnd och kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
blivit hörda, ägde bestämma, om och för vilka tider utskänkning
skulle på landet inom området för station vid sådan järnväg äga rum, samt
med ledning av förordningens grunder, meddela och tillämpa de föreskrifter,
som kunde av Konungens befallningshavande anses erforderliga.

Uti dessa bestämmelser om förvärvande av ständig utskänkningsrätt
gjordes inga ändringar, förr än 1905 års försäljningsförordning utkom. Som
motiv för de både formella och reella ändringar, som proceduren för förvärvande
av allmän utskänkningsrätt då undergick, anfördes, att stadgandena i
1885 års förordning voro alltför omständliga och detaljerade samt jämväl otydliga.
Så utsädes ej klart, vad som skulle utgöra föremål för den prövning,
Konungens befallningshavande hade att verkställa, huruvida denna skulle
även omfatta ett bestämmande av den trakt, inom vilken varje utskänkningsrätt
finge utövas. Ej heller angåves med tydlighet omfånget av den yttranderätt,
som tillkomme de särskilda kommunala myndigheterna. Att på förhand
bestämma antalet utskänkningsrättigheter utan att man visste, om några
personer funnos villiga och lämpliga att övertaga dem, föreföll icke ändamålsenligt.
Det var på dessa och andra nedan angivna skäl, som maltdryckskommittén
omarbetade föreskrifterna, vilka sedermera ändrades av
Kungl. Maj:t och av Riksdagen. I den form, som de slutligen fingo, gälla
de ännu oförändrade.

Sålunda bestämdes:

1) »Att tillstånd att utskänka vin eller Öl meddelas av Konungens befallningshavande
för ett eller flera, dock högst tre kalenderår, där ej annorlunda
stadgas.» Bestämmelsen i 1885 års förordning om »för högst tre år»
hade ej sällan tillämpats så, att en rättighet meddelats att gälla för bestämd
tid, dock endast tills vidare, eller beviljats tills vidare men intill en viss tid -

Utskänkningen
vid
enskilda
järnvägars
stationer.

Rätt till utskänkning

enligt 1905
års förordning.

punkt. En rättighet, given för bestämd tid, borde också gälla intill utgången
av samma tid, för så vitt rörelsen bedrevs ordentligt. En sådan regel borde
lända till ökad trygghet för rörelsens innehavare och till fördel för den
konsumerande allmänheten. I likhet med vad som samtidigt skedde i brännvinsförsäljningsförordningen,
räknas kalenderåret såsom försäljningsår.

2) »Vill någon erhålla sådan utskänkningsrätt som ovan sägs, göre
därom före augusti månad näst före det år, varunder utskänkningen skall
börja, hos Konungens befallningshavande skriftlig ansökan med uppgift å
det ställe, där utskänkningen skall äga rum samt med bifogande av betyg
om god frejd.» Stadgandet, att ansökan skulle inlämnas till Konungens
befallningshavande tillkom, därför att Konungens befallningshavande var den
myndighet, som i sista hand skulle pröva den, och emedan därigenom borde
kunna vinnas trygghet emot försummelse av de oansvariga kommunala
myndigheterna på landet. För den sökande vore det heller ingen olägenhet
att med nuvarande kommunikationer direkt vända sig med sin ansökan
till Konungens befallningshavande, synnerligast som denna kunde insändas
med post. Prövning av ny utskänkningsrätts upplåtande kan således icke
förekomma i andra fall, än då någon person påkallar den genom ansökan
om tillstånd. Därigenom undveks den dubbla prövning, som förr skulle
verkställas av Konungens befallningshavande och de kommunala myndigheterna,
och man vann också den fördelen, att i allmänhet endast den, som
ville såsom näringsyrke driva utskänkningsrörelse, hade därtill nödigt kapital
och eljest vore lämplig, anmälde sig.

3) »Över ansökning, som rätteligen skett, inhämte Konungens befallningshavande,
sedan tiden för ansökningars ingivande utgått, utlåtanden i
stad av magistrat och stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga, samt å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa
utlåtanden böra innehålla bestämt till- eller avstyrkande med angivande
av skälen därför; och skall, därest ansökningen tillstyrkts av någondera
utav de kommunala myndigheter, som i ärendet hörts, magistrat eller kommunalnämnd
tillika lämna uppgift å de personer, vilka redan innehava rättighet
till rörelse av ifrågavarande slag, gällande för nästföljande år, och å
de ställen, där dessa personer bedriva sin rörelse, samt avgiva yttrande,
huruvida särskilda föreskrifter för utskänkningens bedrivande anses nödiga.»1

»Har ansökning blivit avstyrkt, i Stockholm av stadsfullmäktige och å
annan ort av båda de kommunala myndigheter, som i ärendet hörts, må densamma
ej bifallas.» Enligt förut gällande bestämmelser kunde den vetorätt,
som tillkom de kommunala myndigheterna, endast göras gällandé i fråga
om antalet utskänkningsrättigheter, men enligt 1905 års förordning kan den

1 I fråga om Stockholm ansågs det icke lämpligt att betunga magistraten med
handläggningen av hithörande ärenden, varför i särskilt moment undantag stadgades.

användas till att förhindra varje ifrågasatt utskänkningsrörelse, vare sig på
den grund att antalet sådana skulle bliva för stort eller emedan kommunen
saknade förtroende till sökandens person eller av vilken annan anledning
som helst. Med denna utsträckning av vetorätten följde också borttagandet
av stadgandet i 1885 års förordning, att sedan gjord framställning om inrättande
av nya utskänkningsställen ogillats, dylik fråga ej finge väckas
ånyo inom 3 års tid. Om nämligen en ansökan avstyrkts av de kommunala
myndigheterna och blivit avslagen på andra grunder än den, att antalet
rättigheter icke borde ökas utöver det förut varande, funnes intet skäl,
varför icke frågan kunde upptagas redan följande år. Att stifta ett särskilt
undantagsstadgande för sådana fall, där ansökan av nämnda anledning avstyrkts,
ansågs mindre lämpligt. Genom 1905 års förordning avskaffades
också de s. k. måltidsrättigheterna (= tillstånd att vid måltider åt spisande
gäster utskänka vin och Öl) på grund av den erfarenhet, som vunnits av
deras tillämpning i synnerhet i de större städerna. Och då Konungens befallningshavande
erhållit befogenhet att för samtliga utskänkningsrättigheter
föreskriva de inskränkande villkor för rörelsens utövande, som kunde anses
erforderliga, förefanns intet hinder att, där så ansågs lämpligt och möjlighet
funnes att övervaka förhållandena, vid beviljande av utskänkningsrättigheter
meddela sådana föreskrifter, att rättigheterna inskränktes endast till servering
vid måltid.

4) »Tillstånd att inom område för station vid statens järnvägar, ävensom
vid enskild, till persontrafik upplåten järnväg utskänka vin eller Öl må
lämnas, endast där utskänkningen för trafikens behov finnes erforderlig, och
till person, som prövas lämplig att förestå rörelsen. Sådant tillstånd meddelas
av Konungens befallningshavande på framställning av järnvägens styrelse
och efter det i annan stad än Stockholm magistrat samt å landet kommunalnämnd
och kommunalstämma blivit hörda. Ävenledes ma på styrelsens
framställning tillstånd till utskänkning av vin och Öl å sådan järnvägs
tåg meddelas av Konungens befallningshavande i det län, varest styrelsen
har sitt säte.» Kung!. Maj:t hade här föreslagit, att vid statens järnvägar
skulle Kungl. järnvägsstyrelsen meddela sådant tillstånd. Men Riksdagen
ansåg detta utgöra ett undantag från den i förslaget eljest genomförda principen,
att alla utskänkningsrättigheter, som voro avsedda att gälla för någon
längre tid, bleve prövade i samma ordning och att sålunda de kommunala
myndigheterna därvid erhöllo medbeslutanderätt.

Beträffande tillfälliga utskänkningsrättigheter stadgade 1874 års för- Tillfälliga
ordning, att vid hälsobrunn eller badort, på passagerarefartyg eller där värds- “tskänkhusrörelse
av annan anledning kunde komma i fråga att endast under någon Heter.''*
del av året utövas, kunde Konungens befallningshavande för bestämd tid,
kortare än år, meddela rättighet till utskänkning av vin och Öl, när vederbörande
därom gjort anmälan. Forum för ansökan, då det gällde passa -

gerarefartyg, var Konungens befallningshavande i det län, där rederiet hade
sitt säte. Vid dessa utskänkningsrättigheters utdelande behövde således ej
kommunala myndigheter höras, ej heller behövde utskänkningen ovillkorligen
vara förenad med matservering.

Utskänknin- Vid Riksdagarna 1891 och 1892 väcktes emellertid motioner om ingen
på skränkning i utskänkningen å passagerarefartyg, emedan den flerestädes
PaSfarStygarehade framkallat betänkliga missbruk, som ej kunnat av kommunalmyndigheterna
hämmas och försvårat ordningens upprätthållande. Vid ankomsten
av fartyg med utskänkningsrätt samlade sig stora skaror i syfte att å fartyget
förtära starka drycker, och huru väl en kommun i övrigt sökt ordna
utskänkningen, kunde den dock icke frigöra sig från dessa »ambulatoriska
krogar». 1892 års riksdag ansåg det vara av behovet påkallat, att samma
inskränkningar, som genom kungl. förordningen den 31 december 1891
stadgats för utskänkning av brännvin å passagerarefartyg, borde jämväl
gälla för utskänkning av vin och maltdrycker, och anhöll, att förordningen
måtte omarbetas i enlighet därmed. Genom kungl. kungörelsen den 2 juni
1893 infördes också den bestämmelsen, att utskänkning av vin och maltdrycker
å passagerarefartyg endast fick äga rum till förtäring ombord å
fartyget och, under det detta låg i hamn eller vid land, endast till besättningen
och till dem, som i fartygets restaurationslokal intogo måltid. Rättighet
till sådan utskänkning söktes hos Konungens befallningshavande i
det län, där rederiet hade sitt säte, vilken myndighet ock ägde föreskriva
de inskränkningar, som kunde finnas erforderliga. Uti dessa bestämmelser
har sedermera ingen ändring vidtagits.

Tillfälliga Angående utskänkningen vid hälsobrunn, badort eller annan kurort

rättigheter föreskrev 1905 års förordning, att sådan rättighet kunde på därom gjord
drs8förord- ansökan meddelas av Konungens befallningshavande, sedan vederbörande
ning. kommunalstyrelse lämnats tillfälle att yttra sig, för kortare tid än ett år men
blott till spisande gäster vid måltider. Bestämmelsen om att kommunalstyrelse
skulle lämnas tillfälle att yttra sig och att utskänkningen endast fick
ske till spisande gäster vid måltider, infördes av Riksdagen för att få överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i förordningen angående försäljning
av brännvin.

Ett särskilt moment i hithörande paragraf i 1905 års förordning föreskrev,
att där i annat fall än vid hälsobrunn, badort, annan kurort eller å
passagerarefartyg utskänkningsrörelse kunde komma i fråga att under endast
någon del av året utövas, kunde för kortare tid än år rättighet därtill meddelas
av Konungens befallningshavande på därom av vederbörande gjord
ansökan.

Utskänk- Förordningen av 1905 talar emellertid om ännu ett slags tillfälliga rät ningsrätt

tigheter, vars bestämmelser förts under rubriken »utskänkningsrätt vid beV^ stämt tillfälle». Denna torde med visshet kunna härledas ur 1866 års stad -

gande om viss utskänkningsrätt vid marknad, varmed genom 1871 ars
kungörelse likställdes kungjord allmän torgdag och vapenövningsmöte å
landet. 1874 års förordning preciserade bestämmelserna så, att vid marknad
och kungjord allmän torgdag, i stad eller å landet, samt vid läger eller
annat vapenövningsmöte å landet, där trupp var för flera dagar sammandragen,
fick utskänkning av vin och maltdrycker icke idkas av annan än å
stället bosatt person, som till dylik utskänkning eller försäljning därstädes
eljest var berättigad, med mindre Konungens befallningshavande lämnat
tillstånd till utskänkningen. Sådant fick, vad angår läger och annat vapenövningsmöte,
meddelas endast på framställning av vederbörande militärchef.
Uti kungl. kungörelsen den 30 november 1876 utbyttes uttrycket »läger
eller annat vapenövningsmöte å landet, där trupp är för flera dagar sammandragen»
mot orden »läger eller annat vapenövningsmöte», varjämte det
ovan angivna stadgandet utsträcktes till mönstring, ting, auktion eller annan
till folksamling föranledande förrättning å landet.

Sådan som bestämmelsen formulerats i 1876 års kungörelse, kvarstod
den som lag till 1905. Men redan 1897 hade vid Riksdagen motion väckts
om inskränkning i vin- och ölutskänkningen vid vapenövningsmöten, utan
att den föranledde till någon åtgärd. Sedan frågan åter varit före vid Riksdagarna
1900 och 1901, beslöt 1902 års Riksdag att hos Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande, huruvida ej i marketenteri
å lägerplats, där värnepliktige undergingo vapenövning, utskänkning av
vin, Öl och porter, där den ej skedde i sammanhang med värdshusrörelse
vid måltider till spisande gäster, kunde undvaras och därför böra förbjudas
samt, om det skulle visa sig, att så ej kunde ske och hinder för dylikt beslut
mötte, huruvida ej utskänkning å dessa platser av vin- och maltdrycker
lämpligen kunde inskränkas.1 Sedan såväl länsstyrelserna som åtskilliga
militära myndigheter yttrat sig över denna hemställan, utfärdade Kungl.
Maj:t i kommandoväg tvenne förordningar den 23 januari 1903 varigenom
utskänkningen av vin och porter helt och hållet förbjöds och utskänkningen
av Öl å övningsplatser och kasernområden blott fick ske vid
tiderna för manskapets middags- och aftonmåltider under en och en halvtimma
vardera gången, tiden för måltiden däri inbegripen, och detta endast
till förtäring på stället glas- eller muggvis åt personer tillhörande vederbörligt
regemente. Regementschefen ägde dock föreskriva de ytterligare inskränkningar,
som av omständigheterna påkallades eller pa grund av särskild
anledning undantagsvis meddela tillstånd till vidsträcktare utskänkning.
Vid marketenterierna å flottans och kustartilleriets förläggningsorter inskränktes
i viss mån också ölutskänkningen.

1 Även vid antagandet av 1901 års härordning framhölls som önskemål, att utskänkningen
av rusdrycker inom kasernomräden och mötesplatser, så långt möjligt vore,
inskränktes.

Vin- och ölutskänkning

på lägerplatserna.

Inskränkning
i rätten
att vid bestämt
tillfälle
utskänka
vin
och Öl.

Tillstånds bevis.

Då dessa inskränkningar ur nykterhetssynpunkt icke ansågos tillfyllestgörande,
väcktes vid 1903 och 1904 års Riksdagar motion, att förbud måtte
utfärdas mot all ölutskänkning å arméns lägerplatser ävensom inom arméns,
flottans och kustartilleriets lägerområden. Sistnämnda år biföll Riksdagen
densamma och framhöll i sin skrivelse därom, att borttagandet av
ölutskänkningen från lägerplatser och kasernområden utgjorde ett allvarligt
önskemål och ett bestämt krav av en överväldigande folkopinion inom
landet. Dess trängande beskaffenhet tålte intet uppskov, om ej missnöjet
med den dåvarande ordningen skulle övergå på själva försvarssaken. Härtill
kom, att ett dagligt användande av Öl icke borde intränga i alla hem,
så att ölet blev en för hela folket verklig nödvändighetsvara, vilket skulle
bli en följd, om de värnpliktiga under de långvariga vapenövningarna förleddes
att dagligen förtära Öl och såmedelst förvärva en dem hela livet åtföljande
vana, som även om den ej bleve fördärvbringande, likväl medförde
utgifter, som kunde sparas för nyttigare ändamål. På grund av denna Riksdagens
bestämt uttalade önskan och då en bestämmelse i sådant syfte
komme att medföra övervägande goda verkningar, infördes i 1905 års
förordning förbud icke blott mot Öl- utan även vinförsäljning inom läger,
kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet
område.

Den nämnda bestämmelsen, sådan som den formulerats i 1876 års
kungörelse, om viss utskänkning vid marknad, torgdag, ting, auktion eller
annan till folksamling ledande förrättning å landet ansågs av maltdryckskommittén
ytterst svår att tolka och i praktiken vara utan någon som helst
betydelse. Därför inskränktes den av kommittén, liksom i Kungl. Maj:ts
förslag till endast auktion eller annat bestämt tillfälle. Men Riksdagen ansåg,
att orden »auktion eller annat» borde utgå, en ändring, som visserligen
icke innebure, att utskänkning icke skulle få äga rum vid auktioner
men varigenom dock undvekes, att dylika förrättningar särskilt påpekades
såsom de tillfällen, då utskänkning skulle kunna ifrågakomma. Numera
lyder den nämnda paragrafen sålunda: »Konungens befallningshavande äge
jämväl att, därest sådant finnes vara nödigt, på gjord ansökning lämna tillstånd
att vid bestämt tillfälle utskänka vin eller Öl».

Vid utfärdandet av de tillstånd, som enligt 1905 års förordning skola
meddelas för rättighet att utskänka liksom att försälja vin och Öl, äger
Konungens befallningshavande därvid eller sedermera under rörelsens utövande
stadga de inskränkningar, som kunna anses erforderliga. Då tillstånd
till annan försäljningsrätt meddelas än den, som avser ett, två eller
högst tre kalenderår eller för bestämt tillfälle, skall tillståndet gälla endast
tillsvidare och så länge Konungens befallningshavande ej finner skäl att
återkalla det. Över beslut, varigenom tills vidare meddelat tillstånd återkallas,
får klagan ej föras. Då försäljningsrättighet beviljas, skall tillstånds -

bevis utfärdas med angivande däri av det lagrum, varå tillståndet grundar
sig, samt varest och för vilken tid rättigheten får begagnas. Däri skola
även utsättas de inskränkningar i rörelsens utövande, som vid tillståndets
meddelande föreskrivits. Underrättelse om dess utfärdande skall, med undantag
för iskänkning å järnvägståg eller passagerarefartyg, av Konungens
befallningshavande lämnas till magistraten (utom i Stockholm) eller kommunalnämnd
och länsman.

I olikhet mot vad förhållandet är inom brännvinslagstiftningen, äger
ingen, som erhållit tillstånd till en utskänknings- eller annan försäljningsrättighet
med vin eller maltdrycker, i något fall överlata den pa annan person.
I överensstämmelse därmed har också försäljningsrätten upphört i och
med innehavarens frånfälle. Vid utarbetandet av 1905 års försäljningsförordning
ansågs det emellertid, att ett dylikt förhållande kunde medföra avsevärd
förlust för den avlidnes stärbhusdelägare och stundom även bereda
allmänheten stor olägenhet i följd av det dröjsmål, som kunde uppstå, innan
ny rättighet hann anskaffas. På den grund infördes i 1905 års förordning
en del bestämmelser om stärbhusdelägares försäljningsrätt, vid vilkas uppgörande
motsvarande stadganden i brännvinsförsäljningsförordningen tjänade
till ledning. Sålunda bestämdes, att om den avled, som efter meddelat tillstånd
utövade utskänkning eller annan försäljning av vin eller Öl, kunde
rörelsen för stärbhusdelägarnas räkning fortsättas, därest tillståndet avsåg
bestämd tid, intill utgången av densamma, och, därest tillståndet gällde
endast tillsvidare, till dess tre månader förflutit efter dödsfallet. Som synes,
förete dessa bestämmelser en del olikheter mot motsvarande i brännvinsförsäljningsförordningen.
Det ansågs nämligen oegentligt, att en rättighet,
som beviljats för tre år, ovillkorligen skulle upphöra redan vid slutet av det
försäljningsår, under vilket innehavaren avlede, då de för dylik längre tid
beviljade rättigheterna i regel fordrade ganska stora anordningar och ej obetydligt
kapital. En tills vidare beviljad rättighet, vartill ingen motsvarighet
fanns i brännvinsförsäljningsförordningen, kunde ju när som helst indragas.
Man ansåg dock billigt, att rörelsen skulle kunna fortgå någon tid, för att
stärbhusdelägarna efter tagen del av dödsboets ställning skulle kunna besluta
sig för, om någon av dem ville för egen del söka tillstånd till utövande
av dylik rörelse. Som villkor för denna stärbhusdelägares fortsatta
försäljning, bestämdes, att de inom en månad efter dödsfallet skulle därom
göra anmälan hos Konungens befallningshavande samt tillika uppgiva den
person, som antagits att förestå försäljningen. Om sådan anmälan ej gjordes
inom föreskriven tid eller den till föreståndare antagne icke prövades därtill
lämplig, ansågs försäljningsrätten hava upphört den dag, da tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan meddelades. Om sådant
besluts meddelande till resp. myndigheter gällde, vad som stadgats
för tillstånds meddelande.

Stärbhusdelägarcs

fortsatta utskänknirgsrätt.

100

Gästgivares

försäljnings rätt.

5. Rättigheter som utövas utan särskilt tillstånd.

Förutom de nu avhandlade försäljnings- och utskänkningsrättigheter
med särskilt tillstånd, upptages i de olika förordningarna en del rättigheter,
att sälja vin och Öl, som fingo utövas utan tillstånd. Som nämnts, ställdes
redan i 1866 års förordning gästgivare utanför förordningens tillämpning.

1 kungl. kungörelsen den 22 augusti 1871 gjordes ett förklarande tillägg,
att förordningen icke hade tillämpning å gästgivare vid dem i sådan egenskap
tillkommande försäljningsrätt. Med samma ordalag undantogos gästgivares
försäljningsrätt från tillämpningen av 1874 och 1885 års förordningar.
Den rätt och plikt att förse resande med maltdrycker, som enligt
1734 års lag och den samma år utgivna gästgiveriordningen var förenad
med gästgiverihållningen, var således icke underkastad de bestämmelser,
som gällde för annan dryckesförsäljning. Dessa stadganden upphävdes
genom 1878 års skjutsstadga1, enligt vilken gästgivare och skjutsstationsföreståndare,
under vissa förutsättningar i gästgiverihållningen, ägde att vid
eller utom måltider till vägfarande utskänka maltdrycker men icke vin, en
rätt som förut tillkommit gästgivare. Konungens befallningshavande ägde
dock befogenhet att förbjuda sådan försäljning, om oordning förekom därvid.
Någon ansvarsbestämmelse för det fall, att gästgivare överträdde sin
utskänkningsrätt, fanns icke i skjutsstadgan, men han var i sådant fall underkastad
de stadganden för dryckesförsäljningen, som gällde för en var annan,
vilket emellertid vid tillämpningen föranledde stora svårigheter.

För undanrödjande av dessa svårigheter i lagskipningen föreslogo maltdryckskommitterade
och sedermera även Kungl. Maj:t i sin proposition till
Riksdagen 1905, att även den rätt till utskänkning av maltdrycker, som
tillkom gästgivare eller skjutsstationsföreståndare som sådan, skulle intagas
i den allmänna förordningen om maltdryckshandel, detta för att få överensstämmelse
med vad som skett i fråga om brännvin. Riksdagen ansåg dock,
att skjutsstationsföreståndares utskänkningsrätt utan särskilt tillstånd borde
helt och hållet bortfalla. Ty mellan gästgiverier och skjutsstationer förefanns
den grundväsentliga åtskillnad, att de förra voro skyldiga att lämna
resande härbärge och förplägning, varemot ett sådant åliggande icke gällde
för skjutsstationerna. Denna olikhet borde även vara normerande för rätten
att utan särskilt tillstånd utskänka Öl, så att skyldigheten att lämna resande
härbärge och förplägning motsvarades av rätt men icke skyldighet att till
dem servera Öl. På den grund borde också utskänkningen av Öl endast få
äga rum till resande vid deras måltider.

1 Enligt denna skulle skjutsanstalterna vara antingen gästgiverier med skyldighet
att lämna resande härberge och förplägning eller skjutsstationer utan sådan skyldighet,
beroende på överstäthållarämbetets och Konungens befallningshavandes bestämmelse.

101

Uti 1905 års förordning blev också denna gästgivares rätt att utan
särskilt tillstånd utskänka Öl i samband med servering av mat så preciserad.
I vilket fall denna rätt övergick till skjutsentreprenör, därom bestämde kungl.
stadgan angående skjutsväsendet. Samma dag som 1905 års förordning
utkom, utfärdades en kungl. kungörelse om vissa ändringar i stadgan angående
skjutsväsendet. I dess § 28 heter det: »Därest vid entreprenadauktion
å skjutsningen vid gästgiveri å landet denna varder av annan än
gästgivaren övertagen men gästgiverihållningen icke tillika på entreprenören
överlåtes, vare gästgivaren fortfarande bibehållen vid den rättighet till utskänkning
av maltdrycker, som enligt gällande förordningar om försäljning
av sådana drycker honom tillkommer. Varder åter gästgiverihållningen i
sammanhang med skjutsningen för den period, entreprenaden omfattar, pa
entreprenören överlåten och till den av honom erbjudna lägenhet förflyttad,
må gästgivarén under tiden icke utöva ifrågavarande försäljningsrättighet,
utan kommer densamma att i förening med gästgiverihållningen för nämnda
tid på entreprenören övergå.» Dessa bestämmelser supplerades av en förordning
av den 16 februari 1906, som innehåller övergångsbestämmelser
rörande denna skjutsentreprenörs rätt till utskänkning av maltdrycker.

Förutom gästgivare undantogos också från tillämpningen av 1866 års
förordning de, som utom hus vare sig medelst kringbärande eller från bord
eller eljest i mindre omfattning idkade försäljning av icke spirituösa drycker
utom vin. Vad detta innebar, och hur stadgandet genom 1871 och 1873
års förordningar något kringskars, har redan framhållits. 1874 års förordning
preciserade denna rättighet sålunda, att förordningen i allmänhet icke ägde
tillämpning på dem, som utomhus i ringa1 omfattning vare sig medelst
kringbärande eller från bord eller eljest idkade försäljning av maltdrycker
eller andra icke spirituösa drycker. Dock fick sådan försäljning, vid bot
av 5 till 20 kr., icke å landet vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger
eller annat vapenövningsmöte utövas av annan än den, som var å stället
bosatt eller av Konungens befallningshavande fått för dessa tillfällen särskild
utskänknings- och försäljningsrätt-. Denna försäljning »i ringa omfattning
utomhus» kunde vid ovannämnda tillfällen, om oordningar förekommo
och de fortforo oaktat skedd erinran från tjänstgörande kronobetjänt,
av denne omedelbarligen förbjudas eller, om förhållandet sådant påkallade,
dess fortsättande vid tillfället förhindras. 1876 års kungörelse gjorde häri
den ändringen, att straffsatsens maximum höjdes till 30 kr. och att mönstring,
ting, auktion eller annan till folksamling föranledande förrättning
likställdes med marknad, kungjord allmän torgdag, läger eller annat vapenövningsmöte.
1 2

Försäljning
från bord
eller eljest i
mindre omfattning.

1 Ordet i förordningen tryckt med »fet» stil.

2 Jfr härom s. 96—97.

102

Andra rättigheter
utan
tillstånd.

För att närmare begränsa omfånget av denna undantagsbestämmelse
och utmärka, att därunder icke kunde hänföras försäljning genom varans
kringförande medelst häst och åkdon, utbyttes i 1891 års kungörelse orden
»eller eljest» mot orden »eller på annat dylikt sätt». Rätten att vid marknader
och andra tillfällen av folksamlingar omedelbarligen förbjuda och
förhindra dylik försäljning utsträcktes jämväl i enlighet med kungörelsens
anda till stads icke planlagda område. Därjämte tillädes orden »eller då
eljest större folksamling äger rum», till de tillfällen, då sagda rätt finge
utövas. Förbudet skulle meddelas, om oordningarna fortforo oaktat skedd
erinran från krono- och polisbetjäningen, av kronobetjänt på landet och
polismyndighet i stad.

När 1905 års förordning utfärdades, borttogs ur den rätten att idka
utskänkning av maltdrycker utomhus i ringa omfattning. På de flesta orter
inom landet hade den rättigheten, som väl avsett att giva ett tillfälligt försörjningsmedel
åt särskilt äldre kvinnor, fallit i glömska eller eljest upphört
att användas. Och där den ännu utövades, hade på åtskilliga ställen stora
olägenheter därav yppat sig, då till följd av tänjbarheten i uttrycket »ringa
omfattning» det förekommit, att utskänkningen, även då den i själva verket
bedrivits i ganska stor omfattning, ej kunnat beivras. Det var på dessa
skäl, som denna gamla rättighet uteslöts.

Huru den nästan oinskränkta försäljningsrätt, som tillverkare av vin
och maltdrycker från början ägde, under årens lopp inskränkts, har redan
på annat ställe behandlats.

Övriga rättigheter att utan tillstånd försälja vin och maltdrycker voro
så att säga beroende på de olika förordningarnas natur. Så stadgade 1874
års förordning, att den, som förvärvat rättighet till utskänkning av brännvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, var ock berättigad
att utan särskilt tillstånd försälja vin och maltdrycker att på stället förtäras.
Vunnen rättighet att till förtäring på stället sälja vin innefattade även befogenhet
att på enahanda sätt till salu hålla maltdrycker. Dessa båda rättigheter
upptagas jämväl i 1885 års förordning, där en ny tillkom. Ty rättighet
att på landet idka försäljning av vin för avhämtning till mindre belopp
än 10 liter tillkom utan särskilt tillstånd den, som förvärvat rätt till minuthandel
med eller utskänkning av brännvin eller till sådan utskänkning av vin,
som icke ägde rum i samband med världshusrörelse. Då genom kungl.
kungörelsen av den 2 juni 1893 maltdryckerna i fråga om försäljning till
avhämtning blevo likställda med vin, ändrades sistnämnda bestämmelse
därhän, att rättighet att på landet idka försäljning av vin eller maltdrycker
för avhämtning till mindre belopp än 10 liter utan särskilt tillstånd fick
utövas av den, som förvärvat rätt till minuthandel med eller utskänkning
av brännvin eller till sådan utskänkning av vin, som icke skedde i samband
med världshusrörelse. Förvärvad rättighet att utan samband med värdshus -

103

rörelse utskänka maltdrycker medförde behörighet att utan särskilt tillstånd
å landet för avhämtning försälja dylika drycker till mindre belopp än
10 liter.

1905 års förordning stadgar i detta hänseende, att utskänkning av vin
och Öl får utan särskilt tillstånd utövas av den, som äger rätt till brännvinsutskänkning,
dock endast där sistnämnda utskänkning bedrives. Däremot
medför numera icke vunnen rättighet att utskänka vin rätt till maltdrycksutskänkning.
Stadgandet härom i 1885 års förordning hade tillkommit, då
handeln med vin varit bunden vid strängare restriktioner än handeln med
maltdrycker. Då vin och maltdrycker i 1905 års förordning likställdes, syntes
det olämpligt att bibehålla ett sådant stadgande, särskilt som det i de
större städerna nog emellanåt kunde förekomma, att personer önskade förvärva
sig rätt till utskänkning av vin utan att därmed förena utskänkning av
maltdrycker. Vidare får den, som i sitt hem mot betalning mottager gäster till
bespisning vid slutet bord, om avtal om bespisning träffats för en tid av minst
en vecka, utan särskilt tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl.
Enligt 1885 års förordning fick den, som i sitt hem mottog en annan till inackordering,
icke utan att söka och erhålla särskilt tillstånd till utskänkning, till
sin gäst vid måltiderna lämna Öl eller andra maltdrycker, som vid maltiden
förtärdes av familjen i övrigt. Då ett sådant stadgande vore orimligt och
till på köpet sällan efterlevdes, infördes ett uttryckligt medgivande härtill
i 1905 års förordning. Till förekommande av missbruk äger emellertid
Konungens befallningshavande befogenhet att i fall utskänkningen befinnes
ske i större omfattning eller på annat sätt än som avses, förbjuda dess
fortsättande.

Försäljning till avhämtning av vin eller Öl får enligt 1905 års förordning
utan särskilt tillstånd utövas, utom av tillverkare å tillverkningsstället
i fråga om därstädes tillverkade drycker, av den, som äger rätt till utminutering
av brännvin, å försäljningsstället beträffande såväl vin som Öl, och av
den, som förvärvat tillstånd enligt förordningens föreskrifter att utöva
utskänkning av vin och Öl, å utskänkningsstället i fråga om de drycker,
meddelat tillstånd avser. Att den, som ägde rätt till utminutering av brännvin,
även borde på utminuteringsstället få sälja de mindre alkoholhaltiga
dryckerna, var självklart. Och de, som under bestämd tid erhållit rättighet
att idka utskänkning av vin eller maltdrycker, borde även få sälja vin och
maltdrycker till avhämtning. Enligt 1885 års förordning voro även innehavare
av brännvinsutskänkningsrättigheter berättigade att till avhämtning
sälja vin och maltdrycker, men då de enligt den samtidigt antagna brännvinsförsäljningsförordningen
ej längre ägde rätt att sälja brännvin till avhämtning,
fråntogs dem också rätten att till avhämtning sälja andra alkoholhaltiga
drycker.

Rätt till försäljning
till
avhämtning.

104

Privilegierade
rättigheter.

Personliga

kvalifika tioner.

Förbud mot
iskänkning
i öppen handelsbod.

Det finnes emellertid ännu ett slag av utskänkningsrättigheter, som
utövas utan särskilt tillstånd. Man skulle kanske, i likhet med vad som
skett i fråga om likartade brännvinsutskänkningsrättigheter, kunna kalla
dem privilegierade. Förhållandet är nämligen, att före 1874 års förordning
meddelade rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker genom densamma
icke blevo upphävda. Sedan 1885 års förordning utkommit, förklarade
Kung!. Maj:t den 2 april 1886 på förfrågan, att med förordningen
icke avsåges att upphäva förut i laga ordning förvärvade rättigheter att till
förtäring på stället sälja icke spirituösa drycker. Vid utfärdandet av 1905
års förordning, hölls det billigt, att dessa rättigheter icke borde omintetgöras
genom en ny författning, då de ahsågos hava blivit beviljade för
innehavarens livstid.

(i. Restriktiva bestämmelser.

Undersöker man de olika förordningarnas restriktiva bestämmelser
allmänna såväl som särskilda, skall man snart finna, huru de under årens
lopp allt mera utvecklats och skärpts, därvid brännvinsförsäljningsförordningen
fått tjäna som förebild. God frejd har ända sedan 1874 varit ett oundgängligt
villkor för erhållande av tillstånd till försäljning av vin och Öl.1
Några andra personliga kvalifikationer ha däremot aldrig uppställts. Men
vid utfärdandet av 1905 års förordning ansågs det icke lämpligt, att den
ämbets- eller tjänsteman erhöll tillstånd, som till följd av sin befattning
kunde komma att deltaga i beslut angående tillverkning och försäljning av
vin eller maltdrycker eller däröver utöva tillsyn. Och för att syftet med den
då lagstadgade åtskillnaden mellan svagdricka och övriga maltdrycker icke
alltför lätt skulle kunna kringgås, stadgades, att personer, som idkade tillverkning
i skattefritt bryggeri (av svagdricka), icke skulle kunna få tillstånd
att sälja maltdrycker, dock med det undantag likväl, att om någon tillika
bedrev tillverkning i skattepliktigt bryggeri, fick han å tillverkningsstället
försälja egna tillverkningar.

I fråga om tillstånd till utskänkning föreskrev redan 1874 års förordning,
att den, som idkade handel i öppen salubod, ej fick till förtäring på
stället sälja vin eller maltdrycker, emedan det vore otvivelaktigt, att en sådan
handlande icke kunde med erforderlig omsorg och uppmärksamhet samtidigt
till förtäring på stället tillhandahålla allmänheten rusgivande drycker.
Uti 1905 års förordning ändrades bestämmelsen därhän, att tillstånd till
utskänkning av vin eller Öl icke fick meddelas åt den, som inom den kom 1

För de rättigheter, som utövades utan tillstånd, fanns intet stadgat. Om sålunda
innehavare av en försäljningsrättighet, tillkommen före 1874, miste sin goda frejd, kunde
han likväl fortfarande fortsätta försäljningen.

105

mun, där utskänkningsrättigheten skulle utövas, i öppen bod idkade handel
med annat än matvaror. Genom en sådan formulering kom förbudet
icke blott att omfatta tillfälliga rättigheter, vartill hinder förut icke förefunnits,
utan man medgav även en handlande att jämväl hålla utskänkningsrörelse,
om blott denna bedrevs på sådant avstånd från handeln, d. v. s. inom
annan kommun, att den förra ej kunde tjäna allenast till eu uppmuntran
för den senare. Vidare bereddes därigenom möjlighet för den, som idkade
handel i öppen bod med matvaror även till förtäring på stället, att erhålla
rättighet till servering av vin eller maltdrycker i sammanhang med matserveringen.
Eljest skulle ju ej eu sockerbagare kunna få i sin butik servera
vin, ej heller eu charkuterihandlare Öl till de varor, som förtärdes pa
stället. I sammanhang med denna bestämmelse stadgade 1905 års förordning,
att om någon, som redan erhållit rätt till utskänkning, inom den
kommun, där utskänkningsrätten fick utövas, öppnade handel i öppen bod,
ansågs det sålunda meddelade tillståndet till utskänkning hava förfallit. I
sådant fall borde ny ansökan göras, för att myndigheterna under de sålunda
ändrade förhållandena skulle sättas i tillfälle att pröva, huruvida rätt till utskänkning
borde medgivas eller ej.

Redan 1874 års förordning stadgade, att den, som annorlunda än vid
måltid åt spisande gäster utborgade vin eller maltdrycker att å stället förtäras,
ej var berättigad att därför utsöka betalning, detta för att förekomma
slöseri och skuldsättning. Stadgandet gäller oförändrat ännu. Däremot
infördes i 1905 års förordning bland de allmänna bestämmelserna tvenne
nya stadganden. Enligt det ena blef, i enlighet med vad som stadgades
för brännvin, byteshandel med vin eller Öl ansedd lika med försäljning av
dylika drycker. 1 det andra förbjöds saluhållandet av vin eller Öl, som var
försatt med något för hälsan skadligt ämne eller med sackarin. 1 förordningen
om tillverkning av maltdrycket stadgades förbud mot användningen
av sackarin, vilket föranletts därav, att sackarin i viss män kunde ersätta
malt och för att de i handeln tillgängliga maltdryckerna skulle vara oförfalskade.
Detta mål ernåddes emellertid endast ofullständigt, om sackarin
kunde tillsättas, sedan drycken utlämnats frän bryggeriet, varför detta
omöjliggjordes genom ovannämnda bestämmelse.

Bland de särskilt restriktiva bestämmelser, vilka i nu gällande förordning
sammanförts under rubriken ordningsföreskrifter, märkas först och
främst bestämmelserna om försäljningslokal. Dylika funnos icke förr än i
1905 års förordning, dit de infördes från brännvinsförsäljningsförordningen.
Sålunda skall försäljningsställe vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.
De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa och luftiga,
hava eu i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hällas
i ordentligt skick. Dessa senare bestämmelser inskränktes till utskänkningsrörelse,
enär annan försäljning än utskänkning kunde vara förenad med

Förbud mot
utsökning,
byteshandel,
användande
av sackarin.

Bestämmelser
och försäljningslokal
och
försäljningsställe.

106

Försäljningstider.

annan handel. Innan utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits för ett
eller flera, dock högst tre kalenderår, får börjas, skall besiktning hållas ä
den lägenhet, där rörelsen skall drivas, i stad av stadsfiskal och på landet
av kronobetjänt jämte två personer, utsedda i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.
Besiktningsmännen skola utfärda bevis därom, att ovan nämnda föreskrifter
blivit uppfyllda. Denna procedur skall iakttagas varje gång försäljningsställe
ombytes.

Förordningen av 1874 stadgade, att ombyte av utskänkningsställe ej
fick ske under den tid, för vilken utskänkningsrätt var förlänad, med mindre
Konungens befallningshavande, efter vederbörande magistrats eller kommunalnämnds
hörande, därtill lämnat sitt bifall. Så preciserades bestämmelsen
även i 1885 års förordning. Men då genom densamma infördes särskilda
tillståndsbevis för den, som, utan att därtill vara berättigad, ville på landet
idka försäljning av vin för avhämtning i mindre belopp än tio liter, stadgades
också, att vad som var föreskrivet för erhållande av sådant tillstånd,
skulle iakttagas varje gång försäljningsställe ombyttes. Genom 1893 års
kungörelse kom detta stadgande att gälla även vid ombyte av försäljningsställe,
där maltdrycker höllos till salu för avhämtning i mindre belopp än
tio liter. Dessa bestämmelser samnianslogos i 1905 års förordning till en
paragraf med följande lydelse. »Ombyte av försäljningsställe må ej ske
med mindre den myndighet, som meddelat tillstånd till försäljningen, därtill
giver sitt bifall; skolande dessförinnan tillfälle att sig i ärendet yttra
lämnas samma myndigheter, som blivit hörda över ansökningen till ifrågavarande
försäljningsrättighet.»

Som redan framhållits, infördes i 1866 års förordning den bestämmelsen
om försäljningstid, att utskänkning av vin och maltdrycker icke fick äga
rum mellan 10 på kvällen och 5 på morgonen med rätt dock för Konungens
befallningshavande att, där omständigheterna så fordrade, efter kommunalstämmas
och magistrats hörande inskränka eller utsträcka försäljningstiden.
Sådan försäljning var icke heller tillåten å sön- eller helgdagar, under det
allmän gudstjänst hölls i församlingens kyrka. Denna senare bestämmelse
gäller ännu oförändrad. Uti den förra gjorde 1874 års förordning den
ändring, att någon öppningstid på morgonen icke fixerades och att
Konungens befallningshavande icke behövde höra kommunalstämma eller
magistrat vid utskänkningstidens inskränkning eller utsträckning. 1885 års
förordning ändrade icke dessa stadganden. Icke heller infördes i densamma
någon föreskrift om den tid, under vilken annan försäljning än
utskänkning finge bedrivas. På grund därav väcktes vid 1897 års riksdag
en motion, i vilken bl. a. anfördes, att försäljningen av vin och maltdrycker
till avhämtning i stad visat sig lätt leda till oordningar och främja dryckenskap.
Genom en sådan försäljning fick den mindre ordentliga befolkningen

107

tillfälle att under sön- och helgdagar samt på kvällarna, då brännvinsutskänkningsställena
voro stängda, från vissa till och med nattetid öppna ölförsäljningsställen
inköpa buteljerat Öl, som sedermera förtärdes vanligen på
någon närbelägen, öppen plats. Riksdagen anhöll också i en skrivelse om
sådana ändringar i 1885 års förordning, att i stad dels försäljning i bod1
av vin och maltdrycker till avhämtning icke finge äga rum å sabbatstid och
dels Konungens befallningshavande berättigas att på framställning av
kommunalmyndighet eller efter dess hörande förbjuda försäljning i bod av
vin och maltdrycker till avhämtning under viss tid av dygnet, vilken tid
kunde bestämmas olika för olika stadsdelar. När 1905 års förordning
utkom stadgades där, att vin eller Öl icke fick å utskänknings- eller annat
försäljningsställe försäljas senare å dag än kl. 10 på aftonen i stad och
klockan 8 å landet. En tidigare stängningstid på landet ansågs lämplig,
särskilt emedan därigenom stadgandena kommo i överensstämmelse med
vad som gällde angående utskänkning av brännvin. Dock fick Konungens
befallningshavande befogenhet, att där särskilda omständigheter föranledde
behov av försäljningstidens inskränkning eller utsträckning, därom förordna.
Under sön- och helgdagar, då utskänkning som sagt icke var tillåten under
allmän gudstjänst, fick annan försäljning eller försändning av vin eller Öl,
med undantag av försändning till restauratör å passagerarefartyg, icke äga
rum å landet samt i stad bedrivas allenast till kl. 10 f. m. Man tillät
i stad så lång tid som erfordrades, för att familjer skulle kunna, vilket
särskilt vore brukligt bland de mindre bemedlade, på morgonen inköpa
sitt dagsbehov av mat och drycker. Från dessa bestämmelser om försäljningstider
gjordes dock undantag för utskänkning å gästgiveri, inackordering
i hem vid slutet bord och för den utskänkningsrörelse, som
bedrevs å järnvägsstationer och passagerarefartyg, för vilka arter av utskänkning
på grund av särskilda omständigheter några tidsbestämmelser ej rätt
väl kunde stadgas.

Tvenne nya restriktiva stadganden, hämtade från brännvinsförsäljningsförordningen,
infördes i 1905 års förordning. Genom det ena förbjöds allt
utlämnande från försäljningsställe av vin och Öl på de tider, dä försäljningen
ej var tillåten. Vidare förbjöds att, då utskänkning ej var tillåten, låta
vin eller Öl förtäras å utskänkningsstället.

Att vin och maltdrycker icke fick å utskänkningsställe utlämnas till
den, som synbarligen var överlastad, ej heller minderårig, var en nyhet, som
infördes i 1874 års förordning. Härutinnan gjordes 1905 den ändringen,
att uttrycket »synbarligen överlastad» utbyttes med ordet »rusig», i syfte
att därmed utmärka en ringare grad av berusning, än vad som betecknades

1 1 följd av stadgandena i kap. 7 § 3 i strafflagen finge vanliga handelsbodar ej
hållas öppna å sabbatstid. Det var således endast i matvarubodar eller å ölförsäljningsställen,
som vin eller maltdrycker finge i bod försäljas till avhämtning.

Förbud mot
utlämning i
vissa fall
m. in

108

med det förra uttryckssättet, och ordet »utskänkningsställe» mot »försäljningsställe»,
en skärpning, som tillkom på grund av Riksdagens hemställan.
Vidare bestämdes åldersgränsen för minderårig, till vilken vin eller
Öl icke fick å försäljningsstället utlämnas, till icke fyllda 15 år. Att den,
som var överlastad, icke fick utdrivas från försäljningsställe, där han förtärt
vin eller Öl, eller utan vård lämnas, var ett stadgande, som tillkom 1874 och
ännu gäller. 1 sammanhang med dessa bestämmelser tillädes i 1905 års
förordning den ordningsföreskriften, att i utskänkningslokal alltid friskt dricksvatten
skall vara att tillgå.

Från 1874 års förordning kvarstå oförändrade bestämmelserna om att
dörren till utskänkningsrummet icke får vara låst, då utskänkning sker, och
att under allmän gudstjänst utskänkningsställe alltid skall vara tillstängt.
Genom 1905 års förordning gjordes synbarligen av praktiska skäl det undantag,
att den senare föreskriften icke gällde utskänkning å gästgiveri, inackorderingsställe,
järnvägsstationer och passagerarefartyg. Likaledes gäller sedan
1874 det stadgande, att där utskänkning av vin och Öl idkas, skall vara
anbragt skylt, som utvisar rörelsen. I samband härmed bestämdes i 1905
års förordning, att i utskänkingsrummet skola vara anslagna ett exemplar
av förordningen och bestyrkt avskrift av det tillståndsbevis, som för rörelsens
innehavare utfärdats.

Vidare stadgade 1874 års förordning, att vin och Öl, även utan betalning,
icke fingo i öppen bod utlämnas till förtäring. I enlighet med gällande
brännvinsförsäljningsförordning ändrades denna bestämmelse i 1905 års förordning
därhän, att i öppen salubod för handel med andra varor än vin
eller Öl ävensom i de för rörelsen använda lägenheter samt vid torghandel
var utdelning av vin eller Öl även utan betalning förbjuden.

Förbud mot Det har redan på annat ställe framhållits, huru tillverkares och handskränknin-
''ailc*es försäljningsrätt intill 1905 års förordning kringgärdats med restriktiva
dana. I detta sammanhang kommer således endast att behandlas sådana
restriktioner, som träffade utskänkningen och -efter 1905 även annan försäljning.
De för detta ändamål i 1866 års förordning införda stadganden preciserades
i 1874 ars förordning sålunda. Visade sig oordningar å utskänkningsställe
eller bedrevs därstädes osedlighet och sådant, oaktat skedd erinran
från kommunalnämnd, länsman eller magistrat, fortfor, så att rörelsens
innehavare ansågs icke längre lämplig att förestå den, ägde magistrat eller
kommunalnämnd att förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande. Beslutet gick
genast i verkställighet, men skulle senast inom åtta dagar underställas
Konungens befallningshavandes prövning. Sådant förbud kunde ock omedelbarligen
meddelas av Konungens befallningshavande, sedan rörelsens
innehavare ävensom magistrat eller kommunalnämnd blivit hörda. Den, som
genom laga kraft ägande beslut förbjudits fortsätta rörelsen, kunde seder -

109

mera icke ånyo komma i åtnjutande av sådan näringsrätt, innan ett är
förflutit, sedan förbudet honom delgivits. Om oordningar förekommo.a
utskänkningsställe på landet vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger
eller annat vapenövningsmöte, kunde, därest de fortforo, oaktat gjord erinran
från där tjänstgörande kronobetjänt, denne omedelbarligen förbjuda och,
om förhållandet sådant påkallar, förhindra utskänkningens fortsättande vid
tillfället. I detta senare stadgande gjorde 1876 års kungörelse den ändringen,
att mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling föranledande
förrättning likställdes med de ovan nämnda tillfällen, dä kronobetjänt kunde
omedelbarligen förbjuda eller hindra utskänkningens fortsättande vid tillfället.
Genom 1891 års kungörelse utsträcktes denna befogenhet till polismyndighet
i stad att gälla för stads icke planlagda område.

Dessa bestämmelser angående upphörande aven lagligen utövad iskänkning
såväl som annan försäljning av vin och maltdrycker, vilka huvudsakligen
voro grundade på förbudssystemet, funno maltdryckskommitterade
vara delvis ofullständiga och i övrigt synnerligen svära att tolka och tilllämpa.
Skälen härtill kunna sammanfattas sålunda. Förbudsrätt hade onödigtvis
stadgats i många fall, där eu rätt till återkallelse av meddelat tillstånd
mera skulle hava varit på sin plats. Verkan av ett förbud vore mycket
olika, i det att ett förbud för utskänkningsidkare endast avsåge fortsatt
. utskänkning, och endast under ett år vore av betydelse, under det att förbud
för den, som försålde vin eller maltdrycker till avhämtning, gällde både
sådan försäljning och utskänkning och möjligen även försäljning genom
kringföring. Förbudets omfattning kunde i många fall svårligen bestämmas.
En person kunde i fråga om vin och maltdrycker förbjudas försäljning till
vilken myckenhet som helst, då han däremot icke kunde förhindras att sälja
brännvin i parti å 250 liter och därutöver. Stadgandena om förbuds verkställighet
och underställande strede i visst fall mot varandra. Åt förbudsrätten
hade givits en utsträckning, som kunde leda till fullkomligt godtycke
vid rättens handhavande. Slutligen verkade förbuden med allt för stor
och oförtjänt stränghet mot dem, som drabbades därav och medförde blott
ringa nytta, enär de mycket lätt kunde kringgås.

Det ver på dessa skäl, som Kungl. Maj:t 1905 föreslog Riksdagen,
att återkallelserätt skulle träda i stället för förbudsrätten, både för utskänkning
och annan försäljning, där så ske kunde. Genom bestämmelserna
härom i 1905 års förordning stadgas först och främst, att om å ställe, där
utskänkning av vin och Öl medgivits för ett eller flera, dock högst tre kalenderår,
oordningar visa sig eller osedlighet bedrives och tillföljd därav innehavaren
icke anses vara lämplig att vidare förestå utskänkningen, kan Konungens
befallningshavande återkalla utskänkningsrätten. Förekomma oordningar i
anledning av utskänkning, som idkas av gästgivare eller skjutsentreprenör,
eller rätten till sådan utskänkning missbrukas, äger Konungens befallnings -

havande att förbjuda rättighetens innehavare att fortsätta med utskänkningsröreisen
eller ock stadga de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga.
Likaledes kan Konungens befallningshavande meddela förbud mot fortsättande
av den utskänkningsrörelse, som i samband med måltid bedrives av
den, som i sitt hem mot betalning emottager gäster till bespisning vid slutet
bord, om utskänkningen befinnes ske i större omfattning eller utövas på annat
sätt än därmed avses. Förekomma å utskänkningsställe, för vilket rättigheten
meddelats för ett eller flera, dock högst tre kalenderår, eller å tillfälligt utskänkningsställe,
oordningar eller osedlighet där bedrives, och fortfar sådant,
oaktat skedd erinran från magistraten (i Stockholm överståthållarämbetet),
kommunalnämnden, kronofogden eller länsmannen, äger magistraten (i Stockholm
överståthållarämbetet) eller kommunalnämnden att förbjuda rörelsens
fortsatta bedrivande. Beslutet går genast i verkställighet men skall, vid äventyr
att det eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas Konungens
befallningshavande, som, därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att
för viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva detsamma. Dessa bestämmelser
skola även tillämpas å annan försäljning av vin och Öl, som bedrives
efter särskilt tillstånd, därest av försäljningen olovlig utskänkning främjas
eller eljest oordningar föranledas och sådant, oaktat skedd erinran från magistraten
(i Stockholm överståthållarämbetet), kommunalnämnden, kronofogden
eller länsmannen fortfar.

Konungens befallningshavande äger vidare att för bestämt tillfälle, då
oordningar skäligen kunna vara att befara, såsom vid marknad, allmän torgdag,
vapenövningsmöte, inskrivningsförrättning eller mönstring med värnpliktige,
ting, auktion eller annan till folksamling föranledande förrättning
eller då eljest större folksamling väntas äga rum, förbjuda bedrivandet av
eljest tillåten utskänkning eller annan försäljning av vin och Öl eller att för
sådant tillfälle föreskriva de inskränkningar i försäljningsrätten, som till ordningens
upprätthållande kunna finnas nödiga. Genom denna bestämmelse
kunde vederbörande myndighet således vid visst tillfälle redan på förhand
förbjuda eller inskränka utskänkning eller annan försäljning, oberoende därav,
att försäljningen vid föregående tillfällen visat sig föranleda oordningar. Men
om å andra sidan vid ovannämnda tillfällen utskänkning eller annan försäljning
av vin och Öl visar sig föranleda oordningar, kan polismyndighet
i stad och kronobetjänt å landet omedelbarligen förbjuda och, om förhållandet
sådant påkallar, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

Återkållelse av meddelat tillstånd samt förbud mot utskänkning eller
annan försäljning skola delgivas rörelsens innehavare eller, i dennes frånvaro,
den, som ombesörjer försäljningen. 1 fråga om underrättelse om återkallelse
och förbud gäller detsamma, som är stadgat vid tillstånds meddelande.

7. Ansvarsbestämmelser.

Det skulle föra alldeles för långt och leda till en mängd upprepningar
att i detalj redogöra för de olika förordningarnas ansvarsbestämmelser och
icke heller vara mycket upplysande. Därför kan det här endast bli fråga
om några få huvudsynpunkter.

Brott mot de olika förordningarnas bestämmelser sonades i de flesta
fall med böter. Olaga utskänkning eller på olaga tid straffades enligt 1874
års förordning för varje gång, som den felande åtalades och dömdes skyldig,
med böter från 5 till 20 kr. Om någon idkade utskänkning och försäljning
av vin och Öl och beträddes med olaga försäljning av brännvin
och likställda drycker, blev han dömd, utom till ansvar enligt brännvinsförsäljningsförordningen,
sin utskänknings- eller försäljningsrätt efter förordningen
förlustig. Denna klausul gäller i huvudsak ännu, men förlust av
försäljningsrätt har genom 1905 års förordning begränsats till de fall, da
särskilt tillstånd till försäljning meddelats. Fortsatte någon sin rörelse,
sedan tillstånd återkallats, förbud honom delgivits1 eller han av domstol
blivit dömd sin näringsrätt förlustig, blevo böterna dubbelt mot vad
ovan sagt är. Den, som blivit dömd sin näringsrätt förlustig, kunde sedan
icke åter förvärva ny sådan, innan ett år förflutit, sedan beslutet vunnit
laga kraft. För förbrytelse, som med husbondes vetskap begicks av hans
hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvarade husbonden,
liksom vore förseelsen begången av honom själv. Denna bestämmelse
gäller ännu. Likaledes äger den bestämmelsen i 1874 års förordning fortfarande
giltighet, att vid böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa
åtal för överträdelse, om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad
samt om domstol, där överträdelser skola åtalas, skall till efterrättelse
lända, vad i gällande förordning angående försäljning av brännvin är eller
varder stadgat.

De ovan angivna böterna ansågos emellertid icke på något sätt svara
mot den vinst, som en försäljare skördade av en olovlig hanterings utövande,
om han fortfore med den, trots att han av ortens kommunalstyrelse
förbjudits att idka sådan försäljning. Om han blivit instämd till vederbörlig
domstol och några gånger därifrån uteblivit, kunde han dock en
längre tid undandraga sig ansvar och dömdes slutligen till en plikt, som
blott uppginge till en obetydlig del av vinsten. På grund därav ansåg 1876

1 Härunder inbegreps även lanthandlandes försäljning av vin och Öl, om han fortsatte
därmed, sedan förbud honom delgivits.

1874 års
förordning.

Höjning av
bötesbeloppen.

112

års riksdag, att det vore av behovet högligen påkallat, att straffbestämningarna
för överträdelse skärptes och bragtes till närmare likhet med dem,
som vore stadgade för olovlig försäljning av brännvin, och att en påföljd
av urbota straff i vissa fall infördes. Vid utfärdandet av 1876 års kungörelse
gick dock Kungl. Maj:t ej fullt så långt. Ty böterna för olaga utskänkning
av vin och Öl bestämdes då för första resan till 5 till 50 kr.
och för andra resan till 50 till 100 kr. Skedde det tredje gången eller
oftare, blev boten 100 till 200 kr. Skedde förbrytelsen å sön- eller helgdag,
ökades straffet med böter från 5 till 25 kr. Numera anses eu sådan förbrytelse,
begången på sön- eller helgdag, endast som eu försvårande omständighet.
Den gamla bestämmelsen lämpade sig ej att bibehålla, då genom
1905 års förordning fängelse ingår i strafflatituden för olaga utskänkning.
Skedde utskänkning å otillåten tid, bl^vo böterna 5 till och med 30 kronor.
Genom 1905 års förordning vidtogs häri den förändring, att straffets maximum
höjdes till 50 kr. och att härunder inbegreps jämväl andra överträdelser.
Den kanske viktigaste nyheten i 1876 års kungörelse var införandet
av eu sådan bestämmelse, varigenom den, som under den tid, dä
han var ställd under åtal för förbrytelse, fortsatte samma förbrytelse, skulle,
när han lagligen därtill var förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats
eller delgivits, dömas till de böter, som för sådan förbrytelse voro
stadgade. Denna princip om ansvar för fortsatt förbrytelse gäller ännu.
Men i följd av de genom 1905 års förordning ändrade strafflatituderna har
fängelsestraffet begränsats till 6 månader.

Genom 1885 års förordning likställdes med avseende på ansvaret försäljning
av vin för avhämtning till mindre belopp än 10 liter med olaga
utskänkning. Uti 1893 års kungörelse inrycktes härunder även försäljningen
av maltdrycker för avhämtning i mindre belopp än 10 liter. 1897 års
kungörelse beläde kringföringen av vin och maltdrycker i mindre belopp
än 10 liter med samma straff, som var stadgat för olaga utskänkning. Och
om den, som icke hade rättighet till försäljning av vin eller maltdrycker till
mindre belopp än 10 liter, vid försäljningen av större belopp utlämnade
eller mellan flera köpare fördelade det köpta i mindre belopp än 10 liter,
skulle det anses och straffas som olovlig försäljning. När genom 1902 års
kungörelse kringföring till försäljning av vin och maltdrycker förbjöds på
landet, skulle den, som överträdde förbudet, anses och straffas, som om
om han begått olovlig försäljning, såvida han ej kunde styrka, att forslingen
allenast avsett att till köpare befordra förut beställda drycker. För försummelse
att medföra lagstadgad förteckning blevo böterna från 5 til! 50
kr. Därest någon, som ä landet till köpare forslade vin eller maltdrycker
och i strid mot bestämmelsen avlämnade dem annat än inomhus till därstädes
boende, vid järnvägsstation eller fartyg, straffades han med böter
från 5 till 50 kr.

113

Uti 1905 års förordning skärptes ansvaret icke oväsentligt för tredje Bötesbelopoch
följande resors olovlig utskänkning, emedan erfarenheten visat, att förut p[g0^nl^
stadgat maximum i böter (200 kr.) mot en aldrig så många gånger upp- förordning.
repad förbrytelse icke var tillräckligt. För tredje resan höjdes böterna till
högst 300 kr., och om förbrytelsen skedde fjärde gången eller oftare, dömdes
den skyldige till böter från 300 till 500 kr. eller fängelse från 1 till 6
månader. Med olovlig utskänkning är i 1905 års förordning i straffrättsligt
avseende följande förseelser likställda: 1) Den, som utan att vara därtill

berättigad säljer till avhämtning eller försändning.1 2) Den, som pålandet
eller, utan att därtill vara berättigad, i stad till försäljning kringför vin eller
Öl.1 3) Den, som överskrider honom tillkommande inskränkt rätt till utskänkning
eller den, som utövar honom tillkommande rätt till försäljning å
annat ställe än medgivet är. 4) Den, som är berättigad till försäljning genom
kringföring och utövar försäljningen på annat sätt än stadgat är. 5)

Den, som fortsätter med försäljningen, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd
eller förbud däremot honom delgivits. 6) Den som tillåter, att vin
och Öl, köpta hos den, som idkar handel med dylika drycker utan att vara
berättigad att avyttra dem till förtäring på stället, varda förtärda i närheten
av försäljningsstället å område, varöver säljaren äger förfoga1 2 såvida det sker
med säljarens vetskap. 7) Den, som i boden utan betalning utlämnar vin
eller Öl till förtäring på stället. 8) Den, som i öppen salubod för handel med
andra varor än vin eller Öl, ävensom i de för rörelsen använda lägenheter
samt vid torghandel utdelar vin och Öl även utan betalning. 9) Den, som
äger att till avhämtning försälja vin eller Öl å landet eller i stad utom det
planlagda området, där han icke är berättigad att försälja vin eller Öl genom
kringföring, forslar och utlämnar sådana drycker utan att medföra stadgad
förteckning, såvida han ej gitter styrka, att han allenast till köpare forslat
förut beställda drycker.3 10) Den, som är skyldig att medföra dylik förteckning
och vägrar att uppvisa den på anfordran av krono- eller polisbetjänt,
ledamot av kommunalnämnd eller av densamma utsedd person.

Övriga här ovan icke upptagna brott mot 1905 års förordning beläggas
med böter från 5 till 50 kr.

1 Tillika blir det i försäljningslokalen eller å det fordon, som för forslingen användes,
befintliga förråd av vin och Öl förbrutet.

2 De under detta moment upptagna bestämmelserna ha gällt sedan 1874.

3 Genom en kungörelse av den 8 juni 1906 stadgades samma straff för det fall, att
vid försäljning av ifrågavarande slag annan än den, som äger idka försäljningen, verkställer
forslingen och därvid underlåter att medföra den föreskrivna förteckningen.

Kap. III.

Särskilda lagstiftningsåtgärder för främjande

av nykterhet.

1. Före 1855.

Utom de särskilda försäljningsförordningarna med deras ansvarsbestämmelser
för brott mot desamma fanns det emellertid sedan lång tid tillbaka
andra, vilkas syftemål var att motarbeta och förhindra ett omättligt bruk av
brännvin och andra starka drycker. Redan i april 1733 hade en dylik förordning
utfärdats emot »svalg och dryckenskap», men dess bestämmelser
voro för gamla att kunna användas under 1800-talet. Kung!. Maj:t föreslog
därför vid urtima Riksdagen 1812, att denna och andra sedermera
utkomna stadganden borde omarbetas och lämpas efter dåvarande förhållanden.
Det förslag, som av lagutskottet uppgjordes, förkastades av stånden,
som i stället överlämnade åt Kung!. Maj:t att utfärda de författningar,
som kunde finnas vara mest tjänliga att förekomma ett överflödigt bruk av
starka drycker.

1813 års Den i följd därav den 24 augusti 1813 utfärdade förordningen emot

emot^fylleri fy"er'' oc^ dryckenskap stadgade stränga straff för den, »som genom missoch
drycken- bruk av starka drycker sig överlastar, så att av hans åtbördor eller av hans
skap. orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att han drucken är».
Det blev böter för sådana fylleribrott, dubbelt större för varje gång mot
nästföregående. Fjärde resan skulle därjämte den skyldige sitta en söndag
i stocken, då förbrytelsen skulle kungöras från predikstolen, och förklaras
oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana uppdrag, som inneburo
medborgerligt förtroende. Femte resan straffades med ett halvt års straffarbete
på kronans arbetsinrättning eller spinnhus, och sjätte resan och därutöver
med ett års dylikt arbete.1 Om någon inför Konungens befallningshavande,
domstol eller vid allmänna sammankomster, såsom läsförhör, stäm 1

Till jämförelse kan nämnas, att enligt lag av den 8 juli 1904 straffas fylleri endast
med böter, högst 50 kr., varje gång utan särskild straffskärpning.

115

mor, auktioner, marknader, skjutsningar, jskallgångar var överlastad, blevo
böterna dubbelt högre, men stockstraffet eller det allmänna arbetet ökades
icke. Var någon drucken vid förrättandet av Kung!. Maj:ts tjänst blevo
böterna första och andra gången likaledes dubbla, men tredje gången straffades
han med avsättning från tjänsten, allt efter omständigheterna, på vissa
år eller för alltid. Därest en präst under ämbetsutövning var besvärad av
starka drycker och »därigenom åstadkommer oreda eller sig oskickeligen förhåller»,
blev han sitt ämbete eller sin tjänst förlustig.

Den, som trugade eller förledde annan att förtära starka drycker, så
att denne blev överlastad, straffades som för första resans fylleri. Övermaga,
som överlastade sig, skulle agas av föräldrar eller husbonde i närvaro av
krono-, stads- eller politibetjänt. Hade någon förlett övermaga därtill, dömdes
han som för andra resans fylleri. Samma straff och förlust av all rätt till
betalning för varan drabbade den, som sålde på kredit åt omyndige studerande
vid akademier, gymnasier och skolor utan föräldrars, förmyndares
eller lärares vetskap och vilja, åt tjänstefolk, gesäller och lärgossar samt
gemenskapen av krigsmakten utan husbönders, mästares eller befälhavares
lov.

Den, som förtärde så omättligt med starka drycker, att han därav dog,
skulle begravas i tysthet, ett stadgande, som upphävdes först genom lag av
den 25 maj 1894. Förordningen stadgade vidare skyldighet för värd å försäljningsställe,
att tills ruset upphörde taga vård om den, som å dylikt
ställe befanns så överlastad, att han synbarligen icke utan våda för sig själv
och andra kunde lämnas utan tillsyn. Vid försummelse och om skada därigenom
inträffade fick den skyldige plikta. Upprepades det, berodde det
på vederbörandes omprövning att allt efter omständigheterna förklara honom
förlustig de innehavda näringsrättigheterna. Därjämte funnos i förordningen
bestämmelser, under vilka villkor drucken person kunde förvaras i häkte,
tills han återvunnit sina sinnens bruk, huru fyllerimål skulle avdömas, på
vad sätt böterna, om tillgång för deras gälldande saknades, skulle förvandlas
i fängelse vid vatten och bröd.

Förordningens sista paragraf bör också särskilt framhållas. Den stadgade,
att exemplar av förordningen skulle vara anslaget på väggen i alla
värdshus och dylika ställen samt att den i sin helhet skulle söndagen näst
före Mikaelisdagen uppläsas från predikstolen.

Som en ytterligare utvidgning av detta senare moment i upplysningssyfte
kan man anse Kungl. Maj:ts cirkulär av den 3 mars 1832 till samtliga
Konungens befallningshavande och biskoparna med uppmaning till dem
och föräldrar, husbönder och en var att använda sitt personliga inflytande
att förekomma en last, »som förvirrar förståndet, försvagar kroppen, upplöser
de husliga banden och berövar den fattige både krafter och medel att
ärligen försörja sig och de sina». Anledningen härtill var, att enligt Kungl.

116

Maj:ts mening dryckenskapslasten verkat fördärvligt på brottmålens mängd
och beskaffenhet, varför det behövdes ytterligare bemödanden från enskildas
sida för att understödja de författningar och allmänna åtgärder, vilka vidtagits
mot brännvinsmissbruket.

Ändringar i Otvivelaktigt torde man kunna anse 1813 års förordning såsom mycket

1813 års för-xjgoröS) oavsett att straff för brott på den tiden voro mycket strängare än
°841trfrs nu. Både vid riksdagarna 1817—18 och 1823 väcktes därför motioner om

förordning, lindring i dessa straffbestämmelser utan att de ledde till någon riksdagens
åtgärd. Likartade yrkanden framkommo vid riksdagen 1828—30, och resultatet
blev en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om vissa lindringar i
1813 års förordning, framför allt stockstraffets borttagande, överflyttning av
fyllerimålens avdömande från Konungens befallningshavande till allmänna
domstolarna. Därjämte yrkades, att fylleri endast i det fallet skulle beläggas
med straff, att andras säkerhet och fred därigenom stördes och att allmän
förargelse åstadkoms. Men på grund av Riksdagens kort efter skrivelsens
avsändande inträffade slut kunde Kungl. Maj:t icke hinna i grundlagsenlig
ordning besvara skrivelsen. Vid urtima Riksdagen 1834 väcktes ytterligare
motioner i ämnet, och lagutskottet — och sedermera även stånden, som
till alla delar instämde uti motiven i 1830 års skrivelse — föreslog blott en
eller annan mindre väsentlig förändring i det förslag till förordning, som då
uppgjorts. Kungl. Maj:t gjorde dock genom kungörelsen av den 17 mars
1837 icke så vittgående ändringar, som ständerna föreslagit. Men stockstraffet
borttogs och den, som femte gången eller oftare beträddes med fylleri,
skulle varje gång dömas till arbete ett halvt år i vederbörligt häkte,
men om tillfälle till sysselsättning där saknades, å arbetsinrättning eller korrektionshus.
För präst under tjänsteutövning inträdde avsättning blott i
det fall, att han var av starka drycker överlastad, icke endast »besvärad»,
som det förut hetat.

Vid Riksdagen 1840—41 väcktes åtskilliga motioner, vilka gemensamt
åsyftade sådana ändringar, att ansvar för fylleri endast i det fallet skulle
inträda, då »förargelse i allmänna levernet» åstadkoms, att straffbestämmelserna
borde nedsättas, samt att domsrätt för fylleribrott, begångna på landet,
skulle överflyttas från Konungens befallningshavande till häradsrätten. Ständerna
ansågo dessa yrkanden vara väl motiverade, då den borde vara från
ansvar fredad, som visserligen förtärt starka drycker, men likväl icke vore
så överlastad, att han vore oredig till sin sinnesförfattning och synbarligen
drucken, synnerligast som bevisningen enligt gällande förordning berodde
på vittnenas uppfattning om den tilltalades sinnesuppfattning. Vad ansvaret
beträffade, voro de gällande straffbestämmelserna icke ändamålsenliga, då
en på fylleri begiven person icke kunde räknas till den klass av brottslige,
för vilkas återfall i samma brott den allmänna säkerheten fordrade ökade j
bestraffningar. Dryckenskapslasten åtföljdes vanligen av misshushållning,!

117

och den, som flera gånger därför tilltalats, kom ofta i en ofördelaktig ekonomisk
ställning, vilken ytterligare försämrades genom erläggande av betydliga
bötesbelopp, och slutet blev vanligen att han föll fattigvården till last.
Bibehållandet av Konungens befallningshavandes domsrätt vore vidare oförenlig
med denna institutions allmänna bestämmelse och förorsakade därjämte
betydliga kostnader för den tilltalade och vittnen, vilka nödgades resa
till länsresidenset, en väg, som ofta var mångdubbelt längre än som i annat
fall vore av nöden.

Vid utfärdandet av förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16
november 1841 följde Kung!. Maj:t i stort sett det förslag, som gillats av
ständerna. Ansvar för fylleri kom således att inträda, endast då drucken
person anträffades å väg, gata eller allmänt ställe. Böterna blevo, för varje
gång han därför tilltalades, 3 riksdaler 16 skilling. Dömdes någon fjärde
gången för fylleri, förklarades han oberättigad att deltaga i val eller väljas
till sådana förrättningar, som inneburo medborgerligt förtroende.1 Alla förbrytelser
emot förordningen skulle åtalas vid allmän domstol eller polisinrättning.
På grund av införandet av ett bestämt bötesbelopp för varje
fylleriförseelse ändrades också i övensstämmelse härmed de övriga paragraferna
i 1813 års förordning, för vilka ovan redogjorts och vilka icke här
behöva upprepas, då de utom ifråga om bötesbeloppet bibehöllos oförändrade.

2. Efter 1855.

De lagstiftningsåtgärder av preventiv och upplysande art, som sedan
1850-talet vidtagits för att motarbeta och förhindra fylleri och dryckenskap,
hava bestått i ändringar i kungl. förordningen av den 16 november 1841
och mot slutet av århundradet, i början på 1890-talet, en i lag påbjuden
nykterhetsundervisning.

Den första paragrafen i ovannämnda förordning stadgade, att den,
som genom missbruk av starka drycker sig överlastade, så att av hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kunde, att han var
drucken och i sådant tillstånd träffades å väg, gata eller annat allmänt ställe,
fick, för varje gång han därför tilltalades, bota 3 rdr 16 sk. Dömdes någon
fjärde gången till ansvar, förklarades han jämväl oberättigad att deltaga i val
eller väljas till sådana förrättningar, som innefattade medborgerligt förtroende.
Genom införandet av den nya strafflagen den 16 februari 1864 borttogs det

1 Ständerna hade för detta fall föreslagit, att om personen vore myndig, borde han
ställas under förmyndare, då begäran därom framställdes; dock skulle den sakfällde, om
han sitt leverne bättrat, kunna efter två års förlopp anmäla sig hos domstolen och åter
arda myndig förklarad.

Ändringar i
1841 års
förordning.

118

för fjärde resans fylleri skärpta straffet, och böterna för fylleri å väg, gata
eller annat allmänt ställe fastställdes till högst 20 riksdaler och hithörande
§ intogs i strafflagen (18 kap. 15 §). Vid Riksdagen 1902 väcktes emellertid
en motion om höjning av straffet för att i någon mån minska de allt
för talrika och av samma person upprepade fylleriförselserna och om en
mera vidsträckt men på samma gång otvetydig tolkning av begreppet allmän
plats. Genom lag av den 8 juli 1904 fastställdes straffet för fylleri till högst
50 kr., om förseelsen gjordes å väg, gata, torg eller annan plats, som är
upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där
allmän marknad eller auktion hålles, eller å järnvägståg, passagerarefartyg
eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,
eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår,
eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest
varor hållas till salu för allmänheten eller å annat ställe, som mot eller utan
avgift är för allmänheten upplåtet.

Genom den nya strafflagens införande borttogs likaledes ur 1841 års förordning
bötesstraffet för den, som trugade eller förledde annan att förtära
starka drycker, så att han därav blev överlastad, och ersattes med stadgandet
i strafflagen, att var och en som bjuder, leger, trugar eller eljest uppsåtligen förleder
annan till brott, skall straffas, som vore han själv gärningsmannen. Var
den, som blev förledd, ej fylld 15 år, ansågs detta som en försvårande omständighet.
1 1841 års förordning var för detta fall straffet även böter. Övermaga,
som överlastade sig av starka drycker, skulle enligt 1841 års förordning
agas av föräldrar eller husbonde i närvaro av krono-, stads- eller polisbetjänt.
1864 upphävdes delvis denna bestämmelse och ersattes med den första
paragrafen i 5 kap. strafflagen, varur särskilt kan framhävas det stadgandet,
att gärning, som eljest är straffbar, är strafflös, om den begås av barn innan
det fyllt 15 år. Dock ägde domstolen efter omständigheterna förordna, att
barnet av föräldrar eller annan, under vars vård och lydnad det stod, skulle
med aga hemma rättas eller i allmän uppfostringsanstalt insättas. Denna
senare bestämmelse upphävdes genom lag av den 27 juni 1902. Några
dagar förut hade eu lag promulgerats angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn.

! stället för den paragraf i 1841 års förordning, som behandlade straff
för ämbets- eller tjänsteman, som under tjänstens utövning var drucken,
gäller numera lagen av den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst,
strafflagens kap. 25 om brott av ämbetsmän och strafflagen för krigsmakten
av den 7 oktober 1881. Vidare är stadgandet i 1841 års förordning, att
den, som förtärde så omättligt starka drycker, att han därav dog, skulle
begravas i stillhet, upphävt genom lag av den 25 maj 1894 om jordfästning.

Det har redan framhållits, hur i upplysningssyfte kung!, förordningen
av den 16 november 1841 mot fylleri och dryckenskap skulle en gång o:

119

året, söndagen näst före Michaelidagen, kungöras från predikstolarna. Men
denna bestämmelse borttogs genom lag av den 25 maj 1894, varigenom
förut gällande stadganden om förnyat uppläsande i kyrka av vissa äldre
författningar upphävdes. Däremot gäller ända sedan 1813, att ett exemplar
av 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap skall finnas anslaget
på något allmänt rum i alla värdshus, källare, näringsställen och gästgivaregårdar.
För brott häremot stadgas 5 riksdalers böter.

Denna förordning, för vilken nu redogjorts, torde hava mycket litet / lag stadbidragit
till minskning av dryckenskapen. Oändligt mycket större verkningar hetsundervishar
den upplysning om rusdrycksmissbrukets skadlighet haft, som den ning.
svenska nykterhetsrörelsen satt på sitt program. Åt detta arbete ha statsmakterna
lämnat sitt understöd. På uppdrag av den 1886 tillsatta nykterhetskommissionen
utarbetade Magnus Huss sina »Varningsord mot brännvinsbruk
och dryckenskap», vilka enligt Kungl. Maj:ts förordning av den
10 februari 1888 skulle anslås å sådant ställe i allmänna läroverkens och
folkskolans lärosalar, att de blevo tillgängliga för skolungdomen.1 Till utgivning
och spridning av nykterhetsskrifter anvisade Riksdagen 1886 8,000
kr. För 1913 utgår det av Riksdagen beviljade anslaget till främjande av
nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder med 197,870 kr.,
förutom 3,000 kr. för oförutsedda ändamål.

Den i lag stadgade nykterhetsundervisningen har sin utgångspunkt i
kungl. cirkuläret av den 4 november 1892. På grund av enskild framställning
anhöll Riksdagen 1891 hos Kung!. Maj:t om utfärdandet av föreskrift,
att i rikets allmänna läroverk, seminarier och folkskolor måtte vid undervisningen
i naturkunnighet meddelas en efter lärjungarnas uppfattningsförmåga
lämpad undervisning om de rusgivande ämnenas natur och verkningar.
På grund därav föreskrevs i ovannämnda cirkulär, att denna undervisning
borde meddelas vid lämpliga tillfällen under de åt naturkunnigheten
anslagna lärotimmarna. Till dess läroböckerna hunnit undergå en för ändamålet
nödig omarbetning, skulle undervisningen huvudsakligen grunda sig
på muntlig framställning av läraren1 2 med anslutning till lämpliga stycken i
»Folkskolans läsebok». Vid antagandet av nya läroböcker eller av nya upplagor
borde hänsyn tagas därtill, huruvida de rusgivande ämnenas natur
och verkningar blivit på tillfredsställande sätt framställda. Vid undervisningen
i kristendomskunskap och historia skulle frågan om bruket av de rusgivande
ämnena behandlas med allvar och kraft från etisk och ekonomisk
synpunkt.

I följd av denna cirkulärskrivelse ger den nu gällande normalplanen
för undervisningen i folkskolor och småskolor av den 7 december 1900 den

1 Ljunggren, A., Nykterhetsundervisningen i Sverige. 1 Tirfing 1913, s. 55—59.

2 Professor R. Tigerstedts skrift: »Om spritdryckerna» skulle därvid tjäna som vågning.

120

anvisningen, att undervisningen om alkoholens verkningar skall anknytas till
redogörelsen för människokroppens byggnad, förrättningar och vård. Den
skall förekomma i 3:e årsklassen i skolor av typen litt. A. och växelvis i
3:e och 4:e årsklasserna i övriga folkskolor. Den gällande stadgan för rikets
allmänna läroverk av den 18 februari 1905 påbjuder, att vid undervisningen
i de naturvetenskapliga ämnena bör, då lämpligt tillfälle erbjuder sig, lärjungarnas
uppmärksamhet fästas på hälsolärans viktigaste lärdomar ävensom,
enligt vid vederbörande ämneskonferens uppgjord plan, meddelas en efter
lärjungarnas uppfattning lämpad kännedom om de rusgivande ämnenas natur
och verkningar. Även vid undervisningen i andra ämnen böra hithörande
frågor, där så lämpligen kan ske, uppmärksammas. Uti den den 2
mars 1906 utfärdade undervisningsplanen för realskolan föreskrives, att i klass
6 skall behandlas läran om människokroppen och i sammanhang därmed
det allmännaste av hälsoläran, däri inbegripet de rusgivande ämnenas natur
och verkningar. Framställningen av de alkoholhaltiga dryckernas inverkan
på människokroppen skall vid undervisningen stödja sig på väl bestyrkta
fakta. Vid ämnets behandling kunna t. ex. föjande synpunkter omnämnas:
alkoholens näringsvärde, dess inflytande på kroppstemperaturen och våra subjektiva
värmeförnimmelser; dess inflytande på hjärnans verksamhet och arbetsförmåga;
dess inverkan på de olika organen och deras funktioner; alkoholförbrukningens
sammanhang med dödlighet, brott och olycksfall; alkoholmissbrukets
följder i ekonomiskt avseende, ävensom dess följder i fysiskt och
intellektuellt avseende för kommande släktled. 1 kursplanen för gymnasiet, fastställd
den 30 april 1909, är stadgat, att i 2:a ringen frågan om de rusgivande
ämnenas verkningar skall behandlas under ämnet hälsolära och i anslutning
till undervisningen om människokroppens organ, vävnader och fysiologi,
vilket repeteras i ring 4. I de metodiska anvisningarna för ämnet kristendom
framhålles, att de sociala rörelserna böra beaktas och nykterhet inskärpas.

NYKTERHETSKOMMITTÉN

BILAGOR TILL BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORD*
NING ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AV RUSDRYCKER.

PROTOKOLL

VID

KOMMITTÉNS SAMMANTRÄDEN MED SÄRSKILT
TILLKALLADE SAKKUNNIGE,

S AMM AN STÄLLNIN G

UPPGIFTER, AVGIVNA AV MYNDIGHETERNA, BETRÄFFANDE
BRISTER I FÖRSALJNINGSFÖRORDNINGARNA

SAMT

HANDLINGAR

ANGÅENDE

FÖRBUD FÖR VISS TILLVERKARE ATT FÖRSÄLJA ÖL OCH
ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AV S. K. BLUDDER*

VIN I STOCKHOLM.

STOCKHOLM 1914
OSKÄR EKLUNDS BOKTRYCKERI.

I serien Nykterhetskommitténs betänkanden hava förut utkommit:

I. Utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag angående
behandling av alkoholister.

II. Utlåtande i anledning av hemställan om sammankallande av en internationell

konferens i ändamål att upprätta ett internationellt institut för studium
av alkoholfrågan.

III. Utlåtande över rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag rörande

IV. Av Kungi. Maj:t anbefalld närings- och arbetsstatistisk utredning angående

tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket och därmed sammanhängande
frågor, verkställd inom K. Kommerskollegium.

V. Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående försäljning av

rusdrycker m. m.

VI. Bilagor till betänkande med förslag till förordning angående försäljning av
rusdrycker.

1. Redogörelse för lagstiftningen i Sverige om rusdryckers försäljning 1800—1911.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Protokoll vid kommitténs sammanträden med särskilt tillkallade sakkunniga.
............................................................................................... l

Protokoll vid sammanträde den 12 november 1913 med grosshandlaren
W. Laurentz såsom representant för vinhandlarna ..................... 3

Protokoll vid sammanträde den 14 november 1913 med direktörerna
Ernst Andrée och Tor Bergqvist såsom representanter för Oöteborgs systembolagen.

................................................................................ 17

Protokoll vid sammanträde den 18 november 1913 med direktör
E. Hartmann och ingenjör B. Almgren såsom representanter för bryggeriindustrien.
.......................................... 46

Sammanställning av uppgifter, avgivna av myndigheterna beträffande

brister i försäljningsförordningarna................................................... 71

I. Yttranden, innehållande anmärkningar mot bestämmelserna i bränn vinsförsäljningsförordningen

...................................................... 74

II. Yttranden, innehållande anmärkningar mot bestämmelserna i vin och

ölförsäljningsförordningen ......................................................... 133

III. Yttranden, innnehållande förslag om åtskilliga nya bestämmelser

beträffande försäljning av rusdrycker.......................................... 170

Handlingar angående ifrågasatt förbud för tillverkare att försälja Öl till

avhämtning från Johannisbergs bryggeri.......................................... 185

Handlingar angående försäljning av s. k. bluddervin i Stockholm

211

PROTOKOLL

VID KOMMITTÉNS SAMMANTRÄDEN MED
SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA.

Särskilt protokoll vid nykterhetskommitténs
sammanträde den 12 nov. 1913 kl. 11.30 f. m.

Närvarande: herr Ordföranden, herrar Bratt, Byström, Eklund, Ekman, Ollas Ericsson,
Bernhard Eriksson, Karlsson, Pettersson, fröken Rathou och herr Thunberg.
Vidare hade tillstädeskommit grosshandlaren W. Laurentz.

§ 1.

Sedan herr Ordföranden hälsat herr Laurentz välkommen och tillkännagivit,
att det inom kommittén ansetts önskvärt att av en på vinhandelns område°sakkunnig
person erhålla vissa upplysningar rörande denna handel samt omdömen
om vissa inom kommittén ifrågasatta lagstiftningsåtgärder beträffande denna handel,
anförde herr Ordföranden: Vad anser herr Laurentz om en eventuell sänkning av
den övre alkoholgränsen för vin till 21 %?

Herr Laurentz: Vad den detaljen beträffar eller förhållandet mellan 21 %
och 25 %, så tror jag, att man kan säga, att något verkligt äkta vin, som håller
mera än 21 %, finnes för närvarande icke. För länge sedan, för 30 å 40 år
sedan, importerades ännu hit till Sverige en och annan gång portvin av s. k.
engelsk typ, som höll omkring 21 %. På grund av det förhållandet erinrar jag
mig från mina allra första steg på vinhandelns område, att då jag avbrutit mina
studier och tjänstgjorde i tullen i Göteborg, fick jag genom någon tillfällighet
icke göra annat än att genom destination prova viner. Det gällde att undersöka,
om det var några viner, som innehöllo mer än 21 %; ty då kom man upp i
ett högre tulläge. Men dessa provningar hava, såvitt jag har mig bekant, sedermera
upphört, därför att det förekommer icke numera, att några sådana viner
komma in till landet. Portvinerna hålla i allmänhet mellan 18 och 21 %, sherry
omkring 18 %, madera och marsala detsamma, men något vin över 21 % känner
jag icke till. I det fallet finnes sålunda icke något skäl mot en sänkning av
gränsen.

Herr Bratt: Är det icke risk att, eftersom det kommer in viner upp till
21 %, sätta gränsen just till 21 %?

Herr Laurentz: Det kunde ju tänkas, om det vore så, att hos publiken fanns
någon anledning att vilja ha viner med mer än 21 % alkohol, vilket jag för min
del icke kan tänka mig skall förefinnas. Ty det finnes ingen smak för starka viner
mera. Och anledningen varför det förekom i Göteborg, var den engelska smaken
där. Man skulle följa engelsk typ och smak i mångt och mycket och även med
avseende på vinet. Och det var just engelsmännen, som konsumerade detta starka
portvin, varför det kallades engelsk typ. Vin, som kommer från andra delar av
Europa, håller i regeln mindre än 21 %. Och om på detta område det skulle
uppstå någon farlig import, så vore det icke annat än att återgå till att i tullen
göra analyser, som kunna göras relativt hastigt, då det är mycket enkla analyser.

§ 2.

Herr Ordföranden: Vilket inflytande skulle det ha på vin- och spirituösahandlarnas
ställning, om de fråntoges rätten till utminutering och denna helt och
hållet lämnades till bolagen, under det vin- och spirituosahandlarna hänvisades att
som partihandlare tjäna som leverantörer åt bolagen?

a) om bolagen få importrätt;

b) om bolagen icke få importrätt.

Herr Laurentz: Det första här, att vinhandlarna skulle vara endast parti handlare

som leverantörer åt bolagen, skulle, synes det mig, mycket snart medföra,
att varje mer betydande bolag föredroge att göra sina inköp direkt utifrån,
och det skulle snart medföra, att det icke existerade några vinhandlare i den gamla
meningen i landet. Med de numera underlättade kommunikationsförhållandena
kunna ju vinhandlare inköpa ganska små kvantiteter, och för bolag, som icke hade
större försäljning av finare spirituösa och viner, blir förhållandet detsamma. Det
skulle möjligen en tid framåt existera en och annan vinhandlare en gros. Men
som förhållandena nu äro, att det göres import i detalj till privatpersoner, en
ganska betydande sådan av i synnerhet viner, så visar det, att vederbörande i utlandet
inrättat sig så, att de kunna expediera även de minsta order. Hit komma
så små poster som 12 buteljer, och det skickas direkt trots minimifrakten. Det
visar, att utvecklingen snart skulle gå därhän, att det dels bleve privat import i
stor skala, i mån som lagstiftningen tilläte det, och att dels bolagen själva skulle
verkställa sin import direkt. Därmed skulle, såvitt jag kan se, hela vinhandlarekåren
ganska snart försvinna. Jag kan icke se saken annorlunda. Och det skulle
helt säkert åtminstone en tid framåt medföra de allra största ansträngningar hos
det övervägande flertalet privat folk att köpa utifrån, under förutsättning att importen
kan gå för sig under samma villkor som för närvarande, d. v. s. i hur
små kvantiteter som helst.

Herr Ordföranden: Under förutsättning att det redan nu existerar en ganska
stor privat import, så att den konsumerande allmänheten tager varorna direkt utifrån,
så kanske det skulle ligga något soulagement för vinhandlarna —- även om
de bleve partihandlare, skulle de naturligtvis få leverera till bolagen i huru små
kvantiteter som helst — om det träffades en sådan anordning, att den direkta
importen även för enskilda förbjödes och de bleve hänvisade att taga varorna från
bolagen. Finnes då anledning antaga, att vinhandlarna även med den förändrade
ställning de komma att intaga från att ha varit detaljhandlare till att bli endast
leverantörer till bolagen, få bättre utsikt att existera?

Herr Laurentz: Vad menas med uttrycket partihandlare? Huru stora kvantiteter
skulle de få sälja?

Herr Ordföranden: Vi inlägga endast i det begreppet: icke rätt att sälja
direkt till konsument utan uteslutande till bolagen, men hur litet som helst.

Herr Laurentz: Jag tror fortfarande, att bolagen mycket snart skulle köpa
sitt förråd utifrån, alldenstund det finge ske i huru små kvantiteter som helst.
Det är klart, att bolagen skulle tänka som så: vi ha större avance på detta, om
vi taga in ett fat och tappa själva, än om vi köpa några dussin flaskor hos en
vinhandlare. Och jag kan icke tänka, att med de stora omkostnader, som krävas
för lagring av viner, magasinering, arbetskostnader m. in., det här någon längre
tid skulle existera annat än möjligen i ett eller annat enstaka fall någon vinhandlare.

Herr Ekman: Pågår i allmänhet med förbigående av svenska vinhandlare
direkt import utifrån?

Herr Laurentz: Jag tror, att på senare tid det blivit större och större import
av viner direkt utifrån — åtminstone på de större platserna — att döma av det ökade
antalet s. k. privatagenter, som framträda, och det allt mer ökade antalet firmor
utomlands, som frångått att uteslutande driva affär med vinhandlare och inriktat
sig på den privata kundkretsen.

Vad vinförhållandena angår, så får jag fästa herrarnas uppmärksamhet pa

det förhållandet, att dä som det nu är ordnat var och en man och kvinna i

Sverige har rätt att tillverka vin av sina egna produkter, av alla möjliga växtämnen,
rabarber och mångahanda annat — och det är mycket lätt att göra det i hemmen

— så ställer jag mig mycket undrande och spörjande, hur det skulle komma att

ställa sig, om den så att säga lojala eller verkliga och riktiga vinhandeln undertrycktes.
Då lämnades fältet ganska öppet för vintillverkningen här inom landet
och därmed också sammanhängande alkoholtillverkning. Det är ju en ganska
enkel historia, att om jag har vin sedan få fram alkohol. Som det nu är, ha
dessa s. k. inhemska viner föranlett en hel del missförhållanden på dessa områden.
Och jag behöver icke gå alls långt från detta hus för att stöta på mycket svåra
missförhållanden med denna totala brist på kontroll över vinförsäljning och vintillverkning,
att vem som helst äger rätt att tillverka och sälja viner. Här säljes
viner i speceributiker och magasiner, viner, som icke alls förtjäna namnet vin, och
som av folket fått allehanda benämningar. Jag erinrar om det i Norge förekommande
»laddevinet >, som där åstadkommit stor förödelse. Och det finnes något,
som kallas för »bluddervin» här i tidningarna. För en ringa penning kan man
köpa en halv butelj av detta »vin», som endast är en spritblandning, och det är
blott en mycket liten kvantitet av detta s. k. vin, som innehåller verkligt vin;
oftast innehåller det icke en enda droppe utländskt eller verkligt vin. De tråkigheter,
som detta »vin» åstadkommer, debiteras på vinhandlarnas konto, men jag
vill påstå, att det är ganska oförskyllt, ty helt visst är det endast i få fall, som
sådana magasin och specerihandlare köpa något hos de verkliga vinhandlarna.

Det finnes vinhandlare, som icke ha spriträttigheter, och det har uppgivits
för mig, att det här i Stockholm finnes ett par vinhandlare, som icke ha spriträttigheter,
men som dock driva en rätt betydande affär med »bluddervin» och
således existera uteslutande på detta. Den ene, som jag syftar på, har en betydande
affär och för uteslutande mycket billiga saker. Vart han säljer vet jag icke,
men att han har avsättning i Stockholm för dem, det är säkert.

Herr Bratt: Erinrar om förutsättningen b) i den av herr Ordföranden framställda
frågan, d. v. s. om bolagen icke få importrätt.

Herr Laurentz: D. v. s. om bolagen icke skulle få importera något. Ja,
det finnes ju bolag, som importera vin, men jag har icke någon siffra på omfattningen
härav. Dock finnes det bolag, som driva även vinhandel.

Herr Bratt: Frågan innebär ju: om bolagen icke skulle ha rätt att importera,
vilka möjligheter skulle det vara för de verkliga vin- och spirituosahandlarna
att då leva som engrossister på vin- och spirituösa?

Herr Laurentz: Därpå är svårt att svara. Det förutsätter, att hela den nuvarande
vin- och spirituosahandeln, som drives av vinhandlare, skulle överflyttas
på bolagen, och vinhandlarna skulle ha uteslutanderätt att leverera till bolagen.
Således skulle all utländsk import gå genom vinhandlarna till bolagen. Och bolagen
skulle då icke få köpa utländska saker av andra än vinhandlarna. Skulle då
vinagenterna, som äro etablerade här, organiseras såsom kår och få särskilt tillstånd?

Herr Ordföranden: Ja, det vore förutsättningen. Huruvida alla finge tillstånd,
kan ej nu avgöras. Det bleve givetvis beroende på prövning i varje särskilt fall.

t»

Herr Laurentz: Det skulle då stipuleras, att vissa personer inom riket skulle
få ensamrätt att importera utländsk spirituösa och vin, och dessa skulle å sin sida
vara försäljare till bolagen? Det var en konstruktion, som det är svårt att på rak
arm kunna sätta sig in i, ty det finns ju ett sådant otal av utländska agenter, som
anse sig ha rätt att sälja både till bolagen, vinhandlare och privatpersoner. Och
samma agenter, som uppträda såsom engrosagenter, draga sig det oaktat ofta icke
för att sälja till privatfolk. Om den trafiken skulle stängas, så skulle det bli en
väldig storm av ovilja från utlandet, då hela dess representation på det sättet skulle
högst väsentligt begränsas.

All försäljning till privata personer genom agenter skulle då förbjudas?

Herr Bratt: Utländska firmor skulle kunna ha representanter här, som finge
engrosrättigheter.

Herr Laurentz: Det vore ju ett dråpslag för vinhandlarna. Och då uppstår
även den frågan: huru stämmer hela denna anordning med att bolagen skulle
driva fullständig rörelse? Men kunna icke sådana åtgärder vidtagas, att bolagen
befriades från detta så att säga onus med vinhandelns alla detaljer och omkostnader,
och sådana villkor uppställdes för den handel med vin och spirituösa, som
nu bedrives av detaljister, att dessa arbetade ur nykterhetssynpunkt på samma goda
sätt som bolagen, d. v. s. under samarbete med bolagen? Om det kan utfinnas
sådana utvägar, så är ju nykterhetssynpunkten garderad. Vad sedan beträffar
vinsten på detta, så förstår jag, att man kommer med talet om, att det privata
vinstbegäret skall hämmas. Då får man se saken ur nykterhetssynpunkt först och
främst, och det är väl ingen här inom kommittén, som föreställer sig, att nutida
vinhandlare, som förhållandena nu äro, vidtaga några särskilda åtgärder för att
narra folk att köpa mera, än vad de behöva, eller att de så att säga driva en
direkt personlig propaganda, som motverkar nykterhet? De få nog nöja sig med
att stå vid sin disk eller sitta på kontoret och taga emot orderna, när de komma,

såsom bolagen få göra. Det synes mig, att om lämpliga åtgärder vidtagas för

att göra vinhandlare och bolag till ett i avseende på försäljningssättet, så uppkommer
egentligen bara en behållningsfråga, en kostnadsfråga. Och om vinhandlare,
som sålde både vin och spirituösa, ålades en lämplig beskattning, som
motsvarade den vinst, som skulle uppstå, om bolagen hade denna försäljning, da
vore väl det allmänna intresset tillgodosett. Det är ju ett faktum, att bolagens
försäljning av vin och spirituösa drager betydande kostnader. Riksdagen har ju
själv utrett förhållandena på detta område, som äro ganska märkliga. Om bolagsinstitutionen
skulle utvidgas till att omfatta all sådan handel, som nu drives av
större vinhandlare, så kommer det icke att lämna större vinst åt det allmänna, ty
omkostnaderna hos bolagen ha visat sig så stora, att det är rent förbluffande.

Riksdagen har själv i en skrivelse 1910, vill jag minnas, påpekat, att det finns

bolag, som haft omkostnader ända upp till 50 å 60 öre pr försåld liter. Ur den
synpunkten sett har det allmänna icke någonting att vinna, såvitt jag kan förstå.
Och ur nykterhetssynpunkt synes det mig kunna vidtagas sådana åtgärder, att vinhandlarna
även beträffande vinernas försäljning kunde sägas arbeta lika mycket
till förhindrande av onykterhet som någonsin bolagen. Det är en ren organisationsåtgärd,
vars syftemål kan vinnas, om allt detta, alla bolag och vinhandlare,
ställas under en särskild styrelse, t. ex. genom att kontrollstyrelsen utvidgades eller
en särskild styrelse organiserades. Ända sedan 1894 — excellensen Boström
talade då mycket med mig därom — har det för mig stått såsom ett önskemål,
att alla dessa rörelser sattes under en enhetlig och stark styrelse, så att det bleve
likartade villkor. Saknaden av detta var det, som reste en sådan storm, då vin -

handlarna här blevo satta i sämre ställning än deras kolleger i övriga delar av
landet. Och det är fortfarande samma svårigheter. 1 Stockholm får man icke
sälja spirituösa under 3 kr. litern, men i Norrköping och Gävle kan man sälja
till vad pris som helst, t. ex. 1 kr. 85 öre. Detta är naturligtvis orättvist och
medför svårigheter på alla håll. Men lägg det hela under en styrelse, som åstadkommer
likartade förhållanden, i mån som de lokala förhållandena det medgiva, så
kunna dessa saker redas upp bättre, och då behöver kommittén icke gå så långt
och söka åstadkomma så vittgående åtgärder som att lägga hela denna stora vinhandel
med allt vad därtill hör under bolagen. Ur nykterhetssynpunkt kan man
vinna samma mål med andra medel.

Av denna priskurant från en av de största firmorna i Stockholm, som sköter
sina affärer utmärkt bra, framgår, att bara på spirituösa kommer ett hundratal
olika sorter, för att icke tala om, att det är ett par hundratals olika sorters viner.
På den tiden jag hade affär för flera år sedan minnes jag, att jag hade åtminstone
4 å 500 olika varuposter att hålla reda på inom min affär. Det förutsätter en
betydande fackkännedom, stora omkostnader o. s. v. för att på ett rationellt sätt
sköta detta. Och det är något, som man icke kan förutsätta att få fram hos
respektive bolag annat än så småningom. Men det blir icke detsamma, då det
är bolagsform. Lagringen av viner kräver en alldeles speciell tillsyn o. s. v.

Herr Bernhard Eriksson: Jag ber att till grosshandlare Laurentz få framställa
en fråga, huruvida icke dessa svårigheter, som herr Laurentz påpekat, i väsentlig man
försvinna, och om det icke också blir till fördel för vinhandlare med en gammal
affär och kända märken och varor, om endast vinhandlarna få försälja till bolagen?

Herr Laurentz: Det är ju ett uppslag, som ställer saken på annat sätt. Da
bibehållas vinhandlarna, och äro villkoren likställda över hela landet, så gör det
vinhandlarna detsamma. Den, som har de bästa varorna, får då sälja mest; den
duktigaste och redbaraste har den största förtjänsten. Blott det blir lika med avseende
på avgifter och försäljningsvillkor, så är ett stort önskemål vunnet, och da
tror jag också, att kommitténs önskemål skall vara vunnet.

Herr Ordföranden: Ligger icke i dessa omständigheter, tillsyn, lagerkostnader
etc. ett stort skäl till det antagandet, att det är högst osannolikt, att bolagen
skulle i större omfattning giva sig in på att föra alla dessa varor, importera och
lagra dem? Ligger det icke närmare till hands att antaga, att de skulle finna med
sin verksamhet och fördel förenligt att som hittills låta vinhandlarna importera och
förvara varorna samt endast i mån av behov taga varor från dem?

Herr Laurentz: Skulle då i varje fall vinhandlarna endast ha besväret med
lagring och magasinering men icke ha rätt att själva sälja annat än till bolagen, så
att alla köpare av viner skulle gå till bolagens försäljningsställen, där få rekvisitioner
och så bli expedierade från vinhandeln?

Herr Ordföranden: Det kan tänkas.

Herr Laurentz: Det skulle då bli som det är i Stockholm med utskänkarna,
som få gå till bolaget och beställa t. ex. 12 buteljer och sedan gå med den a
bolaget noterade rekvisitionen till vinhandlaren, som levererar varan, och vinhandlaren
får erkännande av kunden, att han fått varan. Detta har icke kunnat genomföras
annat än på det lilla område, som utskänkningen i Stockholm omfattar.
Men svårligen kan det utsträckas till hela den stora kundkretsen. Vi ha ju den
stora massan att hålla oss till, och det skulle nog väcka en storm av ovilja hos
alla köparna.

Herr Bratt: Hos bolagen skulle ju också finnas viner.

Herr Ordföranden: Man kan tänka sig, att bolaget har inne vissa särskilt
efterfrågade varuslag, men för övrigt köper från vinhandlarna i mån av efterfrågan
och rekvisition.

Herr Laurentz: Skulle då bolagen ha särskilda försäljningsställen för vin?

Herr Karlsson: Det är naturligtvis så, att om man skulle gå den väg, som
här skisserats, så skulle det huvudsakligen bliva leveransen till bolagen, som skulle
bli vinhandlarnas uppgift. Endast en del specialartiklar skulle egentligen bli de,
som vinhandlarna direkt expedierade till kunderna.

Jag skulle även vilja framställa en fråga. Jag förmodar, att för den händelse
bolagen också skulle ha rätt att importera, det skulle komma att ställa sig så, att
bolagen komtne att importera de större artiklarna, som giva de stora förtjänsterna,
men de små finare artiklarna, som fordra särskild skötsel och ofta lämna mindre
förtjänst, skulle överlåtas på vinhandlarna. Tror herr Laurentz på en sådan utveckling,
eller tror herr Laurentz, att om bolagen ha rätt till import, de fortfarande
skulle komma att handla hos vinhandlarna?

Herr Laurentz: Det tror jag icke. Bolagen skulle nog finna, att de kunna
uträtta det precis lika bra. De skulle frukta anmärkning frän revisorerna, att de
icke skött affären på billigaste sätt. Det kommer att betraktas som en onödig
omgång, då de kunna köpa varorna direkt utifrån. Det är samma åskådning, som
man återfinner hos en del privata personer, vilka fastän de kunna köpa den vara,
som de importera utifrån, till bättre pris hos vindhandlarna i Stockholm, ändock
köpa den utifrån, emedan de inbilla sig, att den är bättre, därför att den kommer
direkt. Men de tänka icke på, att om de komma i beröring med en god firma
i Stockholm, så komma de därute i beröring med en tredje eller fjärde klassens
firma, som icke levererar samma goda vara som stockholmsfirman. Men det är
en gängse tendens och åskådning hos folk, och samma blir det nog för bolagen.

Herr Karlsson: Jag skulle vilja ha ett preciserat svar. Mig förefaller det,
om jag fattat herr Laurentz rätt, som om herr Laurentz’ mening är, att om man
ställer så till, att vinhandlarna berövas sin detaljhandelsrätt och endast tillerkännas
rätt till partihandel, under det samtidigt systembolagen även ha rätt till partihandel,
dä skulle denna rätt för vinhandlarna ha ganska liten betydelse, och då skulle de
snart försvinna?

Herr Laurentz: Ja.

Herr Karlsson: Men om man ställer det så, att åtminstone i huvudsak vinhandlarna
ensamma ha importrätt och bolagen skulle köpa från dem, så har åtgärden
naturligtvis en stor betydelse för vinhandlarna?

Herr Laurentz: Ja, under förutsättning att icke alla de utländska agenterna
få samma rätt, ty då blir det bara dessa, som få fördel av det.

Herr Ekman: Det är således herr Laurentz’ mening, att även om de nuvarande
förhållandena få fortfara, så kommer efter hand på grund av denna utländska
agentur och andra förhållanden vinhandlarnas ställning att försämras och
försvåras?

Herr Laurentz-. Det vill jag icke säga, ty vinhandlarna försöka genom att
hälla goda varor och priser bekämpa den direkta utländska importen. Och de
ha hittills lyckats rätt bra hålla ut i konkurrensen, ehuru på grund av den ökade
vällevnaden i landet också den direkta importen ökats. Men huruvida den gjort
det relativt, d. v. s. i förhållande till den övriga importen, därom kan jag icke
yttra mig. Den direkta importen blir rätt betydande på grund av lokala förhållanden.
Den är t. ex. mycket stark i Skåne och på Västkusten från frihamnen
i Köpenhamn. Men jag vill icke hava uttalat, att om här ingenting göres, så

skulle vinhandlarna ändå så småningom gå under på grund av den privata importen,
ty den kunna nog vinhandlarna hålla stången ganska bra.

Herr Bratt: Det var väl herr Laurentz’ mening att säga, att under förutsättning
att svenska män skulle få rätt till partihandel, som innebär rätt att sälja
till bolagen direkt och måhända även indirekt till kunderna genom bolagen, så
skulle eu sådan rätt för svenska män vara relativt illusorisk, om samtidigt representanter
för utländska affärshus få samma rätt?

Herr Laurentz: Ja, det var min mening.

Herr Bratt: Tror herr Laurentz, som känner till utländska förhållanden, att
det skulle stöta på svårigheter att förbjuda sådan rättighet för utländska hus?

Herr Laurentz: Jag är övertygad om, att det skulle medföra mycket stora
förvecklingar.

Herr Bratt: Denna grosshandelsrätt för svenska män, den skulle då på
längden vara illusorisk, jämväl om bolagen icke hade importrätt?

Herr Laurentz: Ja.

Herr Bratt: Men naturligtvis är det något beroende på, om bolagen ha
den rätten eller icke?

Herr Laurentz: Ja, naturligtvis kan man vidtaga åtgärder, så att det icke
går så fort, men det blir dock ett dråpslag mot hela denna affärsgren.

Herr Ordföranden: Allt under förutsättning, att tillstånd skulle meddelas
även utländska agenter.

Herr Karlsson: Den saken förefaller det, som om vi nu fått tämligen klart
besked på.

Men jag skulle, på grund av vissa tidigare uttalanden inom kommittén, vilja
göra en annan fråga. Kan man mellan dem, som nu ha överlåtna minuthandelsrättigheter
till vin och spirituösa, göra någon sådan skillnad, som skulle motivera
ett större eller mindre hänsynstagande för den ena eller den andra, om man nu
funderar på en omläggning av handeln med vin och spirituösa? Alltså en skillnad
mellan olika vin- och spirituosahandlare.

Herr Laurentz: Den enda skillnad som för närvarande finnes är, att de ha
olika slags rättigheter inom olika samhällen, men inom Stockholm ensamt t. ex.
vet jag icke någon skillnad. Den skillnad, som förefinnes mellan t. ex firman
Lundberg eller firman Cederlund, å ena sidan, vilka ha uteslutande fina kunder
och mera undantagsvis sälja en vara understigande 3 kronor litern för punsch
eller vin, och sådana vinhandlare å andra sidan, som existera ute i utkanterna av
Stockholm, och som företrädesvis äro hänvisade att sälja billiga saker och ha ett
helt annat lager, ett mycket litet lager — den ene har ett lager på 400,000 å
500,000 kronor och den andre ett på 15,000 å 20,000 kronor — den skillnaden
är naturligtvis oerhörd i avseende på affärer och alla möjliga förhållanden. Den
ene‘ kan man ju säga är endast i enstaka fall i sin verksamhet av mera fördärvligt
inflytande ur nykterhetssynpunkt, under det att hos den andre kanske många litrar
köpas av sådana, som missbruka det inköpta. Att formellt eller juridiskt draga
upp någon gräns tror jag emellertid icke är möjligt.

Herr Karlsson: Jag skall be att få fullfölja frågan — det är ju en kuriositetsfråga
mera för att tillfredsställa min egen nyfikenhet — och säga: skulle man
kunna göra någon så att säga moralisk skillnad mellan olika affärer? 1 utkanten
av staden, säger herr Laurentz; det skulle alltså betingas av affärsläget. Om således
en firma, som man ställer högt, hade sin affär förlagd till en punkt i stadens
utkant, skulle icke den vara tvungen att göra på samma sätt?

Herr Laurentz: Jo, det är nog så. Det är emellertid en klassfråga mera,

och man kan ju icke gynna den ene, därför att han tiar sin affär vid Gustaf
Adolfs torg t. ex. Och den, som köper billigare varor, kan ju använda dem
lika väl som den, som köper dyrare, och aldrig missbruka dem.

Herr Thunberg: Man skulle kunna skilja mellan socialt mer eller mindre
skadliga affärer?

Herr Laarentz: Ja, den, som har sin affär långt ute vid tullen, kan ju anses
vara socialt skadligare. Men de ha ju där lika stor rätt att köpa sin spirituösa
som på andra ställen i staden.

Herr Karlsson: Det har talats om här, att bolagen möjligen skulle övertaga
vin- och spirituosahandeln. Anser herr Laurentz detta möjligt? Givetvis är det
så, att om bolagen vilja övertaga en vinhandelsrättighet, så kunna de det. Jag
skulle då vilja fråga: ha de med sina ekonomiska resurser möjlighet att skaffa sig
sådana personer i sin tjänst, som kunna driva även den finaste vinaffär på ett
rationellt sätt?

Herr Laurentz: Ja, det är nog möjligt. Men en annan fråga är, om det
blir ekonomiskt bättre.

Herr Karlsson: Tror herr Laurentz, att det skulle vara stor svårighet för
systeinbolagen att övertaga de lager, som finnas hos vinhandlarna, om så skulle
vara nödvändigt?

Herr Laurentz: Det tror jag icke. En övergång skulle det ju vara. Det
ligger nära till hands antaga, att om t. ex. systembolaget i Stockholm skulle övertaga
all vin- och spirituosaförsäljning i Stockholm, så skulle bolaget där bli tvunget
att vända sig till en hel del av den nuvarande vinhandelns personal och åtminstone
under övergångstiden använda samma lokaler. Ty vinhandlarna ha naturligtvis
utsett de lämpligaste lokalerna och monterat upp dem, vilket är ganska dyrbart.
De ha allt detta, och naturligt är, att bolaget såsom praktiskt folk säger till vinhandlarna:
vi behöva den och den lokalen för vår vin- och spirituosahandel; vi
vilja övertaga den, och vad vill ni ha för att ni sköter affären åt oss? Det blir
vä! den mjuka övergången, ty annars skulle det bli förfärligt.

Allt hänger på ett hår nu inom vin- och spirituosahandeln. Kontrakten
upprättas endast på ett år. Och nu har det blivit nytt systembolag i Stockholm.
Men ännu vet ingen, om han får driva sin affär efter den 1 januari. Skulle han
bli nekad, så får han taga vad en köpare bjuder, om icke någon, som själv har
rättighet att sälja spirituösa, giver honom ett ordentligt anbud. Och märk, att
detta rör sig om miljoner och mänga människors levebröd. Detta är ju abnormt,
men det har gått, därför att vinhandlarna sett i detta mera en formalitet och litat
på, att på grund av nedärvda förhållanden skola de alltid få sina kontrakt förnyade,
under förutsättning naturligtvis att de icke brutit dem. Därför menar jag,
att övergången till de nya förhållandena, vilka de än skola bli, får göras mjuk,
och då så att bolaget får soulagera de nuvarande innehavarna på så sätt, att de
få träda i bolagets tjänst och deras affär sålunda avvecklas.

Herr Byström: Det skildes så skarpt mellan vinhandlare och agenturer för
vinförsäljningen. Äro icke åtminstone en del av vinhandlarna själva agenter för
utländska firmor?

Herr Laurentz: Det är alldeles skilda fack. Jag känner icke en enda vinhandlare
med spritförsäljningsrättighet, som är agent; utan de sälja sina varor
direkt. Agenterna i allmänhet ha endast sina kontor och gå omkring och sälja
efter prov, som de skicka eller föra med sig, och som sedan få undersökas. Nu
finnes det emellertid privatagenter, som de kallas, vilka ha stora lager, och frän
vilka de sälja till kunderna. De äro egentligen maskerade vinhandlare. Det torde

möjligen vara bekant för en och annan, att t. ex. Militärekiperingsbolaget säljer
spirituösa. Jag kan icke redogöra för denna trafik, ty jag har endast helt litet
fått höra talas om den. Men jag fick i går veta, att de sälja särskilt whisky.

För att kringgå lagen skall det vara tre personer, som medverka. Agentep,
som tager upp order, går till en privatman och säger: du skall köpa whisky av
mig, hur litet som helst, t. ex. en låda på 12 buteljer. Ordern skickas över till
firman. Agenten har icke brutit mot lagen, då han icke upptagit några pengar.
Firman får ordern och giver i sin tur order t. ex. till en speditör, hos vilken
lagret ligger. Speditören, som får ordern från den utländska firman att leverera
det och det kollyt i det och det rummet till den och den personen, tager icke
emot några pengar anpat än frakt möjligen, och så levererar han och får erkännande
på det. Man kan icke komma åt honom med lagen. Sedan kommer den
tredje medverkande, en bank eller en bankir, som får en tratta från den utländska
firman att inkassera ett belopp av köparen. Han kan heller icke åtalas. Bara
dessa tre saker iakttagas, så är det lätt att kringgå lagen, och det göres i stor
skala. Huruvida emellertid Militärekiperingsaktiebolaget gör det, vet jag icke, men
tillvägagångssättet är sådant.

Herr Karlsson: Herr Laurentz nämnde, att bolagen skulle övertaga vinhandlarnas
butiker och lagerlokaler. Jag skulle då vilja fråga, om de nu, då de få
rättighet bara för ett år, våga hyra på längre tid än ett år?

Herr Laurentz: Då det möter hinder att få lämpliga och billiga lokaler blott
för ett år, så måste de stå risken och hyra på flera år. Själv har jag en gäng
med svidande hjärta undertecknat ett 10-årskontrakt. Beträffande utskänkningsbolagen
är det ju så, att t. ex. Göteborgssystemet i Stockholm har en hel del
hus, som icke kunna användas till annat. Om nu icke Stockholmssystemet övertager
dessa lägenheter, så äro de odugliga och måste byggas om. Men det måste
i dessa ting handlas på förtroende.

Herr Thunberg: Om vinhandlarna skulle berövas sin koncession, i vad mån
skulle det minska deras förluster, om de finge garanti för, att deras lager till sitt
verkliga värde övertoges av bolagen? Det skulle väl vara eu bestämd lättnad för
vinhandlarna?

Herr Laurentz: Naturligtvis innebär det en mycket stor lindring i övergången,
men å andra sidan kommer vinhandlaren sedan själv att icke få sin bärgning
med detta, då han ägnat sig åt denna enda bransch. Det är ju gott och
väl, att han får de pengar, som han lagt ned i affären, men han står där ändå
utan existensmöjlighet. Det är en rent mänsklig förutsättning, att övergången sker
på det sättet, att han icke ruineras genom att på samma gång berövas rättigheten
att sälja och möjligheten att realisera sitt lager. Och jag tager för givet, att Riksdagen
kommer att besluta och kommittén också att föreslå detta, med bestämmande
av en övergångsperiod, under vilken likvideringen lämpligen kan äga rum.
Genom att det nya systemet då i möjligaste mån övertager affären, så komma
naturligtvis de gamla vinhandlarna att stå där utan förtjänst, om de nu icke ha
samlat något kapital. Förluster och svårigheter blir det alltid för dem, om de
icke få anställning i det nya systemets tjänst.

Herr Thunberg: Om bolagen övergå till att taga varorna direkt från utlandet,
och om förskäringen och lagringen, som hittills ägt rum hos vinhandlarna,
skulle tendera till att förläggas till utlandet och varorna sålunda fullt färdiga importeras,
så skulle det ju innebära en nationalekonomisk förlust för Sverige. Skulle
man icke väl kunna tänka sig, att med den bärkraft som bolagen ha det skulle
ur många synpunkter vara lämpligt, att de övertaga denna förskäring och bered -

ning av vinerna? Och då skulle ett betydande antal nuvarande vinhandlare och
framför allt de, som besitta den bästa kompetensen, få sin bärgning i bolagets
tjänst.

Herr Laurentz: Det tror jag nu skall bli den riktiga gången. Om bolagen
icke skulle själva handhava förskäringen o. s. v., så skulle det icke skötas på
rationellt sätt. Jag får säga, att jag sköter mig mycket illa som vinhandlare, om
jag köper år efter år vad jag behöver. Jag skall som fackman passa på de goda
åren. Särskilt sådana viner som bordeaux och bourgogne kan man knappast köpa
mer än vart femte år, och vad man sålunda köpt får man lagra och sköta om.
Man får då ett gott resultat och kan bestå i konkurrensen och tjäna pengar.
Samma är förhållandet med cognac. Man kan säga, att ungefär ett år på fem är
gott, ett par äro medelmåttiga och ett par dåliga.

Jag anser alltså under här givna förutsättningar, att utvecklingen måste gå
därhän, att bolagen själva övertaga detta arbete; annars blir det icke ekonomiskt
skött. Och då nödgas man naturligtvis anställa en hel del vinhandlare såsom
personal hos bolagen. Men dessa måste å sin sida med övertagandet av denna
rörelse bära därtill hörande stora kostnader.

Herr Thunberg: Om man uteslutande begränsar frågan till, vilken form av
så att säga soulagement, som är lämpligast för vin- och spirituosahandlarnas räkning,
och har två alternativ, å ena sidan att de helt måste upphöra med egen
rörelse men gottgöras för sina lager till deras verkliga värde, samt vidare att det
för ett icke så litet antal av dem ställes i utsikt att antagas i bolagets tjänst, och
ä andra sidan det alternativet, att de skulle få tjänstgöra som engroshandlare eller
rättare leverantörer i någon av de former vi tänkt oss, vilket av de alternativen
är att föredraga?

Herr Laurentz: Obetingat det förra, ty det är en radikalkur, som gör, att
de veta, vad de ha att hålla sig till. Det andra blir ett lönnmördande, och man
vet icke vad man får. Jag föredrager givetvis det förra alternativet.

Herr Pettersson: Jag skall bedja att få framställa två frågor: Har under de
sista åren förekommit någon särskilt skarp konkurrens mellan vinhandlarna inbördes?
Och hava vinhandlarna försökt åstadkomma någon sammanslutning i syfte att reglera
priser och andra förhållanden?

Herr Laurentz: Någon särskilt mer utpräglad konkurrens nu än förr har jag
icke märkt. Den har alltid varit mycket stark mellan vinhandlarna, just också på
grund av denna ständiga stimulans, som kommer från utlandet. De måste ligga
skarpt i och hålla nere priserna, ha goda varor och göra allt för att bestå i
konkurrensen. Särskilt har det varit svårt på de beröringspunkter, där göteborgare
och stockholmare haft anknytning, därför att göteborgarna arbetat under gynnsammare
förhållanden än stockholmarna. Detta vill jag dock icke precisera alltför
mycket. Men någon starkare konkurrens nu än förr har jag icke märkt.

Vad beträffar sammanslutning, så får jag nämna, att Stockholms vinhandlare
1892 sammanslöto sig till en förening, bland annat i syfte att införa mera ordning
och reda i affärerna och jämnhet i priserna, så att t. ex. icke den ene sålde
champagne för 5 kronor, den andre för 4: 50. Det gjorde ju ett mycket konstigt
intryck, att man i konkurrenssyfte satte ett abnormt pris på en eller annan artikel.
För att få ordning och reda infördes denna förening, som efterföljdes av en
förening i Göteborg. Sedan har mellan dem varit förhandlingar flera gånger för
att åstadkomma mera likformighet i uppträdandet, och det har blivit en allmän
svensk vinhandlareförening. Vi ha flera gånger fått känning av, att utomstående,
myndigheter o. s. v. velat ha någon att vända sig till, och då har det varit bra

att ha en sammanslutning i vår bransch liksom i alla andra branscher, ävenså för
förhandling med våra arbetare. Men någon trustbildning har aldrig förekommit
och finnes för närvarande icke alls.

Vad beträffar prisförhållandena, så råder icke något bestämt avtal, annat än
att det är likartade priser vid försäljning till återförsäljare; detta på grund av önskemål
från de utländska firmorna. Så t. ex. bjudes Hennessy-cognac ut till samma
pris över hela landet. Men detta gäller icke gent emot den stora publiken utan
endast mot återförsäljarna. Någon annan trustbildning eller prisavtal finnes icke.

Herr Ordföranden: Herr Laurentz nämnde om agenter, som ligga med lager.
Det finns väl ingen kännedom om, i huru stor utsträckning sådan agenturverksamhet
existerar? Hur skulle man kunna få reda på det?

Herr Laurentz: Det vet jag verkligen icke. Agenterna äro icke skyldiga att
på något sätt redogöra för sin verksamhet. Man kan möjligen följa deras import,
men även det är svårt, ty de låta den ofta gå genom speditörer. Det är svårt
att få en gräns mellan vinhandlare, bolag och privata importörer i den statistik,
som man har. Det är icke sagt, att de privata agenterna ha all sin import i sitt
eget namn, utan de kunna ha den genom någon för tillfället vald speditör. Det
gör, att man icke kan få reda på deras lager på annat sätt än genom direkt undersökning.
Att det är en betydande affär, det är emellertid säkert. Men det är
svårt att på grund av importsiffrorna få veta något. Jag följde deras rörelse
några år, och det var överraskande att se, vilken omfattning den hade.

Herr Karlsson: Jag erinrar mig, att någon talade om för mig, att i Göteborg
gjorts sådana undersökningar, men jag kommer icke ihåg deras sätt att lista ut
det. Jag tror även, att det gällde Norrköping. Och de hade kommit till betydande
siffror.

Herr Laurentz: Jag kan lätt anskaffa de siffrorna. De grundade sig på
importvarornas yttre beskaffenhet. Det importerades så och så många småkarl
eller ankare cognac, och det är ju givet, att bolag och vinhandlare icke taga in
annat än fat på ett par hundra liter eller så. Det var båtar, som kommo in med
flera hundra sådana kuttingar till Göteborg från Frankrike, och över det ha vi en
mycket belysande statistik. Dessa kuttingar lades antingen i lager hos speditörer,
eller också delades de ut till sådana, som köpt i förväg. Om kommittén har intresse
av detta, så tror jag mig kunna få dessa uppgifter för en viss tidsperiod.

Herr Karlsson: Herr Pettersson talade om konkurrensen mellan vinhandlarna,
och det skulle vara av intresse att få veta i det sammanhanget — särskilt när
man tänker sig, att vinhandlarna skulle stå som mellanhänder mellan utlandet och
bolagen — om det icke är så fortfarande, som det åtminstone var för 35 är
sedan, att på cognac t. ex., som kommer in på buteljer, och pa champagne ha
vinhandlarna mycket liten avance.

Herr Laurentz: För leverans till återförsäljare finnes uppgjord en nettopriskurant,
enligt vilken avancen är endast några få procent. Det är en affär, som
vinhandlarna ha, därför att det är deras skyldighet såsom fournissörer till återförsäljarne;
och därigenom att de få sälja några lådor cognac, så kanske de fa
sälja ett helt fat o. s. v. samt på det sättet få litet mera avance på affären. Men
eljest giva de s. k. originalsakerna mycket liten avance. Handeln med originalsaker
är visserligen av stor betydelse i avseende å importen från utlandet, som
visar en hög siffra, men den pekuniära behållningen är relativt ringa.

Herr Bratt: jag skulle vilja framställa följande fråga: om man tänkte sig,
att i Stockholm den privata spirituosahandeln upphörde fullkomligt och lades under
bolaget, vidare att all försäljning av vin, som nu sker utanför den handel, som

är förenad med privat spirituosahandel, förbjudes, samt nuvarande spirituösa- och
vinhandlare finge praktiskt sett ensamrätt till vinhandel i Stockholm, hur skulle
det ekonomiskt ställa sig för dem?

Herr Laurentz: Det vore ganska fördelaktigt, tror jag. Det blir givetvis
svårt att bli av med all spirituosaförsäljningen, men det ligger ju alltid till hands
för dem att under en övergångstid inrätta sig på att lägga om sina affärer. Och
det blir ju möjlighet att existera på det.

Herr Bratt: Under förutsättning, att alla sådana billiga viner, som icke äro
verkliga viner, läge under bolaget, tror herr Laurentz då, att de 50 vinhandlarna
i Stockholm skulle förlora eller vinna pekuniärt? Det är naturligtvis mycket svårt
att besvara den frågan, men själva svårigheten att besvara den kanske tyder på,
att det ginge jämnt om jämnt?

Herr Laurentz: I utkanterna av staden skulle en hel del vinhandlare ramla.
De, som ha bättre läge, kunde existera men icke med så stor behållning som nu.
De finge naturligtvis inrätta sig därefter och minska omkostnaderna.

Herr Bratt: Är specerihandlarnas och matvarumagasinens omsättning av vin
lika stor som vin- och spirituosahandlarnas?

Herr Laurentz: Det är svårt att säga, men den är mycket betydlig åtminstone.

Herr Ekman: Antalet verkliga vinhandlare här i landet har väl under de
senaste åren väsentligt nedgått?

Herr Laurentz-. Nej, rättigheterna äro i Stockholm t. ex. lika många eller

49 överlåtna spriträttigheter. 1 Stockholm har det varit mellan 45 och 50 i många

ar. När jag började, var det en tid något mindre, men sedan släpptes det ut

nya rättigheter. Åven för hela landet är antalet tämligen oförändrat. För de

städer, som ha överlåtna rättigheter, har jag en utredning för 1911. Det var i
Stockholm 49, i Göteborg 22, Malmö 6, Karlskrona 4, Gävle 4, Lund 3, Norrköping
2 etc.

Herr Ekman: Min fråga föranleddes därav, att jag hade svårt att få ihop
slutresultatet av detta. Enligt nu lämnad uppgift hava bolagen under de sista tio
åren i större omfattning börjat importera viner själva. De utländska husens agenturer
ha-också utvidgat sin verksamhet. Men samtidigt har, om man ser på de
sista tio åren, införseln av vin minskats med omkring 25 procent. Den har
minskat frän 3,800,000 kg. år 1900 och 3,600,000 kg. år 1901 till 3,000,000
kg. år 1910 och 2,800,000 kg. år 1911, således en minskning från 3,800,000
till 2,800,000 kg. Jag har då litet svårt att på en gång för tanken förena möjligheten
av en sådan väsentlig nedsättning i importen, samtidigt ökad andel av
andras import än vinhandlarnas och likväl ungefär likartat antal vinhandlare i
samma ekonomiska position.

Herr Laurentz: Importen av viner är så varierande. Ett gott år köpes det
mycket, t. ex. bordeaux. Det kan variera högst betydligt under olika år. Men
en annan sak är det, om det visar en genomgående tendens att sjunka. Då finner
jag det egendomligt, att det visat sig så stor nedgång.

Herr Karlsson: Det finnes ju vinhandlare utan spriträttigheter. Om dem
innehåller statistiken uppgift, att de det oaktat sålt brännvin 60,000 liter, whisky
20,000 liter, cognac, punsch, likör etc. Nu säges det verkligen här, att denna
spritförsäljning har givetvis varit partihandel. Finnes det verkligen vinhandlare,
som icke ha överlåtna spritutminuteringsrättigheter och dock idka brännvinsförsäljning?
Känner herr Laurentz till den slags affärer?

Herr Laurentz: Det känner jag icke till. 1 Stockholm vet jag icke någon,
som driver sådan engrosaffär. Jag har hört talas om, att det i Skåne lär finnas

vissa punschfabrikanter utan rättighet. Det lär finnas en vinhandlare i Eslöv t. ex.,
som icke har rättigheter, men som jag hört sägas säljer ganska mycket en gros.
Om någon satt det i system och har några stora köpare, så springa siffrorna
upp så där.

Herr Karlsson: Vinfabrikerna äro ett för mig mycket obekant begrepp.
Huru anordnas deras försäljning? Utgöras deras kunder av vin- och spirituosahandlare
eller av specerister och magasiner eller av allmänheten?

Herr Laurentz: Kunderna äro specerister och magasiner i regeln. Jag har
gammal erfarenhet därom. När man fick se i specerifönstren flaskor med imiterade
vinetiketter och man då frågade, var det var köpt, så var det i regel från

någon sådan där vinfabrik. De köpa upp en massa svenska bär och bereda blå bär-

och andra viner. Ur nationalekonomisk synpunkt är det ju ett tillvaratagande
av naturtillgångarna. Det gick väl an, om de sålde dessa viner som de äro, men
så sätta de till något utländskt starkt vin samt sprit och vatten, varefter de sälja
det såsom importerat vin. Färgen får det av blåbären, vinsmaken av det utländska
vinet, och alkoholhalten är så avpassad, att de kunna sälja det med avance

för cirka 35 öre halvbuteljen till speceributiker under namn av t. ex. portvin.

Detta måste man försöka få någon kontroll över, om man skall komma någon
vart på detta område. Herrarna vidtaga åtgärder, som drabba den så att säga
lojala vinhandeln, men ni sätta icke yxan till roten. Det är detta område, som
måste ordnas. Man kan ju förbjuda det helt och hållet, men hur går det då med
tillvaratagandet av våra skogsbär?

Herr Karlsson: Vinfabrikerna ha ju en viss betydelse, om detta som herr
Laurentz säger är riktigt. Skulle dessa vinfabrikanter, om vinhandeln toges från
specerister och magasiner, förlora sina kunder och icke kunna existera?

Herr Laurentz: Det tager jag för givet; men då mötes kommittén av starka
invändningar från alla, som ivra för tillvaratagandet av våra naturtillgångar. Vi ha
ju stora möjligheter att tillverka vin av våra svenska bär, om det skötes rätt.
Som det nu är, så är det förvisso mera ett vackert tal, detta om våra svenska
vinfabriker. Våra svenska bärviner äro emellertid icke så hälsosamma, därför att
de icke äro så väl utjästa och icke ha de väl avvägda proportioner, som erfordras.
Man kan visserligen en eller annan gång finna svenskt bärvin gott. Men det
blir icke i längden hälsosamt.

Det finnes en del, som i likhet med t. ex. Liljeholmens vinfabrik på Svartmannagatan
köpa upp massor av bär. De köpa upp stora kvantiteter körsbär
särskilt från Nerikestrakten, s. k. svarta moreller, och tillverka därav gott vin.
Men det är endast ett och annat år, som det blir gott om sådana bär. Även
blåbär köpa de upp i stora kvantiteter och tillverka därav vin, som de sälja under
det namnet, och det håller troligen 6 eller 7 % alkohol. De sälja detta sedan
till andra vintillverkare, som buteljera det och sälja det till magasiner och specerister.
Liljeholmens vinfabrik har icke spriträttighet, men direktören där har själv
spriträttighet. Även finnes det vinhandlare, som köpa bär, och det kan variera
mycket olika år allt efter skörden. Det finns på detta område eu fullkomligt
lojal och riktig hantering för utnyttjande av våra svenska bär, och vissa år giver
det mycket goda inkomster åt bärplockarna. Särskilt de stora svarta bären från
Nerike förekomma ibland i stora kvantiteter; en enda bärodlare kan på en gång
sälja för flera hundra kronor av dem. Dessa komma naturligtvis att känna ett
förbud svårt.

§ 3.

Sedan herr Ordföranden tillsport kommittén, huruvida ledamöterna hade
någon ytterligare fråga att framställa, och detta besvarats nekande, framförde herr
Ordföranden kommitténs tack till grosshandlare Laurentz, varefter sammanträdet
avslutades kl. 2 e. m.

Som ovan

Einar J:son Thulin.

Särskilt protokoll vid nykterhetskommitténs
sammanträde den 14 nov. 1913 kl. II.30 f. m.

Närvarande: Herr Ordföranden, herrar Bratt, Byström, Eklund, Ekman, Bernhard
Eriksson, Karlsson, Pettersson, fröken Rathou och herr Thunberg. Vidare hade
tillstädeskommit direktörerna Ernst Andrée och Tor Bergqvist.

§ 1.

Sedan herr Ordföranden hälsat herrar Andrée och Bergqvist välkomna samt
tillkännagivit, att det inom kommittén ansetts önskvärt att vid något tillfälle få rådgöra
med representanter för systembolagen, lämnade herr Ordföranden en kort
redogörelse för, huru man inom kommittén preliminärt tänkt sig rusdrycksförsäljningen
i landet ordnad. Därefter anförde herr Ordföranden:

Skulle det möta organisatoriska och expeditionella svårigheter för bolagen
att övertaga all utminutering av rusdrycker, såväl den som nu utövas genom överlåtna
utminuteringsrättigheter, som den som utövas av rättighetsinnehavare, som
av myndighet erhållit direkt tillstånd (vin- och ölhandlarna) eller utan tillstånd
försäljer (vin- och öltillverkarna)?

Alt. a. Om frågan besvaras jakande: aa) Anses inrättandet av en särskild
partihandel med finare spirituösa och viner önskvärd för att underlätta bolagens
försäljning, varigenom bolagens handhavande av försäljningen huvudsakligen skulle
bestå i att utlämna eller förmedla utlämnandet av rusdrycker till kunderna, under
det att partihandlarna huvudsakligen skulle importera och behandla samt förskära
finare spirituösa och viner?

bb) Om bolagen bibehållas vid rätten att importera och att själva förskära
viner och sinsemellan idka partihandel, kan det då vara någon fördel att låta vinhandlarna
erhålla rätt till partihandel? Eller kan utvecklingen förväntas gå i den
riktningen, att bolagen småningom själva eller genom något gemensamt leveransbolag
ombesörjde importen och behandlingen av finare spirituösa och viner?

Alt. b. Om inga svårigheter möta för ett direkt övertagande av all handel
med rusdrycker inclusive vinberedningen: Huru lång övergångstid anses böra

medgivas spirituösa- och vinhandlare?

Herr Bergqvist: Göteborgssystembolagens förtroendenämnd har ju haft om

hand frågan att ordna ölhandeln enligt de principer, som gälla för brännvinsförsäljningen
enligt bolagssystemet, och framlade den vid ett allmänt möte 1908.
Då utgick förtroendenämnden ifrån, att det skulle bildas särskilda bolag att handhava
ölförsäljningen enligt de principer nämnden tänkt sig. Vinsten på dessa ölförsäljningsbolags
verksamhet skulle icke användas som brännvinsförsäljningsmedlen
till kommunen, landsting och hushållningssällskap, utan nämnden ville
frigöra dessa vinster på ölförsäljningsbolagen från lokalt eller kommunalt intresse.
De skulle i stället gå in direkt till statsverket. Det var därför som förtroendenämnden
i sin motivering påvisade, att även om det varit ett önskemål, att för -

säljningen av Öl, vin och brännvin förenades, så kunde det icke ske, därför att
det bleve olika bestämmelser beträffande vinsternas användning. När nu det blivit
sä, att brännvinsförsäljningsbolagens vinster gå direkt till statsverket, så skulle
naturligtvis från den synpunkten icke något hinder möta, att de nuvarande brännvinsförsäljningsbolagen
övertogo försäljningen av Öl. Då var fråga om ölutminuterings-
och ölutskänkningsrörelsen. I rättigheten för tillverkare att enligt de bestämmelser,
som finnas i ölförsäljningsförordningen, försälja sitt Öl hade förtroendenämnden
icke tänkt sig någon rubbning. Här förstår jag nu, att det skulle
vara meningen, att bolagen skulle övertaga även denna rätt, som tillkommer tillverkare.
Någon svårighet borde det ju icke vara, i all synnerhet som herr Ordföranden
framkastat, att det icke vore omöjligt, att distributionen kunde ske på
det viset, att bolagen hos tillverkare lämna uppgift på vilka, som hos bolagen
rekvirerat Öl, och att tillverkarna genom sina ölutkörare sedan skickade ut till hushållen.
Det borde ju icke kunna vara någon svårighet i praktiken för allmänheten.
Vad som däremot skulle vålla svårigheter, det vore, om denna försäljningav
Öl skulle ske genom något kortsystem och kanske icke få ske efter rekvisition
per telefon, utan att ett hushåll måste skicka ned ett ombud till bolaget för att
med motbok eller kort få göra den rekvisition, som sedan skulle gå till bryggaren.

En följd av detta bleve, att bolagen finge upprätta flere försäljningslokaler
i all synnerhet i större städer, ty annars skulle distanserna bli för stora, när det
gäller Öl, som oftare hemköpes än spirituösa, särskilt som det finnes många hushåll,
som aldrig eller sällan hemköpa spirituösa, men däremot alltid eller i regel
hemtaga Öl till måltiderna. Man får då taga hänsyn till, att man får delvis eu
något annan publik att göra med.

Hur det skulle ställa sig från tillverkarnas sida, kan jag icke gå in på.

Jag kanske genast nu skulle kunna få göra en förfrågan. Herr ordföranden
nämnde, att kommittén tänkt sig, att utminutering av såväl spirituösa som Öl skulle
ske efter skriftlig rekvisition, med andra ord att man måste avlämna en skriftligen
undertecknad begäran, när man ville köpa, och att även när det gäller spirituösa
detta skulle antecknas i en motbok, vilket däremot icke skulle ske vid köp av Öl.
Är det dä meningen att i försäljningsförordningen föreskriva, att detta sätt vid
utminuteringen skulle äga rum?

Herr Ordföranden: Ja, det är meningen.

Herr Bergqvist: jag hade tänkt mig, att i författningen endast skulle bestämmas,
att utminuteringen särskilt beträffande brännvin skulle ske efter vissa
principer, att alla försäljningarna skulle registreras, och att vid försäljningen skulle
utövas kontroll på köparna. Om man kunde göra en allmän sådan bestämmelse,
så att de olika sätten skulle kunna få arbeta sig fram till det mest lämpliga, så
tycker jag det vore klokt. Det ena systemet kan synas bra och ha fördelar framför
det andra. Men det är icke säkert, att det, som synes bäst till en början, blir
bäst i praktiken. Man kan tänka sig, att ett tredje system, som börjar i en annan
stad, kanske kan i praktiken ur såväl nykterhets- som lämplighetssynpunkt vara
överlägset de förutvarande.

Vidare har jag tänkt mig, att det skulle kunna vara en fördel för dessa nya
försäljningssystem, om de finge konkurrera med varandra. Allmänheten har ju
en viss animositet gent emot dessa nya försäljningssystem, och agitationen och
oviljan mot dem kan drivas högt. Om man nu hade tre olika försäljningssystem,
som utginge från ungefär samma principer men skiljde sig i detaljer, och i en stad,
där ett av dessa system tillämpades, det påvisades vissa olägenheter särskilt skarpt,
så kanske ett av de två andra systemen visade sig icke ha de olägenheter som

det första utan avsevärda fördelar, och då kan det hända, att en kombination av alla tre
systemen vore det bästa. Animositeten kunde därigenom så småningom försvinna.
Om allmänheten fäster sig vid och blir förtörnad över en del detaljer i det system,
som tillämpas på platsen, men ser fördelarna i ett system, som tillämpas på en annan
plats, så kunde den lättare försona sig med detta försäljningssystem, som får arbeta
sig fram i konkurrens mellan olika system, och i vilket man drager ut endast det
bästa hos alla systemen. Jag anser, att det för framtiden vore lämpligt, om det icke
bleve alltför detaljerade bestämmelser i författningen angående denna försäljning.

Herr Ordföranden har redan antytt, att kontrollstyrelsen skulle ställas i mera
intim beröring med försäljningsbolagen, och det är enligt mitt förmenande en
alldeles oavvislig nödvändighet, ty skall man kunna få enhetlighet, så måste det
finnas en central myndighet, som bestämmer och övervakar mer, än nu är möjligt.
Och det skulle ju kunna ske, genom att en bolagsstyrelseledamot och en revisor
utsåges av kontrollstyrelsen. Vore det icke då lämpligt, ifall i författningen icke
gjordes alltför vittgående detaljbestämmelser angående utminutering, utan att det
överlämnades till kontrollstyrelsen att föreskriva dessa. Det vore lättare för denna
att gå successivt tillväga och söka anordna olika försäljningssystem i olika trakter
av landet och så erfara, vilket som är bäst och lämpligast, för att sedan meddela
föreskrifter, om vilket system som skall användas av samtliga bolag. Under denna
förutsättning kanske kontrollstyrelsen borde få en ännu intimare beröring med bolagen
än genom att blott utse eu styrelseledamot och en revisor. Detta skulle kunna
vinnas, om kontrollstyrelsen hade till sitt förfogande ett antal inspektörer, som
genom inspektionsresor kunde arbeta för enhetlighet. Ty fullständig enhetlighet
vinnes ju icke, genom att en styrelseledamot är utsedd av kontrollstyrelsen.

Herr Anclrée: En naturlig följd av dessa tilltänkta inskränkningar blir givetvis

den, att de, som ha ett oavvisligt behov av spirituösa, försöka skaffa denna på
annat sätt. Ett sätt, som nu delvis användes ganska mycket och säkert i än högre
grad kommer att användas, är naturligtvis att skaffa sig spirituösa från utlandet.

Herr Ordföranden: Det var ett förbiseende. Vårt förslag bygger nämligen

på förutsättningen, att bolagen ensamma skulle vara berättigade till import jämte
dem, som fått rättighet till att idka partihandel. De enskildas rättighet att importera
skulle upphöra, men de skulle ha rättighet att påkalla bolagens medverkan
för att få viss vara. Av internationella hänsyn har det ansetts tvunget, att bolagen
icke skulle kunna vägra en i övrigt köpberättigad att få viss vara från utlandet.

Herr Andrée: Ingår häri denaturerad sprit?

Herr Ordföranden: Det är en särskild fråga, som sedan skall upptagas.

Både denaturerad sprit, salubrin och därmed jämförliga varor bli föremål för särskild
behandling senare.

Herr Andrée: Som bekant har på det området gjorts en uppfinning, som

sannolikt kommer att i nylderhetshänseende minska faran av försäljningen av denaturerad
sprit, nämligen ett slags briketter, som överflödiggöra den nu allmänna
användningen av denaturerad sprit vid tändningen av primuskök m. m. Tack
vare dessa kan man nog införa strängare bestämmelser för den varan.

Herr Ordföranden: Om jag sammanfattar resultatet av vad herrarna yttrat

om den framställda frågan, så har jag fattat herrarna så, att herrarna anse, att det
icke möter oöverstigliga hinder att lägga hela rusdrycksförsäljningen under bolagen.
Men direktör Bergqvist har uttalat önskvärdheten av, att det endast mera allmänt
skulle i lagen skrivas ut principerna för detta sätt till försäljning eller utminutering
och sedan uppdragas åt kontrollstyrelsen att se till, att bolagen handlade
rätt, men att de finge litet mera rörelsefrihet att använda olika system.

Herr Andrée: Jag instämmer med direktör Bergqvist i det hänseendet, och
tillika tillåter jag mig fråga, om kommittén tagit under övervägande, om det kan
vara så lämpligt, att t. ex. i Stockholm och Göteborg bolagen ha försäljning
icke allenast av spirituösa utan även av vin och Öl. Naturligtvis bör ett samarbete
mellan de resp. försäljarna härav äga rum, men huruvida det är lämpligt,
att det hela lägges under ett bolag, vill jag lämna därhän. Vi ha som bekant
ett litet maltdrycksbolag i Göteborg. Men jag tror, att det blir svårt för systembolagen
i Stockholm och Göteborg att åtaga sig det hela. I ett hänseende vore
det ju fördelaktigt, då det bleve bättre kontroll, men det blir en mycket vittomfattande
affär, synnerligast om bolagen tillika skulle taga den bättre spirituosan
och även originalvarorna. Jag ber att f. n. få lämna den frågan obesvarad.

Herr Bratt: Jag vill säga direktör Bergqvist, att inom kommittén har även
yrkats, att kontrollstyrelsen skulle ha den ökade befogenhet, som direktör Bergqvist
förutsätter, och även få möjlighet att utse inspektörer för hela riket. I samband
härmed har det yrkats helt generellt, att spirituösa icke skulle utminuteras,
med mindre bolaget ägde kännedom om till vem försäljningen ägde rum, dagen
när det skedde samt myckenhet försåld spirituösa. Jag vill fråga direktör Bergqvist,
om den tanken är riktig, att man borde slå in på den experimentella metoden
på detta område i högre grad än enligt det preliminära beslut, som kommittén
kommit till, och således i lagen inskriva endast, att bolaget stode direkt

under kontroll styrel sen och måste följa dess anvisningar, men f. ö. att bolagen

finge ordna försäljningen på bästa sätt, blott kännedom vunnes och bevarades om
till vem, dagen när och myckenheten försåld spirituösa.

Herr Bergqvist: Jag kan icke finna annat, än att det är en mycket lycklig
formulering. Åtminstone täcker den mina uttalade önskemål att lämna kontrollstyrelsen
rätt och även bolagen initiativ. Min tanke utesluter icke, att ett bolag
uppträder som initiativtagare och framlägger ett försäljningssystem för kontrollstyrelsen
samt begär att få använda det. Men principen skall vara uttalad redan
i författningen. Där skulle föreskrivas, att försäljning av brännvin skall ske under
viss kontroll, så att dagen för försäljningen och myckenheten försåld vara bokföres.
Försäljningen av Öl skulle få ske under friare former.

Herr Andrée: Jag instämmer i vad herr Bergqvist sagt. Såvitt jag kan
se, finnes ett ytterligare skäl till, att formuleringen blir lika med den nyssnämnda,
nämligen att allt talar för, att det blir en nödvändighet för bolagen att
samarbeta, om ett effektivt resultat skall kunna erhållas. Det torde vara mycket
svårt för närvarande att avgöra, vilken av de föreslagna metoderna som är deri
lämpligaste just för detta samarbete. Detta åter talar för, att författningen bör få
en mera allmän lydelse, om jag så må säga, och att däri icke fastslås något visst
system för försäljningen.

Herr Ordföranden: Vi ha ju förutsatt samarbete mellan bolagen på det

sättet, att så snart en köpare komme över på ett annat bolags område, så skulle
samarbete mellan bolagen äga rum för att förebygga, att han gjorde inköp hos
olika bolag.

Herr Andrée: Det blir en annan fråga, men hur skall man kunna möjlig göra

detta?

Herr Ordföranden: Med motbok i handen torde detta bliva möjligt.

Herr Bergqvist: Man kan låta kunden anmäla sig på två bolag alldeles

som på två bankkontor.

Vad beträffar svårigheterna i de större städerna, ifall bolagen skulle tillhandahålla
en stor kundkrets alla slags viner t. ex., så vidrörde jag icke det, där -

för att det senare blir fråga om, att vinhandlarna kunde få sysselsättning som
partihandlare gent emot bolagen. Det är naturligtvis svårt för ett bolag i en stor
stad att övertaga all försäljning av vin, då vinhandlarna sedan gammalt ha mångårig
erfarenhet, som så att säga gått i arv från innehavare till innehavare; i synnerhet
med avseende på viner sitta de inne med mycket stora fackkunskaper eller
varukännedom. Inom förtroendenämnden har uttalats, att vinhandlare skulle finnas
endast i vissa städer, t. ex. städer med minst 30,000 invånare, och att även
inom sådana större städer dessa vinhandelsrättigheters antal borde minskas så småningom.
Man skulle ju kunna tänka sig, att de skulle få rätt att distribuera vin
från sina lager även i mindre partier till personer, som genom bolagen gjort
rekvisition. Det skulle bli ganska stora kostnader för ett bolag i en så stor stad
som Stockholm att uppföra tillräckliga lagerlokaler för en så omfattande verksamhet,
som det här blir fråga om.

Herr Ekman: Ifråga om vad lagen skulle innehålla av detaljer och för delarna

och nackdelarna av mer eller mindre sådana, skulle jag vilja yttra några
ord, närmast med anledning av de gjorda uttalandena. Här har man utgått ifrån,
att det skulle vara ur andra synpunkter fördelaktigt, att lagen endast innehåller en
mera generell anvisning, och att den mera detaljerade utformningen skulle överlåtas
åt bolagen och kontrollstyrelsen. Men kan det icke tänkas å andra sidan,
att om lagen tillåter mycket stora friheter, samarbetet, som ur alla synpunkter är
önskvärt mellan bolagen, kan försvåras, därigenom att man på olika håll använder
olika för de olika systemens främjare särskilt kära metoder för utskänkningen?
Ur allmänhetens synpunkt förefaller det fördelaktigt, om det så snart som möjligt
bleve likformighet över hela landet i avseende å försäljningen, så att icke
personer skulle exempelvis hos ett bolag behöva styrka sin köprätt på ett sätt
och hos ett annat bolag på ett annat sätt. Har icke en frihet som tillåter sådant
två sidor?

Herr Andrée: Med avseende på herr Ekmans uttalande föreställer jag mig,

att man just skulle komma till det resultat, som herr Ekman ansåg i så hög grad
önskvärt och även jag anser önskvärt; men om jag förstått herr Bergqvist rätt
och även herr Bratt, så vilja de först veta, vilket system som är det lämpligaste.
Det kan icke avgöras på rak arm, utan kräver ett par års erfarenhet. När då ett
par år gått, så blir det en senare fråga, om kontrollstyrelsen skall bestämma, vilket
system som är det lämpligaste, eller om det skall föreskrivas i lagen. Men
jag menar, att vi få det mest praktiska och bästa, om vi få så att säga en övergångstid
för att utröna detta. Det är vårt önskemål, att det skall bli gemensamt,

men vi veta icke nu, vilket system som är det bästa.

Direktör Bergqvist framhöll, att det skulle medföra svårigheter för de större
bolagen att övertaga handeln med bättre spirituösa. Det är dock nog delvis beroende
på hur man ordnar denna. Vid reformer i allmänhet av dessa ömtåliga
saker har jag alltid ställt den frågan till mig själv — jag vill visst icke påstå,

att den är riktig och klok, men jag brukar göra det — nämligen: antag att man

lyckas få igenom det där eller det där, hur ställer det sig till nykterhetsfrågan i
sin helhet? Kan man genom denna till synes kanske obetydliga reform eller
många gånger början till en reform utsätta sig för, att nykterhetsfrågan i sin helhet
blir för allmänheten förhatlig? Det är en fråga, som jag alltid tänkt på, då
jag nämligen anser den vara av ganska stor vikt. Om jag nu tänker på detta
och de här väckta förslagen, att vinhandlarna skulle bli fråntagna sin nuvarande
försäljningsrätt, så tror jag, att det kan gå för sig. Det möter icke svårigheter
för bolagen att övertaga denna handel, ty det är ju alldeles självfallet, att om

kommittén tänkt sig en övergångstid, det lätt kan rangeras; och ännu lättare rangeras
det, om det ordnas på så vis, att dessa vinhandlare fortfarande få rätt
till den partihandel, som kommittén tänkt sig, och bolagen helt enkelt göra, som
vi gjort i Göteborg, nämligen köpa av vinhandlarna, låta dem förskära och sköta
om vinerna; vi bestämma priserna, och de få inlämna prov, och den, som lämnar
de bästa proven, får leveransen. Vi ha på artiklar av större omfattning ända till
fyra leverantörer. Här skulle man kunna gå tillväga på samma sätt. Vinhandlarne
skulle få sälja endast i parti, men vi köpa av dem, så att vi hade detaljhandeln,
småhandeln, i vår hand. Dock förefaller det mig, som om ett litet undantagskulle
behöva göras i avseende å partihandeln, nämligen att vinhandlarna skulle
äga rätt att till bolagen sälja i mindre partier.’ Jag tänker då närmast på en del
originalvaror, av vilka det går åt ofantligt litet. Låt dem då få den rättigheten
att förse bolagen med mindre kvantiteter, än som står upptaget i partihandeln.

Herr Ordföranden: Vi ha tänkt oss ända till en liter.

Herr Andrée: Ja, då är det ju bra. Med avseende på svårigheterna för
bolagen i Stockholm och Göteborg att sköta om detaljhandeln, så tror jag, att
de icke finnas, utan att det går ganska lätt. Naturligtvis bör det rättvisligen vara
en övergångstid, men det blir enligt min mening aldrig någon reda, förrän bolagen
få hela detaljhandeln om hand.

Herr Bergqvist: Med anledning av herr Ekmans anförande vill jag instämma
i vad herr Andrée sade därom; jag är sålunda delvis förekommen av honom. Det
är givet, att visste man det bästa försäljningssystemet, så vore det bra, att det
bleve föreskrivet i förordningen och tillämpat över hela riket. Men vi veta icke,
vilket system som är bäst i praktiken och fyller just de ändamål, som man avser
med ett försäljningssystem. Man vet icke, om man når det mål man vill. Vad
beträffar, att allmänheten blir obehagligt berörd av, att det ena försäljningssystemet
användes i en trakt och det andra i en annan trakt, så skulle bolagen ju
icke få införa ett försäljningssystem utan kontrollstyrelsens medgivande; det kunde
då bli likformigt t. ex. över hela Skaraborgs och Älvsborgs län, likaså över hela
Småland, likaså över Värmlands och Örebro län, likaså över Skåne och Blekinge
o. s. v. Och det bleve naturligtvis icke så stora skiljaktigheter i de olika försäljningssystemen.
För dessa försäljningssystems egen utformning är det nog
bättre, att erfarenheten får fila på dem och får tillägga vad som fattas samt täcka
de brister, som hittills visat sig.

Herr Pettersson: Direktör Bergqvist framkastade lämpligheten av att privat personer

kunde få efter rekvisition hos bolagen hämta varorna hos vinhandlarna,
även om dessa endast skulle få idka partihandel. Jag vill i anledning därav upplysa,
att man i detta avseende tänkt sig samma anordning beträffande vinhandlarna,
som förut nämnts i fråga om bryggerierna.

Herr Bergqvist: Det är ju icke uteslutet, att vissa detaljer äro gemensamma,

men att andra få variera, så snart vi ha en central myndighet som kontrollstyrelsen,
vilken kan ingripa och utöva inspektion. Inspektörerna få så småningom
överblick och inblick i detaljerna och kunna vara goda rådgivare.

Herr Ordföranden: Rörande själva grundprincipen synes mig, att det är

fullständig enighet mellan herrarna.

Herr Bergqvist: »Skulle det möta organisatoriska och expeditionella svårig heter

att övertaga all utminutering av rusdrycker?» Det är kanske för mycket att
svara ett obetingat nej på den frågan. Svårigheter möta ju alltid, och det är
svårt att yttra sig ännu, huruvida det kan praktiskt genomföras, innan man vet

detaljerna. Det är således endast i allmänhet som vi anse, att det icke bör möta
för stora svårigheter. Och säkert anser jag, att det bör allvarligt övervägas.

Herr Bratt: Jag skulle önska att här få höra herrar Andrées och Bergqvists
mening rörande ett par punkter, angående vilka meningarna inom kommittén varit
mycket delade. Den ena gäller ölutminuteringens organisation under bolagen, den
andra gäller vinhandelns samband med systembolagsinstiiutionen.

Inom större samhällen har jag velat göra gällande, att avstånden mellan de
affärer, där Öl tillhandahålles till avhämtning, ej bör göras stort. I våra dagar
finna sig konsumenterna ej i att i en stad gå en längre sträcka och rent ut sagt
knoga på ett halvt eller ett helt dussin Öl. Visserligen skulle man ur nykterhetssynpunkt
måhända anse det vara fördelaktigt, om konsumenten finge vidkännas
besvär, men för min del tror jag, att man genom en dylik anordning komme ur
askan i elden. Ty kunde familjer, där Öl användes, ej på rimligt sätt själva hämta
de små kvantiteter de behöva, är det ju uppenbart, att de rekvirera från producenten
(direkt eller indirekt). Härvid måste, av ekonomiska skäl, större partier
tagas på en gång eller ock överenskommelse om regelbundna leveranser träffas.
Båda tillvägagångssätten äro ej önskvärda, enär säkerligen många personer härigenom
komme att lägga sig till med regelbundna vanor att konsumera Öl, vilket,
om ej på annat sätt, skadar dem ekonomiskt och ökar konsumtionen.

Då nu å andra sidan systembolagen ej utan stora kostnader kunna anordna
minutförsäljning av Öl på ställen — jag tänker på Stockholm — till ens en tiondel
av det antal som nu existera, har jag ansett ur såväl konsument- som nykterhetssynpunkt
den lyckligaste anordningen vara den, att bolagen med stadsfullmäktiges
medgivande kunde åt innehavare av matvaruaffärer upplåta dylik handel. Jag hade
tänkt mig anordningen på följande sätt. På begäran av person, som vore bolagets
kund, att i viss matvaruaffär hämta sitt behov av Öl, kunde dylik rätt medgivas
både kunden och affären. Bolaget kände, huru många och vilka kunder varje
affär hade, det visste ock, huru mycket Öl affären ifråga rekvirerade. Matvaruaffären
kände på förhand denna sin kundkrets och finge genom en enkel och
praktisk bokföring anteckna de försålda kvantiteterna på vars och ens konto.
Vinsten på det försålda ölet kunde sättas helt ringa, ja, om man ansåge det nödigt
göras mer eller mindre oberoende av den försålda kvantiteten. Härigenom skulle
allmänhetens krav tillgodoses, bolagen befrias från en tung och dyrbar apparat
och kontrollen vara den mest fullständiga. Men framförallt undvek man ett system,
som lockar och tvingar till partiköp.

Detta om ölet. Vad vinet beträffar håller jag visserligen före, att det principiellt
riktigaste är att lägga all handel med alkoholhaltiga drycker under ett och
samma försäljningsorgan. Men flera skäl, icke minst viktiga de utrikespolitiska,
synas mig göra, att man kan ifrågasätta, huruvida icke dels sådana garantier kunna
skapas, att vinhandel förblir vinhandel, dels att denna, åtminstone tillsvidare, ställes
utanför bolagsinsiitutionen.

Til! den svenska »vinhandeln» tar jag härvid icke någon hänsyn. Den
existerar ej. Det som här kallas vin är ej vin, det är saft, sprit och vatten, således
enligt brännvinsförsäljningsförordningen brännvin. Att svenskt vin kan göras
betvivlar jag ej, kan dock ej inse nyttan av att uppamma en dylik industri, som
skapar nya kunder och nya, överflödiga alkoholvanor. Men de importerade vinerna,
åtminstone om de få förbli oförskurna, äro i regel ej av större betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Åtminstone gäller detta de syrliga bordeaux- och rhenvinerna. De
sötare, som tillika äro starkare, kunna dock inträda som substitut för populärare
rusdrycker.

Om nu betingelser skapades för en hederlig vinhandel, tror jag, att densamma,
visserligen ställd under sträng kontroll, kunde ställas utanför systembolagen.
Alla viner, som finge försäljas, borde hos överstyrelsen registreras, och när ett vin
genom hög alkoholstyrka / förening med prisbillighet ansåges kunna inträda som
substitut för Öl och brännvin, finge det försäljas endast genom bolag. Billiga
»portviner», »madeira» och dylika starkt förskurna viner finge således säljas under
de bestämmelser, som gälla för Öl eller brännvin, och »bludder-» och »ladde» viner
äro helt uteslutna. Måhända vore en kombinerad alkohol- och prisgräns lämplig,
vid sidan om vilken dock överstyrelsen alltid kunde lämna, även i varje fall särskilt,
sina föreskrifter. De viner, som hålla mer än 14 procent alkohol, äro i regeln dylika
sötare viner, och för dessa borde ett minimipris av t. ex. 2 kr. per 2/s liter sättas.

Nu önskade jag höra, vad herrarna anse om lämpligheten och utförbarheten
av dessa tankar. För att kunna få emotse ett svar, har jag nödgats bli
något längre, än man bör vara, när man frågar.

Herr Andrée: Jag tror, att det där låter sig göra, som doktor Bratt föreslagit.
Jag vill endast göra det lilla tillägget, att om vinhandlarne skulle ha denna
handel, så bör man ej hos dem få köpa annat än mot bevis, ty annars blir det
sannolikt här som på andra ställen, t. ex. i Norge. Jag skulle vilja ha den principen
genomförd, att alla, som vilja köpa rusdrycker av vad slag som helst, skola
visa, att de ha rätt därtill. I avseende på ölet skulle det i verkligheten icke spela
någon roll, vilken försäljningsmetod som kommer att tillämpas. Dessa matvaruhandlare
ha en icke obetydlig förtjänst på sin ölhandel. Men beträffande vin
försålt från matvaruaffärerna är jag övertygad om, att det icke blir någon reda
med denna försäljning utan strängare kontroll. De där affärerna kallas visserligen
matvaruaffärer, men huru många av dessa äro icke baserade på försäljningen av
vin och Öl, och det komma de nog att förbli, ty att få något riktigt håll på dem
utan strängare bestämmelser, det går nog icke. Men man kunde helt enkelt bestämma,
att systembolagen tillhandahölle även Öl. I mindre städer blir det icke
några svårigheter, möjligen i sådana städer som Stockholm, Göteborg och Malmö.
Men det behövs icke häller där så ofantligt många försäljningsställen som nu.
Det är endast undantagsvis, som de taga hem ett dussin eller två dussin halvor Öl.
Och det blir icke någon reda, utan att denna handel kommer under fullständig
kontroll. Jag inser väl, att det blir förenat med större svårigheter genom mitt förslag
än genom doktor Bratts, men man kunde ju ha det senare som en nödfallsutväg.
Vi kunde behöva omkring 50 hämtningsställen i Göteborg; det räcker säkert. För
övrigt kunde man gå familjerna till mötes och om så önskas skicka hem ölet.

I avseende å utskänkningen av Öl behöves säkerligen icke heller på långt
när så ofantligt många ställen som nu, utan färre och större. Jag har trott mig
märka under de 15 år, jag haft med dessa saker att göra, att det finnes ingenting,
som har så god inverkan i allmänhet på folk som den allmänna kontrollen. De
se på varandra, den ene är rädd för att visa den andre, att han bär sig litet dumt
åt. Ett sådant betraktelsesätt har tillkommit, skulle jag tro, på de sista tio, femton
åren. Nu börjar folk få den uppfattningen, att det är skamligt att berusa sig; förr
var icke detta förhållandet.

I avseende å d:r Bratts förslag, att handeln med vin under 14 procent och
äkta importerade viner skulle handhavas av särskilda vinhandlare utan kontroll av
bolagen samt de förra dessutom fråntagas rätten att sälja billigt starkt vin, anser
jag mig böra tillstyrka som rätt och billigt, att vinhandlarne få behålla även
sistnämnda försäljning, men att såväl denna som den förstnämnda får ske endast
mot anmälningsbevis eller liknande betryggande kontroll.

Herr Bergqvist: Alla dessa frågor måste även ses från den synpunkten, att

man giver bestämmelserna en sådan form, att de icke stöta allmänheten alltför
mycket åt huvudet, ty om man verkligen vill en sak, så söker man genomdriva
den så, att det icke uppväcker en alltför stark reaktion, ty då kanske man icke
vinner det mål man avser. Därför är det av vikt att icke till en början genomdriva
alla detaljerade önskemål, utan gå successivt till väga.

Om bolagen skulle övertaga vin- och ölhandeln, så förutsätter det naturligtvis
ett mycket större antal utminuteringsställen, vilket ju medför, mycket stora kostnader.
Skulle det då kunna ordnas så, som doktor Bratt förmenade, utan att kontrollen
blir lidande, och utan att nykterhetssynpunkten blir lidande, så är det naturligtvis
en mycket lycklig anordning. Det är de lojala inköpen till dagligt bruk,
som naturligtvis bli försvårade, om man skall gå en längre väg och icke tjänstfolket
som förut kan springa ned till affären och hämta ölet. Om det bleve för
långa avstånd mellan försäljningsställena, så kanske det skulle på fullt lojala
människor verka alltför stötande; de skulle finna det vara en alltför stor apparat
för att få sitt Öl. Och jag kan icke se någon olägenhet ur kontrollsynpunkt med
doktor Bratts förslag härvidlag. Ty bolagen skulle ju bestämma, till vilka kunder
de skulle få sälja, och dessa matvaruaffärer känna naturligtvis såväl dessa kunder
som deras jungfrur och barn eller andra bud, som hämta ölet. Man skulle ju
kunna göra den invändningen, att där skulle det privata intresset få spela in, om
dessa matvaruaffärers innehavare ha någon avance på varje butelj. Men det kunde
väl ordnas på så sätt, att de få en viss minimiersättning, för att de tillhandahålla
ölet, och kanske någon liten ersättning, som till beloppet bleve något olika i förhållande
till försäljningen, men att de icke bli fullkomligt beroende av vinsten å
varje butelj de sälja. Nog kan man minska och nära nog borttaga olägenheterna
av, att försäljningen ombesörjes av privata affärer.

Från nykterhetssynpunkt anser jag det icke vara olämpligt, att vinhandlarne
som hittills finge rätt att försälja de svagare vinerna samt de starkare till visst
minimipris, ty från nykterhetssynpunkt sett är det naturligtvis de billigare, starkare
vinerna, vilkas försäljning skall underkastas sträng kontroll.

Herr Ordföranden: Direktör Bergqvist anser sålunda, att det icke är någon

vidare fara att försälja viner under 14 procent utan vidare?

Herr Bergqvist: Ja, jag hade tänkt mig rhenviner och rödviner, vilka jag
icke kan tänka gå till den publik, som missbrukar sprituösa drycker.

Herr Ordföranden: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det s. k. bluddervinet,
som i Stockholm säljes till ett pris av 75 öre litern, håller mindre än 14
procent alkohol.

Herr Andrée: Om jag fattar ordföranden rätt, skulle handeln med dessa sva gare

viner bli friare än handeln med Öl. Men om man täpper till ett hål och
det finnes något annat att krypa i, så är ingenting vunnet. De, som använda
denaturerad sprit som berusningsmedel, kunna — och göra det ju även — använda
dessa billigare viner som tillsats till denna. Dessutom vill jag hänvisa till
det s. k. ladde-vinet i Norge. Jag har under senare tider haft många besök av
norrmän, som säga, att det vinet gör mycket mera ont än brännvinet.

Herr Bratt-, Herr Andrée synes ha missuppfattat mitt förslag, som jag tog
i alltför korta drag, och även herr Bergqvist är icke på rätt spår. Jag menade,
att viner under 14 proc. skulle vara fria och likaså viner över 14 proc., som
kosta minst 3 kronor litern, dock att beträffande de viner, som ej överstiga 14
proc. men genom sin prisbillighet eller på annat sätt äro ägnade att begagnas
som rusdrycker, ägde kontrollstyrelsen utfärda bestämmelse om, att de skulle be -

traktas som brännvin. Det är således icke tal om, att laddevin eller bluddervin

skulle få försäljas av vinhandlare, utan det skulle vara av kontrollstyrelsen regi strerade

varor. Således, min fråga gällde icke, om viner under 14 proc. kunna
ersätta rusdrycker, utan om bordeauxvin t. ex. med sina dyrare priser kunna göra

det. Dock säger jag, att kommitténs förslag är bäst, men jag tror, att det är

svårt att få igenom, särskilt med hänsyn till utlandet. Varje försök att spekulera
i laddevin och bluddervin skulle vara absolut uteslutet.

Herr Ekman: Det är väl ändå så, att ur bolagens synpunkt skulle det vara

synnerligen önskvärt, att de verkligen, när de komma att göras ansvariga för nykterhetstillståndet
inom sitt försäljningsområde, behärska hela försäljningen, så att
icke vid sidan av dem finnes en annan försäljning, som har möjlighet att'' ofördelaktigt
inverka på nykterhetstillståndet. Det blir ju ändå bolagen, som komma
att stå ansvaret för följderna inom sin rayon. Och då har jag trott det vara ett
verkligt bolagsintresse, att bolagen ha hela handeln under sin kontroll och ha
möjlighet att skydda, vad som bör skyddas.

Det är givet, att i mån som man avstänger personer med särskilt utvecklat
rusdrycksbegär, i den mån få frigivna viner en helt annan ställning i begärlighet,
än de förut haft, då de haft tävlan med andra drycker. Man måste tänka sig
den förändrade situation, som uppstår, och den roll olika drycker under denna
situation kunna komma att ha.

I fråga om matvaruaffärerna vill jag i korthet säga, att en av huvudprinciperna
i hela denna omläggning har ju varit, att man velat få samtliga försäljare
så långt görligt varit frigjorda från direkt intresse att egga till och påverka folk
att köpa. Men det förefaller mig då, att skall det bli en mängd privata personer,
som ha hand om försäljningen, så kan man icke upprätthålla den principen. Riksdagen
har flera gånger godkänt densamma. Jag tror också, att denna princip
har giltighet fortfarande. Jag tror även, att det skall bli svårt för bolagen att utdela
försäljningsrätt åt endast en del matvaruaffärer, som då skulle komma i en mera
gynnad ställning. Det ställer sig för bolagen enklare och klarare, om de själva
få ordna denna försäljning. Den förtjänst, som nu går till handlandena skulle
ju bolagen få behålla; och den räcker säkert till omkostnader för lokaler, personal
etc.

Herr Bergqvist: Jag missuppfattade icke doktor Bratt, men jag talade om

de viner, som icke kunna uppträda som berusningsmedel för dem, som äro utestängda
från inköp av spirituösa. Därför står jag vid den uppfattningen, att det
av klokhetshänsyn kan vara och kanske även av billighetshänsyn kan vara lämpligt
att icke nu genomföra dessa försäljningssystem i princip alltför benhårt. Det
är icke sagt, att den princip, som ur teoretisk och principiell synpunkt kan vara
önskvärd, är lämplig att genast och omedelbart genomföra i all sin stränghet.
Jag tror, att man många gånger icke gagnar saken då, utan att det kanske vore
bättre att genomföra principen successivt.

Herr Ordföranden: Frågan om ölets distribution har många gånger disku terats,

varvid många synpunkter gjort sig gällande.

Herr Andrée: Herr Ekman berörde i förbigående frågan, om det skulle

bliva någon behållning för bolagen på handeln med Öl. Såvitt jag kan finna
torde denna behållning böra bliva ganska avsevärd. Det lilla maltdrycksbolaget
i Göteborg exempelvis hade under sistlidet -år en behållning, uppgående till cirka
40,000 J bäst, om bolagen finge handhava även denna försäljning.

Herr Ordföranden: Alt. a kan man anse besvarat till sin första del, och

vi ha då kvar bb).

Herr Karlsson: Jag skulle vilja först ha svar på den ena och sedan på
den andra frågan.

Herr Bergqvist: Svaren på dessa frågor äro beroende på, huruvida man

vill, att vinhandlarne fortfarande skola finnas till fastän under andra former. Vill
man få en övergångsform, då kan det vara lämpligt, att de nuvarande vinhandlarne
få finnas till och idka partihandel med finare spirituösa; även är det lämpligt
för större städer att kunna få den finare spirituosan distribuerad och slippa
ligga i lager därmed. Därmed är naturligtvis icke sagt, att de skulle få förskära
allt, ty då skulle deras makt bli alltför stor, utan de kunde få distribuera till småbolagen,
som icke kunna ligga med stora lager.

Herr Ordföranden: Är det anledning förvänta, att bolagen komma att i

stor utsträckning importera den finare spirituosan?

Herr Bergqvist: Förhållandet är ju, att en hel del bolag i landsorten -

i flertalet av våra medelstora städer finnas inga vinhandlare — äro mycket stora,
bl. a. därför att hotellverksamheten är omfattande t. ex. i Karlstad, Borås och Jönköping
etc. Dessa bolag kunna naturligtvis importera och skulle göra det i ännu
större utsträckning än för närvarande, därest de utländska husen tilläte det. Nu
säga dessa, att bolagen icke få köpa annat än genom vinhandlarne. Vi ha velat
tvinga dessa utländska hus att försälja direkt till oss, men det har icke lyckats.

Angående förskäring har det inom bolagen dels för några år sedan och
dels senast i år mycket talats om, att man borde anordna särskilda förskäringsdepåer,
t. ex. i Stockholm, Göteborg och Malmö, och så skulle dessa leverera
till de särskilda bolagen. Inom leveransföreningen har detta varit på tal, och jag
håller nu på med en utredning av denna fråga. Det vore ur många synpunkter
lämpligt, dels ur lagersynpunkt så att bolagen slippa ligga inne med mycket
originalcognac, dels ur kontrollsynpunkt, och dels skulle bolagens ställning utåt
bli mycket behagligare. Och en riktigt effektiv kontroll kan naturligtvis endast
vinnas, om förskäringen blir centraliserad.

Herr Tlmnberg: Om bolagen ställa sina inköp och sin verksamhet sa prak tiskt

och ekonomiskt som möjligt, blir det då kvar mycket för vinhandlarne, så
att något nämnvärt antal vinhandlare kan existera på den partihandel, som fortfarande
står dem till buds?

Herr Karlsson: Den frågan ville även jag gärna ha svar på. Ävenså

på en annan fråga. Vi ha nu av direktör Bergqvist fått klart för oss, att det
finnes redan hos bolagen en stark tendens att vilja övertaga även import och
förskäring, om bolagen finge frihet i dessa avseenden. Det är mycket svårt
att förena dessa båda intressen. Det kunde ju finnas intresse även hos oss här
att vilja soulagera vinhandlarne genom en mera omfattande partihandel och genom
begränsning av bolagens import och förskäring. Direktör Bergqvist har talat om,
att det finnes en tendens hos bolagen redan nu att åt detta håll utvidga sin verksamhet,
och man har även funderat på att inrätta tre stora depåer. År det icke
alla utsikter till, att den meningen skulle kunna komma att realiseras, om man
icke sätter några skrankor för bolagens rätt att importera och förskära?

Herr Bergqvist: Det är ju givet, att bolagen i detta avseende helst vilja

komma på egna fötter, och några svårigheter skulle icke alls möta, för att just
dessa förskäringsdepåer även bleve lager av finare spirituösa, t. ex. en del originalvaror
cognac och likörer. Ett litet bolag kan naturligtvis icke köpa hem
250 liter av en särskild sort likör, som är minimikvantiteten hos vissa utländska

hus. En del bolag kunna det nog, men icke alla. Dessa depåer kunde ligga
med lager och expediera till landsorten, och depåerna skulle naturligtvis bli lagda
under kontrollstyrelsen liksom bolagen.

Herr Karlsson: Även om det icke bleve några depåer i denna riktning,

skulle det icke kunna tänkas, att på frivillighetens väg det bolagen emellan komme
att gå så till, att de stora bolagen, som ha större omsättningsmöjligheter på platsen,
köpa in i parti samt småbolagen köpa av de större bolagen och sålunda
icke taga från vinhandlarne?

Herr Bergqvist: Det är just den stora svårigheten att åstadkomma detta på

frivillighetens väg. Den ene direktören vill vara självständig i sina inköp och
vill icke underordna sig någon annan. Det är en ömtålig fråga. Klart är, att
en hel del bolag skulle göra det, men icke alla. Skall det bli reda i det, så är
det nog bäst att lämna föreskrifter i det hänseendet.

Herr Pettersson: Jag utgår å ena sidan från önskemålet, att vinhandlarnes
rätt att utöva partihandel icke urartar till ett för bolagens ekonomi ruinerande och
allmänheten betungande monopol, och å andra sidan från önskemålet, att denna
rätt till partihandel, som medgives de förra vinhandlarne, verkligen blir en ersättning
till dessa och att det sålunda ordnas så, att vinhandlarne väl kunna reda sig
även med den nya ordningen. Det är givet, att dessa önskemål, om de fullföljas
ensidigt, kunna råka i konflikt med varandra. Men jag undrar, om man icke skulle
kunna tänka sig ett sätt att tillgodose dem bägge på samma gång, d. v. s. både
hindra vinhandlarne från att uppskörta bolagen och hindra bolagen från att äta ut
vinhandlarne genom att giva kontrollstyrelsen en vidsträckt myndighet att ordna
vinhandeln. Kontroll styrel sen skulle ju bliva ett centralt organ för alla bolag.
Skulle det då stöta på stora praktiska svårigheter att låta kontrollstyrelsen vid
räkenskapsårets början infordra uppgift från varje bolag angående dess behov av
varor för det kommande året, likaså uppgift från partihandlarne om deras lager
och deras pris samt även uppgifter från utlandet angående varutillgångar och varupriser
och att sedan låta kontrollstyrelsen med ledning av dessa uppgifter dekretera:
De och de bolagen få köpa sitt behov av varor från de och de partihandlarne
under förutsättning, att varorna lämnas till visst av kontrollstyrelsen fixerat
pris?

Herr Bergqvist: Vill man bevara vinhandlarne kvar och lämna ersättning

genom att leda in deras verksamhet i en delvis annan bana, så beror det på, från
vilken utgångspunkt man ser saken. Vill man, att de alldeles skola upphöra, då
är det ingenting som hindrar, att bolagen taga importen i egna händer. Men om
man vill, att bolagen skola taga sina varor från vinhandlarne, så är det icke några
oöverstigliga hinder att genomföra ett sådant system, ty det kan alltid tänkas, att
kontrollstyrelsen ser till, att bolagen icke uppskörtas. Och vinhandlarne äro väl ändå
nästan nödvändiga. Beträffande viner ha nog bolagen mycket svårt för att övertaga
försäljningen för hela landet, dels därför att bolagen icke ha den fackkunskap,
som erfordras, och dels därför att det fordras alldeles särskilda lagerlokaler. Visserligen
ha bolagen i landsorten viner, men naturligtvis icke i den utsträckning, som
skulle fordras, om all vinhandel skulle förläggas till bolagen. Det är från den
synpunkten också, som jag är tilltalad av doktor Bratts förslag, att en del viner,
som icke ur nykterhetssynpunkt kunna anses skadliga, bli frigjorda. Det möter
nog mycket stora svårigheter att centralisera all försäljning av viner.

Herr Andrée: Ett sätt att soulagera vinhandlarne vore ju, att några nya

rättigheter icke beviljades, då de nuvarande innehavarne avlede. Då bleve deras
handel fördelad på färre händer och förtjänsten alltså större. Om jag icke miss -

tager mig, var det herr K- G. Karlsson, som motionerade i Riksdagen för något
år sedan i denna riktning.

Herr Bratt: Jag tror, att av diskussionen framgått, att bolagen icke framdeles
kunna förhindras att importera och förskära spirituösa; och kunna icke
bolagen förhindras att förskära och importera, då är varje partihandel i nämnvärd
utsträckning från enskilde av finare importerad spirituösa omöjliggjord.
Bleve det depåer i Stockholm, Göteborg och Malmö, så skulle nog de allra flesta
bolagen taga därifrån. Förr eller senare komme de att taga även vinhandeln i
sin hand. En eller annan vingrosshandlare kan nog existera, men icke många.
Däremot tror jag, att det finnes möjlighet för enskilda vinhandlare att importera,
förskära och lagra finare viner, ty det tror jag icke bolagen med fördel kunna
göra själva. Och jag tror, att kontrollstyrelsen kan reglera denna sak. Nu skulle
jag vilja fråga herr Andrée, emedan han är direktör i ett bolag och jag i ett
annat, som båda tillsammans ha 70 % av alla överlåtna spirituosautskänkningsrättigheter
i landet, om man icke kan gå den vägen, att när en rättighetsinnehavare
dör, bolaget självt tager rättigheten, men inlöser lager och inventarier efter värdering
och övertager ej allt för oförmånliga hyreskontrakt. Och kan man icke i stället
för att draga in dessa affärer erbjuda deras innehavare att bli föreståndare för
affärerna i bolagets tjänst? Jag kan icke erkänna, att några verkliga ersättningsanspråk
finnas, när det är fråga om dessa rättighetsinnehavare. De dugligaste och
sakkunnigaste kunna gärna erhålla 10,000 eller 12,000 kronor i lön; någon svårighet
för bolaget blir det icke, det tjänar lätt in dessa löner. Då ha vi här knäckt
ersättningsfrågan, och några humanitetsskäl kunna icke göras gällande. Och å
andra sidan kan man icke säga, att vi givit någon direkt ersättning för en rättighet,
som endast varit given på ett eller annat år.

Herr Andrée: Jag instämmer med doktor Bratt, att detta ganska lätt kan
rangeras, om firman innehaves av en person. Den åtgärd, som doktor Bratt omnämnde,
har vidtagits i Uddevalla för en tid sedan. Men många sådana affärer
äro aktiebolag, och många personer ha satt in så mycket de äga i bolaget. Det
är dem man också berövar sin förmögenhet, icke bara föreståndaren och verkställande
direktören.

En annan omständighet är, att dessa partihandlare komma att få punschberedningen
i sin hand, och näst den billiga cognacen giver nog denna den
största förtjänsten. Så alldeles värdelös blir därför icke rätten att ha partihandel.

Herr Bergqvist: Jag nämnde, att det beror på vilka förutsättningar man
utgår ifrån, om vinhandlarne skola bli partihandlare för att förse bolagen med
spirituösa och viner, men att bolagen kunna få förskära de billigare sorterna, eller
att detta skulle göras på depåer samt de partihandelsidkande vinhandlarne skulle
få rätt att sälja de finare eller ofarligare vinerna. Den frågan är icke olöslig, men
som jag nämnde, så stå bolagen helst på egna fötter. Det möter mycket större
svårigheter att gemensamt inköpa alla sorters vin än spirituösa, som ju nästan
aldrig behöver lagring, under det att vinerna behöva lagras omsorgsfullt.

Vad beträffar frågans avlösning genom doktor Bratts förslag, att man skulle
kunna indraga en rättighet, när innehavare dör, så har detta varit ett önskemål
för landsortsbolagen. Jag uttalade redan vid 1903 års möte, att bolag icke skulle
överlåta någon rättighet till någon ny innehavare, utan låta överlåtna rättigheter
småningom minskas.

Herr Bernhard Eriksson: Jag förstår icke detta. Direktör Andrée säger, att om
man nu skulle antaga vinhandlarne som föreståndare, så skulle den saken nog ordna
sig. Men när det gäller ''ett vinhandelsbolag, så skulle det vara att beröva detta

dess förmögenhet. Den förmögenheten ligger ju i lager, fordringar och i någon
män inredning. Om man nu köpte hela lagret till dess verkliga värde — fordringarna
ha ju sitt värde — så återstår endast inredningen. Finnes det då något
annat, som ingår i förmögenheten?

Herr Andrée: Ja, bara firmanamnet är en del af förmögenheten och det
till och med i de flesta fall den huvudsakligaste.

Herr Bernhard Eriksson: Jag skulle då vilja fråga: bildas bolagen genom
inköp av en gammal firma?

Herr Andrée: Ja, det är regeln.

Herr Bernhard Eriksson: Meningen är sålunda, att den kapitalförlust, som

bolaget skulle göra, är det kapital, som själva firmanamnet representerar, och som
ännu icke är amorterat.

Herr Ordföranden: Vi ha nu att övergå till den senare delen bb) av denna

punkt, som lyder så:

»Om bolagen bibehållas vid rätten att importera och att själva förskära viner
och sinsemellan idka partihandel, kan det då vara någon fördel att låta vinhandlarna
erhålla rätt till partihandel? Eller kan utvecklingen väntas gå i den riktningen,
att bolagen småningom själva eller genom något gemensamt leveransbolag
ombesörjde importen och behandlingen av finare spirituösa och viner?»

Herr Bergqvist: Jag skulle vilja säga, att det synes mig vara bättre, att
detta icke sker på frivillighetens väg, utan att sådana gemensamma inköp eller
sådan gemensam import sker under kontrollstyrelsens överinseende. Jag är övertygad,
att det skulle gå beträffande spirituösa, men möta svårigheter, ifall bolagen
övertoge även all vinhandel.

Herr Andrée: Jag undrar ändå, om detta skulle vara förenat med så stora
svårigheter. Vad hindrar bolag i Stockholm eller i Göteborg att engagera en
person, som är invigd i dessa förhållanden. Så synnerligen stora svårigheter bleve
det nog icke; det kan lätt rangeras.

Herr Thunberg: Om jag fattat det svar, som givits på frågan, riktigt, så

skulle det innebära, att ur praktiska och ekonomiska synpunkter det skulle vara
önskvärt, att sådana bolag komme till stånd alldeles särskilt beträffande spirituösa.
Beträffande vinhandeln skulle det naturligtvis vara förenat med större svårigheter,
men genom att detta bolag disponerade över sakkunniga personer, skulle man
kunna lösa därmed förbundna tekniska svårigheter.

Herr Bergqvist: För själva ledningen av allt detta fordras icke så litet. Man

bör visserligen icke förhasta sitt omdöme beträffande de svårigheter, som kunna
uppstå vid sakens praktiska genomförande. Man skall icke underskatta svårigheterna
och icke heller göra dem för stora. Det är nog så beträffande vinhandeln, att den
ena är kännare på bordeaux-viner t. ex., och den andre är kännare på andra viner.
Detta är också en synpunkt, som man möjligtvis får taga hänsyn till.

Herr Thunberg: Får jag kanske uppfatta herr Bergqvists ståndpunkt så, att
särskilt beträffande ordnandet av vinhandeln medför lagfrågan svårigheter, ävensom
att fackkunskapen på detta område bör vara så att säga mera utspecialiserad, vilket
medför visserligen icke oöverstigliga men dock bestämda svårigheter.

Herr Bergqvist: Jag vill säga, att jag är icke tillräckligt fackman på detta
område; jag har handskats jämförelsevis litet med vinfrågor. Vad jag här yttrat,
har varit mina egna spekulationer och min egen uppfattning.

Herr Ordföranden: Om man då förutsätter, att bolagen kunde komma att
övertaga denna handel, så skulle det vara av intresse för oss att få veta, huru
lång övergångstid herrarne anse vara den lämpliga.

Herr Andrée: Först torde då böra klargöras, huruvida det är kommitténs

åsikt, att spirituosahandeln på en gång i sin helhet bör övertagas, eller huruvida
den metod, som tillämpas i Finland, skulle komma till användning. 1 Finland
göres så, att de billigare sorterna nu övertagas av bolag, och de finare sorterna
sannolikt inom en kort tid. klar kommittén alltså tänkt sig, att övertagandet skulle
ske på en gång eller på nyss nämnt sätt? Det är en väsentlig skillnad.

Herr Ordförande: Kommittén har nog tänkt sig, att övertagandet skulle
ske på en gång. Vi ha resonerat om möjligheten, att kontrollstyrelsen gåve
bolagen order ifråga om deras inköp; det, som behövdes från vinhandlarna, skulle
gå genom bolagen, och med stor försiktighet skulle då kunna medgivas, att de
finge utvidga sin import. Men det är svårt att stadga bestämmelser härom i lagen,
utan det bör nog hälst ske genom handledning av kontrollstyrelsen.

Herr Andrée: Den kortaste tid, som behöves för övergång, innan lagen

bör träda i kraft, är nog tre år, tror jag.

Herr Pettersson: Jag skulle vilja framställa denna fråga: skulle det inte vara
praktiskt att låta kontrollstyrelsen reglera de nu berörda svårigheterna på det sättet,
att styrelsen, efter tagen kännedom om bolagens behov av viner, finge ålägga
bolagen att taga sitt huvudsakliga behov av dessa varor från vissa särskilt anvisade
vinhandlare, därvid kontrollstyrelsen genom möjlighet att medgiva utländsk import
kunde reglera priserna?

Herr Andrée: Jag föreställer mig, att det är svårt för kontrollstyrelsen, åtminstone
med den sammansättning den nu har, att ingå på detta, men om kommittén
går med på det förslaget, att det tillsättes två eller tre inspektörer för denna
sak, så skulle ju dessa kunna tjänstgöra som mellanhänder. För dem vore det
lättare. Till inspektörer skulle sålunda tillsättas sakkunniga personer med uppgift
att övervaka bolagens skötsel. Då kunde saken möjligen arrangeras, men icke
som det nu är.

Herr Ordföranden : Det har nog varit kommitténs mening, att om kontroll styrelsen

skulle få detta förtroende, kontrollstyrelsen skulle utvidgas, så att inom
densamma funnes representanter, som fullständigt behärskade dessa saker.

Herr Bratt: Direktör Andrée synes mig genom sitt svar ha sagt, att kon trollstyrelsen,

därest den utsåge ett visst antal personer till inspektörer och sedan
den fastställt, i vilken utsträckning varje bolag bör ha rätt att importera och förskära
utländsk spirituösa, skulle äga att tillse, av vilka partihandlare den och den
affären skulle ha skyldighet att inköpa sin spirituösa — allt detta i det uppenbara
syftet att låta en viss kår av vinhandlare på detta artificiella sätt livnära sig, därför
att bolagen voro hindrade att importera. Man anser nämligen, att om bolagen
finge fritt importera och fritt förskära spirituösa, det skulle kunna hända, att endast
ett fåtal vinhandlare skulle kunna livnära sig, men för att detta fåtal skall kunna
livnära sig, så skulle dessa inspektörer under kontrollstyrelsen tillse, att det och
det bolaget skulle köpa sitt behov av spirituösa, såsom här nämnts. Är detta
direktör Andrées mening beträffande handeln med spirituösa?

Herr Andrée: Nej, endast ifråga om billigare viner, varigenom bolagen

skulle kunna ernå en viss kontroll över dessa ur nykterhetssynpunkt ganska farliga
drycker. Ifråga om spirituösa och dyrare viner anser jag det mindre lämpligt.
Då detta emellertid är en alldeles tillfällig idé, har jag givetvis ej varit i tillfälle
att närmare övertänka, huruvida den överhuvud taget lämpligen låter sig i praktiken
genomföras, ej heller de ekonomiska följderna för vinhandlarne av densamma.

Herr Bergqvist: Det är svårt att taga ställning till denna fråga, och ens

ståndpunkt beror på de förutsättningar, man utgår ifrån, men nog synes det mig
vara bättre, om man kunde lämna vinhandlarne ersättning för den spirituosahandel,
som de bleve av med, och låta dem behålla handeln med de finare
vinerna.

Herr Andrée: Det är icke min mening, att bolagen skulle fråntagas rätt att
förskära viner. Om de finna med sin fördel förenligt att köpa dessa av de stora
bolagen, så må det vara deras ensak, men beträffande Göteborg kommer jag att
förorda, att vi köpa spirituösa från dessa innehavare och utminutera den särskilt,
liksom vi hittills köpt vårt behov av dylika varor till egna och överlåtna utskänkningsrättigheter
från sagde rättighetsinnehavare. Jag tänker mig, att dessa inspektörer
skulle kunna tjänstgöra som mellanhänder och giva de mindre bolagen anvisningar.
Vilja de taga sitt förråd från de större bolagen, så må det stå dem
fritt. Jag erkänner dock, att jag icke så mycket tänkt på denna fråga, men det
förefaller mig, som det skulle kunna ordnas så.

Herr Bergqvist: Det är icke så mycket med avseende på de små bolagens

förmåga att lagra vinerna, som jag framdragit svårigheter för att all vinhandel skulle
läggas under nämnda bolag, utan jag har särskilt tänkt på de stora bolagen, d. v. s.
huvudlagren och vinhandeln i de stora städerna.

Herr Andrée: Huvudanledningen till att jag anslöt mig till borgmästare

Petterssons idé var, att jag höll för sannolikt, att man därigenom skulle kunna få
bort alla eländiga blandningar, som lanthandlarna sälja, och som gå under benämningen
vin; jag vill icke tillråda någon av de närvarande att smaka på detta
s. k. vin! Huru det nu är med avseende å ifrågavarande handel, vet jag icke så
noga, men för några år sedan bjöd man ut som vin och konjak, vad som icke
var annat än körsbärssaft tillsatt med sprit. Och man kan vara övertygad om,
att sådana blandningar nog komma att få ökad användning, allt eftersom minuthandelsförsäljningen
av brännvin kommer att kringskäras. Det är detta, som jag
tror, att man möjligen skulle kunna motarbeta genom en tillämpning av borgmästare
Petterssons förslag.

§ 2.

Herr Ordföranden: Jag skall be att få framställa följande fråga: Anse de

sakkunniga, att expeditionella svårigheter skulle möta, om det för varje köp föreskreves,
att det skulle ske genom motbok? Vi ha tänkt oss, att motboken skulle
förses med nummer, som funnes registrerat hos försäljningsbolaget. Motboksinnehavaren
får den efter en viss procedur. Han får lämna sin namnteckning,
vilken skrives på ett kort, som bolaget bevarar. Varje gång han köper, antecknas
på en blankett, vad han köpt. Så ha vi tänkt oss saken beträffande spirituösa.
Det är givet, att det är av värde för oss att få veta, vilka expeditionella
svårigheter som skulle möta, därest ett sådant system skulle komma till stånd.

Herr Andrée: Jag är på sätt och vis jävig att yttra mig i denna fråga,
därför att jag naturligtvis håller på mina bevis och tror, att de äro att föredraga
framför motböcker. Möjligen har jag orätt, och därför är det i högsta grad önskvärt,
att saken blir praktiskt utredd.

Här har nämnts, att genom tillämpandet av vårt system det skulle komma
att expedieras för mycket. Ja, det är ju icke så lätt att på förhand avgöra, vilket
system som är det bästa. Vi gå på med vårt system i Göteborg, det går lugnt
och jämt och bra. Intet hindrar oss att minska nu tillåten maximi-inköps-kvantitet.
Frågan ligger ju nu i ett helt annat läge än i början. Nu är isen bruten, och
folk tycker, att saken icke är så förskräcklig.

Herr Ordföranden: Fordrar bolaget i Göteborg, att bevisen alltid skola

företes?

Herr Andrée: Ja, vid varje köp måste bevis företes.

Herr Ordföranden: Och dessutom måste instämplas kvantitet och datum?

Herr Andrée: Endast bevisets nummer och den inköpta kvantiteten noteras

vid inköpstillfället, »^stämpling» av kvantitet och datum verkställes av den å minuthandelsstället
anställde kontrollanten i härför avsedd liggare vid tillfällen, då försäljningen
detta medgiver, och ifråga om bolagets 3 största försäljningsställen å
dess kontor.

I de mindre städerna ha de mycket god tid och behöva icke så mycket
tänka på expeditionen. 1 Göteborg däremot måste vi mera tänka därpå, därför
att vi i förhållande till folkmängden ha så ytterligt få försäljningsställen, nämligen
endast 7.

Herr Bergqvist: Denna fråga sammanhänger med en annan detalj av detta

utminuteringssystem, nämligen om det skall föreskrivas någon maximikvantitet, som
får inköpas under en viss tidrymd. Är det fråga endast om brännvinsförsäljningen,
såsom förhållandet varit i Göteborg på utminuteringsställena, då behöva ju svång
heterna icke vara så stora med att uppvisa motbok och i den få införd denna
kvantitet, men på landsorten, där man köper på en gång konjak, punsch, brännvin,
likörer och whisky bliva de nog större. Skall köparen i detta fall endast få köpa
en liter av dessa sorter?

Herr Ordföranden: Det har varit ifrågasatt, att om en person vill köpa

mera än en liter, han skulle få göra särskild framställning därom, och om bolaget
finner, att det är en aktningsvärd person, samt finner skäl föreligga för större
inköp, och sålunda ej kan befaras, att inköpet göres för att idka lönkrögeri eller
dylikt, så skulle man icke hindra honom att erhålla ett större parti. En person,
som erhållit denna förmån, kunde sedan fortfarande få åtnjuta den, så länge han
icke förverkat förtroendet.

Herr Bergqvist■ Jag kan icke finna annat, än att ett sådant förfaringssätt
skulle väcka en storm av ovilja. Man har redan sett, vilket rabalder de åtgärder,
som företagits i Göteborg, åstadkommit. En sådan åtgärd som den av ordföranden
omnämnda skulle försvåra försäljningen oerhört, och jag undrar, om man
icke skulle kunna vinna samma resultat på ett för allmänheten behagligare sätt,
nämligen genom att reflexionerna beträffande köparen finge göras efteråt. Det

finnes bland våra lantmän ett stort antal, som icke missbrukar spirituösa, och som

icke använder den till dagligt bruk. De köpa spirituösa för att ha den hemma,
och därför göras deras inköp i en något större kvantitet. Finge köpen ske så,
att alla reflexioner gjordes efteråt, så tror jag, att detta skulle vara att föredraga,

Det är enligt min uppfattning alldeles givet, att en person kan missbruka en liter

brännvin mer än en person, som köper 10 liter. Den förra kan häva i sig litern
på en kortare tidrymd, under det att den senare icke behöver missbruka varan,
därför att han har dessa 10 liter under en jämförelsevis lång tid. Sådant inträffar
naturligtvis särskilt i Norrland, där de ha de långa avstånden; där måste de in -

köpa betydligt större kvantiteter, än de personer behöva göra, som bo i städer
eller större industrisamhällen. Jag menar, att dessa reflexioner böra göras efteråt
och på grund av en mera individuell uppfattning om var och en. Det är så många
omständigheter, som här spela in, att man icke kan skära alla över en kam. Den
ene missbrukar en liter, men den andra behöver icke missbruka en större kvantitet.
Sålunda får man söka att bedöma personerna från olika synpunkter, och om man
ser, att en person köper in t. ex. 3 liter per dag, så bör man ha uppmärksamheten
fäst på honom och söka inhämta upplysningar om honom; men en lantbo,
som köper 10 liter i dag, kan hushålla med dessa så, att det kanske dröjer månader,
innan han återigen köper 10 liter. Det kan också hända, att en person i ett

samhälle, t. ex. en köpman, har sina biträden i maten, som det heter, och kanske
dessutom äldre familjemedlemmar, vilka förtära spirituösa, utan att man kan säga,
att någon av dessa personer i något avseende missbrukar den. Alltså menar jag,
att man måste försöka att sätta upp ett försäljningssystem, som är avpassat efter
olika förhållanden, efter olika individer m. m. Därför anser jag, att dessa förslag
om maximikvantitet äro outförbara. Att dessa något ökade inköp skulle göras
efter anmälan bjuder allmänheten emot. Skall det fordras, att vissa kvantiteter ej
få inköpas utan särskilt tillstånd, så skulle detta bliva en förhatlig åtgärd, som bleve
svår att genomföra. Jag anser det då klokare, att denna detalj får utformas under
praktiken. Det finnes ju möjlighet för kontrollstyrelsen att giva föreskrifter i dessa

avseenden, när man sett, huru saken verkar. Det finns möjlighet också för Riks dagen

att framdeles taga ett ytterligare steg i denna riktning. Man skall kanske
göra den invändningen mot vad jag sagt, att det är en del personer, som köpa
och köpa, och att deras förhållanden i alla fall skola prövas. Men det är dock
skillnad, om detta sker redan på förhand eller senare. Jag är viss om, att bara
den omständigheten att de veta, att deras inköp registreras, kommer att häva
mycket missbruk. Även härvidlag tror jag sålunda, att man vinner mest genom
att gå försiktigt tillväga, och jag vill sluta med att ännu en gång framhålla, att
kontrollstyrelsen liksom Riksdagen har i sin hand att föreskriva strängare åtgärder,
om så skulle befinnas erforderligt.

Herr Andrée: Jag framhöll för en stund sedan, att man bör gå tillväga så,
att det hela blir så litet förhatligt som möjligt. I början var vårt system i Göteborg
så grundlig! hatat, som något system kan vara. Nu äro förhållandena helt
annorlunda än då. Nu är isen bruten, och folk tar det hela som en naturlig sak.
Jag nämner detta därför, att jag anser, att hänsyn bör tagas även till detta. Jagtillåter
mig meddela, att vid indragning av bevis rätta vi oss icke oväsentlig! efter,
huru inköpen äro gjorda. Om vi tänka på en lantbrukare, som om sommaren
behöver 3 å 4 karlar för jordbruket eller något sådant, så råder den seden inom
våra trakter, att de skola ha en sup på förmiddagen och en sup på eftermiddagen,
och om denne lantbrukare icke ger dem detta, så får han icke folk. En annan
person inköper 1 å 2 liter på måndagen och 1 å 2 liter på tisdagen, och sedan
låter han bli, ty han har icke mera pengar. 1 verkligheten har då den förstnämnde
köpt lika mycket som den sistnämnde, men man kan med tämligen stor säkerhet
veta, att den förstnämnde icke missbrukat varan, under det att den andre däremot
gjort detta. Herrarna synas tro, att det endast i undantagsfall skulle göras ansökan
om att få köpa mera än den föreskrivna kvantiteten. Jag tror tvärtom, att det
blir flertalet, som kommer att inlämna ansökningar härom. Vi låta nu en person
fa köpa visserligen icke obegränsat, men dock större kvantiteter, om vi ha grundad
anledning tro, att denne icke kommer att missbruka vad han inköpt.

Herr Ordföranden-. Ha Ni i Göteborg någon bestämmelse om maximikvantitet
på viss tid?

Herr Andrée-, Ja, i allmänhet tillämpas en maximikvantitet av 8 liter i månaden.

Herr Ordföranden: Men om någon vill köpa mera än 8 liter, medgives detta?

Herr Andrée: Ja, dels ifråga om lantbrukare, vilka i allmänhet hava behov
av något större kvantiteter brännvin än stadsbor i allmänhet, då de ju som bekant
sedan gammalt bruka bjuda hos dem fast eller tillfälligt anställda arbetare på
brännvin och dessutom ju sällan äro i tillfälle att besöka krogen, och dels i fråga
om personer i staden, rörande vilka finnes grundad anledning antaga, att de utan
att det inköpta brännvinet missbrukats hava behov av 8 liter eller därutöver per
månad i sitt hushåll.

Herr Bratt: Jag skulle vilja säga, att det måste råda någon missuppfattning
mellan ordföranden och herr Andrée. Ordföranden frågade, om man i Göteborg
kunde få inköpa mera än 8 liter, och fick till svar, att så var förhållandet endast
i särskilda fall. Detta måtte bero på något missförstånd, ty Göteborgsbolagets
försäljningssystem tillåter ej, att man förrän vid månadens slut känner till kvantiteternas
storlek. Sålunda skulle en person kunna köpa 20, 30, 50, ja ända till
100 liter i månaden, och först vid månadens slut stryker man honom, då man
vid nedsummeringen ser, huru stora inköp han gjort.

Herr Andrée: Nej, alla kontrollanterna se efter på sina listor, och om det
är någon, som köper stora kvantiteter under en och samma dag, märkes det
genast. Dessutom ha vi gjort sammanräkningar var tionde dag, ibland till och
med oftare.

Herr Bratt: Jag avsåg endast försäljningssystemets idé, som är: ingen bestämd
maximigräns, men prövning efter sedan inköpen gjorts, och jag visste icke, att
det företogs sammanräkningar var tionde dag. Sålunda bör ju en person kunna
köpa väsentligen mera än 8 liter i månaden.

Herr Andrée: Det går icke nu, ty vid det dagliga införandet i bolagets literböcker
av kundernas inköp kan man också dagligen utan särskilt arbete kontrollera
varje kunds eller rättare sagt varje nummers inköp. För övrigt äro förhållandena
ändrade nu, sedan doktor Bratt sist var därnere. Om det är något fall, som ser
misstänkt ut, så sysselsätter man sig särskilt med det numret.

Herr Bratt: Jag hörde det sist, jag var därnere, att Ni ha kontrollanter, som
se litet efter dem som köpa. Men man kan icke gärna säga, att det här är fråga
om bestämda kvantiteter. Jag vill icke nu ingå på en diskussion av de metoder,
som här böra tillämpas. Jag är av herrar Andrées och Bergqvists mening, att
detta icke bör fastslås i lag. Jag vill bestämt säga, att jag icke är med om, att
kvantiteten skulle begränsas till. 1 liter i veckan — förr har jag öppen brännvinshandel,
sådan den för närvarande är ordnad, än jag går med på ett system, där
man begränsar inköpen till 1 liter i veckan och ställer bolaget inför vanskligheten
att avgöra, om det bör tillåtas något mera eller ej. Det är denna prövning, som
är så svår, ty varenda människa bör kunna anföra goda skål, varför han vill på
en gång inköpa mer än en liter spirituösa, och det blir omöjligt utan förhatlig
subjektivism att säga nej. Jag tror, som direktör Bergqvist, att detta skulle komma
att väcka en storm av ovilja, och något bättre sätt att förstöra systemet än att
bestämma något sådant finnes nog icke. Vi ha i Stockholm tänkt oss något
sådant som en gräns av 12 liter i kvartalet. Det är kanske icke heller lämpligt,
men vi ha föreställt oss, att med en dylik frihet att ordna inköpen efter behovet

skola ansökningarna om extra-inköp ej bliva så talrika. Huru inköpen skett under
kvartalet, blir till god ledning vid prövandet av anhållan om större kvantitet.

Herr Andrée: Ni ämna gå tillväga på ett helt och hållet motsatt sätt i Stockholm,
än vi gjort i Göteborg. Ni gå nedifrån och upp, och vi uppifrån och ned.

Herr Bergqvist: Jag skall ytterligare be att få framhålla det oegentliga i att
införa detaljer i en författning om dessa saker, då förhållandena äro så otroligt
olika t. ex. i Norrland och mellersta Sverige och Skåne, på landsorten och i
städerna. Man kan icke föreskriva bestämmelser angående de kvantiteter vid inköp,
som kunna vara lämpliga i hela Sverige. Det är en betydlig skillnad att räkna
med 100 meters avstånd än att räkna med t. ex. 10-tal mil. Det är nog bäst, att
därvidlag detaljbestämmelserna bliva olika för olika bolag och olika förhållanden.

Medan jag har ordet skulle jag vilja fråga, om det icke skulle bliva förenat
med alltför mycket skriveri och bliva en alltför stor apparat, om man även skulle
registrera all ölförsäljning. Jag har icke egentligen förut tänkt på den frågan, att
även ölförsäljningen skulle läggas under detta system, och därför är det svårt att
genast taga ståndpunkt och vara färdig med att framlägga sin mening. Om en
person missbrukar Öl, så kommer väl en sådan sak till vederbörandes kännedom.
Bolaget skall ju stå i ganska intim förbindelse med polisen, och nog skall man
då ganska snart få höra, om en person gjort sig skyldig till missbruk, och då
skulle ju bolaget och polisen gemensamt kunna vidtaga åtgärder mot honom,
vilket jag anser vara bättre, än om alla inköp av Öl skulle registreras. Tänk,
vilket skriveri detta skulle medföra! Det är ju många personer, som endast hämta
en halva Öl om dagen. Det är redan ganska mycket skriveri vid brännvinsinköp,
men det är icke tillnärmelsevis så mycket, som det skulle bli, om man skulle införa
registrering av ölinköpen.

Herr Ordföranden: Jag skall be att få sticka emellan med en fråga, som det
nog kan vara skäl i att få något klargjord. Direktör Bergqvist säger, att kvantiteterna
måste bestämmas olika med hänsyn till olika landsdelar och till större eller mindre
avstånd. Är det då direktör Bergqvists mening, att i Norrland större kvantitet
spirituösa skulle lämnas ut till en köpare än i mera folktäta distrikt?

Herr Bergqvist: Jag menar, att man icke kan ställa upp en regel för alla
inköp. Mitt sista yttrande får tydas i belysning av mitt första anförande. Jagsade,
att det icke är lämpligt att göra föreskrifter på förhand, utan att reflexionerna
över inköpen få göras efteråt, därför att man icke kan anlägga samma synpunkt
beträffande olika personer. Den ene missbrukar, den andre icke. Dessutom anser
jag, att från expeditionssynpunkt är kontrollen efteråt bättre än kontrollen vid
inköpen. Skall kontrollen göras genast, så blir den från expeditionssynpunkt
svårare, än om den göres efteråt.

Herr Andrée: Rörande direktör Bergqvists uppfattning, att det skulle vara
ett så förskräckligt arbete med kontrollen vid utminuteringen, så ha vi icke funnit
något sådant i Göteborg, såsom vi där skött detta arbete. Vi ha 3 kvinnliga och
en manlig kontorist och dessutom en maskinskriverska, som hjälper till ibland.
Antag nu, att även ölet kommer under denna kontroll, och att inköpen skola
noteras, så skulle detta för oss spela en roll av några tusen kronor. Det bör ju
sålunda gå ganska lätt att anordna detta. De här uttalade farhågorna äro därför
enligt min uppfattning överdrivna. Och skall det bli något resultat, så skola
köpen noteras och kontrolleras. Jag kan icke finna, att det skulle medföra några
svårigheter att införa det .ena eller det andra kontrollsystemet även beträffande ölinköpen.
Jag för min del önskar kontrollen utsträckt jämväl till Öl, vin och denaturerad
sprit.

Herr Bergqvist: Jag har utgått från den uppfattningen, att en person kan
missbruka en liter och en annan icke behöver missbruka 10 liter, och därför
säger jag, att reflexionerna böra göras efteråt. Finnes det personer, som komma
in på bolaget ganska ofta och köpa en liter, så förstår man, att de missbruka
varan, och då drar man in tillståndsbeviset. Om däremot en lantbo köper 10
liter och om man vet, att han har drängar i sitt hus, och det dröjer, innan han
gör sitt nästa inköp, så ställer sig saken annorlunda. Genom en prövning efteråt
kan man bättre avpassa uteslutandet från inköp, än om man bestämmer en maximigräns
redan före inköpet och fordrar, att var och en, som önskar köpa mera,
skall ha särskilt tillstånd. Vill man saken, så bör man icke lägga för stora svårigheter
i vägen för dess genomförande, och man bör ju icke heller göra detta, om
man kan vinna samma sak på ett mera behagligt sätt. Man får räkna med, att
man har att göra med människor av mycket olika läggning, och man kan icke
inpassa alla människor under samma bestämmelse, utan man får individualisera
förhållandena.

§ 3.

Herr Ordföranden: Anses lättnader kunna införas i fråga om företeende

av motbok vid köp av vin och Öl, utan att systemets effektivitet minskas? Jag
vill säga, att det inom kommittén finnes de, som icke våga fordra så stränga
bestämmelser beträffande ölet som brännvinet, men man har dock önskat, att
bolaget skulle ha möjlighet att anteckna rekvisitionerna, om det hade anledningmisstänka,
att någon missbrukat inköpen.

Herr Bergqvist: Man kan ju icke intaga eu bestämd ståndpunkt till en

fråga, innan man hunnit riktigt överväga de konsekvenser, en ståndpunkt för med
sig. Att en registrering av ölinköpen vore värdefull och önskvärd i nykterhetshänseende,
tror jag visst, men det är icke sagt, att man behöver göra detta för
att uppnå syftet. Man kan tänka sig, att man registrerar ölinköpen beträffande
sådana, som man misstänker göra sig skyldiga till missbruk. Enligt min principiella
ställning till denna fråga är det olämpligt att draga upp gränser för kvantiteterna,
utan jag anser, att det bör överlämnas åt varje bolag att skärpa åtgärderna
i den mån så befinnes lämpligt.

Herr Ordföranden: För att herrarne skola förstå vad jag nyss framhöll, sä

vill jag närmare förklara mig. Det kan beträffande viss köpare finnas omständigheter,
som tyda på, att han missbrukat sina ölinköp. Då anser man, att det skall finnas
möjlighet att i bolagets papper taga reda på vad han inköpt. Det visar sig kanske
då av dessa papper, att han köpt oroväckande mycket. Det är klart, att det
är nödvändigt, att man bör kunna hänvisa på något sådant för att kunna vidtaga
en så genomgripande åtgärd som att avstänga personen från rätten att köpa.

Herr Bergqvist: Anse herrarne, att om det finnes en familj, där var och

en dricker en halva Öl och de icke äro i de omständigheterna, att de vilja hämta
ett dussin på en gång utan kanske köpa några halvor Öl per dag, dessa rekvisitioner
skola skrivas upp?

Herr Bratt: Jag förstår direktör Bergqvists betänkligheter. Detta är en

rent teknisk fråga, och det finnes nog utvägar att verkställa denna registrering på
ett mycket enkelt sätt.

Herr Bergqvist: Jag ser saken rent praktiskt. Varför skall man åstadkomma
denna förfärliga lagring av rekvisitioner, om detta icke har någon nämnvärd be -

tydelse. Det betyder så litet, om man registrerar dessa halvor Öl, varför jag anser,
att man icke bör sätta i gång en sådan apparat.

§ 4.

Herr Ordföranden: Anses en utminuteringstid av 7 timmar vara tillräcklig

för att medhinna expedieringen?

Herr Andrée: Vi ha sträckt ut försäljningstiden, eller rättare vi komma att

sträcka ut den. Förut ha vi haft tiden klockan 10 till klockan 2 på lördagarna,
men nu ha vi tänkt att sätta den från klockan 9 till klockan 3. Detta har icke
det ringaste inflytande på nykterheten; de som missbruka, missbruka i alla fall.

Herr Karlsson: Såsom kommittén torde erinra sig, har jag vid ett
föregående tillfälle åberopat ett yttrande av direktör Andrée. Det var då fråga
om utminuteringstiden, och jag vill erinra mig, att direktör Andrée för mig privat
framhållit, att det för arbetarehustrur, åtminstone i Göteborg, skulle vara lämpligt,
om man på lördagarne icke började försäljningen allt för sent om morgnarna,
emedan därigenom sagda hustrur icke kunde utföra bränn vinsinköpet samtidigt
med inköpen på torget utan nödgas lämna hemmet särskilt för att skaffa brännvin.

Herr Andrée: Många av dessa gå på torget klockan åtta, och under nuvarande
förhållanden få de vänta till klockan tio. Sin liter skola de ha undfalla
omständigheter, och då anser jag det vara bättre, att de få den klockan nio,
än att de skola behöva vänta till klockan tio. En hel del torgbesökande lantbor
komma tidigt in till staden och skola ha sin liter. Om de köpa den klockan
nio eller klockan tio spelar ingen roll. Många lantbor, som nu icke kunna få
köpa sin liter förrän klockan tio, hinna att dessförinnan under väntetiden taga en
fyra, fem, sex supar. Låt dem få litern tidigare, så undvikes i många fall detta.

Herr Bratt: Får jag fråga, vad herrarne anse om det förslaget, att tiden

fastställes till sju timmar men i övrigt förlägges huru som helst.

Herr Bergqvist: Det synes mig vara klokt. Jag skulle vilja framkasta den

tanken, om icke kontrollstyrelsen på grund av lokala förhållanden kunde tillåta
en tidigare timme för öppethållandet.

§ 5-

Herr Ordföranden: Anses en maximigräns böra stadgas för inköp av sprit drycker

under en viss begränsad tidrymd? Vilket är att föredraga 1 liter pr vecka
eller 12 liter pr kvartal, i förra fallet med möjlighet att efter medgivande från
bolaget köpa mera? Den frågan ha vi varit inne på, och det tycks vara två
meningar här, av vilka den ena går ut på, att en maximigräns icke bör fastställas
på förhand.

Herr Andrée: Häri instämmer jag.

Herr Bratt: Jag ber få säga, att beträffande maximigränserna tidrymdernas

utsträckning spelar en stor roll. Avses här månader, kvartal eller år?

Herr Andrée: Jag anser ett år vara en för lång tid och håller på månaden.

Herr Bergqvist: Även härvidlag anser jag, att man icke kan draga alltför

bestämda gränser, ty kvartalen äro så olika. Lantbrukaren har t. ex. det kvartal,
varunder skördetiden infaller, behov av större kvantitet än ett annat kvartal.

§ 6.

Herr Ordföranden-, I vilken omfattning anse de sakkunniga, att det bör
medgivas kund att köpa genom ombud? Böra några särskilda regler uppställas
för dylikt köp?

Herr Andrée-, Jag tror icke, att detta låter sig göra.

Herr Bergqvist: Jag tror icke heller, att det går. Herr Ordföranden antydde
i början, att ombud icke skulle få köpa för mer än en köpare, men det är nog
mycket svårt att stadga något sådant. Huru skall registreringen tillgå? Det blir
en ytterst svår sak.

Herr Thunberg: Om detta förfarande skulle möta hinder, eller om det icke

skulle vara fördelaktigt på grund av de svårigheter, som användningen av ombud
alltid måste medföra, då man icke vet, var varan hamnar, så undrar jag, om det
icke skulle vara lämpligt att tillåta bolaget att hemsända varan, varigenom kontrollen
komme att läggas i vederbörande rekvirents hand. Eu sådan kontroll
vinner man — vid sidan av det personliga avhämtandet — om bolaget sänder
varan till köparens hem. Bolaget skulle sålunda ha rätt att hemsända varan
antingen inom eller utom staden. Skulle ett sådant förfarande vara förenat med
fördelar, som uppvägde svårigheterna?

Herr Andrée: Den föregående talaren synes utgå från, att man känner

innehavaren av beviset eller motboken, men det gör man icke alltid. Och då
man icke känner innehavaren, så är det litet svårt att känna hans ombud. Jag
undrar, om man skulle vinna något härmed, ty utgångspunkten för bevisen är ju,
att den, som har denna motbok, får svara för vad som köpes. I ett hänseende
vore det mycket bra — och jag tror, att Stockholmsbolaget har funderat på att
i sådant fall skicka hem varorna — nämligen om man har det ringaste skäl att
misstro kunden. Men huru många av dessa personer är det väl icke, som sakna
fast bostad?

Herr Bergqvist: Man bör naturligtvis akta sig för att lagstifta för undan tagsfallen,

ty då invecklar man hela proceduren och vinner icke tillnärmelsevis
vad man avsett. Icke bör det väl vara förenat med så stora olägenheter, att en
person får varan genom ombud. Jag är övertygad, att varje innehavare av tillståndsbevis
eller motbok är så aktsam därom, att han icke låter den komma i
vilka händer som hälst. Genom registrering av inköpen kan man ganska noga
övervaka, att dessa icke ske i avsikt att missbruka varan. Man lär sig lätt att
bedöma detta. Lantborna måste kunna köpa genom ombud. Men på samma
gång bör man icke förbjuda bolag att hemskicka varan. Om en lantbo ringer
upp, och man känner honom, så må rekvisitionen skrivas upp på hans konto,
och varan sändes med jänväg. Rekvirerar en stadsbo pr telefon, lämnas varan i
hans hem.

Herr Bernhard Eriksson: Om man utgår ifrån, att inom våra järnvägssam hällen,

som ofta äro ganska långt belägna från bolagen, kommunens majoritet önskar
att försvåra den trafik, varigenom järnvägsstationen nära nog göres till en krog, då
kan man ju vinna detta syfte genom att föreskriva, att ingen får köpa med mindre
än han själv infinner sig hos bolaget. Men om man därjämte medgiver, att en
person skulle kunna få köpa genom ombud, men icke vill, att til! ombud tages
första bästa stadsbud, så skulle ju kunna fordras, att ombudet vore registrerat.
Jag skulle vilja fråga: Om bolaget vet, att det har att göra med en godkänd
köpare, kan man då icke förutsätta, att denne till ombud väljer en känd man?
Skulle då stora svårigheter möta vid registrering av ombuden?

Herr Bergqvist: Det är svårt att uttala sig i denna fråga. För min del

är jag övertygad om, att det skulle bliva ganska besvärligt att registrera ombuden,
liksom det blir svårt att registrera alla köpare och att identifiera dem vid inköpen.
Detta måste naturligtvis ske genom uppvisandet av bevis eller kort, då man naturligtvis
icke kan identifiera personerna vid stor tillströmning.

Om man finge begränsa denna fråga, så skulle man kunna uppnå mycket,
men vill man kombinera den med mycket annat, så är det troligt, att hela frågan
omöjliggöres. En sak är att diskutera ett system, men det är icke alltid sagt, att
det kan praktiskt genomföras.

Herr Eklund: Jag skulle vilja fråga de sakkunnige, särskilt direktör Bergqvist,
huruvida de anse fullt lämpligt, att bolag äger rätt att obehindrat försända
spritdrycker även till personer, bosatta utom den kommun, inom vilken bolaget
utövar sin verksamhet. Kan det ej anses föreligga skäl för den uppfattningen,
att bolaget borde vara avsett huvudsakligen för invånarne inom den kommun,
där försäljningen äger rum, och att således rätt för bolag att sända spritdrycker
till kund, bosatt utom bolagets hemortskommun, icke borde medgivas? Anser
direktör Bergqvist det olämpligt att i detta avseende uppdraga en gräns mellan
inom och utom kommunen bosatta avnämare?

Herr Bergqvist: Min uppfattning är, att det icke bör möta hinder för eu

person, som fått tillstånd, att köpa medelst postanvisning, om han på postanvisningen
sätter sin motboks nummer — man kan trycka särskilda blanketter — och
om han på detta sätt rekvirerar, så borde detta enligt min uppfattning icke nekas,
ty hans inköp skall ju registreras. Man får ju genom myndigheterna reda på
dem, som missbruka varan, och dessa avstängas. Kommer en rekvisition in från
en person, om vilken man vet, att han missbrukar, så kan man underlåta att utlämna
varan, lika väl som man kan indraga bevisen. Således anser jag, att personer
skulle äga rätt att pr post göra rekvisitioner.

Herr Eklund: Jag skall be att få framställa en annan fråga: är det icke för
närvarande så, att flere bolag — bland andra systembolagen i Stockholm och
Göteborg — icke mottaga beställningar per post, även om betalning medföljer,
utan endast sälja till person, som infinner sig och avhämtar varan?

Herr Bergqvist: 1 Malmö har man också ställt sig på den ståndpunkten,

men i nykterhetsavseende har detta naturligtvis ingen betydelse, ty den, som i
Stockholms närhet vill rekvirera, rekvirerar från annat bolag. Men skulle för alla
föreskrivas, att de antingen personligen eller genom ombud skulle infinna sig på
bolaget, så vore detta besvärligt särskilt beträffande Norrland, där man har att
räkna med avstånd på 10-tals mil. Vi få väl utgå ifrån, att en sådan bestämmelse
skulle träffa synnerligen ojämnt. En person, som har några steg till bolaget, får
köpa vad han behöver, men för den, som bor på flera mils avstånd därifrån,
nästan omöjliggöres det. En person, som står på gränsen att missbruka varan,
kan fortsätta med att göra det, men en annan person, som är mycket lojalare och
ordentligare, kan icke erhålla varan på grund av det stora avståndet.

Herr Andrée: Jag tror mig veta, att bolagen i Stockholm, Göteborg och
Malmö tillika med ett flertal andra bolag icke skicka dessa varor mot postanvisning.
Jag kan icke finna annat, än att det vore med bolagsverksamhetens syfte
mest överensstämmande, om varorna icke skickades på detta sätt. Jag har diskuterat
denna fråga med herr Karlsson, som emellertid synes vara av en annan
mening.

Herr Karlsson: Jag skulle vilja fråga, om direktör Andrée tänkt sig in i,
huru förhållandena komma att gestalta sig hädanefter. Förut har man köpt endast

de! egentliga brännvinet hos bolaget, men andra spritvaror hos vinhandlaren, som
ju har sänt varorna dit man önskat. Ävenså har det funnits bolag, som sänt
brännvin även utom den kommun, där bolaget varit beläget. Men nu är meningen,
att bolagen skola övertaga all handel med dessa varor, även med konjak, whisky,
punsch, vin och Öl. Om nu bolagen icke få rätt att sända varor utom sin egen
kommun, så inträder faktiskt redan härigenom ett rusdrycksförbud för det stora
flertalet kommuner inom landet. Vad har direktör Andrée att säga härom?

Herr Andrée: Anledningen till att jag omfattar denna åsikt är, att jag tänker

på, hurudana förhållandena skulle bliva efter ett genomförande av det lokala vetot.
Om det lokala vetot i och för sig vill jag nu icke uttala mig. Men hur komme
det att ställa sig, om ett lokalt veto bleve genomfört på en plats och man kunde
från en annan plats få sig tillsänd spirituösa? Ja, då köpte man på rekvisition
härifrån lika gladeligen och lätt som förut. Huru blir det då med det lokala
vetot, som ju många intressera sig för och vilja ha infört? Då rekvirerar man
från en plats, som ligger utom området för det lokala vetot, och tar kanske hem
det ena ankaret efter det andra. Det kan bli mera superi än förut. Det är
huvudsakligen med tanke på detta, som jag intar denna ställning till frågan. Jag
har mycket funderat över dessa sändningar, och jag anser, att denna fråga är av
så stor betydelse, att den bör ses i sammanhang med andra hithörande frågor.
Jag tillåter mig påpeka, att ett lyckligt genomförande av det lokala vetot möjligen
skulle äventyras, därest bolagen fortfarande medgåves rätt att sända åtminstone
den billigare spirituosan till annan ort.

Herr Bratt: Det förvånade mig att höra direktör Andrée uttala, att på de

platser, där det lokala vetot möjligen skulle komma att införas, skulle dess verkan
neutraliseras genom bolagen på annan plats. Vi veta ju, vilken banbrytande verksamhet
direktör Andrée utfört, och så talar han likväl om möjligheten, att man
från ett sådant samhälle, där bolag finnes, skulle kunna till lokala-veto-området
sända kutting på kutting till vem som hälst!

Herr Bergqvist: Innan vi lämna denna fråga, skall jag be att få draga upp

en parallell. Jag tycker mig förmärka, att man inom kommittén anser, att ett
öppethållande av utminuteringen under 7 timmar varje söckendag skulle vara
lämpligt. Anledningen till att kommittén kan vara med på en så lång tid är, att
man synes anse, att om ett lämpligt försäljningssystem införes, tidens utsträckning
icke spelar så stor roll. Hittills har man däremot sökt att minska tiden för öppethållandet
för att minska inköpen. När man framdeles får ett system, varigenom
inköpen minskas, så skulle alltså tiden för öppethållandet icke spela någon nämnvärd
roll. Om man dä drager upp en parallell eller en jämförelse mellan detta
och inköpen medelst rekvisition per postanvisning, så ha hittills många bolag
ansett, att om man hindrar försäljningen per postanvisning, skulle man
minska inköpen. Då man fått mera effektiva bestämmelser, som göra, att inköpen
minskas, så spelar ett förbud mot inköp. per postanvising icke längre
så stor roll.

§ 7.

Herr Ordföranden: Anses det önskvärt, att utskänkarnas ekonomiska intresse

av rusdrycksomsättningens storlek begränsas eller så långt ske kan elimineras?
Kan en dylik åtgärd anses hava någon effekt med hänsyn till bekämpandet av
dryckesseden?

a) Är det möjligt att med viss övergångstid fullständigt avlägsna detta intresse,
såsom skett i Aktiebolaget Stockholms Folkrestauranter.

b) Är det möjligt att använda sig av Kristianiasystemet, d. v. s. att restaurantidkaren
får viss ersättning i hyra eller arvode för det med utskänkningens inrymmande
i hans lokaler förenade kostnader.

c) Är det möjligt att begränsa utskänkarnas ekonomiska intresse genom att
fastställa en viss kvantitet, som de få sälja med vinst, under de att de vid försäljning
över denna kvantitet icke skulle få någon vinst.

Herr Bergqvist: Här äro vi inne på ett område av denna fråga, där för hållandena

ställa sig olika på olika platser och där man måste se sig för. Man
kan vinna samma ändamål även om man använder sig av olika sätt. Man måste
anpassa sig efter förhållandena och kundkretsen. Det är givet, att i en stad som
Stockholm och även i de mindre städerna det är av stor betydelse, att bolagen
ha utskänkningen om hand på de ställen, där man befarar de största missbruken.
Det finnes naturligtvis i Stockholm en hel del kaféer och restauranter, vilka för
länge sedan bort läggas under Stockholmsbolagets direkta ledning, såsom det sker
i den massa mindre städer, där visserligen utskänkningsrättigheter kunna vara
utlämnade till ett eller annat hotell, men bolaget i övrigt sköter utskänkningen
på en eller ett par mindre restauranter. Ifråga om dessa saker måste man enligt
min uppfattning taga mycken hänsyn till den resande allmänheten och utlänningar.
Man måste gå saktare och hänsynsfullare tillväga i de större städerna än i landsortsstäderna.
Kan man på något sätt borteliminera det enskilda intresset för hotellinnehavaren
— jag använder det ordet — så vore det mycket önskvärt; frågan
är bara om sättet, och det är möjligt, att man skulle kunna uppnå syftet genom
de åtgärder, som doktor Bratt föreslagit. Men även därvidlag tror jag, att man
icke bör göra för detaljerade bestämmelser utan låta tiden verka, ty man kan
tänka sig olika sätt att gå tillväga. Naturligtvis måste man också taga hänsyn
till, att man icke genom att gå för kraftigt tillväga mot hotellägarne eller
restaurangägarne framtvingar ett fördyrande av matvarorna, så att man kanske
omöjliggör för en del personer att kunna äta ute. Här är ett område, där man
enligt min uppfattning bör gå försiktigt tillväga och anpassa sig efter de olika
förhållandena, så att man icke uppställer allt för detaljerade bestämmelser att
genomföras oberoende av huru omständigheterna i övrigt kunna gestalta sig.

§ 8.

Herr Ordföranden: Anses det önskvärt och lämpligt att begränsa rusdrycks förtäringen

under en viss del av dagen t. ex. till kl. 3 e. m. att endast ske i
samband med mat (å söndagar t. ex. till kl. 7 e. m.)? Kan det anses, att
effektiv kontroll kan erhållas, så att icke rusdrycksförtäring utan samband med mat
äger rum?

Herr Andrée: Förmiddagssupningen ha vi i Göteborg haft under särskild

behandling. Vid upprepade tillfällen har jag haft anledning att komma med förslag
i detta hänseende, men jag har uppskjutit frågan på den grund, att jag ansåg,
att vi för närvarande icke borde röra vid utskänkningsfrågan, därför att vi ville
ha utskänkningen som säkerhetsventil för utminuteringen. Jag kan emellertid icke
neka till, att denna punkten tilltalar mig i hög grad. I Göteborg har man bebestämt,
att ölutskänkningsställena från och med den 1 oktober skola vara stängda
å sön- och hälgdagar. Förut hava de varit öppna kl. 6—8 e. m. sagda dagar.

lag har vid flera tillfällen uttalat, att jag ansåg det vara bättre, att ölutskänkningen
inskränktes på lördag än på söndag, enär de som supa mest vanligen göra det
på lördagarne. Anledningen härtill åter torde huvudsakligast vara den, att de
tänka: får jag litet för mycket på lördagen, så sover jag av mig ruset till söndagen.
Däremot ha vi gjort den erfarenheten, att de på söndagarne taga vara
på sig i väsentligt högre grad. Såsom bevis för riktigheten av mitt påstående
kan jag meddela, att av 10,000 fyllerister är det cirka 3,000, som begå fylleriförseelser
på lördagar. Söndagarne är antalet väsentligt mindre. Jag hemställer,
att det bestämmes något om lördagseftermiddagarne också. Lördagen är
deras allra farligaste dag. En annan anledning härtill är, att de vanligtvis få
ut sin avlöning på denna dag, och då skall den naturligtvis åtminstone delvis
användas till sprit.

Herr Karlsson: Jag skall be att få framställa en direkt fråga till direktör
Andrée. Direktör Andrée ansåg lördagen farligare än söndagen. Men enligt de
bestämmelser, som man tänkt sig, skulle utskänkningen om söndagarne av spirituösa
annorlunda än i förbindelse med mat icke få ske förr än efter klockan 7 e. m.
Jag tänker mig, att ett sällskap intar sin mat klockan 4 e. m. och efter middagen
skulle vilja dricka till exempel ett glas punsch till kaffet. Detta skulle enligt
kommitténs förslag vara omöjliggjort. Huru ställer sig direktör Andrée till en
sådan anordning?

Herr Andrée: Att man i denna punkt är något liberalare, tror jag icke

är farligt.

Herr Bergqvist: Här är icke fråga om stängningstiden på kvällen, utan då

utskänkning utan mat skall börja. Den tanke, som här framkastats, är ju vacker.
Vad spirituosaförsäljning beträffar, är det mycket, som vore önskvärt, men vidtar
man en åtgärd, så kan det hända, att den för med sig så många olägenheter, att
man icke vågar taga ut steget. Det har man så ofta sett, att man icke vågar taga
ett steg på grund av konsekvenserna. Tro icke herrarne, att olägenheter skulle
visa sig, om all utskänkning utom i förbindelse med mat förbjödes före klockan
tre? Sannolikt skulle då denna förtäring överflyttas till mera enskilda ställen. Man
får icke bagatellisera sådant, ty det hämnar sig så småningom.

Herr Ordföranden: Jag vill meddela, att våra överläggningar inom kommittén
i detta avseende resulterat i, att vi antagligen komma att föreslå, att utskänkningen
av spritdrycker skulle börja tidigast klockan 12, utskänkningen av vin
och Öl klockan 9, utan mat utskänkes dock varken spirituösa, vin eller Öl före
klockan tre. Under söndagarna skulle man icke få dessa varor annat än till mat.
Nu gäller det generella stadgandet, att servering av rusdrycker under söndagarne
icke får äga rum annat än i samband med måltid, men Konungens befallningshavande
äger rätt medgiva undantag. Efter klockan 7 skulle också enligt kommitténs
förslag sådant undantag få ske.

Herr Bergqvist: Jag anser, att detta förslag är vackert som önskemål, men
undrar, om det kan vara lämpligt att gå så långt. Att dessa varor icke skulle få
utlämnas utom till mat före klockan 7 å söndag, anser jag vara en alltför snäv
begränsning, som skulle väcka harm och ovilja och trakasserier mot resande.

Herr Ordföranden: Mellan klockan 6 och 7 måste denna utskänkning

redan nu upphöra. Det skulle stöta många för huvudet, om man toge bort stängningstiden
mellan klockan 6 och 7.

Herr Karlsson: Jag skulle önska ett litet bestämdare uttalande om förslaget
att icke utskänka brännvin före klockan 12 middagen.

Herr Andrée: Det gillar jag. Alltså skulle endast vin och Öl få serveras

före klockan 12 och endast i förening med mat.

Herr Bergqvist: Jag kan icke underlåta att tänka på våra lantbor. De
komma in till staden en ruskig dag. Det kan ju icke vara något klandervärt, att
de då vilja ha sig t. ex. en kaffehalva.

Herr Andrée: Jag kan icke dela herr Bergqvists åsikt i detta hänseende.
Ty enligt min mening bör man ej för några få lantmäns skull bibehålla den för
många av städernas innevånare så fördärvbringande förmiddagssupningen.

Lantmännen kunna ju för övrigt taga varmt kaffe utan något i — det värmer
mycket mera.

§ 9.

Herr Ordföranden: Är det möjligt att effektivt upprätthålla ett stadgande,
att å vissa ölserveringsställen Öl ej får serveras vid annan måltid än den, där
matens pris uppgår till dubbla värdet av ölet?

Herr Andrée: Något liknande är infört i Göteborg. Det står i bestämmelsen

härom, att högst 2/s liter Öl får serveras till mat, som kan som verklig måltid
betraktas, eller något sådant. Det finnes sådana ställen, där det serveras Öl utan
mat och sådana, där det serveras Öl med mat. Det, som här föreslås, är enligt
min mening icke för högt satt.

§ 10.

Herr Ordföranden: Vi ha tänkt oss, att de s. k. klubbrättigheterna skulle

upphöra, och att det i stället bleve någon bestämd person, som innehade från
bolag överlåten rättighet, och som bleve ansvarig för dylik utskänkning.

Herr Andrée: Jag skulle endast vilja framhålla vikten av att man tillser, att
det bekanta skåpsystemet icke får insteg. I Norge lär det visst vara så på sina
ställen, att varje klubbmedlem har sitt skåp med spirituösa.

§ 11.

Herr Ordföranden: Kan det anses befordra övervakande av rusdrycks handeln,

om de av det allmänna utsedda ledamöterna i bolagsstyrelserna utbrötes
därur och bildade en kontrollnämnd, under det att bolagsstyrelserna komine att
bestå av två representanter för delägarne och en för kontrollstyrelsen?

Herr Bergqvist: Bolagsstyrelserna böra bestå av två representanter för aktie ägarne,

en för stadsfullmäktige, en för landsting och en för kontrollstyrelsen.
Kontrollen skulle bliva mera effektiv och mera enhetlig, om kontrollstyrelsen
finge vid sin sida ett sådant råd, som finnes både vid järnvägsstyrelsen och
annorstädes, och detta råd kunde ju bestå av de under diskussionen omnämnda
inspektörerna. Jag tror, att detta vore lämpligare än att tillsätta en särskild
kontrollnämnd.

Herr Ordföranden: Det har här inom kommittén ifrågasatts, att bolagen

alldeles skulle tagas bort, men kommittén har stannat vid att bygga på nuvarande
organisationsgrund.

§ 12.

Sedan herr Ordföranden tillsport kommittén, huruvida ledamöterna hade
någon ytterligare fråga att framställa och detta besvarats nekande, framförde herr
Ordföranden kommitténs tack till herrar Andrée och Bergqvist, varefter sammanträdet
avslutades kl. 5.15 e. m.

Som ovan

Einar J:son Thulin.

Särskilt protokoll vid nykterhetskommitténs
sammanträde den 18 nov. 1913 kl. 11.30 /. m.

Närvarande; Herr Ordföranden, herrar Bratt, Byström, Eklund, Ekman, Ollas Ericsson,
Bernhard Eriksson, Karlsson, Pettersson, fröken Rathou och herr Thunberg.
Vidare hade tillstädeskommit direktören Ernst L. Hartmann och ingenjören B.
Almgren.

§ 1.

Sedan herr Ordföranden hälsat herrar Hartmann och Almgren välkomna,
framhöll herr Ordföranden, att det arbete, kommittén hade sig förelagt, i hög grad
berörde även bryggeriernas rätt att försälja sina tillverkningar, och att det vore
fråga om att begränsa både denna rätt liksom rätten att i allmänhet försälja rusdrycker.
För att kommittén skulle få en bättre uppfattning om, dels hur förslaget
skulle komma att mottagas av intresserade för bryggeriindustrien, dels hur det
skulle komma att verka, vore det av stort värde att redan på förhand resonera
med fackmän på området. Först vore det emellertid av intresse att få vissa frågor
något närmare belysta utöver den utredning, som verkställts av byråchefen KeyÅberg,
samt tillsporde herr Ordföranden de sakkunnige, dels huruvida någon mera
väsentlig försäljning av Öl ägde rum från tillverkningsstället i de större städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle och Hälsingborg och i de
medelstora städerna, dels vilken omfattning kringföringen av Öl hade i de större
städerna och i de medelstora städerna, dels ock huruvida kringföringen ägde rum
till konsumenterna direkt eller till återförsäljare.

Herr Almgren: I Key-Åbergs utredning är den första frågan besvarad för

de grupper av bryggerier, som där äro sammanställda allt efter belägenheten. De
siffror, som Key-Åberg kommit till, voro visst för större städer 1 % och för de
medelstora städerna 9 %., och jag tror, att det är siffror, som något så när svara
mot de verkliga förhållandena. Men det är en faktor, som icke alls tagits i
beräkning och icke på något sätt omnämnts i den utredningen, nämligen att det
där kan förskjuta sig väsentligt vid vissa tillfällen. Jag erinrar om den strid, som
Malmöbryggerierna hade för något år sedan, då de under tre veckors tid icke
hade annan försäljning än från tillverkningsställena, därför att samtlig personal
strejkade; och det var naturligtvis icke möjligt att förse varken hushåll eller andra
med några maltdrycker, annat än om de kunde hämta själva från tillverkningsstället.
Då blev det ju en helt annan siffra. Men under vanliga förhållanden torde man
kunna säga, att försäljningen från tillverkningsställena är relativt liten.

Herr Hartmann: Key-Åberg har ju gjort en synnerligen omfattande redo görelse

för den svenska skattepliktiga och delvis även den skattefria maltdryckstillverkningen,
och om jag icke minns orätt — jag har icke siffrorna med mig —
så har det inkommit fullständiga uppgifter på de frågeformulär, som inom kommers -

kollegium uppställdes. Det inkom ju uppgifter för 89 % eller 90 % av allt avverkad
malt, och den återstående tillverkningen torde ha obetydligt inflytande pa
det hela. Jag tror, att ingenjör Almgren något så när angivit de siffror, KeyÅberg
kommit till.

För omkring 25 år sedan var jag bryggmästare på ett bryggeri i Norrköping,
och hade detsamma mycket stor avsättning genom avhämtning. På grund av att
lagstiftningen undan för undan ändrats och på grund av ändrade tidsförhållanden,
har omsättningen genom avhämtning direkt från bryggerierna undan för undan
minskats. Jag vill minnas, att för det bryggeri jag äger i Jönköping — det är
visserligen aktiebolag, men jag innehar nästan alla aktierna —densamma är 12 %
å 14 %. Medelförsäljningen i de större städerna är naturligtvis mycket liten, och
från den tid, jag var bryggmästare i Stockholm, kan jag icke påminna mig någon
avhämtning från bryggeriet. 1 de medelstora städerna är omsättningen genom
avhämtning från tillverkningsstället större och i de mindre naturligtvis ännu större.
För bryggerier på landsbygden, t. ex. på sådana mindre samhällen i Småland
som Sävsjö, Vetlanda och Mariannelund, tror jag, att avhämtningen är huvudaffären.
Disponenten för Sävsjö bryggeri mötte jag just i går, och jag vill minnas,
han sade, att någon kringföring icke alls förekommer därstädes, utan att allt avhämtas
från bryggeriet. Det säger sig självt, att för den kringliggande landsbygden
begagnar man sig av torgdagar och sådant för att avhämta sitt behov av
maltdrycker. Dessa bryggerier äro till stor del beroende för sin utkomst att kunna
få sälja till avhämtning frå>. F.iverkningsstället.

Herr Ordföranden.- Det har sitt intresse för kommittén att i de fall, där
kringföring äger rum, få en något närmare inblick i den skiljaktighet, som i det
hänseendet gör sig gällande i fråga om sättet för distributionen vid de större och
de mindre bryggerierna, om det sker till konsumenten eller till magasiner och
återförsäljare, som i sin tur hava utminuteringsrätt.

Herr Almgren: Det har visat sig så väsentligt olika. T. ex. i Stockholm

är förhållandet det, att beträffande ett bryggeri som Hamburgerbryggeriet torde
man kunna säga, att där är kringföringen till återförsäljare huvudsaken. För
Munchens bryggeri ställer det sig betydligt annorlunda. Det har en mycket stor
procent av försäljningen direkt till privatkunder, som vi kalla det för, och på de
andra bryggerierna är det ett mellanting. Piehls bryggeri t. ex. här i Stockholm
har en mycket stor försäljning direkt till privatkunder. Men någon procentsiffra
på det är ju omöjligt att lämna, ty det är en detalj, som fordrar en noggrann
undersökning. Förhållandet är faktiskt det, att en massa order löpa in direkt till
bryggerierna, men å andra sidan äro många order så uppgjorda, att t. ex. en

familj i staden säger till, att varje tisdag vilja vi ha 25 buteljer uppskickade till

oss, och då söker utköraren dem en gång i veckan, och de få det direkt utan
någon som helst anmälan till bryggeriet.

Herr Ordföranden: Man skulle kunna formulera frågan så: skulle det

komma att visa sig några olägenheter, om det bleve ett enhetligt förfarande?

Herr Almgren: Det är svårt att svara på den saken. Jag föreställer mig,

att herr Ordföranden med det menar, att allt skulle direkt rekvireras, innan det

finge utlämnas. Och redan nu finnas särskilda tillfällen, då det visar sig, att

telefonerna knappast räcka till. Det skulle sålunda givetvis medföra ett ökat arbete
på kontorsområdet.

Herr Harimann: Utan bibehållande av kringföringsrätt för bryggerierna

måste desamma ganska snart upphöra med verksamheten, ty utan den rättens bevarande
tror jag icke, att bryggerierna varken i de större eller mindre städerna

länge kunna existera. 1 de medelstora städerna är det ett annat förhållande än i
Stockholm. Vi giva t. ex. återförsäljaren en rabatt av 10 % eller per butelj 1
öre; i Jönköping är det 1 öre per butelj, och det är det de skola leva på. Säkerligen
köpa familjerna i de mindre städerna och de medelstora i regel sitt behov
direkt från bryggerierna. De rekvirera på telefon eller säga till muntligen, att på
fredag eller lördag t. ex. vilja vi ha så och så mycket. Personer med viss inkomst
i månaden såsom ämbets- och tjänstemän, vilka i en specerihandel köpa
sina viktualier och betala pr månad, bruka dock i regel där taga sitt Öl.

Herr Ordföranden: Direktör Hartmann anser sålunda, att det skulle minska

omsättningen, därest icke varorna finge levereras i hemmen?

Herr Hartmann: Ja.

Herr Ordföranden: 1905 blev det ju något strängare för kringkörningen på

landsbygden, så att det fick ske först efter insändande av rekvisition.

Herr Hartmann: Det tror jag icke inverkat mycket på landsbygden, därför

att ölhandeln där redan förut hade så liten omfattning, åtminstone i Jönköpings
län. Huskvarna t. ex. ligger ju icke mer än 6 å 7 kilometer från Jönköping, och
i ett så stort arbetaresamhälle skulle man kunna tycka, att det skulle gå bra med
Öl och maltdrycker; jag tror dock icke, att vi sälja dit 1,200 halvor Öl och lagrat
dricka i medeltal per vecka och år. Samhället är ju nykteristiskt sinnat, och man
bevakar varandra. Det är lättare att få spirituösa från spritbolaget i Jönköping,
och därför drickes brännvin i stället för maltdrycker.

Herr Bratt: Jag skulle endast vilja göra ett par frågor i samband med det
som blivit nämnt. Sälja specerihandlarna Öl till sina kunder för samma pris,
till vilket bryggerierna sälja till allmänheten?

Herr Hartmann: I Jönköping ha specerihandlarna ett öre per flaska i rabatt.

Jönköping är dels en arbetarestad och dels en ämbetsmanna- och tjänstemannastad,
och där finnas således många, som handla på bok med sina specerihandlare samt
göra upp varje månad. Från bryggeriet kostar en halva lager-öl 11 öre i Jönköping,
och av sina kunder taga specerihandlarne i regel endast 11 öre.

Herr Bratt: När bryggerierna skicka omkring Öl, vilken brukar vara minimi kvantiteten,

som de skicka?

Herr Hartmann: I Jönköping är det 12 halvor, endast undantagsvis mindre.

Herr Almgren: I Stockholm är ju förhållandet så, att det är samma pris

till magasiner som till privatkunder, och det har gjort, att bryggerierna ha bestämt,
att ett hushåll icke får köpa mindre än 25 buteljer, för att magasinerna
skola ha den förmånen, att om någon vill köpa en eller två eller tre buteljer
endast, så måste han köpa det i magasinerna, där han får betala 2 öre mer per butelj.

Herr Bratt: Att familjerna i Stockholm icke få köpa mindre än 25 halvor,
är sålunda mera beroende på hänsyn till magasinerna än på transportkostnaderna.
Skulle man eljest vid rekvisition från hushållen kunna finna med sin fördel förenligt
att t. ex. expediera endast ett dussin .halvor?

Herr Almgren: Ölutkörarna få ju här i staden ofta springa uppför fyra

trappor, vilket är betungande, och det ligger sålunda även i vårt intresse att icke
binda det vid för små kvantiteter. Därtill kommer, att om magasinerna skulle
slopas, så skulle det bli betydligt ökat arbete för utkörarekåren, och det är således
även ett intresse för oss att reglera på den punkten.

Herr Hartmann: I Jönköping skulle det bli ett kolossalt arbete för oss, om

vi icke hade dessa förmedlare. Vi sälja därför icke mindre än 12 halvor genom
kringföring efter rekvisition utom möjligen till en gammal kund, som tillfälligtvis
är hemma i staden på sommaren eller dylikt.

Herr Bratt: Direktör Hartmann sade, att det skulle vara rent av ruinerande,
om man toge bort kringföringen. Jag skulle då vilja fråga: Vilket är för bryggerierna
viktigast, kringföringsrätten eller att det finnes något så när tätt lagda
utminuteringsställen? Är kringföringsförmånen så stor, om det finnes möjlighet
att hämta ölet på åtminstone rimligt avstånd? Vilket är lättast att leva på: bara
kringföringsrätten eller bara ett tillräckligt antal utminuteringsställen?

Herr Hartmann: I medelstora städer tror jag, att kringföring är viktigare än
det andra. Men dessutom får man tänka på, att om man toge bort avhämtningsställena,
så skulle man ruinera en massa mellanhänder, som dock ha existensberättigande.

§ 2.

Herr Ordföranden: En fråga, som man visserligen fått svar på i Key-Åbergs
utredning, men som det likväl ansetts önskvärt att få höra de sakkunniges mening
om, är följande: Sker någon försäljning i större omfattning till konsumenter eller
återförsäljare i andra kommuner från bryggerierna i de större städerna?

Herr Hartmann: Innan den senaste lagändringen trädde i kraft — jag tror
det var 1908 — hade det bryggeri jag representerar en mycket stor sådan försäljning
på platser, där det icke fanns något bryggeri. Ungefär 3,000 å 4,000 hektoliter
om året gingo genom den nya lagens verkningar förlorade för oss. Numera sker
sådan försäljning åtminstone icke i de trakter, jag känner till, i någon större
myckenhet. Man har ju några platser kvar, till vilka man levererar speciellt de
svagare maltdryckerna. Men de stora s. k. »fatkunderna» äro borta. Nu är det
i stort sett endast omsättning på platsen kvar, och så långt man kan köra med
hästar. När det icke beviljas avhämtningsrätt i en mindre kommun, lönar det sig
icke med kringföring. Det är endast i de medelstora och de större städerna, som
bryggeriernas nuvarande privilegium att fritt kringföra över allt i städer kan ha
någon betydelse. Jag kan naturligtvis i Falköping t. ex. utan tillstånd bara genom
anmälan till vederbörande sälja Öl genom kringföring, men det lönar sig icke,
då man icke har avhämtningsrätt.

Herr Almgren: Direktör Hartmann har ju berört någonting, som förr i världen
kallades försäljning från »tappningar». Den är, till samtligas båtnad tror jag,
numera borta; jag tror, att den skadade alla parter. Och det har gjort, att det
reglerat om sig i viss mån, så att det är självständiga nederlag i skilda trakter.
Bryggerierna i Stockholm ha t. ex. i Vaxholm, i Saltsjöbaden, i Nynäs, i Uppsala,
i Öregrund och i Visby självständiga försäljningsfilialer, och om man nu
tager t. ex. Stockholmsbryggeriernas försäljning i Uppsala, så är den i jämförelse
med Uppsalabryggeriernas mycket stor eller ungefärligen likvärdig med deras.

I kommuner, där Stockholmsölet förut sålts av s. k. tappare, men där dessa nu
försvunnit, finnes en viss tendens att köpa originaltappat stockholmsöl, oaktat
järnvägsfrakterna äro dyra.

Herr Ordföranden: Det vill sålunda säga, att det försäljningssättet skulle
visa tendens till stegring?

Herr Almgren: Jag menar, att samma sak som herr Hartman berörde, nämligen
att en hel del försäljningställen i landsorten genom s. k. tappningar försvunnit,
även visat sig för Stockholmsbryggerierna. På platser, där man förut
kunde få Stockholmsölet genom tappare, som köpte ölet på fat och sedan tappade
det på buteljer men som nu upphört med denna affär, finnes en del personer,

•som ändå vilja ha Stockholmsöl, fastän det blir ökade kostnader för vederbörande
genom de dyra järn vägsfrakterna.

Herr Bernhard Eriksson: Är det icke så, att Stockholmsbryggerierna genom
sin överlägsna tillverkning hava ganska stor försäljning över hela landet, även i
Norrland?

Herr Almgren: Jag vill icke vara så förmäten att säga, att vår tillverkningstår
så över landsortens, men i allmänhet är det ju så, att allmänheten har smak
för ett namn, som är känt, och det kan ju icke nekas till, att Stockholmsölet
redan genom sitt namn har ett visst övertag. Och det är visserligen ett faktum,
att det säljes nära nog över hela Sverige.

Herr Bernhard Eriksson: Är det icke så, att det mesta av ölet som sändes
till landsorten pasteuriseras?

Herr Almgren-. Det är beroende på vår kännedom om kunderna i det fallet.
Om det är en kund, som rekvirerar t. ex. varje vecka, så får han icke ölet
pasteuriserat, ty vårt Öl står sig gott en vecka. Men om det är en kund, som
rekvirerar endast en gång i månaden, så veta vi, att det finnes en viss risk, att
det icke kommer att hålla sig, och då göra vi vederbörande uppmärksam på det;
då händer det, att det begäres pasteuriserat Öl, men vanligen säga de, att de icke
vilja ha det. Ölet får nämligen en helt annan smak, en viss brödsmak, efter
pasteuriseringen.

Herr Hartmann: Faktum är, att pasteuriserat Öl för den, som icke är van
vid detsamma, smakar högst vedervärdigt. Numera pasteuriserar man i Köpenhamn
nästan allt buteljerat Öl, och en svensk kan därför där endast dricka deras fatöl.
Här i Serige ha vi en sådan kvalitetstillverkning av maltdrycker, att vi icke behöva
pasteurisera. Det måste var och en, som varit ute och känner till förhållandena,
säga, att pasteuriserat Öl icke kan jämföras med det, som man får direkt
tappat opasteuriserat.

Medan jag har ordet, ber jag få meddela, att för Jönköpings län kan den av
herr Ordföranden senast framställda frågan nog med nej besvaras, därför att det lilla,
som skickas till Huskvarna, Grenna och Nässjö, huvudsakligen utgöres av s. k.
temperence-dricka eller lagrat svagdricka. Det finnes naturligtvis andra bryggerier,
t. ex. det i Nässjö, där icke platsomsättningen är nämnvärd, som måste skicka
sina tillverkningar till andra kommuner; det är naturligtvis ett livsvillkor för ett
så beläget bryggeri att kunna skicka varor dit, där det kan sälja dem.

Herr Karlsson: Jag skulle vilja fråga, om tyskarne kunna använda pasteuriserat
Öl, d. v. s. det som dagligen förbrukas. Det, som tillverkas för export till
kolonierna, det måste ju helt naturligt pasteuriseras.

Herr Hartmann: Fatölet, som man får på restauranterna, kan man icke
pasteurisera; det finnes icke något känt sätt att med framgång pasteurisera Öl
på fat.

Herr Almgren: Jag är förekommen av direktör Hartmann i det fallet, men
jag vill också säga, att vad som gjort, att Danmark kommit att pasteurisera så
mycket, var en reklamfråga. Reklamen var, att deras Öl kunde hålla sig huru
länge som helst, och det gjorde, att de — det var Tuborg-bryggeriet — fingo
sälja över hela Danmark; och det var deras avsikt att därigenom försöka taga
försäljningen från landsortsbryggerierna. Sedan har det naturligtvis ändrat sig
därhän, att även landsortsbryggerierna fått lov att pasteurisera, ty sedan hade allmänheten
fått för sig, att ölet skulle kunna hålla sig hur länge som helst. De
ha ju både i Tyskland och Österrike klart för sig, att Öl icke i regel kan hålla
sig så länge, och där vilja de ej ha pasteuriseringssmaken.

Herr Thunberg: Det är av intresse att veta, hur mänga procent av det
fl asköl, som försäljes från Stockholm, som verkligen är pasteuriserat.

Herr Almgren: Det är en mycket ringa procent. Det finnes endast möj tghet

att pasteurisera i runt tal en eller två procent, ty det finnes icke apparater
till mera vid bryggerierna. ^ Däremot vill jag nämna, att vi ju ha en dryck, av
vilken varenda flaska som går ut pasteuriseras, och det är det lagrade svagdricka!
Det är icke möjligt att få det hållbart eljest.

Herr Thunberg: Om pasteurisering tillämpas i så liten skala, så kanske det
beror pa, att man icke i vårt land tillämpar alla tekniska möjligheter, t. ex. möjligheten
att hindra kolsyrans utträngande o. s. v.

Herr Almgren: Det nu nedlagda Stora Bryggeriet, som försökte med reklam
for pasteurisering efter danskt mönster och under ett hälft års tid gjorde försök
med att pasteurisera varenda flaska utan att vinna allmänhetens gillande, tog in
samma apparater, som användas i Danmark. Samma apparater, som nu användas
i Danmark, stå för resten i våra bryggerier, men givetvis i ringa skala, eftersom
vi pasteurisera blott i liten utsträckning.

Herr Hartmann: Det berodde också på, att detta bryggeris produkt var
tran teknisk sida sett misslyckad; den höll sig icke och måste därför pasteuriseras.

Herr Almgren: Det var 1892 och 1904, som Stora Bryggeriet försökte
med pasteurisering, men bägge gångerna misslyckades det.

Herr Hartmann-. I landsorten pasteuriseras icke allt lagrat svagdricka ty när
detta håller sig 6 å 8 dagar, så anses det tillräckligt.

Herr Byström: Är det så, att pasteuriseringen fördyrar drycken mycket?

Herr Hartmann-, Ja, betydligt. Dels får man med nutida apparater räkna
med 1,8 a 2 % fördyring; så går det åt ånga och folk, som skall sätta på hylsor
och ombesörja trådningen. Jag tror, att man kan säga, att ölet blir 4 å 5 %
dyrare genom pasteuriseringen.

Herr Almgren-, Det förhåller sig på det viset, att det är en ofantlig skillnad
om man pasteuriserar allt eller litet. I den mån hela driften lägges på pasteurisering,
så blir naturligtvis omkostnaderna mindre såsom vid all stordrift. Men att
det fördyrar varan, är givet. Ty för att pasteuriseringen skall bli effektiv, fordras
det, att man går upp till 60 å 70° C i vattnet, vari samtliga flaskor skola stå
under J/2 timma under långsam uppvärmning och avkylning, vilka båda kosta
pengar, varförutom under den proceduren ju även alltid en hel del buteljer springa
vilket förorsakar förlust. ° ’

Herr Thunberg: Det tycks framgå av det anförda, att fördyringen, åtminstone
om pasteuriseringen sker i större skala, icke på något sätt kan gå upp till l/„ öre
pa flaskan.

Herr Almgren-, Det rör sig om någonting mellan ''/, och 1 öre. Det är en
kalkylfråga, ty man kan ju ordna det på många sätt, exempelvis med vatten- och
varmebesparing genom att få det varma vattnet att gå tillbaka till ångpannan
Men det fördyrar anläggningskostnaderna, och det tillkommer sålunda amortera
pa dem. Det är omöjligt att säga på rak arm, om det blir högst 1 /., öre pr flaska.

Herr Hartmann-. Över kostnaderna kan jag naturligtvis icke heller framlägga
”aSon fullständig kalkyl. Men pasteuriseringen är en smakförsämring under alla
torhallanden, så det blir ingen förbättring i kvaliteten utan absolut en försämring.
Haller man på, att en industri genom allt mera fulländade tekniska förbättringar
skall ga framåt, är pasteuriseringen eller rättare sagt schéleseringen att anse som
ett tillbakagående.

§ 3.

Herr Ordföranden: Anse de sakkunniga, att en sådan organisation av öl försäljningen

låter sig praktiskt genomföras, att bolagen övertaga all minutförsäljning
av Öl, men bryggerierna få rätt att efter rekvisition av bolaget tillsända
bolagets kunder av dem genom bolaget rekvirerat Öl?

Herr Hartmann: Det kanske vore skäl i att framställa den frågan, om det

menas spritbolagen eller särskilda maltdrycksbolag, som skulle sköta saken.

Herr Ordföranden-. Man kanske kunde säga båda delarna.

Herr Hartmann: I de större städerna tror jag icke, att bolagen skulle

kunna sköta det, möjligen i de mindre. Bolagsfrågan är ju så mycket omdebatterad.
Det har lämnats utredning såväl från svenska bryggeriföreningens intressenter som
från maltdrycksbolags- och spritbolagsintressenthåll i denna sak; jag har verkligen
icke rekapitulerat dessa utlåtanden till detta tillfälle, fastän jag visserligen hade en
tanke på, att kommittén tagit upp frågan på nytt. Så mycket kan jag säga, att
jag icke kan se, att det skulle kunna gå för sig i större städer, i de medelstora
och mindre lättare; men för landsbygden torde det bli ganska svårt, att kunna
få sitt behov av maltdrycker tillgodosett, och framför allt torde det bli en betydligt
mindre konsumtion. Att spritbolagen redan nu hava stor omsättning av
maltdrycker, är ju herrarne bekant, ty numera finns väl icke något bolag, som
icke indragit vinst på försäljning av maltdrycker inom sitt område. Bolagen sälja
icke annat än utskänkningsvis, såvitt jag har mig bekant, och det går till på det
viset, att föreståndaren rekvirerar hos bryggeriet. Nu minns jag icke riktigt, hur
omsättningsprocenten ställer sig för kringföring och avhämtning, vilket dock KeyÅberg
har utrett, men kringföringen och avhämtningen betyda naturligtvis ett
mycket större affärsområde än utskänkningen ensamt.

Herr Almgren: Det är en gammal fråga, som mycket diskuterats, och saken
är den, att distributionen i en stor stad som Stockholm är förenad med så stora
svårigheter, som redan av mig vid de föregående frågorna omnämnts, så att det
icke är något bryggeri, som är typ, utan det är väsentligt olika, hur de ha distributionen
ordnad, vare sig genom direkt kringföring eller genom återförsäljning.
Här förefaller det mig, som om man tänkt, att ett bolag skulle ha särskilda utminuteringsställen,
att allmänheten där skulle hämta ölet, och att bryggerierna
skulle efter direkt rekvisition tillsända övriga kunder maltdryckerna. Naturligtvis
skiljer det sig högst väsentligt från det system, som nu är använt. För hela utkörarekåren
blir det ett helt nytt arbetssätt, som man icke kan såga, hur det
kommer att av dem behandlas, eller hur det skall ske. Skola de för varje gång
ha en bestämd lista på samtliga, till vilka de skola leverera, så taga dessa listors
utskrivande och dessa orders mottagande en väsentlig tid, och det försvårar ju
hela kringföringssättet med nödvändighet.

En anmärkning, som ju med skäl kan göras mot detta, är, att det är så, att
kunderna ha olika smak och vilja ha en bestämd vara. Eu gammal anmärkning,
som från bryggeriindustrihåll gjorts, är, att om man låter dessa bolag vara aldrig
så opartiska, så är det dock på det viset, att en mellanhand alltid hai möjlighet
att genom ett eller annat medel i övertalningsväg kunna förmå kunden att taga
en viss vara. Det behövs ibland små medel, ibland större för att lyckas, men
faktum är, att så är det i all handel. Denna sak vore möjligen löst på det
sättet, att alla bryggerier vore förenade på en hand. Då ställer sig saken väsentligt
annorlunda. För den händelse de nuvarande innehavarne av dem kunna till
ett skäligt pris komma ifrån affären, sådan de nu haft den, och den lägges över

på andra händer, exempelvis genom statens inlösen av bryggerierna, finnas nog
även inom industrihåll de, som skulle fundera på saken. Men så länge man
känner till, att bolagsförsäljningen kommer att innebära en väsentlig kamp om
leveranser och det ena med det andra, så är det givet, att det måste sägas, att
man från industrihåll ser betänksamt på en sådan åtgärd.

Herr Hartmann: På sid. 307 i Key-Åbergs utredning finnas ganska intressanta
siffror av stor betydelse för den sak, vi här resonera om. Om man tänker på
hela försäijningssättet, så är det så, att för de större bryggerierna spelar avhämtningen
en liten roll, som jag nyss sade. Siffrorna här komplettera fullkomligt
vad jag hade äran anföra. I den första gruppen kringföres ungefär 47 %, i den
andra 37 % och i den tredje gruppen 23 %. Det bleve naturligtvis en kolossal
omläggning av affärerna. Jag förstår icke, vad man egentligen skulle vinna härmed.
Man berövade en hel del folk och småaffärer deras levebröd, och man
skapade fram en bolagsinstitution, om det nu blir den gamla eller den nya så
dock en bolagsinstitution, som nog herrarna veta är ganska litet populär bland
allt Sverges folk, liksom all monopolställning lätt blir. Jag kan såsom åttaårig
verkställande direktör för spritbolaget i Jönköping säga, att monopol för sällan
till något gott. Att omlägga den nuvarande försäljningen, vilken, såvitt jag har
mig bekant, dock i det stora hela skötts på ett lojalt sätt, och lämna det till bolagen,
tror jag för min del icke skulle vara lämpligt. Det låter sig naturligtvis
göra, men vad vinner man med det, det är frågan.

Herr Ekman: Skulle man kunna fatta de där uttalandena så, att olägen heterna

skulle vara förbundna med själva omläggningen, men att efter omläggningen
det skulle fungera såväl i de större som i de mindre städerna på ett tillfredsställande
sätt?

Herr Hartmann: Jag tror icke, att det skulle fungera på ett tillfredsställande
sätt. Är det någon av de närvarande, som kan säga, att spritbolagen fungera på
ett fullt tillfredsställande sätt?

Herr Almgren: Huru dessa nya försäljningsmetoder skulle verka, är ett spörsmål,
som ställes på oss, som stå i det praktiska livet, och det är ju klart, att vår fantasi
skall löpa iväg med oss, så att vi försöka se, vilka följderna bli av detta. Och
naturligtvis är omläggningen den första bild, som kommer för oss. Vad det sedan
kan bli, så långt ha vi icke hunnit diskutera saken. Om man kommer ihåg, att
en maltdrycksbutelj, en tredjedels liter, är en jämförelsevis stor rymd, och tager tre
sådana buteljer eller en liter och jämför den därivarande ringa spritkvantiteten med
spritkvantiteten i en liter brännvin, så säger det sig självt, dels hur ofantlig! många
gånger mera arbete ett sådant bolag skulle få än de nuvarande, dels huru mycket
onödigt arbete det blir, om man tar hänsyn till alkoholkvantiteterna. Vi veta, att redan
de nuvarande bolagen i större städer är eu mycket stor och vidlyftig apparat.
Det säljes ju 6.6 liter brännvin pr individ i Sverge om året och 23 å 24 liter
Öl. Således blir det bara på den saken en 4 å 5 gånger större apparat. Och

om man då ser på, vilken stor affär t. ex. Göteborgssystemet i Stockholm är,

och jämför det med att sätta upp en så ofantligt många gånger större affär, så
kan det icke nekas till annat, än att man blir betänksam.

Givet är, att här finnes en massa folk i minuthandelsaffärerna, som nu för sälja

såväl specerier som mjölk och grädde o. s. v., och som samtidigt ha maltdrycker
vid sidan därom. Här är, såvitt jag kan förstå, meningen att slopa eu
hel del av dem såsom maltdrycksförsäljare. Självklart är, att dessa personer, sont
haft en extra förtjänst bredvid och sålunda kunnat nöja sig med en relativt liten
vinst, skola nu i stället motsvaras av bolag, som skola anställa en betydande

personal, som skall enbart leva på maltdrycksförsäljningen. Att ställa upp eu
kalkyl och göra en jämförelse därvidlag är svårt, men troligt är, att det blir eu
fördyring av varan.

Herr Hartmann: Det är stor skillnad på öltillverkning och spirituosatillverkning.
Brännvinet håller sig en obegränsat lång tid, ölet och de svagare
maltdryckerna endast en mycket begränsad tid — ölet låt oss säga fyra månader i
lagerkällaren och svagdrickat en mycket kortare tid. Om det skall bli bergssystem
vid försäljning av Öl, så måste det absolut i lagen stipuleras, att bolagen
äro skyldiga att taga sina varor från de bryggerier, som finnas på platsen, ty
annars bli dessa ruinerade. Mellan bryggerierna består en överenskommelse
angående riksminimipris.

Herr Karlsson: Tror icke herr Hartmann, att om man tänkte ordna för säljningen

på detta vis genom bolag, det skulle vara för bolagen en naturlig åtgärd,
även om det icke stode i lagen, att taga ölet frän en sådan plats, att det
håller sig, d. v. s. från närliggande bryggeri? Det skulle ju annars bli osäljbart?

Herr Hartmann: Vi ha nyss resonerat om pasteurisering, och att man

därigenom kan få ölet att hålla sig 6 å 8 veckor, så att det är ju icke alls säkert,
att riksdagsman Karlssons förmodan är riktig. Om en industri fortfarande skall
kunna existera, måste den ha garantier att få behålla sina platskunder. Ett monopolsystem
kommer med nödvändighet att fördyra varan. Det visar erfarenheten ända
från den tid bolagssystemet kom till, att varorna undan för undan bli dyrare, och
åtminstone allmänheten påstår, att kvaliteten blir sämre.

Herr Almgren: Jag skulle vilja närmare beröra den saken, som visserligen

kanske icke har med lagstiftning att göra, men som är belysande för industriens
sätt att se. Om man jämför brännvinstillverkningen och maltdryckstillverkningen,
så är ju där den bestämda skillnaden, att sedan brännvinet är färdigtill verkat, så
kan det läggas på cisterner och bli där hur länge som hälst, och det håller alltjämt
samma procenthalt allkohol utan att försämras. När sålunda vid leverans till
ett bolag det skall överenskommas om pris, så kan det hända, att en spritfabrik
begär för högt pris och icke får leveransen för det året. Det kostar ju alltid att
förvara varan, men den försämras icke, och fabriken har möjlighet att återkomma
med anbud ett annat år. Så är det icke för bryggerierna, som tillverka en vara
betydligt känsligare, och vilken lätt kan fördärvas. Där måste man se till, att
man tillverkar varan, så att den är »mogen», när den skall säljas, och det är olika
metoder man har, för att den skall bli det efter en lagringstid av två eller fyra
månader; porter fordrar längre lagringstid. När nu ett bryggeri lämnar in anbud,
så måste det i regel hava en del av leveransen tillverkad. Får det icke leveransen,
så kan det nästan omöjligt söka sig en annan marknad, men i varje fall är det

alltid ovisst, och man riskerar, att ölet surnar och hela lagret blir förstört. Men

bryggerierna komma i alla händelser att gent emot systembolagen stå i en vida
sämre ställning, än sprittillverkarne göra.

Herr Karlsson: Jag skulle vilja gorå en fråga i detta sammanhang. Nu

framhålla herrarne, särskilt herr Almgren, att det är stor skillnad mellan brännvinstillverkning
och öltillverkning med avseende på den ställning, de olika rörelserna
skulle intaga gent emot en sådan här anordning att förlägga rörelsen till bolagen,
och det framhölls särskilt av den siste ärade talaren, att man skulle kunna riskera,
att vissa kvantiteter av denna tillverkning skulle rent av ligga och surna. Jag vet
mycket väl, att det kan föreligga faror i den vägen. Men är det nu icke å andra
sidan så, att allmänheten har smak för en viss ölsort, och tro ändå icke herrarne,

att bolagen skulle vara tvungna att på en viss ort rätta sig efter denna smak?

Beträffande vad soin nämndes om en mindre plats och faran för att bryggeriet
där icke skulle få sälja, utan att dess Öl skulle surna, så undrar jag ändå, om icke
rent av lokal patriotismen skulle komma bolagen att hålla sig till tillverkningen
på platsen. Men i övrigt skulle jag vilja fråga: tro icke herrarne, att om folk
kommer in på ett utskänkningsställe, de, oberoende av om det är bolag eller i
enskild hand, begära sitt Miinchens Öl eller S:t Erik Öl etc.? Komma icke bolagen
därvidlag i ungefär samma ställning som de enskilda, vilka nu ha hand om utskänkningen?
Beträffande utminuteringen bleve det väl så, även under eventuellt
nya förhållanden, att vederbörande rekvirenter i fortsättningen konime att begära
samma sort som hittills?

Herr Hartmann: Hur det skulle gå därmed ser man ju exempel på i
Stockholm. Aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm köpte sitt brännvin från
ett bränneri, och deras gamla leverantörer, som stockholmarna voro vana vid,
fingo icke leveransen. Det var nog icke roligt, att vara direktör i Stockholmsbolaget
då. Stockholmarna fingo lov att dricka Tyringebrännvinet, som faktiskt
i början hade en vedervärdig smak, eller också fingo de köpa från något närliggande
ställe t. ex. Sundbyberg, där Reymersholmsbrännvin tillhandahölls. Allmänhetens
smak kan naturligtvis, som herr Karlsson nämnde, ha en mycket stor betydelse,
men den har dock icke så stor betydelse för en matlysten verkställande
direktör eller styrelse, som vill gynna en viss tillverkning. Jag anser därför, att
under alla förhållanden garantier måste skapas, att icke de på platsen varande
bryggerierna genom ett sådant försäljningssätt skola gå under. För min del anser
jag, att bolagssystemet icke skulle bli till vinst vare sig i ekonomiskt eller i nykterhetsintresse.
Jag anser, att erfarenheten om bolagssystemens verkningar på andra
håll visar, att man icke utan tungt vägande skäl skall lämna systembolagen mera
makt, än de hittills haft.

Herr Byström: Om nu en bestämmelse skulle komma till stånd, varigenom

bolagen tvingades att taga av tillverkarna på platsen, då kunde ju tillverkarna behandla
bolaget hur de ville, ställa upp vilka pris som hälst o. s. v. Om man
tänker, att det vore tre bryggerier på platsen, så skulle man ju då säga till bolaget,
att det skulle taga så och så mycket från det och det bryggeriet, och då
kunna ju bryggerierna sätta vilka pris som hälst, ty bolaget är tvunget att taga
från dem.

Herr Hartmann-, Det skulle naturligtvis icke ligga i bryggeriernas intresse,
och det finns ju riksminimipris fastställda. Man behöver icke vara rädd för den
sak, som herr Byström framhållit, ty man har redan sett, vilken inskränkning i
konsumtionen det blivit blott genom den skattehöjning, som infördes 1903; förbrukningen
har gått ned med 400,000 hektoliter starkare maltdrycker. Det visar
sig alltid tillbakagång vid höjning av priset; det skulle därför icke ligga i bryggeriernas
intresse att så behandla kunderna.

Herr Bernhard Eriksson-, Jag skulle vilja ställa en fråga till ingenjör Almgren.
Innan det blev förenade bryggerier i Stockholm, så var det ju så, att alla bryggerierna
försökte konkurrera med varandra, och då var det klart, att samtliga bryggerier
försökte få in sina märken på de flesta kaféerna. Då nu bryggerierna blivit förenade
under samma ekonomiska ledning, har man väl försökt centralisera försäljningen,
så att endast ett bryggeri skulle leverera till samma kafé. Nu skulle jag
vilja veta, om det icke är mycket svårt att genomföra, och om icke den, som vant
sig vid ett visst märke, vill ha det även i fortsättningen?

Herr Almgren: Vi ha icke försökt inverka på något sätt på allmänhetens

smak i det fallet, utan de olika bryggerierna sälja såsom förut. Det är otänkbart att

från vär sida kunna föreskriva något sådant, som att ett bryggeri blott finge sälja
i en viss stadsdel.

Jag delar icke herr Hartmanns uppfattning om bryggeriernas inbördes ställning
till sådana här bolag. Ty det är ju självklart, att alla affärer sträva efter att
tillgodose sig själva så långt som möjligt, och det är tydligt, att en var vill tillse,
att han får största möjliga omsättning. Och med det följer, att om det finns möjlighet
för t. ex. tre bryggerier i en stad att få största möjliga försäljning till
bolaget, sa komma naturligtvis alla tre att bjuda till allt vad de härvid kunna.
Och därvidlag finnes ingen möjlighet för bryggerierna, annat än att de sammanslås
till ett enda bolag, eller att staten övertager dem. Dit går ju för övrigt hela
utvecklingstendensen. I praktiken måste ett sådant bolagssystem med nödvändighet
inbjuda till en kraftig konkurrens både i det ena och det andra avseendet.
Naturligtvis skulle det bidraga till att reglera, vad jag säde tidigare: nämligen ett
fördyrande av varan, men det komme givetvis att bli så, att det uppstode komplikationer
och ett överbjudande av varandra för att kunna tillförsäkra sig försäljning.
Vart det kommer att leda, är omöjligt att se; det kan bli ett bakslag.

Herr Ordföranden: Ifråga om regleringen av leveransrätten till bolagen kan

man ju tänka sig, att bolagens inköp komme att i någon mån påverkas av kundernas
smak. 1 det hänseendet skulle det vara av intresse att från fackmannahåll
få veta, i vilken män eu sådan smakriktning gör sig gällande, så att kunderna
begära en bestämd ölsort, eller om de i stor utsträckning begära endast Öl utan
hänsyn till vad de få för vara, om de begära endast pilsnerdricka eller lageröl
t. ex., eller om de begära Miinchens eller Hamburger. Om det är så, att
en stor del av kunderna anse, att det icke spelar någon roll, vilket slags

pilsnerdricka de få, då är allmänheten icke tillräcklig regulator på detta område,

utan då kan man tänka sig en överstyrelse, som kunde få möjlighet att handleda

bolagets verksamhet. Och då har man många möjligheter att tänka sig en upp delning

med hänsyn till bryggeriernas anläggningar och tillverkningsförmåga.
Måhända det ur andra synpunkter skulle kunna medföra för bryggerierna en gynnsammare
ställning utan konkurrens, så att de ha en given leverans tryggad till
bolagen efter kontrollstyrelsens anvisning. Ifråga om brännerierna tror jag det nu
är en sammanslutning, som bestämmer, huru mycket varje bränneri får bränna
varje år.

Herr Hartmann: Jag tror icke, att det vore klokt av något bolagssystem,
som hade ölförsäljningen om hand i Stockholm, att försöka förmå stockholmarna
att dricka landsortsöl. Detta tror jag vore ett dödfött försök från början. I landsorten
kan det vara ett annat förhållande. Detta är mycket farligt för landsorten,
vilket jag anser mig böra framhålla. Om något sådant system komme flarn,
riskerar man, att tillverkningen i landsorten kunde bliva ihjälslagen.

Herr Almgren: Det är en viss divergens mellan direktör Hartmanns och
min uppfattning, och det måste det nog med nödvändighet vara. Herr ordföranden
rörde vid smakfrågan, som ju är så individuell. Det finns en massa
kunder, som begära endast pilsner t. ex. och bli nöjda med vad de få. Men det
finns å andra sidan de, som begära ett visst märke, och få de icke sin vara, så
vånda de affären ryggen och gå aldrig dit mera. Så olika är det, och därför är
det nog av tvivelaktigt värde alt bygga på smaken som regulator. Ett faktum åt,
att de mindre bryggerierna i Stockholm ha fått arbeta vida kraftigare för att kunna
hålla sin existens uppe än de större bryggerierna. Det stora namnet, den bekanta
varan, som allmänheten ser mest, fastnar den för. En vara, som icke förekommer
så ofta, utan som man endast händelsevis får se, går man lätt förbi. Ett mindre

företag strävar naturligtvis allt vad det kan för att söka ny publik, da däremot
ett större bryggeri kan försumma en sådan detalj. Smaken är därvidlag mycket
vansklig att bygga på.

Herr Hartmann: Man kan tänka sig t. ex., att ed systembolag köper Öl

på fat från långt håll och tappar själft. Då kommer just en sådan affär i landsorten
att stå sig ganska slätt, och jag tror därför, att herrarna måste finna, att
det bör vara garantier härvidlag, såvida icke herrarna tänkt sig, att maltdrycksindustrien
skulle bli monopoliserad och inlöst av staten. Då kan det ju vara
likgiltigt, var ölet tages ifrån. Om däremot bryggeriindustrien fortfarande skall
existera såsom sådan, och om bolagen skola ha hand om försäljningen, måste det
finnas garantier, för att bryggerierna förfarande skola kunna existera.

Herr Ordföranden: Vilken inverkan tro herrar sakkunnige, att det skulle

ha på omsättningen, därest en omläggning komme till på sådant sätt, att det
bleve stadgat, att bolagen skulle övertaga minutförsäljningen av Öl?

Herr Hartmann-, Det skulle minska omsättningen högst betydligt.

Herr Karlsson-, Man får förutsätta, att bolagen icke vidtaga sådana åtgärder,
som äro avsedda att rent av hindra omsättningen, utan bolagen skulle då anordna
ett tillräckligt antal minutförsäljningsställen och dels anordna det direkta samarbetet,
som de skulle ha med bryggerierna, så, att det icke uppstode alltför stora hakar.
Vågar man icke förutsätta, att bolagen skola vidtaga sådana åtgärder, eller skall
man helt enkelt behöva anse, att bolagen icke kunna vidtaga sådana åtgärder, som
tillfredsställa expeditionsförhållandena?

Herr Thunberg: Vid frågan om den inverkan på omsättningen, som bola gens

övertagande av försäljningen av maltdrycker kan få, får man taga i beräkningen,
att redan genom att personer, som missbruka maltdrycker, avstängas,
maltdryckskonsumtionen går tillbaka. Men då beror det på försvinnandet av
en konsumtion, som alla borde anse böra försvinna. Men er. fråga är: skulle
genom ett sådant arrangemang den lojala konsumtionen i nämnvärd mån gå tillbaka,
och i sådant fall, vilken skulle orsaken vara till denna minskning av konsumtionen? Herr

Almgren-, Orsaken torde nog komma att ligga i den omständigheten,
att det blir ett fördyrande av varan, vilket är min bestämda uppfattning. Allt
fördyrande av varor medför ju i allmänhet en rätt bestämd tillbakagång i konsumtionen.

Herr Thunberg: Om denna fördyring är av relativt oväsentlig art, så be tyder

det väl bara vid själva övergången en nedgång i konsumtionen, som dock
snart skulle taga upp sig igen.

Herr Bratt-, Jag skulle vilja framställa några frågor. Huru äro i Stockholm
där förekommande märken fördelade på å ena sidan avhämtningsställena
och å andra sidan utskänkningsställena? Vi ha 1,800 avhämtningsställen i Stockholm.
Icke är det väl möjligt, att vart och ett av dem kan hålla sig med alla
märken? Å andra sidan skulle jag vilja veta, om det förekommer, att en affär
för endast ett märke?

Herr Almgren: Jag har delvis berört den saken tidigare. Förhållandena

äro sådana, att flertalet ställen ha nog de olika maltdryckerna, och detta särskilt
numera. Förut fanns ju ett tiotal bryggerier i huvudstaden, och dä kunde de
naturligtvis icke föra alla sorter. Men numera är det nog åtskilliga, som göra det,
om det också icke på långt när är flertalet, som framhåller de skilda sorterna lika.
Utan de favorisera ofta något bestämt märke, så att om en kund begär endast
pilsner eller pilsnerdricka, så framställes det favoriserade. Det går genom bekant -

skaper på det ena eller andra sättet. Sedan finnas nog sådana ställen, som
försöka sig på att bara föra ett enda märke, men det kan man säga i stort
sett icke varit lyckligt, utan vederbörande ha då funnit sig nödsakade att föra
flera sorter.

Herr Bratt: Finns det intet märke, som är verkligt dominerande i Stockholm?

Herr Almgren: I stort sett är Hamburgerbryggeriets pilsner dominerande

hos återförsäljare. Men de ha icke proportionsvis samma omsättning direkt hos
privatkunder. Å andra sidan leverera Miinchens och Piehls bryggerier så betydligt
mycket mera hos familjerna. Miinchens pilsnerdricka finnes dock i vilket
magasin och kafé som helst.

Herr Bratt: När direktör Hartmann talar om bolagssystemet såsom ett odiöst

system, så är det väl reminiscenser av hur systembolagen i allmänhet varit beskaffade;
att de icke ha hans förtroende, och att han anser dem varken ha visat vidsynthet
eller opartiskhet, kan man höra mellan orden, och jag vill icke klandra hans
uppfattning i det stycket. Men nu har naturligtvis herr Hartmann svårt att tro,
att det kan uppstå bolag, som kunna sköta detta på ett mot leverantörerna lojalt
sätt. Jag skulle då vilja fråga herr Hartmann: om en sådan sak icke låg i bolagets
hand utan i kommunala nämnders t. ex., d. v. s. om en mera officiell institution
hade den direkta affärsledningen under en central myndighet, en överstyrelse eller
kontrollstyrelsen, skulle herr Hartmann i sådant fall anse leverantörernas intressen
genom denna anordning bättre skyddade?

Herr Hartmann: Det blir ungefär detsamma.

Hur skall det för övrigt gå till på sådana platser, där det icke finnes något
spritbolag? Skulle det bildas maltdrycksbolag, eller skulle något spritbolag i en
angränsande kommun ha hand om försäljningen? Naturligtvis bleve det en tungrodd
apparat. I Nässjö t. ex. finnes icke något spritbolag, men där finnes ett
mycket stort bryggeri, som skickar Öl omkring på järnväg.

Herr Bratt: Det finnes ingenting, som hindrar, att det kan komma in

order t. ex. från Linköping till Nässjö.

Herr Hartmann: Det vore att skada Linköpingsbryggerierna.

Herr Bratt: Varför skulle icke Linköpingsborna få dricka Nässjö-öl även

under bolagsregim?

Herr Hartmann: Den illojala delen av försäljningen är väl ändå ganska

ringa, ty hade vi icke brännvinet, så skulle vi se, att det vore ytterst få fylleriförseelser.
Det är icke ölet enbart, utan det är blandningen av dem båda, som
för till fylleri. De herrar, som varit utomlands, ha där haft tillfälle att konstatera,
att man sällan ser några fyllbultar där. Till och med i Köpenhamn är det sällsynt,
och där drickes ändock ganska mycket brännvin.

Herr Bratt: Jag skulle vilja höra, om herr Hartmann har en särskild me ning

med, att det skulle behövas en kombination av de båda dryckerna. Jag tror
nog, att herr Hartmann anser brännvinet ensamt vara tillräckligt. Även inom
nykterhetskommittén ha vi nog en viss uppfattning om, att det fordras en viss
kvantitet för att åstadkomma en fysiologisk verkan.

Det skulle ju vara synnerligen önskvärt, att man kunde ställa så till, att
man fortsatte med ölet, utan att ölet skulle kunna användas såsom berusningsmedel
såväl av kroniska alkoholister som av dem, som vilja ha sig ett tillfälligt
rus. Kunna herrarna giva anvisning på något försäljningssystem i de mest vaga
drag, som tillgodoser Edra intressen och samtididigt nykterhetsintresset?

Herr Almgren: Jag har mycket svårt att förstå den frågan. Om man tän ker

på, att det i Sverige per individ förtäres 3,3 liter absolut alkohol i form av

brännvin och icke fullt 1 liter i form av starkare maltdrycker, och icke mindre
än nära en halv liter i form av svagdricka, och vidare tänker på den kolossalt
stora förbrukningen av maltdrycker till hushållen, så måste man få den uppfattningen,
att det är en försvinnande liten del av ölet, som missbrukas. Att få bort
det missbruket vore naturligtvis för en var synnerligen kärt. Att göra det utan
att samtidigt betydligt försvåra den, om jag så får säga, lojala åtkomsten är naturligtvis
det system, som industriidkaren vill ha fram, men därom har han ytterligt
svårt att säga annat, än att det finnes icke bara gott i världen utan också ont, och
att om man gör ett aldrig så ideellt system, så stöter det i praktiken på oanade
svårigheter. Det kan aldrig den, som stått i det praktiska livet, komma ifrån.
På papperet kan det vara det vackraste förslag, men när det skall tillämpas i
praktiken, så kan endast en oberäknad detalj medföra de mest oanade svårigheter,
och så torde det även bli här.

Herr Bernhard Eriksson: Herr Hartmann framhöll, att genom ölförbrukning

icke skulle åstadkommas någon övervägande grad av berusning. Men i statistiken
kan man peka på en kategori bryggerier på landsbygden, där nästan hela tillverkningen
går till avhämtning. Nu kan man tänka sig, att denna avhämtning
går till hushållsändamål, men jag vågar bestämt bestrida, att så är förhållandet.
Det mesta av deras försäljning torde gå till sådana köpare, som därigenom skaffa
sig ett rus.

Det skulle vara intressant att få någon anvisning, hur man skulle göra
med dessa mindre bryggerier. Dessa varor kunna icke alls mäta sig i kvalitet
med de stora bryggeriernas, och nästan hela deras tillverkning går till illojala
ändamål.

Herr Hartmann: Jag vill egentligen svara doktor Bratt på hans fråga, om

vi kunna komma med något förslag. Jag skulle då vilja rekommendera, att vi i
princip toge oss för att likna våra grannar. Vad som är det fula, och varför
kommittén egentligen sitter här, det är ju fylleribrotten. Går man till Danmark.
Tyskland, Frankrike, England och Italien, så finner man, att man där icke bara
tänker på förbud utan i stället släppt lös försäljningen. Låt icke folket stå i band
och under förmyndare; det tror jag man skulle vinna på. Det visar man folket
förtroende, och kanske når man målet fortare på det sättet än genom idel förbud
och allehanda restriktioner.

Herr Almgren: Jag har beträffande bryggerierna på landsorten ofta hört

klagomål, men jag har den personliga uppfattningen, att det är ohyggligt svårt
för en industriidkare, som tillverkar en vara, att sälja den på en plats, där all
utskänkning är förbjuden. I ett stort arbetaresamhälle t. ex., där det dock finnes
massor av folk, som gärna dricka ett glas Öl, är det helt enkelt kolossalt ledsamt
att behöva se, att det enda sätt, som de kunna få det på, är att gå fram till
bryggeriet, där köpa en butelj och sedan sätta sig i en skogsbacke och dricka ur
den. Nog kunde man begära, att de mottoges på en hygglig lokal och finge ett
hyggligt glas och sitta hyfsatt och anständigt. Vore det ett övervakande av, att
lokalens helgd icke överträddes, att de uppfostrades till en viss kultur, då vore
nog mycket vunnet. Och det är nog överdrifterna i lagstiftningsåtgärder, som
gjort, att det på arbetareplatser fått utseendet av, att de mindre bryggerierna,
som sälja till avhämtning, föra så mycket dåligt med sig. Jag kan icke se annat
än detta, att det icke finns möjlighet till att få en ordnad utskänkning för arbetarna
i det fallet, vilka gärna vilja ha ett glas Öl, som är den verkliga roten till
klagomålen. De förledas till överdrifter genom att känna sig utstötta, och hade de
kamraternas kontroll på sig, så vore det säkert helt annorlunda.

Herr Bratt: Vi skola ju här endast fråga i dag, men jag kan icke under låta

att säga ingenjör Almgren, att de synpunkterna tilltala mig i hög grad. Då
är frågan: hur skall man kunna åstadkomma en ölförsäljning i något så när hygglig
form? Det kan då icke vara herr Almgren obekant, att ölförsäljningen här i
staden sker under de mest ovärdiga former. Och det är felaktigt att underskatta
den skada, ölkaféerna åstadkomma. Att detta och litersupningen tävla med varandra
här i Stockholm, det är säkert. Skulle man kunna få en utskänkning, som
vore ordentligt ordnad, så toge jag hellre detta i ett arbetaresamhälle än det nuvarande
tillståndet utan utskänkning men med ölavhämtning.

Emellertid är nu frågan: anse herrarna, att det skulle finnas något värde i
att få bort allt vad ölkaféer heter, d. v. s. sådana ställen där det finnes bara stolar
och bord, och där man får dricka obegränsade kvantiteter, för att i stället nöja
sig med verkliga ölrestauranger, där det naturligtvis även skulle serveras andra
drycker, mat etc.''? Vilka praktiska åtgärder man skall vidtaga för att garantera,
att det verkligen skall bli restauranger, skall jag icke gå in på, men är det icke
herrarnes mening också, att det blir bättre, om man finge ölrestauranger i stället
för Öl kaféer?

Herr Almgren: Vi ha ett exempel härpå i Axvalls bryggeri. Det ligger

på en regementsmötesplats, och det fanns den tid, då man där icke fick sälja
annat än till avhämtning. Men genom överenskommelse med vederbörande befäl
öppnades en lokal där, som uteslutande användes till servering av maltdrycker.
Men gästerna tillätos icke att supa sig stupfulla, utan det hölls ordning och reda
på lokalen. Det utföll till samtliga parters belåtenhet. Det system, som tillämpas
på en del kaféer, att folk får dricka hur mycket som helst, är naturligtvis förkastligt,
men att den, som vill ha ett glas Öl och förstår att bära det, ovillkorligen
skall vara hänvisad till att vända sig till en lokal, som han anser vara för honom
ett bestämt fördyrande av vad han vill ha, det tror jag heller icke är rätta vägen.

Herr Hartmann: I likhet med doktor Bratt är jag övertygad om, att nykterhetens
värste fiende hittills varit litersupningen, och jag bestyrkes mer och mer
däri genom erfarenhet från den stad, där jag arbetat i denna branch. Dessa förhållanden
på ölkaféerna, som doktor Bratt talar om, känner jag icke till. Jag vill
nämna, att i Jönköping ha vi icke ölkaféer utan bierhallar med rättigheter ordnade
vart tredje år, och den innehavare, som icke sköter sig, förlorar sin rättighet.
Det vet folk, och man serverar därför endast hyggliga gäster och endast så mycket
av vad som begäres, att det icke kan hänföras till berusning. Den frågan är
icke hos oss aktuell, därför att de ställen, som finnas, skötas väl. Naturligtvis
har man måst tillgripa stängning vid vissa tillfällen såsom vid beväringsmöten m. in.

§ 4.

Herr Ordföranden: Kan den redskap och den inredning, som finnes i

skattepliktigt bryggeri, jämväl användas för tillverkning av skattefria maltdrycker,
eller äro vissa redskap eller viss inredning av beskaffenhet att allenast kunna användas
vid tillverkning av skattepliktig vara?

Denna fråga grundar sig på antagandet, att den förändrade lagstiftningen åstadkommer
den situationen, att de skattepliktiga bryggerierna icke längre ha sådan
avsättning för sina alster, att de kunna fortsätta sin verksamhet som förut.

Herr Hartmann: Det skulle naturligtvis finnas en hel del för mycket av en
del redskap och inredning. Men å andra sidan fordras det för den skattefria till -

verkningen och försäljningen en hel massa småfat och sådant mer än för den
skattepliktiga tillverkningen. Men i stort sett blir det överflödigt med redskap pa
de skattepliktiga bryggerierna, om de skulle övergå till skattefri tillverkning.

Herr Almgren: Jag har samma åsikt därvidlag. Den skattepliktiga industrien
i allmänhet är ju storindustri. Den har dock utvecklat sig på det sättet,
att den tillverkar både skattepliktiga och skattefria varor. Det vill säga skattefritt
är det ju icke, då det tillverkas på skattepliktigt bryggeri, men de få där restitution
för vad som gått till skattefria drycker. Men restitutionen är ju sådan, att
den icke uppgår till skattens hela belopp, varför sålunda faktiskt på ett skattepliktigt
bryggeri, trots skatterestitutionen, svagdrickat blir något beskattat. Om
man tänker sig en nedläggning av den skattepliktiga tillverkningen, så torde därför
icke kunna sägas, att den skattefria tillverkningen rycker fram i samma proportion,
och då är det ju nedlagt mera i de skattepliktiga bryggerierna, än som
behövs för den skattefria tillverkningen, åtminstone efter vad jag nu kan förstå.

Herr Ekman-, Har det icke varit så under den sista tiden, att man kunnat
iakttaga en viss förskjutning ifråga om tillverkningen, så att de svagare dryckerna
ha vunnit på de starkares bekostnad, jämväl bland de skattepliktiga dryckerna?

Herr Hartmann-, 1 det fallet vill jag hänvisa till Key-Åbergs utredning.

Herr Ekman-, Jag tänker dä närmast på tiden efter 1911, om det under
den tiden visat sig ungefär samma utveckling som under den i det nämnda materialet
berörda.

Herr Almgren: Man torde kunna säga så, att av maltdryckskonsumtionen

i riket är det otvivelaktigt bara en, som gått framåt, och det är det lagrade svagdrickat.
Konsumtionen av de andra dryckerna har stått stilla eller gått tillbaka,
och relativt taget betyder det, att det lagrade svagdrickat vunnit på de övrigas
bekostnad. Det har man ju sett år från år, att detta lagrade svagdricka har funnit
en viss publik. Men faktum är, att det är det svagdrickat, som kommer från
de skattepliktiga bryggerierna. Här i Stockholm är ju visserligen Grömvalls bryggeri
skattefritt, men det står under samma regim som de skattepliktiga bryggerierna.

Herr Ordföranden-, Det uttalande, som av de sakkunniga här lämnats ifråga
om den senast framställda frågan, var ju vad man kunde förvänta. Det är klart,
att en hel del av den materielen icke längre kan finna användning, och att en
hel del saker sålunda bli värdelösa genom en sådan omläggning.

Herr Pettersson-, Är det möjligt att säga procentvis, huru stor del av inventarierna,
som kan beräknas bliva värdelös, om det är t. ex. hälften eller blott en
mindre bråkdel?

Herr Bernhard Eriksson-, Jag skulle vilja veta, om det icke är så, att det
är lättare för ett litet ölbryggeri på landsbygden än för de större bryggerierna
att kunna anpassa sig för tillverkning av svagdricka?

Herr Almgren: Om jag först skulle svara på frågan i allmänhet, så skulle

jag kunna säga, att det finnes ett betecknande exempel, och det är, att här i Stockholm
ha ju Stockholms bryggerier lagt ned ett skattepliktigt bryggeri och förlagt
den skattefria tillverkningen inom det bryggeriets lokaler. Den skattefria tillverkningen
har ju hittills omfattat s. k. fatsvagdricka eller vanligt svagdricka, och det
behöver icke lång lagringstid. Det gör, att först och främst bli alla lagerkällare
i stort sett av mindre betydelse. Om man för skattepliktig tillverkning har en
lagringstid av tre å fyra månader, så räcker det för skattefri tillverkning med eu
eller 1l/i månad, ty ju tunnare drycken är, desto förr jäser den ut. Med samma
inredning och byggnader kan man därför tillverka ofantligt mycket mera svagdricka
än skattepliktig vara. Men ungefärligen samma maltkvantitet torde bliva

normerande, d. v. s. det finnes icke avsättning för någon motsvarande utsträckning
av maltavverkningen, utan den blir lägre.

Beträffande frågan om de mindre bryggerierna lättare kunna anpassa sig än
de större, så blir det då likadant. Procentvis är det samma förhållande vid ett
litet skattepliktigt bryggeri som vid ett större. Det måste lagra sina varor tämligen
länge, och därför ha de ovillkorligen, om de ändra sig till skattefri tillverkning,
mindre möjlighet att utnyttja sina lokaler och sin inredning.

§ 5.

Herr Ordföranden-. År avkastningen av ett skattefritt bryggeri mindre än
av ett skattepliktigt av motsvarande storlek och tiIIverkningsförmåga?

Herr Almgren-, Den frågan är också besvarad i Key-Åbergs utredning. Där
säges, att det icke finnes jämförbara förhållanden, därför att de skattefria bryggerierna
drivas mera hantverksmässigt, under det att de andra äro lagda under bolag
och drivas fabriksmässigt. En jämförelse är därför ytterst svår att draga upp.

Det är också påpekat i utredningen, att de flesta skattefria bryggerierna köpa
sitt malt, under det att de skattepliktiga själva mälta sitt malt och sålunda uppbära
avance på två skilda industrigrenar. Ville man alldeles teoretiskt konstruera upp
en kalkyl för ett väl avvägt och väl inrättat samt väl skött svagdricksbryggeri, så
skall det naturligtvis även kunna lämna god vinst. Men som förhållandena nu
äro, så äro de skattepliktiga och de skattefria bryggerierna icke jämförbara, därför
att de ligga i helt och hållet olika slags händer i närvarande stund.

§ 6.

Herr Ordföranden: Eu fråga, som det kanske icke blir så gott att få

något svar på — och det är ju icke säkert, att den fått den lämpligaste formuleringen
— är följande: Har det visat sig svårare att vidmakthålla och öka omsättningen
vid ett skattefritt bryggeri än vid ett skattepliktigt?

Herr Almgren-. Det är en sak jag vill nämna, som torde kunna ha sitt
stora intresse i detta fall, och det är, att om en bryggeri intressent skulle förflyttas
från sin hemort helt hastigt och han sedan komme tillbaka och man lade fram för
honom omsättningsförhållandena under den tid han varit borta, så skulle han
kunna peka ut de olika dagarna och säga, att den dagen var det solsken och varm
väderlek, den dagen ruskväder, ty konsumtionen av både skattepliktiga och skattefria
varor följer barometer och termometer fullständigt. Att det är läskedrycker,
synes på den saken. Jag kan nämna, att danska generaltulldirektionen till och
med sätter ut medeltemperaturen för varje månad för att visa fluktuationerna i
omsättningen. Om doktor Strömberg kunde göra oss den tjänsten att på förhand
beräkna temperaturen, så skulle vi kunna rätta vår tillverkning därefter och ha
mycken nytta därav! Det är faktiskt sådana egendomliga faktorer, som påverka
omsättningen i det fallet, att t. ex. ett svagdricksbryggeri en varm sommardag
kan komma upp till en omsättning kanske 20 procent mer än påföljande dag, då
det är regnigt väder. Och det är ju även så, att ju lättare en dryck är, desto
känsligare är den i det fallet.

Herr Karlsson: Om vintern kan man väl icke på sagt sätt avläsa tempe raturen

på konsumtionen?

Herr Almgren: Jo, även då. Om det är kyligt och mycket kallt, så ha vi
aldrig den omsättning, som om det är mildare temperatur. Det inverkar kanske
också, att när det är hygglig väderlek, så är det lättare för folk att komma tillsammans
för att dricka ett glas.

§ 7.

Herr Ordföranden: Anse sålunda de sakkunnige, att ett bryggeri, som för vandlas

från skattepliktigt till skattefritt, undergår någon mera väsentlig värdeminskning? Herr

Almgren: Ja, det måste man givetvis säga, därför att det finnes icke
avsättningsmöjligheter för ett sådant bryggeri i samma grad, om icke de möjligheterna
kunna skapas, vilket är en annan sak, varom det är svårt att yttra sig.

Herr Ordföranden: Det är en erfarenhet, man gör på resor här i landet,

att särskilt på en hel del järnvägsstationer man ganska mycket övergått till att
dricka lagrat svagdricka.

Herr Hartmann: Ja, därför att man icke kan få någonting annat. För att

få servera svagdricka behövs blott göras anmälan hos länsmannen, att sådant tillhandahålles
på den och den lokalen.

Herr Almgren: Det finnes en mellanprodukt, som heter lagerdricka och

som ligger på själva gränsen. Den drycken har nog, tack vare det prisbilligare
lagrade svagdricka^ skjutits undan; det lagrade svagdrickat har framkallat så att
säga en större distinktion på mellanprodukterna. Nu är det därför pilsnerdricka,
som är dyrare än lagerdricka, och lagrat svagdricka, som kommit direkt inpå varandra,
så att den, som vill övergå till något bättre än lagrat svagdricka, han går
til! pilsnerdricka och icke till lagerdricka. Pilsnerölet är ju lättare än lagerölet,
och det har nog haft en tendens att gå framåt på lagerölets bekostnad. Om detta
är att tillskriva eu smak hos allmänheten för lättare drycker, eller om det är beskheten
hos pilsner oeh pilsnerdricka, som är avgörande härutinnan, det vet jag icke.

Jag erinrar om en sak, som jag rätt ofta observerat, och som särskilt varit
berörd i pressen på sistone, nämligen önskan att få ett trevligare namn på det
lagrade svagdrickat. Nu ser man ofta etiketter, på vilka det står pilsner-svagdricka
i två skilda ord. Man försöker giva det så att säga en hallstämpel, som det icke
har; mankill giva uttryck åt, att det är något slags pilsner. Det är en sak, som
går igen, och som både skattepliktiga och skattefria bryggerier kanske gjort sig
skyldiga till, att försöka få fram pilsnerbenämningen, fastän det uttryckligen är
sagt i lagen, att det mest utmärkande på etiketten skall vara ordet svagdricka.

§ 8.

Herr T/umberg: Jag skall framställa några frågor rörande det strävande att

skaffa svagare maltdrycker, som nykterhetsvännerna gjort sig till tolk för. Man
har ju då olika möjligheter att slå in på. Man kan först fråga sig, huruvida
man med det nuvarande svagdrickat med bibehållande av såväl alkoholgränsen,
21/4 volymprocent, som vörtstyrkans maximum, 6 proc., kan åstadkomma ett mera
smakligt dricka, än nu är fallet. Vidare skulle man ju kunna tänka sig, att
man med bibehållande av 2''/4 volymprocent alkohol frigåve extrakthalten, så att
man kunde åstadkomma en dryck med samma alkoholhalt men betydligt större

extrakthalt och därför kanske mer fyllig och angenäm i smaken. Ytterligare har
man den möjligheten att något höja alkoholgränsen, och jag erinrar därvid om,
att 21 /4 volymprocent är någonting för Sverige karaktäristiskt; i Danmark är det
2'' i viktprocent, vilket motsvarar ungefär 2,8 volymprocent. Sedan kunde man
fråga sig, om man icke kunde tvinga tillbaka konsumtionen av starkare maltdrycker
genom att från ölet som en klass för sig skilja pilsnerdricka och lagerdricka.
Dessa sistnämnda drycker hava ingen fördel genom skattelindring eller
genom försäljningslagstiftningens bestämmelser, och man kan åtminstone fråga
sig, om icke deras mindre spridning berott på, att de icke fått någon större
chance gentemot ölet i det avseendet.

Efter denna lilla resumé över de olika möjligheterna på detta område skulle
jag vilja framställa några frågor, och jag skall först taga upp den sista möjligheten.
Min fråga berör ju närmast en smakfråga och faller alltså ej inom det
bryggeritekniska området. Jag har emellertid fått det intrycket, att de personer,
som blivit vana vid Öl- och pilsnersmak, med relativ lätthet gå över till pilsnerdricka
och lagerdricka. Jag ber därför få fråga, om det står i överensstämmelse
med uppfattningen inom bryggerikretsar, att pilsnerdricka och även lagerdricka
ha en alldeles bestämd förmåga att inträda som ersättningsdryck gent emot de
starkare maltdryckerna.

Herr Harimann: För min del anser jag det vara den rätta bogen att slå in
på att något höja alkoholgränsen, och att det blir en bestämd alkoholgräns, som
svarar mot eu viss extrakthalt. Jag tror, det skulle vara klokt, om nykterhetskommittén
kunde framlägga ett sådant förslag, som gick ut på att göra de svagare
maltdryckerna mera begärliga för dem, som eljest använda de starkare,
genom att höja alkoholgränsen och extraktgränsen något, vilka ju stå i en viss
relation till varandra. Jag tycker sålunda, det är bäst att slå in på lagstiftningsvägen;
men härom är det inom bryggerikretsar olika åsikter.

Herr Thunberg: Jag får alltså fatta det så, att pilsnerdricka och lagerdricka
tack vare sin smak ha lättare att inträda i stället för dessa drycker än de andra?

Herr Hartmann: Så småningom kunna de nog det. Men vad vi framför

allt böra göra, det är att såsom i andra länder övergå till viktprocent och icke
använda volymprocent, vilket är missvisande. Det är bättre att veta, att på så
och så många gram av en dryck kommer så och så stor viktsmängd alkohol.
Det finns intet annat land, möjligen med undantag av Norge, som har den låga
gräns som Sverige har.

Herr Almgren: Jag nämnde nyss, att det är en bestämd tendens till än dring

på så sätt, att lagerölet minskar och pilsnerölet visar tendens att gå framåt.
Det är olika för olika delar av landet, men i stort sett är det så, att pilsnerölet
går framåt. Jag är mera benägen för att tillskriva det den bäska smaken hos
pilsnerölet, därför att det tyska mörka och svagare ölet Erlanger o. s. v. icke har
någon sådan tendens till framåtgång. Beträffande pilsnerdricka är det nog ganska
säkert, att en hel del föredraga det framför pilsnerölet, därför att det är billigare
och en lätt och njutbar dryck till måltider.

Herr Thunberg: Om det fastsloges en bestämd övre vörtgräns för dessa
halvstarka eller halvsvaga drycker, vilket man vill kalla det, och det i lag alltså
nyskapades en särskild klass av drycker med en maximivörtstyrka av 9 proc. och
eu maximialkoholstyrka av 3,3 volymprocent, skulle det ur bryggeritekniska synpunkter
möta svårigheter att hålla en sådan gräns?

Herr Harimann: Den nu gällande extraktgränsen 6 procent har visat sig
i praktiken kunna hållas; jag har icke sett en enda analys, som visat för hög ex -

trakthalt, eller något fall, som föranlett åtal därvidlag, Vanligen håller man vid
inbryggningen 5,8 eller 5,9 proc. för att icke komma gränsen alltför nära. Om
professor Thunbergs siffror äro riktiga, som jag nu ej kan kontrollera, så kan
det alltså från praktisk synpunkt väl utföras, för den händelse dessa siffror stå i
den riktiga proportionen till varandra. Den proportionen är ju för övrigt mycket
lätt att fastställa.

Herr Bernhard Eriksson: Om man tänker sig, att lagstiftningen skulle
tillåta, att alkoholstyrkan finge ökas från 21/i proc. till 3 proc., men icke fixerade
någon viss extrakthalt, kan det då icke tänkas, att den, som tillverkar varan,
kan hålla den bestämda alkoholgränsen, utan att extrakthalten i lagen fixeras? Jag
skulle sålunda vilja veta, om bryggerierna kunna beräkna extrakthalten, för den
händelse man ökar alkoholhalten men icke säger något om extrakthalten?

Herr Hartmann: Det går ju. Men det är lättare att ha bägge gränserna

fastställda i detta fall, särskilt som extraktgränsen är bestämmande för hela driften.
Det mätes med extraktmätare och icke med alkoholmätare. För yrket i sin helhet
är det bra, att vissa relationer existera mellan de båda gränserna.

Herr Almgren: Det är två fullkomligt skilda frågor. Om det genomfördes

en bestämmelse, som sade, att bryggerierna skulle tillse, att den maltdryck, som
är skattefri, icke får hålla mer än 3 proc., vikt- eller volymprocent, men i övrigt
extrakthalten får vara vilken som helst, så ligger det naturligtvis i bryggeriernas
hand att kunna tillverka en mångfald olika maltdrycker, men risken för att släppa
ut maltdrycker med högre alkoholprocent än 3 proc. är större, än om det vore
fastställt, att man icke får brygga starkare ursprunglig extrakthalt än 9 proc. Om
man tager 18-procentig vört och låter den jäsa några dagar, avbryter och pasteuriserar,
så kan man mycket väl få 3 proc. alkohol, och man skulle sålunda
ha rättighet, under det gjorda antagandet, att sälja den varan såsom skattefri.
Men då behövs det ju icke mer, än att pasteuriseringen varit dålig, att den icke
varit tillräcklig, för att alkoholhalten, om flaskan får stå och jäsa en månad, skal!
nå upp till 6 proc. alkohol. Porter är t. ex. bryggd på 20-procentig vört och
tillverkas på det sättet, att den sista jäsningen sker på buteljer. Sålunda kan man
då icke begära, att bryggerierna skola vara ansvariga för, vad som händer sedan
drycken kommit ut. En dryck, som är bryggd på 18-procentig vört, kan jäsa
efteråt. Om korken är otät, så jäser den av sig självt; om någon öppnar buteljen
och vill ha den jäst, så han kan få fram en typ, som skulle kunna påminna
om porter. Ur bryggeriteknisk synpunkt är därför den bestämmelse, som
säger, att det skall vara t. ex. 6 proc. ursprunglig extrakthalt och 2''/4 proc.
alkoholhalt, lyckligare, ty om bryggaren släppt ut en vört, som är starkare än 6
proc., och sedan genom jäsning alkoholhalten stigit, så kan det aldrig avgöras,
om han eller någon annan låtit den jäsa. Herrarna kunna invända, att i Danmark
har man alkoholgräns men ingen extraktgräns; där pasteuriserar man,
och där äro bryggerierna skyldiga att svara för, att alkoholhalten ej överskrides.
Ja, det är sant, men det har icke varit någon försäljningsskillnad där utan endast en
skatteskillnad på maltdryckerna. Men det är ju på tal, att det nu skall bli det i
Danmark, fastän man ställer sig tveksam, hur det skall utfalla i praktiken.

Herr Ordföranden : Det är påtagligt, att det är olika intressen, som göra

sig gällande, om det är skattesynpunkten eller om det är en nykterhetssynpunkt,
som skall bevakas.

Herr Thanberg: Kan denna efterjäsning verkligen spela någon större roll

ur nykterhetssynpunkt? Förstör icke en sådan efterjäsning smaken alldeles? Man
skulle ju kunna kalla den första jäsningen för ädeljäsning och efterjäsningen för

vildjäsning. Det kan ju hända, att man får upp alkoholhalten, men det blir väl
icke någon njutbar dryck; den blir ju sur, flockig och illasmakande. Av denna
anledning bör man väl därför icke vara rädd för missbruk, eller hur ställer det
sig i detta avseende?

Herr Hartrnann: Jag vill endast säga, att jag fullständigt instämmer med
ingenjör Almgren i hans svar på riksdagsman Erikssons fråga. Min framställningberor
på, att jag sätter den nuvarande tillverkningsmetoden hos oss före det
danska systemet med pasteurisering, som jag anser vara tekniskt sett en försämring
av varan. Jag tycker, att den princip, som kommer till uttryck i den nuvarande
lagstiftningen, är den rätta, och man bör naturligtvis icke utan tvingande
omständigheter ändra den. Ty det är ingenting, som är så farligt för industrien,
som att den icke får vara i fred. Stifta gärna lagar, men låt dem sedan bestå,
så att man kan inrätta sig efter dem. Vad industrien behöver är arbetsro, icke minst
från de lagstiftandes sida.

Herr Almgren: Professor Thunberg har rätt i, att om ölet står och blir

tjockt på en butelj, så blir det försämrat i smaken. Men det är en väsentlig
skillnad, om jag avbryter ädeljäsningen och pasteuriseringen icke är effektiv; då
finnes ädeljästen kvar. Och som sagt, porter jäses ju på det sättet; Jag vill erinra
om, att det redan nu säljes renkultur till surmjölk; att sälja renodlad jäst är
icke någon konst.

Herr Thunberg: Jag hade ursprungligen tänkt göra den frågan: om ett
bryggeri skulle fråntagas genom lagstiftning t. ex. sin rätt att tillverka dessa
starkare maltdrycker, och om det sedan fanns fastslaget en viss typ av maltdrycker,
de mellanstarka pilsnerdricka och lagerdricka, kan man på förhand något utsäga
angående möjligheten för ett sådant bryggeri att bestå med en sådan tillverkning?
Med andra ord, kan man beräkna, att omsättningen av maltdrycker och vinsten
på desamma kan bli lika stor, om tillverkningen tvingas över till pilsnerdricka
och lagerdricka? Kunna bryggerierna leva på den tillverkningen, om konkurrens
från ölets sida uteslutes?

Herr Byström-, Efter 1903 års lag var det ju somliga, som tänkte göra
stora affärer på svagdricka och därför satte upp bryggerier. Jag nämner som
exempel Birger Jarls bryggeri i Stockholm. Man kostade på ganska mycket för
att få det så förstklassigt som möjligt, och man gjorde allt vad man kunde för
att driva fram en svagdricksbryggeriaffär, fastän det var stora svårigheter för
dem. Nu vill jag dock fråga: om man skulle höja de båda gränserna, alkoholgränsen
och vörtstyrkegränsen, skulle man då med en dryck, som håller högst 3
proc. alkohol och högst 8 ‘/2 proc. vört t. ex., kunna åstadkomma en verkligt
lönande bryggeriindustri? Hittills har det ju i stort sett icke gått så bra med de
nuvarande gränserna.

Slutligen skulle jag vilja fråga: kan man med en sådan dryck, om man
sätter till all energi och använder konstens alla regler, ersätta drycker med mer

än 3 proc. alkohol, så att man kunde tänka sig, att folket i stora breda drag vande

sig vid att dricka en sådan svagare maltdryck?

Herr Hartrnann : Alla frågor, som icke ha att göra med verkligen existerande
förhållanden, äro ju svåra att besvara; man kan dock giva uttryck åt en

tanke, som man kan ha om sådana spörsmål. Under förutsättning att herrar Thun berg

och Byström mena, att de av dem omnämnda dryckerna skulle bli skattefria
och fritt få försäljas, så tror jag, att de ganska betydligt skulle konkurrera med
pilsner och lageröl, men om de icke bli skattefria, så tror jag icke, de skulle ha
så stort inflytande. Bli de däremot skattefria och kunna säljas billigt och fritt,

blir saken annorlunda. Så länge sådana drycker icke skilja sig så avsevärt i pris
från pilsner och lageröl, komma de nog ingen vart, men om de bli skattefria
och betydligt billigare, blir det en annan sak.

Herr Almgren-, Jag har tidigare sagt, att lagerdricka, som håller 8 å 81/.,
proc. vörtstyrka, icke kunnat stå konkurrensen med förstklassigt lagrat svagdricka
och icke heller med pilsnerdricka. Det är denna förbättrade typ av lagerdricka,
som kallas pilsnerdricka, som tycks ha utsikt att gå framåt i närvarande stund
jämte lagrat svagdricka, medan mellanprodukten lagerdricka får stå tillbaka. Och
det kan ju vara en prisfråga. Hur det skulle ställa sig, om man kunde låta
lagerdricka på 8 å 8l/2 proc. bli billigare, det är ett tankeexperiment, som är svårt
att utföra. Men redan nu är det klart, att pilsnerdricka, som bryggs med ungefär
9,2 proc. vörtstyrka, har vunnit allmänhetens sympatier. Nu är det ju så, att
Birger Jarls bryggeri, som jag icke vill klandra på något sätt, då jag själv är
konkurrent med det, faktiskt icke kunnat få fram ett begärligt svagdricka så som
Grönwalls bryggeri. På samma sätt visar det sig, att i landsorten svagdricksbryggerierna
haft för primitiva inredningar för att åstadkomma en av allmänheten
omtyckt vara. Det är faktiskt så, att det är de skattepliktiga bryggerierna, som
sedan de fingo restitution för svagdricksmaltet, lyckats få fram sitt svagdricka.
Och dessa bryggerier ha ju haft en helt annan möjlighet att producera ett ordentligt
lagrat svagdricka.

Herr Hartmann-, Pilsner kostar nu i Stockholm 13 öre och pilsnerdricka
10 öre pr halva; om pilsnerdrickat bleve skattefritt, skulle det bli 2 öre billigare,
vilket ju skulle betyda mycket, och med frihet i försäljningen tror jag, att
det skulle ha ganska stora utsikter att kunna inarbeta sig i marknaden och så
småningom ersätta den starkare inbryggda pilsnern.

Herr Thunberg-. Det förefaller även mig sannolikt, att om det bleve med
alkoholhalten progressiv skatt på dessa olika drycker och man beskattade dem
så, att de alkoholstarkaste bleve betydligt dyrare, så skulle det kunna bringa konsumtionen
över till de mellanstarka.

Herr Hartmann-. Det är svårt att säga, men det tar naturligtvis alltid tid.

Herr Thunberg-, 1 Norge har man ju övergått till en sådan progressiv beskattning
av maltdrycker och infört tre klasser med betydligt progression. Ha
de sakkunniga någon alldeles bestämd åsikt om lämpligheten av detta system i
vårt land?

Herr Almgren: Teoretiskt sett är det någonting, som tilltalar i det syste met,

men i praktiken torde kontrollsystemet medföra svårigheter. Vi ha varit
tillfrågade under hand om det norska systemet, och vi ha även hört oss för, hur
det verkat, men man har ansett sig icke kunna säga någonting ännu om, huru
det verkar vare sig på industrien eller på konsumtionen.

Herr Thunberg-, Mina frågor hittills ha framför allt berört möjligheten att
skapa en ersättningsdryck genom att ställa de svagare och mellanstarka dryckerna
i en gynnsammare position mot de starkare. Andra möjligheter finnas ju också,
bland annat frigivande av extrakthalten med bibehållen alkoholgräns. Detta har
ansetts vara svårt att genomföra. Jag skulle vilja ställa ytterligare några frågor
rörande dessa svårigheter. Det har sagts, att om man vill inskjuta en pasteurisering,
så kan man icke vara säker på, att det icke blir en efterjäsning, ty en
sådan pasteurisering kan misslyckas, och någon kan taga upp korken ur flaskan
efteråt. Då skulle jag vilja fråga: spelar denna möjlighet någon roll i praktiken?
År icke pasteuriseringskonsten nu så långt driven, att man kan säga, att det är
eu ren olyckshändelse, om syftet på detta sätt skulle omintetgöras? Jag fäster

mig dä icke vid, att pasteuriseringen ju alltid åstadkommer en förändring i
smaken. Men kan man icke lita tillräckligt på pasteuriseringen för att bygga
lagstiftningen på densamma?

Herr Almgren: Enligt mitt förmenande är pasteuriseringen alltid ineffek tiv,

så snart luften har tillträde. En kork har många porer, och luften kan lätt
intränga. Eljest medgives, att pasteuriseringskonsten under de sista tio åren gått
mycket framåt. Men det finnes ingen möjlighet, och det kan icke falla någon
in, att man därigenom har en full garanti. Det kan ju t. ex. bara vara den
saken, att en termometer är missvisande, vilket ju lätt kan inträffa; det kan gå
en vecka, då en arbetare slagit sönder eller skadat en termometer, utan att det
upptäckes, och varorna gå ändå ut till konsumtion; och blir det då jäsning, så
är genast tillverkaren ansvarig för det.

Herr Thunberg-, Men då det ju icke är meningen att tvinga någon att
pasteurisera, utan endast att medgiva den möjligheten för dem, som önska använda
den, och sålunda å fabrikantens risk möjliggöra en bestämd alkoholgräns
men fri extraktstyrka, så undrar jag, om icke många skulle taga denna risk, som
det visat sig, att man gjort i Danmark.

Herr Almgren: Jag har en gång haft ett samtal med den person, som

hade den högsta kontrollen över det danska systemet om hand, och han medgav
gärna, att först och främst det i Danmark icke är någon skillnad i försäljningsiagstiftningen,
varför bryggerierna icke löpte någon risk, om varan senare visade
sig hålla över 2''/4 proc. alkohol. Jag frågade även, om det ofta kontrolleras på
alkoholhalten, och jag fick till svar, att det var mycket sällan. Så frågade jag,
om det hänt, att de upptäckt många överträdelser; men det hade de icke
gjort. Det måste sägas, att detta system för dem, som vilja vara rättskaffens,
Tätt kan medföra, att de bli utsatta för malörer, och han medgav, att det svenska
systemet verkligen för den, som vill vara lojal och uppfylla lagens fordringar,
vore att föredraga. Jag frågade då: Varför använder Ni det icke också i Danmark?
Ja, sade han, vårt kontrollsystem är så billigt, och om också eu eller
annan skulle göra sig skyldig till överträdelse, så gör det ingenting, ty det kommer
blott att ske i liten skala, och en effektiv kontroll skulle kosta alltför mycket.
Men så är det icke i Sverige, utan skulle det hända någonting här, så blir den,
som råkat illa ut, utmålad som en förbrytare. Vi ha sett i Sverige, att man med
6 proc. extrakthalt kunnat komma upp till 2,35 proc. alkoholhalt i stället för till
2,25 proc., och det finnes de, som åtalat för sådana saker och till och med satt
i gång bojkott mot bryggerier för sådana förseelser. Det skulle naturligtvis ännu
mer bli fallet i framtiden, om man överginge till det andra systemet.

Herr Hartmann: Ett inslående på det danska systemet, när vi ha ett klart

och i kulturländerna erkänt system för maltdrycksbeskattning, tror jag skulle vara
en tillbakagång i det hela. Jag tror därför icke, att professor Thunberg kan få
fram någon sympati inom svenska bryggarekåren eller bland annat folk, som vill
sätta sig in i frågan, för ett sådant system som det danska. Men däremot kan
det vara bra att fortsätta med att höja extraktgränsen för skattefria maltdrycker
för att få fram en typ, som kan kraftigare konkurrera med de starkare maltdryckerna.

Herr Karlsson: Med anledning av herr Almgrens uttalande rörande de

skilda förhållandena i Danmark och Sverige skulle jag vilja fråga: är det icke
månne så, att i Danmark i allmänhet i fråga om skattelagstiftningen man mera
arbetar så att säga med förtroende till folket, så att man släpper loss mycket
mer, än vad vi göra här i landet? Och det var kanske det herr Almgren ville

betona, att man skall taga hänsyn till. Här håller man mera strikte på bestämmelserna,
under det man i Danmark t. ex. i tullagstiftningen lämnar ett visst
svängrum.

Herr Almgren-, Förhållandet är ju, att vad man tycks vilja ha fram
här, skulle vara det danska kronölet. Den skattefria maltdryck, som i Danmark
har den största omsättningen, är det s. k. skibsölet, vilket är en dryck, som är
bryggd på särskilt rostad malt, varvid de använda bokved till själva rostningsproceduren
och få fram en egendomlig bränd smak. Den drycken släcker törsten
och är i det fallet kanske lämplig. Något liknande finnes, så vitt jag vet,
i Kristianstadstrakten, där det kallas svagdricka och faktiskt försäljes på fat i stor
utsträckning, men jag tvivlar starkt på, att den smaken skulle vinna anklang annorstädes
i vårt land. Vad man nu ville komma till, vore ju en buteljerad vara,
som kunde konkurrera med starkare maltdrycker, och då göra den varan skattefri.
Den viktigaste skattefria buteljerade maltdrycken i Danmark är ju kronölet, och
jag tror icke, att jag bedrar mig, om jag säger, att det icke kommer upp till
mer än några procent av hela Danmarks skattepliktiga tillverkning. Det har således
icke alls visat sig ha den mission eller den framgång, som man hos oss
ofta synes antaga.

Herr Hartmann-, I den förra maltskattekommittén hade jag kommitténs
uppdrag att införskaffa alla danska ölsorter och låta undersöka dem. Kommittén
avprovade dem också, men det danska kronölet, som då var slagordet, var det
ingen som tyckte om. Detsamma har i omsättningshänseende stått och stampat
på ungefär samma fläck de sista åren. Jag tror icke heller, att det lämpar sig
för oss.

Riksdagsman Karlsson har rätt i, att i Danmark betraktas det på ett helt
annat sätt. Hela kontrollen på den skattepliktiga industrien består i, att några
herrar gå omkring och titta på böckerna, men det är ingen verklig kontroll.

Herr Thunberg: Jag kommer alltså till det resultatet, att det icke från

bryggeriteknisk synpunkt finnes någonting att invända emot, att genom lagen fastslås,
vad som skall menas med dessa lagrade drickor, att det alltså fastslås en
bestämd övre maltgräns för vörten. I namnet lager- eller pilsnerdricka ligger
för närvarande icke något skydd mot, att alkoholhalten göres så hög som hälst.
Det finnes således icke från bryggeriteknisk synpunkt något att invända emot,
att en dylik gräns blir bestämd. Vad sedan höjande av vörtgränsen med bibehållande
av den nuvarande alkoholgränsen beträffar, innebär det ju blott ett frigivande
av en nu förbjuden möjlighet, varför man icke mot detta kan invända, att
det innebär en restriktion. Frågan blir därför: finnes det något hinder mot ett
dylikt frigivande av de svagare maltdryckernas extrakthalt?

Herr Hartmann-, Det skulle öppna dörren för alla möjliga trakasserier.

Herr Thunberg: En möjlighet att skapa eu konkurrenskraftig maltdryckvore
att förbättra vårt nuvarande svagdricka, för vilket är fastslaget en övre vörtgräns
av endast 6 proc. och en övre alkoholgräns av 2''/4 volymprocent. Undersöker
man emellertid vårt nuvarande svagdricka, så finner man, att det är
ytterst sällan, som det inbrygges på mer än 3 å 3proc. vörtstyrka. — Kan
det under sådana förhållanden anses lämpligt att fastslå en viss minimistyrka på
den använda vörten?

Herr Ordföranden-, Om jag fattade professor Thunberg rätt, så ville han
ha vägledning, huru det skulle ställa sig, om lagen bestämde, att svagdricka icke
finge inbryggas på en lägre extrakthalt än en viss i lagen bestämd sådan.

Herr Almgren-, Det vore en alltför rigorös bestämmelse.

Herr Hartmann: Med anledning av samtliga professor Thunbergs frågor

skulle jag vilja betona, att vill man försöka ersätta de starkare maltdryckerna, så är
den vägen, att man höjer för skattefria maltdrycker extrakthalten och alkoholhalten
samtidigt och på det sättet får en bättre kvalificerad dryck, som kan säljas proportionsvis
billigare, den enda förnuftiga utvecklingsgången i detta fall. Och vi
stå då på samma grundval som förut och behöva icke övergå till något annat
vanskligt och obeprövat system.

§ 9.

Sedan herr Ordföranden tillsport kommittén, huruvida ledamöterna hade
någon ytterligare fråga att framställa, och detta besvarats nekande, framförde herr
Ordföranden kommitténs tack till herrar Hartmann och Almgren, varefter sammanträdet
avslutades kl. 3,45 e. m.

Som ovan.
Einar J:son Thulin

SAMMANSTÄLLNING

AV UPPGIFTER, AVGIVNA AV MYNDIG»
HETERNA, BETRÄFFANDE BRISTER I
FÖRSÄLJNINGSFÖRORDNINGARNA.

Enär det för utarbetandet av kommitténs förslag ansågs vara erforderligt
att erhålla uppgifter från vederbörande myndigheter beträffande de
brister, vilka befunnits vidlåda brännvins- samt vin- och ölförsäljningsförordningarna
vid tillämpningen av desamma, riktade kommittén i detta
syfte en cirkulärskrivelse till Överståthållarämbetet och samtliga Konungens
befallningshafvande, varvid samtidigt anhölls, att befallningshavandena måtte
från polismyndigheterna inom vederbörande län infordra och till kommittén
överlämna dylika uppgifter.

De inkomna yttrandena hava bearbetats och sammanställts i tre huvudgrupper.
De första och andra grupperna innehålla de yttranden, vari
anmärkts brister i brännvinsförsäljningsförordningen (här nedan förkortat BF)
resp. vin- och ölförsäljningsförordningen (förkortat MF). Inom varje grupp
hava yttrandena ordnats, allteftersom de avse olika paragrafer. Den tredje
gruppen innehåller yttranden, vari framställts förslag om vissa nya bestämmelser,
såsom angående avstängning av alkoholmissbrukare, transport av
rusdrycker, pris å utminuteringsvis försålt brännvin, förbud att förtära brännvin
å ölutskänkningsställe m. m.

Ofta hava anmärkningar framställts, vilka avse likartade bestämmelser
i BF och MF. För enkelhetens skull hava dessa anmärkningar införts
under vederbörande paragrafer i BF. Sålunda äro

under BF	8	§		införda yttranden angående	MF	5	§
»	»	16	§:	2,	3	»	»	»	9	§: 1, 2
	»	17	§:	4,	5 »	»	»	»	18	§
»	»	18	§		»	»	»	»	7	§
»	»	26	§		»	»	»	»	19	§
»	»	27	§		»	»	»	»	20	§
»	»	29	§:	4	»	»	»	»	22	§= 1
»	»	29	§:	6	»	»	»	»	22	§: 2 och 25 §
»	»	30	§:	1	»	»	»	»	23	§: 1
»	»	30	§:	2	»	»	»	»	23	§: 2
»	»	31	§		»	»	»	»	24	§: 1
»	»	34	§		»	»	»	»	27	§
»	»	44	§		»	»	»	»	42	§
>	»	45	§		»	»	»	»	43	§•

I. Yttranden, innehållande anmärkningar mot bestämmelserna
i brännvinsförsäljningsförordningen.

2 §: 1.

BF Kronof. i Södertörns fögderi anför, att förbudet mot försäljning av egent 2

l'' ligt brännvin kringgås genom tillsättande av malörtsdroppar o. d.

Magistraten i Linköping anser bestämmelsen, att vid detaljhandel brännvinets
styrka skall uppgå till minst 35 procent, vara skäligen onödig. Det syntes tvärtom
medföra gagn, om förbrukare av s. k. starka drycker vandes vid förtärandet
av dylika med lägre alkoholhalt.

Stadsstyrelsen i Borgholm. Om brännvin av mindre styrka än 25 procent
gjordes dels smakligt medelst någon hälsosam tillsats, t. ex. enbär, och dels möjligast
berusningsfritt med något allenast läskande och uppigande ämne, skulle
fyllerieländet utan lagstiftningsåtgärd måhända i någon mån kunna motverkas.
Faran för ökad berusning skulle motverkas genom stegrat pris.

K. B. i Gottlands län ifrågasätter, huruvida föreskriften om viss minimistyrka
för brännvin vore av omständigheterna påkallad och fortfarande borde bibehållas.

Magistraten i Kristianstad anser brännvinets minimiprocent av alkohol hava
satts för hög. Det vore beklagligt, att brännvin skulle användas såsom läskedryck,
vilket bruk borde motarbetas, men så länge detta i stor utsträckning vore fallet,
borde alkoholstyrkan lämpas därefter.

Magistraten i Simrishamn finner detta stadgande icke vara ägnat att gagna
nykterheten och föreslår i stället, att den tillåtna styrkan i vanligt varmrenat brännvin
sättes till högst 40 eller 42 procent.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsingborg.
Till förtäring avsett renat brännvins styrka borde ej få överstiga 40 procent och
borde liksom priset vara lika i hela riket samt för varje år närmare bestämmas.

Stadsstyr elsen i Eslöv anser ordet »brännvin» i överenstämmelse med 1 § 2
mom. femte stycket böra förändras till »egentligt brännvin» uti ifrågavarande stadgande.

Magistraten i Falun. Ett svagare brännvin skulle helt säkert icke så ofta
bliva berusande, helst om det finge inköpas i mindre kvantiteter än en liter.

Kronof. i Medelpads ö. fögderi anser brännvinets styrka utan någon olägenhet
kunna minskas.

3 §: 1.

3 §: 1. Öv er st åt hållar ämbetet hänvisar till vad polisbefälet i Stockholm anfört.

Polismästaren i Stockholm anser på av poliskommissarierna anförda skäl
minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid utminutering böra bestämmas till ''/3 liter.

Poliskommissarierna i Stockholm anse förevarande stadganden icke blott öka
superiet utan även framkalla lagöverträdelser i stor skala, i det att personer, som
i andra fall skulle nöja sig med en mindre kvantitet, nu måste köpa hela litern,
vilken, väl inköpt, i regeln konsumerades lika fort som om kvantiteten varit mindre,
varjämte det vore en allmänt känd sak, att litersystemet framkallade s. k. salning
i stor utsträckning. Detta sistnämnda förhållande vållade ur ordningssynpunkt den
största olägenhet därigenom, att flera personer delade och förtärde brännvinet ute
å gator och allmänna platser samt å gårdar och i portgångar. Det vore uppenbarligen
sårande för allmän sedlighet och ordning, att superiet sålunda försigginge

direkt inför allmänhetens ögon under så frånstötande former. Polismyndigheten
hade vidtagit åtgärder för att förhindra salning och litersupning å allmänna platser,
men trots att en mängd personer befordrats till straff för förseelser av antytt slag,
hade åtgärderna icke föranlett önskvärt resultat eller nämnvärd bättring. De
menliga följderna av denna litersupning hade också tydligen visat sig genom de
på senare åren allt mer ökade fylleriförseelserna, vilka, enligt vad som utrönts,
till allra största delen härlett sig från litersupningen.

Erfarenheten hade visat, att litersupningen egentligen börjat samtidigt med
det Göteborgssystemet vidtagit sådana inskränkningar i utskänkningen, att förtäring av
brännvin i dess lokaler icke tillåtits annat än i samband med mat. Svårigheten
att åtkomma brännvin i mindre kvantitet än en liter hade föranlett, att denaturerat
brännvin i stor utsträckning använts såsom berusningsmedel, alldenstund sådant
brännvin vore lätt åtkomligt i små kvantiteter och till billigt pris.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke en förändring till det bättre skulle
kunna åstadkommas, därest vid utminutering av brännvin minimum sattes till en
tredjedels liter. Säkerligen skulle i så fall åtminstone antalet överträdelser av förbudet
mot salning minskas.

K. B. i Stockholms län instämmer med de länsmyndigheter, som framhållit
såsom en brist i förordningen, att en alltför hög minimikvantitet för utminutering
vore fastställd.

Magistraten i Södertälje. Det övervägande flertalet av de under senaste tre
åren i Södertälje för fylleri anhållna personer hade berusat sig av å härvarande
spritbolag köpt brännvin, d. v. s. genom så kallad litersupning. Enligt magistratens
förmenande berodde detta förhållande till stor del på bestämmelsen om, att
vid utminutering minsta tillåtna försäljningsbeloppet skall vara en liter. Härigenom
dreves säkerligen mången till spritmissbruk, enär den, som önskat
inköpa en betydligt mindre kvantitet brännvin, vore nödsakad att köpa minst en
liter, och sedan han väl inköpt den större kvantiteten, i många fall kanske omedelbart
gjorde slut på densamma. Bestämmelsen ifråga vore även ägnad att befordra
salning mellan flera köpare och föranleda därtill, att den, som inköpt en
liter brännvin och ej ansåge sig kunna ensam förtära den, ofta därav bjöde vänner
och bekanta, varigenom kanske mången inleddes på spritmissbrukets väg.
Magistraten funne sålunda en ändring av berörda bestämmelse vara av behovet
påkallad, och om någon minimikvantitet vid utminutering skulle bestämmas, borde
denna lämpligen bestämmas till 1/s liter.

Magistraten i Norrtälje. Vad Norrtälje stad beträffade vore det uppenbart,
att utminuteringen hade den ojämförligt största skulden till spritmissbruket därstädes.
Orsakerna härtill kunde vara mångahanda, men magistraten hölle före, att
huvudsakliga grunden till förhållandet vore att söka däri, att minimikvantiteten för
utminutering satts så hög som till en liter. Någon kunde ju möjligen genom
denna bestämmelse avhållas från anskaffandet av brännvin, men knappast den,
vilken hade för vana att missbruka varan; och erfarenheten hade visat, att då en
sådan person inköpt en liter, han också i de flesta fall genast förtärde den. För
att främja nykterheten syntes man böra på ett eller annat sätt bestämma maximum
av utminutering till en viss person under viss tid, därest sådant läte sig praktiskt
genomföras, hällre än att, på sätt som skett, bestämma ett minimum, åtminstone
ett så högt som det nuvarande.

K. B. Uppsala län påpekar det förhållandet, att bestämmelsen om en liter
såsom minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid utminutering föranlett omättligt förtärande
av spritdrycker, men tilltror sig icke med bestämdhet kunna avgöra, huruvida

3 §: 1.

BF de av poliskammaren i Uppsala föreslagna lagändringarna (se nedan) skulle vara
3 §■'' l- verksamma och lämpliga eller om botemedlet snarare borde sökas i reformer
beträffande utskänkningen.

Poliskammaren i Uppsala, som anmärker, att genom berörda bestämmelse
drinkaren tvingades att skaffa sig en större myckenhet, än den han för tillfället
åtrådde och att han ej slutade att dricka, förrän han förtärt allt, föreslår
nämligen en nedsättning av det minsta tillåtna försäljningsbeloppet till 1/3 liter.
För att en reform i nu avsedd riktning skulle blifva fullt verksam, föreslår poliskammaren
i sammanhang härmed, att procenten alkohol nedsättes samt att priset
tredubblas.

K. B. i Södermanlands län anser bestämmelsen om en liter såsom minsta
kvantitet vid utminutering vara mera till skada än gagn för .nykterheten, enär den
föranledde mången till inköp av större myckenhet än han eljest skulle hava köpt.
Bestämmelsen lockade till s. k. salning, ett tillvägagående, vari en stor del av
allmänheten icke torde finna något egentligt otillbörligt, även om man möjligen
visste, att det vore i lag förbjudet. Av stadgandet framginge ej tydligt, huruvida
det vore tillåtet att vid samma tillfälle till en köpare försälja t. ex. av två
olika slags likörer ''/a liter av vardera sorten, eller om minimikvantiteten skulle
utgöra minst en hel liter av varje sort.

Poliskammaren i Eskilstuna anser likaledes detta stadgande vara mera till
skada än gagn. Den, som vill hava brännvin, torde i allt fall skaffa sig sådant
och tillgrepej om han själv saknade erforderliga medel till inköp av en liter, den
beklagliga och i de flesta fall oåtkomliga s. k. salningen. Många tvingades också
att inköpa större myckenhet brännvin än de eljes skulle hafva gjort och slutade
ofta ej heller, förrän hela litern vore tömd. Poliskammaren föreslår därför, att
minimibeloppet nedsättes till en halv liter samt anser, att salningen därigenom
avsevärt skulle minskas.

Magistraten i Eskilstuna instämmer med poliskammaren därstädes.

K. B. i Östergötlands län samt poliskammaren i Norrköping och magistraten
i Söderköping yttra sig på enahanda sätt som poliskammaren i Eskilstuna.

Magistraten i Linköping anser bestämmelsen om en liter såsom minsta tilllåtna
försäljningsbeloppet böra utgå.

Stadsfiskalen i Linköping har funnit bestämmelsen ägnad att skada nykterheten,
dels genom att större mängd brännvin köptes än som annars skulle skett,
dels ock genom att flera personer sammansköto till det erforderliga beloppet.

Länsm. i Hammarkinds h:ds s. distr. (Österg.) anser föreskrift böra göras
därom, att minimikvantiteten en liter icke finge utlämnas i flera än ett kärl, enär
därigenom s. k. salning nästan alldeles skulle omöjliggöras eller åtminstone i hög
grad försvåras.

Magistraten i Eksjö finner bestämmelsen om en liter såsom minimikvantitet
vid utminutering medföra den största olägenheten.

Magistraten i Växjö. Stadgandet hade föranlett förtäring av brännvin i större
omfattning än vad som annars skulle hava varit fallet. Det främjade också den
s. k. litersupningen, varvid flera personer slogo sig tillsammans och förtärde
brännvin under bar himmel. Magistraten föreslår minimibeloppets nedsättande
till en halv liter.

Kronof. i Konga h:ds fögderi (Kronob.) föreslår till förhindrande av salning,
att minsta tillåtna beloppet vid partihandel höjes till 1,000 liter, för så vitt icke
bestämmelsen i 15 § 2 mom. angående lika pris å samma sort brännvin vid
utminutering utsträcktes till att gälla även partihandel.

K. B. i Kalmar län. Bestämmelsen om en liter såsom minimikvantitet nödgade
till större inköp, än som till äventyrs önskades, och föranledde salning,
som vore omöjlig att förhindra. Minimikvantiteten borde därför sänkas till en
halv eller en tredjedels liter.

Magistraten i Oskarshamn ifrågasätter, om icke superiet skulle minskas, för
den händelse försäljning till avhämtning icke vore begränsad till att omfatta minst
en liter.

Stadsfiskalen i Borgholm är tveksam, huruvida försäljning av brännvin i
mindre mängd än en liter borde tillåtas på utminuteringsställe.

K. B. i Gottlands län anser bestämmelsen om så högt försäljningsminimum
som en liter vara ägnad snarare att öka än att minska förbrukningen.

K. B. i Blekinge län finner denna bestämmelse långt ifrån att främja nykterhet
och sedlighet verka i rakt motsatt riktning. En svag karaktär kunde icke
motstå frestelsen att, då tillgång funnes, förtära mera än han tålde. Stadgandet
ledde därigenom till lagbrott i form av s. k. salning. Det hade konstaterats, att
arbetarhustrur för att skaffa männen en sup till maten och för att rädda dem från
frestelsen till krogbesök eller skydda hemmen för de med literanskaffningen ofta
förbundna supgillena, nödgats använda sig av lagstridigt tillvägagångssätt för
anskaffande av den mindre kvantiteten brännvin. Det vore lyckligare, om minsta
tillåtna beloppet nedsattes till 1/3 liter. Stadgandets tillkomst torde grunda sig på
den uppfattningen, att en större myckenhet skulle vara svåråtkomligare, vilket icke
torde motsvaras av verkligheten, ty där åtrån efter brännvin förefunnes, skaffades
helt visst utväg att åtkomma det åtrådda.

Stadsfiskalen i Karlshamn. Stadgandet hade visat sig främja förtärandet av
brännvin och föranlett överträdelser av 5 § 1. mom. Den som skulle hafva åtnöjt
sig med 1/2 liter, måste köpa eu hel och den ginge vanligtvis snart åt. Det vore
i allmänhet ej svårt för dem, som ej hade pängar till en hel liter, att förmå
köpare av en sådan att även köpa 1/2 liter åt dem, okunniga, som de i regel
voro om gällande stadganden.

Stadsfiskalen i Sölvesborg. De flesta fylleriförseelserna uppkommo genom
den s. k. litersupningen. Den köpta litern förtärdes vanligen genast. Den minsta
tillåtna kvantiten borde sättas till Va liter.

Länsmännen i Tvings och Ronneby distr. Stadgandet hade ej verkat i nykterhetsintresse
utan tvärtom samt föranlett salning.

Länsm. i Asarum distr. (Blek.) Under nuvarande goda tider med höga
arbetsförtjänster, vore det icke minsta svårighet för vilken arbetsför person som
helst att skaffa pängar till en liter brännvin. När den väl vore köpt ginge den åt.
Om däremot 1/8 liter finge köpas, skulle mången nöja sig med denna kvantitet.
Nuvarande bestämmelser gåve i synnerhet ungdomen, som hade begränsade tillgångar,
anledning till s. k. salning, som vore svår att bevisa.

Magistraten i Kristianstad. Följden av stadgandet hade blivit, att alkoholisten,
som saknade medel till inköp av en hel liter brännvin, genom salning
med likasinnade skaffade sig nödiga medel. Bestämmelsen hade framtvungit ökad
konsumtion. Det vore skäl att överväga en återgång till minutförsäljning i mindre
myckenhet.

Magistraten i Simrishamn. Stadgandet gagnade icke nykterheten och föranledde
salning. Mången som nu måste köpa en hel liter, skulle nöja sig
med en halv, som antagligen i de flesta fall skulle räcka lika länge. Ett nedbringande
av den tillåtna kvantiteten till ’/2 liter skulle icke oansenligt minska
konsumtionen.

3 §: 1.

BF Länsm. i Degeberga distr. (Blek.) föreslår, att det minsta tillåtna försäljnings d

§''■ l- beloppet sänkes från en liter till [/.l eller ,/3 liter.

K. B. i Malmöhus län. Det hade visat sig icke erbjuda ringaste svårighet
att genom salning åstadkomma penningar till inköp av 250 liter brännvin. Gränsen
för partihandel borde höjas till 600 liter för att förekomma salning. Ett
nedsättande av minimigränsen vid minuthandel skulle medföra, att man i de flesta
fall vid inköp nöjde sig med denna kvantitet och att konsumtionen avtoge.

Poliskammaren i Malmö. Stadgandet om en liter såsom minsta beloppet
vid minuthandel vore av tvivelaktigt värde, och då därmed icke åsyftades annan
verkan än den, som mera rationellt kunde vinnas genom en prisförhöjning utan
kvantitetsbegränsning, torde i varje fall icke finnas anledning att bibehålla denna
i en författning, som möjliggjorde en allmän prishöjning.

Magistraten i Lund. Minimigränsen för utminuteringsbeloppet hade lett till
ökad konsumtion och s. k. salning.

Magistraten i Ystad anser på grund av sistnämnda orsaker minimibeloppet
böra sänkas till 1/.i liter.

Magistraten i Landskrona. Bestämmelsen om en liter som minimibelopp
vid utminutering vore, försåvitt lagstiftningen jämväl hade avsett, att i sin mån söka
förekomma alkoholmissbruk, ett av de största missgrepp, vartill lagstiftaren någonsin
kunnat göra sig skyldig. Ty långt ifrån att motverka dylikt missbruk hade
detta stadgande i stället främjat detta, i all synnerhet som förbudet mot »salning»
i de allra flesta fall visat sig verkningslöst. Så länge mindre kvantitet fick köpas,
sträckte sig, vad arbetsbefolkningen beträffade, beloppet sällan till en liter. När
en sådan köpts, bleve den av personer med svag karaktär genast tömd. På detta
sätt förtärdes mer brännvin, än som eljes skulle hava blivit fallet. Likaså efter
salning kunde deltagarne för behörigt bevakande av sina intressen icke åtskiljas,
förrän var och en druckit sin andel.

Kronof. i Torna och Bara hxl (Malmöh.) anser, att fylleriförseelserna skulle
minskas, om minimigränsen vid utminutering sattes till ''/, eller 1/3 liter.

Kronof. i Frosta och Färs h:ds fögderi (Malmöh.) föreslår, att minsta
försäljningsbeloppet vid partihandel sättes till 600 liter och vid utminutering
till liter.

Kronof. i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs h:ds fögderi (Malmöh.)
önskar skärpta bestämmelser till förhindrande av gemensamma inköp av brännvin
från partihandlare. Minsta utminuteringsbeloppet syntes böra sättas till 1/i liter.
Drinkaren skaffade sig nämligen ändå alltid penningar till ett rus, när lusten föll
på honom. Den inköpta litern druckes genast ur, varigenom det bleve värre för
drinkaren och dyrare för hans familj, än om endast liter inköpts.

Magistraten i Kungsbacka förmodar, att hemsupning i avsevärd mån skulle
stävjas, om vid utminutering minsta kvantiteten, som finge utlämnas, sattes t. ex.
till V3 liter.

Kronof. i Kungsbacka fögderi. Stadgandet vore ur nykterhetssynpunkt ett
misstag, enär de flesta köpare av sparsamhetsskäl kunde anse sig belåtna med l/2
eller J/4 liter. Då mesta handeln skedde om lördagarna, vore i de flesta fall,
åtminstone i städerna, förhållandet vad arbetarne beträffade, det, att litern i sin
helhet förtärdes mellan lördagen och söndagen. Det nuvarande stadgandet kunde
ej annat än befrämja superi.

Magistraten i Strömstad. Upphävande av stadgandet skulle säkerligen
åstadkomma mera till den verkliga nykterhetens fromma än en stor del inskränkningar,
och skulle därigenom även det icke sällan förekommande olaga tillhanda -

gåendet med anskaffande av brännvin samt fördelandet av brännvin mellan flera
köpare till stor del upphöra.

Krono/, i Marks fögderi (Älvsb.). Göda skäl kunna anföras både för
och emot stadgandet om en liter såsom minimum. Lika visst som denna föreskrift
i många fall ökat dryckenskapen, lika visst hade den i talrika fall minskat
densamma.

Magistraten i Lidköping. Bestämmelsen om en liter som minimum hade
visat sig mindre välbetänkt. Den allmänna erfarenheten hade ådagalagt, att en
svagare individ, som lämpligen borde av samhället skyddas för möjligheten att
åtkomma rusdrycker, icke kunde motstå frestelsen att alltför hastigt konsumera hela
inköpta kvantiteten, då han däremot skulle låtit sig nöja med att inköpa en mindre
kvantitet av varan, om det varit tillåtet.

K. B. i Värmlands län ställer sig tvivlande i fråga om verkningarna av
minimiändringar från en liter till x/2 eller 1 3 liter.

Magistraten i Karlstad anser det kunna ifrågasättas, om icke bestämmelsen
om en liter såsom munimum i förening med de starka restriktioner i avseende
å utskänkningen, som nu vore vanliga, voro ägnade att i någon mån motverka
sitt ändamål att förhindra alkoholmissbruk. Även den, som ville hava mindre
kvantitet, maste köpa en liter. Detta ledde både till ökad konsumtion och ökat
missbruk.

Magistraten i Kristinehamn. Stadgandet om en liter som minsta belopp
vid utminutering syntes icke vara ägnat att befrämja nykterhetssaken utan tvärtom,
enär i enskilda fall konsumtionen ofta ökades och påskyndades.

Stadsfiskalen i Kristinehamn. Stadgandet om en liter såsom minimimum
uppmuntrade till salning i stor omfattning och tvingade till onödigt stora inköp
i många fall, varav följden bleve, att många berusade sig till överdrift.

Magistraten i Filipstad. Stadgandet hade visat sig vara olämpligt och föranleda
missbruk, vadan magistraten i likhet med stadsfiskalen i Filipstad föreslår
eu ändring, avseende nedsättning i minimibeloppet exempelvis till l/s liter.

Stadsstyrelsen i Arvika anser, att minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid
utminutering av brännvin borde sättas till V2 eller f.å liter.

Kronof. i Östersysslets fögderi. Stadgandet ledde till större inköp, än eljes
skulle hava skett,^ samt till salning, en lagöverträdelse, som endast undantagsvis
kunde med framgång beivras.

K. B. i Örebro län. Bestämmelsen ifråga hade visat sig i sina verkningar
synnerligen fördärvbringande.

Magistraten i Örebro anser, att det skulle verka synnerligen gagneligt att
borttaga literbestämmelsen och i stället fastslå exempelvis */3 liter såsom minsta
kvantitet.

Länsm. i Edsbergs h:ds ö. distr. (Örebro) påpekar det olämpliga i, att personer,
som önskade köpa ett ringa kvantum brännvin, voro nödsakade att köpa
minst en liter.

Krono/, i Nora fögderi (Örebro). Stadgandet hade icke befrämjat nykterheten.
Utom det att en person tvingades att inköpa större kvantitet än han önskade,
hade stadgandet lett till salning, som det vore svårt att beivra.

Magistraten i Arboga. Det funnes ej tillräckligt effektiva bestämmelser till
förekommande av »litersupningen», som vore största anledningen till ej endast
det övervägande antalet fylleriförseelser, utan även till ett mera allmänt missbruk
av spritdrycker. Minimikvantiteten vore för stor och hade i många kända fal!
lockat till »salning».

3 §: 1.

BF Magistraten i Falun anser i likhet med stadsfiskalen därstädes, att be 3

§: stämmelsen om en liter såsom minimigräns borde borttagas. Därigenom skulle

enligt stadsfiskalens mening den vanliga och fördärvliga salningen och därav följande
sammanslutningen i supsällskap i portgångar m. m. säkerligen avsevärt
minskas.

Magistraten i Hedemora finner minsta försäljningsbeloppet vid utminutering
böra sättas till 1/3 liter.

K. B. i Gävleborgs län uttalar som sin mening, att det vid en revision av
BF framför allt borde tagas i övervägande, huruvida det icke skulle vara i nykterhetens
intresse att väsentligen sänka måttet å den kvantitet brännvin, som finge
på en gång inköpas.

Magistraten i Gävle. Genom anställd undersökning under de senaste åren
hade kunnat utrönas, att de flesta fylleriförseelserna förorsakats genom förtäring
av brännvin i omåttlig grad eller s. k. litersupning. Därav syntes framgå, att
bestämmelsen därom, att vid utminutering minsta försäljningsbeloppet skulle vara
en liter, icke kunde vara riktigt, ty därigenom tvingades personer att köpa mer
än de skulle göra, om försäljningsbeloppet vore lägre. Försäljningsbeloppet borde
nedsättas till förslagsvis ''/4 liter.

Stadsfiskalen i Söderhamn, som också anmärker, att stadgandet föranlett
»salning», varigenom fylleri i hög grad befrämjades, anser, att den minsta tilllåtna
kvantiteten borde bestämmas till exempelvis V-, liter.

Magistraten i Hudiksvall har överlämnat yttrande av styrelsen för Aktiebolaget
Göteborgssystemet i Hudiksvall, som hyser den bestämda uppfattningen,
att det från nykterhetssynpunkt sett vore önskvärt, att minsta kvantiteten nedsattes
till V2 liter, och har magistraten förklarat sig instämma häruti.

Kronof. i n. Hälsinglands fögderi meddelar, att några länsmän i fögderiet
uttalat den meningen, att stadgandet icke torde hava länt till fromma för nykterheten.

K. B. i Västernorrlands län anser stadgandena om minimimängd för^utminutering
av brännvin olämpliga, men har funnit denna fråga ligga utanför de av
kommittén begärda uppgifterna.

Magistraten i Sundsvall. Den å poliskontoret i Sundsvall förda statistiken
lämnade otvivelaktigt stöd för den uppfattningen, att ett mycket stort antal fylleriförseelser
voro föranledda därav, att minimikvantiten olämpligt bestämts. Nämnda
statistik omfattade endast de fall av rusdrycksmissbruk, då den berusade tillvaratagits
av polisen, men givetvis förekommo därutöver otaliga fall, da spritmissbruk
föranletts därav, att konsumenten nödgas inköpa ett större kvantum än det, varmed
han måhända åtnöjts, om det statt honom fritt att köpa mindre. Syftet med
stadgandet om minimikvantitet hade varit att försvåra åtkomsten av spritdrycker,
men det belopp, som erfordrades för inköp av minimikvantiteten vore så lågt —
en bråkdel av en grovarbetares dagsinkomst — att något hinder därav i allmänhet
ej uppstode. Dessutom funnes möjligheten att genom sammanskott åtkomma den
behövliga summan. Om man tänkte sig att en högre gräns skulle göra bättre
verkan, vore det sannolikt, att möjligheten att på laglig väg åtkomma spritdrycker
för en del personer minskades, men visst vore, att för återstoden, som i alla händelser
förbleve det stora flertalet, frestelserna och farorna skulle i olycksdiger grad
ökas. En sänkning av minimikvantiteten skulle först och främst ur ordningssynpunkt
lända till fördel. Hur lågt gränsen borde sättas, vore dock vanskligt
att avgöra; exempelvis 1/ä, 1/3 eller 1ji liter.

Poliskammaren i Sundsvall. Med stöd av den statistik över för fylleri an- BF

hållna personer, som fördes å polistationen i Sundsvall hade konstaterats, att det 3 §: L

största missförhållandet berott på bestämmelsen om minimikvantitet. Literkonsumtionen
vore stadd i en betydande stegring på grund av den opraktiska försäljningsprineipen.
Under förhör, som anställts med för fylleri anhållna personer
sedan de tillnyktrat, hade ofta framgått, att just det förhållandet, att de icke fått
köpa mindre parti än en liter, av dem själva betraktats som orsak till fylleriförseelsen.
Många arbetsamma och i övrigt hyggliga, men för alkohol svaga personer,
som voro vana att vid ett visst tillfälle skaffa sig ett kvantum brännvin,
men saknade medel till inköp av en hel liter, hade fallit offer för den olämpliga
principen. Om en begränsning beträffande utminuteringen av brännvin över
huvud taget kunde anses nödvändig, borde gränsen ej sättas högre än till
250 gram.

Kronof. i Medelpads ö. fögderi. Stadgandet hade visat sig verka i alldeles
motsatt riktning mot den avsedda, d. v. s. att försvåra åtkomsten av brännvin, och
som detta förhållande numera icke kunde vederläggas, syntes stadgandet böra utgå,
och i stället mera praktiskt verkande föreskrifter böra införas för åstadkommande
av försvårad åtkomst av brännvin såsom berusningsmedel.

Kronof. i s. Ångermanlands övre fögderi anser stadgandet snarare ägnat att
främja än att hämma superi.

Stadsfiskalen i Östersund har funnit, att den största bristen, som vid tilllämpningen
av BF iakttagits vidlåda densamma, vore, att minsta tillåtna kvantum
brännvin vid utminutering satts till en liter. Om detta kvantum nedsattes till
Va *>ter> skulle detta säkerligen gagna nykterheten mera än många av de inskränkningar
med avseende å tiden för försäljnings- och utskänkningsställenas öppethållande,
varpå nu arbetades.

K. B. i Västerbottens län. Bestämmelsen om en liter såsom minimimått vid
utminutering av brännvin borde borttagas, då denna bestämmelse uppenbarligen
icke haft den med densamma avsedda verkan, utan tvärtom gjort förekomsten av
s. k. salning för åtkomst av brännvin allt vanligare.

Magistraten i Skellefteå. Ifrågavarande stadgande hade långt ifrån att
minska superiet tvärtom ökat detsamma. Magistraten föreslår, att minsta
försäljningskvantiten sättes till exempelvis l/3 liter, varigenom ock, enligt magistratens
förmenande, det salningssystem, som med nuvarande förhållanden, trots
all vaksamhet från polisens sida, florerade i betydande omfattning, kunde utrotas.

Magistraten i Luleå. En minskning av minimikvantiteten vid minuthandel
med brännvin från en till åtminstone en tredjedels liter skulle ur ordningssynpunkt
vara gagnelig till hindrande av det förekommande salningssystemet.

Kronof. i Piteå fögderi anser stadgandet strida mot de avsedda strävandena
att minska alkoholförbrukningen, varför minimigränsen borde borttagas. Partiförsäljning
av spirituösa borde icke få äga rum till annan än dem, som voro berättigade
till detaljhandel.

3 §: 2.

Kronof. i Torna och Bara h:d (Malmöh.) föreslår till förhindrande av ge- 3 §: 2.
mensamma inköp av brännvin, att sådant icke skulle få till annan än den, som
innehade rättighet till detaljhandel med brännvin, utlämnas på kärl, innehållande
mindre än 500 liter.

4 §■

BF Kronof. i Södertörns fögderi, Å utskänkningsställen förekomma i icke ringa

4 §■ utsträckning att sprit, som serverats till förtäring på stället, av köpare medtoges.
Det vore mången gång ej möjligt för personalen att förhindra avhämtningen, och
så snart densamma ej skedde med vederbörandes medgivande, torde straffpåföljd
vara utesluten.

Kronof. i Västbo h:ds fögderi (Jönk.) anser BF böra förändras därhän,
att brännvin ej må kunna ostraffat medtagas från försäljningsställe, där endast utskänkning
vore tillåten, blott det ej kunde ledas i bevis, att det skett med säljarens
vetskap.

Länsm. i Esphults distr. Det vore svårt för värden att förhindra, att gäster
avlägsnade sig medtagande de inköpta varorna. Han torde icke vara berättigad
att med våld tvinga gästen vare sig att på stället förtära varorna eller hindra
honom från att medtaga dem. I sistnämnda fall syntes det obilligt, att värden
genom gästens förfarande skulle anses hava gjort sig skyldig till brott mot denna §.

5 §: 1.

5 §: 1. Länsm. i Lagunda h:d (Upps.) anser en brist vidlåda bestämmelsen om ansvar

för s. k. langning, enär ansvarspåföljd endast träffade den, som tillhandaginge
med anskaffande av brännvin — han må göra det i bästa mening, utan syfte av
egen vinning och måhända utan kännedom om straffbarheten i sin handling -under det att den ginge strafflös, som, kanske med full vetskap om den risk,
den hjälpsamme utsatte sig för, lockade honom och vore upphovet till förseelsen.
Här såsom i fråga om andra brott syntes i dylika fall båda parterna böra
drabbas av samma ansvarspåföljd.

Länsm. i Rom distr. (Söderm.) Uttrycket »allmänheten» borde förtydligas,
så att klarast möjligt framginge, vad som i detta stadgande menades därmed.

Magistraten i Linköping anser också detta uttryck obestämt och böra utbytas
mot något bättre.

Kronof. i Lysings och Göstrings kds fögderi (Osterg.) föreslår, att bestämmelser
borde införas till förekommande av, att brännvin vid partihandel försåldes
under sådana omständigheter, att säljaren, trots att den tillåtna mängden
utlämnades å ett kärl, hade skälig anledning misstänka, att flera personer sammanslutit
sig om köpet.

Länsm. i Göstrings h:d (Österg.) Bestämmelsen om 250 liter såsom minsta
beloppet brännvin vid partihandel kringginges på det sätt, att bränneriägarne på
rekvisition av en person till någon avlägsen plats i skogarne, helst nattetid, transporterade
ett fat, förmodligen icke under 250 liter, och att de köplystna därefter
sinsemellan fördelade brännvinet. Detta tillvägagångssätt hade fortgått under flera
år eller allt sedan K. F. den 14 januari 1910 började tillämpas. Partiförsäljarne
ansågo sig icke genom dylikt förfaringssätt hava överskridit sin rätt att försälja
brännvin i parti och det syntes ej heller lagstridigt, men bränneriägarne voro dock
indirekt delaktiga uti den efter leveransen förekommande uppdelningen. De olika
fördelningsplatserna, den för lagöverträdelser lämpliga tidpunkten å dygnet och
framför allt köpares och säljares sammanhållning gjorde, att man ytterst sällan
eller aldrig kunde få den brottsliga brännvinsfördelaren fälld. BF borde därför
ändras därhän, att dylika lagöverträdelser förhindrades. Då motivet för den indirekta
delaktigheten från säljarens sida syntes vara att vinna högre försäljningspris
(omkring 30 öre mera per liter), torde det icke vara olämpligt, att, på sätt vid

försändning av vin och Öl ägde rum, envar köpare före leveransens fullgörande
avlämnade bevittnad skriftlig rekvisition å brännvinet till säljaren med uppgift om
tid och ort för dess levererande, med skyldighet för säljaren att under viss tid,
t. ex. 2 år, förvara och på åklagarens begäran tillhandahålla berörda rekvisitioner.

Stadsfiskalen i Eksjö har funnit den s. k. litersupningen och den langning,
som äger rum i samband därmed, utgöra den huvudsakligaste olägenhet, brännvinshandelns
nuvarande anordning medförde. Det hände allt som oftast, att luffare
skaffade sig spritdrycker från utminuteringsställe i Eksjö och efter förtäring av
desamma gingo omkring och bettlade eller på annat sätt störde ordningen i staden.
1 de fall då för luffarna mötte svårigheter att själva få köpa spriten, funnes det
vanligen personer, som voro villiga att hjälpa dem med såväl inköp som förtäring
av varorna, vilken förtäring i allmänhet försigginge på avsides belägna gator
och allmänna platser.

Länsm. i Östra h:ds 3:e distr. (Jönk.). Langningen vore svår att bevisa, enär
langarne vore ytterst försiktiga. Det vore en god och önskvärd sak, om langning
genom lagstiftning kunde försvåras eller helt och hållet förhindras.

Länsm. i Konga h:ds ö. distr. (Kronob.) Av förseelserna mot BF hade
de flesta begåtts mot dess 5 §, beroende därpå, att vid köp av större partier,
brännvinet erhölles till lägre pris. Detta borde ändras så, att brännvinet såldes
till samma pris per liter vid såväl stora som små partier.

Kronof. i Kinnevalds och Norrvidinge h:ds fögderi (Kronob.) Salning
vore mycket vanlig och berodde därpå, att brännvinspriset vore så väsentligt olika
vid inköp i minut och partivis. I förra fallet betalades omkring 1: 50, i det senare
ned till 90 öre litern.

Länsm. i Kinnevalds h:ds n. distr. (Kronob.) anser salningen bero dels
på bestämmelsen om en liter såsom minsta kvantitet vid utminutering dels därpå,
att försäljningspriset vid partihandel ej vore detsamma över hela landet, dels ock
därpå att straffpåföljd ej drabbade alla, som deltogo i salningen.

Länsm. i Norrvidinge h:d (Kronob.). Stadgandet, att endast den, som ombesörjde
rekvisitionen, emottoge och fördelade brännvinet, kunde fällas till ansvar,
vore snarare eu lockelse till än ett avskräckande från att genom salning förvärva
brännvin.

På enahanda sätt uttalar sig krono/, i Allbo h:ds fögderi (Kronob.).

Länsm. i Allbo h:ds mellandistr. (Kronob.) anser stadgandet böra formuleras
så, att tydligt framginge, vad som menades med uttrycket tillhandagå allmänheten
med anskaffande av brännvin.

Magistraten i Visby anser detta stadgande, därest uttrycket »allmänheten»
tolkades strängt enligt vedertaget språkbruk, icke vara tillämpligt för det fall, att
flera personer sammansköto penningar och antingen genom någon av dem själva
eller genom annan person inköpte brännvin, som de därefter fördelade sig emellan
i mindre belopp än en liter. Det borde icke möta någon svårighet att lagstadga
för ett dylikt fall, så att både den, som inköpt brännvinet och de, som sammanskjutit
penningar, blevo underkastade ansvar. Ett sådant stadgande kunde ej utgöra
lagligt hinder för utförande av ett ärligt och öppet uppdrag att å ett minuthandelsställe
för en eller flere personers räkning inköpa spritvaror till belopp, som
för varje person motsvarade vad denne själv ägde rätt att inköpa.

Kronof. i n. och s. Åsbo samt Bjäre h:ds fögderi (Krist.). Till följd av
att brännvinsförsäljningen mestadels skedde i städer och köpingar, förekomme ofta
budskickning, i synnerhet från större industriella företag, där arbetarna utförde
sådan åt sina kamrater. Uttrycket »allmänheten» hade i ett par fall av domstol

5 §: 1.

BF ansetts utgöra hinder för att ådöma ansvar härför. Detta uttryck borde därför
5 §''■ förtydligas.

Länsm. i Örkelljunga distr. (Krist.) önskar ävenledes förtydligande av uttrycket
»allmänheten» samt omtalar även ett fall, då domstol ej ansett arbetskamrater
såsom »allmänheten».

Länsm. i Vinslövs distr. (Krist.). Inom distriktet funnes ingen rättighet att
försälja brännvin, men den, som önskade sådant, försåge sig från grannkommunerna.
Som följd härav hade uppkommit s. k. langning i jämförelsevis stor omfattning
utan möjlighet för polismyndigheten att med nu gällande lagbestämmelser effektivt
stävja denna trafik. Det hade hänt, att person, som blivit ställd under tilltal för
tillhandagående, blivit frikänd, då han mot sitt nekande ej kunnat överbevisas om,
att han haft ekonomisk fördel därav.

Länsm. i Osby distr. (Krist.). Till följd av det långa avståndet till försäljningsstället,
hände det ofta, att flere personer vidtalade en annan att hämta brännvin
åt dem mot viss avgift. Då det ej vore lagbrott, att en eller annan gång taga
bud med från en granne eller god vän och man alltså måste låta trafiken fortsätta
en tid, innan åtal kunde ske och bevis erhölles, att han gått »allmänheten»
tillhanda, vore det svårt att hindra detta förfaringssätt.

Kronof. i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs h:ds fögderi (Malmöh.) anför,
att klagomål ofta försports över att mjölkkörare, som från en mängd lantgårdar,
större såväl som smärre, transporterade mjölk till mejerier å ort, där sprithandel
funnes, tillhandaginge befolkningen, särskilt drängar och andra lantarbetare, med
anskaffande av brännvin. Ett inom fögderiet anställt åtal mot dylik mjölkkörare
hade ogillats såväl i underrätt som hovrätt, på den grund att den åtalade icke
ansetts genom det bevisade enstaka fallet hava tillhandagått allmänheten med anskaffande
av brännvin. Eu lagskärpning till förhindrande härav vore önskvärd.

Krono/, i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers kds fögderi (Malmöh.) Enligt
vad erfarenheten allmänt givit vid handen voro föreskrifterna i 5 § synnerligen
svåra att tillämpa och uteslöto icke möjligheten att på flera sätt kunna kringgås.
Det vore icke tänkbart att i vanliga fall verksamt ingripa mot s. k. salning. Den
skulle möjligen förekommas, om utminutering finge ske i mindre belopp än en
liter. Ett förtydligande av stadgandet vore önskvärt till förhindrande av bruket,
att flere personer genom bud inköpte brännvin till kvantitet av minst en liter til!
vardera. Nu ansåges sådant tillvägagångssätt icke straffbart, om budet tillfälligtvis
någon gång åt en eller annan bekant gjorde dylikt inköp, men väl om budet
brukade sålunda tillhandagå allmänheten.

Länsm. i Onsjö kds n. distr. (Malmöh.) anser, på grund av svårigheten
att åstadkomma bevisning vid åtal för förseelse mot detta stadgande, att rättighetsinnehavare
borde, på misstanke om olovligt tillhandagående, äga befogenhet att i
sadant fall vägra utlämnande av brännvin samt jämväl hålla tillsyn i sådant avseende.

Kronof. i Varbergs fögderi (Hall.) anför, att det vanligaste sättet att kringgå
stadgandet vore följande. Sedan ett parti om 250 liter brännvin eller mera blivit
översänt per järnväg eller å fartyg till en person (ofta någon annan än den, som
rekvirerat varan) och av denna transporterats till en avsides belägen lada eller
annan undangömd plats, avhämtade lantbefolkningen där efter förut träffad överenskommelse
var sin andel i förhållande till tillskjutna penningar, som återigen en
tredje person kunde hava på förhand insänt till säljarefirman. Ett dylikt sätt vore
lockande, enär varan såldes till partipris. Att lagstadgandet vore i behov av förtydligande,
belystes väl av ett rättsfall i »Nytt juridiskt arkiv» år 1912 sid. 235.

Länsm. i Inlands Torpe h:d (Göteb.). Uttrycket »allmänheten» hade tolkats
olika. _ En domstol hade friat en person, som tillhadagått 7 å 8 personer med
anskaffande av brännvin, enär dessa personer varit släkt eller vänner med den
tilltalade. Andra domstolar hade däremot fällt den, som tillhandagå» 2 å 3 personer,
oavsett om dessa personer varit släkt eller vänner till honom. Uttrycket
»allmänheten» borde alltså förtydligas. — Tillhandagåendet kunde ske på olika
sätt. Det vanligaste vore den s. k. salningen. Det förekomme också, att handlande
och affärsmän, som i många fall hade provision från en spritfirma, voro
allmänheten behjälpliga med att t. ex. per telefon rekvirera brännvin, eller att
åt rekvirenterna utskriva postanvisningar till firman. Sedan i senare fallet postanvisningen
avsänts, hade förmedlaren underrättat firman därom med anmodan att
sända det rekvirerade med första lägenhet. Spirituosan komme på detta sätt rekvirenten
tillhanda ett par timmar efter beställningen. Stadgandet borde förtydligas
så att därav framginge, huruvida sådant förfarande vore straffbart eller ej.

Länsm. i Tanums h:d (Göteb.). Enär åtal för salning ogillats, när det ej
styrkts, att den tilltalade haft någon ekonomisk vinst därav, borde stadgandet förtydligas
med angivande, att det vore tillämpligt, oaktat någon ekonomisk fördel
därav ej uppkomme.

Länsm. i Bullarens h:d (Göteb.) önskar tydligare angivet, vad som borde
menas med »allmänhet» och »tillhandagående» åt sådan.

Magistraten i Åmål. Uttrycket »allmänheten» hade vållat stora svårigheter
och borde utbytas mot något bättre.

kronof. i Väne fögderi (Älvsb.). Enär olika meningar syntes råda vid domstol
ne dels ifråga om det antal personer, som borde inbegripas under uttrycket
»allmänheten» och dels huruvida jämväl anförvanter eller eljes närstående personer
kunde dit hänföras, tarvade nämnda uttryck förtydligande. Spritbolagsombudens
sätt att hjälpa allmänheten till erhållande av spritdrycker hade verkat mycket skadligt,
enär därigenom befolkningen, särskilt ute på''landsbygden, snabbt kunnat få
sitt spritbehov tillfredsställt. Dylikt tillvägagående, vars straffbarhet ansåges mycket
tvivelaktig, borde omöjliggöras.

Länsm. i Vassända distr. (Älvsb.). Vid partiköp erhölles vanligen brännvin
till lägre pris, varför det ofta förekomme, att personer inköpte brännvin i större
partier och sedan till vänner och släktingar utlämnade mindre kvantiteter av partiet.
Det hade visat sig nästan omöjligt att åstadkomma nödig utredning och bevisning
om, huru härvid tillgått eller till vilka brännvinet utdelats, enär endast de, som
voro intresserade i affären, både kännedom om densamma.

Länsm. i Ale h:d (Älvsb.) har samma anförande som länsm. i Inlands

Torpe h:d.

Länsm. i As h:d (Älvsb.) anser bestämmelser böra införas till förhindrande
av att person, som vore begiven på starka drycker, kunde genom budskickning
åtkomma brännvin.

Kronof. i Marks fögderi (Älvsb.). Till följd av de olika tolkningar, ordet
»allmänheten» erhållit, erfordrades att det klargjordes vad därmed menades, så att
en åklagare kunde med visshet bedöma, när fällande dom vid åtal kunde följa.

För stävjande av salningen borde påföljd stadgas även för dem, som genom sal ning

förskaffat sig brännvin.

Länsmännen i Marks h:ds ö. och v. distr. (Älvsb.). Tveksamhet hade ofta
uppstått om, vad som menades med »allmänheten , och ett förtydligande av

uttrycket vore önskvärt.

5 §: 1

BF Länsm. i Bollebygds h:d (Älvsb.). Nuvarande bestämmelser i stadgandet

5 § ■'' L borde bibehållas, men innefatta jämväl dem, som deltogo i salning eller förskaffade
sig brännvin genom budskickning eller veterligen bedriven eller misstänkt salning.
Uttrycket »allmänheten» borde utbytas mot ett bestämt antal personer. Det hade
hänt, att de personer, som lämnat pängar och kärl till den tillhandagående, betalat
de denne ådömda böterna.

Länsm. i Vedens h:d (Älvsb.) önskar förtydligande av uttrycket »allmänheten»
samt anför, att en person, som anskaffat brännvin åt tre andra personer,
frikänts, emedan dessa tre personer icke ansetts som »allmänheten».

Krono/, i Redvägs och Kinds fögderi (Älvsb.). På grund av domstolarnes
olika uppfattning av ordet »allmänheten», erfordrades ett förtydligande därav.

Sammalunda anse länsm. i Kinds h:ds s. distr. och krono/, i Vedbo fögderi
(Älvsb.).

Länsm. i Vedbo h:ds n. distr. (Älvsb.). Ordet »allmänheten» vore svårt
att tolka. Det rådde t. ex. ovisshet om, huruvida ett byalag om flera personer
kunde anses såsom icke allmänhet och sålunda berättigat att opåtalt genom en
av byamännen anskaffa brännvin.

Länsm. i Tössbo h:d (Älvsb.). Det framginge icke med önskvärd tydlighet,
vad som menades med ordet »allmänheten».

Länsm. i Barm h:d (Skarab.). Då tillhandagående kunde ske på många
sätt, vore det önskligt, att större tydlighet gåves åt momentet i detta avseende.

K. B. i Värmlands län finner det lämpligt, att om formligt förbud meddelades
för vanedrinkare att inköpa brännvin, det också stadgades förbud för medvetet
tillhandagående med anskaffande av brännvin åt den, som erhållit förbud
att själv inköpa sådant.

Stadsstyrelsen i Arvika önskar effektivare lagstadgande mot s. k. salning.

Länsm. i Karlstads h:d anser nödigt, att tydligare bestämmelser stadgades
om, under vilka förhållanden anskaffande av brännvin åt andra ej finge äga rum.

Länsm. i Grums h:d (Värml.). Överträdelser mot detta stadgande förekomme
i stor utsträckning. En person, som reste till en stad och köpte brännvin,
ansåge det ej för brottsligt att på en grannes begäran köpa hem några liter åt
denne.

Krono/, i Jösse fögderi (Värml.). Uttryckligt lagstadgande vore önskvärt
därom, att icke endast den, som tillhandaginge med anskaffande av brännvin,
d. v. s., den som av deltagarne i inköpet mottoge penningar, verkställde inköpet
och fördelade varan, utan även samtliga deltagarna i salningen skulle drabbas
av straff.

Magistraten i Örebro anser det ytterst svårt att avgöra vad som skall förstås
med »allmänheten». Tydligare och effektivare bestämmelser emot salning vore
synnerligen behövliga.

Länsm. i Örebro h:ds v. distr. Ordet »allmänheten» borde utbytas mot
ett mera tydligt ord, enär det vid åtal för olovligt tillhandagående syntes vara
nödigt att styrka, att den tilltalade tillhandagått flere än en person med anskaffande
av brännvin.

På enahanda sätt yttra sig krono/, i Väster-Närkes fögderi, länsmännen i
Hardemo h:d och Kumla socken samt i Lerbäcks och Hallbergs socknar (Örebro).

Länsm. i Grimstens h:d (Örebro) anser stadgandet böra innefatta, att ingen
skulle äga rätt att för annan inköpa eller hemtaga brännvin i mindre belopp, än
han själv ägde försälja.

Magistraten i Arboga anser BF:s förnämsta brist bestå däruti, att bestämmelserna
till förekommande av obehöriga personers tillhandagående med anskaffandet
av brännvin icke voro sådana, att de gjorde det möjligt att stävja sådan
trafik, särskilt vad anginge »salning» eller »langning» av brännvin.

Magistraten i Falun anser, att det borde vara förbjudet för en var att tillhandagå
annan med anskaffande av brännvin.

Stadsfiskalen i Falun. Ehuru styrelsen för spritbolaget i Falun sökt förhindra
missbruk av rusdrycker genom att efter gjorda anteckningar av namnen på
de personer, vilka blivit dömda för sådant missbruk, neka att utlämna spritdrycker
till sådana personer, hade likväl knappast någon minskning i de bötfälldas
antal därigenom kunnat förmärkas. Detta berodde därpå, att nämnda personer
med lätthet skaffat sig ombud för inköp. Endast för det fall att det kunde
ledas i bevis, att en till sådant ärende tjänstvillig tillhandagått »allmänheten»,
d. v. s. upprepade gånger, kunde han fällas till ansvar. Det kunde därför ifrågasättas,
om icke,, lagen härutinnan borde ändras därhän, att det bleve förbjudet för
en var att tillhandagå annan med anskaffande av brännvin, dock att tjänare skulle
äga rätt att utföra dylikt uppdrag åt sin husbonde.

Kronof. i Hedemora fögderi (Kopparb.) anser i likhet med länsm. i Husby
distr., uttrycket »allmänheten», som fått helt olika tolkningar av olika domstolar,
böra förtydligas.

Länsm. i Nås och Sävsnäs distr. (Kopparb.) har funnit stadgandet svårt
att tillämpa, enär begreppen »tillhandagå», »allmänheten» och »anskaffa» var för
sig kunde tolkas olika.

Länsm. i Ramsjö distr. (Gävleb.) Svårigheten att åtkomma verklig spirituösa
hade åstadkommit en mängd lagöverträdelser i form av langning till pris av 5—8
kronor för liter brännvin. Då allmänheten med tacksamhet betalade detta pris,
vore bevisning i de flesta fall omöjligt att anskaffa.

Poliskommissarien i Sundsvall har funnit det så gott som omöjligt att övervaka,
att förbudet mot att sammanskjuta penningar till det erforderliga beloppet
icke överträddes. Den s. k. salningen förekomme därför i stor utsträckning.
Även om en person köpt brännvin för att för egen del medföra det hem, kunde
det sällskap, vari han råkat, omöjliggöra detta, och från den ena litern till den
andra vore steget ej långt.

Länsm. i Resele distr. (Västern.) anser stadgandet otydbart. Domstolarne
hade haft olika uppfattning om dess tolkning. En del hade ansett, att man genom
att anskaffa brännvin åt tre å fyra personer gjort sig skyldig till förseelse
mot stadgandet, under det att andra varit av den åsikten, att ett flertal personer
skulle tillhandagås, för att sådan förseelse skulle kunna ifrågasättas. Under sådana
förhållanden stode en åklagare ganska tveksam, huruvida han skulle anställa
åtal eller ej. Ett förtydligande vore därför önskvärt.

Länsm. i Ramsele distr. (Västern.) Det hade varit tveksamt, huru bestämmelserna
i detta stadgande skolat uppfattas.

Länsm. i Junsele distr. (Västern.) anför, att olika meningar gjort sig gällande
ifråga om vad som avsåges med »allmänheten» och »anskaffa», vilka begrepp
därför borde närmare bestämmas.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.) föreslår på grund av de olika tolkningar,
som givits uttrycket »tillhandagår allmänheten», att detta uttryck utbyttes mot »tillhandagår
annan» eller endast »tillhandagår med anskaffande».

Länsm. i Umeå s. distr. Tvivel rådde, huruvida en person, som skickades
av en eller flere personer att från lagligt försäljningsställe hemförskaffa en eller

5 §: 1.

BF flere liter brännvin gjorde sig förfallen till bötesansvar, då han bevisligen icke er5
§■'' L hölle någon vinst på sitt berörda ombudsskap. Efter anställda åtal härför hade
utslagen utfallit olika.

Länsm. i Umeå n. distr. Uttrycket »tillhandagå allmänheten» borde på
något sätt närmare preciseras och förtydligas till förkommande av olika tolkning.
Till denna uppfattning hade länsmannen kommit vid ett par tillfällen, då en person
för förseelser mot ifrågavarande lagrum varit ställd under åtal.

Ifrågavarande person brukade tvänne gånger i varje vecka gå till staden för
att hämta en av ortens tidningar, som utkommo på sådan tid, att tidningsexemplaren
ej kunde sändas med den för dagen till orten H. avgående posten. Vid dessa
resor emottog ifrågavarande person varje gång beställningar stundom av 4 å 5
personer och vid en del tillfällen av 7 å 8 personer, vilka lämnade honom kontanta
penningar och kärl för att åt dem inköpa brännvin, som han vid hemkomsten
distribuerade och erhöll, såsom omvittnades, »en slant», 25 öre eller mer för sitt
besvär. Första gången personen ifråga härför åtalades, erkände han förseelsen
och dömdes till böter, men vid nytt åtal för enahanda förseelser frikändes han,
oaktat trenne vittnen intygade, dels att de själva flera gånger på angivet sätt beställt
brännvin, och dels att de kände en del andra personer, som på liknande
sätt vid personens ifråga stadsbesök beställt och även mottagit brännvin.
Enligt länsmannens förmenande borde personen ifråga, som tycktes hava till yrke
att, på samma gång han hämtade tidningarna, hemtaga brännvin till arbetsbefolkningen
vid sågverken, anses hava tillhandagått allmänheten med anskaffande av
brännvin.

Länsm. i Lövångers distr. (Västerb.) anmärker, att bland domarne olika
meningar gjort sig gällande angående tolkningen av uttrycket »allmänheten», i
det att en del ansett anskaffningen måst hava skett åt ett flertal personer, för att
anskaffaren skulle kunna fällas till ansvar, då däremot andra bötfällt eu person,
som anskaffat brännvin åt ett fåtal, ja till och med åt eu enda.

Länsm. i Burträsks distr. (Västerb.) anser uttrycket »allmänheten» böra
utbytas mot »annan». Erfarenheten hade nämligen visat, att om det icke kunde
bevisas, att en person anskaffat brännvin åt minst tre eller flere personer, så
bleve den tilltalade frikänd, ehuru var och en, som anskaffade brännvin åt annan
borde vara underkastad bötespåföljd. Ävenså borde stipuleras, att brännvin icke
finge från försäljningsställe utlämnas utan att skriftlig, med rekvirentens namnunderskrift
försedd rekvisition avlämnades för att förvaras och vid påfordran tillhandahållas
vederbörande åklagare.

Länsm. i Mald distr. (Västerb.) anser stadgandet böra förtydligas, enär det
icke vore ovanligt, att domstolarna hade skilda meningar om det brottsliga i
ett visst förfaringssätt och förty dömt tämligen olika, vilket måste skapa en ej
ringa osäkerhet hos åklagarna, ifråga om tolkningen av stadgandet funnes eu del
prejudikat (N. J. A. 1909 sid. 575 och 1912 sid. 235), uti vilka framhölles, att
endast ett yrkesmässigt bedrivet tillhandagående vore åtalbart, men något tydligt
stadgande saknades, vilket måste betraktas som en brist i förordningen. Vore
däremot stadgandet avsett att förhindra allt slags tillhandagående (»salning»,
som så många gånger åtalats och bestraffats, torde väl ej vara hänförligt till yrkesmässigt
bedrivet tillhandagående i vilket fall som hälst) borde §:n hava eu
mera vittomfattande formulering.

Magistraten i Luleå hänvisar till det av stadsfiskalen i nämnda stad avgivna
yttrandet.

Stadsfiskalen i Luleå, som anser sig böra framhålla en av honom gjord

erfarenhet, om huru ifrågavarande stadgande tolkats, relaterar de närmare omständigheterna
vid ett av honom anställt åtal. Tvänne personer, s. k. vanedrinkare,
jämte en arbetare hade tillskjutit penningar till två liter brännvin, som den tilltalade
därefter inköpt å utskänkningsbolagets försäljningsställe. Utredningen hade
emellertid visat, att den tilltalade varit anställd såsom hushållerska hos nämnde
arbetare. Någon bevisning hade icke kunnat förebringas därom, att hon vid flere
tillfällen anskaffat brännvin på enahanda sätt. Hon hade frikänts, enär det icke
ansetts, att hon genom sitt förfaringssätt tillhandagått allmänheten med brännvins
anskaffande, utan endast handlat på husbondes uppdrag. Genom detta och dylika
förfaringssätt förtoges givetvis verkan av tillämpad praxis, att vederbörande
utskänkningsidkare ej avyttrade brända och andra destillerade drycker till sådana
personer, som visat sig vara alkoholister, s. k. vanedrinkare.

Länsm. i Karesuando distr. (Norrb.) På grund av svårigheten att bevisa,
att t. ex. en arbetare, som medfört brännvin till ett arbetslag, av detta tagit betalt
för brännvinet, föreslår länsmannen, att såsom allmänhet borde anses även ett
s. k. arbetslag, till vilket någon medfört brännvin med eller utan penningars hopsamlande.

5 §: /

5 §: 2.

Magistraten i Linköping anser detta mom. böra utgå, enär dess efterlevnad 5 §■'' 2
omöjligt kunde kontrolleras samt stadgandet i följd härav icke heller efterlevdes.

Det hade dessutom det felet, att det ledde till ett gynnande av utländska handelsresande
och deras principaler.

K. B. i Gottlands län föreslår intagande i BF av en bestämmelse om
förbud mot att såsom ombud för utländsk firma i riket upptaga beställning a
brännvin.

K. B. i Malmöhus län anser i likhet med stadsstyrelsen i Eslöv tredje
stycket böra förtydligas med förbud mot att personligen utdela priskurant^- och
orderblanketter. Sådan utdelning ägde nämligen rum i stor omfattning.

Kronof. i Frosta och Färs h:ds fögderi (Malmöh.) föreslår bestämmelse av
innehåll, att mot efterkrav för köpeskillingen eller genom ombud till köpare icke
skulle få utlämnas brännvin i mindre belopp än 600 liter, och anser, att sådan
bestämmelse skulle verka i nykterhetens intresse.

Kronof. i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers h:ds fögderi (Malmöh.) anser
det vara välbetänkt, att förbud meddelades mot att personligen utdela priskurant^-och orderblanketter, till förekommande av att stadgandet i tredje stycket kringginges.

Länsm. i Laholms fögderis n. distr. (Hall.) Stadgandet kringginges pa
det sätt, att en person, som vore ombud för en spritfirma, meddelade köparne
spritfirmans adress jämte prisuppgift samt upplysning angående tillvägagångssättet
i övrigt, varefter köparne rekvirerade direkt från firman och samtidigt insände
förskottslikvid. Firman expedierade härefter brännvin i poster om 5, 10, 15
o. s. v. intill 250 liter. Detta förfaringssätt borde genom ändrade bestämmelser
förhindras.

Kronof. i Varbergs fögderi anför, att kringresande ombud för spritfirmor
i stor utsträckning tillhandagingo med att på medförda kortbrev ifylla rekvisition
å spritvaror och därefter utan kostnad för rekvirenten själva ombesörja orderns
postbehandling.

Länsm. i Karlstads h:d. Förbudet mot att genom ombud upptaga beställ -

5 §: 2.

ningar, kringginges på det sätt, att reseombud för spritfirmor under uppgift att
försälja vin därvid jämväl avlämnade priskuranter å brännvin jämte till spritfirma
ställda beställningsblanketter, vilka av beställaren undertecknades och inneslötos i
kuvert. Tydligare bestämmelser om ansvar å ombud, som utbjöde eller upptoge
order å brännvin, borde inflyta i BF.

Kronof. i Fryksdals fögderi (Värml.) anser stadgandet böra ändras därhän,
att utländska firmor blevo underkastade samma inskränkningar som svenska.

Länsm. i Askers h:d (Örebro). Stadgandet kringginges på det sätt, att
innehavare av spritfirma i större landsortsstäder, så t. ex. i Örebro, hade en s. k.
platsagent, som till personer överlämnade firmans priskurant, i vilken funnos inhäftade
rekvisitionsblanketter. Sedan kunden ifyllt en dylik blankett och skickat
den till agenten, ombesörjde denne varans översändande direkt till kunden. Denne
hade i allmänhet att betala varan efter tre månader antingen till firman eller agenten,
som hade fullmakt att uppbära likvid. Agenten hade vanligen också prover
å firmans varor, för den händelse kunden ville i förväg hos agenten avsmaka
dem. Stadgandet borde förtydligas eller erhålla ett tillägg, varigenom denna agenturverksamhet
stävjades.

Länsm. i Arbrå och Undersviks distr. (Gävleb.) Förbudet mot spritförsäljning
vid personligt besök eller genom ombud hade visat sig mindre effektivt
genom den lätthet, varmed förbudet kunde kringgås, nämligen genom att spritfirmornas
ombud, som upptogo order på vin, medförde priskuranter, innehållande
uppgifter även angående annan spirituösa, som kunden därefter själv beställde
direkt från firman.

Kronof. i n. Ångermanlands övre fögderi. Om man på ett verksamt sätt
ville förhindra upptagande av order genom reseombud, syntes man böra föreskriva,
att vid minuthandel med brännvin varan icke finge expedieras annorledes
än mot kontant betalning.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.) Förbudet att utbjuda brännvin eller att
upptaga order därå kringginges i betydande utsträckning av försäljningsrättsinnehavarnes
ombud vid utbjudandet av vin, och det hade visat sig ytterst svårt att
komma denna trafik till livs. Det tillginge så, att ombudet medförde från firman
tryckta rekvisitionsblanketter, som ombudet avlämnade för att av kunden undertecknas.
Rekvisitionen befordrades därefter av ombudet till firman eller insändes
av kunden. Eller också skickade firman till besökande kunder prisoffert jämte ett
häfte med rekvisitionsblanketter, som sålunda redan funnes tillgängliga hos kunden
vid ombudets besök.

Kronof. i Piteå fögderi föreslår med anledning därav, att stadgandet kringgåtts,
den ändringen däri, att orden: »eller genom ombud» uteslutas.

Länsm. i Piteå n. distr. Ifråga om tillämpningen av detta lagrum hade
ett kringgående gjort sig gällande så till vida, att spritfirmor genom ombud uppenbart
utbjödo brännvin till försäljning hos personer, vilka icke innehade rättighet
till brännvinsförsäljning. Ombuden uppgåvo härvid icke något särskilt kvantum
för den utbjudna varan, utan förklarade vid eventuellt åtal, att de icke avsett
att utbjuda mindre belopp än 250 liter. Förklarade sig kunden villig köpa spritvaror
och det befunnes, att dessas kvantitet understege stadgade 250 liter, överlämnade
ombudet ett kortbrev till kunden för att denne med ledning av priskurant,
som jämväl överlämnades, skulle kunna rekvirera varan. Att det härvid
läge mycket nära till hands, att ombudet, sedan rekvisitionen vore gjord och kortbrevet
förseglat, emottoge detta för att postbefordra detsamma, vore helt naturligt,
då ombudet vore så mån som möjligt om, att beställningen verkligen komme in

till firman. — Ett annat kringgående, som jämväl vid tillämpningen av detta lag- BF
rum visat sig, vore, att utländska firmor fritt kunde här i riket genom ombud 5 §■ 2-

upptaga order å brännvin å mindre belopp än 250 liter även av personer, som
icke här ägde rätt till dylik försäljning.

Kronof. i Luleå fögderi yttrar sig på ungefär enahanda sätt. Det funnes
exempel på, att vederbörande ombud för att lugna rekvirenterna uppvisat Kungl.

Maj:ts utslag, varigenom bolag, som åtalats för dylik förseelse, frikänts.

Länsm. i Över-Luleå distr.'' anför, att detta stadgande ofta icke alls efterlevdes
eller ock kringginges på sätt, länsmannen i Piteå n. distr. angivit.

6 §: 2.

K. B. i Gottlands län. Enär föreskriften, att detaljhandel med brännvin ej 6 §: 2.
må vara förenad med annan handel, icke torde innefatta hinder för en person
att i samma hus idka såväl utminutering av brännvin som annan handelsrörelse,
blott de olika handelslokalerna icke stodo i förening med varandra, vore — därest
överlåtelse från bolag av rätt till utminutering av brännvin fortfarande skulle tilllåtas
-— ett förtydligande av stadgandet till förekommande av anmärkta förhållandet
behövligt.

K. B. i Göteborgs och Bohus län anser, att tillstånd till försäljning av
brännvin ej borde kunna meddelas inom läger, kasärnområde eller annat uteslutande
för krigsmaktens behov upplåtet område. (Jmfr. MF 2 §: 2).

6 §: 3.

Kronof. i Torneä fögderi påpekar, att person, som för egen räkning id- 6 §: 3.
kade handel med brännvin, vin eller Öl, icke vore förhindrad att vara ledamot
uti styrelsen för ett brännvinsbolag. Det vore sålunda tillåtet för honom att för
egen räkning driva en med bolaget konkurrerande affär. Om ett flertal styrelseledamöter
ägde dylika rättigheter, kunde man tänka sig att dessa, under förebärande
av nykterhetsvänliga intressen, beslöto stängning av brännvinsbolagets lokaler
för att kunna försälja så mycket mera brännvin, vin eller Öl för egen räkning.

Till förekommande av detta borde tilläggsbestämmelser införas i BF. 6

6 §: 4.

Länsm. i Ströms distr. (fämil.) anför, att apotekares rätt till försäljning av 6 §: 4.
sprithaltiga läkemedel, s. k. sjukvin m. m. missbrukades å de flesta platser. Det
vore synnerligen nödvändigt, att detta stävjades genom en lagändring. Apotekame
överträdde nämligen sin rätt under förvissning om, att ett eventuellt åtal, på grund
av svårigheten att styrka säljarens vetskap om, att läkemedlet köpts i berusningsändamål,
i de flesta fall skulle ogillas.

Länsm. i Nordmalings distr. (Västerb.) Apotekares rätt att »för medicinskt
bruk» utan läkarerecept idka handel med sådana läkemedel, som innehålla brännvin,
såsom Hoffmans droppar och andra blandningar av eter och sprit, borde begränsas
därtill, att det största kvantum, som en apotekare ägde rätt att utan läkarerecept
till en och samma person per dag utlämna, skulle utgöras av en maximaldos.

7 §•

BF Länsm. i Tryde distr. (Krist.) Detta stadgande hade av somliga tolkats

7 §• så, att allt utbyte av brännvin man och man emellan vore förbjudet, under det

att andra höllo före, att om t. ex. en person lånade ett visst slags sprit av eu
annan och senare återbetalade med samma slag och mängd, olaglighet ej vore
begången, men däremot om återbetalningen skedde med annat slags sprit.

Kronof. i Orusts och Tjärns fögderi. Tvekan hade ej sällan uppstått, huruvida
i ett visst fall byteshandel förelåge eller icke. Det vore därför önskvärt, att
det närmare angåves vad som avsåges med byteshandel.

Länsm. i Lindes och Ramsbergs bergslag (Örebro.) Stadgandet hindrade,
enligt ett domstolsutslag, icke, att en person lånade en annan t. ex. en liter brännvin
och denne sedan betalade med eu liter av samma vara. Om förbud funnes
häremot, skulle man många gånger kunna komma den olaga brännvinsförsäljningen
och den s. k. langningen till livs. Det hade nämligen vid polisförhör förekommit,
att en person, om vilken man med bestämdhet visste, att han ej själv
förskaffat sig brännvin, sagt, att någon varit skyldig honom en liter brännvin, som
denne återgäldat med samma mängd och samma vara.

3 §■

(Jnifr MF 5 §.)

8 §. K. B. i Södermanlands län anser dessa lagrum böra förtydligas, så att det

klart framginge, huruvida handräckning enligt lagen den 26 april 1907 om handräckning
för fordrans utfående finge lämnas eller ej för utbekommande av sådan
fordran, som i stadgandena omnämndes.

Magistraten i Linköping föreslår borttagande av BF 8 §, enär de fördelar
stadgandet kunde medföra i nykterhetshänseende icke torde uppväga den demoralisation
i handel och vandel, som stadgandet måste hava till följd.

Stadsfiskalen i Eksjö anser bestämmelsen i BF 8 § vila på alltför svag
rättslig grund och närmast verka som premie på ohederlighet. Bestämmelsen
torde ej heller hava medfört så stor nytta till förekommande av onödiga spritinköp,
att dess fortsatta bibehållande kunde anses motiverat. Det med stadgandet
avsedda syftet torde utan tvivel lika gott kunna uppnås med en bestämmelse i
analogi med MF 5 §.

Magistraten i Växjö anser det belopp, för vilket betalning ej må utsökas,
böra höjas till 100 kronor.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsingborg
föreslår bestämmelse om, att spritvaror ej skulle få på kredit utlämnas till annan
än den, som innehade rättighet till detaljhandel med brännvin.

Kronof. i Göteborgs fögderi. BF 8 § hindrade icke säljaren att utsöka
betalning för de kärl, vari brännvinet förvarats, varigenom en väsentlig utgift kunde
drabba köparen, som ofta i verkligheten icke vore i sådan ekonomisk ställning,
att han borde på kredit inköpa spritvaror. Stadgandet borde därför även omfatta
kärlen.

Kronof. i Marks fögderi (Älvsb.) Följden av stadgandet i BF 8 § hade
blivit, att rekvisitioner mången gång gjorts större, än de annars skulle blivit. Det
vore även att befara, att bestämmelsen kunde verka demoraliserande på allmänheten.

Länsm. i Vedens h:d (Älvsb.) anser stadgandet i BF 8 § verka demoraliserande
i viss mån, ty erfarenheten hade visat, att många just med kännedom om

denna paragrafs innebörd rekvirerade mindre partier, vars pris ej uppginge till BF
50 kronor för att därigenom undandraga sig betalningsskyldighet. Det syntes 8 §■

även obilligt, att idkare av sådan rörelse, därest handeln i övrigt skett fullt lagenligt,
icke skulle vara berättigad utsöka betalning likaväl för parti, vars pris understege
50 kronor.

10 §.

Lärtstn. i Kinda h:ds s. distr. (Österg.). 1 saknad av uttrycklig bestäm- 10 §.

ruelse, huru förhållas borde med eu utskänkningsrättighet, som då 1873 års förordning
trädde i kraft, innehades av ett sterbhus med flera delägare, vore det
tveksamt, huruvida detta stadgande finge anses innefatta, att utskänkningsrätt skulle
tillkomma sterbhuset, så länge någon av dess medlemmar levde och besörjde
gästgiverihållningen. Domstol hade emellertid givit stadgandet eu sådan tillämpning
i avseende å sterbhus.

K. B. i Jönköpings län. De med gästgiverier å landet förenade brännvinsutskänkningsrättigheter,
som ännu funnos kvar, åstadkommo ofta förargelse och
borde kunna av statsverket mot ersättning inlösas, även om gästgiveriägaren ej
därom gjorde ansökning enligt K. F. den 12 juli 1907. Om skälig ersättning
därvid lämnades under den tid, varunder rättigheten skulle äga bestånd, och i förhållande
till gästgivarnes under de senaste åren uppskattade inkomst av utskänkningsrörelsen,
skulle detta ej vara ett så starkt ingrepp i gästgivarnes rätt, som då
(genom BF 4 §) rätten till utminutering av brännvin fråntogs dem utan ersättning.

11 och 13 §§.

K. B. i Uppsala län anser det nuvarande kommunala vetot icke vara fullt 11 och 13 §§.
motiverat, när fråga vore om välordnad värdshusrörelse för turisttrafik av allmän
betydelse. En tilläventyrs behövlig garanti mot missbruk från länsstyrelses sida
kunde snarare sökas i föreskrift om underställning av tillståndsresolution.

K. B. i Södermanlands län anser meningen med stadgandet i 11 § vara
den, att stadsfullmäktige skulle hava befogenhet att antingen helt och hållet vägra
upplåtande av rätt till detaljhandel med brännvin eller ock medgiva sådan rätt och
därvid bestämma maximiantalet försäljningsställen, men däremot icke att göra sitt
medgivande av rätt till detaljhandel beroende av några villkor i övrigt, t. ex. om
varjehanda inskränkningar rörande försäljningstiden, kvantitet, försäljningsrätt m. m.

Därest sådana villkor skulle vara fästade vid stadsfullmäktiges, måhända med mycket
knapp majoritet fattade beslut, syntes dessa villkor icke böra vara för K. B. bindande.

I annat fall bleve K. B. tvungen antingen att mot egen övertygelse vägra medgivande
av rätt till detaljhandel med brännvin eller ock att medgiva sådan rätt
med av stadsfullmäktiges majoritet uppställda villkor, som enligt K. B:s ej blott av
stadsfullmäktiges minoritet, utan kanske även av magistraten delade uppfattning,
vore med hänsyn till ortens förhållanden mycket olämpliga. (Jmfr. MF7§:3; de
kommunala myndigheterna torde ej heller här hava att vid sina yttranden göra
tillstyrkande beroende av några villkor).

Kronof. i Västbo h:ds fögderi (Jönk.). För att eu kommun, som ville vara
fri från allt det elände, som medföljde handel med alkoholhaltiga drycker, icke
skulle kunna påtvingas dylik handel, vare sig inom kommunen eller angränsande
kommuner, borde i alla de fall, då beslut skulle fattas om tillstånd till försäljning,
yttrande infordras icke blott från den kommun, där försäljningen vore avsedd
att äga rum, utan även från angränsande kommuner.

BF K. B. i Malmöhus län. Det syntes böra inrymmas åt kommunalstyrelse

// och 13 §§. r^tt att avgiva förslag och åt K. B. att jämväl utan dylikt förslag meddela bestämmelser
icke endast angående den trakt, där försäljningsställe skulle finnas och
angående utskänkningstiden, utan jämväl beträffande de villkor i övrigt, som i
ordningens och sedlighetens intresse borde fästas vid detaljhandel med brännvin.

Stadsstyrelsen i Eslöv anser stadsfullmäktige böra erhålla rätt att utöver själva
beslutet uppställa och meddela föreskrifter angående utövningen av utminuteringen
och utskänkningen.

14 §: 3.

14 §: 3. K. B. i Södermanlands län anser detta stadgande böra förtydligas genom

angivande, huruvida köpings beslutanderätt i förevarande fall finge utövas av kommunalfullmäktige.

15 §.

15 §. Magistraten i Linköping. B. F. borde, jämväl i det skick densamma kommit

genom K. F. den 18 juli 1913, kompletteras genom föreskrifter om noggrannare
kontroll rörande systembolagens sätt att efterleva 15 § 1 mom. Den nuvarande
kontrollen hade exempelvis ej kunnat hindra, att bolag ansett sig böra betala
kostnaden för musikkapell, som av vederbörande innehavare av utskänkningslokaler
förhyrts för att bidraga till trevnaden i dessa. Det hade t. o. m. hänt, att å utskänkningsställe,
som sorterat direkt under systembolag, med dettas goda minne
upprepade gånger fått uppträda sångare och sångerskor med understundom, lindrigt
sagt, tvetydiga program. Föreskriften i 3 mom. illuderades alltför ofta, genom
att bolagen ingingo avtal med aktiebolag, däri systembolagets styrelseledamöter
voro huvudsakliga delägare, eller på liknande sätt.

Magistraten i Växjö. Praktiska olägenheter kunde uppstå därav, att spritförsäljningsbolag
fingo hyra endast sådana lokaler, som närmast voro avsedda för dess
utskänkningsrörelse, under det att i samma fastighet befintliga hotellrum förhyrdes
av annat bolag eller enskild person. En eftergift i syfte att giva spritbolag rätt
att förhyra jämväl lägenheter avsedda för hotellrörelse ansåge magistraten vara av
omständigheterna påkallad.

K. B. i Gottlands län anser, att de uteslutande för detaljhandel med brännvin
bildade bolagens verksamhet borde så regleras, att konkurrens icke uppstode
till men för deras i 15 § 1 mom. angivna ändamål.

K. B. i Blekinge län. Bestämt stadgande borde införas därom, att restriktionerna
i 15 § 2 mom. skulle gälla även för dem, som från bolag fått försäljningsrätt
på sig överlåten.

Stadsstyrelsen i Eslöv samt krono/, i Rönnebergs, Onsjö och Har jagers
h:ds fögderi anser K. B. böra äga rätt att även på framställning av enskilda och
jämväl utan framställning meddela i 9 mom. angivna föreskrifter. Det skulle
dessutom åligga varje spritbolags styrelse att vid inköp av egentligt brännvin infordra
anbud och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter ifråga om anbuds infordrande,
som kontrollstyrelsen eller annan myndighet utfärdade.

Krono/, i Göteborgs fögderi. Inköp av brännvin och »bättre» spirituösa
borde ske av den samlade styrelsen och ej av föreståndare eller verkställande
direktör ensam.

Krono/, i Norrvikens fögderi (Göteb.) anser, att bolagen borde handhava
även utskänkningen av brännvin.

Magistraten i Gävle. De inom städerna bildade bolagen borde sortera under
en för hela landet bildad centralstyrelse, vilken skulle förrätta inköpen av
brännvin, varpå detta efter behov skulle utlämnas till bolagen.

Magistraten i Skellefteå anser, att även partihandel med brännvin med undantag
av den, som ägde rum från produktionsställena, borde i likhet med detaljhandeln
vara förbehållen endast för ändamålet särskilt bildat bolag, enär partihandeln
vid många tillfällen visat sig leda till missbruk i ett flertal former och
det dessutom torde vara det lämpligaste, att all handel med brännvin, med ovan
nämnda undantag, omhänderhades av de under kontroll stående spritbolagen.

16 §.

(Jmfr MF 9 §.)

K. B. i Östergötlands län anser stadgandena om s. k. tillfälliga rättigheter
böra givas en tydligare avfattning till förekommande av olika uppfattning om deras
tolkning.

Kronof. i Västbo h:ds fögderi (Jönk.) anser, att stadgandena borde utgå,
enär de torde varit de bestämmelser, som föranlett mest kringgående av lagens
mening och åstadkommit mest förargelse.

Stadsstyrelsen i Eslöv samt kronof. i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
h:ds fögderi påpeka, att bestämmelse saknas om, att innehavare av tillfälliga rättigheter
skola köpa sitt behov av brännvin från platsens spritbolag.

Stadsstyrelsen i Tidaholm anser s. k. tillfälliga rättigheter icke böra kunna
beviljas emot en majoritet inom stadsfullmäktige eller stadsstyrelse.

Polisuppsyningsmannen i Töreboda. 1 BF 16 § hade de kommunala myndigheterna
i vissa fall betagits rätten att yttra sig angående ansökning om brännvinsutskänkning,
vilket vore att anse såsom en uppenbar brist, enär de kommunala
myndigheterna ovillkorligen i alla fall, där brännvinsutskänkning ifrågasattes, borde
få tillfälle att avgiva yttrande.

16 §: 1.

Stadsfiskalen i Linköping. Utskänkningsrättighet till klubb eller annan förening
borde ej medgivas, enär det vore med stora svårigheter förenat att utöva
kontroll över hur den utövades.

Länsm. i Västbo h:ds 4:c distr. (Jönk.) anser bestämmelserna i 16 §: 1 såsom
omotiverade böra utgå. De i detta mom. omnämnda sammanslutningar kunde
bliva fullt tillgodosedda genom att av K. B. för visst tillfälle erhålla tillstånd till
utskänkning.

Stadsfiskalen i Ronneby. S. k. klubbrättigheter borde icke vidare meddelas,
utan i stället K. B. tillerkännas befogenhet att på ansökan, efter vederbörande
kommunalstyrelses hörande, vid särskilda tillfällen, exempelvis en dag i
veckan, under en tid av högst ett år bevilja innehavare av utskänkningsställe utsträckning
av försäljningstiden ifråga om utskänkning till medlemmar av klubb
och inbjudna gäster.

K. B. i Malmöhus län kunde icke dela den uppfattningen, att utskänkningsrätt
icke borde meddelas klubb eller förening, därför att utskänkningen vore okontrolle -

15 §.

16 §.

16 §: I.

BF råd. Därest sådan rätt medgåves klubb eller förening efter vederbörlig urskiljning
16 §: 1. och provning av klubbens eller föreningens sammansättning och förutsättning att
bland sina medlemmar kunna upprätthålla ordning, vore förtärandet av spritdrycker
inom sådan sammanslutning ur sediighetssynpunkt att föredraga framför vistelse å
värdshus. Det inflytande och den uppsikt, som medlemmarne under nämnda förutsättning''
utövade på varandra, torde fullt uppväga polismyndighetens kontroll.
K. B. hade icke heller erfarit, att de s. k. klubbrättigheterna vållat missförhållanden.

Poliskammaren i Hälsingborg anser däremot dessa rättigheter böra försvinna
av det skäl, att någon offentlig kontroll över dem icke kunde utövas. Om
polismyndigheten fordrade tillträde till klubblokalerna, skulle detta i lindrigaste
fall anses påträngande och sannolikt även tydas som ''polisövergrepp. Därtill
komme, att klubbarna ofta bestodo av yngre personer, som småningom vandes vid
spritkonsumtion. Ej heller vore det osannolikt, att kreditsystem förekomme mera
å klubbarna än å restauranterna.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsingborg
anser, att 16 §: 1 borde utgå eller klubbrättigheter åtminstone meddelas med största
varsamhet och begränsning.

Magisiraten i Alingsås. Tvekan hade uppstått om vad som menades med
kommunalstyrelse i detta mom. och andra ställen i BF. Därest kommunalstyrelse
vore liktydig med stadsfullmäktige, vilket finge antagas vara fallet att döma av ordalydelsen
i 29 § 4 mom., där det skildes mellan kommunalstyrelse och magistrat,
borde magistraten, då fråga förekomme om beviljande av rätt till utskänkning
enligt 16 §: 1 eller i allmänhet av rätt till detaljhandel med brännvin och utsträckning
eller inskränkning däri, lämnas tillfälle att över gjorda ansökningar avgiva
yttrande.

Sladsfiskalen i Karlstad. Bestämmelsen i 16 §: 1, som visserligen föranletts
av önskvärdheten att hämma s. k. salning, torde dock vara icke blott överflödig
utan till och med för nykterheten och sedligheten skadlig, ity att det tvivelsutan
innebure en lockelse för dem, som ville förskaffa sig billigd brännvin,
att bilda föreningar med ett fingerat syfte och sedermera söka utskänkningsrättighet.
En särställning för vissa personer syntes icke vara förenlig med en god
lagstiftning i ämnet.

Länsm. i Nya Kopparbergs bergslag {Örebro). Klubb eller annan föreningborde
av K. B. kunna tilldelas rätt att åt sina medlemmar utskänka brännvin utan
hörande av kommunalstyrelse, där frågan oftast gåve anledning till partistrider.

Kronof. i Piteå fögderi föreslår borttagande av detta stadgande, enär det
på mänga håll väckt ond blod och framkallat onödig konkurrens samt emedan
ifrågavarande rätt snarare befordrat förtärandet av spirituösa drycker och icke vore
överensstämmande med ändamålet och andan i BF:s föreskrifter. 16

16 §: 2.

(Jmfr MF 9 §: 1.)

16 §: 2. Länsm. i Vedens h:d (Älvsb.) Uttrycket »vid måltid åt spisande gäster»

hade tolkats på det sätt, att gästerna skulle få spritvaror utan begränsning, såvitt
de förut intagit måltid å platsen. En sådan tolkning vore ohållbar och skulle göra
det omöjligt för polismyndigheten att öva kontroll över vilka, som vore spisande
gäster.

16 §: 3.
(Jmfr MF 9 §: 2.)

Länsm. i Kinds h:ds n. distr. (Österg.) föreslår, att iskänkning å passa- BF
gerarfartyg under viss tid å sön- och helgdagar t. ex. 10—1 ej skulle få äga 16 §: 3-rum. BF stadgade visserligen, att utskänkningsslälle skulle hållas stängt under
gudstjänst, men detta torde icke tillämpas å passagerarfartyg, enär restauratörerna
säkerligen ofta icke hade kännedom om, varken i vilken församling de befunno
sig eller under vilken tid gudstjänst hölles i de olika församlingar fartyget, passerade.
Bestämmelsen att utskänkning av brännvin å landet ej finge äga rum senare
än kl. 8 e. m., syntes åter, vad beträffade passagerarfartyg, onödigt sträng och
mycket svår att tillämpa.

Kronof. i Tveta, Vista och Mo h:ds fögderi (/önk.). I sådana fall, dä
passagerarfartyg trafikerade mera än ett läns område, syntes det behövligt, att
icke blott K. B. i det län, varest fartygets rederi hade sitt säte, medgåve rätt till
utskänkning å fartyget, utan även K. B. i det eller de övriga län, som av trafiken
berördes, deltoge i avgörandet av dylik fråga.

Länsm. i Västbo h:ds 4:de distr. (Jönk.) Utskänkning å passagerarfartyg ledde
ofta till störande uppträden vid hamnar och bryggor. Det hände ofta, att personer
medföljde från en tilläggsplats till en annan närbelägen sådan endast för
att berusa sig å fartyget. I många fall mötte svårigheter vid föreskrivande av inskränkningar
i försäljningsrätten, synnerligast då fartygen besökte större antal
hamnar inom andra län, än det, där rederiet hade sitt säte. Det vore därför
önskvärt, att även K. B. i dessa andra län finge föreskriva vissa inskränkningar
eller åtminstone yttra sig över ansökningen. När fartyget låg vid land, borde
utskänkning få ske endast till besättningen. Det hände nämligen, att huvudsakligen
vid^ hamnplatsen boende begagnade sig av tillfället att under fartygets
uppehåll erhålla spritdrycker, synnerligast å platser, där utskänkning ej funnes eller
å tider, då den icke vore tillåten.

K. B. i Gottlands län. Den utskänkning, som enligt 16 §: 3 får äga
rum å passagerarfartyg, då det ligger i hamn eller vid land, borde till förekommande
av missbruk inskränkas till besättningen och passagerarna.

Länsm. i Gottlands läns n. fögderis n. distr. önskar förtydligande av uttrycket
»dem, som i fartygets restaurations!okal intaga måltid», enär det icke vore
klart, om därmed menades sådana, som brukade intaga måltid där, d. v. s. befäl
och passagerare, eller envar, som där intoge måltid.

K. B. i Göteborgs och Bohus län. Då klagomål anförts däröver, att personer,
som blivit i tillfälle att å passagerarfartyg berusa sig, efter landstigningen ställt
till varjehanda oordningar, ärnade K. B. för undanrödjande av denna olägenhet
i blivande tillståndsresolutioner angående utskänkning av brännvin å sådana fartyg
meddela följande föreskrift: »Artikeln brännvin får endast serveras i ångarens

matsal till dem, som rekvirera och betala lagad mat till den mängd, att den kan
såsom verklig måltid betraktas, därvid av nämnda artikel till varje gäst får serveras
högst 10 centiliter. Annan spirituösa med undantag av punsch får endast
försäljas till ett pris ej understigande 25 öre per glas av 2 centiliters rymd. Av Öl
får endast 1/s liter serveras till den person, som icke samtidigt i ångarens matsal
intager verklig måltid. Den medgivna utskänkningen får, under det ångaren ligger i
hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till de resande, som i ångarens
matsal intaga måltid av ovan angivna beskaffenhet. Därjämte må utskänkningen

16 §: 3.

16 §: 4

16 §:

17 §:

fortfarande icke äga rum vid tillfälle, då stamtrupper eller beväringsmanskap varda
å ångaren transporterade.»

Kronof. i Orusts och Tjörns fögderi. Då det ofta inträffat, att personer
medföljt ångare mellan närbelägna stationer för att berusa sig, vore det lämpligt
att stadga viss minimiresa eller minimiavgift för resa för tillåtelse att å passagerarfartyg
erhålla spritdrycker.

Länsm. i Tunums och Kville h:d (Göteb.) anser likaledes något böra göras
för att hindra, att personer medföljde ångbåtar kortare sträckor endast för att
berusa sig. Dä sådana personer, särskilt lösare element bland fiskare och stenhuggarebefolkningen,
medföljde, rekvirerade de mer sprit, än de kunde förtära
ombord, samt medtogo råsten i land, där de ställde till varjehanda ofog under
hemvägen.

Magistraten i Säter. Ordet »intaga» vantolkades städse såsom även innefattande
»intagit». Ett skarpt förtydligande vore därför önskvärt.

Kronof. i Umeå fögderi. Rättighet till utskänkning å passagerarfartyg borde
ytterligare inskränkas och effektiva bestämmelser införas till förekommande av
missbruk av dylik utskänkningsrätt.

Länsm. i Nordmalings distr. Rättighet att förestå sådan utskänkning borde
ej meddelas annan än den, som åtnjuter medborgerligt förtroende och dessutom
genom tillförlitligt intyg från den ort, där han de två sista åren vistats, kunde
styrka, att han gjort sig känd för ordentlighet och redlighet och för övrigt ansåges
lämplig att på ett för allmän ordning tillfredsställande sätt förestå rörelsen ifråga;
och borde sådan rörelse ej heller kunna meddelas utan att kommunalstämma,
kommunal- eller stadsfullmäktige å den ort, där rederiet hade sitt säte, fått över
ansökningen och sökandens lämplighet avgiva sitt yttrande.

Kronof. i Skellefteå fögderi anser utskänkning å passagerarfartyg böra ske
allenast till besättningen och i övrigt endast i fartygets restaurations!okal till dem,
som där intaga måltider.

16 §: 4.

K. B. i Uppsala län anser det hinder, som enligt antagen tolkningförefinnes
för meddelande av klubbrättigheter inom ett för krigsmakten avsett
område, vara av beskaffenhet att för det allmänna medföra större olägenheter än
fördelar.

16 §: 5.

K. B. i Gottlands län. Då K. B. vore länets högsta polismyndighet, vore
det lämpligt, att åt K. B. gåves befogenhet ej blott ifråga om utskänkningsrätt
enligt denna §, utan även beträffande alla övriga sådana, till vilka K. B. lämnade
tillstånd, att föreskriva de inskränkningar, som på grund av föreliggande förhållanden
voro i ordningens intresse erforderliga. 17

17 §: 2.

Magistraten i Södertälje ifrågasätter lämpligheten av bestämmelsen om, att
spritbolag kunde erhålla tillstånd att å annan överlåta rättighet till utminutering

eller utskärning av brännvin. I nykterhetens intresse vore det förmånligast, om BF
bolaget, som hade att i sedlighetens intresse ordna och handhava detaljhandel 17 §: “•

med brännvin och icke finge avse att bereda sig egen vinning, självt genom
avlönad personal utövade all utminutering och utskänkning. Om en sådan förändring,
vars införande torde kräva en viss övergångstid och förutsätta även andra
ändringar i BF, icke skulle anses lämplig, torde i allt fall stadgandet ifråga
kunna förses med sådana tillägg, att enskild innehavares naturliga intresse att
med hänsyn till egen fördel uppdriva konsumtionen så mycket som möjligt begränsades.

Länsm. i Hammarkinds h:ds v. distr. (Österg.) anser den bolag medgivna
rätten att å annan överlåta rättighet till utminutering eller utskänkning av brännvin
böra utgå. En sådan arrendator idkade säkerligen icke försäljning i tanke på
minskad spritkonsumtion eller i sedlighetens intresse, utan uteslutande för att på
rörelsen bereda sig den största möjliga förtjänst. Genom en omfattande annonsering
utvidgade dessa försäljare avsevärt sin omsättning, särskilt å landsbygden, dit spritvaror
försändes i stora mängder, oftast orsakande oordningar och brott.

Magistraten i Skanör med Falsterbo. Skyldigheten för den, som fått utskänkningsrättighet
på sig överlåten, att hos spritbolaget inköpa det »brännvin i
övrigt», som bolaget tillhandahåller i sin rörelse, kringginges på det sätt, att
bolaget icke i sin rörelse tillhandahölle det »brännvin i övrigt », som övertagaren av
rättigheten använde, utan tilldelades denne mot en viss summa i ett för allt rättighet
att var han ville köpa det »brännvin i övrigt», han behövde. Dylik friköpsrätt
borde förbjudas, enär därigenom det allmänna fråndroges vinst, vilket skedde
desto lättare, om vederbörande spritbolag av en eller annan omständighet vore
böjt att visa sig efterlåtet mot övertagare av rättighet.

Magistraten i Nora. På grund av bestämmelsen om, att bolag ej finge
överlåta all utminutering eller all utskänkning, hade bolaget i Nora måst bibehålla
ett utskänkningsställe, ehuru såväl stadens myndigheter och invånare som bolagets
styrelse önskat indraga detsamma.

Magistraten i Gävle. Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke för erhållande
av ett enhetligt försäljningssätt och för åstadkommande av bättre kontroll
borde bestämmas, att all uminutering av brännvin skulle ombesörjas av de särskilt
därför bildade bolagen, och att dessa icke skulle hava rätt att på annan överlåta
utminuteringsrättighet, utan att rätten till överlåtelse inskränktes att avse utskänkningsrättighet
i samband med värdshus- och hotellrörelse. 17

17 §: 4 och 5.

(Jnifr MF 18 §.)

K. B. i Östergötlands län och magistraten i Söderköping instämma med 17 §: 4 och 5.
poliskammaren i Norrköping, som anför: I de fall, då innehavare av rätt till

utskänkning av brännvin, vin eller Öl råkade i konkurs eller överläte sin rörelse
till administration, hade den verklige innehavaren frånträtt utövningen av sin rättighet
till andra, som möjligen icke voro i besittning av de kvalifikationer, som
uppställts för erhållande av sådan rättighet. Under sådana förhållanden syntes
rörelsen omedelbart böra upphöra, åtminstone till dess innehavaren eventuellt ånyo
kommit i oinskränkt åtnjutande av sin rätt att själv handhava sin egendom och
utöva sina rättigheter. Men å andra sidan skulle därigenom i många fall, särskilt
då större schweitzeri- och värdshusrörelser berördes av dylik stängningsåtgärd,

100

17 §: 4 och 5.

18 §.

avsevärda förluster kunna tillskyndas såväl rättighetens innehavare som hanå fordringsägare.
På grund av vad sålunda anförts, ansåge poliskanimaren lämpligt,
att bestämda föreskrifter funnos i berörda hänseende.

K. B. i Jönköpings län. Vid realisation av kvarlåtenskap inträffade ofta,
att stärbhusdelägarne önskade försälja ett befintligt och måhända värdefullt parti
vin. Sådan försäljning kunde enligt nu gällande lag ej ske, utan att stärbhuset
förvärvade sig en rättighet att sälja vin till avhämtning, varför kommunalmyndighets
hörande erfordrades. En lättare form för erhållande av sådant tillstånd syntes
böra anvisas.

K. B. i Kristianstads län. Om den, som förvärvat tillstånd till utskänkning
enligt MF 7 § 1 mom. bleve urståndsatt att utöva rörelsen på grund av sjukdom,
avflyttning från orten eller annan orsak, vore han icke berättigad att överlåta den
på annan. En sådan rätt till överlåtelse borde dock medgivas, enär även den
kommun, varinom rörelsen utövades, kunde hava intresse av att den fortsattes,
ty de kommunala myndigheterna hade säkerligen icke tillstyrkt bifall till utskänkningens
inrättande, såvida icke ett verkligt behov därav ansetts förefinnas i
kommunen. Inträffade förfall för innehavaren att utöva rörelsen, kunde över ett
år förflyta, innan med iakttagande av stadgade former ny rörelse hunne anordnas.

K. B. i Malmöhus län. Tveksamhet hade uppstått, huru vid realisation
av tillgång i spritdrycker i konkursbo eller dödsbo skulle förfaras och om vederbörande
utredningsmän utsatte sig för ansvar genom att låta försälja varorna.
Förhållandet vore i viss mån enahanda ifråga om försäljning av utmätt gods av
nämnda slag. Det syntes lämpligt att reglera dessa förhållanden genom lagbestämmelser.

Länsm. i Onsjö h:ds s. distr. (Malmöh.) anför likaledes, att spörsmål uppkommit
om, huru realisation av ett konkursbos spritdrycker skulle verkställas. En
handlandes personliga försäljningsrätt finge väl anses hava upphört med konkursens
början. Ansökningar om rätt för konkursförvaltningen att fortsätta försäljningen av
dryckerna hade länsstyrelsen plägat avvisa. Bestämmelsen i konkurslagen, att konkursbos
lösegendom i allmänhet skulle säljas å offentlig auktion, syntes icke kunna
tillämpas utan risk för konkursboets sysslomän att bliva underkastade ansvar.
Erfarenheten hade visat, att det ibland varit omöjligt att realisera Öl och spritdrycker
i ett konkursbo. Tydligtvis förelåge i detta avseende ett stort behov av
bestämmelser, om och huru en sådan försäljning skulle äga rum.

Länsm. i Barm h:d (Skarab.) anser en bestämmelse om, huru tillstånd skall
vinnas till försäljning å auktion av brännvin, vin och Öl för döds- eller konkursbo,
då försäljningsrätt ej förut funnits, hava fog för sig.

K. B. i Västerbottens län. Det hände icke sällan, att försäljning eller
realisation av brännvin för konkursmassas, stärbhus’ eller från orten avflyttande
enskild persons räkning ifrågakomme även på ort, där laga försäljningsställe för
spirituösa saknades, och det kunde icke vara med nykterhetens intresse överensstämmande,
att en sådan tillfällig försäljning finge försiggå. 18 * * *

18 §.

(Jmfr MF 7 §: 1.)

K. B. i Uppsala län instämmer med polismästaren i Uppsala, som anför,

att tillämpningen av bestämmelsen om, att försäljningsåret skall sammanfalla med

101

kalenderåret och icke med hyresåret (från den 1 oktober), föranlett, att lägenheter BF
fått stå obegagnade under tre månader. 18 §■

21 §.

K. B. i Kristianstads län. Om ett spritbolag upphörde, måste det vid- 21 §.
kännas kostnader såväl för sin förvaltning under avvecklingstiden, som för sin
upplösning, och billigheten fordrade, att dessa kostnader gäldades av den vinst,
som uppkommit av bolagets rörelse, så att bolagets aktiekapital och den därå
utfallande lagstadgade räntan, blevo oberörda därav. Enär BF icke innehölle
någon bestämmelse till ledning för bedömande av denna sak, erfordrades föreskrift
härom till undvikande av tveksamhet.

26 §.

(Jmfr MF 19 §.)

K. B. i Malmöhus län. Det hade icke sällan förnummits, att föreskrifterna 26 §.
i dessa stadgande^ 2 mom. icke på ett tillfredsställande sätt uppfylldes. Tillsynen
över deras efterlevnad försvårades därigenom, att uraktlåtenheten därutinnan
icke vore belagd med ansvar eller annan påföljd. Kravet på försäljningslokalernas
lämpliga anordnande syntes böra höjas.

Magistraten i Landskrona anser skärpta bestämmelser böra införas, i vad
anginge kravet på välordnade, centralt belägna samt hygieniskt tillfredsställande
lokaler.

Kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.) finner ansvarspåföljd böra
stadgas för underlåtenhet att hålla utskänkningslokal i ordentligt skick. Det förekomme
nämligen ofta, att de rum, som nyttjades för utskänkningen, efter besiktningen
icke fortforo att uppfylla föreskrifterna om ventilation och snygghet.

Länsm. i Onsjö h:ds n. distr. (Malmöh.). 1 förordningarne borde intagas
föreskrift om vad som vore att hänföra till utskänkningsställe, antingen därmed
skulle anses hela byggnaden eller endast de rum, som insynats för utskänkningen.

Magistraten i Falkenberg. Bestämmelser saknades om utskänkning av brännvin
utomhus, såsom i trädgårdar m. m.

Kronof. i Södertörns fögderi. Utskänkning å veranda eller i trädgårdar vid
hotell med utskänkningsrätt har ansetts kunna äga rum utan särskilt tillstånd.

Det hade förekommit, att en med tyg inklädd veranda till och med vintertid
använts till 3:dje klass utskänkningslokal. 27

27 §.

. (Jmfr MF 20 §.)

Polismästaren i Stockholm anser i likhet med poliskommissarierna därstä- 27 §.
des, att besiktningsbevis borde företes för polismyndigheten, innan försäljningen
finge taga sin början.

K. B. i Södermanlands län påpekar den olikhet mellan stadgandena i
BF 27 § å ena, samt MF 20 § å andra sidan, som bestode däri att förra lag -

102

BF rummet icke, såsom det senare, innehölle bestämmelse om kostnaderna för
27 §• besiktning.

Magistraten i Linköping anser i likhet med stadsfiskalen dästädes, att
besiktning av ölutskänkningslokal borde föregå tillståndsbeslutet, så att vid ansökningen
om tillstånd skulle fogas intyg, att sökanden förfogade över lämplig utskänkningslokal.

Kronof. i Kinda och Ydre h:ds fögderi (Österg.) föreslår föreskrift om,
att besiktningen skall upprepas vartannat eller åtminstone vart tredje år, på
det att kontroll därigenom måtte kunna utövas, om lägenheten alltjämt hölles i
ordentligt skick.

K. B. i Jönköpings län har yttrat sig i överensstämmelse med magistraten
i Linköping.

Stadsfiskalen i Jönköping anmärker likaledes, att besiktning av ölutskänkningslokal
borde föregå K. B:s tillståndsbeslut i ärendet, enär det eljest vore besiktningsmännen,
som, därest besiktningen ej skulle vara allenast en proformasak,
ytterst bestämde rörande utskänkningsställena ifråga. Fall kunde tänkas, då
besiktningsmännen nödgades underkänna en lokals lämplighet för den ifrågasatta
utskänkningsrörelsen, varvid sökanden finge söka rättighetens förflyttning til!
ny lokal.

Stadsfiskalen i Eksjö påpekar, att bestämmelse saknas om, huru förfaras skall,
därest lokal efter besiktningen, men innan den tid, tillståndet omfattar, av någon
anledning blivit sådan, att den ej längre uppfyllde föreskrifterna härom.

Länsm. i Tveta h:ds slottsdistr. förordar likaledes bestämmelse om, att
utskänkningslokal skall besiktigas, innan tillstånd till utskänkning medgives. Därigenom
skulle vinnas den fördelen, att K. B. vid prövning av ansökningen kunde
taga i övervägande jämväl, om lokalen vore lämplig för avsett ändamål. Vidare
undginge sökanden risken, att ett meddelat tillstånd bleve värdelöst, genom att
lokalen icke godkändes.

Stadsfiskalen i Karlshamn. Ett fåtal lokaler, där vin och Öl utskänktes på
grund av burskap, hade aldrig blivit besiktigade, enär bestämmelserna tolkats så,
att besiktning endast skulle äga rum före det utskänkningsrörelse börjades. Häri
läge en oegentlighet, så länge burskapsrättigheter funnos, ty då sådana rättigheter
ej förnyades för tre år eller kortare tid, komme någon besiktning och godkännande
av lokalen ej ifråga.

K. B. i Malmöhus län anser det billigt, att gottgörelse utginge till besiktningsman
av brännvinsförsäljningsställen, i likhet med vad som äger rum enligt
MF 20 §.

Likaså kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.).

Länsm. i Onsjö h:ds n. distr. (Malmöh.) finner bestämmelse böra meddelas
i vad män besiktningen skulle äga likgiltighet i det fall, att besiktningsmännen ej
vore ense.

Magistraten i Falkenberg anser det Vara lämpligt föreskriva, att besiktning
skall gälla den tid rättigheten avser.

Magistraten i Örebro. Besiktningsmännen hade endast att yttra Sig om,
huruvida förordningens föreskrifter blivit uppfyllda eller ej. Det torde dock vara
lämpligt att, om förhållandena i det stora hela voro tillfredsställande, lägga i besiktningsmännens
hand att föreskriva ändring eller bättring i mindre detaljer och alltså
lämna godkännande under villkor, att dessa föreskrifter inom viss tid fullgjordes.
Så praktiserades nu på olika håll och denna praxis syntes väl avsedd att hindra

103

onödigt uppskov med godkännande, ett uppskov, vilket skulle avsevärt gripa in
i innehavarens ekonomi, då av helt naturliga skäl lokalerna vanligen ej voro färdiga
till besiktning, förrän i omedelbart sammanhang med utskänkningens början.
1 fråga om besiktningsmännens utlåtande förelåge den bristen, att forum eller tid
för klagomål över detsamma ej funnos stadgade. Magistraten hade emellertid
ansett sig befogad att avgöra dylika klagomål.

28 §: 1.

Kronof. i Svartsjö fögderi anser, att förbud mot handel med brännvin, då
auktion pågår i närheten, endast behövde gälla, då sådant av auktionsförrättare
eller polismyndighet påkallades.

K. B. i Södermanlands län. Enligt ordalydelsen skulle detta mom. gälla
även för köpingar, där dock dess tillämpning skulle leda till orimligheter. Det i
momentet stadgade förbudet torde ej rimligen avse sådana tillfälliga rättigheter till
detaljhandel, som enligt 16 § upplåtits av K. B.

Länsm. i Kinda h.ds s. distr. (Österg.). Med »auktion» torde icke avses
t. ex. av enskilda samfund anordnade s. k. missionsauktioner med flera, vilka icke
föranledde större folksamlingar, som motiverade ett förbud mot detaljhandel med
brännvin. 1 övrigt hade bestämmelserna i detta mom. föga praktisk betydelse,
enär förbudet ej skulle avse annan tid än den, då förrättningen påginge. Föreskrift
borde hellre förefinnas därom, att brännvinshandel icke finge äga rum
den dag, till vilken förrättningen utsatts, eller mellan viss tid före och efter densamma.
Bestämmelserna i detta mom. kunde utan men inskränkas till att gälla
endast landsbygden.

K. B. i Blekinge län anser i likhet med stadsfiskalen i Ronneby det i detta
mom. angivna avståndet böra utsträckas till 0,6 mil för att vinna tillräcklig effektivitet
åt bestämmelsen däri.

Länsm. i Ronneby distr. finner avståndet 0.2 mil med hänsyn till nuvarande
fortskaffningsmedel väl kort, men i allmänhet funnes ej brännvinsförsäljning på
landet. Förbudet borde utsträckas att gälla stad, då auktion m. m. hölles å angränsande
landsbygd.

Poliskommissarien i Ängelholm anser stadgandet böra gälla även städerna,
åtminstone de mindre.

K. B. i Malmöhus län. Förbudet borde ej gälla mönstring med värnpliktiga,
enär den numera vanligen skedde genom skriftlig med posten insänd anmälan.
Det kunde även ifrågasättas, om det borde avse auktioner och uppbördsstämmor.
Dessa förrättningar föranledde i vanliga fall ej någon större folksamling. Vid
behov i något särskilt fall skulle den lokala polismyndigheten kunna meddela förbud,
för vilket ändamål polismyndigheten på landet borde givas samma befogenhet,
som enligt 2 mom. tillkomme polismyndighet i stad.

Kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.) anser förbudet icke böra
avse auktion, uppbördsstämmma eller mönstring med värnpliktige, enär rättighetsinnehavarne
därigenom lede alltför stort avbräck. Auktioner, i de flesta fall av
ringa betydenhet, förekommo, åtminstone i mera tätt befolkade landsdelar, ofta
nog, i synnerhet,vårtiden. Uppbördsstämmor för upptagande av allehanda utskylder
höllos i större socknar och andra samhällen ett flertal gånger om året. Mönstring
av värnpliktige ägde numera rum å rullföringsområdesexpeditionerna och gåve
ej upphov till större folksamlingar. Därest likväl anledning funnes att antaga, att

27 §.

28 §: 1.

104

28 §: 1.

28 §: 2.

28 §: 3.

någon dylik förrättning skulle få så stor omfattning, att oordningar kunde befaras
uppstå, skulle vederbörande myndigheter kunna äga rätt att anbefalla stängningav
utskänkningslokalerna. Men enär i dylika fall hänvändelse till K. B. mången
gång skulle medföra menlig tidsutdräkt, borde även kronobetjänt å landet vara
tillerkänd liknande befogenhet, som nu tillkomme K. B. och polismyndighet i stad.

Kronof. i Frosta och Färs h:ds fögderi (Malmöh.) ifrågasätter, huruvida
icke ifrågavarande förbud även borde gälla tingstillfälle.

K. B. i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med kronof. i Orusts och
Tjörns fögderi dylikt stadgande böra intagas i MF.

Kronof. i Göteborgs fögderi finner avståndet 0,2 mil väl kort.

Länsm. i Askims distr. (Göteb.). Förbudet borde kunna inskränkas till
de fall, då polismyndigheten funne sådant behövligt. De i stadgandet omnämnda
förrättningarna voro ofta så obetydligt besökta, att stängningsåtgärden vore
alldeles onödig och verkade enbart obegriplig för gäster, som besökte utskänkningen.

Länsm. i Vedbo h:ds n. distr. (Älvsb.). Förbudet i stadgandet kunde illuderas
därigenom, att från försäljningsställe, beläget mer än 0,2 mil avlägset,
brännvin kunde erhållas pr järnväg och utbekommas vid järnvägsstation, belägen
å plats, varest för tillfället detaljhandel med brännvin av någon anledning vore
förbjuden.

K. B. i Värmlands län anser det i detta mom. stadgade förbudet icke böra
bibehållas beträffande köping.

Likaså kronof. i Södersysslets fögderi, som anser köping med sitt ordnade
polisväsende mycket väl kunna jämställas med stad.

Kronof. i s. Ångermanlands övre fögderi. Stadgandet vore så avfattat, att
köping syntes falla under detsamma. Köping borde dock i detta avseende likställas
med stad, enär det vore orimligt, att detaljhandel med brännvin i köpingskulle
inställas för t. ex. en obetydlig auktions skull.

Kronof. i Piteå fögderi, som anser 0,2 mil från ställe, där auktion, marknad
m. m. ägde rum, vara för ringa avstånd, föreslår en ändring till 1 mil.

28 §: 2.

K. B. i Blekinge län anser detta stadgande böra sättas i överenstämmelse
med MF 31 §, så att K. B. kunde meddela förbud mot eller inskränkning i
försäljningen beträffande såväl stad som land. 28

28 §: 3.

K. B. i Göteborgs och Bohus län anser den K. B. meddelade rätten att
för visst tillfälle medgiva utskänkning vid i detta mom. angivna föreställningar
med hänsyn till vid stadgandets tillkomst gjorda uttalanden endast i rena undantagsfall
böra komma till användning. En annan uppfattning härutinnan vore dock
rådande hos andra länsstyrelser. Stadgandet, som huvudsakligen varit riktat mot
den s. k. varietén, hade genom sin form kommit att omfatta fyllt aktningsvärda
sångprestationer. Det hade vid utförande av sång kringgåtts på så sätt, att den
uppträdande dolts för publiken. Enligt nuvarande bestämmelser funnes icke något
hinder att under pågående föreställning utskänka vin och Öl.

105

„ Poliskammaren i Göteborg. Svårigheten att erhålla tillstånd till utförande SF
av sång i lokal, där utskänkning ägde rum, även då verkligt goda prestationer 28 §: 3-kunnat förväntas av de uppträdande, hade medfört, att särskilt de förr vanliga
konserterna vid friluftsrestauranterna, där en stor del av publiken icke intoge förtäring,
men likväl mot en låg avgift erhölle inträde till de restauranterna omgivande
parkerna, numera upphört.

29 §: 1—3.

Stadsfiskalen i Ronneby. Utminutering av brännvin borde upphöra kl. 12 29 §■'' 1~3-på dagen å dag näst före sön- och helgdag. Utskänkning av brännvin skulle
få äga rum alla söckendagar från kl. 9 f. m., med undantag av s. k. krogrörelse,
som borde upphöra kl. 7 e. m. utom å dag näst före sön- och helgdag, då den
borde upphöra kl. 12 på dagen. Utskänkning av spritdrycker, med undantag av
brännvin i egentlig mening, skulle i kaférummen få äga rum å sön- och helgdagar
från kl. 6 e. m. till kl. 11 e. m., utom å påsk-, pingst-, midsommar-, jul -och nyårsdag, då ingen utskänkning borde ifrågakomma. Varken utminutering
eller utskänkning borde få äga rum å påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårs”
afton. Under sön- och helgdagar från kl. 9 f. m. till kl. 6 e. m. skulle utskänkning
av brännvin i allmänhet endast få äga rum vid måltider till spisande
gäster samt endast under det den egentliga måltiden intoges. Servering av mat
till resande skulle få äga rum under den tid å sön- och helgdag, då”utskänkning
av brännvin vore förbjuden.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.). Bestämmelsen i 3 mom. om »måltider
åt spisande gäster» kringginges på flera sätt. På en del ställen serverades
endast en skorpa eller en bit bröd med en köttbulle som måltid åt ett sällskap
på flera personer. För måltiden borde betalas ett pris av minst 75 öre, för att
brännvin skulle få serveras. Andra drycker än egentligt brännvin skulle därvid vara
alldeles förbjudna.

Länsm. i Båstads distr. (Krist.) För att hindra överträdelser av stadgandet föreslår
länsmannen bestämmelse om, att brännvin endast finge utskänkas till gäst, som
serverades och betalade mat för minst 75 öre, dock icke till obegränsad
kvantitet.

K. B. i Malmöhus län. Uttrycket »måltider åt spisande gäster» hade städse
vållat tvekan om innebörden därav, om lagad mat avsåges m. m.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsingborg
anser utminutering av brännvin böra få äga rum endast söckendagar från kl. 9 f. m.
till senast kl. 5 e. in. Utskänkning av brännvin skulle få begynna tidigast kl. 9
f. m. och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre än till kl. 10 e. m.
och å landet till kl. 8 e. m. samt vara tillåten endast i förening med serverinoav
mat.

Magistraten /’ Landskrona. Bestämmelsen i 3 mom. tarvade revision,
ehuru den måhända icke så mycket vållade olägenhet för den bofasta befolkningen
som för resande.

Kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.) anser, att lagstiftaren
med uttrycket »måltider åt spisande gäster» avsett måltid, där lagad mat tillhandahölles,
och icke förtärandet av endast en smörgås. Till förhindrande av kringgående
borde nödigt tillägg göras.

Länsm. i Onsjö h:ds n. distr. (Malmöh.). Ordet brännvin i 3 mom. borde utbytas

106

BF mot egentligt brännvin till förekommande av, att också andra slag av spritdrycker
29 §: 1—3. utskänktes och att därigenom måltiden utdroges onödigt i längd.

Kronof. i Göteborgs fögderi anser tiden för utminutering av brännvin å
dag före sön- och helgdag böra sättas till 9 f. m.—2 e. in.

29 §: 4 och 5.

(Jmfr MF 22 §: 1.)

29 §: 4 och5. K. B. i Stockholms län anser befogenhet böra finnas för K. B. att under
enahanda förhållanden, som i dessa stadganden avses, förordna om inskränkning
jämväl av annan natur i försäljningen.

Magistraten i Vaxholm framhåller samma sak. Det vore vanligt att vederbörande
kommunala myndigheter föreskrevo en del inskräkningar, men det torde
vara ovisst, huruvida någon ansvarspåföljd kunde drabba vederbörande genom
bestämmelsernas överträdande. Det syntes därför magistraten lämpligt, att dessa
bestämmelser blevo underställda K. B:s prövning och fastställelse, och borde K. B. vid
prövning härav tillse, att bestämmelserna blevo likformiga för angränsande kommuner.

Magistraten i Norrtälje yttrar sig på enahanda sätt.

K. B. i Södermanlands län påpekar, att BF — i olikhet med MF — icke
innehåller något stadgande om befogenhet för K. B. att — utom ifråga om försäljningstiden
eller där störande oordningar förekommit eller anledning finnes att
befara sådana — meddela bestämmelser om inskränkningar angående annan detaljhandel
med brännvin än den, som utövades vid de enligt 16 § av K. B. meddelade
tillfälliga rättigheterna. Det syntes K. B. som om dylika restriktioner,
vilka för varje ort och för de olika slagen av försäljningsställen måste förete avsevärda
olikheter och som tid efter annan, vanligen ganska ofta, behövde ändras,
lämpligast borde göras av brännvinsförsäljningsbolagens styrelse, desto hellre som
flertalet medlemmar i dessa styrelser numera skulle tillsättas ej av bolagens delägare
utan av K. B., landsting och kommunalstyrelser. I resolution den 22
december 1911 hade Kung!. Maj:t uttalat den uppfattningen, att K. B. i ett visst
fall icke haft rätt att påbjuda större inskränkning i de uti 29 §: 1 angivna
tider, än stadsfullmäktige ifrågasatt.

Poliskammaren i Eskilstuna. Det hade ifrågasatts att K. B. icke skulle äga
rätt att beträffande de i 11 § omförmälda utskänkningsrättigheter föreskriva några
restriktioner utom i fråga om försäljningstiden. K. B. skulle sålunda sakna befogenhet
att på framställning av kommunalstyrelse exempelvis förordna, att utskänkning
av brännvin icke finge under viss tid å söckendagar ske annat än vid måltider
åt spisande gäster eller i större mängd än ett visst antal supar åt varje gäst.
Då emellertid dylika och liknande restriktioner utan tvivel vore ägnade att i avsevärd
grad främja nykterhet, borde det vara K. B. tillåtet att vid behov och i enahanda
ordning, som föreskrives i detta moment, förordna om inskränkning även
i andra avseenden än ifråga om försäljningsf/den och ett uttryckligt medgivande
härtill insättas i BF. (Jmfr BF 16 §: 5, MF 17 §: 1.)

Magistraten i Eskilstuna instämmer med poliskammaren därstädes.

K. B. i Östergötlands län anser i likhet med poliskammaren i Norrköping,
att då det med skäl kunde förutsättas, att polismyndighet på* grund av sin allmänna
verksamhet ägde större förutsättningar än magistraten att kunna bedöma, huruvida
inskränkning eller utsträckning av tiden för försäljning av brännvin i förekommande
fall vore önskvärd eller behövlig, det vore lämpligt, att bestämmelsen i

107

4 mom. ändrades därhän, att däri inrymdes rätt för polismyndigheten att få yttra BF
sig över väckt förslag om dylik inskränkning eller utsträckning. 29§: 4och5.

K. B. i Gottlands län. Om behov av försäljningstidens utsträckning endast
avsåge en dag, kunde det lämpligen lämnas åt K. B. att omedelbart på ansökning
av rättighetsinnehavare bevilja utsträckningen. Ett dylikt behov kunde ofta icke
i så god tid förutses, att ärendet kunde göras till föremål för behandling av
kommmunalstyrelsen.

Kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.). För erhållande av rätt
att vid visst tillfälle utsträcka försäljningstiden torde särskilt med avseende å utskänkning
lämpligen böra stadgas ett något enklare förfaringssätt. Det syntes
överflödigt att t. ex. för vinnande av utsträckt tid under några få timmar vid en
tillställning på landet skulle erfordras framställning från kommunalstämman. K. B.
borde efter kronobetjänts eller kommunalnämnds hörande kunna medgivas rätt att
vid särskilt tillfälle utsträcka tiden för utskänkning.

K. B. i Göteborgs och Bohus län. Då särskilt i större städer fråga om
utsträckning av tiden för utskänkning vid visst tillfälle ofta förekomme, syntes det
kunna ifrågasättas, huruvida icke i förevarande förordningar borde intagas medgivande
för länsstyrelse att tillsvidare överlåta denna rätt på ortsmyndigheterna.

Magistraten i Marstrand anser, att det skulle vara till fördel för staden såsom
mycket besökt badort, om K. B:s rätt att inskränka eller utsträcka försäljningstiden
kunde av K. B. för viss tid överlåtas till magistraten, dock med befogenhet
för K. B. att när som helst återkalla överlåtelsen.

K. B. i Älvsborgs län finner i likhet med magistraten i Alingsås bestämmelserna
i detta stadgande alltför omständiga för att verkligen kunna efterföljas.

Från städernas hotellinnehavare kommo ofta framställningar om att vid större fästligheter
få utskänkningstiden för enskilda sällskap utsträckt. Ofta fingo hoteilinnehavarne
blott någon dag i förväg reda på fästligheten ifråga, och det vore
alltså omöjligt att hinna både sammankalla stadsfullmäktige och avvakta K. B:s
beslut i ärendet förutom den onödiga vidlyftighet, som endast sammankallandet
till ett stadsfullmäktigesammanträde för en enda tämligen betydelselös fråga innebure.
Och sedan numera stadgande influtit därom, att stadsfullmäktigesammanträde
senast dagen förut skulle kungöras i stadens tidningar, vilka åtminstone i
mindre städer utkommo högst ett par gånger i veckan, bleve saken än mera
invecklad. Det torde heller hittill knappast hava förekommit, att ifrågavarande
moments bestämmelser någonstädes tillämpats efter ordalydelsen, utan hade man
av nödvändigheten tvingats att anlita genvägar. För undvikande härav borde
proceduren förenklas betydligt, och det syntes, som om ingenting skulle hindra
att i sådana fall åtminstone, då saken ej tålde uppskov, magistraten finge meddela
rätt till utskänkningstids utsträckning för visst fall och till enskilt sällskap, så mycket
hellre som magistratens yttrande ändå i varje fall skulle inhämtas.

Kronof. i Väster-Närkes fögderi anser liksom länsm. i Grimstens h:d (Örebro)
det vara önskvärt, att även polismyndighet medgåves rätt att göra framställning om
försäljningstidens inskränkning.

Magistraten i Söderhamn finner det oegentligt, att ansvarspåföljd icke funnes
stadgad för överträdelse av de ordningsregler, avseende inskränkning i försäljningstiden,
vilka meddelades av K. B. med stöd av detta stadgande.

K. B. i Västernorrlands län anser ett förtydligande av 5 mom. erfordras,
enär uttrycket »viss veckodag» icke med önskvärd precision angåve, huruvida ett
enligt stadgandet meddelat förbud mot brännvinshandel lagligen kunde avse dag
före helgdag, oavsett å vilken veckodag densamma infölle.

108

29 §; 6

Polismästaren i Stockholm anser, att utskänkningsställe borde vara stängt
under högmässogudst\änsi. Ett stort antal personer intogo sin middagsmåltid
under den tid, då aftonsångsgudstjänsten påginge. Det vore för många av dessa
en olägenhet att antingen under måltiden nödgas avstå från bruket av starka drycker
eller ock uppskjuta måltiden till en senare timme. Särskilt hade utländska turister
svårt att finna sig i detta tvång. — Vid åtskilliga tillfällen förekomme i huvudstadens
kyrkor morgongudstjänst, som torde vara att anse såsom allmän gudstjänst.
Utom det att mänga försäljare icke hade vetskap om tiden för dessa gudstjänster
och sålunda utan att vilja det gjorde sig skyldiga till förseelse genom att hålla
försäljningsställe öppet, vore försäljningsförbudet till olägenhet för många personer,
som voro hänvisade att intaga sin frukost på kaféer.

Stadsfiskalen i Södertälje anser likaledes, på grund därav att många personer
voro hänvisade att intaga sina måltider å utskänkningsställen, det vara önskvärt,
att endast utskänkning av spirituösa bleve förbjuden under gudstjänsttid, men
servering av mat åt spisande gäster tillåten under samma tid.

Kronof. i Södertörns fögderi. Bestämmelsen om, att utskänkningsställe skulle
vara stängt under gudstjänst vållade — utom olägenheten att även matserveringen
då måste inställas — svårighet i tillämpningen med hänsyn till de olika gudstjänsttiderna
å olika platser. I Nynäshamn exempelvis funnes ej någon kyrka, men
gudstjänst hölles stundom söndagsaftnarna i skollokalen.

K. B. i Södermanlands län anser uttrycket »gudstjänst» otydligt. Om med
»gudstjänst» i 29 §: 6 även avsåges t. ex. passionsgudstjänst å vardagar, skulle
detta innebära, att utminutering finge fortgå, men utskänkning skulle inställas under
gudstjänst å vardag. Praktiska olägenheter föranleddes av, att utskänkning vore
förbjuden under tiden för varje gudstjänst och ej blott under högmässogudstjänst,
vartill ordet »gudstjänst» i ovan angivna 3 lagrum borde ändras.

Länsm. i Albo h:ds mall. distr. (Kronob.). Stadgandet borde ändras, så att servering
av mat å utskänkningsställe bleve tillåten under tid för gudstjänst.

Kronof. i Sunnerbo h:ds fögderi (Kronob.). K. B. borde kunna medgiva tillstånd
till servering av mat och alkoholhaltiga drycker å brännvinsutskänkningslokaler
även under gudstjänst, varigenom ofta förekommande klagomål från resande
kunde undvikas.

Länsmännen i S. Möre h:ds v. distr. (Kalm.) och i Ronneby distr. äro av
samma mening.

Likaså magistraten i Kristianstad, som erinrar om, att gästgivare med rätt
till brännvinsutskänkning jämlikt MF 25 §: 2 äger att hålla servering för resande
jämväl under gudstjänsttid. En konsekvens härav vore, att servering av mat åt
resande finge ske under sådan tid jämväl å de restauranter i städerna, som voro
förenade med utskänkning av brännvin.

Magistraten i Kristianstad föreslår, att i MF 22 §: 2 och 25 §: 2 undantag
göres för dem, som intaga sina måltider å hotell, så att de blevo likställda
med dem, som intogo måltid å sådant ställe, som avses i 6 §: 3.

K. B. i Malmöhus län. Föreskriften vore svår att tillämpa. Det vore,
särskilt för resande, olägligt att icke kunna på ett utskänkningsställe bliva serverad
mat under gudstjänsttid. Utan fara för ordning och sedlighet torde serve -

29 §: 6.

(Jmfr MF 22 §: 2 och 25 §: 2.)

109

ring av mat och alkoholfria drycker kunna medgivas under sådan tid, åtminstone BF
på därom hos K. B. eller den lokala polismyndigheten gjord ansökan. §•'' B.

Poliskammaren i Malmö. Förbudet hade å åtskilliga utskänkningsställen,
där matservering förekomme, och särskilt där denna varit förbunden med hotellrörelse,
varit till mycken olägenhet för allmänheten. Det vore också nästan
omöjligt att övervaka efterlevnaden av detta förbud. Lämpligast vore, att i detta
hänseende icke meddelades allmänna föreskrifter i vidare mån, än att det finge
ankomma på vederbörande ortsmyndighet att stadga de inskränkningar, som betingades
av särskilda förhållanden.

Poliskammaren i Hälsingborg. Under sommaren 1912 hade polismyndigheten
i Hälsingborg funnit, att flera restaurantinnehavare under gudstjänsttid höl lo
sina restauranter öppna icke allenast för matservering utan även för servering av
spritdrycker. Eti erinran från polismyndigheten om stadgandet i BF 29 §: 6
hade illa upptagits såväl av restaurantinnehavarne som deras gäster. Så småningom
hade poliskammaren funnit skäligt att opåtalt låta sådana gäster, som
kommit in i restaurantlokalen före gudstjänsttid, kvarstanna där jämväl under
dylik tid; polisen hade endast övervakat, att spritdrycker och Öl icke serverats.

Det syntes onödigt strängt, att utskänkningslokalerna skulle hållas stängda under
gudstjänsttid även ifråga om servering av mat. Denna bestämmelse föranledde
till icke ringa olägenheter, särskilt beträffande Hälsingborg, vilken stad pa
grund av sitt nära läge till grannlandet vid alla tider av året besöktes av ett stort
antal främlingar. Olägenheterna av stadgandet ökades därigenom, att utomlandsfrämlingarnas
besök oftast avsåge endast några timmar, varför det vore så mycket
lättare att förstå dessas misslynthet över att icke kunna erhålla mat när som helst.
Poliskammaren tillstyrker sådana ändringar i gällande bestämmelser, att K. B.
kunde meddela tillstånd till servering av mat och alkoholfria drycker å brännvinsutskänkningslokal
under gudstjänsttid.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsingborg
anser utskänkning av alkoholhaltiga drycker ej böra få äga rum under
gudstjänst.

Magistraten i Lund. Bestämmelsen om att utskänkningsstäile skulle vara
stängt under gudstjänsttid, hade givit anledning till stora olägenheter för allmänheten,
synnerligast för resande. På sina ställen hade nämligen denna bestämmelse
medfört, att personer icke fått å restaurant inkomma och där förtära mat
under gudstjänsttid. Detta hade näppeligen varit meningen med bestämmelsen.

Men då i allmänhet förhållandet vore, att matservering och utskänkning ägde rum
i samma lokal, bleve följden den, att ej heller den person, som endast önskade
intaga måltid, där finge insläppas.

Magistraten / Ystad anser MF 25 §: 2 böra så ändras, att utskänkningsstäile
alltid skulle hållas stängt under tid, då utskänkning icke vore tillåten.

Kronofogden i Luggude h:ds fögderi (Malmöh.) finner bestämmelsen i
29 §: 6 alltför sträng samt till stor olägenhet särskilt för sådana orter, som besöktes
av resande, samt föreslår följande ändrade lydelse: »Under gudstjänst får
å utskänkningsstäile endast serveras mat och i förening därmed Öl och vin.»

Länsm. i Askims distr. (Göteb). Förbudet borde sättas till viss tid på dagen. Det
inträffade eljest, att krogen vore stängd på förmiddagen ena söndagen och på
eftermiddagen den andra, allt eftersom gudstjänsten hölles på för- eller eftermiddagen
i den avlägsna sockenkyrkan, vars förrättningar icke rönte någon som helst
inverkan av brännvins- eller ölförsäljningen.

30 §: 1.

30 §; 2

110

30 §: 1.

(Jmfr MF 23 §: 1.)

K. B. i Skaraborgs län. För de fall, då försäljning vore förbjuden och
som ej nämnts i MF 22 §, funnes icke i 23 § något förbud att utlämna vin och
Öl från försäljningsställe. Det hade dock inträffat, att vid det tillfälle, då all
annan försäljning av spirituösa samt vin och Öl varit förbjuden samt jämväl bryggeri
med hänsyn till inträffade och befarade oordningar meddelats förbud mot
ölförsäljning, till följd av trots eller för att tillmötesgå gamla kunder utlämning
av Öl från bryggeriet skett utan betalning. Då 23 § i sådant fall icke vore tilllämplig,
hade ett dylikt förfaringssätt, varigenom syftet med ordningsmaktens förbudsåtgärder
motverkats, icke kunnat stävjas. Denna olägenhet torde emellertid
kunna avhjälpas genom ett uteslutande av orden »enligt 22 §». För konsekvensens
skull borde enahanda förändring vidtagas beträffande BF.

K. B. i Västmanlands län. Tvekan förefunnes bland dem, som handhade
brännvinshandeln inom länet, huruvida förbudet i BF 30 §: 1 även avsåge expediering
av order, som skriftligen eller telefonledes inkommit under tillåten tid,
men tillföljd av rådande brådska ej hunnit att därunder effektueras. Det torde
exempelvis icke vara meningen, att från landsorten före stängningstid inkomna
order ej skulle få expedieras efter nämnda tid. Men å andra sidan kunde paragrafens
lydelse giva anledning till en motsatt tolkning. Ännu tveksammare förefölle
det, huruvida i rätt tid inkomna order från person inom det samhälle,
där försäljningsställe vore beläget, finge expedieras på så sätt, att varorna till
vederbörande utkördes efter stängningstid. Ett förtydligande tillägg till stadgandet
syntes därför vara av nöden. Det samma gällde MF 23 §: 1. 30

30 §: 2.

(Jmfr MF 23 §: 2).

Polismästaren i Stockholm. Det hade visat sig vara förenat med svårighet
att genast utrymma utskänkningslokal å tid på aftonen, då försäljningsrätten
upphörde. För att avhjälpa svårigheten hade Överståthållarämbetet för den sista
timmen, försäljningen finge pågå, inskränkt rättigheten därhän, att servering av
starka drycker då icke finge ske, men väl förut serverade drycker förtäras. Ehuru
denna bestämmelse kunde missbrukas på det sätt, att gäst serverades mer än han
sedermera förtärde och tillätes att utan betalning av varorna återlämna vad han
icke förtärt, syntes bestämmelsen nyttig och torde genom detaljerade föreskrifter
kunna så formuleras, att missbruk undvekes. Å tid, då brännvin icke finge ä
utskänkningsställe förtäras, borde det vara förbjudet för gäst att uppehålla sig i
lokalen och för försäljare att låta gäst uppehålla sig därstädes.

Poliskommissarierna i Stockholm påpeka, att förbud saknades för gäster
att uppehålla sig å utskänkningslokal under tid, då densamma skulle hållas stängd,
samt anse, att det vore lämpligt, om dylikt förbud funnes.

Stadsfiskalen i Södertälje, som påpekar samma sak, anför, att härav vållats
olägenhet, enär dylika lokaler i många fall vid utskänkningstidens slut voro väl
besatta av gäster och svårighet därför mötte för betjäningen att övervaka och förhindra,
att ett eller annat sällskap kunde bliva i tillfälle att efter utskänkningstidens
utgång inmundiga kvarvarande förtäring. Det vore därför mycket önskvärt,
att bestämmelser infördes därom att, sedan utskänkningen å bestämd tid
upphört, innevarande gäster skulle tillåtas kvarsitta å lokalen en halv eller möj -

111

ligen en timma därefter för förtäring av kvarvarande drycker samt för uppgörelse.
I samband härmed skulle emellertid stadgas, att efter utskänkningens slut
nya gäster icke fingo insläppas, ävensom att lokalen efter respittidens utgång
skulle utrymmas och gästers uppehåll därstädes efter samma tid vara förbjuden.
Härigenom skulle också bättre kontroll kunna hållas å utskänkningsställena.

Magistraten i Norrtälje anser det likaledes önskligt, att bestämmelse införes
därom, att gäster icke finge uppehålla sig å utskänkningslokal å sådan tid, då
utskänkning ej vore medgiven, för åstadkommande av en effektiv kontroll över
stadgandets efterlevnad.

K. B. i Södermanlands län. Med hänsyn till svårigheter vid utskänkningslokalers
utrymmande vid stängningstid, syntes det K. B. böra i BF bestämmas, att å utskänkningsställen,
åtminstone sådana, där rörelsen icke bedreves såsom krogrörelse,
gäst skulle äga kvarstanna viss tid, t. ex. y, eller l/4 timme efter stängningstiden
för att förtära därförut till honom utlämnade varor. Efter denna respittid skulle
lokalen genast utrymmas. Dylik respittid syntes icke behövlig eller ens lämplig
i fråga om ölutskänkningsställen.

Poliskammaren i Eskilstuna, med vilken magistraten därstädes instämmer,
anser, på grund av de olägenheter, som vållades av utskänkningsställes utrymmande
vid stängningstid, ett bestämt stadgande böra finnas därom, att antingen
utskänkning skulle upphöra viss tid — exempelvis timme — före stängningstiden
eller ock att gäst ägde kvardröja viss tid för att förtära till honom utlämnade
spritdrycker.

Länsm. i Väster Rekarne distr. (Sörml.) anser likaledes på grund av nämnda
olägenheter ett stadgande böra finnas om tillåtelse för gäst att kvarstanna 1 ,
eller 1/2 timme för att förtära erhållna spritvaror, varpå lokalen skulle utrymmas.

Magistraten i Linköping finner det omöjligt för värden å ett större utskänkningsställe
att efterleva stadgandet i BF 30 §: 2, till följd varav detta blivit
en död bokstav vad större städer beträffade.

Länsm. i Tveta h:ds slottsdistr. (Jönk.j anser straff böra stadgas för personer,
som å tid, då utskänkning ej vore tillåten, å utskänkningsställe mot förbud förtärde
spirituösa.

Stadsfiskalen i Sölvesborg. Såsom framgått av prejudikat hade muntlig
erinran av värdshusvärd till gästerna om förbudet att å ej tillåten tid i utskänkningslokalen
förtära spritdrycker, ej fredat honom från ansvar. Det vore också
svårt för honom att avlägsna gästerna eller på annat sätt hindra dem att förtära
av å tillåten tid rekvirerade spritdrycker. Lämpligt vore därför att stadga straff
för gäster, som ej avlägsnade sig eller upphörde med förtärandet av spritdrycker
å otillåten tid. Därjämte borde föreskrivas, att anslag om utskänkningstiden skulle
i varje utskänkningslokal finnas uppsatt.

Magistraten i Ängelholm framhåller behovet av ändring i det förhållandet,
att utskänkningslokalerna skola vara utrymda i samma ögonblick, som utskänkningen
upphör. Som bestämmelserna härutinnan voro svåra att tillämpa, hände
det ofta, att vederbörande gjorde sig skyldiga till lagöverträdelse.

Magistraten i Kungsbacka anser det vara en brist i förordningarna, att däri
icke stadgats förbud för gäster att uppehålla sig på utskänkningsställe, då utskänkning
icke vore tillåten. Åtminstone då utskänkning för dagen upphörde,
skulle utskänkn i ngsstäl let utrymmas. Stadgandet i BF 30 §: 2 hade säkerligen
ofta överträtts.

K. B. i Göteborgs och Bohus län anför, att förevarande stadganden ofta
överträddes. Detta kunde dock i de flesta fall undvikas, om under en eller annan

30 §: 2.

112

form medgivande kunde lämnas, varigenom gäst finge tillfälle att efter utskänkningens
upphörande under en kortare tid kvarsitta för förtärande av till honom
därförinnan utlämnade varor.

Poliskammaren i Göteborg anser, att ehuru K. B. genom särskilda föreskrifter
möjligen kunde bestämma, att utlämnande av dryckesvaror skulle upphöra
viss tid före lokalens utrymmande, en bestämmelse i denna riktning dock borde
införas i förordningarna.

Länsm. i Sävedals h-.d (Göteb). Det syntes lämpligt, att antingen en bestämmelse
funnes om, att lokal skulle stängas någon kort tid, innan den behövde
vara utrymd, eller ock att någon kort respittid vore angiven för lokalens
utrymmande.

Länsm. i Inlands Fräkne h:d (Göteb.). Om en person å en restaurant rekvirerade
en flaska Öl t. ex. eu minut före stängningstiden, finge han nästa minut
icke förtära den. Detta förhållande vållade både gäster och källarmästare obehag.
Det vore även svårt för denne att kontrollera, att inga olagligheter bedreves i
detta fall. Man kunde knappast begära, att han alltid skulle vara tillstädes vid
stängningstiden. I de flesta fall drabbade likväl straffet källarmästaren och icke
betjäningen. Därför borde en gäst, som före stängningstiden icke hunnit förtära
det han rekvirerat och betalt, äga rätt att kvarsitta i lokalen någon kort stund
efter stängningstiden.

Länsm. i Stängenäs h-.d (Göteb.). Föreskrifterna borde vara så formulerade,
att de utan svårighet kunde efterlevas. Som ifrågavarande stadganden voro
svåra att efterleva, borde i stället föreskrivas, att all förtäring skulle upphöra
exempelvis en timma eller kortare tid efter utskänkningstidens utgång.

Kronof. i Norrvikens fögderi (Göteb.). Det syntes böra stadgas, att gäst
skulle vara berättigad att kvarsitta viss tid efter utskänkningstidens slut, t. ex. 1 /
timma.

Länsm. i Vätte h:d (Göteb.) föreslår, att stadgandet ändras så, att det vore
förbjudet låta brännvin å utskänkningsställe förtäras längre än en viss tid från
det utskänkningen upphört. Som det nu vore, bidroge stadgandet ej att upprätthålla
respekt för gällande lag, ty stadgandet måste anses så gott som omöjligt
att efterleva för en värdshusvärd.

Länsm. i Bullarens h-.d (Göteb.) anser någon tid, t. ex. en halv timma, behövlig
för förtäring av de under tillåten tid serverade dryckerna. Efter denna
respittid skulle lokalen vara utrymd eller icke tillgänglig för gäster.

Magistraten i Falun. Det vore nära nog omöjligt att förhindra, att gäster
efter stängningstiden förtärde spritdrycker. Anledningen till att dessa lagöverträdelser
så ofta fingo äga rum, utan att åklagaremakten ingrepe, vore delvis
att söka i bestämmelsen om utskänkningsinnehavaren såsom ensam ansvarig för
dylik överträdelse. En annan orsak vore också den stränga påföljden andra
gången han dömdes för sådan förseelse, i det han ginge förlustig sin rätt till detaljhandel.
För att råda bot mot dessa överträdelser, erfordrades säkerligen stadgande
om bötesansvar även för dem, som under icke medgiven tid förtärde
brännvin. Ävenledes borde ansvar stadgas för gäster, som kvarstannade å utskänkningslokal
under tid, då utskänkning vore förbjuden.

Magistraten i Härnösand anser en väsentlig brist ligga däruti, att förbud
ej funnes stadgat för gäst att å utskänkningsställe kvarstanna, sedan den tilllåtna
tiden upphört. Det torde å många orter ej sällan inträffa, att personer,
som under en afton besökt en utskänkningslokal, därifrån utkommo först flera
timmar efter utskänkningstidens slut, vilket gåve skälig anledning antaga, att

113

olovlig iskänkning förekommit inom lokalen. Det vore också i allmänhet svårt
för en åklagare att åstadkomma tillräcklig bevisning, varför åtal ofta utebleve. I
varje fall kunde ett sådant kvarblivande, som vanligen skedde mot värdshusidkarens
uttalade vilja, icke anses vara med god ordning överensstämmande. För
stävjande av dylikt oskick syntes det magistraten nödigt, att bland de uti förordningarne
förekommande ordningsföreskrifterna inflöte förbud för gäst att kvarstanna
å utskänkningsställe utöver viss tid, till exempel en halv timme, efter den medgivna
tidens utgång samt att ansvar stadgades för förbudets överträdelse.

Stadsfiskalen i Piteå betraktar det som en synnerligen framträdande brist
i BF, att densamma icke föreskriver något straff för gäster, som tredskas att avlägsna
sig från utskänkningslokai efter det servering upphört, utan sitta kvar där
obegränsad tid och förtära spritdrycker. Visserligen stadgade 30 §: 2 förbud att
å tid, då utskänkning ej vore medgiven, låta brännvin å utskänkningsställe förtäras,
men detta stadgande hade icke åstadkommit den effekt, som lagstiftningen därmed
sannolikt avsett. Länsmannen anser därför förordningen böra kompletteras med
stadgande om att gäst, som uppehölle sig i utskänkningslokai å tid, då utskänkning
där ej vore tillåten, skulle dömas till straff.

31 §: 3.

(Jmfr MF 24 §: 1.)

Poliskommissarien i Stockholms
magasin till berusade personer, som förvägrats servering av sådana drycker å
kafélokal, skedde sannolikt i långt större omfattning, än av gjorda iakttagelser
kunnat utrönas. För polisen mötte det givetvis svårighet att utöva tillfyllestgörande
kontroll över sådana försäljningsställen, särskilt dem, som lågo utanför
bevakningslinjerna, därför att de voro så många till antalet, vilket oupphörligt
ökades allt efter uppförandet av nya hus.

Länsm. i Bälinge h-.d (Upps.) förordar strängare bestämmelser med avseende
å förbud mot utskänkning av Öl till minderårig eller till den, som är rusig.
Öl borde ej heller få utskänkas till den, som på minsta sätt vore berörd av starka
drycker.

K. B. i Södermanlands län anser uttrycket »minderårig» kunna giva anledning
till olika tolkningar och därför böra ändras till likhet med den motsvarande
bestämmelsen i MF 24 §: 1, »minderårig, som ej fyllt femton år».

Länsm. i Östkinds h:d (Österg.). En innehavare av rätt till brännvinsutskänkning
hade framställt önskvärdheten av att kunna, utan avseende å huruvida
individen vore nykter eller ej, med stöd av lag, neka s. k. vanedrinkare att bliva
serverade. Det syntes dock som en bestämmelse i denna riktning knappast skulle
komma att minska de obehag, personer av ifrågavarande slag orsakade så väl
rörelsens idkare som allmänheten. Det torde nämligen vara förenat med alltför
stora svårigheter för vederbörande att särskilja dessa från övriga gäster.

K. B. i Blekinge län. Då olika tolkningar förekommit rörande åldersgränsen
för minderårig, borde möjligen bestämt angivas den ålder, under vilken
en person i detta fall vore att anse såsom minderårig.

Stadsfiskalen i Karlshamn. En mera bestämd åldersgräns vore önskvärd.
Gränsen sattes nu än till 15, än till 18 och än till 21 år.

Stadsfiskalen i Sölvesborg anser åldersgränsen böra höjas från 15 till 18 år.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsing -

30 §: 2.

31 § : 3.

114

31 §: 3.

31 §: 4.

32 §.

33 §: 1.

34 §.

borg föreslår bestämmelse om, att brännvin icke skulle få å utskänkningsställe utlämnas
till den, som vore onykter eller till omyndig (under 21 år).

Kronof. i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs h:ds fögderi (Malmöh.)
anser dessa stadganden höra utvidgas att omfatta även drinkare.

K. B. i Värmlands län anser förbudet mot utskänkning till minderårig böra
förklaras gälla person under 18 års ålder.

Likaså magistraten i Kristinehamn och stadsfiskalen därstädes, vilken senare
framhåller olämpligheten av att femtonåriga ynglingar å utskänknings- och
avhämtningsställen tillhandahålles brännvin.

Länsm. i Edsbergs h:ds ö. distr. (Örebro) påpekar lättheten för minderårig
att åtkomma sprit genom att insända rekvisition, åtföljd av penningar, varefter
varan omgående skickades utan någon kontroll.

Magistraten i Falun. Ordet minderårig borde utbytas mot »den som ej
fyllt 18 år.»

Kronof. i Piteå fögderi föreslår, att ordet »rusig» utbytes mot »synes på
minsta sätt ankommen».

Kronof. i Luleå fögderi anför, att det ofta torde brytas mot bestämmelsen
därom, att Öl å försäljningsställe icke finge utlämnas till den som vore rusig,
varför bättre och mera verksam kontroll därå, att föreskriften i stadgandet efterlevdes,
vore av behovet påkallad.

31 §: 4.

(Jmfr MF 24 §: 2.)

Polismästaren i Stockholm anser dessa stadganden böra utgå.

Likaså magistraten i Växjö, enär de icke efterlevdes eller i sådant fall förorsakade
svårigheter och olägenheter.

32 §.

(Jmfr MF 25 §: 1).

Polismästaren i Stockholm. Föreskriften i stadgandena vore stundom omöjlig
att efterkomma. Då alla platser å försäljningsställe voro upptagna och flera
gäster icke kunde emottagas, utan att trängsel uppstode, måste tillträde för fler
gäster förvägras, vilket icke läte sig göra, utan att dörren stängdes. Dörren hölles
dock icke stängd för de innevarande att komma ut. En med hänsyn till detta
förhållande föranledd ändring torde kunna anses motiverad.

33 §: 1.

Magistraten i Linköping anser detta stadgande kunna saklöst vara borta,
enär det icke efterlevdes och det vore svårt att förstå nyttan av detsamma. 34

34 §.

(Jmfr MF 27 §.)

Kronof. i Sunnerbo h-.ds fögderi (Kronob.) föreslår sådant tillägg till 34 §,
att vid däri nämnda tillfällen och ställen brännvin ej skulle få förtäras.

Likaså länsm. i Sunnerbo h-.ds s. v. distr.

115

Länsm. i n. Tjusts n. distr. (Kalm), anser det önskligt, till förekommande
av oordnmgar, att brännvin icke finge utlämnas inom två timmar efter auktions
slut.

Länsm. i Tryde distr. (Krist.). Stadgandet borde innefatta förbud för
brännvins- och ölutdelning även i kontorslokal, som användes för handelsrörelse,
enär brännvins- och ölutdelning i sådana lokaler, tack vare skyddande prejudikat’
förekomme i ganska stor utsträckning.

Kronof. i Göteborgs fögderi har samma yrkande.

jän.Sm'' 1 inlands Torpe h-.d (Göteb.) anser stadgandet icke vara tillfyllest
tillföljd därav, att de flesta handlande hade en kontorslokal i sammanhang med
saluboden. Det funnes t. o. m. handlande, som för att trotsa detta stadgande
inrättat ett särskilt rum för brännvinsutdelning.

Länsm. i Tunge h-.d (Göteb.). Förbudet borde för att ej kunna kringois
utsträckas att omfatta jämväl kontorslokal i samband med salubod. Brännvinsutdelning
borde även förbjudas före auktions början och innan den blivit avlyst.

Länsm. i Sörbygdens h-.d (Göteb.) anser likaledes förbudet böra omfatta
dylik kontorslokal.

Länsm. i Bullarens h:d (Göteb.). Enär det hänt, att domstol frikänt person,
som tilltalats för att hava utdelat brännvin under uppehåll med auktion i
och för förtärande av mat, borde förbudet att utdela brännvin gälla hela tiden
från auktionens början till dess slut.

Länsm. i Ale h:d (Älvsb.) yttrar sig på samma sätt som länsmannen i Inlands
Torpe härad.

Länsm i Kinds h:ds s. distr. (Älvsb.) anser BF 34 § böra innefatta förbud
tor kringresande affärsombud att själva eller genom annan traktera sina kunder
med spirituösa, enär handelsresande i allmänhet vid sina besök hos handlande
och andra medförde spritvaror, varvid affärerna vanligen uppgjordes, först sedan
köparen blivit i mer eller mindre grad av starka drycker överlastad.

Länsm. i Sårna distr. (Kopparb.) uttalar önskvärdheten av, att brännvinsutdelning
bleve förbjuden jämväl i handlandenas kontorslokaler och helst även i
deras privata bostäder.

Kronof. i Medelpads v. fögderi anser även, att brännvinsutdelnino- i kontorslokaler
borde förbjudas.

Likaså länsm. i Resele distr. (Västern.).

Länsm. i Junsele distr. (Västern.) önskar förbud för handlande att utdela
spirituösa i sin bostad, även om denna vore sammanbyggd med affärslokalen.

Kronof. i n. Ångermanlands övre fögderi anser detta stadgande på grund av
en i lageditionerna förekommande hänvisning till ett rättsfall vara utsatt för misstolkning.
En i sammanhang med salubod befintlig kontorslokal borde givetvis
anses vara att hänföra till »för rörelsen använda lägenheter.»

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.). Då handlande å landsbygden ofta använde
sin kontorslokal till att där utdela brännvin, borde stadgandet kompletteras
till att omfatta även dylik lokal.

Länsm. i Dorotea distr. (Västerb.). Genom åtskilliga Högsta domstolens
utslag hade blivit fastslaget, att brännvinsutdelning i handlandes, i sammanhang
med saluboden befintliga kontorslokal ej vore underkastad ansvar. Handlandes
kontorslokal borde dock vara i förevarande hänseende inbegripen i »för rörelsen
använda lägenheter», ty det vore just inne i kontorslokalen, de vanliga handelssuparne
bestodos kunderna.

BF
34 §.

116

35 §: t.

36 §.

35 §: 1.

K B i Stockholms län anser det vara önskvärt, att i sådana fall, som i
stadgandet ''avses och som äro av mindre betydelse, myndigheterna skulle kunna
förordna om inskränkning, så att de icke voro hänvisade till att antingen meddela
totalförbud för tillfället eller också icke meddela någon bestämmelse alls.

Magistraten i Norrtälje framhåller samma sak.

Magistraten i Linköping finner ordalagen i stadgandets andra punkt föranleda
tvekan om magistratens befogenhet i fal! av oordningar eller da sadana aro
att befara. — I BF borde införas tydliga bestämmelser om ratt för lansstyrelserna
att vid arbetsinställelser och tillfällen av större arbetsbrist meddela förbud mot
detaljhandel med brännvin.

K B i Jönköpings län påpekar, att bestämmelse saknas om lätt toi K. •
att meddela förbud mot försäljning av brännvin genom partihandel samt anser,
att dylik rätt borde finnas vid större arbetsinställelser eller an dra td Fallen av större
arbetslöshet. Tydligare stadganden borde även införas om ratt for K. B. att via

dylika tillfällen förbjuda detaljhandel med brännvin. .

K. B. i Västmanlands län. En stor olägenhet forelage därigenom, att
enligt detta stadgande flera polismyndigheter ägde att vid befarade oordnmgar
förbjuda brännvinsförsäljning. Utom den ej otänkbara möjligheten att o1** asikter
kunde råda mellan myndigheterna rörande behovet av en stångning, föränleddes,
å andra sidan, myndigheterna att lita på varandra och en ellest ^ behovl.g restriktion
kunde därigenom utebliva. Vid befarade oordningar tilläte tiden utan
tvivel en anmälan till K. B., något som däremot icke alltid vore fallet vid redan
Säde “ordningar. K. B. föreslår därför, att stadgandet i detta hänseende
bringas i ö.erenssTänrmelse med MF med ett tillägg till de bada forordmngarne,
att det skulle åligga magistrater samt kronofogdar och ansman att hos K. B.
o-öra anmälan, då behov av inskränkningar i anledning av befarade oordningar inträdde.
Skulle det anses mera lämpligt, att MF i berörda hänseende bringades
överensstämmelse med BF, borde under inga förhållanden kommunalnämnd, som
icke handlade under tjänstemannaansvar, bibehållas vid dess nuvarande befogenhe .

36 §.

(Jmfr MF 33 §.)

Länsm. i Västbo h:ds 4:e distr. (Jönk.) anser bötesbeloppen, i synnerhet för
salning, vara för lågt tilltagna. Det hade nämligen visat sig vara förenat med stor
ekonomisk fördel för dem, som i synnerhet mot högtiderna mkopte
mindre brännvinsförråd, att anlita en viss person med anskaffande av den önskade
kvantiteten, även om denna person dömdes för tillhandagaendet till böter, som
uppdragsgivarne fingo betala. Om t. ex. uppdraget gällde 250 liter, som vid sa
stort parti betalades med högst en krona per liter, samt böterna beräknades
30 kronor, belöpte sig brännvinet till 1 krona 12 öre per liter, och de levererades
vanligen fraktfritt. Om varje person skulle sjalv inköpa brännvinet, skulle det
med all säkerhet betinga ett pris av minst 1:40 per liter, vartill komme besvär
med rekvisition och transport samt fraktutgift. Dylika förbrytelser forekommo ofta
å landsbygden och borde stävjas genom strängare straff. _

117

Länsm. i Konga lv.ds ö. distr. (Kronob.) förordar skärpning av straffpåföljden
för salning, enär förbudet däremot vore det stadgande i BF, som mest
överträddes.

Kronof. i Kinnevalds och Norrvidinge h:ds fögderi (Kronob.). Det bötesbelopp,
som ådömdes för salning, vore i allmänhet för lågt och motsvarade icke
på långt när den genom salningen uppkomna vinsten. Om varje i salningen deltagande
person straffades, skulle därigenom brännvinskonsumtionen på landsbygden
högst betydligt avtaga.

På samma sätt uttalar sig länsm. i Norrvidinge h:d.

Länsm. i s. Möre h:ds v. distr. (Kalm.) anser ordet »försäljningsrummet» i
3 mom. böra utbytas mot t. ex. »å stället», enär åt stadgandet eljest finge givas
den tolkning, att förråd, som möjligen funnes i rum intill det egentliga försäljningsrummet,
voro absolut fredade.

Länsm. i n. Tjusts n. distr. (Kalm.). Enär den, som på uppdrag av flere
personer köpt brännvin av en partiförsäljare och därefter fördelat detta mellan
Vippdragsgivarne, endast dömts för tillhandagående, vore det ömkligt, att sådant
förfaringssätt likställdes med detaljhandel samt att det till fördelning avsedda partiet
finge tagas i beslag.

K. B. i Blekinge län framhåller i likhet med länsm. i Ronneby distr. önskvärdheten
av en bestämmelse om, att det i försäljningsrummet befintliga eller
eljest uppenbarligen till försäljning avsedda brännvin skulle vara underkastat beslag
och förbrutet utan avseende å myckenheten.

Länsm. i Riseberga distr. (Krist.) anser brännvin, som påträffas hos en s. k.
langare, böra vara underkastat beslag, enär enbart bötesansvar icke vore tillräckligt.
Länsmannen hade en gång påträffat en langare, vilken i sin vagn medfört 146 liter
brännvin, som han hemköpt åt omkring 30 personer. Det vore uppenbart, att
frestelsen till lagöverträdelse vore stor, då langaren för sitt besvär erhöll 15 öre
per liter, varigenom förtjänsten bleve stor nog till att betala böterna.

Länsm. i Gråmanstorp distr. (Krist.) anser, att tillhandagåendet med anskaffande
av brännvin betydligt skulle avtaga, om bestämmelser infördes angående
beslag av sålunda anskaffat brännvin.

Likaså länsm. i Broby distr. (Krist.). På orter, där brännvinsförsäljning ej
vore tillåten, förekomme ej sällan, att vissa personer tillhandagingo allmänheten
med anskaffande av mindre partier. Då detta huvudsakligen skedde inom den
lösare arbetsbefolkningen, bleve följden, att allt brännvin förtärdes till sista droppen,
varefter slagsmål och oordningar uppstode.

Länsm. i Färlövs distr. (Krist.). Till stävjande av salning m. m. vore det
lämpligt att stadga, att vid i 5 §: 1 avsett tillhandagående såväl varor som kärl
skulle beslagtagas och dömas förbrutna.

Länsm. i Vä distr. (Krist.). Till förekommande i någon mån av tillhandagående
med anskaffande av brännvin borde ansvar stadgas för bolag, om till
person, som icke vore för bolagets betjäning välkänd och trovärdig, utlämnades
på en gång mer än en liter.

Kronof. i Göteborgs fögderi anser bötesbeloppen i denna § böra höjas
betydligt.

Länsm. i Kville h:d (Göteb.). Till följd av svårigheten att åstadkomma bevisning
om tillhandagående, kunde från åklagarnes sida föga göras för att stävja
detta ofog. Möjligen skulle skärpta bestämmelser rörande »utdelning» av brännvin
kunna medföra ändring till det bättre. 1 sådant fall skulle fördelning av bränn -

36 §.

118

BF vin mellan flera köpare fullt likställas med försäljning, så att beslag även i sådant

36 §- fall kunde äga rum och den beslagtagna spriten dömas förbruten.

Länsm. i Sotenäs h:d (Göteb.) anser 2 mom. böra omändras därhän, att
tydlig föreskrift lämnades om, att brännvin jämväl vid påvisat fall av olaga tillhandagående
med anskaffande av sådant skulle tagas i beslag och dömas förbrutet.
Dessutom borde åklagare, då beslag ägde rum, berättigas i beslag taga hela det
ifrågavarande partiet, enär omständigheterna ofta omöjliggjorde ett uppmätande av
det litertal, som i varje särskilt fall skulle beslagtagas.

Länsm. i n. och s. Finnskoga samt Nyskoga socknar (Varmt.) berättar om
en ung man, som skaffade sig respängar till Amerika genom att olovligen tillhandahålla
brännvin i en socken. Mannen hade stämts, men innan tinget inträffade,
var reskassan förvärvad och mannen i Amerika. Beslag hade också misslyckats,
enär varorna gömts i mindre partier här och var i skogen.

Länsm. i Hedemora distr. påpekar som en brist i lagstiftningen, att bestämmelse
saknades, varigenom polismyndighet ägde befogenhet att avfordra »langare»
säkerhet för gäldande av högsta bötesbeloppet och för ersättningar, som kunde
ådömas honom (försäljningsavgift). Polismyndigheten borde äga rätt att omedelbart
taga hand om de penningar, som genom olovlig försäljning förvärvats
och vid polisförhör innehades. Denna princip vore ej främmande för vår lagstiftning
(se näringsfrihetsförordningen 31 §). Som det nu vore, kunde en langare
efter erhållen stämning med späckad plånbok av olovligen förvärvade penningar
draga sina färde utan att vidare kunna nås.

Kronof. i Ovan-Siljans fögderi. Straffbestämmelserna för olaga brännvinsförsäljning
borde betydligt skärpas. Det hade visat sig, att de bötesstraff, som
ådömts för dylika förseelser, icke på något verksamt sätt kunnat stävja lönkrögeriet.
Antingen försvann den bötfällde från orten till en annan marknad och böterna
måste då avskrivas; eller anträffades han och införpassades till fängelset, men det
korta frihetsstraffet verkade icke alls som något straff, utan som en vilotid för
honom, och han fortsatte sedermera med den olaga hanteringen, så snart han frigivits.

Länsm. i Orsa distr. anser straffet för olovlig yrkesmässig detaljhandel med
brännvin böra skärpas, så att redan vid första resan fängelse kunde ådömas.

Länsm. i Sårna distr. {Kopp.). Beslag torde utan fara för missbruk kunna
utsträckas till allt hos en åtalad befintligt brännvin, enär svårighet ofta kunde
uppstå för åvägabringande av bevisning om, huruvida utom försäljningsrummet
befintligt brännvin kunde anses »eljest uppenbarligen för försäljning avsett».

Kronof. i N. Hälsinglands fögderi meddelar, att några länsmän i fögderiet
som sin mening uttalat, att ansvarsbestämmelserna i stadgandet borde skärpas- för
att åstadkomma tillbörlig effekt.

Länsm. i Los distr. (Gävleb.). Då det mången gång vore rätt svårt att
genast vid uppdagande av den brottsliga gärningen utreda, huruvida salning eller
olaga försäljning förelåge, och då egentliga innebörden av dessa båda brott vore
av samma art, borde därav följa, att även vid salning det brännvin, som fördelades,
borde få beslagtagas och sedermera förklaras förbrutet. Länsmannen anser, att
yrkesmässigt bedriven hemforsling av sprit borde kunna hänföras till tillhandagående
och vara straffbart. Det funnes i distriktet en person, vars förnämsta inkomstkälla
bestode i att från närmaste järnvägsstation hemforsla spritkollyn åt ortsbefolkningen.
En dylik resa företoges minst en gång i veckan och lämnade oskäligvinst.
Denne person avhölle sig visserligen från att rekvirera varorna åt konsu
menterna, men hans förfaringssätt tangerade dock bestämmelserna om förbud mot
tillhandagående. Ankomsten av hans spritvaror åtföljdes vanligen av slagsmål och

119

vilda uppträden. Likaväl som staten i eget intresse ansåge sig kunna förbjuda
t. ex. postverket att befordra spritkollyn, likaväl borde en privat person kunna
förbjudas att yrkesmässigt befordra sådana.

K. B. i Jämtlands län. Det hade visat sig, att gällande bestämmelser om
straff för olovlig brännvinshandel, speciellt langning, och beslagsrätten i sådant fall
voro ineffektiva. Det vore framför allt i vissa distrikt i Härjedalen, som det befunnits
mycket svårt att komma åt den olovliga handeln. I sådant hänseende
borde bemärkas vad länsmannen i Svegs distrikt yttrat.

Denne anför, att frågan om beslag av brännvin ofta vållat honom bekymmer.
Försäljningsrummet vore ett alltför begränsat område för åklagarens åtgärd. De
mångahanda sätt och anordningar, som numera vidtogos för lönkrögeriets utövande
och döljande, gjorde, att man i de flesta fall knappast kunde anse, att
försäljningen ens vore begränsad till visst rum. Rum och plats borde för övrigi
spela en underordnad roll, om man verkligen hade för avsikt att åtkomma den
brottsliga handlingen. Det vore ej heller lätt för en åklagare att styrka, att brännvinet
uppenbarligen varit avsett för försäljning. Stadgandet härom hade dessutom
avseende endast å en person, som redan sålt något av brännvinet. Beslag kunde
således ej verkställas hos den, som vid ett särskilt tillfälle toge hem brännvin,
förrän han bevisligen försålt något därav, även om man skulle kunna bevisa hans
uppenbara avsikt att sälja. Beslagsrätten vore således synnerligen kringskuren, och
likväl måste det erkännas, att beslag vore ett av de verksammaste medlen till lönkrögeriets
stävjande och ordningens bevarande. För sådant ändamål kunde emellertid
åklagaren känna sig nödsakad att verkställa beslag, ändock han visste svårigheten,
för att icke säga omöjligheten att få beslaget godkänt. Det kunde ej
vara ägnat att uppehålla åklagarens prestige, att en åtgärd, som han i det allmännas
intresse ansett sig böra vidtaga, sedan av rätten ogillades.

Följande exempel anföres av länsmannen för att belysa den situation, vari en
åklagare emellanåt råkade. En främmande arbetskarl kommer fram till samhället
från skogsarbetet. Han rekvirerar genom telegram remissa en låda brännvin, som
anländer med tåget samma eller nästa dag. Där gå före honom ett 20-tal andra
främmande arbetare, som dricka Öl och »koljox» i väntan på bättre vara. Ordningsmakten
vet, att det blir fylleri och oreda, då lådan anländer, och har stor
anledning befara krögeri. Vid förhör säger rekvirenten, att brännvinet skall användas
för eget behov och för att bestås kamrater. Dessa senare förneka, att de
träffat hemliga avtal att fa bekomma något av varan. Här vore naturligen den
radikalaste åtgärden att taga lådan i beslag redan vid stationen, men därtill saknade
man befogenhet, även om man skulle tänka sig möjligheten att bevisa försäljningsavsikten.
Komme lådan i rekvirentens besittning, dröjde det ej länge,
förrän den vore tom och litrarna utplanterade på olika händer samt fylleriet i
full gång. ° Lyckades man sedan få bevis om försäljning, så att stämning kunde
utfärdas, så vore kanske både svarande och vittnen borta, då målet slutligen förekomme
inför rätten.

Länsmannen, som tillägger, att detta exempel ej vore hopkonstruerat, utan
vore ett av de många, som förekommo i verkligheten, anser, att beslagsrätten
borde utsträckas, så att möjlighet förefunnes att i väsentlig mån förhindra lönkrögeri
och därav uppkommande oordning.

Länsm. i Ovikens distr. (Jämtl.). Det hade inträffat, att personer från andra
orter och som någon tid haft anställning å en plats, passat på att före sin avresa
från platsen bereda sig en extra inkomst genom att förskaffa sig ett större
eller mindre parti spritvaror, som de därefter hastigt försålt. Då sådana personer

BF
36 §.

120

BF uppgåvo namn och hemvist och ej kunde häktas såsom lösdrivare, funnes endast
36 §■ den utvägen att delgiva dem stämning till domstol, men i regel inställde de sig
icke där och det vore högst osannolikt, att dylika personer sedermera kunde anträffas
för hämtning. Efter flera uppskov måste målen slutligen avskrivas.

Länsm. i Mörsils distr. (Jämtl.) anser det vara synnerligen önskvärt, att
redan vid andra resan olovlig försäljning av brännvin fängelsestraff kunde följa,
även där yrkesmässig försäljning ej förelåge. 1 praktiken ställde det sig omöjligt
att bevisa, att en lös person, som uppträdde än här och än där och lönkrögade,
utövade yrkesmässig försäljning. Det vore likaledes svårt att skaffa bevis eller ens
upplysning om, huruvida eu sådan person förut varit straffad mer än en gång
för olovlig försäljning av brännvin. Då personen ej kunde häktas, vore ej annat
att göra än att stämma honom, men vanligen iakttoge han ej inställelse vid domstolen,
utan försvann till en annan ort, där han fortsatte sin olaga hantering.
Beslag vore ett effektivt medel, men då detta blott vore en påföljd jämte straffet,
lyckades det sällan polismyndigheten att hämna hanteringen därigenom.

Länsm. i Aisens distr. {Jämtl.) anser det vara en brist i lagstiftningen, att
häktningsåtgärder ej kunde vidtagas mot s. k. langare. Det vore nämligen på
grund därav ytterst svårt att stävja den olaga brännvinsförsäljningen vid t. ex. de
stora timmerdrivningarna.

Länsm. i Lillhärdals distr. (Jämtl.). Talrika exempel funnos på att lönkrögare
hämtat från lager ett mindre parti brännvin åt gången och sålt ut ett femtiotal
liter på en natt. Efter erhållen stämning hade de försvunnit. Straffpåföljden
för lönkrögaren vore i själva verket ingen. Några dagars vila och gott kosthåll
med utmärkt uppassning — i värsta fall 1— för en affär, som inbringade 200 å
250 % nettovinst.

Länsm. i Mede distr. (Jämtl.) anser, att för olovlig detaljhandel med brännvin
andra gången vid försvårande omständigheter jämväl borde kunna ådömas fängelse.

Länsm. i Ytterhogdals distr. (Jämtl.) anser bestämmelserna om beslag icke
medgiva en åklagare erforderlig befogenhet. Exempelvis medgåves icke rätt att göra
beslag, då man å bar gärning påträffade personer, vilka sig emellan fördelade innehållet
i ett större brännvinskärl. Den som rekvirerat varan, vore dock ansvarig enligt
1 mom., och det vore egendomligt, att beslag i sådant fall icke finge äga rum.
Det vore ej tilltalande att behöva löpa risken att hava överskridit sin befogenhet
genom ett sådant beslag. Stadgandet om att beslag skulle göras i två vittnens
närvaro, förefölle egendomligt, då det i en hel del andra fall och tjänsteåtgärder,
som av allmän åklagare utfördes, vore tillräckligt med endast ett vittne, och det
dessutom många gånger kunde möta svårigheter att i en hast få tag i ett andra
vittne.

K. B. i Västerbottens län. Då det understundom inträffat, att lönkrögeri
upptäckts, först sedan hela det olagliga spritpartiet hunnit avyttras, syntes det
kunna ifrågasättas, om icke vid lönkrögeri även de uppenbarligen genom den
olagliga försäljningen influtna penningarne borde få beslagtagas och förklaras
förbrutna.

För en rätt tillämpning av förordningarna vore det av vikt, att föreskrifter
meddelades, varigenom åklagare kunde erhålla visshet om, huruvida för olovlig
utskänkning åtalad person tillförene gjort sig skyldig till enahanda förbrytelse.
Det torde nämligen för närvarande ganska ofta inträffa, att samma person upprepade
gånger ådömdes böter såsom för första resan, därför att åklagare och
domstol saknade kännedom om, att samma person redan förut annorstädes blivit
dömd för dylik förseelse.

121

Länsm. i Lycksele s. distr. anför följande. Vid böndagshelgen 1910 erhöll
länsmannen underrättelse om, att en person krögade å kronoparken Tannberget invid
Lycksele kyrkoplats. Länsmannen begav sig omedelbart till ett uppgivet berg,
beläget omkring 2 å 3 kilometer från hans bostad och fann efter något sökande i en
skreva i berget en större låda från en firma i Göteborg och adresserad till en
person från Stensele socken. Lådan var tom, men bredvid densamma funnos omkring
100 st. halmfodral för literbuteljer. Krögaren syntes sålunda hava fullgjort
sin mission. Vid fortsatt undersökning i saken befanns personen ifråga hava utkrögat
det i lådan varande partiet på ej fullt en timme. Därjämte erhöll länsmannen
kännedom om, att mannen efter försäljningen omedelbart begivit sig på
väg till Amerika. Mannen hade ditintills förgäves sökt här i Sverige erhålla mede!
för en överfart dit. För att skaffa sig medel köpte han sålunda en låda sprit
på 100 liter att sändas vid en storhelg till Lycksele. Här lyckades han också att sälja
varan, vanlig s. k. krögarkonjak (färgat sämre brännvin), vilken i Lycksele betingat för
honom ett pris av kr. 1: 25 per liter, till ett pris av från 5 till och med 8 kr. per
liter. En fattig person från en by inom distriktet hade köpt tre liter för tillhopa
18 kr. På krögningen hade mannen skaffat sig minst 450 kronor för sin resa över
Atlanten. Länsmannen fortsatte spaningarna efter mannen och fick slutligen fast
honom i Ekorrträsk by, Degerfors socken. Nu var ej annat att göra än delgiva
mannen en stämning för olovlig brännvinsförsäljning. På denna länsmannens åtgärd
svarade han leende, att han ej komme att svara i saken; före tinget vore
han i Amerika. Förseelsen erkände han, men vägrade teckna erkännande å stämningen.
Även om han tecknat erkännande och tillföljd härav blivit ådömd böter, hade
bötesbeloppet måst avskrivas tillföljd av mannens vistelse å utrikes ort. Målet blev
också fördenskull avskrivet. 1 ett fall som detta ansåge länsmannen fängelsestraff hava
bort tillämpas och att han sålunda varit berättigad att häkta honom enligt Kungl. förordningen
den 16 febr. 1864 om strafflagens införande 19 § 6 mom. sista punkten.
Då nu endast böter kunde följa å straffet och mannen var känd, måste länsmannen
låta honom löpa med de orätt förvärvade 450 kronorna på fickan.

Länsmannen anser stadgandet böra ändras därhän, att å Pa resan olovlig
brännvinsförsäljning kunde följa böter eller fängelse Dessutom borde i förordningen
lämnas eu åklagare rättighet att hos överträdare av förordningen beslagtaga
medel eller lösegendom motsvarande det bötesbelopp jämte försäljningsavgift,
han möjligen kunde bliva ådömd. Om länsmannen vid ovannämnda tillfälle haft
en sådan bestämmelse att följa, hade mannen blivit straffad och hans resa omöjliggjord.
Det nu relaterade fallet hade upprepats och komme att upprepas, intill
dess effektivare bestämmelser infördes.

Länsmannen anför vidare, att det under nuvarande förhållanden inträffade,
att en person åtalades för första resan i stället för fjärde eller femte resan, enär
man ofta icke visste, vilken resa det vore fråga om. Till avhjälpande av denna
brist föreslår länsmannen, att vederbörande åklagare skulle åläggas att till tidningen
»Polisunderrättelser» lämna uppgifter på alla, som ådömts straff för förseelser
emot BF, i likhet med vad fallet vore rörande en del andra förbrytelser. Skulle
detta förslag anses olämpligt, ity att tidningens utrymme bleve allt för mycket upptaget,
föreslår länsmannen, att ett meddelande utgåves, såsom nu vore fallet rörande
automobiltrafiken, upptagande enbart förbrytelser emot BF. Även om detta meddelande
skulle utkomma endast en gång om året och upptaga personernas namn i
alfabetisk ordning, skulle mycket vara vunnet. Länsmannen nämner i detta sammanhang
ett par fall, vilka timat inom distriktet. En person, som ertappades med
lönkrögeri, hade av länsmannen stämts för första resan och genast tecknat erkän -

36 §.

122

BF
36 §.

nande å stämningen. Vid samtal med ett par tjänstekamrater utom tingslaget erfor
länsmannen sedermera, att samme man även av dem varit åtalad för enahanda förseelser
och endast för l:a resan; efteråt hade länsmannen erfarit, att mannen varit
å en hel mängd platser dömd för liknande förseelser. Han hade detta krögeri till
yrke, reste till marknader, där han gjorde goda affärer, och syntes alltid hava gott
om penningar. Då han blivit dömd å någon plats, vore han borta från denna, tills
någon ny länsman komme, som ej kände honom, eller ock hade han med sig någon
främling, som i stället — för hans räkning naturligtvis — bedreve försäljningen.
Ett annat fall. En avliden gästgivare hade av häradsrätten fyra olika gånger ådömts
böter för olaga brännvinsförsäljning. Härav hade tre åtal avsett första resan och ett
åtal andra resan. Detta berodde därpå, att det varit ombyte av åklagare och de nya
icke känt till föregående förhållande. Om ett register funnits, hade något dylikt
ej kunnat gå för sig.

K. B. i Norrbottens län. Inom de två stora malmfältsamhällena Kiruna
och Malmberget ävensom i Geilivare hade lönkrögeri sedan länge bedrivits i stor
utsträckning. För att stävja detta ofog och efterhålla lönkrögarne hade särskilda
åtgärder måst vidtagas bl. a. i rättegångsväsendet inom Jukkasjärvi och Geilivare
tingslag, i det att vid häradsrätterna inom dessa tingslag enligt Kungl. Maj:ts medgivande
mål angående förseelser mot BF och MF fingo handläggas även vid urtima
ting för rannsakning med häktade. Dessa undantagsbestämmelser hade tillkommit
såväl på grund av de nämnda förseelsernas talrikhet som på grund av behovet
att med största skyndsamhet beivra sådana förseelser, som eljest praktiskt sett ej
kommo att leda till någon näpst av dem, som begingo förseelserna. Nu omförmälda
åtgärder kunde givetvis icke ensamma minska lönkrögeriet och det spritmissbruk,
som därav härledde sig. En skärpning av straffet för lönkrögeri torde
vara erforderlig. Härjämte vill K. B. ifrågasätta, huruvida icke innehavare av spritförsäljningsrättigheter
borde åläggas att för vissa fall meddela polismyndigheterna
i de stora avlägsna samhällena uppgifter om spritförsändelser, varigenom lönkrögeriets
utövare kunde bättre övervakas och efterhållas.

Kronof. i Piteå fögderi föreslår höjning av straffsatserna i stadgandet; som
straff för tredje resan syntes endast fängelse motsvara förseelsens beskaffenhet.

Kronof. i Kalix fögderi. Det kunde visserligen synas, som om redan nu
med tillämpning av BF 44 § straffet kunde utmätas till full effektivitet, men
detta förutsatte, att klar bevisning kunde åvägabringas för samtliga förseelser, vilket
dock endast i ytterst sällsynta fall vore tänkbart. En skärpning av straffet eller
utsträckning av strafflatituden för nämnda slags förseelser vore därför att tillråda.
— Kronofogden anser vidare begränsningen till en viss kvantitet, som finge tagas
i beslag, vara olämplig samt relaterar följande fall för att visa detta. Vid undersökning
för en del år sedan hos en lönkrögerska befanns hon inneha ej mindre
än omkring 1,200 liter spritvaror. Av dessa kunde på grund av förordningens
bestämmelse endast 300 liter beslagtagas. Hade icke för verkställighet samtidigt
förelegat utslag, varigenom ådömts henne böter, för vilka återstående partiet togs
i mät, hade det varit nödvändigt att till henne återlämna det 300 liter överskjutande
varulagret, varmed hon då kunnat fortsätta rörelsen. — Det mötte ofta svårighet
att verkställa beslag, därför att annan person uppgåves såsom ägare till hos
lönkrögare befintliga spritvaror. Ett sådant undgående av beslagspåföljden vore ej
gärna tänkbart, om beslagsrätten utsträcktes att gälla jämväl de spritvaror, som
kunde finnas i den tilltalades vård eller i av honom eller hans husfolk disponerad
lokal.

123

Länsm. i Över-Kalix distr. anser, att om tillgång saknades till försäljningsavgiftens
utgörande, denna borde förvandlas i samband med de ådömda böterna
till motsvarande fängelsestraff.

Länsm. i Gellivare distr. Det hade visat sig vara synnerligen svårt att få
lönkrögare fällda till ansvar för andra och tredje resan olaga brännvinsförsäljning,
enär den tilltalade måste hava fullgjort straffet för första förseelsen, innan han
kunde dömas för andra resan. Det hände nu ofta, att lönkrögare genom alla slags
invändningar och förfallolös utevaro försökte uppehålla avgörandet av det första
åtalet, under det de fortfarande bedreve den olagliga försäljningen. Delgåves ny
stämning härför, betraktades förseelsen blott som »första resan fortsatt» och straffet
bleve ej avsevärt större, såvida man ej kunde styrka, att försäljningen bedreves
yrkesmässigt. Då man visste, vilka svårigheter, som yppade sig vid anskaffande
av bevismaterial mot notoriska lönkrögare, borde straffet höjas väsentligt, varje
gång den tilltalade på grund av ny stämning blivit fälld till ansvar, och borde
sålunda förseelsen betraktas som ny resa oavsett den omständigheten, att den
åtalade ej fullgjort ådömt straff för föregående fall.

Det hade även visat sig, att man enligt nuvarande bestämmelser hade ytterst
svårt att göra lagliga beslag på brännvin hos lönkrögare. Dessa praktiserade flera
olika metoder för undvikande härav. En sådan vore, att lönkrögaren vidtalade
någon av sina goda vänner och kamrater att skriva efter brännvin och samtidigt
toge fullmakt av honom att utkvittera sändningen, varefter han, då sändningen
anlände, transporterade den hem till sig och ställde den »i förvar» för kamratens
räkning. Kaggen eller lådan vore då naturligtvis försedd med kamratens namn
och ägdes, på tillfrågan, av denne. Bestämmelserna angående beslag borde på
ett eller annat sätt skärpas till förmån för åklagaren; t. ex. sålunda, att så fort en
person stode under åtal för olovlig försäljning av brännvin och man hade sannolika
skäl för handen, att affären skulle fortsättas, åklagaren skulle äga befogenhet
att beslagtaga allt hos lönkrögaren befintligt brännvin och alla sändningar, som
under tiden anlände till honom, oavsett om någon annan påstode sig vara ägare
till spritpartierna. — Önskligt vore också, att i BF funnes bestämmelse om, att
gårdsägare eller husbonde, som veterligen hos sig hyste lönkrögare, vore underkastad
ansvar härför.

Extra länsm. i Malmberget. Det hade visat sig i Malmberget, i likhet med
vad som torde vara fallet å andra orter med större arbetarebefolkning, där laglig
försäljning av spritdrycker icke ägde rum, att trots den noggrannaste tillsyn å
efterlevnaden av BF och MF med åtföljande åtal, så gott som ständigt uppträdde
personer, som till levebröd hade lönkrögeri. — För att draga ut på tiden med
åtalen och dymedelst undvika den strängare straffpåföljden vid ny resa komnro
de åtalade endast i sällsynta fall tillstädes vid häradsrätten de första gångerna,
målet påropades till handläggning, utan föredrogo att underkasta sig bötespåföljderna
för förfallolös utevaro och att fortsätta med Iönkrögeriet.

För att verksåmmare kunna åstadkomma inskränkning av dylika brotts upprepande
och i möjligaste mån förekomma dem vore därför önskvärt, antingen att
straffpåföljden för överträdelser avsevärt skärptes eller att dessa förordningar ändrades
därhän, att en person, som dömts för första resan olovlig försäljning, kunde
dömas för andra resan, därest det, då dom i det senare åtalet föile, styrktes, att
det föregående utslaget vunnit laga kraft eller fastställts av högre rätt, utan avseende
därpå, huruvida böterna för det första åtalet erlagts eller vid bristande tillgång
blivit avtjänta. Det senare alternativet torde dock möta större svårigheter,
vadan en effektiv skärpning av bötespåföljden för första resan olovlig försäljning

36 §.

124

36 §.

torde vara att föredraga såsom lättare att bestämma, och såsom naturlig följd
därav borde jämväl bötespåföljden skärpas för varje nytt åtal.

Kronof. i Torneå fögderi anför, att olovlig försäljning av brännvin förekomme
i de mera avlägsna bygderna. Till förekommande av sådan försäljning
borde strängare straffbestämmelser införas. Ett verksamt medel mot lönkrögeri
vore också inskränkande bestämmelser i rätten att köpa brännvin samt förpassningstvång
vid transport av mindre mängder brännvin. Särskilt vid riksgränsen,
där en massa löst arbetsfolk från Finland sysslade med lönkrögeri, vore sådan
bestämmelse nyttig. Att stämma till tinget en lös finsk arbetare tjänade ej mycket
till, enär han icke inställde sig. Annorlunda ställde sig saken, om man fråntoge
honom brännvinet och sålunda faktiskt uteslöte honom från möjlighet till krögeri.

Länsm. i Över-Torneå distr. anför, att stadgandet vore av tvivelaktigt värde
ifråga om utlänningar vid gränsen. Om exempelvis en finne stämdes för lönkrögeri,
inställde han sig i bästa fall vid tinget och fälldes till böter; oftast uteblev
han dock. I båda fallen begåve sig den tilltalade ur riket och böterna kunde
icke uttagas. Det torde hava inträffat, att häktning av sådana brottslingar ägt rum,
men då den tilltalade erkänt eller överbevisats om förseelsen, hade domstolen vid
böternas ådömande förklarat, att den bötfällde laglikmätigt skulle omedelbart försättas
på fri fot, varefter han begivit sig ur riket utan annan påföljd för förseelsen
än den inskränkning i friheten, som föregått rannsakningen. Om författningarna
erhöllo föreskrift om, att den utlänning, som bröte mot förordningarna, i vad de
avsågo olovlig försäljning, finge tagas i förvar, intill dess ansvarsfrågan blivit
genom laga kraftvunnet utslag avgjord, skulle finska undersåtars lönkrögeri vid
gränsen inom Sverige otvivelaktigt komma att helt upphöra.

Extra länsm. i Kiruna framhåller nödvändigheten av skärpta bestämmelser
angående straffpåföljden och sätter i fråga, huruvida det icke vore nödvändigt,
att densamma första gången icke bleve under hundra kronors böter och andra
gången fängelse. Nuvarande straffbestämmelser syntes icke lämna erforderlig
respekt för förordningens efterlevnad.

38 §: 1.

K. B. i Uppsala län fäster uppmärksamheten på frågan om fördärvliga surrogater
för spritdrycker. Under byggandet av järnvägen mellan Uppsala och
Enköping hade hos K. B. anmälts, att ett visst antiseptiskt preparat i stor utsträckning
blivit av järnvägsarbetarna använt såsom berusningsmedel och att detta enligt
arbetsbefälets mening medförde ännu mera skadliga verkningar än missbruk av
spritdrycker. Emellertid hade det då lyckats att utan anlitande av laga åtgärder
förmå handlandena utefter järnvägen att avstå från försäljning av det åsyftade preparatet.

Kronof. i Östra h-.ds fögderi (Jönk.) anser det vara en lucka i lagstiftningen, att
bestämmelser saknades till försvårande eller förhindrande av missbruket av vissa i
handeln förekommande tekniska preparat, vari sprit inginge såsom huvudbeståndsdel.
Det vore en mycket vanlig företeelse, att spritförbrukare i orter, där brännvin
vore svåråtkomligt, lockades till att såsom surrogat för denna dryck använda
lukt- och hårvatten, lazarol, denaturerad sprit m. m., vilka i längden utövade en
högst menlig inverkan på förbrukarnes fysiska välbefinnande. Ett verkligt gott skulle
vinnas, om handeln med dessa preparat kunde inskränkas eller genom kontroll
övervakas.

125

Länsm. i Västra h:ds v. distr. (Jönk.) anför, att denaturerat brännvin, salubrin
m. fl. preparat mångenstädes vunnit insteg såsom rusdrycker och detta till en
utbredning, som visade, att alltför många människor kunde därmed tillfredsställa
sitt spritbegär. Det funnes exempel på sådana personer, som, sedan de vant sig
vid denaturerat brännvin, ej vidare efterfrågade varken vanligt brännvin eller Öl.

Stadsstyrelsen i Borgholm anför, huru under storstrejken som berusningsmedel
användes drycker, tillagade av dynamit — vari sprit inginge — en sorts
seldonssmörja, salubrin och apoteksvaror.

Kronof. i Fryksdals fögderi (Värmi.) Vid överträdelse av detta stadgande
bleve den tilltalade icke dömd till utgivande av försäljningsavgift. Tvekan hade
uppstått, huruvida 3 och 4 momenten i 36 § kunde och borde tillämpas i sådana
fall. Tydligare bestämmelser härutinnan voro önskvärda. Kronofogden föreslår,
att stadgandet ändras till »stån de ansvar och påföljd såsom i 36 § sägs».

Länsm. i Venjans distr. (Kopparb.) uppgiver, att en del skattepliktiga bryggerier
börjat tillverka s. k. pilsnersvagdricka, en dryck som visserligen icke torde
innehålla mer än medgiven alkoholhalt för svagdricka, men däremot till smaken
mera liknade Öl. Denna dryck hade undanträngt det å de skattefria bryggerierna
tillverkade svagdrickat och börjat användas som berusningsmedel, därvid kvantiteten
i många fall fått ersätta kvaliteten, eller också hade det uppblandats med
andra tillsatser, såsom salubrin och eau de cologne.

K. B. i Gävleborgs län. Såsom erfarenheten vi.sat, hade nu gällande restriktioner
redan lett till användning i stor utsträckning av berusningsmedel, vilka voro
för hälsan långt skadligare än t. ex. brännvin och Öl. Att hejda denna trafik
torde så mycket mindre lyckas, som dylika surrogat kunde av den enskilde själv
med största lätthet beredas.

Länsm. i Arbrå och Undersviks distr. (Gävleb.). Personer, som förtärde
Öl å gästgiverier m. fl. ställen, medförde stundom fickflaskor, innehållande denaturerad
sprit, lazarol, salubrin eller eau de cologne, varmed de utspädde ölet för
att erhålla ett rus. Ett kraftigt ingripande erfordrades häremot till förhindrande
av ett oöverskådligt ont.

Länsm. i Ramsjö distr. (Gävleb.) anför, att salubrin, blandat med det nu #
vanliga »lagrade svagdrickat», vore Ramsjö sockens huvuddryck.

Länsm. i Los distr. (Gävleb.). Förbudet i 38 § överträddes helt öppet, då
det i regel vore ofantligt svårt för åklagaren att kunna skaffa bevis mot säljaren
att denne haft anledning antaga, att vätskan varit avsedd att användas som dryck.
Handel med sådana vätskor hade fått så stor omfattning, att fabriker anlagts uteslutande
för att tillverka vätskor, som angåvos tjänliga till läkemedel, men i verkligheten
voro i mer eller mindre grad utspädd alkohol, tillsatt med något ämne,
som kunde giva dem sken av läkemedel. Tusentals flaskor med sådana drycker
kunde under loppet av några månader försäljas från en enda handelsbod, därvid
betingande ett pris, som i förhållande till vanligt brännvin vore tio å femton gånger
högre. Ansvarsbestämmelserna för överträdelse av detta stadgande borde därför
skärpas och all handel med läkemedel, som innehölle sprit, förläggas till apoteken,
varest dessa under strängare kontroll än nu skedde, kunde tillhandahållas
den verkligen behövande allmänheten.

Länsm. i Lillhärdals distr. (Jämtl.). I snart sagt varje handelsbod på landet
saluhöllos diverse vätskor av olika namn (»koljox»), eau de cologne, lyptol,
lazarol, läkerol, salubrin m. fl., utpuffade såsom vällukts-, läke- eller desinfektionsmedel,
även fernissor av olika slag, allt innehållande avsevärda kvantiteter sprit.
Dessa vätskor såldes vissa tider i stor mängd, och det vore ingen hemlighet,

126

BF
38 §.

huru spriten skulle avvinnas dem. Länsmannen hade åtalat en handlande, som erkänt,
att han sålt en mängd eau de cologne till en och samma person, men åtalet
hade ogillats, emedan det ej styrkts att handlaren vetat av, att vätskan skulle begagnas
i berusningsändamål.

Länsm. i Ytterhogdals distr. (Jämtl.). Försäljningen av alkoholhaltiga till
dryck ej hänförliga vätskor florerade överallt på landsbygden och vore vida svårare
att övervaka än rusdryckshanteringen. Lazarol, salubrin m. fl. vätskor tillhandahöllos
i varje diversehandel och tillgrepos för att tillfredsställa spritbegäret
i brist på vanlig spirituösa. Detta skulle dock kunna förebyggas, om lagens bestämmelser
mera ingående begränsade näringsidkares rätt att tillhandahålla dylika
preparat. Nuvarande bestämmelser i 38 § vore ej effektiva, enär det kunde vara
förenat med stora svårigheter att förebringa nöjaktiga bevis, dels om att säljaren
bort hava skälig anledning antaga, att den försålda vätskan verkligen varit avsedd
att användas såsom dryck, dels ock att den försålda varan verkligen vore sammansatt
av sådana beståndsdelar, att densamma vid förtäring måste betecknas som rusgivande.
Länsmannen har till sitt yttrande fogat en till honom ställd skrivelse från
salubrinets uppfinnare doktor P. Håkansson, som däri vill göra gällande, att spritdrycker
falskeligen försåldes i salubrinflaskor. Länsmannen uppgiver på grund härav,
att det funnes många hederliga personer, som tagit på sin ed, att de berusat sig
med detta preparat. Att detta vore rusgivande vore också uppenbart för den, som
haft med härav föranledda fylleriförseelser att skaffa. Dylika alkoholhaltiga preparat
borde icke under några förhållanden utlämnas till andra personer än sådana,
som uppenbarligen icke ämnade använda dem i berusningssyfte.

K. B. i Västerbottens län. Enär erfarenheten syntes visa, att i den mån
restriktioner rörande försäljning av alkoholhaltiga drycker i nykterhetens intresse
vidtogos, försäljning och konsumtion av lyptol, lazarol, eau de cologne m. fl.
sprithaltiga varor ökades, torde det vara nödvändigt att söka om möjligt hämma
den allt mera sig spridande fria och okontrollerade försäljningen av dessa varor,
utan att dock försvåra deras tillhandahållande för ursprungligen avsedda ändamål.

Länsm. i Nysätra distr. (Västerb.) önskar sådan ändring i BF, att därigenom
stävjades eller åtminstone minskades den oerhörda åtgång i salubodar
inom landet av lazarol, eau de cologne och andra kemisk-tekniska preparat, vilkas
innehåll varit och fortfarande till största delen vore sprit.

Länsm. i Vilhelmina distr. (Västerb.) anmärker, att bestämmelserna rörande
försäljning av lyptol, lazarol m. fl. dylika anticeptiska medel ävensom eau de cologne
av olika slag, vilka innehålla 60 % alkohol och därutöver, borde ytterligare
skärpas, på det ej försäljningen därav måtte kunna fortfarande ske så lätt
som hittills.

K. B. i Norrbottens län. Det torde icke vara sällsynt inom länet, att personer
berusade sig av vissa apoteksvaror och en del i den vanliga handeln förekommande
vätskor, som ej voro avsedda till berusningsmedel, men kunde användas
därtill. Då sådana berusningsmedel voro till större skada för den, som förtärde
dem, än de egentliga rusdryckerna, syntes strängare bestämmelser böra meddelas
i syfte att stävja missbruk av handeln med sådana varor.

Länsm. i Arjeplougs distr. (Norrb.). Försäljning av tekniska artiklar, som
innehöllo sprit, förekomme i stor omfattning i lappmarkssocknarna. Försäljningen
till den enskilde förbrukaren skedde mycket ofta direkt från fabriken, vilket tillginge
på så sätt, att konsumenten rekvirerade varan genom posten, varefter den
skickades till honom mot postförskott. På grund därav kunde åtal icke anställas
mot försäljaren, emedan det vid rättegång måste bevisas, att säljaren haft eller

127

bort äga vetskap om, att preparatet skulle användas i berusningssyfte; och i dylika BF
fall vore detta omöjligt, då fabrikanten vore långt avlägset boende från köparen 3S §-

och icke hade tillfälle att kontrollera, till vad ändamål den försålda varan skulle
användas. Det vore därför mest vunnet, om postverket utfärdade förbud att
till befordran emottaga försändelser, innehållande vätskor eller andra tekniska
preparat, som misstänktes vara sprithaltiga och användbara till berusningsändamål.

Kronof. i Luleå fögderi hade likaledes iakttagit, att salubrin, lazarol o. dyl.,
lämpligen uppblandat, användes såsom surrogat för sprit.

Länsm. i Över-Luleå distr. hade ofta märkt, att personer, som icke på annat
sätt kunnat erhålla spritvaror eller Öl, förskaffat sig salubrin eller lazarol och
möjligen andra vätskor, vilka innehöllo sprit i större eller mindre mängd, och
vilka efter lämplig uppblandning förtärdes såsom spritdrycker.

40 §.

Magistraten i Visby. Tillämpningen av bestämmelsen i detta stadgande, att 40 §.
förseelse andra gången skall medföra förlust av rätt till detaljhandel, skulle i de
flesta fall ådraga en värdshusidkare ekonomisk ruin, som icke stode i rimligt förhållande
till förseelsen. Om denna ansvarsbestämmelse skulle tillämpas på t. ex.
Hasselbacken, Operakällaren, Grand Hotell eller annan dylik rörelse av jämförlig
omfattning, så skulle säkerligen den allmänna rättskänslan känna sig kränkt över
en straffpåföljd, som för en förseelse mot en ordningsföreskrift berövade en person
rätten att utöva ett lagligt näringsfång. Alltför hårda straffbestämmelser gjorde
såväl åklagaren som den myndighet, som ägde att övervaka lagens efterlevnad,
obenägna att tillämpa lagen. Därest ifrågavarande förseelser belädes med ansvar
av böter till högst 1,000 kronor, skulle ingen tvekan uppstå om rättvisan i en
sådan straffbestämmelse, och genom en sträng tillämpning av en sålunda mildrad
lagstiftning skulle helt visst vida bättre ordning kunna upprätthållas än som nu
vore förhållandet.

42 §.

Kronof. i Göteborgs fögderi anser bötesstraffet för förseelser mot 31 § 3 och 4 42 §.

mom. böra sättas till 25—100 kronor. .

Kronof. i Umeå fögderi anser strängare ansvarsbestämmelser böra stadgas
för utlämnande av spritdrycker till rusig eller minderårig.

Kronof. i Piteå fögderi föreslår en höjning av straffsatsen i detta stadgande.

44 §.

(Jmfr MF 42 §.)

Länsm. i Bullarens h-.d (Göteb.). Om förbrytelse efter stämnings delgivande 44 §.
fortsattes och ansvar därför yrkades i svarandens närvaro inför domstolen, borde
svaranden kunna fällas även för denna fortsättning såväl som för fortsättning mellan
varje stämnings delgivande.

Kronof. i Medelpads ö. fögderi anser ett förtydligande av dessa stadganden
erforderligt.

Länsmännen i Timrå, Sköns och Ljustorps distr. (Västern.) hava påpekat, att
domstolarna i regel praktiserade så, att om en person vid samma tillfälle ställts under

128

RF
44 §.

45 §.

åtal för flera förseelser, den åtalade dömts såsom för fortsatt brott, ej för varje
förseelse särskilt. Stadgandena voro otydliga och borde ändras så, att det framginge,
att en dylik person skulle dömas för resp. första, andra eller tredje resan.

45 §.

(Jmfr MF 43 §.)

Magistraten i Vaxholm. Enär husbonde i regel ställde sig ovetande ifråga
om överträdelser av förordningarna, som av betjäningen gjorts med hans vetskap,
syntes det magistraten kunna sättas i fråga, om icke föreståndare för ett utskänkningsställe
under alla förhållanden borde vara ansvarig för där inträffade överträdelser.

Magistraten i Norrtälje och krono/. i Svartsjö fögderi ifrågasätta ävenledes,
om icke husbonde under alla förhållanden borde göras ansvarig för förseelse mot
förordningarna, som begingos av hans tjänare m. fl.

Kronof. i Södertörns fögderi. Förhållandet mellan husbonde och tjänare
vore i ansvarshänseende mindre väl reglerat genom ifrågavarande förordningar.
Mången gång vore den, som innehade försäljningsrättigheten, boende å annan ort,
än där försäljningen bedreves. Försäljningen skedde då under tillsyn av särskild
föreståndare och syntes dennes ansvar närmare böra bestämmas. Tjänstefolk, som
beträddes med olovlig försäljning, utövad med eller utan husbondes vetskap, lämnade
i allmänhet omedelbart sin anställning och kunde sedan vanligen ej anträffas
för att förhöras och eventuellt ställas till ansvar.

Magistraten i Linköping anser dessa stadganden böra ändras därhän, att om
husbonde ej hade vetskap om förbrytelse, som beginges av hans hustru, husfolk
eller i hans arbete antagen person, dessa blevo ansvariga för förbrytelsen. Genom
ett sådant stadgande skulle det bliva lättare än nu att få tillräcklig utredning om, ifall
husbonde vetat av dylik förbrytelse, ty hos honom arbetsanställda personer skulle
då, ehuru jäviga att vittna, hava intresse av att ej förtiga husbondens vetskap om
förbrytelsen, och denne skulle därigenom få svårare att förneka vetskapen därom.

Magistraten i Motala finner det svårt att för varje fall efter rättvisa och
billighet avgöra, vem som borde drabbas av ansvaret för överträdelse av förordningarna,
antingen innehavare av utskänkningsrörelse eller därstädes anställd personal.

K. B. i Jönköpings län har gjort samma uttalande som magistraten i Linköping.

Länsm. i Östra h:ds l:a distr. (Jönk.). De flesta innehavare av tillverkningsrätt
eller utskänkningsrätt undgingo ofta straff för förbrytelse mot BF och
MF, enär bevisning icke kunde åvägabringas därom, att förbrytelse, som begåtts
av i deras arbete anställd person, skett med arbetsgivarens vetskap. Det hade
hänt, att sedan en ölutkörare för tredje gången blivit dömd för olaga ölförsäljning
— varav arbetsgivaren erhållit förtjänsten, utan att drabbas av ansvaret -utköraren blivit avskedad, sannolikt av den anledning, att en tre gånger bötfälld
utkörare icke ansetts lämplig. Det vore moraliskt orätt, att en näringsidkare, som
tagit förtjänsten å otillåten försäljning, vilken i de flesta fall torde hava skett med
hans goda minne, ginge fri från ansvar, under det att hans verktyg bleve straffat.
Det funnes härvid en viss likställighet mellan utköraren och den lejde ansvarige
utgivaren för en skandaltidning. En förändring i lagstiftningen vore önskvärd att
företagas i den riktning, att näringsidkare kunde straffas, när av hos honom anställd
person utövad olaga utskänkning tillfört näringsidkaren ekonomisk fördel.

129

Kronof. i Västbo h:ds fögderi (länk.) anser det vara en brist i lagstiftningen,
att de i 45 § jämte husbonde omnämnda personer icke voro åtkomliga för
straff, åtminstone i de fall, då det blivit styrkt, att förbrytelse blivit begången,
men det ej kunnat ådagaläggas, att husbonden haft vetskap därom.

Länsm. i Västbo h-.ds 4:e distr. Det mötte i allmänhet icke någon svårighet
att bevisa husbondes vetskap om den olagliga försäljningen, då fråga vore om person,
som icke innehade försäljningsrättighet. Däremot vore det ofta en ren omöjlighet
att bevisa hans vetskap, då han hade rättighet att försälja brännvin, Öl m. m. till
förtäring på stället och åtalet avsåge olaga försäljning till avhämtning. Bevisningen
försvårades ofta därigenom, att de personer, som för husbondens räkning
verkställt försäljningen, voro lagstadda. 1 sådana fall och vid förbrytelser mot BF
och MF i övrigt vore det med rättvisa överensstämmande, att förutom husbonden
jämväl den person, som begått förseelsen, finge därför stånda ansvar.

Stadsfiskalen i Sölvesborg. Fn omständighet, som försvårade åtal för olaga
försäljning av spritdrycker, vore den ofta förekommande invändningen, att försäljningen
skett utan den åtalades vetskap. Andra husbönder fingo i allmänhet svara
för sina underhavandes fel, men en sådan husbonde, som bedreve försäljning av
brännvin, hade en gynnsammare ställning. Om en tjänare ville gynna sin husbonde,
kunde han utan dennes vetskap idka olaga iskänkning, och även om en
sådan försäljning skett med husbondens vetskap, vore det ofta svårt att kunna
bevisa detta. En lagbestämmelse, som stadgade straff även för tjänaren, genom
vilken den olaga försäljningen bedreves, vore behövlig.

Kronof. i Blekinge läns ö. fögderi, som också framhåller svårigheten att
bevisa husbondes vetskap om tjänares förseelser, föreslår bestämmelse om ansvar
för husbonde, så snart förseelse begåtts under sådana omständigheter, att husbonde
bort hava vetskap därom, enär denne ju borde vara pliktig att öva den tillsyn,
att åtminstone vissa förseelser icke begingos av hans husfolk.

Kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.) anser ifrågavarande sfadganden
böra så ändras, att husbonde skall ansvara för förbrytelse, som begås av
hans hustru och husfolk, där han ej förmår visa sannolika skäl för, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap eller mot hans vilja. Det vore nämligen nästan omöjligt
att bevisa, att husbonden haft vetskap om, att vid det eller det tillfället spritdrycker
serverats åt gästerna, ehuru det läge i öppen dag, att han bort veta det.

Länsm. i Onsjö h-.ds n. distr. (Malmöh.) Då utskänkning efter tillåten tid ägde
rum genom tjänstebiträde utan rättighetsinnehavarens vetskap, borde tjänstebiträdet
själv ansvara härför, enär eljest ansvarslösa lagöverträdelser obehindrat passerade.

Magistraten i Kungsbacka anför, att den stadgade husbondesansvarigheten
rätt ofta eftersattes.

Länsm. i Sävedals h:d (Göteb.) Det vore i allmänhet mycket svårt att
förebringa bevisning om, huruvida en förbrytelse blivit begången med husbondes
vetskap eller ej. Stadgandet kunde leda därhän, att utskänkningsidkare, som blivit
dömd för förseelse, för att undslippa förhöjda böter eller mista sin rättighet
till utskänkning, genom överenskommelse med sitt arbetsfolk överläte ansvaret å
detta. På grund härav borde en husbonde stå allt ansvar för förbrytelser enligt
BF och MF.

Länsm. i Sundals h-.ds s. distr. (Älvsb.) Enär det befunnits hart när omöjligt att
styrka, att husbonde ägt vetskap om tjänarens tillvägagående, borde i stadgandet
uteslutas orden »med husbondes vetskap».

Länsm. i Lindes och Ramsbergs bergslag (Örebro). På grund av ifrågavarande
stadganden kunde en husbonde genom sitt nekande frias från straff, medan hans

45 §.

130

BF tjänare bleve den ensamt bestraffade. Sedan detta upprepats några gånger, av 45

§■ skedades tjänaren. Husbonden betalade nämligen böterna, och detta bleve dyrt i

längden. Ny betjäning anställdes och samma sak upprepades på nytt, i de flesta
fall med husbondens vetskap. På det att husbonden måtte ägna mera tillsyn och
kontroll över sina tjänare, borde därför såväl han som dessa bestraffas, oavsett om
förbrytelsen skedde »med hans vetskap» eller icke. Likaledes borde för nödigkontroll
av försäljningen på fartyg någon av det högre fartygsbefälet kunna ställas
medansvarig för förbrytelse, som beginges av fartygets restaurantinnehavare.

Länsm. i Näs och Sävsnäs distr. (Kopparh.) anser tillämpningen av dessa
stadganden omöjlig, så länge orden »med hans vetskap» kvarstodo.

Länsm. i Ludvika distr. (Kopparb.) anser stadgandena ineffektiva, enär det
vanligen vore omöjligt att bevisa, att förseelserna skett med husbondens vetskap.

Länsm. i Norrbärke distr. (Kopparb.). Med hänsyn till svårigheten att bevisa,
huruvida en olaga vin- eller ölförsäljning skett med innehavarens av rättigheten
vetskap, borde bestämmelse införas, om att dylik innehavare i varje fall vore
ansvarskyldig för de lagöverträdelser, som gjordes av hans biträden.

Kronof. i Gästriklands fögderi. Stadgandena tarvade förtydligande angående
huruvida »hustru, husfolk» m. fl. borde anses straffria, även om det icke
kunde styrkas, att förbrytelsen skett med husbondens vetskap. Exempel funnes på,
att såväl husbonden som hans hustru och husfolk samtidigt tilltalats för lönkrögeri,
som av samtliga erkänts, men för vilket ansvar icke ådömts någondera, till följd
av att mannen avlidit, innan utslaget meddelats. Kronofogden framställer den
frågan, vem ansvaret skulle träffa, då boskild hustru bedreve lönkrögeri.

K. B. i Västernorrlands län anser den av några länsmän framställda anmärkningen
ifråga om svårigheten att åstadkomma bevisning om husbondes ansvarighet
förtjäna beaktande. Åtminstone för det fall, att husfolk idkat olovlig brännvinsförsäljning
med sin husbondes varor, syntes presumtionen för husbondens delaktighet
i förseelsen vara så stark, att en överflyttning av bevisbördan, innefattande
skyldighet för husbonden att bevisa, att försäljningen skett utan hans vetskap, icke
kunde anses opåkallad.

Länsm. i Anundsjö distr. (Västern.). Stadgandena borde ändras därhän, att
rättighetsinnehavares hustru, husfolk och antagna arbetare voro underkastade ansvar
i de fall, där förbrytelsen blivit begången med husbondens vetskap. Även husbonden
skulle vara underkastad ansvar, som om förbrytelsen blivit av honom själv
begången.

Kronof. i n. Ångermanlands övre fögderi. Förordningarnas anda fordrade,
att innehavare av utskänkningsrätt vore skyldig utöva så noggrann tillsyn över
rörelsen, att överträdelse ej ägde rum. Straffrihet för husbonde borde inträda,
endast om skälig anledning funnes antaga, att förseelsen skett mot husbondens
vilja och trots noggrann tillsyn från hans sida.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.). Då tjänare olagligen försålde husbondens
varor och husbonden sålunda icke kunde vara okunnig om försäljningen eller
åtminstone hade skälig anledning misstänka sådan, samt då det hade visat sig
svårt att åstadkomma fullgiltig bevisning om den direkta vetskapen, syntes stadgandet
böra omformuleras.

131

48 §.

Kronof. i Gästriklands fögderi. Bestämmelse saknades, huru med beslag- rf
taget brännvin skulle förfaras, huruvida beslagare ägde rätt att försälja varan och i 48 §.

så fall om i små poster eller allt i ett utrop. Det faladas om värde av brännvin,
som vore förbrutet, och sådant borde därför på något sätt bestämmas.

Kronof. i Lappmarks-fögderiet. Bestämmelsen om, att värde av brännvin,
som ansåges förbrutet, till viss del skulle tillfalla åklagare och fattigkassa, borde
antingen förtydligas, enär ingen av de till berörda värde berättigade kunde komma
i åtnjutande därav utan det beslagtagna partiets försäljning av beslagaren eller
någon annan myndighet, en realisation, som givetvis vore synnerligen olämplig
och helt och hållet borde bortfalla, då lagbestämmelse kunde införas om varans
förstörande eller oskadliggörande på annat sätt, sedan dess värde vid domstol
utretts och den tilltalade dömts jämväl att betala detsamma. Lämpligast torde vara
att helt och hållet ändra stadgandet om fördelning av både böter, försäljningsavgift
och värde av förbrutna varor därhän, att alltsammans tillfölle statsverket,
och kunde åklagare i sådant fall beredas ersättning för mistade bötesandelar genom
någon höjning i lön eller tjänstgöringspenningar vid blivande lönereglering.

Länsm. i Sorsele distr. (Västerb.) föreslår sådant tillägg i förordningen,
att vederbörande åklagare ägde rätt att, på sätt han i ordningens intresse funne
lämpligast, under hand försälja till pålitliga köpare mindre delar av ett större
parti beslagtaget brännvin, i stället för att sälja hela partiet offentligt på en gång,
eller ock att helt och hållet oskadliggöra och förstöra beslagtagna spritdrycker,
som dömts förbrutna, till förhindrande av att desamma ånyo utsläpptes till skada
för allmänheten.

Länsm. i Åsele distr. (Västerb.) anser likaledes det vara en brist, att föreskrifter
saknas om, huru man lagligen skall förfara vid avyttring av beslagtagna
spritdrycker. Enligt hittills tillämpad praxis hade tillgått så, att desamma efter
föregången kungörelse, som upplästs i kyrkan, blivit försålda å offentlig auktion
till den högstbjudande samt att därvid förda protokoll och influten köpeskilling
utgjort redovisning för det »värde», som i detta stadgande omförmäles.

Länsm. i Dorotea distr. (Västerb.) påpekar samma sak. Vanligtvis torde
åklagarne försälja brännvinet å utlyst auktion, ett förfaringssätt, som dock syntes
vara alldeles absurt.

Länsm. i Lycksele s. distr. (Västerb.) yttrar sig på enahanda sätt.

50 §: 2.

(Jmfr MF 44 §.)

Länsm. i Los distr. (Gävleb.) anser, att då personer flera gånger anställt so §

okynnesåtal, stadgandet om att envar ägde rätt att anställa åtal borde bortfalla.
Erfarenheten visade, att alla verkliga förbrytelser åtalades av allmän åklagare, varemot
det endast varit på grund av för långt drivet nit för nykterhetens befrämjande
eller av rent personliga skäl, som övriga åtal anställts. Dessa enskilda åtal
hade också nästan utan undantag ogillats.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.). Åklagaren borde lämnas prövningsrätt i
fråga om åtal för brott, som hos honom angåvos. Praxis hade emellertid utvecklat
sig därhän, att allmän åklagare ansåges ovillkorligen skyldig åtala på angivelse.

Men om åtalet ogillades på grund av angivarens oförmåga att tillhandahålla be -

132

BF visning, bleve åklagaren dömd ersättningsskyldig, vilket innebure en orättvisa och

50 §. oegentlighet. Erfarenheten hade visat, att det hörde till sällsyntheterna, särskilt i

krögerimål, att av såsom vittnen uppgivna personer kunnat erhållas någon som helst
upplysning, förrän de blivit hörda på ed, vadan åklagaren nödgats på angivarens
uppgifter anställa åtalet. Åklagaren borde därför genom uttryckligt stadgande fritagas
från ersättningsskyldighet i dylika fall.

K. B. i Västernorrlands län, kronofogdarne i Svartsjö, Västbo h.ds och
Umeå fögderi samt länsm. i Skellefteå s. distr. hava uttalat sig för en allmän
höjning av bötesstraffen i B. F. för att kunna nå det med dem avsedda ändamålet,
särskilt med hänsyn tagen till förseelsernas vinstgivande beskaffenhet och
penningvärdets fortgående sjunkande.

II Yttranden, innehållande anmärkningar mot bestämmelserna
i vin- och ölförsäljningsförordningen.

1 §•

Magistraten i Linköping finner det vara en väsentlig brist i gällande lagstiftning,
att icke verksamma stadganden förekommo för befrämjande av ett alkoholsvagt
Öl och ett verkligt gott svagdricka. Genom införande i lagstiftningen av sådana
stadganden skulle troligen kunna åstadkommas, att den hos åtminstone större delen
av befolkningen i Sverige djupt rotade lusten att förtära stimulerande drycker i de
flesta fall kunde tillfredsställas utan större men för nykterheten.

K. B. i Jönköpings län framhåller likaledes som en brist frånvaron av stadganden
för befrämjande av tillverkning och försäljning av ett alkoholsvagt Öl och
ett gott svagdricka.

Poliskammaren i Malmö. Den nuvarande gränsen mellan Öl och svagdricka
vore olämplig. Beträffande alkoholstyrkan vore det nog ganska ofarligt att sätta
gränsen något högre och i fråga om maltstyrkan, vars begränsning icke tillkommit
för att tjäna nykterhetsintresset, torde det icke vara utan betydelse, att lagstiftningen
gynnade tillverkning och försäljning av maltstarka, men alkoholsvaga drycker.

Stadsfiskalen i Karlstad anser likaledes gränsen för snäv mellan de maltdrycker,
MF avser, och dem, som hänförts till svagdricka. Till sistnämnda drycker
borde även hänföras pilsnerdricka och lagerdricka, vilka drycker visat sig odugliga
som berusningsmedel och på grund av sin prisbillighet användas i snart sagt varje
hem, åtminstone bland de mindre bemedlade. Det vore oriktigt att försvåra åtkomsten
av en så allmänt använd och ofarlig hushållsartikel. Ett frigivande av
handeln med denna sorts maltdrycker skulle utan tvivel även medföra en avsevärd
minskning i konsumtionen av de mer eller mindre skadliga lemonader och andra
läskedrycker, som nu opåtalt fingo tillverkas och försäljas.

Länsm. i Sala distr. Vid en reformering av rusdryckslagstiftningen vore
det lämpligast att inbegripa al! rusdryckshandel under en och samma förordning
med fullständigt lika bestämmelser för handel med brännvin, vin och Öl. Därvid
måste givetvis stadgas, att sådana drycker, vilkas alkoholhalt understege en viss
låg procent, icke vore att räkna till rusdrycker. Det bleve ej lätt att finna gränsen
mellan dylika och andra drycker. Den nuvarande mellan Öl och svagdricka vore
ej så lyckligt funnen. Det kunde åtminstone ifrågasättas, huruvida det icke vore
lämpligt att till rusdrycker hänföra endast sådana, som innehöllo mer än tre volymprocent
alkohol. Detta kunde möjligen bliva nödvändigt med hänsyn till dels
svårigheten att frambringa en hållbar maltdryck med så ringa alkoholmängd, som
svagdricka enligt gällande bestämmelser finge innehålla, samt dels det förhållandet,
att nästan var och en genom användande av vissa jäsningsprocesser tämligen lätt
kunde frambringa drycker med högre alkoholhalt än 2 x/4 procent.

134

MF Magistraten i Falun uttalar som sin mening, att olägenheterna av ölhandeln

voro särdeles svåra att undkomma, så länge sådan försäljning bedreves av enskilda
såsom näringsfång.

2 §■

2 §■ Magistraten i Gävle anser bestämmelse böra finnas jämväl därom, att ut skänkning

av vin och Öl ej finge tilldelas annan än den, som rådde över sig och
sitt gods samt prövades i övrigt vara lämplig till rörelsens utövande, i likhet med
vad som funnes föreskrivet för erhållande av rätt till detaljhandel med brännvin.

6 §: 1.

6 §■'' l- K. B. i Kalmar län. Då det hade hänt, att en eljest tillåten brännvins utskänkning

för visst tillfälle förbjudits, hade tvekan uppstått, huruvida vederbörande
under den med förbudet avsedda tid även saknade rätt att sälja Öl och
vin. MF borde lämpligen erhålla förtydligande i detta avseende.

Kronof. i Ingelstads och Järrestads h:ds fögderi (Krist.). Det vore icke
fullt klart, huruvida inskränkningar, som stadgats i tiden för utövande av brännvinsutskänkningen,
jämväl skulle gälla utskänkningen av vin och Öl.

6 §: 2.

6 §: 2. Kronof. i Stockholms läns v. fögderi anmärker, att benämningen »resande»

vore tänjbar och att stadgandet på grund därav kommit att tillämpas olika. Stundom
serverades Öl till närboende sockenbor, vilka ansågos såsom resande, oaktat
resans ändamål endast varit att dricka Öl på gästgivaregården. Visserligen funnes
prejudikat, enligt vilket »närboende grannar» icke fingo betraktas såsom »resande».
Men då även detta uttryck vore ganska tänjbart, överträddes förordningen fortfarande,
i det såväl gästgivare som åklagare stodo tveksamma vid tolkningen därav.
Rättelse i detta hänseende borde alltså vidtagas.

Länsm. i Bälinge h:d (Upps.) anser, att det borde tydligt angivas vad som
menades med »resande» samt att i MF den inskränkning vid gästgiveri rörel sens
utövande borde föreskrivas, att Öl finge utskänkas endast i förening med serveringav
verklig måltid till pris av minst 50 öre (och ej t. ex. till blott en smörgås).

K. B. i Södermanlands län finner uttrycken »resande» och »mat» obestämda
och tänjbara. Gästgivares utskänkningsrätt borde möjligen skarpare begränsas, åtminstone
genom att efter uttrycket »i samband med servering av mat» tillägga
exempelvis orden »till värde av minst . .. öre för varje person». Andra stycket
av momentet borde utgå, enär 1911 års skjutsstadga icke innehölle sådana bestämmelser,
som den åberopade stadgan av år 1878.

Länsm. i Oppunda h:ds v. distr. (Söderm.). Uttrycken »resande» och »mat»
voro så tänjbara, att domstolarna såsom resande godtagit alla personer, som bodde
utom gästgivaregårdens närmaste omgivning, och såsom mat en smörgås. Härigenom
bleve gästgivarens utskänkningsrätt synnerligen vidsträckt, och en bykrog
uppstode lätt, kanske till stort men för orten. Ölutskänkning vid gästgiveri syntes
obehövlig, enär det visat sig, att större samhällen utan olägenhet kunnat undvara
sådan. Eller ock skulle det ankomma på K. B. att giva tillstånd till dylik utskänkning
med de inskränkningar, som kunde finnas nödiga.

Länsm. i Oppunda h:ds ö. distr. (Söderm.). Stadgandet borde förtydligas
så, att utskänkning av Öl finge ske endast i samband med mat vid ordnade måltider
eller i samband med mat för värde av minst 35 öre.

135

Länsrn. i Daga h:d (Söderm.) anför, att gästgivares rätt att utan särskilt
tillstånd utskänka Öl ofta och flerstädes givit anledning till klagomål. Denna
rättighet borde därför inskränkas, så att den motsvarade sitt syfte att tillgodose
endast verkliga resandes behov.

Magistraten i Vadstena anser uttrycken »mat» och »resande» kunna tolkas
alltför vidsträckt.

Länsm. i Kinda h ds s. distr. (Österg.) anser uttrycket »mat» böra ändras
till »verklig måltid»- eller dylikt för att förhindra missbruk.

Länsm. i Kinda h:ds n. distr. (Österg.). Såsom resande kunde anses antingen
alla personer, som ej voro hemma vid gästgivaregården eller närmaste trakten
däromkring, eller också dem, som vid tillfället bodde på gästgivaregården eller
begagnade sig av skjuts från densamma. Uttrycket »mat» gåve anledning till
mycket vidsträckt tillämpning och borde ändras till »verkliga måltider».

Länsm. i Tjällmo och Godegårds distr. (Österg.) anser likaledes uttrycken
»resande» och »mat» alltför tänjbara.

Kronof. i Lysings och Göstrings h:ds fögderi (Österg.) anser uttrycket
»resande» böra förtydligas.

Kronof. i Aska, Dals och Bobergs h:ds fögderi (Österg.) föreslår liksom
länsm. i sistnämnda h:d ett utbyte av ordet mat mot exempelvis »lagad mat
till ett pris av minst 50 öre».

Kronof. i Västbo h:ds fögderi (Jönk.) finner bestämmelsen om »resande»
böra förändras.

Kronof. i Aspelands och Handbörds h:ds fögderi (Kalm.). Den olika uppfattningen
av begreppen »resande» och »mat» hade i vissa fall vållat svårigheter.

K. B. i Gottlands län. I detta mom. medgiven rätt till utskänkning borde
ej utan tillstånd få utövas. Det funnes under nuvarande förhållanden icke tillräcklig
garanti för, att ej denna självskrivna rätt missbrukades, då det väl ej sällan
inträffade, att varken gästgivaren eller gästgiveriets belägenhet lämpade sig för
dylik utskänkningsrörelse.

Länsm. i Gottl. läns n. fögderis n. distr. anser uttrycket resande kunna
tolkas på många sätt. Det syntes för mycket begärt, att gästgivare skulle veta,
vem som verkligen vore resande, såvida icke därmed avsåges person, som anlände
med gästgiveriskjuts från annan gästgivaregård eller skjutsstation. Föreskriften i
stadgandet kunde lättare efterlevas, om uttrycket »resande» bortfölle och i stället
föreskreves, att till visst kvantum mat finge serveras visst kvantum Öl.

Kronof. i n. och s. Åsbo samt Bjäre h:ds fögderi (Krist.) finner begreppet
resande böra närmare bestämmas, så att däri icke kunde inbegripas även den närmast
boende ortsbefolkningen. Ett visst minimipris borde fastställas för måltid, vartill
Öl finge serveras.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.) föreslår en minimigräns av 75 öre samt
att uttrycket »resande» kompletteras med tillägget »som ankomma från annan
skjutsanstalt».

Länsm. i Rebbelberga distr. (Krist). Erfarenheten hade givit vid handen,
att vin och Öl kunnat serveras nästan hur som hälst, då det ej vore föreskrivit
hur mycket mat, som skulle serveras, eller att den skulle förtäras eller vilken betalning,
som skulle erläggas därför.

Länsm. i Bästads distr. (Krist). Stadgandet borde ändras så, att endast
person, som vore boende på minst en kilometers avstånd från gästgiveriet skulle
betraktas som resande och att Öl icke finge utskänkas till sådan resande utan vid
servering av mat för minst 50 öre samt blott -)s liter vid varje måltid.

6 §: 2.

136

6 §: 2.

Länsm. i Vinslövs distr. (Krist.) hade erfarit, att rättighet till iskänkning
åt -spisande gäster» eller »resande» lämnat rum för kringgående, olika tolkning
eller tvekan om uttryckens innebörd.

Länsm. i Niisums distr. (Krist.). »Maten» utgjorde oftast en skylt på
bordet. Det hade hänt, att vid gästgiveri, där ingen skulle vara angelägen att
övertaga skjutshållningen, en person inropat densamma till så lågt pris som 50
öre per mil, detta endast för den skjutshållningen medföljande ölutskänkningen.
Den åtagna skjutslegan hade han sedan ej rättat sig efter.

Länsm. i Laholms fögderis n. distr. är oviss, om med resande menades
sådana, som med gästgiveriskjuts färdades från den ena gästgivaregården till den
andra, eller alla vägfarande.

Kronof. i Halmstads fögderi anser, att rätten till iskänkning enligt detta
stadgande borde bortfalla och att det i stället skulle överlåtas åt K. B. att efter
särskild ansökan avgöra, huruvida dylik rätt borde till gästgivare upplåtas eller ej,
varemot K. B. skulle hava att föreskriva de närmare villkor för rättighetens utövande,
som efter ortens förhållanden och omständigheterna i övrigt befunnos
erforderliga.

Kronof. i Varbergs fögderi. Att med »resande» avse endast sådana, som
beställde skjuts å gästgivaregård, voro icke lämpligt, enär gästgivaregårdar i närheten
av järnvägsstationer ofta besöktes av järnvägsresande. Personer, som bodde
å orten, borde icke betraktas som resande, men hänsyn borde tagas till anledningen
och tiden för besöket, så att då, såsom ofta vore fallet, kronouppbördsstämmor,
taxeringssammanträden, premieringsmöten o. d. höllos å gästgivaregården,
de som av sådan anledning någon avsevärd del av dagen vistades där, borde få
åt sig serverat Öl vid måltider, även om de hade hemvist i orten. Lämpligt
vore, att visst minimipris bestämdes för den mat, som måste serveras till varje
butelj Öl.

K. B. i Göteborgs och Bohus lön. Från vissa håll hade anmärkningar
framställts mot gästgivarnes sätt att handhava sin utskänkningsrörelse. Emellertid
vore det icke förenat med allt för stora svårigheter att råda bot därför, enär länsstyrelse
jämlikt § 29: 1 ägde att, då oordningar inträffade eller utskänkningsrätten
missbrukades, förbjuda rättighetens innehavare att med utskänkningsrörelsen fortsätta
eller ock stadga de inskränkningar vid rörelsens utövande, som kunde finnas
erforderliga. Ehuru K. B. icke förbisåge svårigheten att erhålla en fullt tydligföreskrift
härutinnan, vore det dock synnerligen önskvärt, om begreppet resande
i förevarande stadgande kunde närmare angivas samt att sådana bestämmelser
meddelades, att den kvantitet Öl, som finge utskänkas, komme att stå i rimligt
förhållande till den mat, varför betalning erlades.

Kronof. i Inlands fögderi (Göteb.). På många håll betraktades var och en,
som bodde i närheten av gästgivaregård, såsom »resande» vid sina besök därstädes.
De flesta besökarne voro ej resande i egentlig mening, utan begåvo sig
till gästgivaregården endast för att förtära Öl. Till förekommande härav borde
bestämmelse införas, att med resande skulle menas den, som hade sin bostad
minst 5 kilometer från gästgivaregården.

Länsm. i Inlands Torpe h:d (Göteb.) önskar bestämmelse om, hur långt
bort en person skall bo från gästgivaregård för att kunna betraktas som »resande»
där. En fråga som vållat bryderi och obehag vore, huruvida en person, som
köpt en smörgås för 5 eller 10 öre, finge severas hur mycket Öl som hälst.

Kronof. i Orusts och Tjörns fögderi önskar förtydligande av begreppen
»resande» och »mat».

137

Länsm. i Orusts v. h:d föreslår, att antingen föreskriften om matservering
uteslutes eller ock närmare förtydligas, så att det åsyftade ändamålet vunnes, nämligen
att utskänkningen skulle äga rum endast till spisande gäster.

Länsm. i Tjörns h:d. Enär stadgandet lätt kunde kringgås och ledde till
ringaktande av respekten för lagens bud, borde det utgå ur förordningen eller
ock så avfattas, att därav framginge, att ölet endast finge serveras i samband med
verklig tillagad måltid.

Länsm. i Tanitms h:d (Göteb.) anser det böra bestämmas huru mycket Öl,
som finge utskänkas till varje resande t. ex. om dagen.

Länsm. i Bullarens h:d (Göteb.) önskar tydligare bestämmelser om vad som
menades med »resande» och »mat».

Kronof. i Vane fögderi (Älvsb.). Uttrycket »resande» tolkades synnerligen
olika och behövde förtydligas.

Länsm. i Flundre h:d (Älvsb.). Det oorde föreskrivas, huru stor mängd Öl,
som finge serveras till varje person, t. ex. att till varje helbutelj Öl skulle serveras
lagad varm mat för minst 50 öres värde. Uttrycket »resande» borde förtydligas.

Länsm. i Ale h.d (Älvsb.) yttrar sig på samma sätt som länsmannen i Inlands
Torpe härad.

Kronof. i Kullings fögderi (Älvsb.). Förtydligande erfordrades i avseende
å vad som menades med »resande».

Detsamma anser länsm. i Kullings h:ds ö. distr.).

Länsm. i Gäsene h:d (Älvsb.). Uttrycken »resande» och »mat» vore otydliga.
Vore en verklig resande berättigad att bjuda å gästgivaregården eller därinvid boende
personer på hur mycket Öl, han behagade, blott onykterhet icke uppkomme därigenom?
Gästgivaren svarade ja till en sådan fråga, och den resande toge i smyg
betalning av sina »gäster» för ölet.

Kronof. i Marks fögderi (Älvsb.). Uttrycket »resande» behövde förtydligas
och en närmare fixering ske ej mindre beträffande minimivärdet av den serverade maten,
som ovillkorligen skulle av den resande betalas, än även rörande den högsta kvantitet
Öl, som därvid finge till varje resande utskänkas.

Länsm. i Marks h:d v. distr. (Älvsb.) föreslår följande ändrade lydelse av
stadgandet: »Gästgivare äge utan särskilt tillstånd rätt att till resande utskänka Öl
i sammanhang med servering av lagad mat från dukat bord, dock att till måltiden
icke må serveras mer än en hel flaska Öl till varje person».

Länsm. i Bollebygds h:d (Älvsb.). Stadgandet borde ändras därhän, att Öl
icke finge utskänkas å gästgivaregård annat än i samband med servering av lagad
mat från dukat bord vid ordentliga måltider för minst en kronas värde, och
skulle varje person därvid icke få serveras mer än en helbutelj.

Länsm. i Vedens h:d (Älvsb.). Som »resande» betraktades vanligen utsocknebor,
vilken tolkning innebure våda för stadgandets kringgående, ty dessa
kunde i många fall vara närmare boende gästgivaregården än insocknebor. Dessutom
vore det en lätt sak för de sistnämnda att skaffa sig Öl genom att vidtala
en utsocknebo att rekvirera sådant åt sig. Stadgandet borde därför erhålla sådan
lydelse, att sådana överträdelser omöjliggjordes och det bestämt tydliggjordes gästgivares
rätt, så att utgången av en åklagares åtgöranden bleve mindre oviss.

Länsm. i Kinds h:ds s. distr. (Älvsb.) framhåller önskvärdheten av uttryckliga
bestämmelser angående vilka, som vore att anse såsom resande och angående
beskaffenheten av den mat, som av gästgivare skulle serveras till ölet.

Likaså kronof. i Sundals fögderi (Älvsb.).

6 §: 2.

138

MF Länsm. i Sundals h:ds s. distr. (Åtvsb.). Stadgandet borde ändras i syfte

6 §■'' -■ dels att med resande skulle förstås de personer, som å gästgivaregården beställde
skjuts, samt dels att i varje fall skulle serveras lagad mat till ett värde av minst 50 öre.

Länsm. i Sundals h:ds n. distr. (Älvsb.). Det vore svårt att avgöra, vilka gästgiveribesökande,
som skulle betraktas som »resande», då även andra personer än dem,
som anlitade gästgiveriet för skjuts, samt närboende kunde anses vara »resande».
Stadgandet innefattade ej tydlig föreskrift för gästgivare att endast i samband med
servering av verklig mat, alltså endast till spisande gäst, få utöva ölutskänkningen.
Detta senare borde stadgas i stället eller att ölutskänkningen endast finge ske i
samband med servering av särskilt beställt mål mat, därvid denna portion födoämnen
skulle kunna värdesättas förslagsvis till högst 50 öre.

Länsm. i Nordals h:d (Älvsb.) önskar förtydligande av stadgandet i förut
anmärkta avseenden.

Likaså kronof. i Vedbo fögderi samt länsmännen i Vedbo h:ds n. distr. och
i Tössbo h:d (Älvsb.).

K. B. i Skaraborgs län. På grund av olika uppfattning av ordet »resande»
hade någon verksam kontroll icke kunnat vinnas därå, att icke utskänkning ägde
rum jämväl åt ortsbefolkningen. Bestämmelsens kringgående genom sättet att som
mat servera endast en smörgås, skulle möjligen kunna förhindras eller åtminstone
försvåras genom ett tillägg till stadgandet av orden »vid verkliga måltider eller
eljest under sådana omständigheter, att serveringen av mat för den resande vore
huvudsaken» eller dylikt. Genom en sådan bestämmelse kunde måhända i de
flesta fall jämväl den förut nämnda olägenheten av utskänkning åt ortsbefolkningen
förebyggas.

Polisuppsyningsmannen i Töreboda (Skarab.). Stadgandet tolkades på de
mäst olika sätt. I Töreboda betraktades som resande endast den, som med vanliga
fortskaffningsmedel ankomme dit i uppenbar avsikt att fortsätta till annan ort, och
som mat, till vilken Öl finge serveras, ansåges allenast varmrätt eller smörgåsbord av
så fullständig beskaffenhet, att detsamma kunde utfylla anspråket på en verklig
måltid. I en närbelägen gästgivaregård däremot ansåges som resande en var, som
icke vore bosatt i det gästgivaregården omgivande samhället, och Öl serverades
även till blott en påbredd smörgås. Det mötte dock ej heller för i samhället
boende någon svårighet att erhålla Öl, alldenstund de endast behövde anmoda
eu utom samhället boende att rekvirera Öl åt dem. Den ölet åtföljande smörgåsen
lämnades i regel orörd och användes om igen till olika rekvirenter. På detta
sätt bleve gästgivaregården en fullständig ölutskänkning, vilket långt ifrån torde
hava varit meningen vid författningens tillkomst. Det vore emellertid ett faktum,
att sistnämnda system tillämpades vid många gästgivaregårdar.

Länsm. i Valla tingslags v. distr. (Skarab.). Stadgandet missbrukades ofta
genom att matportionen inskränktes till en smörgås för ett ganska minimalt pris.
Skärpta bestämmelser erfordrades därför beträffande gästgivares rätt att försälja Öl.

Länsm. i Åse h:d (Skarab.) framhåller önskvärdheten av att minsta värdet
av den mat, som gästgivare skulle servera för att vara berättigad att utskänka Öl,
måtte bliva genom lag bestämt.

Länsm. i Barm h:d (Skarab.). De missuppfattningar och misstydningar,
som ofta förekommo vid tolkningen av ordet »resande», nödvändiggjorde ett närmare
bestämmande av vad som borde menas därmed.

Länsm. i Nordmarks h:ds n. distr. (Värml.) påyrkar skärpta bestämmelser
rörande gästgivares utskänkningsrätt, så att utskänkning av Öl endast finge ske till
verkliga resande och endast i förening med fullständig måltid.

139

Kronof. i Öster-Närkes fögderi uttalar önskvärdheten av att i stadgandet
angåves vilka, som vore att anse såsom resande, och att det bestämdes ett pris
för den mat, som borde serveras samtidigt med ölet. Under nuvarande förhållanden
kunde nära nog vem som helst i egenskap av resande erhålla Öl å en
gästgivaregård utan att behöva erlägga särskild ersättning för den mat, som
samtidigt serverades. Ett tillägg i berörda avseende skulle underlätta åklagames
arbete.

Länsm. i Örebro h ds v. distr. Ett förtydligande av ordet »resande » borde
äga rum, enär det oftast förekomme, att nästan varje besökare å en gästgivaregård
betraktades som »resande.»

Kronof. i Väster-Närkes fögderi. Stadgandet borde innehålla bestämmelse
om visst pris, ej understigande 50 öre, för den portion mat, till vilken gästgivare
ägde rätt att till resande utskänka Öl. En närmare förklaring av ordet »»resande»
vore önskvärd.

Länsm. i Lerbäcks och Hallsbergs socknar (Örebro). Stadgandet borde
innehålla bestämmelse om visst minimipris, ex. 50 öre, för den portion mat, till
vilken gästgivare ägde rätt att till resande utskänka Öl. Ordet »resande» borde
förtydligas.

Länsm. i Grimstens h:d (Örebro). Det vore önskligt, att priset på maten,
som måste serveras till ölet och betalas, sattes till 50 öre och att endast V8 liter
Öl finge serveras till sådan portion mat.

Länsm. i Edsbergs h:ds ö. distr. (Örebro.) Det vore svårt att avgöra, vem
som vore resande. Hur mycket Öl som hälst serverades vanligen till i närheten
boende personer, sedan en smörgås framsatts. Denna bleve i regel orörd; gästgivaren
kunde ej tvinga gästerna att äta.

Kronof. i Salbergs-Väsby fögderi (Västm.). Uttrycket »resande» hade givit
anledning till olika tolkningar och åtskilliga obehag. Jämväl ortsbefolkningen
borde kunna få Öl vid intagande av ordentliga måltider å gästgiveri. Något särskilt
behov för en resande att bekomma Öl annat än vid ordentliga måltider torde
ej finnas. Stadgandet torde därför kunna formuleras så: »gästgivare äge utan
särskilt tillstånd rätt att till spisande gäster vid ordentliga måltider utskänka Öl».
Fråga vore om icke samma rätt borde inrymmas jämväl åt skjutsstationsföreståndare
vid de tillfällen, då av dem serverades ordentliga måltider.

Länsm. i Sala distr. Stadgandet missbrukades helt säkert på många håll.
Det vore svårt att veta, vilka som vore resande, och det vore vanligt, att maten
bestode av en bit bröd. Något behov av ölutskänkning å gästgivaregårdama
torde numera icke förefinnas. Skulle det däremot på något visst gästgiveri anses
erforderligt att utskänka vin och Öl, hade gästgivaren möjligheten att i vanlig ordning
söka och erhålla rättighet.

Magistraten i Hedemora. Rätt till utskänkning i förening med mat åt spisande
gäster borde inskränkas till ordnad måltid med lagad mat.

Kronof. i Hedemora fögderi anser i likhet med länsm. i Husby distr. stadgandet
lämna rum för betänkligt missbruk, dels därigenom att ingen annan begränsning
av utskänkningsrätten funnes än att utskänkning icke finge ske till rusig,
dels ock därigenom att förordningen icke närmare angåve vad den avsåge med
mat. Vid meddelande av tillstånd till utskänkning förekomme ofta, att länsstyrelserna
föreskrevo, att utskänkningen finge äga rum allenast i samband med servering
av lagad mat eller ock i samband med mat till visst minimipris. En dylik
bestämmelse, skärpt med föreskrift att ej mer än två halvbuteljer Öl finge till nå -

6 §: 2.

140

6 §: 2.

gon vid sådan måltid utskänkas, skulle verksamt stävja flerstädes förekommande,
ganska svårbeivrade missbruk av gästgivares utskänkningsrätt.

Kronof. i Nedan-Siljans fögderi anför, att en gästgivare genom kontrakt
hade anställt ett kvinnligt biträde för handhavande av gästgiverirörelsen. Denna
hade åtalats för att hava till personer, boende i samma och en närbelägen socken,
hava utskänkt Öl i obegränsade kvantiteter. Hon hade frikänts av häradsrätten,
men av hovrätten dömts för utskänkning av Öl till personer, som voro bosatta i
den socken, där gästgiveriet vore beläget. Det finge alltså anses vara tillåtet att
utskänka huru stora kvantiteter Öl som helst till resande i samband med servering
av mat, blott det icke skedde till sockenbor. Detta innebure en lucka i lagstiftningen.
Det vore också anmärkningsvärt, att den egentlige gästgivaren genom
ett privat kontrakt, ej underställt K. B:s prövning, lyckats överflytta allt ansvar å
en annan. Gästgivaren, som själv åtalats, hade nämligen gått fri.

Länsm. i Nås och Sävsnäs distr. (Kopparb.) anser stadgandet svårt att tilllämpa,
enär bestämmelse saknades om, när en person skulle anses såsom resande,
och då som »mat» kunde anses blott en påbredd smörgås. Någon bestämmelse
om att maten skulle förtäras funnes icke.

Kronof. i s. Hälsinglands fögderi anser stadgandet om servering av mat
böra ändras till servering av lagad mat.

Länsm. i Alfia distr. (Gävleb.). Ordet »resande» borde förtydligas, så att det
framginge, om därmed kunde menas personer, som t. ex. bodde inom socknen, men
gående eller åkande besökte gästgivaregården vid färd till annat ställe inom socknen.
Det vore icke tydligt, om den mat, som skulle serveras vid utskänkningen,
borde vara tillagad och skulle serveras varm eller om det vore tillräckligt, att endast
kall mat, såsom påbredda smörgåsar, serverades med ölet.

Länsm. i Ovanåkers distr. (Gävleb.) önskar likaledes förtydligande av ordet
»resande» samt angivande av det värde, som den serverade maten borde äga i förhållande
till kvantiteten av det utskänkta ölet.

Kronof. i n. Hälsinglands fögderi meddelar, att vissa länsmän i fögderiet
uttalat som sin mening, att uttrycken »resande» och »mat» voro alltför svävande
och därför ofta föremål för olika tolkning, samt att det kvantum Öl, som i detta
samband finge utskänkas, bort närmare bestämmas.

Länsm. i Arbrå och Undersviks distr. (Gävleb.). För att utnyttja ifrågavarande
ölutskänkningsrätt hade inrättats den s. k. klassen, där sex till tolv halvor Öl serverades
till en smörgås av omkring 24 kvadrattums storlek och vilken i allmänhet
lämnades orörd och aldrig beställdes. Begreppet »resande» vore otydligt. Personer,
vilkas enda avsikt med besöket vore att förtära Öl, ankotnmo med olika
fordon och ansågo sig alla som »resande».

Länsm. i Järvsö distr. (Gävleb.) framhåller önskvärdheten av, att stadgandet
ändrades därhän, att gästgivare ägde att sälja Öl till resande, som själv förtärde
ölet, till förekommande av att personer, som icke voro resande sammansköto pengar,
för vilka en resande köpte Öl åt dem.

Länsm. i Färila distr. (Gävleb.). Det vore svårt att avgöra vad som merenades
med »resande» och »mat». Länsmannen föreslår bestämmelse om att med
resande skulle förstås den, som bodde minst 5 kilometer från gästgivaregården, samt
att denna utskänkningsrätt finge utövas i samband med servering av varm lagad
mat till värde av minst 50 öre och att högsta kvantiteten Öl, som skulle serveras
till eu sådan måltid, icke finge överstiga t. ex. en liter.

Länsm. i Los distr. (Gävleb.). Stadgandet hade icke fått åsyftad verkan på
grund av den tolkning, som givits orden »resande» och »mat». Gästgivaren

141

borde äga rätt att utskänka Öl till alla, som ankommo till gästgiveriet med skjuts
från annan skjutsanstalt eller med bantåg från ort utom kommunen, där gästgiveriet
vore beläget samt till personer, som där intogo fullständiga måltider med varm
lagad mat.

Kronof. i Medelpads v. fögderi föreslår ändring av ordet »inåt» till lagad
mat». Åtkomsten av Öl genom att blott betala en smörgås skulle därigenom förhindras
och lättheten för gästgivare att missbruka sin ölutskänkningsrätt försvåras.

Länsm. i Nora distr. (Västern.) anför, att vid flera tillfällen olägenheter
visat sig därav, att gästgivare ägde rätt att till vägfarande i samband med servering
av mat utskänka obegränsat antal buteljer Öl. Följden därav hade nämligen blivit
fylleri med åtföljande slagsmål.

Länsm. i Nordingrå distr. (Västern.) önskar förtydligande av uttrycket »resande»
för åstadkommande av visshet om dess rätta innebörd.

Länsm. i Sidensjö distr. (Västern.) anser ordet »mat» böra utbytas mot
»varm lagad mat». Såsom stadgandet tillämpades, erhölles till en smörgås hur
många halvor Öl som helst.

Länsm. i Anundsjö distr. (Västern.). Den gästgivare medgivna utskänkningsrätten
borde inskränkas, så att gästgivare skulle äga att till varje resande,
som intoge måltid, vari lagad mat inginge, servera högst 2/3 hter Öl.

Länsm. i Själevads distr. (Västern.) önskar tydligare angivande av vad som
borde förstås med »mat», enär det å många gästgivaregårdar urartat därhän, att
flera flaskor Öl serverades till en mindre smörgås.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.). Gästgivarne missbrukade ofta sin rätt enligt
detta stadgande, och det vore svårt att därom åstadkomma bevisning på grund av
olika tolkning av ordet »resande». Missbruket skulle kunna stoppas genom förklarande,
att med resande icke kunde avses ortsbo, även om han enligt dagboken
vid gästgiveriet erhållit skjuts, varom anteckning ofta skedde, för att gästgivaren
eller entreprenören skulle bliva i tillfälle att försälja Öl och ortsbon åtkomma detsamma.

K. B. i Jämtlands län anser det förtjäna beaktande vad länsmännen i länet
anfört därom, att den gästgivare tillkommande försäljningsrätten icke erhållit en
tillfredsställande begränsning, vare sig beträffande till vem dylik försäljning finge
äga rum eller i fråga om omfattningen i övrigt därav.

Länsm. i Hammerdals distr. (Jämti.jk Förevarande stadgande lämnade rum
för missbruk, till följd av att det icke tydligt angåves vad som menades med »resande»
samt att som mat kunde anses blott en smörgås.

Länsm. Ragunda distr. (Jämtl.). Då domstolarna ofta som »resande» ansågo
dem, som bodde utanför den by, där gästgivaregården vore belägen eller mer än
en kilometer från denna, ansågo sig gästgivarne berättigade att till sådana personer
servera Öl jämte en liten smörgås. En sådan medtoges alltid, även om gästen ej begärde
det, men den lämnades vanligen orörd. Stadgandet borde därför förtydligas. *

Länsm. i Fors distr. (Jämtl.) anser, på grund av att stadgandet lämnade
rum för missbruk, det böra stadgas, att Öl ej finge serveras annorlunda än i sammanhang
med ordentligt lagad mat och ej till större myckenhet än två flaskor till
varje måltid.

Länsm. i Revsunds distr. (Jämtl.) anser uttrycket »mat» böra ändras till
»lagad mat».

Länsm. i Brunflo distr. (Jämtl.). Det vore mången gång nära nog omöjligt
för en gästgivare att i en hast utreda, om en person vore resande. Det borde
icke heller förvåna någon, om en gästgivare skulle tveka att underkasta en gäst

6 §: 2.

142

MF förhör för utredning i detta hänseende. Det syntes också meningslöst och stridande

6 §: 2. mot g0Cj orcjning att beivra fall, då nykter, icke resande person, som å gästgiveri

intoge måltid, i samband därmed serverades en halva Öl. Stadgandet borde därför
ändras så, att gästgivare medgåves rätt att utan särskilt tillstånd till spisande gäster
vid ordnade måltider utskänka Öl, dock högst 2/s liter Per person och måltid.

Länsm. i Åsele distr. (Västerb.). Tolkningen av detta stadgande i avseende
på vilka som skulle anses såsom resande och vad som borde anses såsom mat
hade förorsakat ovisshet och därav föranledda obefogade rättegångar och trakasserier.
Emellertid funnes numera genom Kungl. Maj:ts utslag prejudikat därå, att
gästgivare ansetts äga laglig rätt att till resande utskänka Öl i samband med servering
av blott en mindre smörgås; men i hur stor omfattning sådan ölförsäljning
finge utsträckas, torde ännu ej vara fastslaget, varför närmare bestämmelser
dels härutinnan, dels ock om vem som i allmänhet skulle anses såsom resande
eller icke, voro önskvärda och av behovet påkallade.

Länsm. i Dorotea distr. (Västerb.). Till en liten smörgås serverade gästgivarne
så många flaskor Öl, som rekvirenterna önskade. På detta sätt blevo en
del gästgiverier formliga ölkrogar, vilket väl ej kunde hava varit lagstiftarnes mening.

K. B. i Norrbottens län. Av hänsyn till att gästgivares rätt att utan särskilt
tillstånd till resande utskänka Öl i samband med servering av mat ofta missbrukades,
borde rätten inskränkas till ett begränsat mått av Öl för varje gäst och måltid.

Kronof. i Luleå fögderi påpekar, att medan vem som hälst hade rätt att
utan särskilt tillstånd i sitt hem till personer, som under minst en vecka intogo
sina måltider hos honom, utskänka Öl till mat, sådan rätt icke tillkomme eu
hotellägare eller gästgivare i förhållande till ortens invånare.

Kronof. i Torneä fögderi anför, att på en del gästgiverier inom fögderiet
förekommit omfattande utskänkning av Öl i samband med servering av mat.
Till förekommande härav borde i MF införas bestämmelser om en bestämd
myckenhet av Öl, som finge serveras till varje spisande gäst.

Länsm. i Neder-Torneå och Karl Gustafs socknars distr. föreslår likaledes
för undvikande av missbruk av den i stadgandet medgivna utskänkningsrätten sådan
ändring däri, att det bestämdes, huru mycket som finge serveras till varje gäst.

6 §: 3.

6 §: 3. Länsm. i Risinge distr. (Österg.j Den enligt detta mom. medgivna rätten

att utan särskilt tillstånd utskänka Öl överträddes ganska allmänt och kontroll häröver
från polismyndighetens sida vore svår att utöva.

Länsm. i Tveta h:ds ö. distr. (Jönk.) anser, att detta mom. borde
ändras därhän, att endast ett visst kvantum Öl t. ex. högst -’/3 liter finge utskänkas
till varje gäst per måltid. Det hade nämligen visat sig, att rättigheten till
utskänkning enligt detta mom. missbrukats så, att gästerna fått förtära så många
flaskor Öl till måltiderna, att de därav blivit berusade.

Länsm. i Västra h:ds n. distr. (Jönk.) föreslår, att den kvantitet Öl, som kunde
utlämnas till varje gäst, finge utgöra högst 1 /:! liter. Innehavare av i detta stadgande
angivna bespisningsställen borde hava skyldighet att göra anmälan om utskänkningen
hos polismyndigheten på platsen.

Länsm. i Västbo h:ds 4:e distr. (Jönk.) Den i detta mom. avsedda utskänkningsrätten
borde bortfalla, då den saknade praktisk betydelse. Den gåve
fastmer skydd åt personer, som sökte kringgå förordningens bestämmelser om utskänkning.
Sådan inackordering som här avsåges förekomme icke i så stor om -

143

fattning, att därför erfordrades särskilt tillstånd att utskänka Öl. Man använde sig
numera av pensionat, kaféer in. m.

Länsm. i Uppvidinge h:ds mell. distr. (Kronob.) anser detta mom. böra
utgå, enär det föranledde kringgående av stadgandet.

K. B. i Kalmar län. Den i detta mom. medgivna rätten undandroge sig
effektiv kontroll och missbrukades mycket. Särskilt tillstånd borde därför stadgas
även i detta fall, ehuru under lättare former.

Kronof. i n. Möre och Stranda h:ds fögderi har funnit detta stadgande
medföra olaga utskänkning, som vore svår att kontrollera.

Länsm. i Tössbo h:d (Älvsb.). Av stadgandet framginge icke, huruvida
»avtals träffande» om spisning för en vecka vore tillfyllest, för att Öl och vin
skulle få utskänkas vid enstaka måltid, eller om sådant endast finge ske, då
gästen verkligen också hela den avtalade tiden använde sig av det träffade avtalet.

Polisuppsyningsmannen i Töreboda (Skarab.). Stadgandet missbrukades
rätt mycket, nämligen på så sätt, att värden lät gästerna underskriva en förbindelse
att under viss tid, ej understigande en vecka, hos honom intaga sina
måltider, varefter servering av Öl till mat omedelbart ägde rum. Gästerna återkommo
icke, men värden hade fullgjort stadgandets föreskrift och vore ansvarsfri.
»Det slutna bordet» bleve på detta sätt en offentlig serveringslokal.

Länsm. i Grums h:d (Varmt.). Stadgandet missbrukades ej så sällan, ity
att Öl utskänktes även till gäster, som endast tillfälligtvis intogo maltider.

Magistraten i (Örebro.). För kontrollens skull vore det önskligt att stadga
skyldighet att anmäla, om rättighet enligt detta lagrum komme att utövas.

Länsm. i Hardemo h:d och Kamin socken (Örebro.). Stadgandet borde
förtydligas, så att därav framginge, att å hotell och matserveringsstäiien utskänkning
av Öl icke finge äga rum, även om gäster träffat avtal om spisning under minst
eu vecka, eller med andra ord, att det klargjordes vad som menades med uttrycket
»slutet bord».

Länsm. i Lerbäcks och Hallsbergs socknar (Örebro) anför, att ovisshet
rådde, huruvida en person, som uteslutande hade sin bärgning på s. k. matgäster,
hade rätt att till dessa utskänka Öl på grund av detta stadgande.

Kronof. i Nora fögderi (Örebro.). Det vore svårt att vaka över stadgandets
efterlevnad, varför det borde utgå.

Länsm. i Nora och Hjulsjö bergslag (Örebro). Farhågorna för stadgandets
kringgående hade besannats. Få lagbestämmelser erbjödo sådan lätthet därtill.
Stadgandet företedde vissa svårigheter ur ordningssynpunkt, enär anmälningskyldighet
icke föreskrivits. För att en tillfällig gäst skulle erhålla maltdrycker, erfordrades
blott att han träffade fingerat avtal om spisning, vilket avtal brötes, om ej förr,
så när dryckerna bekommits.

Länsm. i Fällingsbro h:d (Örebro.). Stadgandet som givit anledning till
överträdelser och vars efterlevnad vore svår att övervaka, borde bortfalla. Därest
tillstånd till däri angiven utskänkning kunde ifrågakomma, borde K. B. äga rätt
att på ansökan meddela sådant.

kronof. i Gästriklands fögderi anser stadgandet böra omfatta även enskilt
rum, tillhörande offentlig spisningslokal.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.). Rätten till utskänkning vid slutet bord
hade missbrukats så tillvida, att värden tillhandagått med tryckta blanketter för
avtal om eu veckas spisning och, sedan en gäst undertecknat en sådan blankett,
serverat honom Öl, även om han önskat bekomma sådant blott för ett enda
tillfälle.

MF
6 §: 3

144

MF Länsm. i Hamnierdals distr. (Jämtl.). Stadgandet kringginges genom att

6 §■'' 3- gästen, efter överenskommelse med värden, uppgåve sig vilja spisa en vecka,
och därefter omedelbart serverades Öl till mat, men likväl snart upphörde med
spisningen. En skärpning av stadgandet vore önskvärd.

Länsm. i s. Möre h:ds v. distr. (Jämtl.). har funnit detta stadgande lätt
kunna kringgås. Om det blott kunde styrkas, att det talats om, att den eller den begärt
spisning för en vecka, behövde gästen ej hava intagit mat mera än en gång för
att åtkomma det Öl, han önskade. Förut gällande bestämmelser, att den, som vid
måltider ville hålla spisande gäster tillhanda maltdrycker, skulle göra ansökan
därom, vore i allmänhet borgen för, att endast lämplig person erhölle sådan
rättighet.

Stadsfiskalen i Ronneby föreslår, att då utskänkning av vin och Öl vore
tillåten vid måltider åt spisande gäster, till en måltid, för vilken priset understege 75
öre, endast 1j3 liter Öl och till måltid, för vilken priset vore 75 öre eller däröver,
endast 2/,, liter Öl finge till den spisande utskänkas.

Poliskammaren i Ängelholm anser, att i förevarande fall måltidens pris bör
vara minst en krona.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.) finner detta stadgande böra borttagas
såsom obehövligt och ledande till många olagligheter.

Likaså länsm. i Båstads och Näsums distr. (Krist.), som anser kontroll över
sådan utskänkning omöjlig.

Kronof. i Varbergs fögderi. Det hade inträffat, att en person, som hållit
spisning för ett större antal arbetare, t. ex. vid ett järnvägsbygge eller dylikt,
med stöd av detta stadgande, utan att dock direkt överträda dess ordalydelse,
utskänkt Öl i sådan omfattning, att oordningar uppstått.

Kronof. i Göteborgs fögderi. Stadgandet hade kringgåtts på det sätt. att
abonnenten endast druckit Öl och betalat endast därför. Abonnementet omfattade
visserligen mat, men maten varken åts eller betalades.

7 §: 1 och 2.

/ o. 2. Polismästaren i Stockholm anser, att försäljningsåret borde räknas från och
med den 1 oktober samt på grund därav tiden för ansöknings ingivande ändras.
Nuvarande bestämmelser, att kalenderår skulle vara försäljningsår, medförde stora
utgifter för försäljare, vilken skulle börja eller upphöra med rörelsen i lokal, som
dessförinnan använts eller därefter skulle användas för annat ändamål, i det han
nödgades erlägga hyra för längre tid än rörelsen påginge. — Det hade flera gånger
inträffat, att försäljare försummat inom föreskriven tid ingiva ansökan om fortsatt
försäljningsrätt, som han därigenom gått förlustig. Det torde kunna tagas under
övervägande, huruvida icke i stad, där stadsfullmäktige ofta sammanträdde och
möjlighet alltså förefunnes att under olika tider av året inhämta deras yttrande,
det borde vara K. B. medgivet att till behandling upptaga och bevilja ansökning
inkommen å annan tid än den i förordningen föreskrivna, möjligen även för återstående
del av löpande försäljningsår.

Poliskommissarierna i Stockholm anse det likaledes lämpligare att räkna
försäljningsåret f. o. m. den 1 oktober i stället för kalenderår. Om ansökningarna
inlämnades under exempelvis februari månad, hunno sökandena få besked om,
huruvida ansökan beviljades, åtminstone tre månader före den 1 oktober.

Kronof. i Ingelstads och Järrestads h:ds fögderi. (Krist.). MF förutsatte
ej upplåtande av rätt till utskänkning av vin och Öl i sammanhang med värdshus -

145

rörelse vid måltider åt spisande gäster. Vid behov av sådan rätt hade utskänkning
anordnats enligt förevarande stadgande. Väl kunde K. B. enligt 17 § göra föreskrift
om, att utskänkning endast finge äga rum vid måltider åt spisande gäster,
men det syntes lämpligare, att denna utskänkningsform uttryckligen funnes i MF.

Magistraten i Skanör med Falsterbo fäster uppmärksamheten på den affär,
som i stor utsträckning dreves med de rättigheter till utskänkning, som meddelades
på längre tid. Den, som ville överlåta sådan rättighet, sålde helt enkelt den i
samband med utskänkningen stående matserveringsrörelsen med inventarier och
antoge köparen till »föreståndare» för utskänkningen. Priset vore sådant, att det
med all tydlighet framginge, att utskänkningsrättigheten vore det huvudsakliga
köpeobjektet. När så tiden för rättighetens utövande lede mot sitt slut, begärde
»föreståndaren» ny rättighet för sig själv. En kommun, som önskade inskränka
utskänkningsställenas antal, kunde låta hindra sig därifrån av rena barmhärtighetsskäl.
Föreståndaren visade nämligen, att han använt det lilla han ägde till inköp
av rörelsen och att detta kapital skulle vara förlorat, om han icke erhölle utskänkningsrättighet.
Önskligt vore, att förbud stadgades mot dylika försäljningar av
rättigheter.

Poliskammaren i Malmö. En mera verksam restriktiv lagstiftning nödvändiggjorde
bolagssystemets införande även beträffande försäljningen av vin och Öl.
Ett sådant ordnande av försäljningen vore att föredraga även med hänsyn till de
olägenheter, som voro förbundna med den nuvarande ordningen för beviljande
av utskänkningsrättigheter, såsom beträffande påföljden av uraktlåtenhet att ingiva
ansökan inom den i 7 § föreskrivna tid samt tillämpningen av stadgandet angående
s. k. tillfälliga rättigheter, varjämte med bolagssystemet vunnes även den
fördelen, att en del nu nödvändiga, men för allmänheten besvärande inskränkningar
i utskänkningstiden blevo överflödiga.

Inspektören över brännvins-, vin- och ölutskänkningslokalerna i Hälsingborg
anser ölförsäljningen böra handhavas av bolag i likhet med brännvinsförsäljningen.
Antalet ölutskänkningsställen borde begränsas.

Magistraten i Varberg. Rättighet till vanlig utskänkning av vin och Öl
borde lämpligen läggas under brännvinsförsäljningsbolagen, enär dels vinsten av
sådan utskänkning borde tillkomma det allmänna och dels enhetlig ledning av
all verklig utskänkning (således icke utskänkning av vin och Öl till spisande gäster)
inom ett samhälle skulle kraftigt befrämja bolagens och det allmännas makt att
på ett konsekvent sätt hindra missbruk av sprithaltiga drycker.

(Jmfr även de under BF 18 § inf. yttrandena.) 1

§: 1 o. 2.

1 §: 3.

K. B. i Södermanlands län anser ordet »böra» lämpligen kunna utbytas 7 §: 3.
mot »skola» i bestämmelsen om, att de kommunala myndigheternas utlåtanden
»böra» innehålla bestämt till- eller avstyrkande. Angivandet av skäl vore av föga
värde i de fall, då båda de i ärendet hörda myndigheterna avgivit avstyrkande
utlåtanden. Det förefölle ovisst, huruvida beslutanderätten i förevarande slags ärenden
i köping skulle få utövas av kommunalfullmäktige.

Länsm. i n. Vedbo h:ds Pa distr. (Jönk.). Det hade visat sig, att i
detta mom. föreskrivna utlåtanden av de kommunala myndigheterna icke behövt
innehålla annat motiv för sitt avstyrkande, än att utskänkningen skulle strida mot det
inom orten pågående nykterhetsarbetet. Det förefölle som om bestämmelsen om,
att myndigheterna skulle angiva skäl för sina beslut, i sådana fall vore utan betydelse.

146

7 §: 3.

7 §: 4.

8 §.

10 §.

Magistraten i Växjö anser stadgandet om bestämt till- eller avstyrkande
böra formuleras så, att hinder icke mötte att till- eller avstyrka en framställning
under vissa villkor.

Länsm. i Laske h:d (Skarab.) föreslår bestämmelse om att, i den händelse
endera av de kommunala myndigheterna avstyrkt ansökningen, densamma icke
skulle kunna av K. B. bifallas.

Stadsfiskalen i Karlstad. Stadgandet om, att kommunalstyrelses utlåtande
skulle infordras, gagnade icke vare sig nykterheten och sedligheten eller den allmänna
rättskänslan. Det vore olämpligt, att en så allvarlig prövning och så viktigt
avgörande som fråga angående utskänkning, låt vara endast delvis, lades i
händerna på oansvariga kommunala korporationer, inom vilka personliga intressen
och inflytanden lätt gjorde sig gällande.

7 §: 4.

Länsm. i s. Vedbo h:ds s. distr. (Jönk.). Det hade hänt, att när en kommun
motsatt sig upprättandet av ölförsäljning, sökanden byggt ett mindre, skattepliktigt
bryggeri. Ett sådant kunde kosta staten mera i kontrollavgifter än vad
maltskatten inbringade. På framställning av dylikt bryggeris ägare kunde K. B.
utan de lokala myndigheternas hörande lämna sökanden tillstånd enligt 16 § till
försäljning av annat (större) bryggeris tillverkning, vilket syntes strida mot meningen
i 13 § 3 mom. jämfört med förevarande mom.

Länsm. i Norrbärke distr. (Kopparb.) anser, att det i varje fall borde ankomma
på K. B. att pröva behovet av sökt rättighet att utskänka Öl och att bifalla
ansökan oaktat avstyrkande skett av de kommunala myndigheterna, åtminstone
beträffande rätt till försäljning åt spisande gäster å gästgiveri och restauranter.
Med vår nuvarande kommunala lagstiftning visste man, att i större industrikommuner
den socialistiska viljan gjorde sig gällande, och då däri den absoluta nykterheten
framträdde utan urskiljning, vore det givet, att en kommunalnämnd,
sammansatt av nykterister eller med pluralitet av sådana, alltid skulle avstyrka
ansökningen. Sammaledes skedde även i kommunalstämman, där den socialistiska
åskådningen alltid dikterade stämmans beslut. Sålunda måste, om icke sådan rätt
i författningen gåves K. B., en kommun komma i saknad av möjligheten till
dylik försäljningsrätt inom sina gränser, vore behovet än så trängande.

I avseende å behovet kunde icke varje kommun vara likställd, ty i större industrikommuner
förekomme en betydande rörelse, som saknades i andra, vilket åter
hade till följd en ständig ström av resande, som ville hava sitt materiella behov
tillfredsställt.

Det kunde icke heller från någon synpunkt vara klokt, att frågans avgörande
skulle vara beroende uteslutande på de kommunala myndigheterna, ty en för långt
driven nykterhetsiver måste framkalla lagbrott och lönkrögeri i olika former.

8 §•

Länsm. i Grimstens h:d (Örebro) anser de enligt detta stadgande meddelade
rättigheterna böra vara lika, om ej för hela riket så dock för varje län.

10 §.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.) anser offentliga auktioner böra undantagas
från i detta stadgande avsedda tillfällen. De flesta auktioner togo icke så

147

lång tid, att någon servering alls behövde förekomma, även om någon långväga MF
resande undantagsvis skulle besöka auktionen. Vid de större auktionerna, som 10 §■
räckte en hel dag eller längre, borde det vara tillräckligt med servering av drycker,
som utan tillstånd fingo serveras. Som det nu vore, blevo auktionerna i regel
supgillen för ortens befolkning. Många besökande inköpte också saker till oskäligt
pris och sådana, som de ej hade användning för eller ens visste, att de köpt.

Härtill komme det demoraliserande i sådana supgillen.

Länsm. i Rebbelbergci distr. (Krist). I stadgandet avsett tillstånd borde
ej kunna meddelas vid auktioner. I likhet med vad i BF föreskreves, skulle förbud
stadgas mot att vid auktioner även utan betalning utlämna Öl och vin. Missbruk
ägde nästan alltid rum vid dylika tillfällen. Föreskrift att servering skall upphöra
omedelbart efter auktionens slut kringginges på det sätt, att, sedan det mesta
blivit sålt, auktionen avbrötes, enligt uppgift för att roparen behövde vila, varefter
i sena kvällen någon småsak utropades och auktionen avlystes, sedan de
besökande fått tillfälle att grundligt berusa sig.

Länsm. i Båstads distr. (Krist). Offentlig auktion skulle uttryckligen
undantagas. Det vore av vikt för i affärer stadda personer att hålla sig nyktra.

Det vore icke av omtanke för de besökandes bästa, som tillstånd söktes att få servera
Öl vid auktionen, utan fastmer på grund av åtrån efter ekonomiska fördelar. Det
gällde att få besökarne att förtära så mycket Öl som möjligt, då därigenom hos
dem uppstode en obehärskad köplusta samt deras omdöme försvagades. Det vore
ej heller hälsosamt att under den kalla årstiden förtära en mängd kallt Öl. Därtill
komme, att utskänkningen ofta ledde till fylleri och störande uppträden.

Länsm. i Näsums distr. (Krist.) har avgivit liknande yttrande.

H §•

K. B. i Gottlands län ifrågasätter, huruvida icke hinder för att förvärva 11 §■
tillstånd till utskänkning av vin och Öl borde förefinnas även i det fall, då i
samma hus, där utskänkning vore avsedd att äga rum, handel i öppen bod idkades
av någon, som stode under målsmanskap av den, som sökte utskänkningsrättigheten.

Länsm. i Gottl. läns n. fögderis mell. distr. För att omöjliggöra ett
kringgående av stadgandet måste detta omfatta förbud jämväl för de personer,
över vilka husbonderätt utövades av den, som idkade handeln. På grund av att
denna § endast gällde.den sistnämnda, förelåge intet hinder, att t. ex. någon av
hans husfolk kunde få tillstånd till utskänkning. Det vore naturligtvis husbonden,
som vore den verkliga utövaren av rättigheten. Följden bleve, att såväl handeln
som utskänkningsrörelsen bleve gynnad till förfång för andra i yrket intresserade
personer.

Poiiskammaren i Malmö anser det vara under alla förhållanden olämpligt,
att vin och Öl finge köpas i matvarubutikerna. I Malmö funnos flera hundra sådana
butiker, där Öl hölles till salu. Den kredit, kunderna där vanligen åtnjöto,
underlättade betydligt anskaffningen. En begränsning av försäljningsställenas antal
på andra skäl än ställets belägenhet eller säljarnes olämplighet hade icke kunnat
ifrågakomma, då därigenom skulle uppstå ett monopol med oskäligt gynnande av
rättighetsinnehavarne även beträffande försäljningen av andra varor än vin och Öl.

Magistraten i Sundsvall anser det icke låta sig göra att, såsom poliskommissarien
i nämnda stad föreslagit, skilja försäljning av vin och Öl från all
annan handel, allraminst i smärre städer.

148

12 §.

MF Krono/, i Vifolka m. fl. h:ds fögderi (Österg.). Stadgandet att försäljning

12 §■ av vin och Öl utan särskilt tillstånd finge utövas av tillverkare å tillverkningsstället,
hade ofta lett till dryckenskap och oordningar, varför kronofogden ansåge
en ändring av denna bestämmelse önskvärd.

Länsrn. i Östbo h:ds mellandistr. (Jönk.). Förevarande rättighet hade medfört
det förhållandet, att, sedan ölet inköpts, detta ofta i stor mängd förtärts i
omedelbar närhet av bryggeriets område för att icke säga å detsamma. Den allmänna
ordningen och sedligheten skulle vinna på, att tillverkare endast tillätes att
avsätta sin tillverkning på i § 14 medgivet sätt.

Länsm. i N. Vedbo h:ds l:a distr. (Jönk.). Intill dess kontroll över
vintillverkning blivit i lag föreskriven, vore det i hög grad olämpligt, att försäljning
till avhämtning av vin å tillverkningsstället ifråga om därstädes tillverkade
drycker finge utan särskilt tillstånd utövas av den, som i föreskriven ordning
förvärvat behörighet att till avsalu tillverka vin.

Krono/, i Östbo h:ds fögderi (Jönk.) förordar inskränkning i tillverkares
rätt att försälja Öl till avhämtning. Kronofogden föranleddes därtill av iakttagelser
från ett bryggeri, där folksamling ofta uppstode. Köparne samlade sig på ett intill
bryggeriet beläget område, över vilket bryggeriägaren icke förfogade, och förtärde
där det från bryggeriet hämtade ölet. Även om därigenom icke uppstode några
egentliga oordningar, väckte dock de öldrickande skarorna förargelse hos de kringboende.
Då detta förhållande icke vore särskilt utmärkande för detta bryggeri,
borde tillverkare icke äga annan rätt till försäljning av Öl än den i 14 och
15 §§ medgivna.

K. B. i Kronobergs län anser sådan inskränkning böra göras beträffande
12 § c), att i de fall, då utskänkning av vin och Öl begränsats till att ske endast
i samband med servering av mat, försäljning till avhämtning icke medgåves.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.). Tillverkare borde ej få sälja mindre
än 100 liter till avhämtning, till undvikande av att arbetare slå sig tillsammans
och sala ihop till ett eller annat dussin Öl, som de förtära i närheten av tillverkningsstället.

Länsm. i Vedbo h:ds n. distr. (Älvsb.). Att å landet erhålla tillstånd att
utskänka Öl mötte stora svårigheter och vore beroende på ortsmyndigheternas nykterhetsvänliga
åsikter, varemot hinder icke mötte för tillverkare att från bryggeri
till avhämtning försälja huru små eller stora kvantiteter som hälst. En följd härav
vore, att en ordentlig gäst på ett hyggligt hotell icke kunde bekomma ett glas
pilsner till sin måltid, varemot mindre ordentliga arbetare både under arbetstid
och raster kunde från ett närbeläget bryggeri bekomma Öl till obegränsad myckenhet,
vilket Öl vanligen förtärdes under bar himmel strax utanför bryggeriområdet,
till skada och fördärv för konsumenterna och till förargelse och obehag för
närboende.

K. B. i Värmlands län. Tillverkares rätt att utan särskilt tillstånd försälja
Öl från tillverkningsstället hade, då fråga varit om dylikt å landet beläget ställe,
visat sig medföra oordningar, i följd varav K. B. flerstädes måst begagna sig av
den jämlikt 29 §: 3 K. B. medgivna befogenhet att stadga inskränkningar vid
rörelsens utövning, särskilt i form av förbud under viss tid för försäljning till avhämtning.
Det vore synnerligen önskligt, att försäljning av Öl till avhämtning
icke finge från tillverkningsställe äga rum utan särskilt tillstånd och att K. B. beträffande
sådan upplåten rätt tillerkändes samma befogenhet som enligt MF 17 §.

149

Stadsstyrelsen i Arvika. Rätten för tillverkare att försälja Öl till avhämt- AfF
ning från tillverkningsstället hade visat sig menlig för nykterheten och ordningens 12 §•
upprätthållande, i det att den medförde supning å gator och gårdar.

Kronof. i Älvdals fögderi {Värml.) påyrkar borttagande av tillverkares rätt
att försälja Öl till avhämtning från tillverkningsställe, åtminstone där detta vore
beläget å landsbygden. År 1912 hade K. B. i Värmlands län måst meddela förbud
för ett bryggeri att försälja Öl till avhämtning. Verkan härav hade varit tydligt
märkbar.

Länsm. i n. Ny och Dalby socknar {Värml.). Tillverkares nu berörda rätt
borde bortfalla vad landsbygden beträffade och skyldighet åläggas tillverkare att
söka tillstånd att från tillverkningsstället försälja sina tillverkningar.

Krono/, i Fryksdals fögderi {Värml) anser likaledes denna tillverkares försäljningsrätt
böra upphöra å landet, enär den oftast föranledde oordningar och
förargelseväckande uppträdande.

Länsm. i Nya Kopparbergs bergslag {Örebro). Försäljningen av Öl från
tillverkningsstället medförde den största olägenhet på landsbygden. Ölkonsumenterna
uppehöllo sig på bryggeriet angränsande områden till stor förargelse för
närboende eller förbipasserande. Ingen kontroll kunde utövas över, huruvida berusade
personer eller minderåriga erhöllo Öl, ty vid bryggerierna uppehöllo sig
alltid tjänstvilliga personer, som anskaffade Öl åt dem. Ej heller kunde polismyndighet
ingripa på enskilt område, därest icke hjälp begärdes. Till bryggerierna
samlades också notoriska drinkare, »luffare» eller alla, som på ett för allmänheten
öppet utskänkningsställe antingen icke skulle serveras eller ock icke där vågade
sig in för den kontroll, som alltid kunde utövas över en dylik lokal. Att förbjuda
tillverkare dylik försäljning till avhämtning vore väl hårt, men därest ölet icke
skulle medtagas till hemmet, borde det förtäras i en vid bryggeriet inrättad kontrollerbar
utskänkningslokal.

Länsm. i Sala distr. påpekar nödvändigheten av, att samma bestämmelser
tillämpas å all försäljning till avhämtning av vin eller Öl, vare sig försäljningen
sker från tillverkningsstället eller annan plats. Vid försäljning i mindre partier
borde tillverkare givetvis icke beredas någon undantagsställning. Det vore nämligen
uppenbart, att den fara för den allmänna ordningen, som försäljningen av vin och
Öl till avhämtning vid vissa tillfällen kunde anses innebära, icke bleve mindre
därigenom, att försäljningen skedde från tillverkningsstället.

Magistraten i Falun anser i likhet med stadsfiskalcn därstädes, att öl
icke borde få försäljas till avhämtning, detta dock under förutsättning att icke denna
försäljning kunde ordnas på samma sätt, som försäljningen av brännvin blivit
ordnad. I annat fall torde olägenheterna av ölförsäljningen i städerna kvarstå.

Från bryggerier och andra avhämtningsställen hämtat Öl förtärdes vanligen i portgångar
och avsides liggande platser, där konsumenterna kunde undandraga sig
polisens uppmärksamhet. Ofta förtärdes ölet i sammanhang med brännvin, men
även enbart, särskilt å tider då utminuteringsställena voro stängda. Stadsfiskalen
hade funnit, att dylik avhämtning vore ytterst vanlig.

Kronof i Ovan-Siljans fögderi (Kopparb). Stora olägenheter och svårigheter
hade visat sig bliva en följd av tillverkares rätt att å tillverkningsstället försälja
Öl till avhämtning, och det vore anmärkningsvärt, att denna rätt icke för
länge sedan borttagits. I Dalarne och hela Norrland, där på vintern stora skogsavverkningar
påginge samt på våren och sommaren flottningsarbeten bedrevos,
samlades vid vissa tillfällen, synnerligast vid de större helgerna, en mängd lösa
arbetare till dessa tillverkningsställen för att berusa sig med det därstädes lätt till -

to -

150

F gängliga ölet. Sorgliga följder hade uppkommit av denna ölförsäljning; fylleri

§■ och slagsmål samt till och med dråp hade förekommit på dylika ställen. Det

vore därför av vikt, att bryggeriernas rätt att försälja Öl till avhämtning å tillverkningsstället
borttoges.

Länsm. i Nora distr. (Kopparb.) är av samma åsikt. Denna försäljning
hade nämligen överallt på landsbygden, i köpingar och municipalsamhällen visat
sig medföra stora svårigheter för ordningens upprätthållande samt obehag för i
bryggeriernas närhet boende personer. Inom distriktet uppehöllo sig nästan ständigt
skaror av löst folk från i orten bedrivna skogs- och flottningsarbeten ävensom
en stor del industriarbetare, vilka genom direkt avhämtning från bryggerierna
förskaffade sig större eller mindre partier Öl, som i de flesta fall genast förtärdes
i bryggeriets närhet; och vanligen drucko dessa människor, tills de blevo rusiga.
Följden härav bleve, att grannarne stördes samt att samhällets gator blevo platsen
för många gånger nog så allvarsamma oordningar.

Länsm. i Norrbäcke distr. {Kopparb.). Stadgandet om tillverkares rätt att
utan tillstånd sälja Öl till avhämtning vore i hög grad olämpligt. En endast medelmåttigt
välskött ölkrog, där varan förtärdes å stället, vore vida att föredraga framför
dylik försäljning till avhämtning. Vid ölbryggerierna samlades nämligen den kringstrykande
manliga befolkningen och sådana inom orten boende, som hade spritbegär.
De funnos, som dagligen köpte ända till två dussin flaskor Öl per man
och även mera, varefter de berusade sig och ställde till slagsmål och varjehanda
ofog. Att skydda dem, som voro boende i närheten av bryggeriet, och att upprätthålla
ordningen något så när bland dessa hopar vore omöjligt för den å landsbygden
alltför obetydliga polisstyrka, som funnes till förfogande. När de berusade
sig å en ölkrog, voro de likväl samlade på ett ställe, och dessutom ägde innehavaren
av försäljningsstället icke rätt att därifrån utdriva överlastade personer.

Krono/, i S. Hälsinglands fögderi ifrågasätter, om ej lämpligen bestämmelser
borde meddelas för erhållande av kontroll över utövningen av den tillverkare
medgivna rätten att till avhämtning försälja Öl, så att missbruk ej ägde
rum genom försäljning till personer, som använde varan huvudsakligast som berusningsmedel.

Magistraten i Sundsvall anser i likhet med poliskommissarién därstädes
en reglering eller eventuellt inskränkning böra ske i den tillverkare tillkommande
rätten att försälja Öl till avhämtning. Dylik försäljning hade i allmänhet skett
under sådana tider, då utskänkning å kaféer varit helt eller delvis förbjuden.

K. B. i Jämtlands län anser det i viss mån förtjäna beaktande vad länsm. i
Bräcke distr. anfört angående tillverkares ifrågavarande försäljningsrätt. Länsmannen
uppgiver nämligen, att denna rätt, åtminstone vad landet angår, visat sig medföra
oordningar till stort men för de platser, där bryggerier äro belägna. På grund
härav anser länsmannen denna rätt böra upphöra och bryggerierna endast medgivas
försäljning av sina tillverkningar genom att på rekvisition försända dem till
köpare att avlämnas inomhus till därstädes boende. 13

13 §.

^ Poliskommissarierna i Stockholm. På senare tiden hade åtskilliga frukt handlande

erhållit tillstånd till försäljning av vin från fruktbutiken. Dessa butiker
höllos öppna under nätter näst före sön- och helgdagar samt efter kl. 9 sön- och
helgdagar. Det vore för polismyndigheten svårt att kontrollera, att de följde förordningens
föreskrifter ifråga om försäljning av vin. Tillstånd till försäljning av

151

vin och Öl till avhämtning borde icke meddelas annan person än den, som idkade MF
handel i bod med huvudsakligast matvaror, och sålunda icke enbart frukt-, 13 §•
biomster- eller fiskhandlande.

Poliskommissarien i Stockholms 7:de distrikt tillägger, att försäljning till
avhämtning medförde de största olägenheter icke minst ifråga om dåligt vin, s. k.
körsbärsvin, som såldes i större och mindre kvantiteter antingen på flaskor eller
efter tappning. Vad beträffade Öl såldes stora mängder därav till förtäring utan
samband med måltid. Inmundigandet av Öl och vin skedde mycket ofta ute på
gatan eller i närmaste portgång intill försäljningsstället, vilket föranledde oordningar
och befrämjade olovlig vin- och ölförsäljning. En annan avsevärd olägenhet
förefunnes däri, att från kaféerna utlämnades Öl till avhämtning å tid, då sådan
utlämning från magasin vore förbjuden, särskilt å sön- och helgdagar.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej antalet försäljningsställen till avhämtningborde
vara begränsat i likhet med vad för kaférättigheter vore gällande, så att,
där ej något behov av försäljningsrättighet kunde anses föreligga, tillstånd måtte
kunna förvägras. Därjämte torde utlämnandet av vin och Öl till obegränsad
myckenhet åt samme person mer än något annat bidraga till ökandet av vin- och
öldrickandet samt därav föranledd onykterhet och genom densamma oordningar av
skilda slag. Även i detta hänseende torde en inskränkning vara behövlig. Av
fylleristatistiken för åren 1909—1911 framginge, att antalet av dem, som berusade
sig på andra ställen och under annan form än vad som förekomme å krogar och
kaféer, uppginge till inemot hälften av hela antalet fyllerister.

Stadsfiskalen i Linköping. Tillstånd att till avhämtning försälja Öl och
vin borde icke beviljas i vidsträcktare mån, än som kunde anses vara betingat av
konsumtionens verkliga behov, så att genom dylik begränsning förekommes, att
avhämtningsställen uppkomme till sådant antal, att möjligheten att utöva kontroll
över sättet för försäljningsrättens utövande onödigtvis försvårades.

Magistraten i Motala anför, att missbruk ofta förekommit vid utövning av
rättighet att till avhämtning försälja vin och Öl. Dylik hantering vore ofta svårare
att övervaka än försäljning av brännvin och kunde lätt urarta till en sorts krogar,
vars varor förtärdes i kringliggande gårdar och gränder.

Stadsfiskalen i Kristinehamn. I MF funnes intet hinder för vilken
handlande som hälst att förskaffa sig rättighet att till avhämtning försälja Öl. Lättheten
att förskaffa sig Öl ledde många gånger till omättligt förtärande därav.

Skärpta bestämmelser i detta fall syntes befogade, liksom ock försäljningens skiljande
från annan näringsgren. De, som för tillfället voro i behov av en mindre kvantitet
Öl, hade i så fall tillgång till utskänkningsställena, ölstugorna. Nederlagen
borde mera vara avsedda att tillfredsställa hushållens behov.

Stadsfiskalen påpekar vidare det olämpliga i, att i nästan vilken affärslokal
som hälst efter vederbörligt tillstånd vin funnes till försäljning. I många fall utgjorde
detta vin till följd av lättheten i åtkomsten och prisbilligheten ett lockbete,
som kunde vara orsak till, att en förut kanhända omärkbart av starka drycker rörd
person efter förtärandet bleve överlastad. Stadsfiskalen föreslår, att all handel med
vin bleve skild från annan affärsgren, möjligen sammanslagen med handel med
brännvin och därmed jämförliga drycker.

Stadsfiskalen i Fiiipstad. Försäljning av vin borde, åtminstone beträffande
mindre städer, endast lämnas åt en person och i så fall hälst åt spritbolaget å
platsen.

Länsm. i Orimstens h:d {Örebro). Den som erhållit tillstånd att till av -

152

MF hämtning sälja Öl på landet, borde ej få utöva denna rättighet inom annan kom 13

§■ mun än den, där de kommunala myndigheterna tillstyrkt bifall därtill.

Magistraten i Skellefteå. Det vore skäl att taga under övervägande, huruvida
icke försäljningen av vin med undantag av den, som skedde från produktionsställena,
uteslutande borde överlämnas åt spritbolagen, varigenom långt bättre
kontroll, än vad nu vore fallet, skulle vinnas över denna handel.

Krono/, i Umeå fögderi anser det nödvändigt, att försäljning av vin och
Öl till avhämtning skiljes från annan handel.

14 §.

14 §. Länsm. i Värmdö skeppslags s. distr. (Stlilm). Den i stadgandet med delade

föreskriften om förteckning å köparne hade tillkommit för att förhindra försäljning
på vägarna direkt från lasset eller vid bryggorna direkt från ångsluparna,
men hade densamma till sin verkan visat sig illusorisk. I regeln innehade utköraren,
då han avfordrades förteckning, en gammal, flottig sådan, upptagande
namnen på hans kundkrets och den myckenhet dessa kunder vanligen togo, och
sedan ändrades dateringen av denna förteckning dag för dag, så länge papperet
hölle att radera, varefter en ny förteckning fabricerades. En sådan utkörare hade
instämts till häradsrätten, där i förteckningen upptagna personer på ed intygade,
att de ej rekvirerat i densamma upptagna varor, men hade häradsrätten förklarat,
att han icke kunde därför till ansvar fällas. Det vore icke heller möjligt att kontrollera,
att det medförda förrådet stämde med förteckningen, så länge ej utköraren
vore skyldig att uppvisa kvitto på vad han levererat.

Till förekommande av det nu pågående missbruket av förteckningarna borde
därför stadgas, att kvitto skulle lämnas å förteckningen av varumottagaren, att för
uppvisande av oriktig förteckning stadgades samma straff som för olovlig försäljning
samt att vederbörande bryggerier skulle vara ansvariga för böters gäldande,
där utköraren saknade tillgång därtill eller icke för böternas uttagande kunnat anträffas;
detta senare enär vederbörande bryggerier eljest torde skaffa sig ett proletariat
av utkörare, som antingen icke kunde anträffas eller ock icke fäste något
avseende vid, om de några dagar då och då finge avtjäna dem ådömda böter.

Kronof. i Vaxholms fögderi anser det påvisade missförhållandet ifråga om
användning av de s. k. rekvisitionerna vara påtagligt och i viss mån kunna avhjälpas,
genom att varuemottagarens kvitto fordrades. För att emellertid helt
hämma en dylik trafik, som kunde bliva till synnerlig skada å landsbygden med
dess otillräckliga polisbevakning, vore en bestämmelse om, att de olagligen kringförda
varorna finge beslagtagas, den verksammaste.

K. B. i Södermanlands län anser inskränkningar i rätten att å den egentliga
landsbygden (ej i köpingar eller municipalsamhällen) efter rekvisition försälja
Öl vara önskvärda. K. B. borde därför tillerkännas befogenhet att i särskilda fall
vid behov stadga inskränkningar i eller ock för viss tid förbjuda sådant försäljningssätts
användande av viss tillverkare eller inom viss ort.

Kronof. i Gripshclms fögderi (Söderm.) ifrågasätter, huruvida icke den
tillverkare medgivna rätten att försända Öl till köpare å landsorten skulle kunna
borttagas eller ock sådan ändring i stadgandet vore lämplig, att tillverkare ej skulle
äga att såsom utkörare använda person, som i sådan egenskap gjort sig skyldig
till förseelse mot detta stadgande, och att tillverkare, därest han bröte häremot,
skulle straffas såsom för olovlig utskänkning enligt 33 §.

153

Magistraten i Linköping anser anledning saknas att bibehålla andra be- MF
stämmelser i fråga om tillstånd till försäljning genom kringföring av vin och 14 §■
Öl-än dem, som gälla försäljning genom avhämtning. Rätten till försäljning
genom kringföring borde sålunda likställas med rätten till försäljning genom avhämtning.

Länsm. i Selebo h:d (Söderm.) anser stadgandet kunna borttagas. Med
de goda kommunikationer, som funnes, kunde man mycket lätt skaffa sig maltdrycker
ändå. Därtill komme, att tillsynen ej kunde bliva tillfyllestgörande å de
stora områdena å landsbygden. Länsmannen anför såsom exempel på, hur stadgandet
missbrukas, att arbetarna vid de många i häradet befintliga tegelbruken
rekvirera stora partier Öl, då ölutköraren passerar förbi, att levereras vid ett följande
tillfälle, vanligen avlöningsdagen. En tegelbruksarbetare kunde förtjäna ända till
400 kronor för en sommar, men det funnes likväl exempel på, att han vid säsongens
slut knappast hade respengar hem, enär förtjänsten gått till Öl och brännvin.

Länsm. i Östra h:ds l:a distr. (Jönk.) anser stadgandet böra förtydligas,
så att olika tolkningar av tillverkares rätt enligt detta stadgande icke behövde
ifrågakomma. Det borde fastslås, att arbetsställe icke kunde betraktas såsom sådan
plats, där tillverkare ägde rätt att avlämna sina drycker. En tillverkare, som levererat
sådana dels i en rekvirent tillhörig smedja, dels i en källare, varöver rekvirenten
icke ägde dispositionsrätt, hade av underrätt dömts till böter för olaga ölförsäljning,
men vederbörande hovrätt hade ansett det åtalade förfaringssättet icke
vara av beskaffenhet att föranleda ansvar. Därest avlämnande av Öl på ett arbetsställe
vore tillåtet, torde avlämnande även vara tillåtet å varje sådant, varav kunde
följa oanade konsekvenser.

Länsm. i Östra li:ds 3:e distr. (Jönk.). Enär olägenheter vållades genom
onyktra och opålitliga ölutkörare, vore det ett önskemål, att till utkörare icke skulle
få användas andra personer än sådana, som kunde förete tillförlitliga intyg om
nykterhet, pålitlighet och ordentlighet.

K. B. i Kronobergs län föreslår inskränkning i någon mån av rätten till
kringföring av Öl och vin.

Krono/, i Konga h:ds fögderi (Kronob.) förordar skärpning av bestämmelserna
om kringföring för att minska därav föranledd ekonomisk och moralisk
skada.

Länsmännen i Konga h:ds ö. och v. distr. (Kronob.) föreslå likaledes skärpta
bestämmelser angående försändning av Öl å landet. Av förseelserna mot MF
vore de mot dess 14 § vanligast förekommande. Effektivare kontroll borde utövas
mot utkörarna.

Kronof. i Uppvidinge h:ds fögderi (Kronob.). Ofta tillginge så, att tillverkaren
eller försäljaren läte någon hos sig anställd person — som vanligen åtnjöte
provision på försäljningen — med skjuts forsla Öl till någon plats, där befolkningen
bodde mera sammanträngd, och hälst å avlöningsdagen. Avsättningen
bleve i regel stor, men för mången köpare åstadkommande lekamlig och ekonomisk
ruin. Rekvisitioner gjordes hos utköraren, som avlämnade dem till tillverkaren.
Denne upprättade förteckning, som vid nästa besök av utköraren medhades
jämte det rekvirerade ölet. Rekvisitionerna tilltogos vanligen stora, ty intet
hindrade, att det överflödiga återtoges, om det icke, som ofta skedde, överlätes
til! annan person. Kronofogden föreslår, att tillverkare och försäljare förbjödes
att själva avsända dryckerna till landsbygden; de skulle blott äga att för transport
avlämna dem å järnvägsstation eller fartyg.

154

MF Länsm. i Uppvidinge h:ds mellandistr. (Kronob.) anser 14 § böra bort 14

§■ tagas, enär lantbefolkningen vore van vid och så gott som tvungen att å järnvägsstationen
och dylika ställen avhämta sina förnödenheter, och borde detta kunna
ske jämväl beträffande vin och Öl. Därigenom skulle säkerligen de å landet förekommande
s. k. rullande ölkrogarne försvinna och brotten mot MF minskas
betydligt. Förändringen skulle troligen ej inkräkta på näringsfriheten, enär försäljningen
bleve mera lokal och konkurrensen mindre, detta till förmån för såväl
tillverkare som förbrukare. fH" “ ~~

Länsm. i Uppvidinge h:ds nedre distr. {Kronob.) anför såsom exempel
på, huru förbudet mot kringförandet av vin och Öl till försäljning på landet överträdes,
att av sju stycken i ett mål företedda förteckningar från ett bryggeri framgått,
att en mängd personer rekvirerat tillhopa 4,207 buteljer Öl att levereras under
fyra dagar. Utdelningen därav hunne knappast att ske på denna tid, enär, om
alla uppgivna platser skulle besökas, en väglängd av 9 mil skulle tillryggaläggas.
Länsmannen anser det därför uppenbart, att ölet avlämnats även till icke rekvirenter.
Sådant missbruk vore också vanligt. Kontrollen av förordningens efterlevnad
vore ej heller effektiv på landet med dess föråldrade organisation av polisväsendet.
Försäljningen på landet vore i högsta grad skadegörande, enär många,
som ej voro i tillfälle att köpa Öl, om icke ölvagnen stannade utanför dörren, därigenom
fingo så mycket större begär därefter.

Länsm. i Kinnevalds h:ds N. distr. {Kronob.). Verklig kontroll över försäljningen
av Öl vid kringföring å landet vore nästan omöjlig att åstadkomma, då
en sådan kringföring varade i flere dagar och berörde flere länsmansdistrikt. Det
vore bättre med fasta försäljningsställen.

Kronof. i Allbo h:ds fögderi {Kronob.) uttalar sig för inskränkning av
rätten för tillverkare att efter rekvisition försända Öl och vin, för att minska den
skada dylik försäljning medförde.

Likaså länsm. i Allbo h:ds s. distr. {Kronob.), som anför, att med ölets
lätta åtkomst följt ökad konsumtion, oordningar och fylleriförseelser. Kontrollen
vore ej heller effektiv.

Länsm. i Allbo h:ds mellandistr. {Kronob.) anser 14 § böra utgå, enär
det vore omöjligt utöva effektiv kontroll över ölvagnarna.

Länsm. i Allbo h:ds övra distr. {Kronob.) förmodar, att konsumtionen av
maltdrycker skulle inskränkas, om försäljning endast finge ske genom direkt rekvisition
från försäljningsstället. Det hände, att försäljning skedde å landet utan rekvisition,
vilket vore svårt att kontrollera och leda i bevis. Allmän önskan bland
större delen av ortsbefolkningen vore, att kringföring av maltdrycker borde inskränkas,
om ej förbjudas.

Kronof. i Sunnerbo h:ds fögderi {Kronob.). Stadgandet tillämpades så,
att öltillverkaren skaffade sig ombud å större platser och översände stora partier
Öl till dem för att utköras i byarne. Härigenom hade kringförandet av Öl på
landet tilltagit i oroväckande grad, och allmänt missnöje rådde med detta
bryggeriernas förfarande. Styrelseledamöterna i ett bryggeri hade härför fällts till
böter av underrätt, men frikänts av hovrätten. Stadgandet borde ändras, så att
berörda förfarande ej ''strafflöst kunde bedrivas.

Länsmännen i Sunnerbo h:ds n. och s. distr. {Kronob.) föreslå borttagande
av tillverkares rätt att å landet kringföra Öl.

Länsm. i Sunnerbo h:ds s.-ö. distr. {Kronob.). Bestämmelserna om kringföring
av Öl och vin borde inskränkas. Sålunda skulle rekvisitioner ingå direkt
till säljaren utan mellanhänder. Dryckerna skulle även, om de ej hämtades å

155

försäljningsstället, sändas direkt till köparen och ej, som nu skedde å landsbygden, MF
till en ölutkörare, som fördelade den mellan rekvirenterna.

Länsm. i Sunnerbo h:ds s.-v. distr. (Krortob.). Tillverkare och försäljare
av Öl eller vin borde ej å landet få genom ombud utlämna sådana drycker annorstädes
än å själva tillverknings- eller försäljningsplatsen. Kringföring av Öl saknade
varje berättigande annorstädes än i tätare bebyggda samhällen. Å landsbygden
ginge det mycket väl för sig att å närmaste försäljningsställe avhämta verkliga
och nödvändiga förnödenheter. Öl skulle i många fall ej förekomma, om det
ej bleve påtrugat eller på frestande sätt utbjudet.

Länsm. i s. Möre h:ds v. distr. (Kalmar) framhåller olägenheten av, att stora
partier Öl av tillverkare sändas till ombud vid större arbetscentra eller järnvägsstationer
för att utlämnas till utkörare. Kontrollen minskades betydligt på detta sätt.

Länsm. i Ronneby distr. Stadgandet om rätt att på rekvisition försända
varorna vore alltför lockande att kringgå, enär kontroll vore omöjlig. Sedan
försäljaren skaffat sig kännedom om förbrukarne å landsbygden, så att förteckningkunnat
upprättas, fortginge sändningarna regelbundet, utan att rekvisitioner förelågo
för varje gång. Tillvägagångssättet kunde liknas vid »gårdfarihandel» med Öl.

Kronof. i n. och s. Åsbo samt Bjäre h:ds fögderi (Krist.). Den i stadgandet
medgivna rätten att på rekvisition försända maltdrycker hade visat sig medföra
allvarliga missförhållanden. Tillverkarna hade i ett flertal landsbygdskommuner
förskaffat sig nederlag av Öl, från vilka varorna efter rekvisition försändes
genom utkörare, som föga kände gällande bestämmelser och i allt fall icke skydde
att överträda dem. De kommunala myndigheterna borde äga samma rätt att yttra
sig beträffande inrättandet av dessa nederlag som beträffande vanlig ölutskänkning.

Därest utkörare befunnes olämplig, borde han kunna av kommunalnämnd eller
vederbörande länsman förbjudas att vidare kringföra Öl.

Länsm. i Riseberga distr. (Krist.) skildrar sättet att köra ut Öl pa landet
till kunder, upptagna å en falsk förteckning, grundad på en gång för alla gjorda
rekvisitioner t. ex. å ett visst antal flaskor Öl i veckan. Enär utköraren vanligen
hade betalning efter avlämnade flaskor Öl, läge det nära till hands att försälja det
Öl, som icke blivit mottaget, även till icke rekvirenter. Till förekommande härav
syntes erfordras förbud för tillverkare att försälja varan annorledes än direkt från
tillverkningsstället till köparen.

Länsm. i Örkelijnnga distr. (Krist.) har gjort liknande uttalande.

Ävenså länsm. i Gråmanstorps distr. (Krist.), vilken anser sättet att från
järnvägsstation försända Öl till rekvirenterna stridande mot förevarande stadgande.

Ett effektivt sätt att förebygga ifrågavarande hantering vore att stadga förbud för
ölutkörare att för ölet uppbära likvid.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.) anser 14 och 16 §§ böra uteslutas.

När ölvagnen komme till arbetarsamhällena, samlades den sämre delen av arbetarna
kring densamma och försåge sig, så långt råd och lägenhet räckte. Följden
bleve fylleri och oordningar. Det vore omöjligt att få bevis om överträdelse av
detta stadgande.

Länsm. i Rebbelberga distr. (Krist.). Det vore visserligen tillverkares rätt
att å varje ort, där han hade kunder, anställa såväl ombud att mottaga rekvisitionerna
som en utkörare, men han borde ej ha rätt att upprätta nederlag (försäljningsställe)
av Öl annorstädes än å tillverkningsstället. Bryggerierna skaffade
sig nederlag överallt å landsbygden, utan att vare sig kommunalnämnd, kommunalstämma
eller polismyndighet hade tillfälle att yttra sig därom. Enär utköraren
själv hölle såväl lokal för nederlaget som skjuts, ehuru han uppgåve sig vara an -

156

MF
14 §.

ställd i bryggeriets tjänst, samt icke hade annan ersättning än provision, vore det
tydligt, att man hade att göra med vanlig ölhandel. 1 regel förekomme nog inga
rekvisitioner. Förteckningen vore upprättad på fri hand av utköraren eller in
blanco underskriven av bryggeriets ombud.

Länsm. i Båstads distr. (Krist.). Då ölvagnarna fullastade kördes omkring
på landsbygden, såge det ut, som om alla utmed deras väg boende hade i författningsenlig
ordning rekvirerat Öl. Bevis om olagligt förfarande vore svårt att
anskaffa. Detta försäljningssätt, som främjade omåttlig öldrickning, borde ej vara
tillåtet.

Länsm. i Osby distr. (Krist.) skildrar sättet att kringgå stadgandet genom
användande av generella rekvisitioner. Ölutköraren hade blott att köra från hus
till hus och fråga: »hur mycket skall det vara i dag» — en fullständig ölförsäljning.

Länsm.. i Broby distr. (Krist.). Det hade genom fyrfaldiga rättegångar
ådagalagts, att rekvisitionerna i många fall endast varit till skenet, i det att ombud,
som till följd av rekvisitionerna fått ölet sig tillsänt, lämnat detta på helt andra
ställen, än vad rekvisitionerna utvisat. En ändring, innefattande förbud för tillverkare
att å annat ställe än tillverkningsplatsen utlämna Öl till förbrukare, vore
önsklig.

Länsm. i Näsums distr. (Krist.) hade en dag påträffat en ölutkörare, vars
förteckning upptagit namn på personer, som ej varit i orten på många år, samt
även på en person, som, ehuru han varit död i tre år, rekvirerat Öl att levereras
ifrågakomna dag. En person hade förklarat, att han rekvirerat Öl endast en gång
för sex år sedan, men att han det oaktat finge Öl varje vecka.

Länsm. i Vä distr. (Krist.) föreslår bestämmelse om, att maltdrycker icke
skulle få per vagn försändas till köpare, såvida icke skriftlig rekvisition medföljde,
och vilken rekvisition icke finge vara av äldre datum än 8 dagar.

K. B. Malmöhus län. Det hade vållat svårigheter att övervaka efterlevnaden
av stadgandet om skyldighet för den, som forslade dryckerna, att vara försedd
med föreskriven förteckning. Vanligen tillginge så, att den kringforslande innehade
en av säljaren undertecknad blankett, å vilken köparnas namn infördes i den
mån försäljningen skedde.

Stadsstyrelsen i Eslöv anser uttrycket »stadens planlagda område» i 15 §
1 mom. böra utbytas mot »stadsområde».

Krono/, i Torna och Bara h:ds fögderi (Malrnöh.). Bestämmelserna angående
kringföring borde skärpas, så vitt ej kringföring å landsbygden alldeles
skulle förbjudas. Det vore synnerligen svårt för kronobetjäningen på landet, för
att ej säga omöjligt, att effektivt övervaka bestämmelsernas efterlevnad. Det tillginge
i många fall så, att säljaren skreve in namnen på rekvisitionen, efter hand
som han färdades fram.

Länsm. i Askims distr. (Göteb.). Bryggeriägare borde vara skyldig anmäla
de personer, han ämnade använda till kringförande av maltdrycker, eller
hellre ansöka om rätt därtill för dem samt därvid styrka dessa personers lämplighet.
Nu inträffade ej sällan, att då en ölutkörare blivit stämd en eller annan
gång, han hölle sig undan och en annan lika dålig sattes i hans ställe, varefter
böter kanske ej kunde uttagas.

Länsm. i Stångenäs h:d (Göteb.). Bestämmelser borde utfärdas till förekommande
av kringgående av dessa stadganden, genom att ölutköraren samtidigt
med kringföringen toge upp order och därigenom bleve agent för tillverkaren.

K. B. i Älvsborgs lön anser, i likhet med magistraten i Alingsås, så gott

157

som omöjligt att tillämpa bestämmelsen i 14 §, att vid försändning av vin och Öl MF
till köpare, den, som forslar dryckerna, skall medföra en på föreskrivet sätt upp- !4- inrättad
förteckning. De flesta handlande ägde numera rätt att försälja vin och Öl
till avhämtning. Varje gång ett bud skickades till kunderna med några buteljer
Öl, skulle dylik förteckning medföras. Att detta noggrant skall iakttagas, kunde
knappast begäras, då man toge i beräkning den stora brådska vid varors expediering,
som vore rådande särskilt i större affärer, och det vore också svårt att förstå
den verkliga nyttan av en så opraktisk bestämmelse. Stadgandet borde därför
såsom tämligen onödigt helt och hållet försvinna.

Länsm. i Vassända distr. (Älvsb.). Föreskriften om rekvisition kringginges
ofta, genom att säljaren å förteckningen såsom köpare upptoge personer, med vilka
han vore i samförstånd, varefter Öl ute på landsbygden, då vittnen saknades, utlämnades
från vagnen utan förutgången rekvisition.

Länsm. i Gäsene h:d (Älvsb.). Bryggaren eller hans ombud besökte orter
med talrik fabriksbefolkning och mottoge ett stort antal rekvisitioner å Öl, som
lämnades vid nästa besök o. s. v. Ölet erhölles på detta sätt betydligt billigare,
än om det utskänkningsvis förtärdes å gästgivaregård, och konsumtionen stode
i förhållande till priset. Samma vore förhållandet med det Öl, som försåldes genom
avhämtning. Ölförbrukningen skulle miskas, om försäljningen av Öl till avhämtning
å landsbygden förbjödes, om bryggeriägarnas rätt till försäljning av Öl medelst
detsammas kringförande inskränktes och gästgivarne erhöllo vidsträcktare rätt till utskänkning
av Öl. Genom den sistnämnda åtgärden skulle säkert de nu betingade
ersättningarna för entreprenadskjutsningen betydligt nedbringas.

Polisuppsyningsm. i Töreboda (Skarab.). Kringföringen av Öl å landet verkställdes
på sådant sätt, att ölutköraren verkade som en kringresande agent. Då oordningar
lättare uppkommo genom detta försäljningssätt, än då handeln skedde från försäljningsställen,
samt kringföringen i övrigt icke kunde kontrolleras på något som
hälst effektivt sätt, syntes det synnerligen nödvändigt att i författningen inrymma
bestämmelse därom, att vederbörande kommunala myndigheter skulle höras, innan
tillstånd meddelades för utforslande av dylika drycker.

Länsm. i Åse h:d (Skarab.) förordar förbud mot all försäljning av Öl
medelst rekvistion förmedlad genom ölutkörare på landet.

Länsm. i Barm h:d (Skarab.). Ifrågavarande bestämmelser kringgingos
av tillverkarne, som rent av på grund av dem avyttrade betydliga kvantiteter Öl.
Rekvisitionerna kunde endast i undantagsfall kontrolleras, och det mesta ölet hade
aldrig rekvirerats. Det krävdes mera praktiska bestämmelser, som underlättade
kontrollerandet av försändandet på rekvisition, så att detta bleve ett verkligt hemforslande
till kunden eller avlämnande vid järnvägsstation eller å fartyg.

Länsm. i Laska h:d (Skarab.) anser tillverkare icke böra tillåtas forsla
dryckerna till köparnés hem, ty därigenom uppkomme de s. k. rullande krogarne
till stort fördärv för mången familj och förargelse för dem, som älskade nykterhet
och ordning i samhället. Denna försäljning vore mycket svårt att kontrollera.

K. B. i Värmlands län. Då den rätt att på rekvisition försända Öl, som
jämlikt stadgandet finge utövas från tillverknings- och avhämtningsställe, lätt kunde
föranleda missbruk, borde ifråga härom förtydligande föreskrifter utfärdas i syfte
att förebygga dylikt missbruk.

Länsm. i Grums h:d (Värml.). Stadgandet överträddes nog i rätt stor utsträckning
av varje ölutkörare och detta vanligen med bryggeriets tysta vetskap.
Länsmannen hade åtalat flere utkörare, för det de haft mera maltdrycker på vagnen,
än förteckningen utvisade.

158

MF Kronof. i Fryksdals fögderi (Varmt.) anser dryckerna endast böra få av 14

§• lämnas till personer med stadigvarande bostad.

Länsm. i Grimstens h:d (Örebro). Varken tillverkare eller annan borde
erhålla tillstånd att kringforsla Öl, därest de kommunala myndigheterna ej tillstyrkt
bifall därtill. De s. k. rullande ölkrogarne hade ej något behov att fylla. De
väckte endast nykterhetsfolkets förargelse samt borde om ej fullständigt borttagas,
sä dock inskränkas till endast sådana kommuner, som yttrat sig för bifall.

Länsm. i Nora och Hjulsjö bergslag (Örebro). Ölutkörarne anmodade
dem, som önskade erhålla Öl eller dylika drycker, att underteckna en så lydande

rekvisitionsblankett: »Av ........................ rekvirerar tillsvidare undertecknad

att levereras varje gång Eder utkörare passerar min bostad följande maltdrycker:
........................» Vid kringföringen tillginge så, att säljaren å en

förteckning uppförde alla personer, som under årens lopp avlämnat dylika rekvisitioner
samt ifyllde å förteckningen den myckenhet, varå varje rekvisition lydde.
Köparen behövde dock ej varje gång emottaga denna myckenhet, utan blott vad
han då begärde. Likalydande förteckning medfördes varje gång, blott med olika
datum. Förfaringssättet vore närmast ett utbjudande i stället för av lagen avsett
utlämnande av beställda drycker.

Krono/, i Västerås fögderi klagar också över dessa stadgandens kringgående
och anser en lagändring erforderlig, så att kringförande icke finge äga rum
till andra än dem, som verkligen rekvirerat varan, vilket utköraren borde vara
skyldig styrka genom företeende av skriftlig rekvisition för det avsedda tillfället,
så att en rekvisition ej finge gälla flere gånger.

Länsm. i Svärdsjö distr. (Kopparb). Teoretiskt vore ingen anmärkning
att göra mot bestämmelserna i 14 §, men i praktiken funne man, att den däri
föreskrivna förteckningen vore av föga värde. För att med säkerhet kunna förvissa
sig om, att endast rekvirenterna erhöllo vin och Öl, skulle krono- och polisbetjäningen
vara tvungen att medfölja vederbörande ölutkörare, vilket vore en
omöjlighet. Det inträffade med all sannolikhet, att utkörarne även till icke rekvirenter
utlämnade Öl. Det ställde sig synnerligen svårt att beivra dessa överträdelser.

Polisuppsyningsm. i Borlänge. Ur motiveringen till 14 § framginge följande.
Det hade blivit ifrågasatt, huruvida icke 14 och 15 §§ borde avfattas så,
att icke en bokstavlig tolkning av det i dessa §§ förekommande uttrycket »inomhus
till därstädes boende» skulle kunna lägga hinder i vägen för avlämnande eller utbjudande
av vin eller Öl till person, som i ett hus innehade lokal för drivande
av verksamhet, men icke där hade sin bostad. Då en dylik tolkning från de
myndigheters sida, vilka hade att tillämpa författningen, icke syntes vara att befara,
hade Riksdagen likväl icke funnit förändring av författningens text erforderlig, men
velat i motiveringen omförmäla den gjorda erinringen.

Av motiveringen framginge således, att man vid tillämpning av förordningen
ej skulle behöva hålla så hårt på bestämmelsen »inomhus till därstädes boende».
Men då bleve frågan, var gränsen skulle dragas. En arbetare, som t. ex. kanske
en eller två dagar hade sitt arbete i en lokal och lika lång tid i en annan o. s. v.,
skulle då icke få köpa Öl till sin arbetsplats, då ju arbetaren själv icke kunde
hålla lokal för sin verksamhet. Ett handelsbiträde, som dagligen uppehölle sig
i en och samma lokal, skulle ej heller få köpa Öl till sin arbetsplats, enär ett biträde
aldrig själv »innehade lokal för drivande av sin verksamhet».

Då tvekan mången gång uppstått angående tolkningen av nu ifrågavarande §§,
borde berörda uttryck däri sammanjämkas med uttrycken i motiven.

Kronof. i Hedemora fögderi anser i likhet med länsm. i Husby distrikt,

159

att till förekommande av att vid försändning av Öl eller vin sådana drycker med- MF
föras och försäljas utöver förut beställda kvantiteter, förbud borde stadgas mot 14 §■
forslande av större kvantitet, än som upptagits i förteckningen.

Länstn. i Norrbäcke distr. (Kopparb.). Tillverkare skulle efter erhållet
tillstånd äga rätt att på skriftlig rekvisition, som det ålåge honom att förvara och
vid anfordran uppvisa för polismyndighet, från bryggeriet leverera Öl i rekvirentens
bostad. Rekvisition genom tillverkarens för ändamålet utsända bud eller pr telefon
borde icke vara tillåten.

Förbud borde stadgas för rekvirent att utlämna ölet till annan, som tillfälligtvis
vistades i hans bostad, vid äventyr att stånda ansvar som för olaga försäljning.

Länsm. i Ludvika distr. (Kopparb.). Det förekomme säkerligen ofta, att
ölutkörare försetts med fingerade rekvisitionslistor för utlämning av Öl till kunder,
som utan att hava rekvirerat Öl dock av säljaren kunde antagas villiga att mottaga
sådant.

Kronof. i Gästriklands fögderi. Det hände ofta, att utkörare medförde
eu förteckning in blanco, vilken han ifyllde allt eftersom han sålde. Antag, att
han medfört t. ex. 100 flaskor och därav försålt hälften, när han överraskades av
en polisman, som granskade förteckningen. Utköraren påstår då, att han ej haft
mer än 50 flaskor från början, och dessa skola de upptecknade köparna hava. Om
antalet icke stämmer precis, säger han, att han själv är berättigad till så och så
många flaskor »friöl». Det vore därför önskligt, att säljaren eller hans ombud
på något sätt finge bestyrka, att förteckningen verkligen särskilt uppgjorts av dem,
ävensom att, om utköraren finge medföra »friöl», detta upptoges i förteckningen
samt att hela den myckenhet Öl eller vin, som från början pålastades, utsattes i
förteckningen.

K. B. i Västernorrlands län anser de stadgade kontrollföreskrifterna i allt
huvudsakligt förfela sitt ändamål. Därest en verksam kontroll över kringföringen
av Öl skulle kunna vinnas, torde det vara nödvändigt att uppställa väsentligt skärpta
fordringar å beskaffenheten av den förteckning över rekvirenter, som skulle av ölutkörare
medhavas.

Länsm. i Indals distr. (Västern.) anser den i 14 § omförmäida förteckningen
otillförlitlig och av ringa betydelse som kontrollmedel. Den vore fasthellre
tillverkaren till hjälp vid ölförsäljningen utefter landsvägarne. Å förteckningen upptog^
utom de rekvirerande kunderna dels diktade namn och dels namn på personer,
som vanligen konsumerade Öl högst obetydligt. Det oaktat stodo sådana personer
påförda olika större belopp såsom 25, 50 och 100 flaskor Öl. Sådana poster
försålde utköraren efter landsvägarne. Leverantören kröpe oskyldigt bakom ryggen
på utköraren och kastade skulden på denne, ehuru han uppmanats att sälja vad
han förmådde, under löfte att, »om något skulle hända», leverantören skulle svara
därför. Om utköraren icke lydde, finge han gå.

Länsmännen i Timrå och Sköns distr. (Västern.) yttra sig på enahanda sätt.

Länsm. i Ljustorps distr. (Västern.) anser en effektivare kontroll över
kringföringen av Öl erforderlig. Det hade visat sig hart när omöjligt att åstadkomma
sådan bevisning, att åtal kunnat anställas.

Kronof i n. Ångermanlands fögderi instämmer med länsm. i Arnäs distr.,
som anför, att förteckningarna ofta vore mycket underhaltigt uppgjorda, ofta skrivna
med blyerts och upptagande även icke förut rekvirerade varor. Kända kunder
eller andra personer uppfördes godtyckligt för större eller mindre partier, alldeles
utan rekvisition. Detta förfarande lämnade kringföraren tillfälle till olaga försäljning,
givetvis med tillverkarens goda minne och utan att försäljningen genom åtal alltid

160

MF kunde åtkommas. Förteckningarne borde vara skrivna med bläck och den för 14

§• sända myckenheten nedsummerad samt, med utsättande av tillverkarens firma,

vara undertecknade under försäkran, att den försända varan och myckenheten varit
förut rekvirerad.

Länsm. i Nordmalings distr. (Västerb.) anser stadgandet böra ändras så
tillvida, att därest rekvisition gjordes genom ombud, detta icke finge göras av,
förutom tillverkare och utkörare, jämväl deras hustru, barn och tjänstefolk eller
annan, som hos tillverkaren eller utforslaren vore anställd och av dessa erhölle
lön eller dagspenning. Den för ombudet utfärdade rekvisitionsfullmakten skulle
innehålla tydlig uppgift om, för vilket tillfälle den vore gällande, och skulle fullmakten
alltid vara bilagd rekvisitionen.

15 §: 1.

5 §■'' L Magistraten i Linköping anser anledning saknas att bibehålla andra bestäm melser

i fråga om tillstånd till försäljning genom kringföring av vin och Öl än
dem, som gälla försäljning genom avhämtning. Rätten till försäljning genom
kringföring borde sålunda likställas med rätten till försäljning genom avhämtning.

Stadsslyrelsen i Eslöv anser uttrycket »stadens planlagda område» i 15 §
mom. 1 böra utbytas mot »stadsområde».

Magistraten i Uddevalla. Enligt 15 § ägde tillverkare att försälja Öl genom
kringföring även i stad utanför tillverkningsorten. Denna bestämmelse hade
medfört, att i åtskilliga fall person, som icke kunnat erhålla ölförsäljningsrättigheter,
vänt sig till ett bryggeri å främmande plats och begärt att bliva antagen
till »föreståndare» för ett nederlag emot förbindelse att försälja endast detta bryggeris
tillverkning. Sedan »föreståndaren» antagits, hade anmälan därom av bryggeriet
gjorts hos polismyndigheten i förening med ansökan om utvidgad försäljningsrätt.
Det hade emellertid visat sig, även om det icke kunde juridiskt bindande
ådagaläggas, att dessa »föreståndare» köpte ölet i fast räkning samt dreve
rörelsen helt och hållet för egen räkning och ofta på ett sätt, som påkallade polismyndighetens
ingripande. Det vore önskligt, att detta kringgående av författningens
grundtanke å denna del kunde, utan att helt upphäva tillverkares omförmälda
rätt, på något sätt stävjas.

Länsm. i Stångenäs h:d (Göteb.) Med stöd av detta stadgande etablerade
stora ansedda bolag med tillhjälp av mindrevärdiga bulvaner öltappningsaffärer
i flera småstäder, därvid konkurrerande med därvarande bryggerier. Denna
osunda konkurrens kunde stävjas, om kringföringen liksom försändningen endast
finge ske från tillverkningsstället eller möjligen från särskilt medgivet nederlag.
Rätt att från öltappningsaffärer kringföra Öl borde vara beroende av K. B:s prövning
för varje dylik affär.

K. B. i Älvsborgs län och magistraten i Alingsås. Stadgandet tolkades
så, att varje tillverkare ansågs äga rätt att även i andra städer, än där tillverkningsstället
vore beläget, utan tillstånd och anmälan upprätta s. k. nederlag och därifrån
försälja på i paragrafen föreskrivet sätt, utan att någon förteckning behövde komma
i fråga. Följden kunde bliva, att en stad, utan att ortsmyndigheten behövde få
kännedom därom, översvämmades med en mängd ölaffärer, som utan rimlig grund
komme i en bättre ställning än t. ex. de handlande på platsen, som i behörig
ordning förvärvat sig tillstånd till försäljning av vin och Öl till avhämtning och
därmed följande rätt att försända dryckerna till köpare från försäljningsstället, och

161

vilkas försäljningsrätt försvårades genom skyldigheten att medföra berörda förteck- Mining.
Ifrågavarande bestämmelse borde ändras, så alt dylika nederlag icke finge 15 $•'' ''■
inrättas utan vederbörligt tillstånd.

K. B. i Skaraborgs län anser det icke med tydlighet framgå, huru tillverkares
nederlag i annan stad, än där tillverkningsstället vore beläget, skulle anses.
Principiellt syntes de, ehuru icke egentligen hänförliga till tillverkningsställen,
knappast utan vidare böra likställas med sådana försäljningsställen, som avsågos i
13 §, enär tillverkare vore berättigad att försända vin och Öl till främmande orter
och det ur flera synpunkter såväl för honom som för hans kunder kunde vara
fördelaktigt att få i större poster försända varorna till en ort och därifrån verkställa
fördelningen. En förtydligande bestämmelse härutinnan vore önskvärd.

Detta gällde endast de s. k. egentliga nederlagen, ej de s. k. tappningsaffärerna,
vilka allmänt likställdes med vanliga försäljningsställen för avhämtning.

Denna fråga sammanhängde nära med rätten för tillverkare att i annan stad,
än där tillverkningen skett, få försälja vin och Öl genom kringföring. Bestämmelsen
i 15 § kunde emellertid giva anledning till tvekan, huruvida därmed avsåges rätt
att idka dylik försäljning jämväl i annan stad, än där varorna tillverkats.

Stadsstyrelsen i Tidaliolm. Då nuvarande bestämmelser beträffande de
s. k. ölnederlagen visat sig vara till stort men för samhället, föreslår stadsstyrelsen
stadgande om, att rättighet till ölnederlag skulle sökas i likhet med övriga rättigheter
till utskänkning och försäljning av Öl och vin, så att kommunens myndigheter
kunde bliva i tillfälle att avgiva till- eller avstyrkanden, och skulle sådana
nederlag ej få inrättas, om myndigheterna voro eniga däremot.

17 §: 2.

K. B. i Södermanlands län påpekar, att uttrycket »tillståndsbevis» föranlett, 17 §: 2.
att hos länstyrelserna förfarits olika ifråga om expeditionsavgift för resolutioner om
tillstånd till vin- och ölförsäljning.

22 §.

K. B. i Kalmar län. Då det visat sig, att den i punkt 2 medgivna rätten 22 §.
till försäljning'' av Öl och vin till avhämtning eller genom kringföring och försändning
till kl. 10 f. in. å sön- och helgdagar i stad ofta vållat obehag och
otrevnad, om icke egentliga oordningar, vore det lämpligt, att denna försäljning
och försändning förbjödes hela dagen under sön- och helgdagar, med undantag
för restauratör å passagerarfartyg''.

Magistraten i Oskarshamn föreslår begränsning'' av tiden för avhämtning
från tillverkningsställe.

Magistraten i Västervik. Ett absolut förbud borde stadgas för tillverkare
av Öl mot att vare sig till avhämtning eller genom kringföring försälja maltdrycker
å sön- och helgdagar.

Stadsfiskalcn i Ronneby förslår bestämmelser om, att ölförsäljning icke må
börjas före kl. 9 f. m. Vin och Öl borde icke få utlämnas å sön- och helgdagar
med undantag av försändning till restauratör å passagerarfartyg samt utskänkning
å sådant utskäukningsställe, där utskänkning i förening med servering av mat åt
spisande gäster eljest vore tillåten.

162

22 §.

29 §: 1

Magistraten i Simrishamn. Tillåtelsen att i stad å sön- och helgdagar
utminutera vin och Öl till kl. 10 f. m. borde utan olägenhet kunna borttagas.

Länsm. i Risebcrga distr. (Krist.) påpekar, att viss tid icke är föreskriven
för ölförsäljnings början om morgonen. Det kunde hända, att någon toge sig för
att börja rörelsen kl. 12 på natten; till förekommande härav erfordrades dylik föreskrift.

Länsm. i Esphults distr. (Krist.) anser likaledes bestämmelsen ofullständig
i berörda avseende.

Likaså länsm. i Degeberga distr. (Krist.), som föreslår, att tiden för utskänkningens
början sättes till kl. 7 f. m., till förhindrande av att någon skulle
börja omedelbart efter midnatt.

Länsm. i Tryde distr. (Krist.) påpekar, att bestämmelse saknas om, när
utskänkning, meddelad enligt 7 §, får börja på dagen. Bestämmelsen i 6 § 1 mom.
medförde den märkvärdiga konsekvensen, att den, som hade rätt till ölutskänkning
på grund av detta stadgande, ej finge börja förrän kl. 9 f. m.

K. B. i Malmöhus län påpekar likaledes, att bestämmelse om försäljningens början
saknas, samt anser, att det icke vore lämpligt, att den började redan kl. 12 på natten.

Magistraten i Ystad gör samma erinran samt anser, att ölutskänkningsställena
ej böra få öppnas tidigare än brännvinsutskänkningsställena.

Kronof. i Luggude h:ds fögderi. Då föreskrift funnes i BF om tiden för
utskänkningsställes öppnande, borde sådan föreskrift finnas även i MF.

Länsm. i Onsjö h:ds s. distr. (Malmöh.) påpekar samma sak. Det vore
egendomligt, att föreskrift om tiden för öppnandet saknades. Detta gåve anledning
till förfrågningar och ovisshet. Det syntes väl tidigt att få börja utskänkningen
kl. 12 på natten.

Magistraten i Halmstad anser det vara en brist i MF, att däri icke stadgas
någon tid för utskänkningens början.

Länsm. i Laske h:d (Skarab.) anser utskänkning böra vara i lag förbjuden
alla dagar före helgdagar.

K. B. i Örebro län. Bestämmelse borde införas jämväl därom, vid vilken
tid på dagen försäljning av vin och Öl finge taga sin början.

Detsamma anse kronof. i Öster-Närkes fögderi och länsm. i Örebro Ivds
ö. distr., vilken senare anför, att det inträffat fall, då restauratör, som vid särskilt
tillfälle erhållit tillstånd att servera vin och Öl till spisande gäster vid ordnade
måltider intill kl. 12 på natten, fortsatt med utskänkningen till långt fram på
morgonen.

Länsmännen i Glanshammars och Sköllersta h:d (Örebro) anse det ävenledes
lämpligt att införa dylik föreskrift.

Likaså länsm. i Lindes och Ramsbergs bergslag (Örebro), som föreslår
tiden 6 f. m.—10 e. in. för ölutskänkning på landet.

Stadsfiskalen i Östersund. Följden av att förbud icke funnes mot försäljning
av Öl till avhämtning under tid, då utskänkning av Öl icke vore tillåten,
hade blivit den, att under sådan tid stora hopar samlades vid avhämtningsställena
och förtärde Öl i portgångarna till närliggande fastigheter, till stort obehag och
stundom fara för hyresgäster och trafikanter.

29 §: 1.

K. B. i Uppsala län anser det önskvärt, att K. B. tillerkändes eu friare
diskretionär myndighet med hänsyn till upphävande eller inskränkade av gästgivares
utskänkningsrätt.

163

29 §: 3.

K. B. i Norrbottens län. Till följd av oordningar och missförhållanden,
som uppkommit genom försäljning av Öl till avhämtning från bryggerier i Kiruna
och Gellivare hade K. B. ansett nödigt att under ett visst antal månader om året
borttaga rätten att vid dessa bryggerier försälja Öl till avhämtning. K. B. anser,
att för undanröjande av tvekan om lagens, rätta tolkning i detta avseende, K. B:s
befogenhet jämlikt ifrågavarande stadgande borde utsträckas till rätt att helt indraga
bryggeriernas nämnda försäljningsrätt.

30 §.

Lånsrn. i Östra h:ds l.a distr. anser polismyndighet å landet böra tillerkännas
samma befogenhet som polismyndighet i stad att för visst tillfälle förbjuda
rörelsens fortsatta bedrivande i de i detta stadgande angivna fall, enär det mången
gång vållade stor tidsutdräkt och svårigheter att få kommunalnämnden samlad.
Det kunde även tänkas, att kommunalnämnden, som mera sällan ägde erforderlig
kännedom om förhållandena vid utskänkningsställena, kunde hava en annan uppfattning
än vederbörande polismyndighet. Någon större risk för maktmissbruk från
sistnämnda myndighet än från kommunalnämnd vore knappast att befara.

31 §.

K. B. i Stockholms län anser sådan utvidgning av stadgandet erfordras, att
dels den K. B. medgivna rätt att meddela förbud eller inskränkning vid befarade oordningar
tillerkändes jämväl polismyndighet i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd
på landet, dels ock den polismyndighet i stad och kronobetjänt på landet
lämnade befogenhet att vid inträffade oordningar omedelbart förbjuda och förhindra
försäljningen utsträcktes att omfatta jämväl meddelande av föreskrift om
inskränkning i försäljningsrörelsen.

Såsom eu brist borde kanske betecknas, att det icke uttryckligen stadgats,
att den befogenhet, som på landet i allmänhet tillkomme kronobetjänt (kronofogde
eller länsman), skulle i köpingar tillkomma polisuppsyningsman (eller, såsom
denne befattningshavare benämndes i Stockholms läns köpingar, poliskommissarier).
Det vore nämligen icke fullt klart, huru långt polisuppsyningsmannens befogenhet
sträckte sig exempelvis i fråga om att anbefalla stängning av lokal, där detaljhandel
med brännvin idkades, därför att oordning förekonime eller befarades. I
de bestämmelser, som plägade utfärdas av Kungl. Maj:t vid bildandet av köpingar,
brukade nämligen väl sägas, att polisuppsyningsmannen hade att under åtnjutande
av det skydd, som tillkomme länsman eller stadsfiskal, handhava köpingens
säkerhets- och ordningspolis och åtala sådana där timade brott och förseelser,
som allmän åklagare ägde beivra; men å andra sidan förklarades ock, att
polisuppsyningsmannen för övrigt hade att i alla ärenden, som angingo köpingens
befolkning, fullgöra de bestyr, vilka på landet ålåge fjärdingsman. Då fjärdingsmännen
icke räknades till kronobetjänte, torde det vara lämpligt att meddela
ett uttryckligt stadgande om polisuppsyningsmännens befogenhet uti ifrågavarande
hänseenden.

29 §: 3.

30 §.

31 §.

164

MF Magistraten i Vaxholm anser sådan rätt att förbjuda eller meddela tillfällig

31 §■ inskränkningar i försäljningsrätten, som enligt stadgandet tillagts K. B., även böra
givas åt polismyndighet.

Likaså magistraten i Norrtälge, som anför, att fall kunde inträffa och hade
inträffat, då en sådan åtgärd kunde erfordras skyndsammare, än som medhunnes
med iakttagande av nuvarande bestämmelser. Vidare håller magistraten före, att
vid de fall, som omnämnas i 2 inom., vederbörande myndighet borde lämnas
uttrycklig rätt icke blott att förbjuda försäljning, utan även att stadga tillfälliga
inskränkningar i försäljningsrätten.

Kronof. i Södertörns fögderi anser poliskommissarie eller polisuppsyningsman
böra, i fråga om övervakande av förordningarnas efterlevnad, äga samma
befogenhet som kronobetjänt å landet, vilket för närvarande ej torde vara förhållandet.
Det hade hänt, att utskänkningslokal bort stängas, men hade poliskommissarie
ej ansetts kunna förordna därom.

K. B. i Södermanlands län anser, att även magistrater, poliskammare och
kronofogdar borde tillerkännas den befogenhet, som enligt stadgandet i 1 mom.
endast tillkommer K. B.

Magistraten i Nyköping fäster uppmärksamheten på olikheten mellan bestämmelserna
i detta stadgande och i BF 35 §: 1 och anser, att polismyndigheten bör
äga rätt också beträffande vin- och ölutskänkningsställen att ingripa omedelbart
vid oordningar och även då sådana kunna vara att befara.

Poliskammaren i Eskilstuna, med vilken magistraten därstädes instämmer,
anser sådan befogenhet, som enligt detta stadgande tillkommer endast K. B., böra
tillerkännas även polismyndighet i stad.

K. B. i Östergötlands län anser i likhet med poliskammaren i Norrköping,
att då Öl numera begagnades såsom berusningsmedel i fullt lika stor omfattning
som brännvin, samt ölhandeln sålunda torde medföra samma fara för den allmänna
ordningen som brännvinshandeln, det vore önskvärt, att 31 § i det av magistraten
i Nyköping angivna hänseende finge enahanda lydelse som BF 35 §, särskilt som
i städer, där länsstyrelse ej funnes, omständigheter kunde inträffa, som gjorde det
omöjligt att erhålla länsstyrelsens förbud i så god tid, att motsedda oordningar
på sådant sätt kunde förebyggas.

Magistraten i Linköping anser den K. B. medgivna befogenheten att förbjuda
försäljning av vin och Öl utan men kunna utsträckas till polismyndighet
i stad.

Magistraten i Söderköping ansluter sig till den av poliskammaren i Norrköping
uttalade mening.

Magistraten i Växjö uttalar sig på samma sätt som magistraten i Linköping.

K. B. Kalmar län finner det vara en brist i MF, att polismyndighet i stad
icke äger lika utsträckt befogenhet enligt denna förordning som enligt BF att i
förekommande fall utfärda försäljningsförbud.

Magistraterna i Västervik och Vimmerby anse, att magistrat borde tillerkännas
samma rätt att förbjuda försäljning av Öl och vin, som magistrat nu hade
i fråga om handel med brännvin.

Stadsfiskalen i Karlshamn. Ej allenast K. B. utan även polismyndighet
i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd å landet borde äga att vid bestämt
tillfälle, då oordningar skäligen kunde vara att befara, såsom vid marknad m. in.,
då större folksamling väntades uppstå, förbjuda eljest tillåten utskänkning eller
försäljning av vin och Öl eller föreskriva nödiga inskränkningar i försäljningsrätten.
Det inträffade nämligen icke sällan, att kännedom om sådana tillfällen erhölles så

165

sent, att ortsmyndigheterna icke kunne påkalla K. B:s förbud. MF korame genom MF
förändring i detta avseende i överensstämmelse med BF (35 §: 1). 31 §■

K. B. i Kristianstads län. Enär förbud av länsstyrelse icke alltid kunde
utfärdas vid tillfällen, då oordning vore att befara, samt det någon gång kunde
vara för sent att inskrida mot försäljningen, sedan oordningen förekommit, syntes
polismyndighet i stad och kronobetjänt å landet böra utrustas med makt att vid
befarade oordningar förbjuda vin- och ölförsäljning.

Magistraten i Simrishamn anser det lämpligt, att beträffande stad åt magistrat
inrymdes samma befogenhet att förbjuda eller föreskriva utskänkning eller
annan försäljning av vin och Öl, som tillkomme K. B. och som enligt BF 28 §: 2
vore tillagd magistrat beträffande detaljhandel med brännvin.

K. B. i Malmöhus län. Den lokala polismyndigheten borde tillerkännas
befogenhet att jämväl för de i 1 mom. avsedda fall förbjuda försäljning eller föreskriva
inskränkningar. Förhållandena kunde stundom göra det önskvärt, att dylika
förbud meddelades omedelbart och utan den nu stadgade omgången att påkalla
K. B:s beslut.

Kronof. i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs h:ds fögderi (Malmöh.)
föreslår, att stadgandet, till åstadkommande av samstämmighet med BF 35 §,
ändras i överensstämmelse med sistnämnda stadgande, vars lydelse vore mest praktisk,
på det att kronobetjänt utan K. B:s bemyndigande måtte kunna meddela i
stadgandena omnämnt förbud och inskränkningar även i avseende å vin- och
ölutskänkning.

Magistraten i Falkenberg anser rättighet böra lämnas åt magistrat att
för särskilt fall exempelvis marknader, inskrivningsförrättningar och dylikt, förbjuda
såväl utskänkning som försäljning av vin och Öl.

Magistraten i Varberg. De lokala polismyndigheterna borde jämväl draga
om rättigheter till utskänkning av vin och Öl äga befogenhet att omedelbart meddela
föreskrifter om behövliga inskränkningar i rörelsens utövning.

Magistraten i Kungsbacka anser, att polismyndighet i stad borde äga
samma rätt enligt MF att meddela förbud och föreskrifter som enligt BF 28 §

2 mom.

K. B. i Göteborgs och Bohus län finner sådan rätt att stänga lokal och
förbjuda rörelsens inställande, som givits i BF 35 § 1 mom. vid befarade
oordningar, böra i MF medgivas polismyndighet i stad och kronobetjänt å landet.

Likaså magistraten i Marstrand, som anför, att i samhällen med fåtalig
polisbetjäning och där större folksamlingar plötsligen kunde uppstå (t. ex. i
Marstrand under pågående sillfiske), en sådan utvidgad befogenhet rent av vore
nödvändig.

Länsm. i Bullarens h-.d (Göteb.) anser vidsträcktare bestämmelser erforderliga
till förekommande av oordningar.

K. B. i Älvsborgs län anser i likhet med magistraten i Alingsås, magistrat
och polismyndighet böra äga samma befogenhet som K. B. att för bestämt
tillfälle, då oordningar skäligen kunna befaras, förbjuda bedrivandet av utskänkning
eller annan försäljning av vin och Öl, bland annat av det skälet att det ofta visat
sig omöjligt att hinna inhämta K. B:s förbud vid dylika tillfällen.

Likaså länsm. i Marks h:ds ö. distr. (Älvsb.).

K. B. i Örebro län ifrågasätter likasom magistraten i Örebro stadgandets
ändring i överensstämmelse med BF 35 §: 1. Framställning till K. B. finner
magistraten vara förenad med alltför stor tidsutdräkt i många fall.

Magistraten i Nora anför nämnda olikhet i förordningarne som en brist.

166

31 §.

32 §.

K. B. i Västmanlands län anser förordningarne böra bringas i överensstämmelse
med varandra i berörda hänseende (se vidare K. B:s under BF 35 § inf. yttr.).

Länsm. i Sala distr. påpekar även samma olikhet i förordningarna. På
grund härav hade särskilt i städerna den olägenheten uppkommit, att de s. k.
ölkrogarna hållits öppna jämväl vid sådana tillfällen, då brännvinsförsäljningsställena
varit stängda, emedan vederbörande haft anledning befara störande oordningar.
Polismyndigheten på platsen hade nämligen saknat befogenhet att förordna
om stängning av ölkrogarna, ehuru dessa vid många tillfällen kunde
innebära nästan lika stor fara för den allmänna ordningen som brännvinsutskänkningsställena.

Magistraten i Falun anser, att polismyndighet i stad borde kunna förbjuda
försäljning av vin och Öl redan då oordningar voro att befara vid marknader och
andra därmed jämförliga tillfällen. Stora olägenheter kunde nämligen förebyggas,
därest försäljning av rusgivande drycker icke finge äga rum vid dylika tillfällen.

Magistraten i Härnösand. Enär i städer, där K. B. ej hade sitt säte, fall
kunde förekomma, att K. B:s förbud mot försäljning av Öl ej kunde hinna utverkas,
syntes det magistraten önskvärt, att polismyndighet i stad, i likhet med K. B.,
ägde sådan befogenhet, som i detta stadgande omförmäldes.

Magistraten i Umeå. Den K. B. i stadgandet tillagda befogenheten att
för visst tillfälle, då oordningar kunde befaras, förbjuda bedrivandet av eljest tilllåten
utskänkning eller annan försäljning av vin eller Öl eller att för sådant tillfälle
föreskriva de inskränkningar i försäljningsrätten, som till ordningens upprätthållande
kunde befinnas nödiga, syntes höra utsträckas även till polismyndighet i
stad, detta så mycket mera som beträffande brännvinsförsäljning i ovan omförmäla
fall, stängningsrätt tillkomme denna myndighet samt tillräckligt skäl, enligt
vad magistraten kunde finna, icke förelåge att i ovan angivna fall låta olika bestämmelser
gälla för brännvinshandel och handel med vin och Öl.

Magistraten i Skellefteå har funnit den polismyndighet i stad medgivna
rätten att vid vissa uppräknade tillfällen vid oordningar förbjuda försäljning av vin
och Öl vara för snävt tilltagen. Stadgandet borde utan risk kunna utsträckas att
omfatta förbud mot utskänkning i de fall, då oordningar skäligen kunde anses
vara att därav befara. Magistraten anser enahanda rätt böra tillerkännas polismyndighet
i stad och kronobetjänt å landet beträffande den försäljning av Öl, som
ägde rum från bryggerier och öltappningar i de övriga fall, då oordningar skäligen
kunde anses vara att befara av försäljningen.

Magistraten i Luleå anser den i 2 mom. medgivna rätten att förbjuda
handel med vin och Öl böra utsträckas även till sådana fall, då oordningar skäligen
kunde vara att befara.

Magistraten i Sundsvall. Det vore en inkonsekvens, att polismyndighet i
stad skulle äga befogenhet att förbjuda detaljhandel med brännvin vid i BF 28 §: 2
angivna tillfällen, under det att sådan rätt ej givits polismyndighet beträffande försäljning
av vin och Öl.

32 §.

Magistraten i Örebro. Föreskriften att underrättelse om förbud skall lämnas
såsom ifråga om tillstånds meddelande, vore mycket svår att efterleva vid en
allmän tillfällig stängning av försäljningsställena, åtminstone ä plats, där många
sådana funnos. Det vore därför önskligt, afl föreskriften inskränktes till att avse
förbud, som meddelades enligt 29 och 30 §§.

167

33 §.

Kronof. i Kungsbacka fögderi anser ansvarsbestämmelserna i 1 mom. böra
skärpas beträffande överträdelse första gången, som borde beläggas med böter
från och med 25 till och med 50 kronor.

Magistraten i Uddevalla. Då begreppet försäljningslokal (i 4 mom.), enligt
vad erfarenheten visat, kunde erhålla en avsevärd omfattning, kunde också — även
vid en i och för sig skäligen ringa förseelse — gods komma att beslagtagas och
förklaras förverkat i avsevärd omfattning och till värden, som icke stode i rimligt
förhållande till förseelsen. Det syntes vara på sin plats, att någon begränsning
infördes, i likhet med vad som föreskrivits i BF 36 §: 3.

Magistraten i Borås uttalar sig på enahanda sätt för en begränsning av
myckenheten av det förbrutna godset. Det folie lätt i ögonen, huru synnerligen
hårt den ekonomiska påföljden kunde drabba den, som förbröte sig mot MF
i jämförelse med vad påföljden kunde bliva enligt BF, där myckenheten vore
begränsad.

Magistraten i Skara anser det vara en uppenbar inkonsekvens, att begränsning
i berörda avseende gjorts i BF men icke i MF.

Likaså magistraten i Hjo, som tillika framhåller, att förseelse mot MF finge
anses vida lindrigare än olovlig försäljning av brännvin. För en ringa förseelse
mot MF, som kunde sonas med 10 kronors böter, skulle t. ex. eu vinhandlare,
som i sin lokal hade inneliggande ett lager av vin till värde av flera tusen kronor,
se detsamma förbrutet, under det att en person, som olovligen utskänkt brännvin,
undginge att få sitt lager beslagtaget i vad lagret till myckenheten överstege 150
resp. 300 liter.

Kronof. i Gästriklands fögderi föreslår som tillägg till 4 inom., att jämväl
kärl och emballage, vilka äro för beslagets fullbordan erforderliga, skulle vara
förbrutna. (Jmfr BF 36 §: 3.) Med den lydelse, stadgandet nu hade, kunde ett
beslag göras outförbart, om vederbörande förstode att protestera mot beslagtagande
av kärlen.

Länsmännen i Timrå och Sköns distr. (Västern.). Straffskalan för förseelser
mot MF vore alltför låg och en höjning önskvärd. Första resan borde
beläggas med böter från och med 25 — 100 kronor, andra resan med 100—300
kronor och tredje resan med 300—600 kronor. Om förseelsen upprepades
flera gånger borde dömas till fängelse 1—6 månader.

Länsm. i Ljustorps distr. (Västern.) önskar likaledes höjning av straffskalan
och anser minsta bötespåföljden böra sättas till 25 kronor och den högsta
till 600 kronor. För fjärde resan och följade borde stadgas fängelse intill sex
månader. Även kärl och emballage borde kunna tagas i beslag och dömas förbrutna.

(Se även under BF 36 § införda yttranden.)

34 §.

K. B. i Blekinge län påpekar, i likhet med stadsfiskalen Karlskrona, att
MF. icke innehåller straffpåföljd för den, som överskrider honom tillerkänd rätt
att till avhämtning försälja vin eller Öl. (Jmfr 17 §: 1.)

35 §.

Länsm. i Tveta li:ds slottsdistr. Till undvikande av olika tolkningar av
uttrycket »närheten» syntes lämpligen böra bestämmas ett visst avstånd från för -

33 §.

34 §.

35 §.

168

MF säljningsstället, inom vilket de köpta varorna icke fingo förtäras, därest säljaren

35 §■ förfogade över området. Personer, som mot säljarens förbud å dylikt område

förtärde varorna, borde även drabbas av ansvarspåföljd.

Magistraten i Örebro. Svårighet hade yppat sig att avgöra säljarens förfoganderätt
över det» område, där förtäringen av den sålda drycken ägde rum.
Sådant stadgandet vore avfattat, lämnades säkerligen ofta tillfälle till en olaga
utskänkning, som man därmed tänkt avstyra. Det hade hänt, att vid upplåtande
av lokaler, avsedda för försäljning av Öl, vissa till lokalen i själva verket hörande
rum och gångar i hyreskontraktet uttryckligen undantagits försäljarens förfoganderätt,
på grund varav ölförtäring å sådan plats icke medfört ansvarspåföljd. Det
vore av vikt, att stadgandet gåves sådan omfattning, att dylik utskänkning
stävjades.

Länsm. i Grimstens h-.d (Örebro) anser orden »om det sker med hans
vetskap» böra bortfalla.

Länsm. i Ludvika distr. (Kopparb.). Stadgandet vore ineffektivt, enär det
vore omöjligt att bevisa, att förseelserna skett med säljarens vetskap.

Länsm. i Umeå n. distr. Då man kunde tänka sig, att område, varöver en
ölförsäljare ägde förfoga, kunde hava en mycket ringa utsträckning och vara avskilt
endast med ett staket från en annans område, som kunde bestå av öppen
obebyggd plats, allmän väg eller åker, varest en vanedrinkare helt lugnt kunde
slä sig ner och förtära det köpta ölet för att om en stund från tillverknings- eller
försäljningsstället inköpa ännu mera, förefölle det som skulle förbudet bliva mer
effektivt i ordningens intresse, om i författningen stadgades, att inköpt Öl ej finge
förtäras annorstädes än på ett visst i meter bestämt avstånd från tillverkningsstället
eller försäljningsstället, med undantag dock av tilläventyrs omedelbart invid området
uppfört boningshus.

Länsm. i Umeå s. distr. anser stadgandet böra utsträckas att avse även ett
visst avstånd från försäljningsställets område, såvida förtäringen skedde utomhus.
Erfarenheten hade visat, att många köpare gått endast några steg från den gräns
för det inskränkta området, varöver säljaren disponerade, för att förtära den
inköpta kvantiteten, varigenom bestämmelsen snarare skadade än gagnade, ty
lika gärna som den inköpta kvantiteten förtärdes på väg eller öppen plats alldeles
invid försäljningsstället, kunde förtäringen få ske på det ställe, där varan
vore inköpt.

37 §.

37 §. Länsm. i Konga h:ds ö. distr. (Jönk.) önskar skärpning av straff påföljden

för förseelse mot 14 § såsom varande det stadgande i MF, som mest
överträddes.

Magistraten i Visby anser detta stadgande böra redigeras om, så att
det komme att innehålla ansvarsbestämmelser även för den, som inom stads planlagda
område beginge förseelse mot 14 §. 41

41 §.

41 §. Länsm. i Laske Ivd (Skarab.) anser förbrytelse mot 24 §: 1 och 2 böra

straffas med böter från 25 till och med 100 kronor.

169

§ 44.

I<. B. i Östergötlands län påpekar i likhet med poliskammaren och MF
magistraten Norrköping, att i MF saknas bestämmelse om, huru värdet av vin 44 §
ocli Öl, som anses förbrutet, skall fördelas.

Stadsfiskalen Eksjö föreslår införande i MF av bestämmelse om, huru
man skall förfara vid beslag av maltdrycker, som äro utsatta för snar förskämning,
i analogi med fiskeristadgans 30 §: 3, att beslag-tagen vara, som är underkastad
förskämning, må försäljas efter förutgången värdering och utan avvaktan på, att
beslaget fastställes.

Länsm. i n. Vedbo h:ds l:a distr. (Jönk.) anser, att enär ett beslagtaget
parti Öl i så gott som alla fall underginge förskämning, innan domstolens utslagom
beslagets bestånd hunne meddelas, bestämmelse borde införas dels om det
sätt, varpå ett beslaget parti vin eller Öl skulle försäljas, dels ock om att Öl, som
tagits i beslag, omedelbart skulle försäljas och att försäljningssumman skulle hos
K. B. deponeras, intill dess domstols utslag i målet vunnit laga kraft. Genom
sådana föreskrifter vunnes mera trygghet för både åklagaren och den åtalade.

K. B. Jönköpings och Västernorrlands län samt magistraten i Linköping
hava uttalat sig för allmän höjning av bötesstraffen i MF.

Avstängning
av alkoholmissbrukare.

III. Yttranden, innehållande förslag om åtskilliga nya bestämmelser
beträffande försäljning av rusdrycker.

Avstängning av alkoholmissbrukare.

Länsm. i Lagunda h:d (Upps.) anser, att innehavare av minuthandel borde
förständigas att neka sådana personer inköp, vilka genom upprepade besök och
inköpens omfattning nödvändigt måste hava gjort sig kända som langare eller
som drinkare.

Länsm. i Daga h:d (Söderm.) föreslår bestämmelse om rätt för med åtalsbefogenhet
utrustad polismyndighet att förbjuda innehavare av rättighet till utskänkning
av brännvin eller vin och Öl att utskänka dylika drycker till person,
som tydligen vore hemfallen åt omättligt förtärande av alkoholhaltiga drycker.

Magistraten i Linköping. Det nuvarande brännvinsförsäljningssystemet
syntes hava lagt större vikt vid att inskränka det kontrollerbara brännvinsförtärandet
på krogarna än att ordna utminuteringen på ett lämpligt sätt. Följden
hade blivit att brännvinsdrickandet flyttats till hemmen, gränderna och portgångarna,
där det ej kunde kontrolleras. Även om felet härtill läge i de s. k. systembolagens
sätt att ordna detaljhandeln med brännvin i sedlighetens intresse
och i de kommunala anordningarne av detaljhandeln, torde dock brister i lagstiftningen
hava skuld därtill. BF medgåve utminutering av brännvin till vem
som hälst, blott han icke vore rusig eller minderårig. Härutöver syntes andra
inskränkningar erfordras, såsom förbud mot försäljning till notoriska drinkare
m. m.

K. B. i Jönköpings län har gjort samma uttalande i denna fråga som magistraten
i Linköping.

K. B. i Kronobergs län. För vinnande av likformighet i avseende å restriktiva
bestämmelser ifråga om brännvinsförsäljning till vanedrinkare vore det
lämpligt att i BF infördes bestämmelser angående förbud mot försäljning till
sådana personer.

Magistraten i Växjö. Det syntes magistraten angeläget, att notoriska drinkare
betogos möjligheten att erhålla spritdrycker på allmänna försäljningsställen.

Kronof. i Sunnerbo h:d (Kronob.) anser, att brännvin ej borde å försäljningsställe
få utlämnas till kända vanedrinkare eller till den, som, enligt uppgift
från kronobetjänt, dömts för fylleri andra gången.

Länsmännen i Sunnerbo h:ds n., s. och s. ö. distr. (Kronob.) förorda
sådan ändring i BF, att personer, kända för spirituosamissbruk, ej erhöllo spritdrycker.

Likaså länsm. i Sunnerbo h:ds s. v. distr. vilken föreslår bestämmelse
om, att brännvinsförsäljare skulle äga skyldighet att, då anledning härtill yppades,
inhämta upplysning av nykterhetsnämnden i vederbörandes hemort.

Stadsfiskalen i Sölvesborg. Det på senare åren uppkomna bruket att ej
utlämna brännvin till vanedrinkare hade ej gjort mycket gagn, enär dessa vetat
att genom ombud skaffa sig spritdrycker.

171

Poliskammaren i Ängelholm har samma uppfattning, men anser att mycket Avstängning
skulle vinnas, om i BF och MF stadgades, att spritdrycker ej fingo utlämnas till av. aikoholden,
som upprepade gånger anträffats berusad eller som i rusigt tillstånd visatm,ssbrukaresig
våldsam eller som uppenbarligen åsidosatte sin försörjningsplikt. Tillräckligt
stränga straff borde också bestämmas för utlämnande eller anskaffande av brännvin,
vin och Öl till personer, som veterligen voro ställda under förbud. För att
utesluta godtycke vid meddelande av förbud vore det lämpligt, att domstol förordnade
därom på begäran av polismyndighet, fattigvårdsstyrelse eller enskild och
efter det behovet vid domstol blivit styrkt. Å varje försäljningsställe skulle finnas
anslagen förteckning över personer, till vilka spritdrycker ej fingo utlämnas.

Poliskammaren i Malmö. De rådande missförhållandena i avseende a brännvinsförsäljningen
härledde sig huvudsakligen från minuthandeln. Medan utskänkn
i ngen kunnat framgångsrikt ordnas till förhindrande av superi och oordningar a
utskänkningsställena, kunde minuthandeln sägas vara på det hela taget fortfarande
ohämmad, så att det stode öppet för vem som helst att köpa hur mycket som
helst. Det vore under sådana förhållanden förklarligt nog, att de förbättringar,
som vunnits genom utskänkningens ordnande, icke sträckt sina verkningar till
några påtagliga resultat beträffande nykterheten i allmänhet. De försök, som gjorts
att genom inskränkning i försäljningstiderna försvåra åtkomsten av brännvin, hade
icke åstadkommit vare sig nedgång i konsumtionen eller någon märkbar minskning
av spritdryckernas missbrukande. Man hade även försökt att icke utlämna
brännvin åt personer, kända för onykterhet. Frånsett omöjligheten för bolagens
betjäning i större städer att hava sådan personkännedom och bland tillströmmande
kunder utöva den uppsikt, som för detta förfarande erfordrades, sade det sig
självt, att därigenom icke kunde vinnas vad därmed åsyftades, då icke någon
kunde förhindras att köpa genom annan person. Pa grund av de i detta avseende
i Göteborg vunna erfarenheterna torde det kunna bedömas, huruvida icke
för genomförandet med åsyftad verkan av därstädes prövat system, grundande sig
på inregistrering hos bolaget av samtliga godkända kunder jämte begränsning av
deras inköpsrätt, erfordrades en mera enhetlig organisation av systembolagen för
åstadkommande av samverkan dem emellan ävensom en omfattande reformering
av rusdryckshandeln i dess helhet med därav påkallad förändrad lagstiftning.

K. B. i Göteborgs och Bohus län. På grund av bestämmelserna i BF
15 §: 1 hade bolagen ansett sig äga befogenhet att i avseende å försäljningen
av brännvin meddela restriktioner av olika slag. Ehuru dessa merendels varit
synnerligen välbehövliga, hade nog fall inträffat, då de visat sig icke helt uppfylla
sitt ändamål, i det att de antingen varit mindre välbetänkta eller till sina
verkningar blivit mer eller mindre ändamålslösa genom förhållanden, varöver
bolaget icke kunnat råda. Det hade sålunda inträffat, att dä ett bolag genom
utfärdade bestämmelser försökt vid minuthandel för vissa kategorier av köpare
försvåra åtkomsten av brännvin, dessa lyckats från andra kommuner, där liknande
föreskrifter saknats, förskaffa sig önskad kvantitet rusdrycker, vilket med nutida
kommunikationer med lätthet kunnat äga ruin. Under sådana förhållanden hade
det varit önskvärt, om offentlig myndighet i detta hänseende kunnat ingripa normerande.

Länsm. i Stångenäs h:d (Göteb.). Med bolagens ensamrätt att försälja
spirituösa borde följa skyldighet att tillhandahålla varor allenast med i förordningen
stadgade inskränkningar. I praktiken vore intet att invända mot, att notoriska supare
förbjödos inköpa spirituösa, men när bolagen stadgade t. ex., att eu var för
inköp av spirituösa skulle förete särskilt tillståndsbevis, som berättigade till inköp

172

Avstängning endast på ett utminuteringsställe, blevo bolagen små tyranner inom samhället,
aV- vilket borde förhindras. Dylika bestämmelser borde, om de befunnos erforder"llss
ru arc'' liga, inrymmas i förordningen. Att överlämna åt några få utvalda, som lyckats bliva
styrelseledamöter i ett brännvinsbolag, att lagstifta för en hel stad med omnejd,
vore icke tilltalande, utan ägnat att väcka ovilja och förargelse, helst som bolagens
och styrelseledamöternas nykterhetssträvande verksamhet icke kunde anses
höjd över allt tvivel.

Poliskammaren i Göteborg. Genom bättre skötsel av och tillsyn över försäljningslokalerna
hade under de senaste åren otvivelaktigt bättre ordning och
mindre missbruk av såväl sprit som maltdrycker ägt rum. Däremot hade gjorda
förändringar och inskränkningar i rättigheternas antal och omfattning mången
gång motverkat det syfte, för vilket inskränkningarna givits, i det att trängsel i
lokalerna ofta uppstått, varigenom kontrollen över rörelsens skötsel försvårats.
Otvivelaktigt hade även härav blivit en följd, att rusdrycker i stället förtärts i
hemmen.

Poliskammaren anser nu gällande lagstiftning angående försäljning av brännvin
och maltdrycker icke böra f. n. väsentligen ändras. Sedan säker erfarenhet
vunnits rörande nyttan av de olika systemen till reformering av brännvinshandeln,
som sedan hösten 1912 tillämpats i Göteborg eller blivit föreslagna till tillämpning
å andra orter, torde lagstiftningen möjligen böra ändras i överensstämmelse
med det system, som i tillämpningen visat sig vara ändamålsenligast.

K. B. i Älvsborgs län anser det vara en väsentlig brist i förordningarna,
att lämpliga bestämmelser saknades för motverkande av de för nykterheten samt
allmän ordning och trevnad ofta menliga följderna av försäljning till avhämtning
av brännvin och Öl. Särskilt syntes förbud böra stadgas mot förtärande av dylika
drycker å allmän plats och på landsbygden inom visst ej alltför obetydligt
avstånd från försäljningsstället. Önskvärt vore ock, om någon metod kunde utfinnas
att för drinkare och andra, som visat sig icke kunna utan olägenhet för
sig eller allmänna ordningen umgås med sprithaltiga drycker, avstänga möjligheten
att skaffa sig sådana.

Magistraten i Åmål. Det vore eu brist i förordningarna, att däri icke stadgats
förbud för »vanedrinkare» att köpa brännvin och Öl. 1 Åmål hade förteckning
upprättats över sådana individer, och varken spritbolaget eller innehavarne
av de båda hotellen sålde någon sprit till dessa. Det vore till fromma för
nykterheten om lagstadgande i detta avseende infördes.

Länsm. i Ås h:d (Älvsb.) anser bestämmelser böra införas till förhindrande
av utminutering eller utskänkning av vare sig brännvin, vin eller Öl till på starka
drycker begivna personer.

Polisuppsyningsm. i Töreboda (Skarab.). BF åstadkomma icke den enhetlighet
beträffande handeln med brännvin, som önskvärt vore, och syntes detta så mycket
betänkligare, som lagstiftarnes mening otvivelaktigt varit att göra denna försäljningså
likartad som möjligt över hela riket. Väl hade förordningen upptagit de
allmänna huvudgrunderna för försäljningen, men å andra sidan lämnat öppet för
ortsmyndigheterna att göra större eller mindre inskränkningar i själva försäljningen.
Härigenom hade den oegentligheten uppstått, att i tvänne närgränsande samhällen
försäljningen bedrivits på helt olika sätt, i det att i ett samhälle eu del inskränkningar
vidtagits, medan i det andra försäljningen bedrivits utan inskränkning, så
långt författningen medgivit. Vad sålunda i det ena samhället åtgjorts för att
ordna brännvinshandeln i ordningens och sedlighetens intresse, hade visat sig
ganska fruktlöst, så länge icke dylika restriktioner vidtagits även i det andra. Per -

173

soner, som på den ena platsen icke kunnat erhålla spritdrycker, hade däremot pa Avstängning
den andra blivit expedierade. Härigenom hade ofta inträffat, att det samhälle,
som haft de minsta utsikterna att på ett effektivt sätt kunna upprätthålla ordningen
vid dylik försäljning, fått de största oordningarne att dragas med, liksom även
den omkringliggande landsbygden i betänklig grad fatt del av detta obehag.

Om de s. k. systemen, som fått en avsevärd makt beträffande brännvins
försäljningen, kunde visserligen icke fällas andra omdömen, än att dessa sökt
ordna brännvinshandeln i det syfte, författningen angivit, men då dessa system
icke på långt när omfattade alla brännvinsaffärer och för övrigt sinsemellan handlade
efter skilda bestämmelser, hade de ifråga om brännvinshandeln bildat så att
säga en myndighet för sig själva, utanför de myndigheter, som det i första hand
tillkomme att meddela särskilda föreskrifter beträffande brännvinshandeln. Härigenom
hade den åsyftade enhetligheten i avseende å denna handel aldrig kommit
till sin rätt.

Magistraten i Karlstad. Ett kraftigare och effektivare ingripande mot alkoholmissbruket
vore önskvärt, och tänkte sig magistraten närmast en lagstadgad
övergång till något liknande det s. k. Brattska systemet.

Stadsfiskaten i Karlstad. I nämnda stad hade försök gjorts att förbjuda
vissa åt spritmissbruk hängivna personer att inköpa berusningsmedel, men följden
hade hittills blivit den, att fylleriförseelserna för de allra flesta ökats. Dylika
experiment, som alltid lockade till kringgående, och som för övrigt voro ägnade
att befordra de anlag till godtycke, som alltid förefunnes hos ett härskande parti,
borde därför icke få förekomma, utan att en allsidig utredning och prövning verkställts.
Något måste göras för att stävja det rådande spritmissbruket, men det
nu vanliga sättet med inskränkningar beträffande utskänkningsrätten förde sannolikt
icke till målet.

Magistraten i Kristinehamn. Förbud mot brännvinsinköp borde stadgas för
personer, vilka upprepade gånger bötfällts för fylleriförseelser eller eljest visat sig
på grund av alkoholmissbruk vanvårda sig själva eller sin familj; likaledes erfordrades
straffpåföljd för den, som inköpte brännvin för sådan persons räkning.

Stadsfiskalen i Kristinehamn anför, att i nämnda stad spritbolagets styrelse
beslutat, att sådana personer inom staden med omnejd, som under senaste åren
upprepade gånger varit åtalade för fylleri, varom uppgift tillhandahållits av stadsfiskalen,
ej skulle få köpa brännvin vare sig på nederlaget eller utskänkningsställena.
Erfarenheten hade dock visat, att just dessa personer oupphörligen varit
berusade, varav framginge, att andra personer stått dem till tjänst med anskaffande
av brännvin. Dessa senare personer hade med nuvarande lagbestämmelser ej
kunnat därför fällas till ansvar såsom för tillhandagående. För att förhindra sådant
förfarande borde därför stadgas samma straffbestämmelser som för olaga försäljning.

Med nuvarande bestämmelser funnes intet hinder för en person att köpa
hur mycket brännvin som helst. Då det visat sig, att vid större högtider i
synnerhet landsortsbefolkningen inköpt större mängder, vilket i många fall varit
orsak till större supgillen med ty åtföljande lagöverträdelser och för många med
mindre inkomster varit ruinerande, voro bestämmelser av nöden i syfte att förhindra
inköp av större kvantiteter.

K. B. i Örebro län anser de s. k. Brattska synpunkterna i flera hänseenden
vara beaktansvärda vid en blivande lagstiftning i ämnet.

Magistraten i Örebro. Oavsett att det torde vara minst sagt tveksamt,
huruvida med gällande lagstiftning bolagen ägde befogenhet att på egen hand

174

A vstängning föreskri va inskränkningar, lika litet som de ägde att vidtaga utsträckning av föriT''-brukare
11''nK-s,‘atten, vore det ganska olämpligt, att olika system för inskränkningarna
miss ui l. tinämpades pa olika platser. Dylika inskränkningar voro särskilt behövliga för att
råda bot pa den allt mera tilltagande litersupningen, vilken ökats genom vissa
av dessa inskränkningar, avseende restriktioner rörande utskänkningen. Men de
borde för vinnande av planmässighet bestämmas och fixeras i förordningen.

Magistraten i Nora anser det vara en brist i lagstiftningen, att bestämmelser
saknas om förbud att utlämna brännvin till personer, som pläga berusa sig.
I Nora liksom i ett flertal städer hade på senare tiden så förfarits, att man vägrat
utlämna brännvin till notoriska drinkare likasom ock till sådana, som beträtts
med att åt dem anskaffa brännvin. Det s. k. Brådska systemet syntes förtjäna
att omsättas i praktiken, för att genom erfarenheten dess lämplighet måtte
ådagaläggas.

Magistraten i Västerås. Genom polisbefälet i Västerås hade till stadens
spritbolag inlämnats förteckning å de personer, till vilka, på grund av upprepade
fylleriförseelser, brännvin ej borde försäljas. Spritbolaget och utskänkningsföreständarne
hade benäget ställt sig polismyndighetens föreskrifter till efterrättelse.
Men då någon bestämd föreskrift icke funnes i BF om förbud mot utlämnande
av brännvin åt andra personer än sådana som vore rusiga eller minderåriga, samt
då, enligt den tolkning, som enligt Kungl. Maj:ts utslag den 15 maj 1912 (Holms
N. J. A. 1912 sid. 235) givits åt BF § 5, fråga kunde uppstå om det vore straffbart
att tillhandagå med anskaffande av brännvin åt sådana personer, vilka enligt
polismyndighetens och spritbolagets enstämmiga åsikt icke borde komma i åtnjutande
därav, ansåge magistraten, att föreskrift borde införas såväl därom, att brännvin
ej finge utlämnas till dem, som vid upprepade tillfällen gjort sig skyldiga till
fylleriförseelser, som ock att tillhandagående med anskaffande av brännvin åt sådan
person vore straffbart.

Magistraten i Hedemora anser, att möjligheten att utbekomma spritdrycker
och Öl, så långt ske kunde borde försvåras för lösdrivare, vanedrinkare, dåliga
familjeförsörjare och personer, som flera gånger åtalats för fylleri.

Magistraten i Gävle anser det vara angeläget att erhålla lagstadgad bestämmelse
om införande av kontrollsystem, på det sätt, att endast uppvisande av tillståndsbevis
berättigade till inköp av brännvin, varigenom vanedrinkare och lösa
personer ej så lätt skulle komma i besittning därav.

Poliskommissarien i Sundsvall anser den begränsning böra vidtagas, att till
personer, som voro kända såsom notoriska drinkare, och andra som gjort sig
skyldiga till upprepade fylleriförseelser, icke utan företeende av polismyndighetens
tillstånd någon som helst kvantitet spritdrycker borde utlämnas vare sig till förtäring
på stället eller till avhämtning.

Länsm. i Svegs distr. (Jämtl.). Det omåttliga superiet medförde så många
obehagligheter, så mycken kostnad, så mycket elände och så många brott, att
någon allvarlig åtgärd syntes vara påkallad för att stävja detta, men så länge det
stode fritt även för den notoriske suparen att åtkomma spirituösa huru ofta och
till vilken myckenhet som hälst, hjälpte det icke mycket med bestämmelser, som
huvudsakligen rörde sig om ansvarspåföljd för lönkrögeri och dylikt. I förordningen
om explosiva varor hade stadgats, att den som ville köpa sådan vara,
skulle styrka sin trovärdighet, ett stadgande som gällde alla och varöver man ej
hört klander. Då rusdrycksmissbruket vore så stort och dess följder så vitt gående,
syntes anledning finnas till liknande bestämmelser även rörande åtkomsten
av brännvin.

175

Länsm. i Rätans distr. (Jämtl.) anser det vara eu stor brist i BF, att vem Avstängning
som helst vore berättigad tillhandla sig spritdrycker, huru ofta han behagade och av. alko,!°ltiH
oinskränkt myckenhet. Fn inskränkning härutinnan skulle säkerligen" vara till ",,ssbnikarcstort
gagn vid förhindrande av lönkrögeri, förutom det att missbruket av spritdrycker
därigenom skulle i väsentlig män kunna hämmas. Likaså skulle en dylik
inskränkning lägga hinder i vägen för det s. k. salningssystemet.

K. B. i Norrbottens lön. För inskränkning i spritmissbruket kunde lämpligen
användas en anordning, varigenom personer, som stodo under åtal eller av
domstol dömts till ansvar för lönkrögeri eller dömts för upprepade fylleriförseelser,
berövades rätt att rekvirera spritvaror eller i allt fall fingo denna rätt begränsad!

För att hindra ett kringgående av dessa föreskrifter borde förbud tillika meddelas
för järnvägstjänstemän vid mottagningsstationer att utlämna spritförsändelser till
sådana personer från försäljningsställen utom länet. Uppgifter å de personer, som
ej ägde mottaga spritvaror, kunde tillhandahållas genom vederbörande åklagare.

En anordning av liknande art torde redan vara genomförd vid några spritförsäljningsbolag,
i det att vid deras försäljningsställen rusdrycker icke utlämnades
till personer, som gjort sig kända för spritmissbruk. Då emellertid en sådan anordning
vid tillämpningen kunde leda till godtycklighet frän försäljarens sida på
det sätt, att denne dels kunde vägra utlämna spritvaror till personer, mot vilka
icke någon anmärkning för spritmissbruk med skäl kunde framställas, och dels
kunde utlämna sprit till personer, som rätteligen icke borde få bekomma sådan,
syntes närmare bestämmelser böra givas, efter vilka grunder rusdrycker i sådana
fall borde försäljas. Efterlevnaden av sådana bestämmelser borde ock, från att
hittills vara ett frivilligt åtagande av vissa spritbolag, föreläggas bolagen såsom ett
åliggande.

Kronof. i Piteå fögderi. För att försvåra åtkomsten av spirituösa för personer,
som voro kända för missbruk därav, kunde stadgas bestämmelser, vilka betydligt
inskränkte tiden för utminutering och utskänkning av brännvin; vidare föreskrifter
att dylika personer antingen icke alls skulle få köpa eller ock blott ett
visst mindre kvantum, varav vederbörande spirituosaförsäljare borde av särskild
nämnd underrättas, och slutligen kunde ifrågasättas lämpligheten av, att ett visst
minimipris åsattes brännvinet, vilket pris borde vara jämförelsevis högt. En bestämmelse
om maximigräns skulle icke i minsta mån inverka på minskningen i
al koh ol förbru kn i n gen.

Transport av rusdrycker.

K. B. i Uppsala län anmärker, att gällande tids- och ortsrestriktioner för Transport av
spritförsäljning ofta föranledde att direkt eller per järnväg på en gång hemtoges rusdrycker.
större kvantitet spritvaror, vilka sedermera med stor hastighet och omåttlighet
förtärdes.

Länsm. i Lagunda h:d (Upps.). Med nuvarande goda kommunikationer
vore det icke ovanligt, att man under stängningstid i en stad skaffade sig spirituösa
från en annan, där handeln under samma tid vore fri.

Kronof. i Olands fögderi (Upps.) anför, att försäljning av brännvin visserligen
icke förekomme inom fögderiet, men erfarenheten hade givit vid handen, att
i de trakter därav, som stodo i direkt järnvägsförbindelse med orter, där handel
med brännvin vore tillåten, den rikliga förekomsten av spritvaror icke stode i
rimlig proportion till antalet konsumenter, ett förhållande, som hade sin grund i

176

Transport av lättheten att förvärva desamma och som väl näppeligen kunde ändras, så länge
rusdrycker, varor fingo försäljas. Det vore likaledes ett känt faktum, att i sådana

trakter en stor del människor bleve satt i tillfälle att utan eget direkt inköp komma
i åtnjutande av spritvaror. För att i någon mån råda bot på detta missförhållande
ansåge kronofogden det vara önskvärt, att BF och MF ändrades därhän,
att köpare berättigades bekomma endast en mindre kvantitet av däri avsedda
varor.

Kronof. i Finspånga läns h:d (Österg.). En kommun som ansåge, att
brännvinshandel borde vara anordnad inom samhället, men inrättad efter verkligt
behov, kunde icke vidtaga effektiva restriktioner till följd av den frihet, som
vid detaljhandel rådde för försändning av brännvin även i små partier. Vad
den ena kommunen ville göra för att inskränka konsumtionen, illuderades av
brännvinsförsäljningsbolaget eller den enskilde affärsmannen i eu del angränsande
kommuner, som hade ett större intresse i vidgande av kundkretsen. Belysande
för den konkurrens, som förefunnes inom brännvinshandeln, vore det olika pris
och den olika alkoholhalt, vartill vanligt brännvin försåldes inom olika kommuner.
Enligt revisionsberättelserna för Östergötlands läns brännvinsförsäljningsbolag hade
priset utgjort i Norrköping för 421/2 % brännvin 1:50 per liter, i Linköping
samma pris för 42 %, i Motala 1: 50 för 42 %, i Vadstena samma pris för 45
%, i Skenninge samma pris för 44 % samt i Söderköping 1:50 för 44 % och
1:55 för 46 % brännvin. Nedsättningen av procenthalten i brännvin, som saluhölles
i Norrköping, vore praktiskt omöjlig, så länge brännvin av högre procenthalt
erhölles i Söderköping till lägre pris, och varje annan åtgärd till inskränkande
av konsumtionen i Norrköping bleve onyttig, så länge inom grannkommunen
funnes andra däremot stridande intressen. Följden av en sådan åtgärd
bleve därför, att det avsedda syftet förfelades och att vinsten ginge till en annan
kommun.

Kronof. i Tveta, Vista och Mo h:ds fögderi (Jönk.). Enär i BF icke
funnes förbud mot att såsom styckegods med järnväg befordra spritdrycker i så
små kvantiteter som en liter, förfores i stor utsträckning så, att spritbolagen efter
rekvisition översände spritvaror, inslagna i paket, till vederbörande köpare. Det
skulle emellertid lända till ej ringa minskning i spritkonsumtionen, om förbud
stadgades för spritförsäljningsställen att sålunda per järnväg sända spritvaror annat
än i större kvantiteter, exempelvis 25 å 50 liter.

Länsm. i Tveta leds ö. distr. anför, att dylika spritsändningar blivit
synnerligen vanliga i vissa trakter, sedan man kommit underfund med, huru lätt
det vore att frän den närliggande staden Eksjö förskaffa sig spritvaror, och fylleriförseelserna
hade därför ock tilltagit. Inskränkning borde ske i rätten att från försäljningsställe
utsända sådana varor i hur små kvantiteter som helst per järnväg,
så att dessa varor icke fingo sändas i mindre parti än t. ex. 25 liter.

Länsm. i Västra h:ds n. distr. (Jönk.), som ävenledes påpekar sistnämda
förhållande, föreslår att minsta kvantitet brännvin, som på detta sätt finge sändas,
bestämmes till fem liter.

Kronof. i Västbo h:ds fögderi (Jönk.) anser det vara en brist i nuvarande
BF, att den icke innehåller förbud för enskilda personer att från försäljningsställen
begära brännvin att sändas till dem per järnväg.

Kronof. i Aspelands och Handbörds h:ds fögderi (Kalm.). Allmänheten
hade börjat anskaffa brännvin genom att till närmaste spritbolag sända rekvisition
och likvid per postanvisning. Den lätthet, varmed spritdrycker på detta sätt åtkommes,
hade i flera fall förorsakat missbruk därav och därmed förenade lag -

177

överträdelser. Det syntes därför lämpligt, att genom lagstiftning'' förebygga åtkomsten
av spritdrycker på nämnda väg.

Länstn. i Asarums distr. (Blek.). Vid de tillfällen, da brännvinshandel
jämlikt BF 29 §: 5 och 35 §: 1 vore förbjuden, borde icke spirituösa, som nu
stundom skedde, fä på rekvisition sändas till kunder, som från närmaste järnvägsstation
rekvirerade varan.

Stadsfiskalen i Kristinehamn. Den lätthet, varmed på längre avstånd från
försäljningsstället boende personer genom rekvisition och per post insänd likvid
förskaffade sig brännvin, vore för många fördärvbringande och kunde genom
skärpta bestämmelser om personligt inköp förhindras. Sådana rekvisitioner användes
i största utsträckning beträffande de större sprithandelsfirmorna i Stockholm,
Oöteborg med flera städer.

Länsm. i Nordmarks h:ds övra distr. (Varmt.). har uppmärksammat, att
mindre tomkärl fingo sändas med allmänna posten till spritförsäljare. Detta underlättade
i ej ringa mån inköp av spritvaror, ty om det för varje gäng, dä personligt
mottagande icke skedde, måste köpas kärl, blevo spritvaror betydligt svårare
att erhålla för mera avlägset boende. Därför borde förbud stadgas för postverket
att befordra sådana kärl, som uppenbarligen avsändes för att i dem återfå spritvaror.
Det vore postverket ovärdigt att bidraga till underlättande av spritåtkomst.

Länsm. i Nya Kopparbergs bergslag (Örebro.). Svårigheten att på landet
anskaffa brännvin gjorde, att större kvantitet hemtoges på en gång, vanligen medförande
att brännvin för tillfället förtärdes till en myckenhet, som ofta medförde
uppträden med våldsam eller annan för alla parter sorglig påföljd. De flesta förseelserna
mot BF vore också en följd av, att brännvinet måste inköpas från avlägsen
ort och för fraktens skull i större mängd (salning). Föreskrift om bevis
för att få köpa brännvin skulle möjligen kunna råda bot härför.

Magistraten i Säter. I kungl. kungörelsen den 21 december 1904 funnes
förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller
destillerade spirituösa drycker. Däremot funnes ingen bestämmelse med förbud
för statens eller enskilda järnvägar eller fartyg att frakta sprit till köpare. Enskilda
langare straffades, men det allmänna vore främsta langaren.

Länsm. i Älvdalens distr. (Kopparb.) föreslår bestämmelse om, att sprithaltiga
drycker, som ankomma till järnvägsstation, icke fingo därifrån utlämnas
eller avhämtas å sön- och helgdagar. Bristen på dylikt stadgande hade visat sig
medföra synnerligen stora olägenheter inom distriktet.

Länsm. i Arbrå och Undersviks distr. (Gävleb.). Spritkonsumenterna ombesörjde
sprittillförseln genom postanvisningar ä beloppet för önskad kvantitet
och sort. På detta sätt erhölles omgående när som helst vad som önskades, och
varje lördag vore stationernas bagagerum överfulla av spritlådor, innehållande från
en liter till högre kvantum, som vid arbetets slut med begärlighet avhämtades av
arbetare, särskilt ungdom, för att värdigt kunna fira sabbaten i sus och dus med
ty åtföljande oordningar. Synnerligast vanedrinkare och pojkar från 16 år använde
detta sätt för erhållande av sprit till förhöjande av glädjen vid fäster av
alla slag, dansbanor och supgillen, varav följde slagsmål m. m. Då denna lätthet
att erhålla sprit i landsorten ökat spritkonsumtionen i oroväckande grad samt
allmän ordning och säkerhet därigenom äventyrades, borde från lagstiftningens
sida åtgärder vidtagas till stävjande härav. Ett verksamt medel torde erhållas i
förbud att på rekvisition till landsorten få per järnväg försända spritvaror i mindre
myckenhet än tillhopa 50 liter. Därigenom skulle en betydande minskning i
spritkonsumtionen bland ungdomen vinnas.

Transport av
rusdrycker.

178

Brännvins utminuteringspris.

K. B. i Kronobergs län förordar införande av bestämmelser om ett gemensamt
försäljningspris å en och samma sort brännvin. Införandet därav torde icke
vara svårt, då bolagen från och med 1914 i följd av vinstandelarnes indragningtill
statsverket icke längre genom ökad omsättning vore i tillfälle att i mera avsevärd
mån tillföra de egna kommunerna ökad ekonomisk fördel. Till motverkande
av s. k. salning borde stadgas, att vid all partiförsäljning av brännvin till
annan än den, som innehade rättighet till detaljhandel med brännvin, försäljningspriset
skulle vara lika med det inom hela riket gällande priset vid minutförsäljning
och att rabatt därvid icke skulle få förekomma. Då det oaktat salning kunde
förekomma, t. ex. för vinnande av besparing i anskaffningskostnaderna, syntes
straffpåföljd böra stadgas för alla i salning deltagande.

Kronof. i Konga h:ds fögderi (Kronob.) föreslår likaledes till förekommande
av salning, att priset å brännvin icke finge sättas lägre vid partihandel än vid
detaljhandel.

Länsm. i Konga li.ds s. distr. har samma förslag. Då priset å en liter
brännvin i ena och andra fallet kunde variera så betydligt som 25 å 30 öre,
vore det uppenbart, att detta skulle locka personer att slå sig tillsammans och
köpa så stor myckenhet, att partihandelspris kunde erhållas.

Länsm. i Kinnevalds h:ds s. distr. (Kronob.) anser BF böra innehålla bestämmelse
om, att priset å brännvin, där försäljning ej skedde till innehavare av
försäljnings- och utskänkningsrätt, skulle vara lika över hela riket, oavsett huru
stora partier som köptes.

K. B. i Malmöhus län föreslår bestämmelse om, att de olika spritboiagen
skulle hålla lika pris på samma vara, så att icke genom konkurrens motverkades
vad genom stadgandena i BF 3 och 5 §§ vore avsett att vinna. Sådan prisenhet
borde kunna åstadkommas åtminstone inom samma län eller viss ort.

Poliskammaren i Malmö. Spritbolaget i Malmö hade sökt verka i nykterhetens
intresse genom att höja brännvinets pris med 25 öre till en krona 40 öre
litern. Detta hade lett till sammanslutningar bland befolkningen för inköp av
stora mängder brännvin från såväl systembolag å andra orter som enskilda partiförsäljare,
därvid 250-liters gränsen icke syntes hava vållat några svårigheter. Det
hade visat sig, att inköpen kunnat omfatta flerdubbelt större myckenheter åt
gången. Brännvinet hade transporterats till någon undangömd plats, där det
sedan utminuterats, vanligen för något mer än partipriset, som utgjort omkring
80 öre. Medlemskap av förening hade icke erfordrats för att bliva delaktig av
anskaffningens förmåner. En stor mängd åtal hade anställts, ansvar ådömts i
många fall, men sedan spritbolaget åter sänkt priset med 25 öre, hade nämnda
trafik så småningom upphört. Huruvida resultatet skulle blivit detsamma utan
prissänkningen, vore ganska ovisst. De straff, som kunde ådömas, hade nämligen
i många fall icke åsyftad effekt, då bötesbeloppet vore för ringa i jämförelse med
den vinst, smyghandeln medförde. Härvid vore även av betydelse, att ansvar för
andra resan o. s. v. icke kunde ådömas, förrän det föregående straffet blivit verkställt,
vilket kunde dröja rätt lång tid. Det vore en av de mest betydande bristerna
i BF, att de möjligheter till höjning av minuthandelspriset, som bolagssystemet
borde kunna inrymma, hittills kunnat prövas i alltför ringa utsträckning, enär
därför uppstått hinder av antydd art. Det syntes vara ofrånkomligt, att en effektiv
lagstiftning på detta område måste icke blott stänga utvägarna till billigare brännvinsköp
från andra systembolag och partiförsäljare utan därjämte omfatta även

179

andra rusdrycker än brännvin, så att sådana drycker av vare sig ena eller andra Brännvins utslaget
reglerades i ett sammanhang. minuterings Siadsstyrelsen

i Eslövs samt krono/, i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers pris
h.-ds fögderi anser samma försäljningspris för egentligt brännvin av samma styrka
böra tillämpas vid alla bolag, i varje fall vid alla bolag inom samma län.

K. B. i Göteborgs och Bohus län erinrar om, att en rätt avsevärd skillnad förefinnes
mellan de olika bolagens försäljningspris för varmrenat brännvin samt beträffande
styrkan på det saluhållna brännvinet. Givet vore, att ifrågavarande pris på grund
av kostnaden för frakt och andra omständigheter kunde ställa sig helt olika,0 men
något behov för bolagen att tillämpa så vitt skilda försäljningspris, som ägde rum,
förefunnes nog icke. Bolagens rätt att bestämma försäljningspris och i viss mån
alkoholstyrkan hade medfört konkurrens mellan vissa bolag, vilket ur nykterhetssynpunkt
varit mindre lämpligt. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke föreskrift
borde meddelas för bestämmande av försäljningspriset och alkoholstyrkan
vid försäljning av egentligt brännvin.

Magistraten i Hedemora anser lika utminuteringspris böra tillämpas över
hela landet.

Magistraten i Gävle. Det vore önskvärt, att ett visst pris på brännvin bestämdes,
och borde detta pris sättas högre än nu gällande pris, varigenom åtkomsten
försvårades.

Förbud mot förtäring av brännvin å ölutskänkningsställen.

Polismästaren i Stockholm anser, i likhet med poliskommissarierna i Stock- Förbud mot
holm, förbud böra stadgas mot att låta brännvin förtäras å ställe, där utskänkning förtäring av
av Öl och vin idkades, utan att innehavaren ägde rätt till utskänkning av brännvin’

K. B. i Södermanlands län påpekar, att någon motsvarighet till stadgandet ningsställen
i förordningen angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt'' svagdricka
(6 § 2 mom.) om förbud mot att å ställe, där utskänkning av alkoholfria
drycker idkas, låta brännvin, vin eller Öl förtäras, icke finnes i MF, men anser
någon olägenhet därav icke förefinnas.

Poliskammaren i Eskilstuna, till vilkens mening magistraten därstädes ansluter
sig, anser, att i MF borde stadgas bestämt förbud mot att i stad, där
ordnad brännvinsutskänkning finnes, låta gäst å sådant utskänkningsslälle, söm i
MF 7 § avses, förtära medförda spritdrycker.

Krono/, i Rekarne fögderi (Söderm.). Därigenom att gästerna tillåtas medföra
spritdrycker å ölutskänkningsställe, kunde svårighet uppkomma för vederbörande
polismyndighet att kontrollera, om icke olaga utskänkning förekomme, och
förfaringssättet syntes ej heller vara med god ordning överensstämmande, varför
kronofogden föreslår bestämmelse om förbud däremot.

, Länsm. i Västerrekarne h:d (Söderm.) förordar ävenledes förbud för värd
att låta gäst å ölutskänkningsställe förtära medhavd spirituösa.

Länsmännen i Kinda h:ds n. och s. distr. (Österg.) anse den av K. B. i
Södermanlands län påpekade olikheten i många fall leda till oberättigad konkurrens.

Länsm. i Uppvidinge h:ds ö. distr. (Kronob.) föreslår, att innehavare av
hotell och serveringsställen, som saknade alla utskänkningsrättigheter, skulle förbjudas
att själva eller genom sitt husfolk bjuda eller bortlåna brännvin, vin och
Öl till sådana personer, som hos dem i någon form lämnade betalning för kost
eller logi.

180

Förbud mot
förtäring av
brännvin ä
ölutskänkningsställen.

K. B. i Kalmar län föreslår intagande i MF av bestämmelse om förbud
mot att å ölutskänkningsställe förtära medfört brännvin.

K. B. i Gottlands län. Där värdshusrörelse bedreves utan förening med
rätt till utskänkning av brännvin, förekomme, att rörelsens innehavare eller betjäningen
på ett eller annat sätt beredde gäst tillgång till brännvin. Till förhindrande
av de missbruk, som därigenom lätt uppstodo, syntes ett förbud mot förvaring
eller förtäring av brännvin i de för värdshusrörelsen använda lokalerna
vara av behovet påkallat.

Länsm. i Gottlands läns n. fögderis mell. distr. anser det vara en brist i
MF, att förbud saknas för hotellvärd, som saknar rättighet till utskänkning av
brännvin, att i de för rörelsen använda lägenheterna förvara brännvin. På grund
härav kringginges såväl den förbjudna utskänkningen som det likaledes genom ett
Kungl. Maj ds utslag förbjudna tillhandagåendet med brännvin vid måltider utan
särskild betalning, genom att gästen helt enkelt med hotell värdens tysta medgivande
serverade sig själv, där han funne nämnda dryck föi varad, väl vetande,
att priset för måltiden jämväl omfattade det förtärda brännvinet.

K. B. i Blekinge län förordar i likhet med stadsfiskalen i Sölvesborg förbud
mot att å ölutskänkningsställe förtära spritdrycker. Det vore mycket vanligt, att
brännvin förtärdes i samband med förtäring av Öl, varigenom hastigare berusning
åstadkommes.

Kronof. i n. och s. Åsbo samt Bjäre h:ds fögderi (Krist.) föreslår likaledes
dylikt förbud för vinnande av nödig kontroll.

Länsm. i Björnekulla distr. (Krist.) likaså. Det hände icke sällan, att personer
med restauratörens tillåtelse och ibland kanske på hans bekostnad hade
flaskor med brännvin in. in. stående å utskänkningsstället, vilka flaskor nästan vem
som helst finge använda.

Länsm i Båstads distr. (Krist.) anser även det böra vara förbjudet ^ att fortära
brännvin in. m. å ölutskänkningsställen, där, såsom nu vore förhållandet,
gästerna tillätes förtära medhavda spritvaror i nästan hur stor utsträckning som
helst.

K. B. i Malmöhus län finner det vara en oegentlighet, att det icke är
förbjudet att låta spritdrycker förtäras inom ölutskänkningslokal, under det att
dylikt förbud vore stadgat för ställe, där alkoholfria drycker försåldes.

Poliskammaren i Malmö. Erfarenheten hade visat, att till förekommande
av missbruk erfordrades förbud mot att å ölutskänkningsställen låta brännvin

förtäras. , , ... , ...

Magistraten i Skanör med Falsterbo anser likaledes dylik bestämmelse hora

finnas i detta avseende i MF. ,

Kronof. i Oxie och Skytts h:ds fögderi (Malmöh.). Ett uttryckligt förbud
mot förtäring av brännvin å ställen, där utskänkning av vin och Öl ägde rum,
skulle i avsevärd måii bidraga till upprätthållande av god ordning å dessa platsei.

Kronof. i Luggude h:ds fägen (Malmöh.) är av samma mening, enär det
vore nästan omöjligt att utöva effektiv kontroll över, att icke innehavarne av vinoch
ölutskänkningsrättighet bedrevo olovlig försäljning av brännvin.

Länsm. i Onsjö h:ds n. distr. (Malmöh.) anser ävenledes, att det måtte förbjudas
att låta brännvin förtäras å ölutskänkningsställe.

Magistraten i Falkenberg. Brännvin borde ej få medhavas eller förtäras
vare sig å utskänkningsställen eller avhämtningsställen för vin och Öl.

K. B. i Örebro län framhåller behovet av förbud för innehavare av vineller
ölutskänkningsställen att låta av gäst medfört brännvin där förtäras.

181

Likaså länsmännen i Örebro h:ds ö. och v. disir. Det vore omöjligt, Förbud mot
anser länsmannen i sistnämnda distrikt, för en åklagare att avgöra, om spritdrycker’ förtäring av
som å dylika utskänkningsställen förtärdes, voro medhavda eller utlämnade från öiutskänk"
stället. ningsställen.

Länsm. i Glanshammars distr. (Örebro) finner det ävenledes lämpligt att
införa bestämmelser härom.

Länsm. i Askers h:d (Örebro) önskar förbud mot att förtära spritdrycker å
ställe, där vin och ölservering ägde rum, samt att innehavare av serveringen skulle
vara underkastad ansvar vid överträdelse av förbudet. Det inträffade vid sommarrestauranter,
där innehavaren vore berättigad att servera vin och Öl till spisande
gäster, att gästerna (de flesta icke spisande) medhade spirituösa av alla slag,
fingo dessa avkylda och buteljerna avkorkade samt mot betalning tillhandahöllos
iskylare. Överblivna spritvaror kunde t. o. m. magasineras till nästa besök. På
detta sätt antoge restauranten karaktären och utseendet av en fullständig spritservering,
där det ej vore fråga om att ens under gudstjänsttider göra något
uppehåll.

Länsm. i Sköllersta h:d (Örebro). Det hände ofta, att brännvin och därmed
jämförliga drycker medtogos och förtärdes å ställen, där utskänkning av vin och
Öl vore tillåten, vilket borde förbjudas.

Länsm. i Lindes och Ramsbergs bergslag (Örebro) yttrar sig på liknande
sätt. Da näringsställets innehavare tillhandahölle glas till servering av de medhavda
spritvarorna, bleve dylikt näringsställe av ungefär samma beskaffenhet som
ett med brännvinsförsäljningsrättigheter, vilket väl ej varit lagens mening.

Magistraten i Arboga. Till följd av frånvaron av förbud mot att på utskänkningsställen
för vin och Öl förtära medhavda spritdrycker hade det ofta
visat sig, att föi fylleri anhållna och dömda personer berusat sig å dylika ställen
av medhavda spritdrycker.

Länsm. i Arnäs distr. (Västern.) önskar förbud mot förtäring av brännvin
å öIutskänkningsställe och ansvarspåföljd såsom för olaga utskänkning.

Länsm: i Hammerdals distr. (Jämtl.). Det vore icke sällsynt, att gästgivare
för resandes eller spisande gästers behov i matsalen eller i ett angränsande rum
hölle tillgänglig en flaska med brännvin; det funnes nämligen icke något förbud
stadgat för gästgivare att förvara brännvin var som hälst. Länsmannen är tveksam,
huruvida detta förfaringssätt vore att räkna till olovligt tillhandagående med anskaffande
av brännvin.

Förbud mot förtäring av spritdrycker å allmänna platser, järnvägsvagnar
m. m.

Magistraten i Skara anser det vara en brist i förordningarna, att de icke Förbud mot
innehålla förbud mot förtärande av brännvin, vin och Öl å väg, gata eller annan förtäring av
allmän plats, där förtärandet av sådana drycker väckt anstöt och förargelse. ^allmänna

Magistraten i Falun. Ehuru det från järnvägsstyrelsens sida och av polisen platser, järni
städerna gjordes rätt mycket för att förebygga spritdryckers medförande i järn- vägsvagnar
vägsvagnar, förekomme dock ganska ofta, särskilt i tredje klass vagnar, obehag av m■ m

att resande under resan framtogo och förtärde spritdrycker, så att de därav blevo
berusade. Tågbetjäningens försök att förebygga detta hade visat sig otillräckliga.

En föreskrift, som stadgade förbud för förtärande av spritdrycker i järnvägsvagnar,
vore därför erforderlig, även om densamma icke borde ha sin plats i BF.

182

Förbud mot
tillhandagäendc
med
anskaffande
av Öl.

Extra polisbevakning.

Missvisande

etikett.

Förbud mot tillhandagående med anskaffande av Öl.

K. B. i Jönköpings län anser, att i MF bestämmelser borde införas till förhindrande
av s. k. langning av vin och Öl, i överensstämmelse med vad som skett
i BF.

Likaså länsmännen i Torsåkers, n. Vedbo ivds och östra h:ds distr. Länsmannen
i sistnämnda distrikt anför, att det vid åtskilliga tillfällen, särskilt vid
marknader, hade hänt, att privata personer från tillverkningsställen rekvirerat
betydande kvantiteter Öl, vilka påtagligen icke avsett att fylla rekvirenternas behov.
Men det hade i regel icke lyckats att åstadkomma sådan bevisning, att åtal för
olaga försäljning kunnat äga rum emot rekvirenten.

Extra polisbevakning.

K. B. i Göteborgs och Bohus län anför, att K. B. vid medgivande av tillfälliga
rättigheter ofta föreskrivit, att rättighetsinnehavaren skulle vara skyldig att
bekosta den polisbevakning, K. B. kunde finna erforderlig. Då rättighetsinnehavare
likväl icke vore skyldig underkasta sig kostnaden härför, hade K. B. varit nödsakad
att före rättighetens beviljande försäkra sig om förbindelse från vederbörande
sökande att gälda kostnaderna ifråga. I vederbörliga förordningar syntes böra införas
skyldighet för rättsinnehavare att bidraga till kostnaden för den på grund av
utskänkningen ökade polisbevakningen samt för sådant ändamål i förskott erlägga
erforderligt belopp eller härför ställa säkerhet, som av vederbörande kunde godkännas.

Länsm. i Askims distr. (Göteb.) anser K. B. böra äga rätt att vid meddelande
av utskänkningsrättighet å landet ålägga rättighetsinnehavaren att med skäligt
belopp bidraga till underhåll av nödig polisbevakning, polisstation och dylikt.

Missvisande etikett.

Länsm. i Aska h:ds n. distr. (Österg.) påpekar, att MF saknar bestämmelse
om skyldighet för tillverkare av vin eller Öl eller den, som eljest ägde att till avhämtning
försälja sådana drycker, att förse de kärl, vari varan förvarades, med etikett
eller påskrift om innehållet. Det kunde förutsättas, att till sådan person, som
enligt MF:s 14 § vore behörig granska däri omnämnd förteckning, lämnades den
oriktiga uppgiften, att sändningen utgjordes av icke alkoholhaltiga drycker, även
om den skulle utgöras av t. ex. Öl. För att utröna verkliga förhållandet måste då
innehållet i kärlen undersökas, och det vore härvid mången gång icke möjligt
att genast komma till visshet, huruvida den lämnade uppgiften vore riktig eller
icke. Visserligen kunde det tänkas, att vin- och ölflaskor påsattes etikett, utvisande,
att de ihnehölle alkoholfri dryck, men dels vore straffet härför högre, och dels
skedde ett sådant förfarande med såväl vederbörande försäljares som hans ombuds
eller utkörares vetskap och torde därför icke behöva befaras annat än i mycket
sällsynta fall.

Länsm. i Osby distr. (Krist.) föreslår straffbestämmelser för tillverkare, som
sålde med etiketten »svagdricka» eller »dricka» försedda flaskor, innehållande
drycker med alkoholhalt överstigande 27* volymprocent. Försäljarne trodde på
tillverkarens uppgift, att innehållet vore svagdricka, och försålde det som sådantt

183

ehuru innehållet vid många tillfällen befunnits vara mycket starkare, ett förhållande
på grund varav försäljarne ofta bötfälldes.

Länsm. i Broby distr. (Krist.) har uttalat sig i samma riktning.

Kronof. i Gästriklands fögderi. Det förekomme ej sällan, att å s. k. nykterhetsmatställen
o. d. serverades ett »bättre svagdricka». Vid undersökning hade
det befunnits vara Öl, ehuru etiketten angivit svagdricka. Vem bleve här ansvarig,
om försäljaren påstode — och annat ej kunde bevisas — att han varit i god tro.
Om bryggeriet, som levererat varan, hade rätt att tillverka och försälja Öl,''starkare
eller svagare, torde bryggeriet stå utom ansvar. Huru skulle kontroll kunna åstadkommas,
att Öl icke avyttrades under svagdricksetikett?

Köpingar och municipalsamhällen.

K. B. i Södermanlands län anser bestämmelserna om försäljning av brännvin,
vin och Öl i stad lämpligen böra gälla även köpingar och municipalsamhällen.

K. B. i Västernorr lands län är av samma åsikt beträffande köpingar och
anser dessas likställande med stad jämväl ur saklig synpunkt väl motiverad.

Missvisande

etikett.

Köpingar
och municipalsamhällen.

HANDLINGAR

ANGÅENDE IFRÅGASATT FÖRBUD FÖR
TILLVERKARE ATT FÖRSÄLJA ÖL TILL
AVHÄMTNING FRÅN JOHANNIS*
BERGS BRYGGERI.

Till Konungens befälIningshavande i Västernorrlands län, Härnösand.

Under instämmande uti vår filial Ljunga Verks skrivelse av den 21 oktober
1911, tillåta vi oss ännu en gång vördsamt anhålla, att Konungens Befallningshavande
behagade utfärda förbud mot minutförsäljning av Öl vid Johannisbergs
bryggeri under återstoden av innevarande år.

Vi åberopa som skäl härför de bilagor, som vidfogats ovannämnda skrivelse
av den 21 innevarande oktober, varav framgår, att såväl arbetsbefälet vid Ljunga
som även arbetarna själva påvisa den skada, som en stor del arbetare såväl kroppsligen
som andligen lidit av utminuteringen av Öl från bryggeriet.

Vidare bedja vi ytterligare få åberopa till oss inkomna intyg, nämligen:

Ett från chefer och avdelningschefer vid Ljunga Verks Vattenbyggnader
(Bilaga 1), ^

Ett från Hussborgs rekreationshem, undertecknat av fröken Elin Franzén och
fröken G. Rosén (Bilaga 2),

Ett från ingenjör Bensow (Bilaga 3),

Ett från Anna Almberg (Bilaga 4) samt slutligen

Ett från agronomen C. J. Huss (Bilaga 5).

Av alla dessa intyg framgår, att den ifrågavarande ölförsäljningen utövat ett
synnerligen skadligt och decimerande inflytande på arbetsbefolkningen samt att
befintlig polispersonal ej ägt förmåga att göra vägarna trygga för vare sig fotvandrande
eller åkande.

Vad slutligen angår bryggeriet och dess verkställande direktör, herr Hugo
Flygt, så hava dessa ingalunda utfört vare sig sina åligganden mot Bolaget, åsyftande
att moderera de skadliga verkningarna av ölförsäljningen (Bilaga 6), ej
heller ställt sig ordningsmaktens i orten tillsägelser till efterrättelse (Bilaga 7).

Den på grund härav utfärdade stämningen kan endast leda till önskat resultat
under loppet av nästa år, och som det är behövligt att minutförsäljningen
av Öl vid Johannisberg omedelbart stänges, kommer denna åtgärd, om målet fullföljes,
ej att leda till avsett resultat.

Vi anhålla därför, att landshövdinge-ämbetet behagade omedelbart utfärda
förbud för minutförsäljningen av Öl vid Johannisberg.

Vördsamt

Stockholms Superfosfat Fabriks-Aktiebolag.

Oscar Carlsson.

188

Till Konungens befallningshavande i Västernorrlands län.

Anmodad att avgiva förklaring med anledning av Stockholms Superfosfatfabriks
Aktiebolags ansökan om förbud för minutförsäljning av Öl vid Johannisbergs
bryggeri får jag såsom sådan härmed vördsamt anföra följande.

Jag bestrider fortfarande på det bestämdaste, att några oordningar vid bryggeriet
förekommit, som kunna utgöra laga skäl för det begärda förbudet, och att
några nya anledningar för detsamma nu uppstått, sedan Konungens befallningshavande
nyligen eller den 9 sistlidne september avslagit sökandebolagets ansökning
av samma innehåll, som den vilken nu föreligger.

Jag vågar därför här åberopa samma förklaring, som jag då avgav utöver
vilken väl knappast tarvades något ytterligare att andraga enär såsom jag nyss
anfört ingenting under tiden inträffat, som skulle kunna giva anledning till ändring
i det utslag, som Konungens befallningshavande då i ärendet avgav.

Vad beträffar de intyg och andra så kallade bevis, vilka sökandebolaget
tillåter sig använda för styrkande av befogenheten hos ansökningen ifråga, tillåter
jag mig emellertid här vördsamt andraga följande.

Rörande då först av sökandebolaget åberopade dess filial Ljunga Verks skrivelse
av den 21 nästlidne oktober med vidfogade bilagor, så och då jag icke
fått del av dessa handlingar, kan jag icke heller yttra mig över dem.

Under antagande emellertid, att de äro av ungefärligt samma innehåll som
de intyg, vilka i denna sak åberopas, bestrider jag till alla delar deras beviskraft,
liksom jag även gör detta rörande alla de utlåtanden och övriga handlingar, som
här åberopas.

Granskar man de åberopade intygen något närmare, bör man ock snart inse,
huru ytterst svaga dessa äro såsom bevismedel för befogenheten av den äskade
åtgärden.

Det huvudsakliga innehållet av intygen ifråga tyckes nämligen vara, att intygsgivarne
påstå sig hava iakttagit berusade personer i närheten av bryggeriet.

Därest något sådant verkligen inträffat, vilket jag naturligtvis icke vill eller
kan bestrida, har det emellertid icke på minsta sätt styrkts, vare sig att det är
maltdrycker som utgjort berusningsmedlet, eller att dessa erhållits på bryggeriet.

Det bör vara för sökandebolaget lika väl som för andra å orten boende
välbekant, att stora rekvisitioner av spritdrycker fördelats och fortfarande fördelas
bland arbetarne, samt att så kallad langning av spritvaror så allmänt bland befolkningen
pågår, att arbetarne, om de så önska, kunna tillhandahålla sig dylika drycker
i så stor omfattning som hälst, och lika bekant bör det för sökandebolaget
ock vara, att stora kvantiteter maltdrycker, fastän olagligt, tillhandahållas allmänheten
på andra ställen än på bryggeriet; och jag är övertygad om, att därest
sökandebolaget endast ville göra en noggrann undersökning i saken, det snart
skulle visa sig, att de berusningsmedel, som åstadkommit de åberopade fylleriförseelserna,
oftast äro spritvaror och i allt fall icke sådana maltdrycker, som försålts
från mitt bryggeri.

Till stöd för dessa mina påståenden vågar jag dels hänvisa till utlåtanden
från kronolänsmannen och annan polismyndighet i orten, vilka nog kunna intyga
att de upprepade gånger konstaterat, att dylik så kallad langning av spritvaror i
stor utsträckning försiggår i trakten, dels över de stora beslag av maltdrycker,
som av polismyndigheten å olika ställen gjorts, dels slutligen den mängd av spritförsändelser,
som med järnväg ankomma till olika personer å platsen.

189

Att råda bot för ett dylikt missförhållande synes mig böra ligga sökandebolaget
närmare om hjärtat än att få bort min bryggerirörelse, vilken dock är ett
lagligt näringsfång, där försäljningar av maltdrycker sker offentligt, och därför
mindre farligt, samt under lagliga former. Så tyckes emellertid icke vara förhållandet,
utan sökandebolaget synes med all kraft endast sträva efter att få min
bryggerirörelse stängd, under det att ovannämnda av mig påpekade missförhållanden
— åtminstone från sökandebolagets sida — tyckas få opåtalt fortgå.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att de svåraste anmärkningar,
som sökandebolaget riktat mot mitt bryggeri, synas hava framkommit
i form av en förklaring, som bolaget eller dess filial avgivit över min eller rättare
sagt Aktiebolaget Johannisbergs bryggeris ansökning om förbud för sökandebolaget
att så vårdslöst som förut skett fortsätta sprängningsarbetet vid bryggeriet.

Enligt mitt förmenande är detta en händelse, som ser ut som eu tanke, och
utgör det nog bästa förklaringen, varför sökandebolaget så gärna önskar åtkomma
mig och mitt bryggeri, att jag nämligen vågat att göra anmärkning mot det något
»amerikanska» sätt, på vilket sökandebolaget driver fram sin rörelse.

Jag kan nämligen icke på annat sätt förklara sammanhanget mellan ölförsäljningen
vid bryggeriet och det sätt på vilket sökandebolagets sprängningsarbete
bedrives, ty icke lärer väl någon tro, att sättet på vilket detta senare arbete, som
naturligtvis är av den beskaffenhet, att det måste övervakas av förman eller annan
därtill kompetent person, bedrives, bör vara beroende på, om en eller annan arbetare
dricker en flaska Öl eller icke.

Kommer därtill alla de upptänkliga försök, som sökandebolaget i tidningarne
och på annat sätt gör för att bagatellisera de skador, som skett på min
egendom genom nämnda sprängningsarbeten, kan jag så mycket mindre tänka mig
annat sammanhang mellan ovannämnda i och för sig själv så olika saker, än vad
jag härovan anfört.

Rörande de av sökandebolaget åberopade intygen får jag vidare anföra.

Det bör vara Konungens befallningshavande väl bekant, vilken bitter agitation,
som landet runt föres mot bryggeriindustrien, och man har talrika exempel
på, huru obestyrkta och rent av sanningslösa påståenden utslungas mot denna
industris utövande; och jag tror mig utan att göra mig'' skyldig till överdrift kunna
påstå, att åtminstone de bryggerier, som äro belägna på landet, med anledning
av de restriktiva försäljningsbestämmelserna hotas till sitt bestånd.

Så uppagiterad, som ställningen är, är det nog ytterst lätt att få namnunderskrifter
å listor och uttalanden, som äro avsedda att skada nämnda industrier;
undertecknarne äro därvidlag icke så nogräknade om uttalandenas innehåll, och
jag tror mig därför med fullt fog kunna påstå, att de uttalanden, som i denna
sak åberopas, böra tillerkännas ytterst ringa eller intet värde.

Ty vad värde skall man väl egentligen kunna sätta till sådana uttalanden,
som sökandebolaget i denna sak åberopar, där intygsutgivarne icke draga i betänkande
att endast av den omständigheten att de i trakten av bryggeriet — för
övrigt ett mycket tänjbart uttryck och som mycket väl kan innefatta ett milsvitt
avstånd därifrån — iakttagit berusade personer, genast äro färdiga att därav draga
den något hastiga och under allt fall obestyrkta slutsatsen, att berusningsmedlet
ovillkorligen måste hava tillhandahållits vid Johannisbergs bryggeri.

Och detta samtidigt med att, såsom förut sagts, så kallad langning av spritvaror
pågår över allt i trakten samt maltdrycker i stora kvantiteter på andra ställen
olovligt hållas till salu.

Jag kan i sanning icke annat än bestrida allt avseende å dylika intyg och

190

att desamma icke böra tillmätas betydelsen av laga bevis för ansökningens befogenhet
synes mig böra ligga i öppen dag.

Det skall ock bliva intressant att av den utredning, som väl i saken kommer
att äga rum, få se, på vilket sätt intygen tillkommit.

Beträffande det övriga innehållet av oftanämnda intyg synas de vidare gä ut
därpå, att en mängd löst folk samla sig kring bryggeriet, samt att trevnaden i''
trakten stördes härav, samt av det sätt, på vilket bryggerirörelsen bedreves.

Att bryggeriet är särskild orsak till att så kallat löst folk samlas på platsen,
bestrider jag; anledningen därtill är nog här densamma som annorstädes, där tillfälligt
en större arbetsstyrka ifrån hela riket samlas och där rik tillgång på tillfällig
arbetsförtjänst finnes.

Och att trevnaden på ett dylikt område icke blivit den bästa under det
arbetet pågår, det har nog förr visat sig vid järnvägsanläggningar och andra dylika
företag även om bryggerier icke funnits å platsen.

I allt fall är, för såvitt jag vet, endast otrevnaden i orten icke lagligt skäl
för stängandet av en industri, såsom den jag å platsen bedriver, så länge icke
positivt kunnat visas, att oordningar uppstått genom rörelsen ifråga, och föranledd
genom densamma, och av det sätt på vilket det skötes.

Några sådana oordningar påstår jag bestämt, att icke min bryggerirörelse
föranlett, och åberopar jag till stöd härför polismyndighetens å platsen utredningar
i denna fråga.

Angående för övrigt det sätt, på vilket bryggerirörelsen av mig omskötts,
så har jag på allt upptänkligt sätt sökt handla lojalt och efter laga föreskrift.

Jag har sålunda avstängt hela bryggeriområdet, och låtit där uppsätta stora
anslag av innehåll att tillträde dit är förbjudet; jag har oupphörligt anmodat polismyndigheten
på platsen, att besöka och vaka över området ifråga och se till, att
några besökande icke där uppehöllo sig och förtärde maltdrycker, liksom jag med
alla mig till buds stående medel själv sökt förhindra att så skett, och jag har
slutligen erbjudit såväl kronofogden som övriga polismyndigheter, att så snart de
underrättat mig om, att de av någon anledning önskade, att bryggeriet vid några
tillfällen skulle stängas, jag genast skulle tillmötesgå deras begäran härom, vilket
ock vid några tillfällen jämväl skett.

Ja, jag har även givit polismyndigheterna fullmakt att själva vidtaga sådana
stängningsåtgärder om de finna fog härför föreligga.

Där omständigheten att vid två särskilda tillfällen köpare av maltdrycker förtärt
sådana på bryggeriets område, för vilket jag blivit lagförd, bör enligt vad jaghåller
före icke åtminstone i denna sak kunna inverka någonting, då, såsom av
det svar jag i målet avgivit framgår, detta skett utan min vetskap.

Vid ett opartiskt bedömande bör lätteligen inses, huru lätt det kan hända
att oaktat allt förbud och oaktat all möjlig tillsyn, en person, som köpt en flaska
Öl, genast å platsen tömmer densamma, utan att observeras vare sig av mig eller
övriga bryggeri personalen.

Enligt lagens bestämmelser får jag naturligtvis bota därför, men i all billighetens
namn synes det mig icke, att denna omständighet, vilket jag påpekar det
ånyo, skett utan mitt tillstånd och utan min kännedom, borde av sökandebolaget
kunna åberopas såsom skäl för att hela försäljningen från mitt bryggeri skulle
därför stängas.

Lika litet borde den andra omständigheten, som sökandebolaget lägger mig
till last, eller att jag vid bryggeriet sålt av andra bryggeriers tillverkning utan
vederbörligt tillstånd, kunna utgöra skäl för ett dylikt förbud.

191

Såsom jag redan förut i rättegången rörande denna förseelse erkänt, lät jagen
gång under förliden sommar, emedan jag under våren en tid ej varit i tillfälle
att kunna brygga, tillfölje av att sökandebolaget genom sina grävningar så uppgrumlat
vattnet i Ljungan, att detsamma icke kunde användas till bryggd, för försäljning
till mina kunder inköpa ett parti pilsner från annat hall, och erinrade
mig därvid icke genast, att särskilt tillstånd härför måste begäras.

Så snart jag emellertid erhöll kännedom om, att antagligen genom försorg
av sökandebolaget, vars välvilja mot mig är nogsamt känd, anmälning till vederbörande
polismyndighet skulle om saken ske, sökte jag omedelbart tillstånd till
den begärda försäljningen, vilket jag ock omedelbart erhöll.

Min förseelse ligger följaktligen endast däruti, att jag utav förbiseende icke
förr än några dagar försent utverkade mig vederbörligt tillstånd att försälja av
mig inköpta varor; en förseelse, som oavsett att även densamma kan medföra
böter för mig, väl näppeligen bör kunna medföra, att mitt i lag tillåtna yrke pa
grund härav förbjudes.

Jag kan på grund av vad jag nu anfört icke fatta, vad sökandebolaget menar,
då detsamma i sin skrift förklarar, att den på grund härav utfärdade stämningen
kan endast leda till önskat resultat under loppet av nästa år.

Att det är ett av sökandebolaget önskat resultat, att jag får bota det inser
jag lätteligen, men icke kunna väl de förseelser, som jag härovan nämnt medföra,
att mitt bryggeri stänges; det synes mig åtminstone icke vara att vänta.

Att åberopa dylika skäl för ansökningen ifråga visar emellertid åtminstone
sökandebolagets välvilja mot mig.

Såsom slutligt skäl för ansökningen ifråga har sökandebolaget vidare uppgivit,
att dess arbetare icke skulle få arbeta i fred, utan av andra personer frestats,
att förtära maltdrycker, och därigenom blivit olämpliga till sitt arbete.

Jag bestrider på det bestämdaste, att jag eller mitt folk sökt på något sätt
förleda bolagets arbetare till dylikt »firande»; om några andra utomstående personer
haft ett dylikt inflytande känner jag åtminstone icke till; jag bestrider emellertid,
att jag haft någon skuld däri.

Såge sökandebolaget bättre om sitt folk, och hade tillräckligt med förmän,
komme nog icke något sådant i fråga.

Att säga, det jag skulle hava brutit den överenskommelse, jag med sökandebolaget
träffat, är enligt mitt förmenande rent nonsens.

Jag har icke framkallat några oordningar genom omåttlig försäljning av
maltdrycker, och om några arbetare under deras arbetstid skulle vid bryggeriet
hava erhållit Öl, har detta skett utan mitt och mitt folks vetskap.

Vi kunna nämligen icke känna till alla arbetarne å platsen, och om några
sådana under deras arbetstid sökt bryggeriet för att där köpa maltdrycker, hava
de nog icke uppgivit sig vara arbetare hos sökandebolaget, utan vid förfrågan
härom snarare nekat härtill, och icke heller lärer någon tro, att de godvilligt
uppgivit, att det just varit under deras''arbetstid, som de tagit sig ledigt för att
köpa Öl.

Jag vidhåller i sammanhang härmed mitt nyss havda påstående, att om sökandebolaget
hade bättre tillsyn över sina arbetare, något otillåtet undandragande
från arbetet, med ty åtföljande öldrickande nog aldrig kunnat äga rum.

Emellertid vill jag i sammanhang härmed ytterligare hava påpekat att sedan
sistlidne sommar och efter det Konungens befallningshavande avslagit sökandebolagets
förra ansökning i ärendet, bolaget dels låtit hålla särskild tillsyn över,
att ingen av dess arbetare fått tillträde till bryggeriets område, dels även låtit ut -

192

färda och uppspika anslag innehållande förbud för dess arbetare att beträda bryggeriets
mark i något som helst ärende, vid äventyr av omedelbar uppsägning från
deras arbete.

Den bilaga, som bifogas denna skrift är en trogen avskrift av ett dylikt anslag,
som varit uppspikat på en av bryggeriets lägenheter, och visar riktigheten
av mina uppgifter. Dylika anslag äro anbragta på flera ställen.

Att bedöma huruvida ett dylikt förfaringssätt är lagligt eller icke, eller yttra
sig över, huruvida handlingssättet är honett eller ej vill jag här inte inlåta mig
uti; att emellertid ens kunna påstå att sedan dylika åtgärder från sökandesidan
vidtagits, större skäl nu föreligga för förbudet, än när detsamma av Konungens
befallningshavande den 19 sistlidne september avslogs är oriktigt, helst som
— jag upprepar det ånyo — några nya anledningar till förbudet under mellantiden
icke förekommit.

Jag tillåter mig slutligen påpeka följande:

Jag har i över trettio år drivit min bryggerirörelse på samma ställe, och
uppehåller med ifrågavarande yrke mig, min familj och den arbetspersonal, som
vid bryggeriet är anställd.

Det skulle väl vara rent av upprörande, om endast därför, att sökandebolaget,
naturligtvis i och för beräknad ekonomisk förmån för sig självt, vill göra
några större anläggningar i trakten, och därför sammandrager en mängd folk,
min rörelse, som dock, oavsett vad om densamma från nykterhetsfantastiskt håll
än må sägas, i alla fall är ett i lag tillåtet näringsfång, uteslutande i och för
sökandebolagets egen bekvämlighet skulle förbjudas.

Och detta endast för att sökandebolaget icke gitter hålla bättre tillsyn över
sina arbetare, än att de enligt uppgift skulle förekomma berusade på landsvägarne
och under deras arbete.

Något dylikt kan enligt mitt förmenande aldrig vara förenligt med billighet
eller i överenstämmelse med lagens mening, och så länge lag tillåter, att bryggerier
verkligen få finnas, kunna väl deras bestånd icke göras beroende av godtycklighet
hos en närliggande arbetsgivare, huru kapitalstark och mäktig denne än
månde vara.

Åberopande vad jag nu härovan och förut anfört och ånyo erinrande därom,
att det lika litet nu som förut kunnat ledas i bevis, att oordningar uppstått av
min oftanämnda bryggerirörelse samt påpekande att om det begärda förbudet beviljades,
jag därigenom skulle förorsakas en oskälig förlust, hemställer jag vördsamt
att Konungens befallningshavande måtte lämna den gjorda framställningen
liksom den förra som i likartat syfte gjorts, utan avseende. Som den förnyade
ansökningen tillkommit utan något som helst befogat skäl. yrkar jag lika vördsamt
ersättning för denna förklarings avgivande med 100 kr. och utslagslösen.

Johannisberg den 6 nov. 1911.

Hugo Flygt.

Till Personalen vid Ljunga Verk.

På grund av den mängd oordningar och avskedanden, som bryggeriets
närhet till byggnadsplatsen tyvärr förorsakar, nödgas jag förbjuda en var av Bo -

193

lagets personal att vid äventyr med avsked från arbetet beträda bryggeriets mark,
enär det är omöjligt att urskilja i vad ärende han begivit sig dit.

Jag är övertygad om, att alla ordningsälskande och nyktra arbetare skola
finna att denna inskränkning i deras frihet, att taga sig de vägar de finna lämpligt,
är nödvändigt för utrotande av superiet under arbetstiden, såväl under dag- som
nattskift.

Ljunga Verk den 19 september 1911.

Arbetschefen.

Under den tid Ljunga Verks byggnadsarbeten pågått har det förhållandet,
att Johannisbergs bryggeri ligger tätt intill arbetsplatsen, vållat en hel del olägenheter
för arbetets bedrivande.

Under hela tiden har nämligen alltid ett större eller mindre antal arbetslösa
funnits på trakten, och en stor del av dessa personer hava alltid uppehållit sig i
bryggeriets närmaste grannskap, oftast i berusat tillstånd. Under sådana förhållanden
har det varit lättvindigt och ofta förekommit, att dessa lösdrivare burit ned
Öl till arbetsplatsen, och att bolagets arbetare förtärt detta under arbetstid, icke
sällan med den påföljd, att de blivit berusade, varvid de tillfälligt eller definitivt
avlägsnats från arbetsplatsen av befälet till förekommande av olyckshändelse i
arbetet. Det har även förekommit, ehuru mycket sällan, att arbetarne under arbetstiden
gått till bryggeriet och berusat sig. Vanligare har då varit att arbetarne
uteblivit från arbetet hela dagar, »firat», för att uppehålla sig vid bryggeriet liksom
att de begivit sig dit efter arbetets slut för dagen. I all synnerhet har detta
inträffat vid tiden strax efter de ordinarie likviderna, och följden har varit att
trakten kring bryggeriet sedan kvällarna blivit mörka varit fullkomligt riskabel att
beträda.

Allt som allt kan sägas att avskedanden för olämplighet i arbetet måst bliva
synnerligen talrika i jämförelse med andra arbetsplatser endast på den grund, att
det nära liggande bryggeriet varit en allt för stor frestelse. Och det är att märka,
att denna kraftåtgärd måst företagas även mot arbetare, vilka arbetsbefälet från
andra arbetsplatser känt såsom oförvitliga. Om man uppskattar dessa avskedanden
under sensommaren detta år till 50 per månad, så är detta snarare för lågt än för
högt räknat.

Ljunga Verk den 6 okt. 1911.

Axel Aiilin. Gunnar Lamell. C. W. Felin.

Arbetschef. Arbetschefsassistent. Avdelningschef.

Ovanstående namnteckningar bevittna: Gustaf Johansson. Alb. Schwaik.

Undertecknade, boende ungefär en halv kilometer från Johannisbergs bryggen
och de utanför detsamma pågående kanalarbetena, hava blivit utsatta för
många obehag i följd av den ölförsäljning till arbetarna, vilken sker genom avhämtning
på ett eller annat sätt vid bryggeriet. Berusade arbetare uppträda ofta

194

i stora klungor och antasta fredligt gående personer. Det har hänt att vägen
spärrats av onyktra arbetare, vilka sökt hindra de gående att komma fram och
överöst dessa med okvädningsord. Vid åtskilliga tillfällen hava rusiga arbetarhopar
uppehållit sig i parken vid Hussborg under skrän och slagsmål, vilket
stört alla de kringboendes lugn och trevnad och varit särskilt obehagligt för
gästerna vid Hussborgs rekreationshem.

På grund av ovannämnda förhållanden yrkas, att vederbörande myndighet
måtte vidtaga åtgärder till förhindrande av det rådande osäkerhetstillståndet.

Elin Fransen. G. Rosén. Klara Fransén.

Föreståndarinna å Hussborg.

E. Tjernberg. O. Fransén. A. Nilsson.

W. Fransén. C. J. Eriksson. E. Westin.

E. Johansson.

Oktober 1911.

Undertecknad, som är boende å Johannisbergs herrgård endast några hundratal
meter från Johannisbergs bryggeri, har under loppet av gångna sommar och höst
haft mycket gott tillfälle att iakttaga ordningsförhållandena i dettas grannskap.

Det hör snart sagt till ordningen för dagen, att personer ofredas av onyktra
individer. Min hustru och jag ha flera gånger såväl var för sig som i sällskap
antastats av berusade; jag har bland annat gjorts till mål för ölbuteljkastning.
Jag har även varit vittne till åtminstone ett synnerligen rått överfall strax intill
bryggeriet, då tre starkt berusade män utan synbar anledning pryglade en gammal
man mitt på dagen och kullkastade honom på vägen, varvid hans medhavda matvaror
kringströddes.

Det synes mig förenat med risk för ensamma personer, särskilt för kvinnor,
att efter skymningens inbrott passera vägarna i närheten av bryggeriet.

Johannisberg den 19 okt. 1911.

Frank Bensow.

Civilingenjör.

Bevittnas: E. V. Widegren. Gunnar Ljunggren.

Härmed intygas att jag för en kort tid sedan blev ofredad under åkning i
närheten av Johannisbergs bryggeri av druckna arbetare, av vilka en kastat en
tom bläckburk mot mig, som om jag ej hade avvärjt med mitt uppspända paraply
fått den mitt i ansiktet. Att personer överfallas av druckna arbetare hör för
övrigt till ordningen för dagen, varför det är förenat med stor risk att färdas
vägen fram.

Johannisberg den 17 oktober 1911.

Anna Almberg.

Bevittnas: M. Huss. G. Rosén.

195

„ Harmed intygas att jag och min hustru flera gånger under den sista tiden
vid åkning och gående ofredats av rusiga arbetare å och i närheten av Johannisberg,
och hava varit vittne till att en person överfallits av en drucken arbetare.
Förhållandena härstädes äro numera så olidliga, att kvinnor och även män hava
svårt att ensamma våga sig ut, på grund av rusiga arbetare.

Johannisberg den 16 okt. 1911.

C. J. Huss.

Bevittnas: Elin Fransén. O. Rosén.

KÖPEBREV.

Aktiebolaget Johannisbergs ölbryggeri upplåter och försäljer härmed till
Stockholms Superfosfatfabriksaktiebolag en lägenhet, avsöndrad från säljande bolagets
lägenhet under mål N:o 3, 4 9/12 mål''N:o 4, 12 5/8 mål N o 5

Yesterhångsta samt 2 s/4 mål N:o 1,1 >/, mål N:o 2 och 7 >/2 mål N:o 3
Osterhångsta, allt i Torps socken. Den riu försålda lägenheten innehåller 0 014
hektar i vidd och gränsar i norr till Ljunga älv, i öster och väster till Ljunga
alvs flottmngsbolags exproprierade område, i söder till en linje löpande en meter
söder om och parallellt med Ljunga älvs södra strandlinje vid vanligt förekommande
vattenstånd. Med den nu försålda lägenheten följer all stam lägenhetens
rätt till grund och vatten i Ljunga älv, däri inbegripet även den grund och det vatten
som tillhöra stamlägenheten och är beläget utanför flottningsbolagets exproprierade
mark. Säljande bolaget och i stamlägenheten boende äro dock oförhindrade
att för sina behov använda erforderligt vatten ur älven.

Köpande bolaget förbinder sig att gratis i all framtid vid bryggeriet leverera
åtta, samt i den händelse säljandebolaget skulle för sin drift så behöva ytterligare
intill tio elektriska hästkrafter dock dessa senare mot en ersättning av femtio kronorper
styck och år. Om bryggeriets verksamhet upphör äger dock ägaren av detsamma
att fritt disponera över ovannämnda åtta hästkrafter.

Om nu emellertid kraftbelopp ej börjar levereras senast tre månader efter
igångsättandet av den kraftstation, som köparen ämnar anlägga för att utnyttja
Johannisbergs- och Hångstaforsarna, så skall köpande bolaget till ägaren av bryggeriet
utbetala ett vite av fem kronor per dygn under den tid, som den elektriska
kraften utebliver. Samma vite utgår vid avbrott i leveransen av elektrisk kraft så
snart detta avbrott varar längre än tolv timmar.

Detta vite utgår dock ej om köparen på grund av orsak, som han ej förvållat,
är ur stånd att fullgöra leveransen, ej heller utgår vitet under längre tid i
följd än fem år.

Skulle på grund av oordningar bland köparens arbetare under byggandet av
förut omnämnda vattenverk laga myndighet förbjuda bryggeriet att sälja å platsen,
skall köparen hålla ägaren av bryggeriet skadelös härför under den tid vattenverket
bygger med 200 kronor för var och en av månaderna oktober till och
med mars samt 400 kronor för var och en av månaderna april till och med
september.

i Bryggeriet å sin sida förbinder sig vid äventyr av förluster av detta skadestånd
att ej genom omåttlig försäljning framkalla oordningar bland arbetarna.

. Likaledes förbinder sig bryggeriet att under arbetarnas arbetstid ej försälja
Öl till desamma.

196

Köpande bolaget förbinder sig att ej utan säljarnes samtycke i sitt arbete
antaga någon av de denna dag vid bryggeriet anställda personerna.

Skulle köparen för dammbyggnad över älven behöva anordna dammfäste å
säljarens mark förbinder sig säljaren att för ett pris av 1 krona kvadratmetern avstå
därtill erforderlig mark. Skulle genom denna dammbyggnad särkild skada
vållas säljaren, skall köpandebolaget härför betala skadestånd och i den händelse
parterna ej kunna enas om beloppet hänskjutas uppskattningen av skadeståndets
storlek till tre skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Skulle genom denna dammbyggnad förändring av nuvarande strand ske,
skall köparen snygga densamma medels dosering.

Köparen vare skyldig att under byggandet av ovannämnde vattenverk iakttaga
bryggeriets bästa, så att så små olägenheter som möjligt uppstå för detsamma.

Köparen äger rätt till väg över bryggeriets mark så att byggnaden av eventuell
damm och underhåll av densamma kunna ske på bekvämaste sätt. Denna
väg får endast tagas över nuvarande kanalbron i riktning utefter älvstranden.

Köparens arbetare få ej beträda säljarens trädgård.

Säljaren äger rätt att i försålda lägenheten inteckna honom i detta kontrakt
tillagda förmåner.

Om ej köpesumman 4,900 kronor erlägges före den 1 maj 1908, är detta
köp med alla därvid knutna villkor ogiltigt.

Köpandebolaget förbinder sig att genom polisbevakning under byggnaden
av ovan omförmält vattenverk sörja för ordningens upprätthållande.

Johannisberg 3/4 08.

Aktiebolaget Johannisbergs Bryggeri.

Hugo Flygt. Erik G. Mauritzon.

Avskrift.

Stämning N:r 11.

Disponenten vid Aktiebolaget Johannisbergs Bryggeri Hugo Flygt i Johannisberg
varder härmed stämd till inställelse vid laga påföljd inför Torps tingslags
Härads Rätt å tingsstället i Hammar l:a rättegångsdagen under innevarande års
lagtima höstting, som börjas måndagen den 4 instundande september månad, för
att svara i mål angående undertecknad allmän åklagares påstående om laga ansvar
för det han den 9 augusti 1911 låtit Öl, köpt vid bryggeriet, förtäras i närheten
av försäljningsstället å område, däröver bryggeriet äger förfoga, och förpliktas
ersätta alla i målet förekommande vittneslöner samt hämtnings- och andra kostnader.

Johannisberg i extra kronolänsmanskontoret den 9 augusti 1911.

Ex officio: Georg G. Eliasson.

En härmed lika lydande stämning hava vi denna dag tillställt ovan omförmälde
Hugo Flygt i Johannisberg, betyga Johannisberg den 11 aug. 1911. G.
Lundin, P. W. Sundström, stämningsmän.

197

Stämning N:o 6.

Disponenten vid Aktiebolaget Johannisbergs Bryggeri Hugo Flygt i Johannisberg
kallas och stämmes att vid laga påföljd sig inställa inför Torps tingslags
Härads Rätt å tingsstället i Hammar första rättegångsdagen den den 4 instundande
september månad för att genmäla åklagarens å tjänstens vägnar påstående
om laga ansvar för det han utan erhållet tillstånd försålt Öl av annans tillverkning
under tiden den 28—31 juli 1911, varjämte ersättning till i målet förekommande
vittnen yrkas.

johannisberg i extra kronolänsmanskontoret den 31 juli 1911.

Ex officio: Georg G. Eliasson.

År 1911 den 31 juli blev en härmed lika lydande stämning tillställd och i
händer lämnad ovan bemälde disponenten Hugo Flygt i Johannisberg betygas, år
och dag som ovan. G. Lundin, P. W. Sundström, stämningsmän.

Stämning N:o 5.

Disponenten vid Aktiebolaget Johannisbergs Bryggeri Hugo Flygt i Johannisberg
kallas och stämmes att vid laga påföljd sig inställa inför Torps tingslags
Härads Rätt å tingsstället i Hammar, första rättegångsdagen den 4 instundande
september månad för att gemäla åklagarens å tjänstens vägnar påstående om laga
ansvar för det han låtit Öl, köpt till avhämtling vid bryggeriet, förtäras i närheten
av försäljningsstället å bryggeriområdet den 21 och den 25 juli 1911, varjämte
ersättning till i målet förekommande vittnen yrkas.

Johannisberg i extra länsmanskontoret den 25 juli 1911.

Ex officio: Georg G. Eliasson.

År 1911 den 31 juli blev en härmed lika lydande stämning tillställd och i
händer lämnad ovan bemälde disponenten Hugo Flygt i Johannisberg betygas,
år och dag som ovan G. Lundin, P. W. Sundström, stämningsmän.

Rätt avskrivet, betygar Sundsvall den 7 oktober 1911.

På domareämbetets vägnar:

HERMAN SWEDBORG.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län vill på grund av hit
den 20 innevarande månad ingiven skriftlig anmälan härmed hava meddelat disponenten
Hugo Flygt tillstånd att under tiden från och med den 1 nästkommande
oktober till och med den 30 september 1912 i Johannisbergs bryggeri, beläget i
Torps socken, företaga krossning av malt till en uppgiven vikt av i medeltal 100
kilogram för varje helgfritt dygn samt att av den malt, som på grund av detta
tillståndsbevis krossas, tillverka maltdrycker; skolande därvid föreskrifterna i Kungl.
Maj:ts nådiga förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker den

198

7 augusti 1907 och ordningsstadgan för maltdrycksbryggerierna i riket den 7 augusti
1907 lända till noggrann efterrättelse.

Hernösand i landskontoret den 21 september 1911.

C. M. STRÖM.

Vidimeras ex officio: Axel Arnell.

/ Axel Rönquist.

Till Konungens befallningshavande i Västernorrlands län.

I anledning av Konungens befallningshavandes_ den 26 nästlidne oktober till
kronofogden i Medelpads västra fögderi avlåtna remiss, tecknad på Stockholms
Superfosfatfabriksaktiebolags ansökan om förbud för försäljning till avhämtning av
Öl från Johannisbergs bryggeri i Torps socken, får jag, under åberopande av bilagda
förhörsprotokoll, såsom infordrat yttrande i ärendet härmed vördsamt anföra
följande:

Under innevarande år och särskilt vid tiden för de månatliga avlöningarna
vid Ljungafors hava dit och till Johannisberg ankommit stora kvantiteter rekvirerade
spritdrycker.

Vid sådant förhållande är det givetvis ytterst svårt att utröna, huruvida de
överlastade personer, som å vägarna i Johannisberg antastat eller okvädat fredliga
människor, berusat sig av spritdrycker eller Öl eller av bäggedera.

Förutsättningen för bifall till nu ifrågavarande ansökan är, att den vid
Johannisbergs bryggeri idkade försäljning av Öl till avhämtning bevisligen åstadkommit
oordningar.

Vid bryggeriet har veterligen inga slagsmål eller därmed jämförliga störande
uppträden förekommit, och det torde icke heller få anses vara styrkt, att oordningar
eljest uppstått genom den ölförsäljning, varom här är fråga.

Fränsta i Torps länsmanskontor den 27 november 1911.

Carl Styrlander.

Protokoll, fört vid förhör i Torps socken nedannämnda
dagar år 1911.

Den 13 november i Västerhångsta.

Sedan Stockholms Superfosfatfabriks aktiebolag uti en till Konungens befallhavande
i Västernorrlands län den 25 oktober 1911 ingiven skrift anhållit om förbud
för försäljning till avhämtning av Öl från Johannisbergs bryggeri i Västerhångsta,
Torps socken, inställde sig undertecknad kronolänsman i Torps distrikt,
härstädes för att söka utröna, huruvida ifrågavarande försäljning åstadkommit oordningar.

1 saken hördes följande personer och berättade:

1 :o) Kontrollören vid Johannisbergs bryggeri Johan Petter Borg:

Han hade sin bostad invid bryggeriet och passerade så gott som dagligen
förbi detsamma. Under den nu gångna sommaren hade han iakttagit berusade

199

personer i närheten av bryggeriet. Han hade icke sett dessa personer tillställa
några oordningar, och han visste icke varav de berusat sig. Onyktra personer
hade han icke sett köpa Öl å bryggeriet. Numera, sedan det blivit kallt ute, iakttager
man i allmänhet inte, att löst folk uppehåller sig omkring bryggeriet eller
vid det därinpå varande arbetsfältet. Det har synts Borg vara förunderligt lugnt
vid Johannisberg, om man tager hänsyn till den myckenhet folk av olika element,
som där vistas. Tillfrågad, om Borg vid något tillfälle blivit å vägarna i närheten
av bryggeriet ofredad av berusade personer, svarade han nej. Däremot hade han
vid ett tillfälle under augusti månad i år sett en berusad person rycka en velocipedist
ned från dennes velociped.

2:o) Fröken Elin Franzén: Vid ett tillfälle i slutet av september eller början
av oktober i år var Franzén ute och åkte. Utanför åkaren Bengtssons bostad,
3 å 4 km. från Johannisbergs bryggeri, hade hon stött på 4 å 5 berusade personer.
De hade sökt hindra Franzén att passera förbi dem, och en av dem hade
till och med fattat Franzéns medresande i ena armén. Under den nu gångna
sommaren hade Franzén iakttagit »stora klungor» berusade, arbetsklädda personer
uppehålla sig i parken invid Hussborgs rekreationshem. Ur medförda ölbuteljer,
som ibland saknat etikett, hade de druckit och de tomma buteljerna hade de ofta
lagt från sig i parken. Franzén hade icke brytt sig om att taga reda på vad som
stått på etiketterna. Hon toge för givet, att det, som nämnda personer druckit,
varit Öl. Huruvida personerna köpt ölet å Johannisbergs bryggeri kunde Franzén
ej säga, och hon hade icke heller iakttagit folk så noga, att hon kunde vitsorda,
att personer köpt Öl vid bryggeriet och sedan ställt till oordningar. Själv förklarade
sig Franzén hava varit mindre utsatt för berusade personer, men hennes gäster
å rekreationshemmet hade allt emellanåt klagat över, att de under sina promenader
a vägarna invid rekreationshemmet okvädats av fulla karlar. Slagsmål eller liknande
oordningar hade Franzén ej varit i tillfälle iakttaga vid Johannisberg. Eu
person, som nere vid Ljungafors i år blivit misshandlad och därför behandlad av
Franzén, hade uppgivit, att den person, som slagit honom, berusat sig av brännvin
och Öl. Franzén trodde för sin del, att såväl förtäring av spritdrycker som
ölförsäljningen från bryggeriet varit orsaken till osäkerheten kring Hussborg. Numera
hade ett bättre tillstånd inträtt med avseende på den allmänna ordningen.

3:o) Jungfru A. Nilsson: Även hon hade ofta sett berusade personer uppehålla
sig i parken invid rekreationshemmet och där ur medhavda ölbuteljer förtära
dessas innehåll. Nilsson toge för givet, att buteljerna innehållit Öl. Hon hade icke
sökt förvissa sig därom. Vid ett tillfälle i september 1911 hade Nilsson, då hon gått
till Johannisbergs anhalt, blivit okvädad av två onyktra karlar. För sådant hade
hon även varit utsatt vid andra tillfällen. Eu dag vid 3-tiden på eftermiddagen
under nästlidne oktober månad hade Nilsson sett några berusade personer slåss
utanför skolhuset nedom rekreationshemmet. Varav dessa personer berusat sig
kunde hon icke säga, och hon förklarade sig icke heller kunna edligen bestyrka,
att ölförsäljningen vid Johannisbergs bryggeri åstadkommit oordningar.

4:o) Civilingenjören Frank Bensow: Under senare delen av den nu gångna

hösten hade Bensow haft sin verksamhet nere vid Ljungafors och därunder ej
varit i tillfälle göra några iakttagelser beträffande den allmänna ordningen invid
Johannisbergs bryggeri.

Det i Bensows intyg omnämnda fallet, då Bensow varit utsatt för överfall,
både inträffat ungefär en månad före tiden för intygets utfärdande. Bensow hade,
åkande velociped, mitt på dagen varit på väg till Ljungafors. En berusad person
hade då utan vidare slängt en ölbutelj efter Bensow, buteljen hade kommit su -

200

sande förbi Bensows huvud. Vid ett annat tillfälle under den förut angivna tiden
hade Bensow och hans hustru invid bryggeriområdet okvädats av en berusad person.
Det i intyget angivna fallet, då en gammal man utan synbarlig anledningöverfallits
av tre berusade personer, hade inträffat för cirka två månader sedan.

Såväl under den nu gångna sommaren som hösten hade Bensow ock utom
området för Johannisbergs bryggeri sett berusade personer komma gående och
hava ölflaskor i fickorna. Att personer inköpt Öl å bryggeriet och sedan ställt
till slagsmål hade Bensow icke varit i tillfälle att iakttaga.

5:o) Fröken Anna Almberg: Då hon vid ett tillfälle i september 1911

kl. 1/29-tiden på aftonen åkt till Johannisbergs anhalt, hade hon utanför handlanden
Ålbin Svenssons i Öh magasin stött på ett par berusade personer. Den ene
av dem hade slängt en bleckburk mot Almberg. Under sommaren och hösten
1911 hade hon vid flere tillfällen även på ljusa dagen blivit okvädad av berusade
personer, under det hon gått på vägen mellan Hussborg och bron över Ljungan.
Slagsmål eller därmed jämförligt hade Almberg icke iakttagit. Almberg sade sig
icke kunna intyga att av henne observerade, berusade personer fått sina berusningsmedel
från Johannisbergs bryggeri.

6:o) Skollärarinnan E. Johansson: Väl en månad sedan hade hon på

vägen från Hussborg nedåt Ljungan mött tre berusade personer, som spärrat vägen
för henne så att hon måst gå åt sidan. Vid flere tillfällen i höst hade hon å
nämnda väg blivit okvädade av berusade manspersoner och även sett berusade
arbetsklädda personer bära ölflaskor i fickorna. Något slagsmål vid eller i trakten
omkring bryggeriet hade Johansson icke observerat, men väl att personer i parken
invid Hussborgs rekreationshem druckit ur ölbuteljer. Om dessa personer varit
berusade, hade hon ej gett akt på, och om av henne observerade fulla karlar berusat
sig av Öl från Johannisbergs bryggeri, visste hon icke.

Intygsutgivarne Klara Franzén, O. Franzén, W. E. Franzén, E. Westin, E. Tjernberg
och C. J. Eriksson voro ej att anträffa.

Den 14 november i Byn.

Denna dag hördes agronomen C.J. Huss i Johannisberg och berättade: Omkring
14 dagar före den dag, det av Huss utfärdade intyget är daterat, hade han
en förmiddag utanför åkaren Bengtssons i Västerhångsta bostad under åkande blivit
antastad av två berusade personer, som ställt sig framför Huss häst. En av
dem hade måttat ett slag åt agronomens hustru, som åkt i samma åkdon som
agronomen. Vid ett senare tillfälle, då Huss och hans hustru varit ute och gått
å vägen mellan Hussborg och Ljungan, hade han iakttagit, att en berusad, arbetsklädd
person knuffat omkull en velocipedist. Några gånger i höst hade Huss i
allén nedom Hussborg hört skrål av berusade personer och sett dem dricka ur
ölbuteljer. På fråga, om Huss sett personer berusa sig av Öl, inköpt från Johannisbergs
bryggeri, och ställa till oordningar, förklarade Huss, att han icke kunde
intyga detta, då han endast några minuter gett akt på berusade personers förehavanden.

Den 14 november i Västerhångsta.

Vidare hördes följande personer och berättade:

l:o) Löjtnanten Axel Aulin: Han åberopade sitt avgivna intyg, som han vidhöll
med tillägg, att han antog såsom självklart att, då han utanför Johannisbergs

201

bryggeri sett berusade personer gå till arbetarna och medhava ölbuteljer, samma
personer kommit direkt från bryggeriet med Öl. Slagsmål i anledning av ölförsäljningen
vid bryggeriet förklarade sig Aulin icke kunna personligen bestyrka.

2:o) Löjtnanten Gunnar Laurell: Även han åberopade sitt ansökningen

bilagda intyg, till vilket han gjorde samma tillägg som löjtnanten Aulin.

3:o) Byggmästaren C. W. Frehn: Under den nu gångna sommaren har

det förekommit, att Öl burits ned åt bolagets arbetare utanför Johannisbergs bryggeri.
Två gånger hade Frelin iakttagit detta och vid ett av dessa tillfällen hade
den, som burit ölflaskorna, varit något berusad. Likaledes hade Frelin vid två
tillfällen sommaren 1911 sett två av bolagets arbetare gå till bryggeriet och hämta
Öl samt mer eller mindre berusade, troligen arbetslösa personer utanför bryggeriets
område vid två olika tillfällen varit osams, utan att dock osämjan övergått
till slagsmål. Frelin ville minnas, att en av dem, som varit med i grälet, fick ett
par örfilar. Att bolagets arbetare utanför bryggeriet under senaste sommaren 2
å 3 dagar i rad »firat», och att en del av sådana arbetare därunder uppehållit
sig i trakten av bryggeriet, vitsordade Frelin. En berusad person, som Frelin
avvisat från arbetsfältet, hade vid ett senare tillfälle hotat Frelin, och en annan
berusad person hade även okvädat honom å vägen, som leder från bryggeriet till
bron över Ljungan. Å denna väg hade Frelin för 2 månader sedan sett en arbetslös
person, beträffande vilken Frelin icke kunde upplysa, om han var nykter eller
ej, fatta en arbetare i ena armen. På bron över Ljungan hade den arbetslöse
sedan gått och väntat på arbetaren, och, då denne efter middagen gått tillbaka till
sitt arbete, överfallit honom, men hade något slagsmål ej uppstått, huruvida
dessa personer haft något obytt med varandra, visste Frelin ej. Frelin sade sig
icke kunna taga på sin ed, att personer berusat sig av från Johannisbergs bryggeri
inköpt Öl och ställt till oordningar.

4:o) Fröken Olga Franzén: I september månad 1911 hade hon och frö ken

E. Tjernberg varit utsatta för det av skollärarinnan Johansson här ovan angivna
fall, då en berusad person spärrat väggen för dem och tilltalat dem med
okvädningsord. I förra veckan hade också en berusad karl å vägen nedom Hussborg
spärrat vägen för Franzén och Tjernberg och till och med tillåtit sig att taga
Tjernberg i famn. Något över en månad sedan hade en berusad person förföljt
Franzén. I parken utanför Hussborg hade Franzén sett berusade personer dricka
ur medhavda ölbuteljer, med eller utan etikett. Franzén antoge, att de överlastade
personerna kommit i detta tillstånd genom förtärande av Öl, inköpt från Johannisbergs
bryggeri.

5:o) Fröken E. Tjernberg: Hon instämde i Olga Franzéns berättelse, ut över

vilken hon icke hade något att berätta.

6:o) Drängen C. J. Eriksson, anställd vid Hussborgs rekreationshem: Sedan
den 1 oktober 1911 hade han varit dräng vid hemmet. I mitten av oktober hade
2 berusade personer ett stycke ovanför Johannisbergs anhalt spärrat vägen för
honom och lovat honom stryk. Under nämnda månad hade han å vägen nedom
rekreationshemmet blivit anropad av 2 berusade personer, som yttrat, att de skulle
spöa Eriksson. Därmed blev det emellertid intet. Eriksson hade icke iakttagit
berusade personer uppehålla sig i parken vid Hussborg eller att slagsmål däromkring
ägt rum.

7:o) Extra länsmannen G. G. Eliasson: Tillfrågad om klagomål hos ho nom

anförts över, att ölförsäljningen vid Johannisbergs bryggeri skulle hava framkallat
oordningar, svarade han nej. Att denna försäljning under sommaren och
förhösten i år varit till men för arbetets jämna gång utanför bryggeriet kunde ju

202

icke förnekas, men att slagsmål eller störande uppträden åstadkommits genom försäljning
av Öl till avhämtning från bryggeriet, hade Eliasson under sin patrullering
i Johannisberg icke iakttagit. Disponenten Flygt hade för länge sedan anmodat
Eliasson tillsäga om stängning av bryggeriet, därest sådan åtgärd vid särskilda
fall skulle visa sig vara av behovet påkallad och Eliasson hade också några
gånger begagnat sig av denna rättighet.

Den 21 november i Rogsta.

F. d. kronolänsmannen K. R. Hérnod, som under tiden 1 maj—1 oktober
1911 varit kontrollör vid Johannisbergs bryggeri, hördes och uppgav, att han
under sin tjänstgöring vid bryggeriet icke därstädes eller därinvid sett några störande
uppträden. Berusade personer hade han iakttagit utanför bryggeriets område,
men sådana personer hade han icke sett köpa Öl å bryggeriet. Däremot hade
han vid upprepade tillfällen hört bryggeripersonalen neka dem Öl.

Som ovan.

Carl Styr länder.

Härmed får jag vördsamt överlämna från disponenten Hugo Flygt infordrad
förklaring; och åberopar jag såsom eget utlåtande vad kronolänsmannen C. Styrlander
i sitt yttrande anfört.

Medelpads västra fögderis kronofogdekontor den 28 november 1911.

Alfr. Ljungberg.

Konungens befallningshavandes i Västernorrlands
län resolution på nedan omförmälda, av Stockholms
Superfosfat Fabriks aktiebolag gjorda framställning;
Given, Härnösand i landskansli den 23
december 1911.

Uti hit ingiven ansökning har aktiebolaget anhållit, att förbud måtte meddelas
mot minutförsäljning av Öl vid Johannisbergs bryggeri i Torps socken under
återstoden av innevarande år. Som skäl härför har anförts, bland annat, hurusom
av ansökningen bifogade intyg framginge, att ifrågavarande ölförsäljning utövat ett
synnerligen skadligt och »decimerande» inflytande på de hos aktiebolaget anställda
arbetare vid Johannisberg och Ljunga Verk och därjämte för såväl gående som
åkande medfört en otrygghet å vägarna, emot vilken befintlig polispersonal stått
maktlös.

Över ansökningen har tillverkaren vid bryggeriet, disponenten Hugo Flygt,
förklarat sig, samt kronofogden i Medelpads västra fögderi och vederbörande länsman
avgivit utlåtande, varefter aktiebolaget lämnats tillfälle till påminnelsers avgivande,
utan att det inom förelagd tid därav begagnat sig.

Konungens befallningshavande har tagit målet i övervägande och finner sådana
omständigheter icke förreligga, att det äskade förbudet skäligen må meddelas,
i följd varav framställningen lämnas utan avseende.

Av Flygt framställt anspråk på ersättning för kostnaderna i målet kan icke
bifallas.

Talan mot denna resolution fullföljes hos Kungl. Maj:t genom underdåniga
besvär, vilka skola, sist före klockan tolv å fyrtiofemte dagen efter härav erhållen
bevislig del, delgivningsdagen oräknad, till Kungl. Finansdepartementet ingivas
eller, jämlikt Kungl. Förordningen den 12 juni 1885, i betalt brev med allmänna
posten insändas.

C. M. STRÖM.

Bengt Widebeck.

II.

N:o 56—1912 E. D. Inkom till landskansliet i
Härnösand den 16 jan. 1912.

Till Konungens befallningshavande i Västernorrlands län.

På uppdrag av Torps sockens kommunalnämnd och med bifogade utdrag
av kommunalnämndens protokoll den 5 januari 1912, däri från kommunalstämman
den 26 december 1911 enhälligt bifallna till kommunalnämnden för verkställighet
hänskjutna ärendet som i nämndens protokoll ordagrant intagits, får jag härmed
under åberopande av i nämnda skrivelse och protokoll anförda skäl, anhålla om
förbud för disponenten H. Flygt eller det bolag han representerar att från bryggeriet
i Johannisberg försälja Öl å sön- och helgdag, samt dag före och efter sönoch
helgdag från kl. 12 middag.

Torp den 13 januari 1912.

På kommunalnämndens vägnar:

H. R. Andersson.

Ordförande.

Utdrag av protokoll vid Torps sockens kommunämnds
sammanträde i sockenstugan den 5 januari
1912.

§ 1.

Närvarande nämndens ledamöter voro ordföranden H. R. Andersson, vice
ordföranden Jonas Nilsson, Nils Gustaf Nilsson, Albert Schvalbe, J. E. Reijser,
A. G. Bergqvist, O. P. Jonsson och J. A. Danielsson.

§ 14.

Företogs till behandling från kommunalstämman den 26 december 1911,
till kommunalnämnden för verkställighet hänskjutna ärendet enligt följande protokollsutdrag: -

205

Utdrag av protokoll vid ordinarie kommunalstämma
i Torp tisdagen den 26 december 1911.

§ 16.

Företogs till behandling följande skrivelse, som för stämman föredrogs:

Undertecknade föreslå härmed, att kommunalstämman beslutar ingå till Konungens
befallningshavande i Västernorrlands län med begäran om förbud för
disponenten H. Flygt i Johannisberg eller det bolag han representerar att från
bryggeriet därstädes försälja Öl å sön- och helgdagar. Förbudet bör omfatta
även dag före sön- och helgdag från klockan 12 middag till samma tid efter sönoch
helgdag. Förbudet motiveras med att sedan söndagsförsäljningarna började,
oordningar förorsakade av fylleri tilltagit i oroväckande grad. Fredliga vandrare
bli ofta antastade å allmän väg i närheten av nämnda bryggeri, så att det är
riskabelt för lemmar och liv att gå ut efter mörkrets inbrott. Yrkar på grund
därav bifall till förslaget.

Johannisberg den 15 december 1911.

P. V. Sundström. Gustaf Nilsson. ]. Helander.

På uppdrag av Logen Riddar Fluss.

Den talrikt besökta kommunalstämman beslöt enhälligt att bifalla framställningen
samt uppdrog till kommunalnämnden att till Koungens befallningshavande ingiva
ansökan i den föredragna skrivelsens syfte.

§ 18.

Till justeringsmän för detta protokoll utsågos rektorn A. Nordgren och
kyrkovaktaren Axel Andersson.

Dag som ovan.

O. V. Olsson.

Justerat. Ali Nordgren, Axel Andersson.

Uppläst i Torps kyrka den 31 december 1911.

O. Modin.

Rätt utdraget betygar: O. V. Olsson, kommunalstämmans ordförande.

Kommunalnämnden beslutade enhälligt bifall till den gjorda framställningen,
och uppdrog åt kommunalnämndens ordförande H. R. Andersson att ingå till
Konungens befallningshavande i länet med anhållan om förbud enligt den till
kommunalstämman gjorda framställningen.

206

§ 15.

Till justeringsmän för detta protokoll utsågos kamrer Albert Schvalbe och
Nils Gustaf Nilsson.

Dag som ovan.

H. R. Andersson.
Ordförande.

Justerat: Alb. Schvalbe. Gustaf Nilsson.

Rätt utdraget betygar: H. R. Andersson, kommunalnämndens ordförande.

Till Konungens befallningshavande i Västernorrlands län.

Förelagd att avgiva förklaring över Torps sockens kommunalstämmas anhållan
om förbud för mig att från Johannisbergs bryggeri försälja Öl till avhämtning
under sön- och helgdagar samt efter klockan 12 på dagen å dag närmast
före och till klockan 12 på dagen närmast efter sön- och helgdagar, får jag såsom
sådan härmed anföra följande:

Fastän jag bestrider varje befogenhet för ansökningen i sin helhet, vill jag
dock gärna tillmötesgå densamma, i vad den avser sön- och helgdagar.

Vad ansökningen däremot avser dag före och dag efter sön- och helgdagar,
varken kan eller vill jag i detta fall medgiva ansökningen.

Ett känt faktum torde vara, att en mängd personer inköpa sitt behov för en
instundande helg av såväl i matvaror som i annat, däribland ock Öl och andra
maltdrycker först på eftermiddagen före helgen.

Skulle därför ett sådant förbud, som kommunalstämman begär, utfärdas för
mig, bleve följden endast den, att mina nuvarande kunder från annat håll inköpte
det Öl och de andra maltdrycker, de eljest från mig på helgdagsaftnarna skulle
tillhandlat sig, och jag känner i sanning icke någon anledning, varför mina konkurrenter
på sådant sätt skulle av myndigheterna gynnas på min bekostnad, i all
synnerhet som min bryggerirörelse, oaktat allt vad som däremot anföres, dock är
ett i lag tillåtet yrke, samt försäljningen därifrån, som ju sker offentligt och på
laglig sätt, mycket lätt kan av polismyndighet övervakas, vilket väl knappast kan
sägas om den mängd ställen i trakten, från vilka Öl av nära nog vem som helst
lätteligen kan erhållas, eller om de sätt, på vilka såväl Öl som spritdrycker på
annat sätt anskaffas.

Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag och dess filial vid Ljungafors
hava två särskilda gånger under förliden höst sökt förbud för mig att till avhämtning
försälja Öl och maltdrycker, vilka båda ansökningar, såsom saknande fog för
sig, avslagits.

Jag vågar vördsamt åberopa, allt vad jag mot dessa båda ansökningar invänt
ävensom de utredningar och uttalanden, som i dessa ärenden gjorts av polisoch
annan myndighet, och av vilka just framgår, att ansökningarna varit obefogade,
och jag vågar vördsamt påstå, att lika liten befogenhet även finnes för nu
ifrågavarande ansökning, vilken efter allt att döma nog icke tillkommit utan ovannämnda
fabriksbolags vetskap och goda vilja.

207

Och granskar man närmare det uppgivna motivet för ansökningen, måste
redan därav snart framgå, huru obefogad ansökningen verkligen är.

Icke finnes val någon som efter minsta eftertanke ens kan tro, att oordningar
grundade på fylleri i trakten kunnat i väsentlig mån ökas för det att jag
under en stund å sön- och helgdagar låtit det fåtal personer, som infunnit sig
vid bryggeriet för att, köpa några halvor Öl, erhålla sådant och om även sökarn
denas obefogade påstående, att söndagsförsäljningen av Öl skulle medfört de påstådda
oordningarna, så frågar jag, varför det äskade förbudet då skall utsträckas
att gälla dagen före och dagen efter sön- och helgdagar.

Då jag medgivit, att icke försälja något Öl å sön- och helgdagar, är ju det
påstådda motivet för ansökningen borta, och bör väl då sökandena i all rimlighets
namn vara nöjda härmed.

Under påpekande, att det av mig gjorda medgivandet skett endast för att
gå sökandena till mötes, men att något befogat skäl härför icke förefinnes, lika
litet som för ansökningen i sin helhet, då jag nog alldeles obefogat får bära
skulden för fylleriförseelser, som begås på miltals avstånd från mitt bryggeri, yrkar
jag ogillande av ansökningen till den del densamma blivit av mig bestridd.’

Då ansökningen utan fog tillkommit, och då kommunalstämman allt för väl
bort haft kännedom härom ävensom utgången av de ansökningar, som i samma
syfte skett och vad mot dem anförts, kan jag icke underlåta att yrka ersättning
for denna förklarings uppsättande med tjugufem kronor och utslagslösen.

Johannisberg den 27 januari 1912.

Hugo Flygt.

Utlåtande.

Som jämlikt andra mom. i 22 § av Kung!, förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av vin och Öl försäljning av dylika drycker på landet å söneller
helgdag redan är förbjuden, och då några oordningar, föranledda av ölförsäljning
icke, såvitt kunnat utrönas, förekommit, så torde framställningen endast
kunna föranleda därtill, att, om Öl befinnes hava försålts under sön- eller helgdag,
åtal för denna förbrytelse kommer att mot vederbörande anställas.

Medelpads västra fögderis kronofogdekontor den 31 januari 1912.

Alfr. Ljungberg.

Konungens befallningshavandes i Västernorrlands län resolution
på nedanomförmälda, av kommunalnämnden i Torps socken
gjorda framställning; Given, Härnösand i landskansliet den
8 februari 1912.

Enligt Torps socknemäns, å kommunalstämma den 26 december 1911
fattade beslut har kommunalnämnden i Torps socken sökt att förbud måtte meddelas
disponenten H. Flygt eller det bolag han representerade att från bryggeriet
i Johannisberg försälja Öl å sön- eller helgdag samt från klockan tolv å dagen
före sön- eller helgdag intill klockan tolv på dagen efter sön- eller helgdag. Till
stöd härför har anförts att sedan försäljning av Öl från bryggeriet börjat äga rum
jämväl å söndag, hade oordningar, förorsakade av fylleri, tilltagit i oroväckande grad,
vilket hade medfört otrygghet för trakten omkring bryggeriet.

208

Över ansökningen har tillverkaren vid bryggeriet, disponenten Hugo Flygt
förklarat sig, samt kronofogden i Medelpads västra fögderi avgivit infordrat utlåtande.

Konungens befallningshavande har tagit ärendet i övervägande; och som
försäljning av Öl från bryggeriet icke, emot stadgandet i 22 § 2 mom. i Kungl.
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl, må å söneller
helgdag äga rum, samt, enligt vad vederbörande kronofogde meddelat, oordningar
med anledning av lagenlig ölförsäljning å bryggeriet icke förekommit,
finner Konungens befallningshavande framställningen icke kunna till det äskade
förbudet föranleda.

Av Flygt framställt anspråk på ersättning för förklaringskostnaden lämnas
utan avseende.

Talan mot denna resolution fullföljdes hos Kungl. Maj:t genom underdåniga
besvär, vilka skola sist före klockan tolv å fyrtiofemte dagen efter härav
erhållen bevislig del, delgivningsdagen oräknad, till Kungl. Finansdepartementet ingivas
eller, jämlikt Kungl. förordningen den 12 juni 1885, i betalt brev med
allmänna posten insändas; dock att menighet, som klagar, äger att tillgodonjuta
femton dagars längre besvärstid än här ovan sägs.

På landshövdingämbetets vägnar:

Axel Arnell.

Kristian Wik.

III.

Kungl. Maj:ts nådiga resolution på de besvär, Torps sockens
kommunalstämma i underdånighet anfört över Kungl. Maj:ts
befallningshavandes i Västernorrlands län resolution den 8 februari
1912 angående ifrågasatt inskränkning i tiden för försäljning av
Öl från bryggeriet i Johannisberg; över vilka besvär Kungl. Maj:ts
befallningshavande, efter vederbörandes hörande, avgivit infordrat
underdånigt utlåtande.

Qiven Stockholms slott den 3 augusti 1912.

Kungl. Maj:t har låtit handlingarna i detta mål Sig föredragas och därvid
inhämtat, bland annat, följande:

Enligt Torps socknemäns å kommunalstämma den 26 december 1911 fattade
beslut hade kommunalnämnden i Torps socken hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
anhållit, att förbud måtte meddelas disponenten Hugo Flygt eller det
bolag *han representerade att från bryggeriet i Johannisberg försälja Öl å sön- eller
helgdag samt från klockan tolv på dagen å dag före sön- eller helgdag intill
klockan tolv på dag efter sön- eller helgdag; och hade till stöd härför anförts,
att, sedan försäljning av Öl från bryggeriet börjat äga rum jämväl å söndag,
oordningar förorsakade av fylleri, tilltagit i oroväckande grad och medfört otrygghet
i trakten av bryggeriet.

Sedan disponenten Flygt, såsom tillverkare vid nämnda bryggeri och vederbörande
kronofogde blivit hörda, utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt
överklagade beslutet, att som försäljning av Öl från bryggeriet icke, emot stadgandet
i 22 § 2 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
vin och Öl, finge å sön- eller helgdag äga rum samt enligt vad kronofogen meddelat,
oordningar med anledning av lagenlig ölförsäljning å bryggeriet icke förekommit,
Kungl. Maj:ts befallningshavande funne framställningen icke kunna till
det äskade förbudet föranleda.

I de underdåniga besvären fullföljer klaganden ovanberörda hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande gjorda framställning.

Detta med vad mera handlingarna innehålla har Kungl. Maj:t tagit i övervägande
och finner ej skäl att göra ändring i Kungl. Maj:ts befallningshavandes
resolution.

Vilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

(Sigill.)

Under Hans Maj:ts

Vår allernådigste Konungs och Herres frånvaro
Dess tillförordnade Regering:

Alb. Ehrensvärd. Axel Schotte.

Theodor Adelswärd. Gust. Sandström.

/ Fredrik Zethelius.

HANDLINGAR

ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AV S.
BLUDDERVIN I STOCKHOLM.

Till Nykterhetskommittén, Stockholm.

Distriktstyrelsen i Stockholm för »Nykterhetsarmén» beslutade i juli 1913 pa
förslag av murareförman M. Fahlberg att igångsätta en privat undersökning i den
alltmer omfattande trafiken med det s. k. »bluddervinet» i huvudstaden.

I denna undersökning, som pågått under de senaste månaderna ha deltagit
personer ur olika samhällsklasser. Da vi tro, att det material som härunder insamlats
och som byggts på iakttagelser, gjorda på nära håll, kan belysa omfattningen
av »b 1 u d derv i nstraf i ken >> i Stockholm, ha vi härmed velat ställa resultatet
av utredningen till myndigheternas förfogande.

Närmaste anledningen till att denna undersökning kom till stånd var den
omständigheten, att vid en föregående utredning angående ungkarlshotellen i huvudstaden
det visat sig, att en stor mängd av de logerande ofta voro berusade
på tider, då man måste antaga, att ruset icke kunnat förvärvas på de vanliga krogarna
och utminuteringsställena.

Rapporterna, som här återgivas in extenso, äro av följande lydelse.

Fredagen den 25 juli 1913 kl. 7 e. tn. gjorde undertecknade som voro av
N. A. distriktsstyrelse tillsatta att undersöka i hur stor utsträckning allmänheten
använder sig utav det så kallade bluddervinet (körsbärsvin) en undersökning. Det
första besöket''gällde Birgerjarlsgatan 129, där en matvaruaffär finnes, som brukar
besökas av en hel del olika personer, vilka där avhämta Öl och bluddervin för
att sedan i grupper å 15 till 20 samlas omedelbart på planen utanför, där de
blanda och förtära nämnda varor. En del kunder voro redan mer eller mindre
berusade. Jag och min kamrat vistades på platsen cirka en timme och under
denna tid kunde vi konstatera, att bluddervin såldes från nämnda matvaruaffär till
cirka 80 personer.

Stockholm som ovan.

M. Fahlberg.

Murareförman.

214

I och för att utröna hur och i vilken utsträckning tappvinet, s. k. »bluddervin»,
kommit i bruk av en hel del individer i alla möjliga åldrar på olika platser
i staden, företogo undertecknade en liten utflykt i stadens utkanter söndagen den
27 juli 1913 kl. 7 f. in. Kosan styrdes till Roslagstull, där Birgerjarlsgatan sammanstöter
med Roslagsgatan; en stor plan finnes där med eu del små skjul, samt
upplag av gatsten ungefär mitt för Epidemisjukhuset. Vi ställde oss på något
avstånd från 127 Birgerjarlsgatan. Där fanns en butik, vars skylt utvisade, att det
var en »Matvaruaffär». Genom denna butiksdörr gick eu ganska jämn ström av
män och ynglingar in och ut. Någon husmor eller jungfru, som behövde göra
inköp av matvaror för hushållet syntes icke till. De varor, som denna butik utlämnade,
voro ej matvaror i vanlig mening, utan uteslutande dricksvaror. En två
ä tre kommo i sällskap, alla hade med sig då de kommo ur butiken (»matvaruaffären»)
2 å 3 halvor Öl och en flaska bluddervin (även kallat rövarvin), som de
sedan blandade och drucko. Tre ynglingar i åldern 16—18 år kommo vi i samtal
med, och det tycktes vara deras mening, att det bästa som funnes att krya
till sig med efter nattvaket och festandet just vore detta slags rusdrycker. Vi hade
en mindre kamera med oss, och de förklarade sig villiga att bliva fotograferade
med flaskan för munnen; någon skam ansågo de det inte vara. Ungefär 2 timmar
fortgick denna ström med ständigt nya, som sällade sig till de övriga, i det
en del dunstade av åt olika håll. Vi fortsatte till Ynglingagatan och stannade i
hörnet av Hagagatan, där några spridda grupper funnos. Deras förehavanden
voro alldeles desamma som vid Birgerjarlsgatan. De hämtade sitt Öl och bluddervin
i en matvaruaffär på den förstnämnda gatan; en och annan var redan litet
påstruken av det som redan förtärts, dock ville en del ha mer, och vi blevo därför
tillfrågade, om vi inte kunde skänka bort eu tioöring.

Stockholm den 27 juli 1913.

Per Usel!.

Expressbyräföreståndare.

Riktigheten av ovanstående intyga: M. Fahlberg. El. Jansson.

Murareförman. Arbetare.

Undertecknad har såsom pastorsadjukt i Johannes församling verksamhetsområdet
förlagt till trakterna omkring Vanadishöjden och Roslagstull. Jag har
här iakttagit, huru ynglingar och unga män ofta äro i en mycket »högröstad
stämning» och t. o. in. berusade på tider, då berusande drycker skulle vara för
dem oåtkomliga. Jag har nu genom eu del undersökningar, som vidtagits, kommit
till klarhet härutinnan.

En varm sommarafton, torsdagen den 31 juli strax efter kl. 6 e. m. gick
jag i sällskap med murarförmannen M. Fahlberg till Roslagstull i och för att ge
akt på försäljningen av Öl och s. k. körsbärsvin (oftast kallat bluddervin eller rövarvin).
Utanför matvaruaffären, Birgerjarlsgatan 129, stod en lång rad av körare.
Körsvennerna voro samlade gruppvis vid någon kärra och förtärde Öl och »blud -

215

dervin», som de hämtade från ovannämnda affär. När arbetet var slut för dagen
kom den ena skaran av arbetare (unga säväl som gamla) efter den andra och
styrde sina steg till samma affär, där de förskaffade sig Öl- och vinflaskor samlade
sig i små grupper, dels omedelbart utanför affären, dels längre ut på planen,
dar det finnes en hel del skjul och upplag för gatsten, och förtärde innehållet i
flaskorna, oftast blandat tillsammans. Vid ett tillfälle räknade jag, att icke mindre
än 18 flaskor Öl och 11 flaskor vin samtidigt förtärdes. Vi iakttogo denna trafik
under 2 timmars tid och hela tiden var där en nästan oavbruten ström.

Aven mitt emot folkskolan å Roslagsgatan iakttogo vi om än i mindre utsträckning
samma trafik.

Jag har sedan under eftersommaren och hösten med uppmärksamhet följt
denna sorgliga vinhandelstrafik och funnit, huru unga män i stor utsträckningkonsumera
detta s. k. bluddervin, och hur berusande detta verkar. Lättåtkomligt
heten av denna berusande dryck verkar i hög grad sedligt nedbrytande på våra
uppväxande unge män och skapar hos dem ett spritbegär, som de på mångahanda
sätt söka tillfredsställa. Denna rusdrycksflod måste stämmas i bäcken, vtnhandelsrättigheterna
måste borttagas från matvaruaffärerna och åtkomsten av sprithaltiga
drycker på allt sätt försvåras. Om icke ungdomen skyddas, blir framtiden
mörk.

Stockholm den 22 sept. 1913.

Eiioch Berlin.

Past.-adj.

Undertecknad som i sällskap med herr P. Lisell söndagen den 7 september
d. a. besökte platsen intill matvaruaffären 129 Birgerjarlsgatan för undersökning
av den »bluddervinstrafik» (körsbärsvin) som därstädes försiggår, far med anledning
därav anföra.

Försäljningen av detta vin var synnerligen livlig redan kl. 7 pa morgonen
och en hel del av köparne voro berusade.

Det s. k. bluddervinet uppblandas med Öl eller denaturerad sprit och därigenom
fås en mycket rusande dryck. Eu halv Öl och en flaska körsbärsvin köptes
av ett flertal, som i intilliggande stenrösen förtärde detsamma på så sätt, att
eu klunk bluddervin nedsköljdes med eu dito Öl. Detta sätt framkallar som bekant
ett hastigt rus. Försök gjordes att fotografera eu grupp bestående av en del
löst folk och några militärer, vilka i ett stenrös flitigt pokulerade av denna blandning,
men då de fingo syn på fotografen hotades denne med en tombutelj som
tillhygge. På en halvtimme räknades 20 personer, som köpte av detta vin i och
för förtäring strax utanför »matvaruaffären».

Att denna trafik som för den stora allmänheten är ganska okänd, ej bidrager
till att underlätta nykterhetsarbetet är tydligt och klart, önskligt vore att denna
vinhandel snarast möjligt stoppades.

Tack vare sin prisbillighet och sin söta smak är detta vin eu vanlig såll -skapsdryck inom vissa klasser som med tillhjälp av denaturerad sprit eller Lazarol
blir ytterst rusande och fördärvande.

Det läi finnas matvaruaffärer, som egentligen existera pa sin vinförsäljning,

216

matvarorna tjäna oftast som skylt och någon vidare försäljning av sådana varor
sker nog ej så ofta.

Vid samtal med personer intagna på alkoholisthem blir man snart övertygad
om den fara som ligger i denna vinförsäljning, och hur lätt det är med hjälp av
denaturerad sprit m. m. få ett billigt och kraftigt rus.

Stockholm den 15 sept. 1913.

Dav. Lundegårdh.

Arkitekt.

Söndagen den 14 sept. innevarande år gjorde jag i sällskap med murareförman
M. Fahlberg och några andra för saken intresserade besök invid några
matvaruaffärer, i vilka en ganska livlig försäljning av Öl och s. k. körsbärsvin,
även benämnt »bluddervin» eller »rövarvin», ägde rum i och för förtäring i butikernas
omedelbara grannskap. Först besöktes vid 7-tiden på morgonen en affär
vid Birgerjarlsgatan 129. En ganska oavbruten trafik med dylik vara ägde där
rum under den tid av omkring en halvtimme, vi dröjde i närheten. Då vi alla
voro klädda som kroppsarbetare, kunde vi på närmaste håll följa proceduren utan
att själva väcka uppmärksamhet. Stundom tillgick det sa, att körsbärsvinet diacks
oblandat ur buteljen, stundom åter så, att ölbuteljen tömdes på samma sätt, dock
endast till en del, varefter en tillsats av bluddervinet hälldes i återstoden av ölet
och den sålunda åstadkomna blandningen konsumerades. Än åter förtärdes de
båda buteljernas innehåll växelvis, så att den önskade blandningen åstadkoms först
i och med inmundigandet. När buteljerna köptes, utlämnades kvitton, stämplade
med 5 öre, som berättigade till utfåendet av detta belopp, när »glaset» återlämnades.
Flandeln var sålunda satt i system och väl organiserad. Liknande affärer,
en i hörnet av Ynglingagatan och Flagagatan samt en på annan plats vid sistnämnda
gata, bevisade sig vara trafikerade på ungefär samma sätt. I allmänhet
bestodo kunderna av jämförelsevis ungt folk. Snett emot folkskolan vid Roslagsgatan
hade ett större kotteri av män dukat upp en hel arsenal av varor. Kaffe
hade hämtats dit, synbarligen från ett närbeläget kafé, brännvin och bluddervin
hade medförts eller, åtminstone det senare, anskaffats på platsen. De starka varorna
hälldes i kaffet eller förtärdes oblandade.

Även om det s. k. bluddervinet i och för sig ej skulle bevisas innehålla så
synnerligen stark sprithalt, synes det dock mycket antagligt, att särskilt blandningen
med Öl kan vara ganska rusgivande. Mycket torde ej heller behövas för att ge
önskad påspädning till föregående aftons rus, vartill den ovan skildrade trafiken
tidigt på söndagsmorgonen, särskilt under den varma årstiden, på ett förledande
sätt inbjuder. Då det i alla händelser måste förefalla i högsta grad olämpligt,
att försäljningen av vissa vinsorter i matvaruaffärer, som få hållas öppna även på
söndagar, gör i själva verket en hel del åtgärder att bekämpa di yckenskapen skäligen
illusoriska, har jag ej tvekat att ge offentlighet åt vad jag sålunda iakttagit.

Stockholm den 14 sept. 1913.

C. Svedelius.

Rektor.

Riktigheten av ovanstående intygas: M. Fahlberg.

Murareförnian.

217

Söndagen den 21 september mellan kl. 7 och ''/, 9 på morgonen fortsatte
vi våra undersökningar från den 14 september med hänsyn till försäljning i vissa
affärer av s. k. körsbärsvin till omedelbar förtäring. Matvarubutiker vid Norrbackagatan
n:o 15, Karlbergsvägen n:o 60 A, Tomtebogatan n:o 8, Hagagatan n:o
37, Idungatan n:o 7 besöktes bland andra. I ett par affärer tappades vinet direkt
från kaggar. En tom Öl- eller dricksbutelj fylldes; det togs inte med i räkningen,
att buteljen skulle korkas. Innehållet skulle förtäras på gatan, det tog säljaren för
givet, inte ett ord spilldes på den detaljen. För »glaset» fick man lämna 5 öre
i pant, på ett ställe behövdes inte ens det. Där fick man ta buteljen och gå,
priset var ändå bara 25 öre. När »vinet» distribuerades på det sättet — tappas
på ölbuteljer i butikerna —'', är det omöjligt att bilda sig en riktig föreställning
om den omfattning, i vilken körsbärsvinet användes som rusdryck, om man nämligen
nöjer sig med att på avstånd iakttaga dem, som på gator, i prång och på
bakgårdar hälla i sig innehållet av medförda ölbuteljer. Man får lov att följa
proceduren på närmaste håll.

I en av de omnämnda affärerna sågo vi en äldre berusad man stiga ned.
Vi följde efter. Han begärde en halv Öl och beställde dessutom en hel liter
körsbärsvin. Gick så upp på gatan, hällde i sig ölet, raglade ned igen, tog sin
■literbutelj, som nu var itappad, betalade 75 öre för den, stoppade den i fickan
och raglade bort. Snart fordras kanske tillståndsbevis för att på ett utskänkningsställe
få en sup. I matvaruaffärerna — vad blir det för kontroll där?

I en portgång stodo ett par män, av vilka en hällde i sig körsbärsvin ur
en butelj med sedvanlig etikett; bredvid stod en äldre man med en överbredd
korg. En av oss frågade den sistnämnde, om han hade brännvin till salu. Svaret
blev: »Det är slut».

I en affär vid Döbelnsgatan ej långt från Vanadislunden meddelade butiksägaren,
att han sålde en femtio flaskor körsbärsvin om dagen, på vår fråga, om
varan hade åtgång.

Körsbärsvin fanns till salu ej endast i egentliga matvaruaffärer. Bl. a. i eu
fisk- och frukthandel var man försedd med den efterfrågade varan.

Stockholm den 21 sept. 1913.

C. Svedelius.	M. Fahlberg.	H. Jansson.
Rektor.	Murareförman.	Arbetare.
	C. Schelin.
	Redaktör.

Undertecknad, som vid flera tillfällen besökt ett litet torg vid Nytorgsgatan
(benämt »bluddertorget»), har vid alla tillfällen gjort den iakttagelsen, att en hel
del löst folk samlas där i och för att från en där belägen matvaruaffär hämta
körsbärsvin (bluddervin). Genom tillsats av Öl eller annan sprithaltig dryck förskaffar
man sig sedan ett kraftigt och varaktigt rus.

Då man ser dessa individer vandra mellan natthärberget (Träffen) och mat -

218

varuaffären, så kan man ej låta bli göra sig underrätad om saken, och vi tillfrågade
därför helt försiktigt en och annan om dryckens rusgivande förmåga.
Svaret blev alltid: »Detta ger ett både billigt och kraftigt rus».

För dessa stackare gäller det att berusa sig så billigt som möjligt.

Kommer man så till Staden mellan broarna och gör en titt på Köpmangatan
och Köpmantorget, så pågår där en livlig trafik med körsbärsvin.

Söndagen den 7 sept. kl. 9—10 f. m. funnos cirka 30 personer samlade
på Köpmantorget, den ene med en trasig rock, den andre utan, den ena typen
bedrövligare än den andra. Det tycktes råda brist på pengar ty det var ett livligt
resonemang om småslantar för att få ihop eu och annan flaska.

Jag blev tillfrågad av 4 olika personer om jag kunde avvara 5 öre, 10 öre
& 25 öre till »blödder», ty det fattades. Polisen försökte upprepade gånger
skingra på skaran, vilket lyckades för tillfället men om eu stund samlades man igen.

Stockholm den 8 sept. 1913.

Per Lisell.

Expressbyråföreständare.

Tisdagen den 23 sept. gjorde undertecknade en undersökning på Södermalm.
Därvid visade det sig trots undersökningens ytlighet att körsbärsvin på
vissa trakter hölls till salu i snart sagt varenda matvaruaffär — på ett ställe i två
affärer i samma hus. Försäljningen skedde allmänt genom tappning från fat.
Vinet saluhölls även i gamla, propra butiker. Man kan tycka, att butiksägaren
skulle befara, att spekulanterna på körsbärsvinet skulle skrämma bort butikens övriga
kundkrets. Men bluddervinstrafiken är nog så givande, att man inte gärna
avstår från den.

Varan bjöds på sina ställen ut genom tryckta affischer i fönstret. 1 en butik
förklarades på förfrågan, om varan gick åt: »Ja, i synnerhet för den som förstår
att sälja». Härmed menades antagligen att åtgången är särskilt stor för sådana
handlande som sälja tillspädd eller blandad vara. Sådan påspädning (med denaturerad
sprit, vanlig sprit o. dyl.) lär förekomma i hemlighet till »kända köpare».
Detta har mer än en kund erkänt, ehuru ingen vill direkt uppge butiken, där sådant
sker. Då intresserade gjort försök att på misstänkta ställen få köpa sådant
rövarvin, har detta icke lyckats. »Det är slut», heter det dä.

I en butik längst borta vid Brännkyrkagatan pågick en försäljning av Öl och
rövarvin på ett högst motbjudande sätt. Man var som förflyttad till en forna
dagars kroglokal. En person, rätt snyggt klädd, kom in och köpte två bluddervin,
två Öl och för 35 öre korv. Samtidigt avlämnade eu annan ganska berusad
man en tom ölbutelj och dito vinbutelj av det vanliga slaget samt tillhandlade
sig ytterligare fyllda flaskor. Och så fortgick kommersen, så länge vi observerade
affären.

Stockholm den 23 sept. 1913.

M. Fahlberg.
Miirareförman.

C. Svedelius.
Rektor.

219

Sammanfattning.

Som resultat av de gjorda undersökningarna kan följande i all korthet fastslås.

1) Sammansättningen och alkoholhalten hos det s. k. bluddervinet — även
kallat körsbärsvin, tappvin och rövarvin — synes vara växlande. Det går officiellt
under benämningen körsbärsvin, men torde ej alltid vara berett på körsbär.
Eu verkställd analys utvisade 12,49 å 12,96 % sprit; i regel torde alkoholhalten
hålla sig mellan 10 och 17 %, ehuru den i ett fall uppgivits vara betydligt högre.

2) Bluddervinet förtäres dels oblandat, dels i förening med kaffe, Öl, brännvin
och — vilket ingalunda är ovanligt — denaturerad sprit, Lazarol m. fl. dylika
preparat.

3) Genom sin prisbillighet (det försäljes dels i tredjedelsliterbuteljer å 25
öre, dels direkt från fat) blir det begärligt för många, som önska ett billigt och
varaktigt rus.

4) Drycken saluhålles i en mängd matvaruaffärer s. k. magasin; mäst i
staden mellan broarna och i Stockholms utkanter. En hel del av magasinen tyckas
huvudsakligen existera på denna försäljning, varför beteckningen »mjölk- och
matvaruhandel» ofta ter sig såsom en falsk skylt. — De vanliga ölkaféerna utskänka
i regel icke bluddervin.

5) Missbruk av bluddervin försiggår i stor omfattning. I synnerhet är
trafiken livlig på kvällarna samt tidigt på morgnarna, söndagsmorgnarna icke undantagna.

6) Kundkretsen utgöres ej endast av äldre arbetare samt mer eller mindre
förfallna fyllerister utan även av yngre, till synes ordentliga arbetare, vilka alla
med förkärlek begagna sig av bluddervinet under de tider, då systembolagets utskänknings-
och utminuteringslokaler äro stängda.

7) Denna trafik har relativt obemärkt växt fram på de allra sista åren och
tagit ett hastigt uppsving under innevarande år. Handeln är fullständigt okontrollerad,
då den ju icke hemfaller under den restriktiva lagstiftning, som är gällande
för brännvinet och den egentliga spirituosan, och det är därför tydligt, att
försäljningen av bluddervin kraftigt motverkar restriktionssträvanden i nykterhetens
intresse. Dessutom bidrar denna handel givetvis att i hög grad öka dryckenskapseländet
i huvudstaden.

Drycken användes endast i undantagsfall såsom läskedryck eller till ordnad
måltid; det är som billigt rusmedel den vunnit så snabb utbredning.

8) Vid undersökningen har konstaterats, att bestämmelsen i paragraf 24.
mom. 1 av förordningen angående försäljning av vin och Öl ej sällan överträdes,
i det berusade och minderåriga få tillhandla sig varan.

Åtgärder.

Vad åtgärderna mot trafiken beträffar, anse kommitterade, att det enda riktiga
vore att förbjuda försäljningen av »bluddervin» å s. k. magasin, olika slags
matvaruaffärer och därmed jämförliga ställen.

1 avvaktan på att lagstiftningen må vidtaga åtgärder i denna riktning, vilja
vi göra eu vördsam hemställan,

220

att vederbörande myndigheter, främst Överståthållarämbetet, underkasta handeln
med bluddervin noggrann kontroll och lämpliga restriktioner. Härvidlag
kan erinras att en tillämpning av §§ 24 och 30 i kungl. förordningen angående
försäljning av Öl och vin i många fall synes kunna motivera indragning av rättigheterna
å de ställen, där handeln åstadkommer uppenbara olägenheter.

Vi hemställa för övrigt, att stadsfullmäktiges nykterhetsgrupp och nykterhetsfolkets
i Stockholm Centralförsamling måtte upptaga ärendet till prövning.

En avskrift av kemisk analys å tvenne prov på körsbärsvin närslutes.

Vördsamt:

Skomakare.

Per Uselt.
Expressföreståndare.

G. Stéenhoff.

J. A. Fridlund.

Gunnar Andersson.
Arbetare.

E. Ekman.
Vaktmästare.

M. Fahlberg.

Murareförman.

Dav. Lundegårdh.
Arkitekt.

Provins.-läkare.

Karl Öhman.
Kyrkoherde.

C. Schelin.
Redaktör.

Enoch Berlin.
Past.-adj.

C. Svedelius.
Rektor.

J. A. Hult man.
Arbetare.

Byggnadshantlangare.

Helmer Janson.

S. Grundström.
Arbetare.

221

Analys av två vinprov inlämnade från Aftontidningens
redaktion härstädes.

Alkohol vol.-proc...............

Extrakt gram pr 100 kubcm.
Kali och fosforsyra i askan .
Tjärfärg...........................

Analys n:r 184433.
Prov i butelj märkt:
»Körsbärsvin».

12,4»

17,72

närvarande

frånvarande

Analys n:r 184434.
Prov i pilsnerdricksbutelj.

12,96

15,62

närvarande

spär

Bada proven förhålla sig såsom beredda av körsbär (och sockrade).
Anmäln. n:r 66052.

Stockholm den 22 sept. 1913.

KEMISKT TEKNISKA BYRÅN.

John Landin.

Handelskemist i Stockholm.

Rätt avskrivet intyga:

C. Schelin.
Redaktör.

P. G. Eriksson.

Exp.-förest.

NYKTERHETSKOMMITTÉN

BILAGOR TILL BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORD
NING ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AV RUSDRYCKER.

REDOGÖRELSE

FÖR

NÅGRA FRÄMMANDE STATERS LAGSTIFTNING
ANGÅENDE HANDELN MED RUSDRYCKER

JAKOB PETTERSSON.

STOCKHOLM 1914
OSKAR EKLUNDS BOKTRYCKERI.

I serien Nykterhetskommitténs betänkanden hava förut utkommit:

Utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag angående
behandling av alkoholister.

Utlåtande i anledning av hemställan om sammankallande av en internationell
konferens i ändamål att upprätta ett internationellt institut för studium
av alkoholfrågan.

Utlåtande över rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag rörande
statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande
från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen samt de i anledning därav
av myndigheter och korporationer avgivna utlåtanden och yttranden. (Utgången.
) o

Av Kung!. Maj:t anbefalld närings- och arbetsstatistisk utredning angående
tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket och därmed sammanhängande
frågor, verkställd inom K. Kommerskollegium.

Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående försäljning av
rusdrycker m. m.

Bilagor till betänkande med förslag till förordning angående försäljning av

rusdrycker. . .... 1(111

1. Redogörelse för lagstiftningen i Sverige om rusdryckers försäljning 1800 1011.

2. Protokoll vid kommitténs sammanträden med särskilt tillkallade sakkunnige,

sammanställning av uppgifter, avgivna av myndigheterna, beträffande bris er
i försäljningsförordningarna samt handlingar angående förbud för viss tillverkare
att försälja Öl och angående försäljning av s. k. bluddervin i Stockholm.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning..........................................................

Näringsfrihetens system.................................

Koncessionssystemet ....................................

Monopolsystemet..........................................

Den kommunala bestämmanderättens system ..

Statsförbudet............................................

Frankrike............................................................

Belgien............................................................

Holland..............................................................

Tyskland ...........................................................

Italien ...............................................................

England...............................................................

Danmark ............................................................

Finland..............................................................

Norge.................................................................

Ryssland ............................................................

Skottland ............................................................

Australien..........................................................

New South Wales ....................................

Tasmania ....................................................

Syd-Australien............................................

New Zealand ..............................................

Canada........................................................ .......

Nordamerikas Förenta Stater ...............................

A. Koncessionsstater:

Pennsylvania................................................

Wyoming ..................................................

Delaware ....................................................

Louisiana ...................................................

Maryland ....................................................

Utah .........................................................

B. Local-option-stater med monopolalternativ:

South Carolina.............................................

Alabama .....................................................

C. Local-option-staier:

Arizona ......................................................

Arkansas .....................................................

California ....................................................

Colorado .....................................................

Sid.

Connecticut ..........

Florida .................

Idaho .................

Illinois .................

Indiana ..............

Iowa ....................

Kentucky .............

Massachusetts .......

Michigan ............

Minnesota............

Missouri...............

Montana...............

Nebraska .............

New Hampshire ...

New York............

Ohio ..................

Oregon ...............

Rhode Island .......

South Dakota ......

Texas..................

Vermont...............

Virginia ...............

Washington .........

Wisconsin ...........

D. Förbudsstater:

Maine .................

Kansas ................

North-Dakota .......

Oklahoma............

Georgia..............

North Carolina.....

Mississippi............

Tennesse .............

West-Virginia ......

Island...........................

Sid.

100

101

102

REDOGÖRELSE

FÖR

NÅGRA FRÄMMANDE STATERS LAGSTIFTNING
ANGÅENDE HANDELN MED RUSDRYCKER.

Inledning.

Deri mångfald av skiftande lagar, som i de civiliserade staterna reglera
handeln med rusdrycker, kan indelas i följande huvudgrupper: 1) näringsfrihetslagar,
2) koncessionslagar, 3) monopollagar, 4) lagar om kommunal
bestämmanderätt samt 5) statsförbudslagar.

1) Näringsfrihetens system

innebär, att varje medborgare, som innehar vissa allmänna kvalifikationer,
är berättigad att utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet öppna rusdryckshandel
samt att utan mera ingripande lagliga hinder och inskränkningar
driva sådan rörelse. Detta system gäller i den franska lagstiftningen.

2) Koncessionssystemet.

Utmärkande för detta system är, att näringsrätten är beroende på tillstånd
av administrativ eller kommunal myndighet samt att rörelsens utövning
är inskränkt av de vid koncessionen knutna villkoren. Sökt tillstånd
kan åtminstone i regel vägras även av hänsyn till andra omständigheter än
sökandens person. Innehavare av försäljningsrättigheter äro underkastade
skyldighet att årligen till det allmänna erlägga en viss koncessionsavgift.
Detta system tillämpas f. n. i de flesta av Europas stater samt i åtskilliga
av Amerikas och Australiens. Flere olika specialtyper av koncessionssystem
finnas, exempelvis:

A) Det liberala koncessionssystemet: koncession meddelas av vederbörande
myndighet åt alla sökande, som personligen innehava vissa allmänna
moraliska kvalifikationer, som vidare förfoga över lokaler för rörelsen,
tillfredsställande allmänna hygieniska krav, och som slutligen betala de föreskrivna,
ej synnerligen höga koncessionsavgifterna. Detta system förekommer
i Belgien samt i de schweitziska kantonerna Geneve, Obwalden och
Schaffhausen.

B) Systemet med höga koncessionsavgifter: den årliga koncessionsavgiften
sättes tämligen högt i syfte att avskräcka sökande och sålunda

inskränka antalet rättigheter, såsom sker i Serbien samt i åtskilliga av NordAmerikas
Förenta Stater, såsom i Pennsylvania, Delaware, Louisiana, Maryland,
New Jersey, Nevada, New Mexico, Wyoming samt alternativt med
local option i det stora flertalet av unionens övriga stater.

Vad särskilt de amerikanska staterna beträffar, kan koncessionsavgiften
vara

a) bestämd genom lag lika för alla kommuner, oberoende av rättighetens
beskaffenhet, eller

b) bestämd såsom fast statsavgift genom lag, men med rätt för kommunerna
att dessutom pålägga en ytterligare avgift, eller

c) bestämd i förhållande till folkmängden, eventuellt med rätt för de
lokala myndigheterna eller de lokala folkomröstningarna att ytterligare öka
avgiften.

C) Behovsklausulsystemet: vederbörande myndighet kan vägra koncession,
om antalet förut beviljade försäljningsrättigheter redan täcker det
lokala behovet. Behovsklausulen kan antingen vara uttryckt i obestämd form

så är förhållandet i Tyskland, Österrike, åtskilliga schweitziska kantoner
samt England — eller också kan lagen fastslå ett bestämt förhållande mellan
antalet försäljningsrättigheter och invånareantalet, vilket förhållande dock
under vissa omständigheter kan ändras. Sistnämnda regel gäller i Holland,
Ullgarn, flere schweitziska kantoner, Italien samt, kombinerad med principen
om höga koncessionsavgifter, i flere av Nord-Amerikas Förenta Stater.

D) Göteborgssystemet: alla försäljningsrättigheter upplåtas till bolag av
offentlig karaktär med skyldighet att utöva försäljningen till befolkningens
bästa samt att till det allmänna avstå den vinst, som uppstår på rörelsen
utöver skälig ränta på däri nedlagt kapital. Detta system, som utom i Sverige
jämväl förekommer i Norge och Finland, är egentligen att anse som
en mellanform mellan koncessionssystem och monopolsystem.

3) Monopolsystemet

gör rusdryckshanteringen till en affär uteslutande för staten eller kommunerna
och förvandlar rusdrycksförsäljarne till statens eller kommunernas
tjänstemän, eventuellt arrendatorer. Statsmonopol förekommer i Ryssland
och kommunalmonopol i Rumäniens landsbygdskommuner ävensom i Alabamas
och South-Carolinas lagar.

4) Den kommunala bestämmanderättens system.

{Local Option.)

Detta system innebär, att de vuxna medlemmarna av en kommun (eller
av en administrativ enhet av högre ordning eller invånarne i ett kvarter i

en stad) äga direkt eller indirekt genom omröstning avgöra, huruvida och i
vilken utsträckning rusdryckshandel inom kommunen etc. skall tillåtas.

Man skiljer mellan medelbar och omedelbar kommunal bestämmanderätt.
Medelbar är denna rätt, då den utövas av en kommunal myndighet,
som framgått ur de röstberättigade kommunalmedlemmarnes val. Denna
form av local option förekommer i Finland samt i de nordamerikanska
staterna Nebraska och Utah. Omedelbar är samma rätt, då den utövas av
kommunens medlemmar direkt utan förmedling av en av dem vald korporation.
Omedelbar local option förekommer i Norge, Australien och Nya
Zeeland, Canada samt de flesta av Nord-Amerikas Förenta Stater. Dessutom
skall local option från och med år 1920 tillämpas i Skottland. Den
omedelbara kommunala bestämmanderätten kan utövas antingen genom allmän,
sluten omröstning, anordnad och övervakad av statens myndigheter
eller särskilt utsedda ordningsmän, eller genom på privat väg anordnade
skriftliga petitioner för eller mot inrättande av krogar inom ett visst område.
Det förra av dessa alternativ är vanligast. Det senare förekommer i
några av Nord-Amerikas Förenta Stater, såsom Iowa och Nebraska.

1 de flesta stater, som antagit local-option-lagar, gälla dessa såväl för
landsbygden som för städerna. Undantag härifrån utgöra Norge och Finland,
som hava local option endast för städerna (under det sådan rusdryckshandel,
som deras local option avser, icke förekommer å landsbygden), samt
staten Newyork, som endast tillerkänner landskommunerna kommunal bestämmanderätt.

I vissa stater kan omröstning om rusdryckshandeln förekomma endast
inom de minsta administrativa enheterna, d. v. s. kommunerna, eller inom
vissa distrikt eller kvarter inom en stad. 1 andra kan endast grevskapet »
(närmast motsvarande vårt län) vara enheten vid omröstningen, i andra
slutligen kan omröstning ske både inom stadskvarter, kommuner och
grevskap.

I regel måste ett visst antal — vanligen 10, 25 eller 40 % av de röstberättigade
— inom omröstningsområdet skriftligen hos viss myndighet
framställa begäran om omröstning, för att sådan skall komma till stånd.
Dock förekommer även, att i detta hänseende kräves ett absolut bestämt
antal petitionärer, t. ex. 25. ! vissa amerikanska stater är stadgat, att omröstning
skall äga rum varje år. i andra stater, vilka för övrigt äro till antalet
flere, är föreskrivet, att omröstning ej får förekomma oftare än vart
annat, tredje, fjärde, femte eller sjätte år.

För åstadkommande av förbud mot rusdryckshandel genom local option
erfordras enligt de flesta lagar enkel majoritet av de i omröstningen deltagande.
Dock finnas även i vissa stater bestämmelser, vilka såsom villkor
för åstadkommande av förbud kräva viss kvalificerad majoritet bland de

röstande samt deltagande i omröstningen av viss kvotdel av de röstberättigade.

Ett genom local-option-omröstning åstadkommet förbud avser endast
försäljning — ej tillverkning eller import — av rusdrycker inom omröstningsområdet.
I vissa stater förekommer särskild reglering från statens sida
av rusdryckstransporten inom de lokala förbudsområdena.

Ehuru regeln är, att kommunala folkomröstningar om rusdryckshandeln
avse alla slag av rusdrycker, finnas lagar, som inskränka desamma till
att gälla endast vissa slag av sådana, t. ex. brännvin (såsom i Norge och
Finland).

Omröstningar av ifrågavarande slag kunna slutligen gälla ej blott
frågan om förbud eller icke-förbud mot försäljning av rusdrycker, utan även
frågorna om begränsning av antalet rättigheter till försäljning samt om storleken
av koncessionsavgiften för dessa.

5) Statsförbudet.

Härav förekomma två olika typer eller grader, nämligen

a) modifierat förbud, som innebär förbud mot att inom en viss stats
område tillverka eller försälja rusdrycker, och

b) totalförbud, som innebär förbud ej blott mot tillverkning och försäljning,
utan jämväl mot import av rusdrycker.

Modifierat förbud förekommer i följande av Nord-Amerikas Förenta
Stater, nämligen Maine, Kansas, North Dakota, Oklahoma, Georgia, North
Carolina, Mississippi, Tenessee och West Virginia.

Man skiljer i Amerika emellan å ena sidan sådant förbud, som tillkommit
genom folkomröstning, och å andra sidan sådant, som blivit lag
genom parlamentsbeslut. För åstadkommande av förbud av förra slaget
erfordras först ett parlamentsbeslut om att folkomröstning skall ske, varför
kräves viss, ofta 2/s> majoritet, och därefter enkel majoritet av de i själva folkomröstningen
deltagande. För sådant förbuds återkallande iakttages samma
förfaringssätt. För åstadkommande av förbud genom parlamentsbeslut fordras
däremot endast enkel majoritet i representationens bägge avdelningar.

Totalförbud i ovan angivna bemärkelse förekommer ej för närvarande
i något land, men är beslutat att träda i kraft på Island den 1 januari 1915.

Frankrike.

I Frankrike råder i fråga om rusdryckshandeln nästan obegränsad näringsfrihet.
För utövande av sådan hantering erfordras nämligen enligt lag
av år 1880 endast en anmälan till mären. Sådan anmälan kan dock ej göras
av dem, som blivit dömda för grövre brott, eller av minderåriga eller under
de fem första åren efter straffets avtjänande av dem som för stöld, förfalskning
eller förledande av minderåriga till otukt dömts till minst en månads
fängelse. I varje kommun är mären berättigad att efter municipalrådets
hörande bestämma ett visst område omkring gudstjänstlokaler, kyrkogårdar,
sjukhus och läroverk, varinom nya utskänkningslokaler icke få anordnas.
Märerna hava i mycket ringa utsträckning begagnat sig av denna befogenhet.
Genom lag av år 1913 har därför varje prefekt bemyndigats att efter
generalrådets hörande stadga dylik inskränkning för hela departementets
vidkommande. Enligt lag av år 1873 »sur 1’ivresse publique» är det förbjudet
att sälja alkoholhaltiga drycker till personer, som äro begivna på
dryckenskap, ävensom till dem, som ej fyllt 16 år, men enligt vittnesbörd
från sakkunnigt håll övervakas ej efterlevnaden av denna lag, som därför
rätt allmänt överträdes. Lika betydelselös är en lag av år 1884, som tillerkänner
mären i varje kommun rätt att bestämma de tider, då utskänkningsställena
få hållas öppna, att vidtaga åtgärder för att nämnda ställen ej
måtte bliva osedlighetsnästen, att förbjuda användning av annan kvinnlig
betjäning än den som tillhör utskänkarens familj, att förbjuda prostituerade
tillträde till utskänkningslokalerna, att förbjuda bedrivandet av spel å desamma
samt att förbjuda minderåriga att besöka dylika lokaler.

På grund av den stora frihet, rusdryckshanteringen sålunda åtnjuter,
har antalet utskänkningsställen under de sista årtiondena växt med anmärkningsvärd
hastighet.

Detta antal uppgick sålunda

år 1869 (frånsett Elsass och Lothringen) till omkr. 386,000
» 1908 .......................................... » 477,640.

På 40 år således en ökning av 91,640, d. v. s. 2,291 per år. Proportionsvis
uppgår denna ökning till 24 % av antalet 1869. Samtidigt härmed har
folkmängden i Frankrike endast obetydligt ökats — från i medeltal 36,732,000

Närings frihet.

Statistik.

Reform förslag.

Koncessio ner.

Lokal- och
ordningsföreskrifter.

perioden 1866—1870 till 39,127,000 perioden 1901 — 1905. År 1908 fanns i hela
Frankrike en detaljhandelsrättighet på 82 invånare — kvinnor och barn inberäknade.
Men i många departement var proportionen mycket mindre.
1 le departement du Nord fanns sålunda en rättighet på 38 invånare.

i början av år 1911 antog den franska senaten på förslag av Joseph
Reinach en lag, som inskränker antalet utskänkningsrättigheter till 1 på 200
invånare samt jämväl i övrigt pålägger rörelsen flere restriktioner. Denna
lag har emellertid av deputeradekammaren »hänvisats till utskottsbehandling»,
vilket innebär, att dess avgörande på obestämd tid uppskjutits.

Belgien

har före år 1913 tillämpat näringsfrihetens system för utskänkningen av
jästa drycker samt koncessionssystem med måttlig koncessionsavgift för
utskänkningen av destillerade drycker.

Genom lag av år 1912 har emellertid införts ett slags koncessionssystem
med höjda avgifter för utskänkning både av spritdrycker och av
jästa drycker. Någon verklig prövning av koncessionssökandes lämplighet
för den ifrågasatta rörelsen eller av behovet av den senare synes emellertid
ej ifrågakomma. Koncessionsmyndigheten, som utgöres av en statens skatteuppbördsman,
har endast att tillse, att den, som anmäler sig till öppnande
av utskänkningsrörelse, icke gjort sig skyldig till vissa brott eller veterligen
hållit bordell samt att han ordentligt fullgjort sin allmänna skatteplikt samt
för rörelsen i fråga i förskott erlagt en avgift eu gång för alla, uppgående till:

i kommuner och samhällen med mindre än 5,000 inv.: 300 francs;

»	»	»	» 5,000—15,000	» 400
»	»	»	» 15,000—30,000	» 500
»	»	»	» 30,000—60,000	» 750
»	»	»	» mer än 60,000	» 1,000

Genom att till de nämnda beloppen höja koncessionsavgiften har man
velat förhindra en alltför hastig ökning av antalet redan befintliga utskänkningsställen,
som vid lagens tillkomst uppgick till omkring 212,000. Den
höjda koncessionsavgiften drabbar emellertid icke innehavarne av dessa äldre
rättigheter.

Varje utskänkningslokal skall »i den allmänna hygienens och moralens
intresse» uppfylla vissa betingelser i fråga om läge, ytinnehåll, rumshöjd,
luftväxling, belysning etc., vilka bestämmas genom kommunal lagstiftning
eller, i saknad därav, genom administrativ förordning av regeringen.

Enligt en lag av år 1887 äro utskänkare förbjudna att utskänka rusdrycker
åt personer, som uppenbarligen äro rusiga, så ock åt dem, som ej

fyllt 16 år, så vida de ej äro under eu äldre persons uppsikt. Genom
samma lag hava straff stadgats dels för den, som uppsåtligen åstadkommer
annan persons berusning, då denna föranleder oförmåga att arbeta, dels
ock för dem, som hålla vad om förtärande av största kvantum rusdrycker,
då sådant vad leder till berusning. Genom en annan lag av år 1887 har
förbud utfärdats mot utbetalande av löner till arbetare å utskänkningsställen.

Genom lag av år 1906 har förbud utfärdats mot tillverkning, import,
transport, försäljning samt innehav i försäljningssyfte av absint.

Holland.

Genom lag av år 1881 med däri senast år 1904 verkställda ändringar
hava bl. a. följande regler fastställts för detaljhandeln med rusdrycker.

Med detaljhandel förstås försäljning i mindre kvantiteter än 10 liter.
För idkande av sådan handel erfordras i regel koncession av borgmästaren
och magistraten i den kommun, där rörelsen skall utövas. I ansökan om
koncession skall, jämte uppgift å sökandens namn och yrke, meddelas upplysning,
huruvida försäljningen skall ske till avhämtning eller till förtäring
på stället, huru stor golvyta som den för försäljningen avsedda lokalen
innehåller samt vilka mer än 16 år gamla personer som komma att bebo
det hus, i vilket försäljningslokalen skall inrymmas. Om utskänkningen
skall äga rum i ett hotell endast till där boende gäster eller till medlemmar
av en sluten klubb, sökes koncession icke hos magistraten, utan hos Gedeputeerde
Staten, d. v. s. provinsialrepresentationerna. Vid ansökan om koncession
till klubbutskänkning skall fogas avskrift av klubbens statuter och
reglemente ävensom, i händelse koncessionsmyndigheten det påyrkar, uppgift
å alla klubbmedlemmarnas namn och bostad.

Antalet koncessioner får icke överstiga:

i kommuner med mera än 50,000 inv.: 1 pa 500 inv.;

* » :> 20,000- 50,000 » 1 400

» 10,000 20,000 » 1 300

» » mindre än 10,000 » 1 » 250

På framställning av kommunalrådet och efter hörande av provinsialrepresentationen
kan regeringen undantagsvis tillåta koncessionsmyndigheten att
meddela koncessioner utöver det sålunda fastställda maximum.

Koncessionsansökan skall avslås:

1) om den ifrågasatta försäljningslokalen användes för ett ämbetsverk
eller står i förbindelse med en lokal, som användes för sådant ändamål;

2) om försäljningslokalen ligger i ett hus, som tillhör staten, provinsen
eller kommunen;

A bs in (förbud.

Koncessio ner.

3) om försäljningslokalen icke är inrymd i ett hus och ej heller är
sammanbyggd med ett hus:

4) om försäljningslokalen användes till allmänhetens tjänst vid ett
allmänt kommunikationsmedel;

5) om redan förut ep koncession meddelats för samma lokal och
denna koncession ej avser utskänkning i hotell till där boende gäster;

6) om lokalen ej uppfyller vissa i lagen eller lokala författningar uppställda
fordringar på storlek, ljus och luftväxling;

7) om sökanden icke är en fysisk person;

8) om sökanden inom de sista 5 åren undergått straff för grövre brott
eller under de sista 5 resp. 10 åren gjort sig skyldig till vissa särskilt angivna
förseelser mot förordningarna angående försäljning av rusdrycker;

9) om sökanden eller, om sökanden är gift kvinna, hennes man är
känd för att förleda till otukt eller för att föra ett oordentligt liv;

10) om sökanden inom de sista 5 åren förklarats förlustig en koncession
på grund därav att densamma befunnits medföra faror för den offentliga
ordningen och säkerheten;

11) om försäljningslokalen är inrymd i eller står i förbindelse med ett
hus, vari en annan affär bedrives eller vari en frisérsalong eller försäljning

av lotterisedlar är anordnad;

12) om sökanden eller någon som bor i det hus, vari försäljningslokalen
är inrymd, är tulltjänsteman, bro- eller slussvakt, slussmästare, skeppare,
styrman etc. eller bekläder en offentlig tjänstepost; samt

13) om sökanden är bulvan för någon, som enligt lagen ej kan erhålla

koncession.

Koncessionsavgiften bestämmes med ledning av rörelsens omfattning
samt lokalens hyresvärde. Den utgör minst 5 och högst 1272 gulden för
varje 50-tal gulden av hyresvärdet, men får icke under några förhållanden
understiga 25 gulden, allt per år. 1 händelse starkare rusdrycker icke säljas
i den ifrågasatta rörelsen under tiden från kl. 6 e. m. på lördagen till kl. 8
f. m. på måndagen, nedsättes koncessionsavgiften med 50 procent.

Absinlförbud. Tillverkning, import och försäljning av absint är förbjuden.

Utbetalning av arbetslöner får ej äga rum i försäljningslokal eller i
lokal, som med sådan står i förbindelse.

Försäljning av starka drycker får ej äga rum vid auktioner.

Såsom uppassare eller biträden vid försäljning av starka drycker få ej
användas personer under 16 år samt utan borgmästarens särskilda tillstånd
ej heller kvinnor. Försäljning får ej ske till berusade, ej heller till personer
under 16 år, om de ej åtföljas av vuxen person.

Hasardspel får ej bedrivas i utskänkningslokal, ej heller får där uppföras
musik, skådespel o. dyl. utan särskilt tillstånd av borgmästaren.

Lokal- och
andra ordningsföreskrifter.

Inrikesministern åligger att hålla tillsyn över lagens efterlevnad. Han inspektion.
utövar denna tillsyn genom särskilda inspektörer, vilka hava sina särskilda
distrikt och till regeringen avgiva rapporter över lagens verkningar.

Tyskland.

Enligt Reichsgewerbeordnung av år 1869 med däri sedermera verk- Koncessioställda
ändringar skall den, som vill driva gästgiverirörelse, iskänkning eller neT''

minuthandel med brännvin eller sprit, hos vederbörande myndighet söka
koncession därtill. Sådan koncession får vägras endast

l:o) om mot sökanden förekommer anledning att antaga, att han skall
missbruka rättigheten till främjande av fylleri, förbjudet spel, tjuvgömmeri
eller osedlighet, samt

2:o) om den för rörelsen avsedda lokalen på grund av sin beskaffenhet
eller sitt läge icke uppfyller polisens fordringar.

Dessa bestämmelser gälla för hela riket. Men dessutom kunna de särskilda
staternas regeringar bestämma, att bevisning om behovet skall förebringas
för beviljande av

a) tillstånd till utskänkning av brännvin eller till minuthandel med
brännvin eller sprit samt

b) tillstånd till värdshusrörelse eller till utskänkning av vin, Öl och
andra icke under a) fallande rusdrycker i kommuner med mindre
än 15,000 invånare, ävensom i större kommuner, där detta genom
lokal lagstiftning föreskrivits.

Före tillståndets meddelande skola yttranden infordras från polismyndigheten
och kommunalmyndigheten.

Dessa bestämmelser gälla även i fråga om föreningar, som hava till
ändamål att inköpa och i detalj försälja varor, utan undantag för det fall att
rörelsen är inskränkt till föreningens egna medlemmar.

Koncession anses beviljad för innehavarens livstid och kan av den
administrativa myndigheten återkallas blott om det visas,

a) att rättighetsinnehavaren fått rättigheten på grund av oriktiga uppgifter
eller

b) att innehavaren förlorat borgerligt förtroende.

Enligt rikslagen beror det således på beslut av de särskilda förbundsstaternas
regeringar och i städer med över 15,000 invånare därjämte pa
kommunalmyndigheterna,1 huruvida antalet rättigheter till detaljhandel med

1 Kommunalmyndigheten utgöres av ett kollegialt verk, bestående av valda ledamöter
av de kommunala representationerna med en statens ämbetsman såsom ordförande.

brännvin samt till iskänkning av Öl och vin skall regleras efter behovet
eller ej. Alla de största tyska staterna Preussen, Bayern, Sachsen, Wiirtemberg
in. fl. hava begagnat sig av denna befogenhet.

Intressanta äro specialbestämmelserna i Bayern enligt ministeriellt
dekret av år 1909. Myndigheterna åläggas däri att med den största stränghet
granska koncessionsansökningarna och att avslå alla sådana, som icke
finnas påkallade av ett verkligt behov, i synnerhet då det är fråga om brännvinsrättigheter.
Behovsklausulen får i Bayern tillämpas även på redan beviljade
rättigheter i det fall att det ifrågasättes att transportera dem på annan
person eller eljes modifiera sättet för deras användande. Vid bedömande
av behovet av en ifrågasatt utskänkning skola följande faktorer tagas i beräkning:
ortens folkmängd, särskilt antalet av den vuxna manliga befolkningen,
de klasser av befolkningen, som äro intresserade av den begärda
koncessionen, befolkningens vanor och ekonomiska förhållanden, avståndet
till de närmaste redan förut tillåtna utskänkningsställena, främlingstrafiken
etc.

I Preussen ligger enligt lag av år 1883 bestämmanderätten i fråga om
tillstånd för bedrivande av detaljhandel med brännvin och sprit hos kretsfullmäktige
(kommunal myndighet) i landskommuner och städer med högst
10,000 invånare samt hos magistraten i städer med mera än 10,000 invånare.
Nekas sökt rättighet, kan sökanden i vanlig ordning klaga hos
administrativ myndighet. Ansökningar av ifrågavarande slag ingivas till
polismyndigheten. Över desamma inhämtas först den kommunala representationens
yttrande. Om polismyndigheten eller kommunalrepresentationen
hava något att invända mot den sökta rättigheten, måste denna behandlas
vid ett offentligt sammanträde av den överordnade administrativa myndigheten.
I Preussen hava kretsfullmäktige erhållit befogenhet att pålägga en
särskild skatt på koncessioner till gästgiveri och utskänkning. Av denna
befogenhet hava kretsfullmäktige i flera fall begagnat sig i syfte att inskränka
antalet nya koncessionsansökningar.

1 konungariket Sachsen skola enligt förordningar av åren 1873 och
1892 ansökningar om tillstånd till detaljhandel ställas till magistraten, vilken
under medverkan av kretsförvaltningen behandlar och avgör desamma.

I Wiirtcmberg hava enligt ministerialförordning av år 1893 de högre
administrativa myndigheterna att handlägga dylika ansökningar. Över desamma
skola alltid ortsmyndigheterna på den plats, där rörelsen skall bedrivas,
höras.

1 Baden är det enligt yrkesstadgan kretsrådet, som på allmänt sammanträde
och efter sökandenas hörande beslutar över dylika ansökningar,
vilka emellertid först behandlas av kommunalrådet i den kommun, där rörelsen
skall bedrivas. Kommunalrådet skall genom anslag bringa ansökningarna
till allmänhetens kännedom.

1 Hessen avgöras enligt förordning av år 1899 dylika ansökningar av
kretsmyndigheterna.

1 Elsass och Lothringcn meddelas tillstånd till detaljhandel av kretsordföranden
eller polisdirektören.

Om en koncession till idkande av gästgiverirörelse (Gastwirtschaft)
icke innehåller någon inskränkning i avseende på de drycker, som därunder
skola inbegripas, anses i praxis koncessionshavaren berättigad att utskänka
rusdrycker av alla slag samt därjämte att driva minuthandel med brännvin.

Om koncessionen helt allmänt avser utskänkningsrördse (Schankwirtschaft),
så inbegripes enligt preussisk praxis därunder även brännvinsutskänkning.
I Bayern, Wiirtemberg och Baden gälla åter i detta hänseende
särskilda bestämmelser.

Koncessionen kan inskränkas till vissa slag av drycker, men rättighet
till utskänkning av brännvin innefattar alltid tillika minuthandelsrätt.

Gränsen mellan minuthandel och partihandel, vilken senare icke är
underkastad koncessionsplikt, är icke fastslagen i Reichsgewerbeordnung.
I fråga om brännvin är denna gräns bestämd i de särskilda staternas lagstiftning.
Såsom partihandel betraktas sålunda brännvinsförsäljning, avseende
större myckenhet än: i Preussen V» ankare (i regel), i Sachsen 33 ’/, liter
samt i Bayern, Wiirtemberg och Baden 2 liter.

Koncession erfordras ej för minuthandel med denaturerad sprit eller
denaturerat brännvin av mer än 80 % alkoholhalt. Denaturerat brännvin av
lägre alkoholstyrka får ej förekomma i handeln. 1 Preussen behöva apotekare
ej begära koncession för idkande av minuthandel med denaturerad
sprit av högre alkoholhalt än SO °/o> men väl för minuthandel med
brännvin.

De ovan anförda koncessionsbestämmelserna i Reichsgewerbeordnung
avse endast yrkesmässig försäljning, d. v. s. försäljning, som går ut på ekonomisk
vinst för försäljaren och är ämnad att fortsättas för en längre tid.
Denna regel är emellertid i praxis föremål för växlande tolkning i fråga om
utskänkning till arbetarepersonal vid fabriker, i officersmessar, i marketenterier,
genom konsumtionsföreningar o. s. v. Det väsentliga villkoret för att
koncessionsplikt ej skall anses föreligga synes vara, att vid dylika slagav
utskänkning endast avses att täcka vederbörande utskänkares eget inköpspris
jämte omkostnader eller att bereda konsumenterna en besparing.
Utskänkning i bangårdsrestauranter och restaurationsvagnar anses såsom
fallande under järnbaneförvaltningen och är därför icke underkastad koncession.

I fråga om tillverkares rätt att utskänka Öl och vin äro de särskilda
staternas bestämmelser olika. Bryggares rätt att utskänka Öl är dock beroende
på koncession överallt utom i Bayern, som vid antagandet av Reichsgewerbeordnung
i detta avseende gjorde särskilt förbehåll.

Ordnings föreskrifter.

Statistik.

Reformsträ vanden.

För försäljning av rusdrycker vid enstaka tillfällen, såsom folkfäster,
marknader, manövrer etc., erfordras ej koncession i vanlig ordning, utan
endast tillstånd av den lokala polismyndigheten.

Enligt Reichsgewerbeordnung är försäljning eller utbjudande av rusdrycker
genom kringförande förbjudet, där det ej på grund av särskilda
förhållanden tillfälligtvis medgives av den lokala polismyndigheten. Detta
förbud kringgås emellertid i stor utsträckning, vad ölhandeln beträffar, sålunda,
att ölhandlarne med konsumenternas tysta samtycke uppgiva, att det
Öl, de sälja till dessa, är förut rekvirerat. Eljest är varje försäljning bunden
vid den i koncessionen angivna lokalen, och koncessionsmyndigheten har
att pröva, om den föreslagna lokalen med hänsyn till beskaffenhet och läge
uppfyller de av ordnings- och hälsovårdshänsyn uppställda fordringarna.
Dessa äro icke närmare angivna i Reichsgewerbeordnung, utan äro överlämnade
åt de särskilda staterna att bestämma. Vad lokalens läge beträffar,
tages bland annat hänsyn till möjligheten för polismyndigheten att övervaka
densamma ävensom önskvärdheten att ej anordna utskänkning i närheten
av kyrkor, skolor och sjukvårdsanstalter. Om lokalen utvidgas eller
väsentligt förändras, så ock om rörelsen flyttas till ny lokal, måste innehavaren
förskaffa sig ny koncession.

Fastställandet av ordningsföreskrifter för rusdryckshandeln är överlämnat
åt partikulärlagstiftningen. I sådant avseende hava genom polisförordningar
i de särskilda staterna meddelats växlande bestämmelser om utskänkningstider,
förbud mot försäljning till druckna personer, notoriska
drinkare, minderåriga, andligen defekta personer och sådana, som straffats
för vissa brott, förbud mot kreditförsäljning och förbud mot förenande av
utskänkning med annan handel. I händelse av upprepat överträdande av
dylika föreskrifter är vederbörande administrativa myndighet befogad att
indraga koncessionen.

Antalet rättigheter till utskänkning och minuthandel med rusdrycker
utgjorde i Preussen år 1905 202,243. Av dessa utövades i städerna 101,871,
därav i Berlin 15,115, samt på landsbygden 100,372. 15,731 rättigheter av

totalantalet voro av tillfällig natur. 1 förhållande till folkmängden fanns sålunda
nämnda år en ständig utskänkningsrättighet på 194 invånare i hela
Preussen samt en dylik rättighet på 129 invånare i Berlin.

Av Tysklands absolutistiska nykterhetsvänner har under de senare
åren upprepade gånger framställts krav på införande i lagstiftningen av
lokalt veto beträffande rusdryckshandeln. Inom moderatistiska kretsar synas
åter starka sympatier förefinnas för ett reformerat Göteborgssystem.

Italien.

I Italien har år 1913 antagits en lag »om alkoholismens bekämpande», Koncessiosom
innehåller en del bestämmelser angående kontroll över försäljningen ncr''
av rusdrycker, särskilt de starkare slagen av dessa. Enligt denna lag fa
sålunda drycker, innehållande mera än 21 % alkohol, ej offentligen försäljas
utan särskild koncession. Sådan koncession får ej meddelas i fråga om
utskänkningslokaler, som äro belägna i närheten av kasärner eller vid arbetseller
straffanstalter, ej heller åt kringvandrande försäljare vid militärmanövrer.

1 kommuner eller delar av kommuner, i vilka antalet utminuterings- eller utskänkningsställen
för vin, Öl eller spritdrycker är större än ett på 500 innevånare,
få inga nya rättigheter för utminutering eller iskänkning vare sig av spritdrycker,
vin eller Öl beviljas. Dock gäller sistnämnda bestämmelse icke
vinodlare, som i detalj försäljer sina egna produkter.

Koncession till utminutering och utskänkning meddelas av en kommission
för varje provins, sammansatt av ett flertal funktionärer, bland dem
eu läkare. Denna kommission har tillika att fastställa klockslaget för utskänkningsställenas
stängning på kvällarna. Försäljning av drycker med
högre alkoholhalt än 21 °/0 är alldeles förbjuden under sön- och helgdagar
ävensom å dagar för administrativa och politiska val. Kommissionen har
även att bestämma minimiavståndet mellan utskänkningsställen samt sjukhus,
arbetsplatser, fabriker, skolor och kaserner.

Spritdrycker med högre alkoholhalt än 21 % få ej utskänkas åt per- Ordningsfösoner
under 16 år, och spritdrycker av alla slag, jämväl under nämnda reskrifter.
alkoholstyrka, få ej tillhandahållas rusiga eller eljest abnorma personer.
Utskänkningslokaler få ej användas som platsbyråer eller till kontor för
utbetalning av arbetslöner. Spritdrycker med högre alkoholhalt än 21 %
få ej användas som ersättning för arbete.

Slutligen stadgar lagen absolut förbud mot tillverkning och import Absintförbud
av absint.

England.

Enligt the Licensing Consolidation Act av år 1910 gälla följande Koncessiobestämmelser:
ner.

Med detaljhandel förstås i fråga om Öl och cider försäljning i kvantiteter
om minst 4''/2 gallons 1 eller 2 dussin kvartersbuteljer samt i fråga om spritdrycker
och vin försäljning i kvantiteter om minst 2 gallons eller 1 dussin

1 1 engelsk gallon = 4,544 liter.

kvartersbuteljer. Rätt till utskänkning medför även rätt till försäljning till
avhämtning, men ej vice versa.

För rätt till detaljhandel med rusdrycker (inclusive Öl och vin) erfordras
i regel två tillståndsresolutioner, nämligen dels av vederbörande fredsdomare
och dels av acciskammare!!.

Följande personer kunna ej (av fredsdomaren) erhålla dylikt tillstånd:

a) tjänstemän som hava att bringa domar och utslag till verkställighet
(i allmänhet sheriffens underordnade),

b) de som blivit dömda för grövre brott (felony),

c) de som dömts för förfalskning av en tillståndsresolution eller för
begagnande av veterligen falsk sådan,

d) de som dömts för att de använt sina utskänkningslokaler till bordeller
och

e) de som dömts för olovlig utskänkning.

Diskvalifikationerna under b), c) och d) vara för livstiden, den under
e) nämnda för den tid, som bestämts i domen.

Alla fredsdomare inom vart och ett distrikt, i vilka grevskapet är delat,
sammanträda varje år inom de första 14 dagarna av februari månad för
att besluta över inkomna ansökningar om försäljningsrättigheter (Petty Sessional
Court). Vid dessa sammanträden, som äro offentliga, är varje medlem
av den kommun, inom vilken eu ifrågasatt ny rättighet skulle utövas,
berättigad att framställa invändningar mot ansökningen. Ansökningarna
prövas med hänsyn till behovet av försäljningen i fråga samt sökandenas
och de ifrågasatta försäljningslokalernas lämplighet.

Vid prövning av ansökningar om nya försäljningsrättigheter hava fredsdomarne
absolut diskretionär myndighet att bevilja eller avslå ansökningen.
Över avslag kan besvär ej anföras. Bifall skall konfirmeras av the Quarter
Session — bestående av hela grevskapets alla fredsdomare, samlade till
kvartalsmöte Vid beviljande av nya utskänkningsrättigheter (utom sådana
som avse endast vin och konditorirättigheter) kunna fredsdomarne föreskriva
särskilda villkor beträffande avgifter och rättighetens handhavande i
syfte att tillförsäkra allmänheten det monopolvärde, som representeras av
skillnaden mellan lokalens hyresvärde, om utskänkning bedrives där, och
dess hyresvärde, om utskänkning ej bedrives där. Härvid skall iakttagas,
att vid bedömande av monopolvärdet å hotell och dylika affärslokaler, där
vinsten ej uteslutande härrör från försäljningen av rusdrycker, ingen tillökning
i lokalens värde får beräknas, som härrör från annan rörelse än denna.
Nya utskänkningsrättigheter (utom beträffande allenast vin samt konditorirättigheter)
kunna beviljas antingen för 1 år i sänder eller för längre tid,
dock ej överstigande 7 år.

Vid beviljande av nya rättigheter till försäljning till avhämtning kunna

ej fästas särskilda villkor av förut nämnda innehåll, ej heller kunna sådana
rättigheter beviljas för längre tid än ett år.

Vid förnyelse av rättigheter skiljes mellan olika slag av sådana.

Förnyelse av gamla utskänkningsrättigheter, d. v. s. sådana, som voro
i kraft vid utfärdande av the Licensing Act den 15/s 1904 — dock med
undantag av s. k. old beerhouses — kan av fredsdomarne avslås utan ersättning
till rättighetshavaren endast på den grund att lokalen är olämplig eller
bristfällig eller att innehavaren ej är lämplig eller ej ordentligt uppfyllt sina
skyldigheter beträffande rättighetens utövande.

Om fredsdomarne icke finna, att begärd förnyelse av en rättighet kan
avslås på någon av nu nämnda grunder, men anse, att frågan om förnyelse
av rättigheten kräver övervägande på grund av andra hänsyn, skola de
hänskjuta frågan till Quarter Sessions. Denna instans kan, efter hörande
av alla vederbörande, vägra att förnya rättigheten, men i sådant fall har
rättighetsinnehavaren rätt till ersättning. Denna betalas icke av staten
eller kommunen, utan av yrket självt genom ett slags obligatorisk försäkring.
För varje grevskap och därmed likställd stad har (på grund av
1904 års lag) genom obligatoriska tillskott för varje utskänknings- och
försäljningslokal inom området bildats en ersättningsfond, ur vilken skadestånd
utbetalas till de innehavare av gamla rättigheter, som ej få dessa
rättigheter förnyade, oaktat varken de själva eller deras lokaler visats
vara olämpliga. Skadeståndets belopp utgöres av skillnaden mellan utskänkningslokalens
värde med utskänkningsrätt och utan sådan. Det bestämmes
genom åsämjande mellan dem, som äro intresserade av lokalen,
men underställes prövning och fastställelse av fredsdomarne vid Quarter
Sessions. Kan överenskommelse ej ske, bestämmes beloppet av the Commissioners
of the Inland Revenue, vilkas beslut kan överklagas i the High
Court.1

Förnyelse av gamla ölstugurättigheter, beviljade före år 1869, kunde
före 1904 års lagstiftning vägras endast på den grund, att innehavaren eller
lokalen visat sig olämplig eller att lokalen huvudsakligen besökts av tjuvar,
prostituerade etc. Nu kan förnyelse även av dessa gamla rättigheter vägras
på andra grunder i den ordning och mot den ersättning, som ovan
sagts. Men ersättningen för utebliven förnyelse av dessa rättigheter blir
högre än för sådan beträffande andra rättigheter, emedan dessa rättigheter
åtnjöto större grad av orubblighet, då ersättningsförfarandet infördes. * i

1 Före den 1/1 1905, då 1904 års lag trädde i kraft, voro fredsdomarne vid Special
Session berättigade att avslå begärd förnyelse av gamla rättigheter utan skyldighet att angiva
särskilda skäl härför (ehuru de voro skyldiga att utöva sin diskretion »förståndigt-,
d. v. s. efter förnuftiga och rättvisa grunder). Genom 1904 års lag infördes inskränkning

i fredsdomarnes befogenhet, hänskjutandet till Quarter Sessions och rätt till ersättning för
rättighetsinnehavarne.

Förnyelse av gamla vin- och konditorirättigheter kan av fredsdomarne
efter omständigheterna vägras eller bifallas.

Förnyelse av utskänkningsrättigheter, beviljade efter 1904, kan av fredsdomarne
på vilken som helst rimlig grund vägras, utan att rättighetsinnehavaren
har rätt till skadestånd. Över vägrad förnyelse kan emellertid klagas hos
grevskapets samtliga fredsdomare. Om en ny utskänkningsrätt beviljats
för en bestämd tidrymd av högst 7 år, behöver densamma under den
sålunda bestämda tiden ej år efter år förnyas. Men efter utlöpandet av
den i tillståndsresolutionen utsatta tiden behandlas sökandens anhållan om
rättighetens fortfarande åtnjutande ej såsom en ansökan om förnyelse, utan
som en ansökan om en ny rättighet.

Beträffande förnyelse av rättigheter att sälja till avhämtning hava fredsdomarne
i allmänhet full diskretionär befogenhet att bevilja eller avslå.

Såväl utskänknings- som avhämtningsrättigheter utlöpa i regel varje
år den 30 september.

Särskilda rättigheter meddelas för utskänkning å passagerarfartyg,
järnvägståg, klubbar och vid särskilda tillfällen. Beträffande klubbar äro
en mängd detaljerade föreskrifter meddelade i syfte att förekomma missbruk
av meddelad utskänkningsrätt.

Överlåtelse på annan person av redan beviljade rättigheter tillätes
endast med vissa inskränkningar och förutsätter i varje fall en resolution
av fredsdomarne.

Före 1904 års lag, då fredsdomarne hade rätt att diskretionärt bevilja
eller avslå begärd förnyelse av en rättighet utan skadestånd till innehavaren,
brukade en del fredsdomare såsom villkor för förnyelse avtvinga rättighetsinnehavaren
vissa åtaganden beträffande sättet för rörelsens utövande — såsom
att ej sälja rusdrycker på kredit eller till barn under 14 år, att ej tillåta
spel i utskänkningslokalerna, att ej tillåta klubbar för utdelning av rusdrycker
vid jultiden etc. — men the Court of Appeal har förklarat, att enligt
1904 års lag fredsdomarne ej äro berättigade att vägra förnyelse av en
rättighet utan rätt till skadestånd för innehavaren, om denne vägrar gå in
på sålunda ifrågasatta villkor. Vid beviljande av nya rättigheter kunna
däremot fredsdomarne, såsom ovan nämnts, fästa villkor av nämnda slag.
Många fredsdomare begagna sig ock av denna befogenhet. Så t. ex. beviljas
rättigheter till utskänkning åt hotellägare med villkor att utskänkning
endast får ske till gäster, som sova i hotellet över natten — att uppasserskor
ej få användas vid utskänkningen — att utskänkningslokalen hålles
stängd under söndagarna — att lokalen hålles stängd efter kl. 9 lördagsaftnarna
— eller att lokalen alla dagar får hållas öppen endast från klockan
10 f. m. till klockan 9 e. m. Genom bestämmelsen att fredsdomarne kunna
pålägga innehavarne av nya rättigheter särskilda avgifter (årliga eller i form

av klumpsummor en gång för alla) har man velat trygga sig mot eventualiteten,
att dessa nya rättigheter skola kunna få ett monopolvärde.

Angående sättet för rörelsens bedrivande gälla enligt the Licensing
(Consolidation) Act följande bestämmelser:

I det egentliga England gälla följande stängningstider för utskänkningslokaler: För

Londonlokaler:

a) lördagar: kl. 12 på natten—kl. 1 e. m. följande söndag;

b) söndagar: kl. 3 e. m.—kl. 6 e. m. och kl. 11 e. m.—kl. 5 f. m.
följande dag;

c) alla andra dagar: kl. 1,30 på natten—kl. 5 f. m. följande dag.

För lokaler utanför själva London, men inom Londons polisdistrikt,

ävensom i andra städer och i orter med minst 1,000 invånare, vilka orter
av vederbörande grevskaps myndighet förklarats vara tätt befolkade orter:
lördagar: kl. 11 e. m.—kl. 1/3 1 e. m. följande söndag;
söndagar: kl. Va 3 e. m.—kl. 6 e. m. samt kl. 10 e. m.—kl. 6 f. m.
följande dag;

alla andra dagar: kl. 11 e. m.—kl. 6 f. m. följande dag.

För lokaler å andra än ovan nämnda orter:
lördagar: kl. 10 e. m.—kl. 1/2 1 e. m. följande söndag;
söndagar: kl. Va 3 e. m.—kl. 6 e. m. samt kl. 10 e. m.—kl. 6 f. m.
följande dag;

alla andra dagar: kl. 10 e. m.—kl. 6 f. m. följande dag.

1 Wales gälla följande stängningstider:

För lokaler i städer eller tätt befolkade orter:
lördagar: 11 e. m.—kl. 6 f. m. påföljande måndag;
alla andra dagar: kl. 11 e. m.—kl. 6 f. m. följande dag.

För lokaler å andra orter:

lördagar: kl. 10 e. m.—kl. 6 f. m. påföljande måndag;
alla andra dagar: kl. 10 e. m.—kl. 6 f. m. följande dag.

Juldagen och långfredagen räknas såsom söndagar och de dagar, som
föregå dem, såsom lördagar.

Den lokala myndigheten i ett koncessionsdistrikt, d. v. s. poliskommissarien,
med fastställelse av Lord-Mayorn i London, densamme med fastställelse
av vederbörande statssekreterare i Londons polisdistrikt samt i
övriga orter en Petty Sessional Court, kan meddela generellt undantag från
ovanstående bestämmelser för utskänkningsställen, belägna i omedelbar
närhet av en plats, där offentlig marknad hålles eller där ett större antal
personer samlas för drivande av laglig handel — dock får i sådana fall
iskänkning ej tillåtas mellan kl. 1 och 2 på morgonen. Tillkännagivande

Tidsbestäm melser.

Lokalföre skrifter.

om sålunda medgivet undantag från stängningsbestämmelserna skall av
rättighetsinnehavaren anslås å synlig plats å utskänkningslokalens yttervägg.

För orter utom London kunna de fredsdomare, som bevilja koncession
till utskänkning, med hänsyn till platsens gudstjänsttider inskränka de tider,
då lokalerna få hållas öppna å sön- och helgdagar. Polismyndigheten kan
för särskilt tillfälle bevilja utsträckning av den tid, då utskänkningslokal får
hållas öppen. Koncessionsmyndigheten kan på sökandes begäran bevilja:

a) s. k. 6-dagars-koncessioner (6-day-licenses), d. v. s. rätt till utskänkning
endast under vardagar;

b) s. k. koncessioner med tidig stängningstid (early closing-licenses),
d. v. s. rätt till utskänkning med villkor att utskänkningslokalen skall
stängas en timme tidigare, än de allmänna bestämmelserna föreskriva.

Koncessionsavgiften för nu nämnda slag av koncessioner är lägre än
den vanliga.

Å tid, då utskänkningsställe skall vara stängt, få rusdrycker ej där
förtäras.

Utskänkningsföreståndare får å tid, då lokalen skall vara stängd
utskänka rusdrycker till sina privata vänner, om han själv bekostar förtäringen.
Likaså får han å sådan tid utskänka till personer, som bo i hans
hus, samt till bona fide-resande — till de senare dock ej å sön- och
helgdagar, om koncessionen är en 6-dagars-koncession.

På järnvägsstationer få rusdrycker vilken tid som helst på dygnet säljas
till personer, som med järnvägståg ankomma till eller avresa från stationerna.

Såsom bona fide-resande anses endast den, som natten före besöket
å utskänkningsstället bodde på en plats på minst 3 mils (=7* svensk)
avstånd från utskänkningsstället.

Om en gäst å utskänkningsstället uppgiver sig vara resande och
värden ej har anledning betvivla hans uppgift samt utskänker rusdrycker
till honom å tid, då sådana endast få serveras åt bona fide-resande, men
det sedan befinnes, att gästen i fråga ej var resande i lagens mening, går
värden fri från straff, men gästen straffas.

Om en person befinnes uppehålla sig å en utskänkningslokal å tid,
då denna enligt lagen borde hållas stängd, fälles sådan gäst att bota 40
shillings, om han ej kan visa, att han är tjänare på stället eller bor där eller
uppehåller sig där som bona fide-resande.

Poliskonstaplar hava rätt att avfordra sådana personer uppgift å namn
och adress samt, om anledning förekommer att ifrågasätta riktigheten därav,
bevisning om riktigheten av uppgifterna.

Om två personer, som haft tillstånd till utminutering eller utskänkning
i samma lokal (och tillståndet för dem ursprungligen meddelats efter den
10 augusti 1872), inom en period av två år förverkat sina koncessioner, får

lokalen i fråga ej användas såsom försäljningslokal under ett år från det
den senare rättighetsinnehavaren förklarades sin koncession förlustig.

Lokal får ej heller användas såsom utskänkningslokal:

a) om den enligt koncessionsmyndighetens mening ej genom sin
inredning är lämplig för ifrågavarande rörelse;

b) om lokalen ej har ett visst, i lagen efter olika orter närmare specificerat
»årligt värde».

Lokaler, i vilka utskänkning var tillåten den 10 augusti 1872, äro ej
underkastade nyssnämnda regel. För dem beräknas »det årliga värdet»
efter en lägre taxa.

Lokal får ej användas såsom utminuteringslokal för försäljning av Öl
eller cider, om den ej har ett visst, i lagen efter olika orter närmare specifiserat
»årligt värde». Denna fordran eftergives dock för det fall att fråga
är om förnyelse av en utminuteringsrätt för ölhandel, vilken rättighet var i
gällande kraft den 14 juli 1870.

Koncessionsmyndigheten äger vidtaga de åtgärder, den finner lämpligt
för utrönande av en försäljningslokals årliga värde. Den kan i sådant
avseende föranstalta om särskild värdering genom sakkunnig person på
sökandens bekostnad.

»Årligt värde av en försäljningslokal» är den årliga hyra, som en
hyresgäst skäligen kan väntas vilja betala för lokalen under förutsättning
dels att hyresgästen betalar fattigskatt, tionde och andra på arrendatorn
vilande skatter samt att husägaren bekostar reparationer, försäkringspremier
och andra kostnader, som erfordras för att hålla lokalen i stånd att inbringa
sagda hyra, och dels att ingen koncessionsavgift utginge för rättigheten.

Vid beviljande av koncessioner kan koncessionsmyndigheten föreskriva
särskilda villkor beträffande lokalen.

Inre kommunikation får ej finnas mellan en utminuterings- eller utskänkningslokal
och annan lokal, som användes såsom offentlig förlustelse- eller
tillflyktslokal.

Utan samtycke av koncessionsmyndigheten få ej sådana förändringar
vidtagas i utskänkningslokal, att därigenom yppas ökad lätthet för intagande
av förtäring eller att från observation undandrages den del av lokalen, som
användes för förtäring, eller att kommunikationen mellan utskänkningslokalen
och övriga delar av huset eller mellan densamma och gatan förändras.

För att få flytta en försäljningsrätt från en lokal till en annan fordras
koncessionsmyndighetens tillstånd. Särskilda bestämmelser äro föreskrivna
om villkoren för meddelande av sådant tillstånd.

Rusdrycksförsäljare får ej tillåta berusning eller våldsamt eller bråkigt
uppförande å utminuterings- eller utskänkningslokal.

Om en försäljare åtalas för att han tillåtit berusning i sin lokal och
det bevisas, att någon person varit berusad i lokalen, blir försäljaren sträf -

Förbud mot
försäljning
till vissa
personer.

fad, om han ej kan bevisa, att han och hans folk vidtagit alla åtgärder,
som på dem ankommit, för att förekomma berusning i lokalen.

Rusdrycksförsäljare får icke tillåta, att hans försäljningslokal blir en
vanlig tillflyktsort eller mötesplats för prostituerade, men detta får ej uppfattas
som ett förbud mot att låta prostituerade uppehålla sig i lokalen för
erhållande av förfriskningar under den tid, som för sådant ändamål erfordras.
Rusdrycksförsäljare får ej heller tillåta, att hans lokal blir en bordell eller
att olovligt spel förekommer i lokalen eller att lokalen användes till vadhållningsplats.

Rusdrycksförsäljare har rätt att vägra berusade, våldsamma, bråkiga
och oordentliga personer tillträde till lokalen samt att köra ut sådana, och
dylika personer bötfällas för vägran att hörsamma tillsägelse att lämna
lokalen.

Utskänkning får ej ske till person, som uppenbarligen är under 16 år.
Rusdrycker få ej heller utminuteras eller utlämnas till personer under 14
år. Sådan försäljning får dock ske, då rusdryckerna överlämnas i korkade
och förseglade kärl och i kvantiteter om minst 1 pint1 samt ej köpas för
förtäring på stället.

Ingen får skicka eu person under 14 år till ett ställe, där rusdrycker
säljas, för att köpa sådana utom i de ovannämnda undantagsfall, då dryckerna
äro avsedda för annan persons förtäring än den unga personens.

Utan hinder av ovanstående förbud är försäljare av rusdrycker berättigad
att använda medlem av sin familj eller sin tjänare eller lärling såsom
bud för avlämnande av rusdrycker.

Vid utminutering och utskänkning få rusdrycker ej säljas till druckna
personer.

Enligt the Licensing Act av år 1902 kan en domstol, som finner
eu tilltalad person överbevisad om att vara en vanedrinkare, i stället för att
internera honom i en anstalt (eller jämte det att internering beslutas) skicka
underrättelse om utslaget, varigenom vederbörande förklarats för vanedrinkare,
till polismyndigheten inom domstolens distrikt för att tillställas vederbörande
försäljare av rusdrycker och på samma gång underrätta drinkaren
själv om att dylik underrättelse kommer att utsändas. Nu nämnda åtgärd,
som kallas att »uppföra någon på svarta listan», är icke obligatorisk.2
Verkningarna därav äro följande:

1) Om den dömda personen inom 3 år köper eller förskaffar sig eller
söker köpa eller förskaffa sig rusdrycker i någon försäljningslokal eller
klubblokal, drabbas han av böter.

2) Om en rusdrycksförsäljare eller någon, som å en klubb säljer, utlämnar
eller utdelar rusdrycker eller förordnar därom, under 3 år efter utslaget

1 1 engelsk pint = 1/s engelsk gallon = 0.568 liter.

2 I hela London voro 1904 endast 250 drinkare placerade på »svarta listan».

säljer eller utdelar rusdrycker till den dömda drinkaren, är den, som verkställer
försäljningen eller utlämningen, förfallen till böter.

Beträffande bevisningen i dylika mål märkes följande. Polismyndigheten
meddelar den underrättelse, den erhållit om en vanedrinkares uppförande
å svarta listan, till de försäljningsställen, han vanligen brukar besöka.
Om drinkaren det oaktat å sådant ställe får köpa rusdrycker, anses
försäljaren hava ägt kännedom om förbudet. Men även om drinkaren på en
folkrik plats av polisen iakttages gå in på ett försäljningsställe, kan polisen
muntligen varna försäljaren för att sälja till honom. Även i sådant fall
drabbas försäljaren av straff, om han trots varningen säljer rusdrycker till
personen i fråga.

År 1912 funnos i England 23,815 minuteringsrättigheter och 89,849 Statistik.
utskänkningsrättigheter.

Det liberala partiet, som motsatt sig införande av 1904 års lag samt Reformfordrat,
att lagen åtminstone skulle antagas endast på viss tid, t. ex. 7 år, förslag.
framlade genom sin regering år 1908 ett lagförslag, att omkring 32,000 av
befintliga utskänkningsrättigheter, d. v. s. ungefär ll3 av hela antalet, skulle
under loppet av 14 år successivt indragas mot ersättning till rättighetsinnehavarne,
vilken ersättning skulle tagas av en ersättningsfond, till vilken alla
innehavare av utskänkningsrätt skulle bidraga. Förslaget antogs av underhuset,
men avslogs av överhuset. Det har därefter icke återupptagits.

Den engelska nykterhetsrörelsens närmaste reformkrav gå ut på upphävande
av den år 1904 införda rätten till ersättning för rättighetsinnehavare,
som ej få sina koncessioner fönyade, återupptagande och fullföljande av
1908 års reformförslag samt lokalt veto för England i huvudsaklig överensstämmelse
med den år 1913 antagna skottska vetolagen. Vid sidan av
detta reformprogram och konkurrerande med detsamma framställes även
inom en del nykterhetsintresserade kretsar yrkande på införande av ett
slags förbättrat Oöteborgssystem eller s. k. desinterested management.

Danmark.

Enligt lagar av åren 1857 och 1873 gälla följande bestämmelser angående
utminutering av rusdrycker.

I. Angående städerna.

Minuthandel med brännvin, varmed förstås försäljning i mindre belopp Näringsän
40 potter,1 kan utövas såväl i sammanhang med annan handel som även rätti^ter
— --—— koncessioner.

1 1 pot == 0 966 liter.

såsom särskild näring. För att få utöva dylik handel fordras endast burskap
samt anmälan till magistraten. Burskap förutsätter åter, att vederbörande
uppnått myndig ålder, råder över sig och sitt gods, ej blivit dömd
till förlust av äran eller till offentligt arbete eller står under tilltal för brott,
som kan medföra sådant straff, samt antingen äger medborgarrätt eller vunnit
försäljningsrätt inom kommunen eller ställt säkerhet för att han själv
och hans familj ej skola falla det allmänna till last. För vinhandel meddelas
särskilt burskap, som medför rätt till handel med alla slags viner, likörer
och brännvin i större och mindre kvantiteter. Vinhandlare, som fått tillstånd
att servera till sittande gäster, kan icke tillika erhålla burskap för
annan handel. Kommunalbestyrelsen kan med inrikesministerns samtycke
medgiva hökare att utskänka brännvin till förtäring på stället, men utan
att hava sittande gäster och utan att idka värdshusrörelse.

II. Angående landsbygden.

Minuthandel kan utövas av den, som förut erhållit tillstånd att driva
handel såsom köpman eller i behörig ordning utövar gästgiverirörelse.

Från och med den 1 januari 1913 gäller Loven om Bevaertning og
Oaestgiveri samt om Handel med staerke Drikke av år 1912. Enligt denna
lag anses såsom staerke Drikke:

1) alla destillerade starka drycker, 1 _ ,

2) drycker, tillagade med sådana, / — rannvin

3) Öl, som innehåller minst viktprocent alkohol,

4) vin, tillverkat av druvor, fruktvin, tillverkat av fruktsafter genom
alkoholjäsning, och cider, som innehåller alkohol, samt

5) andra genom alkoholjäsning tillverkade drycker.

För att erhålla rätt till detaljhandel med rusdrycker fordras vissa allmänna
personliga kvalifikationer, såsom:

1) att råda över sin egendom,

2) att icke hava dömts för en i den allmänna meningen vanärande
handling utan att hava erhållit aeresoprejsning,

3) att icke under de sista fem åren hava dömts för a) bettleri eller
lösdriveri, b) vissa särskilda brott till högre straff än böter, c) vissa
förseelser mot bevaertningsloven,

4) att hava dansk medborgarrätt eller att såsom utlänning äga rätt till
drivande av näring i Danmark.

I. Angående städerna gälla i övrigt följande bestämmelser:

Rätt till minuthandel meddelas enligt de gamla lagarne av åren 1857
och 1873 och förutsätter således fortfarande endast burskap samt anmälan
till magistraten.

I fråga om utskänkning skiljes mellan bevaertning och gaestgiveri.

a) Bevaertning.

Kommunalbestyrelsen1 fastställer, huru många rättigheter till bevaertning
som få meddelas i kommunen samt för vilken tid (livstiden eller visst antal år)
rättighet må meddelas. Beslutet härom underställes inrikesministeriets fastställelse.
Antalet rättigheter får ej vara större än 1 på 350 invånare. Inrikesministeriet
kan dock på grund av särskilda omständigheter medgiva,
att antalet får sättas högre. Härvid får emellertid antalet bevaertninger, som
fanns den 1 januari 1912, icke överskridas.

Tillstånd till bevaertning meddelas av bevillingsncevnet. Detta består
i Köpenhamn av borgmästaren och rådmannen i den avdelning, som handlägger
yrkesärenden, en politiinspektör, vald av politidirektören, samt 3 borgarrepresentanter,
utsedda genom proportionellt val av borgarrepresentationen.
I övriga städer består bevillingsnaevnet av kommunalbestyrelsens ordförande,
politimesteren eller annan polistjänstemän samt 4 medlemmar, valda
genom proportionellt val av kommunalbestyrelsen.

Minst en gång om året kungöres, vilka bevaertningsrättigheter, som
löpa till ända under årets lopp, och inom vilken tid ansökningar om nya
rättigheter skola vara ingivna. Vid prövning av ansökningarna skall bl. a.
tagas hänsyn till om förnyelsen av en gammal rättighet »af Allmenhensyn
skonnes önskelig».

Rätt till bevaertning med staerke drikke medför även rätt att sälja sådana
till avhämtning.

b) Gcestgiveri.

Rätt till gaestgiveri innefattar endast rätt att utskälla till dem, som bo
på gaestgiveriet, varmed förstås såväl personer, som ligga över natten därstädes,
som ock andra resande gäster, som hyra rum för privat bruk. Gaestgivare
har således ej rätt att sälja till avhämtning.

Ansökan om gaestgiveri ingives i Köpenhamn till magistraten och i
andra städer till polismästaren. Sedan genom polisundersökning utretts,
att sökanden uppfyller de allmänna personliga kvalifikationerna för drivande
av detaljhandel med starka drycker, utfärdas näringsbevis för sökanden att
driva gästgiveri. Tillstånd meddelas således ej.

1 Kommunalbestyrelsen i städerna är Byraadet. Ordförande där är borgmästaren.
Ledamöterna äro 7—19 och väljas för 6 år i sänder. Byraadet består av två avdelningar,
den ena med en medlem mer än den andra. Den större delen väljes efter huvudtalet av
de stadsbor, som ha valrätt till Folketinget och sista året skattat till staden. Den mindre
delen väljes av den femtedel stadsbor, som sista året skattat mest till staden.

Kobenhavn har 36 för 6 år valda borgarrepresentanter, som väljas efter huvudtal av
alla, som ha valrätt till Folketinget och skatta för minst 400 kronors inkomst. Representanterna
utse 4 borgmästare och 4 rådmän, som tillsammans utgöra magistraten.

II. Angående landsbygden gälla nedanstående föreskrifter:

Rätt till minuthandel meddelas enligt de gamla lagarne av 1857 och
1873 och på samma sätt som tillstånd att driva handel såsom köpman i
allmänhet. (Gaestgiveri medför ej numera rätt att sälja till avhämtning.)
Dock kan rätt till minuthandel med starka drycker enligt 1912 års lag på
landet endast meddelas för 8 år i sänder.

Efter förslag av vederbörande sogneraad1 kan amtsraadet1 2 bestämma,
att i socknen näringsbevis angående minuthandel med starka drycker må
meddelas först sedan amtsraadet, efter vederbörande sogneraads hörande,
givit sitt samtycke därtill.

I fråga om utskänkning skiljes även på landet mellan bevaertning och
gaestgiveri.

a) Bevcertning.

Tillstånd härtill meddelas av amtsraadet efter förslag av sogneraadet.
Amtsraadet kan neka att bevilja en rättighet, som tillstyrkes av sogneraadet,
men kan ej bevilja en rättighet, som sogneraadet ej gjort framställning
om.

b) Gaestgiveri.

Tillstånd till gaestgiveri meddelas i samma ordning som rätt till bevaertning.
1 fall av oenighet mellan de båda råden avgöres saken av inrikesministeriet.

Tillfälliga och extra utskänkningsrätiigheter.

Efter kommunalbestyrelsens och politimesterens hörande kan inrikesministeriet
för en tid, vilken ej må överskrida den tid, som i vederbörande
kommun är fastställd för motsvarande rättigheter, bevilja tillstånd till utskänkning
i etablissement vid kur- och badorter, i teatrar, i föreningar, som
ha fasta lokaler och som alltid äro tillgängliga för föreningsmedlemmar,
i etablissement, tillhöriga stat eller kommun, samt undantagsvis vid andra
tillfällen, då särskilda omständigheter sådant påkalla.

1 I Danmark finnes ej motsvarighet till vår kommunalstämma, utan Sogneraadet
motsvarar både kommunalfullmäktige och kommunalnämnd. Den mindre hälften av raadet
väljes av alla socknemän, som äro valbara till Folketinget och sista året erlagt kommunalutskylder.
Större hälften väljes av den femtedel, som sista året erlagt de högsta
kommunalutskylderna. Valen gälla för 6 år.

2 Amtsraadet, motsvarande vårt landsting, består av 7—13 ledamöter, valda för 6 är.
Större delen utses av valmän, utsedda av sogneraaden. Mindre delen utses omedelbart av
de amtets egendomsägare, som under senaste året skattat högst, till antalet lika många
som sogneraadens valmän. Amtsraadet är även överstyrelse för sogneraaden.

Den, som utan särskild näringsrätt till bevaertning eller gsestgiveri
mottager gäster vid slutet bord, har rätt att utan särskilt tillstånd under
måltiderna till gästerna utskänka starka - drycker (således även brännvin),
så länge detta icke giver anledning till offentlig dryckenskap eller annan
offentlig oordning till obehag för kringboende eller vägfarande, och sa
länge han icke överbevisas om att i övrigt hava idkat utskänkning av starka
drycker.

Expropriation av försäljningsrätt.

1 städerna kan kommunalbestyrelsen och på landsbygden amtsraadet
efter de i saken intresserade sogneraadens hörande bestämma, att en rättighet
till bevaertning eller på landet en rättighet till gaestgiveri skall mot ersättning
till rättighetsinnehavaren — i vissa fall också till jordägaren — indragas
antingen för att nedbringa antalet rättigheter till det genom lag eller förordning
tillåtna eller för att bliva av med en utskänkning, vars upphörande
på grund av lokalens läge eller rörelsens bedrivande är önskvärt, utan att
man dock på grund av lagens bestämmelser har tillräcklig anledning att fä
rättigheten indragen. Det nu sagda gäller i tillämpliga delar även om rättigheter
till minuthandel med starka drycker.

Ersättningssumman utbetalas av kommunens kassa och fastställes under
billigt hänsynstagande till alla omständigheter av en kommission, bestående
av tre ledamöter, valda av inrikesministeriet, och två ledamöter,
valda i städerna av kommunalbestyrelsen och på landet av amtsraadet och
sogneraadet. När under minst 10 år idkats gaestgiveri eller bevaertning i
ifrågavarande fastighet, kan kommissionen efter omständigheterna tillerkänna
fastighetsägaren ersättning för hans förlust intill 25 procent av den ersättning,
som tillerkännes rättighetsinnehavaren. I sådant fall kan icke under de
närmaste 10 åren öppnas någon ny bevaertning i egendomen utan kommunalbestyrelsens
samtycke, vilket samtycke ej kan givas utan på det villkor
att så många tiondedelar av ersättningen, som motsvara den resterande
delen av de tio åren, återbetalas till kommunen.

Polismyndigheten fastställer, under vilken tid bevaertninger (värdshus) och
andra utskänkningslokaler skola hållas stängda. Denna tid får ej bestämmas
kortare än 5 timmar (i Köpenhamn och Fredriksberg 4 timmar) under tiden
mellan kl. 11 e. m. och kl. 8 f. m. Stängningstiden skall vara lika för alla
utskänkningsställen, dock så, att polismästaren med kommunalbestyrelsens
samtycke och på de av denna fastställda villkor kan för särskilt utskänkningsställe
bevilja undantag från de allmänna stängningsbestämmelserna.
Sådant undantagstillstånd gives tills vidare och kan återkallas, då det giver
anledning till oordningar. För sådant tillstånd betalas en årlig avgift till
kommunens kassa.

Tidsbestäm melser.

Handelslokaler, i vilka rusdrycker utminuteras, skola hållas stängda på
de tider, då utskänkningsställena hållas stängda.

En kvart efter stängningstiden få lokalerna ej användas till uppehållsplats
för någon, dock med undantag för dem, som måste vara där för att
göra upp dagsförsäljningens räkenskaper samt för lokalernas rengöring och
övervakande.

Stängningstiden skall i utskänkningslokaler angivas för gästerna genom
tydligt anslag.

Varje gäst är vid bötesansvar skyldig lämna utskänkningslokalen, då
han av uppassare blivit uppmärksamgjord på att stängningstiden är inne.

Polismästaren kan giva särskilda utskänkare, vilkas antal bestämmes av
kommunalstyrelsen, tillåtelse att hava gäster kvarsittande efter stängningstiden
samt att servera dessa. För sådant tillstånd erlägges en särskild avgift
till kommunens kassa.

Lokal- Tillstånd till värdshus- och gästgiverinäring skall vara fäst vid en be öestömme

- s^mcj Iq^i, | städerna är flyttning till en annan lokal tillåten, om denna
av polisen godkännes.

Ingen får hava mer än ett fast utskänkningsställe eller gästgiveri i
samma kommun. Dock kan inrikesministern, på hemställan av kommunalstyrelsen,
bevilja undantag härifrån.

Såväl utanför som inne i värdshus och gästgiverier, som icke hava
rätt till utskänkning, skall vara anbragt skylt, som tydligt utvisar, att rusdrycker
på platsen ej få utskänkas.

Genom polisföreskrift fastställas de fordringar, som av sundhets-,
sedlighets- och nykterhetshänsyn böra ställas på värdshus- och gästgiverilokaler.

I värdshus utan utskänkningsrätt får värden och hans betjäning ej
förhjälpa gästerna till erhållande av rusdrycker eller lämna dem sådana
utan betalning, ej heller får värden och hans folk själva förtära rusdrycker
i sådana lokaler eller ens förvara dylika drycker i den egendom, vari värdshusrörelsen
drives. Ej heller få gästerna i sådana lokaler medföra rusdrycker.

Förbud mot 1 värdshus och gästgiverier få rusdrycker ej utskänkas till synbart be försäljning

rusat|e personer.
till vissa 1

oersoner. Genom polisförordning fastställes en åldersgräns för personer, till

vilka rusdrycker ej få utskänkas. Denna åldersgräns får ej sättas lägre
än 16 år.

Utminutering av rusdrycker får ej äga rum till synbart berusade personer,
ej heller till personer under 16 års ålder, om det är anledning att
antaga, att dessas rekvisition avser egen förbrukning.

Andra Barn i skolpliktig ålder få ej användas som betjäning i värdshus, där

ordningsföre- J J 6 ’

skrifter rusdrycker utskankas.

När i ett värdshus eller ett gästgiveri dryckenskap ihållande förekommer
till obehag för närboende, resande eller gäster, eller när rörelsen drives
på sådant sätt, att otukt eller osedlighet, hasardspel eller förbrytelser
därigenom främjas eller gömställe därigenom beredes förbrytare eller av polisen
efterspanade personer, skall värdshusidkaren, om han kan anses ansvarig
för missförhållandena, efter det han en gång av polisen erhållit varning utan
att därav rättelse följt, dömas till att hava sin näringsrätt beroende på polismyndighetens
bestämmelser samt i händelse av fortsatta oordningar dömas
sin rättighet förlustig.

1912 års försäljningslag, som skall föreläggas riksdagen för revision
inom fem år efter den 1 januari 1913, avviker beträffande villkoren för meddelande
av tillstånd till försäljning i väsentliga avseenden från det förslag,
som av regeringen ursprungligen framlades i denna fråga. Förslaget var
utarbetat av en kunglig nykterhetskommitté, som arbetade åren 1903—1907
och som stod enhällig bakom detsamma. Det framlades för folketinget
genom kungl. proposition år 1909 och antogs av folketinget i huvudsak
med 74 röster mot en. I detta lagförslag funnos bestämmelser dels om
möjlighet i städerna att upplåta utskänkning till systembolag och dels om
anordnande av folkomröstningar angående meddelande av utskänkningsrättigheter
på landsbygden. 1 senare avseendet funnos följande bestämmelser
i förslaget: När kommunalbestyrelsen antoge, att den övervägande

delen av kommunens befolkning vore emot att försäljningsrättigheter i kommunen
meddelades eller förnyades eller ansåge, att endast utskänkning till resande
borde få förekomma, kunde kommunalbestyrelsen hos den tillståndsbeviljande
myndigheten (i förslaget amtmannen, undantagsvis inrikesministern)
göra framställning, att frågan om rättigheters beviljande icke måtte avgöras,
förr än frågan härom varit underställd kommunal folkomröstning. Sådan
framställning kunde även göras av 10 procent av de invånare i en kommun,
som fyllt 25 år enligt sista allmänna folkräkning, under villkor att de ställde
säkerhet för omkostnaderna för den ifrågasatta omröstningen samt två kända
personer med sin namnunderskrift och under ansvar enligt strafflagen intygade
de övriga underskrifternas äkthet.

Framställning, som nu är nämnd, skulle äga den verkan, att under
loppet av nästföljande 5 år icke kunde meddelas eller förnyas rättighet till
bevsertning, utan att kommunens invånare genom allmän omröstning uttalat
sig därför.

Röstberättigad vid kommunal folkomröstning skulle vara en var 25-årig man och kvinna, som under sista året haft bostad i kommunen, icke
åtnjöt fattigunderstöd och icke — utan att sedan hava erhållit aeresoprejsning
— blivit dömd för en i den offentliga meningen vanärande handling.

Omröstningen skulle försiggå personligen, hemligt och skriftligen.
Den, som genom sjukdom eller bortresa vore förhindrad att personligen in -

Reformför slag.

Näringsrättigheter
och
koncessioner.

finna sig, skulle kunna genom ombud avgiva underskriven röstsedel, innehållande
ett av två kända personer underskrivet intyg om förfallet.

De frågor, som skulle kunna ställas till de röstande, voro:

Får det i kommunen givas tillstånd till utskänkning av starka drycker?

Får tillstånd givas, som medgiver att utskänka starka drycker till
resande?

Svaret, ja eller nej, skulle skrivas vid frågan.

Om nejröster avgåves av 2/3 av de de röstberättigade (i folketinget
ändrat till: minst hälften av de röstande, om dessa tillika utgjorde minst 25
procent av de röstberättigade), skulle svaret vara bindande för tillståndsmyndigheten,
tills inrikesministeriet på begäran av kommunalbestyrelsen
eller 10 procent av de röstberättigade anordnade ny omröstning, vilket dock
ej finge ske förr än efter 5 års förlopp. Erhölles ej tillräcklig majoritet för
nej, finge i allt fall ny omröstning ej hållas förr än efter 5 års förlopp.

Kostnaderna för omröstningen skulle betalas:

a) om omröstningen föranledde förändring i bestående förhållanden:
till hälften av kommunen och till hälften av staten, samt

b) om omröstningen ledde till bibehållande av det bestående tillståndet:
av den kommun eller de röstberättigade, som gjort framställning därom.
kläde inrikesministeriet föranstaltat därom proprio motu, skulle staten svara
för kostnaden.

På grund av motstånd från landstingets sida inflöto dessa bestämmelser
ej i den antagna lagen. De torde emellertid kunna anföras såsom ett önskeav
de organiserade nykterhetsvännerna i Danmark för den närmaste framtidens
lagstiftning.

På samma gång som nu nämnda bestämmelser uteslötos ur lagförslaget,
gjordes däri den förändringen, att amtsraadet efter framställning av sogneraadet
blev i fråga om utskänkning tillståndsbeviljande myndighet på landet,
medan enligt det ursprungliga förslaget tillstånd skulle meddelas av amtmannen
eller undantagsvis av inrikesministeriet. Såsom ersättning för förlusten
av det »lokala» vetot fingo nykterhetsvännerna således genom den antagna
lagen ett slags »kommunalt» veto — för att använda den i svenskt riksdagsspråk
antagna terminologien.

Finland.

Handeln med rusdrycker är i Finland reglerad genom tre förordningar,
nämligen en av år 1892 angående försäljning, forsling och upplag av brännvin
och andra brända eller destillerade spritdrycker, en av år 1895 angående
vissa inskränkningar i handeln med viner och andra svagare rusdrycker
samt en av år 1883 (med ändringar av år 1892, 1895 och 1902) angående

försäljning och utskänkning av maltdrycker. Enligt dessa förordningar förstås
med »brännvin samt andra destillerade eller brända spritdrycker»

(= »starka spritvaror») sprit och drycker, som innehålla mer än 22 volymprocent
alkohol vid + 15 grader Celsius. Med »viner och andra svagare
rusdrycker» (= »svaga spritvaror») förstås viner och andra spritdrycker,
vilka vid enahanda temperatur innehålla 4—22 volymprocent alkohol. Beteckningen
»svaga maltdrycker» (»alkoholfria») användes om maltdrycker, som
vid nämnda temperatur innehålla högst 21/2 volymprocent alkohol och som
tillika antingen inbryggts med en vört, vars extrakthalt vid jästtillsättningen ej
överstiger 6 procent enligt Ballings skala, eller ock undergått sådan behandling,
att de ej kunna uppnå högre alkoholhalt än den nyssnämnda. Alla
övriga maltdrycker kallas »starka maltdrycker». »Svaga maltdrycker» ävensom
spritdrycker, vilkas alkoholhalt vid + 15 grader icke uppgår till 4 procent,
anses ej såsom rusdrycker.

Handeln med svaga maltdrycker får enligt uttrycklig bestämmelse i
lagen utövas av en var, som äger rätt att idka näring, och därom gäller
även i övrigt vad som är stadgat om utövande av näring i allmänhet. Motsvarande
stadgande saknas i lagen i fråga om spritdrycker med en alkoholhalt
understigande 4 procent, men i praxis anses jämväl handeln med desamma
falla under näringslagens allmänna bestämmelser.

A. Bestämmelser om handeln med brännvin samt andra brända
eller destillerade drycker.

Partihandel, innefattande försäljning av brännvin i kvantiteter om minst Upplåtelse av
400 liter, får idkas endast i stad av finsk medborgare, som äger god fräjd räidgheter.
och är känd för redbarhet, så ock av bolag efter särskilt tillstånd. Minuthandel,
innefattande försäljning till avhämtning i poster om minst 2 liter,
får efter vederbörligt tillstånd idkas av välfräjdad finsk medborgare, som är
känd för redbarhet och anses lämplig att handhava sådan rörelse, så ock av
för ändamålet bildat bolag. Utskänkning av brännvin kan efter tillstånd
utövas av desamma, som kunna erhålla rätt till utminutering, samt får
endast förekomma i sammanhang med matservering, vid vilken varm närande
mat tillhandahålles. Rätt till utskänkning medför icke rätt till utminutering.

I stad skall magistraten inom januari månad vart annat år överlämna
åt stadsfullmäktige att besluta, om och till vilket antal rättigheter till utminutering
och utskänkning böra för näst instundande två försäljningsår upplåtas
ävensom i vilka trakter av staden försäljningsställen ej få finnas. Besluta
stadsfullmäktige förbjuda all utminutering eller utskänkning eller är
magistraten ense med stadsfullmäktige om ordnandet av brännvinshandeln,
blir därvid beroende. I annat fall överlämnar magistraten ärendet till läns -

styrelsen, som äger däri besluta. Dock får därvid antalet försäljningsställen
ej sättas högre än det, som stadsfullmäktige prövat lämpligt. Rättigheter
till detaljhandel med brännvin meddelas av magistraten efter stadsfullmäktiges
och poliskammarens hörande. Beslut om tillstånd till utskänkning
underställes prövning av länsstyrelsen, som därvid tillika fastställer en särskild
utskänkningsskatt till kronan.

Vid ordnandet av brännvinshandeln för nästföljande tvåårsperiod kunna
stadsfullmäktige även besluta att överlämna uteslutande rätt till detaljhandel
med brännvin åt ett bolag, som avser att bedriva rörelsen icke för egen
vinning, utan för dryckenskapens motarbetande. Bolag, som erhållit sådan
uteslutande rätt, kan mot viss avgift åt innehavare av hotell, restaurant eller
konditori överlåta sina utskänkningsrättigheter samt till enskilda handlande
överlåta rätt till minuthandel med utländska, men ej med inländska spritdrycker.
Spritbolags verksamhet övervakas av en utav stadsfullmäktige tillsatt
kontrollant, och dess förvaltning granskas av tre revisorer, av vilka
länsstyrelsen, stadsfullmäktige och bolaget utse var sin. Den nettovinst,
som uppstår å bolagets rörelse, sedan driftkostnaderna och högst 6 procents
ränta å det i affären insatta kapitalet avdragits, fördelas sålunda, att 3/5 tillfaller
den stad, där bolagets verksamhet utövas, och 2/s kommunikationsfonden.
De medel, som sålunda tillfalla stadskassan, skola användas till
allmännyttiga ändamål, dock icke sådana, vilka kommunerna själva äro förpliktade
att genom beskattning tillgodose.

Å landsbygden eller i köping kan senaten efter hörande av kommunalstämman
eller av köpingens röstberättigade medlemmar medgiva
högst två enskilda personer eller bolag rätt till utminutering under viss
tid på året för högst två år åt gången. Vidare kan länsstyrelsen med
kommunalstämmas medgivande vid hälsobrunn eller badort, där läkare
finnes anställd, eller å ort, där värdshusrörelse eljest för någon tid av
året kan vara av omständigheterna påkallad, upplåta rätt till utskänkning
för viss utsatt tid. Likaså kan länsstyrelsen bevilja utskänkningsrätt
dels, efter kommunalstämmas hörande, å hotell, som inrättats för
turisters behov å landet, för ett år eller del av ett år, dels ock, utan
kommunalstämmas hörande, å passagerarfartyg till resande. Utom i nu
nämnda fall är all utminutering och utskänkning av brännvin å landsbygden
förbjuden.

Två eller flera personer få icke förena sig om uppköp av brännvin
för att fördela detsamma mellan sig, ej heller må någon, som icke har rätt
att sälja nämnda vara, yrkesmässigt eller mot ersättning tillhandagå allmänheten
med anskaffande därav.

Tidsbestäm- Lokal, där minuthandel med brännvin idkas, må hållas öppen endast
melser. helgfria dagar kl. 9 f. m.—kl. 6 e. m.

Under marknader och torgdagar samt dagen därförinnan är minuthandel
med brännvin förbjuden.

Länsstyrelse äger, efter hörande av de lokala myndigheterna, förordna
om tiden, då utskänkning får äga rum å hotell, konditorier, restaurationer
och andra utskänkningsställen i stad och på landet. Dock få sådana
åtgärder icke påbjudas, som avstyrkts av både stadsfullmäktige och magistrat.

Från bränneri och destilleringsverk samt av partihandlare försålt brännvin
får icke till köpare utmätas eller utlämnas under sön- eller helgdag, ej
heller nattetid kl. 9 e. m.—kl. 5 f. m. Då rätt till minuthandel med eller utskänkning
av brännvin ej får utövas, får brännvin ej heller å försäljningsställe
utlämnas. Då minuthandel med eller utskänkning av brännvin sker,
får dörren till försäljningsrummet icke vara tillreglad.

Vid lägermöte eller där trupp är för flere dagar sammandragen, må Lokalbestämrätt
till brännvinsutskänkning icke medgivas, så framt icke vederbörande melser
militärbefäl tillstyrkt rättigheten.

Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, torg eller allmän
väg med utgång därtill.

Utskänkningslokal skall vara ljus, luftig, försedd med snygga möbler
och med alla för en välordnad spishållning erforderliga inventarier, hava en
i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt
skick.

Försäljningslokal må icke begagnas, förr än densamma blivit av magistraten
för ändamålet godkänd efter därå försiggången besiktning av
magistratsperson i närvaro av stadsfiskal eller en av poliskammaren utsedd
polistjänstemän.

Minuthandel får ej utövas i lokal, som är upplåten till försäljning av
andra varor än svagare spritdrycker, viner och maltdrycker, eller i lokal, som
med sådan lokal står i omedelbar förbindelse.

I öppna salubodar för försäljning av brännvin får brännvin ej såsom
gåva utlämnas till förtäring på stället. Ej heller får å apotek brännvin med
eller utan tillsatser utskänkas för att där förtäras.

Utan magistrats tillstånd må försäljningsställe för utminutering eller
utskänkning av maltdrycker icke flyttas.

B. Bestämmelser om handeln med vin och svagare rusdrycker.

Partihandel med viner, varmed förstås försäljning i poster om minst Näringsrät25
liter, är i städerna en fri näring. Minuthandel, varvid ej få försäljas min- koncessioner
dre kvantiteter än 3 deciliter, får endast idkas i stad efter tillstånd, meddelat
av magistraten efter stadsfullmäktiges och poliskammarens hörande.

Dock får sådan handel utan tillstånd utövas såväl i stad som på landet av

den, som innehar rätt till utminutering av »starka spritvaror». Inom oktober
månad vart annat år skall magistraten inhämta stadsfullmäktiges yttrande,
till vilket antal rättigheter till minuthandel med viner och svaga rusdrycker
böra följande två försäljningsår upplåtas ävensom i vilka trakter av
staden minuteringsställen ej få finnas. Äro magistraten och stadsfullmäktige i
saken ense, bliver det vid vad de beslutit; i annat fall hänskjutes frågan till
länsstyrelsen. I händelse förnyelse av förut beviljad rättighet begäres, må sådan
ej vägras, därest sökanden ej missbrukat rättigheten. Huruvida stadsfullmäktige
och magistrat av sistnämnda stadgande äro lagligen förhindrade
att alldeles förbjuda att minuthandel med vin inom staden, är eu omtvistad
fråga.

Tids- och Minuthandel med vin och svagare rusdrycker får icke idkas i bod,

lokalbestäm-som är upp|åten till försäljning av andra varor än starka spritvaror och
mdser m'' maltdrycker, eller i lokal, som står i omedelbar förbindelse med sådan bod,
samt icke under andra tider än från kl. 9 f. m. till kl. 6 e. m. under helgfria
dagar.

Där omständigheterna sådant påkalla, äger länsstyrelsen, efter inhämtande
av magistratens yttrande, förbjuda sådan handel under marknader
och torgdagar samt dagen dessförinnan ävensom vid andra tillfällen, då
större folksamling äger rum.

Rätt till minuthandel med viner innefattar ej utskänkningsrätt.

Angående utskänkningen av svaga rusdrycker gäller enligt förordningar
av 1734 och 1849, att magistraten skall hålla tillsyn över att ingen annan
må idka sådan rörelse än den, som därtill berättigats, samt att magistratsbeslut
i dylika ärenden skola underställas guvernörens i länet prövning och
fastställelse.

C. Bestämmelser om handeln med starka maltdrycker.

Näringsrät- Innehavare av bryggeri såväl i stad som på landet äger rätt att utan
tigheter och särskild anmälan eller tillstånd till avhämtning sälja egna tillverkningar, dock
koncessioner. .^e . mjncjre partier än 24 slutna hel- eller halvbuteljer i stad samt 24

slutna hel- eller 48 halvbuteljer på landet. Helbutelj bör innehålla minst
*/8 liter och halvbutelj minst liter. Stark maltdryck får från bryggeri
försäljas även i annat slutet kärl, dock ej i mindre partier än 25 liter.

I stad äger magistraten att inom oktober månad vart annat år inhämta
stadsfullmäktiges yttrande, till vilket antal rättigheter att utom bryggeri till
avhämtning försälja maltdrycker böra för nästinstundande 2 försäljningsår
upplåtas ävensom i vilka trakter av staden dylika försäljningsställen icke få
finnas. År magistraten ense med stadsfullmäktige, bliver därvid beroende.
I annat fall överlämnas saken till länsstyrelsen, som äger däri besluta. Antalet
försäljningsställen får dock icke sättas högre, än stadsfullmäktige ansett

lämpligt. Vid utdelandet av försäljningsrättigheterna skall för innehavare av
bryggeri i stad ovillkorligen beräknas en rättighet att å annat ställe inom
staden än vid bryggeriet försälja egen tillverkning. Försäljningen från dylikt
försäljningsställe sker flaskvis, men utlämnas varan i annat kärl än slutna
hel- och halvflaskor, må beloppet icke understiga 2l/t liter. Ansökan om
sådan försäljningsrättighet inlämnas till magistraten, som äger att inhämta
stadsfullmäktiges samt, om sådan finnes, poliskammarens yttrande över densamma,
men att efter självständig prövning antingen bifalla eller avslå den.
Några andra kvalifikationer än god fräjd fordras icke av sökanden.

Vill någon vinna rättighet att på landet annorstädes än vid bryggeri
till avhämtning försälja maltdrycker, skall han därom skriftligen göra ansökan
hos ordföranden i ortens kommunalnämnd. Kommunalnämnden avgiver
yttrande i saken, och kommunalstämman avgör ärendet. I händelse
kommunalstämman bifaller ansökningen, äger den tillika bestämma stället
samt övriga villkor och förbehåll för försäljningen, och får rättigheten i
ingen händelse beviljas för längre tid än 2 år i sänder. Försäljningsstället
bör vara beläget minst 1 verst1 från kyrka och 5 verst från stad. I allmänhet
får det icke heller ligga i närheten av skola eller kasärn, men det är
dock kommunalstämman obetaget att härutinnan tillåta avvikelser, som utan
olägenhet kunna medgivas. Avgiften för varje försäljningsställe får icke understiga
100 mark pr år, även om rörelsen icke under hela året utövas och
oberoende av huruvida inkomsten faktiskt motsvarat detta taxeringsbelopp.
Dessutom bör avgiften till detta belopp erläggas förskottsvis till kommunens
kassa, och endast återstoden betalas på vanligt sätt, sedan taxering verkställts.
Forsling av maltdrycker till avsalu från gård till gård på landet är
förbjuden, bryggeriinnehavare dock obetaget att på beställning till avnämare
försända sina tillverkningar. Ytterligare gäller, att senaten kan bevilja
tillstånd att till avhämtning försälja maltdrycker på landet under enahanda
förhållanden, som enligt vad ovan meddelats, berättiga densamma
att på landet undantagsvis tillåta utminutering av starka spritvaror.

I övrigt må beträffande maltdryckshandeln ytterligare följande bestämmelser
nämnas. Rätt att försälja maltdrycker till avhämtning innebär icke
befogenhet att låta desamma å stället förtäras. Försäljning till avhämtning
må utom bryggeri icke äga rum i bod, som är upplåten till försäljning av
andra varor än brännvin eller viner och andra svagare rusdrycker, ej heller
under andra tider än helgfri dag från kl. 9 f. m. till kl. 6 e. m. Där omständigheterna
sådant påkalla, äger guvernör, efter inhämtande av vederbörande
polismyndighets utlåtande, förbjuda all maltdryckshandel under
marknader och torgdagar samt dagen dessförinnan ävensom vid andra tillfällen,
då större folksamling äger rum. Genom sådant förbud får dock i

i 1 verst = 1,067 kilometer.

Reform förslag.

Koncessio ner.

icke inskränkning göras i bryggeriinnehavares i stad rätt att på beställning
till avnämare i stad forsla sina tillverkningar.

Bestämmelserna rörande utskänkning av maltdrycker äro i huvudsak
följande. Den, som har rätt att vare sig i stad eller på landet utskänka
starka spritvaror, är utan särskilt tillstånd berättigad att utskänka jämväl
maltdrycker, men i övrigt gälla också beträffande utskänkningen olika regler
i stad och på landet. I stad ankommer på stadsfullmäktige att besluta,
huruvida och till vilket antal rättigheter till utskänkning av maltdrycker
böra för den sedvanliga 2-årsperioden upplåtas ävensom i vilken trakt av
staden varje utskänkningsställe skall finnas. Är magistraten ense med stadsfullmäktige,
bliver vid fullmäktiges beslut beroende. I motsatt fall avgöres
saken av länsstyrelsen, som dock ej får öka antalet utskänkningsställen utöver
vad fullmäktige hava ansett lämpligt. Ansökan om utskänkningsrätt
inlämnas till och prövas av magistraten. Andra kvalifikationer än god fräjd
fordras icke av sökanden. Endast för det fall att sökanden önskar åt särskild
föreståndare anförtro utövningen av utskänkningsrättigheten stadgas
uttryckligen, att magistraten bör utom den tilltänkta föreståndarens goda
fräjd pröva jämväl hans lämplighet. På landet kan tillstånd till utskänkning
av maltdrycker å värdshus, »som för tillfredsställande av trafikens
behov finnas inrättade», beviljas av länsstyrelsen. Å gästgiverier på landet
får maltdrycksutskänkning äga rum endast så vitt vederbörande kommun
tillåter det. I övrigt är utskänkning av starka maltdrycker på landet förbjuden.

År 1907 antog den finska lantdagen enhälligt en lag om statsförbud,
enligt vilken »tillverkning, införsel, försäljning, forsling, förvaring och upplag
av alkoholhaltiga ämnen» skulle vara medgiven endast för medicinskt, tekniskt
eller vetenskapligt ändamål, men denna lag vann icke kejsaren-storfurstens
godkännande. År 1909 antog lantdagen en ny förbudslag av något
förändrad lydelse men med huvudsakligen samma innehåll som 1907 års
lag, men denna senare lag har ännu icke föredragits för kejsaren.

Norge.

Norge har enligt lagen om sälg og skjaenkning av braendevin, ol.vin,
frugtvin og mjöd av år 1904 reglerat rusdrycksförsäljningen genom en kombination
av kommunal bestämmanderätt och Göteborgssystem.

A. Bestämmelser om handeln med brännvin.

Med brännvin förstås ej blott a) egentligt brännvin, utan även b) drycker,
tillagade med brännvin, c) fruktvin (=vin tillverkat genom alkoholjäs -

ning av frukt-, bär- eller växtsaft), om det innehåller över 15 volymprocent
alkohol, samt d) druvvin, om det innehåller över 21 volymprocent
alkohol.

Brännvinsbrännare och de som driva reningsverk hava, om bränneriet
eller reningsverket är anlagt före den 27 juli 1894, rätt att sälja brännvin i
poster om minst 250 liter till vem som helst, då köparen tager hela den
köpta myckenheten i ett kärl, och till innehavare av utskänkningsrättighet,
då minst 0,35 liter köpes. Yngre brännerier och reningsverk, anlagda efter
den 27 juli 1894 men före den 19 maj 1904, hava endast rätt att sälja i
minut till innehavare av utskänkningsrättighet. För denna rätt erlägges en
avgift, som av handelsdepartementet bestämmes efter omsättningens storlek,
dock ej under 1,000 kronor årligen.

På landsbygden är detaljhandel med brännvin i regel förbjuden.

I städerna får minuthandel (=i mindre belopp än 250 liter) med samt
utskänkning av brännvin endast drivas av bolag, vilkas bolagsordningar
godkännas av bystyret1 och fastställas av Konungen. Huruvida brännvinshandeln
skall upplåtas åt bolag, bestämmes genom sluten omröstning inför
magistraten och formandskabet av alla i staden skrivna medborgare, män
och kvinnor, som fyllt 25 år och icke på grund av vissa brott dömts förlustiga
sina statsborgerliga rättigheter. För att omröstning skall ske, fordras
framställning därom av V20 bland de röstberättigade. Frågan avgöres genom
enkel pluralitet. De röstberättigade, som icke rösta, anses hava uttalat sig
för det bestående förhållandet. Omröstning kan ej påkallas oftare än vart
sjätte år. Om således ett bolag i en stad fått koncession på brännvinshandeln
och efter 6 år intet yrkande om omröstning framställes, får bolaget sin
koncession förlängd på ytterligare 6 år o. s. v.

Sedan bolagsdelägarne av årsavkastningen utbekommit 5 % å inbetalt
kapital, fördelas överskottet på följande sätt:

15 % tillfalla stadskassan,

10 % tillfalla bolaget att användas till allmänna ändamål, som kommunen
icke enligt lag är skyldig att tillgodose,

10 % ''ngå till handelsdepartementet att fördelas mellan alla amtskommuner
efter folkmängden,

65 % tillfalla statskassan för att till en början avsättas till en fond
för åstadkommande av allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring samt,
sedan detta ändamål ej kräver dylik kapitalavsättning, för att användas till
annat ändamål, som stortinget genom nytt beslut bestämmer.

Brännvinsbolags räkenskaper granskas varje år av två revisorer, av
vilka den ene utses av bystyret och den andre av amtmannen.

1 Bystyret utgöres av formandskabet och representanterna. Formandskabet, närmast
motsvarande vår drätselkammare, samarbetar med magistraten. Representanterna,
motsvarande våra stadsfullmäktige, utses genom allmän, lika rösträtt till ett antal av 20—84.

Tidsbestäm melser.

Angående resultatet av de hittills verkställda omröstningarna om brännvinsbolagen
i Norge hänvisas till Nykterhetskommitténs betänkande V sid.
69—74.

Bolagssystemet är ej konsekvent genomfört. Sålunda tillåter lagen
magistraten och formandskabet att medgiva överlåtelse av minuthandelsrättigheter
till enskilda handlande mot en högre avgift (minst 10,000 kronor
pr år). Detta undantag har endast kommit till användning i Kristiania.
Men brännvinshandlarne i denna stad uppgivas hava slagit under sig försäljningen
av omkring 1/3 av all alkohol, som konsumeras i Norge.

På samma sätt kunna magistraten och formandskabet medgiva överlåtelse
av utskänkningsrättigheter till hotellvärdar, värdar för slutna sällskap
och restauratörer vid kurorter mot viss årlig avgift, för vilken dock icke
något minimum är bestämt i lagen.

På ångbåtar kan efter tillstånd av Konungen utskänkning av brännvin
ske till passagerare, ävensom med kaptenens medgivande jämväl till besättningen
och andra, som ständigt vistas å fartyget. För sådana rättigheter
betalas en årlig avgift av 100 kronor.

En del äldre handelsborgare utöva fortfarande enligt lag av år 1845
minuthandel med brännvin, en del sådana jämväl utskänkning av brännvin.
Dessa betala för sin hantering till vederbörande brännvinsbolag en årlig avgift,
vars belopp fastställes av bystyret.

Ingen får upptaga beställning å brännvin, som göres av andra än
dem, som hava rättighet till handel därmed, ej heller får brännvin säljas
mot efterkrav till andra än sådana. Ej heller är det tillätet att sälja
eller utdela brännvin vid kyrka, ting, auktioner eller annan offentlig förrättning.

Brännvin får icke utminuteras eller utskänkas kl. 10 e. in.—kl. 8 f. m.
å vardagar i allmänhet eller efter kl. 1 e. m. dagen före sön- och helgdagar
eller å sön- och helgdagar, med vilka enligt särskild lag dagen för stortingsvalen
är likställd.

Handelsdepartementet kan efter tillstyrkan av kommunestyret förlänga
den tillåtna försäljningstiden från kl. 10 till kl. 12 på aftnarna.

Å andra sidan kan politimesteren vid tillfällen, då en större samling
av människor äger rum, t. ex. vid marknader, val, mönstringar och dyl.,
bestämma ytterligare tidsinskränkningar. Politimesteren kan på grund härav
stänga försäljningsställena hela dagar.

Vid meddelande av kungligt tillstånd till utskänkning å ångfartyg
skall bestämmas, om och i vilken utsträckning ovannämnda tidsinskränkningar
skola iakttagas.

By- eller herredsstyret1 kan genom fastställda polisföreskrifter ytterligare
inskränka den tid, då restaurationer få hållas öppna.

Utskänkning får ej ske till barn under 15 år eller till någon, som
redan är berusad. Straff är jämväl stadgat för den, som låter någon å utskänkningsställe
förtära så mycket, att han blir berusad. Krogvärd får ej
kasta ut någon, som hos honom berusat sig. Sedan ett brännvinsbolag
fått kunglig koncession, kan bystyret fastställa särskilda villkor för rättigheternas
utövande, exempelvis att ej heller vid minuthandel försäljning eller
utlämnande av brännvin får äga rum till barn under 15 år eller till berusade
personer. (Så har skett i Kristiania.)

B. Bestämmelser om handeln med Öl, vin, fruktvin och mjöd.

Partihandeln med dessa drycker (= minst 40 liter) ävensom minuthandeln
med Öl är enligt lagen i regel en fri näring. För rätt att driva handel
med vin kräves alltid näringsbrev såsom köpman, d. v. s. handelsrätt.
Jämsides härmed har lagen emellerid bemyndigat dels herredsstyret1 på landet
att bestämma, att såväl partihandel som minuthandel med ovan omförmälda
drycker skall vara beroende på särskilt tillstånd av herredsstyret,
dels ock bystyret i stad att göra rätten till minuthandel med desamma beroende
på tillstånd av bystyret eller av magistraten och formandskabet.
Denna befogenhet, i vad den avser ölhandeln, hava så gott som alla kommuner
begagnat sig av, varjämte den även i en del kommuner tillämpats
beträffande vinhandeln. Även om vederbörande kommun infört bestämmelse
om tillstånd såsom villkor för Öl- och vinhandel, kan dock i åtskilliga
fall sådan handel idkas utan tillstånd. Sålunda hava till en början
bryggare alltid rätt att sälja Öl av egen tillverkning, dock endast direkt från
bryggeriet och ej under kringkörande med ölvagnar. Likaså hava tillverkare
av fruktvin, som ej håller mer än 9 volymprocent alkohol, rätt att sälja
sina produkter till personer, som själva äga rätt till utminutering eller utskänkning
av desamma. Vidare medför rätt till utskänkning av Öl utan vidare
rätt • till minuthandel med samma vara. Ytterligare hava gårdsbrukare rätt
att till sina arbetare och husmän sälja Öl av egen tillverkning, liksom även
vissa personer på grund av äldre lagstiftning hava rätt att under sin livstid
utminutera Öl. Dylik befogenhet i fråga om parti- och minuthandel med
vin tillkommer även en del köpmän, som förvärvat handelsrättigheter före
den 5 juli 1882.

1 1 Norge består landskommunen ej av socknen, utan av prcestegjceldet, som oftast
är detsamma som herredet. Kommunalstyrelsen kallas därför herredsstyre. Denna består
av formandskabet, motsvarande vår kommunalnämnd, och representanterna, motsvarande
våra kommunalfullmäktige. Varje herred väljer 12—48 representanter. Allmän kommunal
rösträtt efter huvudtalet gäller.

Förbud mot
försäljning
till vissa personer.

Koncessioner
och näringsrättigheter.

Tidsbestäm melser.

Lokalbe stämmelser.

Utskärning av Öl, vin och fruktvin är alltid beroende på tillstånd,
som kan meddelas antingen till enskilda personer eller till bolag, som anslå
hela sin nettovinst till kommunalt allmännyttiga ändamål. Sådant tillstånd
meddelas på landet av herredsstyret och i städerna av bystyret eller av
magistraten och formandskabet samt kan avse antingen viss tid av högst
3 år eller viss säsong eller särskilt tillfälle.

Kommunalstyrelsen kan pålägga minuthandeln på landet samt utskänkningen
såväl i städerna som på landet av alla i denna avdelning behandlade
drycker en årlig avgift till kommunen, uppgående för varje rättighet
till högst 1,200 kronor i städerna och 600 kronor på landet. 1 städerna
kan bystyret pålägga rättighet till minuthandel med vin en dylik avgift av
högst 100 kronor.

En del innehavare av gamla rättigheter åtnjuta fortfarande till sin död
utskänkningsrätt oberoende av kommunalt tillstånd.

Rättigheter till utskänkning av vin och Öl å ångfartyg samt å restaurationsvagnar
i bantåg meddelas av Konungen på samma villkor, som i dylika
fall gälla för rättigheter till brännvinsutskänkning.

Försäljningen av svagdricka (som innehåller mindre än 2''/4 volymprocent
alkohol) är underkastad mindre stränga bestämmelser än försäljningen
av ovanstående drycker.

Öl, vin, fruktvin och mjöd få enligt lagen i regel utminuteras och
utskänkas å alla tider av dygnet. Herreds- eller bystyret kan emellertid
bestämma inskränkning i tiden för de allmänna utskänkningsrättigheterna
samt för minuthandelsrättigheterna

a) i kommuner, där brännvinsbolag icke finnes: i den utsträckning
herreds- eller bystyret finner lämpligt (privat brännvinshandel gör
intet till saken),

b) i kommuner, där brännvinsbolag finnes: i samma utsträckning som
gäller för brännvinsförsäljningen.

Herredsstyret kan för landsbygden lämna länsmannen ett generellt
bemyndigande att för bestämt tillfälle (ex. lantbruksutställning, skyttefäst)
tillåta utskänkning av Öl och vin samt att för visst bestämt tillfälle medgiva
undantag från ovanstående tidsinskränkningar.

I städerna kan bystyret giva generellt bemyndigande åt politimesteren
att för särskilt tillfälle tillåta undantag från ovanstående tidsinskränkningar
samt att låta viss utskänkningsrätt utövas på annat ställe eller i annan lokal,
än som förut bestämts.

Försändning av Öl från bryggeri eller nederlag till köparens bostad
eller till försäljnings- eller utskänkningsställe får ej äga rum å sön- och
helgdagar samt på landet ej heller efter kl. 5 e. m. dagen före sådana dagar.

Ingen får utöva utskänkning av vin och Öl etc. på mera än ett ställe.

När tillstånd till utskänkning av Öl och vin meddelas, kan tillståndsmyndigheten
vid upplåtelsen bestämma:

a) att en allmän eller inskränkt utskänkningsrätt blott må utövas i bestämda
lokaler eller på vissa platser,

b) att en allmän utskänkningsrätt på landet ej må utövas under gudstjänst,
offentlig valförrättning, ting eller auktion på 1 kilometers
avstånd från förrättningsstället under tiden fr. o. m. 2 timmar före
förrättningens början t. o. m. 2 timmar efter dess slut,

c) att varieté- och dylika prestationer ej få äga rum i utskänkningslokalerna
eller vissa delar av desamma eller i angränsande lokaler.

Lokalerna för utskänkning av vin och Öl skola godkännas på landet
av herredsstyret och i städerna av magistraten och formandskabet.

På militära övningsplatser på landet och inom 1 kilometers avstånd
från dessa får utminutering eller utskänkning av vin och Öl ej äga rum å
tid, då övningarna pågå, utan samtycke av vederbörande militära myndigheter,
och därvid skola iakttagas de närmare föreskrifter, som dessa kunna
meddela. Vid tvistiga tillfällen har vederbörande departement att träffa det
slutliga avgörandet.

Polismyndigheten kan meddela allmänt eller speciellt förbud mot spel
med kort, tärningar och dylikt på utskänkningsställe.

Livstidsrättigheter å försäljning av rusdrycker av alla olika slag kunna Inlösning av
inlösas genom beslut av kommunalstyrelse, vilket beslut dock skall under- åldreh^ig''
ställas Konungens fastställelse. Ersättningens belopp bestämmes av en
värderingsnämnd, bestående av fyra personer, tillsatta av Konungen. Över
värderingsnämndens beslut kan klagan föras hos en högre värderingsinstans,
bestående av åtta personer, likaledes tillsatta av Konungen. Ersättningen
utgår med visst årligt belopp, i regel svarande mot den årsinkomst, som
rättighetshavaren beräknas hava haft av sin rörelse under de tre sista åren.

Avvikelse från denna regel medgives dock, då inkomsten under de tre sista
åren av särskilda anledningar anses hava varit större eller mindre, än den
skulle hava blivit i framtiden.

I Norge finnes en ganska stark folkmening till förmån för allmänt Reformrusdrycksförbud.
Många anse emellertid, att detta slutmål först bör förbe- förslag.
redas genom ett brännvinsförbud, som med hänsyn till folkets vanor och
internationella förhållanden skulle erbjuda betydligt mindre svårigheter att
genomföra.

Monopolets
anordnande
och omfattning.

Förvalt ningen.

Ryssland.

Statsmonopol infördes här genom lag av år 1893 angående »den statliga
försäljningen av drycker». Monopolet är anordnat på följande sätt.
Staten köper råbrännvin av privata brännare, renar det och tillverkar därav
brännvin med en medelstyrka av 40 % (en del sorter äro dock starkare).
Brännvinet tappas sedan på buteljer av olika dimensioner — 1/i, V20, Vio»
''/100 och 7200 wedro1 — och säljes sedan direkt till konsumenterna för avhämtning
i regeringens detaljhandelslokaler. Dessutom säljer staten denaturerad
sprit för industriella och kemiska behov samt för uppvärmning och
belysning.

Monopolet infördes ursprungligen på försök endast i fyra guvernement.
Därefter har det successivt utsträckts att gälla allt större delar av
både det europeiska och det asiatiska Ryssland, så att det nu tillämpas
över hela riket med undantag av Finland och en del avlägsna, mindre betydande
guvernement. Även i de trakter, där monopolet är infört, gäller
det dock ej undantagslöst. Först och främst har det visat sig mycket svårt
att alldeles uttränga den privata utskänkningen från restauranter samt från
fartygs- och bangårdsbyfféer o. d. Dessutom har monopolförvaltningen i
flera landsändar funnit det för staten ekonomiskt fördelaktigt att låta försälja
sina varor även genom privata handlande. Å andra sidan händer det,
att allmänheten vill köpa rusdrycker, som icke av staten tillverkas; på grund
därav har monopolförvaltningen i kommission övertagit försäljningen av
en del av privata näringsidkare tillverkade drycker, såsom likörer, konjak,
porter och undantagsvis även Öl. Till belysning av förhållandet mellan de
statliga och de privata försäljningsställena må nämnas, att år 1904 antalet
av de förra utgjorde 28,749, d. v. s. 68 % av totalantalet, medan åter de
privata försäljningsställena uppgingo till 13,512, d. v. s. 32 % av totalantalet.

Förvaltningen av brännvinsmonopolet utmärkes av sträng centralisation.
Det står under ledning av det under finansministeriet sorterande ämbetsverket
»Den statliga dryckesförsäljningen», vars styrelse utgöres av ett »råd»
med förvaltningschefen eller finansministerns biträde såsom ordförande.
Såsom organ för denna centralmyndighet äro i varje guvernement inrättade
»accisförvaltningar», vilka var för sig stå under ledning av en accisdirektör
samt uppdelas i »distriktsförvaltningar». I spetsen för varje sådan står åter

1 1 wedro = 12,3 liter.

en accisinspektor. År 1904 sysselsattes inom monopolförvaltningen inalles
omkring 11,000 tjänstemän samt omkring 30,000 säljare.

1 fråga om förvaltningens tekniska detaljer torde följande vara av
intresse. Räkenskapsåret börjas av guvernementets accisdirektör med uppsamlande
av underrättelser angående spannmåls- och potatisskördarne, vilka
underrättelser erhållas genom accisförvaltningsorganen, andra tjänstemän,
jordbrukareföreningar etc. Sedan på grund härav verkställts beräkning av
spannmåls- och potatisprisen för den stundande säsongen, göres jämväl
ett överslag av övriga produktionskostnader för brännerierna ävensom, på
grund av de tre sista årens konsumtionssiffror, av den sannolika brännvinsförbrukningen
under året, och på grund av dessa beräkningar föreslås därefter
ett råbrännvinspris att gälla för det löpande året. För upprättande av
sådant förslag kunna accisdirektörerna anordna sammankomster med brännarna
inom guvernementet samt låta verkställa specialutredningar genom
särskilda kommittéer av sakkunniga. Förslaget granskas därefter av rikskontrollverket
och underställes slutligen det centrala förvaltningsverkets
prövning och fastställelse.

Av det råbrännvin, som monopolförvaltningen behöver, inköpas enligt
en lag av år 1903 högst 2 % av jästfabrikerna, vilka sinsemellan dela denna
leverans efter sin genomsnittliga årsproduktion under de sista tre åren.
De återstående 98 % av det erforderliga råbrännvinet inköpas från spannmåls-
och potatisbrännerierna, därvid efter bränneriernas läge i olika landsdelar
på förhand är bestämt, huru stor kvantitet varje bränneri får leverera
utöver 32 % av sin årsproduktion. Om behovet av råbrännvin ej med
tillämpning av dessa bestämmelser kan fyllas, köpes vad som brister av
samma brännerier, därvid varje bränneri är leveransberättigat i proportion
till sin årsproduktion.

Spriten eller råbrännvinet är en med skatt belagd produkt. Därför
bokföres noggrant den producerade spritkvantiteten, och producenten får icke
utan accismyndighetens tillåtelse bortföra något av sin vara. Har han att
fullgöra en leverans till monopolförvaltningen, så måste han påkalla närvaro
av en accistjänsteman, som bokför och skattlägger den varukvantitet,
som föres bort från bränneriet.

De bodar, i vilka brännvinet för statens räkning försäljes, äro inrymda
i hyrda lägenheter samt över hela riket likformigt inredda efter samma, av
finansministeriet fastställda mönster. För det mesta ligga de vid livligt
trafikerade gator, i centrum av en liten stad, vid torg etc. Med försäljningslokalen
står säljarens bostad i förbindelse. En disk skiljer säljarens
område från köparens. Mitt emot ingångsdörren hänger i ett hörn en
madonnabild, svagt belyst av en liten oljelampa. Köparen har, likaledes
enligt finansministerns föreskrift, att vid inträdet taga av sig hatten. I boden
är anbragt en tavla, å vilken de ministeriella föreskrifterna angående bränn -

Lokalbe stämmelser.

vinshandeln äro anslagna. Försäljning får endast ske till avhämtning, ej
till förtäring på stället. Varorna utlämnas endast i flaskor mot kontant
betalning till de pris, som äro tryckta på etiketterna.
aruprisets Riksrådet äger enligt lagen fastställa försäljningspriset på brännvin och
bestäm- sprjt samt kungöra detsamma på samma sätt, som användes för publicering
niande. ^ ]agar Men brännvinspriset är beroende på marknadens fluktuationer,
så är det omöjligt att fastställa ett fixt pris, och riksrådet inskränker sig
därför till att fastställa ett maximi- och ett minimipris. Inom den sålunda angivna
ramen är finansministern berättigad att för ett år i sänder fastställa det faktiska
priset, varvid han brukar bestämma olika pris för särskilda delar av riket.
De av riksrådet fastställda prisgränserna utgjorde i rubel pr wedro:
år 1900: minimum 5,40; maximum 8 och 9.

» 1903—04: » 7, 7,40 och 8,40; » 8,40, 9,40 och 11.

Därigenom att den administrativa myndigheten sålunda har stor rörelsefrihet
i fråga om prisets fastställande och med hänsyn till att accisen är
innesluten i priset, kan regeringsmakten efter gottfinnande höja accisen.

Förbud mot
försäljning
till vissa
personer.
Tidsbestämmelser.

Till barn under 15 år, till personer tillhörande militärståndet ävensom
till berusade personer får brännvin icke säljas.

Försäljningstiderna äro bestämda av centralförvaltningen. En inskränkning
i de eljest tillåtna försäljningstiderna äger rum på lördagar, på stora
fästdagar, kyrkodagar och dagarne näst före desamma. Å juldagen, långfredagen
och påskdagen ävensom under det kyrkliga processioner förekomma
äro alla monopolbodar stängda. Regeringen har därjämte genom
särskilt cirkulär av år 1899 föreskrivit, att bodarne skola hållas stängda å
sådana dagar, då stora folksamlingar äro att vänta, exempelvis å rekryt-,
mönstrings- och rättegångsdagar, likaså i närheten av järnvägsstationer,
under det militärtåg där göra uppehåll. Bodarnes öppnande och stängande
anordnas i speciella fall efter överenskommelse mellan accisdirektören och
guvernören. På ett avstånd av intill 200 meter från kyrkor få försäljningsställen
ej inrättas.

Säljaren i en monopolbod säljer för statens räkning utom brännvin
även stämpelmärken (av vilken försäljning han erhåller 5 % i provision),
stämpelpapper och sparkassemärken (av vilken försäljning han erhåller 1 %
i provision), likörer, ryskt druvvin och andra av enskilda näringsidkare tillverkade
drycker samt på sina håll även nykterhetsbroschyrer. Därjämte
brukar han för egen räkning idka försäljning av tändstickor och cigarretter.
1 mera avlägsna trakter händer det även, att té och socker tillhandahålles

köpare i monopolbodarne.

Monopolvin- Är 1909 inbragte försäljningen av spritdrycker den ryska statskassan
invändning8 en inkomst av nära 21/-. miljarder francs, d. v. s. detta monopol beredde
staten mer än en fjärdedel av dess ordinarie inkomster. Av monopolin -

täkterna anslår staten en del (år 1904 omkring 14 miljoner francs) till ett
nykterhetskuratorium, vars uppgifter äro:

1) att övervaka brännvinshandeln,

2) att sprida upplysning om alkoholmissbrukets farliga verkningar
genom utgivande av flygblad och anordnande av föredrag etc.,

3) att anordna térestauranter, sunda folknöjen etc.,

4) att inrätta alkoholistanstalter,

5) att understödja enskilda personer och föreningar, som fullfölja något
av ovannämnda syften.

Kuratoriet står under överuppsikt av den byrå i finansdepartementet,
under vilken monpolförvaltningen sorterar. 1 guvernementsstäderna äro
»guvernementskommittéer» och i kretsstäderna »kretskommittéer» inrättade
för fullföljande av kuratoriets uppgifter. Vissa ämbetsmän, gendarmerichefen,
föreståndarne för folkskoleväsendet m. fl. äro självskrivna ledamöter av
dessa kommittéer, vilka därjämte kunna upptaga jämväl andra medlemmar,
som önska deltaga i deras arbete. Sistnämnda slag av medlemmmar få
dock endast deltaga i överläggningarna och ej i besluten.

Av den ryska riksduman har under år 1913 utarbetats ett lagförslag Reformtill
drycken skapens bekämpande, innehållande bl. a. följande bestämmelser: f°rsla8-

Brännvinets alkoholstyrka nedsättes från 40 till 37 procent.

Landskommunernas beslutande korporationer erhålla rätt att för tre år
i sänder förbjuda all försäljning av rusdrycker inom sina resp. områden.

Försäljning av rusdrycker får äga rum endast kl. 9 f. m—kl. 11 e. m.
i städerna samt kl. 9 f. m.—kl. 6 e. m. å landsbygden.

Å landsbygden förbjudes all rusdrycksförsäljning å sön- och helgdagar
samt vissa andra fästdagar ävensom vid beväringsmönstringar och
domstolssammanträden. I städerna förbjudes å nämnda tider och tillfällen
endast försäljning till avhämtning. Dagen före en sön- eller fästdag är å
landet all rusdrycksförsäljning och i städerna sådan försäljning till avhämtning
förbjuden efter kl. 2 e. m.

Skottland.

1 detta land, som hittills i fråga om rusdryckshandeln tillämpat ett Local option.
koncessionssystem, likt Englands, har år 1913 antagits en lag, the Temperance
Scotland Act, som inför local option att träda i kraft år 1920. Denna
lag innehåller huvudsakligen följande bestämmelser:

Förutsättningen för att en lokalveto-omröstning skall komma till stånd
är, att minst en tiondedel av en kommuns eller kommunal valkrets’ vid
kommunala val röstberättigade invånare skriftligen framställa begäran därom
hos vederbörande kommunalmyndighet.

Sedan sådan framställning inkommit, vilket skall ske under september
månad, skall den kommunala myndigheten låta införa meddelande därom i
minst två tidningar med tillkännagivande, att granskning av den inkomna
framställningen får ske hos myndigheten.

Om intet finnes att anmärka mot den inkomna framställningen, skall
kommunalmyndigheten utsätta omröstning att äga rum under påföljande
november eller december månad, dock att på landet lokalveto-omröstning
endast får äga rum de år, då allmänna val av kommunalrepresentationer
(County-councils = våra landsting) förekommer. Om en lokalveto-omröstning
förklarats ogiltig, får ny omröstning ej anställas förrän 3 år därefter.

De olika propositioner, som vid lokalveto-omröstning skola ställas
under valmännens avgörande, äro tre, nämligen:

a) ingen förändring i de administrativa myndigheternas befogenheter
att bevilja rättigheter till försäljning av rusdrycker inom kommunen;

b) inskränkning med 25 % av antalet existerande rättigheter till försäljning
av rusdrycker inom kommunen och

c) förbud mot upplåtande av rättighet till försäljning av rusdrycker
inom kommunen.

Varje röstsedel skall innnehålla under varandra dessa tre propositioner
tryckta jämte anvisning för den röstande att med ett kors till höger om propositionen
utmärka, vilken han vill rösta för.

För att förbudsresolutionen skall anses antagen, erfordras en majoritet
av minst 55 % av de i omröstningen deltagande, förutsatt att dessa också
utgöra minst 35 % av de röstberättigade. För att nedsättningsresolutionen
skall anses antagen, erfordras, att den erhållit enkel majoritet av de röstande,
förutsatt att denna majoritet representerar minst 35 % av de röstberättigade.
För att status quo-propositionen skall anses antagen, erfordras naturligtvis
endast enkel majoritet bland de röstande.

Om den föreskrivna kvalificerade majoriteten för förbudet ej kan uppnås,
räknas rösterna för förbudet såsom avgivna för inskränkning av antalet
rättigheter.

Varje röstande har en röst. Även kvinnor äro röstberättigade.

Om en lokalveto-omröstning utfallit till förmån för en inskränkning av
antalet rättigheter, skall den administrativa myndighet, som har att bevilja
tillstånd till försäljning av rusdrycker, utarbeta en särskild plan för indragning
av så många av de förut beviljade försäljningsrättigheterna, att antalet
blir reducerat med 25 %.

Om åter omröstningen utfaller till förmån för lokalt försäljningsförbud,
innebär detta förbud för upplåtande av nya eller förnyande av gamla
rättigheter till försäljning av rusdrycker inom kommunen. 1 fråga om detta
försäljningsförbud gäller dock ett viktigt undantag. Den tillståndsbeviljande
administrativa myndigheten är berättigad att, då »med hänsyn till de speci -

ella omständigheterna en utskänkningsrätt synes vara skäligen påkallad av
behovet», bevilja sådan rätt i ett lokalveto-distrikt åt innehavare av värdshus
och hotell, under villkor:

a) att ej någon särskild »drinking bar» förekommer i värdshuset eller
hotellet,

b) att ej någon särskild del av värdshuset eller hotellet är avsedd särskilt
för försäljning eller förtäring av rusdrycker, samt

c) att försäljning endast förekommer i detalj och till personer, boende
på värdshuset eller hotellet.

Resultatet av en lokalveto-omröstning kan, såsom redan nämnts, omintetgöras
genom en ny omröstning, som dock ej får hållas förr än tre år
däreftet.

Kostnaderna för lokalveto-omröstningarna skola bestridas av stadens
eller grevskapets allmänna kassa.

Utom nu anförda bestämmelser, som träda i kraft först år 1920, innehåller
den nya skottska lagen även en del stadganden, som skola tillämpas
redan år 1914. Sålunda har till en början klubbarnes utskänkningsrätt
blivit rätt kringskuren. Uppgift måste lämnas till vederbörande myndighet
angående namn och adresser å alla medlemmar i en klubb, som har
utskänkningsrätt. Fastighetsägare och hyresgäster i grannskapet kunna
protestera mot medgivande eller förnyande av sådan rättighet. Och utskänkning
inom klubb får ej förekomma mellan kl. 2 på natten och kl.
10 på morgonen. Vidare har beträffande utskänkningen i teaterbyfféer
stadgats, att densamma får pågå endast å de tider, då de allmänna utskänkningsställena
hållas öppna.

Straff har stadgats för druckna personer, som försöka att komma in i
en utskänkningslokal. Slutligen hava polismyndigheterna bemyndigats att
vid upplopp eller då upplopp befaras stänga alla utskänkningslokaler.

Australien.

New South Wales.

Enligt the Liquor Act av 1898 och the Liquor Amendment Act av
1905 gälla i huvudsak nedanstående bestämmelser.

Med »liquor» förstås spirituösa drycker, vin, Öl, porter, cider, päronvin
samt vilken som hälst spirituös eller jäst vätska, som har egenskapen
att åstadkomma berusning.

Guvernören indelar landet i koncessionsdistrikt och tillsätter i varje
sådant koncessionsdomstolar, bestående dels av polisdomare och dels av
särskilt förordnade ledamöter.

Klubbar.

Ordnings föreskrifter.

Konsessio ner.

. Local option.

Följande olika slag av koncessioner kunna meddelas:

1) Krog-koncessioner (Publicans Licenses),

2) Passagerarbåtskoncessioner (Packet Licenses), som medgiva innehavaren
att utskänka till passagerare, dock icke medan fartyget ligger i hamn,

3) Kolonialvinkoncessioner (Colonial Wine Licenses), som medgiva innehavaren
att utskänka vin, tillverkat av frukter, som växt i Australien, och
innehållande högst 30 procent alkohol, i kvantiteter om högst 2 gallons,1

4) Skjul- eller ståndkoncessioner (Bootli eller Stånd Licenses), som avse
utskänkning vid särskilda folknöjen eller andra tillfällen.

Dessa olika slag av koncessioner, med undantag av de bägge sistnämnda,
beviljas för en tid av ett år samt kunna efter den tidens förlopp
förnyas.

Koncessionsavgiften per år utgör: för krogkoncessioner 30 pund, för
passagerarbåtskoncessioner 3—15 pund, för kolonialvinkoncessioner 3 pund
och för skjul- eller ståndkoncessioner 2 pund.

Den, som söker en krog- eller kolonialvinkoncession, skall låta offentliggöra
sin ansökan genom anslag på koncessionsdomstolens dörr och
genom tillkännagivande i tidningarna.

En mängd utförliga bestämmelser äro meddelade angående utskänkning
inom klubbar.

Genom 1905 års lag har fastslagits, att antalet krog- och kolonialvinkoncessioner
inom en valkrets i regel ej får överstiga det antal av sådana,
som fanns, då nämnda lag trädde i kraft, och likaså att antalet klubbar ej
får ökas över det antal av sådana, som fanns den 1 november 1905. För
att undantag härifrån skall medgivas, fordras, att till guvernören ingives
petition därom, undertecknad av majoriteten av de vuxna personer, som bo
inom en engelsk mils avstånd från den lokal, vari ifrågasättes att öppna
ny utskänkning, och att i petitionen visas, att det redan befintliga antalet
utskänkningsställen är otillräckligt för att fylla behovet.

I varje valkrets skall obligatoriskt vid varje val till den lagstiftande församlingen
tillika verkställas omröstning bland alla vid sagda val röstberättigade,
huruvida det existerande antalet koncessioner i distriktet skall bibehållas
eller minskas eller om för framtiden inga koncessioner skola meddelas.
Har rusdryckshandel genom en föregående omröstning avskaffats,
skall på dylikt sätt vart tredje år röstas om frågan, huruvida nämnda handel
skall återinföras.

För att förslag om bibehållande, resp. inskränkning av antalet koncessioner
skall anses antaget genom folkomröstningen, erfordras enkel majoritet
av de röstande. För åstadkommande av förbud ävensom för upphävande
av ett en gång beslutat förbud kräves åter 3/d majoritet bland de

1 1 engelsk gallon = 4,544 liter.

röstande samt att denna majoritet tillika utgör minst 30 procent av de röstberättigade.
Om föreskriven majoritet för förbud ej kan ernås, räknas de
röster, som avgivits därför, såsom avgivna till förmån för inskränkning av
antalet koncessioner.

Om omröstningen utfaller till förmån för inskränkning av antalet rättigheter,
kan detta antal av vederbörande koncessionsdomstol minskas med
högst 25 %• Vid verkställande av denna reduktion skola i främsta rummet
indragas de koncessioner, vilkas innehavare gjort sig skyldiga till förseelser
mot lagen eller vilkas rörelse eljest förorsakat grannarna eller andra allvarligt
obehag.

Om omröstningen utfallit till förmån för lokalt förbud, skall sådant
träda i full kraft tre år efter omröstningens verkställande. Under övergångstiden
skola existerande koncessioner efter hand indragas. Även i distrikt,
där förbud införts, får alkohol säljas för medicinskt eller tekniskt bruk.
Likaså få bryggare och vintillverkare fortsätta med sin verksamhet inom ett
förbudsdistrikt samt sälja sina varor utom förbudsdistriktets gränser.

En Publicans License berättigar innehavaren att hålla försäljningslokalen
öppen kl. 6 f. m.—kl. 11 e. m. å vardagar.

En Colonial Wine License berättigar innehavaren att å angiven lokal
idka försäljning kl. 7 f. m.—kl. 11 e. m. å vardagar. Långfredagen och juldagen
få lokalerna hållas öppna för utminutering, men ej utskänkning, kl. 7—9
f. m. och kl. 1—3 e. m. samt kl. 8—10 e. m.

Då försäljning ej är tillåten, få rusdrycker ej å försäljningslokalen
förtäras.

Ovannämnda bestämmelser äro ej hinder för försäljning till personer,
som bo på försäljningslokalen eller som där uppehålla sig såsom bonafide-resande.

Försäljning är förbjuden på söndagar samt på dagar för parlamentsval
under de tider valen pågå.

Personer, som befinna sig å försäljningslokaler å förbjuden tid, drabbas
av straff.

Den lokal, vari en Publicans License utövas, skall innehålla åtminstone
två medelstora sitting-rooms (undantagsvis endast ett) och fyra sovrum,
alltid i ordning att mottaga publiken. Rummen skola ha viss höjd och
visst kubikinnehåll. Dessutom skola finnas två anständiga avträden och
stallrum för åtminstone 4 hästar.

Plan över försäljningslokalen skall bifogas ansökningen, då lokalen skall
nybyggas eller repareras.

Minst tre invånare i koncessionsdistriktet — liksom distriktinspektören
och polismyndigheten — kunna göra invändningar mot beviljande av nya
eller förnyande eller flyttande av gamla koncessioner bl. a. på den grund
att lokalen ej har det minimum av inredning, som lagen föreskriver, eller

Tidsbestäm melser.

Lokalbe stämmelser.

att grannskapets skäliga behov ej påkalla beviljande av koncessionen ifråga
eller att lokalen ligger i omedelbar närhet av gudstjänstlokal, sjukhus eller
skola eller att lugnet i trakten skulle störas, om koncessionen bleve beviljad.

För flyttning till annan lokal samt för förnyelse av Publicans Licenses
gälla i huvudsak samma bestämmelser som för beviljandet av nya sådana.

Varje koncessionshavare skall på försäljningslokalens fasad hava anbragt
en skylt, innehållande i minst 2 tum höga bokstäver hans namn jämte
tillägg, utvisande rörelsen.

Ovanför ingångsporten till lokalen och utanpå dess vägg eller på högst
20 fots avstånd därifrån skall finnas en lampa (av minst 2 normalljus’ styrka).
Denna lampa skall, om lokalen är belägen i stadsdistrikt, hållas brinnande
varje dag från solnedgången till stängningstiden samt, om lokalen är belägen
på landsbygden, varje natt från solnedgången till soluppgången.

Otillåtna spel och vadhållning få ej förekomma å försäljningslokal.
Försäljningslokal får ej användas såsom plats för prostitution. Om en besökande
använder lokalen för sådant ändamål, är värden berättigad att genast
köra ut honom eller henne. Ej heller får i försäljningslokal eller därtill hörande
fastighet, som är tillgänglig för allmänheten, förekomma musik eller
dans. Sistnämnda bestämmelse gäller dock ej för det fall, att platsen eller
någon del därav med vederbörligt tillstånd användes för kapplöpning,
åkerbruks- eller boskapsutställning, bal, konsert eller annan allmän förlustelse.
Likaså kan värden få tillstånd att i rum, som ej tillhör, men står i förbindelse
med utskänkningslokalen, få utskänka rusdrycker till medlemmar av
amatörsäiiskap för utförande av musik eller dans och deras inbjudna gäster
vid deras föreställningar.

En koncessionshavare, som tillåter, att prostituerade, tjuvar, druckna
eller oordentliga personer eller personer av notoriskt dåligt rykte få samlas
i hans utskänkningslokal, drabbas av bötesstraff härför.

Koncessionshavare får ej sälja rusdrycker i mer än ett med disk försett
rum i försäljningslokalen (bar-room), såvida han ej erhållit koncessionsdomstolens
uttryckliga tillstånd härtill. Erhålles sådant tillstånd, betalas
extra årlig avgift härför.

Om en koncessionshavare blivit dömd för att dryckenskap eller oordentligt
uppförande förekommit på hans lokal eller för att han där tillåtit
spel eller vadhållning, musik eller dans eller för att han sålt rusdrycker till
barn, infödingar eller berusade eller för att han låtit lokalen användas till
otuktiga syften eller för att han sålt hälsofarliga eller förfalskade varor eller
för att han ej hållit sina lokaler i ett mot hygienens fordringar svarande tillstånd,
och om koncessionshavaren under de sista 3 åren 2 gånger förut
gjort sig skyldig till dylik förseelse, skall domstolen förklara, att försäljningslokalen
för eu tid av 2 år ej får användas såsom sådan.

Om under loppet av två år en koncessionshavare eller två eller flere
varandra efterträdande sådana, som utövat sin försäljning i samma lokal,
blivit dömda minst 4 gånger för sådana förseelser, som nämnas här ovan,
kan sådan lokal diskvalificeras i nämnda egenskap för en tid av två år.

Rusdrycker få ej säljas eller utlämnas till färgade austral-infödingar, ej Förbud att
heller till personer, som uppenbarligen äro under 18 år. Rusdrycker fa ej vissåperheller
säljas till berusade personer. sonor.

Om en koncessionsdomstol eller en polisdomstol finner, att en person
genom dryckenskap så förslösat sin egendom eller kan antagas komma att
utarma sig själv i så hög grad, att han utsätter sin familj för nöd eller allvarligt
fördärvar sin hälsa, skall domstolen förbjuda alla personer, som äro
berättigade att sälja rusdrycker, att sälja eller utlämna sådana till ifrågavarande
drinkare under ett års tid. Sådant förbud kan förnyas år efter år,
om vederbörande enligt domstolens mening ej bättrat sig. Om en person,
som ej är rusdrycksförsäljare, med kännedom om sådant förbud, som nyss
nämnts, giver, säljer, köper eller skaffar rusdrycker åt den person, som i
förbudet avses, drabbas han av straff. Om en person, mot vilken en dylik
»Prohibition Order» utfärdats, befinnes uppehålla sig i en försäljningslokals
bar-room, drabbas han av straff.

Ingen får skicka barn under 14 års ålder till försäljningsställe för att
köpa eller hämta rusdrycker.

Om en person under 17 års ålder uppehåller sig i ett bar-room, skall
han genast avlägsnas därifrån.

Koncessionshavare får ej låta rusdrycker serveras genom uppasserskor, Förbud mot
som äro under 21 år gamla, dock med undantag för koncessionshavarens /enom^y''ngrc
hustru och döttrar. uppasser skor.

Tasmania.

Enligt the Licensing Acts av 1902 och 1908 gälla följande bestäm- Koncessiomeiser.
ner Med

liquor förstås Öl och andra maltdrycker, vin, cider, brännvin,
genever, rhum, whisky och andra spirituösa eller jästa drycker ävensom
drycker, tillblandade med sådana, förutsatt att de innehålla 2 ''/, viktprocent
alkohol eller annan berusande ingrediens.

I fråga om detaljhandeln skiljes mellan tillstånd (Licenses), meddelade
av en Licensing Bench (= koncessionsdomstol), och sådana, meddelade av
fredsdomare vid Petty Session eller i stället för de sistnämnda en polisclomare.
En Licensing Bench består av minst 5 fredsdomare, samlade till
sammanträde för ett större distrikt. Sådana sammanträden hållas dels en
gång om året (första måndagen i december) för prövning av ansökningar

om nya rättigheter, dels ock en gång i kvartalet för prövning av nya an
sökningar samt för prövning av ansökningar om transport av gamla rättigheter
och om rätt att fortsätta att sälja på grund av förut beviljade rättigheter.
Petty Session är ett sammanträde av två eller flere fredsdomare
för ett mindre distrikt.

En Licensing Bench kan meddela följande slag av koncessioner (alla
avseende att gälla längre tid):

1) Krog- eller hotell-koncessioner (Public House Licenses eller Hotel
Licenses), som medföra rätt att utskänka å utskänkningsställen, krogar,
hotell etc. i hur små kvantiteter som hälst samt i magasin i kvantiteter om
minst 2 gallons1 (beräknat för varje särskilt slag av drycker).

2) Passagerarbåtskoncessioner (Packet Licenses), som medföra rätt att
utskänka till passagerare och besättning på passagerarfartyg, under söndagar
dock ej under resor, som icke pågå längre tid än 5 timmar

3) Järnvägsstationskoncessioner (Railway Refreshment room Licenses),
som berättiga till utskänkning vid järnvägsstationer, dock blott å söckendagar
under 30 minuter närmast före och efter ankomsten av persontåg.

Vid prövning av koncessionsansökningar skall konsessionsmyndigheten
taga hänsyn till bl. a. sökandens personlighet, lokalens lämplighet, belägenheten
av det hus, vari lokalen skall inrymmas, samt behovet av den ifrågasatta
rättigheten på den föreslagna platsen.

Fredsdomarnes sekreterare skall före sessionen i tidningarna kungöra
inkomna koncessionsansökningar. Vederbörande polistjänstemän är berättigad
att vid fredsdomarnes sammanträde framställa invändningar mot dessa. För
att svara å invändningarna kallas sökandena att personligen infinna sig vid
sammanträdet. Såväl polistjänstemannen som sökandena äro berättigade att
åberopa vittnen, vilka även kunna korsförhöras av motparten.

Sedan the Licensing Bench beviljat en ansökan om koncession, meddelar
den ett bevis häröver. Försedd med detta, har sökanden att inställa
sig och betala koncessionsavgiften hos statens skattmästare, som utfärdar
tillståndsbevis (License) och kungör detta i den officiella tidningen.

Koncessionen gäller från den dag avgiften erlägges t. o. m. näst därpå
följande 31 december.

Under tiden mellan två sammanträden av the Licensing Bench kunna
de, som önska tillstånd till utskänkning på passagerarfartyg eller vid järnvägsstationer,
hos två fredsdomare erhålla interimistiskt tillstånd för tiden
t. o. m. 14 dagar efter nästa sammanträde av the Licensing Bench.

Särskilda föreskrifter äro meddelade angående överflyttning av rättigheter
från en person till en annan eller från en lokal eller ett fartyg till andra etc.
Likaså finnas detaljföreskrifter om utskänkningslokalernas beskaffenhet.

1 1 engelsk gallon = 4,544 liter.

Två fredsdomare vid Petty Session kunna meddela följande särskilda
rättigheter åt personer, som förut i ovan nämnd ordning erhållit rätt till
utskänkning i hotell eller å krog:

1) Skjul-rättigheter som berättiga innehavaren att sälja rusdrycker
i öppet skjul vid kapplöpning, kappsegling, marknad, offentlig förlustelse,
militärläger eller -övning och vid kreatursauktion;

2) Teater-rättigheter, som berättiga till utskänkning under föreställning
på en teater och 30 minuter därefter.

3) Natt-rättigheter, som berättiga innehavaren att hålla lokalen öppen
för utskänkning även före den bestämda öppningstiden och efter den bestämda
stängningstiden i anledning av middagar, baler eller andra publika
nöjen.

Även innehavare av en passagerarbåtsrättighet kan sålunda för visst
tillfälle få extra tillstånd att utskänka.

Tillstånd att sälja i parti eller att importera meddelas direkt av statens
skattmästare.

Koncessionsavgifter :

Pubi. House Lic

Överflyttning därav 5 pund.

Packet License 10 pund.

Överflyttning därav 2 pund.

Railway Refresm. room License 5 pund.

Överflyttning därav 10 shilling.

Wholesale License 25 pund för varje lokal.

Importers » 10 pund.

För de tillfälliga tillstånden erläggas lägre avgifter.

Från lagens bestämmelser undantagas utskänkning i klubbar till medlemmar
av desamma samt deras gäster. För åtnjutande av denna undantagsrätt
fordras vissa villkor — såsom att medlemsantalet är minst 20, avgiften
pr medlem ej mindre än 10 sh. 6 d. etc. — samt att klubben
hos statsskattmästaren gjort ansökan om och erhållit särskilt tillståndsbevis,
varför erlägges en avgift av 5 pund.

Över beslut av the Licensing Bench kan klagas hos koloniens högsta
domstol.

Varje skattebetalande invånare i ett distrikt, där en krog eller hotell- Local option.
restaurant är ifrågasatt att inrättas eller en koncession att förnyas, har rätt
att inför koncessionsdomstolen framställa invändning mot den sökta koncessionen.
Den, som vill begagna sig av denna rätt, skall 5 dagar före
sammanträdet härom underrätta domstolen och sökanden. Invändningarna

Hotel -

1) Individuella invändningar mot koncession.

kunna grunda sig på att sökanden har dåligt rykte och karaktär eller att
han har för vana att supa eller under sista året begått något brott, som
föranleder, att han förverkat sin koncession, eller att sökanden under de
sista 3 åren dömts för olaga utskänkning eller att den ifrågasatta lokalen ej
uppfyller lagens föreskrifter.

Den, som framställer dylika invändningar, har rätt att inför koncessionsdonistolen
åberopa vittnen till styrkande av desamma.

2) Protester av grannskapet mot koncession.

De skattebetalande personer, som bo i grannskapet av den fastighet,
vari en krog eller hotellrestaurant är ifrågasatt att inrättas eller fortfarande
tillåtas, kunna vid koncessionsdomstolen på grunder, som skola särskilt
angivas, protestera mot bifall till ansökningen härom. Riktar sig protesten
mot inrättandet av en utskänkningsrörelse, som ej funnits under näst föregående
året, och är protesten undertecknad av flertalet invånare i grannskapet
(närmare definierat i lagen), är koncessionsdomstolen skyldig att
avslå ansökningen. Riktar sig protesten åter mot koncessionerande av en
krog eller ett hotell i ett hus, där sådan rörelse funnits under föregående
året, måste petitionärerna med edliga vittnesintyg styrka riktigheten av sina
invändningar, och domstolen fattar sitt beslut med hänsyn till vad sålunda
blivit styrkt. Underskrifterna under protesten skola vara bestyrkta av en
person, som varit närvarande vid undertecknandet.

De, som ämna avgiva dylik protest, skola 14 dagar före koncessionsdomstolens
sammanträde till domstolens sekreterare lämna en avskrift av
protesten, varefter sökanden av sekreteraren underrättas härom. Vid sammanträdet
inför domstolen kunna sedan såväl sökanden som protestanterna
själva eller genom ombud inställa sig och åberopa vittnen.

För avgivande av protest av nu nämnd art äga vederbörande hos
distriktets polischef erhålla förteckning å alla i grannskapet bosatta skattebetalare.

3) Omröstning av dem som bo i krogens grannskap.

Minst 7 skattebetalare, boende i grannskapet (närmare definierat i lagen)
av det hus, varest ifrågasättes inrättandet av en ny hotellrestaurant, kunna
hos konsessionsdomstolen påkalla anställande av folkomröstning bland de
skattebetalande invånarne i lokalens grannskap, huruvida det sökta tillståndet
skall beviljas eller icke. Ansökan härom ingives till domstolens sekreterare
minst 14 dagar före sammanträdet. Sekreteraren skall därom underrätta koncessionssökanden.
Om enkel majoritet av de röstande uttalar sig mot beviljande
av koncession, måste denna av domstolen avslås.

Omröstningen försiggår inför domstolens ordförande med slutna sedlar.

Varje röstande har en röst. Guvernören meddelar närmare föreskrifter om
omröstningens anordnande.

Om koncessionsansökan på grund av protestskrivelse eller folkomröstning
avslagits, får icke någon koncessionsansökan, avseende ny utskänkningsrätt
att utövas inom samma hus eller annat hus i samma trakt av
kommunen, bifallas under de tre åren närmast efter domstolens avslag -såvida icke koncessionsansökningen åtföljes av en petition, undertecknad av
^ajoriteten av de skattebetalare, som bo i grannskapet (bestämt enligt lagens
föreskrifter).

Om sökt koncession på grund av någon av de tre här ovan nämnda
anledningarna avslås, kan domstolen ålägga koncessionssökanden att ersätta
motpartens kostnader för invändningens framförande och styrkande. Om a
andra sidan en invändning mot en koncessionsansökan synes vara illvillig,
kan domstolen ålägga den eller dem, som framställt invändningen, att gälda
sökandens kostnader.

Från lagens stadganden undantagas:

a) försäljning av rusdrycker genom läkare eller apotekare för medicinska
ändamål;

b) försäljning genom offentlig auktionsförrättare av rusdrycker i huru
stora kvantiteter som helst,

c) försäljning av konfiskerade spritvaror genom poliskonstaplar eller
andra.

Genom 1908 års Licensing Act hava införts följande bestämmelser
angående local option att tillämpas frän och med år 1917.

Ökning av antalet koncessioner, som fanns år 1908, får i regel ej ske,
om icke sådan ökning begäres hos guvernören i petition, undertecknad av
majoriteten av de valmän (män och kvinnor), som bo i ett område, vars
medelpunkt är det hus, vari en utskänkningskoncession ifrågasättes, och
vars radie är 1 engelsk mil. Petitionärerna måste härvid styrka, att folkmängden
inom ifrågavarande område stadigvarande ökats, sedan koncessionernas
antal fixerades, samt att de existerande utskänkningsställena äro
otillräckliga att fylla behovet.

Efter undersökning i saken genom koncessionsdomstolen kan guvernören,
om denna tillstyrker petitionen, bifalla den sökta koncessionen.

Obligatorisk kommunal folkomröstning föreskrives i varje distrikt, där
det finns mera än ett utskänkningsställe. Utgöres distriktet av en stad,
skall första omröstningen äga rum den 2:dra fredagen i december månad
1917 och därefter förnyas samma dag vart 3:dje år. Utgöres det av eu
landskommun, skall omröstning äga rum 4:de torsdagen i april 1918 och
därefter vart 3:dje år på samma dag.

Röstsedlarna skola ha följande utseende:

The Licensing Ad, 1908.

Local option-omröstning.

Jag röstar för, att det nuvarande antalet koncessioner i detta
distrikt skall bibehållas.

fag röstar för, att det nuvarande antalet koncessioner i detta
distrikt skall inskränkas.

Tillkännagiv Er röst genom att göra ett kors i den fyrkant, som står mitt för den
resolution, för vilken Ni röstar.

För åstadkommande av beslut, som är bestämmande för myndigheterna,
fordras enkel majoritet av de röstande samt att antalet av dem, som
utgöra majoriteten, tillika utgör minst 25 % av de röstberättigade. Blir det
på detta sätt majoritet för meningen, att det befintliga antalet koncessioner
skall bibehållas, får detta antal ej ökas förr än en ny folkomröstning minst
3 år därefter uttalar sig för ökning. Blir det åter majoritet för den meningen,
att antalet skall minskas, indrages av koncessionsdomstolen en koncession,
om hela antalet sådana i distriktet är minst 3, samt l/4 av hela
antalet, om detta uppgår till minst 4.

Detaljerade bestämmelser äro meddelade om huru denna indragning
skall sättas i verket. 1 huvudsak gå dessa ut på att koncessionsdomstolen
skall i första rummet låta indragningen drabba de utskänkningsställen, å
vilka förseelser mot lagen eller oordningar eller besök av prostituerade
kvinnor förekommit, samt även se till behovet av de särskilda utskänkningsställena
för befolkningen inom distriktet. Indragningen verkställes så, att
de koncessioner, vilka domstolen bestämmer till indragning, visserligen fortlöpa
hela den tid, för vilken de beviljats, men efter dess utlöpande ej förnyas.
Om en koncession indrages, har hyresvärden rätt att uppsäga rättighetshavaren
till avflyttning 14 dagar efter uppsägning. Sker ej sådan uppsägning,
har koncessionshavaren-hyresgästen rätt att genom skiljemän
fä hyran skäligen nedsatt för lokalen.

Undantag från 1908 års lags alla bestämmelser är stadgat för den utskänkning
av rusdrycker, som förekommer i parlamentshusets byfféer med
tillstånd och under kontroll av parlamentets båda avdelningar.

I fråga om tiden för utskänkningens bedrivande och lokalerna för Tids- och
densamma förekomma i Tasmania bestämmelser, liknande dem som gälla
i New South Wales.

Syd Australien.

Enligt the Licensing Act av år 1908 gälla följande bestämmelser.

Såsom berusande drycker anses brännvin, genever, rhum, whisky,

»cordials», innehållande sprit, vin, cider, päronvin, mjöd, Öl, porter och
andra spirituösa eller jästa drycker.

Guvernören indelar kolonien i koncessionsdistrikt och utnämner för Koncessiovarje
sådant en koncessionsdomstol, bestående av 4—9 fredsdomare. Denna nerhåller
4 möten årligen, därav ett kallas årsmöte.

Rusdrycker få i regel ej säljas i mindre kvantiteter än 5 gallons.

Följande slag av koncessioner förekomma:

1) Krog-koncessioner, som berättiga att i hur stora kvantiteter som hälst
sälja rusdrycker i viss uppgiven lokal;

2) Handelsbods-koncessioner, som berättiga att sälja till avhämtning i
kvantiteter om minst 1 gallon sprit eller 1 dussin kvartsbuteljer eller 2
dussin pint''-buteljer vin eller jästa drycker;

3) Vin-koncessioner, som berättiga att utskänka och utminutera vin i
hur stora kvantiteter som hälst;

4) Australiska vin-koncessioner, som berättiga att till avhämtning sälja
australiska viner i kvantiteter om minst 1 kvartsbutelj;

5) Passagerarbåts-koncessioner, som berättiga att sälja rusdrycker till
passagerare å passagerarbåtar;

6) Bryggares kolonial-öl-koncessioner, som berättiga att sälja Öl till
avhämtning i kvantiteter om minst 2 gallons eller 1 dussin kvartsbuteljer
eller 2 dussin pint-buteljer;

7) Destillatörers magasins-koncessioner, som berättiga att sälja vissa i
koncessionen specifierade drycker till avhämtning i samma minimikvantiteter
som under 6).

Koncessionerna beviljas att gälla från den dag, koncessionsavgiften erlägges,
till och med den 25 mars nästföljande år. Passagerarbåtsrättigheter
utfärdas att gälla för 12 månader.

Passagerarbåtsrättigheter beviljas av the Treasurer, de övriga av fredsdomare,
konstituerade såsom Licensing Bench. Ansökningar skola ingivas
viss tid före myndighetens sammanträde samt publiceras.

Koncession får ej av fredsdomarne beviljas, om mot densamma minst
''/» av de valmän, som bo i grannskapet av det ifrågasatta försäljningsstället

1 1 pint = r/g gallon.

(d. v. s. inom 200 yards = 600 fots avstånd i stad samt inom 1 mils avstånd
på landet), skriftligen protestera. Protestanterna måste vara minst 20
till antalet. Om det endast finnes mindre än 30 personer bosatta i grannskapet,
bestämt såsom förut nämnts, utsträckes benämningen grannskapet
till att avse en omkrets med en mils radie från krogen även i stad.

När en koncession på grund av dylik protest avslagits av koncessionsdomstolen,
får domstolen inom två år därefter ej medgiva koncession att
utövas i samma lokal, som den avslagna ansökningen avsåg. Efter de tvä
åren kan domstolen medgiva koncession att utövas i samma lokal, om petition
därom inkommer från minst 2/s av de valmän, som bo i grannskapet.

I bägge nu nämnda fall skola namnteckningarnas äkthet vara på föreskrivet
sätt styrkt.

Poliskommissarien och kroginspektören för distriktet kunna framställa
invändningar mot koncessionsansökningar, mot ansökningar om förnyelser
och mot överflyttning på annan person och till annan lokal. Såväl dessa
som sökandena kunna åberopa vittnen.

Två fredsdomare kunna bevilja tillfälliga koncessioner, bl. a. att sälja
rusdrycker på guldfält.

Klubb kan få rätt till utskänkning till medlemmarne och deras gäster,
om klubben i föreskriven ordning registrerats hos koncessionsdomstolen.
Härför äro ett 20-tal särskilda villkor uppställda.

Invändningar mot klubbars registrering kunna framställas av inspektören,
municipalrådet samt skattebetalare, som äga fastighet inom 1 mils
avstånd från klubblokalen.

Varje valkrets för val av medlemmar i House of Assembly är ett local
option-distrikt. 500 valmän, motsvarande V,0 av hela antalet valmän, kunna
påkalla local option i distriktet för åstadkommande av en petition till guvernören.
Omröstningen avser följande alternativ:

1) att antalet koncessioner måtte minskas;

2) att samma antal måtte varken minskas eller ökas;

3) att samma antal måtte efter koncessionsdomstolens prövning ökas.

Det förstnämnda önskemålet anses innebära:

beträffande varje klass av koncessioner, varav finns minst 3 koncessioner:
att detta antal måtte nedsättas med l/3;

beträffande varje klass av koncessioner, varav finns mindre än 3
koncessioner eller ingen koncession, betyder n:o 1 detsamma som n:o 2
(d. v. s. att ingen ändring i antalet påkallas).

Varje röstande giver uttryck åt sin mening genom att på sedlar, å vilka
de tre alternativen finnas tryckta, teckna ett kors efter det alternativ, för
vilket han röstar.

Om rösterna till förmån för alternativ 1 utgöra mer än hälften av de
avgivna giltiga rösterna, anses omröstningen hava utfallit för sagda alternativ.

Uppnås ej majoritet för alternativ 1, tillgodoräknas de för detsamma avgivna
rösterna alternativ 2. Kan på sådant sätt enkel majoritet för alternativ 2
ernås, anses omröstningen hava utfallit för detsamma. Kan enkel majoritet
för alternativ 2 ej ernås, anses omröstningen hava utfallit för alternativ 3.

I händelse omröstningen utfallit för minskning av antalet koncessioner,
verkställes indragningen av vissa sådana huvudsakligen på samma sätt,
som föreskrives i Tasmanias lag av år 1908.

Utfaller omröstningen för ökning av antalet koncessioner, äger koncessionsdomstolen
bevilja nya sådana dock med iakttagande därav, att antalet
nya koncessioner av varje klass ej får överstiga en tredjedel av de
koncessioner, som funnos vid tiden för omröstningen, samt att om detta
antal ej uppgick till tre eller det ej fanns någon koncession, endast en ny
sådan må beviljas.

1 fråga om tid för utskänkningens bedrivande, lokalerna för densamma Tids- och
och andra ordningsföreskrifter innehåller nu ifrågavarande lag bestämmelser,
likartade med de i New South Wales gällande.

New Zealand.

Här gälla enligt lagar av 1908 och 1909 följande bestämmelser:

Med rusdrycker förstås spritdrycker, vin, Öl, bier, porter, cider, päronvin
samt andra jästa, destillerade eller spirituösa drycker av »berusande
karaktär», så ock läkemedel uppblandade med viner, som innehålla mer än
10% alkohol.

I Ordinary Licensing Districts, som sammanfalla med valkretsarne för KonccssLorepresentanternas
hus, är koncessionsmyndigheten en särskild Licensing
Committee, bestående av en fredsdomare, utsedd av guvernören, och 5
andra personer, utsedda av de röstberättigade inom distriktet för 3 år i
sänder. Koncessionsnämnden sammanträder en gång i kvartalet. På det
sammanträde, som hålles i juni månad, handläggas ansökningar om nya
koncessioner samt om förnyelse av gamla koncessioner. 1 distrikt, där till
följd av local option inga koncessioner få finnas, hällas naturligen inga
sammanträden, så länge detta tillstånd varar.

De delar av New Zealand, som falla utanför valkretsarne, kallas för
Special Licensing Districts. I dem utser guvernören eu eller flere personer
att vara koncessionsmyndighet och meddelar närmare föreskrifter angående
arbetsordningen.

I distrikt, där minst hälften av invånarne utgöres av maorier, bildas
för dessa särskilda Native Licensing Districts. För dessa utses av de

maorier, som bo i distriktet, lika många assessorer, som det finns ordinarie
koncessionsnämnder inom infödingsdistriktet. En sådan assessor skall deltaga
i den ordinarie koncessionsnämndens sammanträden, då ärenden förekomma,
som avse infödingsdistriktet, och utan hans samtycke får ingen
koncession beviljas i detta.

För vissa stadsdistrikt gälla särskilda bestämmelser. (City Licensing
Districts.)

Följande olika slag av koncessioner förekomma:

a) Krog- eller restaurantkoncessioner (Publicans Licenses), som berättiga
innehavaren att å viss utskänkningslokal sälja rusdrycker i vilken kvantitet
som hälst till den 30 juni, som infaller näst efter koncessionens datum.
När en sådan koncession beviljas omedelbart efter det kommunal folkomröstning
ägt rum, har koncessionshavaren rätt att få koncessionen förnyad
för de två år, som följa på det första koncessionsåret, förutsatt att han ej
gjort sig skyldig till missbruk av rättigheten;

b) Nya Zealands vinkoncessioner (New Zealands Wine Licenses), som
berättiga innehavaren att i uppgiven lokal i kvantiteter om högst 2 gallons
sälja vin, cider och päronvin av frukter, som växt på Nya Zeeland, under
villkor att de ej innehålla mer än 20 % alkohol;

c) Bekvämlighetskoncessioner (Accomodation Licenses), som berättiga
innehavaren att i anledning av ett större allmänt arbete eller för att betjäna
resande i uppgiven lokal sälja rusdrycker;

d) Passagerarbåtskoncessioner (Packet Licenses), som berättiga att sälja
till passagerare ombord på visst fartyg under dess resor. Sådan koncession
behövs ej för rätten att sälja till besättningen. Till denna får dock
utskänkning ej ske utan kaptenens tillstånd;

e) Partihandelskoncessioner (Wholesale Licenses), som berättiga att från
viss plats sälja rusdrycker till avhämtning i kvantiteter om minst 2 gallons.
Sådan koncession får ej beviljas att utövas från en kommun eller ett stadsdistrikt,
inom vilket icke någon krogrättighet existerar;

f) Tillfällighetskoncessioner (Conditional Licenses), som berättiga innehavaren
av en vanlig krogkoncession att sälja vid en marknad, kapplöpning,
kappsegling eller annan allmän förlustelse eller militärläger under högst 7
dagar i enlighet med de särskilda villkor, som därtill kunna knytas.

Klubbar få rätt att sälja rusdrycker till medlemmar och deras gäster,
om de auktoriserats av inrikesministern. Härför fordras minst 50 medlemmar,
uppvisande av balansräkning etc. Tillståndet gäller permanent,
men upphör, om genom folkomröstning lokalt förbud införts. Årlig avgift
för klubb är 5 pund.

Den, som begär koncession, skall viss tid före koncessionsmyndighetens
sammanträde ingiva skriftlig ansökan härom. Denna ansökan anslås å dör -

Öl

ren till myndighetens lokal och kungöres i tidningarna. Mot densamma
kunna invändningar framställas dels av den särskilda inspektör, som förordnats
att hava tillsyn över utskänkningsställena i orten, dels av vilka
innebyggare som helst i koncessionsdistriktet, om de uppgå till ett antal
av minst 10 och skriftligen avgiva en framställning i ämnet, dels ock av vem
som helst, som bor i närheten av det ifrågasatta utskänkningsstället, om
han personligen infinner sig inför koncessionsmyndigheten och anför sina
klagomål. Även infödingar, om de äro minst 5 till antalet, kunna inom
sina distrikt framställa dylika invändningar. Både de som framställa dylika
invändningar och sökandena äro berättigade att inför koncessionsmyndigheten
höra vittnen på ed. Invändningarna skola grunda sig på personliga
brister hos sökanden eller den ifrågasatta lokalens olämplighet. I regel
skola anmärkningarna på förhand delgivas sökanden.

Förnyelse av sökt koncession kan även vägras på dylika skäl. Likaså
kan en koncession indragas före utgången av den tid, som från början
bestämts för koncessionens giltighet.

En massa detaljföreskrifter äro meddelade om överflyttning av en
koncession på annan person samt om rörelsens flyttning till annan lokal.

De årliga avgifterna för koncessioner äro:

Krogkoncessioner ............................. 25—40 pund

Nya Zealands vinkoncessioner ............ 1 »

Accomodation Licences, högst ........... 20 »

Passagerarbåtskoncessioner .............. 5—10 »

Partihandelskoncessioner.................... 20 »

Tillfällighetskoncessioner, högst ........ 30 »

Avgifterna gå till vederbörande lokala myndighets kassa. Finns ej
lokal myndighet, gå de till statskassans gemensamma fond.

När folkmängden i ett distrikt plötsligt och i hög grad ökats och i en
petition av minst 100 invånare därstädes hos guvernören framställts begäran,
att koncessionsmyndigheten måtte få befogenhet att medgiva en krogkoncession,
kan guvernören — om icke genom föregående lokal folkomröstning
bestämts, att inga koncessioner få meddelas — genom beslut i rådet
(the Council) medgiva koncessionsmyndigheten sådan befogenhet, och
därefter kunna koncessioner i ifrågavarande distrikt upplåtas, motsvarande
ett antal av en krog på varje antal av 700 invånare boende inom 2 mils
omkrets från krogen.

På den dag, då de allmänna parlamentsvalen försiggå, skall i varje Local option.
koncessionsdistrikt på samma gång bland valmännen anställas omröstning
dels om frågan, huruvida inom distriktet koncessioner skola beviljas eller ej,
och dels om frågan, huruvida inom hela staten rusdrycksförbud skall införas
eller ej.

Varje röstsedel innehåller två uttalanden tryckta, i distrikt där koncessioner
finnas:

Jag röstar för fortsättande av det nuvarande tillståndet;

Jag röstar för icke-koncession;
och i distrikt, där icke koncessioner finnas:

Jag röstar för lokal återgång (till koncessionssystem);

Jag röstar för lokal icke-koncession.

Den röstande stryker ett streck över den mening, för vilken han icke
vill rösta.

Röstsedlarne för den lokala omröstningen och för statsomröstningen
äro av olika färg och nedläggas i olikfärgade rösturnor för att förekomma
misstag. Alla röstsedlar tillhandahållas av omröstningsförrättarna.

Vid omröstning i ett koncessionsdistrikt, där rusdryckshandel är tillläten,
fordras 3/s majoritet för införande av förbud mot sådan handel. Därjämte
fordras, att minst hälften av de röstberättigade deltagit i omröstningen.
Är inom ett distrikt handeln förbjuden, fordras 3/s majoritet för
införande av rätt till rusdryckshandel. Motsvarande bestämmelser gälla i
fråga om statsförbudet. När lokalt förbud beslutats, träder det i kraft
omedelbart i fråga om nya koncessionsansökningar. Redan beviljade koncessioner
gälla under den i dem fastställda tiden, men få därefter ej förnyas.
När statsförbud beslutats, träder det i kraft 4 år efter det omröstningen
verkställdes. Statsförbudet skall, om det beslutas, gälla även tillverkning,
import samt innehav för försäljning. Även sedan statsförbud införts, skall
vart tredje år, på sätt ovan stadgats, anställas omröstning, huruvida detsamma
skall bibehållas eller ej.

Omröstningen äger rum inför samma tjänstemän, som verkställa
parlamentsvalen.

Omröstningsförrättaren skall offentligen kungöra resultatet av Iocaloption-omröstningen
beträffande de kommunala förhållandena. Resultatet av
omröstningen ifråga om statsförbudet skall omröstningsförrättaren däremot
inberätta till vederbörande minister, som, sedan resultaten från alla omröstningsdistrikt
blivit kända och sammanräknade, kungör slutresultatet i den
officiella tidningen.

Om anledning finnes att antaga, att fel begåtts vid röstsammanräkningen,
kunna 6 röstberättigade hos fredsdomaren fordra ny sammanräkning,
som då sker inför fredsdomaren.

Om 50 röstberättigade förmena, att oegentligheter förekommit vid omröstningen,
kunna de påkalla särskild undersökning härom. Denna verkställes
av 3 fredsdomare, inför vilka klagandena äga förebringa bevisning.
Denna domstol kan besluta, att ny omröstning skall verkställas.

Straff äro stadgade för den, som vid omröstning begår oegentligheter,
som äro ägnade att påverka omröstningens resultat. Såsom sådana anses:

att hejda en röstberättigad i röstningslokalen eller på hans väg dit med
avsikt att påverka honom eller råda honom med avseende a hans röstning;

att omröstningsdagen eller under de 3 dagarne närmast före densamma
trycka eller utdela sedlar, som äro avsedda att användas såsom röstsedlar,
tillika med anvisningar hur man bör rösta;

att medan omröstningen pågår, genom anslag, sandwichsmän eller
dylikt göra någon offentlig demonstration, som har avseende på omröstningen,
samt

att innehava hos sig andra röstsedlar än de, som lämnas av omröstningsförrättaren.

Den dag, då omröstning sker, anses från och med kl. 12 på dagen
såsom en hälgdag. Mellan kl. 12 på dagen och 7 e. in. få ä sådana
dagar rusdrycker ej säljas i distrikt, där sådan försäljning eljest är
tillåten.

Om en lokal myndighet till följd av införande av lokalt förbud lider
minskning i sina inkomster av koncessionsavgifter, far den bereda sig
ersättning härför genom motsvarande höjning av skatterna i distriktet.

Lokalt försäljningsförbud innefattar förbud mot upptagande av order
på rusdrycker samt utställande till salu av sådana. Transport är förbjuden,
dä avsändaren har anledning misstänka, att rusdrycken skall inom distriktet
säljas eller utställas till salu. Däremot är annan transport tillåten under
förutsättning att varje emballage, innehållande rusdrycker, är försett med
tydlig etikett, utvisande innehållet. Bryggare äro berättigade att utan hinder
av nu nämnda bestämmelser sälja sin tillverkning till personer, ej boende
inom förbudsdistriktet eller där drivande handel. Utan hinder av bestämmelserna
i ölbeskattningslagen av år 1908 förbjudes att giva tillverkningsrätt
åt bryggerier, belägna inom ett distrikt, som beslutat förbud mot försäijningskoncessioner,
ävensom åt bryggerier belägna inom 5 engelska mils
avstånd från sådant distrikts gränser. Likaså förbjudes bryggare att för
nederlag av Öl använda magasin, depot eller annan byggnad eller plats —
som ej utgör del av ett bryggeri — såvida denna byggnad eller plats ligger
inom ett torrlagt område eller inom 5 engelska mils avstånd från sådant
områdes gränser. Denna bestämmelse gäller dock ej sådana tappningsmagasin,
som av bryggare anordnats före den .omröstning, som åstadkommit
förbudet — under förutsättning att magasinet uteslutande användes för
nämnda ändamål.

Från lagens bestämmelser undantagas:

a) försäljning av destillerade eller spirituösa parfymer, da försäljning
sker i god tro, att varorna verkligen äro parfymer;

b) försäljning av spirituösa drycker genom apotekare och drogister för
medicinskt ändamål, då den sker enligt särskilda av guvernören meddelade
föreskrifter;

Tidsbestäm melser.

Lokalbestäm

melser.

c) försäljning till avhämtning av vin, cider och päronvin, tillverkade
av druvor, äpplen eller päron, som växt på Nya Zealand, under förutsättning
att försäljningen sker i kvantiteter om minst 2 gallons;

d) försäljning av rusdrycker genom en behörigen bemyndigad auktionist,
under förutsättning att varorna säljas i kvantiteter om minst 5 gallons;

e) försäljning av rusdrycker i parlamentets byfféer med parlamentets
tillstånd;

f) försäljning vid lagligen anordnat militärmarketenteri, och

g) försäljning på de öar, som falla under »The Cook Islands-Government
Act 1908».

1) Publicans License medför rätt att hålla utskänkningslokalen öppen
kl. 6 f. m.—kl. 10 e. m. Mot erläggande av en extra avgift av 5 pund kan
rättighetsinnehavaren få utskänkningstiden utsträckt till kl. 11 e. m.

2) New Zealands Wine License medför rätt att hålla försäljningslokalen
öppen kl. 6 f. m.—kl. 10 e. in.

3) Accomodation License medför rätt hålla försäljningslokalen öppen
kl. 6 f. m.—kl. 10 e. m.

4) Packet License är ej underkastad tidsinskränkningar.

5) Wholesale License är ej underkastad tidsinskränkningar.

6) Conditional License är ej i lagen underkastad tidsinskränkningar,
men koncessionsmyndigheten kan vid tillståndets meddelande fastställa sådana.

Alla utskänkningslokaler skola hållas stängda från kl. 10 e. m. (resp.
11 e. m. om tillstånd därtill erhållits) å dagar före sön- och hälgdagar till
kl. 6 f. m. å den vardag, som följer näst efter sön- eller hälgdagen.

Å tid, då utskänkning ej får ske, få ej rusdrycker i utskänkningslokalen
förtäras. Till den, som bor i en utskänkningslokal, få rusdrycker säljas
även å tid, då lokalen skall hållas stängd. Var och en, som uppehåller sig
å utskänkningslokal, då sådan lagligen skall hållas stängd, straffas (med böter
högst 2 pund), om han ej kan visa, att han bodde på lokalen eller var en
bona-fide-resande.

Med avseende å lokalen för en Publicans License fordras:

1) att den har en särskild ingång, skild från ingången till baren eller
den plats, där drycker säljas till avhämtning;

2) att den består av minst 6 rum — utom biljarden och rättighetshavarens
och hans familjs rum;

3) att lokalen har tillräckligt många dörrar eller möjligheter att komma
ut i händelse av eldsvåda;

4) att det finns ett avträde för publiken i lokalen, samt

5) att, där koncessionsmyndigheten anser det nödvändigt, till lokalen
höra stallrum för minst 3 hästar.

Inre kommunikation får ej finnas mellan försäljningslokal och annan lokal,
som avändes för allmän förlustelse eller tillflykt eller såsom förfriskningslokal.

En Accomodation License får ej beviljas att utövas i lokal, som ligger
inom 5 engelska mils avstånd från stället för en Publicans License eller eu
annan Accomodation License.

En Wholesale Lincense får ej beviljas i distrikt, där det ej förut finns
en Publicans License.

Minst 10 valmän inom ett koncessionsdistrikt kunna, liksom de särskilda
kroginspektörerna och de lokala myndigheterna, göra invändningar
mot beviljande av nya eller förnyande av gamla försäljningsrättigheter, bl. a.
på den grund att den ifiågasatta lokalen är förfallen och oreparerad, ej
har erforderlig utrustning eller ej är i enlighet med lagen eller att försäljningslokalen
ligger i omedelbar närhet av gudstjänstlokal, sjukhus eller
skola eller att lugnet i trakten skulle störas, om koncession å försäljning
därstädes skulle beviljas.

Vid ansökning om utskänkningsrättigheter skall sökanden foga plan
över utskänkningslokalen, och om därav framgår, att någon del av det hus.
vari lokalen är inrymd, är inredd till handelsbod, teater, konsertsal eller
danslokal, kan ansökningen icke beviljas.

För flyttning av en Publicans License, en New Zealands Wine Licenses
eller en Accomodation License till en annan lokal än den ursprungligen uppgivna
fordras koncessionsmyndighetens tillstånd. Invändningar mot en
sådan flyttning kunna framställas i samma ordning som mot beviljande av
nya rättigheter.

Varje koncessionshavare — utom de som hava erhållit Packet License
eller Wholesale Licenses — skall på utskänkningslokalens fasad hava anbrakt
en skylt, innehållande i minst 3 tum höga bokstäver hans namn jämte ordet
»licensed» med tillägg av uppgift å den rörelse, som koncessionen avser.

Ovanför ingångsporten till utskänkningslokalen eller på mindre än 20
fots avstånd därifrån skall finnas en lampa, som hålles tänd varje natt, från
solnedgången till soluppgången, så länge konsessionen äger gällande kraft.
Undantag från denna regel kan dock av koncessionsmyndigheten medgivas,
då den gata eller plats, där utskänkningslokalen är belägen, på annat
sätt är tillräckligt upplyst.

Varje koncessionshavare skall grundligt rengöra och desinficiera alla
rum, passager, trappor, golv, fönster, dörrar, väggar, tak, klosetter, kloakbrunnar
och avloppsrör, som höra till utskänkningslokalen, så ofta som
det kräves av vederbörande inspektör.

Varje kontrakt, varigenom kvinnor åtaga sig att dansa i någon lokal
eller på någon plats, där rusdrycker säljas, är ogiltigt. Varje utskänkningslokal,
där kvinnor äro anställda att dansa eller tillåtas dansa, anses såsom
ett liderligt hus. (Straff härför: lista gången 20 pund böter, 2:dra gången
50 pund jämte förverkande av rättigheten.) Om en koncessionshavare låter
sin utskänkningslokal eller därtill hörande rum användas såsom dans-.

konsert- eller teatersalong, till vilken allmänheten mot inträdesavgift eller
eljes äger tillträde, har han förverkat rättigheten. Undantag från denna
bestämmelse för privat sällskaps vidkommande kan på begäran beviljas av
ordföranden jämte 2 ledamöter av distriktets koncessionsmyndighet.

Arbetsgivare eller annan får icke betala eller låta betala arbetslön till
arbetare eller tjänare i eller vid utskänkningslokal. Postkontor eller annat
offentligt verk får ej inrättas, ej heller domstolssession hållas i eller vid
utskänkningslokal — utom efter koncessionsmyndighetens tillstånd för
särskilt fall. Ej heller får skatteuppbörd hållas i eller vid utskänkningslokal.

Om en person, som har koncession att sälja rusdrycker till avhämtning,
låter rusdrycker, köpta hos honom, förtäras å någon annan lokal eller i
tält, skjul eller dylikt, varöver han förfogar, straffas han för olovlig utskänkning.
Ingen disk utöver den, som skall finnas angiven i koncessionen, får
av koncessionshavaren anordnas i försäljningslokalen.

Olagliga spel få ej förekomma i utskänkningslokal.

1 distrikt, där förbud mot försäljning av rusdrycker beslutats, får byggnad,
rum eller lokal ej hållas eller användas såsom plats för förtäring av
rusdrycker. Dock är bostadsinnehavare berättigad att för egen och sina
gästers räkning använda sin bostad för nämnda ändamål. I sådana distrikt
få ej heller upplag av rusdrycker för annans än ägarens räkning hållas
eller lokal för sådant ändamål förhyras.

Bryggeri eller bryggerinederlag få ej anläggas inom 5 mils avstånd
från ett förbudsdistrikt. Men gamla bryggerirättigheter utom förbudsdistrikt
kunna förnyas.

Förbud att Rusdrycker få ej säljas eller utlämnas till den, som uppenbarligen är

sälja till vissa yngre än 18 år, såvida han ej bor på lokalen eller är en bona-fide-gäst eller
personer. ti||fä||ig hyresgäst. Rusdrycker få ej säljas eller utlämnas till barn under
13 år. Barn under 13 år få ej heller skickas till försäljningsställe för att
köpa rusdrycker. Rusdrycker få ej säljas till berusade personer.

Om en domstol finner uppenbart, att en person genom omättligt förtärande
av starka drycker vansköter eller förslösar sin egendom eller i hög
grad skadar sin hälsa eller stör eller hotar sin familjs frid och lycka, kan
domstolen genom en Prohibition Order förbjuda distriktets rusdrycksförsäljare
att under ett år sälja rusdrycker till ifrågavarande person. Samma domstol
eller någon annan sådan kan på samma gång eller sedermera på samma
sätt förbjuda rusdrycksförsäljarne i varje annan stad eller distrikt, till vilket
drinkaren kan begiva sig eller kan antagas komma att vända sig för att
erhålla rusdrycker, att sälja sådana till honom.

Om en person under 6 månader 3 gånger dömts för fylleri, kan polisdomstolen
ex officio utfärda en Prohibition Order angående honom.

En drinkare kan själv hos polisdomstolen anhålla, att en dylik Pro -

hibition Order må utfärdas mot honom. Utfärdandet av sådan order skal!
i dylikt fall ej ske offentligt.

Polisdomstolen kan år efter år förnya en Prohibition Order, om vederbörande
drinkare enligt dess mening ej bättrat sig under det föregående
året. Avskrift av sådan order skall tillställas varje rusdrycksförsäljare, som
har att rätta sig efter densamma.

Straff drabbar ej blott rusdrycksförsäljare, som säljer rusdrycker åt en
person, beträffande vilken honom veterligen en Prohibition Order utfärdats,
utan även andra personer, som med vetskap om sådan order förskaffa
vederbörande drinkare rusdrycker, samt t. o. m. drinkaren själv, om han
så länge förbudet varar, förskaffar sig rusdrycker av vem det vara må (straffet
är böter högst 10 pund eller fängelse med härd labour högst 3 män.). Och
om en person, mot vilken en Prohibition Order utfärdats, under den tid
förbudet varar befinnes uppehålla sig å en försäljningslokal, drabbas både
han och lokalens innehavare av straff, den senare dock blott om han hade
kännedom om förbudet. Likaså drabbas den person av straff, som, med
vetskap att en person är föremål för en Prohibition Order, ledsagar honom
till en försäljningslokal eller förleder honom att skaffa sig rusdrycker eller
hjälper honom att åtkomma sådana. I mål angående sistnämnda slag av
förseelser åligger det den tilltalade att styrka, att han saknade kännedom
om förbudet.

Utlämnande av rusdrycker å försäljningslokal till barn, unga personer
och berusade är straffbart, även om det verkställes av annan än rättighetsinnehavaren.

Uppasserskor få ej sysselsättas vid eller omkring disken i en försälj- Förbud mot
ningslokal, så länge denna är öppen för försäljning. ''genonfupp8-

Från denna regel medgivas följande undantag: passerskor.

a) Rättighetsinnehavare får använda sin hustru, syster eller dotter
såsom uppasserska.

b) Om rättighetsinnehavaren själv är kvinna, får hon tjänstgöra såsom
uppasserska.

c) Om en kvinna inom året närmast före lagens ikraftträdande under
minst 3 månader tjänstgjort såsom uppasserska på en utskänkningslokal,
är hon berättigad att hos the Secretary of Labour bliva inregistrerad såsom
uppasserska, om ansökan härom göres före den 1 (i 1911.

Omröstnin- Vid omröstningarna om allmänt rusdrycksförbud på New Zealand hava
allmänt rus- avg''v>ts röster för förbudet till följande antal:
drycksför- år 1894: 48,993

bud'' » 1896: 98,342

» 1899: 120,542
» 1902: 151,524
» 1905: 198,768
» 1908: 221,471
» 1911: 256,000.

Antalet röster mot totalförbudet utgjorde vid den sista omröstningen
omkring 205,000.

Canada.

Linål option. Enligt the Canada Temperance Act av 1878 med ändringar av 1888
gälla följande bestämmelser:

För anställande av omröstning angående förbud mot detaljhandel med
rusdrycker eller för dess återinförande fordras ansökan därom, undertecknad
av minst 1/i av de politiskt röstberättigade i vederbörande stad eller grevskap.
För åstadkommande av förbud eller för dess upphävande fordras
enkel majoritet.

En mängd detaljerade bestämmelser äro meddelade angående förfarandet
vid själva omröstningen, om tillhandahållande av röstsedlar, om
förbud mot utdelande av rusdrycker åt de röstande, mot användande av
partistandar och dylika tecken inom omröstningsdistriktet vid själva omröstningen
eller inom åtta dagar före densamma, mot försök att påverka
de röstande genom hotelser, gåvor eller löften, mot bärandet av vapen å
omröstningsdagen, mot hyrande av fordon för andra röstandes befordrande
till omröstningslokalen etc.

klar omröstning utfallit till förmån för förbud, skall generalguvernören
minst 60 dagar efter omröstningen i den officiella tidningen kungöra, att
detsamma skall träda i kraft inom vederbörande distrikt från och med den
dag, då gällande års- eller halvårskoncessioner till rusdrycksförsäljning löpa
till ända, eller, om detta inträffar inom 90 dagar från kungörelsedagen, från
och med den dag, dä ett år förflutit efter omröstningen. Finnas inom
distriktet inga koncessioner, skall förbudet träda i kraft 30 , dagar efter
generalguvernörens kungörelse. Omröstning får ej företagas oftare än vart
tredje år.

Flere av de särskilda provinser, som tillsammans bilda the Dominion
of Canada, hava i kraft av sin statsrättsliga myndighet var för sig preciserat
och närmare utvecklat bestämmelserna i ovan nämnda gemensamma lag.

Sålunda stadgar i Saskatchewan the Liquor License Ad av år 1908,
att för åstadkommande av kommunal folkomröstning erfordras ansökan,
undertecknad i städerna av minst 100 personer och på landsbygden samt
i köpingarna av minst 25 personer.

Nova Scotia har reglerat sina förhållanden genom en lag av år 1910.
Dess huvudstad Halifax är den enda kommun, där försäljningsrättigheter
förekomma; i alla andra råder förbud, infört genom local option.

Quebecs lag av år 1909 stadgar bland annat följande. Varje kommuns
municipalråd kan genom en resolution förbjuda försäljningen av rusdrycker.
Municipalrådet kan underställa denna resolution valmännens omröstning.
Det skall göra så, om 30 röstberättigade fordra det. 30 röstberättigade
kunna ock genom sin ansökan framtvinga dylikt förbud från municipalrådets
sida samt därpå följande folkomröstning. 1 Quebec gäller för övrigt
angående koncessionsavgiften för de försäljningsrättigheter, som tillåtas,
att avgiften höjes, i samma mån som antalet rättigheter minskas, så att
statskassan ej genom rättighetsminskningen lider någon minskning i sina
inkomster.

1 Ontario fordras enligt lagar av åren 1897 och 1909 3/- majoritet för
införande av förbud.

Alberta har samma bestämmelse som Ontario och fordrar därjämte
initiativ av 1/b bland de röstberättigade.

De absolutistiska nykterhetsvännerna arbeta energiskt för upphävande
av den »antibrittiska och orättfärdiga» bestämmelsen, att 3/ä majoritet erfordras
för förbud.

Manitoba har förut krävt s/5 majoritet för införande av förbud, men
ersatt denna bestämmelse med föreskrift, att endast enkel majoritet fordras.

Prince Edward Island har totalförbud för hela provinsen sedan 1902.

Nordamerikas Förenta Stater.

A. Koncessionsstater.

Pennsylvania.

Koncessioner till detaljhandel med rusdrycker meddelas för ett år i
sänder av fredsdomarne vid Quarter Sessions. Ansökan om sådan koncession
skall innehålla uppgifter å: 1) sökandens namn och bostad samt
den tid, han innehaft den senare, 2) platsen för försäljningens bedrivande,
3) sökandes födelseort samt, om han är naturaliserad, tid och ort
för naturalisationen, 4) ägaren till försäljningslokalen, 5) omständigheter,
som ådagalägga, att försäljningen är nödvändig för allmänhetens behov,

6) försäkran att sökanden ej är ekonomiskt intresserad av någon annan rusdrycksaffär
inom grevskapet, 7) försäkran att ej någon annan än sökanden

Koncessio ner.

Local option.

Statistik.

Koncessio ner.

skall vara ekonomiskt intresserad av den rörelse, som ansökningen avser,

8) uppgift huruvida sökanden under sistförflutna året blivit inom staten
förklarad förlustig någon koncession till rusdryckshandel och 9) namn på
två vederhäftiga fastighetsägare inom grevskapet såsom borgensmän. För
att sådan ansökan skall kunna komma under prövning, fordras, att den
tillstyrkes av minst två trovärdiga politiskt röstberättigade personer inom
det distrikt, där rörelsen skall idkas. Ansökningen skall anslås å domstolens
dörr tre veckor före domstolens sammanträde ävensom intagas i två
av domstolen anvisade tidningar. De som så önska kunna till domstolen
ingiva protester mot ansökningens beviljande, och domstolen kan avslå
densamma, om den ifrågasatta rörelsen icke befinnes nödvändig för allmänhetens
behov samt resandes och främlingars betjänande eller om sökanden
icke anses lämplig att innehava koncession. Koncession kan ej beviljas
till innehavare av teater, cirkus, museum eller annat förlustelseställe, ej heller
att utövas i specerihandelslokal.

Koncessionsavgiften, inclusive skatten, för iskänkning utgör 1,100
dollars.

Tillverkare av spritdrycker få ej sälja sådana i mindre kvantiteter än
1 gallon,'' och partihandlande få ej sälja i mindre kvantiteter än 12 buteljer
om 1 pink1 2

Utan tillstånd fä druvodlare tillverka och sälja vin dels till koncessionerade
detaljhandlare och dels gallon-vis direkt till konsumenter för avhämtning.

Skulder för rusdrycker, sålda till mindre myckenhet än ’/4 gallon,
kunna icke lagligen utsökas.

Överträdelse av lagens föreskrifter medför för koncessionshavaren
förlust av rättigheten samt för framtiden obehörighet att vidare erhålla sådan.

Den allmänna lagen om rusdrycksförsäljning innehåller inga bestämmelser
om local option. Men parlamentet har någon gång utfärdat särskilda
lagar, medgivande sådan inom det ena eller andra speciella distriktet.

År 1913 hade Pennsylvania enligt The Anti Saloon Leagues yearbook
4 grevskap utan krogar, däribland städerna Washington och New Castle.
Av de 1,565 landskommunerna (townships) voro 864 torrlagda.

Wyoming

tillämpar enligt lag av år 1909 liksom Pennsylvania koncessionssystemet
med höga avgifter och har ej några bestämmelser om local option. Med
partihandel förstås försäljning i belopp om minst 5 gallons, med detaljhandel
försäljning i mindre belopp. Koncessioner meddelas av fredsdomarne.

1 En amerikansk gallon — 3,7868 liter.

2 » » pint = 0,4731 liter.

Koncessionsavgiften utgör för partihandlare 175 dollars och för detaljhandlare
300 dollars.

Enligt The Anti Saloon Leagues year book för år 1913 var nämnda Statistik.
år landsbygden samt 5 städer eller stadsliknande samhällen utan krogar.

Den i Wyoming belägna Yellowstones nationalpark, som står under U. S. A:s
regerings kontroll, är likaledes torrlagd.

Delaware.

Koncessionsavgiften utgör för detaljhandel 200—300 dollars. För parti- Koncessiohandel,
varmed förstås försäljning i poster om mera än 1/2 gallon, betalas
en koncessionsavgift av 100 dollars. Koncessionen meddelas för ägaren
av den byggnad, i vilken rörelsen skall förläggas, men denna kan drivas
av hyresgästen.

Någon allmänt gällande lag om local option finnes ej. Men år 1907 Local option.
antogs en lag, som påbjöd omröstning en gång. Denna utföll så, att två
grevskap torrlädes, varemot det tredje och återstående grevskapet samt staden
Wilmington bibehöllo rusdrycksförsäljningen.

Louisiana.

Koncessionsavgifterna bestämmas med hänsyn till nästföregående ars Koncessioomsättning,
från 300 dollars för en bruttoinkomst på 5,000 dollars upp till
1,500 dollars för en bruttoinkomst av minst 50,000 dollars.

Lokalveto-omröstning har i en del kommuner anställts pa grund av Local option.
särskilda beslut av parlamentet.

Rusdrycksförsäljare få icke utbjuda sina varor eller upptaga order dära
inom förbudsdistrikt.

År 1913 uppgåvos 51 % av befolkningen vara bosatta i torrlagda distrikt. Statistik.

Maryland.

Koncessionsavgiften för minuthandel (försäljning i mindre poster än 1 Koncessiogallon)
växlar med lokalhyran, från 25 dollars för rörelse, vars hyreskost- ner nåd

uppgår till högst 100 dollars, till 450 dollars för rörelse, vars hyreskostnad
överstiger 18,000 dollars. Avgiften för partihandel beräknas efter
storleken av det lager, som föres i handeln.

Parlamentet utfärdar särskilda lagar, anbefallande lokalveto-omröstning Local option.
i vissa distrikt. På grund av sådana omröstningar uppgåvos år 1913 10 av Statistik.
Marylands 23 grevskap vara torrlagda.

Utah.

Koncessio ner.

Locat option.
Statistik.

De kommunala myndigheterna äga rätt att, efter som de finna lämpiigt,
bevilja eller avslå ansökningar om koncession. Koncessionsavgiften
bestämmes likaledes av de kommunala myndigheterna och utgör minst 400
dollars. Vinodlare äro berättigade att utan koncession sälja vin, som de
själva tillverkat, i poster om minst 5 gallons.

Rusdrycksförsäljning är förbjuden på 5 engelska mils avstånd från
större arbetsplats.

År 1911 höllos lokalveto-omröstningar i 110 städer och landskommuner.
Salt Lake City och Ogden (de två största städerna) jämte 21
andra kommuner röstade för laglig rusdrycksförsäljning, de övriga röstade
för förbud.

Lagstiftningen i New Jersey, Nevada och New Mexico är i huvudsak
byggd På samma principer som Pennsylvanias lag.

B. Local-option-stater med monopolalternativ.

South Carolina

Locat option, övergick år 1907 från statsmonopol till en kombination av grevskapsmonopol
och local option. Frågan huruvida rusdrycker i ett grevskap få säljas
eller ej skall, om ansökan därom framställes av en fjärdedel av grevskapets
politiskt röstberättigade invånare, avgöras genom allmän omröstning bland
de senare i november månad. Sådan omröstning kan ej hållas oftare än
vart fjärde år. Om omröstningen utfaller för tillåtande av rusdrycksförsäljning,
skall denna förbehållas grevskapet som ett monopol.

Monopol. Varje grevskap har hand om sin rusdrycksförsäljning genom en styrelse

av tre personer, som utses av guvernören efter förslag av de tre institutioner,
som få dela vinsten. Grevskapsmyndigheten försäljer rusdryckerna
till detaljaffärerna och tager därvid ö % vinst, som går till statskassan
för skoländamål. Detaljaffärerna åter taga vid utförsäljningen eu vinst av
16 %> som delas lika mellan grevskapet och den kommun, där försäljningen
försiggår. Rusdrycker, som säljas genom monopolförvaltningen, utläm- ^
nas i förseglade kärl, rymmande minst l/2 pint och högst 5 gallons. Ingå
rusdrycker få köpas till förtäring på stället.

De »torra» grevskapen erhålla ej någon vinst av de »våtas» rusdrycksliandel
och få t. o. m. betala en särskild skatt för lagens upprätthållande.

Statistik. År 1913 uppgåvos av denna stats 44 grevskap 36 tillämpa förbud på

grund av local option samt endast 8 hava begagnat sig av rätten att införa
monopol på rusdryckshanteringen. Av South Carolinas 1,515,400 invånare
skulle således 1,100,000 leva i torrlagda distrikt.

Alabama.

Genom två lagar av år 1911 hava här meddelats följande bestämmelser
angående rusdryckshandeln.

Koncessioner till detaljhandel med rusdrycker i städerna meddelas av
en särskild acciskommission, bestående av tre medlemmar, som utnämnas
av guvernören. Antalet koncessioner får icke överstiga en på 1,000 invånare
eller i större städer en på 3,000 invånare. Dock få oberoende av
denna bestämmelse i städer med minst 10,000 invånare rättigheter till utskänkning
meddelas till innehavare av hotell, som hava minst 30 resanderum.
Ansökning om koncession skall innehålla följande uppgifter:

1) sökandens namn och bostad samt huru länge han innehaft den senare;

2) arten av den rörelse, för vilken koncession sökes;

3) den lokal, i vilken rörelsen skall idkas;

4) sökandens födelseort och, om sökanden är en naturaliserad medborgare,
var och när han naturaliserats;

5) försäljningslokalens ägare;

6) försäkran att sökanden icke på något sätt är ekonomiskt intresserad
av någon annan rusdrycksaffär å annan ort inom staten Alabama;

7) försäkran att sökanden är den enda person, som är personligt intresserad
av den rörelse, för vilken koncession sökes;

8) försäkran att sökanden aldrig förverkat en koncession till rusdrycksförsäljning
inom staten Alabama;

9) bevis att försäljningsstället icke är beläget inom 300 fots avstånd
från kyrka eller skola, byggd innan 1911 års lag trätt i kraft; och

10) uppgift huruvida sökanden har erhållit penningelån för rörelsens
bedrivande av någon enskild eller något bolag samt, därest så är
förhållandet, närmare uppgifter om lånets belopp och förfallotid
samt om därför ställd säkerhet.

Riktigheten av ifrågavarande uppgifter skall av sökanden med ed bestyrkas,
och ansökningen måste förordas skriftligen av minst 20 röstberättigade
fastighetsägare inom samhället.

Ansökan skall anslås å dörren till acciskommissionens lokal samt intages
i en tidning i staden. Koncessioner å utskänkning inom klubbar få
medgivas till ett antal av högst en på 5,000 invånare, och totalantalet av
sådana koncessioner får inom varje stad icke överstiga 14.

De årliga koncessionsavgifterna uppgå till följande belopp:

för partiförsäljning (i poster om minst l/4 gallon) 1,500 dollars;

för drivande av bryggerirörelse eller sprittillverkning med rätt att i
parti försälja de tillverkade varorna 1,500 dollars;

för idkande av detaljhandel med rusdrycker 900—3,000 dollars, allt
efter folkmängdens storlek;

för utskänkning till medlemmarna av klubb 300 dollars.

Koncessio ner.

Mot beviljande av koncession kan invändning framställas av politiskt
röstberättigad medborgare i kommunen. Koncessionssökanden måste inför
accismyndigheten edligen förbinda sig att icke sälja eller utdela rusdrycker
till minderåriga eller sinnesrubbade personer eller till kända drinkare, att
icke hålla försäljningslokalen öppen på söndagarna eller eljest å förbjuden
tid, att icke tillåta spel av något slag i försäljningslokalen samt att icke
sälja andra drycker än sådana, som lagen tillåter. Dessutom skal! sökanden
för sig ställa vederhäftig borgen eller annan säkerhet till belopp av 1,000
dollars. För varje gång koncessionshavaren överträder lagens föreskrifter,
uttages av denna säkerhet ett belopp av 100 dollars jämte det straff för
överträdelsen, som i lagen är stadgat. Det sålunda förverkade beloppet
tillfaller, i händelse rusdrycker försålts till minderåriga eller drinkare, vederbörande
minderåriges eller drinkares närmaste anhöriga.

Absintför- Försäljning av absint, vilken särskilda benämning den än ma åsättas,

bud■ är inom hela staten Alabama förbjuden.

Lokal-, tids- Minuthandel och utskänkning av rusdrycker får icke äga rum i lokal,
Zdnings- där försäljning av andra varor bedrives, dock med undantag för hotell
föreskrifter, och restauranter, i vilka sistnämnda lokaler likväl ej få finnas särskilda anordningar
för förströelser av det ena eller andra slaget.

Detaljhandel med rusdrycker får icke förekomma före klockan 6 pa
morgonen eller efter klockan It på aftonen samt ej heller på söndagar.
Utskänkning till minderåriga, sinnesrubbade och personer, som äro kända
för omåttliga vanor, är förbjuden. Såsom biträden vid försäljningen få icke
användas minderåriga eller kvinnor. Spel får icke förekomma i utskänkningslokal.
Ej heller få rusdrycker utskänkas till vita och färgade personer
i samma rum. Alla lokaler, i vilka rusdrycker säljas, skola vara belägna
vid allmän gata och ligga i bottenvåningen. I desamma få ej finnas dörrar,
skärmar eller dylikt, som skymma utsikten till det inre av lokalen.

Försäljning av rusdrycker på kredit är förbjuden.

Efter guvernörens förordnande kan försäljning och utdelning av rusdrycker
förbjudas på de dagar, då politiska eller kommunala val äga rum,
ävensom å dagarna näst före desamma efter kl. 6 e. in. Likaså kunna
såväl statens guvernör som stadens mayor stänga alla försäljningsställen i
händelse av upplopp.

Local option. På ansökan av 45 % av de röstberättigade invånarne i ett grevskap
skall inom 30 dagar efter ansökningens ingivande anordnas folkomröstningför
avgörande av frågorna, huruvida rusdryckshandel inom grevskapet må
tillåtas eller icke, och i förra fallet, huruvida försäljningen skall ske för vederbörande
stads räkning eller genom privata försäljare efter koncession.
Kungörelse om sådan folkomröstning skall intagas i tidningarna 20 dagar
före omröstningsdagen. På varje röstsedel skola de olika propositionerna
för omröstningen finnas tryckta med anvisning för den röstande att med

ett kors på sedeln utmärka det alternativ, som han vill rösta för. För att
omröstningen skall anses hava utfallit till förmån för förbud, erfordras endast
enkel majoritet av de i omröstningen deltagandes röster. Rusdrycksförsäljning
kan endast medgivas i städer (cities and towns) och endast i
städer, som hava åtminstone en fast anställd polisman. Omröstning i nu
nämnda avseende får ej hållas oftare än vart fjärde är.

I händelse omröstning utfallit till förmån för rusdryckshandelns bedrivande
för vederbörande städers räkning, har varje stad inom grevskapet
rätt att för sådant ändamål anordna försäljningsställen till ett antal av i regel
ett sådant för varje fullt eller påbörjat tal av 10,000 invånare. Har staden
mindre än 1,000 invånare, får ej något försäljningsställe inrättas. Varje stad
skall i sådan rörelse nedlägga ett kapital av minst 500 dollars för varje
försäljningsställe. De rusdrycker, som däri försäljas, skola vara av renaste
och bästa beskaffenhet. Varornas inköp handhaves av särskilda agenter
med biträde av underlydande tjänstemän. Försäljningsagenten äger bestämma
varornas pris, vilket skall finnas tryckt på etiketten till det kärl, vari drycken
förvaras. Den första dagen i varje månad skall försäljningsagenten till
stadens kommunalrepresentation avlämna en detaljerad redovisning för sin
förvaltning under nästföregående månad. Specificerade föreskrifter äro meddelade
om vilka olika slag av rusdrycker, som skola saluhållas, och i hur
stora kärl de få utlämnas. Den lokal, vari inköpta rusdrycker mottagas,
magasineras och buteljeras, får icke stå i förbindelse med det rum, i vilket
varorna utlämnas till köparna. Försäljningspriset på rusdrycker i kommuner,
där monopol äger rum, får icke vara mer än 75 % högre än inköpspriset.

För varje försäljningsställe skall finnas en av stadens röstberättigade
vald föreståndare, som handhar försäljningen med biträde av de bokförare,
expediter etc., som kommunalrepresentationen ställer till hans förfogande.
Varje inköpsagent och försäljningsföreståndare skall för sig ställa borgen
eller annan säkerhet till belopp av 3,000 dollars. Varje person, som genom
förseelse av någon av nu nämnda tjänstemän lider skada, är berättigad att
därför erhålla ersättning, som uttages ur ifrågavarande säkerhet. Föreståndarens
lön får utgöra 1,500—3,000 dollars pr år.

Det åligger föreståndaren: att icke sälja eller utlämna rusdrycker till
samma person mer än en gång varje dag, att icke sälja rusdrycker under
tiden mellan kl. 6 e. m. och kl. 6 f. in. eller på söndagar, att icke tillåta
förtäring av sålda drycker på försäljningslokalen eller själv förtära sådana
därstädes, att icke på en gång till samma köpare sälja mer än ''/4 gallon
spritdrycker, att endast sälja av de varor, han köpt av stadens inköpsagent,
samt att sälja endast mot kontant betalning. Försäljningsföreståndarens
handelsböcker med tillhörande verifikationer skola alltid hållas tillgängliga
för inköpsagenten ävensom för kommunalrepresentationen och
varje medlem därav. Minst en gång om året skola dessa räkenskaper

Monopol.

Statistik.

granskas av stadens revisor. Första dagen i varje månad skall försäljningsföreståndaren
för kommunalrepresentationen framlägga en fullständig redogörelse
för affärens ställning jämte uppgift å det antal inköp, som gjorts i
densamma under föregående månad. Inflytande medel skola av föreståndaren
insättas på hans tjänsteräkning i bank.

Inkomsten av den kommunala rusdrycksförsäljningen fördelas på följande
sätt. I städer med mer än 10,000 invånare erhålla staden, som bedrivit
försäljningen, samt det grevskap, vari staden är belägen, vardera 45 %
av vinsten, och de återstående 10 0 0 gå till statskassan. I mindre städer
erhåller staden 65 °/„, grevskapet 25 % och statskassan 10 % av vinsten.
Någon skatt för rörelsen betalas varken till grevskapet eller staten. Över
de medel, som inflyta i stadskassa!!, har stadens kommunalrepresentation
rätt att förfoga efter gottfinnande. Av grevskapets andel i rusdrycksmedlen
får högst 10 % användas till pensioner åt veteraner i kriget, som
äro berättigade till pensioner enligt statens allmänna pensionslagar. Återstoden
av grevskapets andel i dessa medel skall användas till uppehållande
av skolor samt till byggande och förbättrande av vägar.

De lokaler, som användas för försäljning av rusdrycker i monopolstäder,
skola vara belägna vid offentliga platser samt användas uteslutande
för detta ändamål. Inga gardiner, skärmar, stolar eller bord få där finnas.
Ej heller tillätes spel därstädes. Under hela natten skall ett eller flera ljus
hållas brinnande i försäljningslokalen, och inga dörrar, gardiner eller skärmar
få därunder hindra allmänheten från att utifrån se in i lokalen.

Strängt straff är stadgat för den inköpsagent, som direkt eller indirekt
mottager provision på inköpta varor eller gåvor i annan form. Likaså äro
straff stadgade för föreståndares överträdelser av ovan antydda föreskrifter.
Köpare, som förtär rusdrycker i försäljningslokalen eller inom 50 yards1 avstånd
därifrån, drabbas jämväl av straff.

Mot erläggande av en årlig avgift av 1,500 dollars kan i ett monopoldistrikt
enskild person erhålla tillstånd att driva reningsverk eller bryggeri samt att
sälja produkterna av sådan tillverkning i parti till kommunens försäljningsställe.

År 1913 uppgåvos 1,924,284 av Alabamas 2,138,093 invånare vara bosatta
i torrlagda distrikt. Av de 16 grevskap, som anställt omröstning om
rusdyckshandeln, hava 8 röstat för förbud samt 8 för monopol eller privat
rusdryckshandel.

C. Local-option-stater.

Arizona •

har genom lag av år 1909 infört local option med omröstning grevskapsvis.
Genom samma lag infördes bestämmelse att för åstadkommande av

1 yard — 91,4 centimeter.

förbud skulle erfordras enkel majoritet, medan förut i sådant avseende fordrats
2/s av de avgivna rösterna. År 1913 uppgåvos 2 av grevskapen vara
torrlagda.

Arkansas.

Koncession erfordras för rusdrycksförsäljning i de distrikt, där ej sådan
är helt och hållet förbjuden. Koncessionsavgiften är 700 dollars för vanlig
utskänkning samt 150 dollars för partihandel med maltdrycker. Tillverkare
få sälja utan koncession i partier om minst 5 gallons, likaså vinodlare i partier
om minst ys gallon. Försäljning av vin, innehållande mer än 17 %
alkohol, är förbjuden.

1 denna stat utfärdar den lagstiftande församlingen lagar, som förbjuda
rusdrycksförsäljning i vissa grevskap. Därjämte kunna enligt lagen förbudsomröstningar
anställas inom kommuner och distrikt i en stad. 1 förbudsomröstningarna
inbegripes ej vin, om icke en särskild omröstning verkställes
angående vinhandeln. Omröstning kan ej anställas oftare än vartannat
år.

Utom genom lokalveto-omröstning kan förbud åstadkommas genom
petition av visst antal personer över 18 års ålder angående avskaffande av
krogar, som ligga inom 3 engelska mils avstånd från kyrka eller skola.

Rusdrycksförsäljare äro förbjudna att upptaga order å sina varor inom
förbudsdistrikt samt att där sprida cirkulär och annonsera. Utskänkningsställen
få endast inrättas i städer och stadsliknande samhällen.

År 1913 uppgåvos 63 av statens 75 grevskap vara helt och hållet
torrlagda, och skulle 91 °/0 av befolkningen vara bosatta inom torrlagda
områden.

California.

Koncessionsavgifterna fastställas av grevskaps- och kommunalmyndigheterna
efter omsättningens storlek. De växla mellan 1 och 50 dollars
pr månad för försäljning i kvantiteter om ''/4 gallon eller däröver samt mellan
5 och 40 dollars pr månad för försäljning i mindre kvantiteter.

Försäljning och utdelning av rusdrycker är förbjuden inom ett avstånd
av 4 engelska mil från ett offentligt arbetsföretag, sysselsättande minst 25
man, såvida försäljningsstället ej är beläget inom 1 mils avstånd från stad
eller stadsliknande samhälle.

Local option infördes år 1911 med omröstning grevskapsvis.

År 1913 uppgåvos 682 städer, köpingar och andra dylika samhällen i
de nordliga och de centrala delarna av California vara torrlagda samt mer
än 2/ä av södra Californiens grevskap vara utan utskänkningsställen.

Koncessio ner.

Local option.

Statistik.

Koncessio ner.

Local option.
Statistik.

Koncessio ner.

Local option.

Statistik.

Koncessio ner.

Local option.

Statistik.

Colorado.

Koncessionsavgiften för utskänkning utgör i städer minst 600 dollars,
i stadsliknande samhällen minst 500 dollars och i andra orter 300 dollars.
För att koncessionsansökan skall kunna bifallas, måste den vara tillstyrkt
av majoriteten av de åt gatan boende skattebetalarne i det kvarter, där den
ifrågasatta utskänkningen skulle bedrivas.

Rusdrycker få ej säljas inom ett avstånd av 5 engelska mil från järnvägsbygge
eller annat offentligt arbetsföretag, vid vilket minst 25 personer
sysselsättas, utom i det fall att försäljningsställe inrättats minst 6 månader,
innan arbetet begynte. Utskänkningsställe får ej inrättas på 500 fots avstånd
från skola.

Kvinnor få ej uppehålla sig å utskänkningslokal vare sig som kunder
eller säljare.

Enligt 1907 års lag om local option gäller, att om 40 % av de röstberättigade
i en stad, köping, landskommun, stadsdistrikt eller valkrets begära
omröstning om rusdryckshandeln, skall sådan omröstning företagas,
men får därefter ej upprepas förr än efter 23 månader.

År 1913 uppgåvos 54 % av befolkningen vara bosatta inom förbudsdistrikt.

Connecticut.

Om i en kommun antalet koncessioner överstiger 1 på 500 invånare, kunna
inga nya rättigheter beviljas, förrän antalet nedgått till det nämnda. Koncessionsansökan
måste tillstyrkas av 5 röstberättigade fastighetsägare inom
kommunen.

Koncessionsavgiften utgör 450 dollars i kommuner med mer än 3,000
invånare och 250 dollars i mindre kommuner. I småkommuner kunna »välskötta»
hotell erhålla koncession för en avgift av 150 dollars.

Detaljhandlare få ej sälja eller utlämna rusdrycker utanför kommunens
område. Försäljning är ej tillåten till minderåriga, berusade och drinkare.

Utskänkningsställen skola hållas stängda mellan kl. 10 e. m. och kl.
5 f. m. Dock kunna de kommunala myndigheterna förlänga utskänkningstiden
till kl. 12 på natten.

Omröstning angående rusdryckshandelns tillåtlighet skall företagas i
städerna på framställning av 10 % av de röstberättigade. Omröstning får
ej ske oftare än en gång om året. 1 kommuner, där förbud införts, kan
en särskild agent tillsättas för försäljning av rusdrycker för sakramentalt,
medicinskt eller industriellt ändamål. Vid sådan försäljning får försäljningspriset
ej överstiga inköpspriset med mera än 25 °/0.

Av Connecticuts befolkning uppgåvos år 1913 83 % vara bosätta i
»torra» områden.

Florida.

Ansökan om koncession måste vara tillstyrkt av majoriteten bland Koncessio- *
kommunens röstberättigade invånare för att kunna vinna bifall. Konces- ner''
sionsavgiften utgör: för utskänkning 1,000 dollars, för reningsverk och
bryggerirörelse 500 dollars och för klubbar 100 å 150 dollars, allt efter antalet
medlemmar. Reningsverk och bryggerier få ej sälja i mindre poster
än 50 gallons för de förra och 10 gallons för de senare till andra än detaljhandlande.
Koncession erfordras ej för försäljning av vin, tillverkat av druvor,
som växt i Florida, under förutsättning att försäljning ej sker i mindre
poster än 1/i gallon.

Omröstning kommunvis om rusdryckshandelns tillåtlighet skall anställas, Local option.
då sådant påkallas av 25 °/o av de röstberättigade. Sådan omröstning kan
ej hållas oftare än vartannat år.

Försäljare få ej upptaga order inom förbudsdistrikt.

År 1913 uppgåvos av Floridas 48 grevskap 37 vara utan lagliga krogar. Statistik.

Idaho.

Enligt äldre lagstiftning kunna i denna stat meddelas koncessioner till Koncessiorusdrycksförsäljning
av en för varje grevskap inrättad kommission. Kon- "er~
cessionerna meddelas för ett år i sänder. Koncessionsavgiften utgör för
detaljhandel 750 dollars per år, vartill städerna kunna lägga ökade avgifter
till stadens kassa.

Local option infördes genom eu lag 1909. Enligt denna erfordras för Local option.
anställande av lokalvetoomröstning, som verkställes grevskapsvis, framställning
därom av så många röstberättigade personer, som motsvara 40 proc.
av antalet röster, som avgåvos vid senaste allmänna val av statssekreterare.
Omröstningen avser endast frågan, huruvida försäljning av rusdrycker skall
tillåtas inom grevskapet eller ej. Har omröstningen utfallit för förbud, för
vilket ändamål erfordras endast enkel majoritet av de i omröstningen deltagandes
röster, skola alla förut beviljade koncessioner till försäljning av rusdrycker
upphöra att gälla 90 dagar efter omröstningen.

titan hinder av beslutat förbud tillätes försäljning av denaturerad sprit
samt av ren alkohol för medicinska, tekniska och vetenskapliga ändamål
ävensom av vin för sakramentalt bruk. Detaljerade föreskrifter äro meddelade
til! förekommande av missbruk av rätten att använda alkohol såsom
medicin.

Om angivelse sker, att i ett förbudsdistrikt rusdrycker olagligen pa
viss plats förvaras för försäljning, äger polismyndigheten rätt att å det uppgivna
stället anställa husrannsakan samt att häkta alla där anträffade personer.

I Idaho, liksom i åtskilliga andra amerikanska stater, som infört förbud

Statistik.

Koncessio ner.

Local option.

för hela staten eller delar därav, försvåras tillämpningen av förbudsbestämmelserna
av den lagstiftning, som gäller för hela riket angående rätt till
rusdryckshandel. Var och en, som vill driva sådan handel, måste nämligen
enligt rikslagstiftningen dels förskaffa sig den koncession, som stadgas i
vederbörande stats lagstiftning, dels ock betala eu avgift till Förenta Staterna,
uppgående till 25 dollars eller för enbart ölförsäljning 20 dollars. Vem som
hälst äger, utan avseende på om hans stat tillåter rusdrycksförsäljning eller
ej, mot erläggande av 25 resp. 20 dollars av riksregeringen erhålla ett certifikat,
som för denna regerings vidkommande berättigar honom att idka
handel med rusdrycker inom uppgiven stat.

1 anledning av nu nämnda förhållanden stadgar Idahos lag, att allmänna
åklagaren i varje grevskap, som infört förbud, skall årligen från vederbörande
tjänsteman hos riksregeringen förskaffa sig uppgift å dem, som erlagt riksavgift
för idkande av rusdryckshandel inom grevskapet, ävensom å platsen
för försäljningen för anställande av åtal. Den omständigheten att en person
till riksregeringen erlagt avgift för idkande av rusdryckshandel inom ett förbudsdistrikt
i Idaho är enligt lagen tillräcklig bevisning för att medföra hans
fällande till ansvar för olovlig rusdrycksförsäljning.

Förbud enligt Idahos lag omfattar icke partiförsäljning av rusdryckstillverkare
till personer, boende utanför förbudsdistriktet, ej heller försäljning
till apotekare och andra, som äro lagligen berättigade att sälja rusdrycker.

År 1913 uppgåvos 217,159 av Idahos 325,594 invånare vara boende
inom torrlagda områden.

Illinois.

1 händelse rusdryckshandel är tilläten, meddelas koncession till sådan
av vederbörande grevskaps koncessionsmyndighet. Koncessionsavgiften
utgör 50—1,000 dollars efter koncessionsmyndighetens prövning. Härtill
kommer avgiften till kommunens kassa, som bestämmes av vederbörande
kommunalmyndighet och som utgör minst 500 dollars för försäljning av alla
slags rusdrycker och minst 150 dollars för försäljning av endast maltdrycker.

För upptagande av order på rusdrycker i mindre kvantiteter än 5 gallons
från konsumenter utom den kommun, där försäljaren erhållit koncession, är
erfordras särskild koncession därtill, vilken är belagd med en avgift av
minst 500 dollars.

Förtäring av rusdrycker är förbjuden på järnvägståg och interurbana
spårvägar. Berusande drycker få ej säljas eller utdelas i stadens parker.

Efter anhållan av 25 % av de röstberättigade enligt senaste allmänna
val kunna omröstningar äga rum i städer, köpingar och landsbygdskommuner
för avgörande av frågan, huruvida rusdrycksförsäljning inom vederbörande
område skall tillåtas eller ej. Avgivas mera än hälften av antalet

röster för förbud, upphöra alla inom området förut beviljade koncessioner
att gälla 30 dagar efter omröstningen. Förbudet äger sedan giltighet, till
dess efter begäran av 25 % av de röstberättigade vid ny omröstning minst
hälften av de röstande uttala sig för beviljande av försäljningsrättigheter, i
vilket fall sådana kunna meddelas 30 dagar efter omröstningsdagen. Minst
18 månader måste förflyta efter en omröstning, innan ny sådan kan anställas,
och skola omröstningarna alltid anställas samtidigt med de allmänna valen.

År 1913 uppgåvos 33 % av befolkningen vara bosatta i torrlagda områden.

Indiana.

Med rusdrycker förstås vätskor, som kunna användas som drycker
samt innehålla mer än 5/j volymprocent alkohol.

I de kommuner, där rusdryckshandel är tillåten, skall koncessionsansökan
ingivas till vederbörande grevskaps koncessionsmyndighet samt
publiceras i någon allmänt spridd tidning inom orten eller, om sådan ej
finnes, anslås på tio ställen inom vederbörande kommun minst 20 dagar
före koncessionsmyndighetens sammanträde.

Koncessionsansökan skall innehålla följande uppgifter m. m.:

1) försäljningslokalens belägenhet och beskaffenhet;

2) sökandens namn, födelseort och, om han är naturaliserad medborgare,
när och var han naturaliserats;

3) försäkran att sökanden eller, om sökanden är ett bolag, att delägarna
däri icke äro ekonomiskt intresserade av tillverkningen eller försäljningen
av någon vara, som sökanden ämnar försälja;

4) uppgift å den person, som skall förestå rörelsen;

5) försäkran att sökanden är den ende verklige ägaren av rörelsen och
att icke någon annan har något direkt eller indirekt ekonomiskt intresse
därav;

6) försäkran att varken sökanden eller rörelsens föreståndare mottagit
eller skall mottaga någon gåva, penningeförsträckning, möbler, inventarier
eller understöd i annan form av någon, som tillverkar eller försäljer rusdrycker.

Uppgifterna i koncessionsansökningen skola till riktigheten med ed
bekräftas av sökanden. Vid ansökningen skall därjämte fogas godkänd
borgen till ett belopp av 3,500 dollars, för att sökanden skall driva rörelsen
ordentligt och anständigt och för betalningen av den skadeersättning, som
kan komma att ådömas honom till följd av olagligt förfarande i fråga om
rörelsens bedrivande.

Koncessionen kan ej meddelas åt den, som ej fyllt 20 år, eller ej bott
i staten minst 1 år eller ej är politiskt röstberättigad eller ej åtnjuter gott

Statistik.

Koncessio ner.

anseende, ej heller åt den, som under de sista 15 åren varit dömd för grövre
brott eller under de sista 4 åren minst två gånger gjort sig skyldig til! förseelse
mot lagarna om försäljning av rusdrycker. Förnyelse av koncession
kan ej medgivas den, som under de sista två åren minst 2 gånger gjort
sig skyldig till förseelse av sistnämnda slag.

Antalet koncessioner får icke -överstiga 1 på 500 invånare, vilket
antal av grevskapets koncessionsmyndighet kan ytterligare nedsättas till 1
på 1,000 invånare. Intet nytt utskänkningsställe får inrättas inom ett avstånd
av 400 fot från skola.

Mot koncessionsansökan kan protest avgivas av varje röstberättigad
person inom kommunen eller roten på grund av sökandens omoraliska
karaktär eller olämplighet i övrigt. Anmärkning kan exempelvis grunda sig
på, att sökanden försålt rusdrycker till minderåriga eller att han är spelare,
drinkare eller dylikt. De, som avgiva dylik protest, äro skyldiga att inför
koncessionsmyndigheten bevisa sina påståenden. Över koncessionsmyndighetens
beslut kan besvär anföras i högre rätt.

Om majoriteten av de röstberättigade i en kommun eller rote skriftligen
inlägga sin protest mot beviljande av ansökan från en eller flera personer,
är myndigheten förhindrad att meddela koncession till dessa personer
under de närmast följande två åren. Vid beräkningen av majoriteten
lägges den högsta siffran vid näst föregående omröstning till grund. Olika
former användas för protesten, när det gäller ansökan av viss person eller
försäljning i allmänhet. Vanligen är å landsbygden kommunen enheten vid
protesten, i stadssamhälle med minst 2,500 invånare är roten (Ward) enheten.
Protesten måste avgivas minst tre dagar före den för ansökningens
prövning bestämda tiden.

Koncessionsavgifteh utgör 100 doilars, som gå till grevskapets skolfond.
Härtill kan vederbörande kommun lägga en ytterligare avgift av 150—250
doliars.

Koncessioner beviljas för ett år i sänder. För förnyelse av koncessioner
gälla i huvudsak samma bestämmelser som för beviljande av nya sådana.
Dock är koncessionsmyndigheten skyldig att bevilja sökt förnyelse, om sökanden
innehar de av lagen föreskrivna kvalifikationerna och någon protest
mot förnyelsen icke avgivits.

Koncessionshavare får ej flytta sin utskänkningslokal från ett ställe
till ett annat utan därtill givet tillstånd av koncessionsmyndigheterna. Mot
sådan flyttning kan protest avgivas av varje röstberättigad medborgare inom
kommunen.

Om koncessionshavaren dör eller blir sinnessjuk, äger hans stärbhus
eller förmyndare att hos koncessionsmyndigheten söka tillstånd att själv
eller genom antagen föreståndare fortsätta rörelsen till koncessionstidens
utgång, dock högst för en tid av 6 månader.

Koncession skall av koncessionsmyndigheten återkallas:

1) om koncessionshavaren under året gjort sig skyldig till grövre brott
eller till förseelse mot lagen om hämmande av osedlighet eller visat sig vara
i hög grad omoralisk eller eljest olämplig att handhava rörelsen;

2) om sökanden visas hava under de sista två åren gjort sig skyldig för
tredje gången till överträdelse av någon lag angående försäljning av rusdrycker;

3) om ett bolag, som fått sin anhållan om godkännande av ny försäljningsföreståndare
avslagen, det oaktat fortsätter försäljningen;

4) om koncessionshavaren underlåter att betala den föreskrivna koncessionsavgiften.

Om koncessionshavaren gjort sig skyldig till någon förseelse mot
lagarna angående försäljning av rusdrycker eller tillåtit prostituerade kvinnor
att besöka försäljningslokalen eller i densamma utställt osediiga tavlor
eller på annat sätt visat sig olämplig att handhava rörelsen, skall rörelsen
inställas för en tid av högst 30 dagar vid första förseelsen samt vid upprepande
därav inställas för en tid av högst 60 dagar eller ock alldeles
indragas. Likaså är koncessionen förfallen, om koncessionshavaren tillåtit
bedrivandet av spel å utskänkningslokalen. Om en koncession av någon
anledning förverkats, kan innehavaren därav inom hela staten Indiana icke
erhålla ny sådan under de närmast följande 2 åren.

Framställning om suspenderande eller återkallande av meddelad koncession
kan göras av varje röstberättigad medborgare i den kommun, där
rörelsen bedrives. Vid sådan framställning skall anmärkaren foga borgen
till belopp av 200 dollars till betäckande av de kostnader, som kunna ådömas
honom att betala, i händelse koncessionsmyndigheten efter hörande av koncessionshavaren
avslår framställningen. Borgen för samma belopp skall
jämväl ställas av koncessionshavaren, om han inställer sig och bestrider
framställningen.

Särskilda föreskrifter äro meddelade om partihandel med rusdrycker.
Koncession till sådan handel meddelas på ansökan av vederbörande koncessionsmyndighet,
om sökanden styrker, att han driver tillverkning av
rusdrycker eller verklig partihandel med sådana (bona fide manufacturer eller
bona fide vvholesaler). Även mot sådan ansökan kan protest avgivas av
varje röstberättigad medborgare inom kommunen. För sådan koncession
betalas en avgift av 200 dollars.

Rusdrycksförsäljning får ej äga rum å sön- och helgdagar eller valdagar.
Ej heller får försäljning äga rum i större städer mellan kl. 12 på

natten och kl. 5 på morgonen, i mindre städer mellan kl. 11 e. in. och

kl. 5 f. m. samt på landet mellan kl. 10 e. m. och 5 f. in.

Rusdrycksförsäljning måste ske i lokal, som är skild från annan affärslokal,
dock att försäljning av cigarrer och tobak är tillåten i lokaler, där rusdrycker
säljas.

Tids- och
andra ordningsföreskrifter.

Local option. Enligt lag av år 1911 kan kommunvis anordnas omröstning, huruvida
rusdrycksförsäljning inom kommunen skall tillåtas eller icke, om framställning
därom göres av minst 20 % av de röstberättigade.
statistik. Enligt förut åberopad källa voro år 1913 65 % av befolkningen bosatta

inom torrlagda områden.

Iowa.

Principiellt Enligt lowas konstitution är all rusdryckstillverkning och -försäljning

statsförbud. förbjuden, men i trots därav har den lagstiftande församligen antagit ett
flertal lagar, som i det ena eller andra avseendet tillåta rusdrycksförsäljning.
Dessa lagar, som med ett gemensamt namn kallas the Mulet Law, innehålla
alltså, att ingen får direkt eller indirekt tillverka eller på något sätt avhända
sig rusdrycker »utom på det sätt som i detta kapitel stadgas».
Koncessio- För erhållande av rätt till detaljhandel fordras ansökan, tillstyrkt: a) av

Uer option™15° % av de röstberättigade i städer med minst 5,000 invånare, b) av 80 %
av de röstberättigade i städer med 2,500—5,000 invånare samt c) av 65 %
av de röstberättigade i övriga kommuner. Därjämte fordras godkännande av
ansökningen av kommunalstyrelsen och alla fastighetsägare, boende inom
50 fots avstånd från den ifrågasatta försäljningslokalen. Koncessionsavgiften
utgör 600 dollars.

* Ordnings- Försäljning får ej ske till minderåriga, alkoholister och berusade. För föreskrifter.

sä]jningen f^r vidare endast försiggå i ett rum på nedra botten utan stolar
och möbler. Spel och musiktillställningar få där ej förekomma. Lokalen
skall hållas stängd kl. 10 e. m.—kl. 5 f. m.

Statistik. År 1913 uppgåvos 77 % av befolkningen vara bosatta i torrlagda

områden.

Kentucky.

150 dollars,
100 »

Koncessio- Koncessionsavgifterna utgöra:

ner'' för detaljhandel med alla slags rusdrycker ........................

» » » spritdrycker och viner........................

» » » maltdrycker ....................................... 50 »

» destillatörers försäljning till avhämtning i poster om minst

1/i gallon............................................................... 100 »

» vin- och brännvinsrenares försäljning till avhämtning i poster

om minst l/4 gallon ................................................... 50 »

» andra diversehandlandes försäljning till avhämtning i poster

om minst 1/i gallon ................................................. 100 »

» partihandel........................................................ 100 300 »

» bryggares försäljning................................................. 200 »

» partihandlares försäljning av vin och Öl........................... 200 »

Till dessa komma ytterligare avgifter till vederbörande kommun.

Lokalveto-omröstning kan anställas såväl i kommuner och distrikt i städer Local option.
som i hela grevskap, dock ej oftare än vart 3:e år. Vid grevskapsomröstriingar
undantagas från tillämpningsområdet alla städer med minst 3,000
invånare. Förutsättningen för omröstnings anställande är framställning
därom av 25 % av de röstberättigade.

Rusdrycker få ej införas från »vått» till »torrt» område, och partihandel är
förbjuden inom förbudsområde, dock ej för tillverkare, som försäljer egna
varor å tillverkningsstället.

98 av statens 119 grevskap uppgåvos år 1913 vara torrlagda. Torr- Statistik.
läggningen hade i vissa fall verkställts genom speciella parlamentsbeslut,
avseende blott visst eller vissa grevskap.

Massachusetts.

Antalet koncessioner får icke överstiga en på 1,000 invånare, utom i KoncessioBoston,
där antalet får uppgå till högst 1 på 500 invånare. Koncessionerna
meddelas på ett år i sänder.

Om ägare till fastighet, belägen inom 25 fots avstånd från ifrågasatt
utskänkningsställe, protesterar mot koncessionsansökan, lämnas densamma

utan avseende.

Koncessionsavgifterna utgöra:

för utskänkning av alla slags rusdrycker, minst.................. 1,000 dollars,

» utskänkning av maltdrycker, cider och lätta viner, innehållande
minst 15 % alkohol, minst ........... 250 »

» utminutering av rusdrycker av varje slag .................... 300 »

» utminutering av maltdrycker, cider och viner, innehållande

högst 15 % alkohol, minst....................................... 150 »

» försäljning genom droghandlare o. d............................ 5 »

De lokala myndigheterna kunna öka dessa avgifter, en rätt varav de
i stor utsträckning begagna sig.

Försäljning får icke äga rum på söndagar och valdagar, ej heller mellan Qrd''Vn.jf~
kl. 11 e. m. och 6 f. m. Försäljning får icke ske till minderåriga, till per- 1
soner, som under de senaste 6 månaderna blivit dömda för fylleri, ej heller
till sådana, som under de senaste 12 månaderna erhållit understöd av allmänna
medel. Personer under 18 år få ej användas vid försäljning. Alla
försäljningslokaler måste vara fullt synliga utifrån gatan; inga skärmar eller
andra skymmande anordningar få anbringas i desamma. Utskänkningsställe
får ej vara beläget inom 400 fots avstånd från allmän skola.

Angående local option gälla i huvudsak följande bestämmelser. Varje Local option.
år skall, utan föregående ansökan, i samband med valen av de kommunala
myndigheterna anställas omröstning, huruvida rättigheter till rusdrycksför -

Statistik.

Koncessio ner.

Tidsbestäm melser.

Local option.

säljning skola beviljas inom kommunen eller ej. För införande av förbud
fordras endast enkel majoritet av de röstande. Förbudet träder i kraft första
måndagen i juni månad efter omröstningen. Utfaller åter omröstningen
inom en kommun, som har förbud, för avskaffande av detsamma, träder
detta beslut i kraft den 1 mars närmast efter omröstningen. 1 händelse
omröstningen utfaller för förbud, kunna endast apotekare och droghandlare
erhålla koncession till försäljning av rusdrycker för medicinskt, tekniskt och
vetenskapligt ändamål. Från lagens tillämpning undantages dock av jordbrukare
tillverkat cider, som utan särskild koncession får försäljas till avhämtning,
om det icke innehåller mer än 3 viktprocent alkohol. Eljest omfattar
benämningen rusdrycker alla drycker, som innehålla mera än 1 volymprocent
alkohol.

Alla utom järnvägs- och expressbolag äro förbjudna att transportera
rusdrycker till lokalvetodistrikt. Till följd av nämnda undantag kunna
emellertid • rusdrycker införas från utom staten befintligt område, om sändningarna
äro adresserade till viss enskild person och försedda med uppgift
om varans slag och myckenhet. Varje kommun är skyldig att giva transporträttigheter
åtminstone åt ett speditionsföretag.

Upptagande av order på rusdrycker inom lokalvetodistrikt är förbjudet.

I händelse en lokalvetokommun underlåtit att bevilja koncessioner för
försäljning av alkohol för medicinskt bruk, äger statens apoteksstyrelse
meddela apotekare rättighet att enligt läkares recept försälja alkohol.

Under år 1913 hade enligt The Anti Saloon Leagues year book av
Massachusetts’ 33 större städer 18 rusdryckshandel och 15 förbud samt av
dess 320 mindre städer 73 rusdryckshandel och 247 förbud.

Michigan.

Koncessionsavgifterna utgöra:

för minuthandel med alla slags rusdrycker (i mindre poster än

3 gallons) ......................................................... 500 dollars,

» parti- och minuthandel med maltdrycker ........................ 500 ■>

» » » » » alla slags rusdrycker ............ 800 »

» idkande av bryggeri rörel se............................................. 65 »

» » » spritdryckstillverkning.................................... 800 »

Försäljningsställen skola hållas stängda å helg- och valdagar samt å
andra dagar från kl. 9 e. m. till kl. 7 f. m.

Lokalt förbud kan åstadkommas antingen genom beslut av grevskapets
Board of Supervisors eller genom folkomröstning eller genom särskilt parlamentsbeslut,
i alla fallen för helt grevskaps vidkommande. För anställande
av folkomröstning erfordras framställning därom av en tredjedel av de röstberättigade.

35 av statens 83 grevskap uppgåvos år 1913 vara torrlagda.

Statistik.

Minnesota.

Koncessionsavgifterna, som fastställas dels av grevskapens och dels Koncessioav
städernas myndigheter, få ej sättas lägre än 1,000 dollars i städer med ner''

minst 10,000 invånare och 500 dollars i övriga städer samt å landsbygden.

Tillverkare och partihandlare få sälja utan koncession i poster om minst 5
gallons. Antalet försäljningsställen får ej i någon kommun överstiga 1 pa
500 invånare.

Den, som söker koncession, skall låta offentligen anslå sin ansökan
med uppgift å platsen för den tiilämnade rörelsen. Koncession kan ej
beviljas

1) den som är känd såsom en moraliskt dålig person;

2) den som håller hus, där otukt eller spel bedrives;

3) den som under året närmast innan ansökan göres begått förseelse
mot någon lag angående försäljning av rusdrycker eller angående ordningen
på utskänkningsställen;

4) den som icke är medborgare i staten Minnesota.

Det åligger därjämte koncessionsmyndigheten att göra sig noga underrättad
om sökandes personliga kvalifikationer.

Koncession förverkas genom förseelse mot försäljningslagarne.

Droghandlare äga rätt att sälja utan koncession, men få endast sälja
en post på varje läkarerecept.

Lokalveto-omröstning kan äga rum i landsbygdskommuner och om- Local option.
kring 14 procent av städerna på framställning av 10 röstberättigade. Omröstningen
äger rum i sammanhang med de allmänna politiska eller kommunala
valen.

År 1913 uppgåvos nästan hälften av landskommunerna och 1 5 av de Statistik.
städer, som hade local option, vara torrlagda.

Missouri.

Koncessioner till försäljning av rusdrycker beviljas för ett år i sänder Koncession
av grevskapsdomstolen (the County Court) eller accismyndigheten (the nerExcise
Commissioner) i städerna. Den, som blivit förvunnen att hava gjort
sig skyldig till vissa förseelser mot försäljningslagen, kan ej under två år
efter domens meddelande erhålla koncession till rusdryckshandel. Koncessionssökande
måste för övrigt styrka, att majoriteten av fastighetsägare
i kvarteret understödja hans framställning, och i städer med mindre än 2,000
invånare måste han därjämte ställa borgen för 2,000 dollars. Slutligen skall
han även ådagalägga, att han åtnjuter »ett gott moraliskt anseende».

Tidsbestäm melser.

Local option.

Statistik

Koncessionsavgifterna uppgå till följande belopp:
för försäljning av spritdrycker till mindre totalbelopp än 5,000

gallons per år......................................................... 100 dollars,

» försäljning av spritdrycker till belopp av 5,000—10,000

gallons per år........................................................ 150 »

• försäljning av spritdrycker i större myckenhet per år 151—1,000 »

» » i parti av maltdrycker och jästa drycker på

andra ställen än tillverkningsstället.............................. 100 »

» tillverkning av maltdrycker och jästa drycker samt försäljning
därav å tillverkningsstället........................ 250—1,000 »

» idkande av reningsverk och försäljning av produkten å tillverkningsstället.
............................................... 250 1,000 »

All utskänkning och utminutering är förbjuden å söndagar samt ä dagar
för allmänna val.

Local option tillämpas grevskapsvis, dock med undantag för städer
med minst 2,500 invånare, vilka bilda särskilda omröstningsdistrikt. För att
omröstning skall komma till stånd, erfordras framställning därom av Vio
av de politiskt röstberättigade i distriktet. Omröstning får ej förekomma
oftare än vart fjärde år.

Utom huvudstaden S:t Louis finnes i Missouri 114 grevskap. Av
dessa voro år 1912, enligt förut citerad källa, 64 helt och hållet torrlagda,
och av de övriga fanns inemot ett tjugutal, inom vilka krogar endast förekom
mo i städerna.

Montana.

Koncessio- Koncessionsavgifterna utgå halvårsvis och variera mellan 165 dollars

ner. j kommuner med mindre än 3,000 invånare samt 330 dollars i kommuner
med minst 10,000 invånare.

Rusdrycksförsäljning är förbjuden på 5 engelska mils avstånd från
större byggnadsföretag, om ej försäljningstället inrättats minst 6 månader
före byggnadsföretagets början. Försäljning på kredit är förbjuden.

Local option. Lokalveto-omröstning, avseende helt grevskap, hålles på framställning
av Vs av de röstberättigade. Sådana omröstningar få icke hållas i samma
månad som den, under vilken de allmänna valen hållas, och få icke företagas
oftare än vart annat år.

Statistik. År 1913 uppgavs det enda torrlagda området i Montana vara indian reservationerna,

i vilka rusdrycksförsäljning förbjudits genom rikslagstiftning.

Nebraska.

Koncessioner Vid koncessionsansökan hos grevskapsmyndigheten skall fogas till°Coptionl
stYrkande av majoriteten av fastighetsägare i kommunen eller området. Kon -

cessionsavgifterna utgöra minst 500 dollars i kommuner med mindre än

10,000 invånare samt minst 1,000 dollars i städer med större invånareantal.

1 städer och köpingar hava de kommunala myndigheterna rätt att bevilja
rättigheter och föreskriva inskränkningar i desamma eller att alldeles
förbjuda rusdryckshandeln.

År 1913 uppgavs hälften av befolkningen vara bosatt i torrlagda om- Statistik.
råden.

New Hampshire.

Koncessionsavgifterna växla efter kommunernas storlek mellan 25 och Koncessio1,
200 dollars. Städernas myndigheterna hava rätt att höja avgiften till 1,200
dollars, och i landskommunerna kunna de röstberättigade medborgarne utöva
samma rätt genom allmän omröstning. Avgifterna delas lika mellan grevskapet
och kommunen.

Lokalveto-omröstning förekommer obligatoriskt i både lands- och Local option.
stadskommuner, i de förra vart annat och i de senare vart fjärde år.

År 1913 uppgåvos 56 % av befolkningen vara bosatta i torrlagda om- Statistik.
råden.

New York.

Här gäller the Rabies License Law av år 1896 med däri sedermera Koncessioupprepade
gånger verkställda ändringar och tillägg.

För att koncessionsdomstolen skall medgiva koncession till detaljhandel
med rusdrycker fordras, att ansökan härom tillstyrkes av -/3 bland
dem, som äga bostäder inom ett avstånd av 200 fot från det ifrågasatta
försäljningsstället. Rusdryckshandel tillätes ej på 200 fots avstånd
från kyrka eller skola. Speceri- och matvaruhandlande kunna ej få tillstånd
till rusdryckshandel i den lokal, där speceri- eller matvaruhandeln
idkas. Den rusdrycksförsäljare, som förbryter sig mot försäljningslagen,
har förverkat sin koncession och kan ej erhålla ny sådan under de närmaste
tre åren.

Koncessionsavgifterna utgöra:

för vanlig utskänkningsrörelse 150—1,200 dolk, allt efter befolkningens storlek,

» försäljning till avhämtning
i mindre kvantiteter än 5

gallons........................ 75—750 » » » » »

» försäljning i apotek och

droghandel .................. 750 »

» utskänkning på tåg och

ångbåtar ..................... 300 »

Ordnings föreskrifter.

Local option.

Statistik.

Principiell

närings frihet.

för försäljning av maltdrycker
av den, som har rätt att
sälja till avhämtning enligt

2) här ovan å annan plats
än den vanliga i poster om
3—5 gallons ...............

150 dolk för varje fordon, varifrån varorna
säljas eller utlämnas,

» försäljning av alkohol i
poster om mindre än 5
gallons för medicinskt,
tekniskt eller vetenskapligt

ändamål ..................... 37 »

» fruktodlares försäljning till
avhämtning av drycker,
tillverkade av hans egen
fruktskörd, i poster om
minst 2 gallons ......... 75 »

Iskänkning på söndagar är förbjuden. Dock må innehavare av hotell,
som innehåller minst 10 resanderum, å söndagar sälja rusdrycker till hotellets
gäster vid deras måltider eller i deras rum. Likaså äro klubbar berättigade
till söndagsutskänkning till sina medlemmar.

Skulder för utskänkningsvis sålda rusdrycker kunna ej lagligen utsökas.

Lokalveto-omröstning kan i landsbygdskommuner anordnas, om ansökan
därom framställes av politiskt röstberättigade personer, uppgående
till ett antal av minst 10 procent av det antal röster, som inom kommunen
avgåvos vid senaste allmänna politiska val. Vid sådan omröstning skola
de röstberättigade besvara följande frågor:

1) Skall utskänkning av rusdrycker få äga rum?

2) Skall utminutering av rusdrycker få äga rum?

3) Skola rusdrycker få säljas i drogaffärer mot läkares recept?

4) Skola rusdrycker få säljas i sammanhang med hotellrörelse?

Omröstning får ej äga rum oftare än vart annat år.

Enligt förut åberopade amerikanska källa tillämpade år 1913 av New
Yorks 933 landsbygdskommuner 366 fullständigt och 155 partiellt koncessionssystem,
varemot 412 infört förbud.

Ohio.

Enligt lag av år 1886 är tillverkning och försäljning av sprit- och maltdrycker
fri för varje medborgare. Tillverkare äro berättigade att på tillverkningsstället
sälja sina varor i poster om minst 1 gallon. För varje försäljningsställe
erlägges en försäljningsavgift av 1,000 dollars. För rusdrycks -

försäljning å järnvägståg betalas 1,000 dollars, om järnvägens längd ej överstiger
200 eng. mil, och 1,500 dollars, om järnvägslinjen är längre. Av försäljningsavgifterna
gå 3/10 till staten, :,/10 till kommunen och 2/,0 till grevskapets
fattigkassa.

Försäljning av rusdrycker är förbjuden å sön- och helgdagar samt Ordningsvaldagar.
Ej heller får sådan försäljning förekomma inom 4 mils av- föreskrifter.
stånd från plats, där något religiöst samfund håller möte eller där större
fältmanöver anordnas eller där veteranfäst hålles — utom å allmänna handelsplatser.
Utan tillstånd av mayorn får utskänkning ej förekomma vid
offentliga danstillställningar, skridskotävlingar o. d. fäster. Slutligen är rusdrycksutskänkning
förbjuden i illa beryktade hus samt inom visst avstånd
från skolor, sjukhus, barnhem etc. Rusdrycker få ej säljas till minderåriga eller
berusade.

Ohio har ej mindre än fyra slag av local option. Local option.

Kommunalv et olagen av år 1888 stadgar, att när 25 proc. av de röstberättigade
i en landsbygdskommun anhålla om omröstning, huruvida rusdryckshandel
inom kommunen skall tillåtas, sådan omröstning skall äga rum
inom 30 dagar efter de allmänna valen. Utfaller omröstningen med enkel
majoritet för förbud, gäller detta, tills det genom ny omröstning upphäves.
Omröstning får ej äga rum oftare än vartannat år. Från förbud undantages
tillverkares försäljning till avhämtning av cider eller vin av druvor, skördade
i Ohio.

Genom Beallagen av år 1902 stadgas, att lokalveto-omröstning inom
stad skall hållas, när 40 proc. av de röstberättigade därom göra framställning.
Förbud beslutas med enkel majoritet och kan ej genom omröstning
upphävas förrän efter 2 år. Tillverkare äga utan hinder av förbudet sälja
rusdrycker partivis till personer, boende utanför förbudsdistriktet.

Enligt Joneslagen av år 1906 kan förbud inom städernas bostadsdistrikt
åstadkommas genom petition därom, avgiven av mer än hälften av de röstberättigade
inom distriktet, och skall sådant förbud gälla, tills det genom
dylik petition i motsatt riktning upphäves. Sådant må dock ej ske, förrän
minst 2 år förflutit från förbudets införande. Utan hinder av sådant förbud
äga rusdryckstillverkare inom dylikt distrikt sälja partivis till personer,
boende utom detsamma, och partihandlare äga jämväl sälja sina varor partivis
till personer, som bo inom det torrlagda distriktet. Utförliga föreskrifter
äro meddelade om vad som skall förstås med bostadsdistrikt.

Genom Roselagen av år 1908 hava slutligen införts följande bestämmelser
om grevskapsveto. Om 35 proc. av de röstberättigade i ett grevskap
anhålla om omröstning angående rusdryckshandeln, skall sådan omröstning
anställas inom 20—30 dagar från framställningens avgivande. Erhålles
vid omröstningen enkel majoritet för förbud, skall 30 dagar därefter
all försäljning av rusdrycker inom grevskapet upphöra. Från förbudet un -

Statistik.

Koncessio ner.

Local option.

Statistik.

Koncessio ner.

dantages apotekares och droghandlares försäljning av rusdrycker för medicinskt,
vetenskapligt, tekniskt och sakramentalt ändamål. Ny omröstning
kan anställas först efter 3 års förlopp. Omröstningarna äga ej rum samtidigt
med valen.

Klubbar och föreningar äro förbjudna att sälja eller utdela rusdrycker
inom förbudsområden.

I kraft av den första av ovannämnda lagar hava omkring 1,200 av
Ohios 1,371 landskommuner torrlagts. Genom stadsvetolagen har förbud
införts i omkring 500 städer och stadsliknande samhällen. Enligt lagen om
lokalt veto i städernas bostadsdistrikt har rusdrycksförsäljningen avskaffats
i stadsdistrikt, innehållande tillhopa en befolkning av omkring 500,000. Sedan
slutligen Roselagen'' tillkommit, voro, enligt förut åberopad källa, den 1
januari 1913 45 av Ohios 88 grevskap torrlagda.

Oregon.

Koncession erfordras för försäljning i poster om mindre än 1 gallon.
För erhållande av koncession erfordras tillstyrkande av majoriteten av de
röstberättigade inom det område, där försäljningsstället är beläget. Koncessionsavgiften
är 200—400 dollars, vartill de kommunala myndigheterna
kunna lägga ytterligare avgifter.

Lokalveto-omröstning för grevskap eller del därav anordnas på framställning
av Vio av de röstberättigade, under förutsättning att dessa uppgå
till ett antal av minst 500. Omröstningarna hållas i samband med de årliga
valen.

År 1913 uppgåvos 4 grevskap vara torrlagda.

Rhode Island.

Antalet koncessioner får ej överstiga 1 på 500 invånare. Koncessionsavgifterna
utgöra:

för partihandel (försäljning i poster om minst 2 gal -

lons) och minuthandel ................................. 500—1,000 dollars,

för endast detaljhandel:

i staden Providence ....................................... 400 »

i andra städer med mer än 15,000 invånare......... 350 »

i städer med 6,000—15,000 invånare................. 300 »

i städer med mindre än 6,000 invånare............... 200—300 »

Utskänkningsställe får ej inrättas inom ett avstånd av 200 fot från
skola. Ägare av fastigheter, belägna inom samma avstånd från ifrågasatt
utskänkningsställe, kunna förhindra koncessions meddelande.

Lokalveto-omröstning anställes, om i städer med 15,000 invånare och Local option.
därutöver 10 proc. av de röstberättigade och i andra kommuner 15 proc.
av de röstberättigade därom anhålla.

Enligt uppgift röstade vid förbudsomröstningarna 1912 7 kommuner Statistik-,
för förbud och 31 kommuner för bibehållande av rusdrycksförsäljning.

South Dakota.

Koncessioner beviljas genom majoritetsbeslut vid allmän omröstning Äo/icessioav
de politiskt röstberättigade. Omröstning i sådant avseende skall verk- option.
ställas varje år, om framställning därom göres av 25 proc. av de röstberättigade.
Koncessionsavgiften är 1,000 dollars, varav 400 dollars gå till
grevskapet och 600 dollars till kommunen. Om majoriteten av de röstande
uttala sig mot beviljande av koncessionen, blir förbud gällande till nästa
års omröstning.

År 1913 uppgåvos 68 proc. av befolkningen vara bosatta i torrlagda Statistik.
områden.

Texas.

Ansökan om koncession måste för att kunna bifallas vara tillstyrkt av Koncessiamajoriteten
av distriktets invånare. Koncessionsavgiften utgör:

för detaljhandel med alla slags rusdrycker ............... 375 dollars,

för detaljhandel med endast maltdrycker .................. 62,50 »

Såväl grevskap som kommuner kunna höja dessa avgifter. Vinodlare
äro berättigade att utan koncession till avhämtning sälja vin, som de själva
tillverkat.

Försäljning av rusdrycker på järnvägståg är förbjuden.

Lokalveto-omröstning företages på begäran av 200 röstberättigade i ett Local option.
grevskap eller 50 röstberättigade inom stad, landskommun eller stadsområde.

År 1913 uppgavs förbud vara genomfört i 171 av Texas 243 grevskap. Statistik.

Vermont.

Koncession får ej beviljas till större antal än 1 på 1,000 invånare. KoncessioOm
koncessionsansökan bestrides av någon, som har sin bostad inom 25
fots avstånd från den ifrågasatta utskänkningslokalen, eller av majoriteten
av ägarna av de fastigheter, som äro belägna vid samma gata som utskänkningsstället
inom 400 fots avstånd därifrån, kan ansökningen ej bifallas,
såvida ej alla medlemmar av koncessionsmyndigheten äro därom ense.

Local option.

Statistik.

Koncessio ner.

Ordnings föreskrifter.

Local option.

Statistik.

Koncessio ner.

Koncessionerna indelas i sju klasser med avgifter växlande mellan 10
och 1,500 dollars.

Lokalveto-omröstning hålles obligatoriskt i varje kommun en gång om
året. I händelse omröstningen utfaller mot förbud, företages särskild omröstning
för avgörande av frågan, huruvida alla slag av rusdrycker eller endast
maltdryckar skola få försäljas.

Enligt uppgift var år 1912 rusdryckshandel tillåten i 21 kommuner samt
förbjuden i 225.

Virginia.

Ansökningar om koncessioner skola offentligt anslås. Varje medborgare
inom kommunen, som förmenar, att han skulle få obehag av den sökta
koncessionens beviljande, har rätt att bestrida densamma. Koncessionsavgifterna
växla mellan 60 och 1,200 dollars. Koncessionsansökan kan ej
bifallas, om den icke är tillstyrkt av majoriteten av de röstberättigade inom
vederbörande kommun eller stadsvalkrets.

Om förbud införes i en kommun, där en vintillverkare driver sin näring,
är denne ovillkorligt berättigad att inom kommun, som ej infört förbud,
försälja sin tillverkning i partier om minst 5 gallons eller ett dussin
flaskor.

Försäljning till personer under 21 års ålder, till studerande, sinnesslöa
och vansinniga, fallandesjuka, drinkare och berusade är förbjuden, likaså
utskänkning till kvinnor. Försäljning är ej tillåten å sön- och helgdagar
samt valdagar, ej heller å vardagar mellan kl. 12 på natten och kl. 5 på
morgonen. Kvinnor få ej användas som uppasserskor.

Förtäring av rusdrycker å järnvägståg utan särskilt tillåtelse av konduktören
är förbjuden.

Lokalveto-omröstning hålles på framställning av en fjärdedel av de röstberättigade
inom ett grevskap, en kommun eller ett stadsdistrikt. Ny omröstning
kan ej hållas, förrän 2 år förflutit efter den förra.

År 1913 uppgåvos 85 av statens 100 grevskap sakna lagliga utskänkningsrättigheter
samt av dessa 65 sakna jämväl minuthandels- och tillverkningsrättigheter.

Washington.

Grevskaps- och kommunalmyndigheterna kunna inom sina resp. områden
förbjuda eller tillåta rusdryckshandel samt, i händelse den tillätes,
bestämma koncessionsavgiften, som dock för detaljhandel skall utgöra minst
300 och högst 1,000 dollars. För partihandel betalas en koncessionsavgift
av 100 dollars.

Lokalveto-omröstning anställes inom såväl grevskap som kommuner pa Local option.
framställning av 30 % av de röstberättigade. Omröstningarna hållas i sammanhang
med de allmänna valen. Transport av rusdrycker till förbudsområden
är förbjuden, dock med följande undantag:

1) den, som färdas från försäljningsområde till förbudsområde, är
berättigad att för sitt privata bruk medföra eu gallon rusdrycker eller en
låda maltdrycker;

2) rusdrycker få till förbudsområde införas för sakramentalt bruk;

3) införsel av rusdrycker till läkare och droghandlare är tillåten;

4) likaså import av ren alkohol för mekaniskt eller kemiskt ändamål;

5) tillverkare och grosshandlare äro berättigade att i sina egna fordon
forsla rusdrycker och avlämna dem i bostäder, som icke äro affärslokaler
eller lokaler öppna för allmänheten, under förutsättning att varorna äro
inneslutna i obrutet emballage;

6) regelbunden transitotrafik över förbudsområde är tillåten.

År 1913 uppgåvos 42 % av befolkningen vara bosatta i torrlagda Statistik.
områden.

Wisconsin.

Koncessionsavgiften till staten utgör på landsbygden 100 dollars och Koncessioi
stadssamhällen 200 dollars. Genom folkomröstning kunna dessa avgifter ner~

ökas, den förra till 350 -500 dollars och den senare till 500 -800 dollars.
Omröstningar i detta avseende kunna ej verkställas oftare än vart tredje år.
Koncessionsansökan kan ej bifallas i bostadsdistrikt, om protest mot densamma
avgives av majoriteten av de röstberättigade. Antalet koncessioner
är begränsat till 1 på 250 innevånare i varje kommun.

Lokalveto-omröstning hålles kommunvis på framställning av 10$ a v Local option.
de röstberättigade.

År 1913 uppgåvos 25 % av befolkningen vara bosatta i förbudsdistrikt. Statistik.

D. För buds-stater.

Maine

har haft statsförbud sedan 1851 med undantag för åren 1856—1858. Maines Förbudets
lagstiftning innehåller förbud mot tillverkning i försäljningssyfte, försäljning, omfattn‘ntfsaluhållande
och transport i försäljningssyfte av rusdrycker. Såsom rusdrycker
betecknas vin, engelskt Öl, porter, starköl, lageröl och alla andra
maltdrycker, cider, avsett till dryck, samt alla brända drycker, med tillägg
att denna uppräkning icke utgör hinder för att jämväl anse andra drycker
som berusande. Cider är undantaget från tillverkningsförbudet och får försäljas
utom för berusningsändamål.

Ansvarsbe- Överträdelse av förbudet är belagt med straff av böter eller fängelse.
stämmelser. Hållande av ställe, där rusdrycker mot lagen tillhandahållas, är belagt med
böter intill 1,000 dollars eller fängelse i högst 1 år. På beedigad angivelse
för polisdomare, att angivaren tror, att rusdrycker i olagligt syfte förvaras
på någon plats inom staten, skall polisdomaren utfärda order om husrannsakan
på den angivna platsen. Om rusdrycker därvid anträffas, äro de
jämte de kärl, vari de förvaras, underkastade beslag. Om angivaren känner
namnet på den person, som innehar rusdryckerna, skall han uppgiva det i
sin angivelse, och utfärdas i sådant fall häktningsorder på denne. Rusdrycker,
som av domstol förklarats förbrutna, skola, därest de innehålla
mer än 20 % ren alkohol, omhändertagas av sheriffen, som har att blanda
dem tillsammans och, när han samlat 5 barrels, exportera dem till en annan
stat för att där mot en överenskommen taxa omdestilleras. De härför
erhållna penningebeloppen skall han inbetala till grevskapets kassa, därvid
han äger att för sitt besvär uppbära 5 % av beloppet. Innehålla de beslagtagna
dryckerna icke 20 % ren alkohol, skola de förstöras och kärlen
försäljas.

Annonsering om rusdrycksförsäljning samt utgivande av tidning, innehållande
dylika annonser, är belagt med straff.

Hustru, barn, föräldrar, förmyndare, make eller annan person, som
lider skada till sin person, egendom, utkomst eller på annat sätt genom eu
berusad person eller till följd av en persons berusade tillstånd, äger rätt till
skadeersättning av var och en, som genom försäljning eller tillhandahållande av
rusdrycker eller på annat sätt förorsakat eller bidragit till ifrågavarande persons
berusning. Husägare, hyresgäst eller person, som uthyr byggnad
eller fastighet och har vetskap om att rusdrycker där försäljas, äro ansvariga
för rusdrycksförsäljningen jämte den, som säljer eller tillhandahåller rusdryckerna.

Undantag En del bestämmelser äro meddelade om tillåtelse i vissa fall till rus frånförbudet,

dryckshandel genom särskilda statsagenter. Guvernören äger sålunda utnämna
en kommissarie, som skall tillhandahålla de kommunala funktionärerna
rena och oförfalskade alkoholhaltiga drycker att säljas till medicinskt, tekniskt
och industriellt ändamål. Kommissarien, som är underkastad eu
detaljerad bokförings- och rapportskyldighet, skall vid försäljning uttaga
10 % över inköpskostnaden och senast den 1 januari varje år i statskassan
inbetala överskottet. De kommunala rusdrycksförsäljarna äro skyldiga att
inköpa sina lager från statens kommissarie. De kärl, vari dryckerna förvaras,
skola vara på föreskrivet sätt märkta. De kommunala agenterna, som utses
på 1 år, äro i sin verksamhet bundna av detaljerad instruktion samt underkastade
inspektion dels av guvernören och dels av särskilda kommunala
tjänstemän. Efter skriftlig angivelse till medlem av högsta domstolen av
minst 10 välkända skattebetalare, att rusdrycksagentpren i någon kommun

handhaves i strid mot lagen, kan domstolsledamoten, om angivelsen vid
anställd undersökning bestyrkes, giva order om den kommunala agenturens
stängning.

Kansas

har haft statsförbud sedan år 1881. Dess lagstiftning överensstämmer i
väsentliga avseenden med Maines. Tillverkning av vin och cider av egen
frukt och för eget behov är dock tillåten.

Åtal för hållande av krog kan, utom av statens och grevskapets allmänna
åklagare, väckas av vilken medborgare som hälst i det grevskap,
där krogen är belägen. När sådant åtal anställes, skall domstolen genast
utfärda en order om den olagliga rörelsens inställande.

Ämbetsmännens plikt att övervaka förbudslagens tillämpning inskärpes
vid äventyr av samma bötesstraff, som är stadgat för olaga försäljning,
ävensom avsättning.

Den, som efter att en gång hava blivit fälld för överträdelse av förbudslagen
ånyo gör sig skyldig till dylikt brott, dömes till straffarbete i
högst ett år.

Den, som vållat berusning, är liksom enligt Maines lag skyldig att ersätta
all till följd av berusningen uppkommen skada. Han är även skyldig
att till den, som tager hand om den berusade, betala skälig gottgörelse samt
dessutom 5 dollars om dagen, så länge omvårdnad erfordras.

lnnehavandet av en riksrättighet eller befintligheten av en barinredning
eller ett lager av rusdrycker i en lokal utgör presumtion för olaglig rusdryckshandel.

North Dakota

har haft statsförbud sedan 1889, dä genom folkomröstning antogs ett
tillägg till grundlagen, varigenom tillverkning och försäljning av rusdrycker
förbjöds.

Olaglig rusdrycksförsäljning straffas första gängen med böter till belopp
av 200 -1,000 dollars samt fängelse från och med 90 dagar till och med 1
år, andra gången med fängelse från och med 1 år till och med 2 år.

Legitimerad, praktiserande läkare äger i fall av verkligt behov, dä han
anser intagande av rusdrycker nödvändigt för patients hälsa, giva denne
skriftligt recept därå — eventuellt själv effektuera sadant recept — med uppgift
å den sjukdom, för vilken det givits. De, som önska köpa rusdrycker
för medicinskt, industriellt, vetenskapligt och sakramentalt bruk, fa för sadant
ändamål vända sig till privata droghandlare, vilkas rörelse står under

Förbudets

omfattning.

Åtgärder för
förbudets
upprätthållande.

Förbudets

omfattning.

Ansvars bestämmel ser.

Tillåten

försäljning.

Förbudets

omfattning.

Tillåten

försäljning.

sträng kontroll. För varje försäljning erfordras, att köparen skriftligen och
med ed betygar, att köpet sker för syfte, för vilket rusdrycker enligt lagen
få säljas. De edliga intygen skola av droghandlaren förvaras samt den 1
i varje månad jämte eget intyg, att droghandlaren under månaden icke försålt
några rusdrycker utöver vad köparnas intyg utvisa förutom till andra
droghandlare inom staten, tillställas den domare, som meddelat försäljningsrättigheten.
Vid samma tillfälle skall droghandlaren tillställa domaren en
med ed bestyrkt uppgift om rusdryckslagrets storlek och varuslag, om huru
mycket och vad han köpt under månaden, om datum för inköpen ävensom
om leverantörernas namn och hemvist. För övrigt skall droghandlaren föra
dagbok över alla försäljningar med uppgift å köparens namn och adress
samt om varusort och varukvantitet och för vilka ändamål försäljningarna
skett. Droghandlarnes böcker och intyg skola hållas tillgängliga för allmänheten
för tagande av avskrifter. 1 övrigt äro förbudsbestämmelserna i North
Dakota ganska likartade med dem, som gälla i Kansas.

Oklahoma.

Statsförbud infördes i Oklahomas grundlag genom allmän folkomröstning
år 1907 för en tid av 21 år. År 1910 bekräftades förbudsbeslutet
genom ny folkomröstning.

Tillverkning, försäljning och transport av rusdrycker (innehållande
minst Y* volymprocent alkohol) är förbjuden, utom för medicinskt, vetenskapligt,
industriellt och sakramentalt ändamål. Straffet för upprepad förseelse
kan uppgå ända till 5 års straffarbete.

Tillverkning och försäljning av ojäst cider och vin från frukt, som
skördats från Oklahoma, är tillåten.

Oklahoma har liksom Maine statsagentur för den tillåtna rusdrycksförsäljningen.
Denna agentur handhaves av en superintendet, utnämnd av
guvernören. Agenturens förråd skola vara avsedda för tre månaders behov.
Leveranskontrakt få ej uppgöras med eller genom person, som är besläktad
med superintendenten eller guvernören. De sålunda inköpta rusdryckerna,
med undantag av dem, som äro avsedda för apotekarnas eller vetenskapligt
eller industriellt behov, skola förvaras i kärl om ''/., pint å 1/t gallon eller,
då fråga är om vin, i kärl om högst 1 gallon, vilka käri skola förseglas
och förses med påskrift rörande pris och innehåll. I varje stad eller municipalsamhälle
med minst 2,000 invånare, så ock i grevskap, där sådant samhälle
icke finnes, å plats, som utses av superintendenten, ävensom på dennes
av guvernören godkända förslag i varje municipalsamhälle med minst

1,000 invånare eller på annan ort, där allmänt behov förefinnes, skall upprättas
en lokalagentur för den tillåtna försäljningen av rusdrycker. Föreståndaren
för denna utnämnes av guvernören. Såväl superintendenten som

föreståndarna för lokalagenturerna äro underkastade detaljerad bokföringsplikt,
superintendenten månadsvis samt lokalagenterna varje vecka. Kunderna
skola, liksom i North Dakota, avgiva edliga intyg rörande ändamålet
med inköpen, åtföljda av läkarerecept, vilka intyg och recept skola förvaras.
Högst ett paket eller kärl spritdrycker eller vin och högst 3 gallons maltdrycker
få säljas till samma person. Lokalagent, som bryter mot lagens
föreskrifter, drabbas av fängelse från och med 1 år till och med 7 år. För superintendent
är straffet straffarbete från och med 1 år till och med 10 år. Apotekare
och droghandlare skola genom superintendenten förses med erforderliga
förråd av rusdrycker för tillredande av medicin. De få ej på en gång
innehava mera än 8 gallons alkohol och 5 gallons andra rusdrycker. Läkare
eller apotekare, som 2 gånger överträtt förbudslagen, förlorar rätten att utöva
sitt yrke. Superintendenten sörjer för, att vetenskapliga institutioner
och sjukhus förses med erforderliga alkoholförråd, samt för anskaffande av
alkohol för industriellt ändamål.

Förvaring av mer än 1 gallon rusdrycker i privatbostad eller av mer
än Vi gallon å annan plats innebär presumtion för, att innehavaren gjort
sig skyldig till olaga försäljning, såvida lian ej erhållit bemyndigande att
sälja rusdrycker.

Georgia

införde statsförbud år 1907. Enligt dess förbudslag förstås med rusdrycker
alla alkoholhaltiga och sprithaltiga drycker, maltdrycker, berusande vätskor,
berusande »bitters» samt andra drycker, som, druckna till övermått, framkalla
berusning.

Den tillåtna alkoholförsäljningen överlämnas åt legitimerade privata
droghandlare. Droghandlare, som själv är praktiserande läkare, får dock
ej effektuera eget recept; ej heller får läkarerecept effektueras i droghandel,
i vilken receptets utfärdare är ekonomiskt intresserad. Högst 1 pint får
utlämnas på varje recept och endast samma dag, som receptet utskrivits,
eller dagen därefter. Beträffande straffen för överträdelse av lagen hänvisas
till den allmänna strafflagen.

North Carolina

har liksom North Dakota och Oklahoma infört statsförbud genom allmän
folkomröstning, vilket skedde ar 1908. Vin- och ciderberedning är
tillåten. Vinet får dock endast säljas å tillverkningsstället i förseglade kärl
om minst 2l/3 gallons, vilka ej få öppnas å försäljningsområdet. År 1911
förbjöds försäljning av nearbeer (ett slags lättöl), beerine och andra dylika

Förbudets

omfattning.

Tillåten

försäljning.

Förbudets

omfattning.

100

drycker, innehållande alkohol, ävensom av kokain, morfin och andra produkter
av opium.

Tillåten Den tillåtna försäljningen av rusdrycker för sakramentalt, medicinskt,

försäljning, vetenskapligt och industriellt ändamål är överlämnad åt apoteken. Dessa
kunna dock av grevskapets eller kommunens myndigheter förbjudas fortsätta
med sin verksamhet eller också förpliktas erlägga eu särskild skatt för
rättigheten att utöva densamma.

Mississippi

Förbudets genomförde statsförbud år 1908. Från förbudet undantages beredning av
omfattning, hemgjort vin för hushållets behov. Försäljning för sakramentalt, medicinskt,
vetenskapligt och industriellt behov får ske genom privata droghandlare.
Vin för sakramentalt bruk får endast säljas efter företeende av skriftligt intyg,
att köparen är präst och behöver vinet för en viss kyrkas räkning.
Försäljning av patentmedicin, som, förtärd till övermått, kan förorsaka berusning,
är förbjuden, med mindre intyg företes från the Commissioner of
Internal Revenue of U. S. A., att medicinen av honom befunnits ej innehålla
tillräckligt hög alkoholhalt för att nödvändiggöra uttagande av riksrättighet
för försäljning av rusdrycker.

Transport- Rusdrycksförsändelse, som ankommit till staten, far ej transporteras

bestämmel- mer än ]Q0 fot från mottagarens bostad eller överhuvudtaget förtäras eller
disponeras utanför det sålunda begränsade området. Express- och stadsbudskontor,
som ombesörja införandet till staten av dylika försändelser, skola
föra bok över alla utlämnade sådana, med uppgift å mottagarens namn
och bostad. Dessa böcker skola ständigt hällas tillgängliga för vederbörande
tjänstemän samt alla hederliga medborgare.

Åtgärder för Mellan den 1 och den 15 i januari och juli månader varje år skola

förbudets sherifferna upprätta förteckningar över alla personer och korporationer, som
UPPlandeal" under det sistförflutna året uttagit riksrättigheter, med angivande av deras
affärsadresser, samt draga försorg om att dessa förteckningar under tre på
varandra följande veckor tryckas i någon tidning i grevskapet.

Straffet för överträdelse av lagen utgör första gången böter eller fängelse
i högst 3 månader, andra gången straffarbete högst 6 månader samt
tredje gången straffarbete 3—5 år.

Tennessee

statsförbud. införde förbud mot försäljning 1909 och mot tillverkning 1910. Dess
förbudslagar innehålla intet väsentligt nytt utöver de förbudsbestämmelser,
för vilka ovan redogjorts.

101

West Virginia

genomförde statsförbud genom allmän folkomröstning år 1912. Förbudslagen
sanktionerades av guvernören år 1913 att träda i kraft den 1 juli 1914.

Såsom starka drycker anses 1) alla rusdrycker, 2) alla maltdrycker,
vare sig de äro rusande eller ej, 3) alla mixturer och patentmediciner, som
kunna framkalla berusning, och 4) alla -drycker, som innehålla minst en halv
volymprocent alkohol. Tillverkning för eget behov av vin och cider, tillverkning
för försäljning av ättika samt ej berusande cider, tillverkade av
frukter, som vuxit inom staten, samt tillverkning och partiförsäljning till
droghandlare av ren alkohol för medicinskt, farmaceutisk^ vetenskapligt och
industriellt ändamål och av vin för sakramentalt ändamål är tillåten, likaså
försäljning av droghandlare för medicinskt behov enligt recept av läkare,
vilket bland annat skall konstatera, att patienten av läkaren är känd för att
föra ett nyktert levnadssätt, samt angiva antalet gånger läkaren under det
förflutna året givit samma person liknande recept.

Express-, järnvägs- och transportbolag äro skyldiga att föra böcker, i
vilka varje persons namn, till vilken rusdrycken befordras, genast efter mottagandet
skall införas jämte uppgift om varuslag och kvantitet, datum för
utlämnandet samt genom vem och till vem utlämnandet skett, vilka uppgifter
skola styrkas med mottagarens egenhändiga namnteckning. Dessa
böcker skola vara tillgängliga för statens och kommunens tjänstemän.

Olaga försäljning och tillverkning straffas första gången med böter
samt vid iteration med straffarbete från och med 1 år till och med 5 ar.
Läkare, som förbryter sig mot lagen, straffas jämväl med sex månaders
suspension.

Innan förbudslagen träder i kraft, hava de kommunala myndigheterna
(Municipal Councils och County Courts) rätt att avgöra, om koncessioner
till försäljning skola meddelas eller ej.

Förbudsbestämmelsernas effektivitet är i hög grad beroende på den
amerikanska rikslagstiftningen angående handeln mellan unionens särskilda
stater. 1 sådant avseende stadgade Wilsonlagen av år 1890, att originalförpackningar
av rusdrycker liksom andra rusdrycksförsändelser skulle vara underkastade
den importerande statens lagar »alltifrån framkomsten till sådan
stat». Då domstolarna tolkade sistnämnda uttryck såsom liktydigt med
»alltifrån framkomsten till importören-varumottagaren», omöjliggjordes all
visitation, innan varorna avlämnats i mottagarens bostad. Under hägnet av
denna tolkning uppstod en storartad rusdrycksimport för olaga handel, delvis
med fingerade addressater, förmedlad av expressbolag, som lagrade de
ankommande varorna och därefter försålde dem i smärre poster med användande
av däremot svarande fraktsedlar. För att förhindra denna trafik
stadgade den s. k. Knoxlagen straff för underlåtenhet att a rusdrycksför -

För budets
omfattning.

Åtgärder för
förbudets
upprätthållande.

Den amerikanska
rikslagstiftningen
ang. den
mellanstatliga
handeln.

102

Historik.

Förbudets

omfattning.

Tillåten

försäljning.

sändelser angiva varans beskaffenhet och kvantitet, för åsättande därå av
fingerade addresser, för deras utlämnande till annan person än den verkliga
addressaten eller hans rätta ombud samt för järnvägs- eller expressbolag
eller stadsbud att på något sätt göra sig till mellanhand för försäljning av
dylika försändelser. Slutligen antogs år 1913 den s. k. Kenyon-Webb-lagen,
som förbjuder import och transport av alla slags rusdrycker i avsikt att
mot statens lagar mottagas, innehavas, säljas eller eljest användas.

Island.

På Island infördes redan 1888 rätt för befolkningen att genom allmän
omröstning avgöra, om nya försäljningsrättigheter skulle få beviljas Genom
en höjning av koncessionsavgiften nedbragtes år 1899 antalet krogar till 6
och antalet minuteringsställen till 30. År 1900 infördes förbud att tillverka
alkoholhaltiga drycker. År 1908 anställdes bland Islands manliga befolkning
allmän omröstning angående totalt statsförbud. 4,645 röstande uttalade
sig för förbud och 3,181 mot. Med anledning härav antog det isländska
alltinget år 1909 en lag om totalt rusdrycksförbud, vilken lag sedan
sanktionerats av konungen.

Denna lags bestämmelser äro i huvudsak följande:

Såsom rusdryck betraktas varje dryck, som innehåller mer än 2f,l
procent alkohol. Kakor, chokladpraliner etc., som innehålla ämnen, vilka
kunna upplösas och innehålla nämnda kvantum alkohol, behandlas som
rusdrycker. Förbudet omfattar tillverkning, försäljning, bortskänkande, import
och transport av rusdrycker.

I fråga om försäljningen märkes, att handlande och krögare, som enligt
tidigare förordning hava rätt att sälja rusdrycker, skola realisera sina
lager före ingången av år 1915. Efter denna tidpunkt få de varken sälja
eller bortskänka rusdrycker. Polismästaren förseglar det lager, som eventuellt
finnes kvar den 1 januari 1915, och om det icke av ägaren inom ett
år exporteras, tillfaller det staten.

Enskilda personer, som den 1 januari 1915 innehava rusdrycker, behöva
ej exportera dessa, men måste på heder och samvete för polismästaren
uppgiva, huru mycket de innehava. En dylik deklaration skall därefter
av dem avgivas vid varje årsskifte, tills förrådet är förbrukat.

Apotekare och distriktsläkare äro berättigade att även efter förbudets
genomförande sälja alkohol, dock alltid efter legitimerad läkares recept samt
icke mer än en gång på samma recept.

Sprit får införas till Island, om den skall användas a) till eldning, b)
för industriella ändamål, c) för vetenskapliga laboratorier, d) till läkemedel,
därvid även andra än läkare kunna importera, dock först sedan polismästare
eller kyrkoherde påtecknat rekvisitionssedeln, e) samt till sakramentalt bruk.

103

All spirituösa, som importeras, skall gå över Reykjavik, där en statens Åtgärder till
uppsyningsman utövar kontroll. Alla beställningar skola gå genom honom. Utiandehav
Varje fartygsbefälhavare, som anländer från utlandet, skall meddela polis- förbudet.
mästaren, huru mycket sprit som finnes ombord. Finnes mera spritdrycker
ombord, än som fordras för besättningens behov, skall polismästaren försegla
kärlen och tillse, att förseglingen ej brytes, förr än fartyget åter går
till sjöss.

Rusdrydker få icke föras omkring i landet, såvida de ej äro försedda
med uppsyningsmannens sigill.

Misstänkes någon för olaga införsel, kan husrannsakan anställas hos
honom. Anträffas någon i berusat tillstånd, måste han inför rätta uppgiva,
varifrån han fått rusdrycken.

Brott mot förbudslagen straffas med böter första gången 200--1,000
kronor, andra gången 500- 2,000 kronor och därpå 1,000—5,000 kronor.

Om en läkare missbrukar sin rätt att utskriva recept å alkohol, kan han
dömas förlustig rätten att utöva läkareverksamhet.

NYKTERHETSKOMMITTÉN

BILAGOR TILL BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORD
NING ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AV RUSDRYCKER.

UPPGIFTER

ANGÅENDE RUSDRYCKSFÖRSÄLJNINGSRÄTTIG*
HETERNA ÅR 1911 OCH VILLKOREN FÖR
DERAS UTÖVANDE

SAMT

RÖRANDE RUSDRYCKSFÖRBRUKNINGEN
I SVERIGE OCH DESS FÖLJDFÖRETEELSER
I VISSA AVSEENDEN

UTARBETADE OCH SAMMANSTÄLLDA

EINAR J:SON THULIN.

STOCKHOLM 1914
O S K A H EKLUNDS D O K T K V C K E K I.

1 serien Nykterhetskommitténs betänkande!! hava förut utkommit: