YTTRANDEN

AVGIVNA AV

DE''1 JÄMLIKT KUNGL. MAJrTS BEMYNDIGANDE
AV DEN 1 DECEMBER 1911 TILLSATTA

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGEN

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1914

[141281]

■ M

■

Inledning.

Detta band innehåller följande yttranden m. m., som avgivits av den jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 december 1911 tillsatta tredje försvarsberedningen,
nämligen:

1. Yttrande angående trängens organisation,

2. Yttrande angående infanteriets organisation,

3. Yttrande angående artilleriets förråd, verkstäder, fabriker in. m.,

4. Yttrande angående artilleritruppförbandens organisation,

5. Yttrande angående arméns hästar,

6. Spörsmål angående kavalleriet (1901—1911).

I vad mån de särskilda yttrandena varit föremål för behandling av försvacsberedningarna
i plenum framgår av nedanstående redogörelse, vilken jämväl
meddelar kortfattade uppgifter rörande kostnadsberäkningar, som av fältintendenten
Einar Wibland verkställts beträffande de särskilda förslagen, men icke kommit
att inflyta i yttrandena. 1

1. Yttrandet angående trängens organisation.

Detta yttrande företogs till behandling vid plenisammanträde med försvarsberedningarna
den 29 november 1913, därvid de i sammanfattningen å sida 22
upptagna tre punkterna preliminärt godkändes.

Årskostnaden för trängens personal (utom värnpliktige, läkarpersonal, musikpersonal,
präster och auditörer) uppgår enligt den för 1914 gällande stat till
940,098 kronor samt enligt tredje beredningens organisationsförslag till 658,639
kronor 84 öre. I sistnämnda belopp ingår en ökning av kostnaden för »personal
över stat» med 27,075 kronor 84 öre eller från 2,000 kronor till 29,075 kronor 84
öre. ökningen förorsakas av kostnader för reservstatsbefäl och ökat antal reservbefäl,
avsedda för trängens reservformationer. Om man bortser från denna ökning
av årskostnaden innebär tredje beredningens organisationsförslag en nedsättning

av berörda kostnad med ungefär en tredjedel av nuvarande belopp eller med
308,534 kronor.

Engångskostnaderna för anskaffning av erforderlig materiel (artilleri-, intendentur-
och sjukvårdsmateriel), därest jämväl reservformationer skola kunna
uppsättas, hava beräknats till alternativt 2,086,000 eller 2,106,000 eller 2,255,000
kronor.

2. Yttrandet angående infanteriets organisation.

Detta yttrande jämte en av fjärde beredningen avgiven »P. M. angående
uppbådsindelningen» förekommo till behandling vid försvarsberedningarnas plenisammanträden
den 3, 5 och 6 december 1913. Punkterna 1, 2, 5, 6 och 7 i sammanfattningen
å sida 18 i tredje beredningens yttrande blevo preliminärt godkända,
punkt 7, i vad angår tillägg till § 36 mom. 1 i värnpliktslagen, efter votering
med 14 röster mot 4, som avgåvos för en av fjärde beredningen i dess berörda
promemoria förslagen lydelse av dylikt tillägg. Ifråga om de ämnen, som
avhandlas i punkterna 3 och 4 i tredje beredningens yttrande, beslöto beredningarna
med 10 röster mot 9 preliminärt uttala sig för vad fjärde beredningen
därutinnan i sin berörda promemoria föreslagit eller att första uppbådet skulle
omfatta beväringens nio första årsklasser samt andra uppbådet de därpå följande
sex årsklasserna.

Beträffande behandlingen i beredningarnas plenum av tredje beredningens
ifrågavarande yttrande är för övrigt följande att anteckna.

Hr Thorsson yrkade vid behandlingen av respektive punkter bifall till sin
i yttrandet intagna reservation.

Frih. Beck-Friis framställde under överläggningen beträffande punkterna 1
och 2 följande yrkanden:

1) att på grund av 1907 års försvarskommittés uttalande angående reservorganisationer
varje infanteriregementes stat måtte ökas med två kaptener utöver
vad tredje beredningen föreslagit;

2) att underlöjtnantsgraden måtte bibehållas, men att utredning gjordes
huruvida icke underlöjtnantsfullmakter lämpligen skulle kunna utbytas mot konstitutorial; 3)

samt att Gottlands infanteriregemente måtte organiseras i överenstämmelse
med övriga infanteriregementen, dock med undantag att vice korpralernas
antal bestämdes till 50 och volontärernas antal till 150.

Yrkandena avslogos, det under 2) efter votering med 14 röster mot 4.

Vid behandlingen av punkt 5 hemställde hr Edén, att till fjärde beredningens
behandling måtte remitteras frågan om värnpliktens begynnelse vid 18
år, i syfte att 18- och 19-åringar skulle kunna vid mobilisering inkallas för un -

dergående av övning. Denna hemställan bifölls efter votering med 11 röster
mot 8.

En av frih. Beck-Friis vid behandlingen av punkt 7 gjord hemställan, att
det föreslagna tillägget till § 28 mom. 2 värnpliktslagen måtte formuleras så, att
det komme att avse även Gottlands trupper, blev av beredningarna avslagen.

Årskostnaden för infanteriets personal (utom värnpliktige, läkarpersonal,
musikpersonal, präster och auditörer) enligt tredje beredningens organisationsförslag
uppgår till 12,648,766 kronor. Motsvarande kostnad med enahanda beräkningsgrunder
enligt 1914 års stat utgör 14,122,318 kronor. I förstnämnda belopp
ingår en ökning av kostnaden för »personal över stat» med 544,602 kronor eller
från 80,000 kronor till 624,602 kronor, vilken ökning förorsakas av utgifter för
reservstatsbefäl och ökat antal reservbefäl, avsedda för infanteriets reservformationer.
Å andra sidan ingår i den beräknade kostnaden enligt 1914 års stat ett
belopp av 838,230 kronor för »rustning och rotering» samt avlöning åt indelt manskap.
Om sistnämnda belopp och beloppet 544,602 kronor icke tagas i beräkning,
uppkommer genom tillämpning av tredje beredningens organisationsförslag en
minskning av årskostnaden med 1,179,924 kronor.

3. Yttrandet angående artilleriets förråd, verkstäder, fabriker in. m.

Vid plenisammanträde med försvarsberedningarna den 14 januari 1914 företogs
detta yttrande till behandling, därvid punkterna 1—16 i sammanfattningen
å sidorna 24 och 25 blevo preliminärt godkända.

Punkt 17 hade i tredje beredningens förslag denna lydelse:

»att chefskapet för artilleri- och ingen]örshögskolan i lönehänseende göres
till en självständig beställning med majors löneförmåner, upptagna å högskolans
stat.»

Beredningarna beslöto godkänna punkten med den lydelse, som nu förekommer
å sida 25.

4. Yttrandet angående artilleritruppförbandens organisation.

Detta yttrande förekom till behandling vid försvarsberedningarnas plenisammanträde
den 14 januari 1914 och blev därvid den å sida 30 förekommande
sammanfattningen preliminärt godkänd.

Hr Thorsson yrkade vid behandlingen av respektive punkter bifall till sin
i yttrandet intagna reservation.

Vid behandlingen av punkt a) yrkade hr Kobb och frih. Beek-Friis avslag
å tredje beredningens förslag, i vad detsamma avsåg upplösning av det nuvarande
Positionsartilleriregementet. Av frih. Beck-Friis framställdes därjämte vid
behandlingen av punkt c) yrkande, att antalet kaptener vid artilleriet i dess helhet
skulle minskas med allenast 19 samt att någon minskning av nuvarande subalternofficerare
icke borde äga rum. Yrkandena avslogos.

Årskostnaden för artilleriets personal (utom värnpliktige, läkarpersonal, musikpersonal,
präster och auditörer, men inklusive personal vid förråd, verkstäder och
fabriker) uppgår till enligt 1914 års stat 4,783,797 kronor 50 öre samt enligt
tredje beredningens organisationsförslag 4,520,098 kronor. I sistnämnda belopp
inbegripes en ökning av kostnaden för »personal över stat» med 141,599 kronor
eller från 15,000 kronor till 156,599 kronor, vilken ökning föranledes av utgifter
för reservstatsbefäl och ökat antal reservbefäl, avsedda för artilleriets reservformationer.
Om man bortser från denna utgiftsökning, utvisar tredje beredningens
organisationsförslag en minskning av årskostnaden med 405,298 kronor
50 öre.

Tredje beredningens organisationsförslag i vad angår artilleristaben, chefen
för artilleri- och ingenjör shögskolan samt departementsskrivarna, föranleder en
ökning i förhållande till 1914 års stater av 5,895 kronor.

Engångskostnaderna för artilleriet äro angivna i yttrandet å sidorna 28

och 29.

5. Yttrandet angående arméns hästar.

Detta förslag har uppsatts med anledning av inom beredningen fattade
preliminära beslut. Förslaget har icke blivit slutligen utformat, enär beredningen
vid arbetets upphörande icke bestämt huvuddragen av kavalleriets organisation
och ej heller fattat ståndpunkt till vissa detalj spörsmål ifråga om infanteriets
och ingenjörtruppernas förseende med stamhästar samt fortsatt användning för
arméns bruk av från kavalleriet och artilleriet utrangerade stamhästar. Vid beredningsarbetets
avslutande blev förslaget granskat av hrr K. Starbäck, P. Olsson
i Fläsbro och P. M. Olsson i Blädinge samt därvid godkänt såsom innehållande
beredningens preliminära beslut i frågan.

I fråga om trängen hade beredningen funnit, att stamhästar endast borde
finnas för officerarna samt att trängens behov av hästar i övrigt borde tillgodoses
sålunda, att dels för tiden mellan de årliga repetitionsövningarna till varje trängtruppförband
från vederbörande arméfördelnings kavalleri utlämnades såsom lån

ungefär 20 hästar och dels årligen ett visst antal från kavalleriet och artilleriet
utrangerade stamhästar överlämnades till trängtruppförbanden.

6. Spörsmål angående kavalleriet (1901—1911).

Detta arbete var avsett att utgöra bilaga till tredje beredningens yttrande
angående kavalleriet.

En av tredje beredningen avgiven Promemoria angående fortifikationens
och ingenjörtruppernas organisation har såsom varande av hemlig natur icke
kunnat här medtagas.

Tredje beredningen har därjämte under år 1913 avgivit särskilda yttranden
angående möjligheten att åstadkomma besparingar å den åt arméns kasernbyggnadsnämnd
anförtrodda kasernbyggnadsverksamheten dels genom omorganisation
av nämnden och dels genom ändrade föreskrifter ifråga om konstruktiva anordningar
och materialanvändning m. m. vid kasärnbyggnaderna.

Slutligen är att anteckna, att tredje beredningen under åren 1912 och 1913
på anmodan av chefen för lantförsvarsdepartementet för behandling i försvarsberedningarnas
plenum berett och avgivit förslagsyttranden i följande ärenden:

angående anskaffning av skidor och pälsar åt armén,

angående utbytande av nuvarande ammunition för eldhandvapen mot spetskuleammunition.

angående åtgärder för fortsatt genomförande av landstormsorganisationen, samt

angående förläggningsorter för Första och Andra livgrenadjärregementena,
Kalmar regemente och Södermanlands regemente.

I skrivelse till chefen för lantförsvarsdepartementet den 10 mars 1914 har
beredningen redogjort för det läge, vari beredningens arbete i övrigt då befann sig.

Stockholm i april 1914.

J. Hansson

Tredje försvarsbercdningens sekreterare.

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS YTTRANDE

ANGÅENDE

TRAN (JENS ORGANISATION

2—141281

1 I

Trängyapnets uppkomst och utveckling inom svenska armén.

Bland de förslag till lantförsvarets ordnande, som under senare FörsUg^tnd
hälften av 1800-talet tid efter annan varit föremål för behandling i riks- riksdag.
dagen, var det först kungl. maj:ts proposition till 1875 års riksdag angående
ny härordning m. m., som innehöll förslag om organisation av
trängtrupper i särskilda förband. I berörda proposition föreslogs nämligen,
att arméns trängtrupper skulle organiseras på tre bataljoner med
tillsammans sex kompanier, ett kompani för varje arméfördelning. Den
fasta befälsstammen på varje bataljon var upptagen till:

1 major,

4 kaptener,

13 löjtnanter,

3 fanjunkare,

20 sergeanter,

30 korpraler.

Dessutom skulle vid varje bataljon firmas 30 eliter.

Eliter voro värnpliktiga, som antingen efter frivillig anmälan eller
tvångsvis efter viss norm skulle uttagas att tjänstgöra intill dess två år
förflutit från första inställelsen till vapenövning i linjen; de skulle bereda
tillgång på underbefälsämnen och särskilda beställningsmän samt till fyllande
av det vid mobilisering behövliga antalet underbefäl.

Berörda proposition, vilken som bekant ej vann riksdagens godkännande,
var grundad dels på ett inom generalstaben utarbetat förslag till
ny härordning och dels på ett över detta förslag i april 1874 av en särskild,
utav militärer sammansatt kommitté avgivet yttrande.

Enligt det inom generalstaben uppgjorda förslaget skulle med varje
artilleriregemente vara förenad en trossavdelning, avsedd för hela den
motsvarande arméfördelningens behov. Artilleriet skulle således förutom
egen tross ombesörja jämväl hela arméfördelningens trängväsen. Denna
förening av artilleri och träng hade sin förebild i den äldre preussiska
arméorganisationen.

Förslag år
1877 av
trängkommittén.

Förslag vid
1878 års
riksdag.

Berörda kommitté ansåg emellertid en dylik sammanslagning av arméns
trängväsen med artilleriet icke fullt lämplig. Såväl befäl som manskap
bleve bättre övade i sina åligganden för trängen, om de finge uteslutande
ägna sig åt detta vapen; och det vore ur ekonomisk synpunkt
icke förtänksamt, att till trängen taga officerare med särskild utbildning
för artilleriet och manskap, på vilket bekostats en dyrbarare övning än
som vore erforderligt för trängsoldaten. Kommittén föreslog alltså, att för
en var af sex arméfördelningar skulle uppsättas ett trängkompani samt
att dessa, enär de skulle bliva för små för att utgöra självständiga förband,
två och två skulle sammanslås till trängbataljoner, i följd varav tre
dylika bataljoner borde bildas och förläggas till platser, där armén hade
större förråd (Karlsborg, Stockholm och Norrland).

Angående behovet av trängtrupper anförde kommittén följande: »Då
en armé icke kan förflytta sig utan de medel, som fordras för uppehållandet
av dess tillvaro såsom sådan, är det uppenbart, att ett ordnat trossväsende
eller en träng är ett bland de väsentligaste villkoren för härens
verksamhetsförmåga, och lika nödvändigt som det är, att soldaten i ledet
övas, lika oundgängligt är det ock, att trängsoldaten inläres i de åligganden,
han måste känna, på det den stridande delen av hären aldrig av
brist på vad den behöver för sitt uppehälle, sin fortskaffning, sina sjukas
vård m. m., måtte urståndsättas att kraftigt och såsom härförarens tanke
angiver uppträda mot fienden. Ekonomiska skäl och ett skyldigt avseende
på statsverkets utgifter få således icke hindra ordnandet av härens träng
redan på fredsfot. I vårt land med dess stora vidd, glesa befolkning och
ringa tillgångar, i förhållande till andra stater, är en ordnad träng om
möjligt ännu nödvändigare än annorstädes. Härtill kommer, att vad som
vid krigets utbrott fordrar längsta tiden och största arbetet att sätta i
fullständigt skick, är just trängen, äfven då en sådan finnes i fredstid inrättad.
Att i behovets stund från intet skapa en sådan, därtill kan man
numera aldrig hoppas få tillräcklig tid. Vid införandet af en ny härordning
i vårt land, bör således en trängkorps uppsättande vara en av de
första fordringarna.»

T juni 1877 avgavs av särskilt förordnade kommitterade (trängkommittéen)
betänkande angående ordnande av härens trängväsen, enligt vilket
för varje av sex arméfördelningar skulle finnas en trängbataljon av den
storlek, som angafs i 1875 års härordningsförslag, vadan alltså enligt betänkandet
trängvapnet borde göras dubbelt så stort som det år 1875 föreslagna.

Vid 1878 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i härordningsfrågan.
Det särskilda utskott, som behandlade motionerna, framlade ett förslag

angående härordningen, enligt vilket trängvapnet skulle organiseras på sätt
som föreslogs i 1875 års proposition. Ej heller detta förslag vann riksdagens
bifall.

Den år 1880 tillsatta kommittén för utarbetande av fullständigt
förslag till lantförsvarets ordnande föreslog i sitt år 1882 avgivna betänkande
en organisation på det sätt, trängkommittén uttalat sig för, eller
på sex bataljoner, vardera om två kompanier. Enligt kommitténs förslag
skulle vid varje bataljon finnas följande fast anställda befälspersonal:

1 överstelöjtnant eller major,

1 regementsadjutant,

5 kaptener,

10 löj talan der,

5 fanjunkare,

30 sergeanter,

30 korpraler,

35 vicekorpraler tillhörande bataljonens stammanskap.

Halva antalet bataljonschefer skulle vara av överstelöjtnants och
halva antalet av majors grad. Dessutom beräknades värnpliktigt befäl till
visst antal. Enligt förslaget skulle alla härens underlöjtnanter vara värnpliktiga
underlöjtnanter och ur deras klass skulle officerskårens fast anställda
personal rekryteras. En särskild inspektion för trängen skulle anordnas
och inspektören skulle hava överstes grad.

På det år 1882 avgivna betänkandet grundades en proposition i
härordningsfrågan till 1883 års riksdag. Propositionen vann dock ej riksdagens
bifall.

På förslag av kungl. maj:t beslöt 1884 års riksdag uppsättande av
en trängbataljon. Denna bataljon, vilken började uppsättas år 1885 och
benämndes Trängbataljonen, hade följande befälspersonal:

1 major.

5 kaptener,

7 löjtnanter,

4 underlöjtnanter,

5 fanjunkare,

30 sergeanter,

30 korpraler,

35 vicekorpraler.

Dessutom ingingo i bataljonen 6 spel och 171 fast anställda soldater.
Förslag om inrättande av en inspektörsbefattning för trängen vann ej
riksdagens bifall.

Förslag av
1880 års
försvarskommitté.

1884 års
riksdag beslutar
uppsättande
äten
trängbataljon.

I 4

Kungl. maj:ts proposition till 1884 års riksdag var grundad å en
av generalintendenten gjord hemställan om uppsättande under år 1885 av
två trängbataljoner. 1 berörda hemställan anfördes bland annat följande.

Behovet av trängväsendets ordnande hade länge varit erkänt. Detta
hade i synnerhet varit fallet, sedan fransk-tyska kriget 1870—1871 ådagalagt
såväl de stora fördelarna och nödvändigheten av att vid utbrytande
krig kunna hastigt försätta en armé i fullt mobilt tillstånd, som ock att
ett av de huvudsakliga villkoren därför vore ett redan under fredstid
ändamålsenligt ordnat trängväsen. Under för handen varande förhållanden
organiserades svenska arméns träng först vid krigsutbrott och bestode
av befäl och manskap, som uttoges från de stridande trupperna utan att
för sina blivande åligganden vid trängen hava erhållit någon föregående
utbildning, samt av beväring, vilken lika litet erhållit någon övning i tränggöroinål.
Under sådana förhållanden kunde man svårligen vänta annat
än att vid ett utbrytande krig trupperna skulle bliva särdeles illa betjänade,
vilket skulle inverka förlamande på krigsrörelserna och förorsaka
stark avgång bland trupperna genom sjukdom. Därtill komrae, att de
stridande trupperna genom uttagande ur dem av befäl och underbefäl åt
trängen måste vidkännas en betänklig minskning av sina redan förut alltför
knappa befälskadrer. Dessa ofördelaktiga förhållanden kunde avhjälpas
endast därigenom, att redan i fredstid inom varje arméfördelning funnes
en kader av trängbefäl och trängtrupp åtminstone av den storlek, som
vore erforderlig för att vid mobilisering besätta de viktigaste befäls- och
underbefälsbefattningarna samt de manskapsplatser, vilka erfordrade en
mera driven detaljutbildning, ävensom ett trängförråd, innehållande, förutom
sjukvårdsmateriel, fordon m. m. för fördelningen, jämväl beklädnadsoch
utredningspersedlar till den för trängen avsedda beväring, vilken redan
i fredstid borde övas.

Dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet framhöll i berörda .
proposition, att, då det vore fråga om ett för den svenska armén dittills
främmande truppslag, om vilket nödig praktisk erfarenhet först borde
vinnas, den första uppsättningen borde inskränkas till en bataljon.
iksda &Tb På framställning av kungl. maj:t beslöt 1890 års riksdag uppsättande

slutar^upp- av ytterligare en trängbataljon (Göta trängbataljon) med samma organisasättande
av tion som den redan befintliga, vilkens benämning därefter blev Svea
Ä?- trängbataljon.

bataljon. Genom den vid 1892 års urtima riksdag antagna härordningen till Genom

1893kornmo två nya trängbataljoner (Vendes och Norrlands trängbataljoner).
nitationtill-I sammanhang därmed erhöllo trängtruppförbanden en något förändrad

komma yt-° sammansättning.
terligare två c

trängbataljoner.

5 I

Svea och Vendes trängbataljoner, vilka avsågos skola mobilisera
trängformationer vardera för två arméfördelningar, erhöllo envar följande
fast anställda befälspersonal:

1 överstelöjtnant,

6 kaptener,

10 löjtnanter,

4 underlöjtnanter,

6 fanjunkare,

35 sergeanter,

16 distinktionskorpraler,

44 korpraler,

66 vicekorpraler.

Göta och Norrlands trängbataljoners fast anställda befälspersonal
kom för vardera bataljonen att utgöra:

1 major,

4 kaptener,

5 löjtnanter,

2 underlöjtnanter,

3 fanjunkare,

18 sergeanter,

8 distinktionskorpraler,

21 korpraler,

34 vice korpraler.

Ur det inom generalstaben (von der Lancken) utarbetade förslaget
till 1892 års härordning må anföras följande uttalande om trängen:

»Med nittio dagars övning för beväringen varder denna, lärer man
utan överdrift kunna påstå, trängens huvuddel och stamstyrkan vid de
särskilda trängtrupperna kan, utan att desammas krigsduglighet förringas,
omskapas till nära nog allenast en befälsstam. Det torde nämligen icke
erfordra särskilda bevis, att utbildningen till trängtjänst kan ske på kortare
tid än till verklig vapentjänst. Det lär vara nog att hänvisa till utlandets
härordningar, enligt vilka trängens värnpliktiga i allmänhet hava vida
kortare fredstjänstgöringstid än övriga värnpliktiga.»

I härordningspropositionen till 1892 års urtima riksdag anförde dåvarande
chefen för lantförsvarsdepartementet, friherre Rappe, bland annat,
att, då de värnpliktige med den utbildning, de genom den föreslagna
övningen under 90 dagar erhölle, kunde anses i det närmaste vinna all
den militära färdighet, som för mannen i ledet inom trängvapnet vore av
nöden, hade därav blivit en följd att, såsom t. f. chefen för generalstaben

I 6

erinrat, stamstyrkan vid de särskilda trängtrupperna kunnat avses att utgöra
allenast en befälsstam.

Genom 1901 Genom 1901 års härordning erhöll vane arméfördelning sitt trångtruppförband
nämligen:

seras trän- Skånska trängkåren för I arméfördelningen

geiikarer.eX Östgöta trängkår »II »

Göta » » III »

Svea » » IV »

Västmanlands » > V »

Norrlands » »VI »

Varje kår består av ett sjukvårdskompani och två trängkompanier.
Den fast anställda befälspersonalen vid varje kår utgöres av:

1 överstelöjtnant eller major (chef),

5 kaptener,

6 löjtnanter,

3 underlöjtnanter,

6 fanjunkare,

12 sergeanter,

9 distinktionskorpraler,

18 korpraler,

18 vice korpraler.

Av cheferna äro tre överstelöjtnanter och tre majorer.

Spelet vid varje kår utgöres av två musiksergeanter, en musikdistinktionskorpral,
en musikkorpral, två musikvicekorpraler och två trumpetare.
Beställningsmännen äro en hovslagarkorpral, en hovslagarvicekorpral,
en hovslagarsoldat, en gevärshantverkarsoldat och fyra hantverkare.
Volontärerna vid varje kår äro två officers- och reservofficersvolontärer
och 24 övriga volontärer.

Ur det av generalstaben (Rappe) avgivna förslaget till ny härordning,
som låg till grund för kungl. maj:ts proposition i ämnet till 1901
års riksdag, må här anföras följande uttalande om arméns träng- och
sj ukvård strupper:

»Uti svenska härens nuvarande trängbataljoner äro, strängt taget,
tre särskilda tjänstegrenar företrädda, nämligen: den egentliga trängtjänsten
för framförandet av livsmedel till trupperna (tjänsten vid de uti fält erforderliga
förplägnadskolonnerna), sjukvårdstjänsten för omhändertagandet,
transporten och vården av sjuka och sårade, samt förvaltningstjänsten för
handhavandet av fältbagerier och bemanningen av andra dylika formationer.
Den korta utbildningstid, som enligt nu gällande föreskrifter kommer
de värnpliktige till del, har icke medgivit att uti önskvärd grad till -

godose samtliga de krav, som ifrågavarande tjänstegrenar framställa, men
med den utsträckning av de värnpliktigas tjänstgöring, varom nu är fråga,
varder det möjligt att även på de områden, som tillhöra verksamheten
uti de stridande truppernas rygg, åvägabringa gynnsamma förhållanden
och tillfredsställande resultat.

Visserligen kan det ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara lämpligt
att uppsätta självständiga,, från trängtruppförbanden skilda sjukvårdstrupper
och att av militärläkarna bilda en sanitetsofficerskår men hos oss
linnes ännu icke förutsättningar för en dylik organisation. Det nu sagda
kan, åtminstone delvis, även tillämpas i fråga om uppsättandet av fristående
förvaltningstrupper, vilket spörsmål för övrigt står uti ett ganska
nära samband med frågan om det ändamålsenliga ordnandet av svenska
härens förvaltning; och då anstånd med organisation av dylika trupper
icke torde vara förenat med några mera avsevärda olägenheter, synnerligast
som det låter sig: göra att inom bestående organisationsformer utbilda

0 o o o > #

personal för den viktiga brödbakningen i fält, har det ej heller uti detta

avseende ansetts vara ändamålsenligt att, i stället för de nuvarande trängbataljonerna,
föreslå bildandet av ännu ett särskilt fristående ^uppslag.

Men uti ett annat avseende kräves en ändrad organisation av trängoch
sjukvårdstrupperna, nämligen i ändamål att förse varje arméfördelning
med sin särskilda trängkår eller trängbataljon. Det förhållandet, att enligt
nuvarande härordning två arméfördelningar, den andra och femte åro

1 fredstid i saknad av träng- och sjukvårdstrupper, innebär betydande olägenheter
med hänsyn till en snabb och ordnad mobilisering, olägenheter,
vilka det är synnerligen angeläget att avhjälpa. Men utom det att varje
arméfördelning behöver erhålla sitt särskilda träng- och sj ukvårdstruppförband,
bör varje sådant förband (trängkår) utgöras av 2 trängkompanier
och 1 sjukvårdskompani. Så väl med hänsyn till den årliga värnpliktskontingentens
storlek som till behovet av befäl vid mobilisering, är det nämligen
nödvändigt att hava 2 trängkompanier. Under antagande, att trängoch
sjukvårdstrupperna för sin mobilisering erhålla omkring 2,000 man
från kavalleriet, erfordras, för att behöriga trängformationer må kunna
mobiliseras, en årlig kontingent av 260 man för varje kår. Av dessa 260
värnpliktiga per trängkår erfordras omkring 100 värnpliktiga för sjukvårdskompaniet;
återstoden fördelas till lika styrka på de båda trängkompanierna.
»

I det av chefen för generalstaben (Bildt) år 1906 avgivna förslaget Chefens för
till arméns utveckling under perioden 1908—1913 ifrågasattes ingen änd- fen ^förslag
ring i trängens styrka och sammansättning, sådana de blivit bestämda år 1906.
genom 1901 års härordning.

3—U1281

1907 års
generalskommission.

1907 års
försvarskommitté.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen hade intet att erinra
i fråga om trängens styrka och sammansättning.

Angående trängens organisation anföres i 1907 års försvarskommittés
betänkande:

»Till kommittén har överlämnats en underdånig skrivelse från chefen
för sjätte arméfördelningen angående behovet av så väl stora trängens som
truppträngens inom sjätte arméfördelningen omorganisation, på det att
arméfördelningens personal under krig måtte äga utsikt att erhålla tillförsel
av behövlig ammunition, livsmedel och sjukvård i de stora skogsmarkerna
och i fjällen, där sjuktransportvagnar och andra fordon icke kunna
framföras. Behovet krävde ovillkorligen, att trängen vore redan i fred så
utrustad, att viss del av densammas förnödenheter kunde föras å packdjur,
liksom ock att sjukvårds- och sjuktransportmaterielen bleve ordnad
med hänsyn till den terräng, i vilken striderna sannolikt komme att utkämpas.
En packhäst ginge fram på stigar och spänger, där de tungt
lastade trängfordonen omöjligen kunde köra. Därigenom underlättades i
högsta grad truppernas förseende med förnödenheter. Med nuvarande organisation
av trängen vore det stor sannolikhet för, att under ett krig i
Norrland vissa i skogarna och bergstrakterna opererande truppförband
finge svälta samt bliva utan både ammunition och sjukvård. Även för
bortförande av de sårade ur de stora skogarna fordrades hästar, försedda
med bärstolar. Sjuktransportvagnarna vore i regeln bannlysta från dessa
trakter, likasom från fjällen. Varje fältövning och fälttjängtövning hade
bekräftat denna erfarenhet. Vid fälttjänstövningar i Ångermanland
1909 kunde icke från den ena stranden av Faxälven till den andra framskaffas
livsmedel och ammunition till trupperna under den tid, då endast
eu spång, men ej en körbar bro förmedlade trafiken över älven. Klövjeträng
skulle med lätthet hava förts över spången.

Den utrustning för klövjning och släpning, som år 1905 anbefalldes,
vore icke tillräcklig för att tillgodose behovet. Det fordrades först
och främst, att en ny organisationsplan utarbetades för trängen, som
fastställlde proportionen mellan antalet klövjehästar och fordon, och
vidare att denna plan årligen i praktiken tillämpades under alla fälttjänstövningar.
»

Kommittén sade sig hava funnit vad av chefen för sjätte arméfördelningen
anförts i fråga om behovet av en omorganisation av trängen i
Norrland beaktansvärt och uttalade önskvärdheten av, att en plan därför
utarbetades i av förslagsställaren antydd riktning samt att denna plan genomfördes
utan ökning av de medel, som anvisades för anskaffning av
fordonsmateriel.

Beredningens yttrande.

Såsom av förestående framställning angående uppkomsten och utvecklingen
av svenska härens trängväsen framgår, har man vid organisationen
av trängvapnet åsyftat att i detsamma skulle sammanföras samtliga
de icke stridande förband och formationer, som äro oundgängligen
erforderliga för arméns i fält verksamhet. Tre särskilda tjänstegrenar
skulle vara företrädda inom trängtrupp förban den, nämligen egentlig trängtjänst
eller transporttjänst, sjukvårdstjänst samt förvaltnings- eller förplägnadstjänst.
De värnpliktige, som inskrivas vid trängen, indelas också
med hänsyn härtill i olika kategorier, nämligen inskrivna till egentlig
trängtjänst, till sjukbärartjänst och till egentlig sjukvårdstjänst samt till
förvaltningstjänst. De till sjukbärartjänst och till egentlig sjukvårdstjänst
inskrivna erhålla sin utbildning huvudsakligen vid trängkårens sjukvårdskompani.
På trängkårens två trängkompanier uppdelas de till egentlig
trängtjänst inskrivna värnpliktige och hit fördes till en början jämväl de
värnpliktige, som skulle utbildas i förvaltningstjänst.

Sistnämnda kategori värnpliktige hava emellertid numera helt tagits
om hand av intendenturen samt utbildas och övas i av intendenter ledda
skolor, förlagda utom trängkårerna. Nödigt underbefäl för utbildningens
bedrivande vid berörda skolor erhålles huvudsakligen från infanteriet.
Denna utveckling innebär uppenbarligen ett skiljande från trängen av eu
tjänstegren som ursprungligen ansetts höra dit. Att de värnpliktige, som
utbildas i förvaltningstjänst, fortfarande inskrivas till »trängen i förvaltningstjänst»
har tydligtvis sin grund däri, att de jämlikt värnpliktslagen
måste; tilldelas visst bestämt truppslag, men härorganisationen upptager
icke i sig förvaltningstrupper såsom självständigt truppslag. Att en liknande
utveckling icke ägt rum i fråga om den till trängvapnet anslutna
sjukvårdstjänsten har givetvis sin grund bland annat däri, att vapnets
fredsorganisation upptager en särskild formation för denna tjänst, nämligen
ett sjukvårdskompani vid varje trängkår.

Emellertid har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i skrivelse till
chefen för lantförsvarsdepartementet av den 16 maj 1911, jämte det yttrande
avgivits över ett av chefen för generalstaben utarbetat förslag angående
uttagning av värnpliktiga till viss vapentjänst, hemställt, att be -

Inledning.

Bör

trängens
sjukvårdspersonal

överflyttas
till infanteriet? -

I 10

mälde chef måtte taga i övervägande, huruvida icke utbildningen av sjukbärare
vid trängen lämpligen borde överflyttas till infanteriets truppförband
och ske i samband med utbildningen av respektive truppförbands sjukbärare.
Därjämte hava av enskilda militärläkare den åsikten framställts,
att man borde helt avskilja sjukvårdstjänsten från trängen och koncentrera
densamma vid de stridande truppslagen, där den skulle bliva bättre tillgodosedd.
På grund härav har beredningen ansett sig böra taga detta
spörsmål under övervägande; och får beredningen, som i saken rådfört
sig med erfarna militärläkare och officerare, härmed i korthet redogöra
för dels de fördelar, som skulle vinnas genom en överflyttning av varje
trängkårs sjukvårdskompani till arméfördelningens infanteri, och dels de
omständigheter, som tala emot en dylik omorganisation.

En överflyttning av trängens sjukbärarpersonal till infanteriet skulle
medföra en önskvärd koncentration av sjukbärarnas fackutbildning, vilken
vore enahanda vid de båda truppslagen. Det vore givetvis alltid en fördel
att kunna koncentrera undervisningen i stället för att fördela den på ett
flertal ställen. Sjukbärarnas vid ett infanteriregemente antal krävde dessutom
en ökning för att övningarna skulle kunna bedrivas fullt fältmässigt.

De militära kunskaper och färdigheter, som erfordras hos sjukvårdspersonalen,
kunde bättre och lättare inläras under tjänstgöring vid de
stridande vapnen än vid trängen, enär vid de förra den militära utbildningen
intoge ett mera framstående rum. Tillfällena till tillämpningsövningar
vore rikligare för infanteriets sjukvårdspersonal än för trängens.
Tack vare närvaron av stridande kamrater och desammas användning som
fingerade sårade kunde vid förekommande fältmarscher övningar i sårades
transport anordnas på ett sätt som komme den verkliga striden närmare
än då förbandsplats måste upprättas av trängen utan tillgång på
fingerade sårade från infanteriets stridsövningar. Alldeles särskilt illa
beställt vore det härutinnan med de två till Hässleholm och Sala förlagda
trängkårerna, vilka icke ens hade tillfälle till samövning med något annat
till resp. orter förlagt truppförband.

Genom överföring av personal för den egentliga sjukvården och av
nödig sjukvårdsmateriel från trängen till infanteriet skulle vidare tillfälle
beredas infanteriets regementsläkare och äldre bataljonsläkare, vilka vore
avsedda att i fält vara chefläkare och sektionsläkare vid krigssjukvårdskompaniet
och fältsjukhusen, att i fredstid flitigt öva sig i utövande av
befäl och fullgörande av de övriga åligganden, som tillkomme dem vid
mobilisering. Under nuvarande förhållanden vore det endast trängens
läkare och officerare vid sjukvårdskompaniet, som utbildades härutinnan.

11 I

Trängläkarna räckte dock till att fylla blott en del av behovet av läkare vid
krigssjukvårdskompaniet och trängofficerarnas övningar i etablerande av
fältsjukhus vore fullkomligt ändamålslösa, enär de i krig icke skulle tjänstgöra
vid dessa formationer. Det vore i stället just regementsläkarna vid
infanteriet, som i regel vore avsedda till chefläkare vid fältsjukhusen.

Slutligen har framhållits, att trängens värnpliktiga sjukvårdare redan
nu erhålla en stor del av sin rekrytutbildning vid infanteriet. De undergå
nämligen sjukhusutbildning därstädes under fyra månader.

Gent emot de skäl, som sålunda åberopats för en överflyttning av
sjukvård skompaniet till infanteriet och en koncentration vid nämnda vapen
av sjukvårdstjänsten, har åberopats följande.

Sjukbärarnas övningar vore icke i allo lika vid trängen och vid
infanteriet. Vid trängen övades nämligen personalen i att transportera
sårade jämväl med fordon, övningar i denna transportform, som icke
förekomme vid infanteriet, vore av icke ringa betydelse. För deras bedrivande
vid infanteriet krävdes tillgång på fordon och hästar, för vilka
utrymmen måste beredas.

Den militära utbildningen hos trängens sjukvårdspersonal vore minst
lika god som hos motsvarande personal vid infanteriet. På grund av en
i allmänhet lättare och gynnsammare rekrytering av de fast anställda hade
trängens sjukvårdskompanier haft synnerligen goda instruktörer. Från de
stora fälttjänstövningarna kunde hämtas bevis, att sjukvårdskompaniet, vad
beträffar marschträning, väl kunde mäta sig med infanteriet.

Den enda omständighet, som motiverade en överflyttning av trängens
sjukvårdspersonal till infanteriet, vore att de viktiga tillämpningsövningarna
i sjukvårdstjänst bättre kunde komma till sin rätt vid det stridande
infanteriet; i synnerhet gällde detta Sala- och Hässleholmskårerna,
vilka icke ens hade infanteri förlagt till sin närmaste omgivning. Denna
fördel finge dock icke överskattas beträffande de övriga kårerna, ty i deras
förläggningsorter funnes jämväl stridande truppslag förlagda och därmed
gåves också möjlighet till samövning. För övrigt kunde tillämpningsövningar
för sjukvårdskompaniet ordnas med tillhjälp av trängtruppförbandets
övriga personal, vilken under repetition sövningarna vore ganska
talrik.

Därest sjukvårdskompaniet vid överflyttning till infanteriet, uppdelades
på två eller fyra regementen, bleve följden den, att något enhetligt
sjukvårdskompani icke komme att existera i fred och några övningar
med ett dylikt ej heller att äga rum. Kunde man i fält avstå från ett
för hela arméfördelningen gemensamt sjukvårdskompani och i stället vid
varje av fördelningens fyra infanteriregementen uppsätta en sjukvårds -

I 12

pluton vore dock härom intet att säga. Nu ansåges det emellertid, att
man svårligen kunde avstå från ett för hela arméfördelningen gemensamt
sjukvårdskompani, försett med mera rikhaltig sjukvårds- och sjuktransportmateriel
och därigenom ägnat att av arméfördelningschefen användas, där
förlusterna väntades bliva större eller redan hopat sig. Ett enhetligt sjukvårdskompani
borde därför finnas även i fred och hava tillfälle till övningar
såsom sådant. Skulle så icke bliva förhållandet vid en överflyttning
av kompaniet till infanteriet, borde en överflyttning icke äga rum,
ty de fördelar ur utbildningssynpunkt, som därigenom skulle ernås, uppvägde
ingalunda olägenheten av att få kompaniet i fred splittrat på två
eller flera enheter.

Dessutom har framhållits, att anledningen till att trängens värnpliktige
sjukvårdare erhålla sjukhusutbildning vid infanteriet, är, att antalet
sjuka vid trängkårerna är ringa och att större militärsjukhus, med undantag
för Skövdekåren1, ännu icke finnas i kårernas förläggningsorter.

Enligt en för beredningen framlagd kostnadsberäkning skulle genom
en utbrytning av sjukvårdskompaniet ur trängen och detsammas uppdelning
på arméfördelningens fyra infanteriregementen kunna vinnas en
minskning å fjärde huvudtitelns anslag till avlöning in. in. av 21,177 kronor.

Vid ett vägande mot varandra av de skäl, som sålunda anförts för
och emot eu överföring av trängens sjukvårdspersonal till infanteriet, har
beredningen funnit, att det beträffande de värnpliktiga sjukbärarnas utbildning
skulle vara synnerligen fördelaktigt, därest densamma kunde äga
rum vid infanteriet. Under senare delen av rekrytskolan och under repetitionsövningarna
skulle rikligt med tillfällen erbjudas sjukbärarna att
praktiskt tillämpa sina inlärda färdigheter i förbinderi- och sjuktransporttjänst.
Sjukvårdspersonalen bleve då fast anknuten till det stridande truppslaget
och vederbörande truppchef, som svarade för utbildningen så i ena
som i andra hänseendet, skulle låta sig angeläget vara att bereda sjukvårdspersonalen
så många tillfällen till samövning med den övriga truppen,
som hänsynen till dennas egen utbildning det medgåve. Det torde
vara huvudsakligen nu berörda samövningssynpunkt som förmått vederbörande
fackmän att framställa yrkande på en överflyttning av trängens
sjukvårdskompani till infanteriet.

Därest det vore fråga om att nyorganisera sjukvårdstrupper, skulle
det följaktligen, enligt beredningens åsikt, vara fördelaktigare att införliva
dem med infanteriet än att giva dem en mera självständig, men isolerad
ställning vid trängen. Genom en införlivning med infanteriet skapade

1 Numera finns större sjukhus jämväl i Svea träugkårs förläggningsort Örebro.

13 I

man förutsättningar för, att sjukvårdspersonalens tillämpningsövningar bleve
så talrika och så givande som möjligt.

Vi ha emellertid att räkna med en redan bestående organisation av
sjukvårdstrupper, trängkårernas sjukvårdskompanier. Olägenheterna av
denna organisation kunna dock icke, vad beträffar de flesta trängkårerna,
anses vara så stora och av den beskaffenhet, att desamma i och för sig
framtvinga eller nödvändiggöra kompaniernas utbrytande ur trängkårerna.
Fyra av trängkårerna, Svea, Göta, Norrlands och Östgöta, åro förlagda
till orter, där jämväl stridande truppslag äro eller komma att bliva kasärnerade.
För dessa kårers sjukvårdskompanier böra tillfällen till samövning
med stridande trupp beredas i den omfattning, som för en rationell
utbildning av kompaniernas sjukbärare är erforderligt. Sämre är det ställt
för Skånska trängkåren och Västmanlands trängkår. Till deras förläggningsorter,
Hässleholm och Sala, finns icke förlagt annat truppförband.
Tillfällena till samövning med stridande truppslag bliva för dessa kårers
sjukvårdskompanier så gott som inga. 1 regel kunna sådana uppstå endast
under tiden för de ärliga fälttjänstövningarna. Under annan tid få kompanierna
för anordnande av tillämpningsövningar i större skala än deras
egen personalstyrka det medgiver nöja sig med, att kårernas trängkompanier
fingera stridande trupper och lämna det erforderliga övningsmaterialet.
Sist påpekade förhållande är givetvis en olägenhet av icke ringa
betydelse och kan avhjälpas endast genom eu omreglering av vissa truppförbands
förläggning. Till frågan härom torde beredningen få tillfälle att
sedermera återkomma.

Beredningen anser det alltså icke oundgängligen nödvändigt att, för
åstadkommande av en mera rationellt ordnad utbildning av trångens sjukbärare,
dessa och övrig sjukvårdspersonal vid trängen överföres till infanteriet.
Ej heller kan beredningen finna de övriga skäl, soin åberopats till
stöd för lämpligheten av en dylik överföring, vara av någon väsentligare
betydelse. Vid trängkårerna bör under energisk och insiktsfull ledning
kunna i erforderlig grad meddelas militär utbildning åt all dess sjukvårdspersonal
och jämväl under nuvarande organisation bör tillfälle kunna beredas
infanteriets läkare att vinna kännedom om de sjukvårds formationer,
vilka de skola betjäna i fält.

En omständighet, som vid bedömandet av nu omhandlade spörsmål
icke bör lämnas ur sikte, är frågan, huruvida vid en överflyttning av
sjukvårdskompaniet till infanteriet utrymme kan beredas åt personal och
materiel utan att nybyggnader i större omfattning måste verkställas.

Beredningen håller för troligt, att för inkvartering av trängens nuvarande
sjukvårdspersonal vid infanteriet, därest densamma uppdelades på

arméfördelningens samtliga fyra infanteriregementen, något nybyggnadsbehov
under närmaste tiden framåt icke skulle uppstå. Däremot torde för
förvaring av sjukvårdskompaniets, fältsjukhusens och andra sjukvårdsformationers
talrika och skrymmande materiel nybyggnader bliva erforderliga
i ganska stor omfattning; och skall all denna materiel uppdelas på
fyra infanteriregementen, blir nybyggnadsbehovet desto större. Att låta,
såsom föreslagits, en del materiel bliva kvar vid trängen torde icke vara
lämpligt; härav skulle nämligen med sannolikhet följa olägenheter ur
mobiliseringssynpunkt. Ett par militärläkare, med vilka beredningen haft
överläggning angående nu berörda spörsmål, hava såsom sin åsikt uttalat,
att en överflyttning av trängens sjuk vårdskompani kunde godkännas endast
under förutsättning, att kompaniet sammanhölles i fred så att detsamma
såsom sådant kunde övas. För detta ändamåls vinnande måste alltså kompaniet
vid eu eventuell utbrytning ur trängen odelat förläggas till ett
infanteriregemente. Ur utrymmessynpunkt talar denna omständighet mot
en utbrytning, ty nybyggnadsbehov skulle helt säkert i någon form uppstå
för manskapets inlogering.

På nu anförda skäl har beredningen ansett sig icke kunna föreslå
en omorganisation av arméns sjukvårdsväsende i ovan omförmäld
riktning.

Antalet 1 enlighet med vad här ovan anförts bör alltså enligt beredningens

panier°vi(l åsikt i värjo trän gtr uppförband fortfarande ingå ett sjukvårdskompani. Antalet
varje trång-trängkompanier i varje truppförband har beredningen emellertid funnit,
band kan på skål som här nedan anföras, kunna minskas till ett. Härigenom komminskas:
mer ett nu använt utrymme att bliva ledigt i varje trängetablissement.
till ett Därest man bestämde sig för att uppsätta fredsförplägnadskompanier och
organiskt förena dessa med resp. trängtruppförband, skulle det ledigblivna
utrymmet för sådant ändamål komma väl till pass. Emellertid har beredningen,
på skäl som i annat sammanhang komma att utvecklas, icke ansett
sig böra föreslå »förvaltningstruppernas» uppgående i trängen, vilket emellertid
icke utesluter, att intendenturskolorna temporärt kunna erhålla sin förläggning
i trängetablissementen.

1 förslaget till 1901 års härordning angåvos såsom skäl för att varje
trängkår borde hava två trängkompanier, dels att den erforderliga årliga
värn pliktskontingenten vore för stor för ett kompani och dels att behovet
av mobiliseringsbefäl krävde en större fredskader än som kunde beräknas
för endast ett trängkoinpani.

Beredningen har emellertid vid undersökning av hithörande spörsmål
funnit, att skyldig hänsyn till såväl den årliga värnpliktskontingentens ut -

15 I

bildning som behovet av mobiliseringsbefäl väl låter förena sig med en
fredsorganisation av transportträngen på endast ett kompani.

Det antal värnpliktige, som inom varje arméfördelning årligen inskrivas
till egentlig trängtjänst, utgör för närvarande 140. På ett vart av
de nuvarande två trängkompanierna komma alltså 70 värnpliktige. Detta
rekrytantal per kompani torde vara väl lågt och bör utan olägenhet kunna
ökas. Ett tillskott av rekryter erhålles, om de värnpliktige, som vid infanteriregementena
årligen uttagas för utbildning till kuskar och fordonsbefälhavare
vid regementenas egen träng, men i brist på instruktörer
och undervisningsmateriel (hästar) icke därstädes i regel kunna erhålla
någon fackutbildning, få fullgöra åtminstone sin rekrytövning vid trängtrupperna.
Huruvida de jämväl i inskrivningshänseende böra tilldelas
trängen, torde vara ett spörsmål, som närmast bör skärskådas ur synpunkten
av vad som härutinnan kan vara lämpligast i mobiliseringshänseende.

Om sistberörda rekrytantal för varje arméfördelning antages vara
högst 50, skulle alltså årskontingenten värnpliktige i egentlig trängtjänst
utgöra högst 190. Härtill kommer det antal »meniga volontärer», som erfordras
för det fast anställda underbefälets rekrytering, för närvarande 8
för ett trängkompani. Sammanlagda antalet rekryter är sålunda icke
större än att detsamma, uppdelat i två omgångar, kan övas på ett kompani.
Ena hälften av rekryterna erhåller sin utbildning i en sommarskola
samt repetitionsövningar under vintern och andra hälften omvänt, rekrytskola
under vinterhalvåret och repetitionsövningar under sommaren.

Förutom det att endast ett trängkompani behöver organiseras medför
en dylik anordning följande fördelar. Det fast anställda befälet kan
icke obetydligt minskas, varjämte befälet erhåller någorlunda jämn sysselsättning
året om. Med det ringa antal manskap, som finnes å trängkårerna,
gives det för närvarande under vinterhalvåret, d. v. s. från repetitionsövningarnas
slut på hösten och till de värnpliktiges inryckning på våren, full
sysselsättning endast för ett fåtal av befälet. Icke minst ur kostnadssynpunkt
är det uppenbarligen nödigt att härutinnan söka åstadkomma rättelse.
Någon menlig inverkan på krigsberedskapen kan en minskning av
det fast anställda trängbefälet näppeligen anses hava, ty trängen, såsom
ett icke stridande vapen, bör i högre grad än de stridande truppslagen,
kunna för sin verksamhet i fält åtnöja sig med reservbefäl.

En uppdelning av de värnpliktige på två rekrytskolor och därmed
en jämnare fördelning av inneliggande manskap på arets alla månader
kommer vidare att möjliggöra ett rationellt ordnande av trängens hästfråga,
varom beredningen yttrar sig i annat sammanhang.

4—141281

I 16

håo(et%iä .Enli»t vad beredningen från sakkunnigt håll inhämtat kräves för en
ett Trång- organisation med ett träng kompani minst följande antal fast anställt befäl:
kompani. 7 kapten, chef för kompaniet (tillika chef för underofficersskola);

3 subalternofficerare, av vilka två avses till troppchefer vid beväringsrekrytskolorna
och en till chef för övriga skolor (med undantag av underofficer
sskolan) jämte vinterrepetitionsskolorna. Vid sommarrepetitionsskolorna
tjänstgöra samtliga subalternofficerare;

1 fanjunkare, kompaniadjutant;

2 sergeanter och 5 distinktionskor pr aler, av vilka fyra, tjänstgöra som
sektionschefer å beväringsrekrytskolorna, två som befäl å övriga skolor och
en som stallunderofficer;

6 korpraler och 7 vice korpraler, vilka tjänstgöra som halvsektionschefer
samt som vakt- och handräckningskorpraler, varjämte de äro instruktörer,
då deras egen utbildning som elever i underbefälsskolan det föranleder
eller tillåter.

behovetTid Vid sjukvårdskompaniet äro de värnpliktige redan genom den olika

ett sjuk- utbildning, som skall meddelas dem, indelade i två olika grupper, nämvårdskom-
ligen sjukbärarna och sjukvårdarna. Därigenom att dessa båda gruppers
pam'' utbildningstid är olika lång och delvis förlagd till olika perioder på året
kommer kompaniets befäl att erhålla en mera jämn sysselsättning under
årets olika delar. Under de tidsperioder, då kompaniets innevarande
personal är ringa, kan trängbefälets behov av ledighet lämpligen tillgodoses.

Behovet av fast anställt befäl för sjukvårdskompaniets fredstjänst
utgör minst:

1 kapten, chef för kompaniet (tillika chef för underofficersskola);

2 subalternofficerare, av vilka en avses till plutonchef vid rekrytskola
och en till chef för övriga skolor med undantag av underofficersskolan; 1

fanjunkare, kompaniadjutant;

2 sergeanter och 4 distinktionskorpraler, av vilka en tjänstgör som
plutonchef och fyra som troppchefer å beväringsrekrytskolan samt en som
befäl å övriga skolor;

5 korpraler och 6 vice korpraler, vilka tjänstgöra som grupp- och
patrullbefälhavare samt som vakt- och handräckningskorpraler, varjämte
de äro instruktörer, då deras egen utbildning som elever i underbefälsskolan
det föranleder eller tillåter.

Övrig fast Antalet fast anställda volontärer för underbefälets rekrytering är för

pet-sonal^vidHärvarande 24 vid varje trängkår eller 8 per kompani. Vid en organisa ett

trång- tion om endast två kompanier bör antalet per truppförband kunna
truppförband.

17 I

minskas till 15, därav 8 avses för trängkompaniet och 7 för sjukvårdskompaniet.

Förutom nu omförmälda fast anställda personal erfordras vid varje
trängtruppförband:

1 regementsofficer (överstelöjtnant eller major), chef för truppförbandet; 1

kapten, kasern-, tyg- och vapenofficer;

1 subalternofficer, adjutant;

1 fanjunkare, väbel och intendentsbiträde;

1 sergeant, köksföreståndare;

1 sergeant, tyg- och vapenunderofficer, furageuppbördsman och hovslagarunderofficer; 1

liovslagarkorpral, tillika fodermarsk;

samt av civilmilitär personal utom dem, som uppföras på intendenturkårens
stat:

1 regementsläkare;

1 bataljonsläkare;

1 bataljonsveterinär ;

3 hantverkare.

Den å trängkårens nuvarande stater upptagne gevärshantverkarsoldaten
är, enligt vad beredningen inhämtat, obehövlig. De åligganden, som
tillkomma en dylik funktionär, kunna utföras av en utav hantverkarna
(smeden), om denne, såsom hittills jämväl ägt rum, härutinnan erhåller
utbildning.

Musikpersonal har icke medtagits av det skäl, att organisationen av
hela arméns musikpersonal kommer att behandlas i ett sammanhang.

Den fast anställda personalens vid ett trängtruppförband antal och
uppdelning på olika befattningar enligt såväl nuvarande organisation som
förestående förslag framgår av bifogade tablå (bil. 1).

Enligt beredningens förslag skulle antalet officerare oeh underofficerare
vid varje trängtruppförband minskas, de förra med en tredjedel och
de senare med hälften eller från 15 resp. 18 till 10 resp. 9. Manskapsoch
övrig personal vid varje truppförband skulle minskas med 25 beställningar.

Det har för beredningen framhållits såsom ur flera synpunkter Fördelaktigt,
om truppslaget kunde organiseras såsom en enda kår ungefär i såsom en
likhet med vad som är förhållandet beträffande fortifikationen och ingenjör- ffff
trupperna. Officerarna och underofficerarna samt deras vederlikar skulle skap av en
under benämning Trängkåren uppföras på en för hela vapnet gemensam överste.
stat samt av trängchefen, en överste, fördelas till tjänstgöring på träng -

I 18

trupperna, de nuvarande sex trängkårerna, vilka dock skulle benämnas
trängbataljoner och i stället för särskilt namn betecknas med nummer efter
den arméfördelning, vartill de höra. Manskapet skulle uppföras på resp.
trängbataljoners stater. I spetsen för Trängkåren skulle sättas en chef av
överstes grad och för beredande av möjlighet att förse honom med eu
adjutant skulle ytterligare en kapten upptagas i staten.

Genom nu beskrivna anordning skulle följande fördelar ernås,
fruppslaget erhölle en gemensam chef, vilken kunde övervaka och leda
truppslagets utbildning, så att densamma bleve enhetlig och fullt fältmässig.
Befordringsförhållandena kunde lättare regleras och befordringsturen
bleve mera rättvis. Möjlighet uppstode att genom kommendering
till tjänstgöring efter hand vid olika bataljoner göra befälet förtroget med
förhållandena inom olika trakter av landet.

Angående den föreslagna chefen har framhållits, att han, utom för
högsta ledningen och inspektionen av truppslagets utbildning, vore behövlig
jämväl ur andra sjmpunkter. Vapnet vore i behov av en egen målsman,
som kunde vaka över, att vapnets intressen bleve behörigen tillgodosedda, och
hos vederbörliga myndigheter göra de framställningar angående utbildning,
övningar och anslags äskande, som vore erforderliga för utveckling och
vidmakthållande av truppslagets krigsberedskap. Trängchefen vore vidare
behövlig för utarbetande av förslag till reglementariska bestämmelser,
instruktioner och läroböcker för truppslaget ävensom för avgivande av
förslag till befordran av officerare. Endast en för hela truppslaget gemensam
chef vore i stånd att, då det gällde befordran till regementsofficer,
avgiva ett fullt tillförlitligt befordringsförslag. Därest trängens hästfråga
löstes på det sätt, att dess behov av hästar i stor utsträckning skulle
tillgodoses medelst från andra truppförband utrangerade men användbara
hästar, måste det för fördelningen av dylika hästar finnas en för alla
trängtruppförbanden gemensam ledning. Denna fördelning borde verkställas
av trängchefen, vilken jämväl kunde tillse, att erforderlig lejning
av hästar anordnades på enhetligaste och förmånligaste sätt. För eu
lycklig lösning av frågan om utbildning av värnpliktigt befäl vid trången
krävdes jämväl en enhetlig ledning av alla truppförbanden. Därest
mönstringar av hästar och fordon, som vid mobilisering skola tagas i anspråk,
kornnie att i lag påbjudas, vore trängchefen rätte mannen att planlägga
och leda dylika mönstringar. Trängchefen, som vid mobilisering
borde bekläda post som etappchef, skulle i fred förbereda sig till denna
befattning samt granska och föreslå förbättringar uti de angående etappväsendet
utarbetade planerna.

19 I

Beträffande trängens inspektörsfråga må erinras, att förslag om
uppförande på ordinarie stat av en inspektör för trängen var förelagt
1901 års riksdag, men blev icke av riksdagen bifallet, då riksdagen höll
före, att inspektionen av trängtrupperna skulle kunna utan olägenhet
handhavas av vederbörande arméfördelningschefer. Under tiden för trängtruppernas
organisation i enlighet med 1901 års riksdags beslut var dock
till och med början av 1906 en inspektör för trängen förordnad mot åtnjutande
av särskilt arvode.

Den år 1907 tillsatta för svarskorn mitten åberopade såsom ett ytterligare
skäl förutom andra för uppförande på stat av en kavalleriinspektörsbefattning
den omständigheten, att enligt vad kommittén hade sig bekant
behovet att ånyo införa den alltsedan år 1906 indragna befattningen såsom
inspektör för trängen gjort sig med styrka gällande. Omfattningen av de
åligganden, som tillkomme inspektören för kavalleriet, torde nämligen,
yttrade kommittén, ehuruväl icke utan svårighet medgiva befattningens
innehavare att samtidigt tjänstgöra såsom inspektör för trängen. Enligt
kommitténs förslag skulle alltså kavalleriinspektören förrätta tjänst jämväl
såsom tränginspektör.

Med den minskning, som officers- och underofficerskårerna vid de
särskilda trängtruppförbanden skulle undergå enligt bei''edningens förslag, torde
dessa bliva väl små för att fortfarande bilda självständiga enheter. En
sammanslagning av samtliga trängtruppförbands officers- och underofficerspersonal
till en gemensam kår synes beredningen därför nödvändig.
Såsom framhållits kommer en dylik sammanslagning att möjliggöra rättvisare
befordringsförhållanden för vapnet i dess helhet, varjämte genom
växelkommenderingar tillfälle skapas för ett större antal befäl, än ett
truppförband förfogar över, att vinna kännedom om de säregna förhållanden,
varunder trängtjänst i landets nordliga delar kan äga rum.
Upprättandet av en gemensam officers- och underofficerskår kräver givetvis
upprättandet av ett chefsskap för kåren. En gemensam chef för trängen
i dess helhet synes beredningen dessutom önskvärd ur åtskilliga andra
synpunkter och vill beredningen särskilt framhålla, hurusom enligt beredningens
åsikt en gemensam högsta ledning och inspektion av trängtrupperna
är erforderlig, därest utbildningen vid desamma skall bliva
enhetlig och bedrivas med önskvärd grundlighet.

Jämte det således trängens officers- och underofficerspersonal
sammanföres till en för hela truppslaget gemensam kår, bör för inrättande
av ett gemensamt chefsskap för hela vapnet en överstebeställning upptagas
i staten.

I 20

Kostnads beräkning.

För befattningens behöriga utövande har trängchefen ansetts böra
erhålla en officer till sitt förfogande. Då det antal officerare, som här
ovan beräknats för varje trängbataljon, icke tillmätts högre än som oundgängligen
erfordras för trupptjänsten, kräver trängchefens förseende med
en adjutant uppförande å trängkårens stat av ytterligare en officer; och har
beredningen för dylikt ändamål upptagit en kapten.

Direkt under trängchefen skulle lyda den för hela truppslaget
gemensamma officerselevskolan, vilken växelvis skulle vara förlagd till en
av trängbataljonerna. Som icke något befäl för skolan av officers grad
kan påräknas från den bataljon, vid vilken skolan förlägges, erfordras
såsom skolchef en subalternofficer. I anledning härav måste på trängkårens
stat upptagas ytterligare en löjtnant.

I Bilaga 2 har angivits hela trängens fast anställda personal (med
undantag av musikpersonal och å intendenturkårens stat upptagen personal)
enligt såväl nuvarande som av beredningen föreslagen organisation ävensom
kostnaden i båda fallen. Under det att personalen för närvarande räknar
ett antal av 690, skulle densamma genom antagande av beredningens
förslag reduceras till 447. Den nuvarande årliga kostnaden uppgår till
1,030,550 kronor 46 öre, men skulle enligt beredningens förslag belöpa
sig till endast 710,344 kronor 78 öre, vadan alltså en besparing i årskostnaden
om 320,205 kronor 68 öre skulle uppkomma.

Till närmare förklaring av nämnda bilaga må, utöver vad som framgår
av den redan lämnade framställningen, här anföras följande.

Det erforderliga antalet subalternofficerare har upptagits såsom löjtnanter.
Underlöjtnansgraden skulle alltså enligt beredningens förslag bortfalla.
Detta innebär dock icke, att de från krigsskolan nyutexaminerade
officersaspiranterna omedelbart skulle utnämnas till löjtnanter, utan har
beredningen tänkt sig, att officersaspiranterna efter avlagd officersexamen
tillsvidare, till dess löjtnantsbeställning bleve ledig, skulle tjänstgöra som
underofficerare. Ett analogt förhållande äger för närvarande rum beträffande
underbefälet, i det att korpraler, som avlagt underoflicersexamen,
icke omedelbarligen befordras till sergeanter utan stå kvar i sin grad till
dess ledighet yppar sig i sergeantsgraden.

Det antal officersaspiranter, som årligen erfordras för att fylla avgången
i officerskåren, har beredningen beräknat till tre. Då aspiranterna
skulle tjänstgöra i underofficers grad minst två år, måste i staten upptagas
sex beställningar av dylikt slag; och har beredningen ansett, att
officersaspiranterna höra avlönas såsom sergeanter av andra lönegraden.
I det föregående har behovet av sergeanter upptagits till 36, vilket antal

likväl genom tillgången på sex officersaspiranter av underofficers tjänsteställning
minskas till 30.

Då beredningen funnit det önskvärt, att en avlöningsgrad emellan
sergeanter av andra lönegraden och distinkstionskorpraler införes, har beredningen
uppdelat de senare på två olika löneklasser; och skulle i den ena
av dessa den egentliga lönen höjas med 240 kronor utöver distinktionskorprals
nuvarande avlöning. Därjämte får beredningen uttala sig för, att
benämningen för denna manskapsgrad ändras till furir.

Några officersvolontärer hava icke upptagits i staten, då officerselever
kunna uttagas bland de värnpliktiga, som, enligt vad här nedan
anföres, böra utbildas till värnpliktiga officerare.

Uti förestående organisationsförslag har i första hand fredsbehovet
varit avgörande vid bestämmandet av det fast anställda befälets antal.
Trängen har emellertid att vid mobilisering uppsätta en mångfald formationer
av olika slag och dess behov av befäl för sådant ändamål överstiger
betydligt vad som finnes att tillgå i den aktiva fredskadern och av
f. d. fast anställda. Härförut har dock framhållits, att trängen, såsom ett
icke stridande vapen bör i högre grad än de stridande truppslagen kunna
åtnöja sig med befäl, som icke är eller varit yrkesbefäl, eller med s. k.
reservbefäl. För säkerställande av trängens mobiliseringsbehov av befäl
bär beredningen tänkt sig, att värnpliktiga borde utbildas dels till officerare
och dels till underbefäl.

Enligt beredningen meddelad utredning erfordras för fyllande av
detta behov, att årligen dels ungefär 17 värnpliktige utbildas till värnpliktiga
officerare och dels ungefär 100 värnpliktige uttagas för utbildning
till underbefäl. Utbildningstiden för den värnpliktiga officern har
beräknats till 15 månader, varefter han varje år under sin tjänstgöring i
första uppbådet (22—28 åren) skulle fullgöra en repetitionsövning om 15
dagar. Det värnpliktiga underbefälet skulle till ett antal av 8 å 10 för
ett vart av trängens tolv kompanier erhålla en utbildning om ett år.

En dylik anordning kommer tydligtvis att öka den nuvarande kostnaden
för utbildningen av trängens värnpliktige. Denna ökning torde dock
komma att uppvägas av den minskning i utgifter, som uppstår genom en
förkortning av utbildningstiden för huvudmassan av trängens värnpliktige
med en månad i enlighet med fjärde beredningens förslag.

Sättet för uttagande av värnpliktigt befäl vid trängen och detsammas
utbildning och organisation i övrigt äro spörsmål, som torde finna
sin lösning i samband med behandling av frågan om värnpliktigt befäl
vid armén i dess helhet.

Värnpliktigt
befäl
vid trängen

Samman- På grund av vad sålunda anförts får beredningen föreslå:

fattning. -q trängen organiseras såsom en enda kår under chefskap av

en överste samt med en bataljon förlagd till envar av de sex arméfördelningarna
;

2) att trängens officers- och underofficerspersonal till det antal, som
angives i bilaga 2, uppföres på en för hela vapnet gemensam stat;

3) samt att övrig fast anställd personal till det antal, som angives i
bilaga 2, uppföres på särskilda stater för de sex trängbataljonerna, därvid
för varje bataljon upptages det manskap, de beställningsmän och den
läkarpersonal, som framgår av bilaga 1.

Stockholm den 4 november 1913.

Bilaga 1.

Ett trängtruppförbands fast anställda personal

(utom musik- och intendenturpersonal).

	Enligt nuvarande organisation	Enligt föreslagen organisation	Minskning i antal
Överstelöjtnant eller major................	1	1	—
Kaptener........................	5	3	2
Löjtnanter.......................	6	6	—
Underlöjtnanter.....................	3	—	3
Fanjunkare.......................	6	3	3
Sergeanter .......................	12	6	6
Distinktionskorpraler..................	9	9	—
Korpraler........................	18	11	7
Vice korpraler.....................	18	13	5
Volontärer.......................	24	15	9
Hovslagarkorpral....................	1	1	—
Hovslagarvicekorpral..................	1	—	1
Hovslagarsoldat.....................	1	—	1
Gevärshantverkarsoldat.................	1	—	1
Regementsläkare....................	1	1	—
Bataljonsläkare.....................	1	1	—
Batalj onsveterinär....................	1	1	—
Hantverkare......................	4	3	1
Summa	113	74	39

b—141281

Bilaga 2.

Kostnad för hela trängens fast anställda personal (utom musikoch
intendenturpersonal) enligt nuvarande och föreslagen organisation.

Beställning	Enhets- kostnad	Totalkostnad med nu-varande organisation	Totalkostnad med före-slagen organisation
Kronor	Öre	Antal	Kronor	Öre	Antal	Kronor	Öre
Överste.................	9 390	_	—	—	—	1	9 390	—
Överstelöjtnanter.............	6 925	—	3	20 775	—	3	20 775	—
Majorer.................	6 425	—	3	19 275	—	3	19 275	—
Kaptener I klass.............	5 260	—	18	94 680	—	12	63120	—
> II >.............	4 360	—	—	—	—	1	4 360	—
» > ».............	4 260	—	12	51120	—	6	25560	—
Löjtnanter I klass............	2 895	—	18	52110	—	19	55 005	—
» II > ............	2 415	—	18	43 470	—	18	43470	—
Underlöjtnanter.............	2115	—	18	38 070	—	—	—	—
Fanjunkare...............	2 482	50	36	89 370	—	18	44 685
Sergeanter I klass ............	1910	—	36	18 760	—	12	22 920	—
> II » ............	1790	—	36	64 440	—	18	32 220	—
Officersaspiranter.............	1790	—	—	—	—	6	10 740	—
Distinktionskorpraler...........	989	87	54	53 452	98	—	—	—
Funder I klass.............	1229	87	—	—	—	12	14 758	44
»II » ..............	989	87	—	—	—	42	41574	54
Korpraler................	893	37	108	96 483	96	66	58 962	42
Vice korpraler..............	796	87	108	86 061	96	78	62 155	86
Officersvolontärer............	683	70	12	8 204	40	—	—	—
Meniga volontärer............	700	37	144	100853	28	90	63 033	30
Hovslagarkorpraler............	893	37	6	5 360	22	6	5 360	22
Hovslagarvicekorpraler..........	796	87	6	4 781	22	—	—	—
Hovslagarsoldater............	736	87	6	4 421	22	—	—	—
Gevärshantverkarsoldater.........	736	87	6	4 421	22	—	—	—
Regementsläkare.............	6 425	—	6	38 550	—	6	38 550	—
Bataljonsläkare.............	4 260	—	6	25 560	—	6	25 560	—
Batalj onsveterinärer...........	2 415		6	14 490	—	6	14 490	—
Hantverkare...............	1910		24	45 840	—	14	34 380	—
Summa		\|-	\| 690	\| 1030550	46	\| 447	710344	78

Anm. 1. I lönebeloppen för överstelöjtnanter och majorer hava icke inberäknats de dem för närvarande
tillkommande chefsarvodena om 500 kronor.

Anm. 2. För en kapten med avlöning enligt klass II har inkvarterings- och servisbidrag upptagits med
belopp enligt Stockholmstariffen.

TREDJE FÖRSYARSBEREDNINGENS

YTTRANDE

ANGÅENDE

INFANTERIETS ORGANISATION

Infanteriets organisation enligt 1901 års härordning och därefter
framkomna förslag.

Genom 1901 års härordning organiserades svenska arméns infanteri
på 28 regementen, därav 27 på fastlandet och 1 på Gottland. Av fastland
sregementena äro 24 avsedda att ingå i fälthärens sex arméfördelningar,
varemot de 3 övriga skola utgöra besättningar i de två kustfästningarna
samt i Boden. Gottlands infanteriregemente är avsett för ön Gottlands
försvar.

De i fälthären ingående infanteriregementena hava en ensartad organisation.
De äro indelade i tre bataljoner och varje bataljon omfattar fyra
kompanier. Deras fast anställda personal framgår av bifogade tablå (bilaga
1). För beredande av möjlighet att upprätthålla garnisonstjänst i huvudstaden
hava de två fotgardesregementena erhållit ett större antal vice
korpraler och volontärer än övriga fältinfanteriregementen.

Av fästningsinfanteriregementena har det för Boden avsedda Norrbottens
infanteriregemente samma fredsorganisation som fältinfanteriregementena.
De två för kustfästningarna avsedda infanteriregementena äro
däremot i fred organiserade på endast två bataljoner, vardera om fyra
kompanier, till följd varav deras fast anställda personal också är något
mindre. Densammas antal och fördelning framgår av tablån i bilaga 1.

Gottlands infanteriregemente slutligen har med avseende fästat å sin
särskilda uppgift erhållit en alldeles särskild organisation. Då i övrigt på
ön icke finnas andra truppslag än artilleri (Gottlands artillerikår), har infanteriregementet
organiserats så, att detsamma i sig upptager såväl fältsom
fästningsinfanteri samt träng och spaningsorgan. Regementets fast
anställda personal framgår av tablån i bilaga 1.

Förslaget till 1901 års härordning upptog för ett vart av de 24
fältinfanteriregementena och för Norrbottens regemente ytterligare en major
och två kaptener samt för de två för kustfästningarna avsedda regementena
ytterligare en major. Kadrerna hade nämligen beräknats med hänsyn till,
att varje regemente skulle kunna mobilisera 3 resp. 2 linjebataljoner samt

Infanteriet
enligt 1901
års härordning.

dessutom uppsätta en reservbataljon och en depåbataljon. Därigenom att
1901 års riksdag icke beviljade anslag för anställande av det befäl, som
var avsett för reservtrupperna, bortföll en av förutsättningarna för att
organisationen av dylika trupper skulle kunna påbörjas. Den reservbataljon,
som 1901 års härordning förutsatte skola uppsättas vid varje infanteriregemente,
skulle bildas av värnpliktige ur beväringens andra uppbåd.
Man ansåg nämligen, att för mobilisering av regementets linjebataljoner
och depå måste tagas i anspråk så gott som alla regementets värnpliktsklasser
ur beväringens första uppbåd.

Chefens för Uti chefens för generalstaben förslag av år 1906 framhölls, att den

Hen''''förslå utveckling av landstridskrafterna, som under närmaste tiden därefter borde
år 1906.'' äga rum, i främsta rummet måste omfatta en ökning av arméns huvudvapen,
infanteriet. På grund av landets efter unionsupplösningen ändrade
krigspolitiska läge borde infanteriet erhålla ett tillskott av 24 bataljoner,
varjämte de för fästningarnas försvar avsedda regementena borde utvecklas
till full överensstämmelse med övriga infanteriregementen. Den
organisatoriska utvecklingen av infanteriet borde jämväl omfatta införlivandet
med detsamma av kulspruteavdelningar, ty därigenom ernåddes en
avsevärd stegring uti infanteriets anfalls- och försvarskraft.

De nya infanteribataljoner, som enligt nu berörda förslag skulle
uppsättas, avsågos skola vara linjebataljoner. För deras uppsättande och
möjliga övande redan i fred föreslogs ökning av fredskadern vid varje
fastlandsregemente med en major, fyra kaptener och en löjtnant (adjutant).
Den nya personalen ansågs komma att till fullo tagas i anspråk för fredsarbetet.
Därjämte skulle vid ett vart av berörda regementen tillkomma
tolv distinktionskorpralsbeställningar, i samband varmed de menige volontärernas
antal skulle minskas med motsvarande antal.

För mobilisering av infanteriregementena på fyra linjebataljoner erfordrades
enligt uppgift i chefens för generalstaben berörda förslag minst
tio årsklasser värnpliktige, varför beväringens första uppbåd borde ökas
till att omfatta detta antal klasser. Då emellertid under viss del av året
den yngsta klassen icke kunde anses disponibel, skulle den yngsta årsklassen
av andra uppbådet kunna inkallas såsom ersättning.

Enligt chefens för generalstaben förslag borde reservtruppband bildas
av beväringens andra uppbåd, som fortfarande skulle omfatta fyra årsklasser
värnpliktige (11—14 klasserna). Då emellertid tillgången å befäl
för dylika truppförband icke kunde beräknas under den period (1908—
1913), förslaget avsåge, varda så stor, att en organisation av andra uppbådet
kunde under nämnda tid ifrågasättas, måste landstormen tillsvidare

i stor utsträckning tagas i anspråk för hemortens försvar. För sådant
ändamål föreslogs ett tillägg till § 36 mom. 1 i värnpliktslagen av följande
innehåll: »Därest det för avvärjande av befarat eller börjat angrepp
finnes nödvändigt må konungen, efter statsrådets hörande, oavsett vad ovan

1 detta moment sägs, till tjänstgöring inkalla för det lokala försvaret erforderlig
del av landstormen».

Beträffande kulspruteorganisationen innebar chefens för generalstaben
förslag, att de 36 kulsprutor, för vilkas anskaffande och uppsättning vid
positionsartilleriet anslag beviljats av 1906 års riksdag, skulle överflyttas
till infanteriet och i fredstid uppdelas på tre infanteriregementen, vilkas
kader i anledning härav borde tillökas vardera med 1 kapten, 3 löjtnanter,

2 underlöjtnanter, 6 distinktionskorpraler, 6 korpraler, 6 vicekorpraler och
12 volontärer. Vartdera av dessa regementen skulle sålunda disponera över
tolv kulsprutor och organisationen medgåve uppställande vid krigsutbrott
av inalles sex batterier, vartdera av sex pjäser, vilka antingen kunde sammanhållas
uti batteriförband eller, då omständigheterna det krävde, uppdelas
i mindre avdelningar.

Slutligen må anmärkas, att chefen för generalstaben icke föreslog
någon repetitionsövning för äldre årsklasser ur vare sig första eller andra
uppbådet. Genom att låta beväringsrekrytskolan börja den 15 maj, och
den 1 juni sedan ettårig tjänstgöring införts, skulle det dock bliva möjligt
att under de årliga repetitionsövningarna förfoga över fyra årsklasser,
så .att dessa övningar kunde utföras med samma antal bataljoner som
i fält.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen biträdde chefens
för generalstaben förslag om uppsättande och övande i fredstid av fjärdebataljoner
vid samtliga fastlandsregementen och de två för kustfästningarna
avsedda regementenas utveckling till samma storlek som övriga infanteriregementen
på fastlandet. Emellertid framhöll kommissionen såsom
sin åsikt, att linjeinfanteriets utveckling borde hava till mål uppsättning
av två nya arméfördelningar. Genom uppsättning av fjärdebataljoner vid
fältinfanteriregementena erhölle man det tillskott i infanteritrupp förband,
som möjliggjorde arméns framtida indelning i åtta fördelningar.

Till den av chefen för generalstaben föreslagna kaderförstärkningen
vid varje infanteriregemente ansåg generalskommissionen borde läggas fyra
sergeanter (kompaniadjutanter). Detta vore nödvändigt, om det med fjärdebataljonernas
uppsättande åsyftade ändamålet, ett direkt förstärkande
av linjetrupperna, verkligen skulle kunna ernås.

Generalskommissionen
av år
1907.

2 4

Då enligt chefens för generalstaben meddelande även beväringens
elvte årsklass under viss del av året komme att tagas i anspråk för linjens
mobilisering, borde, för vinnande av enkelhet i lagbestämmelserna,
jämväl denna årsklass överföras till beväringens första uppbåd. Då andra
uppbådet fortfarande borde bestå av fyra årsklasser, komme alltså beväringen
i dess helhet att omfatta femton årsklasser mot fjorton enligt chefens
för generalstaben förslag.

Vad chefen för generalstaben föreslagit ifråga om disposition av
landstormen biträddes av generalkommissionen, som dock föreslog en annan
formulering av det tilläggsstadgande, som skulle införas vid § 36 i värnpliktslagen.

Ifråga om kulspruteorganisationen ansåg kommissionen, att samtliga
arméfördelningar samt Bodens och Gottlands trupper borde förses med
kulspruteavdelningar till det antal, att vid mobilisering varje infanteriregemente
erhölle ett batteri. Positionsartilleriets kulsprutor borde överföras
till infanteriet.

Enligt kommissionens förslag till värnpliktstjänstgöringens fullgörande
skulle beväringsrekrytskolan börja den 1 november, vadan man under repetitionsövningarna
endast komme att förfoga över tre årsklasser. Kommissionen
förmenade emellertid att, även om till en början manskapstillgången
inom dessa tre årsklasser vid vissa regementen bleve något knapp
för de fyra bataljoner, som regementena borde uppställa, funnos dock i
betraktande av den alltjämt stigande folkökningen grundad anledning till
det antagandet, att förhållandena framdeles även vid dessa regementen
skulle i detta hänseende ställa sig gynnsamma.

För den yngsta årsklassen inom andra uppbådet förordade kommissionen
en repetitionsövning om femton dagar. Två medlemmar av kommissionen
(Warberg och Uggla) ansågo, att denna övning för äldre årsklass borde
anordnas för åttonde eller nionde årsklassen inom första uppbådet.

Vid generalskommissionens tilläggsutlåtande, avgivet i juni 1908,
var fogat ett särskilt yttrande av dåvarande kommendanten i Boden, generalmajoren
Tingsten, i vilket beträffande beskaffenheten av de nya infanteribataljoner,
som borde uppsättas, uttalades en från kommissionen i övrigt
avvikande mening. Sedan reservanten framhållit, att det mål för
landstridskrafternas utveckling, varför generalskommissionen uttalat sig,
eller organisationen av två nya fullständiga arméfördelningar läge så långt
fram i tiden, att nödigt underlag för ett uttalande därom saknades, yttras
huvudsakligen följande.

Det torde vara ändamålsenligare att söka stärka rikets landstridskrafter
genom att fylla de luckor i 1901 års härordning, som uppstodo

genom samma års riksdagsbeslut i härordningsfrågan, samt att därvid göra
de tillökningar och förbättringar, som erfarenheten visat erforderliga och
förhållandena syntes påkalla. Den fordran på erforderliga fästningsbesättningar
och reservtrupper, som förslaget till 1901 års härordning ville tillgodose,
vore i militäriskt avseende synnerligen riktig, enär därigenom
vunnes det stora målet, att fälthären eller fälttrupperna, d. v. s. den del
av de mobiliserade landstridskrafterna, som skulle utföra de rörliga krigsoperationerna,
kunde användas uteslutande för sin huvuduppgift. Saknades
nämligen erforderliga fästningsbesättningar och reservtrupper, måste delar
av fälthären tagas i anspråk för att trygga såväl de befästa orterna och
andra viktiga punkter som ock fälthärens rygg och förbindelser. I samma
mån som man frigjorde fälthären från omsorgerna om försvaret av dylika
orter och punkter samt hölle densammas rygg och förbindelser skyddade
mot fientliga företag, i samma mån stärktes fälthärens kraft, vilken odelad
borde kunna användas för de rörliga krigsoperationerna.

Det närmaste målet för stärkandet av försvaret till lands syntes sålunda
böra bliva organiserandet av erforderliga besättningstrupper och
reservtrupper, så att verkligen sex fullständiga, likformigt sammansatta
arméfördelningar komme att ingå uti fälthären. Detta innebure en verklig
konsolidering av härordningen. Men förhållandena krävde dessutom en
starkare kraftutveckling än den, som avsågs med 1901 års härordningsförslag.
Enligt detta förslag skulle beväringens första uppbåd uppsätta
fältarmén, vissa fästningsbesättningar och depåtrupper, d. v. s. trupper som
vid eller omedelbart efter mobilisering inkallades för att ytterligare utbildas
och göras dugliga att ersätta avgången vid de truppförband och truppavdelningar,
som" ryckt i fält. Nu syntes det emellertid erforderligt, att
årsklasserna i beväringens första uppbåd ökades för att även inom detta
reservtrupper måtte kunna uppsättas, samtidigt därmed att andra uppbådet
bibehölles med uppgift att ävenledes uppställa sådana trupper. Men reservtrupperna
ur första uppbådet borde göras mobila, således förses med
jämförelsevis talrikt och väl utbildat befäl samt erforderlig utrustning av
trängfordon in. in., enär desamma — i mån av tillväxten på befäl sammansattta
till reservregementen och reservbrigader — borde, om och när
så erfordrades, kunna användas å mindre viktiga krigsskådeplatser eller
till och med i anslutning till fältarmén. Reservtrupperna ur andra uppbådet
åter borde, åtminstone till en början, göras halvmobila samt i första
hand erhålla en mera stationär användning för att trygga viktiga punkter
eller orter samt fälthärens förbindelse(etapp-)linjer. De sammansattes ju
ur äldre årsklasser, och under en tid framåt torde tillgången på befäl icke

6 —I412S1

2 ö

medgiva, att de gjordes så mobila, att de kunde utföra operationer av
någon större omfattning eller utsträckning.

Beträffande det antal reservtruppförband, som borde uppsättas, framhöll
reservanten, att man borde uppsätta så många reservbataljoner, som tillgången
på befäl och övriga inverkande förhållanden medgåve. Det vore
dock ej lämpligt att härutinnan ingå uti några enskildheter, liksom ej
häller beträffande reservbataljonernas eventuella sammansättning till reservregementen
och reservbrigader, enär det måste vara en fördel, att antalet
dylika förband och deras sammansättning icke offentliggjordes. Endast
det borde betonas, att organisationen av reservtruppförband borde ske, allt
efter som tillgången på befäl och behövlig utrustning det tilläte. Sålunda
borde man vid ett infanteriregemente icke uppskjuta bildandet av reservtrupper,
därför att det t. ex. vid en viss tidpunkt icke vore möjligt att
uppsätta en hel bataljon. Så fort det vore möjligt att tillöka reservorganisationen
med blott ett kompani, borde det ske. På sådant sätt toges
nämligen efter hand nationens försvarskraft allt bättre i anspråk och tillgodogjordes
i stegrad grad för fosterlandets värnande.

Ehuru de reservbataljoner, vilkas uppsättande reservanten förordade,
voro av olika beskaffenhet med de av chefen för generalstaben och generalskommissionens
pluralitet föreslagna fjärdebataljonerna, krävdes dock
enligt reservantens åsikt för behandling huvudsakligen av ärenden angående
reservtrupperna, deras organisation och mobilisering, den kaderökning,
varför kommissionen uttalat sig. Det lede icke något tvivel, yttrar
reservanten, att personalen komme att erhålla full sysselsättning. Och
med hänsyn till den omfattning och till den betydelse för landets försvar,
som den ifrågasatta reservtrupporganisationen vore avsedd att erhålla,
måste det, framhåller reservanten vidare, anses såsom en angelägenhet av
synnerlig vikt, att den fasta officers- och underofficerskadern erhölle den
angivna tillökningen.

För att reservtruppförbanden ur första uppbådet skulle vinna erforderlig
fasthet och andvändbarhet borde enligt reservantens mening med
dem anordnas en repetitionsövning om femton dagar under åttonde eller
nionde värnpliktsåret. Denna övning borde infalla under sådan del av
året, då vid infanteriet icke några beväringsrekrytskolor eller regementsövningar
påginge. För andra uppådet vore en övning för utrönande av
dess krigsberedskap synnerligen önskvärd.

kommittén Försvarskommittén av år 1907 förordade beträffande infanteriets

av årll907. linjeorganisation dels att de båda mindre för kustfästningarna avsedda
infanteriregementena utvecklades till samma styrka som övriga infanteri -

regementen på fastlandet och dels att kulspruteorganisationen överfördes
från positionsartilleriet till infanteriet, för vilket ändamål kadrer till den av
chefen för generalstaben föreslagna styrkan borde uppsättas för tre kulsprutebatterier.

I förstnämnda hänseende åberopade kommittén, att enligt den av
kustförsvarskommissionen år 1908 avgivna utredningen de båda kustfästnino-sregementenas
styrkor på krigsfot icke vore tillräckliga för fyllande
av ''behovet av krigsbesättningar i fästningarna. Det i krigstid felande
antalet truppförband måste därför fyllas genom avdelande till fästningarna
av trupper avsedda uteslutande för det rörliga fältkriget. Följden
härav bleve, dels att uti fästningarnas krigsbesättningar komme att ingå
avdelningar, vilka icke alls eller endast högst ofullständigt kunnat göras
förtrogna med de fasta försvarsanstalterna och förhållandena i övrigt på
platsen, och dels att fälthären måste vidkännas en ej ringa minskning uti
antalet i densamma ingående avdelningar. Den föreslagna utvecklingen a\
de båda regementena beredde sålunda fälthären ett under nuvarande förhållanden
välbehövligt tillskott uti infanteri, antingen direkt när ett sådant
krigsfall inträffade, att regementena kunde dragas från fästningarna
till fälthärens omedelbara förstärkning, eller ock indirekt, när fästningarna
hotades, genom att minska detacheringarna från fälthären till fästningarna.
Det syntes sålunda uppenbart, att såväl ur fästningsförsvarets som det
rörliga lantförsvarets synpunkt eu ökning av antalet linjebataljoner vid de
båda°regementena vore i hög grad önskvärd. ,

Beträffande infanteriets reservorganisation förordade kommittén, att
anstalter vidtoges dels för uppsättande vid mobilisering vid varje infanteriregemente
på fastlandet av en reservbataljon ur beväringens första
uppbåd, för vilket ändamål kadern vid varje regemente borde ökas med 1
major, 2 kaptener och 1 löjtnant, varjämte 12 meniga volontärsbeställningar
borde uppflyttas till distinktionskorpralsbeställningar, och dels för
uppsättande vid mobilisering av reservtruppförband ur beväringens andra
uppbåd, ävensom att en reservstatsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med den av 1909 års kommitterade föreslagna snarligen måtte
komma till stånd.

För att möjliggöra uppsättande av en reservbataljon ur beväringens
första uppbåd föreslog kommittén ökande av detta uppbåd med tre årsklasser
eller från nuvarande åtta till elva klasser. Andra uppbådet skulle
fortfarande räkna fyra årsklasser. Beväringen i sin helhet komme alltså
att omfatta femton klasser mot nuvarande tolv. ^

Beträffande reservtruppernas ur första uppbådet förhållande till linjetrupperna
samt reservtruppernas i allmänhet organisation och uppgift sy -

2 8

nes kommittén i huvudsak hava anslutit sig till den åsikt, som uttalats i
den vid generalskommissionens utlåtande fogade, här ovan refererade reservationen.
Kommittén uttalade sig vidare för den av chefen för Generalstaben
föreslagna kaderförstärkningen, men ansåg, att svårighet skulle
yppa sig att bereda hela den nya personalen full sysselsättning året om,
så länge tjänstgöringstiden för de värnpliktige vid fotfolket icke utsträckts
utöver 240 dagar. Av de föreslagna nya kaptensbeställningarna kunde
kommittén därför förorda inrättande av endast två.

Angående ett friare förfogande över landstormen föreslog kommittén,
att det tillägg, som för sagda ändamål borde införas vid §°36 i värnpliktslagen,
erhölle denna lydelse:

»Dock må konungen, till skydd för mobilisering av beväringens första
uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning som för inkallande
av sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskriven, till tjänstgöring
inkalla för det lokala försvaret erforderlig del av landstormen. °Landstormsavdelning,
som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre
än högst femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.»

Beredningens yttrande.

AddningT , In.fanteriets indelning i regementen sammanhänger i viss mån med
högre enke- a™iens i dess helhet indelning i högre förband eller s. k. operativa euter.
heter. Infanteriet är nämligen arméns huvudvapen och ett visst antal infanteriregementen
ingå såsom huvudbeståndsdel i varje arméfördelning,
såsom de operativa enheterna benämnas i vår härordning.

Enligt de riktlinjer, som av dåvarande chefen för°lantförsvarsdepartementet
anbefalldes till efterrättelse vid utarbetandet av förslaget till
1901 års härordning, skulle härens sammansättning och indelning bestämmas
så, att fälthären komme att utgöras av sex fullständiga, likformigt
sammansatta arméfördelningar och en kavallerifördelning, att fästningarna
erhölle nödiga besättningstrupper, som i regeln borde vara förlagda därstädes
redan under fred, samt att erforderligt antal reservtrupper (ur
andra uppbådet) och landstormstrupper kunde bildas.

Redan genom 1892 års härordning hade hären blivit indelad i sex
arméfördelningar, men det var först den år 1901 antagna härorganisationen
som bragte berörda indelning till fullbordan därigenom, att varje
arméfördelning erhöll en likformig sammansättning av de tre huvudvapenslagen
infanteri, artilleri och kavalleri.

Arméns fredsindelning är för närvarande reglerad genom en kungl.
kungörelse av den 13 juli 1911 (S. F. S. N:o 60). Enligt denna äro ar -

9 2

méns regementen och kårer i fred uppdelade på sex arméfördelningar,
Bodens trupper och Gottlands trupper. I spetsen för varje arméfördelning
står en arméfördelningschef med stab. Till Bodens trupper hör
kommendantskapet i Boden och till ''Gottlands trupper militärbefälet på
Gottland. Denna arméns fredsindelning överensstämmer alltså i huvudsak
med fälthärens indelning i operativa enheter.

Beredningen har haft under övervägande frågan huruvida en förändrad
indelning av armén i fred och av fälthären nu eller under den
närmaste framtiden bör komma till stånd och har beredningen därvid särskilt
undersökt, huru en indelning av armén i åtta arméfördelningar, vilket
av generalskommissionen förklarats vara det mål som borde eftersträvas,
eller i nio arméfördelningar skulle komma att te sig. Ehuru beredningen
till fullo uppskattar de fördelar, som ur olika synpunkter skulle
uppkomma, därest arméfördelningarnas antal ökades, har beredningen dock,
på skäl som här nedan anföras, icke funnit sig böra förorda någon förändring
av den nu bestående härindelnimmn.

Såsom här ovan framhållits har den nuvarande indelningen erhållit
sin fullbordan först genom 1901 års härordning och i förvaltningshänseende
kan fredsorganisationen sägas hava blivit till fullo genomförd först
genom de år 1907 utfärdade förvaltningsbestämmelserna. Den nuvarande
ordningen är alltså av ganska ungt datum, ja härordningen i alla sina detaljer
är bestämd att vara genomförd först med utgången av år 1913.
Vid sådant förhållande har beredningen icke funnit det lämpligt att föreslå
rubbning av de huvudgrunder, enligt vilka hären är organiserad. Därtill
kommer, att organisationsförändringar i stort alltid äro svåra att genomföra
och draga betydande kostnader; de äro därjämte ur mobiliseringssynpunkt
synnerligen farliga, ty de medföra alltid en viss, längre eller
kortare tids osäkerhetstillstånd inom armén.

Enligt vad beredningen inhämtat är tillgången på värnpliktige i beväringens
första uppbåd icke större än att densamma i sin helhet tages i
anspråk för den nuvarande fälthärens mobilisering. En uppsättning av
två eller tre nya arméfördelningar av samma styrka som de nuvarande
skulle förty nödvändiggöra att ännu äldre årsklasser måste uppbådas för
fälthärens mobilisering. Häremot kan dock med fog invändas, att i så
fall, därest icke flera repetitionsövningar införas, arméfördelningarna komma
att få en lägre stridsvalör än vad nu är förhållandet.

På sätt förutbemälde reservant inom generalskommissionen framhållit
kunna sex fullständiga och likformiga arméfördelningar icke anses
disponibla för det egentliga fältkriget, så länge erforderliga reservtrupper
saknas för mera lokala stridsuppgifter och företag. Då för närvarande

någon reservorganisation av mera vidsträckt omfattning icke existerar, synes
det därför beredningen som borde uppsättandet av reservtrupper vara
det huvudsakligaste målet för den organisatoriska utvecklingen av armén
under den närmaste framtiden. Detta gäller då framför allt infanteriet
såsom varande arméns huvudvapen. Först sedan tillgången på värnpliktigt
manskap på grund av folkstockens ökning blivit så stor, att man icke
längre kan med fördel tillgodogöra sig densamma inom ramen för den
förefintliga organisationen, synes tid vara inne att lägga om arméorganisationen
i stort. Tillgången å vapenföra värnpliktige inom beväringens första
uppbåd har, såvitt värnpliktsstatistiken utvisar, icke väsentligt ökats under
de närmaste tio åren efter antagandet av 1901 års härordning. Den utgjorde
den 1 januari 1901 181 055 och samma dag 1911 183 350 man.

Infanteriets Utvecklingen av infanteriets linjeorganisation bör enligt berednin hnlationm''

gens åsikt under den närmaste framtiden främst inriktas på att förse vapnet
med kulsprutor. Härigenom ökas, såsom framhållits, infanteriets
anfalls- och försvarskraft i betydande grad. Inom de flesta arméer äro
också numera vid infanteriet organiserade kulspruteavdelningar i en eller
annan form.

Såväl chefen för generalstaben i hans förslag av år 1906 som 1907
års försvarskommitté förordade en överföring av positionsartilleriets 36
kulsprutor till infanteriet. Någon ytterligare anskaffning av kulsprutor
ifrågasattes icke. En jämn uppdelning av de befintliga kulsprutorna på
arméfördelningarna skulle alltså tillföra varje arméfördelning endast sex
dylika pjäser.

På grund av det synnerligen stora tillskott i eldkraft kulsprutan
skänker infanteriet — man har beräknat att en kulspruta i eldkraft motsvarar
ungefär 50 gevär — har beredningen tagit under övervägande,
huruvida icke såsom mål för infanteriets kulspruteorganisation borde uppställas
ett tilldelande av kulsprutor åt varje infanteriregemente. I fred
skulle vid varje regemente under rekrytskolan kunna anordnas övningar
med två kulsprutor och materialtillgången skulle vara så stor, att man
under repetitionsövningarna kunde formera ett kulsprutekompani om sex
pjäser. Beredningen har låtit verkställa beräkning av kostnaderna för den
materialanskaffning, som med en dylik organisation bleve erforderlig, och
har beräkningen givit följande resultat.

För en tropp om två pjäser skulle all erforderlig materiel, (sprutor,
kärror, utredning för packdjur och all annan behövlig utredning) draga
en kostnad av i runt tal 20 000 kronor. Kulsprutorna hava härvid upptagits
till ett belopp av 5 500 kronor stycket. En del typer betinga dock

lägre pris. Vid anskaffning av ett större antal torde man dessutom vara
berättigad att räkna med någon prissänkning. För ett kompani om tre
troppar skulle kostnaden alltså belöpa sig till ungefär 60 000 kronor. Särskild
vintermateriel betingar en kostnad av 1 800 kronor för tropp eller
ungefär 6 000 kronor för ett kompani.

En nyanskaffning av sex kulsprutor jämte övrig materiel åt ett vart
av infanteriets 28 regementen skulle alltså medföra en utgift av 1 680 000
kronor. Kostnaden för behövlig vintermateriel åt samtliga regementena
uppgår till 168 000 kronor. Tillgången på 36 kulsprutor och åtskillig
materiel vid positionsartilleriet nedbringar dock anskaffningskostnaden i
någon mån.

Vad beträffar den fast anställda personal som skulle handhava kulsprutematerielen
och leda övningarna med densamma, har beredningen, på
sätt här nedan vidare omnämnes, funnit, att det icke är oundgängligen
nödvändigt att för sådant ändamål öka infanteriets nu fast anställda
personal. "

Ehuru en uppsättning av kulspruteavdelningar vid varje infanteriregemente
av här ovan angiven beskaffenhet således kommer att medföra
dryga utgifter för materialanskaffning, har beredningen dock, med hänsyn
till det betydande krafttillskott som därigenom tillföres armén, icke tvekat
att förorda en dylik organisation. Infanteriets förseende med kulsprutor
torde nämligen vara att hänföra till de försvarsbehov, som i första hand
kräva tillgodoseende.

Den nu behandlade sidan av infanteriets linjeorganisation berör
huvudsakligen infanteriets beväpning. Ifråga om infanteriregementenas
storlek och indelning i bataljoner bär beredningen icke funnit sig böra
föreslå någon annan förändring i den nuvarande organisationen än att de
båda för kustfästningarna avsedda grenadjårregementena omorganiseras till
att omfatta tre bataljoner vardera i stället för såsom nu två. Regementenas
fast anställda ''personal bör alltså utökas till samma numrär som
finns vid övriga fastlandsregementen. En dylik utveckling av sagda regementen
anses numera erforderlig, därest desamma vid behov ensamma
skola kunna förse respektive fästningar och tillhörande anläggningar med
besättningar av nöjaktig storlek. Enligt vad beredningen inhämtat kräves
för berörda ändamål, att vardera regementet mobiliserar fyra bataljoner.
En så omfattande mobilisering kommer att betydligt underlättas, därest
regementena erhålla vardera ytterligare en linjebataljon.

Ett säkerställande av de båda grenadjärregementenas förmåga att
kunna uppsätta de för fästningsförsvaret nödiga infanteriformationerna
innebär, såsom reservanten inom generalskommissionen och försvarskom -

2 12

mittén påpekat, indirekt ett stärkande av fälthären sålunda, att ur densamma
icke behöva detacheras avdelningar till fästningarna. Och direkt
erhåller fälthären ett tillskott i infanteri, då sådant krigsläge är för handan,
att större eller mindre delar av regementena kunna för understödjande
av fälthärens operationer dragas från fästningarna. Fästningsinfanteriet
bör nämligen, såsom betonades av 1901 års riksdag, erhålla utbildning
ej blott för fästningstjänst utan även för fältinfanteritjänst.

Den kostnad, som förorsakas av de båda regementenas utsvällning
till lika styrka med övriga fastlandsregementen, kommer att här nedan
angivas.

Infanteriets De särskilda värnpliktiga årsklassernas användbarhet och duglighet

renisation.'' för försvaret är givetvis beroende av, huru lång tid som förflutit från det
de erhöllo sin sista fredsutbildning. Fn yngre klass måste alltså antagas
vara mer användbar än en äldre. Här ovan har också framhållits, att
man av sådan anledning för den egentliga fälthärens mobilisering bör avse
endast de årsklasser, som hava sina militära kunskaper och färdigheter i
någorlunda färskt minne.

Om man låter de värnpliktiges första tjänstgöring taga sin början
under första värnpliktsåret samt verkställer en omreglering av inskrivningsområdena
eller vidtager andra lämpliga åtgärder i syfte att få de särskilda
infanteriregementenas årskontingenter värnpliktige ungefär lika stora, har
beredningen, på grund av erhållna uppgifter angående det antal årsklasser
värnpliktige som för närvarande erfordras för mobilisering av fältarmén,
fästningstrupperna och vissa reservformationer jämte depå, grundad anledning
antaga, att de beväringens första uppbåd nu utgörande åtta yngsta
årsklasserna skola förslå för mobilisering av infanteriets linjefoinnationer
med depå.

Såsom av den föregående utredningen framgår, hava emellertid förslag
framställts, att beväringens första uppbåd skulle ökas med ett visst
antal årsklasser, på det att varje infanteriregemente skulle kunna uppsätta
ytterligare en bataljon. Om en dylik bataljons uppgifter och plats i den
militära organisationen synas dock, såsom ovan jämväl framhållits, meningarna
vara delade hos förslagsställarna. Chefen för generalstaben och
generalskommissionens pluralitet föreslå en »fjärdebataljon» och synas därmed
åsyfta, att den nya bataljonen skulle bliva en fjärde linjebataljon i
varje regemente. De framhålla också, att regementena böra under repetitionsövningarna
formeras på fyra bataljoner. Förutbemälde reservant i
generalskommissionen och försvarskommittén anse däremot, att av de årsklasser,
som skulle överföras till första uppbådet, bör uppsättas en reserv -

13 2

bataljon vid varje infanteriregemente, avsedd att användas å mindre viktiga
krigsskådeplatser, men på grund av sin relativt större användbarhet
än resei''vtrupper ur andra uppbådet även skickad att mera direkt samverka
med fälthären. A ömse sidor föreslås en viss förstärkning av regementenas
fast anställda personal för att möjliggöra uppsättning av den nya
bataljonen.

Infanteriregementenas mobilisering på fyra linjebataljoner kräver
enligt beredningens förmenande en formering av regementena jämväl under
de årliga repetitionsövningarna på samma antal bataljoner. Detta kan med
värnpliktsklassernas nuvarande storlek ej äga rum utan att fyra årsklasser
samtidigt äro inne, och kräver detta i sin ordning att repetionsövningarnas
antal äro fyra. Under förutsättning dock att dessa övningar bibehållas
vid nuvarande antal eller tre och att de icke förläggas så, att de till tiden
sammanfalla med beväringsrekrytskolan, i vilket fall fyra årsklasser på en
gång skulle stå till förfogande, torde det icke varda möjligt att, även om
man för linjeinfanteriets förstärkande överförde ett par årsklasser från
andra till första uppbådet, åstadkomma en organisation av infanteriregementena
på fyra linjebataljoner.

Då likväl vår fälthär med hänsyn till de stridsuppgifter, inför vilka
densamma eventuellt kan komma att ställas, torde vara i behov av någon
förstärkning, har beredningen tänkt sig, att en utökning av första uppbådet
med två årsklasser skulle kunna möjliggöra uppsättande av reservtruppförband,
vilka i stridsvärde stode den egentliga fälthåren ganska
nära. Genom överföring av de för ändamålet behövliga årsklasserna till
första uppbådet skulle hinder för deras mobilisering samtidigt med fälthären
undanröjas; och såsom påpekats, böra sådana reservtrupper kunna
användas till operationer i direkt anslutning till fälthären oeh således
kvantitativt förstärka denna, då så skulle behövas. På grund av sin relativt
stora stridsduglighet kunna de anses intaga en ställning mellan den
egentliga fälthären och reservtrupper, sammansatta av ännu äldre årsklasser,
och denna ställning kan lämpligen utmärkas därigenom att de benämnas
linj er eservbataljoner.

Enligt beredningens åsikt skulle beväringens första uppbåd alltså
komma att i sig innesluta tio årsklasser. För de två årsklasser, den nionde
och den tionde, som skulle överflyttas dit från andra uppbådet, bör sistnämnda
uppbåd hava ersättning ur landstormen. Dennas två yngsta
klasser, den trettonde och den fjortonde, utgöra dock icke full ersättning,
ty årsklassernas numrär minskas ju med åren. På grund härav och då
man beträffande reservformationer ur andra uppbådet enligt beredningens
förmenande bör uppställa som mål att kunna uppsätta åtminstone två

7—141281

bataljoner vid varje infanteriregemente, torde försiktigheten bjuda, att
ytterligare en årsklass, den femtonde, överföres från landstormen till andra
uppbådet. För vad landstormen sålunda mister bör den givetvis få ersättning
genom värnpliktens utsträckning, så att landstormen fortfarande
kommer att räkna åtta årsklasser. Någon ökning av antalet klasser därför
att landstorrnen till andra uppbådet avlämnar yngre och i ersättning
mottager äldre årsklasser synes beredningen icke erforderlig.

Aiuj. dispo- Enligt gällande värnpliktslag, § 28, äger konungen icke lika fri dispo Slväring

ens sitionsrätt över beväringens andra uppbåd som över dess första. Inkallandet
mfq X av andra uppbådet är ställt i beroende av riksdagens sammankomst eller
landstolmen. sammankallande såsom närmare framgår av berörda paragraf i lagen. Detta
förhållande kan alltså medföra att reservtrupper icke skulle, därest sådant
ur försvarssynpunkt ansåges erforderligt, kunna mobiliseras samtidigt med
första uppbådet. Denna militära olägenhet anser beredningen vara i icke
oväsentlig mån avhulpen, därest såsom beredningen föreslagit för bildande
av reservtrupper ur första uppbådet två årsklasser tillföras detta
uppbåd. I fråga om fästningsinfanteriet framstår det dock såsom synnerligen
önskvärt att jämväl dess till andra uppbådet hörande beväringsklasser
kunna disponeras samtidigt med första uppbådet, ty därigenom
uppkommer möjlighet att kunna, därest krigsläget sådant medgiver, använda
fästningsinfanteriets linjeformationer utanför fästningarna antingen
i direkt anslutning till fälthären eller för självständiga operationer å viktigare
krigsskådeplatser. Av nu anförda orsak får beredningen uttala den
åsikten, att stadgandet i § 28 mom. 2 värn pliktslagen bör modifieras sålunda,
att andra uppbådet, i vad detsamma berör fästningsinfanteriet, kan
för det ändamål, som omnämnes i sagda moment, inkallas i den ordning,
som föreskrives i mom. 1 av samma paragraf.

I det föregående har anmärkts, hurusom förslag framställts att göra
landstorrnen lättare disponibel för krigsledningen i ändamål att under en
mobiliserings gång och eljest, då den politiska situationen det kräver,
kunna förfoga över krigsmanskap till skydd för förbindelseleder, viktigare
platser m. in. Uppenbarligen är det av vikt, att fälthärens mobilisering
kan äga rum så ostört som möjligt samt att redan vid ett krigs utbrott
ur försvarssynpunkt betydelsefulla orter och anläggningar (järnvägar och
andra trafikleder, broar och andra konstbyggnader, förråd in. m.) kunna
erhålla behövligt skydd. Det kan enligt beredningens åsikt icke anses
oöverstämmande med landstormens uppgift att använda densamma såsom
skyddsvakt i nu berörda hänseenden, såvitt nämligen angår »hemorten».
På grund härav anser beredningen, att stadgandet i § 36 mom. 1 värn -

15 2

pliktslagen, bör sålunda modifieras, att landstormen kan inkallas samtidigt
med det att första uppbådet mobiliseras.

Den nuvarande fast anställda personalen vid ett infanteriregemente Infanteriets
har beredningen funnit vara väl högt tilltagen. För att bilda sig en me- ^/sonäl
ning om storleken av deri befälskader, som erfordras för fredstjänsten,
har beredningen vid sina undersökningar av hithörande förhållanden utgått
ifrån, att ett infanteriregementes fast anställda personal bör vara av
det antal, att densamma dels kan lämna erforderlig befälspersonal för beväringsrekrytskolans
formering på tolv kompanier å två plutoner, dels möjliggöra
övning av en signalavdelning och dels medgiva uppsättande och
övning av en kulspruteavdelning. Då de två sistnämnda tjänstegrenarna
äro nya och icke förut tagits i betraktande vid bestämmandet av infanteriregementets
befälskader, komma de alltså att förorsaka en ökning av
den fast anställda personalen utöver vad som eljest skulle varit erforderligt.
För sign al tjänstens övande vid ett infanteriregemente har beredningen
avsett eu subalternofficer och tre underbefäl av manskapet. För
övning med kulsprutor torde följande befälspersonal vara tillräcklig, nämligen
två subalternofficerare, en underofficer och fyra underbefäl av
manskapet.

Då det med hänsyn till de värnpliktiga rekryternas jämförelsevis
ringa antal näppeligen låter sig göra att indela alla beväringsrekrytskolans
tolv kompanier på två plutoner, kommer med den beräkning av befälsbehovet,
varifrån beredningen utgått, ett visst antal befäl att icke tagas i
anspråk för rekrytutbildningen. Detta överskott är behövligt som resen''
för att ersätta tillfälligt sjuka och permitterade samt möjliggöra kommenderingar
till staber, skolor, utbildningskurser in. in.

Ifråga om behovet av fast anställt befäl för reservformationerna
gäller såsom allmän regel vad därutinnan yttrades uti propositionen till
1901 års riksdag angående den nya härordningen eller att allra minst
ett litet land har råd att i fredstid underhålla och avlöna en befälsstyrka
väsentligen större än den, som kan erhålla sysselsättning i fredstid. Det
återstående behovet av befäl vid mobiliseringstillfälle måste fyllas av
reservbefäl. Denna grundsats synes beredningen få om möjligt större
giltighet, därest man beslutar sig för att inrätta s. k. reservstatsbefäl.

För behandling a,v ärenden angående reservtruppernas organisation
och mobilisering erfordras en regementsofficer med adjutanter; och bör
för ändamålet vid varje infanteriregemente avses en major, en löjtnant
och eu sergeant. Att i övrigt å aktiv stat uppföra befäl för reservformationerna
har beredningen icke funnit oundgängligen nödvändigt.

2 16

För tillgodoseende av fälthärens och reservtruppernas behov av mobiliseringsbefäl
har man att tillgå dels pensionerade officerare och underofficerare,
dels officerare och underofficerare, vilka såsom sådana erhållit
sin första anställning i reserv (se kungl. förordning ang. arméns reserver
av befäl och civilmilitär personal den 15 november 1912), dels s. k. reservstatsbefäl,
vars organisation snarast möjligt i enlighet med de i 1909 års
betänkande angivna huvudgrunderna bör påbörjas, dels f. d. fast anställt
underbefäl av manskapet, dels ock slutligen värnpliktige som utbildats till
underbefäl.

Den fast anställda personal, som sålunda enligt beredningens
åsikt bör finnas vid infanteriregementena, har närmare specificerats i
bilaga 2.

Svea och Göta livgarden, som för närvarande hava 12 vice korporaler
och 240 menige volontärer mer än övriga fastlandsregementen, böra,
med hänsyn till garnisonstjänsten i huvudstaden, bibehållas vid denna
förstärkning av deras fast anställda personal.

För Gottlands infanteriregemente hava inga andra förändringar beträffande
den egentliga befälskadern företagits än som betingas av underlöjtnantsgradens
slopande samt utbytande af benämningen distinktionskorpral
mot furir. I stället för de 10 underlöjtnanterna hava upptagits
4 löjtnanter av II klass och 6 officersaspiranter. De 32 distinktionskorpralerna
hava ersatts med 14 furirer av I klass och 18 furirer av
II klass. Regementet, som för närvarande har 120 meniga volontärsbeställningar
mer än fältinfanteriregementena på fastlandet, har bibehållits
vid denna förstärkning av dess fast anställda personal. Beställningsmän
hava för regementet upptagits till likhet med vad därutinnan ansetts behövligt
för fastlandsregementena.

Till närmare förklaring av nyssnämnda bilaga må, utöver vad som
framgår av den redan lämnade framställningen, anföras följande.

I likhet med vad beredningen föreslagit beträffande trängens organisation
har beredningen icke för infanteriet upptagit någon underlöjtnantsgrad.
De från krigsskolan nyutexaminerade officersaspiranterna böra under
minst två år tjänstgöra i underofficersgrad samt därefter, då ledighet uppstår
i löjtnantsgraden, befordras till löjtnanter. Då avgången i ett infanteriregementes
officerskår kan beräknas årligen kräva ett tillskott av tre
nya officerare, blir det alltså erforderligt att i staten för varje regemente
upptaga sex officersaspiranter. Löjtnanternas och officersaspiranternas
sammanlagda antal kommer, såsom framgår av bilagan, att sammanfalla
med subalternoffieerarnas nuvarande antal, ökat med en beställning, regeinentsadjutanten
för linjereservbataljonen.

Jämväl ifråga om infanteriet har en avlöningsgrad införts mellan
sergeanter av andra lönegraden och distinktionskorpraler, varjämte benämningen
för de senare ändrats till furir.

Meniga volontärer hava icke upptagits till större antal än som kan
anses erforderligt för underbefälets rekrytering.

Av samma orsak som anförts i beredningens yttrande angående
trängens organisation, hava några officersvolontärsbeställningar icke upptagits
för infanteriet.

För beställningsinännen har hittills icke funnits möjlighet att avancera
till högre underbefälspost av manskapsgrad än korpral. Detta förhållande
är givetvis av beskaffenhet att kunna inverka menligt på rekryteringen
av hithörande personal. Särskilt ifråga om sjukvårdsbeställningsmännen
har det ansetts, att saknaden av en distinktionskorpralsgrad orsakat
svårighet att hålla personalen fulltalig och få densamma rekryterad
med kvalificerade personer. Ett förslag av Kungl. Maj:t till 1913 års
riksdag, att de i infanteritruppförbandens stater för 1914 uppförda avlöningsmedel
för sjukvårdsbeställningsmän måtte provisoriskt få användas på
det sätt, att genom minskning av antalet beställningar vid varje regemente
med en medel erhölles för avlöning jämväl av sjukvårdsdistinktion
skorpral er, vann icke riksdagens bifall, enär riksdagen icke fann sig
övertygad om, att det föreslagna provisoriet komme att medföra de åsyftade
fördelarna samt vissa olägenheter därav icke torde kunna undvikas.
Beredningen har vid övervägande av hithörande förhållanden funnit, att
sjukvårdsbeställningsmännens antal kan minskas till det i bilaga 2 angivna
eller till 8 från nuvarande 12. Gevärshantverkarmanskapet bör med
hänsyn till tillkomsten av kulsprutor ökas med en beställning, varjämte
en hovslagarsoldat torde bliva behövlig. För att möjliggöra enahanda
befordringsmöjligheter för beställningsmännen som för övrigt manskap har
beredningen bland såväl sjukvårds- som gevärshantverkarmanskapet upptagit
furirsbeställningar.

I bilagorna 3 a, 3 b och 3 c har gjorts en jämförande kostnadsberäkning
för infanteriets fast anställda personal enligt nuvarande och föreslagen
organisation. Den årliga kostnadsminskning, som uppstått för
samtliga regementen utom de två kustfästningsregementena, har huvudsakligen
åstadkommits genom reducering av de menige volontärernas antal.
Kostnadsminskningen uppgår till för ett vart av de båda fotgardesregementena
47,127 kronor 58 öre, för ett vart av tjugutre andra fastlandsregementen
47,387 kronor 58 ör,e samt för Gottlands infanteriregemente
42,578 kronor 53 öre eller för samtliga berörda infanteriregementen
1,226,748 kronor 3 öre. Utökningen av de båda kustfästningsregemen -

Samman fattning.

Ändringar i
värnpliktslagen.

tena till lika storlek med övriga fastlandsregementen kräver en ökad årlig
kostnad av för ett vart av dem 85,522 kronor 2 öre eller för båda
171,044 kronor 4 öre. Kostnadsberäkning angående reservstat m. m. är
utförd i bilaga 5.

I vad mån de båda kustfästningsregementenas etablisement kunna,
för inrymmande av ytterligare en linjebataljon vartdera, vara i behov av
en utvidgning, har beredningen ännu icke haft tillfälle att undersöka.

På grund av vad här ovan anförts får beredningen föreslå:

1) att infanteriregementenas fast anställda personal utom musik- och
läkarpersonal bestämmes på sätt som angivits i bilaga 2;

2) att vid varje infanteriregemente uppsattes en kulspruteavdelning,
som under rekrytskolan övas på en tropp om två kulsprutor och under
repetitionsövningarna på tre troppar om tillsammans sex kulsprutor;

3) att för möjliggörandet av uppsättning vid mobilisering av en linjereservbataljon
ur beväringens första uppbåd vid varje infanteriregemente
sagda uppbåd bestämmes skola innehålla 10 årsklasser värnpliktige;

4) att andra uppbådet, som vad infanteriet beträffar bör hava till
ändamål att lämna personal för uppsättning vid mobilisering av två reservbataljoner
vid varje regemente, bestämmes skola innehålla de fem därefter
följande årsklasserna värnpliktige;

5) att landstormen i aidedning härav skall omfatta 16—23 årsklasserna
värnpliktige;

6) att en reservstatsorganisation i enlighet med de i 1909 års betänkande
angivna huvudgrunderna snarast möjligen må påbörjas;

7) samt att till § 28 mom. 2 och § 36 mom. 1 värnpliktslagen
fogas tillägg av det innehåll som härefter angives.

Under förutsättning att tidpunkten för värnpliktens inträdande sättes
till tjugu år, skulle alltså, med tillämpning av vad beredningen i det
föregående anfört, följande ändringar i värnpliktslagen bliva erforderliga.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

§ 1.

§ I -

Varje svensk man är värnplik- — — — — — — —

tig från och med det kalenderår, — — — — — — — —

under vilket han fyller tjuguett år, — — — — — — tjugu år,

till och med det, under vilket han — — — — — — — —

fyller fyrtio år. — fyrtiotvå år.

Nuvarande lydelse.

§ 2.

För den, som förvärvar svensk
medborgarrätt det kalenderår, under
vilket han fyller tjuguett år, eller
därefter, inträder värnplikten från
och med det år, som infaller näst
efter det han förvärvat nämnda rätt.

§ 3.

1. Värnplikten fullgöres i beväringen
och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet.
Tjänstetiden i beväringen är
tolv år, åtta år i första och därefter
fyra år i andra uppbådet.

§ 3.

1. Värnpliktig är skyldig att
inställa sig till inskrivning i hären
eller flottan det år, han fyller tjuguett
år.

2. ______

3. ______

§ 6.

Även före det år, värnplikten
inträder, må yngling anmäla sig till
inskrivning etc. — — — —

Sålunda inskriven värnpliktig tillhör
likväl första uppbådet, intill
dess antalet av hans tjänsteår i beväringen
uppgår till åtta, räknade
från och med det år, då han fyllde
tjuguett år.

Vad i denna lag etc.

19 2

Föreslagen lydelse.

§ 2.

— — —	— tjugu år, — —
	§ 3.
1. —	—
femton år, tio fem år — o	år — — — —
Z. —	§ 5.
i. —
år. 2. 3. —	— — — tjuffu
	§ 6.

tjugu år.

2 20

Nuvarande lydelse.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräver,
så ock när det erfordras till stillande
av uppror, må konungen, efter statsrådets
hörande, till tjänstgöring inkalla
beväringens första uppbåd eller
de större eller mindre delar därav,
som finnas behövliga.

2. Därest i anseende till krig
eller för avvärjande av befarat eller
börjat angrepp det för rikets försvar
finnes nödigt, att beväringens andra
uppbåd eller någon del därav i skilda
orter eller vid olika truppslag av
hären eller vid flottan inkallas, må
konungen därom förordna, sedan han
statsrådet hört och så vida riksdagen
ej är samlad eller inom trettio
dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse
utfärda.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1
beslut fattats att för rikets försvar
till tjänstgöring inkalla beväringens
första uppbåd eller viss del därav,
må konungen i den ordning, som
för inkallande av beväringens andra
uppbåd i mom. 2 av samma § är
föreskriven, för hemortens försvar
till tjänstgöring inkalla landstormen
eller de större eller mindre delar
därav, som finnas behövliga.

Landstormens inkallande etc. —

Föreslagen lydelse.
§ 28.

2. Därest — — — — —-— — — — — — utfärda.

Vad nu stadgats angående ordningen
för andra uppbådets inkallande
har icke tillämplighet å de
delar av samma uppbåd, vilka kunna
vara avsedda att utgöra besättningar
i rikets fästningar, utan gäller därutinnan
vad i mom. 1 föreskrivits.

§ 36.

1. Sedan — — — — —

— — — — — behövliga;

dock må konungen, i samband med
inkallandet för rikets försvar av beväringens
första uppbåd eller del därav,
efter statsrådets hörande jämväl
inkalla sådana delar av landstormen,
som erfordras till skydd för särskilt
hotade platser. Land stormsav delning,
som sålunda inkallats, må ej hållas
samlad längre tid än tio dagar, såvida
ej krig därförinnan utbryter.

Landstormens inkallande etc. —

Stockholm den 24 november 1913.

21 O

Särskilt yttrande av hr Thorsson.

Den genom 1901 års härordning införda indelningen av infanteriregementet
jämväl under rekrytskolan på tolv kompanier är ur utbildningssynpunkt
icke tillfredsställande, enär de värnpliktiga rekryternas antal icke
är så stort, att regementet under rekrytskolans viktigaste period kan formeras
på tolv kompanier. Väl bedrives under rekrytskolans första och
andra perioder utbildningen i regel i kompaniförband, ehuru kompanierna
äro synnerligen små, men under rekrytskolans tredje period, den ojämförligt
viktigaste då tillämpningen av det förut inlärda skall vidtagas, sammanslås
två, tre eller fyra kompanier till ett, olika vid olika regementen beroende
på tillgången av värnpliktige.

På grund "härav får icke någon avdelning under hela rekrytskolan
orubbat behålla sitt befäl, ingen officer, underofficer eller korpral uteslutande
tjänstgöra vid den avdelning, han från rekrytskolans början arbetat
med. Det säger sig självt, att en dylik ordning icke alls är tillfredsställande.
Ansvaret för utbildningens grundlighet och homogenitet påvilar icke
städse under rekrytskolan ett och samma befäl. Det kompanikadersystem,
på vars införande 1901 års härordning lägger så stor vikt, existerar alltså
i verkligheten icke och kan med en indelning av rekrytskolan på tolv kompanier
icke genomföras, ty kompanierna bliva för små för att kunna medgiva
utbildning i kompaniförband.

En fördel ur militär synpunkt har givetvis indelningen på tolv
kompanier under rekrytskolan medfört; man har tillskapat en befälskader
åtskilligt större än fredsbehovet, mätt efter rekrytskolans verkliga förhållanden,
kräver.

Jag har därför tänkt mig, att man skulle erhålla en ur utbildningssynpunkt
militäriskt bättre organisation och samtidigt kunna något inskränka
det fast anställda befälets antal, därest man lägger om infanteriregementets
indelning. En sådan indelning erhålles, om man låter regementet
under rekrytskolan vara formerat på 8 kompanier å 2 plutoner
och låter dessa kompanier under repetitionsövningen svälla ut till 16 kompanier.
Vid en dylik indelning kunna alla avdelningarna bibehållas orubbade
under rekrytskolans särskilda skeden. Varje kompanichel blir ansvarig
för sitt kompanis utbildning under hela rekrytskolan och kompanikadrerna
bliva verkliga stammar eller medelpunkter för de värnpliktige.
Först då kan man säga, ått kompaniet blir den militära familj, inom vilken
den värnpliktige helt uppfostras till soldat.

8 —141281

2 22

Utsvällningen till 16 kompanier under repetitionsövningen kan ordnas
sålunda, att första plutonen på ett vart av beväringsrekrytskolans åtta
kompanier med dess befäl jämte inryckande äldre årsklasser, vilka erhållit
sin rekrytutbildning vid denna pluton, fortfarande bildar det s. k. stamkompaniet
och ledes av stamkompaniets chef. Rekrytkompaniernas andra
pluton med sitt befäl jämte de inryckande äldre årsklasserna, som erhållit
sin rekrytutbildning vid denna pluton, bilda de kompanier, vilka existera
endast under repetitionsövningen, och ledas av sina ordinarie plutonchefer
såsom kompanichefer eller ock av till tjänstgöring inkallade reservstatskaptener.
Stamkompanierna numreras 1—3—5 o. s. v. och de under repetitionsövningen
nytillkommande kompanierna 2—4—6 o. s. v.

Emot en sådan anordning har invänts, att den skulle om icke omöjliggöra
så åtminstone betydligt försvåra regementenas kompanihushållning,
vilken utan tvivel är av stor betydelse. Det synes mig dock, som om
dessa farhågor äro överdrivna. I korthet må därför här antydas, hur jag
tänkt mig denna fråga ordnad. Under årets 11 månader är kompaniet
med dess förråd och expedition odelat och skötes under denna tid av
kompanifanjunkaren, som i en avdelning av kompaniets förrådslokaler förvarar
första plutonens och i en annan andra plutonens persedlar. Någon
dag före repetitionsövningen överlämnar stamkompaniets förvaltning till
det tillfälligt bildade kompaniets förvaltning andra plutonens persedelförråd.
Vid återställandet av persedlarna efter repetitionsövningens avslutande
sker besiktning för konstaterande i vad mån stamkompaniets förvaltning
icke må bära ansvaret för persedlarnas eventuella försämring.
Genom en dylik anordning kan självhushållningsprincipen icke anses hava
blivit rubbad.

En annan invändning, som gjorts emot regementets indelning på 16
kompanier under repetitionsövningen, är att kompanierna och därmed också
bataljonerna bliva för svaga samt att i anledning därav fyra årsklasser värnpliktige
måste under repetitionsövningen samtidigt stå till förfogande. Jag
håller dock före, att det skall låta sig göra att under repetitionsövningen
formera regementet på 16 kompanier och behöver härutinnan endast
hänvisa till generalskommissionens åsikt, återgiven i beredningens
yttrande.

En formering av regementet på 16 kompanier under repetitionsövningen
är också nödvändig, därest reserv- och reservstatsbefäl skall erhålla
tillfälle till övning i ^uppföring. En organisation, som icke medgiver
inkallande och övande av största möjliga antal reservstats- och reservbefäl
i just de funktioner, detta befäl enligt organisationen är avsett

23 2

att under ett fälttåg bekläda, måste nämligen anses väsentligt minska de
fördelar, man vill tillmäta reservstats- och reservorganisationerna.

Med den av mig sålunda förordade organisationen av infanteriregementet
blir det, såsom förut påpekats, möjligt att rätt väsentligt begränsa
infanteriets fast anställda personal. Emellertid kräves, såsom i beredningens
yttrande framhållits, att ett visst antal befäl avses för nya tjänstegrenar,
kulsprutetjänst och signaltjänst.

Beträffande kulspruteorganisationen vid infanteriet är jag ense med
beredningens pluralitet därutinnan, att en kulspruteavdelning bör formeras
vid varje infanteriregemente. På grund av de stora kostnader en dylik
organisation kommer att medföra och då tillräcklig erfarenhet angående
den lämpligaste organisationsformen ännu icke vunnits, har jag ansett, att
man tillsvidare bort stanna vid att förorda en organisation om en tropp
under rekrytskolan och två troppar under repetitionsövningarna. Materialanskaffningen
kan då inskränkas till att omfatta 2/.s av den utav beredningens
pluralitet förordade. För kulsprutetjänsten vid ett infanteriregemente
har jag beräknat samma antal befäl som beredningens pluralitet.
Beträffande signal tjänsten har jag för densamma avsett en officer, en underofficer
och fem underbefäl av manskapet. Den fast anställda personal,
som jag sålunda funnit tillräcklig för ett infanteriregemente, framgår av
bilaga 4. Officersantalet har tilltagits så rikligt, att fem stycken officerare
äro disponibla för kommenderingar utom regementet. För varje regemente
har jag upptagit en förrådsvaktmästare och får jag såsom skäl härför anföra
följande.

För närvarande kommenderas såsom biträde till förrådsförvaltaren
eu korpral, ett förhållande som av förvaltarna inom armén anses vara otillfredsställande
för persedelvården. Dessa biträden måste nämligen lämna
förrådet just vid den tidpunkt, då de inhämtat nödig rutin och erfarenhet
för att tillfredsställande kunna utföra sitt uppdrag. För trupptjänsten
måste det anses såsom en påtaglig olägenhet att binda en ung och rörlig
korpral vid ett förråd. Då det med all sannolikhet icke kommer att uppstå
någon svårighet att bland avgående korpraler eller andra lämpliga
personer utvälja nödigt antal förrådsvaktmästare, har jag i mitt förslag
upptagit en sådan beställning för varje infanteriregemente och för densammas
innehavare beräknat en årslön av 1 200 kronor.

Den garnisonstjänst, för vars fullgörande Svea och Göta livgarden
erhållit ett betydligt större antal meniga volontärer ävensom vardera tolv
vice korpraler mer än övriga större infanteriregementen, utgöres huvudsakligen
av vakthållning vid kung], slottet och paraderingar vid högtidliga
tillfällen. Denna förstärkning av fotgardenas kadrer är således icke till -

2 24

kommen i försvarets intresse och kan redan av denna anledning betecknas
såsom onödig. Därtill kommer, att enligt min åsikt den s. k. garnisonstjänsten
är en fullkomligt obehövlig anordning. Vakthållningen vid kung],
slottet, därest sådan anses erforderlig, bör lämpligen kunna bestridas av
för ändamålet anställda civila personer, och att för utveckling av pomp
och ståt vid vissa tillfallen hava anställd särskild personal torde icke ur
utgiftssynpunkt kunna betecknas såsom förtänksamt; kostnaderna för försvaret
bliva dryga nog ändå. På grund härav har jag ansett, att de båda
fotgardena icke böra hava en talrikare fast anställd personal än övriga
infanteriregementen.

Vidare har jag ansett, att Gottlands infanteriregemente bör hava
samma antal fast anställda personal som övriga infanteriregementen.

Enligt mitt förslag komma alltså infanteriets samtliga 28 regementen
att erhålla fast anställd personal till lika antal.

Givetvis kommer den av mig förordade organisationen att ställa
större krav på reservstatsorganisationen än vad enligt beredningens pluralitets
förslag blir förhållandet. Det ökade antal reservstatsofficerare, som
mitt förslag kräver, synes mig dock kunna erhållas, om reservstaten ordnas
sålunda, att förtjänta underofficerare, som genomgått en särskild officerskurs,
därå kunna avancera till officerare (löjtnanter).

För att underlätta övergången till reservstat särskilt för underofficerare
anser jag, att tjänstetiden, som kräves för rätt till övergång, bör bestämmas
till 12 år i stället för av kommittén förordade 15 år, och att
underofficer med 12 års tjänstetid skall äga rätt att vid 32 års ålder övergå
till reservstat. Det är nämligen för en man i underofficerens ställning
av vida större betydelse än för en officer, att övergången till annan
levnadsbana får ske vid en tidig ålder.

I detta sammanhang tillåter jag mig att i korthet antyda, huru jag
tänkt mig underofficersutbildningen ordnad. För närvarande anordnas vid
varje truppförband underofficersskola för de korpraler, som skola erhålla
underofficersutbildning. Utan tvivel skulle det ur flera synpunkter vara
lämpligare, om utbildningen gjordes gemensam för ett flertal regementen,
exempelvis eu eller två underofficersskolor för varje vapenslag. Genom eu
sådan anordning skulle det bliva möjligt att för utbildningen utvälja de
bästa lä rarkrafterna bland officerarna. Under nuvarande förhållanden med
en skola vid varje truppförband är det icke så alldeles givet, att undervisningen
kommer att ledas av därför lämpade personer, ty varje officer
besitter icke nödig pedagogisk förmåga. Dylika gemensamma underofficersskolor,
vilka pågå i åtta å nio månader, kunna lämpligen uppdelas i
två perioder, båda förlagda till tider på året, då värnpliktsövningar ej

25 O

förekomma. Efter befordran till underofficer och fullgjord viss tids trupptjänst
skulle de skickligaste underofficerarna uttagas till genomgående av
en officerskurs. Den underofficer, som genomgått sådan kurs, skulle framdeles,
sedan han övergått till reservstat, kunna befordras till löjtnant. En
på sådant sätt anordnad underofficersutbildning skulle bliva av stor betydelse
för armén och tillföra densamma mycket dugligt befäl.

Skall reservstats- och reservbefälet (officerare och underofficerare)
bliva till någon värklig nytta för armén, måste det erhålla tillfälle till
övning oftare än vart tredje år. Enligt min mening bör sådant befäl
varje år inkallas till en kort tjänstgöring och därvid beredas tillfälle att
mera grundligt än för närvarande sker uppöva och utveckla sin befälsvana.
Med en formering av infanteriregementet i enlighet med mitt förslag
erhållas de rikaste möjligheterna i detta hänseende.

Kostnadsberäkningarna med den av mig förordade organisationen
ställa sig sålunda. Årskostnaden blir för ett vart av de båda fotgardena
381 477 kronor 38 öre och för ett vart av övriga regementen 373 717
kronor 38 öre. I förhållande till nuvarande kostnader uppstår alltså en
årlig utgiftsminskning av för ett vart av de båda fotgardena 276,228
kronor 85 öre, för ett vart av 23 andra fastlandsregementen 96 458 kronor
7 öre samt för Gottlands infanteriregemente 173 728 kronor 42 öre
eller för samtliga berörda regementen 2 944 721 kronor 73 öre. Utökning
av de båda kustfästningsregementena till samma storlek som
övriga regementen kräver en ökad årlig kostnad av för ett vart av dem
36 451 kronor 53 öre eller för båda 72 903 kronor 6 öre. Den uppkommande
årliga besparingen utgör alltså 2 871 818 kronor 67 öre.

I Övriga av mig: här ovan icke berörda delar är jag ense med beredningens
pluralitet.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa:
att infanteriregementenas fast anställda personal utom musik- och
läkarpersonal bestämmes på sätt som angivits i bilaga 4;

att vid varje infanteriregemente uppsättes en kulspruteavdelning,
som under rekrytskolan övas på en tropp om två kulsprutor och under
repetitionsövningarna på två troppar om tillsammans fyra kulsprutor;

att för möjliggörandet av uppsättning vid mobilisering av fyra linjebataljoner
vid varje infanteriregemente beväringens första uppbåd bestämmes
skola innehålla 10 årsklasser värnpliktige;

samt att vid upprättandet av reservstater för officerare och underofficerare,
vilkas organiserande på sätt beredningen yttrat snarast möjligen
bör påbörjas, hänsyn tages till de av mig angivna synpunkterna.

Bilaga 1.

Infanteriets fast anställda personal enligt nuvarande organisation

(utom musik- och läkarpersonal).

Beställning.	Svea och Göta livgarden.	Tjugutre infanteri- regementen.	Två fästnings- infanteri- regementen.	Gottlands infanteri- regemente.
; Överste..................	1	1	1	1 1
Överstelöjtnant...............	1	1	1	1
Majorer..................	2	2	1	2
Kaptener I klass..............	8	8	6	8
» II » ..............	5	5	5	5
j Löjtnanter I klass.............	10	10	7	12
> II > .............	10	10	7	11
Underlöjtnanter...............	10	10	6	10
Fanjunkare................	13	13	9	9
Sergeanter I klass ............	13	13	9	14
> II » .............	12	12	8	16
Distinktionskorpraler............	36	36	24	32
Korpraler.................	48	48	36	40
Vice korpraler...............	60	48	36	48
Officersvolontärer ..............	12	12	8	10
Övriga volontärer..............	360	120	80	240
Sjukvårdskorpraler.............	4	4	2	3
> vice korpraler...........	4	4	O O	3
> soldater ..............	4	4	3	3
Gevärshantverkare.............	1	1	1	1
Gevärsh.-korpral..............	1	1	1	1
» vicekorpral.............	1	1	1	1
» soldat...............	1	1	1	1
Summa	617	365	256	472

Bilaga 2.

Infanteriets fast anställda personal enligt beredningens förslag.

(Utom musik- och läkarpersonal.)

Beställning.	Svea och Göta livgarden.	Tjugufem infanteri- regementen.	Gottlands infanteri- regemente.
Överste....................... .	1	1	1
Överstelöjtnant.....................	1	1	1
Majorer........................	3	3	2
Kaptener I klass....................	8	8	8
> 11 > ....................	5	5	5
Löjtnanter I klass...................	12	12	12
» II > ...................	13	13	15
Fanjunkare.......................	13	13	9
Sergeanter I klass ...................	13	13	14
» II > ...................	12	12	16
Officersaspiranter....................	6	6	6
Furirer I klass.....................	14	14	14
> II » .....................	28	28	18
Korpraler.......................	44	44	40
Vice korpraler.....................	56	44	48
Volontärer.......................	290	50	170
Sjukvårdsfurirer II klass................	2	2	O tJ
> korpraler...................	2	2	2
> vice korpraler.................	2	2	2
> soldater ....................	2	2	2
Gevärshantverkare...................	1	1	i
Gevärsh.-furir II klass.................	1	1	i
> korpral ....................	1	1	i
» vice korpral ..................	1	1	i
» soldat .....................	1	1	i
Hovslagarsoldat.....................	1	1	i
Summa	533	281	393

2 28

Bilaga 3 a.

Jämförande kostnadsberäkning för Svea och (Jota livgarden.

Beställning.	Enhetskostnad.	Nuvarande organisation.	Föreslagen organi sation.
Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.
Överste..............	9 390	_	1	9 390	_	1	9 390	_
Överstelöjtnant..........	7 325	—	1	7 325	—	1	7 325	—
Majorer..............	6 825	—	2	13 650	—	3	20 475	—
Kaptener I klass..........	5 360	—	8	42 880	—	8	42 880	—
> II > .........	4 360	—	5	21800	—	5	21800	—
Löjtnanter I klass.........	2 995	—	10	29 950	—	12	35 940	—
> II > .........	2 515	—	10	25 150	—	13	32 695	—
Underlöjtnanter..........	2 215	—	10	22 150	—	—	—	—
Fanjunkare............	2 542	50	13	33 052	50	13	33 052	60
Sergeanter I klass .........	1970	—	13	25 610	—	13	25 610	—
> II > .........	1850	—	12	22 200	—	12	22 200	—
Officersaspiranter ..........	1850	—	—	—	—	6	11100	—
Furirer I klass..........	1237	17	—	—	—	14	17 350	38
» II > ..........	997	17	—	—	—	28	27 920	76
Distinktionskorpraler........	997	17	36	35 898	12	—	—	—
Korpraler.............	900	67	48	43 232	16	44	39 629	48
Vice korpraler...........	804	17	60	48 250	20	56	45 033	52
Officersvolontärer ..........	691	—	12	8 292	—	—	—	—
Volontärer.............	707	67	360	254 761	20	290	205 224	30
Sjukvårdsfurirer II klass......	997	17	—	—	—	2	1994	34
> korpraler.........	900	67	4	3 602	68	2	1801	34
> vice korpraler.......	804	17	4	3 216	68	2	1608	34
i soldater.........	744	17	4	2 976	68	2	1488	34
Gevärshantverkare.........	1970	—	1	1970	—	1	1970	—
Gevärsh.-furir II klass.......	997	17	—	—	—	1	997	17
» korpral ..........	900	67	1	900	67	1	900	67
> vice korpral........	804	17	1	804	17	1	804	17
» soldat ..........	744	17	1	744	17	1	744	17
Hovslagarsoldat..........	744	17	—	—	—	1	744	17
Summa	—	—	617	657 806	23	533	610678	65

Anm. För regementsofficerare, regementskvartermästare och regementsadjutanter har icke med räknats

dem nu tillkommande hästersättning.

29 2

Bilaga 3 b.

Jämförande kostnadsberäkning för fastlandsregementena utom Svea och

Göta livgarden.

Beställning.	Enhets- kostnad.	Nuvarande organisa-tion vid 23 rege-menten.	Nuvarande organisa-tion vid I. 7 och I. 26.	Föreslagen organisa-tion vid samtliga dessa regementen.
Kronor.	öre.	Antal	Kronor.	öre.	Antal	Kronor.	öre.	Antal	Kronor.	öre.
Överste........	9 090	_	1	9 090		1	9 090		1	9 090
Överstelöjtnant ....	6 925	—	1	6 925		1	6 925	—	1	6 925	— ’
Majorer........	6 425	—	2	12 850	—	1	6 425	—	3	19 275
Kaptener I klass....	5 260	—	8	42 080	—	6	31 560	—	8	42 080	—
» II > . . . .	4 260	—	5	21300	—	5	21300	—	5	21300	— ;
Löjtnanter I klass . . .	2 895	—	10	28 950	—	7	20265	—	12	34 740	—
> II » . . .	2 415	—	10	24150	—	7	16 905	—	13	31 395	— 1
j Underlöjtnanter ....	2115	—	10	21150	—	6	12 690	—	—	—	— \|
! Fanjunkare.....	2 482	60	13	32 272	60	9	22 342	50	13	32 272	50
j Sergeanter I klass . . .	1910	—	13	24 830	—	9	17 190	—	13	24 830	— !
> II > . . .	1790	—	12	21480	—	8	14 320	—	12	21480	—
Officersaspiranter....	1790	—	—	—	—	—	—	—	6	10 740	—
Furirer I klass ....	1237	17	—	—	—	—	—	—	14	17350	38 ''
> II > ....	997	17	—	—	—	—	—	—	28	27 920	76 !
Distinktionskorpraler . .	997	17	36	35 898	12	24	23 932	08	—	—
Korpraler.....	900	67	48	43 232	16	36	32 424	12	44	39 629	48
Vice korpraler.....	804	17	48	38 600	16	36	28 950	12	44	35 383	48
Officersvolontärer....	691	—	12	8 292	—	8	5 528	—	—	—	—
Volontärer.......	707	67	120	84 920	40	80	56 613	60	50	35 383	50 1
Sjukvårdsfurirer It kl. .	997	17	—	—	—	—	—	—	2	1994	34
» korpraler . . .	900	67	4	3 602	68	2	1801	34	2	1801	34
» vice korpraler .	804	17	4	3 216	68	3	2 412	51	2	1608	34 ;
> soldater . . .	744	17	4	2 976	68	3	2 232	51	2	1488	34
Gevärshantverkarc . . .	1910	—	1	1910	—	1	1910	—	1	1910
Gevärsh.-furir II kl. . .	997	17	—	—	—	—	—	—	1	997	17
> korpral ....	900	67	1	900	67	1	900	67	1	900	67
> vice korpral . .	804	17	1	804	17	1	804	17	1	804	17
> soldat ....	744	17	1	744	17	1	744	17	1	744	17
Hovslagarsoldat ....	744	17	—	—	—	—	—	—	1	744	17
Summa	-\|	-1	865 \|	470175	39 \|	256 \|	887 265\|	79	281 \|	422 787 \|	81

Anm. För regementsofficerare, regementskvartermästare och regementsadjntanter har icke med räknats

dem nu tillkommande hästersättning.

9—141281

2 30

Bilaga 3 c.

Jämförande kostnadsberäkning för Gottlands infanteriregemente.

Beställning.	Enhetskostnad.	Nuvarande organisation.	Föreslagen organisation.
Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.
Överste..............	9 090	_	1	9090	_	1	9 090
Överstelöjtnant..........	6 925	—	1	6 925	—	1	6 925	—
Majorer..............	6 425	—	2	12 850	—	2	12 850	—
Kaptener I klass.........	5 260	—	8	42 080	—	8	42080	—
» II > .........	4 260	—	5	21300	—	5	21300	—
Löjtnanter I klass.........	2 895	—	12	34 740	—	12	34 740	—
> II > .........	2 415	—	11	26 565	—	15	36 225	—
Underlöjtnanter..........	2115	—	10	21150	—	—	—	—
Fanjunkare............	2 482	60	9	22 342	60	9	22 342	50
Sergeanter I klass .........	1910	—	14	26 740	—	14	26 740	—
> II » .........	1790	—	16	28 640	—	16	28 640	_ j
Officersaspiranter .........	1790	—	—	—	—	6	10 740
Furirer I klass..........	1237	17	—	—	—	14	17 350	38
> II > ..........	997	17	—	—	—	18	27 920	70
Distinktionskorpralcr........	997	17	32	31909	44	—	—	—
Korpraler.............	900	67	40	36 026	80	40	36 026	80
Vice korpraler..........	804	17	48	38 600	16	48	38 600	16
Officersvolontärer.........	691	—	10	6 910	—	—	—	—
Volontärer............	707	67	240	169 840	80	170	120 303	90
Sjukvårdsfnrircr II klass......	997	17	—	—	—	2	1994	34
> korpraler.........	900	67	3	2 702	01	2	1801	34
> vice korpraler ......	804	17	3	2 412	51	2	1608	34
» soldater .........	744	17	3	2 332	51	2	1488	34
Gevärshantverkaro.........	1910	—	1	1910	—	1	1910	—
Gevärsh.-fnrir II klass.......	997	17	—	—	—	1	997	17
> korpral ..........	900	67	1	900	67	1	900	67
> vice korpral .......	804	17	1	804	17	1	804	17
> soldat ..........	744	17	1	774	17	1	744	17
Hovslagarsoldat..........	744	17	—	—	—	1	744	17
Samma	—	—	472	547 445	74	\| 393	504867	21

Anm. För regementsofficerare, regementskvartermästare och regementsadjutanter kar icke med räknats

dem nu tillkommande hästersättning.

31 2

Bilaga 4.

Infanteriets fast anställda personal enligt lierr Thorssons förslag

(utom musik- och läkarpersonal).

Beställning.	Samtliga infanteri- regementen.
Överste.........................	1
Överstelöjtnant.....................	1
Majorer.........................	3
Kaptener I klass....................	6
» II > ....................	5
Löjtnanter I klass....................	13
» II > ....................	13
Fanjunkare.......................	9
Sergeanter I klass ....................	12
> II » ....................	8
Officcrsaspiranter ....................	6
Furirer I klass.....................	18
• II » ....................	20
Korpraler........................	34
Vice korpraler......................	34
Volontärer.......................	45
Sjukvårdsfurirer II klass.................	2
» korpraler....................	2
v vice korpraler.................	2
> soldater....................	2
Gevärshantverkare....................	1
Gevärsh.-furir II klass..................	1
> korpral.....................	1
» vice korpral..................	1
> soldat .....................	1
Hovslagarsoldat.....................	1
Förråds vaktmästare...................	1
Summa	243

2 32

Bilaga 5.

Approximativ beräkning av de årliga kostnaderna för reservstat, reservbefäl
och värnpliktigt befäl vid infanteriet efter genomförd organisation.

1 A. Reservstaten (förtidspensionerade).	Lön.	Dag-avlöning, rese- och trakta-ments-ersättning, häst-	Samma kronor.
1 infanteriregemente:			ersättning.
Regementsofficerare.
1 överstelöjtnant................... 1 major.......................	2 500 2 350	_	—	_	4 850	_
för halva antalet: dagavlöning.....160: — rese- och traktam.-ers. '') 42: — hästersättning . . . 2) 224: —			426		426
Kompaniofficerare:
6 kaptener å 1 580: —.................	9 480	—	—	—	9 480	—
för halva antalet: dagavlöning.....128: — ; rese- och traktam.-ers. *) 36: —	_	_	—	_
Säger 164: —			492	—	492	_
2 löjtnanter a 1 580: — kr................	3160	—	—	—	3160	—
för halva antalet: dagavlöning..... 96: — rese- och traktam.-ers. l) 36: —	_	_	132	_	132
Underofficerare:
8 fanjunkare å 580: —.................	4 640	—	—	—	4 640	\|
för halva antalet: dagavlöning..... 80: — rese- och traktam.-ers. l) 28: —
Sgr 108: —	—	—	432	—	432	—
Säger	—	—	—	—	23 612	—
27 infanteriregementen ä 23 612: — kr.............	—	—	—	—	637 524	—
Samma	—	—	—	—	661136	—
Härifrän avgä 40 %, varefter den verkliga kostnaden ntgör . .	—	—	—	—	396 682	—
B. Reservbefäl ocli värnpliktigt befäl.
1 infanteriregemente:
5 kaptener ä avlöning .....s) 338: 56 rese- och traktam.-ers. 36: —
Sgr 374:66 10 löjtnanter å avlöning......4) 185: 28 rese- ooh traktam.-ers. 36: —	—	—	—	—	1872	80
Sgr 221:28 20 sergeanter ä avlöning......6) 132:48 rese- och traktam.-ers. 28: —	—	—	—	—	2 212	80
Sgr 160:48 66 korpraler ä dagavlöning 0: 40 kr pr dag	—	_	—	—	3 209 844	60 80
Säger	—	—	—	—	8140	—
27 infanteriregementen ä 8 140: — kr.............	—	—	—	—	219 780	—
Summa	—	—	—	—	227 920	—
Summa summarum	—	—	—	—	624602	—

Anm. 1. Allt förtidspensionerat befäl förutsättes tjänstgöra under en repetitionsövning
vart annat år, vadan dagavlöning, rese- och traktan)entsersättning samt hästersättning
beräknas årligen endast för halva antalet dylikt befäl.

Anm. 2. Antalet förtidspensionerade inom olika grader är upptaget i huvudsaklig
överensstämmelse med till 4. beredningen avgivet förslag, hela antalet har dock upptagits i
enlighet med 3. beredningens P. M.

Anm. 3. Beträffande lönebeloppen per förtidspensionerad officer och underofficer äro
dessa överensstämmande med beräkningarna å sid. 7 i 1909 års betänkande. Majorer hava
tänkts avgå vid en medelålder (mellan 40 och 54 år) av 47 år, »kompaniofficerare» (betänkandet
skiljer ej mellan kaptener och löjtnanter) vid en medelålder (mellan 35 och 49
år) av 42 år. Fanjunkare hava tänkts avgå vid en medelålder (mellan 35 och 49 år) av
42 år. Dagavlöningen för förtidspensionerade är beräknad med samma belopp per dag som
för motsvarande aktiva officerare och underofficerare.

Anm. 4. Den kostnad i löner och pensioner, som en reservstat vid hela armén
(samtliga vapenslag) av i 1909 års kommittébetänkande angiven storlek skulle, slutligen genomförd,
kräva för statsverket, uppgår enligt betänkandet till omkring 500 000 kronor om året.
Härvid är, såsom framhållits av 1908 års kommitterade, att märka, att den direkta årliga
utgiften i lönemedel enligt samma kommitterades beräkning uppgår till 1 017 330 kronor.
Om sistnämnda belopp utföres på anslaget till ifrågavarande reservstat, skulle emellertid en
avsevärd minskning kunna ske å anslaget till arméns pensionering, en minskning, som av
kommitterade beräknats till 520 000 kronor. Nettokostnadsbeloppet, 500 000 kronor, kräves
efter organisationens fullständiga genomförande. Under övergångstiden, 8 å 12 år, och även
den närmast efterföljande tiden uppgår det till varierande belopp (1908 års betänkande sid.
116). Det har därför ansetts riktigt, att i ovanstående beräkningar angiva den verkliga
kostnaden för fullt genomförd förtidspensionering vid infanteriet, vilket approximativt skett
sålunda, att de för förtidspensioneringen utgående sammanlagda löne- och dagavlöningsbeloppen
för ett infanteriregemente reducerats med 40 /. (De i beräkningen upptagna dagavlöningsbeloppen
m. m. utgöra nämligen omkring 10 % av lönebeloppen).

Anm. 5. Värnpliktiga officerares och underofficerares avlöning beräknas lika med
reservofficers och reservunderofficei-s; värnpliktiga korpraler antagas åtnjuta förmåner i enligt
het med § 20 i 1913 års förordning (Sv. F. S. 413/1913), av vilka här endast upptagits
dagavlöning, enär övriga förmåner utgå under alla förhållanden till ifrågavarande personer i
deras egenskap av värnpliktige.

Anm. 6. Antalet årligen under en regementsövning tjänstgörande reservbefäl och
värnpliktigt befäl är upptaget i enlighet med 3. beredningens P. M., varvid officerarna antagits
utgöra 5 kaptener och 10 löjtnanter per infanteriregemente, underofficerarna endast
sergeanter.

'') Se sid. 37 i 1909 års betänkande.

2) Hästlega och fnrageersättning enl. § 23 i 1913 års förordning.

3’

2 400 + 1 460
365

1 020 + 1 095
365

x 32 (se § 16 mom. 1 i 1913 års förordning).

x 32 (

)•

780 + 730

)

2 34

Beträffande kostnaderna under övergångsperioden, innan här ovan
upptagna organisationer bliva slutförda, är framför allt längden av nämnda
period av betydelse. 1909 års kommitté har emellertid för den första
femårsperioden beräknat kostnaderna för reservstaten vid hela armén (sid.
36 och 37 i betänkandet), varav infanteriet utgör 2/3. Följas dessa beräkningsgrunder,
skulle kostnaderna för reservstaten vid infanteriet bliva
(med 40 % avdrag enligt anm. 4):

under	1. året	omkring 33 600	kronor
»	2. »	» 57 600	»
»	3. »	» 81 600	»
	4. »	» 102 600	»
»	5. »	» 123 600	»

Vidkommande kostnaderna under en övergångsperiod för reservbefälet
och det värnpliktiga befälet bliva desamma — om man utgår från exempelvis
en övergångsperiod av 10 år samt icke tager någon hänsyn till
nuvarande reservbefälsorganisation — i medeltal första året 22 800 kronor
och därefter för varje år ökade med samma belopp. Under första femårsperioden
skulle kostnaderna sålunda utgöra:

under 1. året omkring 22 800 kronor

» 2. » > 45 600 »

» 3. » » 68 400 »

» 4. » » 91 200 »

» 5. » » 114 000 »

Sammanlagda kostnaderna för reservstat, reservbefäl och värnpliktigt
befäl vid infanteriet skulle sålunda utgöra:

Under 1. året omkring 56 400 kronor
» 2. » » 103 200 »

» 3. » » 150 000 »

» 4. » » 193 800 »

» 5. » » 237 600 »

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS
YTTRANDE

ANGÅENDE

ARTILLERIETS FÖRRÅD, VERKSTÄDER,

FABRIKER M. M.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

A. Nuvarande organisation........................5.

1) Artilleriets förråd och verkstäder..................5.

2) Artilleriets fabriker........................7.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och artilleristaben . 8.

B. Förslag angående vissa befattningars uppförande på särskilda stater . . .10.

C. Beredningens yttrande........................12.

1) Artilleriets förråd och verkstäder..................12.

2) Artilleriets fahriker........................20.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militär byrå och artilleristaben . 22.

4) Chefen för artilleri- ingenjörshögskolan...............23.

5) Sammanfattning..........................24.

10—141281

A) Nuvarande organisation.

1) Artilleriets förråd och verkstäder.

Artilleriförråden lyda under arméförvaltningens artilleridepartement
samt stå därjämte under generalfälttygmästarens eller, å dennes vägnar,
fälttygmästarens överinseende. Förråden äro av två slag, huvudförråd och
truppförråd. Varje huvudförråd består av tygförråd, gevärsförråd och ammunitionsförråd
med tillhörande verkstäder (resp. tygverkstad, gevärsreparationsverkstad
och laboratorium). Varje truppförråd består av fältförråd,
gevärsförråd, stallförråd och övningsrnaterielförråd.

De särskilda förråden inrymma:

tygförråd: artillerimateriel,

gevärförråd: gevärsmateriel och målskjutningsmateriel för eldhandvapen,

ammunitionsförråd: ammunitionsmateriel,

fältförråd: artillerimateriel, avsatt för viss formation (stab, batteri,
kolonn etc.),

stallförråd: häst- och ridskolepersedlar,

övningsförråd: övrig vid artilleritruppförband befintling materiel, som
redovisas inför arméförvaltningens artilleridepartement,

jämte för förråden erforderliga inventarier, maskiner, verktyg in. m.

De huvudförråd med därför avsedda byggnader och områden samt
personal, som äro ställda under en gemensam förrådschef, tygmästare,
bilda tillsammans en tygstation. Tygmästarna lyda närmast under fälttygmästare^
vilken är chef för militärbyrån i arméförvaltningens artilleridepartement.
Truppförråden tillhöra i regel vederbörande truppförbands
förvaltning och lyda under truppförbandschefen.

Tygstationer finnas å varje ort, där artilleritruppförband är förlagt,
således i Stockholm, Göteborg, Kristianstad, Östersund, Uppsala, Jönköping,
Visby, Karlsborg och Boden. Tygstationen i Stockholm är störst,
därnäst den å Karlsborg.

För tjänstens bestridande vid tygstationerna finnes följande tygperso -

mai: tygmästare, tygofficerare, tygingenjör, tygförvaltare, tygunderofficerare,
tygverkmästare (besiktningsrustmästare), tygskrivare och tyghantverkare
samt tygvaktare och tygarbetare.

Till tjänstgöring såsom tygmästare och tygofficerare beordras officerare
vid artilleritruppförbanden och äro för närvarande tolv officerare
av kompaniofficers grad förordnade att bestrida dylik tjänst, nämligen tre
i Stockholm, två å Karlsborg och en å envar av övriga orter, där tygstation
finns.

Med generalfälttygmästarens begivande kan vederbörande regementschef
av artillleriet förordna tygmästare att jämväl vara vapenofficer vid
regementet ävensom beordra tygmästare och tygofficer till tjänstgöring
vid regementet i den mån sådant kan ske utan hinder av deras verksamhet
vid tygstationen.

övrig tygpersonal utom tygvaktare och tygarbetare är uppförd på
en särskild avlöningsstat, benämnd Artilleriets tygstater, till följande antal:

1 tygingenjör,

13 tygförvaltare,

10 tygunderofficerare,

9 besiktningsrustmästare eller tygverkmästare,

14 tygskrivare,

60 tyghantverkare.

Tygmästare och tygofficerare beordras av konungen på förslag av
generalfälttygmästaren. Tygstatspersonalen utom tygförvaltarna, placeras
av generalfälttygmästaren till tjänstgöring vid viss tygstation. Tygförvaltarna,
vilka handhava kassa- och materialförvaltningen vid tygstationerna,
placeras av arméförvaltningens artilleridepartement.

På Artilleriets tygstater äro dessutom uppförda 6 departementsskrivare,
vilka tjänstgöra å arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå,
samt 6 fortmaskinister, vilka göra tjänst i Boden. Från och med
1914 års början tillkommer en fortmaskinist, avsedd för Tingstäde på
Gottland.

Tygvaktarna och tygarbetarna äro icke fast anställda, utan antagas,
de förstnämnde medelst kontrakt på viss tid och de sistnämnde såsom arbetare
utan tidsbestämning.

Vid tygstation skola även vederbörligt artilleriregementes hantverksbeställningsmän
för egen fortsatt utbildning och för utförande av där förekommande
arbeten tjänstgöra, när deras arbete icke erfordras för regementets
räkning i hantverkstjänst. Därjämte kan på anhållan av tygmästare
handräckningspersonal beordras från regementet till tjänstgöring vid tygstationen.

Truppförråd lyder under regementschefen och handhaves av vederbörande
uppbördsman, som är för batteris fältförråd och stallförråd batterichefen,
för annat fältförråd en kompaniofficer samt för gevärs- och
övningsmaterielförråd vapenunderofficeren. Såsom biträde vid handhavandet
och redovisningen av fältförråd beordras en underofficer (förrådsunderofficer).
Samtliga truppförråd stå under överinsende av en tillsyningsman,
som är vid divisions truppförråd divisionschefen och vid övriga truppförråd
en av regementschefen beordrad regementsofficei’.

2) Artilleriets fabriker.

Artilleriets fabriker äro tre: Karl Gustavs stads gevärsfaktori i Eskilstuna,
Ammunitionsfabrikeij med en avdelning å Marieberg vid Stockholm
och en å Karlsborg samt Åkers krutbruk invid Mariefred.

I spetsen för vardera fabriken står såsom styresman en artillerofficer.
Till fabrikerna beordras därjämte officerare för att tjänstgöra såsom arbets-,
besiktnings- och skottställningsofficerare samt underofficerare såsom
biträden åt dessa. Sålunda tjänstgöra vid gevärsfaktoriet 2 besiktningsofficerare
och 1 skottställningsofficer, vid ammunitionsfabriken 2 arbetsoch
2 besiktningsofficerare samt 4 underofficerare samt vid krutbruket
1 arbetsofficer och 1 underofficer. Samtliga nu nämnda funktionärer vid
fabrikerna åtnjuta avlöning från sina resp. regementen enligt innehavande
grad. För tjänstgöringen vid fabrikerna bekomma styresmännen, arbetsofficerarna
och vissa av underofficerarna dessutom arvoden, som utgå
från ordinarie vapenanslaget.

Vid vardera fabriken finnes fast anställd personal till följande antal:

vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori:

1 fabriksingenjör

2 fabriksförvaltare

4 besiktningsrustmästare

2 fabriksskrivare

vid Ammunitionsfabriken:

1 fabriksingenjör

2 fabriksförvaltare

1 verkmästare

2 fabriksskrivare

3 8

vid Åkers krutbruk:

1 fabriksingenjör

1 fabriksförvaltare

1 verkmästare.

Vid fabrikerna antagas dessutom i mån av behov rit- oeh skrivbiträden,
arbetsförmän och arbetare samt annan erforderlig personal.

I detta sammanhang må därjämte anmärkas, att för utövande av
kontroll vid enskilda fabriker, som utföra beställningar för kronans räkning,
äro beordrade 3 officerare och 2 underofficerare av artilleriet.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och artilleristaben.

Arméförvaltningens artilleridepartement handlägger ärenden angående
arméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel, lantbefästningarnas
bestyckning samt artilleriets fabriker, verkstäder, förråd och skjutfält med
därtill hörande byggnader m. m. Chef för departementet är generalfälttygmästaren,
vilken åtnjuter avlöning på generalitetets stat. Göromålen i
departemtet handläggas å två byråer: militärbyrån och civilbyrån. Chef
för militärbyrån är fälttygmästare^ vilken i egenskap av artilleriofficer
åtnjuter avlöning från sitt truppförband efter innehavande grad samt för
tjänstgöring såsom fälttygmästare bekommer ett arvode om 1 800 kronor,
som utgår från ordinarie vapenanslaget. Militärbyrån, å vilken artilleristabsofficerare
efter behov och de sex å »Artilleriets tygstater» uppförda
departementsskrivarna tjänstgöra, indelas i två expeditionsavdelningar och
en konstruktionsavdelning.

Artilleristaben består av chef och 10 artilleristabsofficerare. Samtliga
uppbära avlöning från resp. truppförband efter innehavande grad samt
dessutom för sin tjänstgöring vid artilleristaben arvoden, vilka äro upptagna
på särskilt anslag för artilleristaben. Arvodena äro: ett å 1 800
kronor för artilleristabschefen, ett å 1 500 kronor för chefen för konstruktionsavdelningen,
tre å 1 200 kronor, fyra å 1 000 kronor och två å 750
kronor.

Artilleristaben lyder under generalfälttygmästaren och inspektören
för artilleriet. Artilleristabschefen förestår inspektörens för artilleriet expedition,
varemot dennes expedition i egenskap av gereralfälttygmästare
förestås av fälttygmästare^ Generalfälttygmästaren fördelar artilleristabsofficerarna
till tjänstgöring. För närvarande tjänstgöra 6 av dem under
fälttygmåstaren å artilleridepartementets militärbyrå, nämligen 2 å första

9 3

och 1 å andra expeditionsavdelningen samt 3 å konstruktionsavdelningen.

A artilleristabens båda avdelningar, utrustnings- och den statistiska avdelningen,
tjänstgöra sammanlagt 3 artilleristabsofficerare, resp. 2 och 1.
Den återstående artilleristabsofficeren tjänstgör vid inspektörens för artilleriet
expedition.

B) Förslag angående vissa befattningars uppförande på andra

stater än de nuvarande.

Såsom av förestående redogörelse framgår, beklädas befattningarna
såsom fälttygmästare och chef för artilleristaben av artilleriofficerare, som
kvarstå vid sina truppförband och därifrån uppbära avlöning men för berörda
befattningars fullgörande erhålla tilläggsarvoden. Enahanda är förhållandet
med befattningen såsom chef för artilleri- och ingen jörshögskolan.

På förslag av generalfältygmästaren förordade 1907 års generalskommission
vidtagande av åtgärder till förebyggande av de olägenheter,
som komrne att göra sig gällande på den grund, att berörda tre befattningar
framdeles måste besättas med regementsofficerare, som vore uppförda
å artilleritruppförbandens stater såsom divisionschefer.

Ifråga om chefen för artilleristaben samt chefen för artilleri- och
ingen]örshögskolan tillstyrkte generalskommissionen, att de måtte uppföras,
den förre å artilleristabens stat med majors avlöningsförmåner och den
senare å staten för krigshögskolor med överstelöjtnants avlöningsförmåner.
Beträffande fälttygmästaren hade kommissionen tagit under omprövning
lämpligheten av hans uppförande å »Artilleriets tygstater», men funnit vissa
olägenheter förenade med en sådan anordning. Härom yttrar kommissionen
:

»Det inträffar ej sällan, att en officer, vilken avses till erhållande
av förordnande såsom fälttygmästare, icke nått den tjänsteålder, att han
lämpligen bör omedelbart komma i åtnjutande av en avlöning till nära
likhet med den för överste bestämda. Dessutom torde, därest denne officer
skulle visa sig mindre väl lämpad för denna befattning, svårighet yppa
sig att återtransportera honom till regementsofficersbeställning vid artilleritruppförband.
Då dessa olägenheter undanröjas, därest vid ett artilleritruppförband
uppföras avlöningsförmåner på stat för ytterligare en regementsofficer,
avsedda att förutom särskilt arvode tillgodonjutas av den

11 3

officer, som förordnas till fälttygmästare, får kommissionen förorda, att
medel måtte beredas till fälttygmästarens avlöning genom uppförande å
Svea artilleriregementes stat av ytterligare en överstelöjtnantsbeställning.»

I anledning av nu berörda förslag yttrade 1907 års försvarskom mitté: »Kommittén

hade visserligen icke kunnat undgå att finna, det beredandet
av särskilda lönerum utöver de för artilleriet år 1901 beslutade
för innehavarna av befattningarna såsom fälttygmästare, chef för artilleristaben
samt chef för artilleri- och ingenjörshögskolan skulle vara förenat
med fördelar ur synpunkten av tjänstgöringen vid artilleriets truppförband.
På enahanda grunder skulle dock kunna göras gällande, att särskilda
lönerum borde beredas jämväl för styi’esmannen för Karl Gustavs
stads gevärsfaktori och tygmästaren i Stockholm, vilka under en följd av
år uppburit fasta avlöningsförmåner såsom regementsofficerare å de fältartilleriregementens
stater, vilka de tillhört. Härigenom komme emellertid
antalet regementsofficersbeställningar vid artilleriet att ökas med icke
mindre än 5, nära motsvarande 1 regementsofficer per artilleriregemente
å fastlandet, vilken avsevärda kaderökning kommittén ansett för närvarande
icke böra ifrågasättas.

Förutsatt att ökningen inskränktes allenast till de tre förstnämnda
befattningsinnehavarna, torde det emellertid vara tvivel underkastat, huruvida
den av generalskommissionen föreslagna formen för uppförande å
stat vore den mest ändamålsenliga i fråga om chefen för artilleristaben
samt chefen för artilleri- och ingenjörshögskolan. Även i fråga om dessa
befattningar vore ju, såsom av generalskommissionen framhållits beträffande
fälttygmästarebefattningen, den möjligheten icke utesluten, att regementsofficer,
vilken förordnats bekläda någon av desamma, sedermera
kunde visa sig mindre lämpad för befattningen, i vilket fall svårigheten
att gottgöra ett mindre lyckligt val genom återförflyttning till trupptjänsten
bleve mindre, för den händelse befattningsinnehavaren vore uppförd
å truppförbands stat, än om han vore uppförd å särskild mot befattningen
svarande stat.

Kommittén hade emellei‘tid icke funnit de skäl, som av generalskommissionen
anförts, vara så avgörande, att kommittén ansett sig böra
biträda förslaget om kaderökning vid artilleriet.»

11—141281

C. Beredningens yttrande»

1) Artilleriets förråd och verkstäder.

Under början av 1800-talet förvarades all artilleriraateriel vid de
under generalfälttygmästaren direkt lydande tygstationerna. Den materiel,
som truppförbanden hade behov av för övningars bedrivande, utlämnades
till dem endast under de årliga exereistiderna; vid övningarnas slut återställdes
materielen till tygstationerna. Så småningom överlämnades fältbatteriernas
förråd till truppförbanden, men materielen fick dock icke användas
utan efter artilleridepartementets särskilda order och för varje gång,
materielen varit använd, skulle besiktning av densamma äga rum. Vid
tygstationerna förvarades fortfarande materielen för sådana formationer,
som skulle uppsättas vid mobilisering, såsom staber, kolonner m. m. I
början av 1900-talet överlämnades även sistberörda materiel till truppförbanden,
så att dessa numera under egen uppbörd hava all den materiel
som erfordras vid mobilisering med undantag av ammunition och vissa
förbrukningsartiklar. Besiktningen och iståndsättandet av materielen vid
de årliga övningarnas avslutande tillgår dock på samma sätt som då materielen
låg under tygstationernas uppbörd. Detta har givetvis sin grund
däri, att de för de särskilda slagen förråd avsedda verkstäderna fortfarande
tillhöra tygstationerna. Därigenom att tygstationerna intaga en
självständig ställning i förhållande till resp. truppförband och själva äro
underställda arméförvaltningens artilleridepartement blir den vid besiktning
och reparation av artillerimaterielen använda proceduren ganska invecklad
och förorsakar en icke obetydlig skriftväxling mellan resp. myndigheter.
Detsamma gäller i fråga om truppförbandens förseende med ny
materiel; dylik översändes från artilleridepartementet till vederbörlig tygstation,
vilken i sin ordning har att överlämna materielen till truppförbandet.
Tygstationerna kunna alltså i detta hänseende betecknas såsom

13 3

ett slags kommissionärer mellan artilleridepartementet och truppförbanden.

På grund härav kan det med fog sättas i fråga, huruvida icke de mindre
tygstationerna (de i Göteborg, Kristianstad, Östersund, Uppsala, Jönköping
och Visby) böra upphöra såsom självständiga förvaltningsenheter samt införlivas
med vederbörande truppförband och uppgå i dessas förvaltningar.

Eu dylik åtgärd framstår såsom än mera befogad, därest det låter sig
göra att samtidigt reducera den nu för tygstationerna avsedda personalens
antal.

Sedan, såsom ovan påpekats, den mesta materielen blivit överflyttad
från tygstationerna till truppförbanden, bör även återstoden av den för
mobilisering erforderliga överlämnas dit. Om så sker, komma tygstationernas
förråd att innehålla endast en del omodern materiel samt reservpersedlar
och materialier för reparationers utförande. Vad som härav är
erforderligt för truppförbanden bör överlämnas till förvaltning av dem.
Återstoden kan överföras till ett centralförråd, vilket såsom här nedan
kommer att framhållas bör förläggas till Karlsborg.

Tygstationernas verkstäder äro avsedda att hålla truppförbandens
materiel i brukbart skick. Då materielen numera användes i långt större
utsträckning än förut var förhållandet och det är av största vikt, att densamma
städse befinner sig i fullt fältdugligt skick samt att förslitningen
och omsättningen sker systematiskt, har därmed också arbetet med vidmakthållande
och iståndsättande av materielen kommit att på ett mera
intimt sätt beröra truppförbanden och torde därför böra överlämnas åt
dem. Därtill kommer, att vid de sex mindre tygstationerna den i verkstäderna
tjänstgörande personalen till huvudsaklig del utgöres av de vid
truppförbanden fast anställda hantverksbeställningsmännen och yrkeskuuniga
värnpliktiga. Jämväl ur denna synpunkt torde det vara förenat med
vissa fördelar, om verkstäderna komme att sortera under truppförbandstörvaltningarna.
Med den särställning, som tygstationerna för närvarande
intaga i förhållande till resp. truppförband, är det icke uteslutet att verkstadsdriften
anordnas på ett sätt, som ur kostnadssynpunkt icke i allo
tillgodoser statens intressen. Med tygverkstädernas inordnande under
truppförbanden kan verkstadsdriften ordnas så, att den betjänar icke blott
artillerimaterielvården utan jämväl regementsförvaltningen i övrigt.

Vidare är att märka, att det åligger truppförbandscheferna att sörja
för att den för kriget behövliga utrustningen av vapen och ammunition
är fullständig och befinner sig i krigsdugligt skick. Det synes då som
borde all för truppförbandet avsedd materiel och de inrättningar, som äro
till finnandes för materielens vidmakthållande, ställas under truppförbandsförvaltningens
direkta vård och uppsikt.

3 14

Vad nu anförts gäller de sex mindre tygstationerna. Tygstationen
i Boden har fått en speciell karaktär därigenom, att den betjänar såväl
därstädes förlagda artilleritruppförband som till fästningsanläggningen
hörande fästen och batterier. Denna tygstation torde förty böra bibehållas
såsom en självständig förvaltningsenhet.

Tygstationerna i Stockholm och Karlsborg, vilka såsom här ovan
anmärkts äro de största, hava så småningom utvecklats därhän, att de
numera kunna betecknas såsom centralförråd för artillerimateriel. Det är
endast vid dessa två tygstationer som förutom tygmästare även tygofficer
finnes anställd; vid tygstationen i Stockholm tjänstgör också den å »Artilleriets
tygstater» uppförde tygingenjören. Dessa två tygstationer kunna i
fråga om artillerimaterielen sägas intaga samma ställning som arméns
centrala intendenturförråd i förhållande till intendenturmaterielen.

På grund av sitt läge torde Stockholm dock ur försvarssynpunkt
vara mindre lämpligt såsom centralförrådsort och för verkstadsdrift i större
skala. Inför beredningen har också framhållits önskvärdheten av att Stockholms
tygverkstäder förläggas till en ur militär synpunkt väl skyddad ort
och har såsom lämplig plats angivits dels Örebro och dels Karlsborg.
Visserligen har förstnämnda ort ur kommunikationssynpunkt och möjligen
jämväl med hänsyn till tillgången på arbetskraft vissa företräden framför
Karlsborg. Det är emellertid att beakta, att en tygstation med förråd och
verkstäder under alla förhållanden torde bliva behövlig å Karlsborg, att
tygstation med verkstäder redan finnas där, att en förflyttning dit av
verkstadsdriften under de senaste åren delvis ägt rum, samt att driften
vid tygverkstäderna knappast kan påräknas skola pågå i samma skala för
framtiden som nu. På grund härav har beredningen antagit, att det
centrala artilleriförrådet med tillhörande verkstäder framdeles kommer att
förläggas till Karlsborg. Det i Stockholm förlagda artilleriet måste likväl
i så fall erhålla egna verkstäder för underhåll och reparationer av sin
materiel; och böra dessa''verkstäder inrättas så, att å dem kunna utföras de
försök med och undersökningar av materiel o. d., som arméförvaltningens
artilleridepartement kan finna nödiga.

Enligt beredningens åsikt skulle alltså artilleriets förråd och verkstäder
ordnas så, att tygstationerna å Karlsborg och i Boden bibehållas såsom
självständiga förvaltningsenheter, att tygstationen å Karlsborg utvecklas
till ett centralförråd för hela artilleriet med verkstäder för nytillverkning
och större omändringsarbeten och att dit förflyttas tygverkstädernas i
i Stockholm drift och den i Stockholm sförråden befintliga materielen som
icke bör förvaras vid artilleritruppförband därstädes, samt att tygstationerna
vid samtliga artilleritruppförband utom de till Karlsborg och Boden

15 3

förlagda införlivas med truppförbanden och ställas under deras förvaltning.

Den å »Artilleriets tygstater» upptagna personalens utom departementsskrivarna
och fortmaskinisterna placering till tjänstgöring vid tygstationerna
den 1 januari 1913 framgår av Bilaga 1. Såsom förut anmärkts
tjänstgöra departementsskrivarna i arméförvaltningens artilleri departement
samt sex fortmaskinister i Boden och en fortmaskinist från och
med 1914 vid Tingstäde å Gottland.

Ett införlivande av de små tygstationerna med resp. truppförband
möjliggör, enligt vad beredningen inhämtat, en minskning av den nuvarande
tygstatspersonalen. I detta hänseende är särskilt att märka, att de
nuvarande tygstationerna hava egen kassaförvaltning, som givetvis tager i
anspråk en del av personalens arbetstid. En sammanslagning med truppförbandet
medför härutinnan den förenkling, att truppförbandets kassaförvaltning
handhar även det kassaväsende som nu kommer på tygstationen.

I det föregående har påpekats, att enligt gällande bestämmelser tygmästare
med generalfälttygmästarens medgivande kan förordnas att även
vara vapenofficer vid vederbörligt truppförband, i den mån sådant kan ske
utan hinder av hans verksamhet vid tygstationen. Sedan de små tygstationerna
införlivats med truppförbanden, bör detta bliva regel. Vapenofficersbefattningen
bör alltid uppdragas åt den kompaniofficer, som förordnats
till tygmästare vid truppförbandet. Enligt vad beredningen inhämtat
är eu dylik anordning icke blott genomförbar utan även önskvärd,
ty därigenom minskas antalet officerare, som dragas från trupptjänsten till
teknisk tjänst.

De nuvarande tygofficersbeställningarna lära efter den omläggning
av tygstationerna, som beredningen tänkt sig, icke längre bliva erforderliga.
För närvarande beordras endast tre tygofficerare, två i Stockholm
och en å Karlsborg. Efter Stockholmsverkstädernas flyttning till Karlsborg
bortfaller behovet av tygofficerare i Stockholm. Beträffande förråden och
verkstäderna å Karlsborg bör antalet fast anställd personal tillmätas så,
att beordrande av tygofficer till tjänstgöring därstädes icke blir behövligt.

Den personal, som efter tygstationernas införlivning med artilleritruppförbanden
vid varje truppförband erfordras för handhavande av tyggöromålen
utgöres av, förutom tygmästare, en tygförvaltare och en verkmästare.
Då tygmästaren därjämte skall övertaga vapenofficerens åligganden
beträffande vapenvården, bör vapenunderofficeren beordras såsom biträde
åt honom.

De å »Artilleriets tygstater» nu upptagna 13 tygförvaltarna äro i
avlöningshänseende likställda med löjtnant av första klass samt bekomma

3 16

dessutom ålderstillägg. Beredningen anser emellertid, att de tygförvaltare,
som placeras till tjänstgöring vid truppförbanden, böra, vid det förhållande
att de bliva endast materialförvaltare och icke vidare kassaförvaltare,
beträffande avlöningsförmånerna likställas med de vid truppförbanden
placerade, intendenturkåren tillhörande förrådsförvaltarna, vilka åtnjuta
fanjunkares löneförmåner. Däremot torde de tygförvaltare, som skola tjänstgöra
vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden, med hänsyn till där förekommande
göromåls art och omfattning böra bibehållas vid de löneförmåner,
som för närvarande tillkomma tygförvaltare.

De nu vid tygstationerna utom den i Boden placerade tygunderofficerarna
äro f. d. underofficerare men göra tjänst som verkmästare. Då
det är av vikt, att verkmästarna äro fullt yrkeskunniga och i sina fack
dugliga män, böra i stället för tygunderofficerare anställas yrkeskunniga
verkmästare, en vid varje truppförband.

Besiktningsrustmästare äro för närvarande, såsom framgår av Bilaga
1, placerade, förutom i Stockholm, Karlsborg och Boden, i Kristianstad,
Östersund och å Gottland. Att dylika funktionärer icke äro placerade vid
tygstationerna i Göteborg, Uppsala och Jönköping har sin grund däruti,
att större gevärsreparationsverkstäder icke finnas vid dessa tygstationer.

Besiktningsrustmästargöromålen vid truppförbanden kunna, enligt vad
för beredningen uppgivits, utföras antingen av de verkmästare, som på
sätt ovan anmärkts böra placeras till tjänstgöring en vid varje artilleritruppförband
utom å Karlsborg och i Boden, eller ock av truppförbandens
vapenunderofficerare. Dessa böra dock för vinnande av erforderlig kompetens
genomgå en kurs i vapenvård in. m. vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna.
Endast vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden blir det behövligt att
anställa besiktningsrustmästare.

Några tygskrivare anses icke behövliga vid truppförbanden. Nödigt
biträde för skrivgöromåls utförande kan tygförvaltaren erhålla från truppförbandet.

Den personal, som erfordras vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden,
utgöres av:

vid tygstationen å Karlsborg:

1 tygmästare
1 tygingenjör
4 tygförvaltare
3 tygverkmästare
1 besiktningsrustmästare
3 tygskrivare

17 3

vid ty g stationen i Boden:

1 tygmästare
1 tygförvaltare
1 tygverkmästare
1 besiktningsrustmästare
1 tygskrivare.

Vid tygstationen å Karlsborg, vilken med avseende å såväl förråd
som verkstadsdrift skulle, jämte det densamma betjänar därstädes möjligen
förlagt artilleri, bliva en central för anskaffning och upplag av artillerimateriel,
blir tydligtvis personalbehovet större än vid tygstationen i
Boden. Tygingenjören blir chef för verkstäderna (sadelmakar-, snickar-,
smides- och gevärsreparationsverkstäderna), vilka hava vardera sin verkmästare,
de tre tygverkmästarna och besiktningsrustmästaren. Av de fyra
tygförvaltarna handhar en tygstationens kassaförvaltning, under det de tre
övriga förestå förråden, (tyg-, gevärs-, ammunitions- och materialförråden),
Sistnämnda tre tygförvaltare biträdas vardera av en tygskrivare. Vid tygstationen
i Boden erfordras ingen ingenjör och anses en verkmästare kunna
hava uppsikt över all den egentliga verkstadsdriften. Förvaltaren kommer
att med biträde av tygskrivaren handhava både material- och kassaförvaltningen.

Då de båda tygmästarbefattningarna å Karlsborg och i Boden med säkerhet
komma att helt taga i anspråk sina innehavares tid och arbetskraft,
anser beredningen att för befattningarnas bestridande icke böra beordras
officerare ur artilleriet utan böra desamma uppföras å vederbörlig stat
såsom självständiga beställningar med fulla löneförmåner.

Å »Artilleriets tygstater» äro upptagna 60 tyghantverkarbeställningar,
vilkas innehavare för närvarande äro placerade till tjänstgöring
sålunda: 20 i Stockholm, 3 i Göteborg, 6 i Kristianstad, 4 i Östersund,
5 i Uppsala, 5 i Jönköping, 4 å Gottland, 5 å Karlsborg och 8 i Boden.
Till jämförelse må erinras, att vid artilleriets fabriker icke finnas några
motsvarande fasta beställningar, utan antagas därstädes arbetsförmän och
arbetare efter behov mot ackords-, tim- eller månadsavlöning. Enahanda
är förhållandet vid de till de centrala intendenturförråden hörande verkstäderna.

Artilleriets tygverkstäders behov av arbetskrafter fylles icke med
nyssnämnda hantverkare. Vid verkstäderna antagas dessutom i mån av
behov tygarbetare såsom tillfälligt anställda.

Anställning av tygarbetare på fast stat såsom tyghantverkare har
ansetts medföra den fördelen, att man vid varje verkstad kan förfoga över

3 18

några stycken arbetare, vilka på grund av sin ständiga sysselsättning å verkstaden
äro närmare förtrogna med göromålen därstädes och kunna tjäna
som förgångsmän för andra å verkstaden arbetande. Med nutidens allt
större och större specialisering inom de särskilda yrkena samt maskinella
anordningars användning på de flesta arbetsområden torde dock berörda
fördel hava icke oväsentligt förlorat i betydelse. Därtill kommer att i
tygverkstäderna året runt och år efter år kunna vara anställda extra arbetare,
vilka i yrkesskicklighet väl mäta sig med de fast anställda tyghantverkarna.
Exempel finnes också därpå, att vid förfall för tygverkmästare
en extra tygarbetare och icke eu tyghantverkare förordnats till vikarie.
Konsekvent tillämpat borde därför systemet med fast anställda tygarbetare
medföra, att sådana anställas till det antal, som normalt året om kunna
finna sysselsättning å tygverkståderna. Ett sådant antal låter dock näppeligen
fixera, sig beträffande de tygverkstäder, där nytillverkning äger rum,
ty denna är givetvis beroende av behov, som variera år för år. Vid truppförbandens
tygverkstäder förekomma i regel endast reparationsarbeten och
med avseende å dem torde det icke vara erforderligt att förutom de vid
truppförband anställda hantverksbeställningsmännen hava arbetare på fast
stat.

Av nu anförda skäl och då det vid artilleriets fabriker och intendenturverkstäderna
icke ansetts lämpligt att hava därstädes sysselsatta arbetare
på fast stat, anser beredningen, att de nu å »Artilleriets tygstater»
uppförda beställningarna såsom tyghan t verkare icke böra, i den mån de
bliva vakanta, ånyo besättas utan bör behovet av arbetskraft vid samtliga
fygverkstäder tillgodoses genom anställning av arbetare mot ackords-, timeller
månadsavlöning. Undantag härifrån bör dock lämpligen äga rum
beträffande de tyghantverkare vid tygstationen i Boden, vilka hava sin
huvadsakligaste tjänstgöring vid de särskilda fästena i Boden och i sådant
hänseende jämte sex av de å »Artilleriets tygstater» uppförda fortmaskinisterna
tillhöra fortförvaltningen i Boden. Dessa hantverkare, sex till antalet,
synas lämpligen med hänsyn till sin huvudsakliga sysselsättning
höra benämnas forthantverkare, dock med skyldighet att,"i den mån deras
tjänstgöring vid fästena det medgiver, deltaga i arbetena vid Bodens tygstation.

Genom ett succesivt avförande ur »Artilleriets tygstater» av 54 tyghantverkarbeställningar
uppkommer tydligtvis icke eu dessa beställningars
löneförmåner motsvarande besparing i utgifter, ty nämnda personal måste
ersättas med mer eller mindre tillfälligt anställda arbetare, till vilka avlöning
kommer att utbetalas från vederbörliga anslag för inaterialanskaffning.
Emellertid giver förhållandet mellan tyghantverkarnas löneförmåner

19 3

och tygarbetarnas nuvarande löneinkomster anledning till det antagandet,
att någon minskning i utgifterna för verkstadsdriften kan uppkomma.
Hithörande förhållanden undandraga sig dock ett säkert bedömande, ty
arbetspriserna variera ju icke blott för olika orter utan även tid efter
annan. En indirekt besparing uppstår givetvis därigenom, att utgifterna
för pensionering minskas. Härutinnan blir dock förhållandet ett annat,
därest den ifrågasatta skyldigheten för staten att sörja för pensionering
av sina vid förvaltande verk anställda arbetare blir verklighet.

Den personal, som i enlighet med beredningens förslag bör för artilleriets
förråd och verkstäder upptagas å särskild stat såsom fast anställd,
utgöres alltså av:

2 tygmästare

1 tygingenjör

5 tygförvaltare av I klass

7 tygförvaltare av II klass
11 tygverkmästare

2 besiktningsrustmästare

4 tygskrivare.

Härtill komma 7 tygmästare vid artilleritruppförbanden, vartill beordras
å truppförbandens stater upptagna kompaniofficerare. Enär enligt
beredningens förslag angående artilleriets organisation det nu i Positionsartilleriregementet
ingående tunga artilleriet bör överföras till vissa fältartilleritruppförband,
har tygpersonal icke beräknats för sagda regemente.

I förhållande till nuvarande organisation uppkommer alltså följande
minskning i fast anställd personal:

i stället för 10 tygmästare och 2 tygofficerare: 7 tygmästare vid
truppförbanden och 2 tygmästare vid tygstationerna å Karlsborg och i
Boden,

i stället för 13 tygförvaltare: 5 tygförvaltare av 1 klass och 7 tygförvaltare
av II klass,

i stället för 10 tygunderofficerare samt 9 besiktningsrustmästare
eller tygverkmästare: 11 tygverkmästare och 2 besiktningsrustmästare,
i stället för 14 tygskrivare: 4 tygskrivare samt
i stället för 60 tyghantverkare: 6 forthantverkare.

Till fälttygmästare beordras en officer ur artilleriet (för närvarande
en överstelöjtnant), vilken uppbär lön från sitt truppförband samt dessutom
bekommer ett arvode om 1800 kronor, som utgår från ordinarie
vapenanslaget. Denna anordning medför för det truppförband, varifrån
fälttygmästaren tages, den olägenheten, att detsamma mister en av sina

12—141281

3 20

divisionschefer. Beredningen anser därför, att för fälttygmästarbefattningen
fulla löneförmåner såsom för överstelöjtnant ökade med det nu
utgående arvodet böra uppföras på den stat, som upptager artilleriets övriga
tekniska personal. Genom att låta befattningen vid uppkommande
ledighet under någon kortare tid först skötas på förordnande för vinnande
av kännedom om vederbörandes lämplighet för tjänstens bestridande torde
man undvika den olägenhet, som enligt generalskommissionens här förut
återgivna åsikt skulle vara förknippad med uppförande på särskild stat av
avlöningsförmåner för fälttygmästare!!.

I bilaga 2 har gjorts en jämförande kostnadsberäkning beträffande
den fast anställda personalen, inklusive fälttygmästare!!, vid artilleriets
förråd och verkstäder enligt såväl nuvarande som föreslagen organisation.
All den å »Artilleriets tygstater» nu uppförda personalen utom de sex departementsskrivarna
återfinnes i kolumnen .»nuvarande organisation». Till
slutsumman i denna kolumn bör, om jämförelsen skall bliva fullt adekvat,
läggas avlöningar för en överstelöjtnant och två kaptener.

2) Artilleriets fabriker.

Befattningarna såsom styresmän för artilleriets tre fabriker innehavas
för närvarande av tre kaptener ur fältartilleriet, vilka förutom avlöningsförmåner
från resp. truppförband i arvode uppbära vardera 2 500
kronor, som utgå från ordinarie vapenanslaget. Enär dessa befattningar äro
fullt självständiga tjänster, anser beredningen, att för innehavarna av
dem fulla löneförmåner böra uppföras å vederbörlig stat för artilleriets
fabriker.

Såsom ovan framhållits består Ammunitionsfabriken av två avdelningar,
eu å Marieberg i Stockholm och en å Karlsborg. Fabriksavdelningen
å Marieberg är ett av de etablissement, som enligt av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement uppgjord plan först skall flyttas ut
från Stockholms stads område. De skäl, som anförts för lämpligheten av
att till Karlsborg förlägga artilleriets centrala förråd och verkstäder, kunna
jämväl åberopas för en ditflyttning av Mariebergsfabriken och densammas
sammanslagning med fabriksavdelningen å Karlsborg. A Karlsborg finnes
invid därvarande fabrik utrymme för utvidgning av fabriksetablissementet.
Genom ett sammanförande -av båda fabriksavdelningarna på en plats till
en enda fabrik kunna besparingar göras beträffande förvaltning, maskinella
anordningar och förråd och dessa besparingar torde komma att uppväga
de ökade transportkostnader som uppstå vid en distribuering av fabrikens
tillverkningar ensamt från Karlsborg. För övrigt må erinras, att största

21 3

delen av Mariebergsfabrikens tillverkningar icke uppläggas i förråd invid
fabriken utan transporteras till Stockholms tygstations ammunitionsförråd
å Ladugårdsgärdet; och uppgår årliga kostnaden för transporter
till och från förrådet till, enligt vad för beredningen uppgivits, ungefär
9 000 kronor. Genom hela fabriksdriftens förläggning till en ort och anordnande
av förrådslokaler invid fabriken undgår man tydligtvis utgifterna
för dylika transporter.

Eu koncentrering av Ammunitionsfabrikens verksamhet till Karlsborg
möjliggör, såsom ovan framhållits, en minskning av fabrikens förvaltningspersonal.
För närvarande tjänstgöra vid fabriken två arbetsofficerarc,
en å Marieberg oeh en å Karlsborg, av vilka den å Karlsborg, vid
det förhållande att styresmannen för hela fabriken är placerad vid Mariebergsavdelningen,
kan anses såsom souschef för Karlborgsavdelningen. Förutom
avlöning från sina truppförband uppbära arbetsofficerarna från ordinarie
vapenanslaget arvoden, den å Marieberg 1 000 kronor och den å
Karlsborg 1 400 kronor. Efter en sammanslagning av de båda fabriksavdelningarna
synes endast en arbetsofficer erforderlig.

Vidare möjliggör berörda fabrikssammanslagning indragning av
en fabriksförvaltar- och en fabriksskrivarbefattning.

Vid Ainmunitionsfabriken tjänstgöra för närvarande fyra underofficerare
såsom verkmästare, två å Marieberg och två å Karlsborg, vardera
med ett arvode å 500 kronor från ordinarie vapenanslaget. A fabrikens
stat är dessutom upptagen en verkmästarbeställning. Samtliga dessa fem
verkmästarbefattningar anses behövliga även efter fabriksavdelningarnas
sammanslagning och böra de samtliga uppföras å vederbörlig stat för artilleriets
fabriker.

Vad beträffar Gevärsfaktoriet kan dess fast anställda fabrikspersonal
minskas med en fabriksförvaltar- och en fabriksskrivarbeställning, varjämte
endast en b^siktningsofficer behöver ditkommenderas.

Vid Åkers krutbruk erfordras däremot ytterligare två verkmästare,
vilka skulle ersätta förmännen vid vissa delar av fabrikationen. Löneförmånerna
för dem har ansetts böra upptagas till samma belopp som för
fabriksskrivare. Den vid krutbruket tjänstgörande arbetsofficern åtnjuter,
förutom avlöning från sitt truppförband, ett arvode om 1 200 kronor.

Den fast anställda personalen vid artilleriets fabriker skulle alltså
utgöras av:

vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori:

1 styresman

1 fabriksingenjör

3 22

1 fabriksförvaltare

4 besiktningsrustmästare
1 fabriksskrivare

vid Ammunitions/abriken:

1 styresman
1 fabriksingenjör
1 fabriksförvaltare

5 verkmästare

1 fabriksskrivare

vid Åkers krutbruk:

1 styresman
1 fabriksingenjör
1 fabriksförvaltare
3 verkmästare.

I bilaga 3 har gjorts en jämförande kostnadsberäkning beträffande
den fast anställda personalen vid artilleriets fabriker enligt såväl nuvarande
som föreslagen organisation. Samtliga de i kolumnen »nuvarande
organisation» angivna beloppen utgå från det ordinarie vapenanslaget.

Till slutsumman i denna kolumn bör, om jämförelsen skall bliva
fullt adekvat, läggas avlöningar för tre kaptener och fyra underofficerare.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och

artilleristaben.

A militärbyråns första expeditionsavdelning handläggas huvudsakligen
ärenden angående arméns handvapen och dessas ammunition. Med
nuvarande organisation av denna avdelning behandlas dylika ärenden uteslutande
av artilleriolficerare. Då infanteriet kan hava berättigade anspråk
på att vid behandlingen av ifrågavarande ärenden vara företrätt av representanter
ur egna led, har det synts beredningen som borde till tjänstgöring
vid nämnda expeditionsavdelning i stället för de två därstädes nu
anställda artilleristabsofficerarna beordras två infanteriofticerare, av vilka
chefen för avdelningen böra hava genomgått artilleri- och ingenjörshögskolans
högre kurs samt biträdande officern åtminstone allmänna kursen
vid samma skola. Den förstnämnde bör därjämte biträda å konstruktionsavdelningen
vid behandling av ärenden angående infanteriets vapen.

23 3

Såsom den föregående framställningen visar, tillhör artilleriets konstruktionsavdelning
artilleridepartementets militärbyrå, under det att utrustningsavdelningen
sortei''ar under artilleristaben. En stor del av de
ärenden, som behandlas av dessa båda avdelningar, äro dock mycket närbesläktade
och avdelningarna äro beträffande vissa ärenden uttryckligen
ålagda att samråda med varandra. På grund härav torde det få anses
lämpligt att båda avdelningarna ställas under fälttygmästarens chefsskap,
vilket blir händelsen om utrustningsavdelningen överflyttas till artilleridepartementets
militärbyrå.

Enligt beredningens åsikt bör å konstruktionsavdelningen finnas tillgång
till en person med högre ingenjörsutbildning och bör för vinnande
av detta ändamål därstädes placeras eu vapentekniskt bildad ingenjör, för
vilken avlöningen bestämmes till det belopp, som tillkommer mariningenjör
av första graden eller 5 960 kronor. De å avdelningen tjänstgörande
artilleristabsofficerarnas antal kan då minskas från tre till två.

Av de sex departementsskrivarna, vilkas löneförmåner utgöra, förutom
inkvarterings- och servisbidrag, 2 595 kronor jämte ålderstillägg,
tjänstgöra två å första och två å andra expeditionsavdelningen samt två å
konstruktionsavdelningen. De två sistnämnda äro egentligen ritare, varemot
de fyra å expeditionsavdelningarna tjänstgörande under eu stor del
av arbetstiden äro sysselsatta med renskrivningsarbete. I anledning härav
har beredningen funnit, att en departementsskrivare å vardera första och
andra expeditionsavdelningarna bör vid uppkommande ledighet utbytas mot
ett skrivbiträde. Vidare anser beredningen, att nu berörda funktionärer
böra överföras från staten »Artilleriets tygstater» till staten för arméförvaltningen.

Befattningen som chef för artilleristaben är. vad avlöningen beträffar,
ingen självständig beställning utan förordnas därtill i regel en kapten,
vilken jämte sin kaptenslön uppbär ett arvode å 1 800 kronor. Hans sammanlagda
löneförmåner motsvara alltså ungefär majors avlöning. Då befattningen
är av stadigvarande art, anser beredningen, att för densammas
beklädande bör avses en särskild officersbeställning av majors grad; och
bör för detta ändamål å Svea artilleriregementes stat uppföras en majorsbeställning
utöver de för regementet eljest erforderliga.

4) Chefen för artilleri- ooh ingenjörshögskolan.

Beträffande chefens för artilleri- och ingenjörshögskolan avlöning gäller
detsamma som nyss anförts ifråga om chefen för artilleristaben. Han
kvarstår som officer vid det truppförband, han vid beordrandet till chef

3 24

för högskolan tillhörde och uppbär därifrån avlöning för innehavande grad.
Som chef för högskolan bekommer han därjämte ett årligt arvode om 1 500
kronor. Beredningen anser, att i likhet med vad förhållandet är beträffande
övriga militära läroverk chefsskapet för artilleri- och ingenjörshögskolan
bör i lönehänseende göras till en självständig befattning och att
fördenskull fulla löneförmåner för chefen böra uppföras å högskolans stat.
Det synes därvid lämpligt, att avlöningen sättes till samma belopp som
tillkommer major.

5) Sammanfattning.

På grund av vad sålunda anförts får beredningen föreslå:

angående artilleriets förråd och verkstäder:

1) att tygstationerna vid samtliga artilleritruppförband utom de till
Karlsborg och Boden förlagda införlivas med resp. truppförband och ställas
under deras förvaltning;

2) att tygstationerna å Karlsborg och i Boden bibehållas såsom självständiga
förvaltningsenheter;

3) att tygstationen å Karlsborg utvecklas till ett centralförråd för
hela artilleriet med verkstäder för ny till verkning och större omändringsarbeten
och att dit förflyttas tygverkstädernas i Stockholm drift, i vad
densamma icke avser därstädes förlagt truppförband, och den i Stockholmsförråden
befintliga materielen, som icke bör förvaras vid truppförband;

4) att den personal, som vid ett vart av de sex fältartilleriregementena
och Gottlands artillerikår erfordras för handhavandet av tyggöromålen
bestämmes till, förutom tygmästare vartill utses en av truppförbandets
kompaniofficerare, en tygförvaltare av andra klass och en verkmästare;

5) att den fast anställda personalen vid tygstationen å Karlsborg
bestämmes till: 1 tygmästare, 1 tygingenjör, 4 tygförvaltare, 3 tygverkmästare,
1 besiktningsrustmästare och 3 tygskrivare;

6) att den fast anställda personalen vid tygstationen i Boden bestämmes
till: 1 tygmästare, 1 tygförvaltare, 1 tygverkmästare, 1 besiktningsrustmästare
och 1 tygskrivare;

7) att av de å »Artilleriets tygstater» nu uppförda 60 tyghantverkarna
6 under benämning forthantverkare avses för Bodens fortförvaltning; 8)

att övriga å »Artilleriets tygstater» nu uppförda, här ovan icke
berörda beställningar utom de sju fortmaskinisterna, indragas; samt

9) att särskilda löneförmåner för fälttygmästare uppföras å stat för
artilleriets förråd, verkstäder m. m.

25 3

angående artilleriets fabriker:

10) att Ammunitionsfabrikens hela verksamhet koncentreras till
Karlsborg och att fabriksavdelningen å Marieberg således indrages; samt

11) att fabrikernas fast anställda personal bestämmes till följande

antal:

vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori: 1 styresman, 1 fabriksingenjör,
1 fabriksförvaltäre, 4 besiktningsrustmästare och 1 fabriksskrivare;

vid Ammunitions fabriken: 1 styresman, 1 fabriksingenjör, 1 fabriksförvaltare,
5 o verkmästare och 1 fabriksskrivare;

vid Åkers krutbruk: 1 styresman, 1 fabriksingenjör, 1 fabriksförvaltare,
1 verkmästare av första klass och 2 vei’kmästare av andra klass;

angående arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och

artilleristaben:

12) att till tjänstgöring vid militärbyråns första expeditionsavdelning
bör beordras två infanteriofficerare med erforderlig kompetens i stället
för två artilleristabsofficerare;

13) att den under artilleristaben sorterande utrustningsavdelningen
överföres till artilleridepartementets militärbyrå;

14) att å militärbyråns konstruktionsavdelning anställes i stället för
en artilleristabsofficer eu vapentekniskt bildad ingenjör;

15) att två av de sex å »Artilleriets tygstater» uppförda departementsskrivarna,
ersättas med skrivbiträden och att samtliga sex beställningar
upptagas å arméförvaltningens stat;

16) att för befattningen såsom chef för artilleristaben inrättas en
majorsbeställning, vilken upptages å Svea artilleriregementes stat; samt

angående chefen för artilleri- och ing enjörshög skolan:

17) att för chefen för artilleri- och ingenjörshögskolan särskilda
löneförmåner såsom för major uppföras å högskolans stat.

Stockholm den 20 december 1913.

Bilaga 1.

Artilleriets tygstaters personals placering till tjänstgöring den 1 januari

1913.

Beställning.	Stock- holm.	Göte- borg.	Kristi- anstad.	Öster- sund.	Upp- sala.	Jön- köping.	Gott- land.	Karls- borg.	Boden.	Summa
Tygingenjör ....	1	_	_	_	_	_		_	_	1
Tygförvaltare . . .	3	1	2	1	1	1	1	2	1	13
Tygunderofflcerare .	2	1	1	1	1	1	1	2	—	10
Besiktningsrustmä-stare .......	1	_	1	1	_	__	1	2	1	7
Tygverkmästare . .	1	—	—	—	—	—	—	—	1	2 1
Tygskrivare ....	5	1	1	1	1	1	1	2	1	14
Tyghantverkare . .	20	3	o	4	5	5	4	5	8	60

Bilaga 2.

Jämförande kostnadsberäkning för fast anställd personal vid artilleriets
förråd och verkstäder m. m. (lön, dagavlöning och arvode).

Beställning.	Enhetskostnad.	Nuvarande organisa-tion.	Föreslagen organisa-tion.
	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.
Fälttygmästare...........	8125	l)~	1	S)1 800	_	1	8125	_
Tygmästare (Karlsborg).......	5 825	8)-	1	—	—	1	5 825	—
Tygmästare (Boden).........	4 860	4)-	1	—	—	1	4 860	“ 1
Ingenjör ..............	4 460	—	1	4 460	—	1	4 460
Tygförvaltare I. kl..........	2 595	—	13	33 735	—	5	12 975	—
» II. ».........	2112	50	—	—	—	7	14 787	50
Tygunderofficerare..........	2112	50	10	21125	—	—	—	—
Besiktningsrustmästare eller tygverk-mästare .............	2112	50	9	19 012	50	13	27 462	50
Tygskrivare............	1630	—	14	22 820	—	4	6 520	—
Tyghantverkare...........	1630	—	60	97 800	—	—	—
Forthandtvcrkare ..........	1630	—	—	—	—	6	9 780	--\|
Fortmaskinister...........	1630	—	7	11410	—	7	11 410	- j
Summa	—	—	—	212162	50	—	106205	— j

*) Överstelöjtnants avlöning och arvode å 1 800 kronor.
*) Endast arvode; avlöning i övrigt från truppförband.
s) Majors avlöning.

4) Kaptens av I. klass avlöning.

13—141281

3 28

Bilaga 3.

Jämförande kostnadsberäkning för fast anställd personal vid artilleriets
fabriker (lön, dagavlöning och arvode). *)

Beställning.	Enhetskostnad	Nuvarande organisa-tion.	Föreslagen organisa- 1 tion.
Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre. j
Styresmän.............	7 360	*)-	3	7 500	*) -	3	22 080	_
Fabriksingenjörer..........	4 460	—	3	13 380	—	3	13 380	—
Fabriksförvaltare..........	2 595	—	5	12 975	—	3	7 785	—
Besiktningsrustmästare.......	2112	60	4	8 450	—	4	8 450	—
Verkmästare, I. klass........	2112	50	2	4 225	—	6	12 675	—
» (underofficerare) ....	—	—	4	2 000	s)~	—	—	—
» II. klass .......	1630	—	—	—	—	2	3 260	—
Fabriksskrivare...........	1630	—	4	6 520	—	2	3 260	—
Summa	—	—	—	55050	—	—	70 890	—

*) Kaptens av I. klass avlöning ock arvode å 2 500 kr.

2) Endast tre arvoden å 2 500 kronor. Avlöning i övrigt från truppförband.
s) Endast fyra arvoden å 500 kronor. Avlöning i övrigt från truppförband.

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS
YTTRANDE

ANGÅENDE

ARTILLERI TRUPPFÖRBANDENS
ORGANISATION

Innehållsförteckning.

Sid.

A. Nuvarande organisation......................... 1

1) Fältartilleriet........................... 1

2) Fästningsartilleriet......................... 5

3) Positionsartilleriet......................... 7

B. Framkomna förslag till ändring av artilleriets organisation......... 9

1) Fältartilleriet........................... 9

2) Fästningsartilleriet...........................

3) Positionsartilleriet........................10

4) Bergs- och skogsartilleri.......................

C. Kort översikt över beviljade medel för anskaffning av artillerimateriel in. in. . . 14

1). Beredningens yttrande...........................

1) Inledning...............................

2) Fältartilleriet.............................

3) Positionsartilleriet.........................20

4) Fästningsartilleriet.........................24

5) Bergs- och skogsartilleri......................26

6) Reservformationer.........................27

7) Personal.............................27

8) Nybyggnadskostnader .......................29

9) Artillerimaterielkostnader......................29

10) Intendentur- och sjukvårdsmaterielkostnader..............30

11) Sammanfattning............................

Särskilt yttrande av hr Thorsson........................

Bilagor...................................

A. Nuvarande organisation.

1) Fältartilleriet.

Genom 1892 års härordning erhöll en var av arméns sex arméfördelningar
ett fältartilleriregemente, organiserat på två divisioner om tre
sexkanonsbatterier. Vid Vendes artilleriregemente organiserades därjämte
det ridande artilleriet sålunda, att samma artilleri kom att bestå av en
division om två sexkanonsbatterier, vilka voro avsedda att i fält tilldelas
den skånska kavallerifördelningens två brigader. Vid Gottlands artillerikår
skulle fortfarande finnas två sexkanonsbatterier. Fältartilleriets sammanlagda
styrka kom alltså att utgöras av, förutom nödiga ammunitionskolonner,
40 batterier om tillsammans 240 kanoner.

De förändringar, som fältartilleriets organisation undergick genom
1901 års härordning, voro uppsättande av en fälthaubitsdivision om två
batterier å fyra pjäser vid ett vart av de sex fältartilleriregementena samt
omorganisation av nämnda regementens och Gottlands artillerikårs kanonbatterier
så, att batterierna komma att bestå av fyra i stället för sex kanoner.
Varje fältartilleriregemente kom till följd härav att bestå av 3 kanondivisioner,
vardera om 3 batterier ä 4 kanoner, och en haubitsdivision
om 2 batterier ä 4 haubitser; vid Vendes artilleriregemente dessutom en
ridande kanondivision om 3 batterier å 4 kanoner. Gottlands artillerikår
kom att utgöras av 3 kanonbatterier å 4 kanoner; dess förutvarande fästningskompani
ombildades till ett positionsbatteri.

Beträffande förläggningen är att märka, att för stärkande av de rörliga
försvarskrafterna i Norrbotten skulle av Norrlands artilleriregemente
en kanondivision och haubitsdivisionen förläggas till Boden.

Angående uppsättandet av haubitsbatterier anfördes i härordningsförslaget
följande:

»Den utveckling, som artilleritekniken undergått under senaste årtionden,
har bland annat funnit ett uttryck uti framställandet av fältkanoner
med mycket flack (bestrykande) kulbana. Denna egenskap, som medfört
större skottvidd och ökad träffsäkerhet, har i väsentlig grad höjt fältkano -

nens verkan mot levande obetäckta mål, varemot densamma snarare minskats
mot av betäckningar skyddade trupper och mot befästningar. Erfarenheten
från kriget mellan England och Transvaal har bestyrkt riktigheten
av detta uttalande. För erhållande av kraftig verkan mot mål av sistnämnda
slag har man i flera arméer uti fältartilleriet infört den s. k. jälthaubitsen,
en pjäs som är konstruerad huvudsakligen för kasteld, men som
är användbar även vid direkt skjutning. Då det torde vara i hög grad
önskvärt att i fältkriget kunna med god verkan beskjuta ej blott levande
obetäckta mål utan även mål, som finna skydd i terrängen eller befinna
sig i befästningar, synes tidpunkten för införande av fälthaubitsen i svenska
hären vara inne.»

Ifråga om kanonbatteriernas omorganisation framhölls i nämnda förslag
följande:

»Fältartilleriet spelar en stor roll i nutida strider och ur vissa synpunkter
vore det onekligen önskvärt, att detta truppslag icke blott, på sätt
som nyss föreslagits, förses med fälthaubitser, utan även ökas, vad beträffar
antalet fältkanoner.

Den bestående organisationen av vårt arméfördelningsartilleri innehåller
emellertid, sedan fältartilleriet skall ombeväpnas med snabbskjutande
kanoner, en beaktansvärd möjlighet att utan någon ökning av kanonantalet
vinna ett betydande krafttillskott. Denna möjlighet består uti införandet
av fyrakanonsbatterier i stället för, såsom nu är förhållandet, sexkanonsbatterier.

Inom facklitteraturen har under senare år, med anledning av införandet
av snabbskjutande fältartillerimateriel, pågått ett livligt meningsutbyte
om lämpligheten av en sådan ändring uti batteriets sammansättning.
I sådant syfte framställda förslag hava rönt motstånd huvudsakligen av den
orsaken, att man samtidigt velat minska antalet fältkanoner i dess helhet.
En sådan minskning kan emellertid ingalunda vara att förorda, men väl
att inom ramen av det bestående fältkanonantalet söka åstadkomma möjligast
största verkan av den nya materielen.

Man har beräknat, att 30 st. fyrakanonsbatterier skola göra samma,
om icke större, verkan än 24 st. sexkanonsbatterier, det vill med andra
ord säga, att man skulle av 120 kanoner, indelade uti fyrakanonsbatterier,
ifråga om verkan kunna hämta minst samma utbyte som av 144 kanoner,
indelade uti sexkanonsbatterier. Tillämpas denna beräkningsgrund på det
svenska för fälthären avsedda artilleriet, tillsammans 240 kanoner, skulle
dessa, indelade uti batterier om fyra kanoner, motsvara 288 kanoner enligt
nuvarande batterisammansättning. Den nya batteriorganisationen skulle
således utgöra ett kraftutskott, motsvarande uppsättandet av 8 sexkanons -

batterier. I franska fältartilleriet synes införandet av fyrakanonsbatteriet
vara nära förestående, och inom det schweiziska står denna organisationsändring
på dagordningen.

Batteriets sammansättning av allenast fyra kanoner synes medföra
åtskilliga avsevärda fördelar och torde särskilt lämpa sig för våra terrängförhållanden,
enär vår terräng ofta är sådan, att man uti en och samma
batteriuppställning kan finna tillräckligt utrymme för fyra pjeser. men
icke för sex. Batteriet erhåller dessutom en sådan frontlängd uti eldställning,
som medgiver batterichefen att säkrare än vid sexkanonsbatteriet leda
elden och att omedelbart ingripa, när så erfordras. Så är icke alltid förhållandet
vid sexkanonsbatteriet, för vilket det stundom är svårt att med
samtliga kanoner finna en för eldledningen gynnsam uppställning. Av nu
antydda orsaker kommer även divisionschefens ledning av divisionens strid
att Väsentligen underlättas och hans ingripande i rätt tid att göra sig gällande.
Regementets indelning, vad kanonbatterierna angår, på divisioner, vardera
om 3 fyrakanonsbatterier, gör detsamma mera del- och användbart för
taktiska ändamål, såsom vid avdelande av artilleri till avant- (arrier-) garden
eller sidokolonner (detachement) o. s. v. Dess inryckning uti eldställning
varder också underlättad och uti sådan ställning kan under eldgivning°en
ändamålsenligare eld- eller målfördelning åvägabringas.

Fyrakanonsbatteriets taktiska företräden torde således vara ganska
påtagliga och i ögonen fallande. De gälla dock endast under den förutsättningen,
att fyrakanonsbatteriet, betraktat ur eldteknisk synpunkt, icke
är för svagt, utan förmår utveckla erforderlig eldkraft.

Det "ligger emellertid uti sakens natur, att ju mera fältartilleri materielen
utvecklas i riktning mot en ökad skjutförmåga (snabbskjutning),
dess starkare varda skälen att minska batteriet, b öregående tiders erfarenhet
bekräftar denna sak. Då man i början av 1880-talet övergick från
åttakanonsbatteriet till sexkanonsbatteriet, framhölls detta skola medföra åtskilliga
olägenheter. Men inom de härar, där man bibehöll det förstnämnda
batteriet, har man såsom en slags eldteknisk enhet sett sig nödsakad införa
»halvbatteriet», i själva verket endast ett närmande till organisationen
uti f}rrakanonsbatterier.

Under inskjutningen eller i allmänhet intill den tidpunkt, dä elden
skall regleras, bestämmes eldhastigheten av verkställandet av de erforderliga
observationerna samt överförandet av kommandoorden från batterichefen
till kanonbefälhavarna. Observationerna äro oberoende av antalet kanoner
uti batteriet och kommandoorden böra kunna framföras både hastigare
och säkrare vid fyrakanonsbatteriet än vid sexkanonsbatteriet.

Erfordras efter eldens reglering övergång till snabbeld kan, enligt

fackmäns utsago, vid fyrakanonsbatteriet under eldgivning efter hand (från
den ena kanonen till den andra) avgivas 12—16 väl riktade skott i minuten,
ett resultat som ur praktisk och fältmässig synpunkt torde vara fullt
tillfredsställande.

Att verkan under snabbeld är större från ett sexkanonsbatteri än
från ett fyrakanonsbatteri, kan visserligen icke lida något tvivel. Men det
är ju icke detta som jämförelsen gäller, utan de storheter, som skola
mätas med varandra, äro å ena sidan 36 kanoner, indelade uti 3 divisioner
om 3 batterier, således tillsammans 9 eldtekniska enheter, och å andra
sidan ett lika stort antal kanoner, indelade uti 2 divisioner om 3 batterier,
d. v. s. inalles 6 eldtekniska enheter, och vid sådant förhållande måste
jämförelsen utfalla till fördel för den förstnämnda organisationen. Det
torde för övrigt vara uppenbart, att det under snabbeld är lättare vid
det mindre batteriet än vid det större att förebygga ammunitionsslöseri eller
en ändamålslös användning av ammunitionen.»

I härordningspropositionen till 1901 års riksdag anförde chefen för
^^försvarsdepartementet angående kanonbatteriernas omorganisation: »Förutom
det att indelningen i batterier om fyra pjeser medgiver ett ökat tillgodogörande
av det snabbskjutande fältartilleriets förmåga av eldverkan,
synnerligast uti de avgörande ögonblicken, lämpar den sig särdeles för vår
terräng och våra förhållanden. Denna sammansättning av fältbatteriet
lärer vara definitivt fastställd uti franska hären och man har anledning
antaga, att denna organisationsändring kommer att även i andra länder
vinna avseende. I Tyskland, där fältartilleriet nyligen erhållit en stor
ökning och där varje infanterifördelning numera räknar 12 batterier med
tillsammans 72 kanoner, tyda tecken på, att de ridande batterierna komma
att omorganiseras till fyrakanonsbatterier. Enligt vad som blivit uppgivet
i militärlitteraturen, lära av tyska fältartilleriets prövningskommission utförda
försök hava givit vid handen, att effekten per kanon uti ett fyrakanonsbatteri
bliver åtminstone 20 procent större än uti ett sexkanonsbatteri.

Vad som enligt min uppfattning särskilt talar för fältbatteriernas
sammansättning av allenast fyra pjeser, är, såsom redan antytts, dels den
omständigheten, att därigenom vinnas otvivelaktiga fördelar uti eldtekniskt
avseende, d. v. s. med hänsyn till relativ eldverkan och hushållning med
ammution, dels den omständigheten, att organisationen är, taktiskt sett,
lämpad efter våra förhållanden, i det att vid de små batterierna större
hänsyn kan tagas till det skydd terrängen erbjuder och till en nära samverkan
med infanteriet. Jag drager således icke i betänkande att förorda
fåltartilleriets förstärkande medelst en ändrad batterisammansättning i stället

5 4

för att påyrka ett ökat antal kanoner. Att den förra åtgärden är förenad
med mindre kostnader än den senare torde ligga i öppen dag.»

Omorganisationen av fältartilleriet från sex- till fyra-kanonsbatterier
vidtog i samband med överlämnandet till regementena av nya snabbskjutande
kanoner och var i sin helhet genomförd med utgången av 1907.

Nyuppsättningen av haubitsbatterierna är ännu icke lord till slut.
Sedan 1909 års riksdag beviljat medel för anskaffning av haubitser, har
den av nyuppsättningen betingade utökningen av artilleriregementenas befäls-
och underbefälskårer påbörjat. Då emellertid frågan om nämnda
ökning var före vid 1911 års riksdag, framhölls vid överläggningarna inom
riksdagen, att artilleriregementenas haubitsdivisioner borde kunna uppsättas
utan så stor ökning av fältartilleriets kader, som då sattes i fråga.
Med hänsyn härtill och i anledning av den pågående utredningen angående
försvarsväsendet har Kungl. Maj:t varken vid 1912 eller 1913 års
riksdagar föreslagit någon ökning av artilleriregementenas befäls- och underbefälskårer.

Fältartilleriets fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal)
enligt 1901 års härordning och de för 1914 godkända staterna redovisas
i Bilaga 1. Av bilagan framgår, att vid Gottian ds artillerikår 1901
års organisation är genomförd, men att för ett vart av de sex fältaitilleriregementena
återstå att i staterna uppföra två kaptener (vid Svea artilleriregemente
dock endast en), två löjtnanter, tva sergeanter, aderton konstaplar
och en officers- eller reservofficersvolontär samt vid ett vart av
Vendes och Upplands artilleriregementen dessutom eu major.

Erinras må, att Kungl. Magt den 3 november 1911 förordnat, att
ett första haubitsbatteri skulle snarast möjligt uppsättas vid vart och ett
av de sex fältartilleriregementena utom Norrlands artilleriregemente. I
propositionen till 1912 års riksdag om anslagen till lantförsvaret erinrade
Kungl. Maj:t, i samband med anslags äskande för anskaffning av hästar
till fältartilleriets första haubitsbatterier, att vid ett par av fältartilleriregementena
torde det andra haubitsbatteriet icke kunna uppsättas, innan ganska
omfattande förläggnings- och byggnadsfrågor vunnit sin lösning.

2) Fästningsartilleriet.

Enligt 1892 års härordning skulle fästningsartilleriet bestå av två
kårer, Karlsborgs artillerikår om två kompanier och \ axholms artillerikår
om fyra kompanier. I propositionen om denna härordning föreslogs, att
jämväl Karlsborgs artillerikår skulle organiseras på fyra kompanier, men
riksdagen bestämde antalet till två.

4 6

Angående fästningsartilleriets användning anfördes i förslaget till
1892 års härordning följande:

»Fästningsartilleriet i utlandets härar har en dubbel uppgift, nämligen
å ena sidan att utföra artilleriförsvaret å de fästningar” där detsamma
är förlagt, samt å andra den, att vid ifrågakommande belägringar
tjänstgöra säsom belägringsartilleri, för vilket senare ändamål särskilda
belägringskompanier eller liknande formationer avdelas från fästningsartilleriregementena
eller -bataljonerna å de fästningar, vilka ligga undandragna
från krigsskådeplatsen. Denna senare uppgift torde kunna lämnas
helt och hållet utom räkningen i fråga om det svenska fästningsartilleriet.
Däremot kan en annan särskild uppgift sägas vara genom redan vidtagna
åtgärder förbehållen åt vårt fästningsartilleri, nämligen att uti de provisoriska
befästningar, som kunna under krig varda anlagda å viktiga punkter,
handhava den för desammas bestyckande avsedda s. k. positionsartillerimaterielen.

Ehuru i det förslag till fästningsartilleriets organisation, för vilket
redogörelse nu lämnas, den nybildade Karlsborgs artillerikår icke genom
sitt namn giver vid handen, att densamma är avsedd att fylla ovan antydda
dubbla uppgift, är därmed ingalunda sagt, att icke kåren skall
kunna användas även som positionsartilleri, alldenstund den utbildning,
som av ett dylikt artilleri erfordras, icke väsentligt skiljer sig från den
för artilleribesättningen å eu större landfästning behövliga.

Att Vaxholms artillerikår i motsats mot Karlsborgs måste tänkas såsom
städse bunden vid den skärgårdsfästning, Vaxholm Oscar-Fredriksborg,
vars försvar är åt densamma anförtrott, ligger i öppen dag.»

Denom 1901 års härordning tillkom Boden-Karlsborgs artilleriregemente
om tio kompanier, sex avsedda för Bodenbefästningarna och fyra
för Karlsborg. Förslag till organisation av ett landfästningsartilleriregemente
hade uppgjorts av den år 1897 tillsatta befästningskommittén och
i överensstämmelse därmed blev berörda regemente organiserat. Karlsborgs
artillerikår uppgick i det nya regementet.

Regementets fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal)
är angiven uti Bilaga 2.

Vaxholms artillerikår blev, såsom tillhörande sjöfästningsartilleriet,
icke upptagen i 1901 års härreform. Kåren uppgick sedermera i Vaxholms
kustartilleriregeinente.

7 4

3) Positionsartilleriet.

Genom 1901 års härordning uppsattes ett självständigt positionsartilleriregemente.

Angående detta vapenslag anfördes i förslaget till härordningen
följande:

»Betydelsen av att uti fält vid de där ofta förekommande striderna
om och uti ställningar hava ett grövre och kraftigare artilleri ån fältartilleriet
har länge varit erkänd, och denna betydelse har kriget mellan
England och Transvaal visat på ett i ögonen fallande sätt. Bristen på ett
rörligt sådant artilleri har där på ömse sidor gjort sig synnerligen kännbar.
Vilken fördel skulle det t. ex. icke hava varit för engelsmännen, om
de vid undsättandet av de av fienden belägrade städerna kunnat förfoga
över grövre artilleripjeser! Riktigheten av detta uttalande bevisas bäst
av den roll, som såväl boernas grova kanoner som de engelska skeppskanonerna
spelat trots det ringa antalet å såväl ena som andra sidan.

Organiserandet av ett positionsartilleri har varit uppmärksammat i
de båda senast avgivna fullständiga härordningsförslagen, det av år 1883
och det av år 1891. Det torde icke kunna bestridas, att ett sådant artilleri
medför ett betydligt krafttillskott för försvaret uti befästa fältställningar,
som inretts till ett ihärdigt motstånd. Vid försvaret t. ex. av
Stockholms obefästa landfronter, av så strategiskt viktiga punkter som
Uppsala och Södertelge o. s. v. kan positionsartilleriet spela rent av en
avgörande roll.

De pjeser, som böra ingå uti positionsartilleriet, synas böra vara
12 cm. kanoner och 15 cm. haubitser, vartill komma kulsprutor. De båda
förstnämnda pjesslagen förena rörlighet och verkan på ändamålsenligt vis
och kulsprutorna äro numera av stor betydelse vid försvaret av alla förberedda
försvarsställningar. På fältfot synes positionsartilleriet böra vara
ordnat uti sex divisioner, varje sådan bestående av: två 12. cm. kanonbatterier
k 4 kanoner, ett 15 cm. haubitsbatteri k 4 haubitser och ett
kulsprutebatteri. På fredsfot bör det utgöras av 6 batterier, vilka vid
krigstillfälle utsvälla till lika många divisioner.»

Enligt 1901 års härorganisation skulle positionsartilleriet alltså huvudsakligen
finna användning i det s. k. ställningskriget och det föreslagna
regementet skulle i fält uppsätta 48 kanoner, 24 haubitser och 36 kulsprutor,
fördelade på sex divisioner, sammansatta av två kanonbatterier
samt ett haubits- och ett kulsprutebatteri.

Vid 1906 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att för anskaffning
av materiel för positionsartilleriet (36 haubitser och 30 kulsprutor)
bevilja 3,485,000 kronor. Förslaget bifölls, och blevo medlen anvisade
för åren 1907—1909.

I samband med framläggande av nämnda anslagsäskande för 1906
års riksdag redogjorde Kungl. Maj:t för en plan till förändrad sammansättning
av positionsartilleriet. Den materiel, som för det dåvarande funnes
för Positionsartilleriregementet, utgjordes av 36 st. 12 cm. kanoner
och 6 kulsprutor och lämpade sig mast för användning i ställningskriget.
För ett positionsartilleri, avsett för det rörliga fältkriget, krävdes pjeser
av större rörlighet och eldberedskap. Vid anskaffning av ny materiel för
positionsartilleriet borde därför haubitser och kulsprutor sättas i första
rummet samt haubitser ingå i vapenslaget till dubbla antalet mot vanliga
kanoner. Regementet skulle uppsätta regementsstab, 3 divisionsstaber,
6 haubitsbatterier å 4 pjeser, 3 kanonbatterier å 4 pjeser, 6 kulsprutebatterier
å 6 pjeser, 3 ammunitionskolonner samt depåbatterier (ett batteri
för varje division). Regementet skulle alltså bestå av tre divisioner, därav
två haubits- och en kanondivision. Kulsprutebatterierna skulle ordnas fristående.

Regementets fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal)
redovisas i Bilaga 2.

Såsom här förut påpekats blev genom 1901 års härordning det
Gottlands artillerikår tillhöriga fästningskompaniet ombildat till ett positionsbatteri.

B. Framkomna förslag till ändring av artilleriets

organisation.

1) Fältartilleriet.

I chefens för generalstaben förslag av 1906 till arméns utveckling
under perioden 1908—1913 ifrågasattes ingen ändring uti fältartilleriets
genom 1901 års härordning fastställda organisation.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen, som hade att
yttra sig över chefens för generalstaben nämnda förslag, uttalade sig för
en ökning av det till Norrland förlagda artilleriet med två divisioner, varigenom
ett helt fältartilleriregemente kunde förläggas till Östersund och
två divisioner artilleri till Boden. När artilleriregementet i Östersund
blivit fulltaligt, borde de båda i Boden förlagda divisionerna av Norrlands
artilleriregemente skiljas från sjätte arméfördelningen och bilda ett fristående
truppförband. Denna ökning av artilleriet kunde emellertid icke
ifrågasättas under perioden 1908—1913.

Vidare förordade generalskommissionen, på förslag av militärbefälhavaren
på Gottland, att för tillgodoseende av behovet utav en kommendant
i Tingstäde den ena av kaptensbeställningarna av första klass vid Gottlands
artillerikår måtte uppflyttas till majorsbeställning.

I sitt tilläggsutlåtande av 1908 framhöll generalskommissionen, i
anslutning till sin tanke om uppsättande framdeles av två nya arméfördelningar,
att, i den mån utvecklingen till åtta arméfördelningar fortskrede,
två nya fältartilleriregementen borde uppsättas, för vilka förläggningsorter
borde utses i anslutning till rikets blivande indelning i åtta arméfördelningsområden.

Försvarskommittén av 1907 yttrade beträffande generalskommissionens
förslag om förstärkning av fältartilleriet i Norrland, att då densamma icke
vore avsedd att tillkomma under närmast liggande period, kommittén ej
funnit anledning yttra sig i frågan.

Beträffande förslaget att göra en av kaptenerna vid Gottlands infanteriregemente
till kommendant i Tingstäde anförde försvarskommittén
följande:

4 io

»Vid bedömandet av denna fråga torde först och främst böra erinras,
att Tingstäde icke är någon fästning. De befästningar, vilka där blivit
uppförda, äro avsedda att i krigstid tjäna till stöd för de rörliga stridskrafterna
på ön, från vilka då erforderlig säkerhetsbesättning torde komma
att vid behov avdelas. För närvarande finnes i Tingstäde ingen säkerhetsbesättning
i fredstid, endast en mindre styrka för bestridande av vakttjänst
vid befästningarna samt vid där uppförda etablissement m. in.

Kommittén finner visserligen, att befintligheten av vissa försvarsanstalter
vid Tingstäde kan göra det önskvärt, att en officer förordnas att
i fredstid hava överinseende över densamma, men kommittén har ej prövat
vare sig befästnings- eller förrådsanläggningarna nu vara av den omfattning,
att tillsättande i fredstid av en särskild kommendant av regementsofficers
grad och av särskild kommendantsadjutant därav betingas, så mycket
mindre som orten saknar fredsgarnison.»

2) Fästningsartilleriet.

I chefens för generalstaben förslag av 1906 ifrågasattes ingen ökning
av fästningsartilleriet under den ifrågavarande perioden utöver vad som
erfordrades för genomförande av 1901 års härordning. Däremot Bleve
det vid periodens slut nödvändigt att taga under förnyad och allsidig
omprövning frågan om tillräckligheten av den för fästningen Bodens försvar
då tillgängliga artilleristyrkan.

Generalskommissionen fann intet att erinra mot generalstabschefens
uttalande.

3) Positionsartilleriet.

I sitt utlåtande av år 1906 framhöll chefen för generalstaben, att
positionsartilleriets hnvuduppgift vore deltagande uti det rörliga fältkriget
för betvingande av sådant motstånd, som ej kunde övervinnas med vanligt
fältartilleri. En sådan användning nödvändiggjorde emellertid batteriernas
förseende med en talrikare personal och ett större antal hästar och fordon
in. in. än som erfordrades för batterier, uteslutande avsedda för användning
i befästa ställningar.

Med ett bibehållande av regementets genom 1901 års härordning
bestämda fredsstyrka bleve alltså det antal enheter, som kunde vid mobilisering
uppsättas, minskat. Enligt den vid 1906 års riksdag framlagda
planen för regementets organisation i fält vore också antalet batterier
lägre än vad som beräknats i härordningsförslaget.

11 4

Generalstabschefen erinrade vidare, att enligt sistnämnda plan depåbatteriernas
sammansättning måst, vad personalen beträffade, göras ganska
svag, då det gällt att med tillgängliga resurser i första hand tillgodose
linjeavdelningarna av regementet. Genom den av chefen i annat sammanhang
föreslagna överföringen av kulsprutebatterierna till infanteriet och
deri'' därmed sammanhängande person al vinsten för regementet yppade sig
emellertid möjlighet att giva depåbatterierna en, vad befälspersonalens antal
beträffade, med linjebatterierna i det närmaste likartad sammansättning,
en omständighet, som särskilt vid artilleriet, där en var av befälet
mer än vid andra truppslag hade sin särskilda, strängt begränsade uppgift,
vore av yttersta vikt.

Generalskommissionen fann chefens för generalstaben uttalande välgrundat
och biträdde detsamma.

Försvarskommmittén av 1907, som anslöt sig till förslaget om kulspruteorganisationens
överförande till infanteriet, anförde i nu förevarande
ämne följande:

»Den styrka av fast anställd personal, som från början kunnat vara
avsedd för kulsprutebatteriernas betjänande, torde hava varit jämförelsevis
ringa, då nämligen kulsprutorna ursprungligen avsågos uteslutande för användning
uti befästa ställningar och alltså förutsattes icke vara anspända.

Då enligt 1906 års plan för Positionsartilleriregementets organisation vid
krigsutbrott kulsprutorna, i likhet med övriga positionsartilleriet tillhörande
pjäser, avsåges att åtfölja hären i fält, blev det nödvändigt, att
samtliga batterier gjordes rörliga, och härigenom uppstod krav på bland
annat betydligt talrikare personal vid de mobiliserade batterierna. Då emellertid
ingen kaderökning för regementet tillkom, blev följden, att i de mobiliserade
kulsprutebatterierna den värnpliktiga personalen måste ingå i
jämförelsevis stor utsträckning och den fast anställda sålunda fortfarande
kunde endast fåtaligt bliva företrädd. En eventuell minskning av kadern
vid Positionsartilleriregementet i samband med kulsprutematerielens överföring
till infanteriet synes i betraktande härav icke böra ifrågasättas, utan
torde, såsom av chefen för generalstaben framhållits, den jämförelsevis
ringa personalvinsten böra komma regementet till godo i syfte att möjliggöra
en väl behövlig förstärkning av depåbatteriernas sammansättning.»

4) Förslag angående uppsättande av bergs- eller skogsartilleri i Norrland.

I skrivelse till Kung!. Maj:t den 20 juli 1910 gjorde dåvarande chefen
för sjätte arméfördelningen hemställan om uppsättande vid arméför15—unsi -

delningen av en division dylikt artilleri. I denna hemställan anfördes
följande:

Behovet av en division bergs- eller skogsartilleri, d. v. s. av ett
bärbart artilleri, som framfördes å packdjur, hade gjort sig oavvisligen
gällande, enär eljest de lämpligaste artilleriställningarna under en strid
vare sig i fjällen eller i stora skogstrakter icke skulle kunna utnyttjas.
Huruvida denna division lämpligast borde träda i stället för den planlagda
haubitsdivisionen eller i stället för den division, som redan förlagts
från Östersund till Bodens fästning, med vilken förläggning liera olägenheter
voro förbundna för arméfördelningen, syntes böra bero av särskild
utredning. Sjätte arméfördelningen hade emellertid för sitt artilleri icke
mindre behov av enhetlig utbildning och samverkan med olika truppslag
än övriga arméfördelningar, och framför allt måste den hava tillgång till
några batterier, vilka vore särskilt lämpade efter den terräng, i vilken de
skulle uppträda, och vilka ägde framkomlighet å spänger över älvarna
samt å stigar genom skogarna och på fjällsluttningarna, med ett ord till
ett bärbart artilleri, som satte arméfördelningen i stånd att från lämpliga
ställningar verksamt bekämpa en blivande motståndare och stödja egna
trupper i striden. Då båda våra grannar, såväl den östra som den västra,
förfogade över bergsartilleri, komme vi givetvis att uti eu eventuell strid
ligga under, endast därför att vi fullständigt saknade tillgång på ett artilleri,
som kunde mäta sig med fiendens rörligare artilleri och som kunde
utnyttja den terräng, i vilken kriget sannolikt komme att föras och i vilken
vi såväl genom organisation som övning borde vara överlägsen vår
motståndare.

I yttrande den 10 augusti 1910 över nu berörda hemställan förklarade
chefen för generalstaben sig vilja på det allra bestämdaste avstyrka
förslaget angående utbytandet av den blivande fälthaubitsdivisionen
vid Norrlands artilleriregemente mot en division bergs- eller skogsartilleri.
Varje ytterligare utredning i denna fråga vore onödig och olämplig. Att
utbyta en redan befintlig kanondivision mot eu bergsartilleridivision borde
icke heller kunna komma i fråga. Behovet av bergsartilleri hade ingalunda
visat sig till den grad framträdande, som chefen för sjätte arméfördelningen
anfört. Fälthaubitsdivisionernas organisation och utrustning borde först
fullständigt avslutas liksom även vissa frågor rörande positions- och fästningsartilleriet
få sin lösning, innan man upptoge frågan om. införande
av bergsartilleri. Ett sådant borde, i följd av dess till vissa fall inskränkta
användbarhet, i alla händelser bliva ett tillskott i befintlig artilleristyrka
och icke införas i stället för andra, än bättre behövliga batterier.

Jämväl generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, i ytt -

13 4

rande den 30 augusti 1910, ansåg, att chefens för sjätte arméfördelningen
ifrågavarande hemställan icke borde för det dåvarande föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd; och åberopades härför huvudsakligen de av chefen
för generalstaben anförda skälen.

Försvarskommittén av 1907 yttrade angående nu berörda fråga, att
den funne taktiska fördelar förenade med tillgång å bergs- och skogsartilleri
vid krigföring i vissa delar av Norrland, vadan det vore önskvärt, att
frågan om införande av sådant artilleri för Norrland upptoges, sedan fältartilleriets
organisation vid samtliga regementen i enlighet med 1901 års
riksdagsbeslut blivit genomförd.

C. Kort översikt över beviljade medel för anskaffning av ny

artillerimateriel in. in.

1900 års riksdag beviljade 12,000,000 kr. för anskaffning av ny
fältartillerimateriel och ammunition. Beloppet anvisades för åren 1901
1906 med 2,000,000 åt gången.

1902 års riksdag beviljade 100,000 kr. för anställande . av försök
med materiel, avsedd för fälthaubitsdivisionerna och positionsartilleriet.

1903 års riksdag beviljade 238,600 kr. för anställande av fortsatta
försök med materiel, avsedd för fälthaubitsdivisionerna och positionsartilleriet,
samt till inköp av ammunition för positionsartilleriet.

1904 års riksdag beviljade 136,500 kr. för inköp av ammunition åt

positionsartilleriet.

1905 års riksdag beviljade för anskaffning av ny fältartillerimateriel
ytterligare 2,280,000 kr., därav 100,000 kr. anvisades för 1906.

Samma riksdag beviljade för inköp av ammunition och utredning åt

positionsartilleriet 166,500 kronor.

1906 års riksdag beviljade för anskaffning av ny fältartillerimateriel
ytterligare 720,000 kronor. Förut funnos för ändamålet beviljade men ej
anvisade 2,180,000 kronor. Dessa två belopp, tillsammans 2,900,000
kronor, anvisades för åren 1907—1909 med en tredjedel åt gången.. .

Samma riksdag beviljade för anskaffning av materiel åt positionsartilleriet
3,485,000 kronor, därav anvisades för 1907 1,250,000 kronor,
för 1908 1,250,000 och för 1909 985,000 kronor.

1909 års riksdag beviljade för anskaffning av ny fältartillerimateriel
(fälthaubitser) 3,000,000 kronor, därav anvisats för 1910 800,000 kronor,
för 1912 800,000 kronor, för 1913 400,000 kronor samt för 1914 380,000

Vid 1910 års riksdag anmäldes, att för anskaffning av fälthaubitsmaterielen
kunde användas''dels en besparing av omkring 400,000 kronor
på de för anskaffning av nya fältkanoner beviljade medlen och dels be -

15 4

sparingar på det ordinarie anslaget till arméns vapen, ammunition m. in.,
uppgående till över 400,000 kronor.

1912 års riksdag medgav, att för anskaffningen av fälthaubitser
finge användas dels 175,000 kronor, utgörande disponibel behållning å
de medel, som 1905 och 1906 års riksdagar beviljat till anskaffning av
ny fältartillerimateriel (kanonmateriel) och dels 375,000 kronor, utgörande
disponibel behållning å de medel, som 1906 års riksdag beviljat för anskaffning
av materiel åt positionsartilleriet (positionshaubitser).

4 16

I), Beredningens yttrande.

1) Inledning.

Fältartilleriets nuvarande organisation kan sägas ganska väl tillgodose
fälthärens, d. v. s. de sex arméfördelningarnas behov av artilleri. Detta
gäller dock sjätte arméfördelningen endast under den förutsättningen, att
dess till Boden förlagda kanondivision ävensom dess haubitsdivision, vilken
enligt gällande plan är avsedd att jämväl uppsättas i Boden, vid en eventuell
mobilisering kunna förenas med övriga delar av Norrlands artilleriregemente.
Denna splittring av regementet vid fredsförläggningen kan ur
utbildningssynpunkt givetvis icke vara lämplig och den kan ur mobiliseringssynpunkt
betecknas såsom i viss mån äventyrlig. Frånsett att fästningsförsvaret
i och för sig kräver tillgång på jämväl ett mobilt artilleri,
kan krigsläget i övrigt varda sådant, att detachementet icke kan frigöras
från fästningen, och i sådant fall får sjätte arméfördelningen nöja sig med
hälften av den artilleristyrka, som står övriga arméfördelningar till förfogande.
Beredningen har för den skull funnit, att sådana åtgärder böra
organisatoriskt vidtagas, som tillförsäkra sjätte arméfördelningen vid mobilisering
en artilleristyrka av samma storlek, som tillkommer övriga
arméfördelningar, på samma gång som fästningen Bodens behov av rörligt
artilleri tillgodoses. På sätt nedan angives bör denna organisationsfråga
kunna lösas utan någon nyuppsättning, därigenom att den Vendes artilleriregemente.
nu tillhörande ridande divisionen, avsedd att vid mobilisering
tilldelas kavallerifördelningen, för ändamålet tages i anspråk.

Sedan befästningsanläggningarna vid Boden numera blivit i det
väsentligaste färdigställda, är det av vikt att tillse, att de för fästningsförsvaret
erforderliga artilleristyrkorna kunna vid mobilisering uppsättas,
hör sådant ändamål är den nu till Boden förlagda delen av fästningsartilleriregementet
icke tillräcklig. Då fälthärens behov av tungt kanonartilleri
lär kunna fyllas med en mindre förläggning till Karlsborg än vad
nu är händelsen, gives härmedelst en utväg att utan någon egentlig nyuppsättning
utöka Bodens fredsartilleribesättning.

Det svenska positionsartilleriet har utvecklats till att huvudsakligen
utgöra ett tungt fälthaubitsartilleri. Såsom beredningen i annat sammanhang
framhållit, böra de med sagda artilleri i fred förlagda kulsprutorna
skiljas därifrån och överföras till annat truppslag. Positionsartilleriregementets
tunga kanondivision anses numera icke hava någon organisatorisk
samhörighet med regementets haubitsdivisioner, varför dessa två artillerislag
böra skiljas åt. Såsom här nedan kommer att närmare utvecklas böra
de grova haubitserna organisatoriskt förenas med fältartilleriet, varemot
det tunga kanonartilleriet kan i fred lämpligen koncentreras till Karlsborg,
där erforderligt etablissement för sådant ändamål står till buds.

Vidare har beredningen tagit i övervägande, huruvida icke åtminstone
den nordligast förlagda arméfördelningen borde hava tillgång till s. k.
bergs- eller skogsartilleri.

Slutligen har, vad beträffar artilleriets yttre organisation, tillsetts i
vad mån det är behövligt och möjligt att vid mobilisering uppsätta för
reservtrupperna nödiga artilleriformationer.

2) Fältartilleriet.

Erinras må till en början, att ett fältartilleriregemente, sedan fälthaubitsorganisationen
till fullo genomförts, är fredsorganiserat på tre
kanondivisioner å tre batterier och en haubitsdivision ä två batterier eller
inalles elva batterier. Materiel finnes därjämte för depåformationer. För
Vendes artilleriregemente tillkommer den ridande divisionen om tre
batterier.

Den ridande divisionens materiel är försliten och med hänsyn till
sitt ändamål i många hänseenden omodern, vadan divisionens bibehållande
inom kort skulle kräva en ombeväpning.

Frågan om behovet av ett särskilt slag för kavalleri avsett artilleri
sammanhänger tydligtvis med kavalleriets yttre organisation, d. v. s. med
frågan om kavallerifördelningens vara eller icke vara. Utan att i detta
sammanhang ingå på bedömande av sistberörda spörsmål vill beredningen
dock angiva huru den tänkt sig behovet av kavalleriartilleri kunna vid
mobilisering fyllas utan att för ändamålet en särskild fredsorganisation
finnes.

Våra åkande kanonbatterier med sin moderna materiel samt ganska
stora rörlighet och framkomlighet i olika slags terräng anses kunna i erforderlig
grad fylla de uppgifter, som i vårt land kunna tänkas tillkomma
ett kavalleriartilleri. Ett eller flera, beroende på behovet, av fåltartille -

4 18

riets åkande kanonbatterier kunna därför tilldelas de kavalleriförband,
vilka avses för självständiga operationer. De artilleriregementen, som sålunda
avses att vid mobilisering lämna ifrån sig ett kanonbatteri, böra
bekomma ersättning därför ur sin mobila depå, vilken förty måste utökas
i motsvarande grad utöver vad förhållandet är vid övriga artilleriregementen.
Man kan även tänka sig en del åtgärder redan i fredstid vidtagna
beträffande dylika för kavalleriet avsedda åkande kanonbatterier,
avseende att giva dem ännu större rörlighet och uthållighet samt större
ammunitionsutrustning. Detta allt blir dock huvudsakligen en mobiliseringsfråga
inom respektive regementen.

Vidkommande antalet dylika batterier, som böra beräknas, är att
märka, att kavallerifördelningen såsom sådan näppeligen kan tänkas komma
att uppträda samlad. Den är redan i viss mån splittrad på ett sätt,
som synes utmärka, att man numera icke tänker sig ett samlat uppträdande
av detta kavalleri, och en tillfälligt sammansatt kavalleristyrka av
delar av detta kavalleri och fördelningskavalleri lär icke kunna uppbringas
till den storlek, att dess artilleristöd bör beräknas till en hel division.
Kavalleribrigaden, d. v. s. en kavalleristyrka av den storlek som ett vart
av de två till kavallerifördelningen hörande regementena uppsätter, lär
vara den form, under vilken ett självständigt opererande kavalleri i vårt
land kan tänkas lämpligast komma att uppträda. För en kavalleribrigad
anses ett kanonbatteri tillräckligt som artilleristöd. För de båda brigader,
varav kavallerifördelningen nominellt består, skulle alltså det erforderliga
artilleriet utgöra två batterier.

Materiel till de två extra depåbatterier, som skulle ersätta de åt
kavalleriet lämnade batterierna, kan delvis tagas från det lätta kanonartilleriet
i Boden och å Gottland, å vilka två orter man synes kunna
nöja sig med enklare, stationära depåer.

Då kavallerifördelningen, därest densamma kommer att fortfarande
helt eller delvis äga bestånd, till sin allra huvudsakligaste del kan antagas
i förläggningshänseende vara bunden vid Skåne, följer därav, att det i
första hand bör tillkomma det därstädes förlagda artilleriregementet att
uppsätta erforderligt kavalleriartilleri. Vendes artilleriregemente bör alltså,
i händelse av det självständiga kavalleriets bibehållande, erhålla materiel
för uppsättande av ett extra depåkanonbatteri. Det andra batteriet kan
lämpligen lämnas av Svea artilleriregemente, och bör i så fall även detta
regemente erhålla materiel för ett extra depåkanonbatteri.

Vid de regementen, som sålunda erhålla ett extra depåkanonbatteri,
blir det nödvändigt att något utvidga deras förrådslokaler.

19 4

Fråga uppstår då, för vad ändamål den sålunda frigjorda ridande
divisionen bör användas. Att helt och hållet stryka ut denna artilleristyrka
ur härorganisationen har beredningen icke funnit tillrådligt. Sjätte
arméfördelningen har behov av ett fulltaligt artilleriregemente, men det
tidiga gränsförsvaret och fästningsförsvaret i Norrbotten kräva även tillgång
på en rörlig artilleristyrka. I Boden måste alltså vara förlagd
en lätt kanondivision. Men om denna är detacherad ur sjätte arméfördelningens
artilleri uppkommer, såsom redan framhållits, fara för att
nämnda arméfördelning vid mobilisering får nöja sig med endast två
kanondivisioner. För avhjälpandet av dessa organisatoriska brister kommer
den ridande divisionen väl till pass. Beredningen anser därför, att Norrlands
artilleriregementes i Boden förlagda kanondivision bör definitivt avskiljas
från regementet och införlivas med det övriga till Boden förlagda
artilleriet. Såsom här nedan kommer att närmare utvecklas, bör allt
det i Boden förlagda artilleriet förenas till ett truppförband under
benämning Bodens artilleriregemente. För den sålunda avstådda kanondivisionen
bekommer Norrlands artilleriregemente ersättning därigenom,
att den ridande divisionen överflyttas till Östersund och införlivas med
regementet såsom dess tredje kanondivision. Då, såsom redan påpekats,
den ridande divisionens kanonmateriel är försliten och omodern, kommer
beredningen att i det följande angiva, huruvida enligt dess åsikt divisionen
efter överflyttningen till Östersund bör ombeväpnas med ny, modern
fältkanonmateriel eller med pjäser avsedda för bergs- eller skogsartilleri.

Norrlands artilleriregementes haubitsdivision skall enligt 1901 års
härordning förläggas till Boden, men dess uppsättning har ännu icke påbegynts.
Med förläggningen av två utav regementets divisioner till Boden
av sågs, såsom redan anmärkts, att stärka de rörliga försvarskrafterna
i Norrb otten. En fredsförläggning i Boden av mobilt haubitsartilleri är
givetvis av nöden, därest det tidiga gränsförsvaret med utsikt till framgång
skall kunna genomföras. En transport av dylikt artilleri från Östersund
skulle rätt väsentligt försena dess insättande i striden.

Enligt beredningens åsikt bör därför en division tungt haubitsartilleri,
vartill materiel i huvudsak finns, uppsättas i Boden. Därest
denna division göres fullt mobil, erhålles ett för användning i fält dugligt
hau bitsartilleri, avsett för gränsförsvaret och striderna framför fästningen.
Härigenom varder det ock möjligt att tillförsäkra sjätte arméfördelningen
dess haubitsdivision, vilken alltså bör uppsättas i Norrlands
artilleriregementes förläggningsort Östersund.

16—141281

4 20

I Östersund blir det följaktligen nödvändigt att utöka artillerietablissementet,
så att detsamma kan inrymma jämväl den nuvarande ridande
divisionen och regementets egen lätta haubitsdivision. I Boden
finnes redan uppfört etablissement för dels en kanondivision och dels en
haubitsdivision.

Genom nu angivna organisationsförändringar skulle alltså följande
resultat ernås. Norrlands artilleriregemente kommer att liksom övriga
fältartilleriregementen erhålla fyra divisioner, tre kanon- och en haubitsdivision,
samtliga förlagda till en ort och utan andra uppgifter än att vara
arméfördelningens artilleri. Det tidiga gränsförsvarets och fästningsförsvarets
behov av mobilt artilleri tillgodoses genom två i Bodens artilleriregemente
ingående divisioner, en lätt fältkanondivision och en tung
haubitsdivision. För det självständiga kavalleriet behövligt artilleri kan
uppsättas utan att fredsorganisationen för sådant ändamål utvidgas.

3) Positionsartilleriet.

Positionsartilleriregementet är i fredstid organiserat på tre divisioner,
nämligen två haubitsdivisioner, vardera om två batterier 15 cm. haubitser
samt en division om ett batteri 12 cm. kanoner och ett batteri kulsprutor.
Varje haubits- och kanonbatteri räknar fyra pjäser samt varje
kulsprutebatteri sex kulsprutor. Tillgänglig materiel, såväl haubitser och
kanoner som kulsprutor, medgiver dessutom en viss utsvällning av fredsorganisationen
och uppsättande av depåformationer.

Såsom av redogörelsen här ovan framgår, har positionsartilleriet,
representerat av Positionsartilleriregementet, under sin uppsättning och
senare utveckling erhållit en annan uppgift än man ursprungligen tillämnade
detta artillerislag. Denna förändring i uppgiften har funnit uttryck
i regementets beväpning. Enligt den uppfattning, som gjorde sig
gällande vid beslutet om regementets uppsättning, skulle dess uppgift
huvudsakligen vara av defensiv natur. Detta artilleri skulle, såsom också
dess benämning angav, företrädesvis vinna användning vid försvaret av
positioner, d. v. s. på förhand utsedda, strategiskt betydelsefulla punkter,
där befästningsanordningar skulle vidtagas. Regementets huvudmassa
skulle för den skull bestå av grova kanonbatterier; haubitsbatterier skulle
i regementets mobiliserade förband ingå endast till halva antalet mot dess
kanonbatterier. En var av regementets mobiliserade sex divisioner skulle
nämligen bestå av två kanonbatterier, ett haubitsbatteri och ett kulsprutebatteri.
På grund av regementets nu angivna uppgift var det natur -

21 4

ligt, att jämväl kulsprutebatterier avsågos böra ingå i dess mobiliserade
förband.

Då anslag begärdes och beviljades av 1906 års riksdag för anskaffning
av ny materiel för positionsartilleriet hade uppfattningen om regementets
uppgift väsentligen förändrats. Den ombeväpning, vartill nämnda
års riksdag beviljade medel, avsåg att göra den grova 15 cm. haubitsen
till regementets huvudvapen. Numera uppsätter regementet det dubbla
antalet haubitsbatterier mot kanonbatterier, varjämte kulsprutebatterierna
ordnas fristående för sig. De mera defensiva uppgifter, som förut ansågos
tillkomma Positionsartilleriregementet, hava nu lagts på den del av BodenKarlsborgs
artilleriregemente, som är förlagd till Karlsborg, eller Karlsborgs
artilleribataljon, vilken har till uppgift att uppsätta bland annat visst antal
tunga kanonbatterier, s. k. arméartilleri. Positionsartilleriregementet har
sålunda utvecklats till att bliva ett tungt fältartilleri, avsett att åtfölja
fältarmén och insättas i striden för betvingande av sådant motstånd, som
icke kan övervinnas med det vanliga, det lätta fältartilleriet.

Denna förändring i uppfattningen av vårt Positionsartilleriregementes
uppgift gick jämsides med att man inom främmande arméer allt
mer och mer började tilldela fälttrupperna tungt artilleri, huvudsakligen
grova haubitser. Genom införandet under förra hälften av 1900-talet av
snabbskjutande fältkanoner med sköldskydd och moderna riktmedel blev
det nödvändigt, om man icke skulle komma att stå maktlös vid dessas
bekämpande, att i stor utsträckning förse fältartilleriet med haubitser av
såväl finare som grövre kaliber. Men icke blott för den rena artilleristriden
bar den tunga haubitsen betydelse. Redan därförinnan hade
man funnit, att den tunga haubitsen var ett kraftigt verkande vapen
då det gällde att betvinga motståndare bakom starka fältförskansningar.
Såsom exempel på de lätta och de tunga haubitsernas olika verkningsförmåga,
då det gäller att förstöra fältförskansningar, må anföras, att,
medan 10,5 cm. granaten förmår genomtränga högst ett jordlager om en
meter med underliggande två lager stockar, lämnar en förskansning om två
meter jord och tre lager stockar icke skydd mot 15 cm. granaten. Förutom
större genomslagskraft besitter 15 cm. granaten större spräng- och splitterverkan
än den mindre projektilen. Tunga och lätta haubitser anses därför
böra gemensamt komma till användning vid bekämpande av artilleri
samt mot starka infanteriställningar.

Beredningen har i anledning härav tagit i övervägande, huruvida
icke vårt tunga haubitsartilleri bör erhålla en fredsorganisation, som mer
än vad nu är förhållandet svarar emot de former, under vilka detta artilleri
kan antagas komma att uppträda under ett krig. Positionsartilleri -

4 22

regementet avses icke skola såsom sådant enhetligt uppträda i fält. Kulsprutorna
mobiliseras fristående för sig och böra tilldelas infanteriet. De
grova kanonerna anses icke lämpa sig för samfällt uppträdande med haubitserna,
utan torde komma till användning vid lösande av mera speciella
stridsuppgifter. Positionsartilleriregementet upplöses alltså vid övergång
till krigsfot i minst tre större grupper. Regementsförbandet här har således
betydelse huvudsakligen ur fredsförvaltningssynpunkt.

Exercisreglementet för fältartilleri et förutsätter samverkan mellan
fältartilleriet och tungt artilleri. Härom stadgas nämligen följande:

»Enhetlig ledning av artilleriet inom högre förband är ett oundgängligt
villkor för att vapnets verkningsförmåga skall kunna till fullo
uttagas.

Så snart förhållandena möjliggöra en varaktig samverkan av artilleri,
delat till olika marschkolonner och dylikt, bör detta därför sammanföras
under enhetlig ledning. Härvid kan artilleriregementschefen få delar av
annat artilleriregemente eller fälthärens tunga artilleri sig underställda.»

Inom åtskilliga främmande arméer är det tunga artilleriet, företrädesvis
haubitsartilleriet, tilldelat de operativa enheterna, d. v. s. armékårerna.
Så är förhållandet i Tyskland och Österrike och möjligen även
ett par andra länder.

Beträffande den tyska arméns tunga artilleri föreskrives, att detsamma
har till uppgift att i förening med fältartilleriet understödja infanteriet,
vilket uppnås huvudsakligast genom nedkäinpande av det fientliga
artilleriet.

Då inom den svenska härorganisationen arméfördelningen utgör den
operativa enheten, vilken alltså skall besitta samtliga förutsättningar för
att självständigt kunna genomföra en stridsuppgift, torde densamma ofta
böra till sitt förfogande hava jämväl tungt artilleri. Exercisreglementet
för fältartilleriet har också, såsom framgår av nyss återgivna bestämmelse
därur, förutsett, att fältartilleriregementschef kan erhålla tungt artilleri
sig underställt. På grund härav synes det beredningen, som borde detta
samband mellan det lätta fältartilleriet och det tunga artilleriet komma
till uttryck redan i fredsorganisationen. En uppdelning av det tunga artilleriet
på fältartilleriregementena skulle ävenledes bereda möjlighet åt
cheferna för fältartilleriregementena att i fred studera och leda ett artillerislag,
som de med sannolikhet få sig underställt i fält. Det tunga artilleriets
sammanhållande i ett enda truppförband giver för övrigt åt detta
artillerislag en isolerad ställning, som icke kan anses fördelaktig åtminstone
ur synpunkten av goda befordringsmöjligheter för dess fast anställda
personal. En överflyttning av det tunga haubitsartilleriet till det lätta

23 ^

fältartilleriet möjliggör samarbete mellan dessa artillerislag, vilket givetvis är av
stor betydelse för fältartilleriets i dess helhet utveckling och rätta användning.
Härigenom behöver dock det tunga haubitsartilleriets eventuella användande
som arméartilleri icke omöjliggöras, därest sådant skulle anses lämpligt.

En uppdelning av det tunga haubitsartilleriet på fältartilleriet har
ansetts böra äga rum i divisionsförband, enär möjlighet då förefinns att
utbilda jämväl detta artillerislag i sådant förband. Utan att nyuppsättning
behöver äga rum, medgiver tillgången å tung haubitsmateriel, att tre
divisioner, vardera om två batterier i fred, tilldelas fältartilleriet, varjämte
materiel i huvudsak finnes till tre reserv- eller depåbatterier. För det år
1906 beviljade anslaget har nämligen anskaffats så stort antal pjäser som
motsvarar en dylik organisation av det tunga haubitsartilleriet.

Sedan kulsprutorna avskilts från Positionsartilleriregementet samt
uppsättningen av tungt kanonartilleri överlämnats åt det artilleri, som är
förlagt till Karlsborg, kan Positionsartilleriregementets kader tagas i anspråk
för uppsättning vid tre fältartilleriregementen av tunga haubitsdivisioner,
en vid varje regemente. Denna uppsättning bör lämpligen ega
rum vid Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen. Sedan den ridande
divisionen avskilts från Vendes artilleriregemente står där förläggningsutrymme
till buds för en tung haubitsdivision. Vid de två övriga regementena
måste däremot nybyggnader uppföras för beredande av lokaler
för det tunga artilleriet. Såsom förut anmärkts erfordras i Östersund nybyggnader
jämväl för en kanondivision och en lätt haubitsdivision; inalles
skulle där alltså tarvas nybyggnader för tre artilleridivisioner. Vad Svea
artilleriregemente vidkommer torde provisoriskt förläggningsutrymme åt
dess tunga haubitsdivision kunna beredas, till dess nybvggnadsfrågan för
regementet i dess helhet vunnit sin lösning.

Genom den nu föreslagna omorganisationen skulle alltså Positionsartilleriregementet
upphöra och det tunga artilleriets förläggningsfråga
lösas på ett billigt och enkelt sätt. Det nuvarande regementets förläggning
i Stockholm torde nämligen få anses såsom provisorisk och nytt
etablissement måste, om regementet bibehålies, inom den allra närmaste
tiden uppföras åt detsamma. Av mobiliseringsskäl kan regementet då icke
tänkas få kvarbliva i eller invid Stockholm utan måste flyttas till ort, där
dess mobiliseringsbehov av hästar väl kan tillgodoses.

Slutligen må framhållas, att en uppdelning av det tunga haubitsartilleriet
på sätt som föreslagits kommer att möjliggöra snabbare transporterande
av dylikt artilleri till kusttrakter, som kunna varda hotade av
fientliga landstigningsföretag och tillförsäkrar de norrländska stridskrafterna
särskilt tungt fältartilleri.

4 24

4) Fästningsartilleriet.

Av Boden Karlsborgs artilleriregemente äro sex kompanier under
benämning Bodens artilleribataljon förlagda till Boden. De utgöra artilleribesättning
i fästningen och avses skola vid mobilisering tillgodose även den
rörliga bestyckningen. Regementets fyra övriga kompanier bilda Karlsborgs
artilleribataljon och hava till huvudsaklig uppgift att uppsätta tuno-t
kanonartilleri, avsett att användas som arméartilleri. Under det Bodenbataljonen.
således utgör fästningsartilleri i egentlig mening, kan Karlsborgsbataljonen
sägas företräda ett verkligt positionskanonartilleri.

Då regementets två bataljoner alltså hava olika huvuduppgifter och
åro förlagda på ett betydande avstånd från varandra, finnes näppeligen
något skäl att låta dem ingå i gemensamt regementsförband. Beredningen
anser därför, att det till Boden nu förlagda fästningsartilleriet, förstärkt
med två kompanier från Karlsborg på sätt nedan föreslås, jämte den fältkanondivision,
som enligt vad ovan föreslagits bör kvarbliva därstädes, bör
förenas i ett regementsförband under benämning Bodens artilleriregemente.
''

Det artilleri, som kommer att vara förlagt å Karlsborg och vars
huvuduppgift bör vara att uppsätta tungt kanonartilleri, kan lämpligen
utgöra ett. detachement av Göta artilleriregemente. På så sätt komma
fyra fältartilleriregementen att ungefär likformigt utökas med tungt artilleri,
Göta artilleriregemente dock med sådant av annan beskaffenhet och
med andra uppgifter än vad förhållandet blir beträffande de tre Övriga
regementena.

Då fästningsartilleriet i krig skall uppträda i divisioner och batterier
samt. all utbildning enligt förslag till excercisreglemente för fästningsartillenet
skall ske i dessa förband, torde det vara meningslöst att bibehålla
de nu använda benämningarna, bataljon och kompani, utan bör ifrågavarande
artilleri, såväl det i Boden som det å Karlsborg förlagda, indelas i
divisioner och batterier.

Bodens behov av artilleri för den fasta och den rörliga bestyckningen
anses icke tillräckligt tillgodosett med den nuvarande Bodenbataljonen.
Sedan befästningsanläggningarna numera blivit i det väsentligaste färdigställda,
räcka de sex kompanierna icke till att lämna fredskader åt samtida
fästen och batterier samt den rörliga bestyckningen. Det är därför
nödvändigt att ditflytta två kompanier från Karlsborg. De åtta kompanierna
kunna därefter två och två sammanföras till fyra divisioner, vardera
om två batterier, av vilka tre divisioner avses för fästena och de perma -

nenta batterierna samt den fjärde, en tung haubitsdivision, för den rörliga
bestyckningen. En femte division blir den lätta fältkanondivisionen.
Bodens artilleriregemente skulle alltså bestå av dessa fem divisioner. Genom
denna omorganisation komma freds- och krigsorganisation i närmare
överensstämmelse med varandra än vad nu är händelsen. Organisationen
kräver anordnande av bostäder för sju officerare i Boden och någon
materialanskaffning.

Såsom redan framhållits bör den å Karlsborg kvarvarande delen av
det nuvarande Boden—Karlsborgs artilleriregemente bilda ett detachement
ur Göta artilleriregemente med huvudsaklig uppgift att uppsätta tungt
kanonartilleri, vars förnämsta användning lär bliva att uppträda såsom
arméartilleri samt att medverka vid avvärjande av fientliga landstigningsföretag.
Detachementet bör i fred vara organiserat såsom en division om
tre batterier. Karlsborgs tillgång på lokaler för personal och materiel
blir härigenom utnyttjad utan att något större förband bindes vid denna
fästning. Därtill kommer att genom förläggningen å Karlsborg detachementets
personal kan bibringas nödtorftig kännedom om fästningen och
dess materiel, så att detachementets krigsdepå kan utgöra fästningens säkerhetsbesättning
på samma gång den bildar ersättningsdepå för det tunga
kanonartilleriet. Så länge fästningen finnes, blir något slags besättning
nödvändig, men detachementets egentliga uppgift blir att uppsätta tungt
kanonartilleri åt armén.

Vad särskildt det tunga fältkanonartilleriet beträffar må framhållas,
att detsamma under de senare åren börjat inom främmande arméer tilldraga
sig allt större uppmärksamhet. Moderna eller moderniserade grova
kanoner finnas för närvarande i England, Japan, Norge, Ryssland och
Tyskland. Under Balkankriget lära dylika kanoner på serbisk sida hava
kommit till användning särskilt vid striderna om Monastir och därvid
gjort betydande verkan. Svenska armén har för närvarande ganska riklig
tillgång på grova kanoner, 12 cm. m/85, nämligen icke mindre än för
elva batterier. För närvarande utföres försöksvis modernisering av ett
batteri dylika kanoner. Den moderniserade pjäsen lär visserligen komma
att bliva ganska tung och därför ej fullt lämpad att direkt åtfölja fälthären,
men torde dock en tid framåt fylla vårt behov av en tung kanon
för fältbruk.

5) Bergs- och skogsartilleri.

Behovet av ett dylikt artilleri gör sig kännbart särskilt vid infanteriets
framryckning i skogsklädd och oländig terräng. Visserligen anses

2fi

vår fältkanon hava under övningar i de norrländska skogs- och bergstrakterna
visat sig äga mycket stor framkomlighet, men då det gäller att
följa infanteriets rörelser i väglösa och oländiga marker kommer den
säkerligen ofta nog till korta. Såsom dåvarande chefen för sjätte arméfördelningen
i sin härovan refererade skrivelse av den 20 juli 1910 framhållit,
kan det under ett fälttåg i Norrland mycket väl inträffa, att de för
ffendens bekämpande och eget infanteris understödjande lämpligaste artilleriställningarna
icke alls eller icke i rätt tid kunna uppnås, om man icke
har tillgång till artilleri som kan framförs!as på smala skogsstigar, uppför
fjällsluttningar och på spänger över älvarna. Också hava våra närmaste
grannländer under de senaste åren förskaffat sig ett dylikt mycket
framkomligt artilleri.

Ryssland var vid ostasiatiska krigets början sin motståndare betydligt
underlägsen i fråga om tillgången å bergsartilleri, men såväl under
krigets gång som sedermera har ett betydande antal batterier dylikt
artilleri uppsatts. I Finland äro för närvarande förlagda tre divisioner
sådant artilleri om tillhopa 24 pjäser. Uppsättning av ytterligare en
division lär vara förestående. Den ryska bergskanonen antingen köres
eller bäres eller föres å packdjur, beroende på terrängförhållandena.

I Norge uppsättas vid mobilisering 6 batterier bergskanoner, vardera
om 4 pjäser. Omfattande försök med dylik materiel avslutades 1911.
Den norska bergskanonen är avsedd att transporteras såväl anspänd som
buren av manskap. Transport medelst packdjur, klösning, förekommer
alltså icke.

Beredningen anser, att ett lätt framkomligt bergs- eller skogsartilleri
otvivelaktigt skulle vara den svenska armén till stor nytta under ett fälttåg
i landets norra delar. Dylikt artilleri kan till en början tilldelas
sjätte arméfördelningen sålunda, att den ridande divisionen, vilken enligt
beredningens förslag skulle överflyttas till Norrlands artilleriregemente och
inom snar framtid är i behov av ny kanonmateriel, omorganiseras till en
bergs- eller skogsartilleridivision. Sagda regementes tredje kanondivision
skulle följaktligen vara beväpnad med annat slags materiel än de två övriga
kanondivisionerna. Då längre fram arméns lätta kanonmateriel blir
så försliten, att den kräver ersättning, blir det tillfälle att taga i övervägande,
huruvida jämväl vid en eller flera av övriga arméfördelningar
bergs- eller skogsartilleri bör organiseras. Emellertid torde det vara nödvändigt,
att försök med för dylikt artilleri avsedd materiel snarast möjligen
sättes i gång för utrönande av vilken materiel och vilket transportsätt
som är lämpligast för vår terräng. De pågående försöken med kul -

sprutemateriel böra kunna lämna någon vägledning för försöksövningar
med materiel av nu ifrågavarande slag.

6) Reservformationer.

Såsom redan omnämnts uppsätter varje fältartilleriregemente för
närvarande en mobil depådivision om tre batterier, varjämte i varje regementes
stationära depå ingår ett anspänt batteri. Denna organisation kan
ej anses tillfyllest att jämväl förse vid mobilisering uppsatta reservtrupper
av högre förband med nödigt artilleri. Beredningen har därför tänkt sig
fältartilleriets organisation lagd så, att varje regemente skall vid mobilisering
uppsätta ett reservregemente om 2 divisioner å 3 batterier, varjämte
vid varje regemente skall kunna uppsättas ett depåbatteri, vid behov användbart
för lokalförsvaret. Härvid förutsattes äldre befintlig materiel, 8
cm. m/81, tagen i anspråk.

Av tunga haubitser blir det möjligt att uppsätta en reservdivision
om 2 batterier samt ett fristående reservbatteri.

Den nuvarande tunga kanonmaterielen medgiver uppsättande vid mobilisering
av, förutom de för Bodens fästning och Gottlands artillerikår
erforderliga batterierna, ett arméartilleri om visst antal batterier med depå.

7) Personal.

Till följd av den utav beredningen i det föregående föreslagna organisationen
av artilleriets truppförband skulle följande antal fredsbatterier
komma att finnas vid de särskilda truppförbanden:

vid Göta artilleriregemente 14 batterier,

vid ett vart av Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen 13
batterier,

vid ett vart av Upplands och Smålands artilleriregementen 11 batterier,

vid Gottlands artillerikår 4 batterier samt

vid Bodens artilleriregemente 11 batterier.

Batteriernas nuvarande sammansättning av fyra pjäser medför otvivelaktigt,
såsom framhölls i 1901 års härordningsproposition, synnerliga
fördelar såväl i eldtekniskt som taktiskt hänseende framför en batterisammansättning
om sex pjäser. På grund härav har beredningen, ehuruväl
batteriernas sammansättning av sex pjäser möjliggör en minskning av antalet
batterier pr regemente och därmed också av antalet fast anställd per 17—141281 -

4 28

sonal, icke ansett sig höra föreslå någon förändring i den nuvarande batteriorganisationen.

Bilaga 3 angiver den fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal),
som beredningen funnit erforderlig vid de särskilda truppförbanden.

Vid beräkningen av antalet menige volontärer har beredningen utgått
ifrån, att den första anställningen är treårig, att befordran till furir
äger rum först efter tredje anställningsåret, således för rekapitulanter, att
befordran till konstapel eger rum först efter tjänstgöring i två år, att befordran
till vice konstapel kan äga rum under senare hälften av andra
tjänsteåret, att för. varje batteri årligen antagas åtta rekryter, samt att
efter första årets tjänst en rekryt per batteri överföres till beställningsinännens
lägsta grad.

Bilaga 5 utvisar ökning eller minskning av fast anställd personal
enligt beredningens förslag, jämfört med 1901 års organisation.

Bilagorna 7 och 8 innehålla jämförande kostnadsberäkning för artilleriets
fast anställda personal enligt 1901 års härordning, 1914 års stater
och beredningens förslag.

O o

Den av beredningen föreslagna organisationen medför en minskning
i de årliga utgifterna för artilleriets truppförband av 294,174 kronor 69
öre i jämförelse med den för 1914 gällande organisationen och av 502,203
kronor och 5 öre i jämförelse med 1901 års organisation.

I kostnadsberäkningen bar icke medtagits inkvarterings- och servisbidrag
för officerare, underofficerare och officersaspiranter. Statsverkets utgifter
i dessa hänseenden till personalen enligt 1914 års stater uppgå till
258 310 kronor. Dylika utgifter enligt beredningens förslag hava beräknats
till 242 560 kronor, vadan minskningen i årsutgifter härutinnan belöper
sig till 15 750 kronor.

Den årliga kostnaden för reserv- och reservstatsbefäl har beräknats
till i runt tal 156,000 kronor.

Vidare må erinras, att genom artilleritruppförbandens minskning till
åtta från nuvarande nio en regementsförvaltning med alla dess särskilda
kostnader bortfaller; och beräknas dessa kostnader belöpa siar till ungefär
24 000 kronor. r 6 °

8) Nybyggnadskostnader.

De utgifter för nybyggnader, som föranledas av den utav beredningen
föreslagna omorganisationen, hava approximativt beräknats till 2 460 000

29 4

kronor (Bilaga 9). Enligt sedermera erhållen uppgift tillkomma följande
kostnader:

utvidgning av Norrlands artilleriregementes kaserntomt. . . .100 000 kr.
utvidgning av Norrlands artilleriregementes exercisfält ... 80 000 »
bostäder för officerare vid Bodens artilleriregemente .... 150 000 >

Summa 330 000 kr.

På grund av tomtens läge omedelbart intill den nuvarande kasernen,
minskas de i Bilaga 9 angivna byggnadskostnaderna med 50 000 kronor.

Sammanlagda nybyggnadskostnaden uppgår således till 2 740 000 kronor.
Härvid är dock att märka, att behovet av nytt etablissement för Positionsartilleriregementet
bortfaller och att regementets nuvarande värdefulla tomter
i Stockholm kunna försäljas till bebyggande. Ett nytt etablissement
för det nuvarande Positionsartilleriregementet beräknas kosta i runt tal
2 000 000 kronor. Regementets nu disponerade tomter äro taxerade till
4 000 000 kronor.

9) Artillerimaterielkostnader.

För sättande av befintlig artillerimateriel i fältdugligt skick och
anskaffning av kompletterande materiel till de artilleriformationer, som enligt
den av beredningen föreslagna organisationen skulle kunna vid mobilisering
uppsättas, hava kostnaderna beräknats till 5 800 000 kronor.
Därest utrustning för vinterförhållanden i viss omfattning anskaffas, ökas
kostnaden med 200,000 kronor.

ökning av tillgången å handvapen och ammunition för dem har beräknats
draga en kostnad av 552 000 kronor.

Nu berörda kostnadsberäkningar, vilka här icke bifogas, hava utförts
i arméförvaltningens artilleridepartement.

10) Intendentur- och sjukvårdsmaterielkostnader.

För anskaffning av behövlig intendenturmateriel har kostnaden beräknats
till alternativt 1 612 000, 1 629 000 eller 2 098 000 kronor. Anskaffning
av nödig sjukvårdsmateriel drager en kostnad av 42 000 kronor.

11) Sammanfattning.

På grund av vad sålunda anförts får beredningen föreslå:

a) att artilleriet organiseras på åtta truppförband, nämligen Svea,
Göta, Vendes, Norrlands, Upplands och Smålands artilleriregementen, Gottlands
artillerikår samt Bodens artilleriregemente;

b) att truppförbanden erhålla följande fredsindelning:

Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen vardera 3 lätta kanondivisioner
k 3 batterier, 1 lätt haubitsdivision å 2 batterier och 1 tung
haubitsdivision ä 2 batterier,

Göta artilleriregemente 3 lätta kanondivisioner ä 3 batterier, 1 lätt
haubitsdivision å 2 batterier samt 1 tung kanondivision å 3 batterier, sistnämnda
division förlagd till Ivarlsborg,

Upplands och Smålands artilleriregementen vardera 3 lätta kanondivisioner
ä 3 batterier och 1 lätt haubitsdivision å 2 batterier.

Gottlands artillerikår 3 lätta kanonbatterier och 1 positionskanonbatteri,
samt

Bodens artilleriregemente 3 fästningsdivisioner k 2 batterier, 1 lätt
kanondivision a 3 batterier och 1 tung haubitsdivision å 2 batterier;

c) att artilleritruppförbandens fast anställda personal bestämmes till
det antal, som angives i Bilaga 3;

d) att en reservstatsorganisation för artilleriet i enlighet med de i
1909 års betänkande angivna huvudgrunderna snarast möjligen må påbörjas;

e) att de nybyggnader, som ett genomförande av den utav beredningen
föreslagna organisationen oundgängligen kräver, måtte komma till
utförande;

f) samt att den artillerimateriel och den intendenturmateriel, som
oundgängligen erfordras vid en organisation av artilleriet i enlighet med
beredningens förslag, måtte anskaffas.

I annat sammanhang kommer beredningen att behandla frågorna om
artilleriets musikpersonal och hästar.

Stockholm den 11 januari 1914.

31 4

Särskilt yttrande af herr Thorsson.

Jag delar beredningens uppfattning, att sjätte arméfördelningens
och fästningen Bodens artilleri bör förstärkas, men anser, att förstärkningen
bör, vad Norrlands artilleriregemente vidkommer, begränsas till att
regementets lätta haubitsdivision uppsättes i Östersund och icke i Boden,
såsom 1901 års härordning avser, samt att regementet liksom Svea och
Vendes artilleriregementen erhåller en tung haubitsdivision. Enligt min
åsikt skulle Norrlands artilleriregemente således komma att bestå av 2
lätta kanondivisioner, 1 lätt haubitsdivision och 1 tung haubitsdivision
eller inalles 10 batterier mot av beredningen föreslagna 13 batterier. Nybyggnader
i Östersund erfordras då för endast 4 batterier.

Den Vendes artilleriregemente nu tillhörande ridande divisionen
anser jag böra indragas. Då vårt kavalleri i sin helhet bör organiseras
såsom '' fördelningskavalleri, föreligger nämligen intet behov av särskilt för
kavalleri avsett artilleri.

Göta artilleriregemente bör enligt min mening bibehållas vid sin
nuvarande organisation. Jag kan således icke biträda beredningens förslag
att av de kompanier av det nuvarande Boden-Karlsborgs artilleriregemente,
som icke förflyttas till Boden för att ingå i Bodens artilleriregemente,
bilda en tung kanondivision, förlagd å Karlsborg samt detacherad ur Göta
artilleriregemente. Det tunga artilleriet finner jag tillräckligt tillgodosett
genom de tre tunga haubitsdivisionerna. Den tillgängliga grova kanonmaterielen,
vilken är ganska gammal och omodern, kan tillsvidare, så länge
den anses brukbar, avses för reservformationerna.

En kanondivision, förlagd å Karlsborg, skall givetvis också hava till
uppgift att öva sig med fästningsmaterielen och vid mobilisering lämna
besättning åt fästningen. Häråt kan jag dock icke tillmäta någon betydelse.
Skulle krigsläget bliva sådant, att fientliga trupper stå utanför Karlsborg,
torde försvaret av denna fästning göra varken från eller till för den slutliga
utgången. För övrigt kan man nog antaga, att vid en sådan eventualitet
egna trupper sammandragits till fästningen, och av dessa torde därvarande
materiel kunna nöjaktigt betjänas. Emellertid synes det mig som kunde

den å Waberget befintliga materielen komma landets försvar till godo på
ett effektivt sätt, om den förflyttades till orter, som anses särskilt blottställda
vid ett eventuellt krigsutbrott.

Genom indragning av den ridande divisionen och av två kompanier
fästningsartilleri blir givetvis artilleriets behov av fast anställd personal
mindre än enligt beredningens förslag. I Bilaga 6 har angivits ökning
eller minskning av dylik personal enligt mitt förslag, jämfört med 1901
års organisation. Såsom framgår av Bilaga 8 medför den av mig föreslagna
organisationen en minskning av de årliga utgifterna med 244 861
kronor 4 öre utöver den nedsättning som skulle följa med ett antagande
av beredningens förslag.

Jag får alltså till avvikelse från beredningens förslag hemställa:

a) att Göta och Norrlands artilleriregementen erhålla följande fredsindelning,
nämligen Göta artilleriregemente 3 lätta kanondivisioner å 3
batterier och 1 lätt haubitsdivision ä 2 batterier samt Norrlands artilleriregemente
2 lätta kanondivisioner å 3 batterier, 1 lätt haubitsdivision ä
2 batterier och 1 tung haubitsdivision ä 2 batterier;

b) samt att nämnda regementens fast anställda personal bestämmes
till det antal som angives i Bilaga 4.

33 ^

Bil. 1.

Fältartilleriets fast anställda personal enligt 1901 års härordning och 1914
års Stater. (Utom musik- och läkarpersonal).

Beställningar.	Fem fältart.-rege-menten.	Wendes art.-rege-mente.	Gottlands artilleri- kår.
1901 års härordning.	1914 års stat.	1901 års härordning.	1901 års stat.
Överstar................	1	1	1	1	—
Överstelöjtnanter.............	1	1	1	1	1
Majorer.................	3	3 1	4	3
Kaptener I klass............	11	l 2 J	14	12	4
» II > ............	9	I i	10	10	2
Löjtnanter I > ............	11	11	14	14	5
> II . ............	9	7	10	8	5
Underlöjtnanter.............	10	10	12	12	4
Styckjunkare..............	15	15	18	18	4
Sergeanter I klass ...........	15	15	19	19	5
» II > ...........	15	13	19	17	4
Förstekonstaplar.............	55	49	70	64	22
Andre > .............	55	49	70	64	22
Vice » .............	55	49	70	64	22
Sjukvårdsandrekonstaplar.........	3	3	4	4	2
> vice > .........	4	4	5	5	2
> artillerister...........	4	4	5	5	3
Hantverksandrekonstaplar.........	3	3	4	4	1
> vice > .........	4	4	5	5	i ;
> artillerister ..........	4	4	5	5	2
Hovslagarandrekonstaplar.........	3	3	4	4	1
y vice » .........	4	4	5	5	1
> artillerister...........	4	4	5	5	1
Officersvolontärer............	18	17	20	19	4
Övriga volontärer............	132	132	168	168	67
Samma	448	428	562	536	185

1 Vid Upplands art.-regemente endast 2 majorer.

* Vid Svea art.-regemente 19 kaptener, 10 av I och 9 av II klass. Vid Göta och Upplands
art.-regementen 9 av I och 9 av II klass samt vid Norrlands och Smålands art.-regementen 10 av I och
8 av II klass.

4 34

Bil. 2.

Fästningsartilleriets och positionsartilleriets fast anställda personal enligt
1901 års härordning och 1914 års Stater. (Utom musik- och läkarpersonal.)

Beställningar.	Fästnings- artilleriet.	Positions- artilleriet.
Överstar...............	1	1
Överstelöjtnanter............	2	1
Majorer...............	2	2
Kaptener I klass..............	10	6
> II » ..............	10	6
Löjtnanter I > ............	11	7
» II » ..........	9	5
Underlöjtnanter............	10	6
Styckjunkare.............	20	12
Sergeanter I klass ..........	20	12
» II » ............	20	12
Förstekonstaplar............	50	30
Andre » ..........	50	30
Vice > ............	50	30
Sjukvårdsandrekonstaplar...........	3	2
» vice » ..........	3	2
> artillerister ............	4	2
Hantverksandrekonstaplar .....	3	2
» vice » .........	3	2
> artillerister ..........	4	2
Hovslagarandrekonstaplar.........	—	2
t> vice » ...........	—	2
> artillerister.............	—	2
Officersvolontärer .............	16	14
Övriga volontärer.............	130	72
Summa	431	264

35 4

Sil. 3.

Artilleriets fast anställda personal enligt beredningens förslag.

(Utom musik- ock läkarpersonal.)

Beställningar.	Svea artille- rirege- mente.	Göta artille- rirege- mente.	Wendes artille- rirege- mente.	Norr- lands artille- rirege- mente.	Upp- lands artille- rirege- mente.	Små- lands artille- rirege- mente.	Gott- lands artille- rikår.	Bodens artille- rirege- mente.	Summa.
Överstar.........	1	i	1	1	1	1		1	7
Överstelöjtnanter.....	2	''2	2	2	1	1	1	2	13
Majorer.........	4 1	3	3	3	3	3	—	3	22''
Kaptener I klass ....	10	11	10	10	9	9	4	12	75
» II > ....	9	9	9	9	7	7	2	10	62
Löjtnanter I » ....	15	17	15	15	13	13	7	15	no
> II » ....	12	14	12	12	10	10	5	12	87
Styckjunkare.......	15	17	15	15	13	13	4	16	10S
Sergeanter I klass ....	19	21	19	19	16	16	5	20	135
> II > . . . .	18	21	18	18	16	16	5	20	132
Officersaspiranter .....	6	6	6	6	6	6	1	6	43
Fnrirer I klass .....	13	14	13	13	11	11	4	11	90
» II » .....	39	42	39	39	33	33	12	33	270
Konstaplar........	39	42	39	39	33	33	16	33	274
Vice konstaplar......	26	28	26	26	22	22	8	22	180
Menige volontärer.....	208	224	208	208	176	176	64	176	1440
Sjnkvårdsfurirer II klass .	1	2	1	1	1	1	1	1	9
> konstaplar....	3	3	3	3	2	2	1	2	19
> artillerister . . .	3	4	3	3	3	3	2	3	24
Hantverksfnrirer II klass .	1	2	1	1	1	1	1	1	9
> konstaplar . . .	3	3	3	3	2	2	1	2	19
> artillerister . . .	3	4	3	3	3	3	2	3	24
Hovslagarfurirer II klass .	1	2	1	1	1	1	1	1	9
» konstaplar....	5	5	5	5	4	4	1	1	30
» artillerister . . .	5	6	5	5	5	1 5	2	2	35

1 Därav en avsedd för chefen för artilleristaben.
18—141281

4 36

Bilaga 4.

Göta och Norrlands artilleriregementens fast anställda personal enligt

hr Thorssons förslag

(utom musik- och läkarpersonal).

Beställningar.	Göta artillerirege- mente.	Norrlands artillerirege- mente.
Överstar..................	1	1
Överstelöjtnanter..............	1	1
Majorer...................	3	3
Kaptener I klass..............	9	9
> II > ..............	7	7
Löjtnanter I klass.............	13	12
> II > .............	10	10
Styckjunkare................	13	12
Sergeant I klass ..............	16	15
» II » ..............	16	15
Officersaspiranter........ ....	6	6
Kuriror I klass...............	11	10
> II ».............	33	30
Konstaplar.................	33	30
Vice konstaplar .............	22	20
Menige volontärer..............	176	160
Sjukvårdsfurirer II klass...........	1	1
Sjukvärdskonstaplar.............	2	2
> artillerister ............	3	3
Hantverksfurirer II klass...........	1	1
> konstaplar.............	2	2
> artillerister .............	3	3
Hovslagarfurirer II klass...........	1	1
> konstaplar .............	4	4
> artillerister ............	5	5

37 4

Bilaga 5.

Tablå, utvisande ökning och minskning av artilleriets fast anställda personal
enligt beredningens förslag jämfört med 1901 års organisation.

Beställningar.	Antal enligt 1901 års organisa-tion.	Antal enligt be-redningens förslag.	Ökning.	Minsk- ning.
Överstar..................	8	7	_	1
Överstelöjtnanter..............	10	13	3	—
Majorer..................	23	22	—	1
Kaptener..................	162	137	—	25
Löjtnanter................. Underlöjtnanter...............	l 248	240	_	8
Offlcersaspiranter.............. Styckjunkare................	1 129	108	_	21
Sergeanter .................	261	267	6	—
Furirer (1. konstaplar)...........	447	360	—	87
Konstaplar (2. konstaplar)..........	447	274	—	173
Vice konstaplar ..............	447	180	—	267
Menige volontärer..............	1097	1440	343	—
Sjukvårdsbeställningsmän..........	92	52	—	40
Hantverks- » ..........	89	52	—	37
Hovslagar- » ..........	78	74	—	4

4 38

Bilaga 6.

Tablå, utvisande ökning och minskning av artilleriets fast anställda personal
enligt hr Thorssons förslag jämfört med 1901 års organisation.

Beställningar.	Antal enligt 1901 års organisa-tion.	Antal enligt hr Thorssons förslag.	Ökning.	Minsk- ning.
Överstar..................	8	7	_	1
Överstelöjtnanter..............	10	11	1	—
Majorer..................	23	22	—	1
Kaptener..................	162	130	—	32
Löjtnanter.................	1
Underlöjtnanter...............	> 248	227	—	21
Officersaspiranter..............	1
Styckjunkare................	129	101	—	28
Sergeanter .................	261	250	—	11
Fnrirer (1. konstaplar)...........	447	336	—	111
Konstaplar (2. konstaplar)..........	447	256	—	191
Vice konstaplar..............	447	168	—	279
Menige volontärer..............	1097	1344	247	—
Sjukvårdsbeställningsmän..........	92	48	—	44
Hantverks- > ..........	89	48	—	41
Hovslagar- > ..........	78	70	—	8

39 ^

Bilaga 7.

Kostnadsberäkning för artilleriets fast anställda personal enligt 1901 års
organisation och enligt 1914 års stater.

Beställningar.	Enhetskost- nad.	1901 års organisation.	1914 års stater.
Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.
Överstar...............	8190	—	8	65 520	—	8	65 520	—
Överstelöjtnanter...........	6 325	—	10	63 250	—	10	63 250	—
Majorer...............	5 825	—	23	133 975	—	21	122 325	—
Kaptener I klass...........	4 860	—	89	432 540	—	80	388 800	—
> II » ...........	3 860	—	73	281780	—	71	274 060	—
Löjtnanter I klass..........	2 595	—	92	238 740	—	92	238 740	—
» II » ..........	2115	—	74	156 510	—	62	131130	—
Underlöjtnanter............	1815	—	82	148 830	—	82	148 830	—
Styckjunkare.............	2 112	50	129	272 512	50	129	272 512	50
Sergeanter I klass ..........	1630	—	131	213 530	—	131	213 530	—
» II » ..........	1510	—	130	196 300	—	118	178180	—
Förste konstaplar...........	997	17	447	445 734	99	411	409 836	87
Andre konstaplar...........	900	67	447	402 599	49	411	370175	37
Vice konstaplar...........	804	17	447	359 463	99	411	330513	87
Offlcersvolontärer...........	691	—	144	99 504	—	138	95 358	—
Menige volontärer..........	707	67	1097	776 313	99	1097	776 313	99
Sjukvårds andre konstaplar......	900	67	26	23 417	42	26	23 417	42
Sjukvårds vice konstaplar.......	804	17	32	25 733	44	32	25 733	44
Sjukvårdsartillerister.........	744	17	34	25 301	78	34	25 301	78
Hantverks andre konstaplar......	900	67	25	22516	75	25	22 516	75
Hantverks vice konstaplar.......	804	17	31	24 929	27	31	24 929	27
Hantverksartillerister.........	744	17	33	24 557	61	33	24 557	61
Hovslagar andre konstaplar . . • . . .	900	67	22	19 814	74	22	19 814	74
Hovslagar vice konstaplar.......	804	17	28	22 516	76	28	22 516	76
Hovslagarartillerister.........	744	17	28	20 836	76	28	20 836	76
Samma	—	—	—	4 496 728	49		4 288 700	13

Anm. För officerare och underofficerare har medräknats endast lön och dagavlöning. Beloppen
för manskap inbegripa all statsverkets kostnad.

4 40

Bilaga 8.

Kostnadsberäkning för artilleriets fast anställda personal enligt beredningens
och enligt herr Thorssons förslag.

Beställningar.	Enhetskost- nad.	Beredningens förslag.	Herr Thorssons förslag.
Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.	Antal.	Kronor.	öre.
Överstar...............	8190	—	7	57 330	_	7	57 330	_
Överstelöjtnanter...........	6 325	—	13	82 225	—	11	69 575	—
Majorer...............	5 825	—	22	128150	—	22	128 150	—
Kaptener I klass...........	4 860	—	75	364 500	—	72	349 920	—
» II » ...........	3 860	—	62	239320	—	58	223 880	—
Löjtnantar I klass..........	2 595	—	no	285 450	—	103	267 285	—
> II » ..........	2115	—	87	184 005	—	81	171315	—
Styckjunkare.............	2112	50	108	228150	—	101	213 362	50
Sergeanter I klass ..........	1630	—	135	220 050	—	126	205 380	—
> II » ..........	1510	—	132	199 320	—	124	187 240	—
Officersaspiranter ...........	1510	—	43	64 930	—	43	64 930	—
Furirer I klass ...........	1237	17	90	111345	30	84	103 922	28
» II > ...........	997	17	270	269 235	90	252	251 286	84
Konstaplar..............	900	67	274	246 783	68	256	230 571	52
Vice konstaplar ...........	804	17	180	144 750	60	168	135100	56
Menige volontärer ..........	707	67	1440	1019044	80	1344	951108	48
Sjukvårdsfurirer II klass.......	997	17	9	8 974	53	8	7 977	36
Sjukvårdskonstaplar.........	900	67	19	17112	73	17	15 311	39
Sjukvårdsartillerister.........	744	17	24	17 860	08	23	17115	91
Hantverksfurirer II klass.......	997	17	9	8 974	53	8	7 977	36
Hantverkskonstaplar.........	900	67	19	17112	78	17	15311	39
Hantverksartillerister.........	744	17	24	17 860	08	23	17115	91
Hovslagarfurirer II klass.......	997	17	9	8 974	53	8	7 977	36
Hovslagarkonstaplar.........	900	67	30	27 020	10	28	25 218	76
Hovslagarartillerister.........	744	17	35	26 045	95	34	25 301	78
Summa	—	—	—	3994525	44	—	8 749664	40

Anm. För officerare, underofficerare och officersaspiranter har medräknats endast lön och dagavlöning.
Beloppen för manskap inbegripa all statsverkets kostnad.

41 4

Bilaga 9.

Tablå, approximativt utvisande ökade förläggningskostnader på grund av
ifrågasatt omorganisation av artilleriet.

Svea artilleriregemente. Kostnad utöver vad nytt etablissement
vid Järfva skulle kosta enligt regementets nuvarande ’

organisation.

I kansli-arrestbyggnaden. En divisionsexpedition samt

tre arrester.................. 10 000: —

Kasärn för 2 batterier å 100 man jämte underofficers bostäder.

................... 200 000: —

Vinterstall för 43 hästar............. 43 000: —

Sommarstall (intäckt) för 88 hästar......... 35 200: —

Matsal och köksutrymme samt kokapparater (ökning för

200 man)................... 40 000: —

För rådslokaler, 6 fack å 15 X 15 m......... 54 000: —

Sjukhuset, ökning för 6 sängar........... 18 000: —

Planering, stängsel och yttre ledningar....... 15 000: —

Avträden.................... 4 000: —

419 200: —

Oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll...... 40 800: — 40O 000:_

Göta artilleriregemente å Q viberg.

Förrådslokaler, 4 fack å 15 X 15 m......... 36 000: —

Göta artilleriregemente å Karlsborg.

Ridhus om 2 volter................ 50 000: —

Vinterstall för 47 hästar............. 47 000: —

Sommarstall (intäckt) för 108 hästar........ 43 200: —

Gödselstäder................... 2 000: —

178 200: —

Oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll...... 17 800:— 196 000:_

Yendes artilleriregemente.

Förrådslokaler, 4 fack å 15 X 15 m......... 36 000: —

Oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll...... 2 000: —

Transport 694 000: —

4 42

Transport 694 000: —

Norrlands artilleriregemente.

Nytt kasärnetablissement:

Kanslihus med mäss för 3 divsioners stab (med vakt- och

arrestlokaler)................. 90 000: —

Kasärner för 7 batterier samt lektions- och sjukrum . . 550 000: —

Kokinrättning för 550 man............ 70 000: —

Ridhus för 4 volter (av trä)............ 75 000: —

Exercislius (av trä)................ 50 000: —

Mässbyggnad för underofficerare och manskap..... 60 000: —

Vinterstall för 250 hästar............. 250 000: —

Sommarställ (intäckt) för 250 hästar........ 100 000: —

Sjukstall.................... 20 000: —

Skosmedja ................... 12 000: —

Gödselstäder...........■....... 4 000: —

Avträdesbyggnader................ 9 000: —

Skidbodar.................... 2 000: —

Förrådslokaler, 19 fack å 15 X 15 m........ 171 000: —

Planering och stängsel.............. 40 000: —

Yttre rörledningar................ 35 000: —

1 538 000: —

Oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll...... 152 000: — i 690 000: —

Upplands artilleriregemente.

Förrådslokaler, 4 fack å 15 x 15 m......... 36 000: —

Oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll.......2 000: — 38 000: —

Smålands artilleriregemente.

Förrådslokaler, 4 fack å 15 X 15 m......... 36 000: —

Oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll...... 2 000: — 38 000: —

Summa kronor 2 460 000: —

Stockholm den 24 dec. 1913.

Erik Josephson.

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS

YTTRANDE

ANGÅENDE

ARMÉNS HÄSTAR

(OFULLBORDAT)

19—141281

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sida.

A. Antalet stamhästar enligt 1901 års härordning................ 5

B. Nuvarande antal stamhästar....................... 6

C. 1901 års härordning angående behovet av stamhästar............. 6

D. Förslag om infanteriets förseende med stamhästar..............11

E. Förslag om ökning av antalet stamhästar vid artilleriet och ingenjörtrupperna. . . 13

F. Förslag att förse enligt stat på egna tjänstehästar beridna officerare med stamhästar 15

G. Förslag om utrangerade stamhästars fortsatta användning vid armén.......17

H. Beredningens yttrande..........................18

1) Egna tjänstehästars utbytande mot stamhästar...............18

a) Antalet egna tjänstehästar enligt 1914 års stat.............18

b) Den ekonomiska verkan för statsverket utav ett utbytande av egna tjänstehästar
mot stamhästar.......................18

c) Fördelar och olägenheter med nuvarande system............19

d) Fördelar av ett system med officersstamhästar samt bemötande av invändningar

mot ett sådant system.......................23

e) För vilka officerare böra avses två tjänstehästar?............27

2) Utrangerade stamhästars fortsatta användning vid armén.........28

3) Böra infanteriets kompanichefer vara beridna i fred?............31

4) Hästbehovet vid truppförband och staber.................34

Bilagor

Å. Antalet stamhästar enligt 1901 års härordning.

Enligt 1901 års härordning skola arméns stamhästar uppgå till ett
antal av 9 396, därav 6 000 för kavalleriet, 2 929 för artilleriet, 143 för
ingenjörtrupperna och 324 för trängen.

På de särskilda truppförbanden komma följande antal hästar:

Livgardet till häst............. 600

Livregementets dragoner........... 600

Livregementets husarer........... 600

Smålands husarregemente.......... 600

Skånska husarregementet ..........1 200

Skånska dragonregementet..........1 200

Kronprinsens husarregemente......... 600

Norrlands dragonregemente.......... 600

Summa 6 000

Svea artilleriregemente............ 440

Göta » . . . . •....... 440

Vendes » 584

Norrlands » 440

Upplands » 440

Smålands » . . . . •....... 440

Gottlands artillerikår............ 85

Positionsartilleriregementet.......... 60

Summa 2 929

Svea ingenjörkår.............. 54

Göta » 54

Fälttelegrafkåren.............. 25

Bodens ingenjörkår............. 10

Summa 143

Sex trängkårer å 54 Summa 324

B. Nuvarande antal stamhästar.

5 6

Vid slutet av 1913, då 1901 års härordning skulle vara till fullo
genomförd, var det sålunda bestämda antalet stamhästar fyllt med undantag
därav, att det återstod att anskaffa dels för ett vart av de två stora
skånska kavalleriregementena 200 hästar och dels för sex haubitsbatterier
vid fältartilleriet tillhopa 240 hästar. På gund av 1913 års riksdags beslut
skola under 1914 för berörda haubitsbatterier anskaffas 120 hästar.
Vid 1914 års slut kommer bristen i det av 1901 års riksdag bestämda
stamhästantalet således att utgöra 400 för kavalleriet och 120 för artilleriet.

Vidare är att märka, att vid fem kavalleriregementen, Livregementets
dragoner, Livregementets husarer, Smålands husarregemente, Skånska
husarregementet och Skånska dragonregementet, rusthållshästar ännu äro
i tjänst under regementsövningarna. Deras antal uppgår under 1914 till
ungefär 75 och beräknas under 1915 utgöra 30. De komma att vid avgång
ersättas som om de varit kronans egna hästar.

C. 1901 års liärordningsförslag angående behovet av

stamhästar.

Ur chefens för generalstaben förslag till ny härordning år 1900,
Kungl. Maj:ts härordningsproposition till 1901 års riksdag samt behandlingen
av härordningsfrågan vid samma riksdag må här anföras följande
angående beräkningen av hästbehovet vid de beridna truppförbanden.

1 fråga om kavalleriets hästar anfördes i chefens för generalstaben
förslag år 1900 följande:

»Kavalleriets betydelse såsom truppslag är i väsentlig grad beroende
av, att det vid mobilisering har tillgång på goda, väl dresserade och i
kraft varande hästar. I likhet med vad förhållandet var uti det år 1891
utarbetade härordningsförslaget har antalet ridhästar vid varje femskvadronsregemente
beräknats till 600 samt vid vart och ett av de båda tioskvadronsregementena
till dubbla detta antal, således inalles 6 000 rid -

hästar vid hela kavalleriet. Därvid har förutsatts, att remonterna vid deras
överlämnande på hösten till de särskilda regementena skulle hava en
ålder av fyra och ett hälft år. Deras tillridning bör kunna så bedrivas,
att de äro färdiga att sättas in uti ledet under det följande årets repetitions(regements-)övningar,
varvid dock, om mobilisering skulle ske uti till
exempel maj eller juni månader, flertalet remonter skulle kunna tagas i
anspråk för fyllande av krigsbehovet. Att mottaga remonter vid regementena
för utbildning under en tidigare ålder, tre och ett hälft år, är,
enligt vad erfarenheten nogsamt visat, icke ändamålsenligt eller med en
god hushållning förenligt.

Med ifrågavarande antal ridhästar, 120 för varje skvadron, kunna ej
alla, med undantag av tiden för repetitions(regements-)övningarna, tagas i
anspråk omedelbart för den dagliga tjänstens behov. Under större delen
av året komma således ett visst antal hästar — beräknat för varje skvadron
till 24, sedan skvadronschefen behållit en mindre* reserv om t. ex. 6
hästar för att kunna i händelse av sjukdomsfall o. d. bland de i den ordinarie
tjänstgöringen varande hästarna verkställa utbyte — att icke hållas
uti tjänstgöring. En viktig fråga är, huru dessa hästar böra omhändertagas.
Böra de uppställas i depå vid regementet eller i dess omedelbara
”närhet med en till 80 % förminskad ration, eller böra de utackorderas? Av

dessa båda utvägar är uppställandet i depå att föredraga ur militär
synpunkt. Befälet varder därigenom i tillfälle att bestämma hästarnas
arbete och sysselsättning samt att dagligen övervaka deras skötsel, och
vård. Ordnas dessa depåer skvadronsvis, skall skvadronschefen, samtidigt
därmed att hans intresse och ansvar för skvadronen i dess helhet skärpes,
kunna åvägabringa en ändamålsenlig hushållning med hästmaterielen. Att
depåsystemet med hänsyn till lättheten att mobilisera icke är förenat med
de olägenheter och den tidsutdräkt, som medfölja utackorderingssystemet,
torde vara uppenbart.

Mot hästarnas ställande i depå kan emellertid göras den invändningen,
att depåsystemet bliver för statsverket dyrare särskilt ur den synpunkten,
att det kräver större vinterstallutrymme. Stallutrymme måste
dock i allt fall beredas under tiden för repetitions(regements-)övningarna,
och vid sådant förhållande torde det kunna ifrågasättas, huruvida det icke
skulle vara ändamålsenligare att genast från början bygga vinterstallar för
hela hästantalet än att uppföra dylika stallar för det stora flertalet hästar
och sommarstallar för återstoden. Detta gäller i främsta rummet de regementen,
vilkas repetitions(regements-)övningar komma att hållas vid eller
i närheten av vederbörliga vinterförläggningsorter.

5 8

Vad de årliga underhållskostnaderna angår, bliva dessa, beräknade i
och för sig, dyrare med tillämpning av depåsystemet än med tillämpning
av utackorderingssystemet. Men å andra sidan torde, såsom bil. 14* utvisar,
avsevärd besparing kunna göras å remonteringsanslaget, därigenom
att kavallerihästarna genom den bättre omvårdnad, som de erhålla uti depå,
och genom det lämpligare arbete, varmed de sysselsättas, komma att längre
stanna i tjänst, samt följaktligen en minskad omsättning av desamma är
att förvänta, en minskning, som torde kunna beräknas till åtminstone 1 °/°.
Till dessa besparingar böra även läggas inkomsterna för försäljningen av
de hästar, som eljest skulle övergå uti fodervärdarnas ägo. Enligt nu
gällande villkor skola de utackorderade hästarna vid 13 års ålder bliva
fodervärdarnas tillhörighet. Skulle villkoren för utackorderingen skärpas,
d. v. s. bliva ogynnsammare för fodervärdarna, skulle de därigenom möjligen
åvägabragta besparingarna bliva endast skenbara, enär följden helt
visst bleve en försämring av hästmaterielen eller ökad omsättning av densamma.

Att efter en blivande flyttning av Norrlands dragonregemente till Umeå
söka anordna en ^ackordering av dess icke i tjänstgöring varande hästar
torde näppeligen låta sig göra. I vad mån utackorderingssystemet skulle
utan betydande olägenheter kunna tillämpas vid Livgardet till häst, Livregementets
dragoner och husarer samt Smålands husarregemente, kan ej
med full visshet sägas, alldenstund man ej uti förevarande avseende har
någon erfarenhet att stödja sig på. Man torde dock böra betänka sig mer
än en gång, innan man skulle våga förorda utackordringssystemet för
nyssnämnda regementen.

Vad återstoden av kavalleriet — d. v. s. det uti Skåne förlagda —
beträffar, har det visat sig möjligt att i allmänhet erhålla goda fodervärdar,
ehuru exempel på motsatsen ingalunda saknas. Men enligt vad såväl
cheferna för Skånska husarregementet och Kronprinsens husarregemente
som ock chefen för I arméfördelningen uti infordrade yttranden framhållit,
är enligt deras åsikt depåsystemet att föredraga framför utackorderingssystemet.
Ock då det gäller att skapa ett så dugligt kavalleri som möjligt,
synes det vara en både riktigare och ändamålsenligare samt i längden
rnere ekonomisk åtgärd att låta de militära synpunkterna bliva de bestämmande
vid ordnandet av den nu avhandlade, mycket viktiga frågan.

På grund av dessa i korthet utvecklade skäl torde man vid kavalleriets
organisation och uti de för ändamålet anställda beräkningarna böra

* Enligt denna bilaga skulle depåsystemet draga 19,807 kronor 20 öre mindre kostnad
än utackorderingssystemet.

utgå därifrån, att dess icke uti ordinarie tjänstgöring mellan de årliga
repetitions-(regements-)övningarna varande hästar uppställas i depå vid
vederbörliga regementen. Möjligheten att vid de i Skåne förlagda kavalleriregementena
tillämpa utackorderingssystemet finnes ju alltid kvar och kan
sålunda i händelse av behov tagas i anspråk.»

I propositionen till 1901 års riksdag angående den nya härordningen
anförde chefen för lantförsvarsdepartementet beträffande kavalleriets hästar
följande:

»Då kavalleriets värde i högst väsentlig grad är beroende på dugliga
och i kraft varande hästar, har jag intet att erinra mot regementsvis ordnade
depåer för uppställning av de hästar, som icke äro i ordinarie tjänst,
ehuruväl, såsom chefen för generalstaben anmärker, utackorderingssystemet
bör Vid behov kunna tillgripas, övertygande synas mig även de skäl vara,
vilka av chefen för generalstaben andragits för att dressyren av remonterna
bör taga sin början först vid 41/2 års ålder.»

Särskilda utskottet, som vid 1901 års riksdag behandlade härordningsfrågan,
gjorde ej något särskilt uttalande i fråga om hästantalet vid de
särskilda kavalleritruppförbanden eller hästarnas användning under tiden
mellan de årliga repetitionsövningarna.

Genom kungl. brev den 1 november 1901 meddelades bestämmelser
rörande arméns stamhästars ^ackordering eller uppställande i depå, därvid
stadgades:

»att kronan tillhöriga nummerhästar, vilka icke äro till tjänstgöring
uttagna, i allmänhet skola mellan repetitionsövningarna uppställas i depå,
i den mån utrymme kan för dem beredas inom vederbörande etablissement
eller i andra för ändamålet lämpliga, Kronan tillhöriga byggnader eller, i
särskilda fall, i sådana lägenheter, som mot skäligt pris kunna av enskilda
personer förhyras, samt utfodras enligt de i nådiga brevet den 19 maj
1899 fastställda grunder för utfodringen av Skånska husarregementets
med flera truppförbands nummerhästar, då de äro i depå intagna, eller
enligt en rationsstat svarande mot åttio procent av normalrationsstaten;

att de hästar, vilka icke uppställas i depå, må tillsvidare utackorderas
till enskilda personer mot ersättning av högst tio kronor i månaden
för varje häst med rätt för fodervärden att under tiden begagna hästen
till ridning och lättare körslor, allt i enlighet med de närmare bestämmelser,
Arméförvaltningen, på förslag av vederbörande truppförbands chef,
äger meddela; ävensom

att samtliga i depå uppställda eller till enskilda personer utlämnade
hästar skola för erforderlig utfodring och justering i ridning till förlägg 20—141281.

5 10

ningsorten intagas i så god tid innan repetitionsövningarnas början, att
dessa övningar kunna utan överansträngning för hästarna bedrivas.»

Efter antagandet av 1901 års härordning lär utackoi’dering till enskilda
av kronan tillhöriga stamhästar ej hava förekommit.

Beträffande fältartilleriets behov av hästar framhölls i härordningsförslaget,
att antalet stamhästar borde så beräknas, att lejning av hästar
behövde ifrågakomma endast under tiden för repetitionsövningarna. För
sådant ändamål behövde varje åkande batteri 40 och varje ridande batteri
48 stamhästar. Bestämdes antalet mindre, måste hästar lejas i motsvarande
mån under den tid före repetitionsövningarna, då batterierna måste vara
anspända för rekryternas utbildning d. v. s. från omkring den 20 maj till
den 20 augusti. Det vore dock ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt, att
varje batteri erhölle så många stamhästar, att lejningen av hästar kunde
inskränkas till tiden för repetitionsövningarna.

För Gottlands artillerilcår, bestående av tre fältkanonbatterier och
ett positionsbatteri, beräknades stamhästbehovet till 25 pr åkande batteri
och 10 för positionsbatteriet eller sammanlagt 85 hästar.

För Positionsartilleriregementet, som enligt härordningsförslaget skulle
i fredstid vara organiserat på sex batterier, beräknades hästbehovet till
10 pr batteri eller inalles 60 hästar.

Land fästning sartilleriet (Boden-Karlsborgs artilleriregemente) ansågs
icke vara i behov av stamhästar.

I härordningsförslaget angavs ingenjörtruppernas behov av stamhästar,
utom beträffande Bodens ingenjörkår, till det antal, som av riksdagen bestämdes.
Chefen för generalstaben hade för nämnda ingenjörkår upptagit
12 stamhästar, men på Kungl. Maj:ts förslag bestämdes antalet till 10.

För trängen upptog härordningsförslaget stamhästarnas antal till 36
för varje trängkompani eller 72 pr trängkår, varjämte framhölls, att en
del av dessa hästar kunde utan någon olägenhet utgöras av äldre, från
kavalleriet i detta syfte utrangerade hästar. I enlighet härmed föreslog
Kungl. Maj:t också, att antalet stamhästar vid trängen måtte bestämmas
till 72 för varje trängkår. Riksdagen nedsatte emellertid antalet till 54
pr trängkår.

Beträffande såväl ingenjörtrupperna som trängen uttalade riksdagen
Önskvärdheten av, att dessa truppslag genom kavalleriets försoi*g försåges
med inridna hästar, på det att personalens tid och arbetskraft icke måtte
tagas i anspråk för hästdressyr.

11 5

D. Förslag om infanteriets förseende med stamhästar.

I chefens för generalstaben förslag år 1906 till arméns utveckling
under perioden 1908—1913 anfördes härutinnan följande:

»Vid infanteriet äro stamhästar erforderliga av flera orsaker. Först
och främst torde regementskvartermästares och regementsadj utan ters egna
tjänstehästar böra utbytas mot kronan tillhöriga hästar. Sedan nämnda
officerare numera ej längre tid än högst 5, respektive 4 år i en följd få
bekläda ifrågavarande befattningar, har det nämligen visat sig, att anskaffningen
av en fullgod tjänstehäst jämte erforderliga hästutredningspersedlar
och avyttrandet av desamma redan efter några få år i regeln
medfört en icke obetydlig ekonomisk uppoffring för den enskilde, vilket
dels menligt inverkat* på den obemedlade officerns ställning efter mottaget
förordnande såsom regementskvartermästare eller -adjutant, dels för
honom försvårat anskaffningen av en fullt fältduglig egen tjänstehäst.
Den här föreslagna övergången från egna tjänstehästar till stamhästar medför
ej heller ökad kostnad för statsverket utan innebär tvärtom någon besparing
av kronans medel.

Vidare bör vid varje regemente finnas ytterligare ett antal stamhästar.
Av kompanicheferna kräves nämligen numera under fältförhållanden
en sådan rörlighet, att densamma kan uppnås endast genom att
göra dem beridna. Så länge stamhästar ej stått till buds härför, har man
måst tillgripa den nödfallsutvägen att vid mobilisering förse infanteriets
kompanichefer med utskrivna ridhästar. Det ligger dock i sakens natur,
att av dessa utskrivna hästar ej alla kunna antagas motsvara de fordringar,
som måste ställas å desamma. Lägges härtill, att den föreslagne fjärde
regementsadjutanten måste göras beriden åtminstone viss del av året, nämligen
under regementsövningarna, då fjärde-bataljonerna äro avsedda att
uppsättas, inses, att — förutom de 4 (vid Gottlands infanteriregemente
3) stamhästar, vilka äro avsedda att träda i stället för regementskvartermästares
och regementsadj utan ters nuvarande egna tjänstehästar — ytterligare
ett antal stamhästar bör förefinnas vid varje infanteriregemente.
Under här omhandlade, jämförelsevis korta period synes emellertid ej
lämpligt att uppsätta ifrågavarande stamhästar till större antal än 6 vid
varje fältinfanteriregemente och Norrbottens regemente, 5 vid Gottlands
infanteriregemente och 3 vid de båda i första hand för kustfästningarna
avsedda grenadjärregementena, ehuru det visserligen vore önskvärt att till
varje infanteriregementes förfogande kunde ställas ett större antal.

5 12

Slutligen måste vid de infanteriregementen vid vilka kulspruteavdelningar
skola uppsättas, finnas ett mindre antal stamhästar, beräknat till 6 vid
varje dylikt regemente. Hela antalet stamhästar skulle sålunda utgöra:

vid Svea- och Göta livgarden samt Norrbottens regemente . .16,

» övriga fältinfanteriregementen............10,

» Gottlands infanteriregemente.............8,

» Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen.....7.

Infanteriets stamhästar böra undergå remontdressyr vid kavalleriet
och därefter överlämnas till vederbörliga regementen. Då en häst först
vid sex års ålder kan antagas hava nått en sådan utveckling, att han
lämpar sig till tjänstehäst vid infanteriet och sålunda först då kan överlämnas
till detta truppslag, böra alltså infanterihästarna, vilka uppköpas
vid omkring fyra års ålder, i allmänhet under omkring två års tid
vara uppställda vid kavalleriet.»

Generalskommissionen av år 1907 anförde i nu behandlade fråga följande: »Enligt

generalskommissionens mening böra infanteriets samtliga
kompanichefer vara beridna.

I taktiskt avseende vinnas härigenom väsentliga fördelar. Under
större fälttjänstövningar har man nämligen ofta funnit, att befälsmekanismen
i sin helhet fungerar för långsamt och att truppdispositionerna stundom
kräva en oproportionerligt lång tid. All orientering, terrängrekognoscering
och ordergivnin^ skulle i hög grad kunna påskyndas, därest kompanicheferna
gjordes beridna. Detta skulle jämväl väsentligen underlätta
översikten och ledningen av kompaniets underavdelningar såväl under bevakningstjänst
som i strid. Vidare skulle kompanicheferna efter längre,
ansträngande marscher vara i stånd att med friska krafter ägna sig åt
manskapets omvårdnad samt truppens förplägnad och förläggning. Slutligen
kunna beridna kompanichefer vida bättre än oberidna under fredsövningar
övervaka och leda sina kompaniers utbildning.

Generalskommissionen anser, på grund av vad sålunda anförts, att
denna riktiga fråga bör erhålla den lösning, att varje kompanichef erhåller
en stamhäst.

En ökning redan under här berörda perioden av remontantalet vid
kavalleriregementena till det antal, som skulle erfordras för att göra regementskvartermästare,
adjutanter och kompanichefer vid varje infanteriregemente
beridna, skulle emellertid dels ställa betydligt ökade krav på remonteringen,
dels för remontdressyren taga i anspråk större antal underbefäl

vid kavalleriregementena, än den under övergångsåren knappa manskapstillgången
medgiver.

I betraktande härav finner kommissionen en inskränkning tills vidare
av antalet för infanteriet avsedda stamhästar till det av chefen för
generalstaben föreslagna vara av omständigheterna betingad.»

Med åberopande av vad chefen för generalstaben och generalskommissionen
anfört förordade 1907 års försvarskommitté uppsättande av stamhästar
vid infanteriet till det av chefen för generalstaben föreslagna antal.

E. Förslag om ökning ay antalet stamhästar vid artilleriet

och ingenjörtrupperna.

I chefens för generalstaben förslag år 1906 framhölls, att organiserande
av ett särskilt ballong- och belysningsväsende vid fälttelegraf kären krävde
ökning av kårens stamhästantal under omhandlade period med fem hästar.

Försvarskommittén av år 1907 förmälde sig icke hava något att
häremot erinra och förordade ökning av stamhästarnas antal vid ingenjörtrupperna
med fem.

I enlighet med ett av chefen för fortifikationen inom kommittén
framlagt förslag till organisation av ballong- och belysningsväsendet, som
av kommittén förordades, skulle ballongtjänsten handhavas av fälttelegrafkåren
men belysningstjänsten av de båda fältingenjörkårerna; och skulle
uppsättandet av en belysningsavdelning vid vardera kåren kräva ökning
av stamhästantalet vid vardera kåren med två hästar. Kommittén synes
hava förordat även denna ökning.

Generalskommissionen föreslog och försvarskommittén tillstyrkte, att
Positionsartilleriregementet, med hänsyn till positionsartilleriets förändrade
uppgift att åtfölja och understödja fälthären, måtte få sitt stamhästantal
ökat med 30 hästar.

Till generalskommissionen hade chefen för Boden-Karlsborgs artilleriregemente
överlämnat utredning angående behovet av stamhästar vid fästning
sartilleriet. Av utredningen framgick:

att den fördel försvararna av en befästad plats hade framför den
anfallande i en noggrannare kännedom om kringliggande terräng och över
densamma gående kommunikationsleder in. m. bleve illusorisk, så vida
icke möjlighet voro för handen att vidmakthålla och över vidsträckta områden
kring de fasta försvarsanstalterna vidga denna kännedom, vilket vore
möjligt endast under förutsättning att befälet gjordes beridet;

5 14

att för ledningen av de grova batteriernas eld behovet av beridna
observatörer och rapportförare vore lika stort som vid övriga artilleri truppförband; att

för möjliggörande av den vid striden om befästade platser nödvändiga
samverkan mellan de olika truppslagen, fästningsartilleriets officerare
måste indragas i den allmänna utbildningsgången för härens officerspersonal
i övrigt och sålunda bland annat få deltaga i fält- och fälttjänstövningar,
vilket åter förutsatte, att nämnda personal gjordes beriden;

att lösandet av de betydelsefulla uppgifter, som tillkomme de rörliga
batterierna uti fästningskriget, förutsatte en viss grad av färdighet i ridning
och körning samt skötsel av hästar, vilket allt i synnerhet i ett
klimat sådant som Bodentraktens krävde utbildning hela året och sålunda
förutsatte tillgång på stamhästar;

att övningar med anspända pjäser för utförande av skarpskjutningar
måste företagas under alla årstider, icke minst under vintern, vadan hästar
sålunda borde ständigt stå till förfogande;

att vid fästningsartilleriet förekommande skjutövningar samt förskansnings-
och lägerarbeten in. in. krävde ganska omfattande transporter
till och från övningsplatserna, för vilka kostnaderna uppginge till avsevärda
belopp, därest, som hittills måst ske, de erforderliga dragarna för varje
gång skulle lejas; samt

att det minskade tilloppet av offieersaspiranter till fästningsartilleriet
kunde förklaras av utsikten att under hela eller största delen av tjänstetiden
bliva fästad vid Boden, varemot utsikten till en överflyttning av
personal mellan samtliga artilleritruppförband, vilken i sin ordning förutsatte
ridskicklighet hos fästningsartilleriets befälspersonal, utan tvivel skulle
vara ägnad att främja officersrekryteringen.

Det antal hästar, som erfordrades för Bodenbataljonen, beräknades
till 30 stycken. De skäl, som anförts för Bodenbataljonens förseende
med stamhästar, gällde även beträffande Karlsborgsbataljonen. Bodenbataljonen
borde dock först hava sitt behov fyllt.

Generalskommissionen erinrade, att enligt chefens för generalstaben
förslag år 1906 för Bodenbataljonens behov årligen skulle lejas ett antal
av 30 hästar under 150 dagar. På ovan anförda grunder och av kostnadsskäl
ansåg kommissionen anskaffande av motsvarande antal stamhästar vara
att förorda. Efter den omhandlade periodens utgång borde även Karlsborgsbataljonen
förses med stamhästar.

Försvarskominittén biträdde förslaget om att tilldela Bodenbataljonen
30 stamhästar.

F. Förslag att förse enligt stat på egna hästar beridna officerare
med stamhästar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 december 1911 har civilkommissionen
hemställt, att enligt stat på egna tjänstehästar beridna officerare
och civilmilitära personer skola göras beridna å kronans hästar samt till
följd därav nu till dem utgående lönetillägg för tjänstehästar och furageersättning
indragas.

Till stöd för sin hemställan har kommissionen anfört huvudsakligen
följande.

Tid efter annan hade förslag framställts om rätt för officer att för
skötsel av tjänstehäst mot gottgörelse i någon form påkalla biträde av menigt
manskap till arbete å fritid. Då emellertid i det lönetillägg, officer
åtnjöte för egen tjänstehäst, jämväl inginge beräknad kostnad för skötsel
av hästen, hade binder dittills mött från riksdagens sida mot en dylik
anordning. Till följd härav skulle officerarna vara hänvisade till att för
skötsel av sina tjänstehästar anställa civila hästskötare. Men då från militär
synpunkt ett dylikt system måste medföra den olägenheten, att inom
militära etablissement inhystes civil personal, som icke vore underkastad
krigslagarna, både kommissionen iakttagit, att i ganska stor utstakning
den utvägen tilllgripits, att avtal träffats mellan officerare och menige om
skötsel å fritid av tjänstehästarna mot gottgörelse för arbetet. En sådan
anordning vore dock ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter, och åtgärder
syntes ofördröjligen böra vidtagas för att på ett tillfredsställande sätt
lösa denna fråga.

Då numera anspåken på avlöning åt civil hästskötare vuxit så högst
betydligt, efter det lönetillägget för tjänstehäst fastställdes, att detta tilllägg
icke kunde täcka förutom kostnaderna för remontering och sadelmundering
m. in. jämväl den stegrade utgiften för civil hästskötare, samt
för övrigt olägenheterna ur diciplinär synpunkt av civila hästskötares vistelse
inom kasärnetablissementen icke kunde undanröjas, syntes skyldigheten
för officer att hålla sådan hästskötare böra upphöra. För sin del
kunde dock kommissionen icke förorda införandet av rätt för officer att
ens mot avdrag å lönetillägget anlita meniga för skötsel av tjänstehästar,
så länge dessa vore att anse såsom privat egendom. Det läge nämligen
enligt kommissionens åsikt alldeles icke inom området för manskapets
uppgifter att i fred fullgöra åligganden, vilka vore att betrakta såsom
enskild tjänst, även om därmed indirekt tillgodosåges försvarets intressen.
Vid sådant förhållande återstode icke annan utväg än att låta statsverket
tillhandahålla tjänstehästar åt de officerare, som enligt stat skulle vara

beridna på egna hästar. Något hinder därför torde icke förefinnas i fastställda
löneregleringar. Teoretiskt torde icke kunna göras någon invändning
mot en sådan anordning. Officers tjänstehäst vore nämligen redan
nu avsedd att användas uteslutande för försvarsändamål. Men icke heller
från praktisk synpunkt borde avgörande skäl kunna anföras mot denna
anordning, under förutsättning att garantier lämnades för att den enskilde
officern finge, så länge han det önskade, använde den häst, han dresserat
eller eljest fått åt sig utsedd. Under denna förutsättning torde nämligen
för officern föreligga samma intresse som nu att dressera hästen och
hålla den i sådan kondition, att den motsvarade hans anspråk. För övrigt
syntes redan nu vara förutsatt, att stamhästen kunde fylla de anspråk,
som ställdes på en officershäst. I tjänstgöringsreglementet för
armén rnedgåves nämligen officer rätt att mot insättande av remont uttaga
stam häst. Och i tydlig avsikt att förebygga missbruk av denna förmån
vore detaljerade kontrollföreskrifter meddelade.

Stallbyggnader, tillhöriga statsverket, torde i regel förefinnas, så att
i detta avseende hinder icke kunde behöva föreligga för tillhandahållande
av officerarnas tjänstehästar.

För tillhandahållande av statens hästar åt officerarna talade även
det skälet, att för officern, särskilt den unge officern, anskaffningen av
tjänstehästar krävde ett ej obetydligt förlagskapital, som icke alltid vore
lätt att åvägabringa. Denna omständighet kunde till och med verka hinderligt
för rekryteringen av kavalleriregementenas officerskårer.

Civilkommissionen framhåller därjämte i sin berörda skrivelse, att
frågan om tillhandahållande av tjänstehästar åt officerare bör ses jämväl
ur ekonomisk synpunkt. Utgående från då gällande medelremontpris och
utgifter för hästvård gör kommissionen en överslagsberäkning angående
årskostnaden vid ett tillhandahållande genom staten av tjänstehäst åt beriden
officer samt finner denna kostnad uppgå för en häst till 180 kronor
12 öre. Då lönetillägget för en häst är 400 kronor, skulle statsverket
alltså genom dettas ersättning av en tjänstehäst för varje sådant utbyte
inbespara 219 kronor 88 öre, eller, därest samtliga 1 042 lönetillägg
indragas och officerarna i stället erhålla stamhästar, 229 114 ki-onor 96
öre. Kommissionen framhåller emellertid, att statsverket uppenbarligen
icke kan behöva tillhandahålla en reservhäst åt alla de officerare, som nu
skola vara beridna på två tjänstehästar.

Civilkommissionens nu berörda skrivelse, i vilken jämväl hemställdes
om remonteringsanslagets uppdelning på truppförbanden för åstadkommande
av en effektiv självhushållning i fråga om hästmaterielen samt om
utrangerade, men för fortsatt bruk lämpade stamhästars användning för

17 5

vissa sysslor vid armén, remitterades av Kungl. Maj:t till arméförvaltningens
intendents- och civila departement och sjukvårdstyrelse för yttrandes
avgivande. Intendentsdepartementet infordrade yttrande över förslaget från
samtliga arméfördelnings- samt regements- och likställda chefer. Sedan
dylika yttranden inkommit, avgåvo arméförvaltningens berörda departement
och styrelse den 13 september 1912 utlåtande i frågan.

En sammanfattning av vad de avgivna yttrandena innehålla ifråga
om beridna officerares förseende med stamhästar återfinnes i Bilaga 1.

G. Förslag om utrangerade stamhästars fortsatta användning

vid armén.

1 nyssberörda skrivelse av den 11 december 1911 hemställde civilkommissionen
därjämte, såsom redan anmärkts, att Kungl. Maj:t måtte
taga i övervägande, huruvida icke utrangerade, men för fortsatt bruk lämpade
stamhästar skulle kunna utackorderas till fordervärdar för att av statsverket
nyttjas under viss tid årligen; och anfördes till stöd för denna
hemställan följande.

I avseende å utrangeringen av stamhästar hade kommissionen inhämtat,
att de kasserade hästarna plägade försäljas å offentlig auktion till
den högstbjudande. Därvid gjordes förbehåll om, att vissa hästar skulle
omedelbart nedslaktas, men det största antalet torde försäljas till fortsatt
bruk. Med en beräknad omsättning av 9 procent av stamhästar kunde
utrangeringen antagas komma att omfatta 855 hästar årligen. Därest man
finge antaga, att av dessa omkring 500 kunde avses till fortsatt bruk,
uppställde sig den frågan, om icke dessa hästar skulle kunna på ett bättre
sätt användas för statsverkets behov än nu vore förhållandet. För arméns
räkning måste ju under vissa perioder årligen lejas ett betydande antal
enskilda tillhöriga hästar. Det förefölle kommissionen, som om här i landet
skulle finnas behov åtminstone för vissa lantbrukare, särskilt småbrukare,
att till vård och användning mottaga för deras näring lämpliga
hästar mot skyldighet att för vissa tidsperioder, då hästarna för övrigt
väl kunde undvaras i jordbruket, tillhandahålla dem åt statsverket. Kommissionen
antoge, att de utrangerade hästarna skulle i viss utsträckning
kunna på här ifrågasatt sätt utlämnas till fodervärdar till nytta både för
statsverket och fodervärdarna. Åtminstone syntes det önskvärt, att försök
gjordes på grundvalen av detta uppslag.

Sammanfattning av yttrandena över civilkommissionens förslag i
denna del har gjorts i Bilaga 2.

21—H1281

5 18

H. Beredningens yttrande.

1. Egna tjänstehästars utbytande mot stamhästar,

a) Antalet egna tjänstehästar enligt 1914 års stat.

De officerare och civilmilitära personer, som mot ersättning av statsverket
själva hålla sig med tjänstehästar, utgöra enligt 1914 års stat ett
antal av 649 (Bilaga 3). Av dem äro 396 skyldiga hålla vardera två
tjänstehästar, vadan sammanlagda antalet egna tjänstehästar uppgår till
1 045. För varje tjänstehäst utbetalas årligen dels lönetillägg, 400 kronor,
utgörande ersättning för hästens anskaffning, vård och skötsel samt för
mundering, och dels furageersättning, uppgående till, efter en krona om
dagen, 365 kronor. Statsverkets årliga utgifter i nu berörda hänseenden
utgöra följaktligen dels 418 000 (1 045 X 400) kronor i lönetillägg och
dels 381 425 (1 045 X 365) kronor i furageersättning.

b) Den ekonomiska verkan för statsverket utav ett utbytande av egna
tjänstehästar mot stamhästar.

En överslagsberäkning angående de årliga utgifter, ett motsvarande
antal stamhästar skulle förorsaka statsverket, giver följande resultat. En
remont beräknas för närvarande vid insättningen i tjänst vid truppförband
hava dragit utgifter till ett belopp av 1 315 kronor. Det antal ersättningsremonter,
som årligen tilldelas ett truppförband, får i medeltal under
fem på varandra följande år icke överstiga nio procent av truppförbandets
stamhäststyrka enligt stat. En såsom stamhäst insatt remont kan alltså
antagas vara i tjänst i medeltal elva år. Årskostnaden för utfodring belöper
sig, om depåutfodring ej beräknas, till 365 kronor. De på varje
stamhäst belöpande årsutgifter, som enligt vissa anslag under fjärde
huvudtiteln beräknas efter hästtjänstgöringsdagar, uppgå till sammanlagt
66 kronor 79 öre. Man finner således, att en stam häst årligen under

att den totala årskostnaden för 1 045 stamhästar uppgår till 576 139
kronor 85 öre.

Därest samtliga berörda 1 045 egna tjänstehästar ersättas med stamhästar,
skulle med tillämpning av nu angivna beräkningsgrund för stats -

elva år kostar statsverket 551 kronor

(1315 + 365 + ge-va),

samt

19 5

verket uppkomma eu minskning i årskostnaden för nu ifrågavarande ändamål
med 223 285 kronor 15 öre. Härvid bör likväl iakttagas, dels att
den på munderingsänslaget belöpande andelen av årskostnaden för eu
officershäst kan varda i behov av någon ökning med hänsyn till önskvärdheten
av att sadel, remtygspersedlar och dylikt för officershästen tillhandahållas
av något högre kvalitet än för manskapshästar ävensom att
det möjligen kan krävas en höjning av maximiinköpspriset för upphandling
av remonter av högsta klass, och dels att antalet reservhästar, såsom
här nedan närmare utvecklas, icke behöver upptagas till hela det antal, att
samtliga nu på två egna hästar beridna officerare komma att till sitt uteslutande
förfogande hava två stamhästar. Under det förstnämnda två omständigheter
föranleda eu mindre ökning av den här ovan kalkylerade
årskostnaden för varje officersstamhäst, kommer däremot sist påpekade
förhållande att medföra en berörda kostnadsökning uppvägande minskning
av antalet officersstamhästar under 1 045.

c) Fördelar och olägenheter med nuvarande system.

Efter denna översikt över den ekonomiska verkan av ett utbytande
av egna tjänstehästar mot stamhästar, går beredningen att undersöka,
huruvida en dylik förändring ur försvarets synpunkt, d. v. s. med hänsyn
till officerarnas fullgoda och fältmässiga beridenhet, är tillrådlig och kanske
önskvärd. Härvid har beredningen att till en början, med ledning av de
i yttrandena över civilkommissionens förutberörda skrivelse den 11 december
1911 förekommande uppgifter och uttalanden samt de upplysningar i
frågan, som eljest stått beredningen till buds, söka angiva de fördelar och
de olägenheter, som äro förknippade med det nuvarande systemet för anskaffning
av tjänstehästar åt officerare.

För ernående av största möjliga fältduglighet måste kavalleriofficern
utveckla sig till en verklig hästkarl, den där håller hästdressyr och ridning
på en hög nivå. Hållandet av egen tjänstehäst anses vara en mycket
viktig faktor härutinnan. Anskaffande, dressyr och vård av egen häst
skapar nämligen och vidmakthåller hos officern intresse för hästvård och
hästdressyr. Vidare måste för åstadkommande hos kavalleriofficerarna,
huvudsakligen de yngre, av en god och käck ryttaranda dessa beredas
möjlighet att kunna deltaga i hästtävlingar. Genom officerarnas deltagande
i dylika tävlingar stegras deras färdighet i ridning, särskilt över
hinder, vilket kan varda av stor betydelse för utförande av en framgångsrik
patrullverksamhet i fält. Anskaffande och underhåll av hästar, lämpliga
för tävlingar, underlättas för officern icke obetydligt därigenom, att

5 20

att han mot ersättning själv får hålla sig med tjänstehäst. Han insätter
då som tjänstehäst häst av högre kvalitet än dem kronan i allmänhet tillhandahåller
och härigenom tillskyndas försvaret en förstärkning.

De fördelar, som systemet med egna tjänstehästar medför och för
vilka nu redogjorts, kunna dock, såsom framställningen också visar, anses
förefintliga endast beträffande kavalleriets officerare. Systemets fördel att
för officern underlätta hållandet av för kapplöpningssport lämpade hästar
torde dessutom hava giltighet endast beträffande de yngre kavalleriofficerarna,
ty i regel är det endast subalternofficerare, som ägna sig åt dylik sport.

I några av de över civilkommissionens förslag avgivna yttrandena
hava generalstabens officerare i fråga om beridenhet likställts med kavalleriets
officerare. Detta synes vara så att förstå, att generalstabsofficern
för fältbruk har behov av särskilt väl dresserade, snabba och uthålliga
hästar.

I fråga om generalspersoner och regementsofficerare hava några av de
hörda cheferna framhållit, att rättigheten för dessa officerare att själva anskaffa
tjänstehästar har den betydelsen, att de, med hänsyn till att de äro
äldre män och att en del av dem kanske ej ens i ungdomen varit ryttare,
kunna förse sig med för sin tjänst fullt lämpliga och pålitliga hästar.

Hållandet av egen tjänstehäst mot nu utgående ersättning är dock,
såsom också flerstädes framhålles i de berörda yttrandena, förenat med
ett flertal icke så oväsentliga olägenheter.

Lönetillägget och furageersättningen äro avsedda att fullt täcka
officerns alla utgifter för tjänstehästen. Med beloppet 765 kronor skall
sålunda årligen för varje tjänstehäst bestridas alla utgifter för amortering
av inköpssumma, mundering, stallrum, skötsel, utfodring, hovbeslag och
veterinärvård. För de officerare, vilka äro i tillfälle att få sina hästar
uppställda och utfodrade i kronans stall, därvid kronan ombesörjer hästens
utfodring mot det officern avstår den honom enligt stat tillkommande
furageersättningen samt officern dessutom för stallrum och vatten
m. m. erlägger en avgift av 12 öre om dagen, lär lönetillägget förslå för
övriga av hästhållningen betingade utgifters bestridande. För den officer
åter, vilken icke har förmånen att få sin tjänstehäst inställd i kronans
stall och där utfodrad, kan hästhållningen komma att vålla utgifter, överstigande
den ersättning, han av statsverket årligen bekommer. Så är förhållandet
exempelvis med generalstabens officerare, för vilka utgifterna
för endast vård och underhåll av en häst uppgivits uppgå till 65 kronor
för månad eller 780 kronor för år. Vissa andra officerare, nämligen adjutanter
vid arméfördelningsstaber samt regeinentskvartermästare och adjutanter
vid infanteriet och fästningsartilleriet äro också med avseende å

hästhållningen ogynnsamt ställda. De äro beridna endast för viss tid,
högst 5 år, samt måste, ofta för upplånat kapital, inköpa färdigdresserade
hästar, vilka de vid placeringens slut mången gång nödgas avyttra till
ofördelaktigt pris. Den ersättning, de bekomma för hästhållningen, anses
sällan förslå att betäcka de därmed förenade utgifterna. Beträffande sistnämnda
grupp officerare har därför i de berörda yttrandena allmänt förordats,
att de skola göras beridna på stamhästar.

En följd av, att för vissa officerare bästersättningen icke förslår att
bestrida samtliga de med hästhållningen förenade utgifterna, är, att officern
lätt frestas att behålla och utnyttja sin tjänstehäst längre tid än som
kan anses lämpligt med hänsyn till officerns fullgoda beridenhet.

Enligt gällande bestämmelser eger officer, vilken för sin beridenhet
uppbär lönetillägg och furageersättning för två tjänstehästar, att såsom
tjänstehäst insätta en oriden remont. Under den tid, dressyren av dylik
tjänstehäst pågår, eger officern till sitt förfogande endast en för fältbruk
användbar tjänstehäst. Beträffande de officerare, som i fält kunna hava
behov av mer än en häst, är det påpekade förhållandet en olägenhet,
vilken kommer att framträda med desto Större styrka ju flera officerare
vid ett och samma truppförband som begagna sig av den omförmälda
rättigheten. Nu framgår det jämväl av yttrandena över civilkommissionens
förslag, att den officerarna sålunda medgivna rättigheten mången gång i
så måtto missbrukas, att vid kavalleriet officerare, sedan de väl ridit in
sina såsom tjänstehästar insatta remonter, avyttra desamma och sätta in
nya remonter, med vilka förfares på samma sätt. Följden härav blir, att
officern aldrig har två fullt fältdugliga tjänstehästar. Ja, fall kunna inträffa,
då han icke har någon, ty det låter ju tänka sig, att han har såsom
tjänstehästar insatta två unga hästar, av vilka ingen han anses fullt
brukbar för tjänsten i fält.

Det har framhållits, att kavalleriofficerarna såsom tjänstehästar ofta
insätta kapplöpningshästar av mycket hög klass och därigenom indirekt
gagna försvaret. Det underförstås då, att dylika hästar skulle ägna sig
synnerligen väl till tjänstehästar och därutinnan överträffa kronans hästar,
ja även de tjänstehästar, som officerarna uttagit från truppförbanden.
Officerarna hava nämligen rätt att frän truppförband en uttaga en inriden
och fullt dresserad stamhäst mot insättande i dess ställe av en remont.
Beredningen vill emellertid påpeka, att denna åsikt icke delas av alla i
frågan sakkunniga militärer. Sålunda framhålles i förre chefens för krigshögskolan,
numera chefens för Livregementets husarer yttrande över civilkominissionens
ifrågavarande förslag, att officerarnas bästa tjänstehästar i
regel torde vara att söka bland de från truppförbanden uttagna stam -

5 22

hästarna. Det synes beredningen ligga i sakens natur, att så ock skall
vara förhållandet. Den officer, som har en eller flera dyrbara kapplöpningshästar
är naturligtvis mycket rädd om dem och vill spara dem så
mycket som möjligt, på det att de vid tävlingar skola vara i bästa kondition.
Sådana hästar skola för övrigt träna systematiskt under viss tid
före löpningssäsongens början, men denna träning lär icke kunna äga
rum samtidigt med hästarnas användning i den dagliga militärtjänsten.
Följden torde bliva, att kapplöpningshästen icke erhåller den nödiga träningen
såsom tjänstehäst. Kapplöpningshästen besitter stor snabbhet och
är en god hoppare på kapplöpningsbanan, men i fälttjänsten kräves det
jämväl andra egenskaper, nämligen uthållighet vid pressande övningar
under längre tid i följd samt vana att taga sig fram i oländig terräng.
Den i trupptjänst ständigt brukade hästen torde i dessa hänseenden vara
kapplöpningshästen vida överlägsen.

Givet torde vara, att om officern skall vara berättigad att såsom
tjänstehästar insätta kapplöpningshästar, denna rätt måste innebära befogenhet
att jämförelsevis ofta göra ombyte av tjänstehästar. Det förhåller
sig nämligen så, att officern icke under hela den tid, han ägnar sig åt
kapplöpningssport, behåller en och samma häst. Härav blir följden densamma,
som nyss anmärkts i fråga om officerns rätt att såsom tjänstehäst
insätta en oriden remont. Under vissa tidsperioder kan det således inträffa,
att en dylik officer icke disponerar någon för fältbruk fullt lämpad häst.
Kräver man av officern, att han skall såsom tjänstehäst behålla sin kapplöpningshäst,
så länge den är för ändamålet brukbar, motverkar man därmed
just de fördelar, som anses följa av rättigheten att såsom tjänstehästar
insätta kapplöpningshästar. Då officern nämligen endast en relativt
kort period av sin tjänstetid ägnar sig åt kapplöpningssport, skulle han
icke bliva i tillfälle att mer än högst två gånger göra ombyte av varje
tjänstehäst.

Av vad ovan anförts anser beredningen det framgå, att systemet med
egna tjänstehästar visserligen är ägnat att hos den enskilde officern framkalla
håg och intresse för hästsport och hästvård och stegra hans ridskicklighet
Systemet medför dock ur försvarets synpunkt en del rätt betydande
olägenheter, vilka undvikas, därest staten håller officerarna med tjänstehästar.
Dessutom torde ett tillhandahållande av tjänstehästar genom statens försorg
jämväl ur andra synpunkter hava företräde.

23 5

d) Fördelar av ett system med officersstamliästar samt bemötande av
invändningar mot ett sådant system.

Det har i de ofta åheropade yttrandena vitsordats, att infanteriets
officerare i regel skulle bliva mera fältmässigt beridna på statens hästar,
om dessa inridas och dresseras vid beridet truppförband, än de nu äro på
egna hästar. Man torde vara berättigad påstå detsamma i fråga om generalitetets
officerare samt de av artilleriets, fortifikationens och trängens
officerare, som för närvarande själva ombesörja sin beridenhet. Jämväl
beträffande kavalleriets officerare torde ett tillhandahållande genom staten
av tjänstehästar medföra en jämnare och i genomsnitt bättre beridenhet.
Såsom nu är förhållandet är det endast officerare med enskild förmögenhet,
som äro i tillfälle att hålla sig med hästar av högre kvalitet. Den
officer, som ej är i sådan situation, frestas att för nedbringande av anskaffningskostnaden
såsom tjänstehästar insätta unga, odresoserade hästar,
vilket icke kan försvaras ur fältmässighetens synpunkt. A andra sidan
frestas officern att såsom tjänstehäst behålla häst, som till följd av fel
eller ålder icke längre kan anses fältduglig. Det finnes därför grundad
anledning antaga, att ett tillhandahållande av stamhästar jämväl åt kavalleriets
officerare skall icke blott undanröja de olägenheter, som enligt vad ovan
visats äro förknippade med systemet med egna tjänstehästar, utan jämväl
göra kavalleriofficerarna ur fältmässighetens synpunkt bättre beridna än
vad nu är händelsen. Beredningen får för övrigt härutinnan hänvisa dels
till nuvarande chefens för Livregementets husarer här ovan åberopade yttrande
och dels till den i samma yttande anmärkta promemorian av inspektören
för kavalleriet.

För kavalleriets del bör frågan om officerarnas tjänstehästar skärskådas
jämväl ur en annan synpunkt. Utan tvivel har den officerarna
vid detta truppslag åliggande hästhållningen en viss inverkan på officerskårernas
rekrytering. Det torde nämligen vara obestridligt, att endast ynglingar,
som besitta enskild förmögenhet eller hava sådan att förvänta, söka
anställning vid kavalleriet. Den obemedlade officersaspiranten, huru skicklig
och lämpad för kavallerivapnet han än må vara, vågar sig icke på att
söka inträde vid detta vapenslag, ty hans ekonomi skulle icke tillåta honom
att hålla lika dyrbara tjänstehästar som hans förmögna kamrater och
denna omständighet skulle i sin ordning menligt inverka på kamratförhållandet
inom officerskåren. Beredningen anser därför att, om samtliga
kavalleriofficerare göras beridna på kronans hästar, detta kan komma att
hava en fördelaktig inverkan på rekryteringen av kavalleriets officerskårer

5 24

sålunda, att antalet ynglingar, som söka officersanställning vid kavalleriet,
blir större, varmed följer möjlighet att göra ett så gott urval som
möjligt.

Den förnämsta invändningen mot att göra kavalleriofficern beriden
på kronhäst innebär, att man riskerar, att officerns ridskicklighet samt
intresse för hästsport och hästvård kommer på ett lägre plan, emedan staten
icke kan tillhandahålla honom häst av lika hög klass som han nu med
hjälp av lönetillägget själv anskaffar samt officern i varje fall icke får
lika fri förfoganderätt över stamhästen som över den egna hästen. Vidare
har chefen för remonteringsstyrelsen såsom sin åsikt uttalat, att inom landet
ännu icke finnes nog tillgång på hästar av den klass, att de kunna
tillfredsställa de anspråk, som måste ställas på officerns tjänstehäst, ävensom
att landets remontavel skulle komma i tillbakagång, därest uppfödarna
av ädla hästar icke såsom hittills kunde påräkna officerarna såsom avnämare
av sina bättre unghästar.

Gentemot dessa invändningar att göra officerarna beridna på av kronan
anskaffade hästar vill beredningen framhålla följande synpunkter.

Genom lämpligt avpassande av formerna för tjänstehästens tillhandahållande
åt den beridne officern samt medgivande åt officern av största
möjliga fria förfoganderätt över den honom tilldelade hästen lär man utan
tvivel kunna skapa betryggande garantier för, att officerns intresse för
hästdressyr, hästvård och hästsport hålles å hög nivå.

I första hand bör officern tillförsäkras rätt att, så länge han det önskar,
såsom tjänstehäst behålla den häst, han dresserat eller eljest fått åt
sig utsedd. Denna regel bör tillämpas även vid förflyttning av officer
från ett truppförband till ett annat. Det truppförband, till vilket officern
transporteras, lämnar dä i utbyte en annan häst till det truppförband,
där officern senast var anställd. Skulle en officern tilldelad häst efter någon
tids begagnande visa sig icke passande, bör officern äga rätt till utbyte
av tjänstehäst mot annan häst vid truppförbandet. I fråga om beriden
officer, som icke är direkt ansluten till truppförband, bör, därest
så blir erforderligt, dylikt utbyte kunna verkställas vid det beridna truppförband,
som har att lämna hästar åt den ifrågavarande staben eller
dylikt.

Vidare bör officer hava rätt att få av honom själv inköpt häst, därest
densamma befnnes fullt lämplig, insatt såsom tjänstehäst mot det att staten
till officern erlägger medelremontpriset för hästen.

Den beridne officern bör därjämte, såsom för närvarande är förhållandet
med artilleriets, fortifikationens och trängens å stamhästar beridna
officerare, berättigas att jämväl utom tjänsten begagna sin tjänstehäst vid

25 5

sådana av enskilda anordnade jakt-, distans- och tävling sritter, som hava
betydelse för den militära utbildningen. Beredningen vill härutinnan erinra
om att i ovanberörda promemoria av inspektören för kavalleriet framhålles,
att gällande bestämmelser för statens hästars deltagande i tävlingar ingalunda
verkat hämmande på ryttarandans utveckling inom de truppförband,
där desamma tillämpats. Ja, förhållandet lär vara det, att innan kavalleriets
officerare mera allmänt deltogo i hästtävlingar här i landet, var det
artilleriofficerare som med stor framgång tävlade på kapplöpningsbanorna.

Genom införandet av bestämmelser med nu i korthet angivet innehåll
för uttagande och begagnande av tjänstehästar synes det beredningen
som de förnämsta invändningarna mot att göra officerarna beridna å stamhästar
förfalla.

Att kapplöpningarna skidle, såsom chefen för första arméfördelningen
förmodar, nedsjunka till ett lägre plan, därest kavalleriets officerare berövas
möjligheten att med tillhjälp av hästersättningen förskaffa sig hästar av hög
klass, torde enligt beredningens åsikt icke vara att befara. De officerare,
som hålla sig med kapplöpningshästar, torde nämligen få antagas vara i
ekonomiskt hänseende så väl situerade, att förlusten av den årliga från
statsverket utgående hästersättningen, icke för dem spelar någon nämnvärd
roll i det berörda hänseendet.

Den uttalade förmodan, att för officer shästar lämpade remonter icke
skulle inom landet kunna anskaffas i tillräckligt stort antal, torde ingalunda
hava fog för sig. Redan nu remonteras största flertalet av officerarnas
verkliga tjänstehästar inom landet och i landets södra delar förekomma i
stort antal enskilda ridhästar av hög klass och födda inom landet, vilket
ådagalägger att tillgången å första klass remonter är riklig. Någon fara
för att remonttillgången inom landet icke skall kunna täcka ett ökat behov
av stamhästar finnes således icke.

I den förut åberopade promemorian från kavalleriinspektören framhölls
härutinnan, att då flertalet egna tjänstehästar redan då (1905) remonterades
inom landet, statsverkets övertagande av remonteringen icke kunde
inverka på tillgången.

Jämväl har uttalats farhåga för, att därest alla officer shästar skola
uttagas bland stamhästar, en sänkning av kvaliteten hos officer shästarna skall
inträda, emedan man blir tvungen att till officershästar uttaga även andra
än de bästa inom olika årsgrupper. Man förmenar nämligen, att den inhemska
produktionen av adla hästar icke förmår ställa till förfogande det
antal remonter av hög klass, som statsverket årligen måste upphandla för
att kunna tillhandahålla de beridna officerarna verkligt förstklassiga ridhästar.
Enligt beredningens uppfattning är denna farhåga icke endast

22—141281

5 26

överdriven utan alldeles ogrundad. I nuvarande chefens för Livregementets
husarer yttrande över civilkommissionens ifrågavarande förslag har också
framhållits, att tillhandahållande genom statens försorg av tjänstehästar åt
officerarna icke kan befaras medföra en sänkning av kvaliteten hos officershästarna,
ty dessa torde numera till större delen utgöras av inhemska
ädlare hästar. Beredningen vill därjämte erinra om, att ett stort antal
svenskfödda hästar årligen med stor framgång deltaga i hästtävlingar både
här i landet och i Danmark. Särskilt kan förtjäna erinras om de glänsande
framgångar, som svenska officerare, beridna nästan uteslutande på svenskfödda
hästar, skördade vid Olympiska spelens hästtävlingar i Stockholm
1912. I nämnda tävlingar deltogo 16 svenska officerare med 19 hästar,
av vilka 16 voro födda inom landet. Tävlingarna omfattade tre avdelningar,
nämligen fälttävlan (military), prisridning och prishoppning. I
fälttävlan deltogo fyra svenska officerare, varav tre med svenskfödda hästar.
Det svenska laget avgick med seger. I prisridning deltogo sex svenska
officerare, av dem fem med svenskfödda hästar. Dessa fem placerade sig
i tävlingen såsom n:r 1, 2, 3, 4 och 8. Den sjätte svenske officern blef
n:r 5. 1 prishoppning, individuell tävlan, deltogo likaledes sex svenska

officerare, av dem fem med svenskfödda hästar; de placerade sig sålunda,
två n:r 6, två n:r 7, en n:r 8 och en n:r 13. I lagtävlan representerades
Sverige av fyra officerare å svenskfödda hästar, vilka hemförde första priset.
Det synes beredningen som man vid nu anmärkta förhållanden saknade
anledning betvivla möjligheten att kunna inom landet anskaffa det erforderliga
antalet officershästar av tillräckligt hög kvalitet. Den inhemska remontaveln
lär väl näppeligen bliva ställd under ogynnsammare förhållanden
därför att statsverket i stället för de enskilda officerarna uppträder såsom
köpare av hästuppfödarnas bättre unghästar. Därest det för upphandling
av remonter av hög klass kommer att visa sig erforderligt att höja maximiinköpspriset
utöver det för närvarande gällande, bör en sådan höjning givetvis
äga rum.

Ifråga om generalers och regementsofficerares beridenhet har, såsom
redan förut blivit anmärkt, av några chefer framhållits, att dessa officerare,
med hänsyn till sin ålder och att de ej alla från ungdomen varit ryttare,
hava behov av för dem särskilt lämpliga och pålitliga hästar, varför de
böra bibehållas vid rättighet att själva hålla sig med tjänstehästar. Framhållas
må dock, att det övervägande flertalet av de hörda cheferna tillstyrkt
förslaget att göra infanteriets, artilleriets, fortifikationens och trängens
regementsofficerare beridna på kronans hästar. Beredningen anser, att tillbörlig
hänsyn till nu berörda officerare ifråga om beridenheten bör kunna
tagas, även för den händelse att de göras beridna å stamhästar. Vid

27 5

artilleriets och kavalleriets truppförband samt vid ingenjörtrupperna blir
stamhästantalet så stort, att det utan minsta svårighet bör låta sig göra
att till regementsofficerarnas förfogande ställa fullt lämpliga tjänstehästar.
Vid infanteriet och trängen samt vid staberna kommer att finnas ett så
stort antal officershästar, att den officer, som är mindre ridskicklig, bör
kunna sättas i tillfälle att erhålla en för honom lämplig häst. Vad särskilt
infanteriets officerare beträffar kommer beredningen att i det följande
föreslå, att hästar ställas till förfogande för att jämväl kompanichefer må
kunna göras beridna. Slutligen vill beredningen framhålla att, såsom här
ovan anmärkts, beriden officer vid transport från ett truppförband till ett
annat eller till stab och omvänt bör hava rätt att medtaga innehavd tjänstehäst
mot vederbörligt utbyte. Härigenom undvikas de olägenheter, som
utan sådan rättighet för officer förmenats kunna uppkomma vid förflyttningar.

Med stöd av vad här ovan anförts har beredningen kommit till den
övertygelsen, att tillhandahållande genom statens försorg af tjänstehäst åt
officer, som i tjänsten skall vara beriden, icke blott är önskvärd för åstadkommande
av en jämn och fullt fältmässig beridenhet hos officerarna utan
även ur för sv ar sb er edskapens synpunkt nödvändig. Därtill kommer, att ett
utbytande av egna tjänstehästar mot starahästar ur ekonomisk synpunkt
blir, såsom ovan framhållits, fördelaktigt för vissa officerare på samma
gäng som statsverkets ärliga utgifter i berörda hänseende komma att icke
oväsentligt minskas.

e) För vilka officerare böra avses två tjänstehästar?

Beredningen har vidare att bedöma frågan, huruvida vid en övergång
från systemet med egna tjänstehästar till ett system med officersstamhästar
det kan bliva nödvändigt att avse två stamhästar för de officerare,
som för närvarande åtnjuta hästersättning för två tjänstehästar.
Dessa officerare, till antalet Ö96, angivas i Bilaga 5.

Tydligtvis är det med hänsyn till tjänsten i fält som man funnit
dessa officerare hava behov vardera av två hästar. Ur fredsutbildningssynpunkt
kan det i regel icke anses nödvändigt, att samtliga berörda officerare
förfoga vardera över två tjänstehästar. Det torde endast vara vid
fält- och fälttjänstövningar som vissa officerare till sitt förfogande behöva
två hästar. Vid ett system med egna tjänstehästar blir det dock ur mobiliseringssynpunkt
nödvändigt att åt de officerare, som anses böra i fält
vara beridna å två hästar, utgiva hästersättning för två hästar. Man har

5 28

därmed gjort sig oberoende av de mer eller mindre säkra utsikter att
kunna vid mobiliseringstillfälle anskaffa nödigt antal fullt dugliga reservridhästar
åt sådana officerare. I och med det att staten övertager hästhållningen
även för dessa officerare blir förhållandet dock ett annat. Då
officern under fredstjänsten i regel har behov av endast en häst, kan det
icke komma ifråga att för hans uteslutande bruk året runt avse två hästar.
Den ena hästen skulle han i regel icke kunna sysselsätta utan finge ridningen
av densamma överlämnas åt annan person. Enligt beredningens
åsikt bör därför endast en stamhäst beräknas för varje beriden officer.
Från denna regel har beredningen dock funnit det lämpligen böra göras
det undantaget, att för officerare av generals grad och för truppförbandschefer
utom vid ingen] örtrupperna och trängen beräknas två tjänstehästar.
För tillgodoseende av det här ovan anmärkta, vid vissa fredsövningar och
vid mobilisering uppstående behovet av två tjänstehästar för vissa andra
officerare bör vid varje truppförband eller stab, där sådant behov kan
uppstå, visst antal reservhästar finnas. Detta antal har beredningen funnit
lämpligen böra beräknas till hälften av det antal dylika officerare, som
för närvarande uppbära gottgörelse för två tjänstehästar. Det ytterligare
antal reservhästar som kan för dessa officerare erfordras under angivna
omständigheter, lär utan olägenhet kunna uttagas från respektive truppförband,
beträffande staber från det truppförband, som förser stab med
stamhästar.

2. Utrangerade stamhästars fortsatta användning vid armén.

Beredningen finner civilkommissionens förslag om fortsatt användning
för arméns räkning av utrangerade stamhästar värt allt beaktande.
Med nuvarande tillvägagångssätt för tilldelning av remonter åt de beridna
truppförbanden samt utrangering av äldre stamhästar händer det nämligen
ganska ofta, särskilt vid kavalleriet, att hästar av jämförelsevis god beskaffenhet
kasseras och försäljas. De nya remonter, s. k. ersättningsremonter,
som skola tillföras truppförbanden, överlämnas till dessa i regel
på eftersommaren före regementsövningarnas början. De stamhästar åter,
som skola ersättas av de nya remonterna, utrangeras först efter det regementsövningarna
ägt rum och omedelbart efter dessas slut. Följden av
detta tillvägagångssätt har blivit, att truppförbanden, vilka icke kunna på
förhand så noggrant fixera huru många hästar som vid regemensövningarnas
avslutande äro att anse såsom för truppförbandens militära övningar
icke vidare brukbara, uppgiva sitt årsbehov av ersättningsremonter till det

enligt gällande bestämmelser högst tillåtna antalet eller nio procent av
stamhäststyrkan enligt stat. Då detta antal ersättningsreinonter tillföres
truppförbanden redan innan regementsövningarna ägt rum, måste efter
desammas slut kasseras ett lika stort antal äldre hästar, även om de kassabla
hästarna icke uppgå till detta antal. Det händer därför icke så
sällan att ganska goda hästar måste utrangeras. Olämpligt är ju också,
att kassationen äger rum omedelbart efter regementsövningarnas avslutande,
då hästarna i gemen efter de mycket ansträngande övningarna
givetvis äro i dålig kondition. Det har också visat sig, att hästar, som
utrangerats och försålts, efter omsorgsfull behandling under en kortare
viloperiod åter kommit i god kondition och varit fullt användbara under
ett flertal år. Det lär till och med hava givits exempel därpå, att utrangerade
stamhästar ånyo kommit i kronans bruk såsom lejda hästar.
Enligt beredningens tanke är det därför en fråga av synnerlig vikt, huruledes
utrangeringen av stamhästar och dessas fortsatta användning vid
armén skall ordnas.

Beredningen har inhämtat, att inom ett par främmande arméer sådana
hästar, som med hänsyn till vissa truppslags speciella behov av
hästar av fullgod beskaffenhet icke anses kunna vidare med fördel därstädes
komma till användning, överflyttas till andra truppslag, där anspråkan
på erforderliga hästars beskaffenhet icke kunna vara så stora som vid
förstanmärkta truppslag.

Inom tyska armén tillgår härutinnan på följande sätt.

Hästar, som bliva så sjuka eller så svårt skadade att det kan antagas,
att de ej vidare kunna bliva tjänstbara och att kostnaden för deras vård
och helande ej står i rimligt förhållande till deras blivande försäljningsvärde,
kunna nedslaktas. De hästar, som till följd av mottagande av
remonter bliva övertaliga vid truppförbanden, utmönstras och, så vida de
icke nedslaktas eller övertagas av andra truppförband eller mot betalning
överlåtas till officerare eller andra, säljas å offentlig auktion. Detta äger
rum på hösten, i regel dagen efter truppförbandens återkomst från övningarna,
men då sådana icke förekomma senast den 15 september. I
regel säljas endast de hästar, som till följd av sjukdom eller skadande
äro oanvändbara eller icke anses kunna begagnas vid större truppövningar.

Vid utmönstringarna iakttages följande:

a) hästar, vilka till följd av sjukdom äro så otjänliga till vidare
arbete, att deras användning måste anses såsom djurplågeri, säljas icke
utan nedslaktas;

b) vid ridskolor utmönstrade hästar kunna, om de lämpa sig därför,
mot betalning överlämnas till beridna kompaniofficerare vid vissa fot -

5 30

trupper. Detsamma gäller undantagsvis ryttmästare och kaptener vid
ridande artilleriet under vissa angivna förhållanden;

c) av de hästar, som utmönstras vid kavalleriregementena, äga
kavalleritelegraf skolorna i första hand att uttaga de bästa;

d) bland kavalleriets i övrigt samt fältartilleriets utmönstrade
hästar utväljas hästar till maskingevärsavdelningar (ridhästar), fotartilleriets
och vissa tekniska truppers anspannsavdelningar samt trängtruppförbanden; e)

från fältartilleriskjutskola utmönstrade hästar kunna tilldelas vissa
andra artilleristiska formationer;

f) sedan de under c)—e) angivna formationerna gjort sitt val bland
de utmönstrade hästarna, äga andra trupper att åt sig utvälja användbara
hästar;

g) därefter äger lantgendarmeriet att mot betalning övertaga för
detsamma erforderliga och lämpliga hästar;

h) slutligen uttagas bland de utmönstrade hästarna för beridna och
icke beridna truppförband behövliga körhästar, s. k. Krilmperpferde, med
vilka utföras de i truppförbandens hushållning förekommande körslorna,
såsom framforsling av foder, bröd och andra förplägnadsartiklar, iståndsättande
och underhåll av exercisfält, ridbanor etc., verkställande av
transporter mellan kaserner och bangårdar. Dessa hästar upptagas icke i
truppförbandens stater. Vid de icke beridna truppförbanden beräknas för
körslorna viss gottgörelse. Mot betalning få dessa hästar användas även
av annan truppdel än den vartill de höra samt av på orten befintliga
militära förvaltningsmyndigheter för tjänstekörslor. Officerare äga mot
betalning taga dem i anspråk för enskilt bruk i vissa angivna hänseenden.
Utan avgift kunna underofficerare tillåtas begagna dylika hästar för
visst enskilt bruk. All för hästarnas användning inflytande ersättning
går till eu särskild kassa, ur vilken bestridas utgifter för hästarnas underhåll,
anskaffning och underhåll av fordon m. fl. kostnader som hava samband
med hästarnas användning.

Beredningen har införskaffat redogörelser beträffande antalet vid
svenska arméns truppförband under femårsperioden 1908—1912 störtade
och utrangerade stamhästar ävensom uppgifter dels å huru många av de
utrangerade hästarna som försålts till slakt och till fortsatt bruk och dels
å försäljningsprisen.

Antalet störtade och utrangerade hästar utgjorde under hela femårsperioden
respektive 466 och 2 271. Av sistnämnda antal blevo 1 162 försålda
utan villkor, varemot ifråga om 1 109 vid försäljningen gjordes det
förbehåll, att de skulle nedslaktas. Försäljningssumman för de 1 162

31 5

hästarna utgjorde 234 067 kronor och för de 1 109 78 007 kronor 95 öre.
Medelpriset för le förra var alltså 201 kronor 43 öre och för de senare
70 kronor 34 öre. För de under perioden störtade hästarna inflöt ett
belopp av 8 059 kronor 94 öre.

Under ett vart av periodens fem år har alltså, i medeltal uttryckt,
försålts utan villkor om nedslagning 232 hästar. Härvid är dock att
märka, att antalet stamhästar under perioden undergått en successiv ökning
för att uppnå det genom 1901 års härordning fastställda antalet av
9 396 hästar. Vid slutet av ett vart av periodens fem år var stamhästantalet,
rusthållshästar inberäknade, följande: 1908 7 759, 1909 8 078, 1910 8 378,
1911 8 516 och 1912 8 639. Under 1913 ökades antalet till 8 756 och
vid 1914 års slut skall stamhästantalet utgöra 8 876. Såsom förut framhållits
är vid 1914 års slut det genom 1901 års härordning bestämda antalet
stamhästar fyllt med undantag därav, att det för ett vart av de två
stora skånska kavalleriregementena återstår att anskaffa 200 hästar samt
för fältartilleriets haubitsbatterier 120 hästar eller tillsammans 520 hästar.

Då antalet utrangerade hästar är beroende av den totala stamhäststyrkan,
röner medeltalet utrangerade hästar givetvis inverkan av den successiva
höjningen av stamhästantalet. ökningen av sagda antal under 1913 och
1914 torde förty berättiga till att räkna med ett årligt medeltal utrangerade
hästar, som kunna säljas utan villkor om nedslaktning, av
minst 240.

Beredningen anser, att dessa hästar böra för fortsatt användning
överföras till de trupplag inom armén, som icke i allo hava behov av hästar
av samma godhet som kavalleriet och artilleriet, eller till infanteriet,
ingenjörtrupperna och trängen. På sätt här nedan kommer att närmare
angivas böra de fördelas med 84 till infanteriet, 36 till ingenjörtrupperna
och 120 till trängen. De hästar, som överföras till förstnämnda två truppslag,
avses skola användas huvudsakligen som ridhästar; de åter som tilldelas
trängen skola kunna brukas både såsom rid- och körhästar.

3, Böra Infanteriets kompanichefer vara beridna i fred?

Infanteriets kompanichefer skola vid mobilisering göras beridna på
utskrivna hästar. Man anser det nämligen oundgängligen nödvändigt, att
kompanichefen, för att kunna fylla de krävande uppgifter i fält som den
nutida krigskonsten ställer på honom, bör till sitt förfogande hava en
ridhäst. Fråga uppstår därför, icke minst med hänsyn därtill att icke
alla utskrivna ridhästar motsvara skäliga krav, huruvida icke åtgärder böra

5 32

redan i fred vidtagas för att gorå infanteriets kompanichefer beridna. I
ett flertal utländska arméer har man sörjt för dessa officerares beridenhet
jämväl under fredsutbildningen. Beredningen vill därför, med ledning av
en inför beredningen härutinnan gjord framställning, i korthet redogöra
för de skäl, som tala för att göra infanteriets kompanichefer beridna redan
i fred.

Vid kompaniets utbildning i allmänhet är det kompanichefen till
stor hjälp, om han till sitt förfogande har en ridhäst. Han kan då
snabbare och säkrare uppsöka lämplig övningsterräng samt leda och
övervaka övningar, som pågå å olika ställen. Han kan utan svårighet
utföra övningar i fälttjänst, med kompaniet uppdelat på två avdelningar
samt vid kompaniets samlade uppträdande, överblicka och leda detsamma
på ett helt annat sätt än när han är till fots. Vidare vinner han
tid och sparar krafter, allt till förmån för sina omsorger om kompaniet.
För officerarnas, särskilt kompanichefernas egen utbildning, är det dessutom
av stor betydelse, att vid regementet finnas hästar, vilka kunna
disponeras vid taktiska övningsritter och dylikt.

Vid övningar i större förband än kompani äro fördelarna av att
kompanicheferna äro beridna större ju högre förband kompaniet ingår uti.

Under marsch kan en beriden kompanichef då och då stanna och
låta kompaniet passera förbi; han blir därigenom satt i tillfälle att kontrollera
ordningen inom sitt kompani, något som en äldre kompanichef
till fots knappast kan hinna med. Under krigsmarsch skola kompanicheferna
vanligen följa sin bataljonschef i bataljonens tät för att hastigt kunna
orientera sig och snabbt erhålla order angående dispositionerna. En beriden
kompanichef kan snabbt komma fram till sin bataljonschef samt
efter mottagen order hastigt återvända till sitt kompani och leda detsamma
kortaste vägen till den plats, det enligt given order skall intaga. Om
bataljonens samtliga kompanichefer äro beridna, kan bataljonen således
utbildas till ett smidigt och i striden lätthanterligt förband. Vid raster
kan den beridne kompanichefen i förväg rekognoscera vattenhämtningsställen
och lämpligaste sättet att under ett kort uppehåll förse kompaniet
med vatten samt vidtaga härför erforderliga åtgärder. Vid förläggning
sättes han, tack vare sin häst, i tillfälle att själv eller genom underlydande
befäl rekognoscera anvisat omifides förläggningsmöjligheter och vidtaga
förberedelser, så att, när kompaniet framkommer till kvarteret eller bivackplatsen,
det genast kan förläggas och icke behöver, uttröttat av dagens
övningar, stå och vänta, medan erforderliga förberedelser för förläggningen
vidtagas.

I bevakningstjänsten behöver kompanichefen kunna hastigt förflytta

33 5

sig såväl på vägarna som i terrängen för att snabbt kunna rekognoscera
angående fienden och terrängen samt kontrollera utförandet av anbefallda
bevakningsåtgärder.

Under strid kan kompanichefen visserligen icke inom området för
fiendens verksamma eld förbliva till häst, men utom detta område kan
han hastigt förflytta sig till lämplig utsiktspunkt för att rekognoscera angående
terräng och fiendens företag o. s. v. och sålunda tidigt vinna inblick
i läget och hinna vidtaga för den vidare framryckningen lämpliga dispositioner.

En ingalunda oviktig sida av saken är den om sparandet av kompanichefernas
krafter. Då truppen slutat dagens marsch och går i kvarter,
är i vanliga fall för denna arbetet för dagen slut, men så är icke
förhållandet för kompanichefen. Han har att sörja för sitt folks förläggning,
besöka kvarteren samt sörja för förplägnad och sjukvård, allt saker,
som äro av den största vikt för truppens välbefinnande. Han har dessutom
oftast en hel del skrivgöromål att utföra. För att kunna hinna med
detta bör han under marschen hava haft den lättnad, som ridning medför.

Enligt gällande föreskrifter äger kompanichef att på egen bekostnad
göra sig beriden under övningar. Det har också visat sig, att de kompanichefer,
som kunnat hålla sig med häst, haft stor fördel därav
och kommit i förhand framför kamrater, som icke haft råd därtill. Jämväl
har det visat sig, att de beridna kompanicheferna kunnat såväl under
sitt kompanis övningar i allmänhet som i synnerhet vid fälttjänstövningar
i större förband göra sig bättre gällande än icke beridna kamrater samt
därigenom erhållit större utsikter till befordran. Sålunda har befordran till
regementsofficer kommit att i någon mån bliva beroende av ekonomiska
förhållanden, något som icke kan anses lyckligt.

Beredandet av möjlighet för kompanicheferna att vidmakthålla och
vidare utveckla sin färdighet i ridning, har därjämte den betydelsen, att
den till major befordrade kompanichefen är fullt förtrogen med det fortskaffningssätt,
som för bataljonschefen är det regelmässiga.

Slutligen bör icke helt förbises ridningens uppiggande inflytande på
såväl kropp som själ.

Vad sålunda och i övrigt i detta ämne anförts har bibragt beredningen
den uppfattningen, att det ur såväl fredsutbildnings- som mobilisering
ssynpunkt är en åtgärd av synnerlig vikt, om varje infanteriregemente
till sitt förfogande erhåller ett antal ridhästar att göra kompanichefer beridna
på. Beredningen kommer förty i det följande vid angivande av de
särskilda vapenslagens och truppförbandens behov av stamhästar, att för
infanteriregementena beräkna ridhästar jämväl för kompanichefer.

23—141281

4. Hästbehovet vid truppförband och staber.

Med den av beredningen föreslagna organisationen av artilleriets
truppförband uppstår behov av ökat antal stamhästar för det tunga artilleriet.
Det nuvarande Positionsartilleriregementets stamhästantal har, i och
med det tunga artilleriets utveckling till större rörlighet, visat sig alldeles
för knappt. Under större delen av året hava lejda hästar i stor omfattning
måst tagas i anspråk. Beredningen har beräknat antalet stamhästar
vid varje tungt haubitsbatteri till 30 och vid varje tungt kanonbatteri å
fastlandet till 15. Då enligt den av beredningen föreslagna fred sorganisationen
antalet tunga haubitsbatterier utgör åtta och de tunga kanonbatterierna
å fastlandet bliva tre, skulle för det tunga artilleriet å fastlandet
erfordras inalles 285 stamhästar mot nuvarande 60. Ökningen utgör alltså
225 hästar.

Med häasyn till det sålunda uppkomna behovet av en ökning av
artilleriets stamhästantal utöver det genom 1901 års härordning, bestämda,
har beredningen ansett, att antalet stamhästar vid fältartilleriets lätta
kanon- och haubitsbatterier icke bör sättas högre än som är nödvändigt;
och har beredningen inhämtat, att minimibehovet vid dessa batterier utgör
38 hästar. Genom att vid samtliga berörda batterier, 66 till antalet,
minska stamhästantalet från 40 till 38, erhålles för det tunga artilleriet
132 hästar. Genom den ridande divisionens vid Vendes artilleriregemente
omorganisation till en vanlig åkande fältkanondivision eller en bergs- och
skogsartilleriavdelning uppstår en inbesparing av 30 hästar. För det tunga
artilleriet finnas alltså att tillgå 60 -J- 132 -(- 30 = 222 hästar. En nyanskaffning
av 63 hästar blir följaktligen nödvändig.

Gottlands artillerikår bibehålies vid nuvarande antal stamhästar.

Det antal stamhästar, som erfordras för att göra artilleriets regementsofficerare
beridna, utgör enligt ovan angiven beräkningsgrund för ett
vart av Svea, Göta, Vendes och Norrlands artilleriregementen 10, för ett
vart av Upplands, Smålands och Bodens artilleriregementen 8 samt för
Gottlands artillerikår 2 eller sammanlagt 66 hästar. Vid Bodens artilleriregemente
anses det dessutom erforderligt att göra de sex fortbefälhavarna
beridna.

För artilleriet i dess helhet kommer alltså stamhästantalet att med
135 överskrida det genom 1901 års härordning bestämda.

Vid de särskilda artilleritruppförbanden skulle alltså komma att
finnas följande antal stamhästar:

35 5

vid Svea artilleriregemente..........488

» Göta » 473

» Yendes » 488

» Norrlands » 488

» Upplands » 426

» Smålands » 426

» Bodens » 188

» Gottlands artillerikår........... 87

Summa 3064

Stockholm i februari 1914.

37 5

Bilaga 1.

Sammandrag av
hållande

yttranden över civilkommissionens förslag angående tillhandaav
stamhästar åt på egna hästar beridna officerare.

Civilkommissionens förslag, att samtliga på egna hästar beridna officerare
skola göras beridna på kronans hästar samt lönetillägg och foderersättning således
icke utgå, har i sin helhet tillstyrkts av kommendanten i Boden och chefen
för krigshögskolan. Några truppförbandschefer hava yttrat sig över förslaget
icke endast i vad detsamma angår deras eget truppslag utan jämväl beträffande
armén i övrigt. Av dessa chefer hava följande tillstyrkt förslaget i hela dess
vidd, nämligen cheferna för Boden-Karlsborgs artilleridetachement i Boden, Göta
ingenjörkår och Bodens ingenjörkår samt t. f. chefen för Gottlands infanteriregemente.

Såsom sammanfattning av övriga yttranden kan sägas, att förslaget i vad
detsamma berör infanteriets, artilleriets, fortifikationens och trängens regementsofficerare
och beridna kompaniofficerare vunnit gillande, varemot ifråga om generalstaben,
generalitetet, kavalleriet och skolorna förslaget, där det icke avstyrkts,
endast delvis och villkorligt blivit godkänt.

Allmänt erinras gent emot civilkommissionens motsatta antagande, att officerarna
endast i ringa grad begagna sig av sin rätt att från statens remontdepåer
erhålla remonter samt att de visserligen i något större utsträckning men
ändock ingalunda allmänt anlita utvägen att från truppförbanden uttaga stamhästar.
Chefen för remonteringsstyrelsen upplyser, huru härutinnan förhållit sig
åren 1909—1911. Sålunda uttogos av officerare år 1909 15 remonter, år 1910 12
remonter och år 1911 7 remonter. Från truppförbanden uttogos under samma år
resp. 28, 21 och 27 stamhästar.

Förslaget i vad det avser att göra kavalleriets officerare beridna uteslutande
på kronans hästar har icke vunnit bifall av någon av de kavallerichefer,
från vilka yttrande föreligger, eller av arméfördelningscheferna. Däremot hava
vissa av nämnda chefer föreslagit en medelväg, den nämligen att kavalleriofficerarna
skola erhålla en häst av staten och själva mot ersättning hålla sig med
en andra häst. Av åtskilliga chefer hava generalstabens officerare beträffande beridenheten
likställts med kavalleriets officerare.

5 38

Till stöd för att kavalleri- och generalstabsofficerarna böra bibehållas vid
rätten att mot ersättning själva anskaffa och äga åtminstone en av sina tjänstekästar
bar anförts följande.

Det intresse för hästsport, som vore till finnandes bos arméns beridna officerare,
både gjort, att dessa, särskilt de yngre kavalleriofficerarna, mycket ofta
såsom tjänstehästar begagnade hästar av betydligt högre klass än kronans hästar
i genomsnitt. Till icke ringa del utgjordes dessa hästar av från utlandet importerade
ädla hästar, bland dem även ston som sedermera komme den inhemska
hästaveln till godo. Denna import skulle givetvis, om icke upphöra, så dock inskränkas,
därest ersättningen för egna tjänstehästar bortfölle. Det bleve endast
de förmögnare officerarna, som då komme att hålla sig med egna hästar av högre
kvalitet, vilket förhållande komme att medföra en viss ojämnhet hos officerarna
beträffande intresset för hästsport och därav följande ridskicklighet samt till följd
härav inverka menligt på kamratandan inom officerskårerna.

Det kunde för övrigt sättas ifråga, huruvida den förhandenvarande remonttillgången
inom landet medgåve ett fullständigt genomförande av förslaget.
Chefen för remonteringsstyrelsen anser, att inom landet ännu icke finnes nog tillgång
på hästar av den klass, att de kunna tillfredsställa de stora anspråk, som
måste ställas på officerens tjänstehäst. Av åtskilliga chefer framhålles, att, därest
alla officershästar skulle uttagas bland kronohästai’, följden därav säkerligen skulle
bliva en sänkning av kvaliteten hos officershästarna, emedan man bleve tvungen
att till officershästar uttaga även andra än de bästa hästarna inom olika årgångar.
En sänkning av kvaliteten hos trupphästarna skulle jämväl inträda, emedan
de bästa av dessa komme att uttagas till officershästar.

Såsom avnämare för sina bättre unghästar kunde hästuppfödarna för närvarande
i allmänhet påräkna yngre officerare med intresse för hästsport. Sådana
hästar betalades med högre pris än vad staten erlade för sina remonter. En höjning
av remontprisen bleve därför nödig, om statsverket skulle uppträda som köpare
av dylika bättre hästar. I annat fall vore det fara, att intresset för uppfödande
av ädla hästar skulle minskas.

Såsom det viktigaste skälet för bibehållande av det nuvarande systemet
med egna tjänstehästar har framhållits, att detsamma är ägnat att hos officern
skapa och underhålla en god ryttaranda samt främja intresset för hästvård och
hästdressyr.

Chefen för generalstaben (Bildt) utvecklar detta skäl sålunda: »Säkerligen
kunna de (skvadronsofficerarna) ej berövas egna tjänstehästar utan stort men för
kavalleriets tjänstbarhet. Dessa egna tjänstehästar äro utan tvivel i genomsnitt
av en vida högre klass än stamhästar. Endast genom att utvälja, dressera och
vårda egen häst kan kavalleriofficern bliva verklig hästkarl och hålla hästdressyr
och ridning på en hög nivå. Beriden på stamhäst skulle han icke blott

39 5

vara mindre tjänstbar än på en egen tjänstehäst, utan han skulle även komma
att meddela en vida sämre utbildning i ridning. Därmed skulle först rekryterna
bli sämre, därpå remontryttarna och de av dessa inridna remonterna. Sedan
skulle på de sämre inridna hästarna än sämre rekryter utbildas av än sämre ridinstruktörer
o. s. v., så att hela nivån skulle komma att alltmera sjunka.»

Chefen för första arméfördelningen (von Matern) anför i detta hänseende
följande: Enbart hänsynen att åstadkomma en större besparing finge vid frågans

lösande icke vara den enda bestämmande eller ens den viktigaste faktorn. Man
måste framför allt se till, bur förändringen skulle komma att verka i försvarets
intresse. För skapande och vidmakthållande av god ryttaranda hade kapplöpningar
städse ansetts som ett av de förnämsta medlen. Då kavalleriofficerns
färdighet i ridning, särskilt över hinder, i fält ställdes på allvarliga prov och
då hans förmåga att övervinna dylika vore ett av villkoren för. framgångsrik patrullverksamhet,
tjänade också kapplöpningarna försvarets sak. Våra kavalleriofficerare
hade också — mycket tack vare deltagande i kapplöpningar — förvärvat
sig en ej så obetydlig färdighet i berörda hänseende, vilket säkerligen ej varit
fallet, om kapplöpningar icke förefunnits. Härvid hade officerarna i regel begagnat
sig av egna tjänstehästar av hög klass och så gott som undantagslöst
bland dem, som icke förskaffats genom remonteringsstyrelsen. Om nu kavalleriofficerns
båda tjänstehästar utbyttes mot stamhästar, skulle kapplöpningarna
helt säkert på grund av dessa senare hästars mindre ädelhet nedsjunka till ett
lägre plan till förfång för deltagarna i desamma; och stamhästarna torde ingalunda,
vad ädelheten beträffade, kunna bringas upp i höjd med de nu för kapplöpningarna
använda egna tjänstehästarna. Det kunde dessutom hända, att stamhästarna
ej finge av officerarna användas vid kapplöpningar eller andra allvarsamma
tävlingar. Berövades officerarna på grund av mindre ädelt material eller
förbud att använda stamhästar möjlighet att deltaga i dylika tävlingar, riktades
därmed ett direkt slag mot ryttarandan och således även mot försvaret.

De två högre chefer, kommendanten i Boden och chefen för krigshögskolan,
vilka biträda civilkommissionens förslag beträffande tjänstehästarna i dess helhet,
anföra till stöd därför följande:

Kommendanten i Boden (Tingsten) yttrar, att mot det syfte, som läge till
grund för förslaget, syntes icke någon erinran kunna göras. Frågan vore dock
icke så lätt att ordna. Det fordrades åtskilliga bestämmelser för att på ett nöjaktigt
sätt klargöra förhållandet mellan kronan såsom hästleverantör samt officern,
vartill dock uppslag funnes uti den nuvarande anordningen med tillhandahållande
av hästar åt kompaniofficerare vid artilleriet, ingenjörtrupperna och
trängen. Under alla förhållanden vore det nödvändigt att utfärda tydliga föreskrifter
om hästarnas användning utom tjänsten.

5 40

Chefen för Icrigshög skolan (JRudenschöld) framhåller, att civilkommissionen med
sitt förslag ingått på en av de militära frågor, vilka ovillkorligen krävde en
snar lösning, enär det nuvarande systemet för varje år bleve allt mera ohållbart,
ej minst ur ekonomisk synpunkt för den enskilde officern. För en officer —
t. ex. vid generalstabens huvudstation —, vilken icke hade förmånen att få häst
uppställd i kronans stall och utbekomma foder mot avstående av furageersättningen,
ställde sig förhållandena mycket ogynnsamma. I medeltal uppginge för
dylik officer kostnaderna till 65 kronor för häst och månad eller för två hästar
till 1 560 kronor för år, vadan officern således till amortering och anskaffning av
hästar och utredning intet hade att tillgå av den därför avsedda ersättningen.
En ändring av förhållandena vore således i hög grad av behovet påkallad. Och
då det syntes fastslaget, att manskaps användande såsom hästskötare åt officerare,
beridna å egna tjänstehästar, icke under några förhållanden finge förekomma,
annat än möjligen vid den utbildning av värnpliktiga till hästskötare, vilken
ägde rum vid infanteriet, så syntes det av civilkommissionen givna uppslaget
innebära den enda för närvarande möjliga väg till en bättre sakernas ordning.
Härvid gällde det dock att tillse, att man icke frånsade sig de fördelar ur synpunkterna
av officerarnas fullgoda beridenhet och den käcka ryttarandans vidmakthållande,
vilka otvivelaktigt innebures i det nu tillämpade systemet. Statens
övertagande av tjänstehästarna kunde emellertid icke befaras medföra en
sänkning av kvaliteten hos officerarnas tjänstehästar. Till större delen torde dessa
nämligen nu utgöras av inhemska ädlare hästar, i allmänhet uttagna från remontdepåerna
eller truppförbanden. Vidare borde påpekas, att officerarnas bästa
tjänstehästar i regeln torde vara att söka bland de från trupp förbanden uttagna
stamhästarna. Med statens tillhandahållande av tjänstehästar borde emellertid
följa tillåtelse för officer, som sådant önskade, att få av honom själv inköpt häst
insatt som tjänstehäst mot det att staten, under förutsättning av vederbörande
regementschefs godkännande av hästen, till officern utbetalade medelremontpriset
för densamma. Vidare borde den enskilde officeren tillförsäkras rätt att, så länge
han det önskade, få använda den häst, han dresserat eller eljest fått åt sig utsedd.
Genom dylika bestämmelser syntes de förnämsta invändningarna, som
kunde resas mot statens övertagande av tjänstehästarna, vara förfallna, nämligen
de som sammanhängde med ryttarandans vidmakthållande genom tävlingar o. d.

Vidare erinrar chefen för krigshögskolan, att förslag av liknande art med
det nu förevarande redan i slutet av 1905 blivit av kavalleriinspektören framlagt
uti till kavalleriets regementschefer utdelade »it M. angående häst skotar fr ågam
och »Tillägg till P. M. angående häst sköt ar fr ågam, vilka dock ej föranledde någon
åtgärd, sannolikt till följd av visst motstånd från kavalleriets sida. — Ur berörda
två handlingar må efter chefens för krigshögskolan citat anföras följande: -

41 5

»Genom statens övertagande av hittillsvarande egna tjänstehästar vunnes
den betydande fördelen, att officerskårerna bleve vida jämnare och bättre beridna,
än vad man för närvarande kan med fog begära, enär i så fall hänsyn ej behövde
tagas till den enskildes ekonomi. Kavalleriets och generalstabens officerare
äro visserligen nu i regel synnerligen väl beridna tack vare enskild förmögenhet
eller stor offervillighet, men säkerligen möter det för en del personer
svårigheter att vidkännas de kostnader, som äro förenade med inköp av färdigdresserade
hästar .... För att nedbringa kostnaderna måste då 3- eller 4-åriga
remonter insättas såsom tjänstehästar, vilket ju ur fältmässig synpunkt ej kan
försvaras, så mycket mer som nyanskaffning vid mobilisering torde ställa sig
bart när omöjlig. I annat fall måste såsom tjänstehästar kvarhållas en hel del,
vilka till följd av fel eller ålder icke äro fältdugliga, då det ju för vederbörande
chefer ofta kan varda ytterst svårt att pålägga den enskilde officern
ekonomiska uppoffringar, vilka kunna vara snart sagt omöjliga att fullgöra ....
Slutligen bör tillses, i vad mån remonttillgången inom landet kan anses motsvara
det ökade behovet, Härvidlag är till en början att märka, att flertalet av ''egna
tjänstehästar’ redan nu remonteras inom landet, vadan deras överflyttande på
staten icke torde inverka på tillgången.

Mot tanken, att samtliga tjänstehästar skulle övergå i statens ägo, hava
ur idrottens och den häcka ryttarandan uppammande tävlingarnas synpunkt invändningar
blivit framställda. Det kan icke förnekas, att man i detta hänseende,
beträffande friheten att deltaga i alla slags tävlingar, varder i viss mån
beroende av statsmakternas goda vilja. Emellertid får det icke förbises, att nu
gällande bestämmelser för statens hästars deltagande i tävlingar ingalunda
verkat hämmande på ryttarandans utveckling inom de truppförband, där de tilllämpas.
Staten tillhöriga hästar få ju enligt dessa bestämmelser användas vid
alla tävlingar inom truppförbandet och utom desamma just vid dem, vilka för
den militära utbildningen måste tillmätas det största värdet, nämligen jaktritter,
distans- och orderritter. Frågan torde därför uteslutande gälla deltagande i de
offentliga kapplöpninger å in- och utländska banor, vilka icke äro att hänföra
till jaktlopp.

Emot den befarade inskränkningen i tillfälle till deltagande i offentliga
löpningar synes dock den föreslagna rätten för officer att själv inköpa en eller
båda tjänstehästarna innebära en icke oväsentlig säkerhet. Det torde nämligen
icke vara uteslutet att just beträffande dessa hästar kunna erhålla samma frihet
som nu är för egna tjänstehästar rådande. Skulle svårigheter framhållas i detta
hänseende, torde den omständigheten väl böra bemärkas, att den av staten inköpta
och från remontdepån till regementet överlämnade hästen, såsom i P. M.
visats, då kostat i medeltal 1120 kronor, under det att den genom officerens
försorg inköpta åsamkat staten en utgift av endast 800 kronor, vadan staten för
24 —1412S1

5 42

varje dylik får ett tillgodohavande av 320 kronor. Först då var tredje dylik
häst går förlorad, uppstår sålunda förlust för staten, under det att förlust av
exempelvis var fjärde ännu innebär vinst för staten. Det får ej förbises, att de
fall, då häst å löpning går helt förlorad, äro mycket sällsynta, under det att
häst, som ådragit sig skada, görande honom oanvändbar å banan, dock i de flesta
fall torde kunna i en eller annan tjänst mycket väl för statens ändamål eller
till avel brukas, varigenom svårigheterna, och framför allt risken, för staten än
mera nedbringas.

Fasthållas måste, att det just är denna officerens rätt att själv inköpa
häst, för vilken han, liksom nu, av staten erhåller viss ersättning, som komme
att utgöra säkerhet för möjligheten till dess friare användning.»

Med hänsyn till kavalleriinspektörens sålunda omnämnda förslag torde det
vara lämpligt att i detta sammanhang jämväl i korthet redogöra för inspektörens
yttrande över civilkommissionens nu ifrågavarande förslag. Kavalleriinspektören
erinrar om, att han i skrivelse den 2 mars 1908 till kungi. maj:t framlagt
förslag till lösning av hästskötarfrågan och därvid gått med på, att den
ena egna tjänstehästen ersättes med kronohäst. Efter framhållande av, att generalstabens
och kavalleriets officerare måste vara beridna på särskilt ädla och uthålliga
hästar, att berörda officerares nuvarande hästanskaffningssätt indirekt
skänkte staten stora förmåner, bland annat därigenom att deras framstående
tjänstehästar stode till förfogande för tjänsten i fält, att, därest staten övertoge
hela remonteringen för dessa officerare, staten komme att vidkännas dryga utgifter
för den dyrare anskaffningen av och extra avgången bland befälshästar,
vilka vore oskiljaktiga från den fältmässiga ryttarskicklighetens vidmakthållande
inom rytterivapnet, samt att landets hästavel för närvarande icke torde tåla vid
en större ökning av det årliga antalet för befälet uppköpta ädlare hästar än som
motsvarades av endast den ena egna tjänstehästens övertagande av staten, föreslår
kavalleriinspektören såsom en medelväg, vilken om än icke utan tvekan
borde, därest hästskötarfrågan jämväl löstes, kunna godtagas från militärt håll,
att kavalleriets officerare skola hava en kronohäst och, mot ersättning såsom nu,
en egen häst.

De hörda chefernas åsikt om huru officerarna böra göras beridna.

Chefen för I arméfördelningen (von Matern) kan beträffande Icavalleriofficerarna
icke biträda civilkommissionens förslag utan möjligen beträffande den
ena tjänstehästen. Övriga beridna officerare indelas i två grupper. För officerare
inom den första av dessa grupper, generalspersoner och regementsofficerare,
bleve hästanskaffningen mindre ekonomiskt betungande därigenom, att kostnaden

kunde fördelas på flera år, vartill komme, att dessa officerare borde hava lättare
att åvägabringa förlagskapital vid hästköp. Den andra gruppen omfattade officerare,
som endast tidvis, 4 till 5 år, vore beridna, nämligen vissa av arméfördelning
sstabernas officerare samt r eg ementshv ar ter mästare och adjutanter vid infanteriet
och fästningsartilleri. För dessa officerare vore hästhållningen förenad med
dryga utgifter; de måste inköpa färdigdresserade hästar, ofta för upplånat kapital,
och avyttra dem vid placeringens slut till ofördelaktigt pris. Den ersättning,
de bekomme för hästhållningen, försloge sällan att täcka de därmed förenade
utgifterna. — Ekonomiskt sett skulle det ställa sig gynnsammare såväl för staten
som för den enskilde officern, om staten tillhandahölle hästar åt dessa båda grupper
officerare. Vad regementsofficerarna anginge, kunde man dock ställa sig
tveksam, då det nog kunde vålla en hel del svårigheter att åt så många äldre, ofta
jämförelsevis mindre hästvana officerare anskaffa lämpliga hästar. Den omständigheten,
att artilleriets och fortifikationens regementsofficerare hade egna tjänstehästar,
men kompaniofficerarna vore beridna å stamhästar, gåve stöd åt den uppfattningen,
att det vore förmånligare att låta denna kategori själv åt sig anskaffa
lämpliga hästar. För den andra gruppens officerare ställde sig saken
annorlunda; lämpliga hästar för dem torde det icke vara svårt att uttaga. Då
emellertid civilkommissionens förslag icke innehölle någon utredning, huru saken
praktiskt skulle lösas (utväljandet av hästarna, dressyren av dem och officerens
dispositionsrätt över dem, behovet av reservhästar etc.), kunde arméfördelningschefen
icke utan vidare ansluta sig till förslaget i denna del.

Chefen för II arméfördelningen (Uggla) förordar beträffande havalleriets
och generalstabens officerare såsom en medelväg, att staten förser dem med en häst
och låter dem mot ersättning själva hålla sig med andra hästen. Då generalitetets
officerare och regementsofficerarna i allmänhet hade behov av hästar, väl icke av
samma snabbhet och uthållighet samt förmåga att övervinna hinder, men lika
väl dresserade som nyssnämnda officerares hästar, borde de få använda samma
remonteringssätt. Beträffande övriga beridna officerare och civilmilitärer vore det
ändamålsenligt, att staten tillhandahölle hästar i synnerhet åt dem, som vore
beridna för kortare tid (regementskvartermästare och adjutanter vid infanteriet
m. fl.).

Enligt chefens för III arméfördelningen (von Plåten) mening vore det
fördelaktigt, om staten tillhandahölle hav aller iofficer en den ena tjänstehästen. Beträffande
infanteriet vore det till fördel, om kronan tillhandahölle samtliga officershästar,
åtminstone de som vore avsedda för kompaniofficerare. Åtskilliga omständigheter
vore här dock att taga i betraktande, varför en närmare utredning
av sakkunniga vore önskvärd. Vid artilleriet, ingenjörtrupperna och trängen vore
redan samtliga beridna officerare av kompaniofficers grad beridna på stamhästar
och detta till allmän belåtenhet. Förändringen här avsåge sålunda endast rege -

5 44

mentsoffic.erarna och vore att förorda. Beträffande samtliga utom de egentliga
truppförbanden stående beridna officerare, såsom generalstabens, generalitetets, armcfördelningsstabernas
m. fl., berodde frågans bedömande så väsentligt på de närmare
detaljerna angående hästarnas tillhandahållande, att bestämt yttrande därutinnan
icke kunde avgivas, förrän fullständigt förslag förelåge.

Chefen för IV arméfördelningen (Jungstedt) biträder förslaget, i vad det
berör infanteriets kompaniofficerare samt anser, att för övriga officerare saken bör
ordnas så, att dem tillerkännes rätt att mot avstående av hästersättningen få
kronohäst sig tilldelad, varjämte de böra äga möjlighet att få av dem själva anskaffade
hästar inlösta av staten enligt bestämd taxa. Beträffande regementsofficerare
framhålles, att officerare av sådan tjänsteålder icke böra tvingas att använda
kronohästar.

Enligt chefens för V arméfördelningen (Malm) åsikt böra kavalleriofficerare
och stabsofficerare för bibehållande av den för dem oavvisligen nödvändiga fältmässiga
ryttarandan göras beridna på egna hästar. Likaså böra generalspersoner
och regementsofficerare med hänsyn till deras relativt höga ålder och därigenom
framträdande behov av särskilt väl passande hästar göras beridna på egna hästar.
Däremot anses inga verkliga skäl föreligga att låta övriga beridna officerare själva
ombesörja sin beridenhet.

Chefen för VI arméfördelningen (Wrangel) anser, att med hänsyn till de
stora krav, som måste ställas på officerarnas vid kavalleriet hästar, samt den betydelse,
de egna tjänstehästarna hava för bemälda officerares ridskicklighet och
för den inhemska hästaveln, ett genomförande av civilkommissionens förslag skulle
medföra högst allvarliga olägenheter. I stort sett gällde detsamma beträffande
generalstabens och arméfördelningsstabernas officerare. I fråga om de högre stabernas
och infanteriets officershästar kunde några besparingar, på sätt civilkommissionen
antagit, icke förväntas, enär utgifter tillkomme för transporter och resor
samt för anställande av särskilda hästskötare. Huvudskälet för ändring av sättet
för anskaffande av dessa hästar förfölle alltså. Att enbart för artilleriet, fortifikationen
och trängen ändra anskaffningssättet syntes icke lämpligt, även om därigenom
någon besparing kunde uppkomma för staten. Det kunde för övrigt ofta
bliva svårt att finna fullt passande hästar för regementsofficerarna.

Militärbefälhavaren på Gottland (Silverstolpe) anser, att generalitetets, generalstabens
och kavalleriets officerare böra bibehållas vid rätt att själva anskaffa
och äga sina tjänstehästar, de förstnämnda emedan de i allmänhet uppnått sådan
ålder, att de lämpligen böra själva få utvälja för dem passande hästar, samt de
övriga för att hos dem vidmakthålla det intresse för ridning och hästsport, som
är nödvändigt för att de skola väl sköta sin tjänst. Däremot anses övriga beridna
officerares beridenhet kunna ombesörjas av staten.

För kommendantens i Boden åsikt är här ovan redogjort.

45 5

Chefen för generalstaben (Bildt) framhåller, att i fråga om beridenheten
utgjorde officerarna, tillhörande generalitetsstaten, generalstaben, kommendantstaten
och fortifikationen samt skolcheferna och chefen för remonteringsstyrelsen en -grupp
för sig; och kunde vissa av dem svårligen anslutas till något truppförband eller
där få stallutrymme åt sina tjänstehästar. Den ena eller till och med båda hästarna
kunde vilken dag som helst bliva otjänstbar och det torde vara omöjligt
att vid krigsutbrott åt dessa officerare anskaffa reservhästar. Det funnes därför
icke någon annan möjlighet att säkerställa dessa officerares beridenhet än att såsom
nu låta dem själva svara därför. — Beg ementsoffeer ärna vid truppförbanden
borde äga tillgång på av dem själva utvalda och för deras speciella tjänst fullt
dresserade och pålitliga hästar, enär de vore äldre män och en del av dem kanske
ej ens i ungdomen varit ryttare. — Beträffande infanteriets reg ementskv arter mästare
och adjutanter erbjöde systemet med kronohästar övervägande fördelar, dock
endast under förutsättning att regementena vore kasärnerade och att det funnes
reservhästar, vilka kunde användas att göra en del av kompanicheferna beridna.

— Skvadronsoffcerarna vid kavalleriet borde vara beridna på egna hästar (se ovan).

För kavalleriinspektörens (prins Carl) åsikt är här förut redogjort. Han
anser, att i fråga om beridenhet generalstabens officerare äro att likställa med
kavalleriets.

Enligt inspektörens för artilleriet (Leth) mening skulle beträffande artilleriet,
fortifikationen och trängen ett tillhandahållande genom staten av samtliga
tjänstehästar låta sig göra utan allt för stora olägenheter i betraktande av det
ringa antal hästar, det här galler.^,

Enligt chefens för fortifikationen (Munthe) åsikt skulle den föreslagna förändringen
ej komma att innebära någon olägenhet för de fortifikationsofficerare,
som nu äro beridna på egna hästar.

För chefens för krigshögskolan (Budenschöld) åsikt har här ovan redogjorts.

Chefen för krigsskolan (Bouveng) tillstyrker förslaget beträffande arméfördelning
sstabernas och infanteriets adjutanter, men avstyrker detsamma i övrigt.

Chefen för remonteringsstyrelsen (von Essen) anser, att lönetilläggens utbytande
mot tjänstehästar in natura icke bör äga rum ens i fråga om den ene
tjänstehästen, där två sådana skola hållas, och detta därför att de besparingar,
en sådan förändring kan medföra, mer än motvägas av den skada, som därigenom
tillfogas landets remontavel. Bemälde chef håller nämligen före, att ett fortvarande
intresse för remontavel och arbete på hästmaterielens förbättrande icke
är att förvänta, om ej för hästuppfödarna finnes möjlighet och förhoppning att
kunna avyttra sina bättre hästar till officerare för högre pris än det fastställda remontpriset.
Skulle officerarna erhålla tjänstehästar in natura, komme dessutom
de tävlingar till häst av olika slag, som nu kunde anordnas, helt visst att betyd -

5 46

ligt inskränkas till men för landets remontavel, som nu från dessa tävlingar skördade,
om än liten, dock någon uppmuntran i form av avelspris och dylikt.

Arméförvaltningen avstyrker förslaget på den grund, att statsverkets utgifter
för tillhandahållande av hästar åt beridna officerare skulle bliva större än
de nu för sådant ändamål utgående lönetilläggen.

Förslaget, i vad det berör infanteriet, har nästan enhälligt tillstyrkts av
infanteriets regementschefer. Yttrande i frågan föreligger från alla nämnda chefer
med undantag av cheferna för 3. 3, 7, 10, 11, 16, 24, 25 och 26. Det är endast
cheferna för 3. 14 (Fock) och 3. 18 (Hasselrot), som avstyrka den föreslagna förändringen.
Alla de övriga cheferna tillstyrka bifall till förslaget, vilket av några
chefer betecknas såsom synnerligen fördelaktigt icke endast med hänsyn till den enskilde
officerns ekonomi utan jämväl ur försvarssynpunkt.

Allmänt framhålles, att lönetillägget ingalunda förslår att bestrida därmed
avsedda utgifter. En följd härav har blivit, såsom chefen för 3. 17 (Tottie)
uttrycker det, att mången tvingas att väl länge behålla mindre tjänstbara
hästar. Ur chefens för 3. 8 (Sundin) yttrande må dessutom anföras följande: Det
syntes icke obefogat förmoda, att infanteriets officerare i regeln skulle bliva mera
fältmässigt beridna på statens hästar än de för närvarande vore på sina egna,
ty de förra, inridna och dresserade vid ett beridet truppförband, hade där fått
undergå ständig träning i olika avseenden, som utvecklade deras fältduglighet
och förmåga att taga sig fram i terrängen samt övervinna hinder, en träning
som infanteriofficern i allmänhet varken hade tid eller förmåga att låta sin häst
undergå och som, enligt erfarenhet vunnen av infanteriofficerare vilka varit kommenderade
till tjänstgöring vid beridna truppslag, gjort dessa hästar, även där
materialet varit sämre, betydligt överlägsna infanteriofficerarnas nuvarande tjänstehästar,
sedda ur fältmässighetens synpunkt.

I allmänhet har man tänkt sig, att hästar till infanteriets beridna officerare
skulle erhållas från de beridna trupperna. Därvid har framhållits nödvändigheten
av, att officerarna erhölle en viss medbestämmanderätt ifråga om hästarnas
utväljande, ty i annat fall kunde befaras, dels att de beridna truppförbanden,
såsom naturligt vore, strävade efter att få lämna från sig sina sämre
hästar, och dels att infanteriets officerare, särskilt de äldre av dem, icke erhölle
hästar som passade dem. Vidare har påpekats önskvärdheten av, att officer måtte
erhålla möjlighet att utbyta en för honom olämplig häst mot en mera passande.
Åtskilliga chefer framhålla nödvändigheten av att tilldela varje regemente en
eller flera reservhästar, på det att vid otjänstbarhet hos någon tjänstehäst vederbörande
officer icke måtte varda utan häst. Frågan om kompanichefers och järn -

47 5

väl signalofficerares beridenhet har dessutom av några chefer bragts på tal och
ansetts böra lösas i sammanhang med det föreliggande spörsmålet.

Chefen för 3. 1 (Hult) har föreslagit, att officer, som inom egen arméfördelnings
beridna truppslag icke kan påträffa för honom passande häst, skall vara
berättigad att själv ombesörja inköp av häst mot en viss av staten tillhandahållen
summa.

Chefen för 3. 22 (Uggla) föreslår, att varje infanteriregemente skall hava
ett visst antal hästar, bland vilka regementets beridna officerare i tur efter
tjänstegrad utvälja sin häst.

Chefen för 3. lå (Fock) finner det visserligen fördelaktigt ur ekonomisk
synpunkt för den enskilde officern att bliva beriden genom statsverkets försorg,
enär lönetillägg och furageersättning icke förslå att betacka utgifterna för hästhållningen.
Man kunde emellertid ej förutsätta, att en beriden infanteriofficer
vore kompetent att handhava inridning av honom tilldelad remont och för övrigt
lade hans tjänstgöring hinder i vägen för sådant extra arbete. Vidare kunde med
det täta ombyte av beridna officerare, som ägde rum vid infanteriet, hända, att
en efterträdare icke vore lämpligt beriden på en föregående innehavares häst,
vilket särskilt gällde regementsofficerarna. På grund härav kunde den föreslagna
förändringen ej tillstyrkas.

Chefen för 3. 18 (Hasselrot) avstyrker förslaget, enär han befarar, att infanteriofficerarna
mången gång komme att erhålla mindre tjänstbara hästar, som
måhända icke utan stora svårigheter kunde utbytas, att beträffande användningen
av tjänstehästarna föreskrifter kunde komma att utfärdas, som i hög grad inskränkte
innehavarens frihet att själv eller genom annan person sörja för hästens
träning och motionering, samt att, därest tillräcklig avvikelse från normalrationsstaten
icke bleve tillåten, någon träning för höjande av hästens tjänstduglighet
icke kunde förekomma eller ock officern finge vidkännas kostnad för
furagering. Därjämte kunde med skäl ifrågasättas, huruvida icke sannolikheten
för ersättningsskyldighet i händelse av olycksfall komme att menligt inverka såväl
på hästens träning för krigsbruk som även på ryttarandan bland de beridna.

Beträffande kavalleriet föreligga yttranden endast från de sex cheferna för
fördelningskavalleriet. Cheferna för 3C. 1 (Oxenstjerna), 3C. 2 (Rosenblad) och 3C.
8 (Aschan) avstyrka förslaget, varemot cheferna för 3C. 3 (Nyblceus), 3C. 4 (de
Maré) och 3£. 7 (Munck) i sa måtto biträda förslaget, att de anse kavalleriofficerns
ena tjänstehäst kunna tillhandahållas honom av staten.

5 48

Avstyrkandena av förslaget helt eller delvis grundas på de här förut anförda
skälen angående nedsättning av kavalleriets fältduglighet och menlig inverkan
på landets remontavel.

Chefen för <3C. 3 anser, att beträffande den häst, som staten skulle tillhandahålla
officern, kunna tillämpas de beprövade grunder, som gälla inom tyska
och österrikiska kavallerierna eller att hästen efter ett visst antal år tillfaller
officern såsom hans egendom eller av honom inlöses något år tidigare mot visst
belopp. Därigenom skulle officerns intresse att taga väl vara på sin tjänstehäst
vidmakthållas.

I förbigående må anmärkas, att chefen för X. 1, som jämväl för nämnda
system på tal, betecknar detsamma som ett halveringssystem, med vilket missnöje
ofta försports inom det tyska kavalleriet.

Chefen för X. 4 anför, att då det vore mera undantagsvis som officerare av
ryttmästares och högre grad deltaga i kapplöpningar, kunde det vara tillräckligt
att åt subalternofficerarna medgiva rättighet att mot ersättning hålla en egen
häst. För bibehållande av de äldre officerarnas spänstighet vore det dock önskvärt,
att de fortsatte att deltaga i tävlingar, varför samma bestämmelser ifråga
om beridenheten borde gälla för alla officerarna. Åt officerare av ryttmästares
och högre grad kunde lämnas rättighet att erhålla båda tjänstehästarna av staten.

Enligt chefens för X. 7 åsikt är det, för att främja ryttarandan hos kavalleriofficern,
icke alldeles nödvändigt, att hans båda tjänstehästar äro av den klass,
som kapplöpningarna kräva, varför den ena kan utbytas mot en stamhäst.

Vid chefens för X. 4 yttrande äro fogade uttalanden av regementets major
och fem skrud rons chef er. Majoren och de tre skvadronscheferna avstyrka förslaget
huvudsakligen på de skäl, för vilka här förut redogjorts. Ett yttrande av
den ena av dessa skvadronschefer (J. Hamilton) må dock här anmärkas. Han
anför: »Det kan dock ej bestridas, att ersättningen för dessa (tjänstehästarna)
mången gång missbrukas, vilket ju ej är institutionens fel, utan måste detta sökas
på annat håll; men man får dock utgå från den förutsättningen, att officern efter
bästa förmåga söker göra sig väl beriden». Härmed må jämföras det i ett par
yttranden omförmälda förhållandet, att kavalleriofficerare i viss omfattning sälja
sina hästar, så snart de dresserat och ridit in dem eller, såsom det uttryckes i
chefens för 3C. 8 yttrande, »förtjäna på sina tjänstehästar genom att rida in remonter
och sälja dem med vinst».

De två skvadronscheferna vid X. 4, som icke helt avstyrka förslaget, anföra
följande:

Ryttmästaren Y. Kock: »Det vore opraktiskt att helt förkasta civilkommissionens
förslag i detta avseende, då man genom att inslå en medelväg mellan
den nu gällande principen för anskaffande av tjänstehästar och den av civilkommissionen
föreslagna skulle kunna göra rätt avsevärda besparingar för statsver -

49 5

ket utan att behöva nedsätta kavalleriofficerarnas ridskicklighet eller i någon
nämnvärd grad ofördelaktigt inverka på den inhemska, ädla hästaveln. Denna
medelväg skulle vara, att statsverket tillhandahölle kavalleriofficern hans ena
tjänstehäst, under det att han för anskaffandet av den andra finge välja mellan
att själv hålla sig med sådan mot nu gällande förmåner eller att kronan även
tillhandahölle honom denna. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att officern
skulle kunna liksom nu ägna sig åt kapplöpningssport utan allt för stora ekonomiska
uppoffringar på samma gång som statsverket säkerligen skulle göra stora
besparingar därigenom, att ett jämförelsevis litet antal officerare troligen skulle
begagna sig av rättigheten att själva anskaffa häst, då det i de flesta fall är
under de allra första officersåren som kavalleriofficern ägnar sig åt kapplöpningssport.
Efter några år tror jag, att det stora flertalet officerare hälst mottaga
båda sina tjänstehästar av statsverket.»

Ryttmästaren J. E. Ribbing: »Man skulle ju kunna föreslå, att en häst
tillhandahölles av staten och att den andra vore officerns egen, i likhet med vad
som är fallet vid tyska kavalleriet, men ett sådant förslag torde lätt medföra,
att resultatet blir i överensstämmelse med civilkommissionens förslag.»

Beträffande artilleriet föreligga yttranden från alla truppförbandscheferna
med undantag av cheferna för £1. 3 och Öl. 9.

Gliefen för ÖL. 1 (Thorén) yttrar, att borttagande av alla egna tjänstehästar
säkerligen skulle högst betydligt minska ridskickligheten och intresset för
ridning.

Chefen för ÖL. 2 (Bergenzaun) kan ej tillstyrka förslaget, enär det för artilleriets
regementsofficerare bleve en stor olägenhet att vid eventuella förflyttningar
från ett regemente till ett annat göra ombyte av hästar. För dessa till
en viss ålder komna officerare vore det ej lika lätt som för yngre officerare att
finna lämpliga tjänstehästar.

Enligt chefens för ÖL 4 (Hofstedt) åsikt finnes intet hinder att göra artilleriets
regementsofficerare beridna på samma sätt som redan nu sker med dess
kompaniofficerare.

Chefen för ÖL 5 (Ekström) avstyrker förslaget, men synes yttra sig mera
med hänsyn till yngre kavalleriofficerares beridenhet.

Enligt chefens för Öl. 6 (Hedengren) uttalande möter den föreslagna anordningen,
vad artilleriet beträffar, icke något hinder. En förutsättning vore dock,
att genom ökade inköpspris för vissa av de inköpta remonterna säkerhet vunnes
för att officer och även i vissa fall en del spanare, avsedda att åtfölja officer vid
rekognosceringar, då hårdare ritter förekomme, kunde erhålla hästar av tillräck25—141281.

5 50

ligt gott material. Det hade nämligen vid fältartilleriet visat sig, att även nu
för få hästar av bättre kvalitet erhölles för nämnda ändamål.

Chefen för genomförande, vida uppväga de därmed förenade fördelarna. Anmärkas
bör, att chefen yttrar sig beträffande alla beridna officerare; han anser, att förslaget
i allt fall bör vinna tillämpning endast ifråga om officerare vid beridna
truppförband.

Chefen för göra de beridna officerarna utom kavalleriets beridna på kronans hästar. Hästen
borde tilldelas officern på sådant sätt, att han finge bruka den såsom vore den
hans egendom samt att den efter ett visst antal år överginge i officerns ägo.
Därigenom skulle intresset för och omvårdnaden om hästen i görligaste mån främjas
— såsom förut nämnts tillstyrkes förslaget jämväl av chefen för ÖL 8 i Boden
(Lundkvist), vilken också förordar, att tjänstehästen efter ett visst antal år,
exempelvis sex, skall tillfalla officern såsom hans egendom. För officerare vid
icke beridna truppförband anses detta dock ej vara av behovet påkallat.

Ifråga om ingenjörtrupperna föreligga yttranden från cheferna för Göta
och Bodens ingenjörskårer. Chefen för för förstnämnda kår (Enblom) anser ingen
olägenhet uppstå, om staten tillhandahåller hästar åt officerarna, under förutsättning
att officern får, så länge han önskar, såsom sin egen använda den häst, han
fått åt sig utsedd. Chefen för Bodens ingen] örskår (Kullberg) finner förslaget
synnerligen beaktansvärt. Vid de icke beridna truppslagen skulle säkerligen
hästmaterielen bliva i genomsnitt bättre och vid de beridna truppslagen skulle
övningarna vinna därpå.

Beträffande trängen berör förslaget endast vapnets chefer. Yttranden föreligga
från cheferna för 3". 2, 3\ 4, 3". 5 och oT. 6. — Chefen för 5\ 2 (Kraak) finner
ej anledning att i sak ingå på frågan om utbyte av egna tjänstehästar mot kronohästar,
enär saken endast i ringa grad berör trängtrupperna, samt erinrar, att
förslaget ej angiver, huru officerare vid icke beridet truppslag skola erhålla sina
hästar. — Cheferna för S. 4 (Festin) och ST. 5 (Svanström) hava intet att erinra mot
förslaget. — Chefen för s. 6 (Sterner) förmenar, att genom förslagets antagande
ett ingrepp komme att ske i de löneförmåner, som blivit officern tillförsäkrade
vid hans anställning, varför en förändring ej borde tillämpas gentemot nuvarande
innehavare av hästersättning.

51 5

Bilaga 2.

Sammandrag av yttranden över civilkommissionens förslag angående utrangerade
stamhästars fortsatta användning för arméns räkning.

De flesta av cheferna, som yttrat sig över civilkommissionens förslag i
denna del, anse, att förslagets genomförande näppeligen skulle medföra någon
större nytta, enär de utrangerade hästarna i allmänhet äro så förbrukade, att de
icke i någon större utsträckning kunna användas i militär tjänst. De ställa sig
dock i allmänhet icke avvisande mot, att försök göres för att vinna erfarenhet
i saken.

Allmänt anmärkes, att civilkommissionen beräknat antalet för ^ackordering
och fortsatt användande lämpliga hästar alldeles för högt.

Remonteringsstyrelsen anför härutinnan: »Truppförbanden äga rätt att i
ersättning för avgången bland stamhästar årligen erhålla ett antal remonter uppgående
till 9 % av stamhäststyrkan. I dessa 9 ^ ingår även ersättning för på
grund av sjukdom eller olycksfall döda eller dödade hästar. Det antal hästar
vilka såsom kasserade försäljas, uppgår därför icke till 9 % av stamhäststyrkan.
Enligt truppförbandens redogörelse för avgången bland stamhästarna (icke omfattande
rusthållshästar) för år 1910 uppgick antalet »störtade» hästar till ungefär
V3 av årets avgång och under år 1911 till mer än halva avgången. Det antal
hästar, som försäljas, kommer därför icke på långt när att uppgå till det av
civilkommissionen beräknade eller hela ersättningsprocenten.»

Några chefer (£t. 7, 3. 17, S". 6) erinra, att civilkommissionens förslag i
denna del i viss mån står i strid med förslaget om remonteringsanslagets uppdelning
på truppförbanden och självhushållningsprincipens konsekventa tillämpning
vid dessa. Följden av en dylik tillämpning skulle nämligen bliva, att
truppförbanden behölle sina hästar, så länge dessa kunde tänkas vara i något
hänseende brukbara, vadan endast för truppförbanden komplett oanvändbara
hästar komme att utrangeras.

Angående artilleriets utrangerade hästar framhålles, att dessa i allmänhet
icke vidare lämpa sig för militär tjänst. \id €L. 1 hade under åren 1910 och
1911 utrangerats och försålts 33 hästar, därav 16 till omedelbar nedslaktning. Av
de övriga 17 voro 2 till ridning och körning oanvändbara på grund av istadighet

5 52

och de övriga behäftade med kroniska hältor och icke användbara för det ändamål,
varför regementet lejer hästar. Vid ÖL. 3 hade under åren 1909—1911 av

71 utrangerade hästar endast 25 st. kunnat säljas till fortsatt bruk och dessa
kunde i regel ej vidare användas vid artilleriet. Vid Öl 4 hade under en följd
av år endast ett fåtal hästar sålts till fortsatt bruk, under det att allra största
antalet utrangerade hästar avyttrats för nedslaktning. Detta vore det riktigaste
tillvägagångssättet. En häst borde i regel ej kasseras förrän han till följd
av hög ålder eller sjukdom blivit obrukbar vid truppförbandet. — Chefen för

£1. 6 uppgiver, att hästar vid regementet icke kasseras förrän de i allmänhet äro

nästan komplett oanvändbara. Av 1911 års kassation, utgörande 13 hästar, hade
alla måst säljas till slakt.

Chefen för cT. 2 upplyser, att vid kåren sedan 1904 blott en häst sålts till
fortsatt bruk samt att vid «T. 3 intill 1909 alla kasserade hästar nedslaktats. —
Chefen för 3". 6 förmäler att kvaliteten hos de vid kåren kasserade hästarna
varit sådan, att rätt stora svårigheter nog skulle mött att åt dem anskaffa fodervärdar.
— Chefen för Göta ingenjörkår meddelar, att vid kåren under de senaste
tio åren endast en häst försålts (ett sto till avel).

Angående från kavalleriet utrangerade hästars brukbarhet inhämtas ur de
avgivna yttrandena följande. Av de vid A. 1 under åren 1908—1911 utrangerade
hästarna hade i medeltal årligen 23 ansetts böra nedslaktas, under det att blott
20 kunnat säljas till fortsatt användande och i genomsnitt ej betingat högre pris
än i medeltal 200 kronor. — Den begränsade brukbarhet, sistnämnda hästar
kunde äga, uppnåddes ofta nog först efter en långvarig viloperiod och ginge lätt
förlorad vid den ringaste överansträngning. Chefen för dC. 2 anför, att största
antalet kasserade hästar försäljes till slakt samt att de övriga blott i undantagsfall
äga eller kunna efter en period av vila nå en brukbarhet, som motsvarar de
krav, vilka ställas på den lejda hästen. — Chefen för dC. 3 anser, att användning
av gamla kasserade ridhästar till verkliga draghästar för tunga lass skulle leda
till djurplågeri och dåligt resultat med avseende på arbetsprestation. — Chefen
för dC. 4. yttrar, att det utan tvivel bland de kasserade hästarna finnas rätt
många, som duga till körhästar, fastän de ej hålla till ridbruk. — Enligt chefens
för dt. 7 åsikt äro de utrangerade hästarna i allmänhet behäftade med sådana fel,
att de ej kunna vidare användas för arméns behov men väl för långsamt åkerbruksarbete
å mjuk mark. En mindre del torde kunna användas för att göra
kompanichefer vid infanteriet beridna. — Chefen för dt. 8 förmenar, att en del
kasserade hästar kunna användas »för en hel del av arméns officerare med vederlikar
som under längre eller kortare tid av året samt vid mobilisering böra
göras beridna».

Beträffande de från kavalleriet utrangerade hästarnas användbarhet såsom
draghästar uttalas allmänt farhåga, att de icke lämpa sig för sådant ändamål. De

53 5

flesta av dem äro icke inkörda och de som äro det eller kunna inköras kunna i
allmänhet icke gärna anses bliva några goda körhästar, fyllande de krav som
böra sättas på draghästar för kanoner och packvagnar. En användning av dylika
mindrevärdiga hästar skulle bliva till men för övningarnas rationella bedrivande.

Erån några håll erinras, att till jordbrukare utackorderade hästars användning
vid truppförbanden skulle till tiden sammanfalla med den då fodervärdarna
bäst behövde dem.

Chefen för 51 6 framkastar tanken, att kavalleriets utrangerade, icke inkörda
hästar kunna för inkörning lämnas till trängkårerna, innan de utlämnas
till fodervärdar.

Åtskilliga chefer påpeka, att utrangerade hästar kunna vid truppförhanden
komma till användning såsom körhästar för utförandet av allehanda i truppförbandens
hushållning erforderliga körslor, för vilka nu icke obetydliga summor utbetalas.
Utgifterna under åtskilliga anslag skulle härigenom kunna avsevärt nedbringas.

Chefen för 51 2 och en skvadronschef vid X 8 föreslå, att för främjande
av den inhemska hästaveln till avel lämpliga ston bland de utrangerade hästarna
på vissa villkor överlämnas till hästuppfödare.

Vid chefens för X 8 avgivna yttrande finnes fogat ett utlåtande i frågan
av regementets veterinär, vilket innehåller följande. Kavalleriets utrangerade
hästar kunna aldrig bliva starka och pålitliga draghästar, detta på grund av
deras kroppsbyggnad, lynne och dressyr. De hästar, som kunna köras, äro användbara
endast till lättare körslor. Användas de till tungkörning, bliva de
snart förstörda och odugliga till allt arbete, beroende på att de kroniska sjukdomar
i ledgångar och senor, som utgöra den vanligaste kassationsorsaken, vid större
ansträngningar ytterst lätt komma igen. Vid 3C. 8 hava på varje skvadron en eller
flera av de därför häst lämpade hästarna inkörts för att vid behov användas ''säd
förekommande körslor. På försök hava dessa hästar vid fälttj än stövningar använts
såsom draghästar för regementets packvagnar, men efter en eller annan dag nästan
undantagslöst visat sig odugliga därför och måst utbytas mot vanliga bondhästar.
Dock kunna de bästa av de kasserade hästarna användas till ridning för
sådan personal inom armén, som icke är i behov av absolut förstklassiga hästar.

Såväl chefen för generalstaben som arméförvaltningen erinra om, att vid
Yendes artilleriregemente försök pågå att ersätta lejda hästar med ringa draghästar,
som jämlikt kungl. maj:ts tillstånd inköpts för medel, som inbesparats å
regementets lejningsanslag, och vilka hästar utackorderas den tid, de icke erfordras
för regementsövningarna.

5 54

Bilaga 3.

Lönetillägg för 2 hästar (1914 års stat).

Gener alitetsstaten:

Generalstaben:

Kommendantstaten:
Infanteriet:
Kavalleriet:

Fältartilleriet:

Positionsartilleriet:
Krigshögskolan:
Krigsskolan:
Bemonteringsstyrelsen:
Ridskolan:

9 generaler.

6 adjutanter hos arméfördelningschefer (kaptener).
47 officerare (2 överstar, 3 överstelöjtnanter, 12
majorer, 20 kaptener, 10 löjtnanter).

1 kommendant (Boden).

28 överstar.

270 officerare (8 överstar, 5 överstelöjtnanter, 7 majorer,
68 ryttmästare, 130 löjtnanter, 52 underlöjtnanter).

30 officerare (6 överstar, 7 överstelöjtnanter, 17
majorer).

1 överste.

1 chef.

1 >

1 »

Summa 396 X 2 = 792

Lönetillägg för I häst (1914 års stat).

G ener alitetsstaten:
Kommendantstaten:

Infanteriet:

Kavalleriet:
Positionsartilleriet:

6 adjutanter hos arméfördelningschefer(löjtnanter).

2 kommendanter (Stockholm, Karlsborg).

3 adjutanter (Stockholm, Karlsborg, Boden).

28 överstelöjtnanter.

54 majorer.

28 regementskvartermästare.

83 adjutanter (löjtnanter och underlöjtnanter).

18 veterinärer.

3 officerare (1 överstelöjtnant, 2 majorer).

55 5

Fästning sa rtilleri et:

7 officerare (1 överste1, 2 överstelöjtnanter, 2
majorer, 1 regementskvartermästare, 1 adju-

Fortifikationen:

tant).

13 officerare (2 överstar, 3 överstelöjtnanter, 8 ma-

Träng en:

Krigsskolan:

jorer).

6 chefer (3 överstelöjtnanter, 3 majorer).

1 adjutant.

Skjutskolan för inf. och hav.: 1 chef.

Summa 253

‘) I 1915 års statsverksproposition har föreslagits, att chefen för Boden-Karlsborgs artilleriregemente
skall åtnjuta lönetillägg och furageersättning för två tjänstehästar.

BILAGA TILL TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS
YTTRANDE ANGÅENDE
KAVALLERIETS ORGANISATION.

SPÖRSMÅL ANGÅENDE KAVALLERIET

(1901-1911)

26—141281

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sida.

Kavalleriet enligt 1901 års härordning.................... 7

Kavallerifrågor vid 1901 års riksdag • • • • ,................. 7

Kavallerifråga vid 1904 » » ..................... ®

Tillsättande av 1904 års kavallerikommitté . . . . • ..............13

Redogörelse för kavallerikommitténs betänkande och i anledning därav avgivna yttranden
..............................

A. Användbarheten och behovet av kavalleri i Norrland ...........

Kavallerikommittén........................

Chefen för I arméfördelningen...................

» »VI » ...................

Kavalleriinspektören........................

Chefen för generalstaben......................

B. Huruvida behovet av ytterligare kavalleri i Norrland vid mobilisering kan tillgodoses
medelst transport av djTikt truppslag från sydligare delar av landet

Kavallerikommittén........................

Chefen för I arméfördelningen...................

Kavalleriinspektören.....................- • •

Chefen för generalstaben......................

C. Ständig förläggning av kavalleri till Norrland..............

1) Kavallerifördelningens betydelse...................

Kavallerikommittén........................

Chefen för I arméfördelningen...................

Kavalleriinspektören.......................

2) Anordnande av en kavalleriskola i Norrbotten............

Kavallerikommittén........................

Chefen för I arméfördelningen och kavalleriinspektören.........

Chefen för generalstaben......................

3) Förflyttning av två skvadroner från de skånska tioskvadronsregementena till

Norrbotten..........................

30
30

33
33

Sida.

Kavallerikommittén..........................

Chefen för I arméfördelningen...................35

4) Förflyttning av fem skvadroner från Skånska husarregementet till Norrbotten 36

Kavallerikommittén........................3g

Kavalleriinspektören..........................

D. Rekrytering av nya kavalleritruppförband i Norrland...........38

1) Rekrytering av den fast anställda personalen.............38

Kavallerikommittén..........................

Chefen för I arméfördelningen...................39

» »VI » ................40

Kavalleriinspektören..........................

Chefen för generalstaben . . . •..................43

2) Tillgången å värnpliktige.....................44

Kavallerikommittén........................44

Chefen för I arméfördelningen............... .... 45

» »VI » ...................4g

Kavalleriinspektören........................49

Chefen för generalstaben......................51

Chefens för generalstaben förslag år 1906 till arméns stärkande..........52

Uttalande i kavallerifrågan av chefen för lantförsvarsdepartementet vid 1907 års riksdag 52

1907 års generalskommission.........................53

1907 års försvarskommitté ...........................

Skånska husarregementets Uppsaladetachement..................55

I örslag av kavalleriinspektören i augusti 1911 om förflyttning av två skvadroner till

Boden....................... gg

Yttrande däröver av chefen för I arméfördelningen...........57

» » » kommendanten i Boden.............58

» » chefen för generalstaben..............59

» » arméförvaltningen................60

Förslag av kavalleriinspektören om organisationsändringar vid Skånska busar- och dragonregementena
................................

Yttrande däröver av chefen för I arméfördelningen...........62 I

I örslag av chefen för VI arméfördelningen om uppsättande av en hjulryttar- och skid löparkår

i Norrbotten..........................g3

Yttrande däröver av kavallerikommittén...............64

5 6

Sida.

Yttrande däröver av chefen för generalstaben.............64

» » » » » I arméfördelningen...........65

lantförsvarsdepartementet vid 1907 års riksdag 65

Kavalleriinspektörsbefattningen........................66

Chefernas för ridskolan och remonteringsstyrelsen avlöningsförhållanden.......70

Spörsmål angående kavalleriet (1901—1911).

Genom 1901 års härordning skedde beträffande antalet kavalleri- Kavalleriet
regementen och deras indelning i skvadroner ingen förändring i den ggoi^ars
då befintliga organisationen, vilken även därefter lämnats oförändrad, härordning.
Kavalleriet utgöres alltså för närvarande av sex regementen fördelningskavalleri,
vartdera om fem skvadroner, ett regemente för varje arméfördelning,
samt den skånska kavallerifördelningen, bestående av två regementen,
vartdera om tio skvadroner, samt avsedd att operera tillsammans
med de till Vendes artilleriregemente hörande tre ridande batterierna. De
förändringar, som kavalleriet undergick genom 1901 års härordning, betingades
dels av indelningsverkets fullständiga avskaffande och den fast
anställda meniga personalens minskande till den styrka, som var erforderlig
för att i förening med lämpligt antal värnpliktige vid mobilisering
bilda fältdugliga skvadroner, och dels av behovet att i någon mån stärka
befälskadern. Därjämte bestämdes, att vid slutligt genomförd härordning
skulle finnas vid ett vart av fördelningskavalleriregementena 600 stamhästar
och vid ett vart av tioskvadronsregementena 1 200 stamhästar.

Vid 1901 års riksdag väcktes av enskild motionär förslag om, att Kavallerikavallerifördelningen
och de ridande batterierna vid Vendes artillerirege- ^JiooTårs
mente skulle indragas. riksdag.

Det särskilda utskott som behandlade kungl. maj:ts proposition om
ny härordning m. in. samt i ärendet väckta motioner, yttrade beträffande
kavalleriets organisation följande:

Utskottet hade funnit, att de båda kavalleriregementen, som vore
avsedda att bilda svenska arméns kavallerifördelning, skulle utan allt för
stor olägenhet kunna ordnas på fem skvadroner i stället för på tio, varigenom
för armén i dess helhet skulle vid mobilisering komma att finnas
en kavalleribrigad om två femskvadronsregementen. Det vore nödvändigt,
att med hänsyn till de stora kostnader, som försvarets ombildning krävde,
mera avsevärda besparingar gjordes uti de delar av härordningen, där

det med minsta olägenhet läte sig göra. Genom den föreslagna inskränkningen
komme kostnaderna för kavalleriets organisation att minskas med
1 288 975 kronor. Utskottet hade ansett sig med så mycket större skäl
kunna förorda denna indragning av två kavalleribataljoner som fördelningskavalleriets
regementen bleve genom den nya organisationen försedda
med så många hästar, att hela hästantalet vid kavalleriet bleve ungefär
detsamma som före omorganisationen. Därtill komme enligt utskottets
förmenande, att det syntes vara tvivel underkastat, huruvida vid försvaret
av vårt land ett så talrikt kavalleri som det av kungl. maj:t föreslagna
vore oundgängligen av behovet påkallat.

Utskottets utlåtande innefattade den mening, som delades av andra
kammarens tolv representanter i utskottet. De av första kammaren utsedda
utskottsledamöterna reserverade sig till förmån för kungl. maj:ts
proposition i denna del. Reservanterna framhöllo, att det för armén i
dess helhet i fält avsedda kavalleriet, kavallerifördelningen, med hänsyn
till såväl spaningstjänstens utförande före och under ett krig som
önskvärdheten att kunna med kraft rikta anfallsföretag mot en i landet
inbrytande fiendes flank och rygg (förbindelser), syntes hava en så stor betydelse,
att den av utskottet förordade minskningen av truppslaget ifråga
icke kunde vara tillrådlig, samt att erfarenheten under allra senaste krig
också visat, vilken stor roll kavalleriet kunde spela uti den nutida krigföringen.

Sedan vid frågans behandling i riksdagen första kammaren bifallit
reservationen och andra kammaren utskottets hemställan, föreslog utskottet
i sammanjänkningsutlåtande, att andra kammaren med frånträdande av
sitt beslut angående kavalleriets organisation måtte bifalla vad första
kammaren dårutinnan beslutat. Andra kammaren biföll därpå detta förslag.

Vid 1901 års riksdag förelåg intet förslag om en förändrad förläggning
av kavalleriet. Då emellertid det nya härordningsförslaget, i vad
detsamma angick kavalleriets organisation, behandlades i andra kammaren,
framhölls av en talare (herr Elowsson), att vår armé i dess helhet vore
ojämnt förlagd samt att Norrbotten och Västerbotten med hänsyn till sin
stora utsträckning och sannolikheten av ett anfall över norra landgränsen
borde i högre grad än som skett tillgodoses med truppförband och då
också mera kavalleri. — En annan talare (herr Pantzarhielm), vilken
motionerat om kavallerifördelningens indragning, påpekade, att man begått
ett misstag, då man förlagt kavallerifördelningen så långt som möjligt
från den landgräns, varöver ett kavallerianfall skulle kunna väntas, och
att man bort förlägga densamma i den del av landet, där man hade en
landgräns att skydda. Att nämnda talare icke desto mindre förordade

utskottets förslag om en reducering av de två tioskvadronsregementena till
regementen om fem skvadroner synes hava haft sin grund däri, att han
icke ansåg, att kavallerifördelningen skulle tillföra försvaret en mot de
dryga kostnaderna svarande nytta. Han framhöll därjämte, att vårt lands
läge och topografiska beskaffenhet vore sådant, att kavallerifördelningen
endast sällan skulle kunna utveckla hela sin kraft samt att det skulle
vara förenat med svårigheter att få den fram dit, där den verkligen skulle
kunna komma till användning. — Dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
(statsrådet Crusebjörn) berörde jämväl, under debatten i
andra kammaren, betydelsen av kavalleri för försvaret av övre Norrland
samt framhöll, att det alldeles givet vore till största fördel, om man kunde
förstärka kavalleriet i nämnda landsända, som utan tvivel vore vår mest
hotade punkt, att detta emellertid tillsvidare mötte mycket stora svårigheter
ur rekryterings- och remonteringssynpunkt, samt att det i framtiden,
så snart förhållandena i övre Norrland medgåve det, vore en mycket betydelsefull
sak att tillgodose övre Norrland med mera kavalleri.

Vid 1904 års riksdag väcktes i andra kammaren motion (av K.
Karlsson i Mo) med förslag, att riksdagen ville i skrivelse till kungl.
maj:t anhålla, att kungl. maj:t måtte efter utredning för riksdagen framlägga
förslag, om och i vad mån vårt kavalleri kunde jämnare fördelas,
så att den i fredstid i Norrland förlagda kavalleristyrkan finge den av
behovet påkallade förstärkningen.

Till stöd för denna hemställan anfördes i motionen följande: Med
motionen avsåges blott en jämkning i den del av 1901 års härorganisation,
som rörde fördelningskavalleriet. Av dettas 30 skvadroner vore
endast 5 förlagda till Norrland. Hälften av hela kavalleriet, eller 25
skvadroner vore placerad i Skåne. Mot skvadronernas antal och storlek
torde ingen anmärkning med fog numera kunna riktas. Det vore mot
deras anhopande under fredstid i en enda provins, som motionären påkallade
riksdagens uppmärksamhet. — Då kavalleriets huvuduppgift vore
att tjäna som rekognoscerings- och spaningstrupper samt att upprätthålla
förbindelsen mellan de olika militära avdelningarna samt denna uppgift
inträdde omedelbart vid krigstillståndets början, borde det vara av synnerligen
stor betydelse att redan å första mobiliseringsdagen hava kavalleri i
lämplig mängd å den ort, som betecknades som krigsområde. Vidare
torde, i samma mån som kommunikations-, andra ekonomiska och jämväl
strategiska förhållanden i Norrland utvecklades, denna landsdel också tilldraga
sig en eventuell fiendes allt mera ökade intresse och bliva mera begärlig
för den, som strävade efter att utvidga sitt landområde. Ur för -

Kavallerifråga
rid
1904 års
riksdag.

6 10

svarssynpunkt finge alltså Norrland, med var dag som ginge, allt större
betydenhet och allt borde därför göras för att utveckla 1901 års härorganisation
därhän, att densamma för framtidslandet medförde största möjliga
fördelar i avseende på försvaret. Frågan om en jämnare fördelning av
landets kavalleri borde upptagas, innan kasernetablissement för samtliga
kavalleriregementen komme till utförande, ty därefter vore frågan fastlåst.
Det kavalleri, som en gång skulle användas i Norrland, borde vara utbildat
och övat därstädes till förtrogenhet med detta landskaps säregna
natur och klimatiska förhållanden. Fn redan nu verkställd omplacering
av det befintliga kavalleriet behövde icke medföra avsevärt ökade kostnader
för försvaret och skulle ej förrycka eller i nämndvärd mån fördröja
realiserandet av 1901 års härorganisation.

Det tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades, hemställde,
att andra kammaren för sin del ville besluta en skrivelse till kungl.
maj:t av det innehåll, varom motionären hemställt.

I sin motivering till denna hemställan anförde utskottet huvudsakligen
följande: De uppgifter, som under ett krigs första skede, mobiliseringstiden,
ålåge kavalleriet, vore, dels att i tid inrapportera fiendens infallspunkter,
dels att såvitt möjligt skydda mobiliseringen och arméns
koncentrering mot störande företag från fiendens sida, dels att skydda
viktiga, nära kusten liggande järnvägslinjer mot förstöring av fiendens
strövkårer, och dels slutligen att, då fiendens avsikter började att giva sig
till känna, för den egna krigsledningen anvisa den riktning, i vilken den
strategiska uppmarschen borde företagas. Vare sig man betraktade dessa
uppgifter tillsammans eller var för sig, torde det vara tydligt, att de icke
kunde tillfredsställande lösas, om icke det för dem avsedda kavalleriet
redan från första ögonblicket vore fullständigt krigsberett och framför allt
från samma tidpunkt befunne sig på platsen för sin verksamhet. Man
kunde alltså icke antaga, att ett kavalleri, som först skulle underkastas
en lång transport till den hotade gränsen, skulle i rätt tid vara färdigt
att upptaga sin tjänst, och ej heller torde det vara möjligt, att en effektiv
spaningstjänst skulle kunna utföras av trupper, som vore utbildade under
helt andra förhållanden och icke förtrogna med traktens topografi, ja kanske
icke ens i stånd att förstå befolkningens tungomål och därmed ofta urståndsätta
att även under gynnsamma förhållanden orientera sig på platsen.
I övre Norrland tillkomme dessutom under större delen av året det inflytande,
som ett hårt klimat och olikartade jordbruksförhållanden måste
utöva, om icke på truppen så på hästinaterielen. Det gällde för kavalleriet
att vid inobiliseringstillfället vara genast berett och väl berett och detta
kunde endast den trupp vara, vilken vore utbildad och övad på platsen

11 6

för sin blivande verksamhet och därför fullt förtrogen med Norrlands säregna
natur och klimatiska förhållanden. Då sålunda en förflyttning av
kavalleri till Norrland från andra delar av landet vore att anse som önskvärd
och då det icke torde kunna bliva fråga om en ökning av kavalleriet
utan endast om en ur försvarets synpunkt lämpligare placering av de redan
befintliga regementena, samt då det vidare icke vore tänkbart att beröva
de sex arméfördelningarna deras fördelningskavalleri, så torde en utredning
i denna fråga i främsta rummet böra rikta sig på en förflyttning av behövliga
krafter från kavallerifördelningen i Skåne.

Utskottet uttalade jämväl sin mening om, på vad sätt en jämnare
fördelning av kavalleriet skulle kunna utföras. De närmast norra landgränsen
befintliga tänkbara mobiliseringsorterna läge på endast två till
lyra dagsmarschers avstånd från gränsen och vore således oundgängligen
i behov av att bliva skyddade mot överrumpling av mindre kavalleristyrkor.
Emellertid vore de topografiska förhållandena i denna trakt och
särskilt vägnät och broar sådana, att svårligen mer än två skvadroner där
torde med fördel finna användning, åtminstone för en avsevärd tid framåt.
För bevakningen av Norrlands kust-sträcka krävdes, förutom det i Umeå
förlagda Norrlands dragonregemente, ytterligare ett kavalleriregemente.
Det kunde alltså synas enklast att minska de två stora skånska kavelleriregeinentena
med tio skvadroner och i stället uppsätta ett regemente om fem
skvadroner i mellersta Norrland och ett förband om två skvadroner i
Boden. Mot det förra syntes ingen befogad anmärkning kunna framställas;
med kavalleristyrkan i Boden vore däremot förhållandet ett annat. Då
den eller de arméfördelningar, som kunde få sitt operationsområde vid
landgränsen i norr, måste förutsända sitt kavalleri, och då även den återstående
skånska kavalleribrigaden kunde komma till användning där, vore
det önskvärt, om i var och en av hela arméns och särskilt det norrländska
kavalleriets skvadroner funnes några ryttare, som från sin föregående utbildning
vore förtrogna med förhållandena vid gränsen och användbara
såsom patrullförare och vägvisare. Detta önskemål kunde vinnas, om de
två skvadroner, som förlädes till Boden, bestode, den ena av underbefälsskolan
från de båda norrländska kavalleriregementena och den andra av
en särskild underbefälsskola från samtliga övriga kavalleriregementen, varigenom
ett passagesystem för kavalleriet komme att tillämpas i så måtto,
att alltid ett visst antal befäl och underbefäl på varje regemente vistats
ett år i denna trakt och där erhållit den speciella utbildning, som torde
krävas för operationer därstädes, varvid särskilt kunde framhållas, att framkomligheten
vintertid, i synnerhet utanför vägnätet, mången gång vore
omöjlig för eu trupp, som icke vore van att använda skidor som fort -

skaffningsmedel. — Därest utskottets förslag vunne avseende, skulle alltså
en bataljon om fem skvadroner av den skånska kavallerifördelningen kunna
indragas.

Sedan andra kammaren bifallit sitt utskotts hemställan och detta
beslut delgivits första kammaren, hänvisade denna ärendet till behandling
av tillfälligt utskott, vilket i avgivet utlåtande hemställde, att första
kammaren icke måtte biträda det av andra kammaren i ärendet fattade
beslutet.

Utskottet anförde till skäl för denna hemställan följande: Aven om
kavalleri i Norrland, där de egendomliga naturförhållandena och vägnätets
ringa utveckling nödvändiggjorde, att en stor del av kavalleriets vanliga
uppgifter fylldes av infanteriet, icke kunde få den vidsträckta användning
som andra kammarens utskott antagit, torde det dock ej kunna förnekas,
att behov förefunnes av en kavalleristyrka särskilt i övre Norrland, vilken
vid krigsutbrott kunde skickas upp mot landgränsen för att till förekommande
av överraskningar bevaka därifrån ledande vägar. Det av andra
kammarens utskott framställda förslaget till frågans lösning åsyftade emellertid
en indragning helt och hållet av fem skvadroner kavalleri i Skåne.
Mot en sådan förryckning av 1901 års arméorganisation måste dock uttalas
de allvarligaste betänkligheter. Kavalleriets styrka vore nämligen
redan nu så knappt tilltagen, att den icke torde kunna tåla någon avknappning
utan ett väsentligt försvagande av landets försvarskraft. En
minskning av kavallerifördelningens styrka syntes under sådana förhållanden
endast kunna försvaras, om samtidigt det redan nu svaga fördelningskavalleriet
ökades. Men det skulle enligt det förslag andra kammarens
utskott framställt icke bliva fallet utan i stället någon minskning inträda
genom förflyttningar av befäl och manskap från landets samtliga kavalleriregementen
till de ifrågasatta två skolskvadronerna i Boden. Utskottet
kunde alltså icke biträda ifrågavarande, av andra kammarens utskott avgivna
förslag utan måste såsom ett bestämt villkor för en förstärkning av
den under fredstid i Norrland förlagda kavalleristyrkan uppställa, att kavalleriets
totalstyrka icke försvagades till men för de delar av vårt land,
där kavalleri till följd av lämpligare terräng- och vägförhållanden kunde
erhålla en vidsträcktare användning än i Norrland. Frågan ställde sig
alltså så, om det vore möjligt att utan allt för betydande svårigheter vinna
det avsedda syftemålet endast genom en ändring av förläggningsort för
en del av kavalleriet. Rekryteringen av ett nytt kavalleriregemente i
Norrland skulle dock stöta på stora svårigheter och regementets fältduglighet
skulle av angivna grunder i hög grad försvagas, vartill komme,
att mobiliseringsförhållandena i Norrland skulle ställa sig mycket ogynn -

samma, och sålunda det avsedda syftemålet, att redan under krigets första
skede hava kavalleri tillgängligt i närheten av gränsen, svårligen kunna
uppnås. Det kunde med skäl ifrågasättas, om ej ett i Skåne med dess
göda kommunikationer och täta folkmängd mobiliserat regemente skulle
kunna transporteras till krigsskådeplatsen och försättas i krigsfärdigt skick,
innan det norrländska kavalleriet ännu blivit mobiliserat. Vid sådant förhållande
skulle mera vara att vinna därigenom, att goda och fullt tryggade
förbindelser upprättades mellan övre Norrland och rikets övriga delar
än genom en förstärkning av det i fredstid i Norrland förlagda kavalleriet.
I detta sammanhang kunde jämväl framhållas svårigheten att med
Norrlands för kavalleriövningar olämpliga terräng- och naturförhållanden
till fullo tillgodogöra sig den korta utbildningstid, som stode till buds.
Den fördel, som skulle vinnas därigenom, att manskap och hästar redan
under fredstid bleve vanda vid förhållandena i Norrland, komme härigenom
att i väsentlig mån förringas. Vissa ekonomiska svårigheter borde jämväl
beaktas. Utskottet kunde på nu anförda skäl icke biträda det av
andra kammarens utskott framlagda och av nämnda kammare godkända
förslaget, men ville dock hava uttalat, att utvägar icke torde saknas att
utan alltför stora förändringar i 1901 års arméorganisation vid lämplig
tidpunkt fylla behovet av en vid krigsutbrott genast disponibel kavalleristyrka
i övre Norrland. En sådan utväg vore att öka Norrlands dragonregemente
med två skvadroner, i sammanhang varmed nämnda regemente
skulle få till uppgift att ständigt hålla ett detachement om två skvadroner
i Boden; en annan utväg vore att i Boden förlägga två skolskvadroner,
vilka dock icke borde utbrytas från hela fördelningskavalleriet utan från
de kavalleriregementen, som vore avsedda att i första hand understödja
det nu befintliga norrländska kavalleriet. Då utskottet emellertid hade
anledning antaga, att kungl. maj:t hade sin uppmärksamhet fäst vid behovet
av en förstärkning av den under fredstid i Norrland förlagda kavalleristyrkan
och således ej skulle underlåta att, om och när sådant ansåges
kunna och böra ske, därom framlägga förslag, ansåge utskottet eu
skrivelse i frågan till kungl. maj:t icke för det dåvarande vara påkallad.

Första kammaren biföll vad dess utskott sålunda hemställt.

Ehuru frågan genom kamrarnas skiljaktiga beslut sålunda förföll,
ansåg emellertid kungl. maj:t sig böra ägna densamma uppmärksamhet
och beslöt den 30 september 1904 att ställa dåvarande generalintendenten,
generalmajoren K. G. Bildt, dåvarande översten och chefen för Södermanlands
regemente A. O. F. von Arbin, dåvarande översten och chefen för
Norrbottens regemente L. H. Tingsten samt översten E. C. G. Oxenstierna

Tillsättandet
av en
kavallerikommitté.

6 14

till chefens för ^^försvarsdepartementet förfogande för att verkställa utredning
angående behovet av ytterligare kavalleri i Norrland och sättet
för fyllande av detta behov. De sålunda tillkallade sakkunniga, i det följande
benämnda kavallerikommittén, överlämnade den 31 januari 1905 »utredning
och förslag angående behovet av ytterligare kavalleri i Norrland»,
över kommitténs utredning och förslag avgåvos yttranden:
av chefen för första arméfördelningen (generalmajoren A. von Matern)
den 21 februari 1905;

av chefen för sjätte arméfördelningen (generalmajoren C. Warberg)
den 25 februari 1905;

av inspektören för kavalleriet (prins Carl) den 2 mars 1905; samt
av chefen för generalstaben (general A. Rappe) den 7 april 1905.

På anmodan av chefen för lantförsvarsdepartementet (generalmajor
Tingsten) avgåvo inspektören för kavalleriet (prins Carl) och chefen för
generalstaben (generalmajor K. G. Bildt) under förra hälften av år 1907
yttranden, huruvida några nya omständigheter tillkommit, som vore ägnade
att ytterligare belysa spörsmålet angående behovet av mera kavalleri
i Norrland och sättet för dess fyllande. Den förres yttrande var dagtecknat
den 30 mars 1907 och den senares den 4 april 1907.

^för^kavaT Här nedan lämnas en redogörelse för innehållet i dels kavalleri lerikommit-

kommitténs betänkande och dels de yttranden, som i anledning därav av téns

betan- myits. Spörsmålet, huruvida kavalleri är användbart i Norrland, är det
fcanae och % * i < *

anledning första som tarvar besvarande. Därest detta spörsmål besvaras jakande,

darav av- jiar man närmare bestämma behovets storlek. Därefter riktar sig
yttranden, undersökningen på de olika utvägar, som kunna komma i fråga för behovets
fyllande; och slutligen måste hänsyn tagas till rekryterings- och
andra förhållanden, som tilltvinga sig nödig uppmärksamhet, då det gäller
att förlägga nya truppförband till landets i areal största men folkfattigaste
län.

A. Användbarheten och behovet av kavalleri i Norrland.

Kavalleri kommittén.

Kavallerikommittén sammanfattar resultatet av sin utredning sålunda:
att kavalleriet i Norrland bör redan i fredstid förstärkas och att
förty ytterligare kavalleri bör förläggas dit;

15 0

att ökningen bör för Norrbotten utgöras av ett truppförband om
fem skvadroner och för mellersta Norrland av ett lika stort truppförband;
samt

att Norrbottens behov av kavalleri bör i främsta rummet och snarast
möjligt fyllas.

Kommittéledamoten von Arbin var i fråga om den styrka, med
vilken kavalleriet i Norrland borde i fredstid ökas, av annan mening än
kommitténs övriga ledamöter samt framhöll, att, då kavalleri utan större
svårighet kunde vid krigsutbrott transporteras från annan del av landet
till mellersta Norrland, syntes behovet av därstädes i fredstid förlagt kavalleri
ej vara så angeläget, att det måste tillgodoses, i följd varav den
föreslagna förläggningen i fredstid av ett truppförband om fem skvadroner
till nämnda landsdel icke kunde anses nödvändig.

Kommitténs utredning om behovet och användbarheten av kavalleri
i Norrland innehåller huvudsakligen följande:

Först framhålles, att såväl övre Norrland, vartill hänföras Norrbotten
och Västerbotten, som mellersta Norrland (Västernorrlands län och Jämtland),
icke kunna anses utgöra mindre sannolika krigsskådeplatser än
landets övriga delar. Krigsskådeplatsen i Norrbotten kunde sägas äga en
med övriga sannolika krigsskådeplatser åtminstone jämbördig betydelse.

I visst fall kunde den bliva den viktigaste. Under sådana omständigheter
framträdde givetvis behovet av kavalleri därstädes i ungefär enahanda grad
som i sydligare delar av landet, förutsatt dock att förhållandena icke
omöjliggjorde eller så gott som uteslöte användningen därstädes av kavalleristyrkor,
som kunde räknas i skvadroner och regementen.

Terrängförhållandena i Norrbotten och Västerbotten hade visserligen
ett annat skaplynne än terrängen i södra och mellersta Sverige, men de
vore dock icke av den beskaffenhet, att de lade hinder i vägen för kavalleris
användning i tillfredsställande grad för både strategiska och taktiska
ändamål. Terrängen koinme dock att utöva ett avsevärt inflytande
på sättet för kavalleriets användning.

Kommittén behandlar särskilt terräng förhållandena i Norrbotten och
framhåller därvid, att det är två faktorer som företrädesvis böra uppmärksammas,
nämligen själva vägnätet och terrängen på sidan om vägförbindelserna.

Vägnätet vore ännu så länge relativt mindre förgrenat i Norrbotten
än i sydligare landsdelar. Såge man däremot på förhållandena i stort,
sådana dessa skulle gestalta sig vid eventuella krigsoperationer, erbjöde
den norrbottniska krigsskådeplatsen ett med krigsskådeplatser i mellersta
Sverige jämförligt antal huvudriktningar för spaningen, och de uppgifter,

6 16

som under krigsoperationer i Norrbotten tillkomme kavalleriet, kunde icke
anses uti omfattning och betydelse stå tillbaka för motsvarande uppgifter
i sydligare delar av landet. Det befintliga nätet av större vägar lämnade
tillfälle att använda ganska avsevärda kavalleristyrkor. Därtill komine, att
vägnätet vore statt i rask utveckling.

Terrängen på sidan om vägförbindelserna vore oframkomlig i de
trakter, där vägarna ledde över sänka myrmarker, men i de trakter åter,
där vägarna passerade hedmarker eller odlade bygder, vore framkomligheten
ganska stor.

Under vintern finge landskapet en helt annan karaktär än under
sommaren. Framkomligheten ökades då, dels därigenom att terrängen i
allmänhet, intill den tidpunkt då snö fallit i större mängd, bleve mera
gångbar än förut, och dels genom tillkomsten av vintervägar, som ledde
över de tillfrusna myrarna och vattendragen. Under själva högvintern
läge emellertid snön vanligen så djup, att det vore endast med största
svårighet och endast för mycket korta sträckor, som den enskilde fotgängaren
eller ryttaren kunde taga sig fram genom terrängen. Då bleve
kavalleriets verksamhet inskränkt så gott som uteslutande till vägarna, men
i stället hade, såsom antytts, genom vintervägarna antalet vägförbindelser
ökats i väsentlig grad. Härtill komme, att kavalleriets spaning och företag
under vintern, i vida högre grad än under sommaren, måste omfatta
även kusten, utanför vilken havet vore tillfruset och längs vilken vägar
upptoges av befolkningen. Det borde emellertid icke lämnas oanmärkt,
att, särskilt i kusttrakterna, icke alla högvintrar vore så snörika, att framkomligheten
vore inskränkt endast till de under vintern använda vägförbindelserna.
Vidare torde kunna antagas, att vid ett under vintern utfört
krig framkomligheten ökades till följd av i samband med krigsoperationerna
skeende förflyttningar och transporter.

Det torde alltså framgå, säger kommittén, att kavalleri redan under
nuvarande förhållanden sommartid såväl som vintertid finner vidsträckt
användning i Norrbotten. Odlingens utbredning och kommunikationernas
utveckling i vårt nordligaste län komme emellertid att framgent skapa vidgade
områden och nya riktningar för kavalleriets verksamhet.

I fråga om framkomligheten för kavalleri i Västerbotten och mellersta
Norrland yttrar kommittén, att terrängen i Västerbotten i det stora hela
är jämförlig med den uti Norrbotten, under det att terrängen i mellersta
Norrland företer större likheter med mellersta Sveriges.

Kommittén upptager till besvarande frågan, huruvida icke Norrlands
dragonregemente, som är fördelningskavalleri till vår nordligaste, hela
Norrland omfattande arméfördelning, skulle vara i stånd att fylla de ka -

valleristiska uppgifter, som kunna förekomma under krigsoperationer i
övre Norrland och särskilt i Norrbotten. Sitt svar formulerar kommittén
sålunda: »Tager man i betraktande de stora områden, varöver ett i Norrbotten
uppträdande kavalleri måste fördela sin verksamhet och följaktligen
även sina krafter, den vidsträckta front, vars åtminstone viktigare tillgångar
det måste iakttaga och om möjligt trygga, de många riktningar, i vilka
spaningstjänsten måste bedrivas och underrättelseväsendet ordnas, samt de
betydande avstånd, som krigsskådeplatserna därstädes erbjuda, kommer
man helt visst till det resultat, att Norrlands dragonregemente icke är
eller kan anses tillräckligt för de kavalleristiska uppgifter, som det skulle
åligga detta regemente att ombesörja. Därtill kommer, att förhållandena
vid °krigstillfälle kunna bliva sådana, att krigsledningen finner sig föranlåten
att kvarlämna Norrlands dragonregemente i Västerbotten.»

Vidare framhåller kommittén, att, då uti Norrbotten äro förlagda
infanteri, artilleri och ingenjörtrupper, det vore önskvärt att tillsammans
med dem även hava kavalleri, varigenom samövningarna skulle vinna i
mångsidighet och intresse samt varda mera fruktbringande. Slutligen
påpekas, "att ett fästningsområde av den omfattning som Boden väl kunde
vara i behov av någon kavalleristyrka.

Ifråga om den styrka, med vilken kavalleriet i Norrland borde i
fredstid ökas för att behovet därstädes av detta truppslag måtte på ett
efter förhållandena tillfredsställande sätt varda tillgodosett, erinrar kommittén,
att de bestämmande synpunkterna vid kommitténs övervägande
av dithörande spörsmål varit de krav, som framställde sig, då det gällde
att från krigets första dag lösa de uppgifter, som då tillkomme kavalleriet
för att trygga övriga truppers mobilisering och uppmarsch, utföra spaning
i utav förhållandena betingade riktningar, skydda eller medverka vid
skyddandet av viktiga förbindelser, ordna underrättelse väsen det m. in.
dylikt samt för att under ett senare skede av kriget omedelbart samverka
med de trupper, som vore avdelade eller kunde komma att avdelas till
krigsskådeplatsen ifråga. Vad Norrbotten anginge, skulle man redan ur
de beräkningar, som kunde uppställas ifråga om den fienfliga kavalleristyrkans
sannolika storlek, kunna hämta skäl för det uttalandet, att till
vårt nordligaste landskap borde förläggas i fredstid ett kavalleritruppförband,
motsvarande ett fernskvadronsregemente. Därest till följd av
förhållandena Norrlands dragonregemente icke skulle kunna påräknas för
operationerna i Norrbotten, syntes dock det för denna senare landsdel avsedda
kavalleriet jämförelsevis svagt. Det hade likväl, under förutsättning
av nyssnämnda eventualitet, ansetts vara så pass stort, att de övriga
truppslagen skulle kunna i åtminstone någorlunda tillfredsställande män

K —28—141281

6 18

tå av detsamma nödig hjälp ifråga om spaning, nnderrättelseväsende in. m.
J oge man dessutom i betraktande den norrbottniska krigsskådeplatsens
storlek, antalet av de riktningar, i vilka spaning borde utföras och underrättelseväsendet
ordnas, mångfalden av de uppgifter för kavalleriet, som
harfiöte ur dessa omständigheter, och de krav, som verkliga krigsoperationer
skulle komma att framställa, kunde man vid bedömandet
av behovet av kavalleri i Norrbotten icke sätta styrkan lägre än som
angivits.

I mellersta Norrland kunde behovet av kavalleri icke anses vara så
angeläget som i Norrbotten, men i betraktande av det läge, som denna
del av Norrland hade, och med hänsyn till betydelsen för försvaret i dess
helhet av att hindra en fiende att vinna tillträde till norra stambanan
samt att fatta fast fot pa och framtränga uti de från kusten mot det inre
av landet förande operationsriktningarna, framträdde detta behov ganska
starkt, och med anspråk på att bliva tillgodosett. De uppgifter, som vid
krigstillfälle sålunda skulle tillkomma kavalleriet inom mellersta Norrlands
opei ationsområde, måste tillmätas stor vikt. 1 betraktande härav och med
avseende fäst på områdets utsträckning syntes kavalleristyrkan böra motsvara
ett femskvadronsregemente.

Chef en för Chefen för första arméfördelningen (von Matern) framhåller till eu

fördel''”^''början, hurusom vår armé under senaste tid erhållit en fältmässig indelningen.
ning i sex likformiga arméfördelningar, en kavallerifördelning samt
besättningstrupper i fästningarna. Arméfördelningarna vore sammansatta
av alla truppslag i viss av erfarenheten lämplig funnen proportion.
Kavalleriet i Norrland borde alltså stå i lämplig proportion till de trupper
av andra vapenslag, med vilka det skulle samverka. Spörsmålet, huruvida
meia kavalleri borde förläggas till Norrland, kunde alltså formuleras sålunda:
År Norrlands dragonregemente tillräckligt för sjätte arméfördelningens.
behov av kavalleri? Kommittén talade emellertid om den styrka
kavalleri, som vore erforderlig för Norrbottens krigsskådeplats eller för
ett visst operationsområde av densamma. Frågan, huruvida eu viss
kavalleristyrka vore tillräcklig för ett visst landområde, inrymde dock i
sig så många obestämda faktorer, att i själva verket därpå icke kunde
givas något ens närmelsevis uttömmande svar. Ett dylikt ur planen för
landets hela försvar lösryckt spörsmål kunde helt enkelt icke nöjaktigt
besvaras. Det skulle för lantförsvaret varit gynnsammare, om landets
befolkning varit jämnare fördelad över hela området, så att vid förläo-gningen
av alla truppförbanden, ej blott av kavalleriet, hänsyn kunnat mera
än som skett tagas till strategiska krav. Man måste därför taga under

omprövning, huruvida övriga i Norrland under fredstid förlagda trupper
vore tillräckliga för de uppgifter, som de skulle fylla. Man kunde fråga
sig, om icke på ungefär enahanda grunder, som de vilka anförts för ökning
av kavalleriet i Norrland, redan i fredstid även liera infanteri- och
artilleritruppförband borde förläggas dit. Dessa spörsmål borde besvaras
i ett sammanhang; i jämförelse med dem hade kavallerifrågan en ganska
underordnad betydelse. — De i händelse av krig till Norrland
transporterade arméfördelningarna komme tydligtvis att medföra sina
kavalleriregementen och det sålunda samlade kavalleriet skulle antagligen
vara tillräckligt att fylla behovet av detta vapenslag.

Förhållandena i Norrbotten kunde, yttrar arméfördelningschefen
vidare, näppeligen anses vara sådana, att de betingade anordningar av det
slag som till exempel Tyskland företagit, då det vid sin östra gräns förlagt
en mängd kavalleritrupper med uppgift att förhindra grannen att med de
rytterimassor, denne å sin sida hopat vid gränsen, störa de tyska gränstruppernas
mobilisering. De norrländska mobiliseringsorterna vunne en
relativ trygghet genom deras stora avstånd från gränsen, därvid undantaget
dock Boden, vars egenskap av gränsfästning naturligtvis förutsatte sådana
under fred vidtagna anordningar, att dess mobilisering icke kunde störas.
Det säkraste skyddet för dessa mobiliseringsorter torde under alla omständigheter
böra sökas uti en ändamålsenlig organisation av gränstrakternas
landstorm, så att denna omedelbart vid mobiliseringen kunde
träda under vapen och hejda de fientliga skvadroner, som tilläventyrs
försökte störa mobiliseringen. Hänsyn måste också tagas därtill, att ett i
Norrland förlagt och därifrån rekryterat kavalleris värnpliktiga manskap
vore" fördelat över en ofantligt vidsträckt yta med ofta dåliga kommunikationer,
till följd varav detta kavalleris egen mobilisering komme att
försiggå vida långsammare än det i landets sydligare delar förlagda
kavalleriets. Det kunde därför komma att möta svårigheter att i tid få
detsamma samlat å krigsskådeplatsen. — Vår östra granne hade emellertid
icke samlat någon större kavalleristyrka vid vår nordliga gräns. Om han
eu gång skulle komma att göra detta, måste en sådan samling taga jämförelsevis
lång tid och borde icke kunna utföras utan att vi därom i god
tid finge kännedom. Ej heller vore terrängförhållandena i Norrland gynnsamma
för användning av större kavalleristyrkor. Med hänsyn till såväl
sistnämnda förhållande som den av landets ringa odling beroende svårighet
att där underhålla kavalleri, syntes det föga troligt, att en eventuell motståndare
där komme att till någon väsentlig grad bygga sin anfallsplan
på massanvändning av kavalleri.

Vidare framhåller arméfördelningschefen, att besättningen i fästningen

6 20

Boden, som befinner sig utom arméfördelningsförband, är sammansatt av
infanteri och alla specialvapen utom kavalleri, samt att för den skull i
enlighet med grundsatsen om alla vapenslags representerande i värjo
strategisk enhet, eu styrka kavalleri bör förläggas i fästningen, närmast
avsedd för samverkan med fästningsbesättningen och för Norrbotten.
Arméfördelningschefen anser, att Bodens behov av kavalleri blir tillgodosett
genom förläggning dit av två skvadroner, som skulle tagas från de två
skånska tioskvadronsregeinentena. Skulle de arméfördelningar, som kunna
få på sin lott att kämpa i Norrland i övrigt, bliva i behov av förstärkning
av sitt kavalleri, håller arméfördelningschefen före, att sydligare förlagt
kavalleri skall hinna transporteras dit upp. Arméfördelningschefen finner
alltså ej heller uppsättandet av ett nytt kavalleriregemente om fem
skvadroner i mellersta Norrland vara av behovet påkallat.

Slutligen sätter arméfördelningschefen i fråga, huruvida kavalleri
kan vinna eu så vidsträckt användning i Norrland, som kommittén förmenat.
Medelst citerande av chefens för Norrlands dragonregemente
inötesrapport för år 1902 vill arméfördelningschefen visa, att terrängförhållandena
vintertiden i Norrland bereda kavalleriet stora svårigheter.

I berörda rapport anföres: Mera än en väg, omgiven av höga snövallar,
funnes i allmänhet icke och utanför denna komme man i högvin tern

icke. Endast i hästtrampet i vägens mitt var vägen framkomlig. I
allmänhet komme kavalleri fram endast i kolonn på en och att mötas eller
komma förbi vore nästan omöjligt. Sedan hästarna märkt, att hästtrampet
var den enda punkt på vägen, som bar, måste man ofta kämpa en

strid på liv och död för att få dem på sidan därom och slutade det vanligen
med, att den ene av de mötande parterna blev ikullvråkt och fick
ligga stilla, tills vågen äter blev fri. På byvägarna kunde endast mindre
patruller taga sig fram. Någon tröstlösare belägenhet gåves näppeligen
för ett kavalleri.

Beträffande framkomligheten för kavalleri i Norrland under andra
årstider än vintern förmenar arméfördelningschefen, att även då försvåras
dess uppträdande på sidan om vägarna genom talrika kärr- och mossmarker
samt genom de vidsträcka skogarna. Även då, yttrar chefen, får landet
i stort sett karaktären av ett defiléland med därav följande svårigheter
för användningen av större kavalleristyrkor.

Chefen för Chefen för sjätte arméfördelningen (YV ar berg) fäster, i likhet med

fördelning c^ie^''en för första arméfördelningen, uppmärksamheten på det menliga ingen.
flytande, som befolkningens ojämna fördelning i vårt långsträckta land
och särskilt dess gleshet i landets norra hälft haft och fortfarande har på

21 0

försvarskrafternas gruppering. Grundsatsen, att de värnpliktige i regeln
böra få sin utbildning i närheten av sina hemorter, förhindrade en fredsförläggning
av härens truppförband, som i någon mån skulle motverka
huru visserligen ej upphäva nämnda olägenhet. Framför allt gjorde denna
sig gällande beträffande det för Norrlands försvar med hänsyn till dess
naturbeskaffenhet ojämförligt viktigaste vapenslag, nämligen infanteriet,
helst detta under en stor del av vintern vore det enda truppslag, som,
under förutsättning att det vore utbildat såsom skidtrupper, vore i stånd
att utanför vägarna med lätthet röra sig även i annan terräng än på isarna.
Men även på kavalleriets inträffande i tid på den norrbottniska
krigsskådeplatsen för utförande av den i början av kriget så utomordentligt
viktiga spaningstjänsten inverkade den ogynnsamma fredsförläggningen
till skada. En förflyttning av kavalleri från Skåne till Norrland måste
alltså anses tillgodose ett av det norrländska försvarets intressen, om
också inte det viktigaste av dem, och borde förty genomföras, därest det
kunde ske utan att vara till skada för huvudvapnets förmåga att vid
krigsutbrott fylla sin uppgift. Kommittén hade antagit, att Norrland självt,
ehuru rikets folkfattigaste landsdel, skulle utan skada för övriga truppslag
kunna fylla det inom dess område ökade kavalleriets behov icke blott
av värnpliktige utan ock av fast anställd personal. Läte detta sig verkligen
göra, så borde förslaget genomföras, även om arméfördelningschefen
på grund av under sex år vunnen erfarenhet vid strids- och fältövningar
icke kunde på kavalleriets verksamhet i Norrland ställa fullt så stora förväntningar
som kommittérade syntes göra. Det vore visserligen riktigt, att
vägnätet i Norrbotten vore statt i utveckling, men den terräng, som genomskuren
av vägarna, utgjordes såväl i Norrbotten som i Norrland i
allmänhet till största delen av skogsmark, ofta nog myrländ sådan, vilket
förhållande högst betydligt reducerade möjligheten för kavalleri icke blott
att såsom sådant uppträda i strid utan därjämte att i och för spaning,
särskilt under en stor del av vintern, till häst uppträda i terrängen utanför
vägarna, synnerligast om det därvid kunde befara att hindras av infanteri.
Kavalleriets förnämsta värde på en dylik krigsskådeplats läge i
dess förmåga att utefter vägarna kunna snabbt förflytta sig långa sträckor,
men så snart det inträdde inom det fientliga infanteriets verksamhetsområde,
vare sig det gällde spaning eller strid, måste det uppträda
såsom infanteri, vintertiden på skidor, varvid dess fortkomstmedel, hästarna,
utgjorde ett för fientligt infanteri, i synnerhet vintertiden då detta
måste förutsättas uppträda på skidor, mycket ömtåligt mål, krävande sitt
särskilda skydd och följaktligen vid sådana tillfällen mera till hinders än
till gagn. För att kavalleri i sådana trakter skulle kunna gent emot en

6 22

företagsam fiende utan alltför stora förluster vara till nytta, måste det
åtföljas, stödjas och kompletteras av en truppstyrka, som vore i stånd
dels att på de långa vägsträckorna följa det och dels att därefter, utan
att bindas och splittras av hänsyn till hästarnas skydd, förmå insätta sin
fulla kraft i vilken terräng som helst, d. v. s. till fots eller vintertiden
på skidor, för vinnande av antingen spanings- eller stridsändamål.

Arméfördelningschefen erinrar i detta sammanhang om sitt i skrivelse
den 31 oktober 1904 framställda förslag om uppsättande av en spaningskår
i Norrbotten.

Vidare fäster arméfördelningschcfen uppmärksamheten på, att, då
enligt kommitténs förslag det nya norrländska kavalleriet vid mobilisering
i likhet med alla andra trupper måste avvakta ankomsten till mobiliseringsorten
och utrustningan av de inkallade beväringsklasserna, innan det
bleve operationsfärdigt, dess uppgift att »trygga övriga truppers mobilisering»
svårligen torde kunna fyllas.

Sin uppfattning angående förläggandet av ett kavalleriregemente till
Norrbotten sammanfattar arméfördelningschefen sålunda;

att förslaget med hänsyn till vårt försvar i norr syntes vara av stor
vikt och väl värt att genomföra, om än detsamma icke berörde det enda
eller ens det viktigaste av de norrländska försvarsintressen, som vore i
trängande behov av att tillgodoses, och om än på kavalleriets verksamhet
i Norrland icke kunde ställas fullt så stora förväntningar, som kommittén
synts göra;

att förslaget helst bort sättas i samband med upprättandet av en
spaningskår, sådan arméfördelningschefen i skrivelsen den 31 oktober 1904
föreslagit, enär kavalleri utan stöd av en sådan kår saknade tillräcklig
motståndskraft mot infanteriet samt förmåga att utanför vägarna genomföra
spanings- och stridsuppgifter; samt

att emellertid, även med frånseende av en dylik, kavalleriet kompletterande
kår, förslaget vore värt att genomföra, dock endast under
villkor, att det kunde ske utan att det eftersträvade krafttillskottet vunnes
på bekostnad av övriga truppslags, i främsta rummet infanteriets, mobilisering
och förmåga att i krig på tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.

Emellertid finner arméfördelningschefen sjätte arméfördelningens
rekryteringskällor så svaga och otillräckliga, såväl ifråga om all fast anställd
personal som framför allt ifråga om de värnpliktige, att de för det
dåvarande icke medgåve förslagets genomförande, därest icke på samma
gång anordningar kunde träffas för utjämnande av det underskott i tillgången
på värnpliktige, vilket redan förefunnes och, om förslaget komme
till genomförande, ytterligare skulle stegras.

23 g

Beträffande förläggandet av ett kavalleriregemente till mellersta Norrland
finner arméfördelningschefen behovet av en sådan anordning vara i
kommittérades förslag synnerligen knapphändigt motiverad. Behovet vore
icke heller synnerligen trängande. Med hänsyn till rekryteringsförhållandena
inom sjätte arméfördelningens område syntes förslaget i denna
del icke kunna genomföras inom den av kommittérade antagna tidrymden
(1913—1916).

Kavalleriinspektören (prins Carl) yttrar, att såväl genom vad som an- KavalUriförts
i kommitténs utredning som genom vad i övrigt kommit till hans''”*^^^;
kunskap, inspektören bibragts den övertygelsen, att förläggandet av ett
kavalleriförband till Norrbotten vore för denna landsdels lyckliga försvar
av den allra största vikt och betydelse. För sådant ändamål borde, på
sätt kommittén föreslagit, fem skvadroner utbrytas ur den skånska kavallerifördelningen.
Inspektören kunde däremot icke biträda kommitténs förslag
om förläggning av ett kavalleriregemente till mellersta Norrland.

I likhet med kommittén upptager kavalleriinspektören till bedömande
frågan, huruvida Norrlands dragonregemente kan anses tillräckligt för att
lösa de kavalleristiska uppgifter, som framställa sig vid krigstillfälle i
Norrbotten. Även med ett i Norrbotten förlagt särskilt kavalleriförband,
säger inspektören, vore det högst önskvärt att med hänsyn till behovet
därstädes kunna transportera dit jämväl Norrlands dragonregemente. Det
syntes dock icke med visshet kunna under alla förhållanden räknas med
en dylik förflyttning. Avbrytningsförsök mot.stambanan genom Västerbotten
torde nämligen redan under vår mobilisering höra till sannolikheterna
och det kunde förty varda nödvändigt att för längre eller kortare
tid till järnvägens skydd kvarhålla större eller mindre delar av sagda
regemente, vilka således undandroges Norrbotten. Visserligen borde och
skulle järnvägen huvudsakligen tryggas av infanteri (landstorm), men förhållandena
kunde varda sådana, att även kavalleri måste användas. För
övrigt vore det uppenbart, att ett i Umeå befintligt förband icke
kunde ersätta ett i Norrbotten förlagt, vilket till sin natur bleve en gränstrupp
och därför måste noga känna alla förhållanden därstädes.

Angående storleken av den kavalleristyrka, som borde förläggas till
Norrbotten, anför kavalleriinspektören, att behovet av kavalleri vid
operationer i Norrbotten vore så stort, att ett regemente om fyra fältskvadroner
(=vanligt regemente om fem skvadroner) torde under alla
förhållenden därstädes ovillkorligen erfordras. En blivande krigsskådeplats
i Norrbotten, särdeles området mellan Kalix och Torne älvar, erbjöde
nämligen ett för norrländska förhållanden ovårdigt rikt vägnät, därtill för -

delat över synnerligen stora vidder, på grund varav kavalleribehovet, även
med hänsyn . endast till uppträdande på de mot gränsen ledande vägarna,
bleve synnerligen stort. Därtill komme den oinständigdeten, att den å den
sannolika krigsskådeplatsen rådande bristen på elektriska förbindelsemedel
med visshet komme att kräva en betydande del av kavalleriet till sambandets
upprätthållande såväl mellan på skilda vägar sig rörande kolonner
som på varje mot gränsen ledande linje mellan olika avdelningar och
bakåt mot operationsbasen (brevposteringslinjer). De för förbindelsernas
upprätthållande avsedda kavalleriavdelningarna bleve undandragna tjänsten
i fronten, vars viktigaste gren här, måhända mer än eljest, komme att utgöras
av den strategiska spaningen. Det finge icke ''heller förbises, att,
även sedan behöriga spaningsavdelningar och till förbindelsetjänsten avsedda
delar blivit avskilda, kvarstode alltjämt behovet av samlade styrkor,
tjänande dels att möta kraven på nya spaningsavdelningar och dels att
genom insättande till strid på lämpliga punkter giva spaningen eftertryck
och bryta våg för densamma. För dessa ett i Norrbottén opererande kavalleris
uppgifter vore icke blott den av kommittén föreslagna styrkan av
behovet påkallad, utan borde även dess snara förstärkande med andra kavalleriförband
vid krigstillfälle ställas i utsikt.

\ idkommande behovet av kavalleri i mellersta Norrland framhåller
kavalleriinspektören, att den av kommittén föreslagna förflyttningen dit
av ett regemente om fem skvadroner syntes huvudsakligen vara grundad
såväl på behovet av norra stambanans tryggande som även på önskvärdheten
att hava kavalleri på de inåt landet ledande sannolika operationsriktningarna.
Dock torde genomförandet av kommitténs förslag härutinnan icke komma
att avsevärt gagna det avsedda ändamålet. Till skydd av en längre kusteller
förbindelsesträcka vore kavalleri nämligen ingalunda lämpat, såframt
det icke händelsevis befunne sig just på den hotade platsen. Den
ifrågavarande kuststräckan vore dock så lång, att densammas skydd icke
kunde ordnas genom förläggande av ett eller annat truppförband å vissa
platser. Företag kunde utföras på ett långt större flertal platser än å
vilka truppförband kunde förläggas; slaget drabbade på ett håll, under
det att skyddstruppen befunne sig på ett annat. Därtill komme, att mellersta
Norrlands vägnät, följande älvdalarna från kusten och inåt landet
med brist på förbindelsevägar mellan älvdalarna, icke lämpade sig för
kavalleris uppträdande i angivet syfte. Vidare kunde rekryteringsförhållandena
i Norrland icke antagas medgiva förläggande av, förutom ett
nytt kavalleriregemente till Norrbotten, ytterligare ett sådant till mellersta
Norrland.

Slutligen understryker kavalleriinspektören, att han ej funnit an -

25 g

ledning frångå sin bestämda övertygelse att till skydd för Norrlands ofantliga
kuststräckor eller dess förbindelser finge kavalleriet icke, till förfång
för lösandet av andra detsamma tillkommande viktigare uppgifter, avses
annat än i samband med till dylikt skydd avdelade styrkor av alla vapenslag,
ägnade för större operationer.

I sitt yttrande av den 30 mars 1907 anför kavalleriinspektören Kavalleri(prins
Carl), att några erfarenheter och rön icke under tiden, sedan hans1"®?*^"”’
förra yttrande avgavs, vunnits, vilka i någon mån rubbat hans i detsamma
uttalade åsikter. Däremot hade iakttagelser från vinterfältövningar
åren 1905 och 1906 för kavalleriofficerare i Norrland, såsom även
framhållits i rapporten över 1906 års fältövning, ytterligare stj^rkt inspektören
i hans uppfattning. Genom dessa fältövningar i förening med den
erfarenhet, som dittills vunnits vid Norrlands dragonregemente, torde det,
säger inspektören, vara ådagalagt, att ett i Norrbotten särskilt vintertiden
opererande kavalleri, för att från början kunna vara fullt förtroget med
de alldeles säregna förhållanden och uppgifter, vilka där komme att möta
detsamma, redan i fredstid borde vara förlagt därstädes. Lika visst vore
också, att vårt kavalleri, under denna förutsättning och om det rätt övades
och rätt användes, kunde göra hären under ett fälttåg i Norrland
samma nytta som någonsin eljest.

Chefen för generalstaben (Rappe) säger sig finna helt naturligt,, att Chefen för
den fullständiga bristen vid vår landgräns mot Finland på för spanings- 9^raal^j
tjänst särskilt övad trupp framkallat tanken på omgruppering till Norr- 1905.
bottens förmån av vårt i förhållande till landets utsträckning oproportionerligt
sammanhopade kavalleri. Utan ett i de nordliga gränsbygderna
fullt hemmastatt och för sin blivande verksamhet särskilt utbildat organ
för den strategiska spaningstjänsten vore det att befara, att krigsledningen
komme att vid början av ett fälttåg ställas inför mycket vanskliga uppgifter.
Den stora front, varöver den strategiska spaningstjänsten vid gränsen
måste utredas, samt nödvändigheten att, i saknad av tillräckligt antal
telefon- och telegrafledningar, taga avsevärda truppdelar i anspråk för förbindelsetjänstens
ordnande gjorde ock till en bjudande plikt att icke för
knappt tillmäta det truppförband, som finge sig gränsspaningen anförtrodd.

Under en stor del av året torde kavalleri kunna motsvara de krav, som
spaningstjänsten uppställde. Ifråga åter om kavalleriets brukbarhet och
taktiska användning under den snörikaste perioden av den norrbottniska
vintern väntade dock så många problem på sin lösning, att generalstabschefen
för den dåvarande icke vågade tillråda en definitiv förflyttning av
29—141281

6 26

hela kavalleritruppförband till de nordligaste gränstrakterna. Ett slutgiltigt
svar på dessa för hela landets värnande så viktiga frågor kunde ej
vinnas, med mindre kavalleri under längre tid gåves tillfälle att bedriva
fältmässiga övningar inom området öster om Lule älv. För detta ändamål
stode icke annat medel till buds än kommenderande på viss tid av
kavalleri från sydligare delar av landet.

Även förutsatt, fortsätter generalstabschefen, att under någon tid
fortgående iakttagelser i taktiskt hänseende skulle utfalla till förmån för
en permanent förläggning av kavalleri till Norrbotten, kvarstode dock, till
följd av befolkningens ur försvarssynpunkt ofördelaktiga fördelning inom
landet, svårigheter i organisativt hänseende, vilka endast genom anlitande
av andra truppförbands rekryteringsresurser kunde övervinnas. Vore man
emellertid av den uppfattningen, att ett till nordligaste Sverige förlagt
kavalleris verksamhet i fält vore av största vikt för en rätt användning av
hela rikets försvarskrafter, borde de antydda svårigheterna icke tillmätas
avgörande betydelse. Sverige torde nämligen, lika litet som andra land med
folkfattiga provinser vid i strategiskt hänseende viktiga landgränser, kunna
undgå extra ordinära åtgärder, om över huvud taget gränstrupper skulle
kunna skapas.

Generalstabschefen sammanfattar sin åsikt i förevarande fråga sålunda:
Förflyttning av ett kavalleriregemente till Norrbotten kunde varken
ur organisations- eller mobilisering ssynpunkt sägas vara förenad med oövervinneliga
svårigheter, men torde det oaktat icke böra sättas i verket utan
att vissa spörsmål rörande detta truppslags användning och uppträdande i
nordligaste delen av riket dessförinnan vunnit sin lösning.

Beträffande frågan om förläggning av kavalleri till mellersta Norrland
yttrar generalstabschefen, att det visserligen ej kan förnekas, att en
förflyttning av ännu en utav de i Skåne förlagda kavalleribataljonerna
skulle kunna främja kavalleriets användning i fält. Det vore nämligen
genom kavalleriets nuvarande koncentrering i sydligaste delen av riket
förenat med stora svårigheter att i tid bringa detta truppslag i verksamhet,
där det bäst behövdes. Fn fredsförläggning inom mellersta Norrland vore
dock allt för litet avpassad för det fall, att större kavalleristyrkor behövde
koncentreras inom de känsliga landsdelarna söder om Dalälven, och
skulle allför hårt drabba det ur rekryteringssynpunkt svagaste arméfördelningsoinrådet.
Permanent förläggning av ett kavalleriregemente till mellersta
Norrland kunde alltså icke anses vare sig i strategiskt hänseende tillräckligt
motiverad eller ur mobilisering ssynpunkt tillrådlig.

27 g

Uti det av chefen för generalstaben (Bildt) i april 1907 avgivna ytt- Chef eu för
randet framhålles, att olägenheten av, att en spaningstrupp saknades i lener°ls*t“''
Norrbotten, framträtt mindre skarpt, så länge förhållandena gjorde ett an- ^im.1
fall över den norra landgränsen mindre sannolikt, men, i samma män
som möjligheten därav ökats, med stegrad skärpa gjort sig gällande. Särskilt
hade det läge, som för oss uppstått såsom en följd av de närmast
liggande årens omkastning av de maritima styrkeförhållandena i Östersjön,
ställt väsentligt ökade krav på sammansättningen och krigsberedskapen av
de trupper, som vore avsedda att i första hand upptaga försvaret vid vår
norra landgräns. Avsaknaden av kavalleritrupp, i fredstid förlagd till
Norrbotten, vore under det sålunda inträdda läget så betänklig, att åtgärder
för avhjälpande av denna brist borde så snart ske kunde vidtagas.

.Generalstabschefen upptager jämväl till bedömande, huruvida de skäl,
som i april 1905 från generalstaben anfördes mot omedelbar förläggning
till Norrbotten av en kavalleribataljon, fortfarande ägde giltighet. Vad då
först beträffade kavalleriets brukbarhet och taktiska användning under den
snörikaste perioden av den norrländska vintern, torde denna fråga, yttrar
chefen, numera vara så utredd, att den ej längre kunde åberopas såsom
skål mot en omgruppering av kavalleriet, vilken betingades av hänsyn
till en ändamålsenlig plan av rikets försvar i dess helhet. Och vad anginge
den personliga utrustningen, hade, allt sedan Norrlands dragonregemente
förlädes till Umeå, omfattande försök pågått vid regementets vinterskolor,
vilka resulterat i bestämmelser för såväl vanlig som förstärkt vinterutrustning.
Jämväl frågan om ett kavalleriregementes fordonsutrustning
för vinterfälttåg hade vunnit sin fullständiga lösning. Framkomligheten
för olika truppslags trängfordon vintertiden kunde efter på senaste tid
ytterligare utförda körförsök vid artilleri- och ingenjörtrupperna beräknas
varda ytterligare ökad. Ur utrustningsfrågans synpunkt, såsom denna
fråga utvecklats efter år 1905, funnes alltså intet “hinder för förläggning
till Norrbotten av ett kavalleritruppförband.

Generalstabschefen utvecklar vidare, hurusom ej heller från rekryteringssynpunkt
hinder kunde anses möta mot uppsättande av en kavalleribataljon
i Norrbotten.

Frågan om förflyttning norrut av ytterligare en kavalleribataljon från
Skåne hade, framhåller generalstabschefen, ytterligare vunnit i betydelse
genom det ändrade försvarspolitiska läge, som uppstått för vårt land efter
unionens upplösning. Den under de senare åren jämförelsevis rikliga tillgången
på värnpliktiga inom inskrivningsområden i mellesta Norrland syntes
möjliggöra en dylik förflyttning.

6 28

Kavalleri kommittén.

Chefen för
första armé
fördelningen.

B. Huruvida behovet av ytterligare kavalleri i Norrland vid mobilisering kan
tillgodoses medelst transport av dylikt truppslag från sydligare delar av

landet.

Åtgärden att vid krigsutbrott från södra eller mellersta delarna av
landet transportera kavalleri till mellersta och övre Norrland torde, yttrar
kommitén, näppeligen leda till åsyftat resultat. Detta gällde naturligen i
främsta rummet Norrbotten. Genom att först vid krigsutbrott ditforsla
kavalleri löpte man fara, att kavalleriet komme för sent samt att detsamma
kunde komma fram i ett sådant tillstånd, att det torde behöva någon
tid för att återhämta sina krafter, innan det kunde anses opera tionsdugligt.
Därtill vore att märka, att ett dylikt kavalleri komme att träda inför
helt och hållet nya förhållanden i klimatiskt och topografiskt hänseende
samt icke ägde någon kännedom om den krigsskådeplats, varpå detsamma
skulle uppträda. Åtgärden i fråga kunde sålunda ock komme med all
sannolikhet att förfela sitt syfte.

Kommittén framhåller vidare, att det behov av ytterligare kavalleri,
som vid krigsutbrott gjorde sig gällande i Norrland, icke torde kunna tillgodoses
på tillfredsställande sätt med mindre än att den såsom erforderlig
befunna styrkan förlädes dit i fredstid samt där utbildades och övades.
Detta gällde framför allt Norrbotten, där de topografiska och klimatiska
förhållandena, såsom förut påpekats, väsentligen skilde sig från motsvarande
förhållanden i södra och mellersta Sverige. En kavalleritrupp, som
vore avsedd att redan vid fara för krig träda i verksamhet i Norrbotten,
måste förut hava vant sig vid terrängen därstädes, lärt sig använda densamma
på bästa sätt och övervinna mötande hinder samt finna sig till
rätta i olika lägen och under olika omständigheter. Särskilt vore av vikt,
att kavalleriet bleve förtroget med vinterförhållandena därstädes, vilka beredde
stora svårigheter. I detta avseende framställde sig många problem,
till vilkas lösning kavalleriet icke kunde skrida utan förvärvad praktisk
erfarenhet. Ett kavalleri, som vore avsett att uppträda i en gränstrakt,
hade stora fördelar på sin sida, om det förut förvärvat sig kännedom om
traktens terrängförhållanden.

Chefen för första arméfördelningen (von Matern) förmenar, att de
skäl, som kommittén anfört mot effektiviteten av en transport till Norrland
av kavalleri från sydligare delar av landet, icke verka så övertygande,
att icke en annan uppfattning härutinnan skulle kunna göra sig gäl -

lande. Transport av ett kavalleri om fyra skvadroner från Hälsingborg
till Vännäs kunde verkställas på tre dygn. Helt säkert skulle denna visserligen
besvärliga och ansträngande järnvägsresa icke till den grad medtaga
truppens krafter, att densamma icke efter en kort vila vore operationsduglig.
Därtill komme, att mobiliseringen i Skåne på grund av befolkningstätheten
och den goda tillgången på hästar därstädes ginge fortare
än i Norrland. Därest särskilda anordningar vidtoges framför allt beträffande
hästutskrivningen, skulle mobiliseringstiden för en kavalleritrupp
om fyra skvadroner i Skåne kunna nedbringas så, att densamma stode mobiliserad
vid Vännäs måhända samtidigt men i varje fall blott några få
dagar senare än Norrlands dragonregemente. Huvudvillkoret härför vore
dock, att liksom i andra länder det antal hästar, som behövdes vid mobilisering,
uttoges redan i fredstid, så att hästarna kunde samtidigt med de
värnpliktige ankomma till mobiliseringsorten. — Ville man förstärka det
norrländska kavalleriet med ett i mellersta Sverige förlagt regemente, bleve
olägenheterna av transporten naturligtvis betydligt förminskade.

Gentemot de åberopade fördelarna av att redan i fredstid förlägga
mera kavalleri till Norrland åberopar arméfördelningschefen de stora svårigheter,
som de topografiska och klimatiska förhållandena i Norrland, särskilt
vintertiden, uppställa mot kavalleris användbarhet därstädes.

Kavalleriinspektören (prins Carl) instämmer huvudsakligen i de syn- KavalUripunkter,
som kommittén framhållit, samt anför, att de spaningsuppgifter insPektorensom
tillkomma en gränstrupp, icke med vår nuvarande organisation kunna
fyllas av annat vapen än kavalleriet, likgiltigt om dess trupp för tillfället
uppträder till häst eller fortskaffar sig på skidor eller på annat sätt. Det
vore det till spaningstjänst särskilt utbildade truppförbandet, som framför
allt krävdes, och detta lämnade kavalleriet ensamt. Det läge, såsom kommittén
påpekat, en ofantlig styrka för en gränstrupp däri, att densamma
väl kände alla förhållandena i gränstrakten. Detta framträdde i ett avseende
i Norrbotten med allra största skärpa. Befolkningen i gränstrakten
vore nämligen nästan uteslutande finsktalande, varför det vore ett
synnerligen viktigt villkor för ett där uppträdande kavalleri att i sina
led äga så många svenska finnar som möjligt. Detta läte sig naturligen
bäst gorå med en förläggning i Norrbotten. Endast ett därstädes hemmastatt
förband med delvis finsktalande såväl fast anställda som värnpliktiga
vore i stånd att göra sig förstått av och samverka med den egna gränsbefolkningen.
Nödvändigheten av ett i Norrbotten förlagt och övat kavalleri
kunde alltså icke med fog bestridas.

Chefen för Uti yttrandet från generalstaben (Rappe) av april 1905 anföres intet

äben, april särskilt angående möjligheten att först vid mobilisering tillgodose Norr1905.
lands behov av ytterligare kavalleri genom dittransporterande av dylikt
truppslag söderifrån. Av vad här ovan refererats från sagda yttrande
torde emellertid framgå, att generalstabschefen håller före, att en eventuell
kavallerigränstrupp bör redan i fredstid vara förlagd till Norrbotten
och följaktligen ej kan ersättas av upptransporterat kavalleri.

Chefen för Att utlåtandet från generalstaben (Bildt) av april 1907 ställer sig

9ben’ 1907. ur sagda utlåtande redan anförts, näppeligen tarva något påpekande. Berörda
utlåtande är ju därtill avgivet utav en av ledamöterna i kavallerikommittén.

C. Ständig förläggning av kavalleri till Norrland.

Såsom här ovan omnämnts, framhöll vid 1904 års riksdag första
kammarens tillfälliga utskott i det då behandlade kavalleriärendet, att
en utväg att fylla Norrlands behov av kavalleri vore att öka Norrlands
dragonregemente med två skvadroner, som skulle vara förlagda i Boden.

Kavallerikommittén yttrar däremot, att då en nyuppsättning av de
för Norrland såsom erford erliga befunna kavalleritrupp förbanden skulle leda till
väsentligt ökade kostnader för statsverket samt en ökning av kavalleriet
i dess helhet näppeligen torde vara att räkna till de försvarsangelägenheter,
som i första rummet borde tillgodoses, syntes lösningen av frågan böra sökas
i annan riktning;.

Kommitténs förslag avser utbrytning ur de två skånska tioskvadronsregementena
av två bataljoner, vardera om fem skvadroner, och dessa bataljoners
förläggande den ena till Norrbotten och den andra till mellersta
Norrland. Jämväl har omnämnts chefens för första arméfördelningen
åsikt, att något speciellt behov av ytterligare kavalleri för Norrland ej
förefunnes, men att till fästningen Boden borde såsom komplement till
övriga där förlagda truppslag förflyttas två skvadroner från de två stora
skånska kavalleriregementena. Ett annat i handlingarna omnämnt förslag
avser anordnande av en kavalleriskola om två skvadroner i Norrbotten. Till
skolan skulle beordras personal antingen från kavalleriet i dess helhet,
från samtliga kavalleriregementen utom Norrlands dragonregemente eller
endast från de två stora skånska kavalleriregementena.

Då en omreglering till Norrlands förmån av kavalleriets nuvarande
förläggning i främsta rummet kommer att inverka på den skånska kavallerifördelnfngen
och det alltså gäller att bedöma, huruvida de fördelar,
som uppkomma genom en förflyttning av två eller flera skvadroner från
Skåne till Norrland, till fullo uppväga de olägenheter, som förflyttningen
medför för kavallerifördelningen såsom sådan, torde en redogörelse för
vad kavallerikommittén och de över dess utlåtande hörda myndigheterna
härutinnan yttrat vara på sin plats.

1) Kavallerifördelningens betydelse.

Kavallerikommittén framhåller, att till kavallerifördelningens uppgifter
borde framför allt höra att fylla det behov av kavalleri, som å ena
eller andra krigsskådeplatsen kunde komma att yppas samt av strategiska
eller taktiska skäl borde tillgodoses, men som fördelningskavalleriregementena
icke förmådde att tillgodose. Därest alltså för stärkande av kavalleriet
i Norrland vid krigstillfälle kavalleri skulle ditsändas från Skåne,
innebure detta just en splittring av ifrågavarande tioskvadronsregementen
redan vid krigets början. Utvägen medförde för övrigt, såsom kommittén
redan framhållit, så stora olägenheter, att det med densamma avsedda
ändamålet sannolikt komme att förfelas.

Enligt kommitténs förslag skulle de båda kavalleribataljonerna, som
det vore meningen att förlägga till Norrland, tagas den ena från Skånska
husarregementet och den andra från Skånska dragonregementet. Bataljonerna
skulle dock fortfarande anses tillhöra respektive regementen.
Att härigenom, yttrar kommittén, de ifrågavarande regementena komme
att uppdelas i två hälfter, envar motsvarande ett vanligt kavalleriregemente,
kunde ur taktisk synpunkt icke betraktas såsom en olägenhet, då
kavalleriets verksamhet även i striden snarare torde komma att utövas
bataljons- än brigadvis. I strategiskt avseende kunde dessutom trupper
ofta nog lättare sammandragas till ett avsett uppmarschs- eller koncentreringsområde
från en delad än från en samlad fredsförläggning. En
delad förläggning av de båda tioskvadronsregementena tjänade alltså enligt
kommitténs åsikt försvarets intressen i vida högre grad än den nuvarande.
Även om kavallerifördelningens krafter skulle komma att vara
delade å olika krigsskådeplatser, saknade dock krigsledningen icke utvägar
att för tillfälliga ändamål sammanföra två eller flera kavalleritruppförband
under gemensam ledning, en anordning för vilken ock gällande fälttjänstreglemente
lämnade anvisningar. Enligt kommitténs mening komme alltså
de fördelar, som stode att vinna genom en omreglering av de skånska

Kavalleri kommittén.

6 32

tioskvadronsregementenas förläggning i syfte att stärka kavalleriet i Norrland,
att vida uppväga de därmed förenade olägenheterna samt under
vissa eventualiteter hava sådan betydelse, att de måste skattas synnerligen
högt.

Chefen för
första arméfördelningen.

Det vore påtagligt, yttrar chefen för första armefördelningen (von
Matern), att den svaga brigad, som skulle återstå, därest tio skvadroner
av kavallerifördelningen bleve använda till uppsättande av två nya regementen
i Norrland, icke vidare kunde lösa de uppgifter, som tillkomme
en kavallerifördelning. Att tilldela en så svag styrka som en kavalleribrigad
om åtta fältskvadroner en ridande division artilleri eller över huvud
taget något artilleri alls, läte sig naturligtvis icke göra, ty dessa skvadroner
bleve då alltför mycket bundna av artilleriet och finge i många
fall blott karaktär av artilleribetäckning. Den närmaste följden därav
torde bliva en indragning av berörda artilleridivision antingen i dess helhet
eller åtminstone till större delen, varigenom vår armé, som i avseende
å artilleri vore sämre lottad än andra länders, lede en ganska kännbar
förlust.

Med citerande av en tysk militär författare och kavalleriofficer
(Pellet-Narbonne) erinrar arméfördelningschefen om kavalleriets uppgifter
under ett krig. Kavalleriet kan med hjälp av sina karbiner direkt deltaga
i striden, särskilt i förening med ridande artilleri och maskingevärsavdelningar.
Stora fördelar kan det vinna genom att under vissa omständigheter
raskt ingripa och öppna eld i fiendens rygg eller flanker till
understöd åt eget under vanskliga förhållanden kämpande infanteri. Gentemot
fientliga överflygningsförsök kan kavalleriet användas vare sig till
förlängning av den hotade flygeln eller genom att själv falla den överflyglande
fienden i flanken. En kavallerifördelning kan alltså, förutom
fullgörande av spaningstjänst, direkt ingripa i striden och lösa större självständiga
uppgifter.

Arméfördelningschefen förmenar, att den skånska kavallerifördelningen
skulle i vårt lands mellersta och sydligaste delar kunna med största
framgång använda ett sådant stridssätt mot en landstigen fiende, som
måste förutsättas vara svag just i kavalleri. Vårt lands geografiska skapnad
och läge gör det, yttrar arméfördelningschefen, i hög grad sannolikt,
att våra stridskrafter nödvändigtvis måste fördelas på åtminstone två krigsskådeplatser,
en i Norrland och en i landets södra hälft. Försvaret i norr
borde tydligtvis i möjligaste grad stärkas; åtskilliga försvarsåtgärder hade
på senare tid också där företagits, såsom sjätte arméfördelningens fullständigande,
fästningen Bodens anläggning. Det vore dock i landets

33 g

södra hälft som alla våra hjälpkällor vore att finna. Ett framgångsrikt
slag mot landets hjärta gjorde striden i utkanten lika ändamålslös som
hopplös. Kavallerifördelningen kunde alltså komma att få stor betydelse
för vårt lands försvar i dess helhet och på grund härav kunde arméfördelningschefen
icke finna, att de fördelar, som vunnes genom kommitténs
förslag, uppvägde olägenheterna av, att kavallerifördelningen såsom sådan
upphörde att existera.

Ett genomförande av kommitténs förslag även i fråga om mellersta KavalleriNorrland
skulle, yttrar kavalleriinspektören (prins Carl), i långt högre tnspe'' °''engrad
och på ett ännu betänkligare sätt än vad enbart genom förflyttning
av fem skvadroner från Skåne till Norrbotten bleve fallet, rubba en enligt
hittills varande planer i vår fälthär ingående enhet, den självständiga med
artilleri försedda kavallerifördelningen.

Inspektören säger sig vara övertygad om, att nämnda förband vid
de ingalunda utom möjlighetens gränser liggande utan tvärtom ganska
sannolika operationerna i mellersta Sverige kunde och borde bliva av
största betydelse. Dess betydelse för operationer mot fiendens flanker och
rygg, vartill detsamma genom sin rörlighet och sitt kraftiga artilleri särdeles
väl lämpade sig, finge icke underskattas. Denna enhet torde på för
densamma lämpad operationsplats i mellersta eller eventuellt södra Sverige
kunna ersätta avsevärda infanteristyrkor och sålunda frigöra dem till tjänst
i de trakter, där infanteriet mer än eljest vore huvudvapnet, eller i
Norrland.

För att vara självständigt uppträdande och försedd med ridande
artilleri till den styrka, vår nuvarande organisation medgiver, är enligt
inspektörens mening en kavallerifördelning om en brigad för ringa och
till fara för artilleriets säkerhet. Om kavallerifördelningen åter minskas
med endast fem skvadroner, finner inspektören densamma dock fortfarande
kunna fylla sin plats, desto mera som i utsikt kunde ställas dess tillfälliga
förstärkning med fördelningskavalleri.

2) Anordnande av en kavalleriskola i Norrbotten.

Kavallerikommittén har, för åvägabringande av en allsidig utred- Kavallerining,
utarbetat förslag till dylik skola. Skolan skulle bliva en korpral- kommittén.
skola om två skvadroner samt räkna, förutom erforderligt antal befäl, spel
och beställningsmän, 200 »övriga volontärer» såsom elever och 250 hästar.

Eleverna skulle vid sin kommendering till skolan hava undergått fullständig
rekrytutbildning vid sina respektiva regementen och uttagas ur kaval 30—14128i -

6 34

leriet i dess helhet. På envar av kavalleriets 50 skvadroner komrae allså
fyra elever. Skolan skulle taga sin början vid samma tid som regementenas
korpralskolor, d. v. s. under förra hälften av oktober, och fortgå
under ett år. Hästarna, fem från envar av kavalleriets 50 skvadroner,
borde en gång för alla överlämnas till skolan; årliga transportkostnader
inbesparades därigenom och hästarna bleve acklimatiserade. — Skulle skolan
sammandragas endast från de båda skånska tioskvadronsregementena,
bleve bortkommenderingen av personal och hästar från dessa regementen
så stor, att, oavsett åtskilliga andra olägenheter, någon korpralskoleutbildning
icke kunde vid dem anordnas.

Fördelen med anordnandet av en kavalleriskola i Norrbotten skulle,
säger kommittén, bestå, dels däri att därstädes komme att finnas en ständigt
krigsberedd kavalleristyrka, och dels däri att inom kavalleriet skulle
spridas kännedom om norrländska förhållanden.

Gentemot dessa fördelar framhåller kommittén, att skolan bleve för
sitt ändamål otillräcklig samt att elevpersonalen först vid slutet av fullgjord
kommendering kunde sägas vara i tillfredsställande grad förtrogen
med förhållandena på platsen. Under alla förhållanden kunde, yttrar kommittén,
en trupp, vars huvuddel årligen omsattes, icke mäta sig med ett
i Norrbotten ständigt förlagt truppförband. Bortkommendering av personal
och hästar från regementena komme för övrigt att inverka menligt
på utbildningen vid och mobiliseringen av regementena. Då anordnandet
av kavalleriskola icke utgjorde någon verklig och slutlig lösning av frågan
om stärkandet av kavalleriet i Norrland, borde åtgärder i sådan riktning
icke vidtagas.

fdrstaarmé- Såväl chefen för första arméfördelningen (von Matern) som kavalleri fördelnin-

inspektören (prins Carl) avstyrka huvudsakligen på de av kommittén anskri-
förda skäl förläggning till Norrbotten av skolskvadroner.

inspektören.

Chefen för Såsom redan härförut omnämnts förordar generalstabschefen (Rappe)

9s?aben~ att’ för vinnande av praktisk erfarenhet om kavalleriets användbarhet i
april 1905. Norrbotten, kavalleri ditkommenderas på viss tid från sydligare delar av
landet. Bemälde chef tänker sig en dylik kommendering realiserad genom
förläggning till Norrbotten av en korpralskola om minst två skvadroner,
bildad av samtliga kavalleriregementen utom Norrlands dragonregemente.
Officerare och underofficerare skulle beordras på minst tre
år, men icke på samma gång ombytas. Den meniga personalen, till ett
antal av minst 180, skulle uttagas bland andra årets manskap. Erforderliga
stamhästar skulle kvarstå i Norrbotten.

3) Förflyttning av två skvadroner från de skånska tioskvadronsregementena
till Norrbotten.

Kavallerikommittén anser, att en dylik åtgärd rubbar berörda regementens
utbildnings- och mobiliseringsförbållanden, enär därigenom en
eller två kavalleribataljoner komma att minskas till sin styrka och ändras
till sin sammansättning. En förflyttning av fem skvadroner åstadkomme
visserligen en rubbning uti den bestående organisationen, men den ingrepe
icke uti och sönderslete batalj onsförbandet (= regementsförbandet om fem
skvadroner) som för kavalleriet torde böra anses synnerligen viktigt. Inom
ett förband om endast två skvadroner kunde en verkligt fruktbringande
utbildning icke äga rum. Erfarenheter från tyska armén talade också mot
en dylik trupporganisation. Frånsett att ett förband om två skvadroner
vore för litet att täcka behovet av kavalleri i Norrbotten, syntes alltså en
dylik organisationsåtgärd även av organisativ-tekniska skäl icke kunna förordas.
Såsom en länk uti övergången till ordnandet av det för Norrbotten
avsedda kavalleritruppförbandet kunde den däremot komma till användning,
men en dylik övergångsform borde icke bibehållas längre än som
vore oundgängligen nödigt. I

I det föregående har redan anmärkts, hurusom chefen för första Chefen för
arméfördelningen (von Matern) förordar en ständig förläggning till fäst-^orSfördeimé''
ningen Boden av två skvadroner ur de två stora skånska kavallerirege- ningen.
mentena. Sitt förslag härutinnan utvecklar arméfördelningschefen på följande
sätt:

Sedan i enlighet med 1901 års härordning all såväl korprals- som
rekrytutbildning ordnats skvadronsvis, skulle det icke möta stora svårigheter
att till Boden kommendera en skvadron från vartdera av Skånska
dragon- och husarregementena. Dessa skvadroners hästar borde ständigt
kvarstå i Boden och deras fältutrustning naturligtvis alltid finnas där.
Befälskadern och det fast anställda manskapet skulle ombytas vart annat
år och de värnpliktige årligen ditsändas från Skåne att där fullgöra sin
värnplikt. Vid mobilisering skulle det manskap, som erfordrades för
skvadronernas uppbringande till fältstyrka, efter en snabb samling i Skåne
uppsändas till Boden.

Enligt arméfördelningschefens åsikt vunnes härigenom följande
fördelar:

1) Man finge i Boden två effektiva skvadroner, vilkas mobilisering
sannolikt kunde försiggå snabbare än det enligt kommitténs förslag dit
förlagda regementets;

6 36

Kavalleri kommittén -

2) Kavallerifördelningen bleve icke sprängd, ty även utan de bägge
bortkomnaenderade skvadronerna kunde Skånska husar- och dragonregementena
utan svårighet mobilisera sina 16 skvadroner;

3) Den av kommittén framhållna önskvärdheten av, att en stor del
av kavalleriets personal vunne kännedom om de norrländska förhållandena,
tillgodosåges,

4) Norrbottens regemente finge en bättre sammansättning än vad
som enligt kommitténs förslag skulle bliva förhållandet.

Den sist omförmälda fördelen står i sammanhang därmed, att rekryteringen
av ytterligare kavalleri i Norrbotten skulle inverka menligt på
rekryteringen av Norrbottens regemente.

Arméfördelningschefen framhåller vidare, att för kavallerifördelningen
uppstode ingen annan olägenhet än att vardera brigadens depå reducerades,
men att detta hade jämförelsevis ringa betydelse med hänsyn till Skånes
rikedom på goda hästar och stora tillgång på f. d. stamanställda.

Slutligen anmärker arméfördelningschefen, att det kavalleri, som förlägges
till Boden, ett par dagsmarscher från gränsen, måste äga så stor
stridsberedskap som möjligt. För uppnående av detta mål borde de volontärer,
som ditsändes, hava genomgått rekrytskola vid regementet, varjämte
deras antal borde något ökas, förslagsvis till 55 i stället för 39 per
skvadron. De två skvadronerna skulle sålunda komma att utgöras en var
av, förutom officerare, underofficerare, spel- och beställningsmän, 16 underbefäl
av manskapsgrad, 55 utbildade volontärer och 30 värnpliktige. Då
det norrländska kavalleriets stridssätt med all sannolikhet bleve eldstriden,
borde dess ammunitionsutrustning fördubblas och maskingevärsavdelningar
tilldelas detsamma. Stridsberedskapen krävde vidare, att de två skvadronerna
hade hästar till full fältstyrka (120 st.) samt att icke några remonter
utan dresserade djur tilldelades dem.

4) Förflyttning av fem skvadroner från skånska husarregementet

till Norrbotten.

Kavallerikommittén förordade, att med hänsyn till det läge, varuti
kasärnbyggnadsfrågan för Skånska husar- och dragonregementena befann
sig, det förband om fem skvadroner, som enligt kommitténs förslag skulle
förläggas till Norrbotten, måtte tagas från husarregementet.

Det bör här anmärkas, att vid tiden för kommitténs utredning och
avgivande av förslag nytt etablissement för Skånska dragonregementet var
under uppförande i Ystad; att vid samma tidpunkt beslut ännu icke fattats

om uppförande av nytt etablissement för Skånska husarregementet; att
med Hälsingborgs stad likväl under år 1903 trätfats avtal angående upplåtelse
av mark m. m. för kasärnetablissement åt husarregementet, vilket
avtal förutsatte att hela detta regemente förlädes till Hälsingborg; att sedan
avtalet med Hälsingborgs stad, i enlighet med riksdagens år 1907 gjorda
medgivande, ändrats till att avse förläggning till Hälsingborg av endast
hälften av husarregementet, kasärnetablissement för fem skvadroner där
uppförts och blivit färdigt 1911; samt att sedan år 1908 två skvadroner
av husarregementet varit förlagda i artillerietablissementet i Uppsala, under
det att av återstående åtta skvadroner fyra varit förlagda i Skånska trängkårens
förra etablissement i Landskrona och fyra i Kronprinsens husarregementes
förra etablissement i Hälsingborg, vilka senare fyra skvadroner
sedermera inflyttat i det nya etablissementet i samma stad. Därefter har
detachementet i Landskrona minskats med en skvadron, som överflyttats
till Hälsingborg.

Kommitténs utlåtande innehåller förslag till överflyttningens verkställande
och beräknades densamma kunna äga rum på sex år med början
år 1907. Den skulle således vara verkställd 1912.

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras därom, att kommitténs
förslag om förläggning av ett regemente om fem skvadroner till
mellersta Norrland, vilket förslag av de hörda militära myndigheterna avstyrkts,
avsåg en utbrytning av nämnda antal skvadroner ur Skånska
dragonregementet. Ett genomförande av kommitténs förslag i dess helhet
skulle alltså medföra, att arméns samtliga kavalleritruppförband erhöllo en
med varandra överensstämmande organisation och sammansättning. De till
fem skvadroner vardera reducerade Skånska husar- och dragonregementena
tänkte sig kommittén förlagda till det nya dragonetablissementet i Ystad,
överflyttningen av de fem skvadronerna till mellersta Norrland skulle
enligt kommitténs mening kunna verkställas med tre skvadroner 1913 och
med två skvadroner 1916.

Kavalleriinspektören (prins Carl) hade intet att erinra mot det av Kavalleri i

''1. '' UlftDP.kt 01“C11

kommittén föreslagna sättet för överflyttningen av ett förband om fem
skvadroner till Norrbotten.

Inspektören anmärker därjämte, att, därest kommitténs förslag i dess
helhet bleve genomfört, inträdde för de i Skåne kvarblivande delarna av
de gamla förbanden det förhållandet, att i samma etablissement (Ystad)
bleve förlagda två jämnställda, från varandra fullt fristående förband.

Det finge dock ej förbises, yttrar inspektören vidare, att ett dylikt förhållande
ur såväl disciplinär, som förvaltnings- och övningssynpunkt kunde

6 38

medföra avsevärda olägenheter. Det brigadförband med stab, som för
närvarande dock funnes och för de kvarvarande regementena torde böra
bibehållas i fält, bleve då slopat och finge vid mobilisering improviseras.

Kavalleriinspektören fäster jämväl uppmärksamheten på den lösning
av Norrbottens kavallerifråga, som ligger i tanken på samtliga kavalleriregementenas
turvisa förläggning till Norrbotten ex. för tre år. De två
stora skånska regementena skulle därvid räknas som fyra regementen vartdera
om fem skvadroner. Etablissementen skulle ordnas på enahanda sätt
som vid ständig förläggning och i Skåne skulle alltså ståndigt finnas ett
femskvadronsförband mindre än vad nu är fallet. Med en treårig förläggning
av varje regemente till Norrbotten skulle det alltså taga en tidrymd
av 27 år, innan ett regemente ånyo komme dit upp.

D. Rekrytering av nya kavalleritruppförband i Norrland.

En ifrågasatt förläggning till Norrland av ytterligare ett eller två
truppförband utöver därstädes redan befintliga påkallar givetvis en undersökning
dels huruvida det är möjligt att rekrytera de nya förbandens fast
anställda personal och dels huruvida tillgång på erforderligt antal värnpliktige
finnes. Också hava såväl kavallerikommittén som de hörda myndigheterna
beaktat dessa spörsmål. Innan redogörelse för deras uttalanden
härutinnan lämnas, torde det böra erinras om, dels hurusom till följd av
1892 års härreform de dåvarande Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
fältjägarkårer samt Västernorrlands bataljon, vardera förband om eu bataljon,
ombildats till Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands fältjägar- och
Västernorrlands regementen vartdera om tre bataljoner, Jämtlands hästjägarkår
om två skvadroner tillökats med tre skvadroner och blivit Norrlands
dragonregemente samt Norrlands artilleriregemente och Norrlands
trängkår nyuppsatts, och dels hurusom 1901 års härordning medfört en
utveckling av Norrlands artilleriregemente från sex till elva batterier samt
nyuppsättning av Bodens ingenjörkår och den till Boden förlagda bataljonen
av Boden-Karlsborgs artilleriregemente. 1

1) Rekrytering av den fast anställda personalen.

kommitté Med erinran hurusom officerskårerna vid de norrländska regementena

ommi n. un(jer de senaste åren betydligt ökats, yttrar kavallerikommittén, att offi -

39 0

cersvakanserna vid nämnda truppförband knappast kunna sägas giva anledning
till några större farhågor i fråga om officerskårernas rekrytering.
Kommittén framhåller vidare, att de motiv, som bestämde officersaspiranter
vid val av regemente, vore av växlande art. Det vore visserligen sannt,
yttrar kommittén, att klimatet i övre Norrland vore hårdare än uti mellersta
och södra Sverige, men föreställningarna därom vore merendels överdrivna.

Då det vore att antaga, att kommunikationerna med Norrbotten komme
att ytterligare förbättras, borde ej heller avståndet tillmätas allt för stor
betydelse i nu berörda hänseende. Man torde också hava skäl för det antagandet,
att i mån av odlingens och industriens fortskridande utveckling
i Norrbotten de folkklasser komme att ökas, ur vilka därstädes förlagda
officerskårer kunde rekryteras. Förhållandena syntes alltså icke vara sådana,
att man i anledning av förläggning av kavalleritruppförband till övre
Norrland skulle hava skäl befara allt för stora svårigheter beträffande
rekryteringen av nämnda kårer.

Rekryteringen av de norrländska regementenas under officerskårer
hade, yttrar kommittén, dittills ej mött några svårigheter. I kvalitativt
hänseende vore denna rekrytering beroende av, huru rekryteringen av
■manskap sper sonalen utfölle. Ej heller i detta avseende funnes ett tillförlitligt
material att bygga på. Volontäranskaffningsförhållandena hade nämligen,
särskilt vid infanteriet och kavalleriet, under de senaste åren icke
befunnit sig i det normala tillstånd, att man därav kunde för framtiden
draga några slutsatser med anspråk på giltighet. Man kunde dock icke
påstå, att det skulle bliva omöjligt eller förenat med större svårigheter ån
på andra oxder i landet att anskaffa manskapspersonal för nya kavalleritruppförband
i Norrland. Kavalleriet hade dittills varit det truppslag,
vars manskapspersonal visat sig lättast att rekrytera.

Chefen för första arméfördelningen (von Matern) påpekar, att chefen Chefen för
för den arméfördelning, om vilken det vore fråga eller den sjätte, icke
syntes beträffande rekryteringen av de norrländska officerskårerna vara av gen.
samma mening som kommittén, alldenstund han i sina inspektionsrapporter
upprepade gånger framställt olika förslag att avhjälpa den officersbrist,
som han ansåg förefinnas vid de norrländska truppförbanden och vara
oskiljaktigt förenad med förhållandena i Norrland.

Den omständigheten, att för det dåvarande de norrländska regementenas
offiicerskadrer vore någorlunda väl besatta, lämnade enligt chefens
för första arméfördelningen åsikt icke någon garanti för framtiden, tv
man borde besinna, att det rådande gynnsamma förhållandet sannolikt i
väsentlig grad borde tillskrivas den hastigare befordran, som blivit en na -

turlig följd av de norrländska officerskårernas betydliga tillökning under
de senaste åren. Beträffande underofficerskårerna torde, yttrar arméfördelningschefen,
samma orsaker haft liknande verkningar.

Jämväl i fråga om volontärrekryteringen vid de norrländska regementena
åberopar arméfördelningschefen uttalanden av chefen för sjätte
arméfördelningen, enligt vilka Norrlands säregna förhållanden, särskilt de
högre arbetspriserna, gjorde det svårare än annorstädes i landet att erhålla
erforderligt antal volontärer för de där redan förlagda truppförbanden.
Arméfördelningschefen fäster därjämte uppmärksamheten på, att av
de 325 volontärer, som Norrlands dragonregemente hade i början af 1905,
169 eller mer än hälften kommit från trakter söder om Dalälven.

Enligt arméfördelningschefens uppfattning vore alltså utsikterna att
erhålla tillräcklig befälspersonal för nya regementen i Norrland skäligen
små.

Chefen för Chefen för sjätte arméfördelningen (Warberg) finner frågan, huru SJfördelnin-

vida rekrytering av de föreslagna nya truppförbanden kan åstadkommas
gen. utan förfång för övriga truppslag, hava en avgörande betydelse. Vidare
anmärker bemälde chef, att kommitténs beräkningar i fråga om rekryteringen
av hela den fast anställda personalen vore byggda på antaganden
och förhoppningar, vilkas uppfyllande visserligen undandroge sig varje säker
motbevisning men vilka icke desto mindre måste av arméfördelningschefen
på grund av hans fleråriga erfarenhet såsom chef för sjätte arméfördelningen
betecknas såsom icke blott överdrivna utan rent av illusoriska.

Beträffande rekryteringen av de norrländska officerskårerna erinrar
arméfördelningschefen om, att han vid upprepade tillfällen i sina inspektionsrapporter
haft uttalanden, varav framginge, att han i denna fråga
långt ifrån delade kommitténs förhoppningsfulla syn på saken. Särskilt
förhållandena vid Norrlands dragonregemente gåve långt ifrån stöd åt
kommitténs mening. Vid regementets förflyttning år 1901 från Stockholm
och Drottningholm, där detsamma varit förlagt under sin uppsättning,
till Umeå hade det sex övertaliga underlöjtnanter, men hade officerstillgången
intill början av 1905 nedgått så hastigt, att fyra vakanser
då funnos.

Därtill komme, yttrar arméfördelningschefen, att jämväl den ytterst
viktiga och svårlösta frågan om upprätthållande av officerskårernas tjänstbarhet
måste beaktas. Erfarenheten visade nämligen, att ett flertal officerare
vid de norrländska regementena, vilka under den huvudsakliga delen
av sin tjänstetid varit bosatta inom sina truppförbands områden, efter 20

41 6

a 25 år vore mer eller mindre otjänstbara, såsom behäftade med olikartade
sjukdomar — muskel- eller ledgångsreumatism, neurasteni, ögonsjukdomar
m. in. — härflytande av de norrländska levnads- och bostadsförhållandena.
Ej minst vid Norrlands dragonregemente syntes förhållandena
tyda på, att förläggningsortens och klimatets inflytande under ogynnsamma
omständigheter redan inom en vida kortare tidrymd än den angivna
kunde vålla avsevärd nedsättning i officerskårens tjänstbarhet. Då
fråga nu uppstått att till Norrland förflytta ytterligare en eller två officerskårer,
vore det nödigt att taga detta spörsmål under omprövning. Personalutbyte
mellan regementena i Norrland och i det övriga Sverige skulle
utjämna den berörda olägenheten.

Jämväl i fråga om volontärrekryteringen förklarar arméfördelningschefen
sig icke kunna dela kommitténs åsikt. Den 1 januari 1905 utgjorde
antalet volontärbeställningar inom sjätte arméfördelningens trupper
2 970, därav 1 063 voro vakanta; och dock hade under år 1904 arbetsförtjänsten
inom de norrländska näringarna varit ovanligt klen, varmed ansåges
följa, att rekryteringen ginge jämförelsevis lätt. Ytterligare vore
att märka, att volontäranskaffningen vid de norrländska trupperna, ej
minst vid Norrlands dragonregemente, i stor utsträckning vilade på rekrytering
från de mellersta och södra delarna av landet, under det att befolkningen
i Norrland visade en påfallande obenägenhet för volontäranställning.
En dylik rekrytering medförde emellertid den stora olägenheten,
att volontärer, som vid tjänstetidens slut återvände till sina hemorter,
icke vid mobilisering komme de truppförband till godo, vid vilka de erhållit
sin utbildning. Därtill komme enligt arméfördelningshefens uppfattning,
att i den mån nya härordningen genomfördes, rekryteringen för de
i södra och mellersta Sverige förlagda truppernas eget behov komme att
ökas, i följd varav volontäranskaffningen från dessa landsdelar till de norrländska
truppförbanden torde bliva mindre givande än dittills. — Bleve
till att börja med ytterligare ett kavalleriregemente förlagt till Norrland,
ökades den manskapsstyrka, som skulle rekryteras, med omkring 300 man.
Erfarenheten gåve dock icke stöd för det antagandet, att detta betydligt
stegrade bahov skulle kunna utan svårighet fyllas, särskilt under tider då
god arbetsförtjänst stode till buds. Förhölle det sig därtill så, som kommittén
angivit, eller att kavalleriet jämförelsevis lättare än andra truppslag
erhölle sitt rekrytbehov fyllt, syntes följden av ytterligare ett kavalleriregementes
uppsättande i Norrland antagligen bliva den, att det redan
förut oroande antalet vakanser inom infanteriregementena komme att än
mera ökas. Det vore sålunda enligt arméfördelningschefens mening stora
om än icke avgörande betänkligheter med avseende å ej mindre officers 31

—141281

Kavalleri inspektören.

rekryteringen än även rekryteringen av underbefälet och hela den fast anställda
manskapsstammen som vidlådde kommitténs förslag.

Enligt kavalleriinspektörens (prins Carl) mening är det rekryteringsfrågan,
som tilldrager sig den huvudsakliga uppmärksamheten, då det gäller
att mot varandra väga fördelar och olägenheter utav en förflyttning
till Norrland av en kavalleribataljon. Inspektören framhåller, att ofjicersrekryteringen
vid sjätte arméfördelningens truppförband sedan 1892 mött
synnerligen stora svårigheter, icke minst vid kavalleriet, samt att dessa
svårigheter med all sannolikhet torde komma att påkalla särskilda åtgärder.
Emellertid finge icke förbises, att dessa svårigheter inträtt under en
period, då alla till arméfördelningen hörande truppförband med undantag
av ett enda antingen fördubblat sin officerskader eller nyuppsatts. Ehuru
å andra sidan utsikterna till hastig befordran varit en gynnsamt verkande
faktor i fråga om oflicersrekryteringen vid sjätte arméfördelningens truppförband,
voro dock vakanserna i början av år 1905 flera än exempelvis
vid första och femte arméfördelningarnas trupper.

Försiktigheten och erfarenheten syntes därför med nödvändighet
bjuda, yttrar inspektören, att, därest mera kavalleri förlädes till Norrland,
oflicersrekryteringen, icke minst för kavalleriet, säkerställdes genom vissa
åtgärder, ägnade att göra tjänsten, särskilt i övre Norrland, mera begärlig.
Då kavalleritjänsten av sin innehavare krävde större ekonomisk uppoffring
än tjänsten vid öviga vapen, vore densamma icke så begärlig, där icke
yttre förhållanden såsom tjänstgöringsort in. in. tedde sig tilltalande. Oavsett
frågan om ökade ekonomiska fördelar borde därför spörsmålet om beredande
av tillfälle till förflyttning söderut efter vissa års tjänstgöring i övre Norrland
lösas i samband med beslut om förläggning av kavalleri till Norrbotten.

Inspektören finner dylik förflyttning enklast kunna åstadkommas genom
växelkommenderingar sålunda, att två eller flera officerare vid de i
Norrland förlagda kavalleriregementena för ett år byta tjänstgöring med
motsvarande antal officerare från sydligare förlagda kavalleriregementen,
företrädesvis de i mellersta Sverige, vilkas användning på norrländsk krigsskådeplats
vore jämförelsevis mest sannolik. Genom dylik växelkommendering
skulle inom hela kavalleriet spridas kännedom om de säregna
förhållandena, särskilt vintertiden, i Norrland.

Angående volontärrekryteringen vid ett till Norrbotten förlagt kavalleriregemente
anför inspektören, att densamma åtminstone för tillfället
icke syntes erbjuda större vanskligheter. Vakansernas antal vid Norrlands
dragonregemente uppginge till endast 8*5 procent. Inspektören betonar
emellertid, att vakanser vid ett i Norrbotten förlagt kavallerirege -

mente icke finge med hänsyn till dettas uppgifter och egenskap av gränstrupp
i nämnvärd grad förekomma. Åtgärder måste därför kunna vid
behov företagas för att hålla dess volontärstyrka fulltalig. 1 sådant hänseende
föreslår inspektören, dels att regementets volontärstyrka höjes över
den för de övriga kavalleriregementena normala, och dels att, så snart vakanssiffran
för regementets volontärstyrka stigit till ett visst lågt bestämt
belopp, kadern förstärkas medelst kommendering från det öviga kavalleriet
med undantag av Norrlands dragonregemente. Detta senare innebär, yttrar
inspektören, ett delvis upptagande av tanken på skolskvadroner, men
skulle sannolikt ej medföra så stor bortkommendering från det övriga kavalleriet
som ett enbart uppsättande av skolskvadroner.

Slutligen framhåller inspektören, att mobiliseringen av i Norrland
förlagda kavalleriförband med nödvändighet synes kräva, att deras f. d.
stamanställda personal vid krigstillfälle inträder i sina gamla förband.

Enligt chefens för generalstaben (Rappe) mening påkallar rekryteringsfrågan
en allvarlig prövning. Vad deri fast anställda personalen "ängd)
ge, mötte det stora vanskligheter, yttrar bemälde chef, att endast på
grund av tillgängliga vakansuppgifter bedöma utsikterna att hålla eu från
Skåne till Norrbotten förflyttad kavalleribataljons kader fulltalig. En jämförelse
mellan rådande rekryteringskonjunkturer vid å ena sidan Norrlands
dragonregemente och å andra sida de båda stora skånska kavalleriregementena
kunde icke varken i fråga om manskap eller officerare, sägas utfalla
till nackdel för den nordligare förläggningen. Iakttagas måste dock,
dels att tillkomsten av ett nytt kavalleriregemente inom sjätte arméfördelningen
kunde medföra sänkning av övriga inom övre Norrland förlagda
truppförbands numrär, och dels att den nordliga förläggningsorten kunde
komma att till en början öva ett ogynnsamt inflytande på en långt söderifrån
förflyttad officerskårs rekrytering och tjänstbarhet. Särskilda åtgärder
måste därför tillgripas för att kunna genomföra den ifrågasatta omorganisationen.

Vidare framhåller generalstabschefen, att ett för strategisk spaningstjänst
avsett gränskavalleri måste till avsevärd del vara berett att utrycka
med full fältstyrka omedelbart efter order och förty ej finge förete vakanser
bland den fast anställda personalen. Allt vad som kunde göras
för att underlätta rekryteringen måste också ske, yttrar generalstabschefen.

För vidmakthållande av officerskåren till antal och tjänstbarhet förordar
generalstabschefen, i likhet med kavalleriinspektören, införande av
växelkommenderingar. Enligt generalstabschefens mening böra dessa till -

Chefen för
yeneralstaben,
april
1905.

Chefen för
generalstaben,
april
1907.

Kavalleri kommittén.

lämpas på icke blott officerare utan även underofficerare samt omfatta en
tidrymd av tre år för varje kommendering.

Generalstabschefen, som finner dylika växelkommenderingar böra äga
rum vid alla sjätte arméfördelningens truppförband utom Hälsinge regemente,
framhåller, att oavsett huvudändamålet med dessa personalbyten
skulle av dem kunna förväntas avsevärda fördelar ur utbildningssynpunkt.

För att säkerställa ett till Norrbotten förlagt kavalleriregementes mobilisering
måste särskilda åtgärder vidtagas yttrar generalstabschefen. I
sådant hänseende rekommenderar chefen, i likhet med kavalleriinspektören,
en förstärkning av regementets kader av fast anställd personal medelst
kommendering av dylik personal från det övriga kavalleriet med undantag
av Norrlands dragonregemente. Generalstabschefen anser dylika kommenderingar
böra omfatta ej blott menige, som skulle i Norrbotten
undergå korpralsutbildning, utan även befäl samt framhåller, att de efter
slutad kommendering skulle tillföra sina regementen ökad erfarenhet
rörande kavalleriets uppträdande vintertid samt kännedom om de nordliga
gränstrakterna.

I det sedermera i april 1907 från generalstaben (Bildt) avgivna yttrandet
åberopas i fråga om möjligheten att kunna rekrytera den fast
anställda personalen vid ett till Norrbotten förflyttat kavalleritruppförband
medelvakansprocenten under åren 1905 och 1906 för Norrlands dragonregemente,
vilken var 10.

Generalstabschefen yttrar vidare, att lika litet som för två år sedan
läte det sig nu göra att fälla några bestämda uttalanden angående möjligheten
att rekrytera en till Norrbotten förlagd kavalleribataljon. Erfarenheten
från Norrlands dragonregemente vore dock icke avskräckande.

2) Tillgången å värnpliktige.

I fråga om tillgången å värnpliktige inom sjätte arméfördelningsoinrådet
eller de fem norrländska länen framhåller kavallerikommittén till en
början, hurusom folkmängden inom desamma vore stadd i en jämförelsevis
stark tillväxt. I samband därmed hade antalet inskrivning sskyldig a successivt
ökats, så att detsamma från att år 1894 hava utgjort 7 003 år 1904
uppgick till 9 683. Dessa omständigheter syntes enligt kommitténs förmenande
ställa utsikterna rörande den framtida tillgången på värnpliktige
inom området i fråga i en icke allt för ogynnsam dager.

Kommittén ansåg, att det till och med skulle varit möjligt att genast
uttaga värnpliktige till två femskvadronsregementen, dvs. tillhopa 300

man, utan att i någon avsevärd mån minska uttagningen för övriga specialtruppslag
och utan att minska infanteriregementenas värnpliktskontingenter
förutom vid Västernorrlands regemente, som i jämförelse med de
övriga infanteriregementena kunde sägas hava ett till ungefär 100 man
uppgående värnpliktsöverskott. Förutom berörda 100 man kunde nämligen
disponeras dels de 100 man, som ur Gävleborgs inskrivningsområde
uttoges till fästningstjänst vid flottan, och dels de 25 man, som i Norroch
Västerbotten uttoges till egentlig trängtjänst. Om till sålunda erhållna
225 man lades de 75 man, som enligt gällande bestämmelser uttoges
till Norrlands dragonregemente, hade man en kontingent av 300 man att
lika fördelas på nämnda dragonregemente och ett nytt kavalleriregemente
i Norrbotten. Till fästningstjänst vid flottan kunde uttagas värnpliktige
från andra arméfördelningsområden än det sjätte och i stället för de till
egentlig trängtjänst uttagna beväringsmännen kunde äldre, vid kavalleriet
utbildade värnpliktsklasser tagas i anspråk.

Vid en granskning av möjligheterna att kunna anskaffa det antal Chefen för
värnpliktige, som skulle fylla leden i de två nya norrländska kavalleriregementena,
kommer man till ett i hög grad nedslående resultat, yttrar ningen.
chefen för första arméfördelningen (von Matern). Tillika anmärker bemälde
chef, att kommittén till grund för sina beräkningar lagt antalet inskrivningsskyldige,
vilket dock högst betydligt understege de verkligen inskrivna
värnpliktiges antal.

Arméfördelningschefen åberopar förhållandena år 1904 inom Norrbottens
inskrivningsområde. Av 1 595 i längderna upptagna inskrivningsskyldiga
blevo endast 864 inskrivna. Av sistnämnda antal skulle 318 uttagas
till specialvapnen och resten tilldelas Norrbottens regemente, som vore
hänvisat till allenast detta område. För ett infanteriregementes mobilisering
beräknades dock, att varje ny årskontingent uppginge till 600 man,
vilket antal, vad Norrbottens regemente vidkomme, snarare borde ökas än
minskas, alldenstund stora delar av inskrivningsområdet vore så avlägsna
eller försedda med så dåliga kommunikationer, att de värnpliktige därifrån
knappast vore att räkna med vid ett oförmodat krigsutbrott. I första hand
borde detta infanteriregemente, som skulle utgöra besättning i det stora
och viktiga fästningsområdet Boden, vara fulltaligt, varför alla ansträngningar
borde inriktas på att få detsamma uppsatt så fulltaligt som möjligt
vid mobilisering. Resultatet av inskrivningen 1904 visade tvärtom, att
Norrbottens regemente fick släppa till 54 av sin egen erforderliga kontingent,
600 man, till specialvapnen. En undersökning av förhållandena
i Västerbottens inskrivningsområde lämnade ett liknande ehuru ej fullt så

6 46

ogynnsamt resultat. Vidkommande det kavalleriregemente, som skulle förläggas
till Norrbotten, tedde sig alltså utsikterna att erhålla erforderlig
tillgång på värnpliktige synnerligen mörka.

Arméfördelningschefen framhåller vidare, att, då uttagningen till
specialvapnen i Norrland redan vore ofantligt mycket större i förhållande
till folkmängden än annorstädes i landet, kunde ett ytterligare forcerande
av denna uttagning icke undgå att öva ett betänkligt inflytande på de
värnpliktiges kvalitet. I detta hänseende åberopas ett av chefen för Norrlands
dragonregemente år 1902 gjort uttalande, enligt vilket uttagningen
av vapenföra värnpliktige för Norrlands dragonregemente från Västerbottens
regementes inskrivningsområde var föga lycklig, i det att en del
av de uttagna voro så gott som omöjliga för kavalleritjänst till följd av
olämplig kroppskonstitution och svag fattningsgåva.

Sin uppfattning av rekryteringsfrågan i dess helhet sammanfattar
arméfördelningschefen sålunda: »Av allt detta kan jag för min del icke komma
till annat resultat än att en nyuppsättning av två kavalleriregementen i
Norrland, på sätt kommitterade tänkt sig, är under nuvarande förhållanden
så gott som outförbar. Att därvid räkna på framtiden och på ovissa förhoppningar
om Norrlands storartade och hastiga utveckling torde näppeligen
kunna försvaras. Framtvingas detta oaktat en förläggning till Norrland
av femton skvadroner, så kan följden svårligen bliva annan, än att de
till stor del bliva vakanta och till en del få manskap, som föga lämpar
sig för kavallerivapnet, medan i Skåne massor av värnpliktige, som förträffligt
lämpa sig för denna tjänst, icke kunna tillgodogöras för försvaret.
Till sist blir man då måhända tvungen att till dessa regementen med
dryga kostnader värva från landets sydligare delar, vilket naturligtvis i
hög grad försvårar och försenar deras mobilisering. Men då kommer
också föga att vinnas med hela denna anordning.»

?''ät{enarmé Chefen för sjätte armefördelningen (Warberg) finner de invändnin fördel™''

oar> som kunna framställas mot kavallerikommitténs beräkningar av tillnmgen.
gången å värnpliktige, ännu mera betydande än de betänkligheter, som
framhållits ifråga om rekryteringen av den fast anställda personalen.
Arméfördelningschefen erinrar vidare, att om folkmängden inom sjätte
arméfördelningsområdet tillvuxit starkt, så hade ökningen av det antal
truppförband, vilka skulle rekryteras inom området, vant relativt långt
starkare. Organisationen hade i viss mån kommit i beroende av en folkmångdsökning,
som framtiden beräknats skola föra med sig men som icke
ännu faktiskt inträtt. Då fördelningen av’ det värnpliktiga manskapet till—
ginge så, att specialvapnen erhölle sin bestämda årskontingent under det

47 g

att återstoden tillädes infanteriet, både följden blivit den, att infanteriets
årskontingent blivit otillräcklig. Uppsättandet inom sjätte arméfördelnino-sområdet
av ytterligare ett — och ännu mera av två kavalleritruppförband,
skulle följaktligen, under för handen varande förhållanden
och intill dess folkmängden avsevärt ökats, ytterst ofördelaktigt återverka
på det norrländska infanteriets sammansättning vid mobilisering, därest
icke sådana anordningar kunde vidtagas, att infanteriets manskapstillgång

upphjälptes. .. , .

Arméfördelningschefen anmärker vidare, att vid bedömandet av storleken
av den värnpliktskontingent, som faktiskt komme försvaret till godo,
borde man utgå från uppgifterna om det antal värnpliktige, som i beväringsrekrytskolan
fullgjort hela tjänstgöringen, ty dessa uppgifter gåve
bättre stöd för beräkningen än de av kommittén åberopade uppgifterna
om antalet inskrivningsskyldiga. Med ledning av vapenövningsuppgifterna
för åren 1900—1904 visar arméfördelningschefen, att de norrländska
infanteriregementenas vapenföra årskontingent, beräknad efter antalet a\
dem som till slut fullgjort första årets utbildning, icke kunde uppskattas
till mer än i medeltal 500—520 man per regemente. Då emellertid enligt
grunderna för 1901 års härordning för varje infanteriregemente årligen
erfordrades en ny kontingent av omkring 600 värnpliktige för att
krigsstyrkan skulle kunna fyllas med första uppbådets klasser, funnes
alltså, påpekar arméfördelningschefen, för det dåvarande ett årligt underskott,
vilket kunde uppskattas till i medeltal 80 100 man per infanteri regemente

eller sammanlagt 400—500 man. t Och dock hade uttagningen
till Norrlands dragonregemente dittills varit allenast 75 man om året;
men skulle denna uttagning ökas till 150, bleve underskottet 75 man
större.

Arméfördelningschefen säger sig ej kunna biträda kommitténs åsikt,
att uttagningen till trängen kan minskas med 25 man, ty redan den nuvarande
organisationen vore grundad på en beräknad användning av kavalleriets
äldre årsklasser i stor utsträckning vid trängens mobilisering
och genom en ytterligare nedsättning av trångens värnpliktskontingent
skulle’ såväl fredsutbildningen som trängformationernas krigsduglighet lida
allt för stort intrång. Ej heller anser arméfördelningschefen något överskott
av värnpliktige vara för handen vid Västernorrlands regemente;
detta regemente vore det enda inom armefördelningen, vars kontingent
under senare år motsvarat behovet. — Från det befintliga undei skottet
kunde dock dragas 50 man, motsvarande det antal värnpliktige ur sjätte
arméfördelningen som under de senaste åren erhållit sin utbildning å
Gottland och som vid mobilisering inginge i de truppförband, vilka re -

6 48

kryterades från deras hemort. Om, på sätt kommittén antagit, de 100
man, som från Gävleborgs inskrivningsområde uttoges till fästningstjänst
"vid flottan, bleve disponibla för sjätte armefördelningens truppförband,
skulle underskottet minskas med ytterligare detta antal eller till 325—
425. Skulle nu ett nytt kavalleriregemente uppsättas, ökades underskottet
till 475—575.

På grund av det anförda säger arméfördelningschefen sig icke kunna
föi det dåvarande förorda uppsättning av ett nytt kavalleriregemente i
Norrland, därest det icke i sammanhang därmed träffas erforderliga anordningar
för utjämnande av det anmärkta underskottet. Sådana anordningar
skulle avse utvidgning av det område, från vilket sjätte arméfördelningen
erhölle sina värnpliktige, vare sig genom rekrytering från främmande
inskrivningsområden eller genom omreglering av indelningen i
inskrivningsområden. Skulle emellertid även inom övriga arméfördelningar
beväringstillgången understiga eller icke avsevärt överstiga behovet, kunde
en dylik utjämning av rekryteringen icke äga rum. Andra, ehuru mindre
tillfredsställande utvägar måste då anlitas för att infanteriets behov skulle
bliva fyllt, exempelvis ökning av det antal årsklasser, som skola tagas i
anspråk för mobiliseringen, eller minskning av uttagningen till specialvapen.

Arméfördelningschefen fäster i detta sammanhang jämväl uppmärksamheten
därpå, att tillgången å vapenövade värnpliktige vid infanteriet
och därmed ifråga om värnpliktstjänstgöringen likställda vapen skulle från
och med 1908 komma att minskas under det i 1901 års härordningsförslag
beräknande antalet, detta till följd därav att från och med sagda år
de värnpliktige skola erhålla sin första utbildning (rekrytskola) först året
efter inskrivningen. Antalet utbildade årsklasser i första uppbådet är
från och med 1909 under en del av året allenast sex och från den tidpunkt,
då rekrytutbildningen fortskridit tillräckligt långt, sju. I förslaget
till 1901 års härordning, där utbildningen antogs börja på hösten
första värnpliktsåret, var däremot beräknat, att sju utbildade årsklasser
av första uppbådet ständigt skulle vara att påräkna, enär rekrytklassen
kunde från och med årsskiftet beräknas hava erhållit den lägsta graden
av erforderlig utbildning. För avhjälpande av den brist, som sålunda
skulle komma att föreligga, föreslår arméfördelningschefen antingen en
ökning av antalet klasser i första uppbådet eller också upphävande av
beväringens indelning i ett första och ett andra uppbåd. Arméfördelningschefen
framhåller, att därest åtgärder i sådan riktning bliva vidtagna,
de berörda förhållandena icke skulle öva något inflytande på möjligheten
av kavalleriets rekrytering, varemot i motsatt fall förhållandena syntes

40 6

ännu mindre än eljest medgiva ökad uttagning av värnpliktige till kavalleriet
utan prisgivande av infanteriets mobilisering enligt gällande plan.

Kavalleriinspektören (prins'' Carl) anmärker, i likhet med cheferna.Kavalleriför
första och sjätte arméfördelningarna, att kavallerikommitténs beräk-mpektoren''
ning av tillgången å värnpliktige i Norrland är bristfällig därutinnan, att
kommittén redogör endast för antalet inskrivningsskyldiga, vilket dock
ganska väsentligt överstiger antalet inskrivna och ännu mera antalet verkligen
vapenövade. Med hänsyn till antalet inskrivna år 1904 skulle likväl,
fortsätter inspektören, en uttagning enligt gällande grunder till ytterligare
ett eller två kavalleriregementen teoretiskt icke mött något hinder.

För att ett i Norrbotten förlagt kavalleriregemente därifrån skulle erhålla
en avsevärd del av sina värnpliktige, måste dock en omreglering av uttagningen
ega rum i syfte att dels beträffande uttagningen till specialvapnen
i Norrbotten i första hand tillgodose där förlagt kavalleri och dels
giva infanteriet tillräckligt antal.

Emellertid vore det nödvändigt att tillse, yttrar inspektören, huru
uttagningsförhållandena skulle komma att ställa sig efter genomförd härordning.
Enligt av inspektören verkställd beräkning skulle tillgången å
värnpliktige i Norrbottens och Västerbottens inskrivningsområden därvid
helt tagas i anspråk, varemot de övriga inskrivningsområdena skulle uppvisa
något överskott. Vidare måste iakttagas, framhåller inspektören, att
antalet inskrivna vid inställelsen till vapenövning i icke obetydlig män
reduceras till följd av uteblivande, avvisning o. s. v. På grund härav
finner inspektören det kunna icke utan fog ifrågasättas, huruvida icke
överskottet bleve alltför litet för att man skulle kunna med full trygghet
spänna uttagningen så hårt som bleve fallet. Det läge jämväl i öppen
dag, säger inspektören, att det för kavalleriet så ytterst viktiga urvalet
av värnpliktige med hänsyn till Norrbottens befolkning skulle bliva lidande.

Redan med en uttagning för två kavalleriregementen bleve detta urval
med all sannolikhet icke så gynnsamt som önskvärt vore, ehuru detta
icke finge inverka avgörande på den enligt inspektörens åsikt nödvändiga
lösningen av Norrbottens kavallerifråga. Urvalet försvårades än mera
till följd därav, att det ur mobiliseringssynpunkt syntes nödvändigt, att
uttagningen av värnpliktige till det norrländska kavalleriet skedde inom
trakter med jämförelsevis goda kommunikationer, således inom områden
belägna utmed järnvägslinjerna. Redan de för handen varande förhållandena
med avseende på tillgång och urval av värnpliktige pekade på
det av inspektören i det föregående framhållna behovet av en förstärkning
under närmaste framtiden av det norrländska kavalleriets kadrer.

32—141281

Inspektören framhåller vidare, hurusom åtgärder till höjande av den
styrka värnpliktige, ett i Norrbotten förlagt kavalleri alltid hade inne, ur
flera synpunkter bleve nödvändiga. Förbandets planenliga mobilisering
kunde nämligen varda delvis omöjliggjord genom avbrott å stambanan
genom övre Norrland. Vidare vore det lämpligt att utvidga den säkerligen
betydelsefulla åtgärd, som växelkommenderingar och förstärkning
av kadern genom kommenderingar innebure; och slutligen borde ett gränskavalleri
hållas å styrka så nära krigsfot som möjligt. Ur mobiliseringssynpunkt
måste det betraktas såsom eftersträvansvärt att även under tiden
mellan repetitionsövningarna »hålla inne» så stor styrka värnpliktige, som
läte sig utbildas och förläggas.

Inspektören framställer förslag till ökande av ett norrbottniskt kavalleriförbands
värnpliktskontingent utöver det enligt nya härordningen
normala. Då den personal, som vid ett femskvadronsregemente skall under
tiden mellan repetitionsövningarna göras beriden på stamhästar, efter
genomförd härordning uppginge till 480 man, därav 150 värnpliktige,
skulle, med en stamhäststyrka av 600, ytterligare 120 värnpliktige kunna
genomgå rekrytskolan. Givet vore dock, att dessa icke kunde på regementet
repetitionsövas. Två sätt för frågans lösning kunde då tänkas.
Antingen kunde den normala kontingenten, 150 man, uttagas inom sjätte
arméfördelningsområdet samt återstoden i lämpliga inskrivningsområden
inom landet i övrigt. De senare skulle göra sina repetitionsövningar vid
regemente inom den arméfördelning, de tillhörde. Detta skulle visserligen
vid sådant regemente medföra ett överskott av värnpliktige under repetitionsövningarna,
men detta torde dock vara av mindre betydelse, då
överskottet å varje skvadron bleve ringa. Genom denna anordning erhölle
Norrbottensregementet säkerhet att under alla förhållanden få sin depå
fylld med lämpligt manskap och att under viss tid — våren och sommaren
— kunna, oberoende av kommunikationsavbrott, utgå med, om ej
fältstarka, dock ganska aktningsvärda skvadroner. Eller ock skulle ett
visst antal lämpliga värnpliktige uttagas för att i en följd fullgöra all
sin värnpliktstjänstgöring i Norrbotten. Inom sjätte arméfördelningsområdet
behövde då uttagas endast ett så stort antal, att regementet
därigenom kunde mobiliseras. Om t. ex. 200 värnpliktiga årligen för
dylik tjänstgöring uttoges inom andra inskrivningsområden ån de till
sjätte arméfördelningsområdet hörande, skulle den årliga uttagningen inom
sistnämnda område kunna minskas till omkring 70 man. En dylik anordning
skulle i högst väsentlig mån underlätta urvalet av lämpliga värnpliktige
på samma gång som krigsberedskapen i betydande grad skulle höjas.

51 6

Chefen för generalstaben (Rappe) framhåller, att, därest ett gräns- Chefen för
kavalleri till avsevärd del skulle vara redo att utrycka med full fältstyrka 9^m!'' omedelbart efter order, tilläte icke övre Norrlands glesa befolkning och 1903.
föga utvecklade kommunikationer att för regementets mobilisering i större
mån räkna på vid krigsutbrott inkallade värnpliktige. Hänsynen till övriga
inom gränstrakterna förlagda truppslags, särskilt infanteriets, behov talade
dessutom för att till ett minimum inskränka antalet inom övre Norrland
för tjänstgöring vid gränskavalleriet uttagna värnpliktige. Vid beräkning
av tillgången å värnpliktige inom arméfördelningsområdet borde endast
medtagas sådana värnpliktige, som fullgjort den första tjänstgöringen,
rekrytskolan. En dylik beräkning visade, att den största sparsamhet med
tillgängligt soldatmaterial vore av nöden. Den fortskridande folkökningen
i Norrland hade man redan dragit växel på för ganska lång tid
framåt. Därtill komme att, så länge befolkningen Norrland visade en
påfallande obenägenhet för volontäranställning, endast ett fåtal f. d. fast
anställda kavallerister skulle finnas tillgängligt inom de nordligaste inskrivningsområdena.

Med hänsyn till berörda, på frågan inverkande faktorer hade chefen
för generalstaben såsom grund för inom staben utförda beräkningar över
ett gränskavalleriregementes organisation och mobilisering ansett sig kunna
stanna vid en årlig uttagning för nämnda regemente inom översta Norrland
av 60 beväringsrekryter. Längre torde det med hänsyn till infanteriet,
särskilt Norrbottens regemente, icke vara tillrådligt att gå, även efter en
eventuell uppflyttning av årsklasser uppbåden emellan, vilken vore önskvärd.

Vidare anser generalstabschefen, att det, även om kaderförstärkning
ägde rum i enlighet med vad förut angivits, likväl under viss del av året
skulle uppstå ett sådant läge, att önskvärd styrka av regementet icke
kunde omedelbart på order rycka ut. Denna olägenhet skulle dock fullständigt
hävas, därest ett femtiotal värnpliktige årligen uttoges från arméfördelningsområdena
I—V för att vid kavalleriet i Norrbotten i en följd
fullgöra all sin tjänstgöring med början den 1 maj. Härigenom vunnes
tillika den fördelen, att en tredjedel av den förut föreslagna kaderförstärkningén
av meniga skulle kunna återgå till sina regementen före regementsövningarna.
I

I yttrandet från generalstaben (Bildt) april 1907 anföres, att hinder Chefen för
för förläggning av en kavalleribataljon till Norrbotten icke syntes möta i 9™n™pfil
en otillräcklig tillgång å värnpliktige för de redan i Norrland befintliga 1907.
truppförbanden. Grundad anledning finnes nämligen att förutse en fortsatt
ökning av antalet värnpliktige i Norrland.

Chef ens för
generalstaben
förslag
år 1906 till
armens stärkande.

Uttalande i
kavallerifrågan
av
chefen för
låntförsvarsdepartementet
vid
1907 års
riksdag.

I det av chefen för generalstaben (Bildt) i oktober 1906 i samband
med utarbetandet av förslag till samfälld plan för rikets försvar avgivna
förslaget till arméns utveckling under perioden 1908—1913 ifrågasattes
ingen ändring i kavalleriets styrka eller sammansättning. Generalstabschefen
framhöll, att ehuruväl en förflyttning av vissa delar av Skånska
husar- och dragonregementena ansåges böra äga rum i full överensstämmelse
med vad därom uttalats i kavallerikommitténs betänkande, någon
förändring i dessa regementens organisation dock icke upptoges i nu berörda
förslag, enär uti kavallerikommitténs betänkande ingen sådan organisationsändring
ifrågasattes förrän efter nu omhandlade periods slut. Den
kavalleristyrka, som kavallerikommittén tänkte sig överflyttad till Norrbotten,
skulle nämligen tillsvidare anses tillhöra Skånska husarregementet
men vara från regementet detacherad.

I en av kungl. maj:t till 1907 års riksdag avgiven proposition (N:r
168) angående ändring i ett med Hälsingborgs stad under år 1903 träffat
avtal om markupplåtelse m. m. för den händelse hela Skånska husarregementet
förlädes till nämnda stad har dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet,
generalmajor Tingsten, ånyo uttalat sig angående den norrländska
kavallerifrågan.

I nämnda proposition begärdes riksdagens medgivande till sådan
ändring av berörda avtal med Hälsingborgs stad, som betingades därav,
att till staden förlädes allenast fem skvadroner av Skånska husarregementet.
Härigenom skulle, enligt propositionen, beredas möjlighet att framdeles
till Norrbotten förlägga övriga fem skvadroner av sagda regemente. Statsutskottet,
vars utlåtande i anledning av propositionen godkändes av riksdagens
båda kamrar, yttrade: »Utan att för närvarande inlåta sig på

frågan om den lämpligaste förläggningsorten för ifrågavarande fem skvadroner
av Skånska husarregementet har utskottet emellertid ansett sig
böra tillstyrka bifall till vad kungl. maj:t i propositionen föreslagit.»

I berörda proposition redogjordes i korthet för innehållet i
kavallerikommitténs betänkande och de i anledning därav avgivna yttrandena,
varefter departementschefen anförde huvudsakligen följande:

Av vad i saken förekommit torde framgå, att ett verkligt behov att
stärka kavalleriet i Norrland förefunnes samt att ingen av de myndigheter,
som yttrat sig i frågan, bestritt detta behov, vad övre Norrland anginge.
Den som på ort och ställe studerade försvaret i Norrbotten och gjorde sig
förtrogen med därpå inverkande förhållanden samt anställde beräkningar
över den kavalleristyrka, som vid ett mot denna landsdel riktat anfall från
krigets första dag därstädes borde finnas till förfogande, torde näppeligen

komma till något annat resultat än att fem skvadroner vore den minsta
styrka, som kunde tillgodose behovet av ifrågavarande truppslag. Det
kust- och gränsområde, där kavalleriet måste utöva sin spanande verksamhet,
vore av så stor utsträckning, och de huvudriktningar med tillhörande
sidovägar, i vilka det måste utsända sina spaningsdetachement
och patruller, så många, att ett kavalleritruppförband om fem skvadroner
vore mer än väl behövligt för att fylla denna uppgift samt för att bestrida
den kavalleristiska tjänst, som erfordrades vid Boden och i dess närmaste
omgivningar. Åtgärden att till Norrbotten förlägga fem skvadroner syntes
därför vara i militäriskt avseende väl grundad och för försvaret i dess
helhet gagnelig. De uttalade farhågorna beträffande möjligheten att
rekrytera ett till Norrbotten förlagt kavalleriregemente kunde icke anses
grundade. De åsikter, som kavallerikommittén uttalat beträffande rekryteringsförhållandena
och värnpliktstillgången, hade dittills icke jävats av
erfarenheten, vadan svårigheter att rekrytera personalen, både den fast
anställda och den värnpliktiga, sålunda rättvisligen icke torde böra eller
kunna åberopas såsom skäl mot att stärka kavalleriet i Norrland genom
att till Norrbotten förlägga ett regemente om fem skvadroner, och det vore
för att bereda möjlighet till en sådan åtgärd som en ändring behövdes
uti berörda med staden Hälsingborg år 1903 slutna avtal.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen, som hade att 1907 års
yttra sig över generalstabschefens nyssberörda förslag till arméns ut- kommission.
veckling under perioden 1908—1913, anförde, med åberopande av generalstabschefens
här förut återgivna yttrande, följande:

»Beträffande den här vidrörda frågan om blivande förläggningsorter
för delar av det i Skåne förlagda kavalleriet gör generalskommissionen
nedanstående uttalande.

Den av chefen för generalstaben förordade förflyttningen av vissa
delar av det i Skåne förlagda kavalleriet bör avse dessa delars framtida
användning såsom fördelningskavalleri vid de planlagda båda nya arméfördelningarna,
vadan ock kaserner för ifrågavarande kavalleriregementen
snarast möjligt böra uppföras i de orter, vilka konungen finner vara för
detta ändamål de lämpligaste.»

Det bör anmärkas, att enligt generalstabschefens förslag till arméns
utveckling befälskårerna vid infanteriregementena skulle ökas, så att varje
regemente kunde vid mobilisering uppsätta fyra bataljoner. Det ifrågasattes
dock ingen ökning av arméns specialvapen motsvarande den för två
nya arméfördelningar erforderliga styrkan. Generalskommissionen framhöll,
att det mål beträffande arméns utveckling, som ur militär synpunkt efter -

6 54

strävades, borde klart utpekas, så att försvarsfrågan i hela dess vidd
kunde överskådas. Den genom organiserandet av fjärdebataljoner påbörjade
utvecklingen borde alltså fortgå i syfte att uppställa två nya fullständiga
arméfördelningar utöver de nuvarande sex.

Kavalleriinspektören, prins Carl, med vilken chefen för fjärde arméfördelningen,
generallöjtnanten C. Warberg och chefen för andra arméfördelningen,
generallöjtnanten G. Uggla, instämde, uttalade i generalskommissionen
en avvikande mening i kavallerifrågan. Kavalleriinspektören
anförde, att den utav generalskommissionen förordade förflyttningen av
delar ej endast av Skånska husarregementet, utan jämväl av Skånska
dragonregementet komme att utesluta möjligheten till samövning i fredstid
av det antal kavalleribataljoner och det ridande artilleri, som erfordrades
för bildandet av en om också svag kavallerifördelning. Utbildning i
kavallerifördelningsförband vore dock en nödvändig förutsättning för att
kavallerifördelningen skulle kunna i krig fylla sin viktiga uppgift. I
betraktande av kavalleritruppförbandens spridda förläggning och repetitionsövningarnas
korthet kunde man ej räkna på att vinna detta mål genom
tillfälligt sammanförande av fördelningskavalleriregeinenten till en kavallerifördelning.
En förflyttning jämväl av halva Skånska dragonregementet
bleve liktydigt med att kavallerifördelningen upphörde såsom användbar
enhet inom hären i fält.

Då generalskommissionen ånyo under 1908 sammanträdde för fortsatta
överläggningar, var generalmajor Tingsten i egenskap av kommendant
i Boden medlem av kommissionen och avgav därvid ett särskilt yttrande,
däruti han beträffande kavalleriets organisation och förläggning åberopade
kavallerikommitténs utlåtande och sitt anförande uti den här förut omförmälda
propositionen vid 1907 års riksdag samt sade sig icke hava annat
att tillägga, än att ett fortsattt studium av förhållandena vid utförandet
av försvarsoperationer i Norrbotten ytterligare stärkt honom i hans redan
uttalade åsikter.

1907 års, Deri i september 1907 tillsatta försvarskommittén fann i sitt i

Committé december IDIG avgivna utlåtande vad kavallerikommittén anfört tala för
e'' behövligheten att i fredstid förlägga ytterligare något kavalleri till Norrland.
Med hänsyn till rådande rekryteringsförhållanden ansåg dock
kommittén en förflyttning till Norrbotten av en hel bataljon om fem
skvadroner, huru önskvärd den ur militär synpunkt än kunde vara, icke
vara tillrådlig. Vakanssiffrorna för det fast anställda manskapet vid sjätte
arméfördelningens infanteri och Norrbottens regemente vore visserligen
stadda i sjunkande men dock fortfarande avsevärda; och det vore fara

55 g

värt, att ett för ej mindre än fem skvadroner ökat årligt rekryteringsbehov
skulle skapa väsentligt ökade svårigheter att hålla de norrländska infanteriregementena
fulltaliga, ej minst på den grund att, enligt vad erfarenheten
visat, kavalleriet vore lättare att rekrytera än infanteriet. Vidare syntes
de statistiska uppgifterna angående tillgången å värnpliktige inom de
nordliga inskrivningsområdena böra mana till varsamhet ifråga om ett
ytterligare kringskärande av de nordligaste infanteriregementenas värnpliktskontingenter.
På grund härav kunde kommittén förorda en förläggning
till Norrbotten tillsvidare endast av två skadroner av det behntliga
kavalleriet.

Beträffande kavallerikommitténs förslag att till mellersta Norrland
förlägga fem skvadroner ur Skånska dragonregementet säger sig försvarskoinmittén
hava av kavallerikommitténs utredning icke kunnat undgå att
finna, att en sådan förläggning skulle erbjuda vissa fördelar med hänsyn
till försvaret av mellersta Norrland. Då emellertid mot förslaget i denna
del reste sig samma betänkligheter som nyss anförts i fråga om förflyttning
av fem skvadroner till Norrbotten samt därtill komrae, att Skånska
dragonregementets kasernetablissement i Ystad redan blivit utvidgat för en
personalstyrka av tio skvadroner, kunde försvarskommittén icke biträda
förslaget härutinnan.

Chefen för generalstaben, generallöjtnant Bildt, som var ledamot av
försvarskommittén, reserverade sig mot kommitténs uttalande i kavallerifrågan
och anförde: Tanken på att dela en kavalleribataljon avvisades
bestämt av 1904 års sakkunniga (= kavallerikommittén) och försvarskommittén
hade för sitt förslag ej stöd av någon ansvarig fackmyndighet.
Den lägliga tidpunkten att utan större kostnad flytta kavalleri till Norrland
vore nu en gång förbi och de av försvarskommittén för förflyttningen
beräknade medlen behövdes nog för viktigare ändamål. Kavalleriets förläggningsfråga
syntes tillsvidare ej kunna ordnas annorlunda än så, att
de skånska regementena förbleve i Skåne och deras hästantal tillsvidare
inskränktes till det de för närvarande ägde (vartdera 1 000) och för
vilket utrymme utan vidare kunde beredas.

Emellertid hade, såsom redan å sida 37 här förut är anmärkt, på
hösten 1908 två skvadroner av Skånska'' husarregementet flyttats till Uppsala
och förlagts i Upplands artilleriregementes lokaler. Förflyttningen
stod i samband därmed, att vid nämnda tidpunkt genomförandet av 1901
års härordning fortskridit så långt, att de kavalleriet tilldelade värnpliktige
skulle intagas i vinterförläggning, men att utrymme för dylik
förläggning i Skåne saknades för berörda två skvadroner.

Skånska

husarrege mentet Uppsala detachement.

6 56

kavalleriin * skrivelse den 23 augusti 1911 till kungl. maj:t har kavalleri spektöreiTi

inspektören (prins Carl) ånyo fört den norrländska kavallerifrågan på tal.
augusti mi Inspektören erinrade om, att den omedelbart förestående uppsättningen av
tiing °avtvåen fälthaubitsdivision vid varje fältartilleriregemente torde komma att
tilT1 Boden mec* nödvändighet medföra en senast hösten 1912 verkställd förflyttning
1 ° cn'' av Skånska husarregementets Uppsaladetachement från dess förläggning i

Upplands artilleriregementes kasernetablissement samt att för den skull
andra lokaler måste anskaffas åt de två husarskvadronerna. Häri fann
inspektören utgångspunkten för en visserligen icke slutgiltig men dock
rationell lösning av den norrländska kavallerifrågan, samt föreslog, att den
ena Uppsalaskvadronen skulle återsändas till Skåne och förläggas i den nya
husarkasernen därstädes, under det att den andra jämte en skvadron ur
Skånska dragonregementet skulle förflyttas till Boden för att såsom en självständig
kavallerikår tillsvidare förläggas i de för Norrlands artilleriregementes
haubitsdivision avsedda lokalerna.

I skrivelsen uttalar sig kavalleriinspektören ånyo om Norrbottens
behov av kavalleri samt framhåller, att han om nödvändigheten av att i
fredstid förlägga en kavalleristyrka till Norrbotten bibragts en livlig övertygelse
av på ort och ställe gjorda erfarenheter dels under en vinterfältövning,
dels ock i synnerhet från en under inspektörens ledning under sommaren
1910 utförd kavallerifältövning i Norrbotten. Från sin rapport över
sistnämnda övning åberopar inspektören följande uttalande:

»Emellertid äro terrängen och förhållandena i övre Norrland så egenartade
och så olika under olika årstider, att det kavalleri, som vid krigstillfälle
skall med hopp om framgång kunna fylla uppgiften som gränsbevakning
mot Finland, redan på förhand bör äga en grundlig lokalkännedom
inom gränstrakternas vidsträckta område. Och icke mindre nödvändigt för
ett kavalleri med en dylik uppgift är, att åtminstone en del befäl och
underbefäl är förtroget med finska språket. Detta framgick vid upprepade
tillfällen samt kändes och erkändes också av samtliga deltagare.

Vidare äro de elektriska förbindelserna i gränstrakterna ännu tämligen
outvecklade. Denna brist måste i fält ersättas av kavalleriet dels
med optiska signalstationer, för vilka lämpliga om än ofta rätt otillgängliga
platser i regeln ej torde saknas, och dels med långa brevposteringslinjer.
Då därtill kommer, att gränskavalleriet har att bevaka en front
mellan Pajala och Haparanda av bortåt trettio svenska mil och att där
täcka ej mindre än fyra parallellvägar med sina förgreningar, och då man
dessutom för en sådan uppgift icke torde med visshet kunna lita på Norrlands
dragonregemente, så lärer det vara svårt att förneka behovet av ett
i övre Norrland i fredstid förlagt kavalleri.»

57 g

Angående förflyttningen av kavalleri till Norrbotten yttrar kavalleriinspektören
vidare, att hur önskvärt det ur försvarssynpunkt än vore, att
en hel bataljon om fem skvadroner redan nu förlädes till Norrbotten, nödgades
man dock uppgiva tanken att under den närmaste framtiden kunde
i sin helhet genomföra detta önskemål, ty dels hade ju 1907 års försvarskommitté
uttalat sig däremot och dels torde kostnaderna för uppförande
av kasernetablissement för en så stor styrka för närvarande verka allt för
avskräckande, ej minst då utrymme för fyra skvadroner av Skånska husarregementet
alltjämt stode till buds och även toges i anspråk i etablissernentet
i Landskrona. Däremot hade 1907 års försvarskommitté förordat
förläggning av två skvadroner till Norrbotten och, såsom frågan nu läge,
torde detta innebära den enda möjliga lösningen. Längre torde man för
närvarande icke komma.

Kavalleriinspektören anser, att de två skvadroner, som eventuellt förläggas
till Norrbotten, icke böra detacheras från de skånska regementena
utan permanent avskiljas därifrån och bilda en självständig kår. Stora
olägenheter vidlådde nämligen den nuvarande ordningen vid Skånska husarregementet
därigenom att dess två skvadroner vore förlagda i Uppsala;
och det bleve ett abnormt förhållande, om delar av samma regemente
skulle förläggas på över 150 mils avstånd från varandra. Behövligheten
av kavalleri i Norrbotten vore för övrigt numera så allmänt erkänd, att
möjligheten av ett återsändande till Skåne av två på försök till Boden
eventuellt detacherade skvadroner syntes utesluten. För så vitt det nu
disponibla utrymmet i Bodens artillerietablissement ej för all framtid bleve
tillgängligt för de båda skvadronerna, måste staten visserligen framdeles
vidkännas kostnader för deras fortsatta inkvartering i Norrbotten. Men
även om detachementet en gång skulle komma att återgå till Skåne, undginge
man i allt fall icke att behöva sörja för åtminstone den ena skvadronens
kasernering i Landskrona, vars etablissement för närvarande endast
rymde fyra skvadroner.

Enligt kavalleriinspektörens förslag skulle den nya kavallerikåren i
Norrbotten underställas chefen för sjätte arméfördelningen.

över kavalleriinspektörens nu ifrågavarande förslag hava yttranden
avgivits av chefen för första arméfördelningen, generallöjtnant von Matern,
kommendanten i Boden, generalmajor Tingsten, chefen för generalstaben,
generallöjtnant Bildt, samt arméförvaltningen.

Chefen för första arméfördelningen (von Matern) anmärker, att landstridskrafternas
organisation icke bör göras beroende av något visst sär -

33—141281

6 58

skilt krigsläge. Norrlands dragonregemente måste anses fylla sjätte armé
fördelningens behov av kavalleri. Däremot vore det uppenbart, att en så
stor fästning som Boden hade behov av en av alla truppslag sammansatt
besättning. För fyllande av fästningens behov av kavalleri vore det till
fyllest att förlägga dit de i kavalleriinspektörens förslag omnämnda två
skvadronerna.

Kommendanten i Boden (Tingsten) säger sig icke hava något att tilllägga
till vad kavalleriinspektören anfört angående behovet av kavalleri i
Norrbotten. Kommendanten åberopar sina uttalanden i förutberörda proposition
n:o 168 till 1907 års riksdag samt framhåller att då motiveringen
för propositionen avsåg att bereda möjlighet att förflytta fem skvadroner
av Skånska husarregementet till Norrbotten, kunde man av den i propotitionen
berörda frågans behandling svårligen draga annan slutsats än att
riksdagen även gillat den förutsättning, som låg till grund för propositionen.

Vidare anser kommendanten, att en till Boden förlagd kavallerikår
bör, såsom även chefen för första arméfördelningen antytt i sitt yttrande,
lyda under kommendanten i Boden. Något verkligt skäl att, såsom 1907
års försvarskommitté och kavalleriinspektören avsett, ställa en sådan kår
under chefen för sjätte arméfördelningen gåves icke. För Bodens försvar
liksom ock för Norrbottens behövdes kavalleri och intill dess, i händelse
av krigstillfälle, högre chef inträffade å den norrbottniska krigsskådeplatsen,
torde kommendanten i Boden vara den som vore bäst i stånd att leda
operationerna därstädes. Då vid 1906 års riksdag anslag begärdes till upprättande
av kommendantskapet i Boden, yttrades också i propositionen
därom, att planläggandet och ordnandet av fästningens försvar, vilket nära
sammanhängde med tryggandet av hela vår nordligaste landsända, måste
anförtros åt en person, som vore fullt förtrogen med sådana angelägenheter
och däråt kunde ägna hela sin arbetskraft och all sin uppmärksamhet.
Det skulle därför vara mindre ändamålsenligt samt mot de intressen, som
vore förbundna med försvaret av Boden och det därmed i nära samband
stående försvaret av Norrbotten, stridande att ställa en till Boden förlagd
kavalleristyrka under chefen för sjätte arméfördelningen.

Angående en till Boden förlagd kavalleristyrkas ställning i truppförbandshänseende
anser kommendanten det vara en riktig princip att låta
den utgöra en självständig kår. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida
principen genast kunde och borde förverkligas. För att kåren skulle bliva
självständig även i förvaltningshänseende fordrades eget etablissement, men
det skulle dröja rätt avsevärd tid innan sådant kunde komma till stånd.
Till dess så skett, funnes möjlighet, att med vissa lokaltillökningar in -

59 g

kvartera kåren i Norrlands artilleriregementes etablissement i Boden. De
för detta regementes fälthaubitsdivision avsedda lokalerna, som skulle tagas
i anspråk, torde dock icke visa sig fullt tillräckliga för två skvadroner
utan krävde vissa tillökningar, såsom antingen de nuvarande sommarstallarnas
vinterboning eller tillbyggnad av haubitsdivisionens vinterstall,
så att den komme att rymma en skvadron, och uppförande av ett nytt
vinterstall för en skvadron ävensom uppförande av ett ridhus; och möjligen
torde det bliva behövligt att öka skosmedjan och sjukstallet.

Så länge emellertid kavalleristyrkan skulle komma att vara förlagd
i Norrlands artilleriregementes detachements etablissement, anser kommendanten
den i förvaltningshänseende böra vara förenad med detta detachement
och underställd kommendanten. Det skulle nämligen bliva förenat
med avsevärda svårigheter och olägenheter att i ett och samma etablissement
hava två självständiga truppförbandsförvaltningar. Sä länge kavalleristyrkan
icke övergått till ett självständigt förband, borde den vara detacherad
ur vederbörliga regementen, på vilka den borde stödja sig i fråga
om den fast anställda personalens rekrytering och erhållandet av hästar.
Sedan kavalleristyrkan blivit ett självständigt truppförband, borde officersoch
undeofficerskårerna rekryteras genom s. k. passage ur samtliga kavalleritruppförband.
— Vad vidkom me de inskrivningsområden, varifrån
de båda skvadronerna skulle erhålla sina värnpliktige, finge framhållas, att
tillgången å värnpliktige inom Norrbottens inskrivingsområde vore mycket
knapp, ja till och med alltför knapp med hänsyn till de anspråk, som redan
nu ställdes på denna tillgång. — Några svårigheter att ombesörja en
till Boden förflyttad kavalleristyrkas själavård, rättsliga angelägenheter och
sjukvård torde icke möta; vad sjukvården anginge dock under den förutsättningen,
att det antal läkare, som enligt plan skulle finnas vid garnisonen
i Boden, också komme att finnas där. För veterinärangelägenheterna
bleve det behövligt, att en fästningsveterinär å fast stat anställdes vid
kommendantskapet och Bodens garnison. Behovet därav förelåge redan nu.

Chefen för generalstaben (Bildt) uppgiver i sitt yttrande, att det
åsyftade utrymmet i artillerietablissementet i Boden icke är disponibelt för
förläggning av kavalleri dit. Den fälthaubitsdivision, för vilken utrymmet
vore avsett, vore nämligen redan under uppsättning och torde snart
behöva taga detsamma i besittning. Generalstabschefen yttrar vidare, att
då fältartilleriets nu pågående viktiga organisation icke medgåve förslagets
förverkligande på angivet sätt, saknade chefen anledning att yttra sig
om detsamma i övrigt.

Armé förvaltning en anser, att en provisorisk förläggning av kavalleri
i de lokaler i Norrlands artilleriregementes etablissement i Boden, som avsetts
för detta regementes fälthaubitsdivision, skulle medföra stora olägenheter
för artilleriet. Då det vore angeläget, att denna fälthaubitsdivision,
för vilken förläggningsförhållandena lätt kunde ordnas, finge uppsättas,
utan att kavalleriets förläggning däri inblandades, kunde arméförvaltningen
icke förorda, att förläggning av kavalleri till Boden skedde, förrän
särskilt förläffffningsutrymme för ändamålet där anordnats.

Arméförvaltningen yttrar sig därjämte om de kostnader, som en
provisorisk förläggning till Boden av en kavalleristyrka skulle medföra,
samt biträder kommendantens i Boden åsikt, att en fästningsveterinär måste
anställas för att bestrida hästsjukvården vid alla i Boden förlagda truppförband.

Förslag av I berörda skrivelsen av den 23 augusti 1911 framställer kavalleri s^ektörenom

inspektören därjämte förslag om vissa organisationsändringar beträffande
organisa- Skånska husar- och dragonregementena i syfte att därmed vinna större
tionsandnn- en helighet och likformighet inom kavalleriet i dess helhet och särskilt
Skånska hu- häva missförhållanden, som skola hava framträtt vid besättandet av de
Sgonr°egemen- högre befälsposterna inom kavallerifördelningen.

fena. Beträffande omorganisationen av de två stora skånska kavallerirege mentena

framhåller kavalleriinspektören såsom ledande grundsats, att varje
självständigt förlagt kavalleritruppförband bör för sig bilda ett organiskt
helt. En uppdelning av Skånska hussarregementet vore i själva
verket redan genomförd, ty sedan Landskronagruppen av regementet numera
erhållit egen intendent och förrådsförvaltare, framstode gruppen även
ur förvaltningspunkt. såsom ett i huvudsak självständigt truppförband,
under det att Hälsingsborgsgruppen bildade ett annat ungefär lika självständigt
förband. Såsom en naturlig konsekvens av dessa förhållanden
framträdde därför starkt behovet av en ändrad organisation av berörda
två regementen i ändamål att därmed ej blott vinna den enhetlighet och
fasthet i de särskilda, för sig förlagda truppförbanden, som dessa för
närvarande saknade, utan även såvitt möjligt ernå den likformighet inom
kavalleriet i dess helhet, som redan ur synpunkten av befordringarnas
inom kavalleriet ändamålsenliga ordnande länge varit ett önskemål. Förändringen
borde alltså avse en uppdelning även av Skånska dragonregementet.
Uppdelningen borde ske sålunda, att ett vart av Skånska husar- oeh
dragonregementena sönderfölle i två regementen, ett om fem och ett om
fyra skvadroner. Av de utav Skånska husarregementet bildade förbanden
skulle femskvadronsregementet förläggas till Hälsingborg och fyraskvadronsregementet
till Landskrona. De av Skånska dragonregementet bil -

61 6

dåde två förbanden skulle båda förläggas i nuvarande dragonetablisementet
i Ystad.

Mot den föreslagna tu delningen av kavallerifördelningsregementena
kunde visserligen anföras, yttrar kavalleriinspektören, att genom en sådan
åtgärd ingen bleve ansvarig för dessa regementens utbildning i brigadoch
kavallerifördelningsförband och att särskilt brigadutbildningen skulle
komma att därigenom äventyras. Detta torde dock icke, framhåller inspektören,
behöva bli förhållandet, då det på samma sätt som beträffande
infanteriets brigadutbildning torde åligga vederbörande arméfördelningschef
såväl att anbefalla sådan utbildning och därför utfärda nödiga bestämmelser
som ock att därunder så ordna befälsförhållandena, att vederbörande
regementschefer måtte beredas tillfälle till övning i förande av
det befäl, som åtföljer närmast högre tjänstegrad. Och genom sina inspektioner
kunde även kavalleriinspektören på liknande sätt sörja för, att
vederbörlig utbildning i högre förband icke försummades.

Kavalleriinspektören framhåller vidare, hurusom den föreslagna organisationsändringen
skulle erbjuda den enda möjliga utvägen att avhjälpa
de svåra missförhållanden, som ofta gjorde sig gällande vid besättandet
av de högre befälsposterna vid de två stora kavalleriregementena. För
närvarande kunde det nämligen inträffa, att en överstelöjtnant vid ett fördelningskavalleriregemente,
som vore i tur att befordras till regementschef,
kunde, utan att förut hava utövat högre befäl än som skvadronschef,
förflyttas direkt till brigadchef; cheferna för de stora kavalleriregementena
vore nämligen faktiskt brigadchefer. Kavalleriets yngste och
minst erfarne regementschef kunde på detta sätt lätt erhålla ett vida
högre befäl än samtliga sina äldre kamrater, en olägenhet vars bibehållande
icke kunde försvaras. Hittills hade dock alla försök strandat att utan
organisatoriska förändringar avhjälpa densamma. Rättelse kunde endast
vinnas genom en tudelning av de två stora kavalleriregementena, som
möjliggjorde införandet av »rörliga» löner för samtliga regementsofficerare
inom hela kavalleriet i likhet med vad nu -vore förhållandet beträffande
fördelningskavalleriets överstelöjtnanter och majorer.

Kavalleriinspektören har uppjort förslag till stater för de tudelade
skånska regementena och kavallerikåren i Norrbotten. Av dessa inhämtas
följande. Antalet överstar och överstelöjtnanter blir oförändrat, varemot
för kårchefen i Boden en majorsbeställning tillkommer. Två chefsbeställningar
innehavas av överstelöjtnanter, vilka tilldelas chefsarvoden med
500 kr. Kavalleriets samtliga regementsofficerare upptagas i en särskild
stat, varigenom det blir möjligt att ordna samtliga befordringar inom regementsofficersgraderna
med eller utan förflyttning, så att t. ex. de två

6 62

chefsbefattningarna med endast överstelöjtnants löneförmåner jämte chefsarvode
ingalunda med nödvändighet behöva bindas vid fyraskvadronsregementena,
utan kunna flyttas allt efter som det för ett ändamålsenligt ordnande
av befordringarna inom kavalleriet i dess helhet befinnes lämpligt.
— Vidare skulle en intendent och en förrådsförvaltare anställas vid vartdera
av de mindre regementena i Landskrona och Ystad och vid kåren i
Boden, varjämte ett arvode å 1,000 kronor skulle tilldelas en militärveterinär
vid Bodens trupper. Vid ett vart av de båda fyraskvadronsregementena
skulle för väbeln upprättas en ny sergeantbeställning av första
klass, och en sjuk vårdsryttare tillkomma. Av spelet skulle indragas två
musiksergeanter av första och en av andra klass samt en musikdistinktionskorpral
och fyra trumpetare. Slutligen skulle åtta subalternofficersbeställningar
indragas, därav två löjtnanter av andra klass (andre regementsadj
utan ter) och två underlöjtnanter (tredje regementsadjutanter) såsom
en given konsekvens av de stora regementenas tudelning och bringande
till överenstämruelse med kavalleriets övriga bataljoner. Indragningen
av de fyra andra subalternofficersbeställningarna, två löjtnanter av
första och två av andra klass, betingades icke direkt av de stora regementenas
uppdelning, utan hade föreslagits endast såsom en nödtvungen
uppoffring, med hänsyn till det ännu viktigare och högre intresset av lön
åt kavalleriinspektören.

Enligt de av kavalleriinspektören uppgjorda förslagen till nya stater
skulle i jämförelse med de för 1911 gällande staterna för Skånska husaroch
dragonregementena den årliga kostnaden minskas med kr. 12,251: 50.
Dessa medel skulle användas till avlöning av kavalleriinspektören.

Chefen för första arméfördelningen (von Matern) yttrar, att synnerligen
starka skäl tala för den av kavalleriinspektören föreslagna utjämningen
av de bägge stora kavalleriregementena samt att den därigenom
åvägabragta likformigheten ur mobiliseringssynpunkt uppenbarligen bleve
en fördel.

Angående befälsförhållandena vid kavallerifördelningens regementen
säger sig arméfördelningschefen instämma i vad kavalleriinspektören föreslagit.
Dock blir det nödvändigt, yttrar chefen, att den äldsta av de båda
regementscheferna i Ystad blir ansvarig för gemensam läkarvård, övningsfält
m. m. och erhåller en därpå grundad begränsad befälsrätt även över
det andra regementet.

Såsom förut påpekats har generalstabschefen icke yttrat sig om kavalleriinspektörens
förslag i nu omhandlade del och arméförvaltningen har
förklarat sig för närvarande icke kunna avgiva något yttrande därutinnan.

63 g

I skrivelse till kungl. maj:t av den 31 oktober 1904 framställde dåvarande
chefen för sjätte arméfördelningen, generalmajor C. Warberg, för- sjätte arméslag
om uppsättande av en särskild spaningskår, en kombinerad hjulryt- nför^el''om
tar- och skidlöpartrupp i Norrbotten. Till grund för detta förslag an- uppsättande.

fördes huvudsakligen följande. _ ‘Zttar^och

Arméfördelningschefen hade, under den tid han varit chef för sjätte Jidiöparkår
arméfördelningen, kommit till insikt om, att under ett eventuellt fälttåg *
i Norrbotten behovet av särskilt utbildade skidlöpartrupper skulle komma 0 en''
att göra sig i hög grad gällande. Ändamålsenligheten av att särskilda
skidlöpartrupper i Norrbotten organiserades torde numera vara så gott
som allmänt erkänd. Vare sig kavalleriet i Norrland ökades med en ständigt
krigsberedd Norrbottenskår eller ej, erfordrades vid krigsutbrott till
hands varande skidlöpartrupper för att åt kavalleriet giva det stöd, som
möjliggjorde dess taktiska uppträdande. Om kavalleriet icke ökades, framträdde
nödvändigheten av sådana trupper så mycket mera som de då
måste avses att i första hand helt och hållet ersätta kavalleri vid bestridande
av gränsbevakningstjänst och av spaningstjänst m. m.

Den föreslagna kåren skulle, i likhet med vad fallet vore i Norge,
organiseras sålunda, att personalen om vintern färdades på skidor och om
sommaren på velociped samt utbildas särskilt för spanings- och gränsbevakningstjänst.
Kåren skulle bestå av två kompanier och vartdera kompaniet
skulle, utom fast anställd personal, räkna 150 värnpliktiga, uttagna
hälst på frivillighetens väg inom femte och sjätte arméfördelningsområdena
bland uti skidlöpning och velocipedåkning kunniga värnpliktige. Dessa
skulle fullgöra sin tjänstgöring i en följd och deras utbildningstid borde
hälst utsträckas till 365 dagar. För att städse eu del av kåren skulle vara
tillfredsställande utbildad skulle de värnpliktige inkallas i två omgångar,
ena hälften på våren och andra hälften på hösten. Sedan de vid kåren
fullgjort sin fredstjänstgöring, skulle de överföras till vederbörliga infanteriregementen,
där de koinme att utgöra en värdefull tillgång på för
spaningstjänst särskilt utbildat manskap. Den fast anställda personalen
skulle uppföras på en särskild stat, men endast för viss tid kommenderas
till kåren och kvarstå över stat vid egna regementen. Kåren skulle under
de efter dess uppsättning närmast följande åren förläggas till Notviken,
varest disponibla lokaler funnes tillgängliga. Förslagets genomförande beräknades
medföra en årlig kostnadsökning av i runt tal 158,000 kronor,
vartill koinme utgifter för utrustning, materiel in. m.

över nu berörda förslag avgåvos yttranden av kavallerikommittén
och chefen för generalstaben.

6 64

Kavallerikommittén framhöll, att skidlöpar- eller hjulryttartrupper
icke kunde ersätta eller träda i stället för kavalleri. Däremot kunde kavalleristen
och hjulryttaren samt kavalleristen och skidlöparen lämna varandra
en mycket värdefull hjälp och genom samverkan komma till goda
resultat. Oavsett den omständigheten, att åtskilliga viktiga grenar av vägnätet
i Norrbotten icke vore synnerligen gynsamma för velocipedåkning,
vore hjulryttarna så gott som uteslutande bundna vid de större vägarna,
under det att kavalleriet dels kunde å vissa vägsträckor lättare taga sig
fram än hjulryttare och dels utbredde sin verksamhet på sidan om vägförbindelserna
över allt, där icke terrängen såsom sådan lade hinder
i vägen.

Vad beträffade skidlöparen, vore hans framkomlighet i terrängen
under snörika vintrar ojämförligt överlägsen kavalleristens, men i fråga
om vägförbindelserna torde man i regeln böra tillerkänna kavalleristen
företräde framför skidlöparen. Enligt kommitténs åsikt kunde alltså en
fullt tillfredsställande spaningstjänst i Norrbotten under vintrar med normala
snöförhållanden åstadkommas endast av kavalleri och skidlöpartrupp
i förening. Behovet av en hjulryttartrupp vore således icke särskilt framträdande
i Norrbotten, men väl däremot behovet av en i skidåkning kunnig
trupp. Skulle hjulryttartrupper organiseras i särskilda förband, vore de
mera behövliga i södra Sverige, där vägarna mera lämpade sig för velocipedåkning.

Mot den ifrågasatta spaningskårens organisation gjorde kommittén
åtskilliga erinringar och uttalade som sin mening, att viktiga förutsättningar
syntes saknas, för att kåren skulle kunna fylla sin bestämmelse.
Slutligen framhöll kommittén, att den icke velat förringa betydelsen av
det syfte, som funnes uttryckt i generalmajor Warbergs förslag; det vore
sättet för syftets förverkligande, som kommittén icke funnit ändamålsenligt.

Chefen för generalstaben (general Rappe) fann, att man vid granskning
av generalmajor Warbergs förslag borde lägga huvudvikten på en
strävan att åstadkomma ett infanteri, färdigt att vid krigsutbrott utrycka
omedelbart efter därom erhållen order. Étt sådant infanteri vore oundgängligen
behövligt vare sig kavalleri förflyttades till Norrbotten eller icke.
Och att sådant infanteri, utan jämförelsevis god färdighet i skidlöpning,
icke kunde fylla nämnda uppgift under den norrbottniska vintern, vore
utom allt tvivel. Huruvida detsamma övriga delar av året skulle färdas
å velociped eller icke, vore däremot av jämförelsevis underordnad betydelse
för bedömande av frågan i dess helhet. Skulle det visa sig, att

«5 6

detta fortskaffningsmedel vore ägnat att höja gränsinfanteriets förmåga av
snabb förflyttning till och utefter gränsen samt underlätta dess rapportföring,
borde man naturligtvis icke avsäga sig det tillskott i rörlighet,
som därmed kunde vinnas. Vissa tider på året fortskaffades truppen måhända
bäst å vanliga åkdon. Fasthållas borde dock, att det vore infanteri
man behövde, vars rörlighet vintertiden måste betryggas genom färdighet
i skidlöpning. Generalstabschefen ville därför förorda uppsättandet av ett
gränsinfanteri, ehuru med något annan organisation än den, generalmajor
Warberg föreslagit. Han tillstyrkte alltså uppsättande av gränsinfanteri,
i förvaltnings- och utbildningshänseende underställt Norrbottens regemente,
med två fasta kompanier, en årlig uttagning av 200 värnpliktige till tjänstgöring
i en följd samt kommendering söderifrån av en korpralskontingent
av 100 meniga jämte erforderligt befäl. Tillika framhöll generalstabschefen,
att gränsinfanteriet skulle, utom sin rent militära utbildning,
kunna i fredstid förrätta gränsridartjänst samt att det i varje fall torde
vara lämpligt att vid mobilisering taga den nuvarande gränsridarkåren i
anspråk.

I sitt yttrande över kavallerikommitténs betänkande angående den
norrländska kavallerifrågan berörde chefen för första arméfördelningen
(von Matern) jämväl generalmajor Warbergs nu omhandlade förslag. Arméfördelningschefen
sade sig finna förslaget välbetänkt samt framhöll, att
med hänsyn till de svårigheter, klimat och terräng beredde kavalleri i
Norrland, en komplettering av detsamma vintertiden med skidlöpare
skänkte kavalleriet en obestridlig överlägsenhet över ett fientligt kavalleri,
som saknade skidlöpare. Aven under andra årstider än vintern skulle i
Norrland en för ändamålet särskilt utbildad spaningskår, användande velociped
eller vanliga åkdon i stället för skidor, kunna i hög grad gagna kavalleriet
och tjäna detsamma till stöd, varigenom detta vapens uthållighet
och motståndskraft skulle väsentligen ökas.

Uti förutnämnda proposition n:r 168 vid 1907 års riksdag angående
ändring i ett med staden Hälsingborg träffat avtal ifråga om Skånska
husarregementets förläggning uttalade sig dåvarande chefen för låntförsvarsdepartementet
(Tingsten) angående förslaget om uppsättande av en
särskild spaningskår i Norrbotten. Departementschefen ansåg, att de skäl,
som kavallerikommittén anfört mot förslaget, icke förlorat i styrka utan
fastmer vunnit i betydelse. Därtill kunde läggas, att Notviken icke vore
lämplig plats för kårens förläggning. De byggnader, som funnes därstädes,

SA—141281

6 66

kunde svårligen komma till användning för att bereda kåren inkvartering,
varför ett nytt etablissement helt visst bleve erforderligt.

Departementschefen yttrade sig i propositionen jämväl om generalstabschefens
förslag att organisera ett särskilt gränsinfanteri samt framhöll,
att ett dylikt huvudsakligen icke bleve något annat än en garnisonsförstärkning
åt Boden, något som till äventyrs kunde komma att visa sig
behövligt, enär frågan om besättningstrupper i Boden icke erhållit en tillfredsställande
lösning. I sakens dåvarande läge förklarade sig departementschefen
dock icke kunna göra framställning om uppsättande av någon
gränsinfanteritrupp, synnerligast som han ansåge, att det syfte, som avsåges
med såväl en särskild spaningskår som ett särskilt gränsinfanteri i
Norrbotten, borde kunna vinnas på andra vägar.

Departementschefen hemställde fördenskull, att ifrågavarande båda
framställningar icke borde föranleda någon vidare åtgärd från kungl. maj:ts
sida. Till denna hemställan gav kungl. maj:t sitt bifall.

I detta sammanhang torde böra erinras därom, att sedan på förslag
av kungl. maj:t 1910 års riksdag beslutat sådan ändring av 27 § värnpliktslagen,
att för värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till
särskild vinterutbildning (skidlöpartjänst), första tjänstgöringen kan taga
sin början redan under första värnpliktsåret, årligen ett antal av omkring
370 värnpliktiga hava erhållit dylik utbildning vid Norrbottens infanteriregemente.
Huvudsyftet med nämnda lagändring synes dock hava varit
att skaffa nödigt manskap för vaktgöring och annan garnisonstjänst vid
fästningen Boden under tiden mellan repetitionsövningarna och rekrytskolan.

Kavalleri- Tidigare har på generalitetets stat funnits uppförd lön för en ka ™efattnin-

vafferiinspektör, men 1892 års urtima riksdag beslöt, att vid dåvarande
gen. kavalleriinspektörens avgång den för befattningen anslagna lönen skulle
indragas samt att inspektionen av kavalleriet därefter skulle, på sätt kungl.
maj:t funne lämpligt, förrättas mot arvode, vilket sedan dess utgått med
2,500 kronor årligen. Då förutnämnde kavalleriinspektör i början av år
1896 avgick, uppdrog kungl. maj:t åt en av kavalleriets regementschefer
att bestrida befattningen som inspektör för kavalleriet. Från mars 1898
till december 1912 har härtigen av Västergötland, prins Carl, varit kavalleriinspektör.
För närvarande tjänstgör en f. d. regementschef som kavalleriinspektör.

I chefens för generalstaben år 1900 avgivna förslag till ny härordning
anfördes i fråga om behövligheten att å generalitetets stat upp -

föra lön åt en kavalleriinspektör följande. Anordningen att låta en regementschef
upprätthålla befattningen som kavalleriinspektör hade visat sig
vara förenad med flera olägenheter. Ganska snart kom man till den erfarenheten,
att förening av de båda befattningarna icke kunde äga rum
utan att endera av dem eller båda därav bleve lidande. Göromålen som
inspektör togo så mycken tid i anspråk, att regementschefstjänsten måste
under långa tider åsidosättas. Den till inspektör förordnade regementschefen
fick därför icke tillfälle att själv föra sitt regemente och vid detta
förekommo ofta täta ombyten i befälet, vilket givetvis ej kunde verka
fördelaktigt. Genom att såsom regementschef hava sin tjänstgöringsstation
utanför huvudstaden kunde den officer, som upprätthöll kavalleriinspektörsbefattningen,
icke följa till kavalleriets utrustning hörande frågor eller
deltaga i utrustningskommissionens arbeten. Dessa och flera olägenheter
hade den år 1907 tjänstförrättande kavalleriinspektören framhållit och i
ett samma år avgivet utlåtande hade dåvarande chefen för generalstaben
såsom sin mening uttalat, att återupprättande av kavalleriinspektörsbefattningen
i dess förutvarande skick vore ett oeftergivligt villkor för kavalleriets
enhetliga och tidsenliga utbildning samt för tjänstens behöriga skötande
vid samtliga kavalleriregementen. Vid betraktande av de göromål,
som ålåge en kavalleriinspektör med hänsyn till regementenas och skolornas
inspektion, officerarnas utbildning under fältövningar, uppsikten över
remontdepåerna, kavalleriets utrustning m. in., torde man finna, att tjänsten,
därest densamma skulle behörigen och samvetsgrannt skötas, to ge
sin man fullt i anspråk. Och då kavalleriet förut ansetts behöva sin
egen målsman, torde kravet på en dylik böra betraktas såsom synnerligen
angeläget, icke minst med hänsyn därtill att större anspråk numera ställdes
på kavalleriet och dess utbildning.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslog kungl. maj:t vid
1901 års riksdag, att å generalitetets stat måtte ånyo uppföras avlöningsförmåner
för en kavalleriinspektör. Det framhölls, att kavalleriinspektionen
under de senaste åren varit ordnad på ett tillfredsställande sätt,
vilket hade sin grund i eu lycklig tillfällighet. Befattningen som inspektör
för kavalleriet vore emellertid av den stora betydelse, att den icke
borde vara beroende av tillfälligheter, och kavalleriet borde hava sin målsman
uppförd med fast lön å generalitetets stat, då det uppenberligen icke
utan högst avsevärda olägenheter vore möjligt att hos en person förena
denna befattning med chefsskap för ett kavalleriregemente.

Det särskilda utskott, som vid 1901 års riksdag behandlade härordningsfrågan,
fann nu berörda förslag välgrundat och tillstyrkte därför
bifall till detsamma. Emellertid reserverade sig häremot samtliga utskotts -

6 68

ledamöter från andra kammaren under hemställan, att riksdagen icke
måtte bifalla förslaget. Reservanterna ansågo, att utskottets yttrande
borde haft denna lydelse: »Utskottet har icke funnit sig övertygat om

nödvändigheten av, att kavalleriinspektören uppföres å ordinarie stat med
fasta avlöningsförmåner. Oavsett att för närvarande det förhållande är
rådande, att kavalleriinspektören bestrider sin befattning utan hinder av
annan tjänst, vadan sålunda den föreslagna organisationen ännu icke är
av behovet påkallad, har utskottet icke kunnat finna sådana olägenheter
vara med den år 1892 beslutade anordningen av kavalleriinspektörsbefattningen
förbundna, att någon förändring därutinnan för närvarande är
nödvändig.»

Sedan första kammaren bifallit utskottets hemställan, men andra
kammaren anslutit sig till reservationen, föreslog utskottet i samrnanjämkningsväg,
att förslaget icke måtte bifallas, vilket ock blev riksdagens
beslut.

Uti chefens för generalstaben (Bildt) förslag av år 1906 till arméns
utveckling under perioden 1908—1913 berördes icke frågan om
kavalleriinspektörsbefattningen.

I 1907 års generalskommission framförde kavalleriinspektören, prins
Carl, frågan om uppförande på generalitetets stat av avlöningsförmåner
för en kavalleriinspektör. Såsom skäl för nödvändigheten att inrätta
en särskild befattning som kavalleriinspektör, åberopades, förutom
vad som anförts i 1900 års härordningsförslag, att den förlängda utbildningstiden
för kavalleriets värnpliktige från och med år 1908 i högre
grad än förut komme att påkalla regementschefernas närvaro å regementenas
förläggningsorter, så mycket mera som genom 1901 års härordning
antalet regementsofficerare vid kavalleriet minskats så att vid de sex små
regementena endast en regementsofficer förutom chefen funnes att tillgå,
ävensom att kavalleriinspektörens arbete ökats i den mån regementena
blivit garnisonerade samt deras numrär och skolornas antal i samband
därmed väsentligt ökats.

Generalskommissionen biträdde vad kavalleriinspektören föreslagit.

1907 års försvarskommitté uttalade sin anslutning till vad chefen för
generalstaben år 1900 samt generalskommissionen yttrat i den omhandlade
frågan. Ett ytterligare skäl för uppförande på stat av avlöningsförmåner för
en kavalleriinspektör sade sig kommittén finna däri, att enligt vad kommittén
hade sig bekant behovet att ånyo införa den alltsedan år 1906 indragna befattningen
såsom inspektör för trängen gjort sig med styrka gällande. Omfattningen
av de åligganden, som tillkomme inspektören för kavalleriet, torde,
ehuruväl ej utan svårighet, medgiva befattningens innehavare att samtidigt

60 g

tjänstgöra såsom inspektör för trängen. Kommittén ville alltså uttala sig för
önskvärdheten av, att avlöningsförmåner till likhet med de för arméfördelningschef
bestämda uppfördes för inspektören för kavalleriet, vilken
samtidigt borde vara inspektör för trängen.

Det bör erinras, att förslag om uppförande å ordinarie stat av en
inspektör för trängen med överstes avlöningsförmåner var förelagt 1901
års riksdag. Första kammaren biföll förslaget, varemot andra kammaren
avslog detsamma, under framhållande att inspektion av trängtrupperna
torde kunna utan olägenhet handhavas av arméfördelningscheferna. Vid
sammanjämkning av kamrarnas olika beslut beträffande härordningen, blev
andra kammarens beslut det gällande ifråga om tränginspektionen. Emellertid
var under tiden för trängtruppernas uppsättning till början av år
1906 en tillfällig tränginspektion anordnad.

I skrivelsen till kungl. maj:t av den 23 augusti 1911 har kavalleriinspektören,
jämte det han föreslagit förflyttning till Boden av två skvadroner
kavalleri och i samband därmed vissa organisationsändringar vid
Skånska husar- och dragonregementena, jämväl framhållit nödvändigheten
av, att kavalleriinspektörsbefattningen göres till eu särskild tjänst med
lön å ordinarie stat.

Kavalleriinspektören åberopar 1907 års försvarskommittés yttrande i
frågan samt anför vidare följande. Då man i såväl Norge som Danmark
med en kavalleristyrka, uppgående till i det förra landet 16 linjeskvadroner
och en skolavdelning och i det senare 12 linjeskvadroner, icke ansett
sig kunna undvara en generalinspektör för kavalleriet å fast lönestat, torde
det vara självfallet, att hos oss med en fredsstyrka av 50 skvadroner behovet
av en sådan truppslagsinspektör såsom ledare och målsman för vapnet,
ansvarig för en planmässig och enhetlig utbildning av detsamma,
måste vara trängande. Ett förenande av kavalleriinspektörs- och tränginspektörsbefattningarna
skulle väl, såsom också 1907 års kommitté erkänt,
medföra svårigheter; men då dessa icke kunde anses oöverkomliga och det
vore att antaga, att en sammanslagning av de båda befattningarna koinme
att öka riksdagens benägenhet att bevilja en ny generalslön, ville även
kavalleriinspektören ansluta sig till kommitténs uttalande i frågan.

Kavalleriinspektören framhåller vidare, hurusom den med generalitetets
ökning med en inspektör för kavalleriet och trängen förbundna ordinarie
kostnaden, efter avdrag av det till kavalleriinspektören nu utgående
arvodet å 2 500 kronor, utgjorde 11 085 kronor. Då såsom en följd av
den utav kavalleriinspektören föreslagna omorganisationen av det skånska
kavalleriet en årlig kostnadsminskning av 12 251 kronor 50 öre uppkoinine,

skulle någon ökad kostnad för statsverket ej uppkomma genom bifall till
det omhandlade förslaget.

Kavalleriinspektören anser det fördelaktigt, om kavalleriinspektören
även kunde tilldelas full befälsrätt över kavallerifördelningsregernentena,
varigenom särskilt chefens för första arméfördelningen arbetsbörda skulle
i någon mån lättas. Dock skulle eu sådan anordning fordra en vida talrikare
stabspersonal inom kavalleriinspektionen ån den nuvarande; och
bleve det då omöjligt att hålla de föreslagna organisationsförändringarna
inom den nuvarande budgetens gränser. Föreningen av de båda inspektörsbefattningarna
däremot komme endast att medföra, att en trängofficer
finge beordras till ständig tjänstgöring i inspektionen samt att minst två
skrivbiträden där ständigt anställdes.

Chefernas Vid 1901 års riksdag föreslog kungl. maj:t, att cheferna för ridsko (an

''''och^ré- *an oc^ remonteringsstyrelsen skulle uppföras med fasta avlöningsförmåner
monterings-å ordinarie stat; och voro lönerna beräknade såsom för överstelöjtnant.
®tyrf-fen Särskilda utskottet, som behandlade härordningsfrågan vid 1901 års

civLomngs- »it i tti i • •itp0 n

förhållan- riksdag, yttrade: »Utskottet har visserligen icke haft något att erinra mot

den- det för ifrågavarande chefer föreslagna lönebeloppet, men har däremot
hyst betänkligheter mot att tillstyrka dess uppförande å ordinarie stat.
En dylik åtgärd skulle nämligen kunna medföra, att ifrågavarande befattningar,
som torde komma att beklädas av jämförelsevis yngre officerare,
komme att till men för tjänsternas behöriga skötande innehavas under
längre följd av år av samma personer, kanske utan utsikt att därifrån
kunna befordras eller transporteras. Utskottet har ansett, att detta förhållande
skulle kunna undvikas, om ifrågavarande befattningar komme att
avlönas allenast med arvoden, motsvarande överstelöjtnants avlöningsförmåner,
till följd varav befattningsinnehavarna skulle komma att kvarstå på
vederbörande truppförbands stat, dock utan rätt att uppbära någon del
av därmed förenade inkomster.»

Riksdagen biföll utskottets hemställan med den ändring, att arvodena
skulle motsvara majors avlöningsförmåner. Därefter hava för berörda
chefer å vederbörliga anslag varit upptagna arvoden, motsvarande
majors avlöningsförmåner.

I skrivelsen den 23 augusti 1911 har kavalleriinspektören föreslagit,
att cheferna för ridskolan och remonteringsstyrelsen måtte uppföras å ordinarie
stat med avlöningsförmåner såsom för major. Till stöd härför anföres
följande. Det stadigvarande behovet av dessa befattningar torde numera
vara till fullo ådagalagt. Erfarenheten hade emellertid visat, att den
använda arvodesformen vållat väsentliga svårigheter, då det gällt befatt -

ningarnas besättande med lämpliga innehavare och icke minst då det gällt
att vid avgång bereda innehavarna pensionsförmåner motsvarande dem
major tillkommande, emedan innehavare av majors arvode icke vore berättigad
att komma i åtnjutande av majors pension. Då vidare icke någon
som helst fördel längre åtföljde arvodesformen och då befattningarnas uppförande
med fasta avlöningsförmåner icke föranledde någon ökad kostnad
för statsverket, borde två majorslöner uppföras å vederbörliga stater för
cheferna för ridskolan och remonteringsstyrelsen.