FÖRSLAG

TILL

LAG

KOMMISSION, HANDELSAGENTUR OCH HANDELSRESANDE

ÄFVENSOM TILL LAG- OM ÄNDRAD LYDELSE AF 2 § I FÖRORDNINGEN
DEN 4 MAJ 1855 ANGÅENDE HANDELSBÖCKER OCH HANDELSRÄKNINGAR

AFGIFNA

AF DÄRTILL UTSEDDA KOMMITTERADE

STOCKHOLM 1913

I3AAC MARCUS* BOKTRYCKERI* AKTIEBOLAG

Till KONUNGEN.

Under loppet af år 1909 tog Eders Kungl. Maj:t initiativ till
återupptagande af det med Danmark och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet
å obligationsrättens område. Sedan dessa båda Länders

regeringar förklarat sig villiga biträda det i förevarande hänseende
från svensk sida väckta förslaget, sammanträdde delegerade från de tre
länderna i Stockholm under november månad 1909. Därvid enades
man om ett program för lagstiftningsarbetet, enligt hvilket detsamma
borde omfatta följande ämnen:

l:o) afslutande af aftal genom korrespondens samt genom platsagenter
och handelsresande m. m.; betydelsen vid aftals afslutande af
den ena eller andra kontrahentens omyndighet eller konkurs; bestämmelser
mot missbruk af ekonomisk öfvermakt o. dyl., särskildt angående
köp på afbetalning och aftal om vite samt eventuellt äfven angående
terminsaffärer;

2:6) kommissions- och speditionsaffärer;

3:o) försäkringsaftal;

4:o) skuldebref o. dyl. samt mortifikation;

5:o) aftal och värdehandlingar, som föranledas af lagerhusrörelse:

6:o) försträckning, kontokurant, ränta, borgen;

7:o) fordringspreskription;

8:o) tidsbestämmelser och villkor vid aftal.

Tillika förordades, att af dessa ämnen de härofvan under l:o)
och 2:o) upptagna skulle först göras till föremål för behandling.

Med gillande af det sålunda föreslagna programmet har Eders
Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 uppdragit åt den för utarbetande af
lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni 1901 tillsatta
kommitté att uppgöra förslag till lagstiftning i ofvanberörda ämnen
samt bemyndigat kommittén att med danska och norska kommittéer,
som för motsvarande ändamål blifvit tillsatta, sammanträda till gemensamma
öfverläggningar i syfte att åstadkomma största möjliga öfverensstämmelse
mellan kommittéernas blifvande förslag.

I sammanhang härmed förordnades till ordförande i den svenska
kommittén undertecknad Hammarskjöld och till ledamöter dåvarande
hofrättsrådet i Svea hofrätt K. J. Stenström samt undertecknade
Almén och Sundström. Efter det hofrättsrådet Stenström utnämnts
till statsråd, har undertecknad Gadde på grund af förordnande den
19 oktober 1911 inträdt såsom ledamot af kommittén. Såsom sekre -

terare i den svenska kommittén hafva tjänstgjort andre sekreteraren
i utrikesdepartementet C. L. B. E. Gyldén och, efter det denne på egen
begäran entledigats från uppdraget, t. f. fiskalen i Svea hofrätt K. A.
R. Eklund.

Den danska kommittén har bestått af professorn vid Köpenhamns
universitet Julius Lassen såsom ordförande samt hpjesteretsassessor E.
Hvidt, höjesteretssagförer 0. Liebe och grosserer 0. Wandel såsom
ledamöter med assistenten i justitsministeriet L. Ingerslev såsom sekreterare.
Den norska kommittén hade ursprungligen expeditionschef P.
I. Paulsen till ordförande, hojesteretsadvokat A. Schjödt, professorn
vid universitetet i Kristiania Fr. Stång och konsul W. A. Duborgh till
ledamöter samt dåvarande bureauchef J. Rivertz till sekreterare. Efter
det expeditionschef Paulsen år 1911 afgått, förordnades till ordförande
i hans ställe professor Stång och till ledamot numera amtmand Rivertz
samt till sekreterare N. L. Bugge, sekretär i justitsdepartementets lovavdeling.
Samma år erhöll höjesteretsadvokat Schjödt på egen begäran
• entledigande från kommittéuppdraget och efterträddes af höjesterets advokat

Fr. Stång Lund, hvilken, efter det professor Stång i februari
1912 utnämnts till justitieminister, fungerat såsom ordförande inom
den norska kommittén.

Efter konstituerande sammanträde den 16 juni började den svenska
kommittén sina regelbundna sammanträden den 22 augusti 1910. Det
första med de båda andra ländernas kommittéer gemensamma mötet ägde
rum i Stockholm under tiden den o—17 september samma år. Detta
möte hade hufvudsakligen karaktären af ett förberedande sammanträde,
hvarvid man jämte formerna för det blifvande arbetet diskuterade
hufvudprinciperna för lagstiftning rörande de på det fastställda programmet
under punkterna l:o) och 2:o) upptagna ämnena. Man enades
härvid om att den lämpligaste anordningen af hithörande bestämmelser
vore att i ett lagförslag sammanföra reglerna om kommissionärers,
agenters och handelsresandes rättsliga ställning och i ett annat öfriga
på arbetsprogrammet stående ämnen med undantag af spedition. Enligt
kommittéernas sammanstämmande mening ägnar sig sistnämnda ämne
åtminstone icke för närvarande för lagstiftning. Med den utveckling,

som bruket af s. k. genomgående konnossement numera vunnit, intaga
speditörerna icke längre samma ställning som förut, och det torde näppeligen
låta sig göra att upptaga spedition till behandling utan att samtidigt
ägna uppmärksamhet åt de genomgående konnossementen. Frågan
om ändringar i nu gällande lagstiftning om konnossement faller emellertid
uppenbarligen utom kommitténs uppgift.

Med tillämpning af den sålunda beslutade uppdelningen af de
ämnen, som upptagits till behandling, hafva kommittéerna under arbetets
fortgång delat sin tid mellan tvenne hufvuduppgifter. Den ena af dessa
har varit att söka åstadkomma så vidt möjligt öfverensstämmande rättsregler
rörande ingående af aftal och de allmänna förutsättningarna för
giltigheten af aftal och andra rättshandlingar äfvensom beträffande fullmakt.
I sammanhang härmed har frågan om en särskild lagstiftning
angående afbetalningsköp behandlats. Den andra hufvuduppgiften har
varit att reglera kommissionärers, handelsagenters och handelsresandes
rättsliga ställning i förhållande till hufvudmannen och de personer, med
hvilka aftal ingås för hans räkning. Man hade ursprungligen tänkt sig,
att arbetet skulle bedrifvas på sådant sätt, att lagförslag i samtliga de
ämnen, som varit föremål för behandling, kunde på en gång aflämnas.
Emellertid har det under arbetets fullföljd visat sig af omständigheterna
påkalladt att först slutbehandla frågan om lagstiftning rörande kommissionärer,
agenter och handelsresande. Det lagförslag, som nu framlägges,
utgör resultatet af det arbete, som kommittéerna ägnat åt denna del af
sin uppgift. Den följande redogörelsen för det sätt, hvarpå arbetet
bedrifvits, afser därför också endast denna del af detsamma.

Under sommaren och hösten 1910 vistades dåvarande hofrättsrådet
Stenström i Tyskland och Frankrike i och för studier rörande
kommissionshandel, handelsagentur och handelsresande, och efter hans
återkomst till hemlandet utarbetades en utförlig promemoria i dessa
ämnen af en svensk subkommitté, bestående af honom och undertecknad
Almén med biträde af kommitténs dåvarande sekreterare. Denna promemoria
lades till grund för den fortsatta diskussion af dessa ämnen, som
ägde rum vid det andra gemensamma sammanträdet mellan kommittéerna.
Detta hölls i Köpenhamn och tog sin början den 8 september 1911 samt

fortgick till den 14 oktober samma år. Hälften af denna tid ägnades
åt behandlingen af kommission, agentur och handelsresande. Ett redaktionsutskott,
från svensk sida bestående af undertecknade Almén och
Gadde, sammanträdde ånyo i Köpenhamn den 20 november 1911 och
var samladt till den 21 december. Vid detta sammanträde utarbetades
ett preliminärt utkast till lag om kommissionärer, handelsagenter och
handelsresande.

Under slutet af januari och början af februari 1912 höll den
svenska kommittén med vederbörligt tillstånd särskilda sammanträden
med åtskilliga köpmän och andra personer i syfte att vinna närmare
kännedom om den inom affärsvärlden rådande uppfattningen beträffande
kommissionärers, handelsagenters och handelsresandes rättsliga ställning.
I dessa sammanträden deltogo: vid behandlingen af frågor rörande kommissionshandel
i varor grosshandlarne A. Fagerlund, F. Moberg, E. Setterwall
och C. E. Wikström, bokförläggaren H. Geber, bokhandlaren L. Lindqvist,
professor A. Köersner och auditören G. Collin; vid behandlingen
af frågor rörande kommissionshandel i värdepapper bankiren G. Strandberg,
bankdirektören Fr. Grönvall, stadsmäklaren M. Billing och professor
Köersner; vid behandlingen af frågor rörande handelsagentur
direktörerna J. Sachs och G. Åkerlindh, grosshandlarne A. Fischer,
M. A. Seymer och A. Wikström samt handlanden J. Fors i Grillby;
samt vid behandlingen af frågor rörande handelsresande direktören
Åkerlindh, grosshandlarne R. Fries, J. Josephson, A. Krook, A. Strandberg
i Uppsala och B. Wollin samt ledamoten af riksdagens första
kammare handlanden K. A. Nilsson i Sunne.

Ben 6 februari 1912 samlades kommittéerna i Norge till sitt
tredje gemensamma sammanträde, hvilket pågick dels i Kristiania dels
i Gjeilo till den 11 mars samma år. Större delen af denna tid togs i
anspråk för behandlingen af det i slutet af 1911 utarbetade preliminära
utkastet till lag om kommissionärer m. m. Efter en ingående granskning
af detta utkast utarbetades nu ett nytt utkast till lag om kommission,
handelsagentur och handelsresande, hvilket enligt öfverenskommelse
skulle tillställas åtskilliga handelskorporationer inom de olika
länderna för afgifvande af yttranden. För sådant ändamål försågs det

svenska utkastet med förklarande anmärkningar i form af noter, som
fogades vid den föreslagna lagtexten och voro afsedda att underlätta
dennas granskning från affärsmännens sida.

I sådant skick blef utkastet den 30 april 1912 af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet remitteradt till samtliga handelskammare i
riket och åtskilliga andra korporationer och föreningar af yrkesidkare.
Yttranden inkommo under loppet af sommaren och hösten från Sveriges
allmänna handelsförening, Stockholms handelskammare, Stockholms stads
handels- och sjöfartsnämnd, Handelskammaren i Göteborg, Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare, Handelskammaren i Gäfle, Smålands
och Blekinge handelskammare, Handelsföreningen i Norrköping,
Karlstads handelsförening, Sveriges advokatsamfund, Sveriges handelsresandeföreningar
(gemensamt yttrande), Svenska fondhandlareföreningen,
Svenska sortimentsbokhandlareföreningen och åtskilliga medlemmar af
styrelsen för Svenska handelskammaren i London.

Den svenska kommittén, som under våren och sommaren 1912
påbörjat arbetet med författande af motiv till det blifvande lagförslaget,
sammanträdde efter åtnjuten sommarledighet den 12 augusti och underkastade
nu det föreliggande utkastet eu förnyad granskning, som resulterade
i åtskilliga ändringsförslag, afsedda att framläggas för nästa plenimöte.
Till stor del voro dessa förslag af redaktionell natur, men på
åtskilliga punkter ifrågasattes äfven sakliga ändringar, oftast föranledda
af de inkomna yttrandena öfver utkastet.

Lfter liknande förberedelser från dansk och norsk sida sammanträdde
kommittéerna ånyo i Stockholm den 8 september 1912 och voro
här samlade till den 12 oktober. Äfven vid detta sammanträde visade
det sig nödigt att ägna den ojämförligt största tiden åt lagstiftningen
om kommission, handelsagentur och handelsresande. Utkastet genomgicks
ånyo fullständigt med tagen hänsyn till de mot detsamma från
olika håll framställda anmärkningar, och definitiva förslag i ämnet utarbetades.

Från medlet af oktober till årets slut har den svenska kommittén
varit sysselsatt med utarbetande af motiv till det svenska förslaget.

Såsom resultat af sitt arbete på nu ifrågavarande del af lag -

stiftningen får kommittén härmed i underdånighet framlägga af motiv
åtföljda förslag till

l:o) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande;

2:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Förstnämnda lagförslag har som nämndt tillkommit under samarbete
med de danska och norska kommittéerna och öfverensstämmer i
det väsentliga med dessa kommittéers förslag, hvilkas text jämväl bifogas.
Motiverna hafva däremot icke varit föremål för samarbete mellan de
olika kommittéerna. Den föreslagna ändringen i handelsboksförordningen
afser allenast att ålägga handelsagenter bokföringsskyldighet och sålunda
göra dem hänförliga till köpmän.

Stockholm den 31 december 1912.

Underdånigst

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

TORE ALMÉN. AUG. SUNDSTRÖM.

EDY. GADDE.

Rudolf Eklund.

Förslag

till

Lag

om kommission, handelsagentur och handelsresande.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denna lag gifna stadganden skola lända till efterrättelse, så
vidt ej annat följer af aftal eller af handelsbruk eller annan sedvänja.
Att i visst fall aftal, handelsbruk eller annan sedvänja icke gäller
emot denna lag, stadgas i 45 §.

2 §.

Med köpman förstås i denna lag en hvar, som, enligt hvad särskildt
finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.

3 §•

Där enligt denna lag någon skall gifva annan ett meddelande,
vid äfventyr att han eljest lörlorar talan eller anses hafva antagit anbud
eller godkänt aftal eller betalning, och sådant meddelande i rätt tid
varder inlämnadt för befordran med post eller telegraf eller eljest på
ändamålsenligt sätt afsändt, må ej den omständigheten, att meddelandet
försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill, att afsändaren anses
icke hafva fullgjort hvad honom åligger.

2 kap.

Om kommission.

Inledande bestämmelser.

4 §•

Med kommissionär förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor,
värdepapper eller annan lös egendom. Den, för hvars räkning försäljningen
eller inköpet skall ske, kallas kommittent.

År kommissionären köpman, och afser det honom lämnade uppdraget
försäljning eller inköp, som faller inom området för hans rörelse,
kallas han handelskommissionär och kommissionen handelskommission.

5 §.

Den, som yrkesmässigt drifver verksamhet såsom handelskommissionär,
vare, där anmodan att utföra uppdrag om försäljning eller
inköp, som faller inom området för denna hans verksamhet, kommer
honom till hända från någon, med hvilken han står i affärsförbindelse,
pliktig att, om han icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll
gifva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses
hafva antagit anbudet.

6 §•

Där någon, som fått gods sig tillsändt för att säljas i kommission,
icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han
panträtt däri, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för hvad han
må hafva att fordra i anledning af den befattning han tagit med godset.

Om kommissionårens skyldigheter.

7 §•

Det åligger kommissionären att vid fullgörande af sitt uppdrag
iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vidt möjligt följa

kommittentens föreskrifter, att gifva honom erforderliga underrättelser,
särskilt om aftal, som han för kommittentens räkning slutit, samt
att till kommittenten afgifva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär
är dock icke pliktig att för kommittenten uppgifva namnet å
den, med hvilken han för dennes räkning slutit aftal, med mindre skyldighet
därtill följer af hvad i 57 och 58 §§ stadgas.

8 §•

Påkalla omständigheterna afvikelse från kommittentens föreskrifter
i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse
därom utan uppskof begära erforderliga föreskrifter af kommittenten.
Kunna sådana ej afvaktas, skall kommissionären förfara så som
omständigheterna kräfva.

Hvad nu är sagdt galle ock, där kommittenten föreskrifvit visst
pris (limitum), under hvilket försäljning ej må ske eller som vid inköp
icke får öfverskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris
å godset finnes utsatt i räkning, som öfversändes till försäljningskommissionär,
anses innefatta limitum för försäljningen.

9 §•

År limitum föreskrifvet, bör kommissionären ändock betinga för
kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid aftalets ingående
det medgifva.

10 §.

Kommissionären är pliktig att vårda gods, som af kommittenten
lämnas honom till försäljning eller som för dennes räkning inköpes.
Sådant gods skall, där ej annat föranledes af omständigheterna, hållas
afskildt från annat gods.

Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkradt, där
ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring
kan anses opåkallad.

11 §•

År kommittenten köpman, och afser uppdraget försäljning för hans
rörelse, åligger det haudelskommissionär att med afseende å gods, som

lämnas honom på grund af uppdraget, föranstalta om sådan undersökning,
som efter godt handelsskick kan fordras af en kommissionär.

12 §.

Finnes, då gods, som lämnas kommissionären till försäljning,
kommer honom till hända, fel eller brist i godset, eller yppas sedermera
fel eller brist däri, skall kommissionären underrätta kommittenten
därom. Gifver han icke sådan underrättelse utan oskäligt uppehåll
efter det han märkt eller bort märka felet eller bristen, vare han,
efter ty i 17 § sägs, pliktig att ersätta den skada, som genom underrättelsens
uteblifvande tillskyndas kommittenten.

13 §.

Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt hvad han på
grund af aftalet med tredje man bekommit eller har att fordra.

14 §.

Står kommissionären på grund af aftal, handelsbruk eller annan
sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten ansvarig
såsom för egen skuld för fullgörande af aftal, som han för dennes räkning
ingår med tredje man.

Jämväl i fall, då handelskommissionär icke står del credere, äge
kommittenten af honom kräfva aftalets fullgörande, där kommissionären
i sitt meddelande till kommittenten om uppdragets utförande icke uppgifver
namnet å den, med hvilken aftalet slutits.

15 §.

Har kommissionär, som för kommittentens räkning slutit aftal,
visat försumlighet vid fullgörande af sitt uppdrag, ity att han vid aftalets
ingående eller sedermera utan fog afvikit från kommittentens föreskrifter
eller eljest eftersatt hans intresse, äge kommittenten afvisa aftalet, såframt
hans intresse blifvit väsentligen eftersatt eller kommissionären
handlat oredligt mot honom.

Kan kommittent, som sålunda afvisar aftal, på grund af 54 §
icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda
godsets värde.

16 §.

Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än
kommittenten föreskrifvit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll
till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer
betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att afvisa aftalet, utan
så är att han af kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet, som
icke varder honom genom prisskillnaden godtgjord och som är af beskaffenhet
att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären
handlat oredligt mot honom.

17 §•

Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande af sitt uppdrag,
äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom
tillskyndats honom.

18 §.

År i följd af kommissionärens försumlighet gods såldt till lägre
eller inköpt för högre pris än kommittenten föreskrifvit, och varder aftalet
ej afvisadt, äge kommittenten, i saknad af utredning om att hans
skada är större, af kommissionären utfå skillnaden mellan det betingade
och det föreskrifna priset eller, där afvikelse från detta pris var af
omständigheterna påkallad men kommissionären gjort större afvikelse
än omständigheterna kräfde, skillnaden mellan det pris, som betingats,
och det, som bort betingas.

19 §.

Har försäljningskommissionär visat försumlighet därutinnan, att
han utan fog medgifvit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare
kommissionären, där ej aftalet afvisas af kommittenten, pliktig att själf
betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att
redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej
medgifvits.

Styrker kommissionären, att godset skulle hafva betingat lägre
pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer
än det pris.

20 §.

Förmenar ko mmitten ten, att kom missionären visat försumlighet
vid fullgörande af sitt uppdrag, och vill han af sådan anledning afvisa
aftal, som ingåtts för hans räkning, eller ock kräfva skadestånd af
kommissionären eller mot honom göra gällande sådan påföljd, som i
19 § stadgas, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det
han från kommissionären erhållit underrättelse om det förfarande, hvarom
fråga är, gifva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen;
underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller
gifvet meddelande icke, att kommittenten vill afvisa ingånget
aftal, må rätt därtill ej sedermera göras gällande.

Har kommissionären afgifvit sådan redovisning, som i 18 kap.
9 § handelsbalken afses, gälle i fråga om tid för klander af redovisningen
hvad där finnes stadgadt.

21 §.

År fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där »

han är köpman och uppdraget afser inköp för hans rörelse, att med afseende
å gods, som inköpes på grund af uppdraget, föranstalta om
undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte af lös egendom
är för köpare föreskrifvet.

22 §.

Yppas fel eller brist i gods, som blifvit för kommittentens räkning
inköpt, skall denne, om han vill tala därå, utan oskäligt uppehåll gifva
kommissionären meddelande därom.

Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts gifva meddelande
i afseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet
eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än denne på
grund däraf kan utfå ersättning af säljaren, fraktförare eller annan.

23 §.

Finnes gods, som blifvit för kommittentens räkning inköpt, vara
aflämnadt senare än ske bort, och vill kommittenten tala å dröjsmålet,
gifve han kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll

efter det godset kommit honom till hända eller han af säljaren eller
kommissionären underrättats om dess afsändande. Underlåtes det, må
dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 §
andra stycket sägs.

24 §.

Hvad här ofvan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgadt
om förlust af talan skall icke äga tillämpning, där kommissionären
handlat oredligt mot kommittenten, ej heller då han visat grof vårdslöshet
och kommittenten därigenom tillskyndats märklig skada.

25 §.

Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods,
som blifvit för hans räkning inköpt, gifvit kommissionären meddelande,
att han vill tala å fel eller brist i godset, äge han icke tala därå i
vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Hvad sålunda är stadgadt
skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit sig att jämväl
efter nämnda tid svara för godset, ej heller där hau handlat oredligt
mot kommittenten.

26 §.

Här kommittenten afvisar gods, som af kommissionären inköpts
för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter
med afseende å godset de i 55 och 56 §§ lagen om köp och byte af
lös egendom för köpare gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Om kommissionärens rättigheter.

27 §.

Handelskommissionär är berättigad till provision å aftal, som han
för kommittentens räkning ingår med tredje man, dock endast såframt
aftalet varder å dennes sida fullgjordt. År gods såldt eller inköpt att
aflämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning erläggas
särskild! för hvarje post, må ej den omständigheten, att aftalet icke

fullgöres ifråga om någon post, inverka å kommissionärens rätt till
provision för de öfriga.

Varder aftalet icke å tredje mans sida fullgjordt, äge kommissionären
ändock åtnjuta provision, där underlåtenheten beror af kommittenten
eller af händelse, som denne icke skulle kunnat såsom säljare
eller köpare åberopa mot tredje man.

28 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, och har detta icke sin grund
i sådant förhållande, som i 27 § andra stycket afses, äge försäljningskommissionären
icke rätt till någon provision. Öfver stiger den provision,
som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts, hvad som brister i
full betalning, äge kommissionären dock rätt till skillnaden.

Hvad här ofvan i denna paragraf är stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inköpskommissionärs rätt till provision, då aftalet
allenast delvis fullgöres å säljarens sida.

29 §.

Afgifter för bref, telegram och telefonsamtal, premier för försäkring
af godset och öfriga utgifter, för hvilka kommissionären haft fog, skola
särskildt godtgöras honom, så vidt ej provision eller annan ersättning,
som han äger uppbära, är afsedd att innefatta godtgörelse jämväl för
dem. Kostnad för forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med
godset, äge kommissionären tillgodoföra sig, ändå att han icke fått vidkännas
särskild utgift därför.

30 §.

Har kommissionären själf fått till tredje man fullgöra aftal, som
han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter af kommittenten.

Förskottsbetalning, som inköpskommissionär utan kommittentens
lof erlagt till säljaren, vare kommittenten icke pliktig att återgälda,
med mindre aftalet varder i motsvarande mån fullgjordt å säljarens sida.

31 §.

Försäljningskommissionär, som gifvit kommittenten förskott å köpeskillingen
eller som eljest i anledning af uppdraget har fordringsrätt

hos kommittenten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning,
panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själf eller genom
annan är i besittning af godset eller af konnossement eller sådan fraktsedel
dära, att afsändaren icke utan företeende af densamma äger förfoga
öfver godset.

32 §.

I gods, som lämnats handelskommissionär till försäljning, äge
han panträtt såsom i 31 § sägs jämväl för annan fordran än där afses,
savida äfven kommittenten är köpman och fordringen grundar sig å
en mellan honom och kommissionären i och för deras rörelse ingången
förbindelse.

Före förfallotiden äge kommissionären dock ej panträtt för fordran,
som i denna paragraf omförmäles, utan så är att kommittenten blifvit
försatt i konkurs.

33 §.

I kraft af den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försälj
ningskommissionär, äge han, så vidt hans säkerhet eljest skulle
äfventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma,
och jämväl i öfrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar
föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock allenast
under de i 34 § angifna förutsättningar afvika från densamma.

34 §.

Försäljningskommissionär äge, när den fordran, hvarför godset
utgör pant, förfaller till betalning, låta till fordringens gäldande sälja
godset. År godset utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller
fordrar det alltför kostsam vård, må det, så vidt kommissionärens säkerhet
eljest skulle äfventyras, säljas, ändå att fordringen icke är till betalning
förfallen. Sker försäljning, äge kommissionären samma rätt till
provision, som eljest skolat tillkomma honom.

Försäljning, hvarom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å
offentlig auktion; och åligger det kommissionären att, där så ske kan,
i god tid före försäljningen ej mindre affordra kommittenten betalning
för fordringen, vid äfventyr att godset eljest kommer att säljas, än
äfven gifva honom underrättelse om tid och plats för auktionen.

35 §.

Sedan kommissionären till utförande af sitt uppdrag försålt godset,
äge han genom försäljning eller annorledes förfoga öfver fordringsrätten
mot köparen, så vidt sådant erfordras för gäldande af sådan fordran
hos kommittenten, för hvilken han skulle haft panträtt i godset, om
detta funnits i behåll.

36 §.

Hvad i 31—35 §§ är stadgadt om försäljningskommissionärs panträtt
i gods, som lämnats honom till försäljning, och om hans rätt att,
sedan detta blifvit såldt, förfoga öfver fordringsrätten mot köparen skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om gods, som af inköpskommissionär
för kommittentens räkning inköpts, och fordran, som genom sådant
aftal förvärfvats mot säljaren; dock att där inköpskommissionären i kraft
af sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen icke skall utgå.

37 §.

År godset af inköpskommissionären försändt till kommittenten,
och försättes denne i konkurs eller finnes han eljest vara på sådant
obestånd, att det måste antagås, att fordran, hvarför kommissionären
skulle haft panträtt i godset, om det funnits kvar hos honom, icke
kommer att rätteligen gäldas, skall hvad i 39 och 41 §§ lagen om köp
och byte af lös egendom samt 166 § sjölagen är stadgadt om säljares
rätt att hindra godsets utgifvande eller i visst fall kräfva det åter från
köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären
gjort bruk af den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande
såsom här ofvan i 33 och 34 §§ sägs.

Har försäljningskommissionär sändt gods, som han haft till försäljning,
tillbaka till kommittenten, och försättes denne i konkurs eller
finnes eljest vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs, skall
hvad där är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd af dröjsmål
å hans sida icke blifvit till honom utgifvet, äge kommissionären,

där han ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med
godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter
det han blifvit därom tillsagd förfoga öfver godset, låta för kommittentens
räkning sälja godset å offentlig auktion; gifve dock, så vidt ske
kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.
Å sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision.

Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med
försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå,
äge kommissionären bortskaffa godset.

Hvad här ofvan i denna paragraf är stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om gods, som kommissionären innehar till
försäljning men icke vidare är pliktig att omhänderhafva; dock att försälj
ningskommissionären, när godset säljes, äger samma rätt till provision,
som eljest skolat tillkomma honom.

39 §.

Har kommissionären i följd af sitt uppdrag fått mottaga profver,
mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är afsedt till
försäljning, äge han, så vidt hans säkerhet för hvad han på grund af
uppdraget har att fordra eljest skulle äfventyras, innehålla det mottagna,
till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess
gäldande ställer annan betryggande säkerhet.

Om själfinträde af kommissionären.

40 §.

Kommissionären äge allenast när rätt därtill följer af aftal, handelsbruk
eller annan sedvänja utföra sitt uppdrag genom att för egen räkning
inträda såsom köpare eller säljare af godset.

41 §.

Själfinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande
om uppdragets utförande uttryckligen gifver kommittenten till känna,
att kommissionären själ!’ är köpare eller säljare af godset.

Vill kommittenten göra gällande, att kommissionären icke enligt
40 § var berättigad till själfinträde, åligger det honom att gifva korn -

missionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes
tillkännagifvande om själfinträdet kom honom till hända. Underlåtes det,
äge kommittenten icke af anledning som nu sagts afvisa själfinträdet.

42 §.

Kommissionären är i händelse af själfinträde pliktig att tillvarataga
kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt
uppdrag genom slutande af aftal med tredje man.

I fråga om det pris, till hvilket själfinträde må ske, är särskildt
att iakttaga: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt
för kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären
afsände meddelandet om själfinträde eller muntligen gaf
detta till känna; att om försäljningskommissionär tidigare för egen räkning
förfogat öfver gods, som han mottagit till försäljning, redovisning
ej heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde
rum; samt att om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra
uppdraget kom honom till banda men före själfinträdet, inköpt sådant
gods, som uppdraget afser, kommittenten äger fordra redovisning efter
det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke
skett i anledning af kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären
hvad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de i
15—18, 20 och 24 §§ gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Efter det själfinträde skett har försäljningskommissionär en köpares
och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot
kommittenten.

Kommissionären äge i händelse af själfinträde samma rätt till
provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag
genom slutande af aftal med tredje man. Han äge ock rätt till godtgörelse,
efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap
af kommissionär.

44 §.

Finnes kommissionären hafva i strid med verkliga förhållandet och
mot bättre vetande uppgifva för kommittenten, att uppdraget är utfördt,
vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregifna

avtalet, såsom om själfmträde skett då uppgiften, gafs, ock att redovisa
det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas.

45 §.

De i 41, 42 och 44 §§ gifna stadganden skola lända till efterrättelse
utan hinder däraf, att mot dem stridande aftal, handelsbruk
eller annan sedvänja åberopas emot kommittenten. År kommittenten
köpman, och afser uppdraget försäljning eller inköp för hans rörelse,
skall hvad nu är sagdt om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana,
som i 44 8 afses.

Om upphörande af kommissionärens uppdrag.

46 §.

Vill kommittenten återkalla eller kommissionären afsåga sig uppdraget,
stånde det honom fritt; dock vare i fall, som i 50 § afses, kommittenten
och, när 51 § äger tillämpning, kommissionären pliktig att
utgifva skadestånd efter ty där sägs.

47 §.

I händelse af kommittentens eller kommissionärens konkurs skall
kommissionärens uppdrag anses förfallet den dag offentlig stämning å
borgenärerna utfärdades.

48 §.

Har kommissionärens uppdrag återkallats eller förfallit, eller har
han själf afsagt sig detsamma, vare han ändock, så vidt sådant kan
ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet för honom, pliktig att, intill
dess kommittenten varder i stånd att själf tillvarataga sitt intresse, vidtaga
sådana åtgärder, som äro nödiga för att skydda kommittenten mot
förlust.

49 §.

Kommissionären äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande
de rättigheter, som enligt 31—39 §§ tillkomma honom.

SO §.

I fall, då kommissionärens uppdrag afser bestämd tid, eller då
det är eller kan anses vara kommissionären tillförsäkradt att få bringa
visst ärende till slut eller att få åtnjuta viss uppsägningstid, äge kommissionären,
om hans uppdrag i förtid återkallas, rätt till ersättning för
den förlust han därigenom lider. Hade kommittenten i kommissionärens
underlåtenhet att fullgöra uppdraget eller annan särskild omständighet
giltig anledning till återkallelsen, vare han dock icke pliktig att gälda
ersättning.

Där kommissionären afsäger sig uppdrag, som i denna paragraf
omförmäles, och har giltig anledning därtill i kommittentens försummelse
att uppfylla sina förpliktelser mot honom, eller där sådant uppdrag förfaller
i följd af kommittentens konkurs, äge kommissionären ock rätt
till ersättning för sin förlust.

51 §.

Där kommissionären i fall, då han har eller må anses hafva åtagit
sig att under bestämd tid handhafva sitt uppdrag eller att bringa visst
ärende till slut, eller då viss uppsägningstid är eller må anses aftalad, i
förtid afsäger sig sitt uppdrag, skall han ersätta kommittenten den skada
denne därigenom lider. Hade kommissionären i kommittentens underlåtenhet
att uppfylla sina förpliktelser mot honom eller annan särskild
omständighet giltig anledning till sin afsägelse, vare han dock icke
pliktig att ersätta skadan.

Kommittenten är ock berättigad till ersättning, där han återkallar
uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig anledning
därtill i kommissionärens försumlighet att fullgöra detsamma, så ock där
sådant uppdrag förfaller i följd af kommissionärens konkurs.

52 §.

Afsäger sig kommissionären sitt uppdrag utan att äga giltig anledning
därtill i omständighet, som kan tillskrifvas kommittenten eller
eljest är att hänföra till denne, går han därigenom förlustig sin rätt
till godtgörelse för utgifter och kostnader, som i följd af uppdragets
upphörande blifva för kommittenten onyttiga.

Hvad nu är sagdt galle ock, där kommittenten återkallar uppdraget
och har giltig anledning därtill i omständighet, som kan tillskrifvas
kommissionären eller eljest är att hänföra till denne, så ock där uppdraget
förfaller i följd af kommissionärens konkurs.

Om rättsförhållandet till tredje man.

53 §.

Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förblifver i
kommittentens ägo, intill dess äganderätten öfvergår till tredje man eller
till kommissionären, där denne själf inträder såsom köpare.

Till gods, som af kommissionären förvärfvas för kommittentens räkning,
blifver denne omedelbart ägare.

54 §.

Varder i följd af kommissionärens försumlighet gods, som han
innehar till försäljning, af honom försåldt till lägre pris än kommittenten
bestämt eller eljest i strid mot dennes intresse, förvärfva!'' köparen ändock
rätt till godset, där han vid aftalets ingående hvarken insåg eller bort
inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens
intresse eller handlade oredligt mot honom.

Där försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning
olofligen förfogar öfver gods, som han innehar till försäljning, så ock där
inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar öfver inköpt
gods, som af honom innehafves för kommittentens räkning, vare sådant
förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god tro vid
sitt förvärf.

55 §.

däraf'' förfogandet var oberättigadt. Skedde förfogandet efter det kommissionärens
uppdrag förfallit i följd af hans eller kommittentens
konkurs, må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om
konkursen.

56 §.

Genom aftal, som kommissionären, för kommittentens räkning
men i eget namn, ingår med tredje man, förvärfvar denne fordringsrätt
allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer
grunda någon rätt därå, att kommissionären af kommittenten har att
fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande af aftalet.

57 §.

Där kommissionären icke är handelskommissionär, äge kommittenten,
under de i 58 § stadgade villkor, när helst han vill göra gällande
fordringsrätt mot tredje man på grund af aftal, som i 56 § sägs.

Föreligger liandelskommission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt
på grund af sådant aftal göras gällande af kommittenten, såframt
hvad tredje man enligt aftalet åligger icke blifvit i rätt tid fullgjordt
eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller handlat
oredligt mot kommittenten eller ock blifvit försatt i konkurs.

58 §.

Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt
på grund af aftal, som i 56 § sägs, åligger det honom att därom
tillsäga kommissionären eller, där denne blifvit försatt i konkurs,
konkursförvaltningen. Har kommissionären hos kommittenten fordran
af sådan beskaffenhet, att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger för
dess gäldande förfoga öfver fordringsrätten mot tredje man, åligger det
ock kommittenten att gälda kommissionärens ifrågavarande fordran eller
ställa betryggande säkerhet för densamma.

Vill kommissionären eller konkursförvaltningen, hellre än att låta
kommittenten göra fordringsrätten gällande mot tredje man, själf fullgöra
hvad denne enligt aftalet åligger, må fordringsrätten icke göras
gällande af kommittenten.

59 §.

År kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, berättigad att
göra fordringsrätten gällande mot tredje man, äge han af kommissionären
eller, där denne blifvit försatt i konkurs, af konkursförvaltningen
erhålla skriftligt erkännande, att det är han, som äger utöfva fordringsrätten.

Gör kommittenten fordringsrätten gällande utan att förete sådant
erkännande, åligger det honom att, där tredje man det äskar, ställa
betryggande säkerhet för hvad denne enligt 63 § kan finnas pliktig
att utgifva till kommissionären.

60 §.

I andra fall än sådana, då kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§
sägs, äger göra fordringsrätt gällande mot tredje man, må fordringsrätten
allenast göras gällande af kommissionären, och må den utan hinder
däraf, att hans uppdrag återkallats eller annorledes upphört, utöfvas af
honom eller, där han blifvit försatt i konkurs, af konkursförvaltningen.

Inflyter betalning för såldt gods till kommissionärens konkursbo,
skall beloppet af konkursförvaltningen redovisas till kommittenten.

61 §.

Fordran mot tredje man på grund af aftal, som i 56 § sägs, må
ej tagas i mät för kommissionärens gäld, med mindre denne fullgjort
hvad tredje man enligt aftalet åligger eller på grund af 35 eller 36 §
äger förfoga öfver fordringen.

62 §.

Har tredje man till kommissionären erlagt betalning eller aflämnat
gods för fullgörande af aftal, som i 56 § sägs, vare han icke i något
fäll pliktig att på kraf af kommittenten ånyo fullgöra aftalet, med
mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var
kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på
grund af aftalet.

63 §.

Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger göra fordringsrätt
mot honom gällande på grund af aftal, som i 56 § sägs, till kommittenten
erlägger betalning eller afl ämnar gods, vare han utan hinder
däraf pliktig att till kommissionären fullgöra aftalet, så vidt det ej
visas, att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen
erlagts eller godset aflämnats omedelbart till kommittenten.

64 §.

Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk af sin rätt
att af honom kräfva betalning för såldt gods, kvitta sin skuld mot
fordran bos kommissionären, må kvittning ske utan binder däraf, att
tredje man vid aftalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit
senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han
ingick aftalet, handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten
må ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån
än så vidt det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan
kvittning.

Göres fordringsrätten gällande af kommittenten, äge tredje man
kvittningsrätt, förutom för motfordran hos kommittenten, för sådan motfordran
hos kommissionären, som uppkommit för tredje man å tid, då
han hvarken insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde
göra fordringsrätten mot honom gällande.

3 kap.

Om handelsagentur.

65 §.

Med handelsagent förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans (hufvudmannens) räkning verka för afsättning af varor
genom att upptaga köpeanbud (order) till hufvudmannen eller att i
dennes namn sluta försäljningsaftal, och som icke är anställd i hufvudmannens
tjänst utan drifver verksamheten såsom sjelfständig yrkesidkare
med eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden
angående denna kunna sändas.

66 §.

Det åligger handelsagenten att vid fullgörande af sitt uppdrag
iakttaga hufvudmannens intresse. Han har att gifva honom erforderliga
underrättelser, särskildt att utan uppskof insända anbud, som äro af
beskaffenhet att kunna förtjäna afseende, och inberätta försäljningsaftal,
som han för hufvudmannens räkning slutit.

67 §.

Har handelsagent genom försumlighet vid fullgörande af sitt uppdrag
tillskyndat hufvudmannen skada, äge denne rätt till ersättning för
skadan.

Vill hufvudmannen göra sådan rätt gällande, åligger det honom
att utan oskäligt uppehåll efter det han från agenten erhållit underrättelse
om det förfarande, hvarom fråga är, gifva agenten meddelande,
att han vill tala å försummelsen. Underlåtes det, vare hufvudmannen
sin talan förlustig, såframt icke agenten handlat oredligt mot honom
eller ock visat grof vårdslöshet, hvarigenom hufvudmannen tillskyndats
märklig skada.

68 §.

Handelsagent är berättigad till provision å försäljningsaftal, som
slutas af honom eller eljest komma till stånd genom hans medverkan,
dock endast såframt köparens betalningsskyldighet fullgöres. År varan
såld att aflämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning
erläggas särskildt för hvarje post, må ej den omständigheten, att köpeskillingen
för någon post icke erlägges, inverka å agentens rätt till
provision för de öfriga.

Varder aftalet icke å köparens sida fullgjordt, äge agenten ändock
åtnjuta provision, där underlåtenheten beror af hufvudmannen eller af
händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen. Har hufvudmannen
öfverenskommit med köparen om aftalets återgång eller beviljat
honom anstånd med köpeskillingen, och uteblifver i följd häraf betalningen,
inverkar detta icke å agentens rätt till provision, utan så är att denne
samtyckt till åtgärden.

69 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt till
någon provision, med mindre 68 § andra stycket därtill föranleder. Öfverstiger
den provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts,
hvad som brister i full betalning, äge agenten dock rätt till skillnaden.

70 §.

Äger handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom
visst distrikt för hufvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta
försäljningsaftal, är han berättigad till provision jämväl å aftal, som
utan hans medverkan slutas med köpare tillhörande distriktet.

71 §■

Handelsagent, som varaktigt företräder sin hufvudman, äge i
början af hvarje kalenderhalfår från hufvudmannen erhålla provisionsnota
beträffande försäljningar, som kommit till stånd genom agentens
medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

I provision snotan skola upptagas alla försälj ningsaftal, som under
det sist förflutna kalenderhalfåret blifvit eller bort blifva å säljarens
sida fullgjorda, med angifvande för hvarje aftal af det provisionsbelopp,
som tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom,
af anledningen därtill. Hafva under samma tid slutits försäljningsaftal,
hvilka först senare böra fullgöras, skola sådana aftal, utan tillgodoförande
af provision, i provisionsnotan antecknas. År anledningen,
hvarför provision å ett aftal icke blifvit agenten tillgodoförd, af öfvergående
beskaffenhet, skall aftalet ånyo upptagas eller antecknas i följande
provisionsnota.

Yppa sig, sedan provision blifvit agenten tillgodoförd, sådana
omständigheter, att provisionen finnes icke böra tillkomma honom, äge
hufvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.

72 §.

Handelsagent, som icke varaktigt företräder sin hufvudman, äge
beträffande försäljningsaftal, hvilka kommit till stånd genom hans med -

verkan, bekomma provisionsnota, angifvande det provisionsbelopp, som
tillgodoföres honom, eller, där provision icke tillgodoföres, anledningen
därtill.

73 §.

Afgifter för bref, telegram och telefonsamtal samt öfriga utgifter,
för hvilka handelsagenten haft fog, skola särskildt godtgöras honom,
så vidt ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är
afsedd att innefatta godtgörelse jämväl för dem.

74 §.

Har handelsagent i följd af uppdraget fått mottaga mönster,
profver eller annat, som tillhör hufvudmannen och icke är afsedt till
försäljning, äge han, så vidt hans säkerhet för hvad han på grund af
uppdraget har att fordra eljest skulle äfventyras, innehålla det mottagna,
till dess hufvudmannen gäldar hans ifrågavarande fordran eller
för dess gäldande ställer annan betryggande säkerhet.

75 §.

Har handelsagent lager af varor till försäljning för hufvudmannens
räkning, skola i fråga om agentens skyldigheter och rättigheter med
afseende å sådana varor de regler, som enligt 2 kap. gälla om handelskommissionärs
skyldigheter och rättigheter med afseende å gods, som
lämnats honom till försäljning, äga motsvarande tillämpning.

76 §.

Angående upphörande af handelsagents uppdrag skall hvad i 46
—-52 §§ är för kommissionär stadgadt äga motsvarande tillämpning.

77 §.

Handelsagent äge icke, ändå att han varaktigt företräder sin
hufvudman, utan hufvudmannens bemyndigande sluta för denne bindande
försäljningsaftal.

78 §.

Inberättar handelsagent försäljningsaftal, som han slutit för hufvudmannens
räkning, åligger det denne, där agenten handlat utan bemyndigande
eller öfverskridit gifvet bemyndigande och hufvudmannen
icke vill godkänna aftalet, att utan oskäligt uppehåll efter det underrättelsen
kom honom till hända gifva meddelande därom till agenten
eller till köparen. Underlåtes det, vare så ansedt som hade aftalet godkänts
af hufvudmannen.

79 §.

Vill hufvudmannen icke antaga köpeanbud, som insändts genom
hans handelsagent, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter
det anbudet kom honom till hända gifva meddelande därom till agenten
eller till anbudsgifvaren; underlåtes det, vare så ansedt som hade anbudet
blifvit antaget af hufvudmannen.

Hvad nu är sagdt skall icke gälla, där det kan anses vara vid förhandlingarna
mellan agenten och anbudsgifvaren betingadt, att anbudet
skall vara förfallet, om det ej uttryckligen antages.

80 §.

Hvad i 78 och 79 §§ är stadgadt angående skyldighet för hufvudmannen
att gifva meddelande, om han icke vill godkänna försäljningsaftal,
som inberättats af hans agent, eller antaga köpeanbud, som af
denne insändts, skall äga motsvarande tillämpning, där hufvudmannen
från köparen eller anbudsgifvaren får underrättelse, att agenten slutit
aftalet eller mottagit anbudet; dock att meddelandet i sådant fäll icke
med laga verkan må riktas till agenten. Hvad nu är stadgadt skall
äga tillämpning, ändå att hufvudmannen genom meddelande till agenten
fullgjort hvad honom enligt nämnda paragrafer åligger.

81 §.

Utan hinder däraf att köpeanbud afgifvits till handelsagent och
af honom insändts till hufvudmannen, äge anbudsgifvaren, där ej annat

kan anses vara vid förhandlingarna mellan honom och agenten betingadt,
enahanda rätt att hos hufvudmannen återkalla anbudet, som
eljest skulle honom tillkommit.

82 §.

Har köpman förhandlat med en handelsagent angående slutande
af köp för sin rörelse, och får han från agentens hufvudman mottaga
meddelande, hvarigenom denne, med åberopande af dessa förhandlingar,
förklarar sig antaga till agenten då afgifvet anbud eller bekräfta med
honom då slutet aftal, åligger det köpmannen, där han vill göra gällande,
att han icke afgifvit något anbud eller slutit något aftal eller att anbudets
ellr aftalets innehåll är i meddelandet oriktigt återgifvet, att
utan oskäligt uppehåll gifva hufvudmannen meddelande därom. Underlåter
köpmannen det, skall han anses hafva godkänt aftal af det innehåll
meddelandet från hufvudmannen utvisar, dock endast såframt han
af meddelandet bort förstå, att enligt hufvudmannens förmenande sådant
aftal kommit till stånd, och ej förmår visa, att meddelandet var oriktigt.

83 §.

Utan hufvudmannens bemyndigande äge handelsagent icke, ändå
att han kan sluta för hufvudmannen bindande försäljningsaftal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgifva anstånd med
betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i aftalet.

Har hufvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen
fått kännedom om att agenten utan att vara därtill berättigad uppburit
betalning för varor, som blifvit försålda genom hans medverkan eller
under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning, åligger det
hufvudmannen alt, där han icke vill godkänna betalnings till agenten,
utan oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom. Underlåter
hufvudmannen det, vare så ansedt som hade han godkänt betalningen.

84 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess aflämnande, eller vill han gifva säljaren annat meddelande i fråga om
fullgörandet af ingånget köpeaftal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till handelsagenten, där aftalet kommit till stånd genom

hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

Ändå att agenten kan sluta för hufvudmannen bindande försäljningsaftal,
äge han icke utan hufvudmannens bemyndigande med
bindande verkan för denne träffa något afgörande i anledning af sådana
meddelanden från köpären, som i första stycket afses.

4 kap.

Om handelsresande.

85 §.

Med handelsresande förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för en köpmans räkning resa från ort till annan och därvid,
genom upptagande af köpeanbud (order) till hufvudmannen eller slutande
af försäljningsaftal i dennes namn, verka för afsättning af varor, som
icke medföras å resan.

86 §.

År handelsresande anställd i sin hufvudmans tjänst, skola i fråga
om hans skyldigheter och rättigheter mot hufvudmannen det dem emellan
ingångna aftalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.

I hufvudmannens tjänst anställd handelsresande må icke, med
mindre rätt därtill följer af aftalet eller giltig anledning föreligger, utan
föregående uppsägning skiljas från sin anställning eller själf lämna densamma.
Uppsäges aftalet från någondera sidan, skall det upphöra att
gälla med utgången af tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen
skedde.

Utan hufvudmannens lof äge handelsresande, hvarom i denna
paragraf förmäles, icke under sina resor upptaga köpeanbud eller sluta
försäljningsaftal för annans räkning än hulvudmannens.

Skall till handelsresande, som här afses, lön helt eller delvis utgå
i form af provision, skola i fråga om villkoren för provisionens åtnjutande
de i 68—70 §§ för handelsagent gifna föreskrifter äga motsvarande
tillämpning.

87 §.

År handelsresande icke anställd i sin hufvudmans tjänst, skola,
så vidt ej annat följer af 1 §, i fråga om hans skyldigheter och rättigheter
mot hufvudmannen de i 66—74 §§ för handelsagent gifna föreskrifter
samt beträffande upphörande af rättsförhållandet mellan den
resande och hans hufvudman hvad i 46—52 §§ är om kommissionär
stadgadt äga motsvarande tillämpning.

88 §.

Handelsresande äge icke utan hufvudmannens bemyndigande sluta
för denne bindande försäljningsaftal.

År den resande af sin hufvudman försedd med slutsedelsblanketfer,
hvilka innehålla hufvudmannens namn och på grund af sin affattning
må antagas vara afsedda att, sedan de af den resande ifyllts, tjäna till
bevis om att aftal slutits för hufvudmannes räkning, vare försäljningsaftal,
som den resande med ifyllande af sådan blankett ingår, lika
bindande för hufvudmannen, som om denne hade uttryckligen bemyndigat
den resande att sluta aftalet.

89 §.

Hvad i 78 och 79 §§ är stadgadt om skyldighet för hufvudmannen
att gifva meddelande, därest han icke vill godkänna försäljningsaftal,
som slutits af handelsagent, eller antaga köpeanbud, som afgifvits
till agenten, skall äga motsvarande tillämpning, när handelsresande
inberättar till sin hufvudman, att han slutit sådant aftal, eller insänder
köpeanbud till honom; dock att i ty fall hufvudmannens meddelande
skall riktas omedelbart till köparen eller anbudsgifvaren.

Detsamma gäller, där hufvudmannen från köparen eller anbudsgifvaren
får underrättelse, att den resande slutit aftalet eller mottagit
anbudet.

90 §.

I fråga om återkallelse af köpeanbud, som insändts genom
handelsresande, och om skyldighet för köpman, som med handelsresande

''36

förhandlat angående köp men icke vill vara däraf bunden, att i visst
fall gifva meddelande därom till hufvudmannen skall hvad i 81 och 82 §§
är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

91 §.

Utan hufvudmannens bemyndigande äge handelsresande icke, ändå
att han kan sluta för hufvudmannen bindande försäljningsaftal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgifva anstånd
med betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i aftalet.

Har hufvudmannen genom underrättelse från sin resande eller från
köparen fått kännedom om att den resande utan att vara därtill berättigad
uppburit betalning för varor, som blifvit försålda genom hans medverkan
eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning, åligger
det hufvudmannen att, där han icke vill godkänna betalningen till den
resande, utan oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom.
Underlåter hufvudmannen det, vare så ansedt som hade han godkänt
betalningen.

92 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess afkunnande, eller vill han gifva säljaren annat meddelande i fråga
om fullgörandet af ingånget köpeaftal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till säljarens resande, såvida denne vid tiden för meddelandet
befinner sig å köparens ort och aftalet kommit till stånd genom
hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

Ändå att handelsresande kan sluta för hufvudmannen bindande
försäljningsaftal, äge han icke utan hufvudmannens bemyndigande med
bindande verkan för denne träffa något afgörande i anledning af sådana
meddelanden från köparen, som i första stycket afses.

93 §.

hvad här ofvan i 88—92 §§ är stadgadt om handelsresande. Härutöfver
skall, där platsförsäljaren är anställd i hufvudmannens tjänst, 86 § och
i annat fall 87 § äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Genom denna lag upphäfves förordningen den 6 oktober 1848
angående förmånsrätt i sådana till försäljning anförtrodda varor, därå
förskott blifvit lämnadt.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under stadgandet i första punkten af 1 § inbegripas: de, som
penningehandel och bankrörelse drifva; de, som in- eller utrikes varor
uppköpa, för att dem åter utsälja; de, hvilka yrkesmässigt idka verksamhet
såsom försäljnings- eller inköpskommissionärer, eller såsom
handelsagenter för försäljning af varor; de, som för in- eller utrikes
sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem på frakt
upplåta eller försälja; idkare af försäkringsrörelse; idkare af apoteksrörelse;
idkare af boktryckeri- och bokförlagsrörelse; idkare af gröfre
eller finare smidesbruk, och af verk för tackjärnsblåsning och järngjuteri;
idkare af fabriker och manufakturverk; idkare af de borgerliga
yrken, som hafva till ändamål att lifsmedel eller drycker till försäljning
bereda; och de, som till sitt yrke gjort att på beting öfvertaga
uppförande och bättrande af hus och byggnader.

Undantagne äro: jordbrukare och idkare af de näringar, hvilka
med jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro att
betrakta; idkare af grufdrift och bergsmannahandtering; handtverkare,
som hufvudsakligen på beställning varor förfärdiga; och de, som, utan
biträde af andra än hustru och barn, mångleri- eller annan sådan mindre
handelsrörelse idka, eller lifsmedel, drycker eller andra varor till försäljning
bereda.

Denna iag skall träda i kraft den 1 januari 19

MOTIV

V ; ■ ; H

Förslag till lag om kommission, handelsagentur och

handelsresande.

Om de ämnen, som i föreliggande lagförslag upptagits till behandling,
finnas för närvarande så godt som inga bestämmelser i svensk
lag. De knapphändiga stadganden, som i 18 kap. handelsbalken af 1734
års lag meddelas om syssloman eller ombudsmän, hafva icke sedan
lagens tillkomst undergått någon omarbetning och lämna icke mycken ledning,
då det gäller att afgöra tvister angående merkantila ombuds
behörighet att företräda sina hufvudmän eller deras rättigheter och
skyldigheter i förhållande till dem. Varuomsättningen förmedlas nu
för tiden i vida större utsträckning än fordom af personer, som hafva
till uppgift att för en handlandes eller en fabrikants räkning verka för
afsättning af hans varor, och det har därför stor praktisk betydelse att
klargöra, hvilken ställning dessa personer intaga i förhållande till säljare
och köpare. Detta är naturligtvis i främsta rummet beroende af aftal
och handelsbruk, men det lider intet tvifvel, att lagstiftningen äfven på
detta område har en viktig uppgift att fylla genom att meddela bestämmelser,
som skola komma till användning, där annan ledning för bedömandet
icke finnes. Behofvet af lagstiftning på detta område är ock
inom merkantila kretsar erkändt.

Under tidernas lopp hafva utbildat sig olika typer af mer eller
mindre specifikt merkantila mellanhänder vid varuomsättningen. Den
äldsta af dessa typer äro kommissionär erna. Utmärkande för dem är,
såsom i det följande skall närmare utvecklas, att de sluta aftal för
annans räkning men i eget namn och således själfva blifva genom
aftalet förpliktade i förhållande till medkontrahenten. I det stora hela
böra samma rättsregler tillämpas, när en enskild person åtager sig ett
sådant uppdrag som när en köpman yrkesmässigt drifver kommissionshandel.
De i 2 kap. af förslaget upptagna bestämmelserna afse därför
båda dessa slag af kommissionsverksamhet, och i den mån särskilda

Inledning, regler funnits påkallade för merkantil kommission — i förslaget benämnd
handelskommission — hafva sådana på sina ställen däri införts. Så
till vida öfverensstämmer det nu framlagda förslaget med lagen den
20 juni 1905 om köp och byte af lös egendom — här nedan benämnd
köplagen — hvilken lag gäller köp enskilda emellan likaväl som handelsköp
men meddelar vissa särskilda bestämmelser för köp af sistnämnda slag.

Till kommission i vidsträckt mening hänföras alla de fall, när
någon för annans räkning ingår aftal eller företager andra rättshandlingar
och därvid handlar i eget namn. Därunder inbegripes då äfven s. k.
spedition, d. v. s. ombesörjande af godstransport genom uppgörande af
fraktaftal för annans räkning men i speditörens eget namn. Äfven
den, som i eget namn inköper, t. ex. å auktion inropar, en fastighet
för annans räkning eller som i eget namn tager försäkring för annans
räkning, kan sägas handla såsom kommissionär. Sin typiska utbildning
hafva rättsreglerna om kommission dock vunnit för sådana fall, då det
aftal, som kommissionären ingår, afser försäljning eller inköp af lös
egendom. Af utländska lagar, som närmare reglera kommissionsförhållandet,
har en, den schweiziska lagen angående obligationsrätten,
uteslutande uppmärksammat dessa fall, och i eu annan, den tyska handelslagen,
hafva stadgandena om kommission formulerats med dessa
fall för ögonen, ehuru de genom en särskild tilläggsbestämmelse
utsträckts till att gälla äfven andra. För kommittén har det stått
utom tvifvel, att man endast bör gifva regler för de båda typiska
arterna af kommission, nämligen försäljnings- och inköpskommission
med afseende å lös egendom. Kommission i förslagets mening föreligger,
enligt hvad 4 § utvisar, endast när uppdraget afser försäljning
eller inköp af varor, värdepapper eller annan lös egendom. En särskild
anledning att sålunda begränsa den blifvande lagstiftningens tillämpningsområde
har förelegat i den omständigheten, att en för de tre
skandinaviska länderna öfverensstämmande lagstiftning om köp af lös
egendom nyligen kommit till stånd. Det har synts lämpligt att nu
bygga vidare på den sålunda lagda grunden. Om och i hvad mån de
särskilda bestämmelserna kunna analogt tillämpas å den, som åtagit sig
att för annans räkning företaga rättshandlingar af annat slag, torde
böra öfverlämnas åt rättsskipningen att efter omständigheterna i det
särskilda fallet afgöra.

Handelskommission spelar nu för tiden icke samma roll inom
varuomsättningen, som den gjorde ännu i midten af förra seklet. För
afsättning af sina varor betjäna sig både handlande och producenter allt
mera af en annan klass af mellanhänder, nämligen s. k. agenter. Äfven

andra slags aftal förmedlas i stor utsträckning genom agenter. Särskilt inledning,
inom försäkringsrörelsen spela sådana mellanhänder en stor roll, och
antagligen komma bestämmelser om försäkringsagenter att inflyta i en
blifvande skandinavisk lagstiftning om försäkringsaftal. Föreliggande
lagförslag har, såsom nyss framhållits, allenast till uppgift att närmare
reglera de mellanhänders ställning, hvilka medverka vid köpeaftal
om lös egendom. Bestämmelserna i 3 kap. afse endast handelsagenter,
hvarmed i förslaget förstås själfständiga yrkesidkare, hvilka
i allmänhet endast upptaga order för sin hufvudmans räkning och icke
hafva något att skaffa med verkställigheten af de aftal, som af dem
förmedlas. I regel är det hufvudmannen själf, som afgör, om en inkommen
order skall antagas eller förkastas, och äfven om agenten har
bemyndigande att sluta för hufvudmannen bindande aftal, är det i hufvudmannens
namn, som aftalet ingås; i förhållande till agenten blir
köparen i allmänhet hvarken berättigad eller förpliktad.

Det senast sagda gäller äfven beträffande aftal, som förmedlas eller
slutas af handelsresande, vare sig dessa äro anställda i hufvudmannens
tjänst (s. k. fasta resande) eller utöfva sin verksamhet såsom själfständiga
yrkesidkare (s. k. provisionsresande). Handelsresande af sistnämnda
slag stå agenterna mycket nära. I tyska handelslagen äro bestämmelserna
om handelsagenter å dem tillämpliga, och de betecknas
där såsom resande agenter. Då emellertid den verksamhet, som utöfvas
af provisionsresande, är af alldeles samma beskaffenhet som fasta resandes,
och då de kunder, som af handelsresande besökas, därför i allmänhet icke
kunna veta, om den resande är anställd i sin hufvudmans tjänst eller
icke, har det synts kommittén vara riktigare att uppdraga gränsen
mellan handelsagenter och handelsresande så som i förslaget skett.

Förut är nämndt, att de i 2 kap. gifna reglerna i allmänhet skola
tillämpas jämväl å privatpersoner, som åtagit sig enstaka kommissionsuppdrag.
Bestämmelserna i 3 och 4 kap. afse däremot endast personer,
hvilkas verksamhet har merkantil prägel. Hvad handelsresande beträffar,
ligger det i sakens natur, men äfven för handelsagenter gäller,
att det är den merkantila beskaffenheten af deras verksamhet, som påkallar
särskilda bestämmelser. De föreslagna stadgandena kunna därför
icke tillämpas å enskilda personer, som tillfälligtvis åtaga sig uppdrag af
enahanda beskaffenhet. Särskilda regler för sådana förhållanden äro ej
heller af behofvet påkallade, utan har man att bedöma dem enligt allmänna
rättsgrundsatser om uppdrag och fullmakt.

Jämväl i det afseendet hafva de båda sista kapitlen i lagförslaget
mindre räckvidd än 2 kap., att de endast afse personer, som verka för

Inledning, försäljning. Går verksamheten ut på att förmedla eller sluta aftal om
inköp för hufvudmannens räkning, faller den icke in under förslagets
bestämmelser, äfven om den utöfvas yrkesmässigt. Detta beror däraf,
att hvarken s. k. inköpsagenter eller personer, som resa omkring och
uppköpa varor i annans namn, spela någon mera betydande roll inom
varuomsättningen och att i fråga om sådan verksamhet ej heller hafva
utbildat sig fasta regler, som kunna läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

i §•

De rättsförhållanden, som genom föreliggande lagförslag regleras,
äro i allmänhet af den beskaffenhet, att åt de enskilda kan öfverlämnas
att ordna dem på sätt de för godt finna. Vid bedömande af rättsförhållandet
mellan ett ombud och hans hufvudman har man därför att
i främsta rummet taga hänsyn till hvad dem emellan uttryckligen öfverenskommits
eller eljest kan anses aftaladt. Gifver aftalet icke någon ledning,
när det gäller att afgöra, huru långt ombudets rättigheter och
skyldigheter sträcka sig i något visst afseende, bör hänsyn tagas till
rådande handelsbruk och sedvänja i förhållanden af samma eller likartad
beskaffenhet. Likaledes har man att i handelsbruk eller annan sedvänja
söka ledning vid bedömande af frågan, i hvilken utsträckning ett ombud
kan anses behörigt att utan uttryckligt bemyndigande från sin hufvudman
handla med bindande verkan för denne.

Härutinnan kommer någon ändring icke att ske, om förslaget
upphöjes till lag. Därigenom kommer visserligen handelsbrukens betydelse
på detta område att inskränkas så till vida, att åtskilliga nu
gällande handelsbruk komma att lagfästas och att domstolarna i sådana
fall kunna åberopa lagens bestämmelser i stället för rådande handelsbruk.
Men aftal eller handelsbruk, stridande mot lagen, skola — med vissa
undantag, hvarom närmare nedan — fortfarande lända till efterrättelse.

Att syftet med de föreslagna bestämmelserna i allmänhet endast är
att gifva regler för sådana fall, då hvarken aftal eller handelsbruk
lämna erforderlig ledning för bedömande af en föreliggande tvistefråga,
är direkt utsagdt i förevarande paragraf. Till innehåll och form ansluter
sig densamma nära till 1 § köplagen.

Det torde knappast behöfva påpekas, att lagens bestämmelser skola
vika för aftal allenast för så vidt den, mot hvilken aftalet åberopas,
däri deltagit och aftalet i öfrigt afser förhållanden, om hvilka aftal kan
med laga verkan träffas. Om t. ex. mellan kommittent och kommissionär
skulle hafva öfverenskommits, att kommissionären för lämnadt förskott
eller andra fordringar i anledning af uppdraget skall hafva panträtt i
gods, som finnes kvar hos kommittenten, kan åt ett sådant aftal icke
tillerkännas någon rättsverkan, såframt icke godset blifvit vederbörligen
afskildt för kommissionärens räkning. Ej heller lärer bestämmelsen i
24 §, att hvad i vissa paragrafer stadgas om förlust af talan icke skall
äga tillämpning, om kommissionären förfarit oredligt, kunna genom förbehåll
af denne sättas ur kraft.

Angående skälen till att man för sådana fall, som afses i 45 §,
ansett nödigt att till skydd för kommittenten låta lagens bestämmelser
gälla utan hänsyn till emot dem stridande aftal eller handelsbruk hänvisas
till det vid nämnda paragraf anförda.

2 §•

De särskilda för handelskommission gifna bestämmelserna förutsätta
för sin tillämpning bl. a., att kommissionären är köpman. Äfven
i åtskilliga andra bestämmelser i förslaget anknytas särskilda rättsföljder
därvid, att en person är köpman eller uppträder för en köpmans
räkning. I anledning häraf erfordras ett närmare bestämmande
af hvad med köpman skall förstås. I likhet med köplayen hänvisar
förslaget härutinnan till hvad särskildt finnes stadgadt om bokföringsskyldighet.
Hänvisningen afser 1 och 2 §§ i forordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855. Häraf framgår,
att till köpmän hänföras icke felott personer, som i gross eller minut
idka varuhandel eller som drifva penningehandel eller bankrörelse, utan
äfven fabrikanter och större handtverkare samt alla aktiebolag, oberoende
af beskaffenheten af den rörelse de drifva. Ifrågavarande
bestämmelser i 1855 års förordning äro visserligen hvarken till innehåll
eller form tillfredsställande, men då föreskrifterna i nämnda förordning
ligga till grund för öfriga civilrättsliga bestämmelser, i hvilka skillnad

1-2 §§.

2—3 §§• göres mellan köpmän och enskilda personer, har det icke kunnat ifrågakomma
att här på ett själfständigt sätt angifva, hvilka näringsidkare
böra anses såsom köpmän. Ej heller har det legat inom kommitténs
uppgift att underkasta bestämmelserna i 1855 års förordning någon
mera genomgripande revision. Däremot har det funnits nödigt att i 2
§ af nämnda förordning införa en bestämmelse, hvarigenom personer, som
hafva till yrke att såsom handelsagenter verka för försäljning af varor,
underkastas skyldighet att föra händelsböcker och följaktligen blifva att
anse såsom köpmän. Kommittén har därför uppgjort förslag till ändrad
lydelse af ifrågavarande paragraf.

I de danska och norska förslagen hänvisas i fråga om köpmansbegreppet
till den bestämning däraf, som meddelats i 4 § af dessa
länders köplagar. Där uppräknas vissa särskilda klasser af näringsidkare,
som äro att anse såsom köpmän. De sålunda uppräknade näringsidkarne
sammanfalla ganska nära med dem, som enligt 1855 års förordning
äro pliktiga att föra händelsböcker och förty äro att anse såsom
köpmän. Skillnaden mellan förslagen är alltså i realiteten ej synnerligen
betydande. Att jämväl handelsagenter äro att anse såsom köpmän,
är i de danska och norska förslagen uttryckligen stadgadt.

Den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen afser uppenbarligen
endast personer, som här i riket drifva näring. Därest en
i utlandet verksam näringsidkares egenskap af köpman blir föremål för
svensk domstols pröfning, lärer denna fråga böra bedömas efter de
grundsatser, som äro gällande i vederbörande utländska lagstiftning.

3 §•

När en person, som åtagit sig att för annans räkning inköpa en
vara eller att utföra något annat uppdrag, sänder den inköpta varan
till uppdragsgifvaren eller meddelar honom, att hans uppdrag blifvit
utfördt, bör det åligga denne, därest han är missnöjd med det sätt,
hvarpå uppdraget utförts, att utan tidsutdräkt gifva uppdragstagaren
besked därom. Underlåter han det, bör han i allmänhet icke sedan
kunna framställa något anspråk mot uppdragstagaren i anledning af
dennes oriktiga förfarande. Denna grundsats har kommit till uttryck
i åtskilliga af förslagets bestämmelser, nämligen i 20 § första stycket,
22 och 23 §§, 41 § andra stycket och 67 § andra stycket; jfr ock
hänvisningar i 42 och 87 §§. Dessa bestämmelser hvila bl. a. på den uppfattningen,
att en uppdragstagare har fog att tolka uppdragsgifvarens
tystnad såsom ett godkännande af de vidtagna åtgärderna. En sådan

känsla af trygghet mot efterräkningar måste alltid vinna insteg hos 3 §.
uppdragstagaren, när någon tid förgått utan att han hört något från
den andre. Detta kan emellertid bero därpå, att ett bref eller annat
meddelande, hvari denne gifver sitt missnöje till känna, kommit bort
eller blifvit fördröjdt på vägen. Fråga uppstår då, huruvida uppdragstagaren
äfven i sådant fall bör vara fri från efterräkningar eller, med
andra ord, om meddelanden, som innefatta reklamationer, skola gå på
afsändarens risk eller på adressateus. Det senare synes vara det riktiga.

För att reklamationen skall kunna leda till något resultat förutsattes ju,
att en eller annan oegentlighet ägt rum å adressatens sida, och det
skulle vara obilligt mot afsändaren, om han skulle gå sin talan förlustig,
när han med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt
sätt och i rätt tid afsändt ett meddelande af här afsedt slag. I förevarande
paragraf stadgas därför, att om meddelandet försenas eller icke
kommer fram, denna omständighet ej må föranleda därtill, att afsändaren
anses icke hafva fullgjort sin reklamationsskyldighet. Hvad sålunda
föreslagits öfverensstämmer med den i 61 § köplagen uppställda regeln
för sådana reklamationer, som i nämnda lag afses.

Stadgandets affattning utesluter icke, att afsändaren kan gå sin
talan förlustig, därest han underlåter att sända nytt meddelande, ehuru
han får grundad anledning antaga, att det föregående förkommit. Att
meddelandets afsändande med posten i förslagets text nämnes såsom ett
ändamålsenligt sätt för dess befordran, torde icke kunna föranleda det
missförstånd, att afsändaren under alla förhållanden — och således äfven
om synnerlig skyndsamhet är af nöden — får anses hafva rätteligen
fullgjort sin reklamationsskyldighet, om han anlitat postverket. Stadgandets
lydelse gifver nämligen vid handen, att det endast har till uppgift
att besvara frågan om risken för reklamationer men icke att gifva regler
angående sättet eller tiden för reklamationsskyldighetens fullgörande.

Jämväl för åtskilliga andra fall än de här ofvan nämnda innehåller
förslaget motsvarande bestämmelser. Man har sålunda ansett sig kunna
i vissa fall ålägga den, som fått mottaga ett anbud, skyldighet att
gifva besked, om han icke vill antaga detsamma, och likaledes är under
särskilda förutsättningar den, som erhåller underrättelse om att ett aftal
blifvit ingånget med honom eller för hans räkning, pliktig att gifva
till känna, om han anser aftalet icke vara för honom bindande. Påföljden,
om sådant underlåtes, är, att anbudet anses antaget eller aftalet
godkändt. Bestämmelser af detta innehåll återfinnas i 5, 78, 79, 80,

82, 89 och 90 §§. På samma grundtanke hvila bestämmelserna i andra
styckena af 83 och 91 §§, att en säljare, som underlåter att protestera,

3 §, 2 kap. när han erhåller underrättelse om att betalning för inköpta varor erlagts
till något hans ombud, som icke var berättigadt att uppbära betalningen,
anses hafva godkänt köparens åtgärd att betala till ombudet.

I nu nämnda fall har underlåtenhet att gifva meddelande till följd,
att aftalet eller betalningen blifver gällande mot den, som bort gifva
sådant, därest han icke velat finna sig häri. Fråga uppstår därför, om
denna påföljd bör inträda jämväl när meddelandet vederbörligen afsändts
men till följd af omständigheter, som ej bero af afsändaren, icke kommit
adressaten till hända. Denna fråga bör besvaras nekande; äfven i
dessa fall är skyldigheten vederbörande ålagd i annans intresse, och denne
bör därför stå risken för att ett rätteligen afsändt meddelande icke
kommer honom till banda. Den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen
har för den skull gjorts tillämplig jämväl å meddelanden af nu
ifrågavarande slag.

Om andra meddelanden än sådana, som skola gifvas vid nu nämnda
äfventyr, handlar icke 3 § Därigenom afgöres alltså icke, hvem som står
risken för att en underrättelse af det slag, som afses i 7 eller 66 §, förkommer
eller försenas. Särskilda bestämmelser härom torde ej heller vara
erforderliga. Af 17 och 67 §§ följer nämligen, att om en kommissionär
eller agent sin plikt likmätigt afsändt en sådan underrättelse, han icke
är skadeståndsskyldig, med mindre det beror af någon försumlighet
från hans sida, att densamma icke kommit adressaten till hända. Och
om någon rätt för kommittenten att af sådan anledning afvisa ett för
hans räkning ingånget aftal kan ej heller blifva tal, då för sådan rätt
enligt 15 § förutsättes, att kommissionären handlat försumligt vid fullgörande
af sitt uppdrag.

I de danska och norska förslagen har förevarande paragraf erhållit
en affattning, som afviker från det svenska förslagets. Någon skiljaktighet
i sak de olika förslagen emellan föranledes dock icke häraf.

2 kap.

Om kommission.

I äldsta tider plägade köpmännen själfva utan anlitande af mellanhänder
köpa och sälja sina varor. De hämtade varorna å produktionsorten
och afsatte dem sedan i hemorten eller annorstädes. Under
mera utvecklade förhållanden kan handel icke bedrifvas på detta sätt;

samma person räcker icke till att både inköpa varorna och ombesörja
deras transport och försäljning. Köpmän, som ville drifva handel med
främmande land, sågo sig snart nödsakade att dit utsända representanter,
som hade att där försälja från hemlandet medförda varor och inköpa
andra, varor för försäljning i hemlandet. Detta förfaringssätt kunde
användas på en tid, då de flesta affärer afvecklades mot kontant likvid.
Men när kreditsystemet började vinna insteg, blef det naturligtvis svårt
för en sålunda utsänd person att få kredit på en plats, där hvarken
han själf eller hans hufvudman var närmare känd. För köpmännen på
platsen var det förenadt med risk att inlåta sig i affärer med en sådan
person också ur den synpunkten, att de vid uppkommande tvister
måste vända sig till domstol i främmande land och där anlita ombud
att föra deras talan.

Ett annat tillvägagångssätt, som vid sidan af det nu nämnda
praktiserades, när ett handelshus ville sälja sina varor å utrikes ort, var
att där upprätta nederlag af varor eller s. k. faktorier, hvilka förestodos
af i husets tjänst anställda personer. Äfven detta system hade emellertid
sina olägenheter. Det kuude endast begagnas af handelshus, som drefvo
sin rörelse i mycket stor omfattning; för andra voro de därmed förenade
kostnaderna alltför betungande. Härtill kom svårigheten att till föreståndare
för sådana nederlag erhålla pålitliga och med handelsförhållandena
på platsen fullt förtrogna personer samt risken, att omsättningen
icke komme att motsvara förväntningarna och täcka de betydande omkostnaderna.

Samma olägenheter voro icke förenade med ett annat redan tidigt
utveckladt bruk, nämligen att en köpman, som ville göra en affär å
annan ort än den eller dem, där han varaktigt bedref handelsrörelse,
för sådant ändamål hänvände sig till någon å den främmande orten
bosatt köpman eller annan med handelsförhållandena därstädes förtrogen
person, hvilken åtog sig att i enlighet med gifna föreskrifter utföra
hans uppdrag. Vare sig detta afsåg försäljning eller inköp, plägade
uppdragstagaren i eget namn ingå de aftal, som för uppdragets utförande
voro behöfliga, och det var således han, som genom altalen blef
förpliktad i förhållande till in edkontrahenten och som kunde göra rättigheter
på grund af dem gällande mot honom. För sitt besvär erhöll
uppdragstagaren en godtgörelse, som i allmänhet stod i visst förhållande
till priset för de varor han för uppdragsgifvareus räkning försålt eller
inköpt. Det är ur detta bruk, som kommissionshandeln utvecklat sig.
När denna form för handel först vann spridning, kan icke exakt angifvas.
Säkert är, att med införandet af ett ordnadt postväsen på 1500-talet

2 kap.

2 kap. sådan handel fick mycket vidsträcktare användning än förut oefi att
dess användning under de följande århundradena allt mera ökades.
Ännu för en mansålder sedan spelade kommissionärerna en större roll
vid varuomsättningen än alla andra slags mellanhänder mellan säljare
och köpare. Särskild! var det brukligt, att exportörer sände hela fartygslaster
i s. k. konsignation till utländska köpmän, hvilka hade varan
på lager, till dess den kunde säljas för exportörens räkning.

Äfven kommissionshandeln har emellertid sina olägenheter. Kommittenten
kan visserligen gifva kommissionären noggranna föreskrifter
i fråga om uppdragets utförande, men i många viktiga punkter måste
afgörande! lämnas åt kommissionären. I allmänhet blir det denne,
som får bedöma, hvilken tidpunkt är den gynnsammaste för försäljning
eller inköp, och närmare bestämma försäljningsvillkoren. Kommittenten
måste faktiskt nöja sig med kommissionärens åtgörande, där han ej kan
visa, att denne i något visst afseende gjort sig skyldig till försumlighet.
Härtill kommer, att en köpman, som måste lämna åt andra att ingå
aftal för hans räkning, icke kan öfverblicka sin ställning och begagna
sig af konjunkturerna på samma sätt som den, hvilken gör sina affärer
själf. Dessa olägenheter stodo ej att afhjälpa på en tid, då kommunikationsanstalterna
voro dåliga, men numera, då postgången är snabb
och säker och telegraf eller telefon finnes snart sagdt öfver allt, har
det blifvit möjligt att i distanshandeln betjäna sig af ett annat slags
mellanhänder, nämligen agenterna. En handelsagent skiljer sig från en
kommissionär därutinnan, att hans verksamhet i regel inskränker sig
till att upptaga order för den köpman, af hvilken han anlitats. Denne
har således själf afgörande! i sin hand, om han vill göra affär med
den person, med hvilken agenten inledt förbindelse. Kommer aftal till
stånd, grundlägger det naturligtvis rättigheter och skyldigheter direkt
mellan köpmannen och den, med hvilken han aftala!; agenten har icke
något med aftalets fullgörande att skaffa. Detta gäller äfven i sådana
fall, då agenten på grund af bemyndigande från hufvudmannen sluter
aftal i dennes namn.

Ehuru kommissionärerna sålunda inom många branscher undanträngts
af agenter, har kommissionshandeln ännu i våra dagar vidsträckt
användning och viktiga uppgifter att fylla. Sålunda anlitas kommissionärer
i stor utsträckning af producenter, hvilka äro i behof att snarast,
möjligt få sina varor förvandlade i kontanta penningar. Hellre än att
af sådan anledning vid en för försäljning ogynnsam tidpunkt slumpa
bort varorna till underpris lämna producenterna dem till försäljning i
kommission åt en kapitalstark köpman, hvilken är i tillfälle att lämna

Öl

förskott å blifvande köpeskilling och sedan afvaktar gynnsamt tillfälle
att sälja varorna. Och ehuru det nu för tiden i regel ej är förenadt
med större svårigheter att skaffa sig soliditetsupplysningar från utrikes
orter, föredraga många exportörer att låta sin afsättning på aflägsna
länder förmedlas genom ett handelshus, som själft afvecklar affärerna
med de olika köparne och redovisar behållningen till kommittenten. I
detaljhandeln användes kommission företrädesvis i sådana fall, då en
återförsäljare af någon anledning icke vill öfvertaga en vara i fast
räkning. Anledningarna härtill kunna vara af mångahanda slag; det
kan exempelvis vara fråga om en ny artikel, som en fabrikant önskar
införd i marknaden men om hvars afsättningsmöjligheter återförsäljaren
är oviss, eller om varor, hvilka återförsäljaren på grund af deras dyrbarhet
drager sig för att öfvertaga i fast räkning, t. ex. juveler och
konstsaker. I andra fall är det fabrikanten eller grossisten, som icke
finner med sin fördel förenligt att låta en återförsäljare köpa varor i
fast räkning utan vill, att de skola öfvertagas till försäljning i kommission.
Detta är fördelaktigare, då återförsäljarens ekonomiska ställning är
vacklande. Emellertid bör det framhållas, att man icke obetingadt kan
rätta sig _efter det namn kontrahenterna behagat gifva åt sitt mellanhafvande.
Äfven frånsedt sådana fall, då en vara endast för skens skull
skrifvits i kommission, förekommer det både inom gross- och minuthandeln,
att en återförsäljare kallar sig kommissionär, ehuru han i själfva verket
öfvertagit varan i fast räkning eller på öppet köp och endast därigenom
skiljer sig från en vanlig köpare, att han utöfver de skyldigheter, som
åligga en sådan, har att tillvarataga den s. k. kommittentens intressen
på platsen genom att underrätta honom om härvarande kunders fordringar
och i öfrigt verka för ökad afsättning af hans varor.

Äfven i vårt land har kommission under långliga tider varit den
förhärskande formen för förmedling af distansköp. Vid midten af förra
århundradet förmedlades kanske största delen af vår järn- och träexport
genom kommissionärer; särskilt trälaster sändes allmänt i konsignation
till England. Numera förekommer kommissionshandel icke i nämnvärd
utsträckning inom trävaruindustrien, men vid järnexporten spelar den
fortfarande en stor roll. Importen förmedlas däremot numera endast i
ringa omfattning genom kommissionärer. I inrikeshandel är användningen
af kommission icke begränsad till vissa särskilda branscher;
såsom exempel på varuslag, hvilka allmänt säljas i kommission, må
nämnas: kött och fläsk, grönsaker och andra landtmannaprodukter, lädervaror,
landtbruksmaskiner, talför och antikviteter. Äfven rättsförhållandet
mellan bokförläggare och sortiment-sbokhandlare torde böra bedömas

2 k itp.

2 kap. enligt de för kommission gällande rättsreglerna, i den män ej annat löranledes
af de särskilda kutymer, som hafva utbildat sig på detta område.

Såsom i den inledande motiveringen till detta lagförslag framhållits,
äro bestämmelserna om kommission afsedda att tillämpas jämväl
å enskilda personer, som mer eller mindre tillfälligtvis åtaga sig kommissionsuppdrag.
Detta förekommer i stor utsträckning i det dagliga
lifvet, och om också dylika aftal jämförelsevis sällan gifva anledningtill
tvister, lärer giltigt skäl saknas att låta dem falla utanför eu blifvande
lagstiftning i ämnet. Framhållas må ock, att enligt rådande
rättsuppfattning i vårt land den, som å frivillig auktion försäljer lös
egendom för annans räkning, anses handla i egenskap af kommissionär
för ägaren och att de bestämmelser, som i 53—64 §§ meddelas om
rättsförhållandet till tredje man, just för sådana fall hafva stor praktisk
betydelse.

Kommissionsuppdrag, som icke hafva merkantil karaktär, torde
lika ofta afse inköp som försäljning. Inom varuhandeln spelar däremot
inköpskommission en underordnad roll i jämförelse med försäljningskommission.
Det är egentligen för anskaffande af sådana varor, hvilka
måste insamlas i smärre kvantiteter direkt från producenterna, som köpmännen
begagna sig af inköpskommissionärer. Såsom exempel på
sådana varuslag må nämnas: kreatur, hudar och skinn, skogsfågel och
annat vildt, kräftor och lingon.

Hvad handeln med värdepapper beträffar, förmedlas densamma,
såsom vid 40 § skall närmare utvecklas, i vårt land i allmänhet af personer,
hvilka därvid handla i egenskap af kommissionärer; inköpskommission
förekommer här i lika stor utsträckning som försäljningskommission.
Fn särskild anledning att vid köp och försäljning af värdepapper
anlita kommissionärer ligger däri, att vederbörande ofta icke vill synas
såsom spekulant å det ifrågavarande papperet; särskildt då inköp sker
i syfte att förvärfva aktiemajoriteten i ett bolag, ligger det naturligtvis
mycken vikt uppå, att denna plan icke i förtid röjes. I vissa fall måste
den, som vill sälja eller köpa värdepapper, anlita mellanhänder af ifrågavarande
slag. Det sätt, hvarpå fondbörsen i Stockholm numera är
anordnad, gör detta nödvändigt; endast medlemmar af fondbörsen få
nämligen där uppträda såsom säljare och köpare.

Inledande bestämmelser.

4 §•

Den, som åtagit sig att för annans räkning ingå aftal med tredje
man, kan vid detta uppdrags utförande gå till väga på två från juridisk
synpunkt väsentligen olika sätt. Antingen kan han vid förhandlingarna
med tredje man förete fullmakt från hufvudmannen eller eljest uppträda
på éådant sätt, att tredje man får klart för sig, att det aftal, hvarom
fråga är, skall ingås mellan honom och hufvudmannen, så att det är till
denne han har att hålla sig, om han vill göra sin rätt på grund af aftalet
gällande. Eller ock kan uppdragstagaren vid förhandlingarna om aftalet
förtiga, att detta ingås för annans räkning, eller visserligen låta
tredje man veta både detta och för hvems räkning han handlar men
icke desto mindre ställa sig själf i förgrunden, så att det är klart mellan
honom och tredje man, att denne allenast skall hafva med honom att
skaffa och icke med den person, för hvars räkning han må hafva handlat.
När uppdragstagaren går till väga på förstnämnda sätt, säger man, att
han ingår aftal i annans namn. När han uppträder på sistnämnda sätt.
säges han handla i eget namn, och det är, såsom i den inledande
motiveringen framhållits, just häri, som det för begreppet kommission
i juridisk mening utmärkande ligger. Ehuru dessa termer, handlande
i eget eller annans namn, icke så tydligt som önskvärdt vore angifva
hvad man med dem velat uttrycka, har kommittén, då de vunnit häfd
i det juridiska språkbruket och några bättre icke stå till buds, anslutit
sig till denna terminologi.

Hvad som skiljer kommissionärskap från andra slag af sysslomannaskap
är således, att kommissionären handlar i eget namn. Gemensamt
för kommissionären och fullmäktigen är däremot, att de handla
för annans räkning. Båda äro således att anse som sysslomän eller
ombudsmän och underkastade därom gällande rättsregler. Så t. ex.
lider det icke något tvifvel, att stadgandena i 22 kap. 14 § strafflagen
angående ansvar för trolöshet mot hufvudman äro tillämpliga å såväl
kommissionärer som fullmäktige. Det torde knappast behöfva påpekas,
att tillkomsten af nya civilrättsliga bestämmelser angående kommissionsförhållandet
icke föranleder någon ändring härutinnan. Hvad stadgandena
i 18 kap. handelsbalken beträffar, äro dessa visserligen närmast gifna för
sådana fall, då sysslomannen handlar såsom fullmäktig för hufvud mannen,

men, i hvad de afse rättsförhållandet mellan hufvudmannen och sysslomannen,
lära de kunna åtminstone analogt tillämpas å sådana sysslomän,
som handla i eget namn. I vissa afseenden kommer detta att gälla
jämväl efter den nya lagens trädande i kraft. En erinran härom beträffande
det i praktiskt afseende mest betydelsefulla af ifrågavarande stadganden
har införts i andra stycket af 20 § i förslaget.

Personer, som syssla med att förmedla aftal eller eljest medverka
vid aftals ingående, kallas i dagligt tal ofta kommissionärer äfven när
deras verksamhet icke är att anse såsom kommission i ofvan angifna
mening. Så är exempelvis fallet med ångbåtskommissionärer och kommissionärer
för anskaffande af tjänstefolk; erinras må ock, att återförsäljare,
såsom förut nämnts, ofta kalla sig kommissionärer äfven när
de öfvertaga varan i fast räkning eller på öppet köp. Å andra sidan
finnas många slag af sysslande för annans räkning, å hvilka reglerna
om kommission böra vara tillämpliga, ehuru verksamhetens utöfvare
icke pläga benämnas kommissionärer. Särskild! må härvid beaktas, att
dessa regler, såsom förut framhållits, skola komma till användning, då
man har att bedöma en auktionsförrättares rättigheter och skyldigheter
emot inropare af lös egendom eller emot den, som anlitat honom för
försäljning af sådan egendom.

Anledningen till att i föreliggande lagförslag allenast gifvits regler
för sådan kommissionsverksamhet, som har till ändamål att förmedla
försäljning eller inköp af lös egendom, är i den inledande motiveringen
till förslaget angifven. Att värdepapper särskild! nämnts, beror därpå,^
att omsättningen af sådana i mycket stor utsträckning förmedlas af
personer, hvilka handla i eget namn ehuru för annans räkning. Dessa
personer kalla sig visserligen i allmänhet mäklare, men deras verksamhet
är juridiskt sedt att hänföra till kommission, enär de icke blott sammanföra
köpare och säljare och förmedla aftal mellan dem utan själfva i
eget namn sluta aftal.

Kommission föreligger enligt förslaget, äfven om kommissionären
icke skall hafva provision eller annan ersättning för sin verksamhet.
När vederlag icke betingats, har detta i allmänhet sin grund däri, att
kommissionären åtagit sig sitt uppdrag såsom en väntjänst åt kommittenten,
och af samma anledning kommer väl också i dylika fall kommissionärskapet
sällan att föranleda några rättstvister. Detta torde
dock icke utgöra tillräcklig anledning att utesluta lagens bestämmelser
från tillämpning i sådana fall, enär i stort sedt samma regler böra gälla,
vare sig vederlag skall utgå eller icke. Men klart är, att vid bedömande
af frågan angående omfattningen af kommissionärens skyldigheter man

bör taga hänsyn till huruvida han skall hafva betalning för sitt sysslande 4 §
eller ej.

Såsom i det föregående nämnts, förekommer kommission i stor
utsträckning äfven utanför de egentliga affärsförhållandena. Äfven om
i hufvudsak samma lagbestämmelser böra gälla, vare sig fråga är om
affärsmässig kommission eller ej, torde dock i vissa afseenden särskilda
regler böra uppställas för merkantil kommissionsverksamhet. Af en
person, som drifver sådan verksamhet, kan man med skäl fordra ett
större mått af omsorg, noggrannhet och sakkunskap på området än
af en enskild person, som åtager sig ett enstaka kommissionsuppdrag,
och å andra sidan torde den merkantila beskaffenheten af kommissionärens
verksamhet — framför allt det intresse han har i att bevara sin kundkrets
— påkalla särskilda bestämmelser till hans förmån, hvilka ej äro
på sin plats, när verksamheten icke har denna karaktär. I förslaget
hafva också på åtskilliga ställen, nämligen i 5, 7, 10, 11, 14, 21, 27, 32
och 57 §§, meddelats särskilda bestämmelser för handelskommission i
motsats mot annan, s. k. civil, kommission.

Då i kommissionsförhållandet det är kommissionärens verksamhet,
som träder i förgrunden, och i anledning häraf lagbestämmelserna i
ämnet hufvudsakligen komma att handla om kommissionärens skyldigheter
och rättigheter, har tillämpningen af de särskilda för handelskommission
gifna bestämmelserna allenast gjorts beroende däraf, att den
verksamhet kom missionären utöfvar har merkantil karaktär och att det
uppdrag, hvarom fråga är, äger samband med denna hans verksamhet.
Huruvida kommittenten är affärsman och om uppdraget har samband
med hans rörelse, har icke ansetts böra tillmätas samma betydelse. 1 allmänhet
inverkar icke detta på kommissionärens rättigheter och skyldigheter;
endast i de afseenden, hvarom 11, 21, 32 och 45 §§ meddela
bestämmelser, hafva särskilda rättsföljder knutits vid den omständigheten,
att kommittenten är köpman.

De särskilda för handelskommission gifna reglerna påkalla ett närmare
bestämmande af hvad med handelskommission skall förstås. Denna
bestämmelse har fått sin plats i andra stycket af förevarande paragraf.

Af densamma framgår, att förutsättningarna för att handelskommission
skall anses föreligga, äro två, nämligen att

a) Kommissionärer! skall vara köpman. Då enligt 2 § en hvar,
som är pliktig att föra lrandelsböcker, är att anse såsom köpman, ligger
häri, att till handelskommissionärer kan hänföras ej blott den, som yrkesmässigt
idkar kommissionsverksamhet af sådan art och i sådan omfattning,
att han på grund däraf är pliktig att föra handelsböcker, utan

,56

4 §. äfven annan bokföringsskyldig affärsman, som åtager sig enstaka kommissionsuppdrag.

b) Kommissionsuppdraget skall gå ut på försäljning eller inköp,
som faller inom området för ko mmissionärens rörelse, d. v. s. uppdraget
skall afse sådana varor eller värdepapper, h vilka kommissionären säljer
resp. köper. Likgiltigt är, om han plägar göra sådana affärer i kommission
eller eljest för annans räkning eller allenast för sin egen. Handelskommission
föreligger alltså jämväl när en köpman, som idkar försäljning
endast för egen räkning, får till sig levereradt ett varuparti,
hvilket han på grund af dess beskaffenhet icke vill mottaga i fast räkning
men i stället åtager sig att sälja i kommission för leverantören. Om däremot
en person, hvilken yrkesmässigt såsom kommissionär förmedlar
inköp af vissa varor, från en af sina kommittenter i stället för kontant
betalning för inköpta varor får sig några värdepapper tillsända med anmodan
att sälja dem i kommission för kommittentens räkning och af den
influtna betalningen göra sig betäckt för sin fordran, är kommissionären,
om han efterkommer en sådan begäran, icke vid utförandet af detta
försäljningsuppdrag att betrakta såsom handelskommissionär. I fråga
om detsamma äro icke till finnandes de förutsättningar, som, enligt hvad
ofvan nämnts, påkalla särskilda regler för handelskommissionärer.

För att handelskommission skall föreligga fordras, såsom ofvan
redan framhållits, icke, att kommittenten skall vara affärsman. Reglerna
om handelskommission komma alltså till användning, äfven när en enskild
person i en butik inlämnar antikviteter, taflor, handarbeten eller annat
till försäljning.

Däraf att i vissa fall särskilda bestämmelser meddelats för handelskommission,
får ej dragas den slutsatsen, att man icke äfven i öfrigt
i lagtillämpningen bör ställa större anspråk på köpmän än på privatpersoner.
Sålunda lärer man vid bedömande af frågan, om ett meddelande
aflåtits eller annan åtgärd vidtagits »utan uppskof» (8 §), »utan
oskäligt uppehåll» (5, 12, 16, 20, 22, 23 och 41 §§) eller »inom skälig
tid» (38 §), lättare komma till ett nekande svar, då det gäller en köpman,
än beträffande en privatperson. På samma sätt måste motsvarande
uttryck i köplagen tolkas. I denna lag har emellertid för vissa fall i
själfva lagtexten uttalats, att reklamationer vid handelsköp måste ske
snabbare än vid andra köp. Att motsvarande åtskillnad mellan handelskommission
och civil kommission icke gjorts i förslaget, beror bl. a.
därpå, att för handelskommission i motsats till handelsköp icke förutsättes,
att båda kontrahenterna äro köpmän, och att det uppenbarligen
är den reklamationsskyldiges egenskap af köpman, som i främsta rummet

bör vara bestämmande för reklamationstidens längd. Att domstolarna 4—5
vid bedömande af frågan, om reklamation skett i rätt tid, icke skulle
taga tillbörlig hänsyn till nämnda omständighet, behöfver för visso icke
befaras.

5 §•

Med kommissionär förstås enligt 4 § en person, som åtagit sig
uppdrag af viss beskaffenhet. Om kommissionsaftal liksom om andra
aftal gäller, att de komma till stånd genom antagande (accept) af ett
därå riktadt anbud (offert). I allmänhet utgår anbudet från uppdragsgifvaren
och har formen af en anmodan att för dennes räkning ombesörja
försäljning eller inköp af varor eller värdepapper. Skall detta
ske omedelbart, innehåller uppdragstagarens svar ofta, icke blott att
han är villig att åtaga sig uppdraget, utan tillika att detta redan är
utfördt, Å andra sidan plägar nog uppdragstagaren i allmänhet gifva
besked, när han icke vill taga någon befattning med uppdraget. Sker
detta, kommer något kommissionsaftal tydligen icke till stånd.

För sådana fall, då uppdragstagaren hvarken svarar ja eller nej
till uppdrag8gifvarens anmodan, uppstår fråga, huru rättsförhållandet
dem emellan bör bedömas. Denna fråga måste gifvetvis besvaras olika
i olika fäll. Föreligga inga särskilda omständigheter, på grund hvaraf
uppdragstagaren skäligen må anses pliktig att lämna svar, bör han icke
genom sin underlåtenhet härutinnan utsätta sig för några menliga påföljder.
Å andra sidan kunna här som eljest vid förhandlingar angående
aftals ingående omständigheterna vara sådana, att den, som afgifvit ett
anbud, har fog att i den andres uraktlåtenhet att besvara detsamma se
ett antagande från hans sida. Oberoende däraf, om beträffande aftal i
allmänhet närmare regler angående de förutsättningar, under hvilka tystnad
må tolkas såsom samtycke, kunna i lag uppställas, har kommittén, hvad
kommissionsaftal beträffar, trott det vara både möjligt och lämpligt att
för vissa fäll uttryckligen statuera en svarsplikt för uppdragstagaren,
vid äfventyr att han eljest anses hafva åtagit sig det uppdrag, hvarom
fråga är. En liknande bestämmelse återfinnes i tyska handelslagen.

För svarsplikt förutsättes enligt förevarande paragraf, dels att uppdraget
lämnas en person, hvilken yrkesmässigt drifver verksamhet såsom
handelskommissionär, och afser försäljning eller inköp, som faller inom
området för denna hans verksamhet, dels ock att uppdraget kommer
från en person, med hvilken uppdragstagaren står i affärsförbindelse.

5 §■ Grunden till att man för sådana fall ansett sig’ kunna ålägg-a den, som
mottagit ett uppdrag, att säga ifrån, om lian icke vill utföra detsamma,
är följande. En person, som drifver kommissionsverksamhet såsom
yrke, är i allmänhet villig att åtaga sig till yrket hörande uppdrag,
som komma honom till hända från dem, med hvilka han plägar göra
affärer. Härmed räknar också en sådan uppdragsgifvare. Om han t. ex.
sänder k om missionären varor till försäljning, tager han för gifvet, att
denne kommer att utföra uppdraget, och anser sig därför, äfven om han
ej erhåller svar, icke hafva anledning att själf eller genom annan taga
befattning med varornas vård och försäljning. Detta måste kommissionären
inse, och det kan därför af honom fordras, att han gifver uppdragsgifvaren
besked, när han af en eller annan anledning icke är villig
att utföra dennes uppdrag. Hvad sålunda föreslagits torde öfverensstämma
med merkantil uppfattning både inom och utom vårt land.

I fråga om räckvidden af det föreslagna stadgandet må erinras,
att då det endast afser personer, hvilka yrkesmässigt drifva verksamhet
såsom handelskommissionärer, det alltså för sin tillämpning förutsätter,
att uppdragstagaren är att anse såsom köpman. Ofvan anförda grunder
för det föreslagna stadgandet kunna nämligen icke åberopas för att
ålägga personer, som icke idka kommissionsverksamhet, en svarsplikt af
nu antydda slag. Och å sådana personer, hvilka visserligen kunna sägas
idka dylik verksamhet men göra det i så ringa omfattning, att de icke
på grund däraf äro pliktiga att föra handelsböcker, lärer man lika litet
i detta som i andra afseenden kunna ställa samma anspråk som på dem,
hvilkas kommissionsverksamhet har verkligt merkantil prägel.

En ytterligare förutsättning för stadgandets tillämpning är, att
uppdraget går ut på försäljning eller inköp, som faller inom området
för uppdragstagarens verksamhet såsom kommissionär. Det är alltså
icke tillräckligt, att uppdraget afser varor, med hvilka uppdragstagaren
idkar handel för egen räkning, och att det sålunda äger samband med
hans. handelsrörelse. Om t. ex. eu köpman, som säljer maskiner i kommission
men manufakturvaror endast för egen räkning, får sådana varor
sig tillsända för att säljas i kommission, kan det föreslagna stadgandet
icke åberopas emot honom, därest han underlåter att afböja ett sådant
uppdrag. Att uppdraget gifves uttryckligen, förutsättes naturligtvis
icke; om någon sänder varor till en affärsman, som brukar sälja sådana
varor i kommission för hans räkning, måste redan i varornas öfversändande
i allmänhet anses ligga ett uppdrag att sålunda försälja dem.

Inom kommittén har varit ifrågasatt att utsträcka stadgandet till
sådana fall, då uppdragsgifvaren och uppdragstagaren icke förut stått i

affärsförbindelse med hvarandra. Det vanliga är nog, att uppdrags- a §.

tagaren äfven i sådana fall afböjer uppdraget, om lian icke är villig
att utföra detsamma. Underlåtenhet häraf torde dock icke under alla
förhållanden böra medföra, att han anses hafva åtagit sig uppdraget.

Därför att någon gjort till sitt yrke att i kommission försälja vissa
slags varor, är det icke sagdt, att han är villig att utföra dylika uppdrag
för hvem som helst, som önskar sälja sadana varor. Om en
handelsfirma, som plägar i kommission försälja vissa bestämda fabrikers
tillverkningar, af en affärsman inom samma bransch, med hvilken firman
icke förut gjort affärer, anmodas att öfvertaga försäljningen af hans
fabrikat och detta anbud af någon anledning skulle blifva obesvärad^
synes tystnaden icke med fog kunna uppfattas såsom ett .antagande af
anbudet från firmans sida. Däremot ligger en sådan tolkning nära till
hands, om en affärsman, som plägar tillhandagå allmänheten med vissa
slags kommissionsuppdrag — exempelvis en handlande, som från ortens
landtbrukare mottager kött och fläsk till försäljning i kommission
underlåter att besvara ett meddelande, att sådana varor tillsändts eller
komma att tillsändas honom för att sålunda försäljas.

I betraktande häraf och då det svårligen låter sig göra att i lagtexten
uppdraga en skarp gräns för de fall, då svarsplikt skäligen kan
åläggas en affärsman i förhållande till andra än dem, med hvilka han
står i affärsförbindelse, har kommittén icke i förslaget upptagit någon
bestämmelse i detta afseende utan ansett det böra öfverlämnas åt domstolarna
att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall besvara detta
spörsmål. Däraf att uppdragstagaren i förevarande paragraf ålägges
svarsplikt endast för sådana fall, då han och uppdragsgifvaren stå i
affärsförbindelse med hvarandra, får alltså icke dragas den slutsatsen,
att sådan plikt icke under några förhållanden skulle kunna förefinnas
äfven i andra fall.

Huruvida uppdragsgifvaren och uppdragstagaren kunna anses stå
i affärsförbindelse med hvarandra, måste bedömas efter omständigheterna
i det särskilda fallet. Att de tidigare en eller annan gång. gjort affärer
med hvarandra, är naturligtvis ej tillräckligt. Å andra sidan kan det
icke fordras, att affärerna äro af sådan beskaffenhet, att parterna hafva
kontokurant eller löpande räkning sig emellan. Uj heller är det nödigt,
att deras föregående affärer grunda sig å kommissionsuppdrag; äfven
den, som får mottaga ett sådant uppdrag från en person, af hvilken
han förut endast plägat köpa i fäst räkning, måste således svara nej,
om han icke vill utföra uppdraget.

Då uppdraget afböjes, måste detta ske utan oskäligt uppehåll.

5-6 §§. Samma tidsbestämmelse återfinnes i förslagets öfriga ofvan under 3 §
nämnda stadganden. Här som eljest måste det öfverlämnas åt domstolarna
att efter de föreliggande omständigheterna pröfva, huruvida
meddelande kan anses hafva gifvits i rätt tid. Hvad nu ifrågavarande
tall beträffar, lärer det åtminstone i regel kunna fordras, att uppdragstagaren
ofördröjligen gifver besked, när han icke vill utföra uppdraget.
Detta förutsättes ju hafva kommit honom till hända från en person,
med hvilken han står i affärsförbindelse, och han bör därför äga sådan
kännedom om uppdragsgifvarens förhållanden, att han icke har af nöden
att inhämta närmare upplysningar därom, innan han bestämmer sig,
om han skall utföra uppdraget eller icke. Afser detta varor eller värdepapper,
. som äro underkastade hastiga prisväxlingar, eller går det ut på
försäljning af en vara, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse,
måste naturligtvis större skyndsamhet än eljest iakttagas. Att
när meddelande afsändts i rätt tid, det icke går ut öfver afsändaren,
om detsamma förkommer eller försenas, framgår af 3 §.

Uraktlåter uppdragstagaren att i rätt tid afböja uppdraget, har
detta enligt förslaget till följd, att han anses hafva åtagit sig detsamma.
Han ådrager sig alltså därigenom en kommissionärs skyldigheter i förhållande
till sin kommittent och kan icke möta dennes kraf på redovisning
med den invändningen, att han aldrig åtagit sig det ifrågavarande
uppdraget och därför ej heller utfört detsamma. Lika litet
kan lian åberopa detta förhållande till sitt fredande från skadeståndsskyldighet,
därest han försummat att taga hand om varor, som samtidigt
med uppdraget eller sedermera tillsändts honom för att säljas,
eller försuttit ett gynnsamt tillfälle till försäljning eller inköp.

6 §•

Det kan sättas i fråga, huruvida det icke bör åläggas den, som
under de i 5 § angifna förhållanden får sig varor tillsända för att säljas,
att omhändertaga varorna, äfven om han afböjer försälj ningsuppdraget.
Tyska handelslagen stadgar i sådant afseende, att när en köpman har
att afböja ett försäljningsuppdrag vid äfventyr att eljest anses hafva
antagit detsamma, han också har skyldighet att taga sig af varor, som
samtidigt därmed blifvit honom tillsända, såvida detta kan ske utan
olägenhet för honom och han i varorna eller eljest har säkerhet för sina
kostnader för deras omhändertagande och vårdande. Förslaget innehåller
icke någon motsvarande bestämmelse. Skälen härtill äro flera.
Att i lag på ett tillfredsställande sätt angifva vårdnadspliktens förutsätt -

ningar och omfattning synes knappast vara möjligt. Drager man relativt 6 §.
snafva gränser för densamma, kan detta hafva till följd, att personer,
som kanske eljest skulle varit benägna att omhändertaga dem tillsända
varor, underlåta detta under åberopande af lagens bestämmelser. A andra
sidan måste man visa synnerlig varsamhet i att utsträcka vårdnadsplikten.
Det är nämligen att märka, att här är fråga om en plikt, som
kan vara ganska betungande för den, å hvilken den lägges, och icke,
liksom i det fall, hvarom 5 § handlar, allenast om en skyldighet, hvars
fullgörande endast kräfver, att ett bref eller annat meddelande afsändes.

Härtill kommer, att det praktiska behofvet af lagbestämmelser i ämnet icke
torde vara synnerligen stort. En affärsman, som får sig varor tillsända
för att säljas i kommission, lärer nämligen vara benägen att i sitt eget
välförstådda intresse — för att icke förspilla sitt anseende inom kundkretsen
— äfven när han icke vill utföra uppdraget omhändertaga och
tills vidare vårda varorna, såvida han icke har särskilda skäl för sin
vägran att taga befattning med dem.

Huruvida den, som får sig varor tillsända till försäljning i kommission,
enligt gällande rätt har någon säkerhet i varorna, om han afböjer
uppdraget men ändock tager hand om varorna, är ovisst. Häri
kan för honom ligga ett afhållande motiv, då det gäller att afgöra, om
han skall taga hand om varorna. För att göra honom mera benägen härför
har kommittén i denna paragraf upptagit ett stadgande, hvarigenom
uppdragstagaren för ifrågavarande fall tillerkännes enahanda panträtt
i det honom tillsända godset, som enligt förslagets bestämmelser i 31,

33 och 34 §§ tillkommer den, hvilken åtagit sig ett kommissionsuppdrag.
Panträtten kan göras gällande till säkerhet icke blott för utgifter
och kostnader för godsets omhändertagande och vårdande utan äfven
för den ersättning, som i öfrigt kan tillkomma uppdragstagaren i anledning
af den befattning han tagit med godset. Något skäl att i fråga
om sådan panträtt göra skillnad mellan dem, som yrkesmässigt idka
kommissionsverksamhet, och enskilda personer förefinnes icke, och det
föreslagna stadgandet har därför icke begränsats till att gälla sådana
fall, då uppdragstagaren enligt reglerna i 5 § är pliktig att afböja uppdraget.
En hvar, som fått gods sig tillsändt till försäljning i kommission
och, ehuru han af böjer uppdraget, omhändertager godset, bör hafva
säkerhet i detsamma för hvad han i anledning däraf har att fordra.
Därigenom förebygges ock så vidt möjligt, att godset lämnas utan vård.

7 §.

Om kommissionärens skyldigheter.

7 §•

När en person åtagit sig eller enligt stadgandet i o § skall anses
hafva åtagit sig ett kommissionsuppdrag, åligger det honom att behörigen
fullgöra detsamma. I följd häraf har han att, så snart gynnsamt tillfälle
erbjuder sig, söka afsluta det eller de aftal om försäljning eller inköp,
som uppdraget afser. Till uppdragets fullgörande hör emellertid icke
blott att ingå sådana aftal utan äfven att omhändertaga och vårda gods,
som kommissionären för kommittentens räkning mottagit till försäljning
eller inköpt, att bevaka kommittentens rätt mot den, med hvilken aftal
slutits, att afgifva redovisning samt att öfver hufvud vidtaga de åtgärder,
som äro nödiga för att det af kommittenten med uppdraget åsyftade
resultatet skall på bästa sätt uppnås. Alla dessa skyldigheter, som åligga
kommissionären, äro i själfva verket endast olika sidor af den plikt att
iakttaga kommittentens intresse, som enligt första punkten af förevarande
paragraf åligger honom. Att i lag på ett uttömmande sätt angifva hvad
kommissionären i olika afseenden har att iakttaga kan så mycket mindre
ifrågakomma, som dessa skyldigheter i hög grad äro beroende af omständigheterna
i det särskilda fallet och man, såsom förut påpekats, är
berättigad att i vissa afseenden ställa större anspråk på en handelskommissionär
än på en civil kommissionär. Emellertid har det ansetts
lämpligt att vid sidan af nämnda allmänna stadgande uppställa vissa
särskilda regler, som äro ägnade att närmare belysa och utveckla detsamma.
Dessa hafva sin plats dels i förevarande paragraf, dels i de
närmast följande (8—13 §§).

Vid kommission liksom vid sysslomannaskap öfver hufvud gäller,
att det i främsta rummet är hufvudmanDens vilja, som är bestämmande
för hvad ombudet vid uppdragets utförande har att göra eller låta.
1 spetsen för de särskilda reglerna står därför bestämmelsen, att kommissionären
skall så vidt möjligt följa kommittentens föreskrifter. Huru
kommissionären skall förfara, när det är omöjligt att följa kommittentens
föreskrifter eller när han finner, att åtlydnad af dem skulle tillskynda
kommittenten skada, angifves i 8 §.

För kommittenten är det i allmänhet af stor betydelse att erhålla
kännedom om sådana omständigheter, som kunna inverka på det resultat

han med uppdraget velat vinna. Han sättes därigenom i stånd att gifva ^ §■
de ytterligare föreskrifter, som kunna vara af nöden för affärens lyckliga
genomförande, eller att vidtaga de ändringar i sina planerade affärstransaktioner,
hvartill förhållandena föranleda. Om exempelvis vid ett
tillfälle, då kommittenten står i begrepp att till kommissionären afsända
ett varuparti för att försäljas, varor af ifrågavarande slag börja att å
kommissionärens ort starkt falla i pris, är det af vikt för kommittenten
att genast få underrättelse härom, på det att han, om han vill, må kunna
inhibera afsändande! Till kommissionsuppdragets behöriga fullgörande
hör fördenskull, icke blott att kommissionären utan dröjsmål besvarar
förfrågningar från kommittenten rörande omständigheter, som med uppdraget
äga samband, utan äfven att han af eget initiativ i god tid
lämnar kommittenten erforderliga underrättelser i nämnda hänseende.

En erinran härom har upptagits i förevarande paragraf. Omfattningen
af kommissionärens ifrågavarande underrättelseplikt torde icke i lag
kunna angifvas närmare än som skett utan måste bero af omständigheterna
i det särskilda fallet. I synnerhet vid kommissionsuppdrag af
mera stadigvarande beskaffenhet ligger det ofta i kommittentens intresse
att erhålla kännedom om sådana förhållanden som exempelvis marknadens
läge, kundernas ekonomiska ställning samt nya möjligheter till
afsättning af kommittentens varor. Föreligger intet särskildt aftal härutinnan,
torde dock kommissionären näppeligen vara skyldig att underrätta
kommittenten om andra förhållanden än sådana, som äga omedelbart
samband med lcommissionsuppdraget och äro ägnade att bereda
kommittenten tillfälle till vinst eller rädda honom från förlust på den
affär uppdraget afser.

Bland de omständigheter, om hvilka kommittenten bör underrättas,
har endast en synts vara af beskaffenhet att böra särskildt nämnas,
nämligen att kommissionären slutit aftal för kommittentens räkning.

Vare sig uppdraget är stadigvarande eller tillfälligt, kräfver kommittentens
intresse, att han får vetskap om att det blifvit sålunda utfördt.
Frågan, när sådan underrättelse skall gifvas, torde emellertid böra besvaras
något olika i olika fäll. klar kommissionären fått i uppdrag att
sälja eller köpa ett bestämdt varuparti eller eu bestämd sak, bör han underrätta
kommittenten, så snart sådant aftal är slutet. Om däremot uppdraget
afser en följd af försäljningar eller inköp eller om kommissionären
eljest till fullgörande däraf tid efter annan sluter aftal för kommittentens
räkning, måste af omständigheterna i det särskilda fallet bero, huruvida
kommissionären skall vara skyldig att underrätta kommittenten om
hvarje särskildt aftal eller om det är nog, att sådan underrättelse gifves

7 §. för flera aftal på en gång. Så t. ex. är en månglare, som säljer grönsaker
i kommission, uppenbarligen icke skyldig att särskildt underrätta
om hvarje försäljning. Ej sällan förekommer, i all synnerhet när uppdraget
afser en enstaka affär, för hvilken redovisning omedelbart lämnas,
att underrättelse om det ingångna aftalet ej särskildt gifves titan innefattas
i redovisningen.

Kommissionärens meddelanden till sin kommittent om ingångna aftal
äro ofta synnerligen kortfattade; han skifver t. ex. endast: »Eder vara
är placerad», »Eder order är effektuerad» och dylikt. För sådana fall,
då kommissionären äger utföra sitt uppdrag antingen genom att sluta
aftal med tredje man eller genom så kalladt själfinträde, d. v. s. genom
att själf för egen räkning köpa eller sälja det gods uppdraget afser,
kunde det ifrågasättas, om sådana obestämda meddelanden som de nyss
nämnda göra till fyllest, då de ej lämna svar på det för kommittenten
viktiga spörsmålet, på hvilket af dessa båda sätt uppdraget blifvit utfördt.
Af 41 § framgår emellertid, att själfinträde endast kan ske därigenom,
att uttryckligt tillkännagifvande därom af kommissionären tillställes
kommittenten. Häraf följer, att hvarje annat meddelande om
uppdragets utförande, hvad det än må innehålla och huru kortfattadt
det än må vara, måste tolkas såsom ett tillkännagifvande, att uppdraget
utförts genom aftal med tredje man. Ur denna synpunkt möter
alltså icke något hinder att godtaga ett sådant obestämdt meddelande
såsom en behörig underrättelse om uppdragets utförande.

Bland de skyldigheter, som åligga kommissionären, har man ansett
sig böra särskildt nämna hans redovisningsskyldighet såsom en af de
mest betydelsefulla. Denna skyldighet innebär, att kommissionären skall
aflägga räkenskap för sitt sysslande och till kommittenten utgifva hvad
denne må hafva till godo. Jämväl i fråga om tiden för afgifvande af
redovisning har man att skilja mellan enstaka kommissionsuppdrag och
sådana af längre varaktighet. Vid de senare beror det af omständigheterna
i det särskilda fallet, huruvida redovisning skall gifvas för hvarje
slutet aftal eller periodiskt, under uppdragets fortvaro eller först sedan
uppdraget i dess helhet slutförts.

Sista punkten af förevarande paragraf innefattar en väsentlig inskränkning
i kommissionärens underrättelseplikt. Naturligtvis kan det
ofta vara af intresse för kommittenten att få veta namnet på den, med
hvilken kommissionären för hans räkning slutit aftal. För merkantil
uppfattning framstår det emellertid såsom klart, att en handelskommissionär,
där ej annat aftalats, bör äga rätt att förtiga sin medkontrahents
namn. Denna uppfattning bär äfven kommit till uttryck i kungörelsen

angående fondmäklare i Stockholm den 8 februari 1901. I 3 § första 7 §.
stycket af denna författning stadgas, att i slutsedel, som fondmäklare
tillställer kommittent öfver köp eller försäljning å fondbörs, icke upptagas
andra namn än fondmäklarens och hans kommittents; och enligt
andra stycket af samma paragraf äger fondmäklare, jämväl när uppdraget
afser köp eller försäljning utom fondbörs, i slutsedeln utesluta
namnet å köparen eller säljaren, såvida vid uppdraget gjorts förbehåll,
att detta icke må yppas. Enligt hvad allmänt kändt är, tillämpas sistnämnda
stadgande i praxis sålunda, att man presumerar ett dylikt förbehåll
och alltså ej heller i de slutsedlar eller afräkningsnotor rörande
affärer utom fondbörs, som tillställas kommittenten, utsätter namnet å
den, med hvilken aftal slutits för hans räkning; afräkningsnotan innehåller
endast kommittentens eget namn och fondmäklarens med tillägget
»i kommission».

Om kommittenten kunde fordra att få veta medkontrahentens namn,
skulle däraf blifva en följd, att han sedermera kunde sluta aftal direkt
med denne och sålunda förbigå kommissionären. För den, som idkar
kommissionsverksamhet affärsmässigt, kan detta gifvetvis medföra slöra
förluster. Hans kundkrets är för honom en dyrbar del af hans affär,
som han icke bör vara nödsakad att prisgifva. Understundom ligger det
också, såsom förut nämnts, i tredje mans intresse, att hans namn icke
yppas af kommissionären.

Hufvudsakligen på dessa grunder hvilar bestämmelsen, att enhandelskommissionär
i allmänhet icke är pliktig att för kommittenten uppgifva sin
medkontrahents namn. Bestämmelsen afser inköpskommission likaväl som
försäljningskommission. Vid inköpskommission kan det visserligen ofta
vara af vikt för kommittenten att äga kännedom om varans ursprung,
men då han, om så är fallet, är oförhindrad att vid kommissionsuppdragets
meddelande förbehålla sig rätt att erhålla nödiga upplysningar
härutinnan, har det ansetts obehöfligt att begränsa stadgandet till att
gälla försäljningskommission.

Någon obillighet mot kommittenten torde det föreslagna stadgandet
icke innebära. Visserligen saknar kommittenten möjlighet att taga
reda på vederbörande köpares eller säljares ekonomiska förhållanden
och att, därest dessa skulle visa sig mindre goda, tillhålla kommissionären
att vidtaga i anledning däraf behöfliga åtgärder. Men då enligt
andra stycket af 14 § kommissionären, när han icke uppgifver sin medkontrahents
namn, blir ansvarig såsom för egen skuld för aftalets fullgörande,
lärer kommittenten i allmänhet häri hafva tillräckliga ekonomiska
garantier. Kommittenten har ju för öfrigt alltid möjlighet att i

7 §• aftalet med kommissionärer! särskildt förbehålla sig, att denne skall
meddela honom namnet å de personer, med hvilka aftal ingås, och blir
därigenom i tillfälle att kontrollera, att denne iakttager tillbörlig omsorg
vid pröfningen af deras solvens. Inom järn branschen lärer det
ock vara allmänt brukligt, att kommittenterna förbehålla sig att få veta
inländska köpares namn; för utländska köpare står kommissionären däremot
i allmänhet del credere, och deras namn pläga då icke uppgifvas.

Måhända skall mot det föreslagna stadgandet anmärkas, dels att
under ett obestämdt meddelande kan dölja sig ett olofligt själfinträde,
dels att stadgandet är ägnadt att för kommittenten försvåra granskningen
af kommissionärens redovisning, ity att han saknar möjlighet att, när
detta kan vara påkalladt, sätta sig i förbindelse med tredje man och hos
denne söka upplysning, huruvida och på hvilka villkor aftal med honom
slutits. Detta skall icke bestridas, men betydelsen häraf må ej öfverskattas.
En ohederlig kommissionär lärer nämligen icke draga i betänkande
att för vinnande af sitt syfte använda bulvaner, hvilka äro redo
att betyga, att de slutit aftal med kommissionären, och detta på de
villkor, som af denne uppgifvits. Erinras må ock, att fastän kommissionären
icke utan vidare är pliktig att för kommittenten uppgifva tredje
mans namn, det kan hafva för honom menlig verkan, om han i en
process vägrar att yppa det. Om t. ex. kommittenten klandrar kommissionärens
redovisning under påstående, att denne ej tillgodofört honom
allt hvad han af sin medkontrahent bekommit, kan kommissionären
blifva nödsakad att uppgifva medkontrahentens namn för att med verkan
gendrifva detta påstående.

Då en handelskommissionär är berättigad att förtiga sin medkontrahents
namn, äger han naturligtvis också i regel förvägra kommittenten
att själf få göra gällande fordringsrätten mot tredje man på
grund af aftal, som ingåtts för hans räkning. Endast i vissa undantagsfall,
då det på grund af särskilda omständigheter finnes grundad anledning
att befara, att kommittenten skulle gå miste om sin rätt, därest det
berodde af kommissionären att tillvarataga densamma, måste öfriga
intressen vika för kommittén tens anspråk att själf få göra fordringsrätten
mot tredje man gällande. Särskilda bestämmelser härom hafva upptagits
i 57 § andra stycket och i 58 §. Då dessa för sin tillämpning förutsätta,
att kommittenten får veta, med hvem aftal för hans räkning slutits,
och alltså innefatta undantag från det allmänna stadgandet i sista punkten
af förevarande paragraf, har en erinran om dem däri införts.

Den, som ej är handelskommissionär, har icke samma intresse
som en sådan att bevara sin kundkrets. Han bör därför, där ej annat

aftalats, vara pliktig att på begäran af kommittenten uppgifva namnet 7-8 §§.
å den, med hvilken han slutit aftal. Också har sista punkten inskränkts
till att gälla handelskommissionärer.

8 §•

Enligt 7 § skall kommissionären vid fullgörande af sitt uppdrag
så vidt möjligt följa kommittentens föreskrifter. När uppdraget skall
utföras, kunna emellertid omständigheterna vara sådana, att det är
omöjligt att följa de gifna föreskrifterna eller uppenbart, att kommittentens
intresse icke skulle tillgodoses genom deras följande. Skulle kommissionären,
fastän han inser eller bort inse, att under förhandenvarande förhållanden
ett utförande af uppdraget enligt de gifna föreskrifterna icke
kan öfverensstämma med kommittentens vilja, blindt följa dessa föreskrifter,
skulle han därigenom handla i strid mot den främsta af alla
sina plikter, nämligen att vid fullgörande af sitt uppdrag iakttaga kommittentens
intresse. Valet måste alltså i detta fall, liksom när det öfver
hufvud är omöjligt att utföra uppdraget enligt order, stå mellan att låta
uppdraget förblifva outfördt och att vid dess utförande afvika från kommittentens
föreskrifter. Huruvida uppdraget under sådana förhållanden
skall utföras eller icke, bör emellertid så vidt möjligt öfverlämnas åt
kommittentens eget afgörande.

Det åligger för den skull kommissionären att, när omständigheterna
påkalla afvikelse från kommittentens föreskrifter, utan uppskof underrätta
kommittenten därom, på det att denne må blifva i tillfälle att
meddela de ytterligare föreskrifter, som han kan finna erforderliga.
Denna plikt är dock icke obetingad. Omständigheterna kunna kräfva
ett så skyndsamt handlande från kommissionärens sida, att han ej hinner
meddela sig med kommittenten och afvakta dennes besked. I sådana
fall har kommissionären, enligt hvad första stycket af förevarande paragraf
gifver vid handen, rätt och plikt att förfara så som omständigheterna
kräfva. Kommissionären har således att efter bästa förstånd
pröfva och afgöra hvad som under förhandenvarande omständigheter
bäst öfverensstämmer med kommittentens intresse och på grundvalen
häraf antingen underlåta att utföra uppdraget eller ock utföra detsamma
på det sätt, som är det för kommittenten fördelaktigaste. Iakttager
kommissionären hvad honom sålunda åligger, måste kommittenten nöjas
med hans görande eller låtande, äfven om det sedermera befinnes, att
det skulle varit för kommittenten fördelaktigare, om kommissionären förfarit
på annat sätt.

Bland kommittentens föreskrifter i fråga om uppdragets fullgörande,
förtjäna de, som afse att bestämma det pris, hvilket bör af kommissionären
betingas, särskild uppmärksamhet. Sådana föreskrifter kunna
tänkas hafva den innebörden, att försäljning eller inköp skall ske till
det utsatta priset, äfven om det skulle vara möjligt att sälja dyrare
eller köpa billigare. Så är t. ex. förhållandet, om kommittenten, oaktadt
en viss vara stigit i pris, vill åtnöjas med ett lägre pris för att därigenom
vinna kundkretsens bevågenhet eller om han i syfte att inverka
på priset å en vara eller kursen å ett värdepapper föreskrifver, att försäljning
eller inköp skall ske till ett visst uppgifvet pris.

Ojämförligt vanligare är, att det af kommittenten föreskrifna priset
allenast har karaktären af ett minimipris vid försälj ningskommission och
ett maximipris vid inköpskommission; man talar i sådana fall om limitum
för försäljning eller inköp. Att kommissionären i allmänhet icke
får sälja under eller köpa öfver limitum, är gifvet. Då kommittenten
utsatt ett visst limitum, är det icke kommissionärens sak att afgöra,
om det är för kommittenten fördelaktigare att sälja något billigare eller
köpa något dyrare än att affär öfver hufvud icke kommer till stånd.
Om t. ex. ett föremål, som för ägaren har affektionsvärde, inlämnas
till försäljning i en antikvitetsaffär och ägaren därvid bestämmer ett
visst pris, under hvilket försäljning ej får ske, är affärens innehafvare
uppenbarligen icke berättigad att sälja föremålet till lägre pris än det
sålunda bestämda, äfven om detta skulle vida öfverstiga föremålets verkliga
värde.

Däraf att kommissionären icke får åsidosätta limitum, därför att
han finner detta för högt (vid försäljningskommission) eller för lågt
(vid inköpskommission), får man emellertid icke låta förleda sig att tro,
att ett limitum skulle hafva större helgd än öfriga af kommittenten
gifna föreskrifter i fråga om uppdragets fullgörande. Enligt kommitténs
mening lider det intet tvifvel, att äfven en afvikelse från limitum under
vissa förhållanden kan vara af omständigheterna påkallad. För att
klargöra detta har i andra stycket af förevarande paragraf intagits en
erinran, att de i första stycket gifna reglerna, huru kommissionären har
att förfara, när omständigheterna påkalla afvikelse från någon af kommittenten
gifven föreskrift, skola tillämpas jämväl när föreskriften innefattar
limitum för försäljning eller inköp. Kommissionären har alltså
äfven i detta fall att så vidt möjligt sätta sig i förbindelse med kommittenten
men eljest att förfara så som omständigheterna kräfva och
sålunda eventuellt sälja under eller köpa öfver det satta limitum. Särskildt
då uppdraget går ut på försäljning af en vara, som är under -

kastad förskämning eller eljest af beskaffenhet att hastigt försämras, 8 §.

och då det därför är förenadt med synnerlig risk att afvakta besked
från kommittenten, torde en tillämpning af dessa regler ofta föranleda
därtill, att kommissionären måste sälja under limitum. Att om kommissionären
har panträtt i godset, han kan vara berättigad att i eget
intresse sälja detsamma, äfven om limitum icke uppnås, framgår af 34 §.

Beträffande tillämpningen af nu ifrågavarande bestämmelse å värdepappershandel
må erinras, att den, som fått i uppdrag att sälja eller
köpa värdepapper till uppgifven kurs, endast i sällsynta undantagsfall
lärer vara pliktig eller eus berättigad att, om detta visar sig omöjligt,
sälja till lägre eller köpa till högre kurs, med mindre kommittenten lämnat
sitt medgifvande därtill. Skulle besked från denne icke kunna afvaktas,
åligger det visserligen kommissionären att förfara så som omständigheterna
kräfva, men i en sådan situation torde omständigheterna så
godt som alltid få anses kräfva, att uppdraget icke utföres. Detta
öfverensstämmer ock, enligt hvad kommittén inhämtat, med rådande
handelsbruk. Grunden till att kommissionären i detta fäll anses böra
förhålla sig passiv ligger tydligen i vanskligheten att beräkna kursens
växlingar och bedöma, huruvida det är för kommittenten förmånligare
att se tiden an. Då uppdraget afser försäljning af en vara, som på
grund af sin beskaffenhet hastigt försämras, ligger saken annorlunda;
det är då gifvet, att kommittenten icke kan vinna utan endast förlora
på att försäljningen uppskjutes.

Då kommittenten tillsänder kommissionären varor för att säljas,
skickar han vanligen samtidigt en räkning eller faktura på varorna.

Det pris, som i denna räkning åsättes varorna, är i allmänhet endast
en ungefärlig uppgift på deras värde att tjäna till upplysning för kommissionären
och till ledning vid assurans och förtullning m. m. Ett
sådant pris får därför icke utan vidare uppfattas såsom ett limitum,
under hvilket försäljning icke skulle få ske under andra förutsättningar
än de i första stycket af förevarande paragraf angifna.*) En erinran
härom har införts i paragrafens sista punkt. Vill kommittenten hafva
priset betraktadt såsom limitum, bör han alltså tydligare gifva detta
till känna. Vanligen sker det i bref, som samtidigt med varorna skickas
till kommissionären, men kommittenten kan naturligtvis en gång för
alla betinga sig, att försäljning icke får ske under de i hans fakturor
utsatta prisen; ett sådant, pris får därigenom karaktären af limitum.

) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 3 april 1882 (N. J. A. s. 215).

En af kommittenfen gifven föreskrift i fråga om priset har, såsom
vid 8 § framhållits, endast sällan den innebörden, att kommissionären
icke får afvika därifrån i någondera riktningen. I allmänhet har det
bestämda priset endast karaktären af limitum för försäljning eller inköp.
Någon afvikelse från kommittentens föreskrift föreligger då uppenbarligen
icke, om en försäljningskommissionär säljer öfver eller inköpskommissionär
köper under limitum. Han bör fastmera vara därtill pliktig,
om förhållandena det medgifva. Oaktadt detta strängt taget följer af
det allmänna stadgandet i 7 §, att kommissionären skall iakttaga kommittentens
intresse, har det ansetts lämpligt att genom förevarande
paragraf inskärpa, att kommissionären icke därigenom, att limitum blifvit
af kommittenten utsatt, är fritagen från skyldigheten att betinga ännu
fördelaktigare pris för kommittenten, där omständigheterna det medgifva.

Tillika har man genom formuleringen af det föreslagna stadgandet
velat utmärka, att kommissionären härvid endast behöfver taga hänsyn
till de omständigheter, som äro för handen, när han skall sluta aftal för
kommittentens räkning. Det kan således icke påstås, att stadgandet
skulle göra det till en plikt för kommissionären att spekulera för kommittentens
räkning. Att en prisförändring å det gods, hvarom fråga
är, är mer eller mindre sannolik, hör icke till de omständigheter, som
påkalla afvikelse från kommittentens föreskrifter beträffande priset. Kan
försäljning eller inköp ske till föreskrifvet limitum, är kommissionären
icke pliktig eller ens berättigad att dröja med uppdragets utförande,
därför att han väntar prisstegring å det gods han har i uppdrag att
sälja eller prisfall å det, som skall inköpas, utan han har att utföra
uppdraget så snart tillfälle därtill gifves. Inom värdepappershandeln är
detta också fast kutym. En annan sak är, att om efter uppdragets
meddelande någon särskild, oförutsedd händelse inträffat, som gör det
uppenbart och otvifvelaktigt, att ett utförande af detsamma skulle strida
mot kommittentens intresse, kommissionären har att iakttaga hvad i 8 §
första stycket är föreskrifvet.

Om förevarande paragraf liksom om förslagets öfriga bestämmelser
gäller naturligtvis, att den endast skall tillämpas, så vidt ej annat följer
af aftal eller handelsbruk. I sådant afseende må erinras, att det vid
vissa slag af försälj ningskommission — exempelvis då fråga, är om försäljning
af konstverk eller antikviteter— ingalunda är ovanligt, att kommissionären
enligt aftalet endast skall behöfva redovisa ett visst minimi -

pris och få behålla hvad han därutöfver kan lyckas betinga sig. I sådana
fall finnes naturligtvis icke någon plikt för kommissionären att söka
uppnå högre pris än detta limitum.

10 §.

Då gods, som lämnats kommissionären till försäljning eller som
af honom inköpts för kommittentens räkning, kommer kommissionären
till hända, åligger det honom att omhändertaga godset och att ägna vård
och tillsyn åt detsamma, så länge han har det i sin besittning. En
bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Visar kommissionären
försumlighet i fullgörandet af hvad honom sålunda åligger
och kommer därigenom skada å godset, är kommissionären enligt 17 §
pliktig att ersätta skadan. Om däremot godset förstöres eller skadas
genom olyckshändelse eller i följd af sin egen beskaffenhet undergår
försämring, utan att bristande tillsyn kan läggas kommissionären till
last, kan kommittenten icke af honom kräfva ersättning för sin förlust.
När godset är utsatt för förskämning eller snar förstörelse, är kommissionären
emellertid på grund af sin allmänna skyldighet att tillvarataga
kommittentens intresse pliktig att så snart ske kan sälja godset — äfven
under limitum, om kommittentens föreskrifter icke kunna afvaktas. Underlåter
han detta, kan han därigenom ådraga sig ersättningsskyldighet i
förhållande till kommittenten.

I allmänhet ligger det i kommittentens intresse, att kommissionsgodset
förvaras på sådant sätt, att det när som helst kan hållas honom
till hända. Då kommissionären mottager gods till försäljning från
ett flertal kommittenter eller inköper samma slags gods för olika kommittenters
räkning, är detta af betydelse för att förebygga förväxling
eller sammanblandning med däraf följande förvecklingar. Af icke mindre
vikt är, att kommissionsgods icke sammanblaudas med kommissionärens
eget gods på sådant sätt, att det sedan icke kan afgöras hvad som
tillhör den ene eller den andre. Därigenom går nämligen kommittenten
förlustig sin äganderätt till godset, och kan således, om kommissionären
skulle göra konkurs, icke uttaga det ur konkursboet
utan måste nöja sig med att i konkursen bevaka sitt anspråk att i
stället utbekomma godsets värde. I betraktande häraf har man ansett
nödigt att genom en uttrycklig föreskrift fastslå, att kommissionären är
pliktig att hålla kommissionsgods afskildt från annat gods. Åsidosätter
kommissionären denna plikt, medför detta icke blott skadestånd sskyldig -

''-10 §§.

10 §. het utan under vissa förhållanden kriminellt ansvar för förskingring
enligt 22 kap. 11 § strafflagen.

Nu ifrågavarande stadgande skall naturligtvis lika litet som förslagets
öfriga bestämmelser tillämpas i den mån annat föranledes af
aftal eller handelsbruk. Detta framgår af 1 § och har icke behöft i
detta sammanhang utsägas. Att man här ansett nödigt att göra förbehåll
för sådana fall, då omständigheterna föranleda afvikelse från regeln,
har berott däraf, att en sammanslagning af olika kommittenters gods
understundom kan ligga i dessas eget intresse och att kommissionären
då bör vara berättigad att vidtaga en sådan åtgärd, äfven om han icke
till stöd därför kan åberopa aftal eller handelsbruk. En anledning att
företaga en dylik disposition kan ligga däri, att kommissionsgodset icke
i det skick, hvari det ankommer från olika håll, kan finna köpare utan
måste omplockas och sorteras efter sin kvalitet och att de partier, som
vid sådan sortering erhållas, äro för små, för att de skulle kunna med
fördel säljas hvart för sig.

Beträffande penningar, som inflyta till en försäljningskommissionär
såsom betalning för såldt gods eller som lämnats en inköpskommissionär
för att därmed verkställa uppköp, innehåller förslaget icke någon bestämmelse,
motsvarande den i förevarande paragraf för kommissionsgods
gifna. Enligt kommitténs mening kan en sådan regel ej heller uppställas.
Frågan, huruvida en kommissionär har någon skyldighet att
hålla penningemedel, som han omhänderhar för kommittentens räkning,
afskilda från sina egna, är alltså icke i förslaget besvarad.1) Ej heller
har däri intagits någon bestämmelse om hvad en handelskommissionär
har att iakttaga med afseende å bokföring och dylikt; att böckerna böra
föras på sådant sätt, att de vid hvarje tid lämna erforderlig upplysning"
om hans mellanhafvande med sina kommittenter, lärer utan särskild
bestämmelse därom vara tydligt.

Omfattningen af kommissionärens vårdnadsplikt med afseende å
kommissionsgods torde icke genom lagstadganden kunna bestämdt angifvas.
Endast i ett afseende har en särskild bestämmelse härutinnan
funnits påkallad, nämligen beträffande brandförsäkring af sådant gods.
I saknad af särskild föreskrift i ämnet ligger det nära till hands att
antaga, att kommissionären, som ju icke står risken för olyckshändelser,
hvilka kunna drabba godset, icke har någon skjddighet att hålla det
brandförsäkradt, med mindre aftal eller handelsbruk därtill föranleder.

'') Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 29 maj 1907 (N. J. A. s. 251) samt ang.
auktionsförrättare Kungl. Maj:ts utslag den 18 okt. 1911 (N. J. A. s. 498) och den 5
juli 1912 (N. J. A. s. 332).

Detta är också deu tyska och schweiziska lagstiftningens ståndpunkt i
ämnet. Hvad handelskommissionärer beträffar, synes dock tiden nu vara
inne att uppställa en motsatt regel. Af en person i denna ställning torde
man efter nutida uppfattning kunna fordra, att han ej blott förvarar
godset med omsorg utan äfven i öfrigt vidtager de åtgärder, som äro
nödiga och allmänt brukliga för att skydda ägaren mot förlust. Att
godset är försäkradt, ligger för öfrigt i kommissionärens eget intresse,
om han lämnat kommittenten förskott å köpeskillingen eller eljest hos
honom har fordran, för hvilken godset utgör säkerhet. Skyldighet att
försäkra torde däremot icke utan vidare böra åläggas en civil kommissionär.
För sådana fall, då denne åtagit sig uppdraget endast för att
göra kommittenten en tjänst, är detta gifvet, men äfven när kommissionären
betingat sig ersättning för sitt sysslande, fordras särskilda skäl
för att han skall kunna anses pliktig att hålla godset assureradt.

Från regeln om assuransplikt för kommissionären har i förslaget
gjorts undantag för sådana fall, då med hänsyn till godsets beskaffenhet
eller andra särskilda omständigheter försäkring kan anses opåkallad.
År det hos handelskommissionären förvarade godset af den beskaffenhet,
att det ej tager skada af eld, behöfver det naturligtvis icke försäkras
mot sådan skada. Detsamma gäller, när uppdraget afser försäljning
eller inköp af värdepapper; sådana omfattas icke af vanlig brandförsäkring
och pläga ej heller särskildt brandförsäkras utan i stället förvaras
i brandfria hvalf eller skåp. Äfven andra omständigheter än
godsets beskaffenhet kunna fritaga en handelskommissionär från skyldigheten
att brandförsäkra, men det förhållandet, att kommissionären endast
någon kortare tid skall hafva godset i sitt förvar, får i allmänhet icke
åberopas såsom giltig grund att underlåta försäkring. Någon praktisk
svårighet att ordna assuransen i sådana fall torde icke föreligga; har
kommissionären lager af kommissionsgods från en eller flera kommittenter,
kan han taga en generell försäkring för allt sådant gods. Försäkringen
gäller då det gods, som vid tiden för brandskadan fanns
på lager. Om lagret någon viss årstid plägar vara större än vanligt,
kan en tilläggsförsäkring tagas för denna tid.

Det föreslagna stadgandet om skyldighet för handelskommissionär
att hålla kommissionsgods brandförsäkradt har hvarken vid de öfverläggningar,
som kommittén hållit med representanter för affärsvärlden,
eller i de yttranden, som inkommit öfver det förberedande utkastet,
rönt gensaga från annat håll än från sortimentsbnkhandlarnes sida. Af
dessa har anmärkts, att de för närvarande icke pläga försäkra de tryckalster,
som de hafva till försäljning för sina kommittenter, bokförläg 10 -

10 $.

10—12 §§. garne, och att någon ändring i detta bruk af flera skäl icke skulle vara
önsklig, och har för den skull hemställts, att en undantagsbestämmelse för
bokhandeln måtte i förslaget införas. Enligt kommitténs mening föreligger
icke tillräcklig anledning härtill. Förhåller det sig så, att inom
nämnda bransch kan anses hafva utbildat sig ett handelsbruk af innehåll,
att försäkring icke behöfver ske, kommer detta handelsbruk enligt 1 §
att lända till efterrättelse. Skulle något sådant handelsbruk icke existera,
torde det icke möta svårighet att, om så anses önskligt, i de aftal, som
träffas mellan bokförläggarne och bokhandlarne, fritaga de senare från
skyldighet att hålla lagret försäkradt. Erinras må för öfrigt, att det
föreslagna stadgandet icke har den innebörden, att kommissionären skulle
behöfva vidkännas assuranskostnaderna; sådana kostnader kunna enligt
29 § debiteras kommittenterna, för så vidt icke provisionen är afsedd
att innefatta godtgörelse äfven för dem.

Huruvida en kommissionär är skyldig att försäkra godset mot
annan risk än brandskada, är icke i förslaget afgjordt. Skall godset
af honom försändas sjöledes, torde det i allmänhet åligga honom att för
kommittentens räkning taga försäkring mot sjöskada. Denna skyldighet
ingår emellertid såsom ett led i hans allmänna plikt att vid försändandet
tillvarataga kommittentens intresse, och särskild bestämmelse härom har
därför ansetts obehöflig.

il och 12 §§.

Om gods, som sändts till en kommissionär för försäljning, vid
framkomsten befinnes vara skadadt eller icke uppgå till den myckenhet
kommittenten uppgifvit, är kommissionären på grund af det allmänna
stadgandet i 7 § pliktig att tillvarataga kommittentens intresse mot
fraktförare eller annan, som kan göras ansvarig för skadan eller minskningen.
Kommissionären bör ock, vare sig felet eller bristen kan antagas
hafva uppkommit under transporten eller icke, underrätta kommittenten
om förhållandet, på det att denne i tid må kunna taga sina mått och
steg. Likaså bör kommittenten underrättas, om fel eller brist i godset
uppkommer eller yppas sedermera, medan godset förvaras hos kommissionären.
Att en sådan unden-ättelseplikt åligger kommissionären, torde
visserligen också framgå af 7 §, men för tydlighetens skull har en
uttrycklig bestämmelse i ämnet ansetts böra upptagas i förslaget.

Denna bestämmelse har fått sin plats i 12 §. Skulle där angifna
påföljd för underlåtenhet att underrätta om fel eller brist i godset endast
kunna göras gällande mot eu kommissionär, som bevisligen uppdagat

felet eller bristen, vore emellertid icke mycket vunnet med det före- it ochl2§§.
slagna stadgandet. För att åt detsamma förläna nödig effektivitet har
kommittén därför, efter mönster af motsvarande stadgande i 52 § köplagen,
föreslagit, att samma påföljd skall inträda, när kommissionären
icke gifvit underrättelse om fel eller brist, som han bort märka. Genom
sistnämnda bestämmelse införes i sjkifva verket en viss undersökningsplikt
såväl vid civil kommission som vid handelskommission.

Omfattningen af denna undersökningsplikt torde, åtminstone hvad
civil kommission beträffar, icke kunna genom lagbestämmelser regleras.

Hänsyn måste bland annat tagas till styrkan af kommittentens intresse i
att skyndsamt erhålla kännedom om fel eller brist i godset äfvensom till
kommissionärens personliga förhållanden; sjukdom, bortovaro eller andra
sådana tillfälliga hinder torde, när kommissionären icke är köpman, kunna
af honom åberopas såsom giltig ursäkt för undersökningens uppskjutande.

Då handelskommission föreligger, kan man naturligtvis ställa större
anspråk på kommissionären, och när jämväl kommittenten är köpman
och uppdraget afser försäljning för hans rörelse, har han starkare intresse
än eljest att snarast möjligt få besked om inträffade förändringar
i varans kvalitet eller kvantitet. I betraktande häraf har i 11 § upptagits
en uttrycklig bestämmelse om undersökningsplikt för kommissionären,
när kommissionsuppdraget har en i denna mening merkantil prägel
å ömse sidor. Bestämmelsen har i köplagen sin motsvarighet i 51 §.

I sådana fall, som i 11 § afses, måste alltså kommissionären, då
godset anländer till honom, icke blott konstatera, att inga yttre skador
finnas därå, utan äfven företaga en mera ingående undersökning af
godsets kvalitet och kvantitet. Huru noggrann undersökningen bör vara
och med hvilken skyndsamhet den bör företagas, torde icke kunna angifvas
närmare än genom att, såsom i förslaget skett, hänvisa till hvad
godt handelsskick kan anses fordra af en kommissionär i denna ställning.
Vid bedömande häraf bör hänsyn tagas bland annat till godsets
beskaffenhet. År det bräckligt eller eljest ömtåligt, bör det vid framkomsten
noga undersökas, enär sannolikheten, att det blifvit skadadt
under transporten, då är jämförelsevis stor. Skulle en ingående undersökning
af kvaliteten medföra kostnader, som icke stå i skäligt förhållande
till godsets värde, får kommissionären inskränka sig till en
mindre grundlig undersökning.

Att ålägga kommissionären undersökningsplikt synes så mycket
mindre möta betänklighet, som det i allmänhet ligger i hans eget intresse
att undersöka godset. Fn undersökning af godset redan vid dess ankomst
är sålunda det bästa sättet för kommissionären att skaffa sig bevis om

11 och 12 §§. godsets beskaffenhet, då han fick det om händer, och därigenom freda
sig mot ett eventuellt påstående af kommittenten, att skadan har sin
grund i bristande tillsyn från kommissionärens sida. Ett annat skäl för
kommissionären att undersöka godset ligger däri, att det för honom bör
vara af vikt att, innan han säljer detsamma, öfvertyga sig om dess beskaffenhet,
på det att blifvande köpare icke må emot honom framställa
anspråk på grund af fel i varan.

Enligt köplagen är påföljden för en köpare, som åsidosätter sin
undersöknings- och reklamationsskyldighet, att han vid uppgörelse med
säljaren icke äger åberopa fel eller brist, som till äfventyrs kan hafva
funnits i den köpta varan. Understundom göres gällande, att en kommissionär,
som åsidosätter den honom åliggande undersöknings- och
underrättelseplikten, bör vara underkastad påföljd af enahanda art och
således, om han fått en med fel behäftad vara sig tillsänd men icke i
tid reklamerat, vara skyldig att till kommittenten redovisa det pris varan
skulle betingat, om den varit felfri. Detta skulle dock enligt kommitténs
mening vara alltför strängt emot kommissionären. Om t. ex. denne
åtagit sig att för kommittentens räkning sälja en tygsort, värd en krona
50 öre för metern, men kommittenten af misstag skickar honom en tygsort,
värd endast en krona metern, vore det uppenbart obilligt mot kommissionären,
om han genom sin underlåtenhet att reklamera skulle utsätta
sig för påföljden att behöfva redovisa för den billigare tygsorten
efter den dyrares försäljningspris. Det har ansetts riktigast att här
som eljest, då kommissionären försummar sina plikter mot kommittenten,
låta påföljden stanna vid skadeståndsskyldighet och sålunda för här
förutsatta fall endast ålägga kommissionären att ersätta den skada, som
vållats kommittenten därigenom, att denne ej i tid fått underrättelse
om felet eller bristen. Att förslagets ståndpunkt är denna, framgår af
hänvisningen till 17 §.

11 och 12 §§ handla endast om försäljningskommissionärer. Motsvarande
föreskrifter för inköpskommissionärer torde icke vara behöfliga.
En sådan kommissionär intager nämligen beträffande det gods, som för
kommittentens räkning levereras till honom, en köpares ställning i förhållande
till säljaren och har således redan på grund af köplagens bestämmelser
undersökningsplikt och skyldighet att reklamera hos säljaren
i anledning af fel eller brist, som han märkt eller bort märka. Att
han också är pliktig att underrätta kommittenten om befunna fel eller
brister, därest han ej har tid på sig att från samme eller annan säljare
anskaffa felfritt gods, torde med tillräcklig tydlighet framgå af den
allmänna regeln i 7 §, att han skall tillvarataga kommittentens intresse.

13-14 §§.

13 §.

I den redovisning, som kommissionären enligt 7 § har att afgifva,
äger han såsom afgående poster upptaga hvad han kan hafva att fordra
såsom provision eller annat vederlag för sitt sysslande äfvensom sina
utgifter och kostnader i anledning af uppdraget. Däremot åligger det
honom att i redovisningen godtskrifva kommittenten allt hvad som förvärfvats
genom det eller de aftal, som slutits för dennes räkning. Äfven
när kommissionären lyckats sälja öfver eller köpa under det af kommittenten
satta limitum, skall han till kommittenten redovisa hvad han
sålunda förtjänat eller inbesparat.J) Detta gäller naturligtvis endast,
där ej annat följer af aftalet mellan kommittent och kommissionär.

Såsom i det föregående påpekats, är det, särskildt när antikviteter,
taflor o. d. inlämnas i butiker till försäljning i kommission, ganska
vanligt, att därvid träffas öfverenskommelse, att kommissionären endast
skall behöfva redovisa en bestämd summa till kommittenten och äga
rätt att behålla hvad han kan lyckas därutöfver bekomma.

Fail finnas, där det är förenadt med svårighet att bestämma det
belopp, som bör komma kommittenten till godo. Om t. ex. en inköpskommissionär,
hvilken under loppet af ett år sändt en mängd varor till
olika kommittenter med ett visst ångbåtsbolags båtar, vid årets slut får
fraktrabatt af bolaget, är det ej lätt att afgöra, hur mycket af nedsättningen
bör belöpa å hvarje kommittent. I detta och liknande fall
torde det vara kutym, att kommissionären får räkna sig själf rabatten
till godo.

Angående hvad kommittenten har att iakttaga, när han har något
att anmärka mot den afgifna redovisningen, meddelas bestämmelser i 20 §.

14 §.

Kommissionären är på grund af den honom enligt 7 § åliggande
skyldigheten att vid fullgörande af sitt uppdrag iakttaga kommittentens
intresse pliktig att noggrant pröfva vederhäftigheten hos de personer,
med hvilka han för dennes räkning inlåter sig i aftal. Om kommissionären
iakttagit tillbörlig omsorg härutinnan men det sedan visar sig,
att medkontrahenten vid aftalets ingående var eller sedermera blifvit
insolvent, är kommissionären däremot icke utan vidare ansvarig för det

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 12 april 1905 (N. J. A. s. 175).

14 §. ingångna aftalets fullgörande. Emellertid är det synnerligen vanligt,
att kommissionären i förhållande till kommittenten ikläder sig sådan
ansvarighet — i allmänhet mot en däraf betingad förhöjning af provisionen
— eller att dylik ansvarighet, ehuru aftalet icke innehåller något
därom, anses åligga honom i följd af handelsbruk eller annan sedvänja.
Så t. ex. är det inom vårt land ett allmänt gängse bruk, att städernas
auktionsverk och enskilda auktionsförrättare ansvara för betalningen
af inrop, som verkställts å af dem förrättade auktioner å lös egendom.

Hvad den egentliga kommissionshandeln beträffar, är det till den
grad vanligt, att kommissionären på grund af handelsbruk är ansvarig
eller, såsom det på merkantilt språkbruk plägar uttryckas, står del
credere för att köparen fullgör sin betalningsskyldighet, att man från
affärsmännens sida understundom förfäktar, att detta skulle vara något
för handelskommission typiskt eller åtminstone något, som måste antagas
vara åsyftadt, där ej annat framgår af omständigheterna. Detta
torde dock näppeligen vara riktigt. De förhållanden, under hvilka kommissionshandel
yrkesmässigt bedrifves, äro enligt kommitténs mening allt
för växlande, för att man i detta afseende skulle kunna uppställa en
presumtion för delcredereansvarighet. I detaljhandeln torde det visserligen
vara regel, att en försäljningskommissionär står del credere, vare
sig kommittenten är grossist eller fabrikant eller en enskild person,
t. ex. en konstnär, som inlämnat taflor till försäljning i en konsthandel.
Den, som i kommission säljer varor en gros, torde däremot — frånsedt
sådana fall, då han icke uppgifver köparens namn, hvarom närmare
nedan — näppeligen stå del credere, med mindre ett handelsbruk af
detta innehåll kan påvisas inom den bransch, hvarom fråga är. Hvad
inköpskommission beträffar, har kommittén veterligen aldrig ifrågasatts,
att något allmänt handelsbruk skulle hafva utbildat sig,. enligt hvilket
den, som yrkesmässigt drifver sådan verksamhet, skulle vara ansvarig
för att vederbörande säljare fullgöra sina förpliktelser enligt de för
kommittentens räkning ingångna aftalen.

Ehuru närmare regler, när en kommissionär skall anses stå del
credere, icke kunnat uppställas, har det i betraktande af den stora utsträckning,
hvari delcredereansvar faktiskt förekommer, ansetts lämpligt
att i förslaget intaga en erinran om förhållandet och tillika närmare
angifva innebörden af ett sådant ansvar. Enligt första stycket af
förevarande paragraf är en kommissionär, som står del credere, ansvarig
såsom för egen skuld för fullgörande af aftal, som han ingått för kommittentens
räkning, och gäller detta, vare sig aftalet afser försäljning
eller inköp. Kommissionären intager alitså ungefär samma ställning

som den, hvilken ingått borgen såsom för egen skuld för fullgörande
af tredje mans betalnings- eller leveransskyldighet. Detta innefattar en
väsentlig skärpning af kommissionärens ansvarighet. När han icke står
del credere eller på grund af lagens bestämmelser är ansvarig för fullgörande
af tredje mans förpliktelser, är han nämligen, såsom ofvan
framhållits, icke pliktig att till kommittenten redovisa mer än han bekommit
eller kan utbekomma af medkontrahenten; om denne icke kan
fullgöra aftalet, blir förlusten kommittentens, såvida han icke förmår
visa, att kommissionären vid aftalets ingående eller sedermera försummat
att iakttaga hans intresse. I här förutsatta fall gagnar det däremot
icke kommissionären, att tredje man vid aftalets ingående var eller
allmänt ansågs vara vederhäftig, och han kan icke ens om denne fortfarande
är vederhäftig undgå att själf fullgöra detsamma genom att
hänvisa kommittenten att göra den på aftalet grundade fordringsrätten
gällande mot tredje man; kommittenten behöfver icke finna sig häri

* utan kan hålla sig till kommissionären, och denne får sedan bäst han
gitter söka sitt åter af tredje man. A andra sidan kan kommittenten
under de i 57 och 58 §§ angifna förutsättningar, exempelvis när kommissionären
råkat i konkurs, påfordra att själf fä göra fordringsrätten

* gällande mot tredje man; han kan ock i sådana fall samtidigt kräfva
aftalets fullgörande af kommissionären och af tredje man men äger
naturligtvis icke utbekomma mer än han på grund af detsamma har
att fordra.

Andra stycket af förevarande paragraf sammanhänger nära med
den i sista punkten af 7 § för handelskommission gifna bestämmelsen
och är i själfva verket ett nödvändigt komplement till denna. Af skäl,
som där utvecklats, har man ansett sig icke kunna ålägga en handelskommissionär
skyldighet att för kommittenten uppgifva namnet å den,
med hvilken han för dennes räkning slutit aftal. Att detta yppas, är,
såsom vid 7 § framhållits, icke brukligt; kommissionären inskränker sig
i allmänhet till att meddela, att den vara eller det värdepapper, hvarom
fråga är, försålts eller inköpts, eller att eljest i allmänna ordalag underrätta
kommittenten om att hans uppdrag blifvit utfördt. Gör kommissionären
bruk af denna sin rätt att förtiga medkontrahentens namn,
kan det af honom fordras, att han själf ansvarar för att det uppgifna
aftalet varder fullgjordt. Endast under denna förutsättning bör kommittenten
behöfva finna sig i dylika obestämda meddelanden. Kunde
kommittenten icke utan vidare kräfva aftalets fullgörande af kommissionären,
skulle han för att kunna göra något anspråk gällande mot denne
behöfva visa, att kommissionären vid aftalets ingående eller sedermera

14 §.

14 §. försummat att iakttaga hans intresse, men detta är honom tydligen
omöjligt, då han icke får veta, med hvem eller under hvilka förhållanden
aftalet ingåtts. På dessa grunder hvilar den i andra stycket intagna
bestämmelsen, att när en handelskommissionär icke för kommittenten
uppgifver sin medkontrahents namn, kommittenten äger af honom kräfva
aftalets fullgörande. Kommissionärens ställning är alltså i detta fall
alldeles densamma, som när han på grund af aftal eller handelsbruk
står del credere.

Hvad sålunda föreslagits öfverensstämmer med hvad som redan
finnes stadgadt för en viss grupp kommissionärer, nämligen de fondmäklare
i Stockholm, som antagits af denna stads handels- och sjöfartsnämnd.
I anslutning till de här ofvan under 7 § refererade bestämmelserna
i 3 § af kungörelsen den 8 februari 1901 föreskrifves i tredje
stycket af samma paragraf, att om en på nyssnämnda sätt antagen
mäklare i slutsedel, som han tillställer sin kommittent rörande köp eller
försäljning, utesluter sin medkontrahents namn, mäklaren är personligen
ansvarig för aftalets vederbörliga fullgörande.

För sådana fall, då kommissionären på grund af aftal eller handelsbruk
står del credere, behöfver det föreslagna stadgandet naturligtvis
icke åberopas. En sådan kommissionär kan uppenbarligen icke undgå *

sin delcredereansvarighet genom att, när denna synes honom äfventyrlig,
i sitt meddelande till kommittenten uppgifva medkontrahentens namn.

Då grunden till det föreslagna stadgandet är, att kommittenten
icke får veta tredje mans namn, bör det icke kunna af honom åberopas,
om kommissionären, när han vid ett till S älligt sammanträffande med
kommittenten eller eljest i förbigående omnämner, att han utfört sitt
uppdrag, icke tillika uppgifver tredje mans namn men han sedan i sitt
meddelande om uppdragets utförande gifver detta till känna. För att
utmärka detta har den angifna påföljden knutits vid den förutsättningen,
att kommissionären i sitt meddelande om uppdragets utförande — d. v. s.
i den underrättelse om för kommittentens räkning ingångna aftal, som
han enligt 7 § har att gifva -—■ icke gifver till känna, med hvem aftalet
ingåtts. Denna förutsättning får naturligtvis icke förstås så, att det skulle
vara nödvändigt, att en och samma handling gåfve vid handen, att och
med hvem aftal slutits för kommittentens räkning. Kommissionären
lärer sålunda icke utsätta sig för här angifna påföljd, om han telegrafiskt
sänder kommittenten ett kort meddelande, att dennes order är utförd,
och samtidigt eller omedelbart därefter i bref upplyser, hvem som är
köpare eller säljare; telegrammet och brefvet utgöra då tillsammans
ett sådant meddelande om uppdragets utförande, som här afses. A

andra sidan måste naturligtvis fasthållas, att en kommissionär, hvilken
i ett såsom slutligt afsedt meddelande om uppdragets utförande icke
uppgifva tredje mans namn, ej kan undandraga sig ansvarighet för
aftalets fullgörande genom att sedermera, exempelvis när redovisningskall
ske, gifva upplysning härom.

De skäl, som betinga, att en handelskommissionär skall vara ansvarig
för fullgörande af ingångna aftal, när han i sitt meddelande om
uppdragets utförande allenast uppgifver, att men icke med hvem aftal
slutits, göra sig jämväl gällande, när kommissionären visserligen uppgifver
ett namn men det sedermera befinnes, att aftal slutits med annan
än den uppgifne köparen eller säljaren. Kommissionären bör uppenbarligen
icke genom att uppgifva ett falskt eller fingeradt namn kunna
förbättra sin ställning, och äfven om någon oredlig afsikt icke skulle
hafva förelegat, synes billigheten fordra, att kommittenten, när han icke
får veta den verklige köparens eller säljarens namn, må kunna hålla
sig till kommissionären. Åt andra stycket har därför gifvits eu affattning,
som utmärker, att det är tillämpligt i hvarje fall, då kommissionärens
meddelande icke innehåller namnet å den person eller firma,
med hvilken det uppgifna aftalet slutits.

Det kan naturligtvis förekomma, att en handelskommissionär meddelar
kommittenten, att han utfört uppdraget, ehuru han i sjkifva verket
icke slutit något aftal för kommittentens räkning. Äfven om kommissionären
härvid handlat i god tro — han kan t. ex. hafva utgått
från att de förhandlingar, som han fört med tredje man angående försäljning
eller inköp, ledt till ett för denne bindande aftal — lärer af
allmänna rättsregler följa, att kommittenten kan taga fasta på ett sådant
meddelande, såvida han icke af dess innehåll eller eljest bort inse, att
det var oriktigt. Affattningen af det föreslagna stadgandet lägger ej
heller hinder i vägen för dess tillämpning i sådana fall som de nu
nämnda. Att kommissionären i här förutsatta fall, om han nödgas
fullgöra det uppgifna aftalet, icke kan söka sitt åter af tredje man, klen
gifven följd däraf, att något för denne bindande aftal icke kommit
till stånd. Vill kommittenten icke af kommissionären kräfva fullgörande
af det uppgifna aftalet, står det honom naturligtvis fritt att påfordra,
att hans rättsförhållande till denne bedömes utan hänsyn till detta aftal.
Han kan således, om det beror af kommissionärens försumlighet, att
uppdraget icke blifvit utfördt, kräfva skadestånd af denne och i hvarje
fall återfordra gods, som lämnats till försäljning, såvida det ännu finnes
i behåll. Då godset i verkligheten icke blifvit såldt, är det fortfarande
kommittentens tillhörighet och kan således, om kommissionären gjort

14 §.

14—15 §§. konkurs, jämlikt 53 § uttagas ur konkursboet. För kommittenten är
detta fördelaktigare än att i konkursen bevaka ett anspråk på fullgörande
af det af kommissionären uppgifna aftalet.

Vanligare är, att kommissionären, när ban i strid mot verkliga
förhållandet uppgifver, att uppdraget är utfördt, icke handlar i god tro.
I regel har han då för afsikt att själf öfvertaga de varor eller värdepapper
han har till försäljning eller att själf leverera dem, som skola
inköpas, men vill hemlighålla detta för kommittenten och gör därför
icke själfinträde i vederbörlig form. För att så vidt möjligt bereda
kommittenten skydd mot dylika manipulationer hafva, i sammanhang
med stadgandena om själfinträde, i 44 § upptagits särskilda bestämmelser,
hvilka gälla såväl handelskommission som civil kommission. Dessa
bestämmelser leda, såsom i motiven till dem skall närmare utvecklas, i vissa
afseenden till strängare resultat mot kommissionären än en tillämpning af
14 § andra stycket skulle medföra.

Att det bär föreslagna stadgandet allenast skall tillämpas, då handelskommission
föreligger, beror däraf, att en civil kommissionär är pliktig
att för kommittenten uppgifva in edkontrahentens namn och under de i
58 § angifna förutsättningar låta denne själf göra fordringsrätten mot
honom gällande. Undandrager sig kommissionären detta, är han naturligtvis
skyldig att ersätta kommittenten all skada, som därigenom vållas,
och lärer för öfrigt kunna genom vite tillhållas att fullgöra hvad honom
sålunda åligger.

15 §.

Då kommittenten lämnar ett kommissionsuppdrag, fullföljer han
därmed ett visst syfte; han vill genom kommissionärens medverkan
åvägabringa ett resultat, som det ligger i hans intresse att uppnå. För
detta ändamål har kommissionären att för kommittentens räkning sluta
aftal med tredje man eller eventuellt själf inträda såsom köpare eller
säljare. Vare sig uppdraget utföres på ena eller andra sättet, åligger
det kommissionären att vid dess utförande så vidt möjligt följa kommittentens
föreskrifter och öfver hufvud handla så som dennes intresse
kräfver. Har kommissionären iakttagit hvad honom sålunda åligger,
måste kommittenten naturligtvis låta det ingångna aftalet gälla, äfven
om resultatet i följd af ändrade konjunkturer eller andra omständigheter,
som icke bero af kommissionären, skulle befinnas vara ofördelaktigt för
kommittenten; om t. ex. gods, som inköpts för kommittentens räkning,
skulle, medan det ligger hos kommissionären, förstöras genom eldsvåda

eller arman olyckshändelse, kan kommittenten icke därför komma ifrån 15 §.
det för hans räkning ingångna aftalet.

Om däremot kommissionären vid uppdragets utförande afvikit från
kommittentens föreskrifter i fråga om pris eller annat — utan att
enligt 8 § hafva haft fog för afvikelsen — eller om han i något annat
afseende eftersatt kommittentens intresse, ställer sig saken annorlunda.

När det sålunda beror af kommissionären, att syftet med kommittentens
uppdrag blifvit förfeladt, bör kommittenten åtminstone under vissa förhållanden
kunna göra gällande, att det aftal, som kommissionären för
hans räkning slutit—med tredje man eller genom själfinträde — icke är
att anse såsom ingånget i kraft af uppdraget och att kommittenten förty
icke vill hafva något med detta aftal att skaffa. Kommittenten bör med
andra ord äga rätt att afvisa aftalet.

Under hvilka förutsättningar detta må ske, angifves i förevarande
paragraf. Afvisas aftalet, har detta till följd, att kommissionären går
miste om provision och ersättning för utgifter och kostnader i anledning
af detsamma och att kommittenten ej heller behöfver, liksom eljest enligt 30
§, återgälda hvad kommissionären på grund af aftalet kan hafva utgifvit
till tredje man. På rättsförhållandet mellan denne och kommissionären
har däremot aftalets afvisande icke i och för sig något inflytande.

Då kommissionären slutit aftalet i eget namn, kan han tydligen icke
allenast på den grund, att kommittenten afvisar detsamma, undandraga
sig dess fullgörande till tredje man. Följden af att aftalet afvisas blir
alltså, att rättsverkningarna af detsamma drabba kommissionären på
samma sätt som om han hade ingått det för egen räkning.

I tyska handelslagen är kommittentens rätt att afvisa ett för hans
räkning ingånget aftal beroende däraf, att kommissionären icke handlat
i enlighet med hans anvisningar. Erkännas må, att det i sådana fall,
särskild! då kommissionären utan rätt afvikit från gifna föreskrifter,
ligger närmare till hands än eljest att låta nämnda påföljd inträda.1)

Om t. ex. uppdraget afser inköp af svensk råg och kommissionären
i stället köper ett parti utländsk råg, bör kommittenten kunna afvisa
detta utan att behöfva förebringa någon bevisning om att det inköpta
partiet är för honom mindre användbart än det beordrade. Enligt ''
kommitténs mening bör man emellertid icke stanna härvid. Äfven i
sådana afseenden, där kommissionären icke är bunden af särskilda föreskrifter
eller anvisningar från kommittenten utan har att handla efter
eget omdöme, kan han handla till den grad i strid mot kommittentens

*) Jfr Kurigl. Maj:ts dom den 20 april 18G4 (Naumanns tidskrift 1865 s. 389).

15 §. intresse, att en rätt att afvisa det ingångna aftalet är för denne påkallad.
Exempelvis må nämnas, att en kommissionär, som fått i uppdrag att
inköpa riokaffe utan närmare föreskrifter angående kvaliteten, fullgör
detta uppdrag på det sätt, att han inköper ett parti, som visserligen
är riokaffe men sjöskadad! eller eljest af underhaltig beskaffenhet.

Å andra sidan bör icke hvarje afvikelse från kommittentens föreskrifter,
om den är än så ringa, medföra en för kommissionären så ödesdiger
påföljd, som afvisningsrätten enligt det ofvan sagda innebär.
Det riktiga synes kommittén vara att — såväl vid orderafvikelse som
annat åsidosättande af kommittentens intresse — tillerkänna denne afvisningsrätt
allenast när hans intresse blifvit väsentligen eftersatt. En
sådan begränsning öfverensstämmer med den tendens, som gjort sig
gällande i nyare svensk lagstiftning, t. ex. i köplagen. Om kommissionären
vid utförande af sitt uppdrag handlat oredligt mot kommittenten,
har denne emellertid enligt förslaget afvisningsrätt utan hänsyn till
väsentligheten i det intresse, som blifvit kränkt. Äfven denna bestämmelse
har sin motsvarighet i köplagen; vid svikligt förfarande från säljarens
sida äger köparen häfva köpet på grund af fel i varan, äfven
om felet är att anse såsom ringa. Att i förslaget undantagsbestämmelsen
afser icke »svikligt» utan »oredligt» förfarande från kommissionärens
sida, beror på sammanhanget med 22 kap. 14 § strafflagen. Huruvida
all under detta lagrum hemfallande trolöshet mot hufvudman skulle
inbegripas under uttrycket svikligt förfarande, är ovisst, men att sådan
trolöshet måste karaktäriseras såsom oredlighet, kan med hänsyn till
lydelsen af öfverskriften till det åberopade kapitlet i strafflagen icke
betviflas.

Ett eftersättande af kommittentens intresse kan föreligga, äfven
om ingenting fiunes att anmärka mot innehållet af det aftal, som kommissionären
ingått för hans räkning. Särskild! tiden för uppdragets
utförande är ofta af väsentlig betydelse för kommittenten, och han bör
därför äga afvisa ett aftal, som ingåtts så sent, att hans syfte med
uppdraget icke kan därigenom vinnas. Jämväl efter det kommissionären
slutit aftal för kommittentens räkning har han, såsom 7 § utvisar, att
tillvarataga dennes intresse. Eftersätter kommissionären sin skyldighet
härutinnan, bör också detta hafva till följd, att kommittenten under
ofvan angifna förutsättningar äger afvisa det ingångna aftalet. Det
resultat, som kommittenten velat vinna, kan nämligen förfelas äfven
genom kommissionärens görande eller låtande efter det han slutit aftal
för kommittenten. Om inköpskommissionären, efter det han för kommittentens
räkning slutit ett leveransaftal, mot hvilket icke något är att

anmärka, underlåter att vid leveransens mottagande tillse, att varan är
kontraktsenlig, eller att eljest mot tredje man tillvarataga kommittentens
intresse, är detta för kommittenten lika illa som om kommissionären vid
aftalets ingående hade åsidosatt detsamma. Lika eftersatt blir kommittentens
intresse, om varan, då den mottogs af kommissionären, var
leveransgill men under den tid den förvarats hos honom varder genom
vanvård förstörd eller försämrad. Förhållandena kunna ock vara sådana,
att kommissionären allenast därigenom, att han icke i tid underrättat
kommittenten om ett för hans räkning ingånget aftal, kan sägas hafva
väsentligen eftersatt dennes intresse. Att kommittenten i sådana fall
som de nu nämnda kan äga afvisningsrätt, utmärkes i förslaget därigenom,
att förevarande paragraf gjorts tillämplig, ehvad kommissionären
vid aftalets ingående eller sedermera eftersatt kommittentens intresse.

Fall kunna förekomma, då kommittentens intresse kan sägas hafva
blifvit eftersatt af kommissionären, utan att någon försumlighet ligger
denne till last. Kommissionären kan t. ex. hafva låtit sitt handlingssätt
bestämmas af fullt trovärdiga upplysningar, som emellertid sedermera
visa sig vara oriktiga. Huruvida kommittenten äfven i sådana fall bör
hafva afvisningsrätt, kan vara föremål för olika meningar. Tillerkänner
man honom sådan rätt, blir däraf en följd, att t. ex. en inköpskommissionär
måste för egen räkning behålla hvad han anskaffat för kommittentens.
En sådan påföljd synes vara alltför sträng mot en kommissionär,
som icke visat någon försumlighet vid fullgörande af sitt uppdrag,
och man har därför begränsat det föreslagna stadgandet till att gälla
sådana fall, då försumlighet föreligger. Vid bedömande häraf bör naturligtvis
hänsyn tagas till kom missionärens ställning och den förtrogenhet,
som hos honom kan påräknas med affärer af det slag uppdraget afser.
Ett förfarande, som måste anses vittna om oförstånd eller vårdslöshet
från en handelskommissionärs sida, kan ingalunda alltid tillräknas en civil
kommissionär såsom försumlighet. Vid handelskommission ligger det för
öfrigt närmare till hands att i kommissionärens åtagande af uppdraget
inlägga en mer eller mindre långt gående garanti för att det därmed
åsyftade resultatet verkligen skall uppnås.

Förevarande paragraf afser försäljningskommission likaväl som
inköpskommission men torde komma att få sin hufvudsakliga betydelse
för uppdrag af sistnämnda slag. Detta beror däraf, att när en försäljningskomnrissionär
handlat i strid mot kommittentens föreskrifter eller
eljest vid försäljningen eftersatt hans intresse, kommittenten i allmänhet
icke kan återfå godset, enär köparen af detta, om han var i god tro,
är skyddad genom de bestämmelser, som i sådant syfte meddelas i 54 §.

15 §.

15-16 §§. Följden häraf torde i de flesta fall blifva, att kommittenten i stället för
att afvisa det aftal, som ingåtts för hans räkning, låter aftalet gälla
och af kommissionären kr ä fr er ersättning för den skada han därigenom
lidit. Äfven i sådana fall bör emellertid kommittenten, om han hellre
vill, kunna afvisa aftalet, och då det allenast är hänsyn till köparen,
som gör, att han icke kan få godset tillbaka, bör det i sådant fall
åligga kommissionären att i stället för skälfva godset gälda dess värde.
En bestämmelse af detta innehåll har upptagits i andra stycket.

16 §.

För sådana fall, då kommissionären eftersatt kommittentens intresse
därutinnan, att han sålt till lägre eller köpt till högre pris än
kommittenten föreskrifvit eller eljest vederbort, har en modifikation i
de i 15 § gifna reglerna ansetts påkallad. En tillämpning af dessa
regler å sådana fall skulle leda till det resultat, att kommittenten finge
afvisa det för hans räkning ingångna aftalet, såframt skillnaden mellan
det pris, som betingats, och det, som bort betingas, kunde anses väsentlig.
Enligt kommitténs tanke är detta under vissa förhållanden alltför strängt
mot kommissionären och ej heller påkalladt af hänsyn till kommittenten.

Hvad först beträffar de fall, då kommissionären afvikit, från utsatt
limitum, må till en början erinras, att om han enligt 8 § haft fog för
afvikelsen, aftalet icke ens med tillämpning af 15 § kan afvisas af kommittenten.
Men äfven när kommissionären utan fog åsidosatt limitum
för inköp eller försäljning skulle det vara obilligt mot honom, om aftalet
af sådan anledning finge afvisas, fastän kommissionären erbjuder sig att
själf täcka prisskillnaden eller låta densamma gå i afräkning å provisionen.
Hade kommittenten utan hänsyn därtill afvisningsrätt, kunde detta gifva
honom tillfälle att på kommissionärens bekostnad spekulera i prisväxlingar.
Om t. ex. kommissionären köpt ett varuparti för 10,000 kronor, ehuru
han enligt kommittentens föreskrifter borde betalt högst 9,700 kronor,
och varans pris efter köpet faller till 9,200 kronor, skulle kommittenten,
om han finge afvisa aftalet under förevändning, att kommissionären
betalt 300 kronor för mycket, kunna komma ifrån följderna af sin misslyckade
spekulation. Till förebyggande häraf har man i förevarande
paragraf tillagt kommissionären rätt att, mot det han betalar kommittenten
sistnämnda belopp eller ställer betryggande säkerhet för detsamma,
rädda sig från att för 9,700 kronor nödgas behålla ett varuparti,
som dåmera endast är värdt 9,200 kronor.

Enahanda utväg att förebygga, att ett ingånget aftal afvisas af

kommittenten, står enligt förslaget kommissionären till buds, när lian
icke afvikit från limitum utan åsidosatt kommittentens intresse därigenom,
att lian köpt dyrare eller sålt billigare än nödvändigt varit.
Sant är visserligen, att det i dessa fall är vanskligare att bestämma
skillnaden mellan det pris, som betingats, och det, som bort betingas,
och att det därför kan vara svårt för kommissionären att afgöra, huru
stort belopp han bör tillhandahålla kommittenten för att betaga denne
hans afvisningsrätt. Men detta förhållande torde icke utgöra tillräcklig
anledning att utesluta regeln från tillämpning, så mycket mindre som
det ju äfven i dessa fall står kommissionären fritt att i stället för att
gälda prisskillnaden ställa betryggande säkerhet för densamma.

Vill kommissionären begagna sig af den utväg att förekomma aftalets
afvisande, som enligt förevarande paragraf står honom till buds,
har han att utan oskäligt uppehåll betala prisskillnaden eller ställa säkerhet.
Ifrågavarande tidsbestämmelse måste tolkas strängt mot kommissionären.
Har han ej fullgjort hvad honom sålunda åligger, innan kommittenten
efter emottagen underrättelse om det ingångna aftalet förklarat sig vilja
afvisa detta, bör han åtminstone göra det omedelbart därefter. Eljest
skulle för kommissionären öppnas enahanda spekulationsmöjlighet, som
man genom nu ifrågavarande stadgande velat för kommittentens del
förebygga.

Grunden till den inskränkning i kommittentens afvisningsrätt, som
af förevarande paragraf blir en följd, är tydligen, att kommittenten, när
prisskillnaden kommer honom till godo, i allmänhet icke har någon
olägenhet däraf, att i aftalet med tredje man icke betingats det pris,
som vederbort. Fall kunna emellertid förekomma, då kommittenten har
ett särskildt intresse i att en vara eller ett värdepapper icke säljes
under eller köpes öfver ett visst pris. Att han utsatt ett bestämdt
limitum, kan hafva skett i annat syfte än att skaffa sig en viss vinst å
ifrågavarande affär. Han kan t. ex. vilja inverka på marknaden eller
kursen genom att hålla varans pris å en bestämd höjd eller få en kurs
å värdepapperet noterad. Kommittenten kan ock vara ansluten till en
ring af säljare, Indika vid vite förbundit sig att ej under det föreskrifna
priset afyttra varor af ifrågavarande slag. Om i sådana fall kommissionären
säljer under eller köper öfver det föreskrifna priset, kan kommittentens
intresse gifvetvis icke anses tillgodosedt därigenom, att han
erhåller prisskillnaden. Kommissionären bör därför ej här hafva rätt
att genom erläggande af prisskillnaden afvärja ett afvisande. I slutet
af paragrafen har fördenskull införts en undantagsbestämmelse för sådana
fall, då kommittenten af kommissionärens åtgärd haft skada eller olägen -

16 §.

16—17 §§. het, som icke kan anses godtgjord därigenom, att han erhåller prisskillnaden,
och som är af den betydenhet, att aftalet på den grund må
afvisas.

Undantag har ock gjorts för oredligt förfarande från kommissionärens
sida. En kommissionär, som handlat oredligt mot kommittenten,
bör nämligen icke under några förhållanden kunna betaga denne hans
rätt att afvisa aftalet genom att, när hans handlingssätt kommer i dagen,
betala kommittenten hvad han sökt orättmätigt tillskansa sig.

17 §•

Såsom vid 15 § framhållits, vill kommittenten med sitt uppdrag
vinna ett visst resultat. Kommissionären åtager sig att vara verksam
för detta ändamål, men i hans åtagande af värfvet kan icke inläggas
någon garanti, att resultatet skall uppnås, såvida icke särskilda omständigheter
gifva vid handen, att aftalet haft en sådan innebörd. Om
han gjort hvad på honom ankommer men ändock misslyckas, är han
icke pliktig att ersätta kommittenten den skada, som denne därigenom
kan lida. *) Å andra sidan är det klart, att kommissionären är skadeståndsskvldig,
om han uppsåtligen eller genom försumlighet vid uppdragets
utförande tillskyndat kommittenten skada. Vid bedömande af
frågan, huruvida kommissionären gjort sig skyldig till försumlighet eller
icke, måste, såsom vid 15 § framhållits, hänsyn tagas till kommissionärens
ställning och förtrogenhet med affärer af det slag uppdraget afser.
Å en handelskommissionär är man i allmänhet berättigad att ställa större
anspråk i detta afseende; ett görande eller låtande, som kan vara ursäktligt
från en civil kommissionärs sida, är ofta att anse såsom vårdslöshet
af en handelskommissionär.

I olikhet mot 15 § är förevarande paragraf tillämplig, vare sig
kommissionären för kommittentens räkning ingått något aftal med tredje
man eller icke. I förra fallet kunna båda paragraferna samtidigt komma
till tillämpning; kommittenten kan afvisa det ingångna aftalet och tillika
af kommissionären kräfva ersättning för sin förlust. Men kommittenten
är enligt förevarande paragraf berättigad till skadestånd, äfven om han
icke begagnar sig af sin afvisningsrätt eller någon sådan rätt icke tillkommer
honom.

J) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 29 dec. 1905 (N. J. A. s. 541).

Denna paragraf sammanhänger nära med 17 § och innehåller
allenast en bevisregel angående skadeståndets belopp för sådana fall, då
kommissionären visat försumlighet därutinnan, att han vid försäljning
eller inköp afvikit från det af kommittenten bestämda limitum. Anser
kommittenten sig hafva lidit skada härigenom, åligger det honom enligt
allmänna regler att bevisa skadans storlek. Denna kan vara större eller
mindre än det belopp, hvarmed det betingade priset under- eller öfverstiger
limitum, och det torde näppeligen kunna antagas, att domstolarna
i saknad af närmare utredning skulle anse sig kunna sätta skadeståndet
till nämnda belopp. x) För kommittenten är det emellertid ofta vanskligt
att visa, huru stor skada han i det särskilda fallet lidit genom afvikelsen
från limitum, och äfven om han skulle kunna det, kan han, emedan han
därigenom blefve nödsakad att yppa det särskilda syfte han med sitt
uppdrag fullföljt, af obenägenhet härför finna sig föranlåten att hellre
afstå från sitt skadeståndsanspråk.

Enligt kommitténs mening kräfver kommittentens intresse, att
någon lättnad beredes honom i bevisningsafseende, och man har därför
i förevarande paragraf uppställt en presumtion för att den skada, som
genom afvikelse från limitum tillskyndas honom, uppgår till skillnaden
mellan det betingade och det föreskrift^ priset. Vill kommittenten nöja
sig med att såsom skadestånd utkräfva nämnda prisskillnad, behöfver
han alltså icke förebringa någon bevisning angående skadans omfattning
i det särskilda fallet. Har kommittenten genom afvikelsen lidit större
skada, skall naturligtvis äfven denna ersättas honom, men härför fordras,
att särskild utredning i sådant afseende förebringas.

Någon obillighet mot kommissionären torde icke ligga i det föreslagna
stadgandet. Detta har visserligen affattats på sådant sätt, att
den legala regeln för skadeståndsberäkningen skall komma till användning
i saknad af utredning om att kommittentens skada är större, och
det gagnar alltså icke kommissionären, om han skulle kunna bevisa,
att skadan i själfva verket varit mindre eller ingen. Stadgandets fortsättning
utvisar emellertid, att det står kommissionären fritt att visa,
att en afvikelse från limitum var påkallad af de vid aftalets ingående
föreliggande omständigheterna. Voro dessa sådana, att kommissionären
enligt 8 § haft fog för den afvikelse, som ägt rum, skall naturligtvis

]) .Jfr emellertid Kungl. Maj:ts dom don 13 mars 1907 (N. J. A. not. A n:o 82).

18—19 §§. intet skadestånd utgå. Var någon afvikelse befogad men icke så stor
som skett, har kommissionären att gälda skillnaden mellan det pris, som
betingats, och det, som med hänsyn till omständigheterna bort betingas.
Att tillämpningen af dessa regler å försälj ningskommission gestaltar
sig något olika, då uppdraget afser vanliga handelsvaror och då det
går ut på försäljning af ett föremål, som har affektionsvärde för ägaren,
följer af det vid 8 § anförda. I förra fallet är en försäljning under
limitum ofta motiverad däraf, att så högt pris icke kan uppnås och att
varans beskaffenhet kräfver skyndsam försäljning. I senare fallet däremot
torde kommissionären i allmänhet icke undgå att betala skillnaden
mellan limitum och försäljningspriset, äfven om föremålets värde bevisligen
understigit det limitum kommittenten utsatt.

Om kommittenten på grund af afvikelsen från limitum eller af
annan orsak afvisar det aftal, som kommissionären ingått för hans räkning,
har detta, såsom vid 15 § påpekats, till följd, att han icke har
något att skaffa med sagda aftal eller det pris, som däri betingats.
Det finnes alltså i sådana fall icke något utrymme för tillämpning af
förevarande paragraf. Kommittenten är visserligen berättigad till skadestånd,
äfven om han afvisar aftalet, men skadeståndsbeloppet bör då
bestämmas på samma sätt som om kommissionären aldrig slutit något
aftal för kommittentens räkning. Att för sådana fall uppställa någon
särskild bevisregel till förmån för kommittenten torde icke låta sig
göra. I allmänhet lärer bevisningen komma att röra sig om, huru stor
förlust kommittenten lidit därigenom, att den vara eller det värdepapper
uppdraget afsåg fallit eller stigit i pris efter den tidpunkt, då uppdraget
bort af kommissionären utföras genom försäljning eller inköp.

19 §.

Förut är nämndt, att en kommissionär, som icke står del credere,
ej är pliktig att redovisa mer än han bekommit eller kan utbekomma
från tredje man. Har kommissionären iakttagit tillbörlig omsorg vid
pröfningen af köparens vederhäftighet, drabbar således den med kreditgifning
förbundna risken icke honom utan kommittenten. Detta gäller
och bör gälla, då försäljning på kredit ligger inom kommissionärens
befogenhet. Om däremot kommissionären beviljar kredit utan att vara
därtill berättigad, bör han handla på egen risk och icke på kommittentens.
Åt denna grundsats gifver förslaget uttryck i förevarande paragraf.
Enligt densamma är påföljden af en dylik pliktförsummelse från kommissionärens
sida, att han själ!'' ansvarar för köpeskillingen, oafsedt om
köparen fullgör sin betalningsskyldighet eller icke.

För kommittenten torde en sådan bestämmelse vara af stort värde.
Om den icke funnes, skulle han vara nödsakad att af kommissionären
kräfva ersättning för den förlust han lidit, därigenom att denne olofligen
beviljat köparen kredit1). För bifall till sådan talan torde erfordras utredning
om att förlusten är att tillskrifva kommissionärens ifrågavarande
åtgärd. Att förebringa sådan utredning kan vara ganska vanskligt,
särskilt i sådana fall, då hvad som lägges kommissionären till last är,
att han gifvit kredit på längre tid än han haft rätt till. Enligt förslaget
behöfver kommittenten icke inlåta sig på sådana bevisspörsmål.
Kommissionären är enligt detsamma pliktig att utan vidare betala köpeskillingen
och kan icke undgå detta ens genom att styrka, att köparen
ej skulle kunnat fullgöra sin betalningsskyldighet enligt aftalet, äfven
om kommissionären icke öfverskridit sin befogenhet i fråga om lämnande
af anstånd med betalningen.

Äfven för sådana fall, då köparen är solvent och kan antagas
komma att rätteligen fullgöra sin betalningsskyldighet enligt aftalet,
är det föreslagna stadgandet af betydelse för kommittenten. Denne är
nämligen, enligt hvad slutorden i första stycket gifva vid handen,
berättigad att erhålla redovisning å den tid sådan skolat lämnas, om
anståndet icke medgifvits, och behöfver sålunda icke afvakta den tid,
då köpeskillingen enligt aftalet förfaller till betalning, och i skadeståndsväg
söka ersättning för ränteförlust genom betalningstidens framflyttning.
Så till vida är kommissionärens ansvarighet här strängare än
den, som drabbar honom i det fall, hvarom 14 § handlar.

För tillämpning af förevarande paragraf 1’örutsättes enligt ordalydelsen,
att kommissionären utan fog medgifvit anstånd med köpeskillingens
erläggande. Detta är fallet, icke blott då han sålt på kredit,
ehuru han endast hade rätt att sälja mot kontant betalning, utan äfven
då han gifvit kredit på längre tid än han hade rätt till. Äfven i sistnämnda
fall utsätter han sig alltså för här angifna påföljder, ehuru han
då naturligtvis icke är skyldig att redovisa köpeskillingen tidigare än
redovisning skolat ske, om köparen fått den kredit, som kommissionären
haft rätt att medgifva.

Huruvida anstånd medgifvits köparen i själfva försäljnings aftalet
eller sedermera, är i och för sig likgiltigt, förutsatt att kommissionären
genom att lämna anståndet öfverskridit sin befogenhet. I sådant afseende
må emellertid erinras, att kommissionären oftare torde hafva rätt
att sälja på kredit än att efter försäljningen medgifva utsträckning af

19 §.

i) Jfr ang. spedition Kungl. Maj:ts dom den 16 mars 1892 (N. J. A. s. 153).

19 §• kredittiden. Huru långt hans befogenhet i ena eller andra afseende!
sträcker sig, måste bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Gifver aftalet mellan kommittenten och kommissionären icke någon ledning
härutinnan, har man att taga hänsyn till rådande handelsbruk. Att,
såsom i vissa främmande lagar skett, uppställa en presumtion mot lofligheten
af försäljning på kredit skulle enligt kommitténs tanke vara olämpligt,
och någon sådan bestämmelse har därför icke upptagits i förslaget.

I fråga om räckvidden af det föreslagna stadgandet må ytterligare
erinras, att då detsamma för sin tillämpning förutsätter, att kommissionären
utan fog lämnat anstånd, det icke lärer kunna åberopas af
kommittenten i sådana fall, då lämnande af anstånd legat inom kommissionärens
befogenhet men han lämnat sådant åt en mindre vederhäftig
köpare eller eljest på olämpligt sätt utöfvat sin ifrågavarande
befogenhet. Så allvarlig för kommissionären som den här utsatta påföljden
är, torde den icke böra inträda i andra fall än sådana, då beviljande
af anstånd öfver hufvud eller af så långt anstånd som det
medgifna var en oloflig åtgärd från kommissionärens sida eller då anståndet
eljest lämnats i strid mot en bestämd inskränkande föreskrift, b
Har han haft lof att bevilja kredit men lättsinnigt lämnat sådan eller
eljest gjort sig skyldig till vårdslöshet vid pröfningen af köparens solvens,
bör det hafva sitt förblifvande vid den allmänna regeln om skyldighet
för honom att ersätta kommittenten den förlust, som genom hans
försumlighet tillskyndats denne.

Om kommissionären genom sin åtgärd att obehörigen bevilja kredit
kan sägas hafva väsentligen eftersatt kommittentens intresse eller handlat
oredligt mot honom, äger kommittenten enligt 15 § afvisa det ingångna
aftalet; gör han bruk af denna rätt, kan han tillika kräfva skadestånd
af kommissionären för sin förlust. Någon redovisning för den i aftalet
betingade köpeskillingen kommer däremot i sådana fall icke i fråga, och
utrymme saknas därför för tilllämpningen af förevarande paragraf. Detta
framgår af det föreslagna stadgandet, som öfverensstämmer med 18 §
därutinnan, att det endast skall komma till användning, när aftalet icke
varder afvisadt af kommittenten.

Det händer ofta, att kommissionären får mera betaldt för en vara,
när han lämnar köparen kredit. När detta är fallet, kräfver billigheten,
att kommissionären, om han på grund af stadgandet i paragrafens första
stycke nödgas att själf svara för betalningen, icke behöfver till kommittenten
utgifva mera än det pris varan skulle hafva betingat, om den

'') Jfr Kungl. Maj:ts dom den 27 febr. 1867 (Naumanns tidskrift 1868 s. 40.)

sålts mot kontant betalning eller på den kortare kredittid, som kommissio- 19-20 §§.
nären haft rätt att inrymma. En bestämmelse härom har upptagits i
paragrafens andra stycke.

20 §.

Vill kommittenten emot kommissionären framställa något anspråk
i anledning däraf, att denne icke rätteligen fullgjort det honom gifna
uppdraget, står det enligt gällande rätt honom fritt att dröja så länge
som helst med anhängiggörandet af sin talan, blott han icke försitter
den allmänna preskriptionstiden eller, där fråga är om klander af sådan
redovisning, som afses i 18 kap. 9 § handelsbalken, den för sådan talan
där stadgade tiden. Att hvad kommissionären gjort eller låtit i anledning
af uppdraget efter längre tids förlopp dragés under domstols pröfning,
innefattar enligt kommitténs mening en obillighet mot honom,
såvida han icke i hvad som förekommit mellan honom och kommittenten
haft anledning att räkna rfied en dylik eventualitet och att med hänsyn
därtill anskaffa eller bevara det bevismaterial, hvaraf han kan vilja begagna
sig för att bemöta kommittentens anspråk. Stadgandet är af
värde för kommissionären äfven ur den synpunkten, att han därigenom
sättes i tillfälle att, om han beträffande en af honom företagen åtgärd
är tveksam, huruvida densamma skall af kommittenten godtagas, genom
att underrätta kommittenten om åtgärden skaffa sig besked om dennes
ståndpunkt i frågan.

Redan för närvarande torde kommittenten, åtminstone när förhållandet
mellan honom och kommissionären har merkantil prägel, anses
pliktig att, om han har något att anmärka mot kommissionärens åtgärder,
i tid gifva detta till känna, vid äfventyr att han eljest anses hafva godkänt
dem. Någon inskränkning i kommittentens ifrågavarande reklamationsskyldighet
göres icke genom förslaget. Fastmera har det ansetts lämpligt
att såväl för civil kommission som handelskommission genom ett
uttryckligt stadgande fastslå grundsatsen, att kommittenten, om han vill
framställa vissa anspråk mot kommissionären i anledning däraf, att denne
utan fog afvikit från hans föreskrifter eller eljest förfarit oriktigt vid
uppdragets utförande, måste gifva besked därom utan oskäligt uppehåll
efter det han från denne fått underrättelse om hans ifrågavarande förfarande.

Det föreslagna stadgandet afser icke blott sådana fall, då kommittenten
vill afvisa ett för hans räkning ingånget aftal eller kräfva
skadestånd af kommissionären, utan äfven sådana, då han framställer
anspråk, att kommissionären, när han olofligen gifvit, kredit, jämlikt 19

20 §. § själf skall svara för betalningen. Däremot har det ansetts betänkligt

att göra reklamation från kommittentens sida till ett villkor för hans rätt
att på grund af kommissionärens förhållande i förtid återkalla ett kommissionsuppdrag,
hvilket gifvits för viss tid eller eljest under sådana
förhållanden, som i 50 § afses. Huruvida kommittenten bör såsom giltig
anledning till uppdragets återkallande äga åberopa ett görande eller
låtande från kommissionärens sida, mot hvilket han icke inom skälig tid
framställt anmärkning, torde liksom motsvarande spörsmål vid andra
aftal om utförande af uppdrag böra besvaras olika i olika fall.

För tillämpning af förevarande paragraf förutsättes icke, att kommissionärens
underrättelse går ut på att han utfört det honom g-ifna
uppdraget; äfven när underrättelsen afser någon viss åtgärd, som han
i anledning af uppdraget vidtagit eller underlåtit, åligger det kommittenten
att reklamera. Det förutsättes icke ens, att kommittenten får
mottaga någon formlig underrättelse om det görande eller låtande,
hvarom fråga är. Om t. ex. en försäljningskommissionär till kommittenten
återsänder varor, som han haft till försäljning men icke lyckats afyttra,
kan det åligga kommittenten att reklamera, om han vill göra gällande,
att de varit utsatta för vanvård under den tid kommissionären haft dem
i sin besittning. Däremot bör reklamationsskyldighet icke åläggas kommittenten,
när han endast genom samtal med andra personer, genom
tidningsnotiser eller eljest utan kommissionärens åtgörande erhållit kännedom
om någon af denne begången oriktighet vid uppdragets utförande.
I dessa fall har kommissionären ej samma fog för den känsla af trygghet
mot efterräkningar, som vinner insteg hos honom, när han själf
underrättat kommittenten om ett visst görande eller låtande och denne
icke gör någon gensaga däremot.

I fråga om den tid, inom hvilken reklamation skall ske, må erinras,
att uttrycket utan oskäligt uppehåll här som eljest i förslaget måste
tolkas strängare i förhållanden mellan köpmän än enskilda personer
emellan; ett uppskof, som är ursäktligt för en privatperson, kan ofta vara
oskäligt långt för en köpman. För sådana fall, då kommissionären underrättat
om någon af honom vidtagen åtgärd, hvars ändamålsenlighet icke
kan af kommittenten bedömas utan kännedom om förhållanden, hvilka
först efter underrättelsens mottagande blifva honom bekanta, kan naturligtvis
icke kommittenten anses hafva åsidosatt sin reklamationsskyldighet,
därför att han icke omedelbart efter underrättelsen reklamerar, men
när han sedermera vinner sådan kännedom, åligger det honom att utan
oskäligt uppehåll därefter reklamera.

När kommittenten vill begagna sig af den rätt att afvisa ett för

hans räkning ingånget aftal, som enligt 15 § tillkommer honom, är det
af särskild vikt för kommissionären att i god tid få kännedom härom,
på det att han snarast möjligt må kunna träffa de dispositioner, som
påkallas däraf, att aftalet, sedan det af kommittenten afvisats, är att
betrakta såsom ingånget för kommissionärens egen räkning. I allmänhet
är det nog, att kommittentens meddelande innehåller, att han icke vill
låta sig nöja med kommissionärens åtgöranden, men i detta fall bör
kommittenten uttryckligen säga ifrån, att han icke vill hafva något att
skaffa med det af kommissionären ingångna aftalet. En bestämmelse af
detta innehåll har alltså upptagits i förslaget.

Om kommittenten icke i rätt tid meddelar, att han ej vill låta sig
nöja med kommissionärens åtgärder, är påföljden däraf, att han går all
talan förlustig. I öfverensstämmelse härmed medför kommittentens
underlåtenhet att uttryckligen gifva till känna, att han vill afvisa ett
ingånget aftal, förlust af afvisningsrätten. Att dessa påföljder icke inträda,
om kommittenten reklamerat i rätt tid men reklamationen icke kommer
kommissionären till hända, framgår af 3 §.

Den underrättelse från kommissionärens sida, som enligt förevarande
paragraf utgör förutsättning för kommittentens reklamationsskyldighet,
kan naturligtvis innehållas i den redovisning, som kommissionären
afgifver för sitt uppdrag. Om redovisningen ensam eller i förening
med andra för kommittenten kända omständigheter gifver vid
handen, att kommissionären vid uppdragets utförande förfarit oriktigt i
ett eller annat afseende, åligger det alltså kommittenten att, om han
vill hålla sin talan öppen, reklamera utan oskäligt uppehåll efter det
redovisningen kommit honom till hända.

Detta gör emellertid icke alltid till fyllest. Innefattar kommittentens
talan klander af redovisningen och har denna karaktären af slutredovisning,
måste kommittenten också iakttaga den i 18 kap. 9 § handelsbalken
stadgade tiden för sådan talan. Att nämnda lagrum är tillämpligt
i förhållandet mellan kommittent och kommissionär, lider visserligen icke
för närvarande något tvifvel, *) men då förslagets bestämmelser om reklamationsskyldighet
för kommittenten möjligen skulle kunna gifva anledning
till det missförstånd, att dennes talan alltid vore förvarad, om han
iakttagit hvad honom i sådant afseende åligger, har det ansetts lämpligt
att i andra stycket af denna paragraf intaga en erinran, att ifrågavarande
stadgande fortfarande äger giltighet. I kommissionsförhållanden

]) Jfr Kungl. Maj:ts domar don 7 nov. 1890 (N. J. A. s. 420) och den
12 april 1905 (N. J. A. s. 175).

20 §.

20—22 §§. af längre varaktighet afgifver kommissionären vanligen periodiska redovisningar.
I ett nyligen afgjordt rättsfall*) synes den meningen hafva
gjort sig gällande, att stadgandet i 18 kap. 9 § handelsbalken icke
skulle vara tillämpligt å dylika redovisningar. Det bar varit ifrågasatt
att i föreliggande lagförslag upptaga en bestämmelse om viss kortare
klandertid, exempelvis tre månader, hvilken skulle gälla både för periodiska
redovisningar och verkliga slutredovisningar. Då det emellertid,
särskildt i sådana fall, då kommissionären har kommittenten tillhöriga
varor på lager, skulle blifva svårt för kommittenten att kontrollera
riktigheten af de periodiska redovisningarna och då icke veterligen från
merkantilt håll framträdt någon önskan, vare sig att för sistnämnda
redovisningar en bestämd klandertid måtte införas eller att den för
slutredovisningar i allmänhet gällande klandertiden måtte, hvad kommissionsförhållanden
beträffar, förkortas, har någon sådan bestämmelse
icke upptagits i förslaget.

21 och 22 §§.

Den undersöknings- och reklamationsskyldighet, som enligt förevarande
paragrafer åligger kommittenten, är ej att förväxla med den, som
enligt köplagen åligger en köpare beträffande inköpt gods. I fråga om
varor, som af kommissionären inköpas för kommittentens räkning, är
det kommissionären, som denna senare plikt åligger. Då köplagens
bestämmelser äro direkt tillämpliga å förhållandet mellan kommissionären
och tredje man, har det ej varit behöfligt att i föreliggande lagförslag
omnämna kommissionärens berörda skyldighet. Den undersöknings- och
reklamationsskyldighet, hvarom här kan vara fråga, är ålagd kommittenten
i kommissionärens intresse. Vare sig de inköpta varorna levererats till
kommittenten direkt från säljaren eller kommit honom till hända genom
kommissionären, är det för denne af vikt att i god tid få veta, om
kommittenten i dem funnit fel eller brist. Därigenom får kommissionären,
om han vid mottagandet af kommittentens reklamation ännu ej försuttit
den honom i egenskap af köpare tillkommande reklamationstiden, tillfälle
att i sin ordning reklamera hos säljaren; och äfven om nämnda tid gått
till ända, kan kommissionären, som ofta står i nära förbindelse med säljaren,
hafva utvägar att ordna saken med denne, om han i tid får veta
om felet eller bristen. Det är detta kommissionärens intresse, som man
velat tillgodose genom bestämmelserna i förevarande paragrafer.

'') Se Kung!. Maj:ts dom den 1 mars 1911 (N. J. A. s. 67).

Liksom enligt 52 § köplagen påföljden af underlåten reklamation 21 och 22 §§.
inträder, icke blott då köparen märkt utan äfven då han bort märka
fel eller brist i godset, gäller enligt andra stycket af den föreslagna 22 §,
att kommittenten i båda dessa fall kan gå förlustig sin rätt mot inköpskommissionären,
såvida han icke i rätt tid reklamerar. Härigenom utmärkes,
att en viss undersökningsplikt alltid åligger kommittenten. För
andra fall än sådana, som afses i 21 §, torde omfattningen af denna
hans plikt icke kunna bestämmas närmare än genom en sådan antydan.

Frågan, huruvida kommittenten kan åberopa ett visst fel i godset, blir
alltså beroende af om detta kan sägas vara af beskaffenhet att hafva
bort märkas tidigare än som skett.

Vid handelskommission däremot bör det, när äfven kommittenten
är köpman och inköpet skett för hans rörelse, åligga kommittenten,
liksom vid handelsköp köparen, att till utrönande af godsets beskaffenhet
föranstalta om en så ingående undersökning, som efter godt handelsskick
kan ifrågakomma. Detta betingas af alldeles samma skäl, som
föranledt det särskildt för handelsköp gifna stadgandet i 51 § köplagen,
och man har därför i förslaget gifvit uttryck åt grundsatsen på det sätt,
att man i 21 § hänvisat till nämnda lagrum.

En sammanställning af köplagens stadganden med de här föreslagna
gifver vid handen, att både kommissionären och kommittenten kunna
blifva pliktiga att underkasta ett och samma varuparti en noggrann
undersökning samt att kommissionärens undersökningsplikt kan vara
vidsträcktare än kommittentens. Detta blifver särskildt fallet, när det af
kommissionären med tredje man ingångna aftalet är att anse såsom
handelsköp men kommittenten är en privatperson. Kommissionären har
då i allmänhet större varukännedom än kommittenten, och det synes
därför billigt, att i fråga om undersökning af varan större anspråk
ställas på den förre än på den senare.

I vanliga fall är kommittenten icke i tillfälle att granska den
för hans räkning inköpta varan, innan densamma kommer honom till
banda, och behöfver därför icke dessförinnan reklamera. Skulle han
emellertid annorledes än genom egen iakttagelse hafva fått vetskap om
fel eller brist i en vara, som inköpts för hans räkning men ännu icke
levererats till honom, lärer reklamationsskyldighet åligga honom på
grund af 22 §. För sådana fall, då kommissionärens underrättelse om
att uppdraget blifvit utfördt gifver vid handen, att varan icke är sådan den
borde vara, är kommittenten redan på grund af 20 § pliktig att reklamera.

Om kommissionären i anledning af fel eller brist i godset reklamerat
hos säljaren eller iakttagit hvad honom åligger för att mot fraktförare

21—24 §§. gorå gällande fel eller brist, som uppkommit under godsets transport,
bör icke den omständigheten, att kommittenten försummat att reklamera
hos kommissionären, föranleda därtill, att han icke under några förhållanden
får åberopa felet eller bristen emot denne. Däraf skulle
nämligen blifva en följd, att hvad kommissionären vunne genom en
af honom i egenskap af köpare eller lastemottagare anställd talan skulle
komma honom själf och icke kommittenten till godo. Detta skulle stå
i tydlig strid mot föreskriften i 13 §, att kommissionären skall till
kommittenten redovisa allt hvad han bekommer på grund af aftal, som
af honom ingåtts för kommittentens räkning. Enahanda är förhållandet,
om kommissionären af någon annan anledning är berättigad att emot
tredje man framställa något anspråk i anledning af fel eller brist i
godset. Till förebyggande af ett sådant resultat har i andra stycket
af 22 § upptagits en bestämmelse, enligt hvilken kommittenten utan
hinder däraf, att han icke fullgjort sin reklamationsskyldighet, äger
hålla sig till kommissionären i den mån denne på grund af felet eller
bristen har ersättningsanspråk mot säljaren, fraktföraren eller annan
och kan utfå hvad denne är pliktig att gälda.

23 §.

Liksom det är af intresse för kommissionären att i god tid få
veta, om kommittenten har något att anmärka mot en inköpt varas
kvalitet eller kvantitet, är det äfven af vikt, att kommissionären snarast
möjligt får besked, huruvida kommittenten anser dröjsmål föreligga
med afseende å leveransen och pa grund däraf vill göra något anspråk
gällande. För den skull har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse
om reklamationsskyldighet för kommittenten på grund af
dröjsmål med godsets aflämnande. Denna bestämmelse ansluter sig
nära till stadgandet i 27 § köplagen och skall i likhet med bestämmelserna
i 22 § af förslaget komma till tillämpning, ehvad den inköpta
varan genom kommissionären befordras till kommittenten eller levereras
direkt från säljaren. Att ej heller i här förutsatta fall kommittenten går
sin talan förlustig, så vidt kommissionären kan utfå ersättning af säljare,
fraktförare eller annan, betingas af samma skäl, som föranledt motsvarande
undantagsbestämmelse i 22 §.

24 §.

Bestämmelserna om reklamationsskyldighet för kommittenten äro
gifna i kommissionärens intresse, för att han icke under lång tid skall

behöfva frukta för efterräkningar i anledning af sina åtgärder för upp- 24-26 §§.
dragets utförande. Sådan hänsyn förtjänar uppenbarligen icke den
kommissionär, som handlat oredligt mot kommittenten. Med oredligt
förfarande af kommissionären har man, i öfverensstämmelse med hvad
som skett i 53 § köplagen beträffande svikligt förfarande och af enahanda
skäl, som föranledt denna bestämmelse, ansett sig böra likställa
grof vårdslöshet af kommissionären, såvida kommittenten genom densamma
tillskyndats märklig skada. I fråga om skälen till att man här
som eljest i förslaget gjort undantag för »oredligt» och icke för »svikligt»
förfarande från kommissionärens sida hänvisas till det vid 15 § anförda.

25 §.

Förevarande paragraf har sin förebild i 54 § köplagen och har
liksom detta lagbud sin grund däri, att det ansetts olämpligt, om den,
som fått mottaga inköpt gods — i köplagen köparen, i föreliggande
lagförslag kommittenten — skulle kunna ända till den vanliga tioåriga
preskriptionstidens utgång framkomma med anspråk i anledning af fel
eller brist i godset. För sådan talan har alltså utsatts en frist af ett
år, räknadt från godsets mottagande, hvilken måste iakttagas, äfven då
talan grundas å ett förborgadt fel i godset. Kan kommissionären på
grund af felet eller bristen utfå ersättning af tredje man, bör dock
denna komma kommittenten till godo, äfven om han först efter utgången
af nämnda tid framkommer med något anspråk. Detta betinyas af
samma skäl, som föranledt motsvarande undantag från reglerna om
kommittentens reklamationsskyldighet.

De i andra punkten införda undantagsbestämmelserna hafva sin
motsvarighet i 54 § köplagen.

26 §.

Nödig hänsyn till kommissionären kräfver, att kommittenten, när
han vill afvisa inköpt gods, som kommer honom till hända från kommissionären
eller säljaren, icke får lämna godset vind för våg utan måste
tör kommissionärens räkning taga sig af detsamma. I sådant afseende
hafva de stadganden, hvilka i 55 och 56 §§ köpingen meddelats beträffande
köpare, som afvisar inköpt gods, ansetts böra äga motsvarande tilllämpning
i förhållandet mellan kommittent och inköpskommissionär. Af
hänvisningen till förstnämnda paragraf, hvilken i sin ordning hänvisar till
34 och 35 §§ i samma lag, följer jämväl, att kommittenten, under samma

100

26-27 §§. förutsättningar som en inköpskommissionär enligt 38 § i föreliggande
lagförslag, är berättigad att befria sig från vidare vårdnadsplikt genom
att sälja godset för kommissionärens räkning samt att, där godset är
utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller fordrar alltför kostsam
vård, kommittenten bar icke blott rätt utan äfven plikt att sälja detsamma.

Om kommissionärens rättigheter.

27 §.

Såsom vid 4 § framhållits, är det, för att kommission skall föreligga,
icke nödvändigt, att kommissionären betingat sig vederlag för
sin verksamhet. Att eu handelskommissionär åtager sig att utan ersättning
utföra uppdrag, är visserligen sällsynt, men privatpersoner emellan
förekommer det ofta i det dagliga lifvet, att sådana uppdrag uträttas
gratis; särskildt då fråga är om smärre inköp, gör kommissionären i
regel icke anspråk på någon ersättning för sitt besvär.

När vederlag skall utgå, kan detta vara bestämdt på olika sätt.
Sålunda kan det vara aftaladt, att kommissionären skall hafva ett på
förhand bestämdt arfvode för sitt sysslande eller att en försäljningskommissionär,
om han lyckas sälja varan utöfver ett visst pris, skall få
behålla öfverskottet för egen räkning. Åtminstone vid handelskommission
är det dock ojämförligt vanligast, att vederlaget utgår i form af
provision. I sådant fall erhåller kommissionären för hvarje slutet aftal
en summa, som vanligen står i visst förhållande till det såldas eller köptas
värde och beräknas i vissa procent af den erhållna eller betalade köpeskillingen.
Särskildt vid inköpskommission förekommer emellertid också,
att provisionen beräknas till visst belopp per viktenhet eller eljest sättes
i relation till varans myckenhet och icke till priset.

Af det anförda framgår, hvarför kommittén allenast för handelskommission
ansett sig böra uppställa en presumtion, att kommissionären
skall hafva vederlag för sin verksamhet och detta i form af provision.
Att utsträcka dessa regler till att gälla äfven civil kommission
skulle, oaktadt stadgandet i 18 kap. 5 § handelsbalken medgifver syssloman
i allmänhet rätt till skälig arfvodeslön, enligt kommitténs förmenande
sakna stöd i rådande rättsuppfattning. Däraf att förevarande paragraf
allenast gäller handelskommission, får naturligtvis icke dragas den
slutsatsen, att vid civil kommission presumtionen skulle vara emot
att vederlag skall utgå till kommissionären. Huruvida och i hvilken

101

form en sådan kommissionär skall hafva betaldt för sin verksamhet, är
att bedöma efter omständigheterna i hvarje särskildt fall; i regel är
det icke svårt att afgöra hvad som varit kontrahenternas mening härutinnan.
Skall provision utgå, böra gifvetvis i fråga om förutsättningarna
för dess åtnjutande de i denna och följande paragraf gifna reglerna
äga motsvarande tillämpning. Dessa blifva sålunda medelbarligen af
betydelse bland annat för frågan om auktionsförrättares rätt till provision.

För kommissionärens rätt till provision förutsattes naturligtvis, att
aftal för kommittentens räkning blifvit af honom slutet. Lyckas det
icke kommissionären att sluta något sådant aftal, är han ej berättigad
till provision. Icke ens när kommittenten återkallar uppdraget, innan
aftal slutits, skall provision utgå till kommissionären, men denne torde
då under vissa förhållanden hafva anspråk på något vederlag för sitt
arbete; se vidare härom vid 52 §.

För att kommissionären skall äga åtnjuta provision har, i enlighet
med allmänt gängse uppfattning, i förslaget uppställts såsom ett ytterligare
villkor, att det af honom för kommittentens räkning ingångna aftalet
varder fullgjordt å tredje mans sida, d. v. s. att vid försäljningskommission
köpeskillingen erlägges och vid inköpskommission varan eller värdepapperet
levereras. Om kommissionärens rätt till provision ej vore
betingad häraf, skulle det ligga i hans intresse att få till stånd så
många aftal som möjligt utan afseende å utsikten till dessas behöriga
fullgörande, och han kunde däraf frestas att vara mindre nogräknad vid
pröfning af vederhäftigheten hos de personer, med hvilka han för kommittentens
räkning inlåter sig i aftal. Visserligen är kommittenten, om
han förmår styrka, att kommissionären gjort sig skyldig till vårdslöshet
härutinnan, berättigad till skadestånd af honom, men det är uppenbart,
att ett vida mer effektivt skydd beredes kommittenten mot ett dylikt
förfaringssätt från kommissionärens sida, om denne utan vidare går miste
om sin provision, då aftalet icke fullgöres.

Med undantag för de jämförelsevis sällsynta fall, då tredje man
har att fullgöra ingånget aftal direkt till kommittenten — jfr 57—59 §§
— anses tredje man hafva fullgjort detsamma och följaktligen kommissionärens
rätt till provision inträda, så snart tredje man till kommissionären
erlagt köpeskillingen eller aflämnat godset. Om t. ex. gods, som
inköpts för kommittentens räkning, skulle, medan det förvaras hos kommissionären,
förstöras vid eldsvåda eller annan olyckshändelse, är kommissionären
likväl berättigad att utfå sin provision. Beror det af vanvård
eller vållande från kommissionärens sida, att godset blifvit förstördt,
är kommittenten enligt 15 § berättigad att af sådan anledning afvisa

27 §.

102

27 §. det för hans räkning ingångna aftalet. Gör han bruk af denna rätt,
har detta, såsom där framhållits, till följd, att han icke har något med
aftalet att skaffa och förty ej heller behöfver gälda provision å detsamma.
Vill kommittenten stå fast vid aftalet, bör han däremot gälda
provisionen eller vidkännas afdrag därför vid beräkningen af sin skadeståndsfordran.

Hvad försäljningskommission beträffar, måste naturligtvis köpeskillingen
anses hafva ingått till kommissionären, äfven då tredje man
vid uppgörelsen begagnar sig af den kvittningsrätt, som enligt 64 §
kan tillkomma honom för motfordringar hos kommissionären eller kommittenten.
Har köpeskillingen ingått till kommissionären, äger denne
i redovisningen till kommittenten upptaga sin provisionsfordran såsom
en afgående post. Skulle kommissionären göra konkurs, innan han
fullgjort sin redovisningsskyldighet, kan kommittenten således icke i
konkursen bevaka hela köpeskillingen utan endast redovisningens saldo;
äfven i sådana fall beräknas alltså provision.

För kommissionärens rätt till provision är det utan betydelse, om
det för hans räkning ingångna aftalet fullgöres af tredje man eller å
dennes vägnar af kommissionären själf eller annan. När kommissionären
står del credere, måste han ju redovisa köpeskillingen till kommittenten,
äfven om köparen icke betalat, och han bör då gifvetvis få sin provision.
Ej heller går kommissionären miste om sin provision därigenom, att hvad
tredje man enligt aftalet åligger fullgöres senare än ske bort; endast om
aftalet af sådan anledning häfves, är det att anse såsom icke fullgjordt.
Huruvida fullgörandet sker under bestående kommissionsförhållande eller
efter det uppdraget återkallats eller af annan anledning upphört, är
naturligtvis likgiltigt.

För sådana fall, då aftalet allenast delvis varder fullgjordt å tredje
mans sida, meddelas i 28 § särskilda bestämmelser. Det ligger nära
till hands att tillämpa dessa bestämmelser, när ett aftal om successiv
leverans fullgöres i fråga om en eller flera poster men icke i fråga om
alla. Detta skulle emellertid, enligt hvad kommittén inhämtat, strida
mot merkantil åskådning, som i detta afseende betraktar hvarje särskild
post såsom en affär för sig. Man har därför i andra punkten af förevarande
paragraf upptagit en särskild bestämmelse, enligt hvilken den
omständigheten, att aftalet icke fullgöres beträffande en eller flera poster,
ej inverkar å kommissionärens rätt till provision för de öfriga.

Att köpeskillingen icke ingår till kommissionären eller godset icke
aflämnas till honom, kan bero däraf, att tredje man haft giltig grund
för sin underlåtenhet att fullgöra aftalet i den omständigheten, att kom -

103

mittenten å sin sida icke fullgjort hvad honom åligger. Vare sig detta 27 §.
förhållande beror af kommittenten själf eller af någon händelse, som
denne, därest han utan förmedling af kommissionären slutit aftal med
tredje man, icke skulle kunnat åberopa till sitt fredande från dennes
anspråk på aftalets fullgörande eller på skadestånd i anledning af
underlätet fullgörande, skulle det enligt kommitténs mening vara obilligt
emot kommissionären, om han skulle gå miste om sin provision, när det
är å kommittentens sida anledningen ligger till att aftalet icke kommit
till verkställighet. En undantagsbestämmelse för sådana fall har därför
upptagits i andra stycket.

Denna bestämmelse kan åberopas af en försäljningskommissionär,
exempelvis när kommittenten icke tillhandahållit någon vara för leverans
eller när den af honom levererade varan med fog afvisats af köparen
såsom kontraktsstridig; äfven om detta förhållande har sin grund däri,
att det varuparti, som kommittenten ämnat använda till leveransens fullgörande,
förstörts eller skadats vid eldsvåda eller annan olyckshändelse,
bör kommissionären hafva sin provision, såvida icke säljaren genom
förbehåll i aftalet fritagits från leverans- och skadeståndsskyldighet i
sådan händelse. Såsom exempel på bestämmelsens tillämpning å inköpskommission
må nämnas, att tredje man nekar att leverera, därför att
han icke från kommissionären erhållit betingadt förskott å köpeskillingen;
har detta sin grund i kommittentens underlåtenhet att enligt åtagande
tillhandahålla kommissionären för ändamålet erforderliga medel, bör han
uppenbarligen icke undgå att betala provision. Provision bör också
utgå, om aftalet icke kommer till utförande, därför att kommittenten
gjort konkurs. Skulle kommittenten i ett fall, då han äger göra fordringsrätten
gällande mot tredje man, med denne träffa öfverenskommelse
om återgång af aftalet, bör ej heller detta betaga kommissionären hans
rätt till provision. Däremot är det, såsom förut påpekats, gifvet, att
om kommittenten är berättigad att afvisa det för hans räkning ingångna
aftalet och gör bruk af denna rätt, någon provision på grund af detsamma
icke tillkommer kommissionären.

Angående pixmsionens storlek och sättet för dess beräkning innehåller
förslaget icke några bestämmelser. Dessa frågor regleras nästan
alltid i aftalet mellan kommittent och kommissionär. Skulle detta ej
hafva skett, är frågan om provisionens belopp att bedöma efter hvad
som är brukligt och skäligt vid uppdrag af det slag, hvarom fråga är.

Efter hvad som är öfligt bör ock afgöras, om provisionen skall beräknas
å hela den aftalade köpeskillingen (bruttopriset) eller å denna efter
afdrag af sådana omkostnader för frakt, tull och assurans m. m., som

104

27 - 28 §§. säljaren har att svara för, äfvensom af vissa rabatter och diskont (nettopriset).
I detta afseende råda, enligt hvad kommittén inhämtat, mycket
växlande kutymer i olika branscher; inom storhandeln torde dock det
senare beräkningssättet vara regel.

Om och på hvad sätt godtgörelse skall utgå till en kommissionär,
därför att han står del credere för medkontrahenten, är ock att bedöma
efter aftal och handelsbruk. I vissa branscher är det, såsom vid 14 §
framhållits, kutym, att kommissionären står del credere, och i sådana
fall utgör den inom branschen öfliga provisionen ersättning jämväl för
det ökade ansvaret. Inom andra branscher måste kommittenten, om han
önskar, att kommissionären skall stå del credere, särskildt betinga sig
detta. I dylika fall plägar kommissionären i allmänhet beräkna sig en
särskild godtgörelse för delcredereansvaret (delcredereprovision). Härför
finnes ju ock stöd i 18 kap. 6 § handelsbalken. Att kommissionär icke
är berättigad till särskild godtgörelse för den ansvarighet för aftals fullgörande,
som enligt 14 § andra stycket eller 19 § kan komma att åligga
honom, torde knappast behöfva påpekas.

När provision utgår, innefattar den i regel godtgörelse för allt
hvad kommissionären åtgjort i anledning af uppdraget; denne kan således
icke vid sidan dåra! debitera kommittenten ersättning för det han
ägnat vård och tillsyn åt kommissionsgodset eller haft arbete och besvär
med införskaffande af hvarjehanda upplysningar. För utgifter och kostnader
i anledning af uppdraget är däremot kommissionären, enligt hvad
29 § utvisar, berättigad till särskild ersättning, så vidt ej provisionen är
afsedd att innefatta godtgörelse också för dem.

28 §!

Om det aftal, som kommissionären för kommittentens räkning
ingått med tredje man, endast delvis fullgöres å dennes sida och detta
beror af någon omständighet, för hvilken enligt 27 § andra stycket
kommittenten bär ansvaret, skall sagda lagrum äga tillämpning, och
är kommissionären alltså berättigad att åtnjuta full provision å aftalet.
Detta är exempelvis förhållandet, om den från kommittenten levererade
varan är behäftad med fel eller icke uppgår till den bestämda myckenheten
och köparen af sådan anledning begagnar sig af sin rätt att erhålla
afdrag å köpeskillingen. För öfriga fall, då tredje man endast delvis
erlägger betalning för hvad han köpt eller levererar hvad han sålt,
uppstår fråga, om kommissionären skall förlora rätten till provision
öfver hufvud eller om han bör få åtnjuta provision i den mån tredje

105

man fullgjort aftalet, således vid försäljningskommisslon å det belopp, 28-29 §§.
som erhålles såsom utdelning i köparens konkurs. Kommittén har ansett
sig böra välja det förra alternativet. För detsamma talar enahanda skäl,
som anförts för att kommissionären bör erhålla provision endast å
sådana aftal, som fullgöras å tredje mans sida, eller att kommissionären
i annat fall kunde frestas att inlåta sig i affärer med personer af tvifvelaktig
solvens. Hvad sålunda föreslagits öfverensstämmer också med den
uppfattning, som är rådande bland köpmännen i de nordiska länderna.

För undvikande af missförstånd har man ansett sig böra i den
föreslagna lagtexten upptaga den tämligen själfklara satsen, att därest
den provision, som skolat utgå, om tredje man till fullo uppfyllt aftalet,
till beloppet öfverstiger kommittentens återstående fordran, kommissionären
icke går förlustig hela provisionen utan endast så mycket däraf,
som åtgår till täckande af bristen. Om t. ex. tredje mans konkurs gifver
95 procent i utdelning, skall kommissionären, i fall han är berättigad
till 10 procent provision, i provision bekomma 5 procent.

Att, där aftalet går ut på successiv leverans, en tillämpning af
här gifna regler endast kan ifrågakomma beträffande den eller de poster,
som allenast delvis fullgöras å tredje mans sida, framgår af det vid
27 § anförda.

29 §.

Då kommissionären vid fullgörandet af sitt uppdrag är verksam för
kommittentens räkning, bör han af denne erhålla ersättning för de utgifter
han haft i och för uppdraget, såvida de varit nödiga för vinnande
af det åsyftade resultatet eller eljest ägnade att befordra detsamma.
Åt denna grundsats gifver förslaget uttryck i förevarande paragraf,
hvarest såsom exempel på dylika utgifter särskildt nämnas afgifter för
olika slags meddelanden samt premier för kommissionsgodsets försäkring
mot brand-, sjö- eller annan slags skada. Sådana utgifter skola
alltså — om kommissionären haft fog för dem — särskildt ersättas.
Detta gäller dock endast, om och i den mån provision eller annan ersättning,
som kommissionären äger uppbära, icke är afsedd att innefatta
godtgörelse jämväl för dem. Oaktadt redan af 1 § följer, att aftal och
handelsbruk härutinnan skola lända till efterrättelse, har det ansetts
lämpligt att i förevarande paragraf fästa uppmärksamheten å denna begränsning
af stadgandets räckvidd. Utvecklingen lärer nämligen, enligt
hvad kommittén inhämtat, allt mera gå i den riktningen, att ersättning
för sådana mindre utlägg som till porto, telegram o. d. inbegripes i

106

29 §• provisionel!, hvilken i stället sättes något högre; detsamma gäller inom
många branscher beträffande brandförsäkringspremier, isynnerhet när
kommissionären säljer varor i detalj. Anledningen härtill torde ligga i
svårigheten att exakt angifva dylika utgifter, särskildt deras fördelning
å olika kommittenter. Härmed sammanhänger ock, att då särskild
ersättning skall utgå, det åtminstone vid kommissionsuppdrag, som äro
afsedda att vara någon längre tid, praktiseras, att i hvarje periodisk
redovisning debitera en viss summa i klump för porto, telegram och
telefonsamtal.

Enligt andra punkten af förevarande paragraf har kommissionären
rätt till ersättning för vissa af uppdraget föranledda kostnader, oaktadt
de ej motsvaras af särskilda utgifter för honom. Grunden till detta
stadgande är, att enligt merkantil uppfattning provisionen utgör ersättning
allenast för kommissionärens egen verksamhet i och för uppdragets fullgörande
och för sådana allmänna omkostnader i och för hans rörelse, som
äga omedelbart sammanhang med godsets försäljning eller inköp, t. ex.
utgifter för kontorslokal och kontorspersonal. För kommissionsgodsets
förvaring och förflyttning håller sig emellertid kommissionären ofta med
arbetsfolk, dragare och vagnar, magasiner m. m. Kostnaden härför
tillhör icke i egentlig mening hans verksamhet såsom säljare eller
köpare, utan han kunde likaväl förhyra lokaler och transportmedel hvar
gång han behöfde använda sådana. Förfore kommissionären på det
senare sättet, ägde han naturligtvis påföra kommittenten kostnaden för
förhyrandet såsom en utgift i och för kommissionsuppdraget, och han
bör då icke vara sämre ställd, därför att han använder eget folk och
egen materiel. Detta öfverensstämmer också med allmänt gängse uppfattning
i affärskretsar. Om t. ex. kommissionären låter sitt eget folk
verkställa ompackning af kommissionsgodset eller han låter lagra detta
i sitt eget eller ett af honom disponeradt magasin, anses han berättigad
att debitera kommittenten ompackningskostnader och magasinshyra med
belopp, som å orten utgör sedvanlig ersättning härför. När gods inlämnas
till försäljning i eu butik, äger däremot kommissionären ej
debitera kommittenten någon hyra för godsets förvaring; kommissionärens
kostnader för affärslokal böra bestridas af honom själf, vare sig
han är grossist eller detaljist. Ehuru, såsom af det sagda framgår, nu
omhandlade stadgande närmast hvilar på rådande uppfattning och sedvänja
inom merkantila kretsar, har giltig anledning ej synts föreligga
att begränsa dess användning till handelskommission. Enahanda skäl
tala för dess tillämplighet å civil kommission, ehuru det enligt sakens
natur här sällan torde kunna komma till användning. Äfven om detta

107

stadgande gäller naturligtvis, att det endast skall tillämpas, så vidt ej provi- 29 - 30 §§.
sionen enligt kontrahenternas mening skall utgöra ersättning äfven för
sådana kostnader, som där afses. Det ligger i öppen dag, att det föreslagna
stadgandet icke kan åberopas till stöd för försök af kommissionären
att genom påförande af öfverdrifna eller fingerade kostnader
förskaffa sig ökad ersättning för sitt arbete.

Afvisar kommittenten aftal, som kommissionären för hans räkning
ingått, äger kommissionären, såsom vid 15 § framhållits, icke rätt till
godtgörelse för andra utgifter och kostnader än sådana, som skulle
hafva varit påkallade, äfven om det ifrågavarande aftalet icke slutits.

Däremot går kommissionären icke förlustig sin rätt till ersättning för
utgifter och kostnader för gods, som han haft till försäljning eller som
han inköpt för kommittentens räkning, därigenom att godset af olyckshändelse
eller eljest utan kommissionärens vållande förringas eller går
under och att af sådan anledning de för godset gjorda utgifterna eller
kostnaderna blifva för kommittenten onyttiga. Detsamma gäller, om
vållande ligger kommissionären till last, såvida icke kommittenten med
hänsyn därtill är berättigad att afvisa det för hans räkning ingångna
aftalet och gör bruk af denna rätt; kommissionärens ifrågavarande
anspråk går då i kvittning mot det skadestånd han af sådan anledning
är pliktig att utgifva.

30 §.

När kommissionären på uppdrag af kommittenten och för dennes
räkning slutit aftal med tredje man, åligger det, där ej annat aftalats,
kommittenten att tillhandahålla försäljningskommissionären den vara, som
skall levereras, och inköpskommissionären penningar till betalning af
det inköpta eller ock att i kommissionärens ställe fullgöra leveransen
eller erlägga betalningen direkt till tredje man. Har kommittenten
underlåtit att uppfylla denna sin skyldighet och kommissionären i följd
däraf nödgats själf fullgöra aftalet, bör det följaktligen åligga kommittenten
att ersätta honom hvad han utgifvit. En bestämmelse af detta
innehåll har upptagits i första stycket. Enahanda ersättningsskyldighet
bör naturligtvis åligga kommittenten i likartade fall, exempelvis när en
försäljningskommissionär måst utgifva skadestånd till tredje man, därför
att den från kommittenten levererade varan varit behäftad med fel.

Äfven om ifrågavarande bestämmelse gäller, att den icke är tilllämplig,
därest kommittenten är berättigad att afvisa det ifrågavarande
aftalet och gör bruk af denna rätt. Blir aftalet gällande mot kommit -

108

30 §. tenten, skall han däremot ersätta kommissionären hvad denne på grund
af detsamma måst utgifva till tredje man, äfven om han icke själf
erhåller hvad honom i följd af aftalet tillkommer. Om t. ex. gods, som
kommissionären för kommittentens räkning inköpt och betalt med egna
medel, brinner upp, medan det förvaras hos kommissionären, måste
kommittenten ändock betala honom den erlagda köpeskillingen. Har en
försäljningskommissionär till fullgörande af ett för kommittentens räkning
ingånget aftal levererat varor af eget förråd, måste likaledes kommittenten
ersätta honom hvad han sålunda utgifvit, äfven om köparen
sedermera icke skulle fullgöra sin betalningsskyldighet. Står kommissionären
del credere eller är han på annan grund ansvarig för betalningen,
kommer denna hans skuld enligt vanliga regler att gå i kvittning mot
hans fordran enligt förevarande paragraf. Detsamma gäller, om aftalet
blifvit å tredje mans sida fullgjordt men kommissionären icke redovisat
hvad han från honom bekommit; kommittentens fordran å redovisning
står då emot kommissionärens anspråk att återbekomma hvad han utgifvit
till tredje man.

I förhållande till de regler, som sålunda enligt första stycket skola
vinna tillämpning, innefattar andra stycket en modifikation. Där gifna
bestämmelse har ansetts nödig, på det att en inköpskommissionär, som
olofligen betalt köpeskillingen i förskott, icke måtte kunna å regeln i
första stycket grunda anspråk att af kommittenten få ersättning för
förskottet. Att lämna betalning i förskott är en så pass äfventyrlig sak,
att den kommissionär, som företager sig detta utan att hafva kommittentens
lof därtill, själf bör stå den därmed förbundna risken, äfven om
aftalet icke af sådan anledning afvisas. Stadgandet erbjuder vissa likheter
med den bestämmelse, som i 19 § föreslagits för försäljningskommissionär.
Om denne obehörigen lämnar anstånd med betalningen, blir han enligt
sagda paragraf själf ansvarig för att betalning ingår från tredje man.
På samma sätt blir enligt förevarande paragraf en inköpskommissionär,
som olofligen lämnar förskott, för återfående af detta beroende af att
tredje man fullgör sin leveransskyldighet. Af bestämmelsen framgår, att
därest säljaren delvis fullgör aftalet, kommissionären äger rätt att af
kommittenten återfå en motsvarande del af förskottet.

Har kommissionären kommittentens lof att lämna säljaren förskott
eller är han på grund af till äfventyrs rådande handelsbruk berättigad
därtill, handlar han icke på egen risk utan äger jämlikt första stycket
af kommittenten utfå det i förskott erlagda beloppet, äfven om säljaren
icke fullgör sin leveransskyldighet.

Denna och följande paragrafer handla om kommissionärens säkerhet
i kommissionsgodset för vissa hans fordringar hos kommittenten.
Förordningen den 6 oktober 1848 stadgar i sådant afseende, att om någon
mottagit varor till försäljning och lämnat förskott på blifvande köpeskilling
eller haft kostnad i och för uppdraget, han skall, därest förskottstagarens
egendom afträdes till konkurs innan förskottet blifvit
guldet, för samma förskott och kostnad med ränta njuta betalning ur
varorna med den rätt, som i 17 kap. 3 § handelsbalk^ är tillagd innehafvare
af lös pant. Hvad sålunda är stadgadt skall, när förskott är
lämnadt på grund af konnossement, enligt uttrycklig bestämmelse i förordningen
tillämpas, äfven om varorna icke före konkursen kommit försko
ttsgifvar en till hända.

Ifrågavarande stadganden hafva i förslaget sin motsvarighet i de
bestämmelser, som i 31—34 §§ meddelas rörande försälj ningskommissionärs
säkerhet i kommissionsgodset. I åtskilliga afseenden sträcker sig
kommissionärens rätt enligt de föreslagna bestämmelserna längre än enligt
de nu gällande. Hvad förevarande paragraf beträffar, må till en början
erinras, att kommissionären enligt densamma har säkerhet i godset icke
blott för lämnadt förskott och för kostnader i och för uppdraget utan
för alla sina fordringar hos kommittenten i anledning af uppdraget,
således äfven för provision eller annan ersättning för uppdragets fullgörande.
Enligt kommitténs mening saknas giltig anledning att frånkänna
kommissionären säkerhet i godset för dylika fordringar; så snart
hans fordran grundar sig å det honom gifna uppdraget, bör han hafva
säkerhet för densamma. Huruvida fordringen är af den beskaffenhet,
som omförmäles i 27 — 30 §§, eller t. ex. grundar sig därå, att kommittenten
i något afseende eftersatt sina skyldigheter mot kommissionären och af
sådan anledning är pliktig att utgifva skadestånd, saknar härvid betydelse.

Att kommissionärens fordran skall vara förfallen till betalning, har
icke gjorts till villkor för hans rätt enligt förevarande paragraf. För
sådana fordringar, som här afses, äger han alltså säkerhet i godset, äfven
om de icke äro förfallna. Visserligen skulle det, såsom vid 34 § skall
närmare utvecklas, vara äfventyrligt för kommittenten, om kommissionären
finge äfven för icke förfallna fordringar skaffa sig godtgörelse
genom godsets försäljning. Men å andra sidan skulle det vara obilligt
mot kommissionären — särskilt mot en kommissionär, som förskotterat
största delen af godsets värde — om han för sina fordringar icke redan

31 §. före förfallotiden skulle hafva någon säkerhet i godset utan vara pliktig
att utan vidare följa kommittentens föreskrifter med afseende å detsamma,
exempelvis återsända det till honom, om han gifver order därom.

Huruvida enligt 1848 års förordning den, som mottagit varor till
försäljning, har panträtt i varorna eller allenast en panthafvares förmånsrätt
i konkurs, är icke fullt klart. Denna otydlighet är i förslaget
afhjälpt. Enligt detsamma har kommissionären, vare sig kommittenten
gör konkurs eller icke, ej allenast s. k. retentionsrätt, d. v. s. rätt att
kvarhålla godset till dess kommittenten betalar honom hans fordringar
i anledning af uppdraget, utan en verklig panträtt, i kraft hvaraf han
kan själf skaffa sig betalning genom försäljning af godset under de
förutsättningar och i den ordning 34 § angifver.

K ommissionärens panträtt kan endast göras gällande i gods, som
kommittenten lämnat honom till försäljning. Har kommissionären i följd
af uppdraget fått mottaga annat kommittenten tillhörigt gods, har han
däri allenast retentionsrätt under de i 39 § angifna förutsättningar.
Skulle det befinnas, att kommittenten icke var ägare till det gods, som
lämnats kommissionären till försäljning, och ej heller hade ägarens medgifvande
att förfoga däröfver, har man att tillämpa allmänna rättsregler
angående skydd för den, som i god tro förvärfvat panträtt i lös egendom.
Kommissionären torde alltså, om han var i god tro vid sitt förvärf,
icke vara pliktig att annorledes än mot lösen utgifva sådant gods till
rätte ägaren.

För att kommissionären skall kunna göra panträtt gällande förutsättes
i regel, att han är i besittning af godset. Panträtten uppkommer
då i samma stund godset kommer i kommissionärens besittning och
upphör i och med det att han uppgifver besittningen. Detta gäller dock
endast, om kommissionären vid nämnda tidpunkter hos kommittenten
har fordran, som är förenad med panträtt. Uppkommer sådan fordran först
efter det kommissionären kommit i besittning af godset, uppstår panträtten
i samma ögonblick som fordringsrätten; får kommissionären betaldt
för fordringen, innan han lämnat godset ifrån sig, upphör naturligtvis
därigenom panträtten.

Endast i vissa undantagsfall kan man utan våda för rättssäkerheten
tillerkänna kommissionären panträtt i gods, som han ej fått i sin besittning.
Sådan rätt tillkommer honom enligt förslaget, om han är innehafvare
af konnossement å gods, som sjöledes försändts till honom men
ännu icke kommit honom till hända. Detta öfverensstämmer med 1848
års förordning och har sin grund däri, att förfogauderätten öfver godset
är knuten vid konnossementet, så att fartygets befälhafvare icke

utlämnar godset till annan än den, som är behörig innehafvare af konnossementet;
afsändaren har alltså icke i denna sin egenskap någon
dispositionsrätt öfver godset, sedan han frånhändt sig konnossementet.
I 16 § köplagen äro vissa i den internationella järnvägstrafiken brukliga
s. k. fraktsedelsdubbletter så till vida likställda med konnossement, att
vid handelsköp köparen är pliktig att erlägga betalning mot sådan
handling. I allmänhet äger den, som afsänder gods med järnväg, dispositionsrätt
öfver godset ända tills det aflämnas till den af honom uppgifne
mottagaren; att fraktsedeln företes af afsändaren, är icke nödvändigt.
Om emellertid en fraktsedelsdubblett af berörda slag blifvit utfärdad,
är afsändarens dispositionsrätt knuten vid det villkor, att han fortfarande
är innehafvare af densamma. En kommissionär, som erhållit
fraktsedelsdubblett beträffande det till honom afsända godset, är så till
vida i samma ställning som om han erhållit konnossement därå. Man
har därför äfven i förevarande paragraf likställt dessa båda slag af handlingar.
Bestämmelsen torde blifva af betydelse jämväl för inrikes järnvägsförsändelser,
då i det nyligen utarbetade förslaget till ny trafikstadga
upptagits enahanda föreskrifter om fraktsedelsdubbletter, som för
närvarande gälla i fråga om försändelser till eller från utrikes ort.

Med kommissionärens eget innehaf af godset eller af konnossement
eller fraktsedel därå måste naturligtvis likställas, att godset resp. dokumentet
innehafves af någon, som förbundit sig att tillhandahålla honom
detsamma. Detta framgår också af förklaringen af 17 kap. 3 § handelsbalken
den 24 maj 1872. Detsamma lärer emellertid gälla, om innehafvaren,
ehuru han ej förbundit sig därtill, är pliktig att hålla godset
eller dokumentet kommissionären till hauda.

När kommissionären icke gör anspråk på panträtt just i det gods,
å hvilket han gifvit kommittenten förskott eller för hvilket han haft
utgifter eller eljest har fordringsrätt hos kommittenten, utan i annat
gods, som denne tidigare eller senare lämnat honom till försäljning,
blir det nödvändigt att afgöra, huruvida den fordran, för hvilken panträtt
yrkas, kan anses grunda sig å samma uppdrag, i kraft hvaraf det
gods, däri panträtten göres gällande, kommit i kommissionärens besittning,
eller om två eller flera fristående uppdrag föreligga. Endast i
förstnämnda fall äger kommissiouären enligt förevarande paragraf säkerhet
i det gods, som af honom innehafves, för fordringar, hvilka afse
annat gods. Då handelskommission föreligger och äfven kommittenten
är köpman, är det däremot med förslagets ståndpunkt i allmänhet icke
nödvändigt att ingå i pröfning af spörsmålet, huruvida ett eller flera
uppdrag föreligga, enär i dylika fall kommissionären enligt 32 § har

31 §.

112

31-32 §§. säkerhet i godset äfven för andra affärs fordringar än sådana, som äga
samband med kommissionsuppdraget. Ifrågavarande spörsmål har således
sin egentliga betydelse vid civil kommission. Att i lag uppställa
närmare regler till ledning vid dess bedömande torde icke låta sig göra,
utan måste åt domstolarna öfverlämnas att efter omständigheterna i
hvarje särskildt fall afgöra detsamma.

32 §.

Både den tyska handelslagen och den schweiziska lagen angående
obligationsrätten innehålla allmänna stadganden angående retentionsrätt
för fordringar köpmän emellan. Enligt dessa stadganden äger en köpman,
som har förfallen fordran hos en annan köpman på grund af en
dem emellan ingången affär, rätt att till säkerhet för denna fordran
kvarhålla varor eller värdepapper, som tillhöra gäldenären och som med
dennes vilja kommit i fordringsägarens besittning. För sådan retentionsrätt
förutsättes alltså icke något bevisligt samband (konnexitet)
mellan fordringen och den sak, hvari fordringsägaren gör anspråk på
säkerhet. I förhållande till allmänna civilrättsliga regler framstå dessa
stadganden såsom något säreget. De hvila tydligen på merkantil uppfattning.
Affärsmännen häfda nämligen, att den, som innehar gods för
en persons räkning, hvilken är skyldig honom penningar, bör för sin
fordran hafva säkerhet i godset, likaväl som den, hvilken har penningar
om händer för sin gäldenär, äger ur dem göra sig betald för hvad han
har att fordra hos honom. De vilja sålunda erkänna retentionsrätt i
samma utsträckning som kvittningsrätt. Det lider intet tvifvel, att
denna åskådning äfven i de nordiska länderna är bland köpmännen
förhärskande. Frågan om införande af retentionsrätt i denna utsträckning
faller emellertid utom kommitténs uppgift, och det är därför onödigt
att här utveckla de betänkligheter, som från juridisk synpunkt kunna
göras gällande emot allmänna stadganden af berörda innehåll.

Emellertid måste man i en lagstiftning, som har till uppgift att
reglera rättsförhållandet mellan kommittent och kommissionär, gifvetvis
taga hänsyn till berörda inom affärsvärlden rådande uppfattning. Särskildt
i internationella affärsförbindelser ter det sig för köpmannen såsom
en orättvisa, om han skall vara pliktig att till kommittenten utgifva
kommissionsgodset, oaktadt han hos denne har fordringar, hvilka han
kanske sedan icke kan utfå eller för hvilkas utfående han måste föra
en långvarig och dyrbar process i främmande land. I betraktande häraf
och då kommissionären i allmänhet har i sin makt att sälja godset

113

och därefter — medelst kvittning — bereda sig säkerhet för sina
fordringar hos kommittenten, har kommittén ansett sig böra så till vida
tillmötesgå köpmännens önskningar, att vid kommissionsförhållanden,
som å ömse sidor hafva merkantil prägel, kommissionären tillerkännes
säkerhet i godset äfven för vissa fordringar, som icke äga samband med
kommissionsuppdraget. Det förekommer icke sällan, att en köpman, som
yrkesmässigt säljer varor i kommission för andra köpmän, förvärfva!*
fordringar mot dessa sina kommittenter därigenom, att han själf säljer
varor till dem eller för deras räkning ombesörjer inköp eller lämnar dem
försträckningar, hvilka icke kunna anses såsom förskott å blifvande köpeskilling
för kommissionsgodset. I sådana fall plägar hela mellanhafvandet
upptagas i kontokuranter, utan att därvid göres någon skillnad
mellan poster, som grunda sig å kommissionsuppdraget, och öfriga. För
merkantil uppfattning skulle det därför verka främmande att i fråga
om säkerheten för kommissionärens tillgodohafvande göra en dylik åtskillnad.
Det låter också svårligen förneka sig, att en viss grad af
konnexitet kan sägas förefinnas mellan samtliga de fordringar och
skulder, som grunda sig å ett sådant mellanhafvande. På dessa grunder
hvilar förevarande paragraf, hvilken otvifvelaktigt innefattar en väsentlig
ändring i gällande rätt.

För tillämpning af det föreslagna stadgandet förutsättes först och
främst, att kommissionären i egenskap af handelskommissionär innehar
det gods, hvarom fråga är. Kommissionären skall således vara köpman.
Äfven kommittenten måste vara köpman, och den fordran, hvarför panträtt
yrkas, måste grunda sig å en mellan honom och kommissionären
i och för deras rörelse ingången förbindelse. Endast när dessa villkor
äro för handen, har mellanhafvandet mellan kommittent och kommissionär
äfven från den förres synpunkt sedt den merkantila karaktär, som
enligt köpmannauppfattning betingar särskilda regler i nu ifrågavarande
afseende. Att gå ännu längre och tillerkänna en handelskommissionär
panträtt för affärsfordringar hos en kommittent, som icke är köpman,
eller för fordringar hos eu köpman, hvilka icke hafva något samband
med hans rörelse, skulle enligt kommitténs mening icke vara välbetänkt.
Särskildt kommer härvid i betraktande, att af en dylik utsträckning af
stadgandet skulle blifva en följd, att en bank, som mottoge uppdrag att
genom sin fondafdelniug försälja värdepapper i kommission, kunde göra
anspråk på panträtt i papperen för fordringar på grund af uppdragsgifvarens
lån eller borgensförbindelser i banken.

Genom bestämmelsen, att fordringen skall grunda sig å en mellan
kommittenten och kommissionären i och för deras rörelse ingången

32 §.

114

32 §. förbindelse uteslutas dels fordringar, som icke äga samband med kontrahenternas
affärsrörelse — kommissionären kan t. ex. hos kommittenten
hafva fordran på grund af ett vanligt hyresaftal eller därför, att han
under en resa ombesörjt ett inköp för kommittentens enskilda räkning —
dels sådana fordringar, som grunda sig å affärer, hvilka af kommittenten
ingåtts med annan person än kommissionären. Grunden till att man
icke velat medgifva panträtt för fordringar af sistnämnda slag är, att
kommissionären eljest skulle kunna förskaffa sig en obehörig förmån
genom att, då kommittenten kommit på obestånd, för billigt pris uppköpa
fordringar på denne och bereda sig en säkerhet för betalningen, som
icke skulle stått fordringens föregående innehafvare till buds. Den
retentionsrätt, som enligt ofvan berörda utländska lagbestämmelser tillkommer
köpmän, är underkastad enahanda begränsning.

Andra stycket i förevarande paragraf uppställer ett ytterligare
villkor för åtnjutande af panträtt för fordrmgar af här afsedda slag, nämligen
att den fordran, för hvilken panträtt yrkas, skall vara till betalning
förfallen. Motsvarande villkor har, såsom redan är nämndt, icke uppställts
i 31 §. För fordringar, som där afses, äger kommissionären, vare
sig han är handelskommissionär eller icke, panträtt, äfven om de ej
äro förfallna. Att jämväl för fordringar, som icke hafva något samband
med kommissionsuppdraget, tillerkänna kommissionären panträtt redan
innan de äro förfallna skulle enligt kommitténs mening vara äfventyrligt
för kommittenten. I kraft af sin panträtt äger nämligen kommissionären
enligt 33 § under vissa förhållanden vägra att efterkomma
kommittentens föreskrifter med afseende å godset. Dylik rätt bör icke
tillkomma en kommissionär allenast därför, att han har fordringar hos
kommittenten och anser sig hafva anledning att befara, att denne, när
förfallotiden kommer, icke skall infria dem. Om kommittenten dessförinnan
återfordrar godset, bör kommissionären icke på grund af sådana
farhågor kunna innehålla detsamma.

Då kommittenten gjort konkurs och det sålunda kan tagas för
gifvet, att han icke kommer att rätteligen betala kommissionärens fordringar,
behöfver man icke hysa samma betänkligheter att tillerkänna
honom panträtt i godset för fordran, hvars förfallotid icke ännu är inne.
En undantagsbestämmelse för sådana fall har för den skull införts i
paragrafens andra stycke. Af denna bestämmelse, jämförd med 54 §
konkurslagen, blir en följd, att kommissionären, ehvad förfallotiden är
inne eller icke, också äger rätt att under de i nämnda lagrum angifna
förutsättningar låta sälja godset å offentlig auktion.

Ehuru kommissionärens panträtt icke grundar sig å aftal mellan

115

honom och kommittenten utan å lagens stadgande i denna eller före- 32- 33 §§.
gående paragraf, står den i vissa afseenden ganska nära en å aftal
grundad panträtt, särskildt därutinnan att kvantiteten af de varor, som
skola tillställas kommissionären att försäljas, äfvensom tiden för tillställandet
beror af kontrahenternas vilja. I betraktande häraf skulle
det kunna ifrågasättas att å sådan panträtt analogivis tillämpa det stadgande
om återvinning till konkursbo, som i 36 § 4 mom. konkurslagen
meddelats angående pant, som i följd af aftal mellan gäldenären och
hans borgenär lämnats den senare xmder de trettio sista dagarna före
början af gäldenärens konkurs. Detta torde dock icke vara riktigt;
en kommissionär bör icke vara utsatt för återvinningstalan, därför att
han kort tid före kommittentens konkurs mottagit gods till försäljning,
äfven om han därigenom skulle fått säkerhet för fordringar hos kommittenten,
hvilka icke grunda sig å kommissionsuppdraget. En annan sak
är, att om kommittentens åtgärd att på detta sätt bereda kommissionären
säkerhet ländt borgenärerna till förfång och ägt rum under sådana omständigheter,
att kommissionären haft skälig anledning att antaga sådant,
återvinningstalan bör kunna anställas. Detta lärer emellertid följa af det
allmänna stadgandet i 3 mom. af 36 § konkurslagen, och någon särskild
föreskrift i detta ämne har för den skull icke ansetts erforderlig.

33 §.

En kommissionär, som har panträtt i godset och således rätt att
i eget intresse kvarhålla och eventuellt försälja detsamma, kan naturligtvis
icke vara pliktig att i samma utsträckning som en annan kommissionär
följa kommittentens föreskrifter med afseende å godset eller att
obetingadt låta dennes intresse, äfven när det kommer i strid med
kommissionärens eget, blifva bestämmande för de åtgärder, som skola
vidtagas med godset. Om sålunda kommittenten gifver order om godsets
återsändande, är kommissionären, vare sig detta sker i sammanhang
med återkallelse af uppdraget eller icke, uppenbarligen ej utan vidare
pliktig att följa ordern.1) Äfven andra föreskrifter af kommittenten
kan kommissionären vara berättigad att åsidosätta. Så t. ex. bör en
kommissionär, som lämnat kommittenten ett högt förskott å blifvande
köpeskilling lör godset, icke, om kommittenten väntar ett betydande
prisfall å godset och därför gifver order om dess försäljning å tout prix,
vara ovillkorligen pliktig att sälja detsamma till ett pris, som ej täcker

*) Jfr. Kung!. Maj:ts dom den 9 juni 1891 (N. J. A. not. A n:o 164).

116

33 §. det lämnade förskottet. Och om kommittenten föreskrifver, att godset icke
skall försäkras, kan kommissionären på grund af sin panträtt vara berättigad
att i eget intresse men på kommittentens kostnad försäkra detsamma.

Af det anförda framgår, att kninmissionärens panträtt medför en
icke oväsentlig modifikation i den allmänna regeln i 7 §, att han skall
följa kommittentens föreskrifter. Det har ansetts lämpligt att i lagtexten
fästa uppmärksamheten på denna så att säga negativa sida af panträtten,
och en bestämmelse därom har för den skull upptagits i förevarande
paragraf. Den befogenhet att afvika från kommittentens föreskrifter,
som här sanktioneras, får sin erforderliga begränsning därigenom, att
afvikelse får ske endast om och i den mån kommissh märens säkerhet
skulle äfventyras genom åtlydnad af föreskrifterna. Häraf följer bl. a.,
att om det gods, som kommissionären har i sin besittning, i värde
öfverstiger de fordringar, för hvilka han kan göra panträtt gällande,
kommissionären icke kan förvägra kommittenten att återfå en del al
godset, såvida återstoden för honom erbjuder tillräcklig säkerhet. I
detta afseende leda allmänna regler om handpant till ett annat resultat.
En fordringsägare, som genom aftal med gäldenären betingat sig panträtt
för sin fordran, är icke pliktig att, om en del af fordringen betalas,
återlämna motsvarande del af panten; den, som lämnat tio aktier såsom
pant för en skuld å 10,000 kronor, har icke, om han betalar halfva
skulden, rätt att återfå hälften af aktierna. Det skulle vara att gå
längre än behofvet kräfver, om man uppställde samma regel för den
panträtt, som i kraft af lagens stadgande skall tillkomma kommissionären.

Förut är nämndt, att kommissionären kan vägra att sälja godset
till ett pris, som ej täcker hans fordran på grund af lämnadt förskott.
Går kommittentens föreskrift icke ut på försäljning, utan tvärt om på
att godset tills vidare icke får säljas eller åtminstone icke säljas under
visst pris, kräfver däremot nödig hänsyn till kommittentens intresse,
att kommissionären icke utan vidare får åsidosätta denna föreskrift,
äfven om ett uppskof med försäljningen synes kunna medföra den risken,
att kommissionären får mindre betaldt för godset, så att hans fordran
icke blir betäckt. I hvilka fall kommissionären äger att i strid mot
kommittentens föreskrifter skrida till försäljning af godset i sitt eget
intresse — för att skaffa sig betalning för sin fordran — och huru vid
sådan försäljning skall förfaras, angifves i 34 §, som alltså reglerar den
positiva sidan af kommissionärens panträtt. En erinran om denna begränsning
i räckvidden af de i förevarande paragraf gifna bestämmelserna
har upptagits i andra punkten.

Äfven om förevarande paragraf gäller, att den endast skall till -

117

lämpas, så vidt ej annat följer af aftal mellan kommittenten och 33-34 §§.
kommissionären. Icke sällan torde de omständigheter, under hvilka
uppdraget lämnats och mottagits, gifva vid handen, att kommissionären
afstått från att göra bruk af den rätt att afvika från kommittentens
föreskrifter, som enligt de föreslagna bestämmelserna tillkommer honom.

Om t. ex. vid godsets öfverlämnande till försäljning kommittenten föreskrifver,
att kommissionären skall sälja detsamma inom de närmaste
åtta dagarne till det pris, som kan erhållas, och omedelbart remittera
penningarna, måste kommissionären, om han åtager sig ett sådant uppdrag,
i allmänhet anses hafva därigenom afsagt sig rätten att uppskjuta
försäljningen, äfven om det befinnes vara omöjligt att uppnå ett pris,
som täcker hans fordringar. Har däremot kommissionären allenast åtagit
sig att sälja godset till visst pris, är han icke utan vidare pliktig att
följa en senare föreskrift af kommittenten, att godset skall säljas till
lägre pris.

Erinras må ock, att kommissionären icke bör kunna chikanöst
utnyttja de befogenheter, som i förevarande paragraf tillagts honom;
detta skulle t. ex. vara fallet, om han förvägrade kommittenten att
återfå ett föremål, värdi tusentals kronor, därför att han hos denne har
en fordran på en eller annan krona.

34 §.

Den säkerhetsrätt, som jämlikt förordningen den 6 oktober 1848
tillkommer försäljningskornmissionärer, har i föreliggande lagförslag ej
blott utsträckts till att gälla andra fordringar än de där nämnda utan
äfven blifvit till sitt innehåll närmare bestämd, i det att den betecknats
såsom panträtt. Det skulle kunna ifrågasättas att åtminstone för sådana
fristående fordringar, som i 32 § afses, allenast tillerkänna kommissionären
retentionsrätt. Bestode kommissionärens säkerhetsrätt blott i befogenhet
att hålla godset kvar och därigenom utöfva ett tryck på kommittenten
att betala den fordran, hvarför det utgör säkerhet, komme emellertid
godset ofta att kvarligga osåldt hos kommissionären, särskilt i sådana
fall, då den fordran, för hvilken han gör anspråk på säkerhet, är tvistig.

En undantagsbestämmelse om försäljningsrätt för kommissionären, därest
godset är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller eljest hastigt
faller i värde, skulle äfven med denna ståndpunkt näppeligen kunna undvaras.
Härigenom vore emellertid kommissionärens intresse icke tillräckligt
tillgodosedt. Enligt kommitténs mening bör det tillåtas kommissionären
att — under för kommittenten betryggande former — sälja

118

34 §. godset, så snart lian hos denne har en förfallen fordran, för hvilken
godset utgör säkerhet. Då kommissionärens säkerhetsrätt sålunda innefattar
befogenhet att genom försäljning af godset skaffa sig betalning för
sin fordran, har den i förslaget betecknats såsom panträtt. Däraf följer
också, att de stadganden, som utsöknings- och konkurslagarna innehålla
angående borgenär, som har lös egendom under panträtt i handom,
blifva direkt tillämpliga å en kommissionär. Äfven i öfrigt skola, så
vidt ej annat föranledes af förslagets bestämmelser, å kommissionärens
panträtt tillämpas de för handpant gällande rättsregler.

Att kommissionären i allmänhet icke får realisera sin panträtt genom
försäljning af godset, innan den fordran, hvarför detta utgör pant, förfallit
till betalning, öfverensstämmer med allmänna rättsregler om panträtt.
För sådana fall, då panträtten grundar sig å 32 §, saknar detta
villkor för försäljningsrätt sjelfständig betydelse, enär man där gjort
det till ett villkor för själfva panträtten, att kommissionärens fordran
är förfallen. För fordringar, som grunda sig å kommissionsuppdraget,
har däremot kommissionären enligt 31 § panträtt redan innan förfallotiden
inträdt, men han bör lika litet som en annan panthafvare kunna
genom realisation af panten skaffa sig betalning, innan han har rätt
att fordra sådan. År det ovisst, om kommissionärens fordran, t. ex.
ett af honom lämnadt förskott, kan anses vara förfallen, måste han afstå
från att tillgripa detta yttersta medel att komma till sin rätt.

Ett obetingadt fasthållande af grundsatsen skulle dock under vissa
förhållanden leda till hårdhet mot kommissionären. Om det gods, hvari
panträtten gäller, är utsatt för förskämning eller snar förstörelse, så att
hans säkerhet därigenom äfventyras, eller om det fordrar så kostsam
vård, att det icke skulle erbjuda tillräcklig säkerhet för vårdnadskostnaderna
jämte kommissionärens öfriga med panträtt förenade fordringar,
bör kommissionären icke behöfva afvakta den tid, då dessa fordringar
förfalla till betalning. När förhållandena äro sådana, är i allmänhet
godsets försäljning en i kommittentens eget intresse påkallad åtgärd,
som kommissionären redan på grund af stadgandena i 7 och 8 §§
kan och bör vidtaga. Fall kunna emellertid tänkas, då kommittenten
på förfrågan eller af eget initiativ förklarar, att han icke önskar utan
fastmera förbjuder försäljning. Ett sådant förbud bör kommissionären
icke vara pliktig att ställa sig till efterrättelse, utan han bör hafva rätt
att i eget intresse skrida till försäljning af godset. En undantagsbestämmelse
af detta innehåll har upptagits i andra punkten af förevarande
paragraf.

För dess tillämpning förutsättes, såsom redan påpekats, att godsets

119

beskaffenhet hastigt försämras eller att dess vårdande kräfver alltför
dryga kostnader. Bestämmelsen kan alltså icke åberopas i fråga om
varor, som, utan att undergå någon kvalitativ förändring, hastigt falla
i värde. Ej heller torde något utrymme förefinnas för dess tillämpning,
när uppdraget afser försäljning af värdepapper. Att medgifva en kommissionär,
som icke hos kommittenten har förfallen fordran, rätt att
realisera sin panträtt allenast därför, att föremålet för densamma hastigt
faller i värde, skulle vara i hög grad äfventyrligt för kommittenten.
Erfarenheten visar, att tvångsrealisationer under kristider i allmänhet
medföra ett dåligt resultat, och lagstiftningen bör icke uppmuntra därtill.
Priset kan ju åter stiga, och kommittenten, som med tanke på en sådan
eventualitet gifvit sina föreskrifter, här anspråk på att de respekteras,
så länge han ännu icke brustit i sin betalningsskyldighet. Kan han
icke fullgöra densamma, när förfallotiden kommer, äger kommissionären
på grund af första punkten rätt att skaffa sig betalning genom pantens
försälj ning.

Likasom kommissionären enligt 33 § äger afvika från kommittentens
föreskrifter allenast så vidt hans säkerhet skulle äfventyras genom
åtlydnad af dem, äger han enligt första punkten af förevarande paragraf
rätt att sälja endast i den utsträckning, som betingas af syftet med
försäljningen — att skaffa betalning för de förfallna fordringar, för hvilka
godset utgör pant. Har kommissionären flera fordringar, af hvilka
några äro förfallna, andra icke, äger han icke på grund af nämnda
stadgande sälja mer än som behöfs för gäldande af de förfallna fordringarna.
Lika litet är han, om hans fordran kan gäldas genom försäljning
af en mindre del af kommissionsgodset, berättigad att sälja det
hela. Försäljning enligt första punkten får nämligen endast ske till
fordringens gäldande. Hvad andra punkten beträffar, gifver dess affattning
vid handen, att försäljning icke får ske i vidare mån än så
vidt kommissionärens säkerhet skulle äfventyras genom underlåtenhet
att sälja.

När en försäljningskommissionär säljer godset för att realisera sin
panträtt, medför detta ofta ökade kostnader för kommittenten, exempelvis
i form af auktionsprovision. Icke desto mindre äger kommissionären
enligt förslaget1) samma rätt till provision, som eljest skolat tillkomma
honom. Provisionen utgör nämligen, såsom i det föregående framhållits,
ersättning ej blott för själfva försäljningen utan äfven för den vård kommissionären
ägnat godset och allt det arbete i öfrigt, som kommissio Annorlunda

Kung!. Maj:ts dom den 8 sept. 1891 (N. .1. A. s. 358).

34 §.

120

34 §. nären haft på grund af uppdraget. Denna sin ersättning bör kornmissionären
icke gå förlustig, därför att godset försäljes på annat sätt än
det normala. En kommissionär, som har sin hufvudsakliga inkomst af
de provisioner han uppbär å försäljningar till en fast kundkrets, skulle
lida en oförskyld förlust, därest hans kundkrets kunde fylla sitt behof
af den ifrågavarande varan genom inköp, å hvilka han ej finge åtnjuta
provision. Att provision äfven i sådana fall bör utgå, öfverensstämmer
ock, enligt hvad kommittén inhämtat, med merkantil uppfattning.

I fråga om sättet för panträttens realisation innehåller andra stycket
bestämmelser, hvilka nära ansluta sig till köplagens stadganden för
sådana fall, då säljare i anledning af köparens underlåtenhet att disponera
öfver såldt gods säljer det för dennes räkning eller då köpare, som
afvisar till honom levereradt gods, säljer detta för säljarens räkning.
Försäljningen skall alltså äga rum å offentlig auktion, och kommissionären
skall, så vidt ske kan, i god tid dessförinnan affordra kommittenten
betalning vid äfventyr, att godset eljest kommer att säljas, samt underrätta
honom om tid och plats för auktionen. Fn försäljning under
hand genom mäklare af vare sig värdepapper eller varor har icke
ansetts tillräckligt betryggande för kommittenten.

De danska och norska förslagen stå härutinnan på en annan ståndpunkt,
i det att enligt dem försäljning icke ovillkorligen behöfver ske å
auktion utan kommissionären kan sälja äfven under hand. Att han
anlitar auktion, medför emellertid för honom den fördelen, att kommittenten
icke kan göra någon anmärkning om att godset bort vid försäljningen
betinga högre pris. Samma fördel vinnes enligt det danska
förslaget, om försäljningen sker genom auktoriserad mäklare. De skiljaktigheter,
som sålunda förefinnas mellan förslagen, hafva sin motsvarighet
i de särskilda ländernas köplagar.

Giltig anledning att frångå den svenska köplagens ståndpunkt i
fråga om nödvändigheten att anlita auktion föreligger enligt kommitténs
mening icke. Sant är visserligen, att här är fråga om försäljning af
varor eller värdepapper, hvilka kommissionären fått i uppdrag att sälja,
men då försäljningen sker i kommissionärens intresse — kanske i strid
mot ett uttryckligt förbud af kommittenten eller efter det denne återkallat
sitt uppdrag — synes denna omständighet icke böra föranleda,
att man tillåter försäljning under mindre betryggande former än i andra
fall, när någon är berättigad att i eget intresse sälja annan tillhörigt
gods. Härtill kommer, att det är önskligt att få samma regler rörande
sättet för realisation af inköpskommissionärens panträtt, och för honom

121

kan rätt till försäljning under hand icke grundas å något försäljningsuppdrag
af kommittenten.

Emellertid kar det föreslagna stadgandet, att försäljning skall ske
å offentlig auktion, i hvad det afser värdepapper, gifvit anledning till
erinringar i flera af de yttranden, som afgifvits öfver det preliminära
utkastet. Sålunda hafva Sveriges allmänna handelsförening och Sveriges
advokatsamfund ansett önskligt, att föreskrift måtte meddelas, att försäljning
af fondpapper så vidt möjligt skall ske å af stadsmäklare förrättad
börsauktion. Stockholms handelskammare samt Handels- ochsjöfartsnämnden
i Stockholm hafva likaledes, med framhållande af det olämpliga
däri, att tvångsförsäljning af värdepapper i Stockholm för närvarande
icke får ske i sammanhang med fondbörsen utan äger rum å s. k.
stadsauktion, ifrågasatt, huruvida icke på lagstiftningens väg eller eljest
rättelse härutinnan skulle kunna ske i sammanhang med den nu ifrågasatta
lagstiftningen. Vidare har Svenska fondhandlareföreningen på
anförda skäl hemställt, att försäljning af värdepapper måtte få ske å
fondbörsen.

Hen sålunda väckta frågan om ändrad form för tvångsrealisation
af värdepapper är, om också endast af betydelse för Stockholm och
andra städer, där ordnad fondbörs finnes eller kan komma att inrättas,
enligt kommitténs mening synnerligen beaktansvärd. Att värdepapper,
som på grund af föreskrift i lag eller författning icke få säljas annorledes
än å offentlig auktion, utbjudas till försäljning å stadsauktion
liksom vanliga lösören, medför, såsom i de inkomna yttrandena påvisas,
afsevärda olägenheter, framför allt härutinnan att man icke alltid med ett
sådant försäljningssätt når den publik, bland hvilken spekulanter å värdepapper
äro att påräkna, och att i följd häraf papperen måste säljas till
lägre pris än de skulle betingat vid försäljning å fondbörs eller å börsauktion.

Att allenast för de i föreliggande lagförslag omhandlade tvångsförsäljningar
söka råda bot på detta missförhållande lärer emellertid
icke kunna ifrågakomma. Det är lika olämpligt, att utmätta värdepapper
eller sådana, som skola realiseras för ett konkursbos räkning, säljas å
stadsauktion eller att en försäljning, som föranledes af köplagens stadgande^
sker i denna form. Den väckta frågan sträcker sig alltså vida
utöfver området för den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Att kommittén icke framlagt något förslag i ämnet, beror dock
icke af detta skäl allena. Enligt kommitténs mening erfordras icke
någon lagändring för åvägabringande af en tillfredsställande ordning på
detta område. Vill man i likhet med fondhandlareföreningen låta tvångs 16 -

34 §.

122

34 §. realisation af värdepapper äga rum genom deras försäljning å fondbörs,
torde detta visserligen kräfva ändring i nu gällande lagstiftning, enär
försäljning å fondbörs, sådan denna numera är anordnad i Stockholm,
icke lärer kunna betraktas såsom en försäljning å offentlig auktion.
Men detta realisationssätt torde icke för ägaren af de utbjudna värdepapperen
eller den person, å hvars risk de eljest skola säljas, vara lika
betryggande som deras utbjudande å en offentlig auktion, vid hvilken
han har tillfälle att bevaka sin rätt genom att själf deltaga i bjudandet.
Sistnämnda försäljningssätt bör alltså enligt kommitténs mening bibehållas
äfven för värdepapper, men auktionen bör äga rum å börsen — helst i
omedelbar anslutning till dagens fondbörs — med rätt för allmänheten att
deltaga i bjudandet. Huruvida auktionen skall förrättas genom auktionsverkets
försorg eller, på sätt i kungörelsen angående fondmäklare i
Stockholm den 8 februari 1901 8 § förutsättes, genom en officiellt
antagen mäklare, synes vara en tämligen underordnad fråga.

Hen här ifrågasatta anordningen lärer kunna genomföras i administrativ
väg. Vill man icke öfverlämna åt de kommunala myndigheterna
i de städer, där fondbörs finnes, att härom besluta, torde en allmän
författning böra utfärdas angående hvad vid försäljning af värdepapper
i vissa fall skall iakttagas. Därest försäljning anses böra ske genom
mäklare, torde en sådan författning hufvudsakligen böra innehålla, att
i Stockholm och andra städer, där af stadens handels- och sjöfartsnämnd
antagen fondmäklare finnes, sådan försäljning af aktier, banklotter,
obligationer och andra dylika värdepapper, som på grund af föreskrift
i lag eller författning icke må äga rum annorledes än å offentlig auktion,
skall verkställas å börsauktion genom sådan mäklare. Huruvida undantag
bör göras för vissa slags värdepapper eller eljest för särskilda förhållanden,
tilltror sig kommittén icke att bedöma, men att för vanliga fall det här
förordade tillvägagångssättet vid tvångsförsäljning af värdepapper skulle
bättre än det nu praktiserade fylla sitt ändamål, lider enligt kommitténs
tanke icke något tvifvel.

Liksom i allmänhet bestämmelserna i föreliggande lagförslag kunna
naturligtvis de i förevarande paragraf gifna sättas ur kraft genom aftal
mellan kommittenten och kommissionärer!. Så t. ex. kan kommissionären
betinga sig rätt att, äfven om han ej har förfallen fordran hos kommittenten,
skrida till försäljning af varor eller värdepapper, när dessa
falla i pris, så att hans säkerhet för lämnadt förskott eller andra
fordringar äfventyras. Likaledes kan kommissionären genom förbehåll
i aftalet fritaga sig från skyldigheten att realisera sin panträtt genom
försäljning å offentlig auktion. A andra sidan kunna förhållandena

123

vara sådana, att kommissionären genom att åtaga sig uppdraget måste 34—36 §§.
anses hafva underkastat sig mer eller mindre långt gående inskränkningar
i den rätt, som enligt lag skulle tillkomma honom.

35 §.

Sedan kommissionären till utförande af sitt uppdrag försålt godset
och detta blifvit utlämnadt till köparen, har kommissionären icke vidare
någon säkerhet i godset men bör i stället hafva säkerhet i den fordringsrätt
mot köparen, som träder i godsets ställe. Han bör således
kunna sälja fordringen mot köparen eller annorledes förfoga öfver densamma,
så vidt detta erfordras för att skaffa honom betalning för sådana
fordringar hos kommittenten, för hvilka han enligt 31 och 32 §§ skulle
haft panträtt i godset, om detta funnits kvar.

I allmänhet behöfver emellertid kommissionären för att komma till sin
betalning ej göra bruk af den honom sålunda tillförsäkrade rätten. Han
är nämligen, enligt hvad 60 § första stycket gifver vid handen, i regel
berättigad att göra den på aftalet grundade fordringsrätten gällande mot
köparen. Betalar denne frivilligt eller efter kraf af kommissionären,
skall redovisning för det influtna beloppet afgifvas till kommittenten,
men i denna redovisning äger kommissionären godtskrifva sig provision
och öfriga fordringar i anledning af uppdraget. Har kommissionären
andra förfallna fordringar hos kommittenten äger han ock, vare sig
dessa äro af den i 32 § angifna beskaffenhet eller icke, kvittningsvis
afräkna hvad han sålunda har att fordra. Detta följer af allmänna rättsregler
om kvittning och har därför icke behöft i förslaget uttalas. Den
rätt att själf indrifva fordringen, som tillkommer kommissionären, kan,
enligt hvad 58 § gifver vid handen, icke beröfvas honom af kommittenten,
såframt ej denne erlägger betalning eller ställer betryggande säkerhet
för sådana kommissionärens fordringar hos honom, för lrvilkas gäldande
kommissionären äger förfoga öfver fordringsrätten mot tredje man.

36 §.

I gällande lag finnes icke något stadgande om inköpskommissionärens
säkerhet i gods, som af honom inköpts för kommittentens räkning;
1848 års förordning handlar ej härom. Enligt kommitténs mening
äro de bestämmelser, som i detta afseende föreslagits för försäljningskommission,
ägnade att tillämpas jämväl å inköpskommission. 1 före -

124

36 §. varande paragraf föreskrifves därför, att stadgandena i 31—35 §§ skola
äga motsvarande tillämpning å inköpskommission.

En inköpskommissionär har alltså säkerhet i det inköpta godset
för provision, kostnader och öfriga fordringar i anledning af uppdraget,
exempelvis anspråket att af kommittenten utfå köpeskillingen, om kornmissionären
med egna medel gnidit densamma. Vid handelskommission
utgör godset säkerhet äfven för sådana fristående fordringar hos kommittenten,
som i 32 § afses. Jämväl inköpskommissionärens säkerhetsrätt
har enligt förslaget karaktären af panträtt, och han äger alltså
realisera densamma genom försäljning af godset. En sådan åtgärd står
visserligen i här förutsatta fall i allmänhet i strid mot kommittentens
intresse — godset är ju inköpt för hans räkning, och han har icke
gifvit kommissionären något uppdrag att sälja detsamma — men för
inköpskommissionären är rätt att skaffa sig betalning genom godsets
försäljning i lika hög grad af behofvet påkallad som för försäljningskommissionären.
I de flesta hithörande fall föreligga för öfrigt de i 38
§ angifna betingelser för rätt att sälja godset för kommittentens räkning.
Det är också gifvetvis önskvärdt, att reglerna för inköps- och försäljningskommission
så vidt möjligt sammanfalla.

Äfven i fråga om sättet för panträttens realisation gälla för inköpskommission
samma regler som för försäljningskommission. Det är således
icke inköpskommissionären tillåtet att behålla godset för egen räkning,
om kommittenten icke betalar köpeskillingen eller hvad kommissionären
eljest har att fordra, utan kommissionären måste sälja godset å offentlig
auktion och, om det därvid betingar ett pris, som öfverstiger hans fordran,
redovisa öfverskottet till kommittenten. Det skulle enligt kommitténs
tanke vara en oberättigad analogi från köplagens bestämmelser
angående säljarens rätt att bäfva ett köpeaftal på grund af köparens
underlåtenhet att erlägga köpeskillingen, om man läte kommittentens motsvarande
underlåtenhet medföra den påföljden, att kommissionären finge
håfva kommissionsaftalet och för egen räkning öfvertaga den affär han
afslutat för kommittentens. Äfven om kommissionären på grund af sin
underlåtenhet att uppgifva säljarens namn eller af annan anledning är i
förhållande till kommittenten ansvarig för det ingångna aftalets fullgörande,
synes därur icke kunna härledas något anspråk att mot denne
få göra gällande en säljares rättigheter b.

I motsats till hvad som föreslagits beträffande försäljningskommission
skall enligt förevarande paragraf en inköpskommissionär, som i kraft

!) Jfr emellertid Kungl. Maj:ts dom den 10 mars 1911 (N. J. A. not. A n:o 107).

125

af sin panträtt säljer det för kommittentens räkning inköpta godset, icke 36 - 37 §§.
åtnjuta provision å försäljningen. Anledningen härtill är, att inköpskommissionären
icke har något uppdrag att sälja sagda gods. Genom
den provision, som han med anledning af inköpet bekommit, har han
erhållit ersättning för sitt med uppdragets utförande förenade arbete.

År inköpskommissionären tillika försäljningskommissionär beträffande
samma gods, äger han naturligtvis i denna sin egenskap rätt till provision
enligt 34 § första stycket.

Bestämmelsen om inköpskommissionärs rätt att förfoga öfver den
genom aftal et med säljaren förvärfvade fordringsrätten motsvarar det i
35 § för försäljningskommission föreslagna stadgandet och betingas af enahanda
skäl som detta. Lika litet som en försäljningskommissioniir har
panträtt i godset, sedan detsamma utgifvits till köparen, kan en inköpskommissionär
göra sådan rätt gällande, innan säljaren aflämnat något
gods till fullgörande af det ingångna aftalet. Om nu i förra fallet kommissionären
skall hafva rätt att genom försäljning eller annorledes förfoga
öfver fordringsrätten mot köparen, bör han i det senare kunna på
samma sätt förfoga öfver fordringsrätten mot säljaren. Att rätten i ena
fallet går ut på betalning af penningar, i det andra på leverans af varor
eller värdepapper, kan icke betinga en olika behandling af dem. Äfven
vid inköpskommission kan för öfrigt rätten gå ut på betalning i penningar,
exempelvis om den af säljaren levererade varan är behäftad med
fel och kommissionären af sådan anledning är berättigad till skadeersättning.

37 §.

Enligt 39 § köplagen äger en säljare, om köparen efter köpets
afslutande finnes vara på obestånd, rätt att, oaktadt kredit aftalats,
hindra, att gods, som blifvit försändt till köparen, utgifves till honom,
och enligt 41 § samma lag kan säljaren kräfva godset åter från köparens
konkursbo, om denne icke erlagt betalning och godset blifvit utgifvet
till boet efter det han kom i konkurstillstånd. Att dessa befogenheter
tillkomma säljaren, äfven om konnossement å godset öfverlämnats till köparen,
framgår af 166 § sjölagen. De skäl, som föranledt erkännandet af en
sådan s. k. stoppningsrätt för säljaren, göra sig med lika styrka gällande
i förhållandet mellan en inköpskommissionär och hans kommittent,
och i förevarande paragraf har för den skull föreslagits, att om inköpt
gods blifvit försändt till kommittenten och denne kommer i konkurs

126

37— 38 §§. eller eljest finnes vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att
fordran, hvarför kommissionären skulle haft panträtt i godset, om det
funnits kvar hos honom, icke kommer att rätteligen gäldas, kommissionären
skall äga samma rätt att förhindra godsets utgifvande och att
kräfva det åter, som uti ofvannämnda tre lagrum tillerkänts säljaren.

Har inköpskommissionären gjort bruk af sin stoppningsrätt, äger
han i olikhet mot en säljare icke behålla godset för egen räkning utan
måste realisera det i den ordning 34 § föreskrifver och är, om godset
vid försäljningen skulle betinga ett pris, som öfverskjuter hans fordran,
pliktig att till kommittenten redovisa öfverskottet. En erinran härom
har, till undvikande af missförstånd, införts i sista punkten af paragrafens
första stycke. Någon anledning att i detta afseende tillämpa olika
rättsregler, när godset blifvit försändt men af kommissionären stoppats
på vägen och när han aldrig lämnat det ifrån sig, finnes säkerligen
icke. I fråga om skälen för förslagets ståndpunkt härutinnan må alltså
hänvisas till det vid 36 § anförda.

Ehuru reglerna om stoppningsrätten utbildat sig inom distanshandeln
och närmast tjäna till skydd för varuafsändares rätt till betalning
för varan, har kommittén ansett, att enahanda rätt bör tillerkännas
en försäljningskommissionär, som af någon anledning skickat kommissionsgodset
tillbaka till kommittenten.

• 38 §.

Enligt 10 § är kommissionären skyldig att taga vård om det gods
han inköpt för kommittentens räkning. En sådan skyldighet kan dock
naturligtvis icke åligga en inköpskommissionär under obegränsad tid. Vill
eller kan kommittenten icke själf taga hand om sitt gods, bör kommissionären
äga rätt att under vissa för kommittenten betryggande förutsättningar
befria sig från skyldigheten att vårda det för hans räkning.
Bestämmelser härom hafva upptagits i de båda första styckena af förevarande
paragraf, hvilka hafva sin förebild i de regler, som för ett likartadt
fall uppställts i 34 § köplagen.

Underlåter kommittenten att i rätt tid afhämta eller mottaga gods,
som inköpts för hans räkning, eller beror det af annat dröjsmål från
hans sida, att godset icke utgifvits till honom, äger kommissionären alltså
sälja godset för kommittentens räkning. Dock åligger det i allmänhet
kommissionären att på förhand anmana kommittenten att omhändertaga
godset och lämna honom skälig tid därtill. Endast om ett fortsatt
vårdande af godset på grund af dettas beskaffenhet eller andra särskilda

127

omständigheter skulle medföra väsentlig kostnad eller olägenhet för kommissionären,
äger denne utan föregående anmaning sälja detsamma. Det
ligger i sakens natur, att en tillämpning af sistnämnda bestämmelse
endast sällan kan ifrågakomma; i brådskande fall bör kommittenten
telegrafiskt anmanas att taga hand om godset eller gifva föreskrifter,
huru därmed bör förfaras.

Jämväl härutinnan öfverensstämmer förevarande paragraf med 34
§ köplagen, att försäljningen af godset skall ske å offentlig auktion och
kommittenten så vidt möjligt underrättas om tid och plats för auktionen
samt att, därest godset i följd af lidna skador eller eljest är osäljbart,
kommissionären äger bortskaffa detsamma. Kostnaden för sådana åtgärder
drabbar naturligtvis kommittenten.

När inköpskommissionären enligt förevarande paragraf säljer godset,
skall någon provision för försäljningen icke utgå. Skälet härtill är detsamma,
som för ett likartadt fall anförts vid 36 §.

För tillämpning af här gifna bestämmelser förutsättes icke, att
kommittenten underlåtit att tillhandahålla kommissionären köpeskillingen
för godset eller eljest betala hvad kommissionären har att fordra. År
detta fallet, har kommissionären redan på grund af 36 §, jämförd med
34 §, rätt att sälja godset. I allmänhet är naturligtvis en underlåtenhet
af kommittenten att förfoga öfver godset förenad med underlåtenhet att
betala kommissionären hvad han har att fordra, och kommissionären har
då valrätt mellan att realisera sin panträtt enligt 34 § och att sälja
godset enligt här gifna regler. När kommissionären icke har försäljningsrätt
enligt 34 §, äger han däremot endast under här angifna förutsättningar
skrida till försäljning af godset.

Lika litet som en inköpskommissionär är pliktig att under obegränsad
tid omhänderhafva det gods, som anskaffats för kommittentens
räkning, kan dylik skyldighet åläggas en kommissionär, som mottagit
gods till försäljning. Visar det sig, sedan kommissionären haft godset
någon tid, att det är osäljbart, är han i allmänhet icke pliktig att behålla
det. Huru länge han måste behålla det, kan naturligtvis icke afgöras
genom bestämmelser i lag utan beror af de föreliggande omständigheterna.
Ett annat fall, då försäljningskommissionären bör vara fri
från att vidare taga befattning med godset, är, då han afsagt sig sitt
uppdrag eller detta af annan anledning upphört.

När en försäljningskommissionär sålunda icke längre är pliktig att
omhänderhafva godset, bör han äga rätt att under enahanda förutsättningar
och på samma sätt som en inköpskommissionär befria sig från

38 §.

128

38-39 §§. detsammax). Sådan rätt tillerkännes honom genom tredje stycket af
förevarande paragraf, hvilket lika litet som de föregående förutsätter,
att godset utgör pant för någon kommissionärens fordran hos kommittenten,
men, där detta är fallet, kan bereda honom tillfälle att skaffa
sig betalning för sådan fordran, äfven om den icke är förfallen.

I olikhet mot hvad som gäller, när inköpskommissionär begagnar
sig af sin försäljningsrätt, äger försäljningskommissionären i här förutsatta
fall åtnjuta provision å försäljningssumman. Detta betingas af
samma skäl, som ligga till grund för motsvarande bestämmelse i 34 §.

Slutligen må erinras, att kommissionären, vare sig uppdraget afser
försäljning eller inköp, på grund af det allmänna stadgandet i 7 §, att
han skall tillvarataga kommittentens intresse, jämfördt med föreskrifterna
i 8 och 10 §§, kan hafva icke blott rätt utan äfven plikt att, därest
godset är utsatt för förskämning eller fordrar alltför kostsam vård, sälja
detsamma för kommittentens räkning. Vid sådant förhållande har det
ansetts obehöfligt att i förevarande paragraf upptaga någon bestämmelse
angående försäljningsplikt för kommissionären, motsvarande den, som
enligt 26 § i vissa fall åligger kommittenten.

39 §.

I flera utländska rättssystem gäller såsom en allmän regel, att en
hvar, som innehar annan tillhörigt gods, äger kvarhålla detsamma till
säkerhet för fordringar, hvilka stå i ett visst sammanhang med besittningen
af godset. Något allmänt stadgande om retentionsrätt till säkerhet
för sådana s. k. konnexa anspråk finnes icke i svensk lagstiftning.
Genom stadgandet i 12 kap. 8 § handelsbalken är emellertid retentionsrätt
tillerkänd fiepositarie till säkerhet för anspråk på ersättning för
nödiga kostnader och utgifter för det gods, som bbfvit honom förtrodt
till förvaring. En liknande bestämmelse förekommer i 11 kap. 3 §
samma balk beträffande låntagare. Rättegångsfullmäktig äger ock enligt
15 kap. 12 § rättegångsbalken rätt att till säkerhet för det honom tillkommande
arfvode kvarhålla de rättegångsskrifter, af hvilka han i denna
sin egenskap kommit i besittning. Äfven i åtskilliga andra fall är retentionsrätt
i svensk lagstiftning erkänd.

I öfverensstämmelse med de grundsatser, som sålunda gjort sig
gällande på andra områden af lagstiftningen, har genom förevarande

*) Jfr Kung!. Maj:ts dom. den 13 mars 1907 (N. J. A. not. A n:o 82).

129

paragraf åt kommissionärer! tillerkänts rätt att till säkerhet för sina
fordringar i anledning af uppdraget innehålla profver, mönster eller
andra sådana kommittentens tillhörigheter, som han i följd af uppdraget
fått mottaga men som icke äro afsedda till försäljning och ej heller
inköpts för kommittentens räkning. Härigenom torde kommissionärens
intresse vara fullt tillgodosedt. Att i föremål af här afsedda slag —
hvilka för kommittenten kunna hafva stort värde, ehuru deras försäljningsvärde
är ringa eller intet — gifva kommissionären panträtt och
således rätt att genom försäljning eller hot om försäljning skaffa sig
betalning skulle enligt kommitténs mening vara att gå längre än hans
berättigade intresse kräfver och att i hans hand lämna ett påtryckningsmedel,
som kunde af honom missbrukas. Man har alltså stannat vid att
gifva kommissionären retentionsrätt till föremål af här afsedda slag.

Retentionsrätten får endast göras gällande, så vidt kommissionärens
säkerhet för hvad han på grund af sitt uppdrag har att fordra eljest
skulle äfventyras. För fordringar, som icke äga samband med uppdraget,
bör enligt kommitténs mening kommissionären icke under några
förhållanden äga kvarhålla föremål, som ej äro afsedda till försäljning
utan skola återställas till kommittenten, när denne återkallar uppdraget
eller detta af annan anledning upphör.

För retentionsrättens utöfning förutsättes däremot icke, att kommissionärens
fordringar hos kommittenten äro förfallna till betalning.
Retentionsrätten skulle, om den sålunda begränsades, enligt kommitténs
mening blifva af ringa värde för kommissionären, enär kommittenten
kunde eludera densamma genom att återtaga föremålen omedelbart
före fordringens förfallotid. Förslagets ståndpunkt härutinnan öfverensstämmer
ock med hvad som enligt 31 § gäller i fråga om panträtt för
fordringar af här afsedda slag.

För kommittenten kan det vara af synnerlig vikt att utfå proflager
eller annat, som kommissionären har i sin besittning, utan att
behöfva betala allt hvad denne anser sig hafva att fordra. A andra
sidan kräfver kommissionärens intresse allenast, att han har säkerhet
ior hvad han verkligen har att fordra. Särskildt för sådana fall, då det
är föremål för tvist mellan kommittenten och kommissionären, om eller
till hvilket belopp den senare har fordran hos den förre, synes det därför
vara lämpligt att på det sätt skilja parterna emellan, att kommittenten
äger utbekomma sina tillhörigheter mot det att han ställer betryggande
borgen eller annan säkerhet för hvad kommissionären må hafva
att fordra på grund af uppdraget. Eu bestämmelse af detta innehåll
har alltså upptagits i förevarande paragraf.

39 $.

130

39 - 40 §§. Då kommittenten har denna utväg att komma i besittning af sina

tillhörigheter. har man ansett ohehöfligt att begränsa retentionsrätten
till att gälla endast föremål, som hafva saluvärde. En sådan begränsning
synes onaturlig, då fråga är om en rättighet sådan som retentionsrätten,
hvilken icke innefattar befogenhet att sälja. Äfven föremål, som
endast för kommittenten hafva något värde — t. ex. telegrafcoder, innehållande
hans telegrafiska chifferspråk, kundförteckningar, soliditetsupplysningar
och dylika handlingar — kunna enligt förslaget retineras.
Faran för ett chikanöst. utnyttjande af retentionsrätten till sådana föremål
torde vara tillräckligt förebyggd genom den kommittenten tillagda
befogenheten att utbekomma dem mot ställande af säkerhet.

Om själfinträde af kommissionären.

40 §.

Huruvida det bör vara kommissionären tillåtet att fullgöra sitt
uppdrag på det sätt, att han själf inträder såsom köpare eller säljare
af det gods uppdraget afser, är föremål för skilda meningar. Såsom
skäl för att tillåta själfinträde plägar bland annat anföras följande.
Kommittenten kan ofta snabbare vinna det sylte han genom uppdraget
vill realisera, om det står kommissionären fritt att göra själfinträde
än om han för uppdragets utförande måste anskaffa en tredje
person såsom köpare eller säljare. En själfinträdande kommissionär
kan också mången gång erbjuda kommittenten fördelaktigare villkor än
en utomstående person. Så t. ex. kan ett affärshus, hvilket plägar
mottaga uppdrag att i kommission inköpa vissa slags varor, genom
att verkställa inköp af stora kvantiteter åt gången eller vid en tidpunkt,
då konjunkturerna äro särskildt gynnsamma, bereda sig tillfälle att till
sina kommittenter leverera varan till billigare pris än den skulle betinga,
om särskildt inköp för hvarje kommittents räkning måste göras.
Kommittenterna vända sig därför också ofta med sina uppdrag just till
sådana kommissionärer, som veterligen jämväl för egen räkning handla
med det slags varor uppdraget afser. Och då från andra sidan erinras
om de vådor själfinträdet medför på grund af frestelsen för kommissionären
att åsidosätta ko in mitten tens intressen för sina egna, göres däremot
från försvararne af rätten till själfinträde gällande, att en kommissionär,
som vill skaffa sig fördelar på kommittentens bekostnad, har
så många andra utvägar härför, att det ej skulle mycket gagna att

131

för honom stänga den ifrågavarande. I detta sammanhang plägar ock
åberopas, att ett förbud mot själfinträde med lätthet kan kringgås
därigenom, att kommissionären skaffar sig en bulvan, med hvilken han
för syns skull sluter aftal för kommittentens räkning men som icke
skall hafva något att skaffa med aftalets fullgörande.

Hvad sålunda till försvar för rätten till själfinträde anförts kan
ingalunda frånkännas betydelse men har icke kunnat rubba kommitténs
öfvertygelse, att öfvervägande skäl tala mot att i lag medgifva
kommissionären sådan rätt. Äfven om det är sant, att en mindre
grannlaga kommissionär har många andra utvägar att tillgodose sina
egna intressen på bekostnad af kommittentens, gifves det säkerligen
icke någon annan situation, där kommittentens och kom missionärens
intressen komma i så skarp motsättning till hvarandra och där den
senares trohetsplikt sättes på så hårda prof, som då kommissionären
själf inträder såsom köpare af den vara, hvilken det är honom betrodt
att sälja, eller såsom säljare af den han har i uppdrag att anskaffa.
Af en kommissionär, i hvars intresse det sålunda ligger att köpa så
billigt eller sälja så dyrt som möjligt, kan man icke förvänta synnerligt
nit att tillvarataga kommittentens motsatta intresse. Erfarenheten
visar ock, att vid en sådan intressekollision det är kommittentens intresse,
som lätteligen blir lidande. Att detta oaktadt i lag uppställa en presumtion
för lofligheten af själfinträde har synts kommittén betänkligt.
Sant är visserligen, att lagen icke alltid kan förhindra, att kommissionären
för vinnande af sitt syfte betjänar sig af bulvaner, men en sak är att erkänna,
att man stundom står maktlös mot ett sådant beteende från kommissionärernas
sida, en annan att på gruud af insikten härom för kommissionären
sanktionera en rätt till själfinträde, hvilken man finner för kommittenten
vådlig. Att lagen karaktäriserar ett förfaringssätt såsom olofligt, saknar
för visso icke sin betydelse, äfven när den icke kan förhindra, att mindre
nogräknade personer i stället betjäna sig af ett annat, hvithet hederligt
folk drager sig för att använda. Hvad slutligen beträffar påståendet,
att själfinträde i många fall skulle ligga i kommittentens eget intresse,
så har kommittén icke kunnat finna, hvarför ej detta intresse skulle
kunna tillgodoses därigenom, att kommissionären, när han själf vill
öfvertaga eller leverera den vara uppdraget afser, gör kommittenten
en vanlig offert, som det står denne fritt att acceptera eller refusera.
Detta förfaringssätt praktiseras, eldigt hvad kommittén inhämtat, i
den bransch inom storhandeln, där kommission nu för tiden i vårt
land spelar den största rollen, nämligen järnexporten; vill ett exporthus
inom denna bransch från något bruk, för hvilket huset plägar sälja i

40 f.

132

10 §. kommission, öfvertaga ett parti i fast räkning, inhämtas brukets tillstånd
därtill, och huset anser sig icke hafva rätt att öfvertaga partiet utan
sådant tillstånd.

I vårt land har frågan om loflighet en af själfinträde sin största
praktiska betydelse inom värdepappershandeln. Omsättningen af värdepapper
förmedlas, såsom vid 4 § framhållits, hufvudsakligen af personer,
hvilka kalla sig mäklare men i själfva verket äro kommissionärer.
Bland dessa s. k. mäklare äro några tillsatta af offentlig myndighet
och intaga således en mera officiell ställning (stadsmäklare), men
de flesta äro privata affärsmän. Vidare förmedla de flesta banker
genom sina fondafdelningar värdepappersaffärer i kommission. Af dessa
tre kategorier kommissionärer i värdepapper äro enligt gällande författningar
de officiella mäklarne förbjudna att göra affärer för egen
räkning1) och bankerna få endast under särskilda förutsättningar för
egen räkning drifva handel med aktier.2) När en kommissionär sålunda
icke får köpa eller sälja för egen räkning, får han naturligtvis ej heller
utföra kommissionsuppdrag genom själfinträde. De så kallade fria mäklarne
(fondmäklarne) äro däremot icke underkastade särskilda bestämmelser
härutinnan. Att de öppet uppträda såsom köpare eller säljare af de
papper de fått i uppdrag att sälja eller köpa, torde visserligen vara
sällsynt, men desto vanligare är, att de begagna sig af sådana uppdragtill
att faktiskt göra affärer för egen räkning. De förut påpekade
vådorna häraf för kommittenten äro i värdepappershandeln ingalunda
mindre än eljest. Att ett papper är föremål för notering å börsen,
erbjuder icke kommittenten tillräckligt skydd emot en kommissionär,
som vill på hans bekostnad främja sitt eget intresse och som i allmänhet
har större förutsättningar än kommittenten att bedöma marknadens läge
och icke saknar utvägar att inverka på noteringen.

Kommitterade hafva alltså enat sig om att såväl för varor som

*) Mäklareordningen den 9 juni 1893 stadgar i 8 § bl. a.: »Mäklare vare förbjudet
att idka handel med växlar eller andra värdepapper, varor eller annat eller att i sådan
handelsrörelse deltaga, vare sig omedelbart eller med begagnande af annan persons
namn». Jfr ang. tillämpning af motsvarande bestämmelse i mäklareordningen den 25
okt. 1872 Kungl. Maj:ts utslag den 10 febr. 1875 (Naumanns tidskrift 1875 s. 446).

2) Enligt 45 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911 må bankaktiebolag
icke för egen räkning drifva handel med annat än guld samt in- och utländskt mynt,
växlar, checker, invisningar äfvensom obligationer och andra för den allmänna rörelsen
afsedda förskrifningar. Härmed bör emellertid sammanhållas bestämmelserna i 48 §,
enligt hvilka bankaktiebolag, hvars grundfond och reservfond tillsammans uppgå till
minst sex miljoner kronor, under särskilda förutsättningar må förvärfva aktier i andra
bolag. Enahanda regler gälla enligt 161 och 164 §§ samma lag för solidariska bankbolag.

133

för värdepapper uppställa en presumtion mot lofligheten af själfinträde;
endast om uppdragets utförande på detta sätt har stöd af aftalet mellan
kommittent och kommissionär eller af till äfventyrs rådande handelsbruk,
får själfinträde ske. Något skäl att frånkänna dylika aftal giltighet
torde icke förefinnas. Snarare skulle kunna ifrågasättas att låta förbudet
mot själfinträde gälla, äfven om handelsbruk åberopas till stöd
för dess loflighet. Detta har förordats i åtskilliga af de yttranden, som
afgifvits öfver det preliminära utkastet.

Till stöd härför har bl. a. framhållits, att med förslagets ståndpunkt
kommittenten kan behöfva finna sig i själfinträde på grund af
ett för honom okändt handelsbruk samt att ovissheten, om ett sådant
handelsbruk må anses existera, helt säkert ofta komme att gifva anledning
till tvister. Att dessa synpunkter äro värda beaktande, skall icke förnekas.
Då kommittén ändock icke ansett sig kunna tillmötesgå nämnda
Önskningar, beror detta i främsta rummet därpå, att om lagen härutinnan
gjorde skillnad mellan å ena sidan aftal och å andra sidan handelsbruk
och sedvänja, detta skulle vålla högst betydande svårigheter i rättstillämpningen.
Att afgöra, huruvida personer, som ingå vissa slags
aftal, kunna anses hafva underkastat sig för sådana aftal gällande
handelsbruk och därigenom gjort dessa till ett moment i aftalet — i hvilket
fall handelsbruket äfven med den förordade ståndpunkten skulle lända
till efterrättelse — eller om handelsbrukets tillämpning saknar stöd i det
ingångna aftalet — i hvilket fall detsamma icke skulle få åberopas —
är en hardt när olöslig uppgift. Hellre än att ställa domstolarna inför
en sådan uppgift bör man enligt kommitténs mening medgifva själfinträde,
äfven när rätt därtill följer af handelsbruk, men till skydd för
kommittenten meddela särskilda regler angående sättet och vilkoren för
själfinträde och, där så finnes nödigt, upprätthålla dessa, äfven om mot
dem stridande aftal eller handelsbruk åberopas emot kommittenten.

Ehuru det icke tillhör kommittén att utreda, om och i hvilken
utsträckning rätt till själfinträde kan grundas å nu rådande handelsbruk,
anser sig kommittén böra nämna, att, så vidt den har sig bekant, något
sådant handelsbruk icke åtminstone inom varuhandeln existerar i vårt
land. Till själfinträde kunna nämligen icke hänföras de ofta förekommande
fall, då någon erbjuder sig att sälja eller köpa en vara till visst
pris med anbudstagaren öppen lämnad rätt att antingen själf antaga
anbudet eller skaffa annan köpare eller säljare. Väljer anbudstagaren
den förra utvägen, kommer ett vanligt köpeaftal till stånd, å hvilket
de för själfinträde gifna reglerna icke äga tillämpning.

Hvad värdepappershandeln beträffar, har från fondhandlarnes sida

40 §.

134

4-0-energiskt häfdats, att de s. k. fria mäklarne i följd af handelsbruk skulle
äga rätt att utföra kommissionsuppdrag genom själfinträde. Om ett
sådant handelsbruk kan anses existera, är emellertid enligt kommitténs
mening i hög grad tvifvelaktigt. Visserligen förekommer det i stor utsträckning,
att de fria mäklarne själfva köpa eller sälja de papper, som
de fått i uppdrag att afyttra eller anskaffa. Men detta förfaringssätt
praktiseras icke öppet utan döljer sig bakom obestämda meddelanden
om att uppdraget är utfördt. Redan detta är ägnadt att ingifva tvifvel,
om den, som så förfar, anser sig vara i sin fulla rätt, då han själ!’
öfvertager eller levererar de papper, hvarom fråga är. I hvarje fall
kan — om förslaget upphöjes till lag — omförmälda förfaringssätt
icke anses därigenom sanktion er adt. Enligt 41 § får nämligen själfinträde
icke ske i annan form än genom en uttrycklig'' förklaring från
kommissionärens sida, att han själ!'' är köpare eller säljare, och kommissionären
kan alltså, såsom vid 44 § skall närmare utvecklas, icke vinna
sitt syfte genom ett obestämdt meddelande till kommittenten, att uppdraget
är utfördt. Handelsbruk i motsatt riktning kunna, enligt hvad
45 § gifver vid handen, icke åberopas emot kommittenten.

I fråga om räckvidden af förslagets bestämmelser om själfin träde
må erinras, att då i förevarande paragraf såsom utmärkande för själfinträde
angifves, att kommissionären skall för egen räkning inträda såsom
köpare eller säljare, de härom gifna bestämmelserna icke äro tillämpliga
å sådana fall, då en person erhållit i uppdrag från en kommittent att
försälja en vara eller ett värdepapper och från en annan kommittent att
inköpa samma slags vara eller värdepapper samt utför dessa uppdrag
på det sätt, att han såsom försäljningskommissionär för den ene sluter
aftal med sig själf såsom inköpskommissionär för den andre. Detta tillvägagångssätt,
som i utländsk litteratur plägar betecknas såsom kombination
(af motsatta uppdrag), förekommer i mycket stor utsträckninginom
handeln med värdepapper. Det är gifvet, att därmed den faran
är förbunden, att kommissionären, då han sålunda skall tillvarataga båda
kommittenternas intressen, åsidosätter den enes för den andres, men då det
intresse, som skall af kommissionären tillvaratagas, här icke står emot
hans eget, är nämnda fara väsentligen ringare än den med själfinträde
förbundna. Särskilda bestämmelser till skydd för den ene kommittenten
emot den andre, när bådas uppdrag sålunda kombineras, hafva därför
icke ansetts erforderliga.

135

När kommissionären vill inträda såsom köpare eller säljare, bör
detta ske på ett sätt, som tydligen för kommittenten ådagalägger, att
kommissionären själf ärnar köpa eller sälja den vara eller det värdepapper,
hvarom fråga är, och således i affären har ett intresse, rakt
motsatt kommittentens. Detta är nödvändigt, på det att kommittenten
af meddelandet må hämta anledning att själf gripa in för att bevaka
sin rätt, om han anser det erforderligt. I anledning häraf har såsom
villkor för rätten till själfinträde uppställts den fordringen, att kommissionären
uttryckligen gifver kommittenten denna sin afsikt till känna.

Detta måste enligt förslaget ske i själf va det meddelande, hvarigenom
kommissionären underrättar om att uppdraget är utfördt. Har
kommissionären en gång underrättat, att han för kommittentens räkning
slutit aftal med tredje man, har han därigenom afskurit sig den rätt
att utföra uppdraget genom själfinträde, som eljest kunnat tillkomma
honom. Detsamma gäller, om kommissionären allenast meddelat, att
uppdraget blifvit utfördt, utan att upplysa, på hvad sätt detta skett.
Ett sådant obestämdt meddelande är nämligen, såsom vid 14 § närmare
utvecklats, att anse såsom ett meddelande om uppdragets utförande
genom aftal med tredje man och bör därför lika litet som ett uttryckligt
meddelande af detta innehåll kunna göras ogjordt genom ett senare
tillkännagifvande från kommissionären, att han i själfva verket hade
för afsikt att göra själfinträde. Härvid har förutsatts, att det föregående
meddelandet hade karaktären af ett slutligt meddelande om
uppdragets utförande. Att ett tillfälligt yttrande eller ett telegrafiskt
meddelande, som omedelbart efterföljes af bref, icke därför, att det ej
innehåller uågot om själfinträde, kan anses betaga kommissionären rätten
därtill, följer af hvad vid 14 § anförts beträffande liandelskommissionärs
rätt att utan hinder af ett sådant meddelande uppgifva sin medkontrahents
namn och därigenom befria sig från den ansvarighet för aftalets
fullgörande, som eljest enligt andra stycket af samma paragraf skulle
åligga honom.

Tidpunkten, då själfinträde skall anses hafva skett, bör vara fullt
bestämd. Detta är af synnerlig vikt bland annat för beräkningen af det
pris, till hvilket kommissionären skall anses hafva inträdt såsom köpare
eller säljare; so härom närmare vid 42 §.

Enligt förslaget skall själfinträde anses hafva sigt rum i det
ögonblick tillkännagifvande därom afsändes till kommittenten eller munt -

136

41 §. libell göres till denne. Af denna bestämmelse blir en följd, att kommissionären
ej behöfver fästa afseende vid en återkallelse af uppdraget,
hvilken kommer honom till hända efter det han afsändt sådant meddelande,
men att å andra sidan rätten till själfinträde är afskuren, om återkallelsen
framkommer, innan meddelandet afsändts. Däraf att själfinträde
skall anses hafva skett i det ögonblick, då kommissionären afsänder meddelande
därom, får naturligtvis icke dragas den slutsatsen, att ifrågavarande
meddelande skulle vara oåterkalleligt. Det lider intet tvifvel,
att återkallelse däraf kan ske under samma förutsättningar, som ett till
en frånvarande riktadt anbud eller antagande kan återkallas, således i
hvarje fall om återkallelsen framkommer samtidigt eller tidigare än det
meddelande, som skall återkallas.

Själfinträde kan icke ske i någon annan form än den här angifna.
Det är således ej tillräckligt, att kommissionären genom cirkulär meddelat
sina kommittenter, att när de från honom få mottaga underrättelse
om att uppdrag utförts, detta innebär, att han själf inträdt såsom
köpare eller säljare; meddelande om själfinträde måste ske särskildt för
hvarje gång. Ej heller kan själfinträde lagligen ske därigenom, att en
försäljningskommissionär förfogar öfver kommissionsgodset såsom sin
tillhörighet utan att gifva kommittenten något meddelande därom. Ett
sådant förfogande kan emellertid, enligt hvad 42 § utvisar, hafva betydelse
för prisberäkningen.

Då kommittenten och kommissionären kunna vara af olika meningar,
huruvida kommissionären på grund af aftal dem emellan äger
i visst fall utföra sitt uppdrag genom själfinträde, och än mera om
dylik rätt kan anses tillkomma honom på grund af handelsbruk, har
det ansetts nödigt att ålägga kommittenten att reklamera, därest han
från kommissionären får mottaga meddelande om själfinträde och anser
honom hafva saknat rätt att utföra uppdraget på detta sätt. Sker reklamation
och var kommissionären icke berättigad till själfinträde, blir
följden naturligtvis den, att uppdraget anses icke vara utfördt. Afsåg
detta försäljning, kan kommittenten alltså kräfva godset tillbaka; han
kan ock, vare sig fråga är om försäljnings- eller inköpskommission,
fordra skadestånd af kommissionären, om denne visat försumlighet genom
att icke vid en gynnsam tidpunkt fullgöra uppdraget på det enda sätt,
hvartill han lagligen var berättigad, nämligen genom att för kommittentens
räkning sluta aftal med tredje man.

Reklamation skall enligt förslaget ske utan oskäligt uppehåll efter
det kommissionärens tillkännagifvande om själfinträdet kom kommittenten
till hända. Denna tidsbestämmelse bör tolkas strängt emot kommittenten,

137

på det att lian ej må hafva tillfälle att spekulera på kommissionärens 41-42 §§.
bekostnad och på det denne senare i god tid må få kännedom om att
kommittenten icke vill finna sig i att själfinträde sker. Kommissionären
kan nämligen däraf hämta anledning att afstå från det tilltänkta själfinträdet
och utföra kommittentens uppdrag på annat sätt, medan därtill
ännu är tid. Att reklamationen äfven i här förutsatta fall går på
adressatens risk, följer af 3 §. Kommittenten är alltså bibehållen vid
sin rätt, om han i tid afsändt reklamationen, äfven om denna icke
framkommer. Underlåter han att reklamera, oaktadt kommissionärens
meddelande om själfinträde kommit honom till hända, har detta däremot
till följd, att han icke sedermera kan göra gällande, att kommissionären
var oberättigad till själfinträde.

Hvad förevarande paragraf innehåller om reklamationsskyldighet
afser endast sådana fall, då reklamationen grundas därå, att kommissionären
icke enligt 40 § var berättigad till själfinträde. Vill kommittenten
göra gällande, att själfinträde är olofligt på den grund, att kommissionären
tidigare meddelat, att han utfört uppdraget genom aftal med
tredje man, eller gifvit ett obestämdt meddelande om uppdragets utförande,
behöfver han icke reklamera mot det nya meddelandet. Att
uppställa en sådan fordran har ansetts betänkligt ur den synpunkten,
att därigenom verkan af regeln, att själfinträde måste ske i själfva meddelandet
om uppdragets utförande, skulle komma att i hög grad försvagas.

Ej heller i sådana fall, då kommittenten förmenar, att kommissionären
i fråga om det pris, som han beräknat kommittenten, eller
annorledes åsidosatt dennes intresse, är här gifna bestämmelse tilllämplig.
Att kommittenten i dessa fall måste reklamera, framgår emellertid
af 20 §, som enligt hänvisningen i sista punkten af 42 § skall tillämpas
jämväl då där gifna regler om prisberäkningen vid själfinträde blifvit
åsidosatta.

42 §.

Stadgandet i första stycket är endast en tillämpning af den allmänna
regeln i 7 §. Kommissionärens plikt att tillvarataga kommittentens intresse
har synts böra särskildt inskärpas för detta fall, då frestelsen att tillgodose
det egna intresset på bekostnad af kommittentens ligger nära
till hands.

Paragrafens andra stycke afser icke att gifva uttömmande regler
om hvad kommissionären i händelse af själfinträde har att iakttaga i
afseende å prisberäkningen utan endast att reglera vissa praktiskt viktiga

1B8

42 §. fall, då hans och kommittentens intressen kollidera. I (ifrigt har man att
tillämpa samma regler, som när uppdraget fullgöres genom aftal med tredje
man. Kommissionären äger sålunda, jämväl när själfinträde sker, under de
i 8 § angifna förutsättningar afvika från kommittentens föreskrifter i fråga
om priset, men han bör vara beredd på att de skäl han anför till stöd
för afvikelsen underkastas en ännu strängare granskning än då han
fullgjort sitt uppdrag genom att sluta aftal med tredje man. Kan kommittenten
visa, att kommissionären vid den tidpunkt, då själfinträdet
skedde, hade kunnat sluta aftal med tredje man till fördelaktigare
pris än det, hvartill han själf inträdt såsom köpare eller säljare, behöfver
kommittenten icke åtnöjas med detta pris. Jämväl i fråga om tidpunkten
för uppdragets utförande gäller, att kommissionären, när han icke är
bunden af kommittentens föreskrifter härutinnan, har att handla så som
kommittentens intresse krafvel’. Har kommissionären på grund af särskilda
förhållanden visshet om att priset på en vara eller ett värdepapper,
som han har till försäljning, kommer att inom den närmaste tiden
stiga, äger han alltså icke begagna sig af denna sin vetskap till att
göra själfinträde och sålunda beröfva kommittenten fördelen af prisstegringen.

Liksom kommissionären, när han för kommittentens räkningsluter
aftal med tredje man, icke får betinga ett för kommittenten
ofördelaktigare pris än det, som gäller vid tiden för aftalet, får vid
själfinträde priset ej sättas mindre fördelaktigt än det, som är gällande,
när meddelandet därom afsändes. Kunde kommissionären dröja med att
gifva sådant meddelande och exempelvis en lördag förklara, att han
redan på torsdagen inträdt såsom köpare eller säljare till då gällande
kurs för de papper, hvarom fråga är, skulle han därigenom hafva tillfälle
att under mellantiden spekulera på kommittentens bekostnad — i
prisstegring, där dennes uppdrag afser försäljning, och i prisfall, där
det går ut på inköp. Detta förebygges genom den första af de regler
angående prisberäkningen, som intagits i andra stycket af förevarande
paragraf, sammanställd med bestämmelsen i 41 §, att själfinträde icke
anses hafva skett förrän meddelande därom afsändes till kommittenten.
Afser uppdraget ett värdepapper, som noteras till olika kurser vid olika
tider på dagen — t. ex. vid första och andra utropet på fondbörsen —
kan alltså kommissionären icke, om den först noterade kursen är ogynnsammare
för kommittenten, göra själfinträde till denna kurs under
annan förutsättning än att han före den senare noteringen gifvit kommittenten
besked därom.

Då lagen såsom en undantagslös regel uppställer, att själfinträde

139

skall ske genom uttryckligt meddelande, kan eu försäljningskommissionär 42 §.
icke till stöd för sitt anspråk att endast behöfva redovisa ett lägre pris
än det, som gällde vid meddelandets afgifvande, åberopa, att han tidigare
för egen räkning förfogat öfver varan. Däremot bör det stå kornmittenten
fritt att åberopa ett sådant förfogande till stöd för sitt anspråk
på det pris, som gällde, då förfogandet ägde rum, om detta var högre
än det, som gällde vid tiden för meddelandets afsändande. Genom att
förfoga öfver godset för egen räkning — exempelvis genom att lämna
det såsom pant för eget lån — har nämligen kom missionären i handling
visat, att han betraktar godset såsom sitt eget, och kommittenten
bör därför, om förhållandet kommer till hans kännedom, kunna taga
fasta på denna kommissionärens ståndpunkt och icke behöfva finna sig
i att denne sedermera förklarar, att försäljningsuppdraget är outfördt,
eller gör själfinträde till senare gällande lägre pris; eljest skulle nämligen
försäljningskommissionären kunna på kommittentens bekostnad
spekulera i prisfall. En bestämmelse af detta innehåll har därför upptagits
i andra stycket.

Om en inköpskommissionär får vid samma tid från olika kommittenter
mottaga order på samma slags varor eller värdepapper, kan han ej alltid
öfverkomma hela varupartiet eller alla de beordrade papperen lika billigt.

Man kan därför icke utan vidare gifva hvarje kommittent rätt att, om kommissionären
i ett sådant fall gör bruk af sin rätt till själfinträde, fordra,
att kommissionären skall nöja sig med att beräkna det billigaste pris
han själf betalat. Det gagnar alltså icke eu kommittent, om han visar,
att kommissionären, efter det han anmodades att utföra uppdraget och
innan han afsände meddelande om själfinträde, köpt sådana varor eller
värdepapper, som uppdraget afser, till billigare pris än det denne kommittent
debiterade. Funnes icke någon särskild bestämmelse i ämnet,
skulle det åligga kommittenten att bevisa, att det inköp han vill hafva
lagdt till grund för prisberäkningen skett i anledning af hans uppdrag. Att
förebringa sådan bevisning skulle i de flesta fall vara för kommittenten
omöjligt. För kommissionären är det icke lika svårt att styrka, att det
ifrågavarande inköpet icke föranledts af uppdraget från denne kommittent,
och man har därför i slutet af andra stycket infört en bestämmelse,
som medför en sådan omkastning af bevisbördan. Fullgör kommissionären
icke den honom sålunda åliggande bevisningen, bär detta
till följd, att han icke får debitera kommittenten högre pris än det
vid ifrågavarande inköp betingade; jämväl ifrågavarande bestämmelse
innehåller alltså eu om ock blott villkorlig regel angående prisets

140

42-43 §§. beräknande. I densamma ligger för kommittenten ett skydd mot att
inköpskommissionären på hans bekostnad spekulerar i prisstegring.

Då de särskilda reglerna angående beräkningen af det pris, till
hvilket själfinträde må ske, icke hafva någon motsvarighet i den afdelning
af detta kapitel, hvilken handlar om kommissionärens skyldigheter,
har det ansetts lämpligt att fastslå, att kommissionärens försumlighet
att iakttaga hvad honom härutinnan åligger medför samma påföljder
som annan försumlighet vid uppdragets fullgörande. I sista punkten af
förevarande paragraf hänvisas därför till de i nämnda del af förslaget
gifna reglerna om kommittentens rätt att afvisa aftal och fordra skadestånd
af kommissionären samt om hans reklamationsskyldighet, därest
han vill göra sådan rätt gällande. Af dessa hänvisningar får alltså
icke dragas den slutsatsen, att ifrågavarande regler icke i händelse af
själfinträde skulle kunna komma till tillämpning emot en kommissionär,
som i annat afseende än i fråga om prisberäkningen eftersatt kommittentens
intresse. Fastmera äro de i sådant fall direkt tillämpliga,
och det har därför varit obehöfligt att i vidare mån än som skett hänvisa
till dem. I fråga om deras tillämpning vid själfinträde må särskildt
erinras, att om kommissionären företager själfinträde, oaktadt han vet
med sig, att han är oförmögen att fullgöra sina förpliktelser såsom
köpare eller säljare, däri kan ligga en oredlighet från hans sida, som
enligt 15 § berättigar kommittenten att afvisa själfinträdet. Gör han
detta och finnes det gods, hvilket kommissionären sökt åtkomma genom
själfinträdet, i behåll hos kommissionären eller hans konkursbo, är kommittenten
berättigad att återbekomma godset.

43 §.

När giltigt själfinträde skett, är kommissionsuppdraget utfördt; kommissionsförhållandel
upphör, och kommissionären står numera såsom köpare
eller säljare i förhållande till kommittenten. Åt denna grundsats gifver
förslaget uttryck i första stycket af förevarande paragraf. Bestämmelsen
utesluter naturligtvis icke, att redovisnings- och ersättningsskyldighet
kan åligga kommissionären på grund af hvad han tidigare i anledning
af uppdraget gjort eller låtit.

Enligt allmänt gängse uppfattning äger den kommissionär, som
utfört sitt uppdrag genom själfinträde, samma rätt till provision, som
skulle tillkommit honom, om han utfört uppdraget genom att sluta aftal
med tredje man. Äfven denna grundsats har ansetts böra i förslaget
uttalas. Äf bestämmelsen blir en följd, att jämväl delcredereprovision

141

skall räknas kommissionären till godo, om sådan skolat utgå, i händelse 43 -44 §$.
aftal ingåtts med tredje man. Detta kan förefalla egendomligt men
öfverensstämmer med merkantil uppfattning och torde finna sin förklaring
däri, att en jämförelse mellan det pris, till hvilket själfinträde skett,
och det, som betingats i aftal med tredje man, underlättas, om de
afdrag, som kommittenten måste vidkännas, i båda fallen blifva desamma.

Jämväl i fråga om rätten till ersättning för utgifter och kostnader
bör en själfinträdande kommissionär vara likställd med den, som
utfört uppdraget genom ingående af aftal med tredje man. Detta gäller
emellertid, enligt hvad andra stycket af förevarande paragraf gifver vid
handen, endast utgifter och kostnader, som han haft i egenskap af
kommissionär. Om en inköpskommissionär inträder som säljare, äger
han naturligtvis icke beräkna sig ersättning för utgifter, som'' han haft
för godset, innan själfinträde ägde rum. Dessa utgifter har han nämligen
icke i egenskap af kommissionär fått vidkännas. Lika litet kan
en försäljningskommissionär debitera kommittenten någon kostnad för
godset, hvilken afser tiden efter det själfinträdet skedde.

44 §.

Såsom förut framhållits, får enligt förslaget själfinträde endast äga
rum, när rätt därtill följer af aftal, handelsbruk eller annan sedvänja, och
måste själfinträdet ovillkorligen ske genom en uttrycklig förklaring från
kommissionärens sida, att han själf är köpare eller säljare. Syftet med
sistnämnda föreskrift — hvilken, enligt hvad 45 § utvisar, skall lända
till efterrättelse, äfven om mot densamma stridande aftal eller sedvänja
åberopas mot kommittenten — är, såsom vid 41 § utvecklats, att väcka
kommittentens uppmärksamhet på att kommissionären i aftalet har ett
eget intresse, som kan strida mot kommittentens. För en kommissionär,
som vill göra själfinträde, ehuru han icke är berättigad därtill, eller
som vill hålla kommittenten i okunnighet om att han gör bruk af sin
rätt till själfinträde, ligger då den frestelsen nära till hands att söka
vinna sitt syfte genom att i strid mot verkliga förhållandet uppgifva,
att kommittentens uppdrag är utfördt. Härvid kan han antingen sanningslöst
uppgifva en namn gifven person såsom köpare eller säljare — om
denne är i komplott med honom, behöfver han icke befara, att eventuella
förfrågningar af kommittenten hos den föregifne medkontrahenten
skola lända till upptäckt af verkliga förhållandet — eller ock kan han
inskränka sig till att gifva ett obestämdt meddelande om att uppdraget
är utfördt och förlita sig på att kommittenten skall låta sig därmed
nöja eller, om liandelskommission föreligger, förskansa sig bakom lagens

142

44 §. stadgande, att han icke har någon skyldighet att yppa, med hvem han
slutit aftal.

Att en kommissionär, som förfar på detta sätt, icke kan grunda
någon rätt mot kommittenten på sin lögnaktiga uppgift, att han utfört
uppdraget, är uppenbart. Lagen känner endast två sätt att utföra
kommissionsuppdrag. Det ena, som alltid kan komma till användning,
är att för kommittentens räkning sluta aftal med tredje man; det andra,
som endast undantagsvis står kommissionären öppet, att företaga själfinträde
i därför föreskrifven form. Här har intetdera skett, och kommittenten
är därför otvifvelaktigt berättigad att, när det befinnes, att
något aftal med tredje man icke blifvit slutet, draga alla konsekvenser
af att uppdraget icke är utfördt. Om detta afsåg försäljning af varor
eller värdepapper, som ännu finnas i behåll, kan kommittenten sålunda
återfordra dem från kommissionären eller hans konkursbo; kunna de ej
återställas, är kommissionären pliktig att i stället gälda deras värde.
Gick uppdraget ut på inköp, är kommittenten likaledes berättigad att,
när det upptäckes, att något aftal icke slutits för hans räkning, vägra
att fullgöra det föregifna aftalet eller, om detsamma blifvit fullgjordt,
påfordra återgång däraf. Skada, som kommittenten kan hafva lidit
därigenom, att hans uppdrag icke blifvit utfördt, skall ock enligt 17 §
ersättas honom.

Därigenom att kommittenten kan komma ifrån det föregifna aftalet,
är hans intresse emellertid icke tillräckligt tillgodosedt. Förhållandena
kunna utveckla sig så, att kommissionären, som, när han sanningslöst
uppgaf, att kommittentens uppdrag blifvit utfördt, hade för afsikt att
bereda sig eu vinst på dennes bekostnad, finner sig hafva gjort en
misslyckad spekulation. Det kan då uppenbarligen icke tillåtas honom
att komma ifrån denna genom att upplysa, att han i själfva verket icke
slutit något aftal med tredje man. Står det fast, att kommissionären i
strid mot verkliga förhållandet och mot bättre vetande uppgifva, att
kommittentens uppdrag blifvit utfördt, och att han handlat så i syfte
att kringgå lagens bestämmelser om själfi inträde, har lian ingenting att
beklaga sig öfver, om dessa bestämmelser vinna tillämpning mot honom,
därest kommittenten finner detta med sitt intresse förenligt. Och äfven
om kommissionären, då han lämnade den sanningslösa uppgiften, icke
hade för afsikt att maskera ett olofligt själfinträde utan allenast att för
kommittenten hemlighålla, att han försummat att utföra dennes uppdrag,
bör kommittenten kunna på enahanda sätt taga honom på orden.

På dessa grunder hvilar bestämmelsen i förevarande paragraf, att
en kommissionär, som i strid med verkliga förhållandet och mot bättre

143

vetande uppgifva, att uppdraget är utfördt, är pliktig att, om kommittenten
det äskar, fullgöra det föregi fri a aftalet såsom om själfinträde
skett vid den tidpunkt, då den lögnaktiga uppgiften gafs. Innebörden
af denna bestämmelse kan sägas vara den, att det meddelande, hvari
nämnda uppgift innehålles, verkar såsom ett meddelande om själfinträde
till nackdel för kommissionären men icke till förmån för honom. Huruvida
rättsförhållandet mellan honom och kommittenten skall bedömas
efter reglerna om själfinträde eller efter de regler, som skola tillämpas, när
ett kommissionsuppdrag i följd af ko in missionärens försumlighet förblifvit
outfördt, tillkommer icke honom utan kommittenten att bestämma. Det
osäkerhetstillstånd, hvari kommissionären sålunda befinner sig, när han
söker genom ett sanningslöst meddelande maskera ett olofligt själfinträde,
bör mana honom att, när han vill inträda såsom köpare eller säljare, gå
öppet till väga på det sätt 41 § anvisar.

Att, när rättsförhållandet skall bedömas enligt reglerna om själfinträde,
detta skall anses hafva ägt rum i det ögonblick, då kommissionären
afsände sitt meddelande om uppdragets utförande, är af vikt
bl. a. för fastställande af det pris, till h vilket själfinträde skall anses
hafva skett. Enligt slutorden af förevarande paragraf skola de i sådant
afseende i 42 § gifna reglerna äga tillämpning jämväl i här förutsatta fall.
Syftet med dem är ju att bereda kommittenten skydd mot en kommissionär,
som genom själfinträde söker främja egen fördel på kommittentens
bekostnad, och ett sådant skydd är i ännu högre grad behöfligt mot
en kommissionär, som söker vinna detta syfte genom lögnaktiga uppgifter,
ägnade att ingifva kommittenten den föreställningen, att kommissionären
icke har något eget intresse i affären.

Iiär föreslagna stadgande afser civil kommission likaväl som handelskommission.
I fråga om handelskommission leda de i annat syfte
meddelade bestämmelserna i 14 § andra stycket till liknande resultat.
Dessa kunna nämligen, såsom där framhållits, tillämpas jämväl när
något aftal för kommittentens räkning icke slutits; kommittenten
har då valrätt mellan att betrakta uppdraget såsom icke utfördt och att
påfordra fullgörande af det uppgifna aftalet. Så till vida föreligger
dock en väsentlig skillnad, att en kommissionär, som i god tro uppgifvit,
att aftal blifvit för kommittentens räkning slutet, aldrig är
pliktig att redovisa för kommittenten fördelaktigare pris än i det uppgifna
aftalet betingats, under det att i här förutsatta fall en tillämpning
af reglerna i 42 § kan föranleda därtill, att kommissionären måste betala
högre eller nöjas med lägre pris än det, som enligt hans föregifvande
aftalats med tredje man.

44 §.

Genom denna paragraf göres ett väsentligt undantag från den
i 1 § uttalade grundsatsen, att lagens bestämmelser endast skola gälla,
så vidt ej annat följer af aftal, handelsbruk eller annan sedvänja. Vid
40 § bar kommittén utvecklat de skäl, som varit för densamma bestämmande,
då den ansett sig icke böra öfver hufvud frånkänna giltighet
åt aftal eller handelsbruk, som kunna åberopas till stöd för lofligheten
af själfinträde. Oaktadt kommittén till fullo insett de vådor för kommittenten,
som äro förenade med ett sådant sätt att utföra uppdraget,
har den trott, att tillräckligt skydd mot öppet eller förtäckt själfinträde
kan beredas kommittenten genom att göra vissa af förslagets stadganden
till tvingande rättssatser, som sålunda skola lända till efterrättelse, äfven
om emot dem stridande aftal eller handelsbruk åberopas. Den bestämmelse,
som i sådant syfte funnits påkallad, har fått sin plats i förevarande
paragraf. Då ändamålet med densamma allenast är att bereda kommittenten
erforderligt skydd, har någon inskränkning icke gjorts i
dennes rätt att åberopa aftal eller till äfventyrs rådande handelsbruk,
som leda till fördelaktigare resultat för honom än en tillämpning af de
i förslaget upptagna stadgandena.

Inom värdepappershandeln förekommer det mycket ofta, och inom
vissa varubranscher är det ej heller ovanligt, att personer, som ej själfva
äro affärsmän inom branschen, i spekulationssyfte göra inköp eller försäljningar
och därvid för affärernas afsilande begagna sig af kommissionärer.
När kommittenten sålunda är i saknad af nödig kännedom
om den affärsgren, inom hvilken han opererar, kommer han lätt att
ligga i händerna på sin kommissionär. Frestelsen för denne att söka
skaffa sig fördelar på en sådan kommittents bekostnad är stor, och
därest full aftalsfrihet på detta område upprätthölles, skulle nog mången
kommissionär veta att i sina aftal med kommittenterna inrycka mer
eller mindre förtäckta bestämmelser, hvarigenom det skydd man genom
de föreslagna stadgandena velat bereda kommittenten, blefve omintetgjordt
eller försvagadt. Lika vådligt för kommittenten vore, om dessa
skulle kunna sättas ur kraft genom hvarjehanda egendomliga handelsbruk
vid affärer af ifrågavarande slag.

Bland de föreslagua stadgandena om sättet och villkoren för själfinträde
är intet mera betydelsefullt för kommittenten än föreskriften i
41 §, att själfinträde måste ske genom uttryckligt tillkännagifvande
från kommissionären i hans meddelande om uppdragets utförande. Det

145

är därigenom, som kommittentens uppmärksamhet skall riktas på att
kommissionären i affären har ett intresse, stridande mot hans eget, och
det är därigenom, som det. skall förhindras, att en handelskommissionär
missbrukar sin rätt att förtiga medkontrahentens namn till att göra
olofligt själfinträde. Skall själfinträde öfver hufvud tillåtas, är det enligt
kommitténs tanke ett oeftergifligt villkor, att det sker öppet, och
nämnda föreskrift måste därför upprätthållas, äfven om kommissionären
åberopar aftal eller handelsbruk till stöd för att själfinträde skulle hafva
skett i annan form, till exempel genom ett obestämdt meddelande om
uppdragets utförande eller därigenom, att han förfogat öfver gods, som
han haft till försäljning. Aftal eller handelsbruk, hvarigenom den i 41 §
andra stycket stadgade reklamationsskyldigheten skarpes, böra ej heller
få åberopas emot honom.

Hvad beträffar de i 42 § gifna bestämmelserna angående beräkningen
af det pris, till hvilket själfinträde skall anses hafva skett, är det visserligen
icke af lika stor vikt för kommittenten, att de skola lända till ovillkorlig
efterrättelse, men å andra sidan är faran för missbruk stor, om en
förslagen kommissionär i detta afseende skalle kunna åberopa aftal eller
handelsbruk mot en kommittent, som är föga förtrogen med prisförhållanden
och affärsbruk inom den bransch uppdraget afser. 1 förslaget
frånkännes därför dylika aftal och handelsbruk all verkan, såframt icke
kommittenten är köpman och uppdraget afser försäljning eller inköp
för hans rörelse. År detta fallet, kan det af honom fordras, att han
skall förstå att bedöma de aftalsbesiämmelser han godtager och att han
skall äga kännedom om rådande handelsbruk inom branschen. En sådan
kommittent är alltså icke i behof af särskildt skydd härutinnan.
I större affärsförhållanden kan det också vara önskvärdt, att kontrahenterna
hafva frihet att annorledes än enligt lagens bestämmelser
reglera prisberäkningen vid affärer, som dem emellan afvecklas genom
själfinträde.

Aftal eller handelsbruk till förmån för kommissionären, stridande
mot 43 § första stycket, torde icke kunna tänkas, och äfven beträffande
andra stycket har man ansett öfverflödigt att utesluta åberopandet af
sådana.

Med 44 § afses att förhindra olofligt själfinträde under form af medvetet
osanna uppgifter om att kom missionsuppdraget blifvit utfördt;
kommittenten äger i sådana fall, på sätt vid nämnda paragraf framhållits,
valrätt mellan att betrakta uppdraget såsom icke utfördt och att
mot kommissionären göra gällande de rättigheter, som skulle tillkommit
honom i händelse själfinträde skett. Då det föreslagna stadgandet för

45 §.

146

45- 46 §§. sin tillämpning förutsätter, att kommissionären handlat mot bättre vetande,
lärer redan af allmänna rättsgrundsatser följa, att han icke kan
till sitt fredande åberopa, att han i aftalet fritagit sig från där angifna
påföljder, och att något handelsbruk i fråga om ett sådant otillbörligt
förfarande skulle hafva utbildat sig eller kunna utbilda sig, lärer icke
behöfva befaras. Emellertid har det ansetts lämpligt att uttryckligen
i den föreslagna lagtexten fastslå, att ej heller mot nämnda paragraf
stridande aftal eller handelsbruk få åberopas mot kommittenten.

Då en kommissionär, som lämnar kommittenten medvetet osanna
uppgifter, icke förtjänar något undseende, har man tillika frånkänt honom
den rätt att i fråga om prisberäkningen åberopa aftal eller
handelsbruk, som eljest tillkommer en kommissionär, när kommittenten är
köpman och uppdraget afser försäljning eller inköp för hans rörelse.
Äfven i sådana fall skola alltså de i 42 § gifna regler lända till ovillkorlig
efterrättelse, såframt kommissionären mot bättre vetande uppgifvit
för kommittenten, att uppdraget blifvit utfördt, och denne finner
med sitt intresse förenligt att af honom kräfva fullgörande af det uppgifna
aftalet.

Om upphörande af kommissionärens uppdrag.

46 §.

Hvad förevarande paragraf innehåller om återkallelse af kommission
suppdrag står i öfverensstämmelse med allmänna rättsregler rörande
sysslomannaskap. Den, som fått i uppdrag att ingå aftal för en annans
räkning, har, vare sig han därvid skall handla i hufvudmannens namn
eller i sitt eget, icke därigenom förvärfvat någon rätt att mot hufvudmannens
vilja utföra uppdraget, utan denne bör när helst han vill kunna
återkalla detsamma. För sådana fall, då ett kommissionsuppdrag
lämnats endast tills vidare eller på obestämd tid, är detta själfklart. Men
äfven då ett sådant uppdrag gifvits för viss bestämd tid eller eljest
under sådana förhållanden, att det kan anses hafva blifvit kommissionären
tillförsäkradt att i viss utsträckning få handhafva detsamma,
måste det stå kommittenten fritt att genom återkallande af uppdraget
förhindra, att kommissionären för hans räkning sluter aftal, som han
icke önskar få till stånd. Hvad kommissionären i sådana fall har anspråk
på är icke att under den bestämda tiden eller eljest i den utsträckning,
som vid uppdragets lämnande och mottagande förutsatts, få

147

handla å kommittentens vägnar utan endast att hållas skadeslös och sålunda
bekomma den ersättning han för uppdraget kunnat påräkna. Detta
kommissionärens intresse tillgodoses genom bestämmelserna i 50 §, enligt
hvilka kommissionären i här förutsatta fall är berättigad till ersättarn g
för den förlust han lider därigenom, att uppdraget återkallas.

En återkallelse af uppdraget medför således alltid den verkan, att
kommissionären icke, efter det återkallelsen kommit honom till hända,
äger för kommittentens räkning sluta nya aftal eller själf inträda såsom
köpare eller säljare af det gods uppdraget afser. Däremot har återkallelsen
ej något inflytande å de aftal, som kommissionären redan kan
hafva ingått med tredje man. Har t. ex. en försäljningskommissionär
gifvit tredje man varan fast på hand under fjorton dagar, måste kommittenten
respektera denna öfverenskommelse. Likaledes har kommissionären
trots återkallelsen rätt att företaga sådana åtgärder, som innefatta
afveckling af redan ingångna aftal, t. ex. att afsända försålda varor
till köparen; härtill är ju kommissionären i förhållande till denne pliktig,
och kommittenten bör icke genom att återkalla uppdraget kunna tvinga
honom att begå kontraktsbrott emot tredje man. Ej heller kan kommittenten
genom återkallelsen utan vidare betaga kommissionären rätten
att själf indrifva utestående fordringar eller eljest göra fordringsrätt på
grund af förut ingångna aftal gällande mot tredje man; kommittenten
är, ehvad uppdraget återkallas eller icke, allenast under de i 57 och 58 §§
angifna förutsättningar berättigad att själf göra fordringsrätten gällande.
Frånsedt afvecklingen af redan ingångna förbindelser och hvad därmed
äger sammanhang, äger kommissionären däremot icke efter återkallelsen
vidtaga andra åtgärder än sådana, hvartill han enligt 48 § kan vara
pliktig eller enligt 49 § berättigad.

Därmed att kommissionären åtager sig ett kommissionsuppdrag,
ikläder han sig, såsom i annat sammanhang framhållits, icke någon
garanti för att den eller de affärer uppdraget afser skola komma till
stånd utan förpliktar sig endast att verka för detta ändamål. Särskildt
när uppdraget afser ett obestämdt antal försäljningar eller inköp, går
kommissionärens åtagande i allmänhet endast ut på att han skall tills
vidare handla för kommittentens räkning. I sådant fäll kan kommissionären
naturligtvis, när han så vill, afsåga sig sitt uppdrag utan att därigenom
utsätta sig för några efterräkningar från kommittentens sida.
När däremot kommissionären åtagit sig uppdraget för bestämd tid eller
eljest förbundit sig att i viss omfattning handhafva detsamma, bör han
uppenbarligen icke utan vidare kunna genom en afsägelse fritaga sig
från sin förpliktelse. Riktigast torde vara att i nämnda fall — i

46 §.

148

46-47 §§. analogi med hvad som gäller, när kommittenten under sådana omständigheter,
som i 50 § afses, återkallar uppdraget — visserligen tillerkänna
kommissionären befogenhet att genom sin afsägelse bringa uppdraget
till upphörande men låta afsägelsen, där giltig anledning till
densamma ej föreligger, medföra ersättningsskyldighet för kommissionären.
Det skulle kunna ifrågasättas att i omhandlade fall icke låta kommissionärens
afsägelse medföra uppdragets upphörande utan tillerkänna kommittenten
befogenhet att vid sidan af eller i stället för skadestånd
fordra, att den tredskande kommissionären måtte, eventuellt vid vite,
åläggas ätt fullgöra det uppdrag han åtagit sig. En sådan utväg skulle
dock kommittenten endast i ytterst sällsynta undantagsfall finna med
sitt intresse förenligt att anlita; af en kommissionär, som afsagt sig
sitt uppdrag, kan han nämligen ej förvänta något nit i handhafvandet
af uppdraget. Det är således praktiskt sedt tämligen likgiltigt, huruvida
lagen för här förutsatta fall gifver kommissionären rätt att afsäga sig
sitt uppdrag — mot skyldighet att ersätta den skada, som därigenom
vållas kommittenten — eller förklarar kommissionären oberättigad att
afsäga sig uppdraget och i följd af det oberättigade i åtgärden skadeståndsskyldig.
Af ofvan anförda skäl har kommittén funnit sig böra
välja det förra alternativet.

Äfven i det afseendet företer en afsägelse från kommissionärens
sida likhet med en återkallelse från kommittentens, att kommissionären
genom sin afsägelse alltid går miste om rätten att vidare handla för
kommittentens räkning. Skidle han ångra sig och trots afsägelsen ingå
aftal för kommittenten, blifva dessa icke gällande mot denne. Detta
framgår enligt kommitténs mening tydligare, om afsägelsen karaktäriseras
såsom berättigad äfven när den medför skadeståndsskyldighet för kommissionären;
den motsatta terminologien skulle kunna gifva anledningtill
det missförstånd, att afsägelsen såsom oberättigad skulle sakna
rättslig betydelse och följaktligen icke kunna åberopas mot kommissionären,
om denne utförde uppdraget, oaktadt han afsagt sig detsamma,

47 §.

Att kommittentens konkurs utan vidare bringar kommissionsuppdraget
till upphörande, torde öfverensstämma med allmänna rättsgrundsatser.
Lika litet som kommittenten själf, efter det hans egendom
afträdts till konkurs, kan afhända boet egendom eller ingå aftal, som grunda
rätt till betalning ur de afträdda tillgångarna, bör kommissionären efter
nämnda tidpunkt kunna göra det på grund af det honom af kommittenten

149

gifna uppdraget. Bestämmanderätten öfver boets angelägenheter tillkommer
borgenärerna och deras förtroendemän, gode männen eller sysslomännen.
Vilja dessa fortfarande anlita kommissionären, måste de förnya hans uppdrag.
Någon skyldighet att handhafva uppdraget för konkursboets räkning
har icke ansetts kunna åläggas kommissionären ens om han åtagit sig
detsamma för bestämd tid och denna vid konkursens utbrott ännu ej
gått till ända. Det skulle nämligen enligt kommitténs tanke vara obilligt
emot kommissionären, om han, som kanske åtagit sig uppdraget på
grund af sin kännedom om kommittentens yrkesskicklighet, skulle behöfva
fortsätta därmed, sedan affärens ledning kommit i andra händer.
På dessa grunder hvilar bestämmelsen, att kommissionärens uppdrag
anses förfallet den dag offentlig stämning utfärdas å kommittentens
borgenärer.

För sådana fall, då det är kommissionären, som kommer i konkurs,
utgör konkursen principiellt sedt intet hinder för att kommissionären
fortfarande verkställer försäljningar eller inköp för kommittentens räkning.
Faktiskt lägger dock konkursen, särskilt, då fråga är om handelskommission,
betydande hinder i vägen för kommissionärskapets behöriga
utöfvande, ity att tredje man, som genom aftal med kommissionären
kan förvärfva rätt endast emot denne, icke lärer vara villig att ingå aftal
med en person, som är under konkurs, åtminstone icke i andra fall än
då aftalet å dennes sida omedelbart fullgöres. Härtill kommer risken
för kommittenten, att gods eller penningar, som höra komma honom tillgodo,
sammanblandas med de till konkurs afträdda tillgångarna. Med hänsyn
till dessa omständigheter bör kommittenten gifvetvis äga återkalla uppdraget
utan att därigenom ens i de fall, hvarom 50 § handlar, ådraga
sig ersättningsskyldighet i förhållande till kommissionären. Man torde
emellertid icke böra stanna härvid. Det kan alltid dröja någon tid,
innan kommittenten får kännedom om konkursen och sålunda blir i tillfälle
att återkalla uppdraget. Förslaget uppställer därför här samma
regel som i fråga om kommittentens konkurs, nämligen att uppdraget
förfaller i och med den offentliga stämningen. Skulle uppdraget vara
af sådan beskaffenhet, att det utan olägenhet kan handhafvas af en
person, som befinner sig i konkurstillstånd, står det naturligtvis kontrahenterna
fritt att öfverenskomma, att kommissionären skall fortsätta
med sin verksamhet.

Kommissionärens konkursbo äger icke mot kommittentens vilja
öfvertaga kommissionärskapet och ej heller själf inträda såsom köpare
eller säljare af den vara uppdraget afser, därest sådan rätt skulle tillkommit
kommissionären. Lika litet som kommissionären, när kommit -

47 §.

150

47 — 48 §§. tenten gjort konkurs, kan tvingas att handhafva uppdraget för hans
konkursbo, bör i här förutsatta fall kommissiouärens konkursbo kunna
tilltvinga sig att få handhafva detsamma. Dock torde konkursförvaltningen
under vissa förhållanden hafva rätt och plikt att vidtaga sådana
åtgärder, som i följande paragraf afwes.

Förslaget innehåller inga bestämmelser angående rättsverkningarna
däraf, att kommittenten eller kommissionären dör eller förklaras omyndig.
Fn omyndighetsförklaring torde medföra samma verkan som ett försättande
i konkurstillstånd. Hvad dödsfall beträffar, kan någon allmän regel
svårligen uppställas. Kommittentens död lärer i allmänhet icke hafva
till följd, att kommissionärens uppdrag är att anse såsom förfallet, såframt
icke uppdraget afsåg inköp för kommittentens personliga behof eller denne
eljest därmed fullföljt ett personligt intresse. Att arfvingarna hafva samma
rätt att återkalla uppdraget som kommittenten, är själfklart. Ej heller
kommissionärens död medför under alla förhållanden, att kommissionärskapet
upphör. Detta torde visserligen i allmänhet blifva fallet vid civil
kommission och öfver hufvud, när sakkunskap eller andra personliga egenskaper
hos kommissionären kunna antagas hafva varit för kommittenten
bestämmande vid valet af kommissionär. Men vid vanlig handelskommission
är det ofta mera till firman än till firmainnehafvaren som
hänsyn tages, och merkantil uppfattning går därför snarast i den
riktningen, att kommissionsförhållandet äger bestånd, om rörelsen fortsättes
af den aflidnes arfvingar.

48 §.

Kommissionärens plikt att tillvarataga kommittentens intresse upphör
icke i samma stund som hans uppdrag återkallas eller förfaller; än
mindre kan kommissionären omedelbart befria sig från denna plikt
genom att afsåga sig sitt uppdrag. Vid 46 § har framhållits, att kommissionären,
efter det hans uppdrag återkallats, äger vidtaga sådana
åtgärder, som afse afveckling af förut ingångna aftal; detta betingas af
hans eget intresse. Men kommissionären kan också i kommittentens
intresse vara pliktig att vidtaga vissa åtgärder. Kommissionären får
sålunda icke, därför att hans uppdrag upphört, strax lämna kommissionsgodset
utan vård; han kan ock, om varor, som inköpts för kommittentens
räkning, efter nämnda tidpunkt anlända till honom, vara
pliktig att undersöka dem och eventuellt reklamera hos säljaren i anledning
af fel eller brist.

Å andra sidan bör kommissionärens ifrågavarande skyldighet icke

151

utsträckas längre än kommittentens intresse oundgängligen krafvel*. 48-49 §§.
Detta utmärkes i den föreslagna lagtexten redan därigenom, att kommissionären
endast ålagts att vidtaga sådana åtgärder, som äro nödiga för
att skydda kommittenten mot förlust och som kunna vidtagas utan
väsentlig kostnad eller olägenhet för honom själf. Vid bedömande
häraf skall naturligtvis tagas hänsyn till om det gods, som kommissionären
innehar för kommittentens räkning, erbjuder tillräcklig säkerhet
för de med åtgärden förenade kostnaderna. Sin väsentligaste begränsning
får dock stadgandet genom den tillagda tidsbestämmelsen »intill dess
kommittenten varder i stånd att själf tillvarataga sitt intresse». Så snart
kommittenten, om han använder tillbörlig omsorg och skyndsamhet,
själf kan tillvarataga sitt intresse, bortfaller kommissionärens ifrågavarande
skyldighet. När kommittenten själf återkallar uppdraget, har
han i allmänhet tillfälle att samtidigt vidtala någon annan att öfvertaga kommissionärskapet;
i sådana fall behöfver kommissionären därför i allmänhet
icke under någon afsevärd tid vidtaga åtgärder af här afsedda slag. A
andra sidan måste i de fall, då kommissionären själf afsagt sig sitt
uppdrag, hans plikt att iakttaga kommittentens intresse anses vara
ganska omfattande; kommissionären kunde eljest genom att afsåga sig
uppdraget på en tidpunkt, då stora intressen stå på spel för kommittenten,
tillskynda denne betydande skada. Försummar kommissionären
att vidtaga erforderliga åtgärder eller vidtager han andra åtgärder än
sådana, som i det särskilda fallet äro nödiga och lämpliga, äger kommittenten
påkalla tillämpning af 17 §. Har uppdraget förfallit i följd
af kommittentens konkurs, torde konkursboet vara skyldigt återgälda
kommissionären hvad denne fått utgifva i anledning af åtgärder, som
han på grund af förevarande paragraf nödgats vidtaga.

När uppdraget gifvits kommissionären på bestämd tid och denna
utlupit, bör kommittenten vara redo att själf tillvarataga sina intressen,
och det har därför ej ansetts lämpligt att låta förevarande paragraf omfatta
äfven sådana fall. Detta utesluter dock icke, att kommissionären,
äfven om tidpunkten för upphörandet af hans uppdrag är bestämd långt
förut, någon gång kan enligt allmänna rättsgrundsatser vara pliktig att
efter upphörandet företaga en viss åtgärd i kommittentens intresse.

49 §.

Denna paragraf gifver uttryck åt grundsatsen, att kommissionärens
panträtt i kommissionsgodset och öfriga befogenheter, som enligt 31—

39 §§ tillkomma honom, kunna göras gällande utan hinder däraf, att

152

49 - 50 §§. kommissionsuppdraget — likgiltigt af hvilken anledning — uppliör. För
sådana fall, då uppdraget upphör geuom kommittentens återkallelse, är
det uppenbart, att kommissionärens ifrågavarande befogenheter icke därigenom
kunna beröfvas honom, men då kommissionärer), äfven när han
själf afsäger sig uppdraget eller detsamma af annan anledning upphör,
bör åtnjuta det rättsskydd, som berörda stadganden afse att gifva, har
en allmän bestämmelse i ämnet ansetts böra upptagas i förslaget. Hvad
särskildt beträffar tredje stycket af 38 §, torde denna bestämmelse oftare
komma till användning, när kommissionärens uppdrag upphört än under
bestående kommissionsförhållande; efter uppdragets upphörande är nämligen
kommissionären i allmänhet icke pliktig att vidare för kommittentens
räkning omhänderhafva gods, som lämnats honom till försäljning.

50 §.

Såsom vid 46 § redan nämnts, äger kommittenten, när helst han
vill, återkalla kommissionärens uppdrag men ådrager sig i vissa fall därigenom
ersättningsskyldighet i förhållande till kommissionären. Sådan
skyldighet bör åligga kommittenten, om. han, när uppdraget var kommissionären
lämnadt för bestämd tid eller viss uppsägningstid var aftalad
mellan honom och kommittenten, återkallar detsamma i förtid eller utan
iakttagande af uppsägningstiden. Detsamma bör gälla, om kommittenten
återkallar ett uppdrag, som gifvits under sådana omständigheter, att det
kan anses hafva blifvit kommissionären tillförsäkradt att få slutföra detsamma.
Gemensamt för samtliga dessa fall är, att kommissionären med
fog kunnat påräkna en viss inkomst af uppdraget, vare sig genom att
få handhafva det under viss tid eller genom att få ombesörja försäljning
eller inköp af en viss myckenhet varor. För att erhålla uppdraget
har kommissionären måhända lämnat andra inkomstkällor eller eljest
gjort uppoffringar. Det är således i sin ordning, att han erhåller ersättning,
om uppdraget i förtid fråntages honom. Hvad nu sagts har sin
egentliga betydelse för handelskommission. Vid civil kommission torde
det endast undantagsvis förekomma, att uppdrag lämnas för viss tid
eller eljest under sådana förhållanden, som här afses, men skulle det
förekomma, böra samma regler äga tillämpning.

Från ersättningsskyldighet enligt förevarande paragraf är kommittenten
fri, om han haft giltig anledning till återkallelsen. En sådan
anledning föreligger tydligen, om kommissionären underlåter att fullgöra
hvad honom i följd af uppdraget åligger. Härvid har man tänkt både
på sådana fall, då kommissionären öfver hufvud underlåtit att fullgöra

153

uppdraget, och sådana, då han icke rätteligen fullgjort detsamma. Äfven
om underlåtenheten icke kan tillräkna^ kommissionären såsom försummelse,
bör den kunna af kommittenten åberopas såsom giltig anledning
att återkalla uppdraget.

Att för öfrigt i lag uppräkna eller angifva, hvilka omständigheter
kunna utgöra giltig anledning för kommittenten att återkalla ett kommissionsuppdrag
af här afsedda beskaffenhet, låter sig icke göra, utan det
måste åt domstolarna öfverlämnas att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida
de af kommittenten åberopade omständigheterna kunna anses motivera
ett sådant steg från hans sida. Ifrågavarande omständigheter äro
företrädesvis att söka i kommissionärens person och förhållanden. Äfven
om denne icke underlåtit något, som ankommit på honom, kunna omständigheterna
vara sådana, att det icke skäligen kan fordras af kommittenten,
att han skall bibehålla honom vid uppdraget. Detta var
kommissionären gifvet under vissa förutsättningar, som voro eller antogos
vara för handen i hans person eller förhållanden; visar det sig
sedan, att förutsättningarna icke förefunnos, eller inträffa förhållanden,
hvarigenom de förfalla, bör kommittenten äga återkalla sitt uppdrag.
Sådan rätt bör exempelvis tillkomma honom, om kommissionären träffas
af en sjukdom, som efter allt att döma kommer att blifva långvarig
och hindra honom att verksamt ägna sig åt kommissionsuppdraget;
likaledes om kommissionärens ekonomiska ställning visar sig vara så
undergräfd, att det icke rimligen kan betros honom att vidare handhafva
uppdraget, eller om kommittenten får kännedom om att kommissionären
i sin verksamhet utanför kommissionsuppdraget gjort sig skyldig
till svikligt eller ohederligt förfarande.

Svårare är att afgöra, i hvad mån kommittenten har rätt att såsom
giltig anledning till återkallelse åberopa omständigheter, som äro till
finnandes i hans egen person eller hans egna förhållanden. Frågan bär
emellertid icke stor praktisk betydelse. Tv äfven om kommittenten
icke skulle anses äga dylik rätt utan vara skadeståndsskyldig, om han
återkallade uppdraget, måste det i de flesta fall blifva synnerligen svårt
för kommissionären att visa, att han lidit någon skada. I regel torde nämligen
de omständigheter, som i förevarande afseende åberopas såsom
skäl till återkallelse^ vara sådana, att de skulle göra kommissionsförhållandets
fortsättande förlustbriugande för kommittenten. Denne
har exempelvis på grund af ändrade konjunkturer nödgats vidtaga
förändringar i sin rörelse eller helt och hållet nedlägga densamma
och åberopar detta såsom anledning till uppdragets återkallande. Om
i ett dylikt fall kommissionären fordrar ersättning för den förlust han

50 §.

154

50-51 §§. anser sig hafva lidit genom återkallelse^ måste hänsyn tagas till en
invändning af kommittenten, att han, äfven om återkallelse ej skett,
på grund af de ändrade konjunkturerna icke skulle kunnat göra några
affärer genom kommissionären och att det således är konjunkturerna
och icke återkallelse^ som orsakat kommissionärens förlust. Endast
för sådana fall, då kommittenten kan anses hafva garanterat kommissionären
en viss minimiinkomst af uppdraget, torde frågan, om giltig anledning
till återkallelse förelegat, ställas på sin spets, och när sådan
garanti gifvits, synes kommittenten i allmänhet icke böra få åberopa
sådana omständigheter som de nu omhandlade.

Andra stycket af förevarande paragraf innehåller en kompletterande
bestämmelse för sådana fall, då ett kommissionsuppdrag af den i första
stycket afsedda beskaffenhet upphör, icke i följd af återkallelse från
kommittentens sida, utan genom kommissionärens afsägelse. I allmänhet
kan naturligtvis kommissionären icke, om han själf afsäger sig ett sådant
uppdrag och därigenom lider förlust, af kommittenten fordra någon
ersättning för förlusten. Detta torde gälla, äfven om han i kommittentens
person eller förhållanden haft giltig anledning till afsägelse!!. Om
kommittenten underlåtit att fullgöra hvad honom enligt aftalet åligger
och detta kan tillräknas honom såsom försummelse, bör han emellertid
vara skyldig att hålla kommissionären skadeslös, därest denne af sådan
anledning nödgas afsåga sig sitt uppdrag. Hvad sålunda föreslagits
öfverensstämmer med hvad som enligt 17 § gäller, då kommittenten
fordrar skadestånd af kommissionären.

Enahanda rätt till ersättning har ansetts böra tillkomma kommissionären,
därest ett uppdrag, hvars fortvara han haft fog att påräkna,
kommer att förfalla i följd af kommittentens konkurs. Det synes icke
vara mer än billigt, att när ett aftal i följd af insolvens hos endera
kontrahenten icke kommer att fullgöras, den andre af honom bekommer
ersättning för sin förlust. Att detta ersättningsanspråk ej kan riktas
mot konkursboet utan allenast göras gällande genom bevakning i konkursen,
är uppenbart.

51 §.

Liksom kommittenten, i fall han kan anses hafva tillförsäkrat kommissionären
att under viss tid eller eljest i viss utsträckning få handhafva
uppdraget, blir ersättningsskyldig, om han i förtid återkallar detsamma,
bör kommissionären, därest han i förtid afsäger sig sitt uppdrag,
ersätta kommittenten den skada denne därigenom lider. Sådan
ersättningsskyldighet åligger honom enligt förevarande paragraf, icke

155

blott då lian åtagit sig uppdraget för bestämd tid eller viss uppsägningstid
aftalats mellan honom och kommittenten, utan äfven då han
förbundit sig att bringa ett visst ärende till slut, exempelvis att ombesörja
försäljning eller inköp af en viss kvantitet af det slags varor
uppdraget afser. Skälen till dessa bestämmelser äro desamma som till
motsvarande regler i 50 §.

Af samma skäl som där har äfven i förevarande paragraf gjorts
undantag för sådana fall, då giltig anledning föreligger att bringa kommissionsförliållandet
till upphörande. Ej heller i här omhandlade fall
låter det sig göra att i lagtexten angifva, hvilka omständigheter som
kunna i sådant afseende åberopas. För kommissionären kan giltig
anledning till afsägelse föreligga i kommittentens person och förhållanden;
kommittentens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot
kommissionären bör i sådant afseende kunna åberopas, ehvad underlåtenheten
kan tillräknas honom såsom försummelse eller icke. Men kommissionären
torde ock, åtminstone när han icke drifver sin verksamhet
affärsmässigt, kunna, utan att därigenom ådraga sig ersättningsskyldighet,
afsåga sig sitt uppdrag på grund af omständigheter, hvilka röra
hans egen person eller hans egna förhållanden, t. ex. sjukdom, för*
flyttning till annan ort m. m. Huruvida en handelskommissionär kan

åberopa sådana skäl för att komma ifrån uppdraget, är mera tvifvelaktigt,
då det väl ofta utgjort en förutsättning för uppdragets öfverlämnande
till honom, att han skulle hafva sin verksamhet så ordnad,
att den kan fortgå, äfven om förändringar inträffa i hans person eller
förhållanden. År detta händelsen, böra de omständigheter, som i 18
kap. 7 § handelsbalken nämnas såsom exempel på skälig orsak för
syssloman att afsåga sig sitt uppdrag, icke få i sådant afseende åberopas
af eu handelskommissionär.

Likasom kommissionären, när han själf afsäger sig ett uppdrag
af den i 50 § afsedda beskaffenhet, endast i det fall, att han vidtagit
en sådan åtgärd på grund af kommittentens pliktförsummelse, är berättigad
till någon ersättning af denne, bör i det fall, hvarom förevarande
paragraf handlar, kommittenten icke, när han själf återkallar uppdraget,
bekomma någon ersättning af kommissionären, med mindre det är dennes
försumlighet att fullgöra uppdraget, som utgjort anledning till återkallelsen.
Den bestämmelse härom, som upptagits i förevarande paragrafs
andra stycke, motsvarar således hvad för ett likartadt fall stadgats
i 50 § andra stycket. Äfven bestämmelsen om kommittentens rätt till
ersättning, när uppdraget förfaller i följd af kommissionärens konkurs,
äger sin motsvarighet i nämnda paragraf.

51 §.

I 29 § tillerkännes kommissionärer! rätt till godtgörelse för utgifter
och kostnader, hvilka ej skola betäckas af provision eller annan
ersättning, som han äger uppbära. Om kommissionärer! afsäger sig
sitt uppdrag och detta har till följd, att hans utgifter och kostnader
i anledning af uppdraget blifva för kommittenten onyttiga, bör denne
dock icke i allmänhet vara pliktig att ersätta dem. Huruvida uppdraget
är af den i 51 § afsedda beskaffenhet eller icke, saknar härvid
betydelse. Angifver kom missionären icke något särskilt skäl för sin
afsägelse eller åberopar han något skäl, som hänför sig till hans egen
person eller hans egna förhållanden, bör han själf vidkännas utgifter
och kostnader, som i följd af afsägelsen blifva utan värde för kommittenten.
Däremot är det billigt, att utgifter och kostnader, utan hänsyn
till kommittentens nytta af dem, blifva kommissionärer! godtgjorda, när
denne föranlåtes att afsåga sig sitt uppdrag på grund af kommittentens
underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter mot honom eller på grund af
omständigheter, för hvilka enligt allmänna rättsgrundsatser kommittenten
bör stå risken. Om t. ex. en eldsvåda förstört kommittentens fabrik,
så att han under lång tid blir ur stånd att tillhandahålla kommissionären
några varor till försäljning, och denne af sådan anledning afsäger
sig sitt uppdrag, synes kommittenten icke böra undgå att betala
hyra för lagerrum, som kommissionären anskaffat för varorna. På dessa
grunder hvilar bestämmelsen i första stycket af förevarande paragraf.

Samma betraktelsesätt ligger till grund för bestämmelserna i andra
stycket. Att kommittenten icke genom att återkalla kommissionsuppdraget
utan vidare kan betaga kommissionären hans rätt till ersättning
för kostnader och utgifter i anledning af detsamma, är uppenbart. Om
däremot kommittenten har giltig anledning till återkallelsen i kommissionärens
underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser emot honom eller i
andra förhållanden, som bero af kommissionären eller för hvilka denne
bär risken, bör kommittenten icke vara pliktig att ersätta sådana utgifter
och kostnader, som genom återkallelsen blifva för honom onyttiga.
Har kommissionsuppdraget förfallit i följd af kommissionärens konkurs,
bör denne ej heller hafva anspråk på ersättning för utgifter och kostnader,
som af sådan anledning blifva utan nytta för kommittenten.

Förevarande paragraf äger tillämpning äfven å kommissionsuppdrag,
hvilkas återkallande icke i öfrigt medför ersättningsskyldighet för
kommittenten. Det synes också vara med billighet öfverensstämmande,

157

att kommissionären, äfven när han icke kan påräkna att under viss tid 52 -53 §§.
blifva bibehållen vid kommissionärskapet eller att få slutföra ett visst
uppdrag, har trygghet för att de utgifter och kostnader, som han redan
halt för dess fullgörande, blifva honom ersatta. Detta har han enligt
förslaget, om kommittenten återkallar uppdraget utan angifvande af
skäl eller såsom skäl åberopar andra omständigheter än sådana, som
hänföra sig till kommissionärens person eller förhållanden. Däremot
handlar kommissionären så till vida på egen risk, att han, om en
omständighet af sistnämnda slag inträffar och kommittenten däraf
hämtar anledning att återkalla uppdraget, icke får någon ersättning för
åtgärder, som i följd däraf blifva för kommittenten onyttiga; detta
gäller, äfven om kommissionären, när uppdraget återkallas, icke i något
afseende eftersatt sina skyldigheter emot kommittenten. Å andra sidan
är kommissionären, såsom förut framhållits, bibehållen vid sin rätt till
ersättning enligt förevarande paragraf, om han afsäger sig uppdraget
och har giltig anledning därtill i något förhållande, som föreligger å
kommittentens sida; att denne underlåtit att fullgöra sina skyldigheter
emot kommissionären, förutsättes icke.

När ett kommissionsuppdrag upphör, innan aftal med tredje man
kommit till stånd, och kommissionären sålunda icke kommer i åtnjutande
af vanlig provision, kunna förhållandena vara sådana, att han bör erhålla
ersättning icke blott för direkta utgifter utan äfven för det besvär
han kan hafva haft i anledning af uppdraget. Särskild! torde dylikersättning
böra tillkomma honom, då han haft att öfva tillsyn öfver
ett kommittenten tillhörigt varulager och denne begär att få detsamma
till sig returneradt. Understundom beräknas i sådana fall en mindre godtgörelse,
som i Tyskland är känd under namnet »Auslieferungsprovision».

Då emellertid förhållandena gestalta sig olika vid olika slag af uppdrag,
har man ej velat uppställa några regler härom i lag utan ansett det
lämpligast att. härutinnan låta bero vid aftal och handelsbruk.

Om rättsförhållandet till tredje man.

53 §.

Den omständigheten, att någon fått mottaga gods till försäljning
i kommission och således äger förfoga öfver godset i eget namn, föranleder
icke därtill, att han bör betraktas såsom ägare af godset; den
mest obegränsade dispositionsrätt öfver godset för kommissionären kan

158

53 §. mycket väl stå tillsammans med kommittentens fortfarande äganderätt
till detsamma. Det finnes icke kommittén veterligen något rättssystem,
som står på den ståndpunkten, att kommissionären skulle blifva ägare till
det gods, som lämnas honom till försäljning i kommission. Hvad svensk
rätt beträffar, må erinras om stadgandet i 17 kap. 2 § handelsbalken,
hvarest såsom exempel på hvad som i gäldenärs bo kan finnas, som
hörer annan till, nämnes gods, som är satt till salu. Detta stadgande
är otvifvelaktigt tillämpligt å kommissionsgods af här ifrågavarande slag
och utvisar, att sådant gods icke anses tillhöra kommissionären. Hvad
förevarande paragraf innehåller därom, att gods, som lämnats kommissionären
till försäljning, förblifver i kommittentens ägo, innefattar
alltså icke någon ändring af gällande rätt utan endast en på kommissionsförhållandet
gjord tillämpning af den grundsats, som kommit till
uttryck i det anförda stadgandet i handelsbalken.

Den hufvudsakliga betydelsen af här gifna bestämmelse — hvilken
är tillämplig jämväl i sådana fall, då kommissionären på grund af aftal
eller handelsbruk står del credere för köpeskillingen — ligger däri, att
den bereder kommittenten skydd mot kbmmissionärens borgenärer. Af
densamma blir nämligen en följd, att kommissionsgodset icke får tagas
i mät för kommissionärens gäld och att, om kommissionären gör konkurs,
kommittenten äger utbekomma detsamma ur konkursboet. Såväl det
ena som det andra gäller naturligtvis endast, om ett kommissionsförhållande
verkligen föreligger; att kontrahenterna betecknat sitt mellanhafvande
såsom kommission, gör icke till fyllest. Såsom i den inledande
motiveringen till detta kapitel framhållits, förekommer det understundom,
att en person, som i själfva verket sålt en vara i fast räkning eller
med köparen öppen lämnad rätt att returnera hvad han icke kan finna
afsättning för, i samförstånd med köparen söker gifva mellanhafvandet
sken af kommission för att dymedelst bereda sig företräde framför
köparens öfriga borgenärer. Kommittén har ingalunda förbisett, att
den föreslagna bestämmelsen kan i sådant syfte missbrukas, men att
af hänsyn härtill afstå från att lagfästa den redan nu gällande rättsgrundsatsen,
att kommittenten är ägare till kommissionsgodset, torde
icke kunna försvaras. Domstolarna skola säkerligen hädanefter såsom
hittills *) veta att skilja mellan verklig kommission och egenhandel under
namn af kommission.

I sådant afseende må erinras, att rättsförhållandet mellan en
fabrikant eller en grossist å ena sidan och en detaljist å den andra

b Jfr Kungl. Maj:ts dom den 6 nov. 1908 (N, J. A. s. 449).

159

kan vara att bedöma enligt de för kommission gällande rättsregler,
äfven om det varit hänsyn till den senares osäkra ekonomiska ställning,
som föranledt den förre att lämna varan i kommission i stället för att
sälja den i fast räkning, men att å andra sidan för kommission förutsattes,
att återförsäljaren verkligen skall handla för kommittentens
räkning och icke för sin egen. Kommission kan visserligen, såsom vid
9 och 13 §§ framhållits, föreligga, äfven om kommissionären skulle
hafva betingat sig rätt att endast behöfva redovisa ett visst minimipris
och att få för egen räkning behålla ett eventuellt öfverskott, men
i allmänhet är detta icke händelsen. Om sålunda ett aftal mellan
en grossist eller fabrikant och eu detaljist har den innebörden, att den
senare skall vara betalningsskyldig endast för varans i fakturan utsatta
engrospris och icke behöfva redovisa något därutöfver, torde detaljisten,
äfven om han i aftalet betecknats såsom kommissionär, i själfva verket
vara att anse såsom köpare. Däraf följer emellertid icke utan vidare,
att säljaren saknar rättsskydd mot köparens borgenärer. Förhållandena
kunna vara sådana, att säljaren måste anses hafva förbehållit sig äganderätt
till varan, intill dess köparen erlagt den därför öfverenskomna betalningen.
Frågan, om ett dylikt förbehåll kan göras gällande mot köparens borgenärer,
äfven när denne, såsom här förutsättes, skall hafva rätt att när
som helst sälja varan, faller tydligen utom området för föreliggande
lagförslag.1)

Lika litet som kommissionären blir ägare till det gods, som af
kommittenten lämnas honom till försäljning, förvärfvar han enligt förslaget
äganderätt till det gods, som af honom inköpes för kommittentens
räkning; äganderätten till sådant gods öfvergår omedelbart från säljaren
till kommittenten. Äfven denna bestämmelse torde öfverensstämma
med hittills rådande rättsuppfattning i vårt land,2) ehuru något
stadgande i ämnet icke finnes att åberopa. Af bestämmelsen blir en
följd, att gods, som inköpts för kommittentens räkning men ännu
icke utgifvits till honom, hvarken får utmätas för kom missionärens
gäld eller tagas i anspråk af hans borgenärer, om hans egendom afträdes
till konkurs. Kommittenten måste emellertid, när han sålunda gör
anspråk på äganderätt till visst gods, som finnes hos kommissionären,
vara beredd att styrka, att just detta gods blifvit inköpt för hans räkning.
Detta kan ofta vara förenadt med svårigheter, särskildt då fråga
är om varuslag, som kommissionären innehar jämväl för egen eller

53 §.

J) Jfr det i föregående not anmärkta rättsfallet.

-) Jfr Kung], Maj:ts utslag den 25 juli 1912 (N. J. A. not. B n:o 447).

160

53-54 §§. andra kommittenters räkning. Det är bland annat med hänsyn härtill,
som man i 10 § ansett sig höra ålägga kommissionären att hålla kornmissionsgods
afskildt från annat gods. Åsidosätter kommissionären
denna sin skyldighet och sammanblandar godset med sitt eget, kan
detta nämligen lätt medföra, att kommittenten går sin äganderätt förlustig.
Detta gäller inköpskommission likaväl som försäljningskommission.

Syftet med förevarande paragraf har allenast varit att fastslå, att
kommissionären icke är ägare till kommissionsgods, som af honom innehafves,
samt att äganderätten till sådant gods vid försäljningskommission
öfvergår direkt från kommittenten till köparen och vid inköpskommission
omedelbart från säljaren till kommittenten. Vid hvilken
tidpunkt äganderätten öfvergår från den ene till den andre, är att bedöma
enligt de för köp gällande rättsregler; här är endast platsen
att uttala, att äganderätten vid försäljningskommission förblir hos kommittenten,
till dess den öfvergår till köparen, och att vid inköpskommission
kommittenten blir ägare i samma stund säljaren upphör att
vara det. Att där försälj ningskommissionär själf inträder såsom köpare
af godset, äganderätten öfvergår från kommittenten till honom, är en
följd däraf, att lian enligt 43 § efter själfinträdet har en köpares rättigheter
mot kommittenten; äfven i sådana fall har man att i fråga om
tidpunkten för äganderättens öfvergång tillämpa de för köp gällande
rättsreglerna.

54 §.

Bestämmelserna i denna och närmast följande paragraf afse att
bereda skydd för tredje man, som i god tro inlåtit sig i aftal med
kommissionären angående gods, som denne innehar för kommittentens
räkning. Behofvet af sådana bestämmelser är visserligen icke lika
kännbart i vårt land som i länder, där ägarens rätt att återtaga sitt
gods från godtroende innehafvare är erkänd i större utsträckning, men
då det är oklart, under hvilka förutsättningar en kommissionär enligt
nu gällande rätt kan med bindande verkan mot kommittenten förfoga
öfver kommissionsgods, hafva närmare bestämmelser i ämnet ansetts
erforderliga.

Gemensamt för båda paragraferna är, att de för sin tillämpning förutsätta,
att kommissionären olofligen förfogat öfver gods, som af honom innehafves
för kommittentens räkning. För sådana fall, då förfogandet afser
gods, som finnes i kommittentens egen besittning, hafva särskilda regler till
skydd för tredje man icke ansetts erforderliga. Åro förhållandena

161

sådana, att kommittenten enligt 15 § äger afvisa ett af kommissionären
för hans räkning ingånget aftal, kan han, såframt aftalet icke afser
gods, som fanns i kommissionärens besittning, göra denna rätt gällande
utan hänsyn till tredje mans goda tro. Denne äger visserligen utan
hinder däraf kräfva aftalets fullgörande af kommissionären, men någon
mot kommittenten gällande rätt till visst gods har han icke genom
aftalet förvärfvat. Detsamma gäller, om kommissionären efter det hans
uppdrag upphört förfogar öfver gods, som han icke innehar.

Annorlunda förhåller det sig enligt förslaget, när kommissionären
säljer eller annorledes förfogar öfver gods, som han har i besittningför
kommittentens räkning. Grunden till den olika behandlingen af
nämnda fall är, att kommissionären genom innehafvet af godset för tredje
man framstår såsom utrustad med ett vidsträckt bemyndigande att förfoga
öfver detsamma. Detta gäller likaväl då kommissionärens uppdrag
återkallats eller af annan anledning upphört och då han således är i
förhållande till kommittenten oberättigad att öfver hufvud förfoga öfver
godset (55 §) som då han under bestående kommissionsförhållande
öfverskridit sin förfoganderätt (54 §). I ena som i andra fallet skall
därför enligt förslaget kommissionärens förfogande öfver sådant gods
gälla till förmån för tredje man, som var i god tro vid sitt förvärf.
Att tredje man kommit i besittning af godset eller att han, om detta
är fallet, ännu vid denna tidpunkt var i god tro med afseende å kommissionärens
rätt att förfoga däröfver, förutsättes icke, utan tredje man
kan göra sin rätt till godset gällande, äfven om kommittenten framställer
anspråk på detsamma, medan det ännu finnes kvar hos kommissionären.

Förutsättningarna för att tredje man skall anses hafva varit i
god tro vid sitt förvärf ställa sig något olika i olika fall. Hvad först
beträffar förfoganden af kommissionären under bestående kommissionsförhållande,
har man att skilja mellan försäljningskommission och inköpskommission.
Försäljningskommissionärens uppdrag går ut på försäljning,
och han har därvid att följa kommittentens föreskrifter och i öfrigt
handla så som dennes intresse kräfver. Försummar han denna sin
skyldighet, har detta dock icke utan vidare till följd, att kommittenten
kan afvisa försäljningen såsom icke vidkommande honom, utan sådan
rätt tillkommer honom enligt 15 § endast om hans intresse blifvit
väsentligen eftersatt eller kommissionären handlat oredligt mot honom.
Föreligger ingen af dessa förutsättningar, måste kommittenten låta försäljningen
gälla mot sig, äfven om köparen skulle hafva insett,
att kommissionären bort kunna uppnå för kommittenten fördelaktigare

54 §

162

54 §. pris eller försäljningsvillkor än dem, som betingats. Å andra sidan
kraf ver nödig hänsyn till köparen, att denne, äfven om kommissionären
väsentligen eftersatt kommittentens intresse eller handlat oredligt
mot honom, icke skall behöfva vika för kommittenten, med mindre
köparen vid aftalets ingående insåg eller bort inse, att kommissionärer!
gjort sig skyldig till ett sådant otillbörligt förhållande. Då kommittenten
lämnat kommissionären gods till försäljning och medgifvit honom att i
förhållande till spekulanter uppträda såsom om han själf vore ägare,
bör det gå ut öfver kommittenten och icke öfver köparen af godset,
om försäljningen sker under limitum eller eljest i strid mot föreskrifter
af kommittenten, om hvilka köparen hvarken ägt eller bort äga kännedom.
Gäller detta, när köparen haft kunskap om kommissionsförhållandet,
bör det enligt kommitténs mening så mycket mera gälla,
när han trott och haft anledning att tro, att medkontrahenteu vid försäljningen
handlade för egen räkning. Äfven i detta fall förvärfvar
enligt förslaget köparen genom själfva aftalet och icke först genom
besittningstagandet en rätt till godset, som kan göras gällande mot
kommittenten, och denne får nöja sig med att jämlikt 15 § andra stycket
af kommissionären kräfva ersättning för godsets värde. Åt dessa grundsatser
har man sökt gifva uttryck genom att i första stycket af förevarande
paragraf närmare bestämma hvad som i subjektivt afseende
kan fordras af köparen för att han i där förutsatta fall skall förvärfva
någon rätt till godset.

Någon motsvarande omskrifning af begreppet god tro har icke
ifrågasatts för det i andra stycket behandlade fall, att en försäljningskommissionär
annorledes än genom försäljning törfogar öfver gods,
som han har till salu, utan man har här nöjt sig med att uttala, att
tredje man skall hafva varit i god tro vid sitt förvärf. Denna förutsättning
är naturligtvis för handen, om han antog och hade anledning
att antaga, att det gods förfogandet afsåg var kommissionärens eget.
Om däremot tredje man insåg eller bort inse, att godset var kommittentens
och lämnats kommissionären till försäljning, måste det i allmänhet
anses uteslutet, att tredje man skulle kunna vara i god tro
i fråga om lofligheten af ett annat förfogande från kommissionärens
sida; han kan således icke mot kommittenten grunda någon rätt exempelvis
därå, att han mottagit godset i gåfva eller såsom pant.

Liknande synpunkter göra sig gällande, när en inköpskommissionär
utan kommittentens lof säljer eller annorledes förfogar öfver gods,
som af honom inköpts för kommittentens räkning men ännu icke utgifvits
till denne. Lika litet som en försäljningskommissionär äger

163

annorledes än genom försäljning förfoga öfver gods, som han har till 54 - 55 §§.
salu, har i allmänhet en inköpskommissionär något bemyndigande att
sälja eller annorledes förfoga öfver inköpt gods. Det skulle därför
kunna ifrågasättas att för båda dessa fall låta det hafva sitt förblifvande
vid de regler, som för närvarande gälla angående förvärf i god
tro af lösa saker. Vid kommission föreligger dock alltid det särskilda
förhållandet, att kommissionären är berättigad att handla i eget namn,
då han köper eller säljer, och det synes därför kunna försvaras, att
man tillämpar samma rättsregler, när helst han förfogar öfver gods,
som han innehar för kommittentens räkning. Enligt förslaget skola
jämväl förfoganden, som inköpskommissionär företager med inköpt gods,
gälla till förmån för tredje man i god tro; att tredje man kommit i
besittning af godset, fordras icke, och han är, om han fått det i sin
besittning, icke pliktig att ens mot lösen utgifva detsamma till kommittenten.
Angående förutsättningarna för att god tro skall anses vara
för handen hos inköpskommissionärens medkontrahent gäller i hufvudsak
hvad ofvan anförts i fråga om andra förfoganden än försäljning
från en försäljningskommissionärs sida. I regel är tredje man
således endast skyddad, om han hvarken insåg eller bort inse, att godset
var inköpt för kommittentens räkning. Insåg han detta, lärer han
endast undantagsvis kunna åberopa god tro vid sitt förvärf. Om emellertid
inköpskommissionären sålt godset å offentlig auktion under sådana
förhållanden, som afses i 36 eller 38 §, måste köparen anses hafva
varit i god tro, såvida han icke insåg eller bort inse, att kommissionären
saknat fog för en sådan åtgärd.

55 §.

När kommissionärens uppdrag återkallas eller af annan anledning
upphör, är han i allmänhet icke berättigad att förfoga öfver det gods,
som han kan innehafva för kommittentens räkning. Förhållandena
kunna emellertid vara sådana, att kommissionären enligt 48 § är pliktig
att i kommittentens intresse förfoga öfver godset eller enligt 49 § har
rätt att i eget intresse försälja detsamma. Förfogandet blir då naturligtvis
gällande mot kommittenten. Men äfven om kommissionären,
utan att vara därtill berättigad, försäljer eller annorledes förfogar öfver
kommissionsgodset efter det hans uppdrag upphört, bör utan hinder
däraf förfogandet gälla till förmån för tredje man, som var i god tro
vid sitt förvärf. Detta påkallas af samma skäl, som ligga till grund
för bestämmelserna i 54 §, nämligen att kommissionären, därigenom
att han innehar godset, för tredje man framstår såsom legitimerad att

164

55 §. förfoga öfver detsamma. Lika litet som det kan fordras, att tredje man,
när han under bestående kommissionsförhållande inlåter sig i aftal med
kommissionären, skall förvissa sig om räckvidden af dennes bemyndigande,
kan det fordras, att tredje man skall förvissa sig om att bemyndigandet
icke till äfventyrs återkallats eller af annan anledning
upphört. Vill kommittenten skydda sig mot att kommissionären det
oaktadt förfogar öfver godset, bör han betaga honom möjligheten därtill
genom att skilja honom från besittningen af detsamma.

Då förevarande paragraf förutsätter, att det är den omständigheten,
att kommissionärens uppdrag upphört, som gör, att han icke
varit berättigad att på sätt som skett förfoga öfver godset, har man
ansett sig kunna precisera fordringen på god tro från tredje mans sida
därhän, att denne hvarken får hafva ägt eller bort äga kännedom om
att uppdraget upphört och att i följd däraf förfogandet var oberättigadt.
Denna förutsättning är naturligtvis uppfylld, om tredje man vid sitt
förvärf saknade anledning antaga, att medkontrahenten handlade för
annans räkning; förfogandet blir då alltid gällande mot kommittenten.
Om däremot tredje man visste om kommissionsförhållandet och att detsamma
upphört, kan han i allmänhet icke grunda någon rätt mot kommittenten
på ett senare förfogande från kommissionärens sida; endast
om denne bibragt honom eller han eljest haft fog för den föreställningen,
att förfogandet det oaktadt var berättigadt i kraft af 48 eller
49 §, torde bestämmelsen i förevarande paragraf kunna af honom åberopas.
Att om förfogandet äfren frånsedt uppdragets upphörande var
oberättigadt, tredje man icke kan grunda någon rätt därå, med mindre
de i 54 § angifna förutsättningarna äro för handen, torde knappast behöfva
påpekas.

Enligt 47 § skall i händelse af kommittentens eller kommissionärens
konkurs kommissionsuppdraget anses förfallet den dag offentlig
stämning å borgenärerna utfärdas. En sammanställning af detta stadgande
med det nu ifrågavarande skulle möjligen kunna gifva anledning
till det missförstånd, att verkan af ett förfogande från kommissionärens
sida, som äger rum efter det hans uppdrag af nämnda anledning upphört,
skulle gestalta sig olika, allt efter som tredje man i det särskilda
fallet ägde eller bort äga kännedom om konkursen eller icke. Detta
skulle illa öfverensstämma med den svenska konkurslagstiftningen, och
i andra punkten af förevarande paragraf har därför upptagits en bestämmelse
af innehåll, att tredje man icke äger åberopa, att han saknade
kännedom om konkursen. Af detta stadgande blir en följd, att
tredje man under inga förhållanden kan grunda någon rätt å ett för -

165

fogande af kommissionären, som ägt rum efter det offentlig stämning 55- 56 §§.
utfärdats å hans borgenärer; ett sådant förfogande är ogiltigt, vare sig
tredje man ansåg honom handla för egen räkning eller för kommittentens.
I sådana fall, då det är kommittenten, som blifvit försatt i
konkurs, ställer sig saken något annorlunda. Tredje man kan visserligen
ej heller då åberopa bristande kännedom om konkursen; insåg han eller
borde han hafva insett, att godset var kommittentens, gagnar det honom
således icke, att han ej visste om konkursen. Men om tredje man
slutit aftal med kommissionären i tro, att denne handlade för egen räkning,
och ej heller bort äga kännedom om kommissionsförhållandet, kan
han icke sägas hafva ägt eller bort äga kännedom om detta förhållandes
upphörande, och kommissionärens förfogande blir därför på grund
af första punkten gällande mot konkursboet. Någon anledning att för
detta fall göra undantag från de grundsatser, som eljest tillämpas, när
någon i god tro ingår aftal med en kommissionär angående gods, som
af denne innehafves för kommittentens räkning, synes ej heller förefinnas.

56 §.

Det utmärkande för kommission i motsats mot andra slag af sysslomannaskap
är, såsom vid 4 § utvecklats, att kommissionären, när han
sluter aftal för kommittentens räkning, handlar i eget namn. Häraf
följer, att det är kommissionären själf och icke kommittenten, som genom
aftalet blifver förpliktad i förhållande till tredje man, eller med
andra ord att tredje man genom aftalet förvärfva!- fordringsrätt allenast
mot kommissionären och icke mot kommittenten. Åt denna utomordentligt
viktiga grundsats gifver förslaget uttryck i första stycket af
förevarande paragraf. Stadgandet gäller icke blott sådana fall, då tredje
man saknade kännedom om kommissionsförhållandet, utan äfven då han
hade sig bekant, att det var för kommittentens räkning, som aftalet
ingicks. Äfven i sistnämnda fall måste tredje man hålla sig till kommissionären,
om han vill kräfva aftalets fullgörande eller eljest göra
fordringsrätt gällande på grund af detsamma. Kommittenten står helt och
hållet utom aftalet, såvida icke tredje man därigenom förvärfvat äganderätt
eller annan sakrätt till visst kommittenten tillhörigt gods, hvaröfver
kommissionären förfogat.

Lika litet som tredje man genom aftalet med kommissionären förvärfvar
någon rätt omedelbart mot kommittenten, kan han enligt förslaget
mot kommissionären eller dennes borgenärer grunda någon rätt
därå, att denne af kommittenten har att fordra eller från honom be -

166

56 §. kommit gods eller penningar i och för fullgörande af det för hans räkning
ingångna aftalet. Äfven denna, i andra stycket uttalade, rättssats
äger tillämpning, vare sig tredje man vid aftalets ingående ägde eller
saknade kännedom om att det ingicks för kommittentens räkning.
Fullgöres icke aftalet å kommissionärens sida, kan tredje man utverka
sig dom mot honom och i vanlig ordning låta bringa domen till verkställighet
— eventuellt genom utmätning af gods eller penningar, som
kommissionären kan hafva mottagit från kommittenten, eller af hans
anspråk att erhålla sådana — men någon särskild rätt till ifrågavarande
tillgångar har han icke genom aftalet förvärfvat, utan de kunna likaväl
tagas i anspråk af kommissionärens öfriga borgenärer.

Detta gäller jämväl då kommissionären blir försatt i konkurs,
innan kommittenten till honom aflämnat gods eller penningar till fullgörande
af aftalet med tredje man. Denne har då icke någon rätt att
få kommissionärens fordran på betäckning af kommittenten på sig öfverlåten,
utan konkursförvaltningen äger indrifva fordringen, och tredje
man får nöja sig med den utdelning i konkursen, som belöper å hans
fordran hos kommissionären. Då en motsatt grundsats gjort sig i förslaget
gällande för sådana fall, då kommittenten i kommissionärens
konkurs gör anspråk på fordringsrätten mot tredje man på grund af
det mellan denne och kommissionären ingångna aftalet, har åt andra
stycket af förevarande paragraf gifvits en affattning, som utmärker, att
någon företrädesrätt till betalning ur kommissionärens fordran mot kommittenten
icke tillkommer tredje man. För sådana fall, då tredje man
saknat kännedom om att hans medkontrahent handlat i egenskap af
kommissionär, kan något tvifvel icke råda om riktigheten af den grundsats,
som sålunda kommit till uttryck i förslaget. Men ej heller då tredje
man afvetat, att aftalet ingåtts för kommittentens räkning, föreligger
enligt kommitténs mening giltig anledning att låta honom inträda i
kommissionärens rätt mot kommittenten. Hafva kommissionären och
tredje man vid aftalets ingående varit eniga om att tredje man icke
skall hafva något att skaffa med den, för hvars räkning kommissionären
handlade — och detta är ju förutsättningen för att kommissionären skall
kunna sägas hafva handlat i eget namn — kommer det icke tredje man
vid, huruvida hans medkontrahent har något anspråk mot sin hufvxidman
på att denne skall sätta honom i stånd att fullgöra sina skyldigheter
enligt aftalet. Då tredje man slutit aftalet med kommissionären,
får han nöja sig med att hafva denne till gäldenär.

167

Därom att det är kommissionären och icke kommittenten,. som
blir förpliktad genom aftal, som den förre för den senares räkning ingår
med tredje man, råder egentligen ingen meningsskiljaktighet. Däremot äro
meningarna delade, huruvida det är kommittenten eller kommissionären,
som genom ett sådant aftal blir berättigad mot tredje man. Enligt eu
uppfattning, som synes vara förhärskande i engelsk rätt och äfven i
Danmark och Norge är allmänt gängse, är kommittenten materiellt sedt
den verklige fordringsägaren men kommissionären berättigad att indrifva
fordringen och äfven i öfrigt råda öfver densamma i viss lits träckning.
Enligt en annan uppfattning, som kommit till uttryck bl. a. i tysk
och schweizisk lagstiftning och äfven torde vara den i vårt land
rådande, är fordringsrätten mot tredje man kommissionärens, ehuru den
af honom förvärfvas för kommittentens räkning och därför kan tagas i
anspråk af kommittenten, när dennes rätt kommer i kollision med kommissionärens
öfriga borgenärers, särskildt alltså när kommissionären kommer
i konkurs. De kommitterade från Sverige, Danmark och Norge, som
utarbetat föreliggande lagförslag, hafva ansett riktigast att icke lagfästa
någon viss teori härutinnan utan öfverlämna åt vetenskapen att
afgöra, huruvida den genom aftalet med tredje man förvärfvade fordringsrätten
bör anses vara kommittentens eller kommissionärens. Förslaget
innehåller alltså icke någon bestämmelse härom, utan i detsamma hafva
endast upptagits sådana rättssatser, som man på grund af deras praktiska
betydelse velat få fastslagna, och med afseende å dessa har full
öfverensstämmelse mellan de olika förslagen kunnat uppnås.

Den viktigaste uppgiften har varit att klargöra, under hvilka förutsättningar
fordringsrätten mot tredje man må göras gällande af kommittenten
eller af kommissionären. I detta hänseende har i förslaget gjorts
en betydelsefull åtskillnad mellan handelskommission och s. k. civil
kommission. Grunden härtill är densamma, som föranledt den särskilda,
endast för handelskommission gällande bestämmelsen i sista punkten åt
7 §. För handelskommissionären är kundkretsen en tillgång, som han
icke utan vidare behöfver prisgifva åt sina kommittenter. Då en sådan
kommissionär icke i allmänhet är pliktig att för sin kommittent uppgifva
namnet å den, med hvilken han för dennes räkning slutit aftal, behöfver
han ej heller villfara kommittentens begäran att själf få göra fordringsrätten
mot tredje man gällande. För en annan kommissionär föreligger
i allmänhet icke något sådant intresse att utan inblandning af kommit -

168

57 §• ten ten få ordna mellanhafvandet med tredje man, och man har därför
ansett sig kunna vid civil kommission medgifva kommittenten att, när
helst han vill, göra fordringsrätten gällande, såvida han fullgör de i
58 § första stycket därför stadgade villkor. Skulle kommissionären på
grund af särskilda förhållanden hafva intresse af att själf få afveckla
affären med tredje man, bereder andra stycket af samma paragraf honom
utväg därtill.

I fråga om handelskommission står förslaget som närnndt på en
annan ståndpunkt. Så länge förhållandena utveckla sig normalt, får det
intresse, som kommittenten kan hafva att komma i förbindelse med
tredje man, stå tillbaka för kommissionärens intresse att bevara sin kundkrets
och förhindra, att kommittenten och kunderna träda i direkt affärsförbindelse
med hvarandra. Endast i de undantagsfall, som i andra
stycket af förevarande paragraf angifvas, måste handelskommissionären
finna sig i att kommittenten gör gällande fordringsrätt mot tredje man
på grund af aftal, som ingåtts för hans räkning.

Främst bland dessa fall nämnes i lagtexten, att den tredje man
enligt aftalet åliggande förpliktelsen icke blifvit i rätt tid fullgjord.
När kommittenten icke i rätt tid erhåller hvad honom i följd af aftalet
tillkommer, är han alltså berättigad att själf af tredje man kräfva fullgörande
af aftalet eller skadestånd för att det icke blifvit fullgjordt.
Detta gäller, ehvad kommissionären i sitt meddelande om uppdragets
utförande uppgifvit tredje mans namn eller icke. I senare fallet är
visserligen kommissionären enligt 14 § andra stycket själf ansvarig för
aftalets fullgörande, men då det icke är säkert, att denna ansvarighet
för kommittenten har något värde, bör han hafva rätt att i stället
vända sig mot tredje man. Någon obillighet mot kommissionären kan
desto mindre anses ligga häri, som det enligt 58 § andra stycket står
honom fritt att själf fullgöra tredje mans förpliktelse enligt aftalet och
därigenom förhindra, att kommittenten kommer i förbindelse med denne.

Det skulle enligt kommitténs tanke vara obilligt mot kommittenten,
om han, när handelskommission föreligger, alltid skulle behöfva afvakta
den tidpunkt, då fordringsrätten mot tredje man förfaller till betalning,
innan han kunde vidtaga några åtgärder till förhindrande af att denne
till kommissionären fullgör hvad honom i följd af aftalet åligger. Förhållandena
kunna vara sådana, att det finnes grundad anledning att
befara, att om betalning erlägges till kommissionären eller gods aflämnas
till honom, betalningen eller godset aldrig kommer kommittenten till
godo. Blotta möjligheten af en sådan utgång kan naturligtvis icke
motivera ett ingripande från kommittentens sida, men om kommissio -

169

nären på grund af samma eller ett annat kommissionsuppdrag mottagit 57 §.

penningar eller gods för kommittentens räkning och icke i anledning
däraf redovisat till honom eller om han icke fullgjort sin redovisningsskyldighet
på grund af ett aftal, för hvars fullgörande han enligt 14 §
är ansvarig, bör det icke förmenas kommittenten att själf tillvarataga
sitt intresse i sådana aftal, som först senare skola af vederbörande
köpare eller säljare fullgöras. Dylik rätt bör ock tillkomma kommittenten,
därest kommissionären gjort sig skyldig till oredligt förfarande mot
honom och därigenom förverkat hans förtroende; en sådan kommissionär
har icke något berättigadt anspråk på att själf få afveckla de affärer
han gjort för kommittentens räkning.

Jämväl då handelskommissionären gjort konkurs, är enligt förslaget
kommittenten berättigad att under de i 58 § stadgade villkor
göra fordringsrätten mot tredje man gällande mot denne. Huruvida
kommissionären står del credere eller icke, är härvid likgiltigt. Kom- *
missionärens oförmåga att göra rätt för sig i förhållande till kommittenten
är ju genom konkursen konstaterad, och det skulle därför vara
uppenbart orättfärdigt, om konkursförvaltningen finge, utan att behöfva
bekymra sig om kommissionärens redovisningsskyldighet, indrifva den
genom aftalet med tredje man förvärfvade fordringsrätten och hänvisa
kommittenten till den utdelning i konkursen, som kunde belöpa å hans
redovisningsfordran. Detta förebygges visserligen genom stadgandet
i 60 § andra stycket, som ålägger konkurs förvaltningen att till kommittenten
redovisa betalning, som under konkursen inflyter, men härigenom
är kommittentens intresse icke tillräckligt tillgodosedt. Han bör
icke vara beroende af gode männens eller sysslomännens vederhäftighet
eller af deras vilja och förmåga att indrifva utestående fordringar, utan
det bör stå honom fritt att själf göra fordringsrätten gällande mot tredje
man. Någon betänklighet häremot möter icke ur den synpunkten, att
kommissionären, oaktadt han gjort konkurs, undantagsvis kan hafva ett
intresse att bevara sin kundkrets för den händelse hans rörelse skulle
komma att fortsättas. Förefinnes ett sådant intresse, är nämligen
konkursförvaltningen enligt 58 § andra stycket oförhindrad att själf
fullgöra hvad tredje man enligt aftalet åligger i stället för att låta
kommittenten göra fordringsrätten mot honom gällande.

I några af de utlåtanden, som afgifvits öfver kommitténs preliminära
utkast, hafva betänkligheter uttalats mot att i kommissionärens
konkurs tillerkänna kommittenten sådan separationsrätt till utestående
fordringar på grund af aftal, hvilka kommissionären ingått för hans räkning.
Man har sålunda framhållit de praktiska svårigheter, som kunna

170

57 §. mota vid tillämpningen af denna grundsats i sådana fall, då kommissionären
både för egen räkning och i kommission sålt varor till samme
köpare eller då han varit kommissionär för ett flertal kommittenter.
Dessa svårigheter böra dock uppenbarligen icke föranleda därtill, att
man i de fall, då det af kommissionärens bokföring framgår eller annorledes
kan utredas, att en utestående fordran verkligen grundar sig å
försäljning för en viss kommittents räkning, icke låter denna fordran
komma honom till godo; kan detta icke utredas, måste kommittenten
naturligtvis nöja sig med den utdelning, som å hans redovisningsfordran
i konkursen belöper. Förslagets bestämmelser härutinnan hafva också
rönt kritik ur den synpunkten, att de skulle kunna fresta en mindre
nogräknad fabrikant eller grossist att söka gifva sitt mellanhafvande
med detaljisten sken af att vara ett kommission sförhållande, i syfte att
därigenom bereda sig företräde framför hans öfriga borgenärer, eller rent
af föranleda därtill, att en detaljist, som köpt varor i fast räkning, sedermera,
när han kommer på obestånd, i samförstånd med säljaren falskeligen
uppgifver, att varan lämnats till försäljning i kommission. Oafsedt att
sistnämnda förhållande, när gäldenären kan öfvertygas om att hafva
gjort sig därtill skyldig, för honom medför kriminellt ansvar, må härvid
erinras, att om man i betraktande däraf, att de för kommission
afpassade bestämmelserna kunna missbrukas åt personer-, för hvilka de
icke äro afsedda, anser sig böra betaga äfven den redbare kommittenten
det skydd, hvarpå han rätteligen har anspråk, det icke är tillräckligt,
att man frånkänner kommittenten separationsrätt till utestående fordringar,
utan man i sådant fall äfven måste bryta med nu rådande rättsgrundsatser
i fråga om separationsrätt till själfva kommissionsgodset.
Detta har kommittén af skäl, som utvecklats vid 53 §, ansett sig icke
kunna ifrågasätta, och det torde då ej heller kunna försvaras att för
sådana fall, då godset blifvit såldt men betalning därför ännu ej influtit,
lämna kommittenten utan skydd mot kommissionärens borgenärer.

Hvad förslaget härutinnan innehåller öfverensstämmer i sak med
motsvarande bestämmelser i det förslag till ny konkurslag, som nyligen
framlagts. Så vidt kommittén har sig bekant, finnes ej heller någon
utländsk lag, som frånkänner kommittenten separationsrätt vare sig till
själfva kommissionsgodset eller till den därför betingade köpeskillingen,
så vidt densamma vid konkursens utbrott ännu utestår ogulden. Äfven
i vårt land har den meningen gjort sig i rättsskipningen gällande, att
kommittenten i händelse af kommissionärens konkurs har rätt till utestående
betalning för varor, som blifvit för hans räkning försålda i

171

kommission *). Likaledes antages i praxis, att om en auktionsförrättare 57 -58 §§.
gör konkurs, innan lian fullgjort sin redovisningsskyldighet till den, för
hvars räkning auktionen hållits, denne har separationsrätt till utestående
fordringar på grund af auktionsinrop 2). Förslagets bestämmelser i
detta ämne innefatta alltså icke någon nyhet i förhållande till nu
gällande rätt.

58 §.

Då kommissionären slutit aftalet med tredje man och det i normala
fall — också vid civil kommission — är han, som gör detsamma
gällande, kan det fordras af kommittenten, att denne, om han vill göra
bruk af sin rätt enligt 57 § att själf göra fordringsrätten på grund af
aftalet gällande, på förhand därom underrättar kommissionären eller, om
han är under konkurs, konkursförvaltningen. Genom en sådan tillsägelse
befrias nämligen kommissionären eller konkursförvaltningen från
den skyldighet att mot tredje man tillvarataga kommittentens intresse
på grund af aftalet, som eljest skulle ålegat dem. Härtill kommer, att
tillsägelsen kan gifva kommissionären eller konknrsförvaltningen anledning
att själf fullgöra hvad tredje man enligt aftalet åligger, om detta
anses fördelaktigare än att låta kommittenten göra fordringsrätten mot
honom gällande. Att tillsägelse sker, har därför gjorts till villkor för
kommittentens ifrågavarande rätt.

Det är dock endast i sällsynta undantagsfall, som en sådan tillsägelse
gör till fyllest. I allmänhet förhåller det sig så, att kommissionären
i anledning af uppdragets utförande eller eljest har fordringar hos
kommittenten, för hvilka han har säkerhet i den genom aftalet med
tredje man förvärfvade fordringsrätten mot denne. En försäljningskommissionär,
som utfört sitt uppdrag, äger sålunda enligt 35 § förfoga
öfver fordringsrätten mot köparen, så vidt detta erfordras för gäldande
af sådana hans fordringar hos kommittenten, för hvilka han skulle haft
panträtt i godset, om det funnits kvar, och enahanda befogenhet tillkommer
enligt 36 § inköpskommissionären med afseende å den fordringsrätt,
som genom det för kommittentens räkning ingångna aftalet

'') Se Kungl. Maj:ts domar den 12 juni 1857 (Schmidt: Juridiskt arkif Bd. 31
s. 57) och den 16 april 1903 (N. J. A. not. A n:o 140 och Hasselrot: Handelsbalken
s. 1472—1474).

2) Se Kungl. Maj:ts domar den 27 sept. 1888 (N. J. A. s. 378) och den 22
mars 1889 (N. J. A. s. 147).

172

58 §. kan hafva förvärfvats mot säljaren. För båda slagen af kommissionärer
gäller, att de, när handelskommission föreligger och kommittenten är
köpman, äro berättigade att förfoga öfver fordringsrätten mot tredje
man jämväl för att skaffa sig betalning för vissa fordringar hos kommittenten,
hvilka icke äga samband med kommissionsuppdraget (32 §,
jämförd med 36 §).

Det är uppenbart, att när kommissionären sålunda har ett eget
intresse i fordringsrätten mot tredje man, det icke kan tillåtas kommittenten
att utan vidare göra fordringsrätten gällande i kommissionärens
ställe och därigenom betaga denne den möjlighet att få likvid för sina
fordringar hos kommittenten, som han har, om han själf får indrifva
fordringen hos tredje man. Kommittentens rätt att göra fordringsrätten
mot tredje man gällande är därför enligt förslaget betingad af att han
betalar hvad kommissionären i anledning af uppdraget har att fordra af
honom. Föreligger handelskommission och är kommittenten köpman,
är det icke nog härmed, utan han måste då också betala sina öfriga
skulder till kommissionären, såvida de grunda sig å någon dem emellan
i och för deras rörelse ingången förbindelse och äro till betalning förfallna.
År kommittenten under konkurs, måste sådana skulder betalas,
äfven om förfallotiden ej är inne.

Vill kommittenten hellre än att betala kommissionärens ifrågavarande
fordringar ställa betryggande säkerhet för dem, står detta enligt
förslaget honom fritt. Grunden härtill är, att det ofta, särskildt vid
handelskommission, kan vara svårt att afgöra, om en viss fordran är af
sådan beskaffenhet, att gäldandet af densamma kan göras till ett villkor
för kommittentens rätt att göra fordringsrätten mot tredje man gällande.
Skulle kommittenten för att kunna utöfva denna rätt behöfva, låt vara
under protest, betala allt hvad kommissionären gör anspråk på, kunde hans
rätt eluderas. För kommittenten är därför rätten att ställa borgen eller
annan säkerhet för kommissionärens ifrågavarande anspråk af synnerligt
värde, och för kommissionären medför den icke någon våda, då säkerheten
ju måste vara fullt betryggande.

Genom andra stycket af förevarande paragraf göres en icke oväsentlig
inskränkning i kommittentens rätt att göra fordringsrätten
gällande mot tredje man. Förut har framhållits, att det såväl vid
handelskommission som undantagsvis vid civil kommission kan vara af
intresse för kommissionären, att kommittenten icke kommer i direkt
förbindelse med tredje man. Detta förebygges därigenom, att kommissionären
eller i händelse af hans konkurs konkursförvaltningen själf till
kommittenten fullgör hvad tredje man enligt aftal et åligger och sedan

efter behag ordnar sitt mellanhafvande med denne. För kommittenten 58 - 59 §§,.
finnes icke något berättigadt intresse att motsätta sig en sådan uppgörelse,
då det bör vara honom likgiltigt, om han från kominissionären
eller från tredje man erhåller hvad honom i följd af aftal et tillkommer.

Det är bland annat för att bereda tillfälle till en sådan uppgörelse, som
man gjort det till en plikt för kommittenten att tillsäga kommissionären
eller konkursförvaltningen, att han har för afsikt att göra bruk af sin
rätt enligt 57 §. Sker sådan tillsägelse, innan tredje man är pliktig att
fullgöra aftalet, behöfver kommittenten naturligtvis icke nöja sig med
en förklaring från kommissionärens eller konkursförvaltningens sida, att
de ämna i sinom tid fullgöra aftalet, utan de måste omedelbart fullgöra
detsamma, om de vilja förekomma, att fordringsrätten göres gällande
af kommittenten. Skulle ett fullgörande i förtid vara för denne olägligt
— hvilket, särskildt då fråga är om inköpskommission, ingalunda
är otänkbart — står det gifvetvis honom fritt att återkalla sin tillsägelse
och afvakta den för aftalets fullgörande bestämda tiden. Att när tillsägelse
sker efter det fordringsrätten mot tredje man förfallit till betalning,
kommissionären eller konkursförvaltningen, om de vilja utöfva
här ifrågavarande befogenhet, måste omedelbart fullgöra tredje mans
förpliktelse, är uppenbart.

59 §.

Kommittentens tillsägelse, att han vill göra fordringsrätten gällande
mot tredje man, är icke att anse såsom en begäran om tillstånd
därtill från kommissionärens sida utan såsom ett tillkännagifvande af
kommittenten, att han ämnar göra bruk af sin lagliga rätt. Uppenbart
är emellertid, att när kommittenten sedan vänder sig mot tredje man,
han måste gent emot denne, som kanske icke haft en aning om att
kommissionären vid aftalets ingående handlade för annans räkning, legitimera
sig såsom behörig att göra den på aftalet grundade fordringsrätten
gällande. Detta sker lämpligen därigenom, att han företer eu
urkund, som utvisar, att mellan honom och kommissionären icke råder
någon meningsskiljaktighet om att det är han, som äger utöfva fordringsrätten.
För att sätta kommittenten i stånd därtill har man i
första stycket af förevarande paragraf ålagt kommissionären eller, där
han är under konkurs, konkursförvaltningen att, när kommittenten enligt
reglerna i 57 och 58 §§ är berättigad att göra fordringsrätten gällande,
på begäran af kommittenten lämna honom skriftligt erkännande, att det

174

59 §. är han, som äger utöfva fordringsrätten. Sådan begäran torde i allmänhet
komma att framställas samtidigt med den i 58 § nämnda tillsägelsen,
men intet hindrar kommittenten att senare göra en sådan
framställning. Om kommissionären undandrager sig att lämna sådant
erkännande, oaktadt han inser, att han är därtill pliktig, och i stället
själf indrifver fordringen hos tredje man utan att redovisa det uppburna
till kommittenten, kan han därigenom ådraga sig kriminellt ansvar.

Att kommittenten, när han framställer kraf mot tredje man, företer
erkännande från kommissionärens sida, att han är berättigad därtill,
utgör naturligtvis icke något villkor för hans materiella rätt. Kan han
annorledes visa, att han enligt 57 och 58 §§ är berättigad att göra fordringsrätten
gällande, är han oförhindrad att utöfva densamma. Det kan
emellertid näppeligen begäras, att tredje man, när sådant kraf framställes,
skall på egen risk pröfva och afgöra, huruvida de i nämnda
paragrafer angifna förutsättningar för att kommittenten skall få utöfva
rätten äro för handen. Tredje man saknar i allmänhet kännedom om kommittentens
och kommissionärens mellanhafvande och huruvida detta utvisar
saldo till förmån för den ene eller den andre, och han kan därför
icke veta, om och till hvilket belopp kommissionären enligt 58 § har
anspråk på betalning eller säkerhet. Föreligger handelskommission och
grundar kommittenten sitt anspråk därå, att kommissionären skall hafva
brustit i sin redovisningsskyldighet eller handlat oredligt mot honom,
kan det icke af tredje man begäras, att han skall bedöma, huru härmed
förhåller sig. Det skulle då vara obilligt mot honom, om han blefve
ställd inför valet att fullgöra aftalet till kommittenten — med risk att,
om det sedermera befinnes, att denne icke var berättigad att kräfva
dess fullgörande, ånyo behöfva fullgöra detsamma på kraf af kommissionären
— eller att vägra fullgörande och därigenom utsätta sig för
det äfventyr, som kan vara förenadt därmed för den händelse kommittenten
i själfva verket var berättigad att kräfva fullgörande. I betraktande
häraf har i andra stycket af förevarande paragraf till skydd
för tredje man stadgats skyldighet för kommittenten att i hvarje fall,
då han gör fordringsrätt mot honom gällande utan att förete erkännande
från kommissionärens sida, att han är därtill berättigad, på begäran af
tredje man ställa betryggande säkerhet för hvad denne kan finnas
pliktig att utgifva till kommissionären, därest det sedermera befinnes,
att det var denne, som ägde göra fordringsrätten gällande. Sådan
säkerhet kan lämpligen ställas i form af borgen för det belopp, som i
rättegång mellan kommissionären och tredje man på grund af aftalet
kan komma att utdömas af den senare.

För sådana fall, då de i 57 och 58 §§ angifna förutsättningarna
för att kommittenten skall få göra fordringsrätten gällande mot tredje
man icke äro för handen, är det uppenbarligen kommissionären, som
är berättigad att utöfva fordringsrätten. Åt denna grundsats gifver
förslaget uttryck i första stycket af förevarande paragraf.

När fordringsrätten göres gällande af kommissionären, är tredje
man aldrig berättigad att af honom fordra någon säkerhet för att icke
kommittenten sedermera skall framkomma med anspråk på grund af
samma aftal. Någon sådan är ej heller behöflig. Äfven om det i själfva
verket var kommittenten, som var materiellt berättigad att göra fordringsrätten
gällande, riskerar nämligen tredje man, enligt hvad 62 § gifver
vid handen, icke att sedermera behöfva fullgöra aftalet till honom under
annan förutsättning än att han var i ond tro, då han fullgjorde det till
kommissionären.

Då enligt förslaget kommissionären äger förfoga öfver den genom
aftalet med tredje man förvärfvade fordringsrätten, har det ansetts nödigt
att fastslå, att han äger göra denna sin förfoganderätt gällande utan
hinder däraf, att hans uppdrag återkallas eller af annan anledning upphör.
Genom en återkallelse af uppdraget kan kommittenten icke under andra
förutsättningar än de i 58 § angifna beröfva kommissionären hans
ifrågavarande rätt, och om handelskommission föreligger, fordras därjämte,
att något sådant förhållande, som i 57 § andra stycket omförmäles,
är för handen.

Ej heller då kommissionärens uppdrag förfallit i följd af hans
konkurs, upphör därigenom utan vidare hans rätt att mot tredje man
göra gällande fordringsrätt på grund af förut ingångna aftal, men utöfningen
af denna rätt tillkommer då konkursförvaltningen. Detsamma
gäller naturligtvis, om kommissionären försättes i konkurs efter det
hans uppdrag af annan anledning upphört. Kommittenten är visserligen
alltid berättigad att inskrida, när kommissionären kommer under
konkurs, men intill dess han gjort bruk af denna rätt och fullgjort de
i 58 § stadgade villkoren för att han själf skall få göra fordringsrätten
gällande, är det konkursförvaltningen, som har att utöfva denna.

När konkursförvaltningen sålunda indrifver betalning för gods,
som blifvit såldt för kommittentens räkning, eller mottager af köparen
frivilligt erbjuden betalning, åligger det densamma enligt andra stycket
af förevarande paragraf att till kommittenten redovisa det influtna be -

176

60 §. loppet. Detta får således icke betraktas såsom en tillgång för kommissionärens
samtliga borgenärer utan bör oafkortadt eller med vissa
afdrag, hvarom närmare nedan, komma kommittenten till godo; kommittenten
är med andra ord konkursboets borgenär för beloppet. Hvad
sålunda föreslagits är endast en konsekvens af att kommittenten i följd
af konkursen är berättigad att efter tillsägelse till konkursförvaltningen
själf ombesörja indrifningen af utestående fordringar på grund af utförda
kommissionsuppdrag och därigenom bereda sig full betalning för
dem. Äfven i detta afseende öfverensstämmer förslagets ståndpunkt
med gällande praxis. r)

Vid fullgörande af sin redovisningsskyldighet äger konkursförvaltningen
naturligtvis afräkna sådana fordringar hos kommittenten,
för hvilka denne skulle varit pliktig att erlägga betalning eller ställa
säkerhet, om han gjort anspråk på att själf få indrifva fordringen
hos köparen. Skulle kommissionären äfven hafva andra fordringar på
kommittenten, lära dessa enligt vanliga regler om kvittning kunna afräknas
å dennes redovisningsfordran. I sådant afseende må erinras, att
om jämväl kommittenten är under konkurs, motfordringar å honom icke
torde kunna till fulla beloppet utan allenast i mån af den utdelning,
som å dem belöper, användas till kvittning mot skuld i anledning af
en försäljning för hans räkning, som ägt rum efter konkursen.1 2)

Har tredje man erlagt betalning till försäljningskommissionären,
innan denne kommit i konkurs, måste kommittenten i allmänhet nöja
sig med den utdelning i konkursen, som kan belöpa å hans fordran.
Huruvida detta gäller också när kommissionären hållit influtna medel
afskilda för kommittentens räkning, är ett spörsmål, som icke i lagförslaget
besvarats, då det är af vida allmännare räckvidd.

Det i andra stycket gifna stadgandet afser endast betalning,
som inflyter till försäljningskommissionärens konkursbo. Någon motsvarande
bestämmelse för det fall, att gods varder aflämnadt till inköpskommissionärens
konkursbo för fullgörande af aftal, som af honom slutits
för kommittentens räkning, har icke funnits erforderlig. Af det allmänna
stadgandet i 53 § andra stycket följer nämligen, att kommittenten är
att anse såsom ägare till sådant gods, ehvad det aflämnats under
konkursen eller dessförinnan. Vid sådant förhållande åligger det enligt

1) Se ofvan sid. 171 not 1 och 2 anmärkta rättsfall.

2) Jfr angående kvittningsyrkanden af auktionsförrättare Kungl. Maj:ts domar
den 14 dec. 1881 (N. J. A. s. 519), den 18 febr. 1889 (N. J. A. s. 41) och den 23
juli 1900 (N. J. A. not. A n:o 307).

177

46 § konkurslagen gode männen i konkursen att afskilja godset för 60-61 §§.
kommittentens räkning och utgifva det till honom, där hans rätt är
ostridig.

61 §.

Ehuru det i allmänhet är kommissionären och icke kommittenten,
som äger göra fordringsrätten gällande mot tredje man, är det dock kommittenten,
hvilken fordringen slutligen skall komma till godo, och kommissionären
är därför, sedan fordringsbeloppet influtit till honom,
för detsamma redovisningsskyldig i förhållande till kommittenten. Det
skulle då enligt kommitténs mening innebära eu obillighet mot kommittenten,
om fordringen mot tredje man, när den ännu utestår ogulden,
finge betraktas såsom ett kommissionärens tillgodohafvande, hvilket
kunde tagas i anspråk af hans borgenärer utan hänsyn därtill, att han
icke fullgjort och måhända är ur stånd att fullgöra sin redovisningsskyldighet
till kommittenten. I betraktande häraf har man i förevarande
paragraf meddelat förbud mot utmätning för kommissionärens gäld af
utestående fordringar mot tredje man på grund af aftal, som kommissionären
för kommittentens räkning ingått med denne.

Att detta förbud icke bör gälla, när kommissionären själf fullgjort
hvad tredje man enligt aftalet åligger, är en gifven följd däraf, att
kommittenten då icke längre har något att fordra på grund af aftalet.
Ej heller i sådana fall, då kommissionären enligt de i 35 och 36 88
gifna bestämmelser äger förfoga öfver fordringsrätten mot tredje man,
torde hinder höra möta mot dess utmätande för kommissionärens gäld.
Om t. ex. kommissionären lämnat kommittenten ett betydande förskott
å köpeskillingen och för dettas återbekommande är berättigad att förfoga
öfver fordringsrätten mot köparen, bör den tillgång, som en sådan förfoganderätt
representerar, kunna tagas i anspråk af hans borgenärer.
Nar kommittenten icke bekommit allt hvad honom i följd af aftalet med
tredje man tillkommer, måste emellertid tillses, att icke utmätningen
länder till förfång för hans rätt. För sådana fall, då fordringen mot
tredje man icke grundar sig å någon skriftlig handling, torde detta
kunna ske därigenom, att allenast så stor del af fordringen tages i mät,
er^°™ras skaffa betalning för den fordran hos kommittenten,

för hvars uttagande kommissionären har förfoganderätt öfver fordring-en
mot tredje man. 6

o körslaget innehaller inga särskilda bestämmelser för sådana fall,
då tvist uppstår mellan kommissionären och kommittentens borgenärer

178

61-62 §§. angående fordringar på grund af aftal, som den förre ingått för den
senares räkning. Det torde emellertid äfven utan sadana bestämmelser
vara tydligt, å ena sidan att kommittentens borgenärer icke kunna göra
fordringsrätt gällande på grund af sadana aftal under andra förutsättningar
än han själf skulle kunnat göra det, å andra sidan att, när kommittenten
är berättigad att mot fullgörande af vissa villkor utöfva fordringsrätten,
denna rätt under enahanda villkor kan utöfvas af hans borgenärer.
Detta gäller likaväl då någon borgenär söker komma till sin
betalning genom utmätning bos kommittenten som då dennes egendom
afträdts till konkurs.

62 §.

Frågan, huruvida kommittenten eller kommissionären äger göra
fordringsrätt gällande på grund af aftal, som den senare ingått för den
förres räkning, är, såsom af det föregående framgår, ofta beroende af
förhållanden, som undandraga sig tredje mans bedömande. Kommittenten
är, om de i 57 och 58 §§ angifna förutsättningarna och villkoren
faktiskt äro för handen, lika berättigad att göra fordringsrätten
gällande, vare sig tredje man har någon kännedom om deras förhandenvaro
eller icke. Sådan kännedom måste däremot gifvetvis vara
af betydelse, då det gäller att bedöma verkan däraf, att tredje man frivilligt
eller efter kraf af kommissionären fullgjort aftalet till denne i
ett fall, då rätten att kräfva dess fullgörande icke tillkom honom utan
kommittenten. Om tredje man till kommissionären erlägger betalning
eller aflämnar gods för fullgörande af det dem emellan ingångna aftalet,
oaktadt han inser eller bort inse, att denne icke är i förhållande till
kommittenten berättigad att kräfva aftalets fullgörande, må han skylla
sig själf; gör kommittenten sedan bruk af sin rätt att kräfva aftalets fullgörande,
måste tredje man ånyo fullgöra det och får bäst han gitter
söka sitt åter af kommissionären. När däremot tredje man, då han
fullgör aftalet, saknar kännedom om att hans medkontrahent vid dess
ingående handlade i egenskap af kommissionär eller visserligen vet detta
men hvarken inser eller bort inse, att kommissionären på grund af sitt
mellanhafvande med kommittenten saknar rätt att kräfva aftalets fullgörande,
kan det icke rimligen fordras, att han skall ånyo fullgöra det.
Att kommissionären obehörigen uppburit betalning eller mottagit leverans,
går alltså i detta fall ut öfver kommittenten och icke öfver tredje
man. Åt dessa grundsatser gifver förslaget uttryck i förevarande
paragraf.

179

Hvad sålunda föreslagits öfverensstämmer med allmänna rätts- 62-63 §§.
grundsatser angående verkan af betalning, som en gäldenär erlägger
till den ursprunglige borgenären efter det fordringsrätten genom öfverlåtelse
(cession) öfvergått till annan. Så länge gäldenären saknar kännedom
om fordringsrättens öfvergång, kan han med frigörande verkan
betala till den föregående innehafvaren, och den andre handlar därför försiktigast,
om han underrättar gäldenären, att han genom öfverlåtelse
blifvit innehafvare af den förres rätt. På samma sätt bör kommittenten,
om han har eller kan förskaffa sig kännedom om hvem som är kommissionärens
medkontrahent, när anledning därtill förekommer, underrätta
denne om att kommissionären icke vidare är berättigad att göra
fordringsrätt gällande på grund af det af honom ingångna aftalet. Har
kommittenten från kommissionärens sida fått skriftligt erkännande af att
det är han, som äger göra fordringsrätten gällande, sker detta lämpligen
därigenom, att han delgifver tredje man erkännandet.

I öfrigt gestaltar sig tillämpningen af förevarande paragraf något
olika vid civil kommission och vid handelskommission. I förra fallet
äger kommittenten, när helst han det vill, göra fordringsrätten gällande, så- -vida han betalar eller ställer säkerhet för hvad kommissionären i anledning
af uppdraget har att fordra. Tredje man kan därför, om han inser
eller bort inse, att kommittenten gjort bruk af denna rätt och fullgjort
eller erbjudit sig att fullgöra hvad honom sålunda åligger, icke med frigörande
verkan i förhållande till kommittenten fullgöra sin betalnings- eller
leveransskyldighet till kommissionären. Då handelskommission föreligger,
är däremot tredje man oförhindrad att till kommissionären fullgöra hvad
honom på grund af aftalet åligger, så snart han icke tillika inser eller bort
inse, att något sådant förhållande föreligger, som enligt 57 § andra
stycket berättigar kommittenten att göra fordringsrätt på grund af aftalet
mot honom gällande.

63 §.

Ett strängt fasthållande af den i första stycket af 60 § uttalade
ggundsatsen, att fordringsrätten mot tredje man, när kommittenten icke
är berättigad att utöfva densamma, allenast må göras gällande af kommissionären,
skulle föranleda därtill, att tredje man, som, utan att vara
därtill berättigad, till kommittenten fullgjort hvad honom enligt aftalet
åligger, icke under några förhållanden skulle kunna åberopa detta emot
kommissionärens anspråk på aftalets fullgörande till honom. 0 Enligt
*) Jfr Kung]. Maj:ts dom den 13 juli 1898 (N. J. A. not. A n:o 241).

180

63-64 §§. kommitténs mening skulle man härigenom gå längre än kommissionärens
intresse krafvel''. Har kommissionären, när han påfordrar aftalets fullgörande,
ännu icke fullgjort sin redovisningsskyldighet till kommittenten,
är han ju pliktig att till denne redovisa hvad han bekommer af tredje
man. Bifölles nu utan afseende därå kommissionärens anspråk mot tredje
, man, skulle detta hafva till följd, att kommittenten, som redan af
tredje man erhållit allt, hvarpå han har anspråk, blefve pliktig att
till denne återbära hvad han sedan bekommer från kommissionären.
Detta vore tydligen eu onödig omväg. Endast om och i den mån
kommissionärens eget intresse kräfver, att betalningen erlägges eller
godset aflämnas till honom, bör hans anspråk bifallas. Ett sådant intresse
förefinnes, om kommissionären hos kommittenten har fordringar, hvilka
han skulle kunnat använda till kvittning, om betalningen erlagts till honom,
eller för hvilka han hade kunnat göra panträtt gällande i godset, därest
han fått det i sin besittning. Då emellertid kommissionären är den, som
slutit aftalet med tredje man och i regel äger göra rättigheter därur gällande,
bör det icke, när han kräfver aftalets fullgörande, vara hans sak att
visa, att han har något själfständigt intresse i detsamma, utan bör det
åligga tredje man, som utan kommissionärens medgifvande presterat
direkt till kommittenten, att styrka, att kommissionärens intresse icke
därigenom trädts för nära. På dessa betraktelser hvilar stadgandet i
förevarande paragraf. Att det mången gång torde blifva förenadt med
svårigheter för tredje man att förebringa sådan bevisning, har icke
ansetts böra föranleda därtill, att man afstår från den enligt kommitténs
mening riktiga lösningen af fragan om verkan däraf, att tredje
man omedelbart till kommittenten fullgör hvad honom enligt aftalet
åligger.

64 §.

Då förslaget, såsom vid 57 § framhållits, lämnar oafgjordt, huruvida
kommissionären eller kommittenten är att anse såsom fordringsägare
i förhållande till tredje man på grund af aftal, som den förre
ingår för den senares räkning, hafva särskilda bestämmelser ansetts
erforderliga i fråga om förutsättningarna för tredje mans rätt till kvittning,
då fordringsrätt på grund af aftalet göres mot honom gällande.
Detta spörsmål uppkommer egentligen endast, då fråga är om betalningsskyldighet
i penningar, och har sin största praktiska betydelse,
då betalning kräfves för gods, som blifvit, såldt i kommission. Bestämmelserna
i förevarande paragraf hafva därför inskränkts till att gälla

181

sådana fall men torde kunna analogt tillämpas, när prisskillnad eller
annan ersättning fordras af tredje man för det han icke fullgjort sina
skyldigheter såsom köpare eller säljare.

Förutsättningarna för kvittningsrätten gestalta sig väsentligen olika,
allt efter som det är kommissionären eller kommittenten, som gör kraf
gällande mot köparen. I förra fallet äger köparen — under förutsättning
att kommissionären enligt 60 § var berättigad att göra fordringsrätten
mot honom gällande — under alla förhållanden rätt att använda
sina motfordringar hos kommissionären till kvittning. Hade köparen,
när han ingick aftalet, fordran hos kommissionären, är denna fordran,
enligt hvad första punkten af förevarande paragraf gifver vid handen,
lika kvittningsgill, vare sig köparen vid aftalets ingående ägde eller
saknade kännedom om att hans medkontrahent därvid handlade för
annans räkning. Likaledes gäller, att köparen, om han efter aftalets
ingående förvärfvar fordringsrätt mot kommissionären, kan använda
denna fordran till kvittning utan hinder däraf, att han vid dess förvärfvande
ägde kunskap om att försäljningen skett i kommission. Hvad
den senare regeln beträffar, skall det icke bestridas, att den för sådana
fall, då kommissionären är på obestånd, öppnar möjlighet för medkontrahenten
att uppköpa mer eller mindre osäkra fordringar på honom
i syfte att använda dem till kvittning. En sådan osäker fordran får
därigenom för kommissionärens medkontrahent ett större värde än den
har för hans öfriga borgenärer. Hetta missförhållande är emellertid icke
något för kommission egendomligt, utan samma oegentlighet föreligger i
hvarje fall, då eu person, hvilken är skyldig penningar till någon, som kan
förväntas komma under konkurs, med kännedom om dennes obestånd
uppköper fordringar på honom för att i konkursen använda dem till
kvittning för fulla beloppet. Erforderligt skydd mot dylika transaktioner
torde endast kunna beredas genom att för dylika fall inskränka
kvittningsrätten i konkurs. Sådana bestämmelser hafva ock upptagits
i det förslag till konkurslag, som nyligen blifvit framlagdt.

Hen ståndpunkt förslaget intager i fråga om köparens rätt till
kvittning öfverensstämmer med de grundsatser, som gjort sig i detsamma
gällande beträffande hans rätt att erlägga betalning till kommissionären
med frigörande verkan i förhållande till kommittenten.
Sådan rätt förefinnes, enligt hvad 62 § gifver vid handen, äfven om
köparen vet, att kommissionären vid aftalets ingående handlade för
koinmittentens räkning och att hans ekonomiska ställning redan då var
eller sedermera blifvit vacklande. 1 fråga om rätten till kvittning hafva
uttryckliga bestämmelser i ämnet ansetts böra upptagas i förslaget, enär

64 §.

182

61 §. den meningen icke saknar anhängare, att kvittningsrätten åtminstone
vid civil kommission skulle vara betingad af att köparen icke kände
till medkontrahentens egenskap af kommissionär. Däremot bär det
funnits obehöfligt att gifva särskilda regler angående verkan däraf, att
köparen fått kvittningsvis afräkna fordran hos kommissionären i ett
fall, då denne icke varit berättigad att kräfva betalning af honom. För
bedömande af denna fråga torde bestämmelserna i 62 § gifva erforderlig
ledning.

Hvad härefter beträffar frågan om köparens rätt att vid kraf af
kommissionären använda motfordringar hos kommittenten till kvittning,
gälla därom enligt andra punkten af förevarande paragraf samma regler,
som enligt 63 § skola tillämpas, när tredje man erlagt betalning till
kommittenten, ehuru denne icke varit berättigad att göra fordringsrätt
gällande mot honom. Sådan kvittning får alltså i allmänhet icke äga
rum;1) endast i den mån köparen förmår visa, att kommissionären icke
har något eget intresse i att få uppbära betalningen och således icke
skulle lida någon skada genom kvittningen, är det honom medgifvet
att mot kommissionärens kraf åberopa motfordringar hos kommittenten.
I fråga om skälen för förslagets ståndpunkt härutinnan hänvisas till det
vid 63 § anförda.

Andra stycket handlar om köparens rätt till kvittning, då det är
kommittenten, som gör fordringsrätt mot honom gällande. 2) Att i
sådant fall motfordringar hos kommittenten kunna användas till kvittning,
är gifvet. I fråga om rätten till kvittning för motfordringar hos
kommissionären gäller, att de äro kvittningsgilla, icke blott då köparen
förvärfvat dem medan kommissionären ännu var i förhållande till kommittenten
berättigad att mot honom göra gällande fordringsrätt på
grund af aftalet, utan äfven då de uppkommit senare, såvida köparen
vid deras förvärfvande hvarken insåg eller bort inse, att det dåmera
var kommittenten, som ägde göra fordringsrätten mot honom gällande.
Hvad sålunda föreslagits öfverensstämmer med de regler, som enligt
62 § skola tillämpas, när tredje man blir kräfd af kommittenten efter

det han erlagt betalning till kommissionären. Har betalning erlagts
eller motfordran uppkommit å en tidpunkt, då tredje man ännu hade
fog att anse kommissionären berättigad att kräfva betalning af honom,

'') Jfr angående kvittningsyrkanden mot kraf på grund af auktionsinrop Kungl.
Maj:ts domar den 18 okt. 1853 (Schmidt: Juridiskt arkif Bd. 26 s. 572), den 10
aug. 1875 (N. J. A. s. 319), den 20 juli 1880 (N. J. A. s. 254) ock den 14 april
1885 (N. J. A. s. 132).

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 27 nov. 1894 (N. J. A. s. 582).

183

bör betalningen eller motfordringen kunna åberopas mot kommittenten; 64 §, 3 kap.
i motsatt fall bör dennes rätt icke förringas därigenom, att tredje man
betalar till kommissionären eller förvärf var fordringsrätt mot honom.

Att tillämpningen af dessa regler gestaltar sig något olika vid civil
kommission och vid handelskommission, framgår af det vid 62 §
anförda.

3 kap.

Om handelsagentur.

Utvecklingen på det ekonomiska området under senare hälften af
nittonde århundradet har sk jutit i förgrunden ett slag af merkantila mellanhänder,
hvilka äro kända under namnet agenter. Med kommissionshandeln
hafva, såsom i den inledande motiveringen till 2 kap. framhållits,
åtskilliga olägenheter visat sig vara förenade. Kommittenten
måste faktiskt ofta öfverlämna åt kommissionären att bestämma, när
och på hvilka villkor försäljning skall ske, och han saknar därigenom
möjlighet att fullt utnyttja konjunkturerna till sin fördel. I den mån
det ekonomiska lifvet blifvit rörligare och det alltmera gäller att vid
afslutande af affärer handla snabbt, blifva dessa olägenheter mera kännbara
än förut. För den, som vill vinna afsättning för sina varor å en
ort, där han icke själf drifver handel, måste det därför framstå såsom
ett önskemål att där hafva någon person, som kan bringa honom i
direkt förbindelse med afnämarne. För sådant ändamål kan en köpman
naturligtvis i sin tjänst anställa en person på platsen eller där etablera
en särskild representant, men detta kan icke med framgång praktiseras
å andra orter än sådana, där så stor afsättning är att påräkna, att den
kan täcka de därmed förbundna kostnaderna.

Det ligger då nära till hands, att den, som vill sälja, i stället
hänvänder sig till någon å platsen bosatt affärsman eller annan med
handelsförhållandena där förtrogen person och med honom träffar
öfverenskommelse, att han skall verka för afsättning af säljarens
varor genom att upptaga och insända order från hugade spekulanter.
En säljare, som så förfar, kommer icke i samma beroende
ställning till mellanhanden som en kommittent i förhållande till kommissionären,
utan han har afgörandet i sin hand, om aftal skall slutas
med den anvisade kunden eller icke, och äfven om mellanhanden enligt
erhållet bemyndigande verkställer försäljning för hufvudmannens räkning,

184

3 kap., 65 §. är det mellan denne och köparen, som aftalet kommer till stånd.

Mellanhänder, som sålunda endast upptaga order för sin hufvudmans
räkning eller som, där de sluta aftal, göra detta i hufvudmannens namn,
benämnas i föreliggande lagförslag handelsagenter. I våra dagar förmedlas
varuomsättningen till mycket stor del genom detta slags mellanhänder.
Att utvecklingen gått i denna riktning, beror bland annat
däi-på, att det är ett behof för den moderna storindustrien att vinna
ökad afsättning för sina produkter samt att dessa till art och egenskaper
äro så likartade, att de kunna säljas efter prof, mönster eller
kataloger, så att endast priset behöfver blifva föremål för förhandlingar
mellan köpare och säljare. Förmedlas försäljningen genom en agent,
har denne naturligtvis att i detta afseende följa hufvudmannens instruktioner.
Åtminstone inom sådana branscher, där varan är underkastad
hastiga prisväxlingar, begagnar sig hufvudmannen härvid i allmänhet
af telegrafen eller telefonen, och det lider intet tvifvel, att agenturverksamhetens
hastiga utveckling till stor del är att tillskrifva den
alltjämt ökade användningen af dessa moderna kommunikationsmedel.

I vårt land finnas numera i de större handelsstäderna ett flertal
agenter för utländska firmor, hvilka förmedla importen af allehanda
varor, t. ex. spannmål, kaffe, bomull och petroleum. En mycket viktig
roll spelar också den agenturverksamhet, som äger rum inom exporthandeln.
Vår export af trävaror lärer numera till mycket stor del förmedlas
af inom eller utom landet bosatta agenter för exportörerna. Äfven
i inrikeshandeln bedrifves agenturverksamhet inom de flesta branscher.

Såsom i den inledande motiveringen till föreliggande lagförslag
anmärkts, afser detsamma endast att reglera sådan verksamhet, som har
till ändamål att för annans räkning förmedla köp eller försäljning af
lös egendom. En följd häraf är, att en mängd personer, hvilka betecknas
med det gemensamma uttrycket agenter, ehuru deras verksamhet
är ganska olikartad, icke falla in under de i detta kapitel gifna
bestämmelserna angående handelsagenter. Hvarken försäkringsagenter,
annonsagenter eller s. k. utvandrareagenter äro hänförliga till denna
kategori, ej heller personer, hvilka afsluta fraktaftal i uppgifven egenskap
af ombud för befraktaren eller som förmedla försäljning af fast
egendom eller placering af inteckningar i sådan egendom.

65 §.

Agenten handlar liksom kommissionären för annans räkning, men
mellan dem förefinnes, såsom redan i den inledande motiveringen på -

185

pekats, den väsentliga olikheten, att kommissionären uppträder i eget
namn och därför själ? blir förpliktad i förhållande till tredje man, under
det att agenten i allmänhet endast upptager order för hufvudmannen
och, när han på grund af dennes bemyndigande sluter aftal å hans
vägnar, gör det i hufvudmannens namn. Det blir alltså hufvudmannen
och icke agenten, som genom sådana aftal ådrager sig förpliktelser
i förhållande till tredje man; *) agenten står helt och hållet
utom rättsförhållandet, såvida han icke slutit aftal utan att vara därtill
bemyndigad och aftalet af sådan anledning icke kan göras gällande mot
hufvudmannen. Understundom inträffar, att samma person för sin hufvudman
sluter aftal än i egenskap af kommissionär och än såsom agent.
På grund af de olika rättsverkningar, som i ena eller andra fallet inträda,
är det nödvändigt att skarpt skilja dem från hvarandra.

I olikhet mot de i 2 kap. upptagna bestämmelserna, hvilka afse
inköpskommission lika väl som försäljningskommission, skola de i detta
kapitel föreslagna stadgandena endast tillämpas å personer, som för
hufvudmannens räkning förmedla eller sluta försäljningsaftal. Skälen
härför hafva angifvits i den inledande motiveringen till lagförslaget.

Jämväl i det afseendet har detta kapitel mindre räckvidd än det
föregående, att det endast gäller sådan verksamhet, som går ut på afsättning
af varor, och således icke omfattar motsvarande verksamhet
med afseende å värdepapper. Anledningen härtill är, att omsättningen
af värdepapper nästan uteslutande förmedlas af personer, som därvid
uppträda i eget namn och således äro att anse såsom kommissionärer,
ehuru de, såsom vid 4 § framhållits, ofta kalla sig mäklare. Yrkesmässig
försäljning af värdepapper genom personer, som endast upptaga
order för sin hufvudman eller i dennes namn sluta aftal, lärer åtminstone
i de nordiska länderna icke förekomma i nämnvärd utsträckning.

Till handelsagenter hänföras hvarken enligt förslaget eller enligt
merkantilt språkbruk personer, som äro anställda i den persons eller
firmas tjänst, för hvilken de förmedla eller sluta aftal. Huruvida mellanhanden
står i tjänsteförhållande till hufvudmannen eller icke, kan emellertid
mången gång vara vanskligt att afgöra. Att i lag fastställa
något yttre kriterium härutinnan låter sig icke göra, utan måste hänsyn
tagas till en hel del omständigheter, hvilka visserligen icke hvar för
sig äro afgörande men, om de ses i sammanhang, i allmänhet torde
lämna erforderlig ledning för frågans bedömande. Om t. ex. mellanhanden
fritt disponerar sin tid och själf bestrider kostnaderna för sin

J) Jfr Kungl. Maj:ts dom don 5 april 1892 (N. J. A. s. 213).

65 §.

186

65 §. rörelse, såsom hyra för affärslokal och aflöning åt biträden, tyder detta
på att han intager en själfständig ställning, men själfständig kan han
vara, äfven om han får uppbära hyresbidrag från sin hufvudman. En
själfständig mellanhand erhåller i regel ersättning för sitt arbete i form
af provision å de aftal, som af honom förmedlas eller slutas; den, som
är anställd i hufvudmannens tjänst, åtnjuter däremot vanligen fast lön.
Intet hindrar emellertid, att en handelsagent får sig viss minimiinkomst
tillförsäkrad af hufvudmannen eller att personer, som äro anställda i
en affär, hafva sin hufvudsakliga inkomst i form af provision. I regel
utöfvar handelsagenten sin verksamhet å annan ort än hufvudmannen,
men det förekommer också, att t. ex. en i stad belägen fabrik till sin
agent har en i samma stad bosatt affärsman, hvilken förmedlar afsättningen
af fabrikens produkter. En annan omständighet, som tyder på
att agenturverksamhet föreligger, är att mellanhanden representerar ett
flertal affärshus; att någon samtidigt har anställning i flera firmors
tjänst, är nämligen sällsynt.

Såsom karaktäristiskt för handelsagenter angifves i förslaget
också, att agenten drifver sin verksamhet såsom själfständig yrkesidkare.
Denna fordran utgör ej blott den positiva sidan af ofvan angifna
förutsättning — att agenten icke får stå i hufvudmannens tjänst — utan
har uppställts, emedan man endast velat reglera yrkesmässig verksamhet.
Förslagets bestämmelser i detta kapitel afse således ej sådana fall, då
någon, som icke plägar förmedla eller afsluta affärer för andra, tillfälligtvis
åtager sig ett försäljningsuppdrag. Om t. ex. en köpman, som icke
vill behålla ett af honom inköpt varuparti därför att det ej är leveransgillt,
af säljaren får i uppdrag att sälja partiet i hans namn, faller han
icke in under dessa bestämmelser, utan har man att tillämpa allmänna
rättsregler om uppdrag och fullmakt.

I ett särskildt kapitel i förslaget hafva upptagits bestämmelser om
handelsresande, och med dem hafva i 93 § likställts personer, hvilka å
hufvudmannens ort utöfva en liknande verksamhet. Den nödiga begränsningen
af begreppet handelsagentur gent emot sådan verksamhet,
som i nämnda kapitel beskrifves, har uttryckts genom den i förevarande
paragraf uppställda fordringen, att agenten skall hafva eget kontor
eller annan egen lokal för sin rörelse. Denna lokal behöfver emellertid
icke vara skild från hans bostad, utan till agenter hänföras äfven personer,
hvilka drifva sin verksamhet i så ringa omfattning, att den kan
besörjas från hemmet. Hvad som ligger vikt uppå är, att agenten har
sin affärsverksamhet lokaliserad till viss ort och viss plats inom orten.

Handelsagenter äro för närvarande icke enligt lag pliktiga att

187

föra handelsböcker. Såsom vid 2 § redan nämnts, liar kommittén föreslagit
ändring härutinnan. Godkännes detta förslag, blifva handelsagenterna
att anse såsom köpmän. För tillämpningen af bestämmelserna
i detta kapitel förutsättes däremot — i olikhet mot hvad som
föreslagits beträffande 4 kap. — icke, att jämväl hufvudmannen är köpman.
Att en sådan fordran icke uppställts, beror bl. a. därpå, att afsättningen
af landtmanna- och skogsprodukter i ganska stor utsträckning
förmedlas genom agenter och att det ansetts lämpligt, att sådan
förmedlingsverksamhet faller in under lagens bestämmelser.

Tyska handelslagens bestämmelser om handelsagentur äro tillämpliga
endast å stadigvarande uppdrag, det vill säga sådana, som äro afsedda
att fortfara någon längre, bestämd eller obestämd, tid. Härigenom
uteslutas sådana fall, då någon yrkesmässigt ombesörjer tillfälliga uppdrag
från olika klienter eller då en person, som är stadigvarande agent
för en firma, åtager sig ett tillfälligt uppdrag för en annan firma. I
förslaget hänföras äfven personer, som utöfva dylik verksamhet, till
handelsagenter. De föreslagna bestämmelserna äro i allmänhet sådana,
att de kunna och böra tillämpas jämväl å tillfälliga agenter; endast i
det afseende, hvarom 71 och 72 §§ handla, har en åtskillnad funnits
påkallad mellan ständiga och tillfälliga agenter. En särskild anledning
att låta bestämmelserna omfatta agenter af sistnämnda slag har legat
däri, att vissa varuslag, särskildt trävaror och träkol, i stor utsträckning
försäljas genom tillfälliga agenter.

Från den verksamhet, som utöfvas af agenter, särskildt tillfälliga
sådana, har man att skilja den medverkan vid ingående af merkantila
aftal, som lämnas af mäklare. Afgörande för frågan, huruvida i ett
särskildt fall en person uppträdt såsom agent eller såsom mäklare är
naturligtvis icke, om han kallar sig det ena eller det andra; det förekommer
ej sällan, att s. k. agenter utöfva mäklareverksamhet, och å
andra sidan att s. k. mäklare drifva en verksamhet, som rätteligen är
att anse såsom agentur eller kommission. Det från rättslig synpunkt
utmärkande för en mäklare är, att han intager enahanda ställning till
de personer, mellan hvilka han förmedlar aftal, och i följd däraf uppbär
provision från dem båda. En handelsagent däremot är, äfven om han
icke varaktigt företräder sin hufvudman, att anse såsom dennes förtroendeman,
och han har därför närmast att tillvarataga hans intresse
och åtnjuter af honom sin provision. I förhållande till den andre (kunden)
har agenten juridiskt sedt i allmänhet icke några skyldigheter eller
rättigheter. Én annan sak är, att det ligger i agentens eget liksom i

65 §.

188

65-66 §§. hufvud mannens intresse, att agenten söker medla mellan hufvudmannen
och kunden, då han eljest riskerar att icke vidare få göra några affärer
med den senare.

66 §.

Såsom vid 7 § framhållits, låter det sig icke göra att i lag på
ett uttömmande sätt angifva de skyldigheter, som åligga en kommissionär
i förhållande till kommittenten. Detsamma gäller i fråga om en handelsagents
skyldigheter mot sin hufvudman; dessa kunna liksom kommissionärens
sammanfattas däri, att han vid utförande af sitt uppdrag skall
iakttaga hufvudmannens intresse. Särskildt har man ansett sig böra
nämna, att agenten skall gifva hufvudmannen de underrättelser, som
erfordras för att det syfte, som denne med uppdraget fullföljer, skall
kunna vinnas. Agenten har således ej blott att svara på hufvudmannens
förfrågningar angående förhållanden, som äro af betydelse för uppdraget,
utan äfven att af eget initiativ gifva honom upplysningar härutinnan,
t. ex. om kundernas ekonomiska ställning och om marknadens läge å
den ort, där agenten verkar.

För hufvudmannen är det af synnerlig vikt, att agenten skyndsamt
insänder de order, som af honom upptagas, och när han sluter
fast köp för hufvudmannens räkning, inberättar detta. Meddelanden af
ifrågavarande slag skola enligt förslaget insändas till hufvudmannen
utan uppskof. Denna tidsbestämmelse innebär naturligtvis icke, att eu
agent, som varaktigt företräder sin hufvudman, under alla förhållanden
skulle vara skyldig att särskildt insända hvarje inkommen order eller
inberätta hvarje försäljning. Hur länge agenten kan dröja med sådan
underrättelse, om han är pliktig att sända telegrafiskt meddelande eller
kan använda sig af posten, är att afgöra efter kutym i olika branscher
och efter omständigheterna i hvarje särskildt fall.

Hufvudmannens intresse kräfver icke, att agenten kritiklöst insänder
alla order, som till honom inkommit; finner han på grund af sin kännedom
om hufvudmannens förhållanden uppenbart, att en viss order icke
är att reflektera på, bör han icke i onödan tillskynda denne utgifter för
dess öfverbringande till honom. Att insända en sådan order måste anses
olämpligt också med häns}m till den i 79 § meddelade bestämmelsen.
I betraktande häraf har agentens skyldighet att insända till honom
inkomna order i den föreslagna lagtexten inskränkts till att gälla sådana,
som äro af beskaffenhet att kunna förtjäna afseende.

I det föregående hafva utvecklats de skäl, som föranledt kommittén

189

att i förslaget uppställa en presumtion mot lofligheten af utförande af 66—67 §§,
kommissionsuppdrag genom själfinträde. Samma skäl kunna åberopas
mot att låta en agent själf öfvertaga den vara, för hvilken han har i
uppdrag att anskaffa köpare. Någon uttrycklig bestämmelse härom har
emellertid icke ansetts erforderlig. I allmänhet äger en agent, såsom
förut påpekats, icke sluta försäljningsaftal för hufvudmannens räkning
utan allenast till honom insända inkomna order. Vill han själf köpa
varan, är han naturligtvis oförhindrad att gifva hufvudmannen offert å
densamma, men det beror då af denne, om han vill antaga eller afslå
ett sådant köpeanbud. Endast den agent, som har bemyndigande att
sluta försäljningsaftal å hufvudmannens vägnar, befinner sig i fråga om •
möjligheten att göra själfinträde i en ställning liknande eu kommissionärs.

Ej heller för agenter af detta slag har emellertid någon föreskrift i
ämnet ansetts böra i förslaget upptagas. Huruvida en person, som på
grund af fullmakt eller eljest äger sluta aftal i annans namn och för
hans räkning, får göra detta på det sätt, att han såsom den andres
ställföreträdare sluter aftalet med sig själf, är ett spörsmål af vidsträcktare
räckvidd. Hvad särskildt beträffar frågan om handelsagents rätt
till själfinträde, lärer det icke kunna betviflas, att om, på sätt förslaget
innehåller, icke ens sådana mellanhänder, som handla såsom kommissionärer
och sålunda i eget namn, skola hafva rätt till själfinträde,
dylik rätt desto mindre skall anses tillkomma en handelsagent, som
fått bemyndigande att sluta aftal i sin hufvudmans namn.

Huruvida en handelsagent kan anses berättigad att utan samtycke
af hufvudmannen verka för afsättning af varor, som konkurrera med
dennes, lärer vara beroende af omständigheterna i det särskilda fallet.
Förhållandena kunna naturligtvis vara sådana, att detta är oförenligt
med hans plikt att tillvarataga de olika hufvud männens intressen. Men
en allmän regel af detta innehåll kan säkerligen icke uppställas. I många
fall ligger det fastmera i de konkurrerande affärsföretagens eget intresse
att till sin representant hafva en person, som förer flera olika fabrikat
eller märken och därigenom gifver kundkretsen tillfälle att välja dem
emellan.

67 §.

Hvad förevarande paragraf innehåller om rätt för hufvudmannen
att af agenten kräfva ersättning för skada, som genom dennes försumlighet
vid uppdragets fullgörande tillskyndas honom, hvilar på samma
grunder, som föranledt motsvarande bestämmelse i 17 §. Vill hufvud -

190

67-68 §§. mannen kräfva skadestånd af agenten på grund af en begången oriktighet,
åligger det honom att gifva agenten meddelande därom utan
oskäligt uppehåll efter det han från denne erhållit underrättelse om det
förfarande, hvarom fråga är; underlåter hufvudmannen det, är han sin
talan förlustig. Såväl i detta afseende som därutinnan, att reklamation
kan underlåtas i vissa fall af grof pliktförsummelse från agentens sida,
råder öfverensstämmelse med de i 20 och 24 §§ föreslagna stadgandena.
I fråga om skälen för dessa bestämmelser kan alltså hänvisas till det
där anförda.

Förslaget innehåller icke några bestämmelser, motsvarande de i
15 § gifna, om rätt för hufvudmannen att afvisa aftal, som agenten i
kraft af erhållet bemyndigande slutit i hans namn. Ett sådant aftal
medför rättsverkningar omedelbart mellan hufvudmannen och köparen;
har denne varit i god tro, bör hufvudmannen icke kunna mot honom
åberopa, att agenten vid aftalets ingående afvikit från honom gifna
föreskrifter, äfven om hufvudmannens intresse därigenom blifvit väsentligen
eftersatt. En annan sak är, att hufvudmannen icke utan särskildt
godkännande blir bunden af aftal, som i hans namn ingåtts af agent,
hvilken saknat bemyndigande att sluta aftalet eller därvid öfver skridit
sitt bemyndigande. Att emellertid hufvudmannen äfven i dylika fall,
där han ej reklamerar, anses hafva godkänt aftalet, framgår af 78 §.

68 §.

Då till handelsagenter endast hänföras personer, som utöfva sin
verksamhet yrkesmässigt, ligger det i sakens natur, att agenten tager
betaldt för sina tjänster. Ersättningens storlek regleras så godt som
alltid i aftalet mellan honom och hufvudmannen. Det ojämförligt vanligaste
är, att vederlag utgår i form af provision. Frågan om dennas
storlek och sättet för dess beräkning är, där aftalet icke gifver erforderlig
ledning, att bedöma efter hvad som är inom branschen öfligt, och några
bestämmelser härom i lag kunna svårligen meddelas.

I en lagstiftning angående agentur böra däremot icke saknas
närmare regler angående de förutsättningar, under hvilka provision
skall utgå. Förslagets bestämmelser härutinnan ansluta sig nära till
motsvarande föreskrifter beträffande handelskommission. För agentens
rätt till provision förutsättes alltså, att försäljning kommit till stånd och
att detta skett genom hans medverkan. När, såsom i allmänhet är fallet,
agenten icke är bemyndigad att sluta aftal för hufvudmannens räkning
utan endast har att upptaga order för honom, har agenten alltså icke

191

någon rätt till provision å andra order än sådana, som antagas af
hufvudmannen eller enligt 79 § skola anses antagna af honom. Hufvudmannens
intresse af att försäljning kommer till stånd utgör en tillräcklig
garanti mot att han genom att godtyckligt refusera ingångna order
undandrager agenten skälig ersättning för dennes arbete.

Det inträffar stundom, att hufvudmannen mot agentens kraf å
provision invänder, att den försäljning, hvarom fråga är, icke förmedlats
af agenten utan kommit till stånd genom direkta förhandlingar
med köparen. Man måste då, om det är agenten, som inledt eller gifvit
uppslag till dessa förhandlingar, efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna
bedöma, huruvida agentens åtgärder för försäljningens
åstadkommande haft den omfattning och betydenhet, att denna kan
sägas hafva kommit till stånd genom hans medverkan.1) År detta icke
förhållandet, måste agentens anspråk tillbakavisas. En annan sak är
att agenten på grund af aftal2) eller handelsbruk kan vara berättigad
att, när han tillfört hufvudmannen en ny kund, åtnjuta provision jämväl
för senare försäljningar till denne, äfven om de icke kunna anses hafva
skett genom agentens medverkan. Särskildt då agenturuppdraget är
af längre varaktighet, torde dylika aftal icke vara sällsynta. För sådana
fall, då agenten intager den ställningen till sin hufvudman, att han
äger uteslutande rätt att företräda denne inom ett större eller mindre
distrikt, saknar nu ifrågavarande spörsmål praktisk betydelse, enär
agenten då enligt 70 § är berättigad till provision jämväl å försäljningar,
till hvilka han icke medverkat.

Jämväl i det afseendet råder öfverensstämmelse mellan förevarande
paragraf och 27 §, att handelsagentens rätt till provision är beroende
däraf, att den i avtalet betingade köpeskillingen erlägges. För sådana
fall, då agenten slutit aftalet och sålunda ensam pröfvat köparens
solvens, påkallas detta af alldeles samma skäl, som föranledt motsvarande
bestämmelse beträffande kommission. När däremot agenten endast insändt
en order, som det berott på hufvudmannen att antaga eller förkasta,
kunde man tycka, att agenten borde hafva sin provision, äfven om den
sålunda af hufvudmannen godkände köparen sedermera icke fullgör sin
betalningsskyldighet.3) Detta lär också vara kutym i de länder, där
engelsk rätt är gällande. Rättsuppfattningen i de skandinaviska länderna
har emellertid, antagligen genom inverkan från Tyskland, utvecklat sig

*) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 14 sept. 1911 (N. J. A. not. A n:o 343).

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 1 sept. 1908 (N. J. A. s. 359).

:i) Jfr Kungl. Maj.ts dom den 26 juni 1885 (N. .T. A. not. A n:o 168).

68 §.

192

68 §. i motsatt riktning. *) Till stöd för att jämväl i sådana fall som de nu
afsedda knyta agentens rätt till provision vid det villkoret, att betalning
ingår, kan ock anföras, att det, särskildt då hufvudmannen drifver sin
verksamhet i ett annat land, kan vara svårt för honom att företaga
någon mera ingående pröfning af kundernas solvens och att han därför
ofta måste lita på agentens omdöme härutinnan. Det är gifvet, att om
agenten icke får provision på försäljningar till andra köpare än sådana,
som ordentligt fullgöra sin betalningsskyldighet, han därigenom sporras
att noga pröfva solvensen hos dem, med hvilka han för hufvudmannens
räkning inleder förbindelse. I betraktande häraf har kommittén ansett
sig böra i nu förevarande afseende likställa agenter med kommissionärer.

Den särskilda bestämmelsen angående agentens rätt till provision,
när aftalet går ut på successiv leverans, har sin motsvarighet i 27 §.
Att om ett sådant aftal å köparens sida helt eller delvis fullgöres efter
det agenturuppdraget upphört, agenten ändock skall hafva sin provision,
är uppenbart.

Undantagsvis bör provision utgå äfven å aftal, som icke varda å
köparens sida fullgjorda, nämligen om detta har sin grund däri, att
hufvudmannen å sin sida icke fullgjort sina skyldigheter enligt aftalet. 2)
Jämväl den härom i andra stycket upptagna bestämmelsen öfverensstämmer
med motsvarande stadgande i 27 §. I fråga om dess innebörd
må alltså hänvisas till det där anförda.

Sista punkten i 68 § har däremot icke någon motsvarighet i 27 §.
Då försäljning skett i kommission, är det i normala fall kommissionären
och icke kommittenten, som äger göra rättigheter på grund af aftalet
gällande mot köparen, och det föreligger därför intet behof att reglera
rättsverkningarna af senare öfverenskommelser mellan kommittenten och
köparen rörande annullering af aftalet eller modifikationer i detsamma.
Genom aftal, som förmedlas eller slutas af en handelsagent, kommer
däremot köparen i omedelbart rättsförhållande till hufvudmannen såsom
säljare, och denne är alltså i tillfälle att utan agentens medverkan med
köparen träffa öfverenskommelse om aftalets återgång eller om förändring
i köpevillkoren. I och för sig inverkar en sådan öfverenskommelse
icke på agentens rätt till provision. Om köpeaftalet i följd af
ömsesidig öfverenkommelse går åter — t. ex. därför att säljaren har
svårighet att fullgöra leveransen eller köparen icke har användning för

b Jfr Kungl. Maj:ts dom den 20 juni 1895 (N. J. A. not. A n:o 196).

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 8 dec. 1899 (N. J. A. not. A n:o 535), den
3 nov. 1904 (N. J. A. not. A n:o 257) och den 14 maj 1907 (N. J. A. not. A n:o 161).

193

varan — bör agenten ändock hafva sin provision. Likaledes bör pro- 68 - 70 §§.
vision utgå, om säljaren efter aftalets ingående beviljar köparen kredit
eller förlänger kredittiden och detta har till följd, att likviden sedermera
icke fullgöres. Å andra sidan bör agenten icke utfå någon provision,
om köparens ekonomiska ställning är sådan, att det måste antagas, att
köpeskillingen icke skulle influtit, äfven om det ursprungliga aftalet
förblifvit oförändradt gällande; i sådant fall kan nämligen betalningen
icke sägas hafva uteblifvit i följd af den träffade öfverenskommelsen.

När anledning finnes att befara, att köparen icke kommer att fullgöra
sin betalningsskyldighet, torde säljaren i allmänhet förfråga sig hos sin
agent, innan han bestämmer sig, om han skall söka indrifva köpeskillingen
eller medgifva anstånd med dess erläggande. Har agenten i
anledning af en sådan förfrågan eller af eget initiativ förordat anstånd,
måste han, där ej annat framgår af omständigheterna, anses hafva därigenom
medgifvit, att hans rätt till provision får bero af om betalning
sedermera inflyter. Likaledes måste en agent, som samtyckt till en
ifrågasatt öfverenskommelse om återgång af ett visst aftal, anses därigenom
hafva afstått från provision å nämnda aftal. På dessa grunder
hvila de bestämmelser, som upptagits i sista punkten af förevarande
paragraf.

69 §.

Här gifna regler öfverensstämma med motsvarande bestämmelser
för kommission i 28 §. Ej heller agenten är alltså — i motsats till
hvad som gäller enligt tyska handelslagen — berättigad till provision i
män af influten betalning; erlägges icke köpeskillingen till fullo, bär
han i allmänhet ingen rätt till provision. Hvad sålunda föreslagits
öfverensstämmer med merkantil uppfattning i de nordiska länderna.

Äfven i här förutsatta fall bör full provision utgå under de i 68 §
andra stycket angifna förhållanden. Med hänvisningen till där gifna
bestämmelser afses bland annat sådana fall, då säljaren utan samtycke
af agenten beviljar köparen rabatt eller då denne i följd af fel i varan
är berättigad till prisnedsättning. fl

70 §.

I agenturförhållanden af längre varaktighet är det synnerligen
vanligt, att agenten har ett större eller mindre område, inom hvilket han
ensam förmedlar eller afslutar försäljningar för hufvudmannens räkning.

J) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 5 april 1899 (N. J. A. not. A n:o 160).

194

70-71 §§. Skall agenten endast å en viss ort utöfva sådan verksamhet, plägar
han kallas platsagent. År hans verksamhetsområde större, kallas han
vanligen distrikts- eller generalagent; den senare benämningen användes
särskild t, när hufvudmannen icke vid sidan af honom har någon annan
representant inom landet. Det förekommer emellertid äfven, att ett
handelshus inom samma land eller till och med å samma ort har flere
fasta agenter, hvilkas verksamhet icke är lokalt begränsad. Man kan
således icke ens för agenturförhållanden af längre varaktighet uppställa
såsom regel, att agenten äger uteslutande rätt att inom visst område
företräda sin hufvudman. Huruvida dylik rätt tillkommer honom, är
beroende af aftalet mellan honom och hufvudmannen och rådande handelsbruk
inom den bransch, där agenten är verksam.

Förevarande paragraf uttalar allenast, att om en handelsagent har
sådan uteslutande rätt, han äger åtnjuta provision järnvägå försäljningsaftal,
som kommit till stånd utan hans medverkan, såvida försäljning
skett till köpare tillhörande agentens distrikt. Det är alltså i dessa fall
utan betydelse, om agenten haft något att skaffa med försäljningen
eller om denna är resultatet af förhandlingar direkt mellan hufvudmannen
och kunden eller förmedlats af någon annan. Af bestämmelsens formulering
framgår, att det afgörande för frågan om agentens rätt till
provision är, om köparen tillhör agentens distrikt eller icke. Detta lärer
enligt merkantil uppfattning vara fallet, så snart den ort, där köparen
drifver sin rörelse, är belägen inom agentens distrikt eller, där försäljning
skett till någon, som icke är affärsman, då köparen är bosatt inom
distriktet. Skulle köparen drifva rörelse å flera orter och t. ex. hafva
en filial inom ett annat distrikt än hufvudkontoret, lärer det vara den
agent, inom hvars distrikt hufvudkontoret är beläget, som äger uppbära
provision äfven å varor, hvilka inköpts för filialens räkning. Äfven
eljest torde det i allmänhet sakna betydelse, om varan skall levereras
å eller försändas till annan ort än köparens.

Ej sällan förekommer, att i aftalet mellan agenten och hans hufvudman
träffats förbehåll, att den senare skall äga göra direkta affärer med
ett eller annat större handelshus inom agentens distrikt utan att å dessa
behöfva betala någon provision till agenten. Någon erinran härom i
lagtexten har ansetts obehöflig, då af 1 § framgår, att dylika aftal skola
lända till efterrättelse.

71 §.

Enligt 68 § första stycket är agentens rätt till provision betingad
af att köparens betalningsskyldighet fullgöres. Då agenten i allmänhet

195

icke har något att skaffa med verkställigheten af de aftal, som af honom
förmedlats eller slutits, och, enligt hvad 83 § utvisar, ej heller är berättigad
att uppbära betalning för hvad som sålts, saknar han ofta nödig
kännedom om de förhållanden, hvaraf hans rätt till provision är beroende,
exempelvis om och när ingångna aftal blifva å säljarens och köparens
sida fullgjorda, hvilket pris i utfärdad faktura åsättes varorna, anledningen
till att vissa aftal icke kommit till verkställighet o. s. v. Ännu vanskligare
för agenten är det naturligtvis att utöfva någon kontroll i fråga
om provisionsfordringar på grund af aftal, å hvilka agenten enligt 70 §
är berättigad till provision men om hvilka han kanske saknar all kännedom.
Erfarenheten visar också, med hvilka svårigheter det är förenadt
för en agent att komma till sin rätt gent emot en hufvudman, som
söker förhålla honom hans provision.1) Skulle agenten för utfående af
provisionen vara nödsakad att utan medverkan af hufvudmannen förebringa
utredning om att förutsättningarna därför äro för handen, skulle
detta säkerligen i många fall föranleda därtill, att han ginge miste om
den provision, som rätteligen borde tillkomma honom. Särskilda bestämmelser
till hjälp för agenten härutinnan äro därför af behofvet
påkallade.

Tyska handelslagen stadgar i sådant afseende, att hufvudmannen
är pliktig att på agentens begäran tillhandahålla honom utdrag af sina
handelsböcker rörande de affärer, som kommit till stånd genom agentens
medverkan eller å hvilka denne eljest är berättigad till provision. Mot
en sådan anordning kan invändas, att det däraf föranledda arbetet är synnerligen
betungande för hufvudmannen men att icke desto mindre agentens
intresse ej kan anses därigenom tillräckligt tillgodosedt, såframt icke
tillika åt honom inrymmes befogenhet att för kontroll af utdragets
riktighet och fullständighet taga del af själfva handelsböckerna.2) En
bestämmelse af detta innehåll skulle emellertid säkerligen möta starkt
motstånd från de affärsmäns sida, som för afsättning af sina varor anlita
agenter. Härtill kommer, att det, äfven om agenten finge tillträde till
hufvudmannens böcker, säkerligen ofta skulle blifva omöjligt för honom
att ur dem vinna erforderliga upplysningar om anledningen till att eu
affär icke blifvit afvecklad.

Kommittén har därför ansett lämpligare att på annat sätt söka
förhjälpa agenten till hans rätt, nämligen genom att lagfästa det rådande

]) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 3 nov. 1904 (N. J. A. not. A n:o 257) och
den 27 mars 1912 (N. J. A. not. A n:o 132).

-) Jfr Kungl. Maj:ts dom don 5 juni 1902 (N. J. A. s. 190).

71 §.

196

71 §. bruket att tillställa agenten s. k. provisionsnotor och tillika meddela
närmare bestämmelser angående dessa handlingars innehåll. Dessa bestämmelser
hafva sin plats i 71 och 72 §§, af hvilka den förra handlar
om sådana agenter, som varaktigt företräda sina hufvudmän, den senare
om tillfälliga agenter.

När agenturförhållandet är af längre varaktighet, ligger det i
sakens natur, att agenten, hvilken kanske dagligen förmedlar eller sluter
försåt jningsaftal för hufvudmannens räkning, icke från denne bekommer
särskild provisionsnota för hvarje försäljning men att provisionsnotor
tillställas honom periodiskt och hvarje nota omfattar den tid, som förflutit
sedan den föregående utfärdades. Huru ofta mellanhafvandet bör
på detta sätt klargöras, är i viss män eu smaksak. I det preliminära
utkastet hade kommittén föreslagit, att agenten borde erhålla provisionsnota
kvartalsvis. Häremot erinrades i vissa af de inkomna yttrandena
bland annat, att det för närvarande är vanligare, att dessa notor utfärdas
för halfår, som är den vanliga tiden för uppgörelse af koutokuranter.
I betraktande häraf och då upprättande af provisionsnotor med det innehåll,
som i förevarande paragraf föreslås, kan kräfva ett ganska tidsödande
arbete från hufvudmannens sida, har kommittén funnit sig böra
föreslå, att sådana m>tor skola tillställas agenten endast två gånger om
året, nämligen i början af hvarje kalenderhalfår. Äfven om denna
bestämmelse gäller naturligtvis, att den skall tillämpas endast så vidt
ej annat följer af aftal eller handelsbruk.

Provisionsnotorna böra gifva besked om alla aftal, å hvilka provision
till agenten kan ifrågakomma. I dem skola alltså upptagas alla
aftal, till hvilka agenten medverkat, och när denne har uteslutande rätt
att företräda hufvudmannen inom ett visst distrikt, jämväl andra aftal
med köpare tillhörande distriktet. Skulle agenten, ehuru han icke har
sådan rätt, på grund af aftalet mellan honom och hufvudmannen eller i
följd af handelsbruk vara berättigad till provision å affärer, till hvilka
han icke kan anses hafva medverkat — exempelvis senare försäljningar till
en af honom anskaffad kund — torde jämväl dessa böra upptagas i provisionsnotorna.
Däremot behöfver hufvudmannen icke i provisionsnotan
omförmäla köpeanbud, som af honom förkastats. Vill hufvudmannen
icke antaga ett sådant anbud, måste han enligt 79 § gifva meddelande
därom till agenten eller till anbudsgifvaren. I regel gå dylika meddelanden
genom agenten, och denne får därigenom reda på, hvilka anbud
icke ledt till aftal och därför icke kunna gifva anledning till provisionsanspråk
från hans sida.

Den provisionsnota, som upprättas i början af ett halfår, omfattar

197

det närmast föregående halfårets provisionspli kriga affärer. Ett aftal, 71 §.
som under detta halfår både slutits och afvecklats, skall gifvetvis upptagas
i den närmast följande notan. Om däremot en affär kommit till
stånd under eu period och afvecklats under en annan, eller om försäljning
skett under senare delen af ett kalenderår men leverans ägt rum
och faktura utfärdats i början af följande år samt likviden influtit först
i slutet af sistnämnda år, uppstår frågan, i hvilken eller hvilka notor
ett sådant aftal skall upptagas. Bortsedt tillsvidare från sådana fall, då
aftalet icke kommit till verkställighet men provision ändock skall utgå
enligt 68 § andra stycket, har man att välja mellan att låta hvarje
provisionsnota omfatta de affärer, som under det föregående halfåret
afslutats, eller dem, som under samma period fakturerats, eller slutligen
endast dem, som under perioden likviderats.

Af dessa ståndpunkter är den sistnämnda den för agenten minst
fördelaktiga. Mellan aftalets ingående och köpeskillingens förfallodag
ligger i allmänhet en ganska lång tidrymd, och det är för agenten af
vikt att på ett tidigare stadium erhålla besked från hufvudmannen, i
hvad mån ingångna aftal kommit till verkställighet. Affärsmännen lära
också, enligt hvad kommittén inhämtat, i allmänhet i sina provisionsnotor
upptaga alla under perioden fakturerade affärer. Förslaget ansluter
sig principiellt till detta handelsbruk men närmar sig i viss mån
den för agenten ännu fördelaktigare ståndpunkten, enligt hvilken provisionsnotan
bör omfatta jämväl sådana aftal, som under perioden slutits
men hvarken blifvit eller bort blifva å säljarens sida fullgjorda. Hufvudregeln
är emellertid, att i provisionsnotan skola upptagas alla aftal, som
under det sist förflutna kalenderhalfåret blifvit å säljarens sida fullgjorda.

Med dem hafva emellertid likställts sådana aftal, som enligt sitt
innehåll bort under perioden fullgöras af säljaren men af någon anledning,
likgiltigt hvilken, icke blifvit sålunda fullgjorda. Genom denna
bestämmelse i förening med det föreslagna stadgandet, att för hvarje
i provisionsnotan upptaget aftal skall antingen angifvas ett visst provisionsbelopp,
som föres agenten till godo, eller ock uppgifvas anledningen
till att så ej skett, bar man sökt att bereda agenten den lättnad i
bevisningsafseende, hvaraf han, såsom förut framhållits, är i behof.
Därigenom vinnes nämligen den fördelen, att agenten, om han anser
sig hafva anspråk å större provision än notan utvisar, allenast behöfver
vederlägga en eller flera af hufvudmannen lämnade bestämda uppgifter
angående anledningen till att provisionen icke blifvit agenten tillgodoförd.

Detta bör gifvetvis för agenten vara lättare än att förebringa bevisning
om att en viss affär, hvilken hufvudmannen med tystnad förbigått, är

198

71 §• sådan, att provision å densamma bör utgå. Hvad sålunda föreslagits
har icke stöd i nu rådande handelsbruk. Att hufvudmannen i provisionsnotan
redogör för anledningen till att å ett eller flera aftal någon
provision ej blifvit agenten tillgodoförd, förekommer naturligtvis sällan,
då han icke är därtill skyldig.

I fråga om tillämpningen af det föreslagna stadgandet må erinras,
att om det också torde blifva regel, att provision tillgodoföres agenten
för aftal, som blifvit å säljarens sida fullgjorda, men icke för andra,
motsatsen mycket väl kan inträffa. Såsom skäl till att provision icke
beräknats å ett aftal, som blifvit å säljarens sida fullgjordt, kan exempelvis
åberopas, att köparen, som icke erlagt köpeskillingen, blifvit försatt
i konkurs. Å andra sidan lärer en rättskaffens hufvudman, som vet med
sig, att leveransens uteblifvande har sin grund i sådana förhållanden,
som afses i andra stycket af 68 §, icke underlåta att tillgodoföra agenten
den provision, hvarpå denne har anspråk.

Provisionsnotan utgör, som namnet antyder, närmast eu förteckning
å agentens provisionsfordringar. Dessas belopp beräknas i allmänhet
med ledning af de priser, som i fakturorna debiterats de olika köparne,
och kunna svårligen exakt bestämmas, innan aftalen blifvit å säljarens
sida fullgjorda. Häri torde förklaringen ligga till att man från merkantilt
håll stundom vill göra gällande, att det skulle vara en för provisionsnotan
främmande uppgift att lämna upplysning om affärer, som
ännu icke fakturerats. Emellertid erkännes, att det kan vara af stort
intresse för agenten att få besked jämväl angående sådana affärer.
Något skäl, hvarför icke detta intresse skulle kunna tillgodoses genom
provisionsnotan, kan icke inses. Kommittén har därför föreslagit, att
aftal, som enligt sitt innehåll böra fullgöras först under det löpande
halfåret eller senare, skola antecknas i provisionsnotan utan att någon
provision å dem i densamma utföres. För närvarande är detta som
nämndt icke brukligt, men det förekommer dock, särskilt i provisionsnotor,
som utfärdas af tyska affärsmän, att dylika uppgifter lämnas.

Aftal, å hvilka provision blifvit agenten tillgodoförd, behöfva naturligtvis
icke upptagas i en följande provisionsnota. Detsamma gäller
i fråga om aftal, hvarå hufvudmannen icke beräknat någon provision,
när han såsom skäl därför åberopat någon omständighet, som gör, att
frågan om provision å dem definitivt förfallit — exempelvis att leverans
inhiberats på grund af köparens obestånd. När däremot den uppgifna
anledningen till att provision icke beräknats är af öfvergående beskaffenhet
— t. ex. att leveranstiden i enlighet med förbehåll i aftalet utsträckts
på grund af inträffad strejk eller att köparen icke infriat säljarens i

199

anledning af köpet å honom dragna växel — kräfver agentens intresse, 71 §.
att han får besked, huru mellanhafvandet mellan säljaren och köparen
sedermera utvecklar sig. För sådant ändamål är det icke tillräckligt,
att uppgift lämnas först när det en gång blir klart, huruvida provision skall
utgå eller icke. Skall agenten kunna utöfva någon effektiv kontroll,
måste aftalet upptagas i hvarje följande provisionsnota, ända till dess
hufvudmannen antingen förer honom provision å detsamma till godo
eller uppgifver någon omständighet, som har till följd, att provision
icke skall utgå. En bestämmelse af detta innehåll har därför upptagits
i sista punkten af andra stycket, hvarest tillika föreskrifves, att
aftal, som allenast antecknats i en föregående nota, skola upptagas eller,
där den aftalade leveranstiden ännu icke inträdt, ånyo antecknas i följande
notor. Genom dessa bestämmelser vinnes kontinuitet i den öfversikt
öfver oreglerade provisionsfordringar, som provisionsnotorna afse
att lämna.

Huruvida hufvudmannen äger såsom giltig anledning till underlåtenhet
att tillgodoföra agenten provision åberopa, att köpeskillingen
ännu icke förfallit till betalning, är icke i förslaget afgjordt. Innan
betalning influtit, är provisionen icke definitivt intjänt, och det ligger
därför nära till hands, att beloppet icke utföres förr än det visar sig,
att nämnda villkor uppfyllts. Emellertid är det inom många branscher
kutym eller åtminstone s. k. coulance, att hufvudmannen beräknar och utbetalar
provision å alla fakturerade affärer med undantag af sådana, för
hvilka likvid uteblifvit eller på grund af särskilda omständigheter, t. ex.
köparens konkurs, måste antagas komma att uteblifva. I varaktiga
agenturförhållanden medför detta bruk icke någon synnerlig risk för
hufvudmannen, då agenten efter hand förvärfvar nya provisionsfordringar,
å hvilka hufvudmannen kan kvittningsvis afräkna hvad agenten möjligen
kan hafva fått uppbära för mycket å föregående försäljningar. Att i
lag ålägga hufvudmannen en dylik skyldighet att förskottera agenten
en ännu icke intjänt provision har emellertid ansetts betänkligt, och man
har därför i förslaget lämnat öppet, icke blott huruvida hufvudmannen
kan underlåta att tillgodoföra agenten provision å ett aftal, därför att
den däri betingade köpeskillingen ännu icke förfallit till betalning, utan
äfven om han af nämnda anledning kan vägra att utbetala ett provisionsbelopp,
som i en nota, utfärdad före köpeskillingens förfallotid,
förts agenten till godo. Innehåller aftalet icke någon bestämmelse härutinnan,
har man att bedöma dessa spörsmål efter rådande handelsbruk
i den bransch, inom hvilken agenten verkar.

Med hänsyn till förut nämnda, särskildt inom storhandeln rådande

200

71-73 §§. bruk att tillgodoföra agenten ännu icke definitivt intjänt provision bär
en särskild bestämmelse funnits påkallad för sådana fall, då det efter
provisionsnotans utfärdande befinnes, att ett eller annat provisionsbelopp,
som däri förts agenten till godo, icke bör tillkomma honom. Bestämmelsen,
som fått sin plats i sista stycket af förevarande paragraf, innehåller,
att hufvudmannen i sådant fall äger i en följande provisionsnota
föra sig beloppet till godo och således afräkna det å agentens tillgodohafvande
enligt samma nota. Skulle detta vara mindre än ifrågavarande
belopp, är hufvudmannen naturligtvis berättigad att kräfva åter hvad
agenten fått uppbära för mycket.

72 §.

Den förut påpekade svårigheten för eu agent att styrka, att förutsättningarna
för åtnjutande af provision äro för handen, är minst lika
stor, då agenten endast utfört ett eller flera enstaka uppdrag för sin *

hufvudman. Äfven en sådan agent är i behof af hufvudmannens medverkan
härutinnan, och förevarande paragraf gör det därför till en plikt
för hufvudmannen att beträffande försäljningar, som förmedlats eller
slutits af agenten, lämna honom provisionsnota och i densamma antingen >

tillgodoföra honom provision eller ock uppgifva anledningen, hvarför
han icke är därtill villig. Särskilda bestämmelser angående den tid,
inom hvilken sådan nota bör tillhandahållas, torde icke erfordras. År
den af hufvudmannen uppgifna anledningen till att provision icke blifvit
agenten tillgodoförd af öfvergående beskaffenhet, lärer hufvudmannen
vara pliktig att på förfrågan af agenten upplysa, huruvida fortfarande
förefinnes någon anledning till att provision icke bör utgå.

Ej heller i fråga om provisionsfordringar, som i denna paragraf
afses, innehåller förslaget någon bestämmelse beträffande förfällotiden.

Att agenten icke utan särskildt förbehåll äger utfå sådan provision, innan
köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, lärer emellertid vara tydligt.

73 §.

Förevarande paragraf öfverensstämmer med motsvarande bestämmelse
i 29 §, allenast med det undantag, att försäkringspremier icke
nämnas bland de utgifter, för hvilka en handelsagent har anspråk på
godtgörelse. Detta beror däraf, att varan i allmänhet icke går genom
agentens händer. För sådana fall, då agenten har gods på lager, är
han på grund af 75 § berättigad till ersättning för sina utgifter för

201

godset. Hvad öfriga utgifter beträffar, lärer det vid agentur vara ännu 73-74- §§.
vanligare än vid kommission, att de icke särskildt ersättas utan att
godtgörelse för dem innefattas i provisionen eller i annan ersättning,
som agenten äger uppbära. En erinran om att särskild godtgörelse för
utgifter i sådana fall får beräknas har införts i den föreslagna lagtexten.

Om och i hvilken utsträckning särskild ersättning skall utgå för sådana
utgifter, torde för öfrigt i allmänhet regleras i agenturaftalet. Sålunda
lärer ofta aftalas, att agenten endast skall få debitera hufvudmannen
sådana portokostnader, som äro en följd af korrespondens dem emellan.

Vid varaktiga agenturförhållanden torde i allmänhet ersättning
för utgifter i anledning af uppdraget gäldas samtidigt med agentens
provisionsfordringar. Lika litet som i fråga om dessa har kommittén
beträffande agentens ersättningsanspråk på grund af utgifter ansett sig
böra föreslå någon bestämmelse angående förfallotiden. Särskildt då
fråga är om mera betydande belopp, t. ex. annons- och reklamkostnader,
skulle det för öfrigt vara obilligt, om agenten skulle behöfva vänta på
betalning, till dess hans provisionsfordringar för samma period blefve
reglerade.

74 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf — hvilka afse tillfälliga
agenter lika väl som ständiga — öfverensstämma i allo med de i 39 §
för kommission föreslagna. I fråga om de skäl, som betingat införande
af retentionsrätt för fordringar af här afsedda slag, hänvisas till det vid
nämnda paragraf anförda. Den omständigheten, att uppdragstagaren
vid utförande af sitt uppdrag har att handla i hufvudmannens namn,
kan icke föranleda därtill, att han för sina fordringar i anledning af
uppdraget icke får retentionsrätt i proflager m. m. *) Fastmera är dylik
rätt för agenten i ännu högre grad af behofvet påkallad än för kommissionären,
enär den förre i allmänhet icke har lager af varor, afsedda
till försäljning, i hvilka han kan göra panträtt gällande.

Erinras må, att för retentionsrättens utöfning icke förutsättes, att
den ifrågavarande fordringen är förfallen. Särskildt vid agentur är
detta af betydelse. Retentionsrätten skulle nämligen här, om den begränsades
till att gälla endast förfallna fordringar, blifva af ringa värde
för de fall, då sådan rätt företrädesvis är af behofvet påkallad, nämligen
då det gäller att bereda en agent, som varaktigt företräder sin hufvudman,
säkerhet för hans provisionsfordringar. Såsom vid 71 § påpekats,

'') Jfr Kung], Maj:ts dom den 8 april 1908 (N. J. A. not. A n:o 137).

202

74-75 §§. regleras dylika fordringar ofta halfårsvis eller eljest periodiskt, och det
skulle därför, om retentionsrätt funnes endast för förfallna fordringar,
vara lätt för hufvudmannen att eludera agentens rätt genom att återtaga
sina tillhörigheter, när en sådan uppgörelse förestår.

Har agenten lager af hufvudmannens varor till försäljning, äger
han enligt nästföljande paragraf icke blott retentionsrätt utan verklig
panträtt i varorna till säkerhet för fordringar af det i 31 och 32 §§ afsedda
slag. Icke desto mindre är en sådan agent i likhet med en kommissionär
berättigad att, där hans säkerhet eljest skulle äfventyras, innehålla
sådana hufvudmannens tillhörigheter, som i förevarande paragraf
afses.

75 §.

I allmänhet upptager handelsagenten endast order för sin hufvudman
och har han, såsom förut påpekats, äfven när han sluter försäljningsaftal
för dennes räkning, ingenting att skaffa med aftalets fullgörande,
Vivi! k et, sker direkt från hufvudmannen till köparen. Det förekommer
emellertid, inom vissa branscher i stor utsträckning, att personer, som
drifva agenturverksamhet, hafva lager af handelsvaror till försäljning
för sin hufvudmans räkning. Det ligger nära till hands att antaga,
att en sådan agent är bemyndigad att sälja varorna i eget namn och
att, när han säljer af lagret, han gör detta såsom kommissionär och
icke såsom agent. Att i lag uppställa någon presumtion i ena eller
andra afseendet torde dock icke vara lämpligt. Här som eljest, när eu
person sluter aftal för annans räkning, ankommer det på aftalets eget
innehåll och omständigheterna vid dess ingående, huruvida han därvid
kan sägas hafva handlat i eget namn eller i hufvudmannens, och beskaffenheten
af hans uppdrag är afgörande för frågan, om han genom
att handla på sätt som skett öfverskridit sitt bemyndigande.1) En omständighet,
som afgjordt tyder på att aftal et ingåtts icke blott för hufvudmannens
räkning utan äfven i hans namn, är, att den faktura, som
i anledning däraf utfärdas, utställes af hufvudmannen eller i hans namn.
Att så sker, är, enligt hvad kommittén inhämtat, ingalunda ovanligt
ens när agenten säljer varor, som han har på lager. Agenten äger då,
enligt hvad 83 § utvisar, icke utan hufvudmannens bemyndigande uppbära
betalning för varan.

I 2 kap. af föreliggande lagförslag meddelas åtskilliga bestämmelser
angående kommissionärens skyldigheter med afseende å gods,

J) Jfr Kung!. Maj:ts dom den 17 maj 1888 (N. J. A. s. 172).

203

som lämnas honom till försäljning, och om hans säkerhet i godset för "5-77 §§.
vissa fordringar hos kommittenten. I båda dessa afseenden skola i viss mån
afvikande regler tillämpas, när uppdraget är att hänföra till handelskommission.
Det lider intet tvifvel, att en handelsagent, som har gods
på lager till försäljning för sin hufvudman, i fråga om detta gods bör
hafva samma skyldigheter och rättigheter som en försäljningskommissionär;1)
huruvida godset skall säljas i hufvudmannens namn eller i
hans eget, är härvid uppenbarligen utan betydelse. Och då enligt förslaget
endast personer, som yrkesmässigt drifva agenturverksamhet,
hänföras till handelsagenter, böra dessa i de afseenden, där reglerna för
handelskommission skilja sig från de för civil kommission föreslagna,
vara underkastade och äga åberopa de särskilda för handelskommission
gällande reglerna. Så t. ex. bör en handelsagent hafva skyldighet att
hålla varulagret brandförsäkradt, och å andra sidan bör han i detta
hafva panträtt icke blott för fordringar i anledning af agenturuppdraget
utan äfven, under de i 32 § angifna förutsättningar, för andra fordringar
på grund af sitt mellanhafvande med hufvudmannen. På dessa
grunder hvila bestämmelserna i förevarande paragraf.

76 §.

De bestämmelser förslaget innehåller angående upphörande af
kommissionsuppdrag äro enligt kommitténs mening af beskaffenhet att
kunna utan modifikationer tillämpas å agenturuppdrag. Att uppdraget
går ut på försäljning i uppdragsgifvarens namn och icke i uppdragstagarens,
kan icke motivera olika regler i fråga om förutsättningarna
för dess upphörande och verkningarna däraf. Förevarande paragraf
hänvisar därför i sådant afseende till de i 46—52 §§ gifna bestämmelser.

77 §•

Att en handelsagent icke i denna sin egenskap äger sluta för
hufvudmannen bindande aftal, är en i utländsk teori och praxis allmänt
erkänd rättsgrundsats, som jämväl kommit till uttryck i den tyska
handelslagen. I vårt land går uppfattningen inom köpmannakretsar afgjordt
i samma riktning, och äfven inom rättsskipningen syues grundsatsen
hafva vunnit erkännande.2) Förslaget står alltså i öfverensstämmelse
med rådande rättsåskådning, när det för agentens behörighet att

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 29 nov. 1898 (N. J. A. s. 507).

-’) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 22 maj 1903 (N. J. A. s. 195).

204

77 §. sluta försäljningsaft al i hufvud mannens namn uppställer såsom villkor,
att denne i en eller annan form bemyndigat agenten att sluta aftalet.

Spörsmålet, huruvida agenten i ett särskilt fall kan anses hafva
haft sådant bemyndigande, är att afgöra efter allmänna rättsregler.
Man har emellertid ansett sig böra i förslaget uttryckligen fastslå, att
den omständigheten, att agenten varaktigt företräder sin hufvudman,
icke i och för sig är af någon betydelse, då det gäller att bedöma agentens
behörighet i förevarande afseende. Klart är, att ett bemyndigande
att för hufvudmannen sluta aftal kan hafva gifvits i form af särskild
fullmakt. Äfven om så icke skett, kunna omständigheterna vara sådana,
att af dem tydligen framgår, att det varit hufvudmannens mening att
lägga afgörande! i agentens hand.

I storhandeln är det inom åtskilliga branscher — t. ex. vid import
af fläsk och bomull — allmänt brukligt, att agenten tid efter annan
får från sin hufvudman mottaga s. k. fasta offerter. Denna term användes
i merkantilt språkbruk för att beteckna vissa meddelanden från
hufvudmannen till agenten, hvilka i allmänhet endast angifva, huru stor
myckenhet af en vara hufvudmannen önskar placera genom agenten,
samt det pris och öfriga villkor för försäljningen, som böra af agenten
betingas. Har agenten mottagit en sådan fast offert, anses detta enligt
merkantil uppfattning innebära ett bemyndigande för honom att på de
i offerten angifna villkoren sluta bindande aftal för hufvudmannens räkning.
Detta bemyndigande kan naturligtvis när som helst återkallas
af hufvudmannen men anses i likhet med en vanlig offert äfven
utan återkallelse förlora sin verkan, därest icke på grund af detsamma
aftal kommer till stånd inom en viss, kortare eller längre,
tid. Denna tid växlar i hög grad allt efter beskaffenheten af den vara
den ifrågavarande offerten afser. Ju hastigare prisväxlingar varan är
underkastad, desto kortare tid står offerten. Inom många branscher
får agenten dagligen, ja t. o. m. flera gånger om dagen, mottaga
telegrafiska offerter från det handelshus, som han representerar,
och det är då beroende af kutym inom branschen, huru länge agenten
kan på grund af offerten sluta fast köp för husets räkning. Under den
tid offerten står vid makt innefattar den emellertid ett sådant bemyndigande,
som i förevarande paragraf afses.

Skulle agenten från sin hufvudman hafva erhållit i dennes namn
utfärdade slutsedelsblanketter, afsedda att tjäna till bevis om af agenten
för hufvudmannens räkning verkställda försäljningar, måste däri anses
ligga ett bemyndigande för agenten att sluta bindande aftal på de
villkor blanketten utvisar. Någon bestämmelse motsvarande hvad 88 §

205

stadgar angående dylika slutsedelsblanketter har emellertid icke upp- 77-78 §§.
tagits i förevarande paragraf, då de icke lära i större utsträckning
användas af handelsagenter.

78 §.

Om ett försäljningsaftal, som en handelsagent slutit för sin hufvudmans
räkning, är bindande för denne eller icke, är, såsom vid 77 §
framhållits, beroende af om han haft hufvudmannens bemyndigande att
sluta ett sådant aftal som det ifrågavarande.1) För tredje man kan det
ofta vara svårt att förvissa sig härom. Särskildt när bemyndigandet
gifvits telegrafiskt i form af en s. k. fast offert, måste den, som med
agenten inlåter sig i förhandlingar angående köp, faktiskt i allmänhet
lita på agentens egna uppgifter angående bemyndigandets förhandenvaro
och omfattning; att låta kunderna få del af hufvudmannens telegram
vore nämligen olämpligt, och telegrammen äro för öfrigt ofta
affattade på ett för utomstående obegripligt chifferspråk. Om nu hufvudmannen
anser, att agenten i ett visst fall saknat bemyndigande att sluta
aftal för hans räkning eller öfverskridit gifvet bemyndigande, och han
af sådan anledning icke vill godkänna aftalet, är det, särskildt om detta
angår en vara, som hastigt växlar i pris, för köparen af synnerlig vikt
att snarast möjligt få besked om hufvudmannens ståndpunkt, på det att
han ma kunna från annat håll anskaffa varan eller mot agenten vidtaga
de åtgärder, hvartill han finner sig befogad.

Förevarande paragraf afser att tillgodose detta köparens intresse.
Enligt densamma, åligger det hufvudmannen att, när han af nu nämnda
anledning icke vill godkänna en försäljning, som agenten inberättar till
honom, utan oskäligt uppehåll gifva meddelande därom, vid äfventyr
att försäljningen eljest blir gällande emot honom. Någon obillighet
mot hufvudmannen innebär detta icke; det kan af honom fordras, att
han, när en sådan underrättelse kommer honom till hända, gifver besked
om sin ståndpunkt och icke låter denna bestämmas af konjunkturernas
utveckling, så att han, när leveranstiden kommer, påfordrar aftalets fullgörande,
om detta visar sig fördelaktigt för honom, men eljest vägrar
att stå fast vid detsamma. En liknande bestämmelse återfinnes också
i tyska handelslagen.

Det föreslagna stadgandet är tillämpligt, äfven om hufvudmannen

*) Jfr ang- försUljningsaftal, som slutits af mäklare, Kund. Makts dom den 23

juni 1908 (N. J. A. s. 316).

206

78 §. icke skulle vara köpman. Det grundar sig nämligen icke å någon
specifikt merkantil åskådning utan beror af allmänna billighetshänsyn.
Vid bedömande af frågan, huruvida hufvudmannen kan anses hafva utan
oskäligt uppehåll afsändt sitt meddelande, böra dock här som eljest större
anspråk ställas på en köpman än på en privatperson.

Ej heller i det afseende, hvarom förevarande paragraf handlar, har
det funnits påkalladt att göra någon skillnad mellan tillfälliga agenter
och sådana, som varaktigt företräda sin hufvudman. Köparens intresse
att erhålla besked är lika starkt, vare sig han ingått aftalet med en
agent af ena eller andra slaget; varaktigheten af agenturförbållandet är
för öfrigt en omständighet, som ofta undandrager sig köparens bedömande.
Hufvudmannen är alltså enligt förslaget skyldig att reklamera,
så snart ett för hans räkning slutet försäljningsaftal inberättas af någon
hans agent.

Å andra sidan utgör det, enligt hvad det föreslagna stadgandets
affattning gifver vid handen, en förutsättning för reklamationsskyldigheten,
att hufvudmannen genom agenten får mottaga underrättelse om
aftalet. Kommer agentens underrättelse aldrig hufvudmannen till hända,
kan det naturligtvis icke åläggas honom att reklamera i anledning af
densamma.

Det vanliga är, åtminstone inom storhandeln, att alla meddelanden
mellan hufvudmannen och kunderna gå genom agenten. I betraktande
häraf har man ansett det böra tillåtas hufvudmannen att rikta
jämväl meddelanden af här afsedda slag till agenten. A andra sidan
kan det naturligtvis icke förmenas hufvudmannen att sända ett dylikt
meddelande direkt till den köpare, för hvilken det är afsedt. Vare sig
meddelandet sändes på detta sätt eller går genom agenten, gäller enligt
3 §, att hufvudmannen fullgjort sin reklamationsskyldighet, så snart han
i rätt tid inlämnat detsamma för befordran. Risken för att meddelandet
förkommer eller försenas drabbar icke honom utan köparen. Äfven det
meddelande från agenten, hvarigenom denne till köparen framför, att
hufvudmannen icke anser sig bunden af det ingångna aftalet, går på
köparens risk. Likaledes går det, som nyss nämnts, ut öfver köparen,
om det meddelande, hvari agenten inberätta^ att han slutit aftal för
hufvudmannens räkning, aldrig kommer denne till hända.

För sådana fall, då agenten försummat att till köparen framföra
hufvudmannens reklamation och då det således beror af agenten, att
reklamationen icke kommit köparen till hända, skulle det kunna ifrågasättas
att låta följderna af agentens försumlighet drabba hufvudmannen,
naturligtvis med rätt för honom att af agenten bekomma ersättning för

207

sin förlust. Detta skulle dock enligt kommitténs mening vara obilligt
mot hufvudmannen. När denne reklamerat i anledning af agentens
underrättelse om det ingångna aftalet genom att, på sätt inom affärsvärlden
är brukligt, till agenten sända meddelande, att han icke godkänner
aftalet, bör lian icke vara bunden af detsamma, äfven om agenten
af en eller annan anledning — t. ex. därför att ban är generad att
erkänna, att ban vid aftalets ingående öfverskridit sin befogenhet —
underlåter att bringa reklamationen till köparens kännedom. Ån tydligare
är, att ett aftal, som agenten ej haft bemyndigande att sluta, icke under
några förhållanden kan göras gällande mot hufvudmannen, när agenten
försummat eller afsiktligen uraktlåtit att inberätta detsamma.

Den skada, som vållas genom agentens försumlighet i ena eller
andra fallet, drabbar alltså köparen, och det är denne, som af agenten
får söka ersättning för den förlust ban kan lida genom att icke i tid
få besked om situationen.1) Äfven om agenten icke visat någon försumlighet,
är han i allmänhet pliktig att ersätta köparen all skada i följd
af att det ingångna aftalet icke kan göras gällande mot hufvudmannen.
Detta följer af allmänna rättsregler angående verkan däraf,
att den, som slutit aftal i annans namn, saknat erforderligt bemyndigande
af den uppgifne hufvudmannen.2) Bestämmelser härom hafva
icke upptagits i föreliggande lagförslag utan ansetts böra inflyta bland
öfriga regler om fullmakt i det förslag till lag om ingående af aftal
m. m., som inom kort torde komma att framläggas af kommitterade
från de tre nordiska länderna. I fråga om tillämpningen af dessa rättsregler
å här förutsatta fall må framhållas, att när aftalet ingåtts med
en inom landet bosatt solid affärsman såsom agent för en utländsk firma,
det för köparen i regel är fördelaktigare att kunna hålla sig till agenten
än att vid utländsk domstol göra anspråk på grund af aftalet gällande
mot dennes hufvudman. Härtill är köparen som nämndt i allmänhet
berättigad, när agenten saknat erforderligt bemyndigande och aftalet
icke ändock godkännes af hufvudmannen eller på grund af underlåten
reklamation skall anses vara af honom godkändt.

79 §.

Jämväl i sådana fall, då agenten till hufvudmannen allenast insänder
order, hvilka det beror af denne att antaga eller förkasta, är det

*) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 okt. 1908 (N. J. A. s. 442).

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 14 okt. och den 25 nov. 1910 (N. J. A. s.
516 och not. A n:o 556).

78-79 §§.

208

79 §. af intresse för anbudsgifvaren att utan oskäligt uppehåll erhålla besked,
huruvida hufvudmannen vill antaga anbudet eller icke. Underlåter denne
att gifva sådant besked, uppstår fråga, huruvida anbudet skall anses
förfallet i följd däraf, att svar ej ingått, eller om hufvudmannens tystnad
kan anses utmärka, att han vill antaga anbudet. För sådana fall, då
omständigheterna vid anbudets afgifvande icke peka i motsatt riktning,
synes den senare uppfattningen böra läggas till grund för en blifvande
lagbestämmelse i ämnet. Agenten är af hufvudmannen antagen för att
han skall insamla order och till hufvudmannen insända sådana, som synas
honom vara af beskaffenhet att kunna förtjäna afseende, och det är
därför naturligt, om den, som till agenten afgifvit en order, hvilken
han har anledning antaga vara insänd till hufvudmannen, går ut ifrån
att ordern skall blifva effektuerad, därest han ej hört något från hufvudmannen.
Man har därför ansett sig jämväl för sådana fall som de nu
nämnda kunna ålägga hutvudmannen att, därest han ej vill antaga
anbudet, gifva meddelande därom såsom i 78 § sägs. Underlåter han
det, har detta enligt förslaget till följd, att anbudet anses antaget, b
Hvad sålunda föreslagits torde öfverensstämma med rådande rättsuppfattning,
och någon gensaga däremot har ej framkommit i de yttranden,
som från olika handelskorporationer afgifvits öfver det preliminära förslaget.
Ej heller för tillämpningen af förevarande paragraf förutsättes,
att anbudet insändts genom eu agent, som varaktigt företräder sin
hufvudman, eller att hufvudmannen är köpman. Giltig anledning att
sålunda begränsa det föreslagna stadgandets räckvidd synes icke föreligga.

Då gruuden till stadgandet är, att en anbudsgifvare, som icke hör
något från hufvudmannen, i allmänhet går ut ifrån att hans anbud
antagits, bör detsamma icke vinna tillämpning, när omständigheterna
vid anbudets afgifvande utmärka, att anbudsgifvaren icke haft fog för
en sådan uppfattning utan fastmera betingat sig eller eljest påräknat
att erhålla uttryckligt svar för den händelse hans anbud skulle blifva
antaget. När detta är händelsen, förfaller hans anbud, därest antagande
svar ej ingår, och det är då gifvet, att hufvudmannen icke kan blifva
bunden genom sin underlåtenhet att svara. Eu undantagsbestämmelse
för dessa fall har därför upptagits i paragrafens andra stycke. Genom
densamma förebygges, att en anbudsgifvare, som icke varit i god tro,
kan grunda någon rätt å förevarande paragraf. Huruvida anbudsgifvaren
varit i god tro eller icke, är emellertid i främsta rummet beroende af
förhandlingarna mellan honom och agenten. Häraf följer, att hufvud -

b Jfr Kungl. Maj:ts dom den 29 april 1908 (N. J. A. not. A n:o 183).

209

mannen, som i allmänhet torde sakna närmare kännedom om dessa för- 79 -80 §§.
handlingar, lärer blifva nödsakad att för säkerhets skull afböja anbudet,
äfven om dess beskaffenhet i och för sig synes honom vara sådan, att
anbudsgifvaren icke kunnat påräkna, att det skulle blifva ^ntaget. Skulle
mellan bufvudmannen och anbudsgifvaren hafva på förhand aftalats, att
anbud, som icke uttryckligen antagas, skola anses förfallna, skall detta
aftal jämlikt 1 § lända till efterrättelse, och något utrymme för tilllämpning
af förevarande paragraf finnes då icke.

Att jämväl sådana meddelanden, som i denna paragraf afses, gå
på adressatens risk, följer af 3 §. Lika litet som i de fall, hvarom 78 §
handlar, går det ut öfver bufvudmannen, om agenten försummar att
insända ett till honom afgifvet anbud eller att till anbudsgifvaren framföra
ett meddelande från hufvudmannen, hvarigenom denne afslår hans
anbud. Genom en försumlighet af sistnämnda slag lärer emellertid
agenten ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande till anbudsgifvaren,
och detsamma torde gälla, därest agenten underlåtit att till hufvudmannen
insända ett anbud af den i första stycket afsedda beskaffenhet,
oaktadt han åtagit sig detta eller genom sitt uppträdande vid förhandlingarna
med anbudsgifvaren gifvit denne anledning antaga, att hans
anbud skulle blifva insändt.

80 §.

När hufvudmannen genom sin agent erhåller underrättelse, att
denne för hans räkning slutit aftal eller mottagit köpeanbud, och han
ej vill godkänna aftalet eller antaga anbudet, kan han visserligen enligt
78 och 79 §§ direkt till kunden — köparen resp. anbudsgifvaren
— sända sitt meddelande härom, men i själfva verket sändas sådana
meddelanden så godt som alltid till agenten för att af honom öfverbringas
till kunden. Detta tillvägagångssätt kan hafva sina faror för
kunden. I sådant afseende må erinras, att kunden, såsom vid nyssnämnda
båda paragrafer utvecklats, icke har något anspråk mot hufvudmannen,
i fall agenten försummat att till kunden öfverbringa hufvudmannens
meddelande, att han ej vill godkänna aftalet eller antaga anbudet.
Detsamma gäller, om agenten aldrig inberättat aftalet eller
insändt anbudet. Enligt kommitténs mening bör därför möjlighet beredas
kunden att direkt från hufvudmannen förskaffa sig besked i nämnda
hänseende. Detta kan vara af vikt för kunden, icke blott om han har
anledning att befara, att agenten icke skall behörigen öfverbringa
anbudet eller aftalet till hufvudmannen eller att ett meddelande från

210

80 §. denne, som är afsedt för kunden, obehörigen innehålles af agenten, utan
äfven när kunden vill undvika den tidsutdräkt, som kan uppstå, därigenom
att meddelandet går genom agenten. I förevarande paragraf
har därför upptagits bestämmelse, att hufvudmannen skall, därest han
ej vill godkänna aftal eller antaga anbud, hvarom han af kunden underrättats,
gifva meddelande därom till kunden och att han således icke
anses hafva fullgjort hvad honom åligger genom att rikta meddelandet
till agenten. Äfven i här förutsatta fall kan naturligtvis hufvudmannen
sända kunden meddelandet genom agenten, men om denne öfver hufvud
icke eller icke i rätt tid öfverbringar det till kunden, är det hufvudmannen
och icke kunden, som detta går ut öfver; risken för att
meddelandet förkommer eller försenas på vägen är också hufvudmannens.
Om däremot meddelandet sändes direkt till kunden, gäller i fråga om
risken för detsamma hvad i 3 § stadgas.

Därest hufvudmannen, när han från kunden erhåller en underrättelse
af här afsedda slag, redan förut genom agenten fått kännedom
om aftalet eller anbudet och i anledning däraf meddelat denne, att han
icke kan godkänna aftalet eller antaga anbudet, bör han icke desto
mindre gifva meddelande därom till kunden. Underrättelsen från kunden
gifver nämligen alltid vid handen, att denne är angelägen att erhålla
besked, och kan under vissa omständigheter gifva anledning till antagande,
att det föregående meddelandet icke kommit kunden till hända.
År detta fallet, utsätter sig hufvudmannen genom sin underlåtenhet att
besvara underrättelsen från kunden för den i 78 eller 79 § angifna
påföljden, ehuru han förut till agenten aflåtit ett sådant meddelande,
som i dessa paragrafer alses. En bestämmelse af detta innehåll har
upptagits i sista punkten af förevarande paragraf. Af densamma får
icke dragas den slutsatsen, att hufvudmannen icke äfven eljest kan utsätta
sig för den påföljd, som är stadgad för underlåtenhet att gifva
meddelande, därest han uraktlåter att sända nytt meddelande, om han
får veta, att det föregående icke kommit fram. Detta gäller fastmera,
såsom vid 3 § påpekats, i fråga om alla sådana meddelanden, som där
afses.

Slutligen torde böra erinras, att för tillämpningen af här föreslagna
stadgande förutsättes, att agenten verkligen med kunden slutit
aftal eller från honom mottagit köpeanbud. Vet hufvudmannen, att
förhandlingarna med agenten icke resulterat i något aftal eller att denne
afvisat kundens anbud, kan han, utan att utsätta sig för här angifna
påföljd, underlåta att besvara ett bref från kunden, hvari denne bekräftar
aftalet eller anbudet.

211

Under hvilka förutsättningar ett anbud, som ännu icke antagits,
kan återkallas af anbudsgifvaren, är en fråga, som kommer att upptagas
till behandling i det lagförslag angående slutande af aftal m. m., som
inom kort torde komma att framläggas af kommittera de från de tre
nordiska länderna. Inom teori och praxis är allmänt erkändt, att återkallelsen
gäller, om den framkommer tidigare än anbudet eller samtidigt
med detta, och enligt vissas mening bör hänsyn tagas äfven till eu
senare återkallelse, såvida den framkommer, innan den, som mottog
anbudet, vidtagit några åtgärder i anledning däraf, eller åtminstone om
återkallelsen ingår, innan han ännu tagit del af anbudet. Huru dessa
grundsatser böra tillämpas i sådana fall, då det anbud, om hvars ryggande
är fråga, icke afgifvits direkt till den, till hvilken det är riktadt, utan
till någon, som har till uppgift att för hans räkning upptaga anbud,
kan vara föremål för olika meningar och bör möjligen besvaras olika i
olika fall. Detta spörsmål har säkerligen sin största praktiska betydelse,
när anbud mottagits af en handelsagent eller en handelsresande för
hufvudmannens räkning, och kommittén har därför ansett lämpligt att
för sådana fall gifva regler i 81 och 90 §§ af föreliggande förslag.

Hvarken handelsagenter eller handelsresande äga enligt förslaget
utan särskildt bemyndigande af hufvudmannen antaga inkomna anbud
utan kunna endast mottaga sådana å dennes vägnar. Det gäller således
att afgöra, huruvida den omständigheten, att anbud ingått till en person,
som sålunda icke har beslutanderätt i fråga om dess antagande eller förkastande,
eller att en sådan person tagit del af anbudet eller vidtagit åtgärd
i anledning af detsamma, bör betaga anbudsgifvaren den rätt att återkalla
anbudet, som skulle tillkommit honom, om det utan förmedling af en
sådan person insändts till anbudstagaren. Enligt kommitténs mening
bör denna fråga i regel besvaras nekande. När ett till en handelsagent
eller en handelsresande afgifvet anbud återkallas och återkallelsen framkommer
till hufvudmannen tidigare än anbudet eller innan han själf
tagit del af detsamma, har han aldrig hunnit fästa sitt intresse därvid,
och man torde därför icke af hänsyn till honom kunna frånkänna återkallelsen
verkan. Och om man öfver hufvud vill tillmäta betydelse åt
en återkallelse, som framkommer efter det anbudstagaren tagit del af
anbudet men innan han i anledning däraf vidtagit någon åtgärd, synes
det vara inkonsekvent att göra undantag för sådana fall, då anbudet
insändts genom hans agent eller resande.

212

81 §. Det skulle alltså vara agentens eller den resandes eget intresse,

som skulle motivera en afvikelse från vanliga regler, nämligen hans
intresse att erhålla provision å det aftal, som kommer till stånd, om
anbudet trots återkallelsen antages och får antagas. Åt denna synpunkt
kan emellertid näppeligen tillmätas afgörande betydelse. Förut har framhållits,
att en handelsagent icke har någon rätt till provision, om hufvudmannen
icke bryr sig om att antaga en insänd order, och detsamma
gäller för handelsresande. Om det således står fast, att agenten eller
den resande blir utan provision, om hufvudmannen af tillmötesgående
mot kunden tager dennes återkallelse för god och något aftal i följd
häraf aldrig kommer till stånd, synes det svårt att inse, huru hänsyn
till detta intresse skulle kunna motivera en afvikelse från allmänna
rättsregler om återkallelse af anbud.

På nu anförda skäl hvilar den i förevarande paragraf uppställda
hufvudregeln. Mot den ståndpunkt förslaget härutinnan intager kan
onekligen förväntas den anmärkningen, att det skulle vara vådligt för
rättssäkerheten, om en köpman, som afgifvit bindande köpeanbud till
en handelsagent eller handelsresande, kunde rygga detsamma, så snart
fördelaktigare villkor bjödes honom från annat håll. Kommittén anser
dock en sådan farhåga öfverdrifven, då det ju alltid utgör en förutsättning
för återkallelsens rättsverkan, att den framkommer samtidigt eller
i det allra närmaste samtidigt med det anbud, hvarom fråga är. Därest
agenter och resande utan onödigt uppskof insända de af dem upptagna
order, reduceras den tid, under hvilken anbudsgifvaren har tillfälle att
återkalla sitt anbud, till ett minimum. Att märka är ock, att denne,
om han vill begagna sig af rätten att återkalla sitt anbud, icke har
något anspråk på att agenten eller den resande skall lämna sin medverkan
därtill utan måste vara beredd på att själf sätta sig i förbindelse
med hufvudmannen.

Emellertid skall det icke bestridas, att förhållandena kunna vara
sådana, att agenten eller den resande kan hafva anledning vägra att
taga någon befattning med ett till honom afgifvet köpeanbud, såvida
icke dess afgifvare kan anses hafva gått in på att det skall vara oåterkalleligt.
Om t. ex. samme anbudsgifvare förut återkallat en order, som
insändts genom agenten eller den resande, och denne i anledning däraf
haft obehag, ligger det nära till hands, att han betingar sig, att anbudsgifvaren
denna gång skall stå vid sin order, såvida han vill hafva den
framförd genom agenten eller den resande. Att ett dylikt förbehåll skall
lända till efterrättelse, lärer visserligen vara en gifven sak, men det har
synts lämpligt att i förevarande paragraf fästa uppmärksamheten på den

213

begränsning af det här föreslagna stadgandets räckvidd, som af dylika 81—88 $§.
förbehåll blir en följd. I själfva verket står ett anbud, som afgifvits
under sådana förhållanden, synnerligen nära de i denna paragraf icke
omhandlade fall, då förhandlingarna mellan kunden och agenten eller
den resande resulterat i ett aftal, som slutits under förbehåll af hufvud -mannens godkännande. Ett sådant aftal kan naturligtvis icke ryggas af
köparen, om hufvudmannen lämnar sitt godkännande inom den tid,
som vid aftalets ingående öfverenskommits eller förutsatts.

82 §.

När ett försäljningsaftal, som slutits eller förmedlats af en handelsagent
eller en handelsresande, skall fullgöras först efter längre tid
och prisstegring å varan under tiden inträffar, söker säljaren icke sällan
komma ifrån affären under föregifvande, att något aftal aldrig kommit
till stånd. Mot ett sådant beteende från säljarens sida torde erforderligt
skydd beredas köparen genom de bestämmelser förslaget innehåller i
78—80 och 89 §§. Af dem blir nämligen en följd, att om icke säljaren
gifver besked utan oskäligt uppehåll efter det en order till honom ingått
eller en försäljning inberättats, han icke sedermera äger göra gällande,
att ordern aldrig antagits eller att agenten eller den resande vid försäljningen
öfverskridit sin befogenhet. När prisfall å varan inträffar, är
det köparen, som har intresse af att komma ifrån det ingångna aftalet,
och det ligger då nära till hands, att han förnekar, att han gifvit någon
sådan order som den af säljaren åberopade. Säljaren måste då styrka,
att så är förhållandet, och detta är förenadt med desto större svårigheter,
som den person, hvilken å hans sida förmedlat eller slutit aftalet,
i allmänhet anses jäfvig att vittna om hvad därvid förekommit.

Ur rättssäkerhetens synpunkt vore det önskligt, att en agent, när
han upptager order eller sluter aftal, läte köparen underteckna någon
handling, som kunde tjäna till bevis om förhållandet. Detta gäller i än
högre grad, när order upptagas af handelsresande eller aftal af dem
ingås. I dessa senare fall betjänar man sig vanligen af s. k. orderkopior
eller af slutsedelsblanketter, men dessa handlingar pläga i allmänhet
icke undertecknas af köparne, hvilka ofta lära uppfatta en framställning
härom såsom ett bevis på misstroende. Om man således alltjämt
måste räkna med att säljarne i det stora flertalet fäll icke hafva något
skriftligt bevis angående köparens samtycke till aftal, som förmedlats
eller slutits af agenter eller handelsresande, är det utan tvifvel en viktig
uppgift för lagstiftningen att söka förskaffa säljaren rätt emot en köpare,

214

82 §. som ohemult nekar till det ingångna aftalet. De bestämmelser, som i
sådant syfte upptagits i förslaget, ansluta sig till det allmänt brukliga
förfarandet, att säljaren, när han från sin agent eller resande får mottaga
en order eller en underrättelse om verkställd försäljning, gifver
köparen meddelande om orderns antagande eller försäljningens bekräftande.
Därest en köpman, som förhandlat med en handelsagent eller en
resande angående slutande af köp för sin rörelse, får mottaga ett dylikt
meddelande men anser sig icke hafva slutit något sådant aftal eller
gifvit någon sådan order, som i meddelandet omförmäles, synes det
kunna fordras af honom, att han utan oskäligt uppehåll gifver säljaren
besked om denna sin ståndpunkt. Underlåter han det, kan det icke
anses innefatta någon obillighet mot honom, om man sedermera, när
säljaren krafvel'' aftalets fullgörande, lämnar utan afseende ett naket
bestridande från hans sida af det ifrågavarande aftalets verklighet eller
innehåll och af honom fordrar bevisning, att förhandlingarna mellan
honom och agenten eller den resande icke resulterat i något anbud från
hans sida eller i något aftal dem emellan eller att anbudets eller aftalets
innehåll är i meddelandet oriktigt återgifvet. I de fall, då köpmannen
bestrider, att han öfver hufvud afgifvit något anbud eller ingått något
aftal, kan det för honom vara vanskligt nog att förebringa sådan bevisning.
När däremot tvisten rör sig om kvantiteten eller kvaliteten af
de beordrade varorna eller om andra villkor i ett ingånget aftal, har
köparen i den slutsedelsblankett eller orderkopia, som han i allmänhet
bekommer af säljarens ombud, ett kraftigt bevismedel angående aftalets
innehåll.

För att en köpman, som från säljaren fatt mottaga ett meddelande
af här afsedda slag, skall drabbas af nu omförmälda påföljd, har i förslaget
uppställts såsom förutsättning, att han af meddelandet bort förstå,
att enligt säljarens uppfattning aftal dem emellan kommit till stånd och
haft det innehåll meddelandet utvisar; i andra fall skulle det vara
obilligt att ålägga honom reklamationsskyldighet. Till stöd för en dylik
begränsning af det föreslagna stadgandets räckvidd har också åberopats,
att äfven mindre köpmän ofta erhålla besök af resande för utländska
hus, som med dem önska inleda affärer. Om en sådan köpman sedermera
från den utländska firman erhåller ett på främmande språk affattadt
bref, däri ett aftal, som i verkligheten aldrig ingåtts, bekräftas, eller en
order, som aldrig gifvits, antages, förstår han kanske icke brefvets innehåll
och har därför icke någon anledning att reklamera.

På nu omförmälda grunder hvila bestämmelserna i förevarande
paragraf, hvilka äro tillämpliga, när en köpman förhandlat med en

215

agent, och enligt 90 § skola äga motsvarande tillämpning, när förhandlingarna
ägt rum med en handelsresande. Förslagets ståndpunkt härutinnan
öfverensstämmer med den uppfattning, som gjort sig gällande
i ett nyligen afdömdt rättsfall.1)

Att utsträcka reklamationsskyldigheten till andra än köpmän har
ansetts icke böra ifrågakomma. Visserligen förekommer det i ganska stor
utsträckning, att privatpersoner köpa genom agenter och handelsresande,
men då de föreslagna bestämmelserna grunda sig å merkantil uppfattning
angående hvad en köpman i här förutsatta fall har att iakttaga,
böra de icke vinna tillämpning emot en enskild person, som icke kommer
sig för att protestera mot ett meddelande af här afsedda slag. Af
samma skäl hafva bestämmelserna begränsats till att gälla sådana fall,
då köpmannen förhandlat angående köp för sin rörelse; beträffande
andra köp bör han vara likställd med en privatperson.

I fråga om det föreslagna stadgandets räckvidd må ytterligare
erinras, att det för sin tillämpning förutsätter, att förhandlingar om köp
verkligen ägt rum mellan köpmannen och en representant — agent
eller handelsresande — för säljaren. Bestrider köpmannen detta, måste
säljaren vara beredd att förebringa bevisning härutinnan. Huruvida hvad
som mellan köpmannen och vederbörande agent eller handelsresande
förekommit kan anses såsom förhandlingar om köp, måste bedömas
efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Erinras må, att om
köpmannen vid förhandlingarna kan anses hafva betingat sig att erhålla
accept af sin order eller konfirmation å det ingångna aftalet, han icke
är bunden, om accept eller konfirmation icke inom utsatt eller skälig
tid kommer honom till hända. Om i ett sådant fall säljaren först efter
utgången af nämnda tid sänder ett meddelande, hvari han med åberopande
af förhandlingarna förklarar sig antaga anbudet eller bekräfta aftalet,
behöfver köpmannen icke reklamera enligt förevarande paragraf.

I det danska förslaget har såsom en ytterligare förutsättning för
reklamationsskyldighet uppställts, att den köpman, som från säljaren får
mottaga ett meddelande af här afsedda slag, står i affärsförbindelse med
denne. Erkännas må, att det i sådana fall i högre grad än eljest skulle
strida mot godt affärsskick att lämna meddelandet obesvaradt. Från
svensk och norsk sida har man dock funnit betänkligt att inskränka regeln
till dessa fall. Äfven om man tager i betraktande, att handelsresande,
som besöka nya kunder, icke så sällan i sina orderlistor anteckna varor,
som aldrig rekvirerats, eller större kvantiteter än de rekvirerade, synes

82 §.

i) Se Kungl. Maj:ts dom den 7 dec. 1910 (N. J. A. s. 634).

216

82- 83 §§. den börda, som genom det föreslagna stadgandet lägges på köpmannen,
icke blifva så betungande, att man af hänsyn därtill skulle behöfva på
nämnda sätt begränsa detsamma. Det är också gifvetvis önskvärdt att
i tvister af detta slag icke behöfva inlåta sig i pröfning af den ofta
grannlaga frågan, huruvida vid det tillfälle, då förhandlingarna ägde
rum, en affärsförbindelse mellan parterna kan anses hafva existerat.

83 §.

Eu agent har, såsom förut framhållits, i allmänhet icke något att
skaffa med verkställigheten af de aftal, som af honom förmedlats eller
slutits; varan levereras omedelbart från hufvudmannen till köparen, och
fakturan utfärdas af hufvudmannen. Det är visserligen brukligt, att
fakturan går genom agenten — på det att denne må kunna kontrollera
storleken af sin provisionsfordran i anledning af affären — men köparen
äger icke därför erlägga betalning till agenten.x) Inom affärsvärlden
råder ingen tvekan därom, att en agent i denna sin egenskap icke äger
uppbära betalning för varor, som blifvit genom hans medverkan försålda.
Detta gäller ej blott om mera tillfälliga agenter utan äfven
om sådana, som å köparens ort varaktigt representera sin hufvudman.
Äfven om agenten får från sin hufvudman mottaga s. k. fasta offerter
eller eljest har bemyndigande att sluta aftal för dennes räkning, anses
han icke berättigad att uppbära likvid för varor, som han i kraft af
sådant bemyndigande försålt. Åt denna grundsats gifver förslaget
uttryck i första stycket af förevarande paragraf, hvarest tillika uttalas,
att agenten ej heller utan därtill af hufvudmannen gifvet bemyndigande
äger, efter det försäljning skett, bevilja köparen kredit eller rabatt eller
medgifva annan ändring i det ingångna aftalet. Ett bemyndigande att
sluta aftal för hufvudmannens räkning medför icke rätt att efter aftalets
ingående öfverenskomma med köparen om modifikationer i detsamma.
Huruvida en agent, som har fullmakt eller annat bemyndigande att sluta
försäljningsaftal, vid försäljningen äger bevilja kredit eller rabatt, beror
på beskaffenheten af hans bemyndigande och hvad som är brukligt vid
försäljningar inom den bransch, hvarom fråga är.

Har agenten fått särskild inkassofullmakt från hufvudmannen, kan
naturligtvis köparen utan risk erlägga betalning till honom. Att hufvud 3)

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 10 jan. 1878 (N. J. A. not. A n:o 10), den
30 dec. 1884 (N. J. A. not. A n:o 428), den 17 maj 1888 (N. J. A. s. 172), den 29
maj 1903 (N. J. A. not. A n:o 209), den 4 juni 1907 (N. J. A. not. A n:o 185, 186)
och den 19 juni 1912 (N J. A. not. A n:o 327).

217

mannen gifvit sitt bemyndigande i denna form, är emellertid icke nödvändigt;
betalning till agenten kan åberopas emot hnfvudmannen, så
snart köparen styrker, att omständigheterna äro sådana, att hnfvudmannen
får anses hafva tillåtit agenten att uppbära betalning för hans
räkning. Detta kan vara fallet, äfven om hufvudmannen icke gifvit
den ifrågavarande köparen något särskildt meddelande, att betalning
får erläggas till agenten. Om t. ex. en agent förut fått gång efter
annan opåtaldt uppbära likvid för sålda varor, är det en tolkningsfråga,
som måste besvaras efter omständigheterna i hvarje särskildt fall, huruvida
däri kan anses ligga bemyndigande från hufvudmannen att jämväl
för framtiden uppbära betalning. Att i lag meddela närmare bestämmelser
angående de förutsättningar, under hvilka ett sådant bemyndigande
skall anses föreligga, låter sig svårligen göra.

Däremot har man ansett sig kunna och böra till skydd för köparen
i förslaget upptaga en bestämmelse angående reklamationsskyldighet för
hufvudmannen, när han genom meddelande från köparen själf eller från
agenten får vetskap om att denne uppburit betalning å hans vägnar.
Hufvudmannen är då enligt andra stycket af förevarande paragraf pliktig
att, om han icke vill godkänna betalningen såsom vore den gjord till
honom själf, gifva köparen meddelande därom utan oskäligt uppehåll
efter det han på nyssnämnda sätt fått kunskap om densamma. Af
denna bestämmelse blir en följd, att hufvudmannen, om hans kraf af
köparen mötes med den invändningen, att betalning erlagts till agenten,
icke får slå sig till ro och sedermera, därest agenten icke kan redovisa
beloppet, ånyo kräfva köparen utan måste omedelbart erinra denne om
agentens bristande behörighet att uppbära betalning. Härigenom vinnes
alltid den fördel, att köparen icke behöfver betala en gång till, när han
på grund af hufvudmannens tystnad haft anledning att anse affären afvecklad,
och att han kan blifva i tillfälle att, medan tid är, återkräfva
beloppet af agenten eller förmå denne att redovisa detsamma till hufvudmannen.

Affattningen af ifrågavarande bestämmelse gifver vid handen, att
betalning, som erlagts till agenten, blifver gällande mot hufvudmannen,
icke blott då betalningen afser varor, till hvilkas försäljning den ifrågavarande
agenten medverkat, utan äfven eljest, då en agent uppburit
betalning för försäljningar, å hvilka provision skall till honom utgå.
När en agent intager den ställning till sin hufvudman, att han äger
uteslutande rätt att representera denne inom ett visst distrikt, bör det
enligt kommitténs mening åligga hufvudmannen att gifva en köpare
inom distriktet besked, om han icke vill godkänna en betalning till

88 $.

218

83 - 84 §§. agenten, äfven om denna afser varor, som utan agentens medverkan
blifvit försålda.

Däraf att andra stycket endast handlar om underlåten reklamation
mot att betalning erlagts till agenten, får icke dragas den slutsatsen,
att hufvudmannen icke under några förhållanden skulle behöfva reklamera,
om han får kännedom om att agenten beviljat köparen prisnedsättning
eller annan ändring i försäljnings- eller betalningsvillkoren.
Att någon uttrycklig bestämmelse härom icke upptagits i förslaget,
beror däraf, att man velat öfverlämna åt domstolarna att efter omständigheterna
i det särskilda fallet afgöra, huruvida hufvudmannen genom sin
underlåtenhet att protestera mot den af agenten träffade uppgörelsen
kan anses hafva godtagit densamma.1)

84 §.

Enligt bestämmelser i köplagen åligger det en köpare, som vill
tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med dess aflämnande, att
genast eller utan oskäligt uppehåll gifva meddelande därom till säljaren.
Genom sådana bestämmelser är naturligtvis icke något afgörande träffadt,
huruvida dylika meddelanden, när försäljningen förmedlats eller afslutats
af en agent, behöfva göras till säljaren själf eller om de med laga verkan
kunna riktas till agenten. I ett lagförslag, som har till uppgift att
reglera agenters rättsliga ställning, bör däremot detta viktiga spörsmål
icke lämnas oafgjordt.

Det ligger i sakens natur, att om en köpare har något att anmärka
mot en vara, som han köpt genom en agent på platsen, han i
första hand vänder sig till agenten med sin anmärkning och att denne
låter anmärkningen gå vidare till hufvudmannen. Om anmärkningen
på detta eller annat sätt kommer hufvudmannen till hända, är naturligtvis
likgiltigt, blott han i rätt tid får del af densamma.2) Frågan, om agenten
äger eller saknar behörighet att mottaga reklamationer å hufvudmannens
vägnar får därför praktisk betydelse företrädesvis för sådana fall, då
agenten underlåter att omedelbart bringa reklamationen vidare eller då
densamma på vägen mellan agenten och hufvudmannen förkommer eller
försenas.

Enligt kommitténs tanke tala öfvervägande skäl för att tillägga

1) Jfr angående uppgörelse med handelsresande Kung]. Maj:ts dom den 20 jan.
1897 (N. J. A. not. A n:o 4).

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juli 1898 (N. J. A. s. 250).

219

agenten behörighet i nämnda afseende. *) Dessa skäl göra sig med
särskild styrka gällande, när agenten representerar ett utländskt handelshus.
Det är då för köparen både ur kostnads- och bekvämlighetssynpunkt
en betydande förmån att kunna framställa sina reklamationer
hos agenten och icke behöfva korrespondera med ett utländskt hus på
ett språk, som han kanske icke behärskar. Att härutinnan göra skillnad
mellan agenter för inländska och utländska hus är dock icke tilltalande.
Snarare skulle det kunna ifrågasättas att beträffande behörigheten att
mottaga reklamationer göra skillnad mellan sådana agenter, som varaktigt
företräda sina hufvudmän, och mera tillfälliga agenter. Mellan dessa
båda grupper finnes dock icke någon skarp gräns; varaktigheten af
agentens förbindelse med sin hufvudman är ock något, hvarom köparen
ofta torde sakna kännedom. Köparens intresse tillgodoses tydligen bäst,
om han alltid kau framställa sina reklamationer hos den agent, som å
säljarens vägnar slutit eller förmedlat det aftal, hvarom fråga är.

När en agent intager den förtroendeställning till sin hufvudman,
att han ensam företräder denne inom ett visst distrikt, synes det icke
böra förvägras köpare inom distriktet att vända sig till honom med
sina reklamationer, äfven om dessa föranledts af någon försäljning, som
kommit till stånd utan hans medverkan; det vore otillbörligt, om säljaren
skulle vägra att taga hänsyn till en sådan reklamation, därför att agenten
icke haft något att skaffa med försäljningen. Någon betänklighet mot
att sålunda utsträcka agentens legitimation behöfver icke hysas ur den
synpunkten, att det i ett visst fall kan vara tvifvelaktigt, om agenten
har sådan uteslutande rätt att företräda hufvudmannen; är köparen icke
säker härpå, handlar han försiktigast, om han reklamerar direkt hos
säljaren. Äfven frånsedt sådana fall som de nu nämnda kan en agent,
som efterträdt en annan såsom hufvudmannens representant, vara behörig
att mottaga reklamationer, som föranledas af försäljningar, hvilka
förmedlats eller verkställts af hans företrädare.

Med reklamationer mot fel eller brist i godset eller mot dröjsmål
med dess aflämnande likställas i förslaget andra meddelanden från
köparens sida i fråga om fullgörandet af ett ingånget köpeaftal. År
varan såld att levereras på köparens order eller bär köparen förbehållit
sig att träffa närmare bestämmelser angående varans kvalitet eller
dimensioner, äger han alltså till agenten adressera de meddelanden,
hvarigenom han utöfvar sin bestämmanderätt i nämnda afseenden.
Däremot måste köparen, om han har något att anmärka mot ett sådant

'') Jfr Kungl. Maj:ts dom den 25 aug. 1899 (N. J. A. s. 356).

84 §.

220

84 §. meddelande från hufvudmannen, som i 82 § afses, rikta sin reklamation
till denne. Köparens meddelande afser då icke fullgörandet af ett
ostridigt ingånget köpeaftal, och det skulle enligt kommitténs mening
vara betänkligt att låta köparen vända sig till agenten, när meddelandet
från hufvudmannen utvisar, att agenten bibragt denne en enligt köparens
förmenande oriktig föreställning om resultatet af förhandlingarna mellan
honom och agenten, och det således kan befaras, att ej heller det senare
meddelandet kommer att af agenten rätteligen framföras. Ej heller
kan stadgandet i första stycket af förevarande paragraf åberopas, om
någon, som afgifvit ett köpeanbud, vill begagna sig af den rätt att
återkalla detsamma, som enligt 81 § må tillkomma honom; vill agenten
icke tillmötesgå en framställning härom, måste anbudsgifvaren, såsom
vid nämnda paragraf framhållits, själf sätta sig i förbindelse med
hufvudmannen.

En agent äger icke, därför att han är behörig att mottaga reklamationer
eller andra meddelanden angående verkställigheten af ingångna
köpeaftal, med bindande verkan mot säljaren godtaga en framställd
reklamation eller eljest träffa något afgörande i anledning af köparens
meddelande.J) Det fordras särskildt bemyndigande af hufvudmannen
för att agenten i anledning af sådana meddelanden skall äga göra något
medgifvande eller träffa någon uppgörelse; att han haft hufvudmannens
bemyndigande att sluta det försäljningsaftal, hvarom fråga är, gör,
såsom vid 83 § påpekats, härvid icke till fyllest. Ehuru inom merkantila
kretsar någon tvekan icke torde råda därom, att agenten icke utan
särskildt bemyndigande äger ordna mellanhafvandet med köparen, har
kommittén ansett lämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse i andra
stycket af förevarande paragraf förebygga missförstånd härutinnan.
Tillämpad å sådana fall, då köparen låter anställa besiktning å en
levererad vara, föranleder denna bestämmelse därtill, att agenten väl
äger å säljarens vägnar närvara vid besiktningen och tillse, att därvid
riktigt tillgår,2) men icke äger med bindande verkan emot säljaren
medgifva, att varan icke är leveransgill. Af grunderna för nu ifrågavarande
bestämmelse lärer med tillräcklig tydlighet framgå, att agenten
ej heller är behörig att å säljarens vägnar omhändertaga en vara, som
af köparen afvisas. Detta torde gälla, äfven om agenten haft varan
på lager, såvida han icke vid försäljningen handlat i eget namn och
således i egenskap af kommissionär.

x) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 25 aug. 1899 (N. J. A. s. 356).

-) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 1 sept. 1899 (N. J. A. s. 362).

221

4 kap., 86 §.

4 kap.

Om handelsresande.

Såsom i den inledande motiveringen till 2 kap. framhållits, hafva
köpmännen sedan långt tillbaka i tiden betjänat sig af utsända ombud
för att å främmande orter vinna afsättning för sina varor. Först i början
af nittonde århundradet, sedan den moderna storindustrien gjort det
möjligt att framställa produkter af så likartad beskaffenhet, att kunderna
icke behöfde på förhand se och undersöka själfva varan utan kunde
köpa den efter prof, torde det emellertid hafva blifvit allmännare brukligt
att härvid betjäna sig af sådana mellanhänder, som betecknas med
uttrycket handelsresande. Utmärkande för dem är nämligen, att de
icke föra med sig de varor de hafva att sälja utan endast förevisa
profver, mönster eller kataloger, efter hvilka kunderna göra sina rekvisitioner.

Den verksamhet, som en handelsresande utöfvar för sin hufvudmans
räkning, är af hufvudsakligen enahanda beskaffenhet som en
agents; affärshusen använda ock båda dessa typer af ombud vid sidan
af hvarandra. Å större orter, där en betydande omsättning är att påräkna,
låter hufvudmannen sig gärna representeras af en agent; för att
komma i förbindelse med landthandlare och köpmän i smärre städer
utsänder han resande, hvilka uppsöka sådana kunder. Detta bruk har
under den senaste mansåldern vunnit en sådan utbredning, att antagligen
den öfvervägande delen af varuomsättningen mellan inländska grossister
och fabrikanter å ena sidan och detaljister å den andra numera förmedlas
genom handelsresande.

85 §.

Gemensamt för handelsagenter och handelsresande är, att de verka
för afsättning af varor genom att upptaga order för kufvudmannens
räkning eller i hans namn sluta aftal om försäljning. Hvad som skiljer
en handelsresande från en agent är, att han åtagit sig att för hufvudmannens
räkning resa omkring och uppsöka kunder och på detta sätt
verka för afsättning af hans varor, under det att agenten hufvudsakligen
utöfvar sin verksamhet från eget kontor eller annan fast lokal för sin
rörelse. Det kan naturligtvis förekomma, att en handelsagent för att

222

86 §. öka sin omsättning företager mer eller mindre regelbundet återkommande
resor, men då han icke i förhållande till hufvudmannen förbundit sig
att resa, blir han icke därigenom handelsresande. För att en person
skall anses såsom handelsresande erfordras enligt förslaget också, att
han skall företaga resor mellan olika orter; personer, som endast färdas
omkring å den ort, där hufvudmannen drifver sin rörelse, kallas i förslaget
icke handelsresande utan platsförsäljare. Att de för handelsresande
föreslagna bestämmelserna skola å dem tillämpas, framgår
emellertid af 93 §.

Till handelsresande hänföras i förslaget endast personer, hvilka
för en köpmans räkning utöfva sådan verksamhet, som i förevarande
paragraf beskrifves. Denna begränsning af de föreslagna bestämmelsernas
räckvidd har icke stor praktisk betydelse, då det knappast torde förekomma,
att enskilda personer eller yrkesidkare, hvilka drifva affärer af
sådan art eller omfattning, att de icke äro pliktiga att föra handelsböcker,
begagna sig af resande för att vinna afsättning för varor, som de hafva
till salu. Det skäl, som föranledt, att man gjort de för handelsagenter
gifna bestämmelserna tillämpliga äfven å personer, hvilka utöfva agenturverksamhet
för en enskild persons räkning, kan icke åberopas i fråga
om handelsresande.

Att också de personer, med hvilka den resande å sin hufvudmans
vägnar förhandlar angående köp, skola vara köpmän, fordras däremot
icke. Endast för tillämpningen af den särskilda regeln i 90 § om
reklamationsskyldighet för den, som inlåtit sig i förhandlingar med
en resande men icke anser sig däraf bunden, har en sådan förutsättning
ansetts böra uppställas. Ofriga bestämmelser i detta kapitel
skola däremot tillämpas, ehvad kunden är en köpman eller en enskild
person. Det senare är ingalunda opraktiskt. Försäljning till landtman
af redskap och kraftfoder sker i stor utsträckning genom handelsresande;
att utländska resande i vin uppsöka enskilda personer, är som
bekant ej heller ovanligt.

Utmärkande för handelsresande är, såsom förut framhållits, att
de icke å sina resor medföra de varor, som de utbjuda till försäljning.
Den, som färdas omkring och, vanligtvis mot kontant betalning, säljer
medförda varor, är icke handelsresande utan idkar gårdfarihandel för egen
eller annans räkning. En handelsresande medför i allmänhet endast ett
större eller mindre proflager men säljer icke af detta, utan de försäljningar,
som förmedlas eller afslutas af honom, effektueras sedan genom leverans
från hufvudmannen till kunden och faktureras af hufvudmannen.
Inom guldsmedsbranschen lärer det dock vara brukligt, att det lager, som

223

medföres, helt eller delvis är afsedt till försäljning, men äfven när 85-86 §§.
försäljning sålunda sker från lagret, plägar hufvudmannen utfärda faktura
å det sålda.

Vid 65 § har framhållits, att förslagets bestämmelser om handelsagenter
endast afse personer, som verka för afsättning af hufvudmannens
varor. Detsamma gäller bestämmelserna om handelsresande. Personer,
som resa omkring för att för en annans räkning uppköpa varor
(t. ex. landtmannaprodukter, hudar och skinn), hänföras hvarken enligt
allmänna språkbruket eller enligt förslaget till handelsresande. Om de,
såsom i allmänhet torde vara fallet, vid utöfningen af denna sin verksamhet
handla i eget namn, blifva de för inköpskommission gällande
reglerna å dem tillämpliga. I öfrigt är deras verksamhet icke af den
betydenhet, att några bestämmelser därom i lag funnits påkallade.

86 §.

Under det att till handelsagenter endast hänföras personer, som
icke stå i tjänsteförhållande till hufvudmannen, gäller om handelsresande,
att de kunna vara anställda i sin hufvudmans tjänst men icke
behöfva vara det. De hos ett handelshus anställda resandena pläga i
dagligt tal betecknas såsom dettas fasta resande, men då deras anställning
ingalunda behöfver vara synnerligen fast, har detta uttryck
icke upptagits i det svenska förslaget. Handelsresande, som icke äro
anställda hos någon viss firma utan såsom själfständiga yrkesidkare resa
omkring och upptaga order eller sluta aftal för flera eller färre handelshus,
kallas vanligen provisionsresande. Ej heller denna term användes
emellertid i förslaget.

Gifvet är, att i afseende å rättsförhållandet mellan en handelsresande
och hans hufvudman väsentligen olika regler måste gälla, allt
eftersom den resande är anställd i hufvudmannens tjänst eller icke.
Det kan också ifrågasättas att gifva fasta handelsresande en mera
vidsträckt behörighet att i olika afseenden företräda sin hufvudman än
den, som tillkommer provisionsresande. Så har, såsom nedan skall
närmare utvecklas, skett i det norska förslaget 88, 91 och 92 §§, men
icke i det svenska, ej heller i det danska. Skälen härtill skola vid
dessa paragrafer angifvas.

Att afgöra, huruvida en handelsresande är anställd i sin hufvudmans
tjänst eller ej, torde i allmänhet icke möta större svårigheter,
om man känner innehållet af det dem emellan ingångna aftalet. Dåre -

224

86 §. mot låter det sig icke göra att angifva något visst aftalsmoment, som
skulle hafva afgörande betydelse härutinnan, utan hänsyn måste tagas
till samtliga föreliggande omständigheter. Icke ens den omständigheten,
att ersättning för utfördt arbete skall utgå i form af fast lön, föranleder
med nödvändighet därtill, att ett tjänsteförhållande måste anses
föreligga. Det kan förekomma, att en fast resande hufvudsakligen
eller till och med uteslutande aflönas med provision, och å andra sidan
finnas provisionsresande, som åtnjuta fast arfvode eller fått viss minimiinkomst
sig tillförsäkrad. Ej heller den omständigheten, att viss uppsägningstid
aftalats mellan den resande och hans hufvudman, utgör
alltid bevis på att den förre är anställd i den senares tjänst. Intet
hindrar en provisionsresande att betinga sig uppsägningstid, och många
fasta resande finnas, som faktiskt äro anställda i hufvudmannens tjänst,
utan att något aftal träffats om anställningens varaktighet.

Såsom utmärkande för eu fast resande i motsats till en provisionsresande
plägar stundom framhållas, att den förre arbetar endast för ett
handelshus, den senare åter för flera. Ej heller detta är alltid riktigt.
Först och främst kan det naturligtvis förekomma, att en provisionsresande
faktiskt endast sysslar med försäljning af en enda firmas varor.
Men därjämte händer det någon gång, att två eller flera affärsmän slå
sig tillsammans och i sin gemensamma tjänst anställa en resande,
hvilken under sina resor har att samtidigt arbeta för försäljning af
deras varor. Och det är icke ovanligt, att en resande, som är anställd
i en viss firmas tjänst, med dennas begifvande arbetar för försäljning
af en eller flera artiklar för andra firmors räkning och sålunda samtidigt
är verksam såsom fast resande för en firma och såsom provisionsresande
för andra.

Förevarande paragraf handlar om rättsförhållandet mellan hufvudman
och handelsresande, som är anställd i hans tjänst. Enligt första
stycket skola en sådan resandes rättigheter och skyldigheter emot hufvudmannen
bedömas enligt det dem emellan ingångna aftalet och gällande
handelsbruk. Detta följer visserligen redan af 1 § men har ansetts
böra i detta sammanhang uttalas för att fästa uppmärksamheten
på att förslaget icke afser att reglera deras mellanvarande annat än i
vissa särskilda detaljer. • Grunden härtill är, att rättsförhållandet dem
emellan i det stora hela måste följa samma regler, som eljest gälla
mellan eu principal och hans biträden, och att en reglering af detta
ämne i hela dess vidd skulle falla utom kommitténs uppgift.

Äfven om bestämmelsen i andra stycket gäller nog strängt taget, att
den faller utom förslagets ram. Frågan om införande af lagstadgad upp -

225

sägningstid för personer, som äro anställda å kontor, i butiker eller eljest i
affärer, torde förr eller senare i hela sin vidd kräfva en lösning. De betänkligheter,
som ur denna synpunkt möta mot att i föreliggande lagförslag
upptaga ämnet till behandling, så vidt det rörer anställda handelsresande,
hafva emellertid fått vika, då kommitterade inhämtat, att det
inom alla tre länderna är ett önskemål hos de handelsresande att komma
i åtnjutande af uppsägningstid. Något berättigadt intresse hos principalerna
torde icke genom en sådan bestämmelse trädas för nära, och detta
desto mindre som bestämmelsen icke är af tvingande natur utan det,
enligt hvad dess lydelse utmärker, står principalen fritt att med sin
resande öfverenskomma om kortare uppsägningstid eller aftala, att förhållandet
skall kunna afbrytas utan föregående uppsägning.

Har något sadant aftal icke träffats, gäller enligt förslaget, att
den resande icke får utan föregående uppsägning skiljas från sin anställning
eller själf lämna densamma; endast om giltig anledning därtill
äi. för handen, kan förhållandet bringas till omedelbart upphörande.
Giltig anledning till sådan åtgärd föreligger otvifvelaktigt för hufvudmannen,
om den resande, och för denne, om hufvudmannen i något
väsentligt afseende eftersätter hvad honom enligt aftalet åligger.'') I
öfrigt måste åt domstolarna öfverlämnas att afgöra, huruvida en från
ena eller andra sidan aberopad omständighet kan godtagas såsom giltig
anledning till omedelbart afskedande eller lämnande af tjänsten.

Uppsägningstiden är enligt förslaget tre månader, vare sig det
är principalen eller den resande, som uppsäger aftalet. Så lång uppsägningstid
lärer i allmänhet aftalas, när någon bestämmelse därom
öfver hufvud träffas, och äfven när så ej skett, skall det vara brukligt,
att uppsägning sker tre månader i förväg. Härutöfver innehåller förslaget,
att uppsägning skall anses ske till den första dagen i en månad.
Af denna bestämmelse blir en följd, att om uppsägning sker i början
af månaden, uppsägningstiden faktiskt blifver nära fyra månader. Syftet
med bestämmelsen — till hvilken någon motsvarighet icke förekommer
i det norska förslaget — har varit att till förmån för både principaler
och anställda koncentrera tillgång och efterfrågan å platser till vissa
bestämda tider. Att i affärer sysselsatta personers anställning slutar
vid utgången af en kalendermånad, torde för öfrigt redan nu vara det
vanliga.

Den i paragrafens tredje stycke upptagna bestämmelsen öfverensstämmer
med nu radande merkantil uppfattning. Af formuleringen

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 2 juli 1909 (N. .T. A. s. 345).

86 §.

226

86 §. framgår, att en anställd handelsresande ej heller för egen räkning får
göra affärer under sina resor, såvida principalen ej lämnat samtycke
därtill. För provisionsresande finnes lika litet som för agenter någon
motsvarande bestämmelse. De äro ju själfständiga yrkesidkare och
böra därför, om ej annat aftalats, vara oförhindrade att företräda ett
flertal handelshus. Huruvida de få representera konkurrerande affärsföretag,
är liksom motsvarande spörsmål beträffande agenter beroende
af omständigheterna i det särskilda fallet.

Anställda handelsresande hafva, såsom förut framhållits, i allmänhet
sin hufva dsakliga inkomst i form af fast lön, men för så vidt de
helt eller delvis lönas med provision, böra i fråga om förutsättningarna
för dess åtnjutande samma regler gälla för dem som för agenter.1) En
bestämmelse härom har införts i sista stycket af förevarande paragraf.
Att hänvisning gjorts jämväl till 70 §, beror däraf, att det, enligt hvad
kommittén inhämtat, särskildt inom textilbranschen förekommer, att
handelsresande hafva sina bestämda distrikt, inom hvilka de äga uteslutande
rätt att upptaga order eller sluta försäljningsaftal för hufvudmannens
räkning. Däremot har det ansetts obehöfligt att göra de i
71 § gifna reglerna om provisionsnotor tillämpliga å anställda resande,
enär dessa i allmänhet torde under någon del af året arbeta på principalens
kontor och därigenom blifva i tillfälle att förskaffa sig kännedom
om afvecklingen af de aftal, som af dem förmedlats eller slutits.

I sitt utlåtande öfver kommitténs preliminära förslag hafva Sveriges
handelsresandeföreningar hemställt, att åt både fasta handelsresande
och provisionsresande måtte tillerkännas förmånsrätt i hufvudmannens
konkurs för lön, provision eller annat vederlag för utfördt arbete. Enligt
kommitténs tanke lider det intet tvifvel, att det i 17 kap. 4 §
handelsbalken gifna stadgandet om förmånsrätt för betjäntes och tjänstehjons
lön för sista året är tillämpligt å fasta handelsresandes löneanspråk.
Huruvida lönen är bestämd till visst belopp för månad eller år
eller utgår i form af provision eller efter annan beräkningsgrund, torde
härvid sakna betydelse. För att gifva ytterligare stöd åt en sådan tolkning
af det anförda lagrummet har man åt sista stycket af förevarande
paragraf gifvit en formulering, som utmärker, att jämväl den del åt
vederlaget för den resandes arbete, som utgår i form af provision, är
att anse såsom lön.

Däremot har kommittén funnit sig förhindrad att tillmötesgå den
gjorda framställningen, i hvad den afser tillerkännande af förmånsrätt

J) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 3 juni 1910 (N. J. A. not. A n:o 285).

227

åt provisionsresande. Dessa äro ju i likhet med agenter själfständiga 86-87 §§.
yrkesidkare, och att deras fordringar grunda sig å arbete, som utförts
för gäldenärens räkning, utgör icke giltig anledning att tillerkänna dem
företräde framför öfriga borgenärer. Den åtskillnad, som i detta afseende
måste göras mellan fasta resande och provisionsresande, har sin
motsvarighet på andra områden. Så t. ex. lider det icke något tvifvel,
att den, som har anställning i en affär och där utför skrifgöromål eller
siffergranskning, har förmånsrätt för sina fordringar på grund af sådant
arbete, under det att den, som tillhandagår allmänheten med enahanda
arbeten, är oprioriterad borgenär.

87 §.

Provisionsresande intaga i förhållande till hufvudmannen ungefär
samma ställning som agenter. Enligt förevarande paragraf skola å dem
tillämpas samtliga de bestämmelser i 3 kap., hvilka handla om agentens
skyldigheter och rättigheter gent emot hufvudmannen, med undantag
endast af 75 §. Att någon hänvisning icke gjorts till denna, beror
däraf, att i 85 § såsom för handelsresande utmärkande angifvits, att de
ej föra med sig något varulager, som är afsedt till försäljning, och att
det således saknas utrymme för tillämpning af den i 75 § i fråga om
sådana varor gifna bestämmelsen.

Beträffande provisionsresandes rätt till provision å aftal, som
kommit till stånd genom deras medverkan, och rätt att af hufvudmannen
erhålla provisionsnota, liksom i fråga om rätt till ersättning
för utgifter i anledning af uppdraget och retentionsrätt i proflager,
mönster eller annat hafva de för agenter gifna föreskrifterna ansetts
böra i allo äga tillämpning. Hvad tillämpningen af 73 § beträffar, må
erinras, att handelsresandes provision i regel torde vara afsedd att
innefatta godtgörelse för resekostnader; sådana kunna alltså icke utan
stöd af aftalet debiteras hufvudmannen.

Af hänvisningen till 67 § följer, att hufvudmannen, om han vill
kräfva skadestånd af en provisionsresande på grund af visad försumlighet
vid uppdragets fullgörande, måste reklamera såsom där sägs.

Något skäl att i detta afseende göra skillnad mellan agenter och provisionsresande
kan icke inses.

Jämväl i fråga om upphörandet af rättsförhållandet mellan hufvudmannen
och sådan handelsresande, som icke är anställd i hans tjänst,
gälla samma regler som för agenter; såväl i förevarande paragraf som i
76 § hänvisas till de för kommissionärer gifna föreskrifterna i detta ämne.

228

88 §. 88 §.

Såsom af 85 § framgår, har en handelsresande till uppgift antingen
att upptaga order för sin hufvudmans räkning eller att i dennes
namn sluta förmäl j ningsaftal. Det vore utan tvifvel önskvärd!, att
hufvudmannen försåge den resande med uttrycklig fullmakt att sluta
aftal å hans vägnar, när han vill anförtro honom denna befogenhet.
Detta sker emellertid ingalunda alltid eller ens i regel. Häraf blir en
följd, att de personer, med hvilka den resande sluter aftal, faktiskt ofta
måste förlita sig på hans muntliga uppgift, att han är därtill bemyndigad.
Och äfven när den resande innehar särskild afslutningsfullmakt,
blir dennas tillvaro och innehåll ofta obekant för kunderna, enär dessa
draga sig för att begära att få se fullmakten, af farhåga för att. eu
dylik begäran af den resande skulle uppfattas såsom ett bevis på misstroende
mot honom. Ett sådant sakernas tillstånd medför allvarliga
vådor för rättssäkerheten. Det ligger i öppen dag, huru viktigt det
för den, som slutit aftal med en handelsresande, måste vara att veta,
om det sålunda ingångna aftalet är bindande för hufvudmannen
eller icke.

Eu viktig uppgift för den nya lagstiftningen är därför ovedersägligen
att gifva närmare regler angående förutsättningarna för att en
handelsresande skall anses behörig att med bindande verkan för hufvudmannen
sluta försäljningsaftal. I detta afseende har öfverensstämmelse
mellan de tre förslagen tyvärr icke kunnat uppnås. Enligt de svenska
och danska förslagen kan en handelsresande lika litet som en agent
utan bemyndigande af hufvudmannen sluta för denne bindande aftal,
och gäller detta lika väl resande, hvilka äro anställda i hufvudmannens
tjänst (fasta resande), som andra (provisionsresande).^ I fråga
om provisionsresande står det norska förslaget på samma ståndpunkt.
Däremot gäller enligt detta förslag, att fasta handelsresande i denna
sin egenskap kunna sluta försälj ningsaftal, som binda hufvudmannen.
Frågan om de fasta handelsresandenas behörighet i detta afseende har i
Norge varit lifligt debatterad, och om densamma har där mellan grossister
och detaljister förts en strid, som slutat med seger för detaljisterna,
hvilka alltid häfdat, att fasta resande utan vidare binda sina hus genom
försäljningar. Rättsuppfattningen härutinnan skall nu i Norge vara så
fast, att den norska kommittén funnit sig icke kunna frångå denna
ståndpunkt.

I Sverige ligger frågan annorlunda. Om också någon oklarhet
är inom handelsvärlden rådande rörande fast resandes behörighet att

229

sluta bindande aftal, torde dock den uppfattningen vara förliärskande,
att han icke i denna sin egenskap äger sådan behörighet. Rättsuppfattningen
i Danmark går i samma riktning. Då man från svensk
och dansk sida icke velat acceptera det norska förslagets ståndpunkt i
detta afseende, har detta emellertid icke allenast berott på hänsyn
till nu rådande rättsuppfattning, utan härför har talat äfven ett annat
viktigt skäl. Såsom ofvan redan framhållits, måste det för köparne
vara af största vikt att hafva klarhet, huruvida den resande, med
hvilken de förhandlat angående köp, slutit ett för huset bindande aftal
eller allenast upptagit en order, som huset har frihet att antaga eller
förkasta. Detta behof af klarhet kan enligt de svenska och danska
kommitterades mening icke tillgodoses genom en lagstiftning, som
bygger på skillnaden mellan fasta resande och provisionsresande. Denna
skillnad är beroende af om den resande är anställd i den firmas tjänst,
för hvilken han reser, eller icke, men detta är en omständighet, hvarom
köparne icke kunna hafva någon säker kunskap. Dessa hafva i allmänhet
icke tillfälle att taga kännedom om de villkor, under hvilka
den resande arbetar för sin hufvudman, och äfven om sådant tillfälle
erbjudes dem, besitta de ej alltid nödiga förutsättningar för att kunna
bedöma, om den resande står i tjänsteförhållande till hufvudmannen
eller icke. En resande, som år efter år reser för samma hus, framstår
för de kunder, hvilka han regelmässigt besöker, lika mycket eller
lika litet såsom husets fasta representant, vare sig han är anställd i
husets tjänst eller är sin egen. För kunderna måste det gifvetvis vara
mera betryggande, om den resandes behörighet att sluta för huset
bindande aftal kan bedömas efter något yttre för dem tillgängligt kriterium,
och man har trott sig hafva funnit ett sådant i den omständigheten,
att den resande af huset är försedd med s. k. slutsedelsblanketter.

Då handelsresande upptaga order eller sluta aftal, pläga de i
allmänhet notera dessa i en s. k. orderbok, innehållande tryckta blanketter
till orderkopior^ eller slutsedlar, hvari försäljnings-och betalningsvillkor
äro angifna. A dessa antecknar handelsresanden kundens namn,
de rekvirerade varorna och dessas pris; vanligen användes härvid blåpapper,
så att hvarje sålunda ifylld blankett kommer att föreligga i
tre exemplar, af hvilka ett öfverlämnas till kunden, ett insändes till
säljaren och det tredje behålles af den resande.

Understundom innehålla blanketterna ej heller säljarens namn,
utan ifylles detta af den resande; särskildt är detta brukligt, då order
upptagas af provisionsresande, som resa för flera hus. Sådana blanketter
kunna uppenbarligen icke anses innefatta något bemyndigande

88 §.

230

88 § för den resande att sluta aftal för en viss firmas räkning, utan måste
hans behörighet därtill på annat sätt ådagaläggas. När däremot den
resande af den firma, för hvilken han reser, blifvit försedd med blanketter,
som äro utfärdade i firmans namn eller eljest innehålla detta,
bör han enligt kommitténs mening under vissa förhållanden anses
därigenom legitimerad att sluta för firman bindande aftal.

Härvid måste emellertid skillnad göras mellan orderkopior och
egentliga slutsedlar. Det är icke kommittén obekant, att dessa
båda slag af papper icke alltid noggrant särskiljas och att papper,
som enligt sitt innehåll äro slutsedlar, understundom betecknas såsom
orderkopior och tvärtom. Om ordning och reda skall kunna vinnas i
dessa förhållanden, måste emellertid en bestämd skillnad göras mellan
papper af ena och andra slaget. Hvardera slaget har sin särskilda
uppgift att fylla vid den omsättning, som förmedlas af handelsresande.
Orderkopior höra användas, då den resande endast har att upptaga order,
som det står säljaren fritt att antaga eller förkasta, och bruket af
slutsedlar bör reserveras för sådana fall, då den resande skall sluta
för säljaren bindande aftal. Till slutsedlar böra följaktligen hänföras
sådana papper, som innehålla orden »sålt till» eller eljest äro så affattade,
att de för kunderna framstå såsom afsedda att tjäna till bevis om fast
afslutade försäljningar, såsom orderkopior däremot betraktas papper,
som endast angifva, att köparen »rekvirerar» eller »beordrar» vissa varor,
eller annorledes tydligen utmärka, att säljaren har pröfningsrätt i fråga
om orderns antagande eller förkastande. År blanketten oklart affattad,
bör detta gå ut öfver säljaren; afgörande är icke hvad denne haft för
afsikt med densamma, utan huruvida dess innehåll objektivt bedömdt
är sådant, att den må antagas vara afsedd att tjäna till bevis om en
afslutad försäljning eller icke.

På nu anförda skäl grundar sig den bestämmelse, som upptagits
i andra stycket af förevarande paragraf. Af densamma torde blifva en
följd, att en säljare, som icke vill betro sin resande att sluta aftal, endast
kommer att förse honom med orderkopior men att den säljare, i hvars
intresse det ligger, att definitiva köpeaftal slutas af den resande, utrustar
honom med verkliga slutsedel sblanketter. Gör han detta, anses han
därigenom hafva bemyndigat den resande att sluta för honom bindande
aftal på de försäljnings- och betalningsvillkor, som i blanketten angifvas,
och ett aftal, som den resande ingår genom att ifylla eu sådan blankett,
blir lika bindande för hufvudmannen, som om denne hade uttryckligen
befullmäktigat den resande att sluta aftal. Att den ifyllda blanketten

231

öfverlämnas till köparen, utgör icke något villkor för dennes materiella 88 - 89 §§.
rätt på grund af aftalet men är naturligtvis af vikt ur bevisningssynpunkt.

Förslagets bestämmelser angående betydelsen af att aftal ingåtts
med användande af en i hufvudmannens namn utfärdad slutsedelsblankett
innefatta icke någon nyhet för svensk rätt utan öfverensstämma med
den uppfattning af dylika handlingar, som redan gjort sig i rättsskipningen
gällande, b

De danska och norska förslagen innehålla motsvarande bestämmelser.
I det norska förslaget hafva dessa emellertid inskränkts till
att gälla provisionsresande, enär, såsom förut nämnts, enligt detta förslag
s. k. fasta resande i denna sin egenskap — och således äfven om de
icke begagna sig af slutsedelsblanketter — äro behöriga att för husets
räkning sluta bindande försäljningsaftal.

Har en handelsresande, då han slutit försäljningsaftal i sin hufvudmans
namn, handlat utan bemyndigande eller öfverskridit gifvet bemyndigande,
är köparen, om han i följd däraf icke kan å aftalet grunda
något anspråk mot hufvudmannen, i regel berättigad till ersättning af
den resande för all skada, som därigenom tillskyndas honom. Detta
följer af allmänna rättsregler angående bristande fullmakt, och föreliggande
lagförslag innehåller därför lika litet här som i 78 § någon bestämmelse
i ämnet.

89 §.

Af skäl, som vid 78—80 §§ anförts, är hufvudmannen, när han
genom underrättelse från agenten eller någon, som förhandlat med denne
angående köp, får kännedom om att aftal slutits med agenten eller att
anbud afgifvits till honom, pliktig att gifva besked, såframt han icke
vill godkänna aftalet eller antaga anbudet. Dessa skäl gorå sig med lika
styrka gällande, när det är en handelsresande, som slutit aftalet eller
upptagit ordern. I första stycket af förevarande paragraf stadgas
därför, att de i 78 och 79 §§ gifna reglerna skola äga motsvarande
tillämpning, när en handelsresande inberättar försäljningsaftal eller
insänder köpeanbud till hufvudmannen. Reklamation skall dock i sådana
fall ske omedelbart till köparen eller anbudsgifvaren. Denna afvikelse
från nämnda paragrafer betingas af hänsyn till kunden, binge med 1)

So Kungl. Maj:ts dom den 7 aug. 1907 (N. J. A. a. 318); jfr angående
blanketter, afsedda att tjäna till bevis om inköp genom ieseombud, Kungl. Maj-.ts dom
den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 83).

232

89-91 §§. delanden af här afsedda slag sändas till den resande, skulle detta vålla
onödig tidsutdräkt. Bestämmelsen är naturligtvis icke så att förstå, att
en. reklamation, som i rätt tid kommer kunden till hända, skulle vara
ogiltig därför, att den förmedlats af den resande, utan den innebär
allenast, att det går ut öfver hufvudmannen, om han sänder meddelandet
till den resande och detta icke kommer denne till banda eller
icke af honom framföres.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har i fråga om agenter
sin motsvarighet i 80 §.

90 §.

I fråga om skälen till dessa bestämmelser hänvisas till det vid
81 och 82 §§ anförda. Den i 82 § gifna regeln lärer få ännu större
betydelse för sådana fall, då en köpman förhandlat med en handelsresande
än då förhandlingar ägt rum med en agent.

91 §.

Hvad förslaget innehåller angående handelsresandes behörighet att
uppbära betalning för sålda varor ‘) öfverensstämmer i allo med motsvarande
bestämmelser för handelsagenter. Ej heller i detta afseende
göres i de svenska och danska förslagen någon skillnad mellan fasta
handelsresande och provisionsresande. Det norska förslaget intager äfven
härutinnan en annan ståndpunkt än de öfriga. Enligt detsamma äro
fasta handelsresande i denna sin egenskap behöriga att uppbära betalning,
när de befinna sig å köparens ort. I fråga om anledningen till
denna olikhet mellan det norska förslaget å ena sidan och de båda öfriga
å den andra samt skälen till att man från svensk och dansk sida funnit
sig icke kunna acceptera det norska förslagets ståndpunkt hänvisas till
det vid 88 § anförda.

Att ej heller fasta handelsresande äga utan hufvudmannens bemyndigande
uppbära betalning för sålda varor, öfverensstämmer med merkantil
uppfattning såväl i Sverige som i Danmark. Framhållas må ock,
att det stadgande, som den tyska handelslagen härom innehåller —
nämligen att handelsresande anses bemyndigade att uppbära likvid
för af dem verkställda försäljningar och att bevilja köpare anstånd med
sådan likvid — enligt hvad kommittén inhämtat, åtminstone inom den

b Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 juli 1900 (N. J. A. not. A n:o 308).

233

större handeln, måst vika för en fast utbildad kutym, enligt hvilken de
resande icke hafva något att skaffa med likviden utan betalning skall af
köparne insändas direkt till säljaren. Detta tillvägagångssätt synes ock
såväl för säljare och köpare som för de resande vara det lämpligaste,
åtminstone i länder, där kommunikationer och bankväsen nått större
utveckling. Vill hufvudmannen, att den resande skall vid sina besök
hos kunderna affordra dem likvid, kan han ju förse honom med särskild
inkassofullmakt.

Huruvida den resande allenast har att upptaga order eller äger
sluta för hufvudmannen bindande försäljningsaftal, är, enligt hvad lydelsen
af det föreslagna stadgandet gifver vid handen, utan betydelse för frågan
om hans rätt att uppbära betalning; ett bemyndigande att sluta aftal
innefattar icke bemyndigande att uppbära likvid på grund af samma
aftal. *)

Påföljden af underlåten reklamation mot betalning, som erlagts
till den resande, är densamma som enligt 83 §, nämligen att hufvudmannen
icke äger göra gällande, att den resande var obehörig att
uppbära betalningen. I det danska förslaget har man gått längre, i
det man där vid sidan af nämnda påföljd uppställt en presumtion för att
den resande äfven för framtiden är berättigad att uppbära likvid. Från
svensk och norsk sida har man ansett, att en sådan bestämmelse skulle
vara alltför sträng mot hufvudmannen och att det bör öfverlämnas åt
domstolarna att efter omständigheterna i det särskilda fallet bedöma,
huruvida i hufvudmannens underlåtenhet att protestera mot att betalning
erlagts till den resande kan anses ligga ett bemyndigande för denne
att äfven för framtiden mottaga betalning. Någon anledning att i
detta afseende göra skillnad mellan handelsresande och agenter synes
icke föreligga.8)

92 §.

Här gifna bestämmelser skilja sig allenast därutinnan från de
enligt 84 § för handelsagenter gällande, att köparens rätt att till en
handelsresande rikta reklamationer och andra meddelanden af här afsedda
slag knutits vid den förutsättningen, att den resande vid tiden för
meddelandet befinner sig å köparens ort. Häraf blir en följd, att köparen
jämförelsevis sällan kan fullgöra sin reklamationsskyldighet genom

r) Annorlunda finskt rättsfall, refereradt i Tidskrift, utgifven af juridiska föreningen
i Finland, Bd. 23 s. 72.

2) Jfr angående motsvarande spörsmål, då betalning erlagts till mäklare, som
förmedlat köpet, Kungl. Maj:ts dom den 19 dec. 1898 (N. J. A. s. 543).

-92 §§.

234

92-93 §§. meddelande till den resande. Gifvet är nämligen, att köparen måste
iakttaga den i köplagen stadgade tiden för framställande af anmärkningar
i anledning af dröjsmål med leveransen eller fel i varan och icke
får vänta därmed, till dess den resande nästa gång besöker hans ort.
Det blir sålunda beroende af en tillfällighet, om den resande finnes på
platsen, då anmärkningen skall framställas. År detta fallet, synes det
emellertid icke böra förvägras köparen att med sina anmärkningar
vända sig till den resande med den verkan, att det går ut öfver hufvudmannen,
om den resande icke frambär anmärkningen eller densamma
af annan anledning icke kommer hufvudmannen till hända. Detsamma
gäller om andra meddelanden, som här afses.x)

Ej heller i fråga om resandes behörighet att mottaga reklamationer
och andra meddelanden göres i de svenska och danska förslagen
någon skillnad mellan fasta resande och provisionsresande. Det norska
förslaget tillägger här som eljest fasta resande en vidsträcktare befogenhet,
i det att enligt detsamma sådana resande, äfven om de icke
skulle hafva uteslutande rätt att inom köparens distrikt företräda säljaren,
äro behöriga att mottaga meddelanden i anledning af försäljningar, som
kommit till stånd utan deras medverkan. Har den resande medverkat
till försäljningen, är det enligt alla förslagen likgiltigt, om han slutit
aftalet eller endast upptagit en order, som sedan accepterats af hufvudmannen;
äfven i sistnämnda fall kunna meddelanden i anledning af
affären riktas till den resande.

93 §.

Till handelsresande hänföras, såsom vid 85 § framhållits, hvarken
enligt allmänna språkbruket eller enligt förslagets terminologi personer,
som allenast å den ort, där hufvudmannen drifver sin rörelse, utöfva så
beskaffad verksamhet, som är utmärkande för handelsresande. De, som
åtagit sig att genom personliga besök hos på platsen bosatta affärsmän
eller enskilda personer verka för afsättning af varor, hvilka sedermera
skola levereras från hufvudmannen, pläga i vårt land betecknas såsom
platsförsäljare. I allmänhet äro dessa i hufvudmannens tjänst och arbeta
då i regel endast vissa dagar i veckan eller vissa timmar om dagen
såsom platsförsäljare men äro för öfrigt sysselsatta å hufvudmannens
kontor. Platsförsäljarne kunna dock äfven vara själfständiga yrkesidkare,
som i förhållande till hufvudmannen intaga enahanda ställning som en

J) Jfr Kung!. Maj:ts dom den 7 okt, 1910 (N. J. A. not. A. n:o 440).

235

provisionsresande. Denna senare kategori af platsförsäljare består till
stor del af personer, som förut drifvit handel för egen räkning men
råkat på obestånd och i saknad af kredit söka sitt uppehälle genom den
provision de kunna förtjäna å order, som af dem uppsamlas.

De bestämmelser, som i förslaget meddelats angående handelsresande,
äro enligt kommitténs mening af beskaflenhet att kunna tilllämpas
jämväl å platsförsäljare. År en sådan anställd i hufvudmannens
tjänst, skall rättsförhållandet dem emellan bedömas enligt reglerna i
86 §; i motsatt fall skola bestämmelserna i 87 § komma till användning.
Jämväl i fråga om behörigheten att företräda hufvudmannen äro platsförsäljare
likställda med handelsresande. Reklamationer och andra
meddelanden angående fullgörande af ingångna köpeaftal kunna således
med laga verkan riktas till .dem, men de äga icke utan hufvudmannens
bemyndigande sluta försäljningsaftal eller uppbära likvid för sålda varor.
Detta gäller enligt de svenska och danska förslagen, ehvad platsförsäljaren
är anställd i hufvudmannens tjänst eller icke. Enligt det norska förslaget
är däremot en platsförsäljare af den förra kategorien, äfven om
han icke är försedd med slutsedelsblanketter eller annorledes blifvit
bemyndigad att sluta aftal för hufvudmannens räkning, behörig därtill,
men i olikhet mot hvad som enligt detta förslag gäller om fasta handelsresande
får han icke utan hufvudmannens bemyndigande uppbära betalning.

Ehuru förordningen den 6 oktober 1848 angående förmånsrätt i
sådana till försäljning anförtrodda varor, därå förskott blifvit lämnadt,
enligt sin ordalydelse icke uteslutande afser kommissionsförhållanden,
har den, enligt hvad förarbetena till densamma utvisa, tillkommit i syfte
att bereda försäljningskommissionär säkerhet i kommissionsgodset för
förskott och kostnader. Bestämmelser i detta ämne hafva upptagits i
31 och 32 §§ af föreliggande förslag. Om förslaget upphöjes till lag,
lärer därför 1848 års förordning böra upphöra att gälla.

93 §.

236

Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4
maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

För närvarande är en handelsagent icke enligt lag skyldig att
föra handelsböcker. Detta är en uppenbar brist i gällande lagstiftning.
Handelsagenterna drifva nämligen ofta en synnerligen omfattande affärsrörelse,
och bokföringsskyldighet för dem är redan af detta skäl påkallad.
Härtill kommer, att enligt kommitténs förslag till lag angående bland
annat handelsagentur agenten har en ganska omfattande korrespondensplikt
både i förhållande till hufvudmannen och kunderna. Nöjaktig
utredning om att denna plikt behörigen fullgjorts erhålles lämpligen
genom hans brefböcker. I åtskilliga af de yttranden, som afgifvits
öfver det provisoriska utkastet till nyssnämnda lagförslag, har också
framhållits det otillfredsställande däri, att agenten icke har någon
skyldighet att föra handelsböcker. Kommittén har fördenskull ansett
sig böra föreslå, att bokföringsskyldighet ålägges sådana handelsagenter,
som i hufvudförslaget afses.

I sammanhang härmed hafva ordalagen i förevarande paragraf, i
hvad den afser kommissionärer, något jämkats, i syfte att tydligare
utmärka, att därunder inbegripas jämväl personer, som i kommission
sälja eller köpa värdepapper.

PARALLELLTEXTER

238

Svensk text.

Förslag

till

Lag

om kommission, handelsagentur och handelsresande.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denna lag gifna stadganden skola lända till efterrättelse, så
vidt ej annat följer af aftal eller af handelsbruk eller annan sedvänja.

Att i visst fall aftal, handelsbruk eller annan sedvänja icke gäller
emot denna lag, stadgas i 45 §.

2 §•

Med köpman förstås i denna lag en hvar, som, enligt hvad särskildt
finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.

3 §.

Där enligt denna lag någon skall gifva annan ett meddelande,
vid äfventyr att han eljest förlorar talan eller anses hafva antagit anbud
eller godkänt aftal eller betalning, och sådant meddelande i rätt tid

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

239

U d k a s t

til

Lov

om Kommission, Handelsagentur
og Handelsrejsende.

1 Kap.

Almindelige Bestemmelser.

§ 1-

Denne Lovs Bestemmelser komme
kun til Anvendelse, forsaavidt
ikke andet f0lger af Aftale eller
af Handelsbrug eller anden Sasdvane.

En Undtagelse fra denne Regel
bjemles ved § 45.

§ 2-

Ved Handlende förstaas i denne
Lov enbver, som falder ind
under Loven om K0b § 4, eller
som er Handelsagent.

§ 3.

Naar nogen, som efter denne
Lov skal »give Meddelelse», i rette
Tid har iudleveret Meddelelsen til

Utkast

til

Lov

om kommission, handelsagentur
og handelsreisende.

Iste kapitel.

Almindelige bestemmelser.

§ 1-

Bestemmelserne i denne lov
kommer til anvendelse naar ikke
andet f0lger av avtale eller av
handelsbruk eller anden sedvane,
jfr. dog § 45.

§ 2.

Ved handlende forstaaes i denne
lov enhver som gaar ind under loven
om kj0p § 4, eller som er handelsagent.

§ 3.

Naar nogen som efter denne
lov skal »gi meddelelse», har indlevert
meddelelsen til befordring

240

Svensk text.

varder inlämnadt för befordran med post eller telegraf eller eljest på
ändamålsenligt sätt afsändt, må ej den omständigheten, att meddelandet
försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill, att afsändaren anses
icke hafva fullgjort hvad honom åligger.

2 kap.

Om kommission.

Inledande bestämmelser.

4 §•

5 §•

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

241

Befordring med Telegraf eller Post
eller, hvor andet försvarligt Befordringsmedel
benyttes, bär afgivet
den til Befordring dermed, gaar
det ikke ud over barn, åt Meddelelsen
forsinkes eller ikke kommer
frem.

2 Kap.

Om Kommission.

Indledende Bestemmelser.

§ 4.

Ved Kommissionär- förstaas i
denne Lov den, som bar paataget
sig det Hverv åt stelge eller k0be
Yarer, Vterdipapirer eller andet
L0s0re for en andens Regning,
men i eget Navn. Den, for bvis
Regning Säl get eller Kebet skal
ske, kaldes Kommittent.

Er Kommissionteren Handlende,
og gaar Hvervet ud paa Sälg eller
Kob, som falder indenfor hans Bedrift,
kaldes han Handelskommissionter
og Forholdet Handelskommission.

§ 5.

Faar nogen, som erhvervsmtessig
driver Virksomhed som Handelskommissionter,
Anmodning fra
eu anden, med hvem han staar i

med telegraf eller post eller, hvor
andet försvarlig befordringsmiddel
brukes, avgit den til befordring
med dette, gaar det ikke ut over
ham, åt meddelelsen forsinkes eller
ikke kommer frem.

2det kapitel.

Om kommission.

Indledende bestemmelser.

§ 4-

Yed kommissionser forstaaes i
denne lov den som har i opdrag
åt stelge eller kj0pe varer, vterdipapirer
eller andet l0s0re for fremmed
regning, men i eget navn.
Den for hvis regning salget eller
kjopet skal ske, kaldes kommittent,
Er kommissionteren handlende,
og gaar opdraget ut paa sälg eller
kj0p som falder indenfor hans
bedrift, kaldes han handelskommissioneer
og forholdet handelskom
mission.

§ 5.

Faar den som erhvervsmtessig
driver virksomhet som handelskommissionser,
anmodning fra nogen
som han staar i forretnings 31 -

242

Svensk text.

pliktig att, om kan icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll
gifva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses
hafva antagit anbudet.

6 §•

Där någon, som fått gods sig tillsändt för att säljas i kommission,
icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han
panträtt däld, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för hvad han
må hafva att fordra i anledning af den befattning han tagit med godset.

Om kommissionär ens skyldigheter.

i §■

Det åligger kommissionären att vid fullgörande af sitt uppdrag
iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vidt möjligt följa
kommittentens föreskrifter, att gifva honom erforderliga underrättelser,
särskildt om aftal, som han för kommittentens räkning slutit, samt
att till kommittenten afgifva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär
är dock icke pliktig att för kommittenten uppgifva namnet å
den, med hvilken han för dennes räkning slutit aftal, med mindre skyldighet
därtill följer af hvad i 57 och 58 §§ stadgas.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

243

Forretningsforbindelse, om
s0rge Sälg eller Kob, der falder
indenfor denne hans Virksomhed,
skal han uden ugrundet Ophold
give Meddelelse, hvis han ikke vil
overtage Hvervet. Gives saadan
Meddelelse ikke, anses Hvervet for
övertaget.

§ 6.

Naar nogen, som har faaet
Gods tilsendt for åt saelge det i
Kommission, ikke vil udfore Hvervet,
men dog tager sig af Godset,
har han Panteret i det for, hvad
han i denne Anledning har åt
for dre, efter de nedenfor om Kommissionaeren
givne Regler.

Om Kommissioncerens Pligter.

förbindelse med, om åt besorge
sälg eller kjop som falder indenfor
denne hans virksomhet, skal han
uten ugrundet ophold gi meddelelse,
hvis han ikke vil panta sig opdraget.
Ellers ansees han for åt ha paatat
sig det.

§ 6.

Hvis den som har faat gods
sendt for åt saelge det i kommission,
ikke vil utföre opdraget, men allikevel
tar sig av godset, har han
panteret i det efter reglerne i §§
31, 33 og 34 for det som han i
den anledning har åt fordre.

Om kommissionär ens pligter.

§ 7.

Kommissionaeren skal ved Ud -

lorelsen af sit Iiverv varetage
Kommittentens Interesser. Han
skal folge Kommittentens Forskrifter,
saa vidt det er muligt,
og give ham Underretning om
Forhold, som ere af Betydning for
Hvervet, sirlig om afsluttede Aftal
er, samt afhegge Regnskab og
afgive, hvad der tilkornmer Kom -

mittenten. Dog behöver Handelskommissionaeren
ikke åt meddele
Kommittenten Navnet paa den, med
hvem han har sluttet Aftale, medmindre
Pligt hertil folger af §§ 57
og 58.

§ 7.

Kommissionaeren skal vareta
kommittentens tarv. Han skal folge
hans forskrifter saa vidt det er Hullig,
underrette ham om forhold som
er av betydning for opdraget, sirlig
om avtaler han har sluttet, og
gi opgjor. Handelskommissionaeren
pligter dog ikke åt opgi til kommittenten
den som han har sluttet
aftale med, hvis ikke andet folger
av §§ 57 og 58.

244

Svensk text.

8 §•

Påkalla omständigheterna afvikelse från kommittentens föreskrifter
i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse
därom utan uppskof begära erforderliga föreskrifter af koinmittenten.
Kunna sådana ej afvaktas, skall kommissionären förfara så som
omständigheterna kräfva.

Hvad nu är sagdt gälle ock, där kommittenten föreskrifvit visst
pris (limitum), under hvilket försäljning ej må ske eller som vid inköp
icke får öfverskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris
å godset finnes utsatt i räkning, som öfversändes till försäljningskommissionär,
anses innefatta limitum för försäljningen.

9 §•

År limitum föreskrifvet, bör kommissionären ändock betinga för
kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid aftalets ingående
det medgifva.

10 §.

Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkradt, där
ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring
kan anses opåkallad.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

245

§ 8-

Udkraeve Omstaendighedeme,
åt Kommittentens Forskrifter fraviges,
skal Kommissionaeren uden
Ophold underrette Kommittenten
derom og forlange hans Bestemmelse.
Kan denne ikke afventes,
skal Kommissionaeren handle, som
Omstaendighedeme tilsige.

Dette glinder ogsaa, naar Kommittenten
har foreskrevet, åt Godset
ikke maa stel ges billigere eller
kobes dyrere end til en angiven
Pris (Limitum). Limitum anses
ikke sat alene derved, åt en Pris
er anf0rt af Kommittenten i
en Salgskommissionaeren tilstillet
Nota.

§ 9.

Er Limitum foreskrevet, bor
Ko in m i ssionaeren alligevel sOge åt
opnaa en fordelagtigere Pris, hvis
Forholdene ved Aftalens Indgaaelse
gOr det muligt.

§ 10. .

Kommissiona;ren er pligtig åt
brage Omsorg for Gods, som
Kommittenten tilstiller ham til
Sälg, eller som han kober for
Kommittentens Regning. Hvis ikke
andet folger af Forholdene, skal
han holde Godset adskilt fra andet
Gods.

§ 8.

Krafvel’ forholdene åt kommissionaeren
fraviker kommittentens
forskrifter, skal han liten ophold
underrette kommittenten om det og
bede om hans bestemmelse. Kan
han ikke vente paa denne, skal
han handle som forholdene kraever.

Dette gjaelder ogsaa hvis kommittenten
har foreskrevet, åt kommissionaeren
ikke maa saelge billigere
eller kjope dyrere end til en
opgit pris (limitum). Kommittenten
ansees ikke for åt ha sat limitum
alene ved åt han har anfprt eu
i pris for varen i nota til salgskommissionaeren.

§ 9.

Er limitum foreskrevet, maa
kommissionaeren allikevel s0ke åt
opnaa en fordelagtigere pris, hvis
forholdene paa den tid avtalen
sluttes, gj0r det mulig.

§ io.

Kommissionaeren pligter åt
ta vare paa gods som kommittenten
sender barn til sälg, eller
som han kjoper for kommittentens
regning. Hvis ikke andet
folger av forholdene, skal han holde
godset adskilt fra andet gods.

246

Svensk text.

11 §•

År kommittenten köpman, och afser uppdraget försäljning för hans
rörelse, åligger det handelskommissionär att med afseende å gods, som
lämnas honom på grund af uppdraget, föranstalta om sådan undersökning,
som efter godt handelsskick kan fordras af en kommissionär.

12 §.

13 §.

Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt hvad han på
grund af aftalet med tredje man bekommit eller har att fordra.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

247

Handelskommissionaeren erpligtig
åt holde Godset brandforsikret,
forsaavidt ikke dets Art
eller Forholdene i0vrigt medf0re,
åt Forsikring er unpdvendig.

§ 11-

Hvis Kommittenten er Handlende,
o g Sälg skal ske for hans
Bedrift, er Handelskommissionasren
pligtig åt foretage en saadan Unders0gelse
af Godset, som ordentlig
Forretningsbrug i Handelskommission
krafvel''.

§ 12-

Viser der sig ved Modtagelsen
eller senere Mangler ved Gods,
som er tilstillet Kommissionasren
til Sälg, skal han underrette Kommittenten
derom. Afgiver han ikke
saadan Underretning uden ugrundet
Ophold, efter åt han har opdaget
eller burde have opdaget
Manglen, er han erstatningspligtig
efter Bestemmelsen i § 17 for
den derved forvoldte Skade.

§ 13-

Kommissionasren skal godskrive
Kommittenten alt, hvad han har
opnaaetgennem Aftalenmed Trediemand.

Handelskommissionaeren pligter
åt holde godset brandforsikret, hvis
det ikke efter godsets art eller forholdene
forevrig er un0dvendig åt
forsikre det.

§ Il Er

kommittenten handlende, og
gjaelder opdraget sälg for hans
bedrift, pligter handelskommissionaeren
åt företa saadan undersokelse
av godset som ordentlig
forretningsskik i handelskommission
kraever.

§ 12-

Viser der sig ved mottagelsen
eller senere mangler ved gods som
er sendt kommissionasren til sälg,
skal han underrette kommittenten
om det. Gir han ikke underretning
uten ugrundet ophold efteråt han
har opdaget eller burde opdaget
manglen, pligter han åt erstatte
den derved forvoldte skade efter
regelen i § 17.

§ 13-

Kommissionasren skal godskrive
kommittenten alt det som han har
opnaadd ved avtalen med tredjemand.

248

Svensk text.

14 §.

Står kommissionärer! på grund af aftal, handelsbruk eller annan
sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten ansvarig
såsom för egen skuld för fullgörande af aftal, som han för dennes räkning
ingår med tredje man.

15 §.

Kan kommittent, som sålunda afvisar aftal, på grund af 54 §
icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda
godsets värde.

Dansk Tekst.

§ 14-

Staar Kommissionasren ifolge
Aftale, Handelsbrug eller anden
Sfedvane del credere, haefter han
overfor Kommittenten som Selvskyldner
for Opfyldelsen af Aftale,
som han for dennes Regning
indgaar med Trediemand.

Selv om Handelskommissionaeren
ikke staar del credere, kan
Kommittenten kraeve, åt han opfylder
Aftalen, naar Kommissionseren
ikke i sin Underretning til
Kommittenten om Hvervets Udforelse
opgiver Navnet paa den, med
hvem han har sluttet Aftalen.

§ 15.

Har en Kommissionaer afsluttet
en Aftale for Kommittentens Regning,
o g har han ved Afslutningen j
eller senere forspmt sine Pligter
ved uden Fpje åt af vige fr a Kommittentens
Forskrifter eller iovrigt
åt handle i Strid med hans Interesse^
kan Kommittenten afvise Aftalen,
saafremt hans Interesse!* ere
vsesentligt tilsidesatte, eller Kommissionseren
har liandlet svigagtigt.

Kan Kommittenten, naar han
saaledes afviser Aftalen, paa Grund
af Bestemmelsen i § 54 ikke faa j
Gods filbåge, som Kommissiona''ren i
har solgt, skal denne betale dets
Värdi.

Norsk tekst. 249

§ 14.

Staar kommissionärer! if0lge avtale,
handelsbruk eller anden sedvane
del credere, hefter han overfor
kommittenten som selvskyldner
for opfyldelsen av avtale som han
for dennes regning indgaar med
tredjemand.

Selv om handelskommissionaeren
ikke staar del credere, kan kommittenten
kraeve åt han opfylder
avtalen, naar han ikke i sin underretning
til kommittenten om opdragets
utfprelse har opgit den han
har sluttet avtalen med.

§ 15-

Har k o m m is si o nar* eu sluttet avtale
for kommittentens regning, o g
har han ved avslutningen eller senere
forsomt sine pligter, ved uberettiget
åt fravike hans forskrifter
eller forövrig åt handle i strid med
hans tarv, kan kommittenten avvise
avtalen, hvis hans tarv er v egentlig
tilsidesat, eller kommissionasren har
handiet svigagtig.

Kan kommittenten, naar han
saaledes avviser avtalen, paa grund
av bestemmelsen i § 54 ikke faa
tilbake gods som kommission seren
har solgt, skal denne istedet betale
dets vasrdi.

250

Svensk text.

16 §.

Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än
kommittenten föreskrifvit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll
till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer
betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att afvisa aftalet, utan
så är att han af kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet,
som icke varder honom genom prisskillnaden godtgjord och som är af
beskaffenhet att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären
handlat oredligt mot honom.

u §■

Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande af sitt uppdrag,
äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom
tillskyndats honom.

18 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

251

§ 16.

Har Kommissionaeren k0bt over
eller solgt under Limitum eller i0vrigt
til en ufordelagtigere Pris end
den, der burde vane opnaaet, kan
Kommittenten ikke af den Grund
afvise Aftalen, naar Kommissionaeren
liden ugrundet Ophold betaler
bana Prisforskellen eller stiller
barn betryggende Sikkerhed derför.
Hette gaelder dog ikke, naar
Kommittenten ved Kommissionaerens
Adfaerd bär lidt Skade eller
Ulempe, som ikke daskkes af Prisforskellen,
og som berettiger til
Afvisning efter § lo, eller naar
Kommissionaeren har bandiet svigagtigt.

§ n

F orsommer Kommissionasren
sine Pligter overfor Kommittenten,
skal han erstatte den Skade, som
derved forvoldes denne.

§ 18-

Har Kommissionteren forsomt
sin Pligt ved åt saslge under eller j
kobe over Limitum, og afvises Aftalen
ikke, bliver i Mangel af Bevis
for, åt större Skade er lidt, som
Erstatning åt svare Forskellen
mellem den aftalte Pris og Limitum.
Have Omstajndighederne ud- j
kraevet en Afvigelse fra Limitum, i
men er Afvigelsen ved Kom -

§ 16.

Har kommissionasren kj0pt over
eller solgt under limitum, eller for0vrig
til en pris som er ufordelagtigere
end forholdene burde medfört,
kan han av vånge åt avtalen
av den grund avvises, ved åt han
uten ugrundet ophold betaler eller
stiller betryggende sikkerhet for
prisforskjellen. Dette gjaelder dog
ikke hvis kommittenten ved kommissionaerens
forhold har lidt skade
eller ulempe som ikke daekkes av
prisforskjellen, og som berettiger
til avvisning efter § 15, eller hvis
kommissionaeren har handiet svigagtig.

§ 17-

Forspmmer kommissionasren sine
pligter mot kommittenten, skal
han erstatte den skade som derved
voldes denne.

§ 18-

Har kommissionaeren forsomt
sin pligt ved åt saslge under eller
kjope over limitum, og blir avtalen
ikke avvist, skal erstatningen
utgjore mindst forskjellen mellem
den avtalte pris og limitum. Kraevet
forholdene åt kommissionaeren
fraveg limitum, men er fravigelsen
ved hans forsommelse blit större
end paakraevet, skal erstatningen

252

Svensk text.

19 §.

Har försälj ningskommissionär visat försumlighet därutinnan, att
lian utan fog medgifvit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare
kommissionären, där ej aftalet afvisas af kommittenten, pliktig att själf
betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att
redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej
medgifvits.

Styrker kommissionären, att godset skulle hafva betingat lägre
pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer
än det pris.

20 §.

Förmenar kommittenten, att kommissionären visat försumlighet
vid fullgörande af sitt uppdrag, och vill han af sådan anledning afvisa
aftal, som ingåtts för hans räkning, eller ock kräfva skadestånd af
kommissionären eller mot honom göra gällande sådan påföljd, som i
19 § stadgas, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det han
från kommissionären erhållit underrättelse om det förfarande, hvarom
fråga är, gifva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen;
underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller
gifvet meddelande icke, att kommittenten vill afvisa ingånget
aftal, må rätt därtill ej sedermera göras gällande.

Dansk Tékst.

Norsk tekst.

253

missionserens Fors0mmelse blevet
st0rre end paakrasvet, skal Erstatningen
udg0re mindst Forskellen
mellem den Pris, der er opnaaet,
o g den, der burde vsere opnaaet.

§ 19.

Har Salgskommissionseren fors0mt
sin Pligt ved uberettiget åt
give Kredit eller anden Heustand
med Kpbesummens Betaling, o g
bliver Aftalen ikke afvist, hasfter
Kommissionseren for K0besummen,
selv om han ikke staar del credere,
o g er pligtig åt betale den til den
Tid, Kommittenten vilde have kunnet
fordre den, hvis Henstanden
ikke var givet.

Oplyser Kommissionseren, åt
der kun vilde vaere opnaaet en
lavere Pris, hvis Henstanden ikke
var givet, er han ikke pligtig åt
betale mere end denne Pris.

§ 20.

Formener Kommittenten, åt
Kommissionmren har forspmt sine
Pligter, o g vil han derpaa st0tte
nogen Ret efter §§ 15, 17 o g 19,
skal han give Kommissionseren
Meddelelse om, åt han vil paaberaabe
sig Försummelsen. Meddelelsen
skal gives uden ugrundet
Ophold, efter åt han fra Kommissionseren
har modtaget Underretning
om, livorlcdes denne har for -

utgjure mindst forskjellen mellem
den pris han har opnaadd og den
han burde opnaadd.

§ 19-

Har kommissionseren forspmt
sin pligt ved uberettiget åt gi
kredit eller anden hen stånd med
kjppesummens betaling, og blir
avtalen ikke avvist, pligter kommissionseren
åt betale kjopesummen
til den tid kommittenten kunde
fordret den, hvis henstanden ikke
var git.

Godtgjur kommissionseren åt
godset vilde blit solgt til lavere
pris, hvis han ikke hadde git kredit
eller henstand, pligter han ikke åt
betale mere end denne pris.

§ 20.

Finder kommittenten åt kommissionseren
har forsUmt sine pligter,
og vil han derpaa st0tte nogen
ret efter § 15, § 17 eller § 19, skal
han gi kommissionseren meddelelse
om åt han vil paaberope försummelsen.
Han skal gi meddelelsen
uten ugrundet ophold efteråt han
liar faat underretning fra kommissionseren
om hvorledes denne har
forholdt sig. Gir han ikke slik

254

Svensk text.

Har kommissionärer! afgifvit sådan redovisning, som i 18 kap.
9 § handelsbalken afses, galle i fråga om tid för klander af redovisningen
hvad där finnes stadgadt.

21 §.

År fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där
han är köpman och uppdraget afser inköp för hans rörelse, att med
afseende å gods, som inköpes på grund af uppdraget, föranstalta om
undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte af lös egendom
är för köpare föreskrifvet.

22 §.

Yppas fel eller brist i gods, som blifvit för kommittentens räkning
inköpt, skall denne, om han vill tala därå, utan oskäligt uppehåll gifva
kommissionären meddelande därom.

Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts gifva meddelande
i afseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet
eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än denne
på grund däraf kan utfå ersättning af säljaren, fraktförare eller annan.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

255

holdt sig. Gives saadan Meddelelse
ikke, kan Kommittenten
ikke paaberaabe sig Fors0mmelsen.
Indeholder Meddelelsen ikke, åt
Kommittenten vil afvise en Aftale,
der er sluttet for hans Regning,
kan han ikke senere göre saadan
Ret gteldende.

§ 81.

I Handelskommission bar Kommittenten,
hvis han er Handlende,
o g K0bet er sket for hans Bedrift,
den samme Unders0gelsespligt, som
paahviler Koberen efter Loven om
K0b § 51.

§ 22.

Viser det sig, åt Gods, som er
kobt for Kommittentens Regning,
lider af en Mangel, o g vil Kommittenten
paaberaabe sig denne,
skal han liden ugrundet Ophold
give Kommissiomeren Meddelelse
derom.

Giver han ikke saadan Meddelelse,
uagtet han har opdaget
eller burde have opdaget Mauglen,
kan han ikke senere g0re den
gseldende overfor Kommissionmren,
undtagen forsaavidt denne kan faa
Erstatning for den hos Sadgeren,
Fragtfpreren eller andre.

meddelelse, kan han ikke paaberope
fors0mmelsen. Indeholder meddelelsen
ikke åt kommittenten vil
avvise en avtale som er sluttet for
hans regning, kan han ikke senere
gj0re dette.

§ 21.

I handelskommission har kommittenten,
hvis han er handlende,
og kj0pet er skedd for hans bedrift,
samme unders0kelsepligt som
kj0peren efter loven om kj0p § 51.

§ 22.

Viser det sig åt gods som
er kj0pt for kommittentens regning,
lider av en mangel, og vil
kommittenten paaberope sig denne,
skal han uten ugrundet ophold gi
kommissiomeren meddelelse om det.

Gir han ikke slik meddelelse,
uagtet han har opdaget eller burde
opdaget manglen, kan han senere
kun gj0re den gjmldende overfor
kommissiomeren i den utstrykning
denne kan faa erstatning for den
hos saelgeren, fragtfbreren eller
andre.

256

Svensk text.

23 §.

Finnes gods, som blifvit för kommittentens räkning inköpt, vara
aflämnadt senare än ske bort, och vill kommittenten tala å dröjsmålet,
gifve ban kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll
efter det godset kommit honom till banda eller han af säljaren eller
kommissionären underrättats om dess afsändande. Underlåtes det, må
dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 §
andra stycket sägs.

24 §.

Hvad här ofvan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgadt
om förlust af talan skall icke äga tillämpning, där kommissionären handlat
oredligt mot kommittenten, ej heller då han visat grof vårdslöshet och
kommittenten därigenom tillskyndats märklig skada.

25 §.

Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods,
som blifvit för hans räkning inköpt, gifvit kommissiouären meddelande,
att han vill tala å fel eller brist i godset, äge han icke tala därå i
vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Hvad sålunda är stadgadt
skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit sig att jämväl
efter nämnda tid svara för godset, ej heller där han handlat
oredligt mot kommittenten.

Dansk T ekst.

Norsk tekst.

257

§ 23.

Er Gods, som er k0bt for Kommittentens
Regning, leveret for
sent, og vil Kommittenten paaberaabe
sig dette, skal ban give
Kommissionaeren Meddelelse derom
liden ugrundet Ophold, efter åt
Godset er ankommet til ham, eller
det ved Underretning fra Kommissionaeren
eller Saelgeren bar
vist sig, åt Leveringen er sket
for sent. Giver ban ikke saadan
Meddelelse, finder Bestemmelsen
i § 22, 2det Stykke tilsvarende
Anvendelse.

§ 24.

De i §§ 20, 22 og 23 givne
Regler komme ikke til Anvendelse,
naar Kommissiomeren bar bandiet
svigagtigt, eller naar han bar gjort
sig skyldig i grov Uagtsomked, og
denne medf0rer betydelig Skade for
Kommittenten.

§ 25.

Er Gods, som var k0bt for
Kommittentens Regning, övergivet
til ham, og har ban ikke inden et
Aar derefter givet Kommissionaeren
Meddelelse om, åt ban vil
paaberaabe sig en Mangel, kan
han ikke senere g0re den gaeldende
i videre Omfång end i § 22, 2det
Stykke bestemt. Dette gaelder dog

§ 23.

Er gods som er kj0pt for
kommittentens regning, levert for
sent, og vil kommittenten paaberope
dette, skal han gi kommissionaeren
meddelelse om det uten
ugrundet ophold efteråt godset er
ankommet til barn, eller det av
underretning fra kommissionaeren
eller saelgeren har vist sig åt leveringen
er skedd for sent. Gir ban
ikke slik meddelelse, faar bestemmelsen
i foregaaende paragrafs andet
led tilsvarende anvendelse.

§ 24.

Reglerne i §§ 20, 22 og 23
faar ikke anvendelse bvis kommissionaeren
har handiet svigagtig,
eller ban har gjort sig skyldig i
grov uagtsomhet og denne medforer
stor skade for kommittenten.

§ 25.

Har kommittenten ikke inden
et aar efteråt han mottok gods
som er kjopt for hans regning,
git kommissionaeren meddelelse om
åt ban vil paaberope en mangel,
kan han ikke senere gj0re den
gjaeldende i större utsträckning
i end i § 22, andet led sagt. Dette
gjaelder dog ikke bvis kommissio 33 -

258

Svensk text.

26 §.

Där kommittenten afvisar gods, som af kommissionärer! inköpts
för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter
med afseende å godset de i 55 och 56 §§ lagen om köp och byte af
lös egendom för köpare gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Om kommissionär ens rättigheter.

27 §.

Varder aftalet icke å tredje mans sida fullgjordt, äge kommissionären
ändock åtnjuta provision, där underlåten heten beror af kommittenten
eller af händelse, som denne icke skulle kunnat såsom säljare
eller köpare åberopa mot tredje man.

259

Dansk Tekst.

ikke, naar Kommissionaeren har
paat.aget sig åt indestaa for Godset
i laengere Tid, eller naar han har
handiet svigagtigt.

§ 26.

Afviser Kommittenten Gods,
som Kommissiomeren har kpbt for
hans Regning, ände angaaende
hans Pligter og Rettigheder med
Hensyn til Godset de i Loven om
K0b §§ 55 og 56 om K0beren givne
Regler tilsvarende Anvendelse.

Om Kommissionärer Rettigheder.

§ 27.

Handelskommissionaeren er berettiget
til Provision af Aftale, han
afslutter for Kommittentens Regning,
dog kun hvis Trediemands
Förpligtelse if0lge Aftalen opfyldes.
Skal Levering ske efterhaanden,
og skal Betaling erlasyges särskilt
for hver Levering, kan Kommissionaeren
forlange Provision af de
Leveringer, som ere gaaede i Orden.

Naar Trediemands Förpligtelse
if0lge Aftalen ikke opfyldes, er
Kommissionasren dog berettiget til
Provision, saafremt dette skyldes
Kommittenten eller en Hasndelse,
som denne ikke kunde have paaberaabt
sig overfor Trediemand,
hvis han selv havde afsluttet Aftalen.

Norsk tekst.

nseren har paatat sig åt indestaa
for godset i laengere tid eller har
handiet svigagtig.

§ 26.

Avviser kommittenten gods
som kommissionaeren har kjppt
for hans regning, faar de bestemmelser
som loven om kj0p §§ 55
og 56 gir om kj0perens pligter og
rettigheter med hensyn til godset,
tilsvarende anvendelse.

Om kommissioncerens rettigheter.

§ 27.

Handelskommissionaeren har
krav paa provision av avtale han
slutter for kommittentens regning,
dog kun hvis tredjemands förpligtelse
if0lge avtalen blir opfyldt.
Skal levering ske efterhaanden, og
skal bet.-ding erlaegges ssärskilt for
hver levering, kan kommissionaeren
forlange provision av de leveringer
som er gnat i orden.

Blir tredjemands förpligtelse
ikke opfyldt, har kommissionaeren
allikevel krav paa provision, hvis
den manglende opfyldelse skyldes
kommittenten eller en hasndelse,
som denne ikke kunde paaberopt
overfor tredjem and, om han selv
havde sluttet avtalen.

260

Svensk text.

28 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, och har detta icke sin grund
i sådant förhållande, som i 27 § andra stycket afses, äge försäljningskommissionären
icke rätt till någon provision, öfverstiger den provision,
som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts, hvad som brister i
full betalning, äge ko mmissionären dock rätt till skillnaden.

Hvad här ofvan i denna paragraf är stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inköpskommissionärs rätt till provision, då aftalet.
allenast delvis fullgöres å säljarens sida.

29 §.

Afgifter för bref, telegram och telefonsamtal, premier för försäkring
af godset och öfriga utgifter, för hviska kommissionären haft fog, skola
särskildt godtgöras honom, så vidt ej provision eller annan ersättning,
som han äger uppbära, är afsedd att innefatta godtgörelse jämväl för
dem. Kostnad för forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med
godset, äge kommissionären tillgodoföra sig, ändå att han icke fått vidkännas
särskild utgift därför.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

261

§ 28.

Bliver K0besummen kun delvist
betalt, og skyldes dette ikke |
saadant Forhold som i § 27, 2det
Stykke nasvnt, bar Salgskommissionaeren
ikke Ret til Provision. Hvis
den Provision, som vilde have tilkommet
Kommissionmren, saafremt
hele Kobesummen var blevet betalt,
överstiger, hvad der mangler i fuld
Betaling, har Kommissionaeren dog
Ret til Forskellen.

Hvad ovenfor er bestemt, find er
tilsvarende Anvendelse med Hensyn
til Indk0bskommissionmrens
Ret til Provision, hvis Saslgerens
Förpligtelse if0lge Aftalen kun
delvist opfyldes.

§ 28.

Blir kjopesummen kun delvis
betalt, og skyldes dette ikke forhold
som i § 27, andet led naevnt,
har salgskommissionmren ikke krav
paa provision. Hvis den provision
som kommission aeren vilde
hat krav paa, om hele kj0pesuramen
var betalt, överstiger det som
mangler i bild betaling, har han
dog ret til forskjellen.

Det som her er bestemt faar
tilsvarende anvendelse paa indkj0pskommissiona3rens
ret til provision,
hvis saslgerens förpligtelse
if0lge avtalen kun delvis opfyldes.

§ 29.

Kommissionaeren har Krav paa
sirlig Godtg0relse for Udgifter
til Porto, Telegrammer, Telefonsamtaler
og Förstora gsprsemier
samt for andre befpjede Udgifter,
forsaavidt ikke Provision eller andet
Vederlag er beregnet paa åt skulle
udg0re Betaling ogsaa för dem. Han
kan beregne sig Godtg0relse for
Afgivelse af Lagerrum eller andet
Oplagssted og for Transport og
Arbeide af lignende Art, selv om
han ikke i saa Henseende har haft
nogen sirlig Udgift.

§ 29.

Kommissionaeren har krav paa
särskilt godigj0relse for utlseg til
porto, telegrammer, telefonsamtaler
og forsikringsprsemier samt
for andre berettigede utgifter, hvis
de ikke skal daskkes ved provision
eller paa anden maate. Han kan
beregne godtgjprelse for lagerrum
eller andet oplagssted og for transport
og arbeide av lignende art,
selv om han ikke har hat nogen
särskilt utgift derved.

262

Svensk text.

30 §.

Har kommissionärer! själf fått till tredje man fullgöra aftal, som
han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter af kommittenten.

31 §.

Försäljningskommissionär, som gifvit kommittenten förskott å köpeskillingen
eller som eljest i anledning af uppdraget har fordringsrätt
hos kommittenten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning,
panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själf eller genom
annan är i besittning af godset eller af konnossement eller sådan fraktsedel
därå, att afsändaren icke utan företeende af densamma äger förfoga
öfver godset.

32 §.

I gods, som lämnats handelskommissionär till försäljning, äge
han panträtt såsom i 31 § sägs jämväl för annan fordran än där afses,
såvida äfven kommittenten är köpman och fordringen grundar sig å

Dansk Teist.

Norsk tekst.

263

§ 30.

Har Kommissionacren selv maattet
opfylde en Aftale overfor Trediemand,
kan lian. krseve Däckning hos
Kommittenten.

Forskudsbetaling, som Indkobskommissionseren
uden Kommittentens
Tilladelse har erlagt til Sailgeren,
er Kommittenten kun pligtig
åt dsekke, forsaavidt Sselgerens
F orpligtelse ifolge Aftalen opfyldes.

§ 31. j

Salgskommissionseren, som har
givet Kommittenten Forskud paa
K0besummen, eller som i0vrigt i
Anledning af Hvervet har noget
Krav mod Kommittenten, har for
saadan Fordring Panteist i det
Gods, der er tilstillet ham til
Sälg, naar han eller nogen paa
hans Vegne er i Besiddelse af
Godset eller af Konnossement eller
Fragtbrev af saadan Beskaffenhed,
åt Afsenderen ikke uden åt forevise
det kan raade over Godset.

§ 32.

I Gods, som en Handelskommissionser
har modtaget til Sälg,
har han Panteret efter § 31 ogsaa

§ 30.

Har kommissionseren selv
maattet opfylde avtalen overfor
tredjemand, kan han krseve däckning
hos kommittenten.

Forskud som indkj0pskommissionseren
uten kommittentens tilladelse
har betalt til sselgeren,
pligter kommittenten kun åt dsekke
i den utstakning tredjemands förpligtelse
if0lge avtalen blir opfyldt.

§ 31.

Har salgskommissionasren git
komittenten forskud paa kjppesummen,
eller har han for0vrig i
anledning av opdraget noget krav
paa kommittenten, har han panteret
for dette i det gods som er
sendt ham til sälg, naar han eller
nogen paa hans vegne er i besiddelse
av godset eller av konossement
eller fragtbrev av saadan
art åt avsenderen ikke uten åt
iorevise det kan raade over godset.

§ 32.

I handelskommission har salgskommissionseren
panteret efter §
31 ogsaa for anden fordring end

264

Svensk text.

eu mellan honom och kommissionären i och för deras rörelse ingången
förbindelse.

Före förfallotiden äge kommissionären dock ej panträtt för fordran,
som i denna paragraf omförmäles, utan så är att kommittenten blifvit
försatt i konkurs.

33 §.

I kraft af den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försäljningskommissionär,
äge han, så vidt hans säkerhet eljest skulle
äfventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma,
och jämväl i öfrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar
föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock allenast
under de i 34 § angifna förutsättningar afvika från densamma.

34 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

265

för andre Fordringer end der ömtålig
forsaavidt Kommittenten er
Handlende, og Fordringen grunder
sig paa en Retshandel, som er
indgaaet mellem ham og Kommissionaeren
i eller for deres Bedrift.

Forinden Forfaldstid har Kommissionaeren
dog ikke Pantbref
for de i lste Stykke nsevnte Fordringer,
medmindre Kommittenten
er kommet under Konkurs.

§ 33.

I Kraft af den ved §§ 31 og
32 hjemlede Panteret kan Salgskommissionmren,
forsaavidt hans
Sikkt-rhed ellers vilde udssettes for
Fare, holde Godset tilbage, naar
Kommittenten fordrer det udleveret,
og ipvrigt undlade åt f0lge hans
Forskrifter. Dog maa Kommissionmren
ikke sselge Godset imod
Kommittentens Vilje undtagen i de
Tilfaslde, som omtales i nmste Paragraf.

§ 34.

Naar den Fordring, som er
sikret ved Panteretten, er forfalden,
kan Kommissionseren smlge Godset
til sin Fyldestg0relse. Er Godset
udsat for hurtig Fordoervelse, eller
vil dets Bevaring medf0re uforholdsmaessig
store Omkostninger,
kan Kommissionmren, forsaavidt
hans Sikkerhed ellers vilde udsaettes
for Fare, sadge det, selv

der naevnt, naar kommittenten er
handlende, og fordringen grunder
sig paa en retshandel, som er indgaat
mellem dem i eller for deres
bedrift.

Panteret for de her nmvnte
fordringer faar kommissionaeren
f0rst naar deres forfaldstid er inde,
eller k< immissionmren kommer under
konkurs.

§ 33.

I kraft av sin panteret kan
salgskommissionseren, forsaavidt
hans säkerhet, ellers vilde utssettes
for fare, holde godset tilbake naar
kommittenten förlänger det utlevert,
og forovrig undlate åt f0lge hans
forskrifter. Dog kan kommissionrnren
ikke saslge godset mot kommittentens
vilje, undtagen i de tilfaelde
som nmvnes i naeste paragraf.

§ 34.

Naar den fordring godset
hefter for er forfaldt, kan kommissionaeren
saelge det til dikning
av fordringen. Er godset utsat
for hurtig fordmrvelse, eller vil
dets bevaring med före uforholdsmaessig
store omkostninger, kan
kommissionmren saslge det, selv om
fordringen ikke er forfaldt, forsaavidt
hans säkerhet ellers vilde

266

Svensk text.

för fordringen, vid äfventyr att godset eljest kommer att säljas, än
äfven gifva honom underrättelse om tid och plats för auktionen.

35 §.

Sedan kommissionär en till utförande af sitt uppdrag försålt godset,
äge han genom försäljning eller annorledes förfoga öfver fordrings rätten
mot köparen, så vidt sådant erfordras för gäldande af sådan fordran
hos kommittenten, för hvilken han skulle haft panträtt i godset, om
detta funnits i behåll.

36 §.

Hvad i 31—35 §§ är stadgadt om försäljningskommissionärs panträtt
i gods, som lämnats honom till försäljning, och om hans rätt att,

Dansk Tekst.	Norsk tekst. 267
om Fordringen ikke er förfaren. Finder Sälg Sted, har Kommissio-naeren samme Ret til Provision, som ellers vilde have tilkommet ham. Forinden Sälg finder Sted, skal Kommissionaeren saavidt muligt med rimeligt Varsel afkraeve Kom-mittenten Betaling under Tilkende-givelse af, åt Godset vil blive solgt, hvis Betaling ikke erlaegges. Foregaar Salget enten ved autori-seret Meegler, som er underrettet om Salgets Art, paa försvarligt Sted, hvor der er Marked for Godset, eller ved en försvarlig bekendt-gjort og afholdt Auktion, kan Kommittenten ikke g0re nogen Indsigelse mod den opnaaede Pris.	utsaettes for fare. Kommissionaeren har samme ret til provision av salget som han ellers vilde hat. F0r sälg finder sted, skal kom-missionaeren saavidt mulig gi kom-mittenten betimelig varsel. Fore-gaar säl get ved en försvarlig bekjendtgjort og avholdt auktion, kan kj0peren ikke gjpre indsigelse mot den pris som er opnaadd.
§ 35.	§ 35.
Har Salgskommissionmren solgt Godset i Henhold til Hvervet, kan han ved Sälg eller paa anden Maade raade over Fordringsretten mod Koberen, forsaavidt det er forn0dent til Fyldestg0relse af de Fordringer paa Kommittenten, for hvilke han vilde have haft Panteret i Godset, hvis dette havde vseret i hans Besiddelse.	Har salgskommissionaeren solgt godset i henhold til opdraget, kan han ved sälg eller paa anden maate forf0ie over fordringen mot kj0pe-ren, saavidt forn0dent til dikning av de fordringer paa kommittenten, for hvilke han vilde hat panteret i godset, om det var blit hos ham.
§ 36.	§ 36- 1
Hvad der i §§ 31—35 er be-stemt om Salgskommissionaeren,	Det som er bestemt i §§ 31— 35 om salgskommissionaeren faar

268

Svensk text.

sedan detta blifvit såldt, förfoga öfver fordringsrätten mot köparen skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om gods, som af inköpskommissionär
för kommittentens räkning inköpts, och fordran, som genom sådant
aftal förvärfvats mot säljaren; dock att där inköpskommissionären i kraft
af sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen icke skall utgå.

37 §.

År godset af inköpskommissionären försändt till kommittenten,
och försättes denne i konkurs eller finnes han eljest vara på sådant
obestånd, att det måste antagas, att fordran, hvarför kommissionären
skulle haft panträtt i godset, om det funnits kvar hos honom, icke
kommer att rätteligen gäldas, skall hvad i 39 och 41 §§ lagen om köp
och byte af lös egendom samt 166 § sjölagen är stadgadt om säljares
rätt att hindra godsets utgifvande eller i visst fall kräfva det åter från
köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären
gjort bruk af den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande
såsom här ofvan i 33 och 34 §§ sägs.

38 §.

Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd af dröjsmål
å hans sida icke blifvit till honom utgifvet, äge kommissionären,

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

269

Sinder tilsvarende Anvendelse paa
lndk0bskommissionaeren, dog åt
han, naar han saelger Godset efter
§ 34, ikke har Krav paa Provision.

§ 37.

Har Indkobskommissionaeren
sendt Godset til Kommittenten, og
kommer denne under Konkurs, kan
Kom missionär en hindre Godsets
Overgivelse til Boet eller krseve det
tilbage af dette efter Reglerne i
Loven om K0b §§ 39 og 41 og
S0loven § 166. Ligeledes kan
han hindre Godsets Overgivelse,
naar der aabnes Förhandling om
Tvangsakkord for Kommittenten,
eller naar dennes Formuesforhold
i0vrigt vise sig åt vaere saadanne,
åt han maa antages åt vaere ude
af Stånd til ved Forfaldstid åt
betale en Fordring, for hvilken
Kommissionaeren vilde have haft
Panteret i Godset, hvis det var
forblevet i hans Besiddelse. Har
Kommissionaeren gjort Brug af
den angivne Ret, kan han g0re
sin Panteret gaeldende efter Reglerne
i §§ 33 og 34.

Har Salgskommissionaeren tilbagesendt
Gods, som ban har
haft til Sälg for Kommittenten,
komme tilsvarende Regler til Anvendelse.

§ 38.

Er Gods, som er indk0bt for
Kommittentens Regning, paa Grund

tilsvarende anvendelse paa indkjöpskommissionaeren.
Dog har
han ikke krav paa provision naar
han saelger godset.

§ 37.

Har indkjöpskommissionaeren
sendt godset til kommittenten, og
aapnes der konkurs- eller akkordforhandling
i dennes bo, kan kommissionaeren
hindre godsets overgivelse
til boet eller kraeve det
tilbake fra dette efter reglerne
i loven om kj0p §§ 39 og 41,
sj0fartsloven § 166 og konkurslovens
§ 40. Likeledes kan hata
hindre godsets overgivelse til kommittenten,
naar dennes formuesforhold
viser sig åt vaere saadanne,
åt det maa antages åt han vil vaere
ute av stånd til ved forfaldstid åt
betale fordring for hvilken kommissionaeren
vilde hat panteret i
godset, om det var blit hos barn.
Har kommissionaeren gjort bruk av
denne ret, kan han gj0re sin panteret
i godset gjaeldende efter §§ 33
og 34.

Disse regler faar tilsvarende
anvendelse paa salgskommissionaeren,
naar han har sendt tilbake
gods som han har hat til sälg for
kommittenten.

§ 38.

Skyldes det försökelse fra
kommittentens side, åt gods som

270

Svensk text.

där lian ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med
godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter
det lian blifvit därom tillsagd förfoga öfver godset, låta för kommittentens
räkning sälja godset å offentlig auktion; gifve dock, så vidt ske
kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.
Å sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision.

Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med
försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå,
äge kommissionären bortskaffa godset.

Hvad här ofvan i denna paragraf är stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om gods, som kommissionären innehar till
försäljning men icke vidare är pliktig att omhänderhafva; dock att försäljningskommissionären,
när godset säljes, äger samma rätt till provision,
som eljest skolat tillkomma honom.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

271

af Försökelse fra hans Side ikke
blevet övergivet i hans Besiddelse,
har Kommissionseren Ret til åt
saelge det for hans Regning, naar
Kommissionseren ikke liden vassen
tlig Omkostning eller Ulempe I
kan vedblive med åt s0rge for det,
eller naar Kommittenten ikke raader
over det inden rimelig Tid,
efter åt han dertil er blevet opfordret.
Forinden Sälg Under Sted,
har Kommissionseren saavidt muligt
åt give Kommittenten betimeligt
Varsel. Foregaar Salget enten
ved autoriseret Masgler, som er
underrettet om Salgets Art, paa
försvarligt Sted, hvor der er Marked
for Godset, eller ved en for- i
svarlig bekendtgjort og afholdt
Auktion, kan Kommittenten ikke
g0re nogen Indsigelse mod den
opnaaede Pris. Kommissionasren
kan ikke beregne sig Provision af
Salget.

Kan Sälg ikke Ande Sted, eller j
er det aabenbart, åt de med et
Sälg förbundne Oinkostuinger ikke
ville kunne dsekkes af‘ Salgssummen,
er Kommissionaeren berettiget
til åt skaffe Godset bort.

Hvad ovenfor er bestemt, finder
tilsvarende Anvendelse paa Salgskommissionseren,
naar han ikke
lasngere er pligtig åt beholde Gods,
som han bar modtaget til Sälg,
dog åt han, naar lian saelger Godset,
bar samme Ret til Provision,
som ellers vilde have tilkommet
barn.

er kj0pt for hans regning, ikke
er overgit i hans besiddelse, bar
kommissionseren ret til åt saelge
det for kommittentens regning,
naar han ikke uten vaesentlig omkostning
eller ulempe kan vedbli
åt sorge for det, eller kommittenten
ikke raader over det inden rimelig
tid efteråt b an er blit opfordret
til det. Forinden sälg finder sted,
bar kommissionseren saavidt mulig
åt gi kommittenten betimelig varsel.
Foregaar salget ved en försvarlig
bekjendtgjort og avholdt
auktion, kan kommittenten ikke
gj0re indsigelse mot den pris som
er opnaadd. Kommissionseren kan
ikke beregne provision av salget.

Kan sälg ikke Ande sted, eller
er det aapenbart åt de med et
sälg förbundne omkostninger ikke
vil kunne dsekkes av salgsummen,
er kommissionseren berettiget til
åt skaffe godset bort.

Disse regler faar tilsvarende
anvendelse paa salgskommissionseren,
naar han ikke lsenger pligter
åt beholde gods som han bar til
sälg. Stel ger han godset, har han
dog samme ret til provision som
han ellers vilde hat.

272

Svensk text.

39 §.

Har kommissionären i följd af sitt uppdrag fått mottaga profver,
mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är afsedt till
försäljning, äge han, så vidt lians säkerhet för hvad han på grund af
uppdraget har att fordra eljest skulle äfventyras, innehålla det mottagna,
till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess
gäldande ställer annan betryggande säkerhet.

Om själfinträde af kommissionären.

40 §.

41 §.

Själfinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande
om uppdragets utförande uttryckligen gifver kommittenten till känna,
att kommissionären själf är köpare eller säljare af godset.

Vill kommittenten göra gällande, att kommissionären icke enligt
40 § var berättigad till själfinträde, åligger det honom att gifva kommissionären
meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes
tillkännagifvande om själfinträdet kom honom till hända. Underlåtes
det, äge kommittenten icke af anledning som nu sagts afvisa själfinträdet.

Dansk Tekst.

§ 39.

Har Kommissionseren ifolge
Hvervet modtaget Prover, Monstre
eller andet, som tilhorer Kommittenten
og ikke er bestemt til Sälg,
kan han, forsaavidt hans Sikkerhed
for, hvad han har åt fordre
ifolge Hvervet, filers vilde udssettes
for Fare, tilbageholde det
modtagne, indtil Kommittenten betaler
hans Fordring eller stiller I
anden betryggende Sikkerhed for
dens Betaling.

Om Ko m m is si o ner ren s Selvindtrcede.

§ 40.

Kommissionseren kan kun, naar
Aftale, Handelsbrug eller anden
Saedvane giver ham Ret dertil, udfore
Hvervet ved åt indtrsede som
Kober eller Sselger for egen Regning.

§ 41. |

Selvindtraade sker derved, åt
Kommissionseren i sin Undewetning
om Hvervets Udforelse udtrykkeligt
erklserer overfor Kommittenten,
åt han selv er Kober
eller Sselger.

Vil Kommittenten gore gseldende,
åt Kommissionseren ikke
ifolge § 40 var berettiget til Selvindtrsede,
skal han give Kommis- |

Norsk tekst. 273

§ 39.

Har kommissionseren ifolge opdraget
mottat prover, monstre
eller andet som tilhorer kommittenten
og ikke er bestemt til
sälg, kan han, forsaavidt hans
säkerhet ellers vilde utssettes for
fare, holde det tilbake, indtil kommittenten
betaler det som kommissionseren
har åt krseve i anledning
av opdraget, eller stiller
anden betryggende sikkerhet for
kravet.

Om kommission/erens selvindtrcede.

§ 40.

Kommissionseren kan alene naar
avtale, handelsbruk eller anden
sedvane gir ham ret til det, utföre
opdraget ved åt trsede ind som
kjoper eller saelger for egen regling §

41.

Selvindtrm.de
missionseren i sin underretning til
kommittenten om åt opdraget er
utför!., uttrykkelig erkkerer åt han
selv er kjoper eller saelger.

Vil kommittenten gjore gjseldende
åt kommissionseren efter §
40 ikke hadde ret til selvindtrsede,
skal han gi kommissionseren meddelelse
om det liten ugrundet op 35 -

274

Svensk text.

42 §.

Kom missionären är i händelse af själfinträde pliktig att tillvarataga
kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt
uppdrag genom slutande af aftal med tredje man.

I fråga om det pris, till hvilket själfinträde må ske, är särskildt
att iakttaga: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt
för kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären
afsände meddelandet om själfinträde eller muntligen gaf detta
till känna; att om försäljningskommissionär tidigare för egen räkningförfogat
öfver gods, som han mottagit till försäljning, redovisning ej
heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde
rum; samt att om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra
uppdraget kom honom till hända men före själfinträdet, inköpt sådant
gods, som uppdraget afser, kommittenten äger fordra redovisning efter
det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke
skett i anledning af kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären
hvad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de
i 15—18, 20 och 24 §§ gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

275

sioneren Meddelelse derom liden
ugrnndet Ophold, efter åt han har
modtaget den ovennevnte Erklering.
Giver han ikke saadan Meddelelse,
kan han ikke afvise Selvindtredet
af den angivne Grund.

§ 42.

Kommissioneren har i Tilfelde
af Selvindtrede åt varetage Kommittentens
Interesser med samme
Omsorg, som naar han ndforer
Hvervet gennem Aftale med Trediemand.

Med Hensyn til Prisberegningen
gelder sedigt, åt Kommissioneren
i al Fald ikke man overtage Godset
til lavere Pris eller levere det
til h0jere Pris end den, som var
gångbar paa det Tidspunkt, han afgav
Erklaeringen om Selvindtrasde.
Har Salgskommissioneren til et
tidligere Tidspunkt for egen Regni
ng raadet over Godset, kan Kommittenten
i al Fald fordre den Pris,
der var gångbar paa dette Tidspunkt.
Har Indkobskommissioneren
efter åt have faat Anmodning
om åt overtage Hvervet, men f''0r
Selvindtrasdet k0bt saadant Gods,
som Hvervet angaar, kan Kommittenten
fordre Opg0relse efter
den Pris, som Kommission eren
har betalt, medmindre denne oplyser,
åt Kobet ikke er sket i
Anledning af Hvervet. Forsommer
Kommissioneren, hvad der saaledes
paahviler barn med Hensyn

bold efteråt han har mottat ornering
fra kommissioneren om
åt denne selv treder ind. Ellers
kan han ikke av den nevnte grund
avvise selvindtrasdet.

§ 42.

Treder kommissioneren selv
ind, skal han vareta kommittentens
tarv med samme omsorg som om
han hadde utfört opdraget gjennem
avtale med tredjemand.

Om prisen gj elder serlig, åt
den ikke i noget tilfelde maa vere
ufordelagtigere for kommittenten
end den som var gjengs paa det
tidspunkt da kommissioneren gav
erklering om selvindtredet. Har
salgskommissioneren paa et tidligere
tidspunkt raadet over godset
for egen regning, maa opgjpr ikke
ske til lavere pris end den som da
var gjengs. Har indkjopskommissioneren,
efteråt han fik anmodning
om åt paata sig opdraget, men för
han gav erklering om selvindtredet,
kjopt saadant gods som
opdraget gjelder, kan kommittenten
kreve opgjor efter den pris
kommissioneren har betalt for
godset; dette gjelder dog ikke
hvis kommissioneren godtgjor
åt godset ikke er kjopt i anledning
av opdraget. Forsommer
kommissioneren de pligter som
saaledes paahviler ham med hensyn
til prisberegningen, faar be -

276

Svensk text.

43 §.

Efter det själfmträde skett har försäljningskommissionär en köpares
och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot
kommittenten.

Kommissionären äge i händelse af själfmträde samma rätt till
provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag
genom slutande af aftal med tredje man. Han äge ock rätt till godtgörelse,
efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap
af kommissionär.

44 §.

Finnes kommissionären hafva i strid med verkliga förhållandet och
mot bättre vetande uppgifvit för kommittenten, att uppdraget är utfördt,
vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregifna
aftalet, såsom om själfmträde skett då uppgiften gafs, och att redovisa
det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas.

45 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

277

til Prisberegningen, Ande Bestemmelserne
i §§ 15—18, 20 o g 24
tilsvarende Anvendelse.

§ 43.

Naar Selvindtrasde har fundet
Sted, har Salgskommissionaeren en
K0bers o g Indkobskommissionseren
en Saelgers Rettigheder og Pligter
mod Kommittenten.

En Kommissionser, som foretager
Selvindtraede, har samme Ret
til Provision, som vilde have tilkommet
ham, hvis han havde udf0rt
Hvervet ved åt afslutte Aftale
med Trediemand. Desuden har
han Ret til Godtgorelse efter § 29
for sine Udgifter som Kommissionser.

§ 44.

Har Kommissionaeren i Strid
med de virkelige Forhold og mod
hedre Vidende underrettet Kommittenten
om, åt Hvervet er udf0rt,
kan Kommittenten betragte
Underretningen som en Erklaering
om Selvindtraede og fordre de i § 42
om Prisberegningen givne Regler
bragte til Anvendelse.

§ 45.

Bestemmelserne i §§ 41, 42
og 44 kunna ikke if0lge Aftale,
Handelsbrug eller anden Smdvane
fraviges til Skade for Kommitten -

stemmelserne i §§ 15—18, 20 og
24 tilsvarende anvendelse.

§ 43.

Naar selvindtraede har fundet
sted, har salgskommissionaeren en
kj0pers og indkjepskommissionaeren
en saelgers rettigheter og
pligter mot kommittenten.

Trseder kommissionaeren selv
ind, har han samme ret til provision
som han vilde hat, hvis han
hadde utfört opdraget ved åt slutte
avtale med tredjemand. Besuten
kan han kraeve godtgj0relse efter
§ 29 for sine utgifter som kommissionser.

§ 44.

Har kommissionaeren i strid
med det virkelige forhold og mot
bedre vidende opgit til kommittenten
åt opdraget er utf0rt, kan
denne betragte hans opgivende som
erklaering om selvindtraede, og
kras ve opgjor efter reglerne i § 42.

§ 45.

Bestemmelserne i §§ 41, 42
og 44 kan ikke til skade for kommittenten
fravikes gjennem avtale,
handelsbruk eller anden sedvane.

278

Svensk text.

skall hvad nu är sagd! om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana,
som i 44 § afses.

Om upphörande af konmissionärens uppdrag.

46 §.

Vill kommittenten återkalla eller kommissionären afsåga sig uppdraget,
stånde det honom fritt; dock vare i fall, som i 50 § afses,
kommittenten och, när 51 § äger tillämpning, kommissionären pliktig
att utgifva skadestånd efter ty där sägs.

47 §.

I händelse af kommittentens eller kommissionärens konkurs skall
kommissionärens uppdrag anses förfallet den dag offentlig stämning å
borgenärerna utfärdades.

48 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst -

279

ten. I andre Tilfaelde end de i §
44 omtalte kunne Bestemmelserne
i § 42 dog fraviges, hvis
Kommittenten er Handlende, og
Hvervet gaar ud paa Sälg eller
Kpb for hans Bedrift.

Om Kommissionsforholdets Ophor.

§ 46.

Kommittenten kan til enhver
Tid tilbagekalde Hvervet, og Kommissionaeren
kan til enhver Tid
fräsige sig det. Dog bliver i de i §
50 omtalte Tilfaelde Kommittenten
og i de i § 51 omtalte Tilfaelde
Kommissionaeren erstatningspligtig
efter de der givne Regler.

§ 47.

Kommer Kommittenten under
Konkurs, bortfalder Hvervet, naar
Lovgivningens Forskrifter om Konkursens
Bekendtg0relse ere iagttagne,
eller Konkursen er eller
burde vaere kendt af Kommissionaeren.
Kommer Kommissionaeren
under Konkurs, bortfalder Hvervet.

§ 48.

Er Hvervet oph0rt i Henhold
til Bestemmelserne i §§ 46 og 47,
har Kommissionaeren dog, forsaavidt
det kan ske uden vaesentlig
Omkostning eller Ulempe for ham,
åt foretage, hvad der er forn0dent
for åt beskytte Kommittenten mod
Tab, indtil denne selv kan varetage
sine Interesse!-.

I andre tilfaelde end de som er
naevnt i § 44, kan dog bestemmelserne
i § 42 fravikes, hvis
kommittenten er handlende, og opdraget
gaar ut paa sälg eller kjpp
for hans bedrift.

Om kommissionsfo r kol dels ophor.

§ 46.

Kommittenten kan naarsomhelst
kalde tilbake det opdrag han
har git kommissionaeren; likeled
es kan kommissionaeren naarsomhelst
fräsige sig opdraget.
Jfr. dog det som er bestemt i §§
50 og 51 om erstatningspligt.

§ 47.

Kommer kommittenten eller
kommissionaeren under konkurs,
falder opdraget bort. Det samme
gjaelder hvis der aapnes akkordforhandling
i kommissionaerens bo.

§ 48.

Er opdraget oph0rt i henhold
til bestemmelserne i §§ 46 og 47,
pligter kommissionaeren allikevel,
saavidt det kan ske liten vaesentlig
omkostning eller ulempe for barn,
åt företa det som er n0dvendig for
åt vaerge kommittenten mot tap,
indtil denne selv kan vareta sit
tarv.

280

Svensk text.

49 §.

Kommissionärer! äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande
de rättigheter, som enligt 31 — 39 §§ tillkomma honom.

50 §.

I fall, då kommissionärens uppdrag afser bestämd tid, eller då
det är eller kan anses vara kom missionären tillförsäkradt att få bringa
visst ärende till slut eller att få åtnjuta viss uppsägningstid, äge kommissionären,
om hans uppdrag i förtid återkallas, rätt till ersättning för
den förlust han därigenom lider. Hade kommittenten i kommissionärens
underlåtenhet att fullgöra uppdraget eller annan särskild omständighet
giltig anledning till återkallelsen, vare han dock icke pliktig att gälda
ersättning.

Där kommissionären afsäger sig uppdrag, som i denna paragraf
omförmäles, och har giltig anledning därtill i kommittentens försummelse
att uppfylla sina förpliktelser mot honom, eller där sådant uppdrag
förfaller i följd af kommittentens konkurs, äge kommissionären ock rätt
till ersättning för sin förlust.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

281

§ 49.

Er Hvervet ophört, kan Kommissionaeren
dog g0re de Retiigheder
gseldende, som tilkomme ham
efter §§ 31—39.

§ 50.

Naar Kommissionär ens Hverv
gaelder for en bestemt Tid, eller
det maa anses tilsikret Kommissionärer
en åt f0re en bestemt Forretning
til Afslutning, eller Opsigelsesvarsel
er eller maa anses
aftalt, har Kommissionseren, hvis
hans Hverv tilbagekaldes i Utide,
Ret til Erstatning for det Tab, han
derved lider. Dog er Kommittenten
ikke erstatningspligtig, hvis han
i Kommissionaerens Undladelse af
åt opfylde sine Pligter eller andre
saerlige Omstaendigheder havde
gyldig Grund til åt tilbagekalde
Hvervet.

Hvis Kommissionaeren frasiger
sig saadant Hverv som ovenfor
omtalt, og han i Kommittentens
Pligtfors0mmelse har gyldig Grund
dertil, eller hvis saadant Hverv
bortfalder if0lge Kommittentens
Konkurs, har Kommissionaeren ligeledes
Ret til Erstatning.

§ 49.

Er opdraget ophort, kan kommissionaeren
allikevel gjöre gjaeldende
de rettigheter som han har
| efter §§ 31—39.

§ 50.

Kalder kommittenten opdraget
tilbake, pligter han åt betale erstatning
til kommissionaeren, hvis
opdraget gaelder for et bestemt
tidsrum og dette ikke endnu er
utlppet, eller eu bestemt forretning
som kommissionaeren maa ansees
for åt ha krav paa åt f0re til avslutning
og dette endnu ikke er
skedd, eller opsigelsesfrist er eller
maa ansees för åt vaere avtalt og
tilstraskkelig varsel ikke er git.
Kommissionaerens ret til erstatning
falder bort, hvis kommittenten
hadde gyldig grund til åt
kalde opdraget tilbake, fordi kommissionaeren
hadde undladt åt opfylde
sine pligter eller der forelaa
andre saerlige forhold.

I de tilfaelde som omhandles i
förste punktum, har kommissionmren
likeledes krav paa erstatning,
livis han frasiger sig opdraget og
kommittentens pligtforsommelse
har git ham gyldig grund til det,
eller hvis opdraget falder bort ved
åt der aapnes konkurs i kommittentens
bo.

282

Svensk text.

51 §.

Där kommissionären i fall, då lian har eller må anses hafva åtagit
sig att under bestämd tid handhafva sitt uppdrag eller att bringa visst
ärende till slut, eller då viss uppsägningstid är eller må anses aftalad, i
förtid afsäger sig sitt uppdrag, skall han ersätta kommittenten den skada
denne därigenom lider. Hade kommissionären i kommittentens underlåtenhet
att uppfylla sina förpliktelser mot honom eller annan särskild
omständighet giltig anledning till sin afsägelse, vare han dock icke
pliktig att ersätta skadan.

Kommittenten är ock berättigad till ersättning, där han återkallar
uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig anledning
därtill i kommissionärens försumlighet att fullgöra detsamma, så ock
där sådant uppdrag förfaller i följd af kommissionärens konkurs.

52 §.

Hvad nu är sagdt galle ock, där kommittenten återkallar uppdraget

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

283

§ 61.

Naar Kommissiomeren har eller
maa anses åt liave paataget sig
Hvervet for et bestemt Tidsrum
eller åt f0re en bestemt Forretning
til Afslutning, eller naar Opsigelsesvarsel
er eller maa anses aftalt,
har Kommittenten, hvis Kommissionseren
i Utide frasiger sig Hvervet,
Ret til Erstatning for det Tab,
han derved lider. Dog er Kommissiomeren
ikke erstatningspligtig,
naar han i Kommittentens
Undladelse af åt opfylde sine Pligter
eller andre sserlige Omstaendigheder
havde gyldig Grund til Frasigelsen.

Hvis Kommittenten tilbagekalder
saadant Hverv som ovenfor
omtalt, og han i Kommissionasrens
Pligtfors0mmelse har gyldig Grund
fertil, eller hvis saadant Hverv
bortfalder if0lge Kommissionterens
Konkurs, har Kommittenten ligeledes
Ret til Erstatning.

§ 52.

Hvis Kommissionteren frasiger
sig Hvervet liden der til åt ha ve
gyldig Grund i Omstfendigheder,
som kunne tilregnes Kommittenten
eller ere åt henfore til denne, taber
lian Retten til Godtg0relse for Hd -

§ Öl.

Frasiger kommissiomeren sig
opdraget, pligter han åt betale erstatning
til kommittenten, hvis
han har eller maa ansees for åt ha
paatat sig opdraget for et bestemt
tidsrum og dette endnu ikke er
utlppet, eller åt f0re en bestemt
forretning til avslutning og dette
endnu ikke er skedd, eller opsigelsesfrist
er eller maa anses för
åt vaere avtalt og tilstraskkelig
varsel ikke er git. Kommittentens
ret til erstatning falder bort, hvis
kommissionmren hadde gyldig
grund til åt fräsige sig opdraget,
fordi kommittenten hadde undladt
åt opfylde sine pligter eller der
forelaa andre sserlige forhold.

I de tilfmlde som omhandles i
förste punktum har kommittenten
likeledes krav paa erstatning, hvis
han kalder opdraget tilbake, og
kommissionarens pligtforsömmelse
har git ham gyldig grund til det,
eller hvis opdraget falder bort ved
åt der aapnes konkurs eller akkordforhandling
i kommissionserens bo.

§ 52.

Frasiger kommissionseren sig
opdraget uten åt ha gyldig grund
til det i forhold som kan tilregnes
kommittenten eller er åt henfpre til
denne, taper han retten til godti
gjorelse for utgifter, forsaavidt disse

284

Svensk text.

och har giltig anledning därtill i omständighet, som kan tillskrifvas
kommissionären eller eljest är att hänföra till denne, så ock där uppdraget
förfaller i följd af kommissionärens konkurs.

Om rättsförhållandet till tredje man.

53 §.

Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förblifver i
kommittentens ägo, intill dess äganderätten öfvergår till tredje man
eller till kommissionären, där denne själf inträder såsom köpare.

Till gods, som af kommissionären förvärfvas för kommittentens
räkning, blifver denne omedelbart ägare.

54 §.

Varder i följd af kommissionärens försumlighet gods, som han
innehar till försäljning, af honom försåldt till lägre pris än kommittenten
bestämt eller eljest i strid mot dennes intresse, förvärfvar köparen ändock
rätt till godset, där han vid aftalets ingående hvarken insåg eller bort
inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens
intresse eller handlade oredligt mot honom.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

285

gifter, forsaavidt disse som Folge
af Hvervets Oph0r blive unyttige
for Kommittenten.

Det samme gaelder, naar Kommittenten
filbåge kalder Hvervet o g
dertil har gyldig Grund i Omstamdigheder,
som kunne tilregnes Kommissionseren
eller ere åt henf0re til
denne, samt naar Hvervet bortfalder
ved Kommissionaerens Konkurs.

Om Forltvldet til Trediemand.

§ 53.

Gods, som er övergivet Kommissionasren
til Sälg, vedbliver åt
vsere Kommittentens Ej endom, indtil
Ej endom sretten overgaar til
Trediemand eller til Kommissionaeren,
naar denue selv indtraeder
som Kober.

Gods, som Indkobskommissionaeren
erhverver for Kommittentens
Regning, er Kommittentens Ejendom.

§ 54.

Har Salgskommissionaeren faaet
Godset i sin Besiddelse, og fors0mmer
han sine Pligter ved åt
saelge det til lavere Pris end af
Kommittenten fastsat eller i0vrigt
i Strid med dennes Interesse!'', erhverver
K0beren alligevel Ret til
Godset, naar han ved Aftalens
Indgaaelse hverken vidste eller

som f0lge av opdragets oph0r blir
unyttige for kommittenten.

Det samme gjaelder naar kommittenten
kalder opdraget tilbake
og bär gyldig grund til det i forhold
som kan tilregnes kommissionaeren
eller kan henf0res til
denne; likesaa naar opdraget falder
bort ved åt der aapnes konkurs
eller akkordforhandling i kommissionaerens
bo.

Om forholdet til tredjemand.

§ 53.

Gods som er overgit kommissionaeren
til sälg, vedblir åt
vaere kommittentens eiendom, indtil
eiendomsretten er gaat over til
tredjemand, eller til kommissionasren
hvis denne selv traeder ind
som kjoper.

Gods som indkjopskommissionasren
erhverver for kommittentens
regning, er dennes eiendom.

§ 54.

Har salgskommissionaeren faat
godset i sin besiddelse, og fors0mmer
han sine pligter ved åt
smlge det til lavere pris end kommittenten
har fastsat, eller forovrig
i strid med hans tarv, faar kj0peren
allikevel ret til det, hvis han,
da avtalen blev sluttet, hverken
visste eller burde vite åt kommis -

286

Svensk text.

gods, som af honom innehafves för kommittentens räkning, vare sådant
förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god tro vid
sitt förvärf.

oö §.

Utan hinder däraf att kommissionärens uppdrag återkallats eller
af annan anledning upphört och att han förty icke är berättigad att
förfoga öfver gods, som af honom innehafves för kommittentens räkning,
skall, där han ändock säljer eller annorledes förfogar öfver sådant gods,,
förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärf hvarken
ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd
däraf förfogandet var oberättigadt. Skedde förfogandet efter det kommissionärens
uppdrag förfallit i följd af hans eller kommittentens konkurs,
må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om konkursen.

56 §.

Genom aftal, som kommissionären, för kommittentens räkning
men i eget namn, ingår med tredje man, förvärfvar denne fordringsrätt
allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

287

bur de vide, åt Kommission seren
ved Salget väsentligt tilsidesatte
Kommittentens Interesser eller
handlede svigagtigt overfor Kommittenten.

Naar Salgskommissionaeren paa
anden Maade end ved Sälg uberettiget
raader over Godset, medens han
har det i sin Besiddelse, o g naar Indk0bskommissionseren
uberettiget
raader over Gods, som er erhvervet
for Kommittentens Regning, o g som
han har i sin Besiddelse, gaelder det
foretagne til Fordel for Trediemand,
som var i god Tro ved Erhvervelsen.

§ 55.

Naar Kommissionseren, efter åt
hans Hverv er oph0rt, ubef0jet
sselger eller paa anden Maade raader
over Gods, som han har i
sin Besiddelse för Kommittentens
Regning, gselder alligevel det foretagne
til Fordel for Trediemand,
som ved Erhvervelsen hverken
vidste eller burde vide, åt Hvervet
var oph0rt, o g åt det foretagne
som Folge deraf var ubef0jet. Er
Hvervet oph0rt ved Kommissionserens
eller Kommittentens Konkurs,
kan Trediemand, naar Lovgivningens
Forskrifter om Bekendtg0relse
af Konkursen ere iagttagne,
ikke paaberaabe sig Uvidenhed om
Konkursen.

§ 56.

Ved Aftale, som Kommissionseren
for Kommittentens Regning,
men i eget Navn indgaar med

sionseren ved den vsesentlig tilsidesatte
kommittentens tarv eller
handiet svigagtig mot denne.

Forf0ier salgskommissionseren,
mens han har godset i sin besiddelse,
uberettiget over det paa
anden maate end ved sälg, er forf0iningen
allikevel bindende overfor
tredjemand, hvis denne var i god
tro, da den fandt sted. Det samme
gj sekter hvis indkjopskommissionseren
uberettiget forf0ier over
gods som han har kj0pt for kommittentens
regning o g har i sin
besiddelse.

§ 55.

Har kommissionseren godset i
sin besiddelse, og forf0ier han uberettiget
over det ved sälg eller
paa anden maate, efteråt hans opdrag
er oph0rt, er forf0iningen
allikevel gseldende overfor tredjemand,
hvis denne, da den fandt
sted, hverken visste eller burde
vite åt opdraget var ophprt og
åt forf0iningen som f0lge derav
var uberettiget. Er opdraget oph0rt
i henhold til bestemmelsen i
§ 47 kan tredjemand ikke paaberope
åt han ikke visste om konkursen
eller akkordforhaDdlingen.

§ 56.

Ved avtale som kommissionseren
slutter for kommittentens
regning, men i eget navn, faar

288

Svensk text.

.57 §.

Föreligger handelskom mission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt
på grund af sådant aftal göras gällande af kommittenten, såframt
hvad tredje man enligt aftalet åligger icke blifvit i rätt tid fullgjordt
eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller handlat
oredligt mot kommittenten eller ock blifvit försatt i konkurs.

58 §.

Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt
på grund af aftal, som i 56 § sägs, åligger det honom att därom
tillsäga kommissionären eller, där denne blifvit försatt i konkurs,
konkursförvaltningen. Har kommissionären hos kommittenten fordran
af sådan beskaffenhet, att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger
för dess gäldande förfoga öfver fordringsrätten mot tredje man, åligger

Dansk T ekst.

Norsk tekst.

289

Trediemand, erh verver denne kun
Fordringsret mod Kommissionaeren,
ikke mod Kommittenten.

Trediemand kan ikke overfor
Kommissionaeren eller dennes Konkursbo
st0tte nogen Ret derpaa,
åt Kommissionaeren har Krav
paa åt faa eller har faaet Gods
eller Penge af Kommittenten til
Opfyldelse af Aftalen.

§ 57.

U denfor Handelskommission har
Kommittenten til enhver Tid Ret
til under de i § 58 naevnte Betingelser
åt g0re den Fordring, som ved
Aftalen erhverves mod Trediemand,
gaeldende.

I Handelskommission har Kommittenten
under samme Betingelser
Ret til åt g0re Fordringen gaeldende,
naar Trediemands Förpligtelse efter
Aftalen ikke opfyldes i rette Tid,
samt naar Kommissionaeren ikke
har opfyldt sin i § 7 omtalte Afregningspligt
eller har handiet
svigagtigt mod Kommittenten eller
er kommet under Konkurs.

§ 58.

Vil Kommittenten g0re Fordringsretten
gaeldende mod Trediemand,
skal han erkhere det overfor
Kommissionaeren eller i Tilfaelde
af dennes Konkurs overfor Konkursboet.
Har Kommissionaeren

tredjemand fordring alene paa
kommissionaeren, og ikke paa kommittenten.

Åt kommissionaeren har krav
paa åt faa eller har faat gods eller
penger av kommittenten til opI
fyldelse av avtalen, er tredjemand
uvedkommende. Dette gjaelder
1 ogsaa om der aapnes konkurs eller
akkordforhandling i kommissio!
naerens bo.

Utenfor handelskommission har
kommittenten, under de i naeste
paragraf naevnte vilkaar, ret til
naarsomhelst åt g]0re gjaeldende
den fordring som ved avtalen erhverves
paa tredjemand.

I handelskommission har kommittenten,
under de samme vilkaar,
j ret til åt gj0re fordringen gjaeldende,
naar tredjemands forplig|
telse if0lge avtalen ikke i rette
tid blir opfyldt, eller naar kommissionseren
ikke har opfyldt sin
pligt til åt gi opgj0r eller har
handiet svigagtig mot ham, eller
der er aapnet konkurs eller akkord|
förhandling i kommissionaerens bo.

§ 58.

Vil kommittenten gjore fordringen
mot tredjemand gjaeldende,
maa han erklaere dette til kommissionaeren
eller i tilfaelde hans
konkursbo. Han maa ogsaa daekke
eller stille betryggende sikkerhet

Svensk text.

290

det ock kommittenten att gälda kommissionärens ifrågavarande fordran
eller ställa betryggande säkerhet för densamma.

59 §.

60 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

291

overfor Kommittenten Krav af
den Beskaffenhed, åt Kommissionaeren
if0lge § 35 eller § 36 kan
raade over Fordringsretten imod
Trediemand til deres Fyldestg0rel8e,
skal Kommittenten derhos
fyldestgpre saadanne Krav eller
stille betryggende Sikkerhed for
deres Fyldestg0relse.

Opfylder Kommissionaeren eller
hans Konkursbo Trediemands Förpligtelse,
kan Kommittenten ikke
g0re Fordringen gaeldende.

§ 59.

Kommittenten kan, naar han
efter §§ 57 og 58 har Ret til
åt g0re Fordringen gaeldende, fra
Kommissionaeren eller dennes Konkursbo
fordre skriftlig Anerkendelse
af, åt denne Ret tilkommer
ham.

G0r Kommittenten Fordringen
gasldende uden åt have saadan
Anerkendelse, har han paa Forlangende
af Trediemand åt stille
betryggende Sikkerhed for, hvad
denne efter § 63 kan komme til
åt udrede til Kommissionaeren.

§ 60.

Naar Retten til åt g0re Fordringen
gasldende ikke efter §§57
og 58 tilkommer Kommittenten,
har Kommissionaeren denne Ret.
Dette gaelder ogsaa, efteråt Hvervet

for kommissioneerens krav paa ham,
hvis de er av den art åt kommissionaeren
til deres däckning efter
§35 eller § 36 kan forf0ie over
fordringen paa tredjemand.

Opfylder kommissionaeren eller
hans bo tredjemands förpligtelse,
kan kommittenten ikke gj0re fordringen
gjaeldende.

§ 59.

Naar kommittenten efter §§57
og 58 har ret til åt gj0re fordringen
gjaeldende, kan han fordre
skriftlig erkjendelse for dette fra
kommissionaeren eller dennes konkursbo.

Gj0r kommittenten fordringen
gjaeldende, liten åt ha slik erkjendelse,
pligter han paa forlangende
av tredjemand åt stille betryggende
sikkerhet for det som denne kan
komme til åt utrede til kommissionaeren
efter bestemmelserne i
§ 63.

§ 60.

Naar kommittenten ikke efter
§§ 57 og 58 har retten til åt
gj0re fordringen gjaeldende, har
kommissionaeren denne ret. Dette
gjaelder ogsaa efteråt opdraget er

292

Svensk text.

Inflyter betalning för såldt gods till kommissionärens konkursbo,
skall beloppet af konknrsförvaltningen redovisas till kommittenten.

61 §.

62 §.

Har tredje man till kom missionären erlagt betalning eller aflämnat
gods för fullgörande af aftal, som i 56 § sägs, vare han icke i något
fall pliktig att på kraf af kommittenten ånyo fullgöra aftalet, med
mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var
kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på
grund af aftalet.

63 §.

Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger göra fordringsrätt
mot honom gällande på grund af aftal, som i 56 § sägs, till kommittenten
erlägger betalning eller aflämnar gods, vare han utan hinder
däraf pliktig att till kommissionären fullgöra aftalet, så vidt det ej
visas, att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen
erlagts eller godset aflämnats omedelbart till kommittenten.

293

Dansk Tekst.

er ophprt, dog saaledes åt i Tilfaelde
af Kommissionaerens Konkurs
Boet trceder i hans Sted.

Finder Betaling Sted til Konkursboet,
har dette åt afgive det
modtagne til Kom mitten ten.

§ 61.

I Fordringen mod Trediemand
kan der ikke g0res Udlasg för Kommissionaerens
Gaeld, medmindre
denne overfor Kommittenten har
opfyldt Trediemands Förpligtelse,
eller han efter § 35 eller § 36 kan
raade over Fordringen.

§ 62.

Har Trediemand opfyldt Aftalen
overfor Kommissionaeren, er han
dog pligtig paany åt opfylde den
overfor Kommittenten, saafrernt
han, da Opfyldelsen fandt Sted,
vidste eller burde vide, åt det var
Kommittenten, som havde Retten
til åt g0re Fordringen gaeldende
imod ham.

§ 63.

Har Trediemand opfyldt Aftalen
overfor Kommittenten, uagtet det
ikke var denne, som havde Retten
til åt g0re Fordringen gaddende
imod ham, er han dog pligtig åt
opfylde den overfor Kommissionaeren,
forsaavidt det ikke oplyses,
åt denne ikke lider nogen Skade

Norsk tekst.

oph0rt, dog saaledes åt i tilfaelde
av kommissionaerens konkurs boet
tr seder i hans sted.

Erlaegges betaling til konkursboet,
pligter dette åt avgi det som
det har mottat, til kommittenten.

§ 61.

I fordringen paa tredjemand
kan der ikke tages utlaeg for kommissionaerens
g-jaeld, medmindre
denne overfor kommittenten har
opfyldt tredjemands förpligtelse
eller kommissionaerens ret efter §
35 eller § 36 hjemler det.

§ 62.

Har tredjemand opfyldt avtalen
overfor kommissionaeren, pligter
han allikevel åt opfylde den overfor
kommittenten, hvis han, da opfyldelsen
fandt sted, visste eller
burde vite åt det var kommittenten
som hadde retten til åt gj0re
fordringen gjaeldende mot ham.

§ 63.

Har tredjemand opfyldt avtalen
overfor kommittenten, uagtet det
ikke var denne som hadde retten
til åt gj0re fordringen gjaeldende
mot ham, blir han kun fri for åt
opfylde avtalen overfor kommissionaeren,
i den utstrykning han kan
oplyse åt kommissionaeren ikke har

294

Svensk text.

64 §.

Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk af sin rätt
att af honom kräfva betalning för såldt gods, kvitta sin skuld mot
fordran hos kommissionären, må kvittning ske utan hinder däraf, att
tredje man vid aftalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit
senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han
ingick aftalet, handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten
må ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån
än så vidt det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan
kvittning. «

3 kap.

Om handelsagentur.

65 §.

Med handelsagent förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans (hufvudmannens) räkning verka för afsättning af varor

Dansk Tekst.

ved, åt Opfyldelse er sket til Kommittenten
i Stedet for til ham.

§ 64.

Naar Salgskommissionaeren benytter
sin Ret til åt g0re Fordring
paa Betaling for solgt Gods gseldende
imod Trediemand, kan denne
bringe i Modregning Krav paa Kommissionseren,
selv om de ere erhver- i
vede af barn paa et Tidspunkt, da |
han vidste, åt Kommissionseren
solgte for en andens Regning. Krav,
som Trediemand har mod Kommittenten,
kan han ikke bringe i
Modregning, uden for saavidt det
oplyses, åt Kommissionseren ikke
lider nogen Skade ved Modregningen.

Gr0res Fordringen gseldende af
Kommittenten, kan Trediemand
bringe i Modregning, foruden Krav
paa Kommittenten, tillige Krav paa
Kommissionseren, som han har erhvervet
paa et Tidspunkt, da han
hverken vidste eller burde vide, åt
det var Kommittenten, som havde
Retten til åt g0re Fordringen gseldende
imod ham.

3 Kap.

Om Handelsagentur.

§ 65.

Ved Handelsagent (Agent) förstaas
i denne Lov den, som for en

Norsk tekst. 295

lidt skade ved åt opfyldelse er
skedd til kommittenten istedenfor
til ham.

§ 64.

Har salgskommissionseren gjort
bruk av sin ret til åt gjpre fordringen
paa betaling for solgt gods
gjseldende mot tredjemand, kan
denne bringe i motregning ogsaa
de krav paa kommissionaeren som
han har erhvervet paa en tid da
han visste åt kommissionseren
havde solgt for en andens regning.
Krav som tredjemand har paa
kommittenten, kan han kun bringe
i motregning, i den utstrykning
han kan godtgj0re åt kommissionseren
ikke derved lider nogen
skade.

Gj0r kommittenten fordringen
gjseldende, kan tredjemand bringe
i motregning ogsaa krav paa kommissionseren,
hvis han har erhvervet
dem, forinden han visste eller
burde vite åt det var kommittenten
som havde retten til åt gjöre fordringen
gjseldende mot ham.

3dje kapitel.

Om handelsagentur.

§ 65.

Ved handelsagent (agent) forstaaes
i denne lov den som har i

296

Svensk text.

genom att upptaga köpeanbud (order) till hufvudmannen eller att i
dennes namn sluta försäljningsaftal, och som icke är anställd i hufvudmannens
tjänst utan drifver verksamheten såsom sjelfständig yrkesidkare
med eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden
angående denna kunna sändas.

66 §.

67 §.

Har handelsagent genom försumlighet vid fullgörande af sitt uppdrag
tillskyndat hufvudmannen skada, äge denne rätt till ersättning för
skadan.

Vill hufvudmannen göra sådan rätt gällande, åligger det honom
att utan oskäligt uppehåll efter det han från agenten erhållit underrättelse
om det förfarande, hvarom fråga är, gifva agenten meddelande,
att han vill tala å försummelsen. Uuderlåtes det, vare hufvudmannen
sin talan förlustig, såframt icke agenten handlat oredligt mot honom
eller ock visat grof vårdslöshet, hvarigenom hufvudmannen tillskyndats
märklig skada.

Dansk Tekst.

anden (Agenturgiveren) har paataget
sig det Hverv åt virke for
Afbetning af Varer ved åt optage
K0betilbud (Ordrer) til Agenturgiveren
eller ved åt saelge Varer
i dennes Navn, o g som ikke er
ansat i Agenturgiverens Tjeneste,
men ud0ver Virksomheden som selvstaendig
Forretningsdrivende med
eget Kontor eller andet eget Lokale,
hvortil Meddelelser angaaende Forretningen
kunne sendes.

§ 66.

Agenten skal ved Udf0relsen af
sit Hverv varetage Agenturgive- I
rens Interesser. Han skal give
ham Underretning om Forhold,
som ere af Betydning for Hvervet;
navnlig skal han liden Ophold fremsende
Tilbud, som kunne komme
i Betragtning, og g0re Indberetning
om Sälg, som han har afsluttet
for Agenturgiverens Regnig.

§ 67.

F ors0mmer Agenten sine Pligter
overfor Agenturgiveren, skal han
erstatte den Skade, som derved
forvoldes denne.

Vil Agenturgiveren kraeve Erstatning,
skal han give Agenten
Meddelelse om, åt han vil paaberaabe
sig Fors0mmelsen. Meddelelsen
skal gives liden ugrundel
Ophold, efter åt han fra Agenten
har modtaget Underretning om,

Norsk tekst. 297

opdrag for en anden (hovedmanden)
åt virke for avsastning av
varer, ved åt opta kj0petilbud (ordrer)
til hovedmanden eller ved selv
åt slutte sälg i hans navn, og som
ikke er ansat i hovedmandens
tjenste, men ut0ver virksomheten
som selvstaendig forretningsdrivende
og har eget kontor for den.

§ 66.

Agenten skal vareta hovedmandens
tarv. Han skal underrede
ham om forhold som er av
betydning for opdraget; sasrlig
skal han uten ophold indsende
de ordrer som kan komme i betragtning,
og gi hovedmanden
underretning om sälg som han
har sluttet for dennes regning.

§ 67.

Fors0mmer agenten sine pligter
mot hovedmanden, skal han erstatte
den skade som derved voldes
denne.

Vil hovedmanden krrnve erstatning,
skal han gi agenten meddelelse
om åt han vil paaberope
fors0mmelsen. Han skal gi meddelelsen
uten ugrundet ophold
efteråt han har faat underretning
fra agenten om hvorledes denne

298

Svensk text.

68 §.

Handelsagent är berättigad till provision å försäljningsaftal, som
slutas af honom eller eljest komma till stånd genom hans medverkan,
dock endast såframt köparens betalningsskyldighet fullgöres. År varan
såld att aflämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning
erläggas särskild! för hvarje post, må ej den omständigheten, att köpeskillingen
för någon post icke erlägges, inverka å agentens rätt till
provision för de öfriga.

Varder aftalet icke å köparens sida fullgjordt, äge agenten ändock
åtnjuta provision, där underlåtenheten beror al hufvudmannen eller af
händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen. Har hufvudmannen
öfverenskommit med köparen om aftalets återgång eller beviljat
honom anstånd med köpeskillingen, och uteblifver i följd häraf betalningen,
verkar detta icke å agentens rätt till provision, utan så är att denne
samtyckt till åtgärden.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

299

hvorledes denne har forholdt sig.
Gives saadan Meddelelse ikke, kan
Agenturgiveren ikke paaberaabe
sig Forsommelsen, medmindre
Agenten bar handiet svigagtigt
eller bar gjort sig skyldig i grov
Uagtsomhed, og denne medf0rer
betydelig Skade for Agenturgiveren.

§ 68.

Agenten er berettiget til Provision
af Sälg, som ere afsluttede
af ham eller i0vrigt komne i
Stånd ved hans Medvirken, dog
kun bvis Koherens Förpligtelse
ifolge Aftalen opfyldes. Skal Leveri
ng ske efterhaanden, og skal
Betaling erlsegges särskilt for hver
Levering, kan Agenten forlange
Provision af de Leveringer, som ere
gaaede i Orden.

H vi s Koherens F orpligtelse ifolge
Aftalen ikke opfyldes, er Agenten
dog berettiget til Provision, saafremt
dette skyldes Agenturgiveren
eller en Händelse, som denne
ikke kan paaberaabe sig overfor j
Koberen. Åt Kobesummen ikke
indgaar, fordi Agenturgiveren har
sluttet Overenskomst med Koberen
om Aftalens Tilbagegang eller
har bevilget Koberen Henstand med
Betalingen, indvirker ikke paa
Agentens Ret til Provision, med- j
mindre Agenten har vaeret enig i,
åt Aftalen gik tilbage, eller åt Henstanden
blev givet.

bar forholdt sig. Gir han ikke
slik meddelelse, kan han alene
paaberope forsommelsen naar
agenten har bandiet svigagtig,
eller han har gjort sig skyldig i
grov uagtsombet og denne medforer
stor skade for bovedmanden.

§ 68.

Agenten har krav paa provision
av de sälg som er sluttet av ham,
eller föro vrig er kommet istand
ved hams medvirkning, dog kun
bvis kjoperens förpligtelse ifolge
avtalen blir opfyldt. Skal levering
ske efterhaanden, og skal betaling
erkegges särskilt for hver levering,
kan agenten forlange provision av
de leveringer som er gaat i orden.

Blir kjoperens förpligtelse ikke
opfyldt, har agenten allikevel krav
paa provision, hvis den manglende
opfyldelse skyldes bovedmanden
eller en händelse, som denne
ikke kan paaberope mot kjoperen.
Åt kopesummen ikke indgaar, fordi
bovedmanden er kommet overens
med kjoperen om åt salget skal
gaa tilbake eller åt kjoperen skal
faa henstand med kjopesummen,
har ingen indflydelse paa agentens
ret til provision; dette gjmlder dog
ikke, hvis agenten har vaeret enig
i åt salget gik tilbake eller åt
henstanden blev git.

300

Svensk text.

69 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt till
någon provision, med mindre 68 § andra stycket därtill föranleder, öfverstiger
den provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts,
hvad som brister i full betalning, äge agenten dock rätt till skillnaden.

70 §.

71 §•

I provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsaftal, som under
det sist förflutna kalenderhalfåret blifvit eller bort blifva å säljarens
sida fullgjorda, med angifvande för hvarje aftal af det provisionsbelopp,
som tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom,
af anledningen därtill. Hafva under samma tid slutits försäljningsaftal,
hvilka först senare böra fullgöras, skola sådana aftal, utan tillgodoförande
af provision, i provisionsnotan antecknas. År anledningen,
hvarför provision å ett aftal icke blifvit agenten tillgodoförd, af öfver -

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

301

§ 69.

Bliver K0besummen kun delvist
betalt, har Agenten ikke Ret
til Provision, medmindre andet f0lger
af § 68, 2det Stykke. Hvis
den Provision, som vilde bave tilkommet
Agenten, saafremt hele
K0besummen var blevet betalt,
överstiger, hvad der mangler i
fuld Betaling, har Agenten dog
Ret til Forskellen.

§ JO.

Har Agenten Eneret til paa en
bestemt Plads eller i0vrigt inden
for et bestemt Omraade åt optage
K0betilbud eller afslutte Sälg for
Agenturgi verens Regni eg, er han
berettiget til Provision ogsaa af
Aftaler, som uden hans Medvirken
afsluttes med K0bere, der h0re til
Omraadet.

§ 71.

Den Agent, som er vedvarende
Representant for Agenturgiveren,
har Krav paa i Begyndeisen af
hvert Kalenderhalvaar åt faa Provisionsnota
fra ham angaaende
Sälg, som ere komne i Stånd ved
Agentens Medvirken eller under
saadanne Omstamdigheder, åt § 70
kommer til Anvendelse.

I Provisionel! otaen skal optages
alle Sälg, som i L0bet af det sidste
Kalenderhalvaar ere eller burde

§ 69.

Blir kjepesummen kun delvis
betalt, har agenten ikke krav paa
provision, hvis ikke andet folger
av § 68, andet led. Hvis den provision
som agenten vilde hat krav
paa om hele k)0pesummen var betalt,
överstiger det som mangler i
fuld betaling, har han dog ret til
forskjellen.

§ 70.

Har agenten eneret til, paa en
bestemt plads eller for0vrig indenfor
et bestemt omraade, åt opta
ordrer eller slutte sälg for hovedmandens
regning, har han krav
paa provision ogsaa av de sälg
som uten hans medvirkning sluttes
med kj0pere som h0rer til hans
omraade.

§ 71.

Er agenten varig representant
for hovedmanden, har han ret til
åt faa provisionsnota fra ham ved
begyndeisen av hvert kalenderhalvaar,
for de sälg som er
kommet istand ved agentens medvirkning
eller under saadanne forhold
åt § 70 kommer til anvendelse.

I provisionsnotaen skal optages
alle sälg som i lopet av det sidste
kalenderhalvaar er eller burde vseret

302

Svensk text.

gående beskaffenhet, skall aftalet ånyo upptagas eller antecknas i följande
provisionsnota.

72 §.

Handelsagent, som icke varaktigt företräder sin hufvudman, äge
beträffande försäljningsaftal, hvilka kommit till stånd genom hans medverkan,
bekomma provisionsnota, angifvande det provisionsbelopp, som
tillgodoföres honom, eller, där provision icke tillgodoföres, anledningen
därtill.

73 §.

Afgifter för bref, telegram och telefonsamtal samt öfriga utgifter,
för hvilka handelsagenten haft fog, skola särskildt godtgöras honom,

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

303

vaere komne til Udf0relse fra Agenturgiverens
Side. For hvert Sälg
skal angives det Provisionsbel0b,
som godskrives Agenten, eller, hvis
Provision ikke godskrives ham,
Grunden dertil. Er der i L0bet
af samme Tid afsluttet Sälg, som
f0rst senere skulle komme til Udf0relse,
skulle saadanne Sälg anf0res
i Provisionsnotaen, uden åt
Provision godskrives. Er Grunden
til, åt Provision af et Sälg ikke er
godskrevet Agenten, af forbigaaende
Art, skal Salget paany optages
eller anf0res i den f0lgende j
Provisionsnota.

Er et Provisionsbel0b godskrevet
Agenten, og viser det sig j
senere, åt det ikke tilkommer ham,
kan Agenturgiveren i en f0lgende
Provisionsnota godskrive sig Bel0bet.

§ 72.

Den Agent, som ikke er vedvarende
Representant for Agenturgiveren,
er berettiget til åt faa
Provisionsnota for de Sälg, der ere
komne i Stånd ved hans Medvirken.
Provisionsnotaen skal angive
den Provision, der godskrives ham,
eller, hvis Provision ikke godskrives,
Grunden til, åt dette ikke
sker.

§ 73.

Agenten har Krav paa sirlig
Godtg0relse for Udgifter til Porto,

opfyldt fra hovedmandens side.
For hvert sälg skal en ten godskrives
provision eller angives
grunden til åt saa ikke sker. Er
der i l0pet av samme tid sluttet
sälg som först senere skal opfyldes,
skal de anfores i provisionsnotaen,
liten åt provision godskrives. Er
grunden til åt provision av et sälg
ikke godskrives, av forbigaaende
art, skal salget optages eller anfores
paany i den folgende provisionsnota.

Er en provision godskrevet, og
viser det sig senere åt agenten
ikke har krav paa den, kan hovedmanden
i en folgende provisionsnota
godskrive sig belopet.

§ 72.

Er agenten ikke varig representant
for hovedmanden, har han
ret til åt faa provisionsnota fra
denne for de sälg som er kommet
istand ved hans medvirkning. I
provisionsnotaen skal anf0res den
provision som godskrives agenten,
eller hvis provision ikke godskrives,
grunden til dette.

§ 73.

Agenten har krav paa särskilt
godtgj0relse for utleg til porto,

304

Svensk text.

så vidt ej provision eller annan ersättning, som lian äger uppbära, är
afsedd att innefatta godtgörelse jämväl för dem.

74 §.

Har handelsagent i följd af uppdraget fått mottaga mönster,
profver eller annat, som tillhör hufvudmanneu och icke är afsedt till
försäljning, äge han, så vidt hans säkerhet för hvad han på grund af
uppdraget har att fordra eljest skulle äfventyr as, innehålla det mottagna,
till dess hufvudmannen gäldar hans ifrågavarande fordran eller
för dess gäldande ställer annan betryggande säkerhet.

75 §.

76 §.

Angående upphörande af handelsagents uppdrag skall hvad i 40
—52 §§ är för kommissionär stadgadt äga motsvarande tillämpning. ^

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

305

Telegrammer o g Telefonsamtaler
samt for andre bef0jede Udgifter,
forsaavidt ikke Provision eller andet
Yederlag er beregnet paa åt
skulle udg0re Betaling ogsaa for
dem.

§ 74.

Har Agenten if0lge Hvervet
modtaget Pr0ver, M0nstre eller
andel, som tilli0rer Agenturgiveren
og ikke er bestemt til Sälg,
kan ban, forsaavidt hans Sikkerhed
for, hvad han har åt fordre
if0lge Hvervet, ellers vilde blive
udsat for Fare, tilbageholde det
modtagne, indtil Agenturgiveren ''
betaler hans Fordring eller stiller
anden betryggende Sikkerhed for
dens Betaling.

§ 75.

Hvis Agenten har Varer paa
Lager til Sälg for Agenturgiveren,
har han de samme Pligter og Rettigheder
med Hensyn til Varerne,
som Handelskommissionaeren efter
2det Kapitel har med Hensyn til
Gods, der er sendt ham til Sälg.

§ 76.

Angaaende Agenturforholdets
Opli0r Ande Bestemmelserne i §§
46—52 tilsvarende Anvendelse.

telegrammer og telefonsamtaler
samt for andre berettigede utgifter,
hvis de ikke skal dcekkes ved provision
eller paa anden maate.

§ 74.

Har agenten if0lge opdraget
mottat pr0ver, m0nstre eller andet
som tilh0rer hovedmanden og ikke
er bestemt til sälg, kan han, forsaavidt
hans sikkerhet ellers vilde
utssettes for fare, holde det tilbake,
indtil hovedmanden betaler det som
agenten har åt krseve i anledning
av opdraget, eller stiller anden
betryggende sikkerhet for det.

§ 76.

Har agenten varer paa lager
til sälg for hovedmanden, har
han de samme pligter og rettigheter
med hensyn til varerne, som
handelskommissionaeren efter 2det
kapitel har med hensyn til gods
som er sendt ham til sälg.

§ 76.

Angaaende agenturforholdets
ophpr faar bestemmelserne i §§
46—52 tilsvarende anvendelse.

306

Svensk text.

77 §.

Handelsagent äge icke, ändå att han varaktigt företräder sin
hufvudman, utan hufvudmannens bemyndigande sluta för denne bindande
försälj ningsaftal.

78 §.

79 §.

Hvad nu är sagdt skall icke gälla, där det kan anses vara vid förhandlingarna
mellan agenten och anbudsgifvaren betingadt, att anbudet
skall vara förfallet, om det ej uttryckligen antages.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

307

§ n.

Agenten kan ikke, selv om han
er vedvarende Representant for
Agenturgiveren, afslntte bindende
Sälg for denne uden åt have hans
Bemyndigelse dertil.

§ 78.

Har Agenten gjort Indberetning
om Sälg, som han har afsluttet
for Agenturgiverens Bogning,
skal denne, naar Agenten
har handiet uden Bemyndigelse
eller har overskredet sin Bemyndigelse,
og Agenturgiveren ikke vil
godkende Salget, give Meddelelse
derom til Agenten eller K0beren
uden ugrundet Ophold, efter åt
Indberetningen er indkommet til
ham. Undlader Agenturgiveren
dette, anses Salget for godkendt.

§ 79.

Vil Agenturgiveren ikke antage
en Ordre, som er indsendt gennem
hans Agent, skal han give Meddelelse
derom til Agenten eller
Ordregiveren uden ugrundet Ophold,
efter åt Ordren er indkommet
til ham. Undlader han dette,
anses Ordren for antaget.

Dette gselder dog ikke, naar
det ved Forhandlingerne mellem
Agenten og Ordregiveren maa anses
betinget, åt Ordren skal bortfalde,
hvis den ikke udtrykkelig
antages.

§ 77.

Agenten kan ikke, selv om han
er varig representant for hovedmanden,
slutte sälg som binder
denne, hvis han ikke har fuldmagt
til det fra ham.

§ 78.

Har agenten underrettet hovedmanden
om sälg som han har
sluttet for dennes legning, og vil
hovedmanden ikke godta salget,
fordi agenten har handiet uten
fuldmagt eller har overskredet sin
fuldmagt, skal han gi meddelelse
om det til agenten eller kunden,
uten ugrundet ophold efteråt han
mottok underretningen. Ellers ansees
han for åt ha godtat salget.

§ 79.

Vil hovedmanden ikke anta en
ordre som er indsendt av hans
agent, skal han gi meddelelse om
det til agenten eller kunden, uten
ugrundet ophold efteråt han mottok
ordren. Ellers ansees han for
åt ha antat ordren.

Det som her er bestemt kommer
ikke til anvendelse hvis det ved
forhandlingerne mellem agenten
og kunden maa ansees betinget,
åt ordren bortfalder hvis den ikke
uttryckelig antages.

308

Svensk text.

80 §.

Hvad i 78 och 79 §§ är stadgadt angående skyldighet för hufvudmannen
att gifva meddelande, om han icke vill godkänna försäljningsaftal,
som inberättats af hans agent, eller antaga köpeanbud, som af
denne insändts, skall äga motsvarande tillämpning, där hufvudmannen
från köparen eller anbudsgifvaren får underrättelse, att agenten slutit
aftalet eller mottagit anbudet; dock att meddelandet i sådant fall icke
med laga verkan må riktas till agenten. Hvad nu är stadgadt skall
äga tillämpning, ändå att hufvudmannen genom meddelande till agenten
fullgjort hvad honom enligt nämnda paragrafer åligger.

81 §.

Utan hinder däraf att köpeanbud afgifvits till handelsagent och
af honom insändts till hufvudmannen, äge anbudsgifvaren, där ej annat
kan anses vara vid förhandlingarna mellan honom och agenten betingadt,
enahanda rätt att hos hufvudmannen återkalla anbudet, som
eljest skulle honom tillkommit.

82 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

309

§ 80.

Reglerne i §§ 78 og 79 om
Agenturgiverens Pligt til åt give
Meddelelse, naar han ikke vil godkende
et af Agenten indberettet
Sälg eller antage en af ham indsendt
Ordre, Ande tilsvarende Anvendelse,
naar Agenturgiveren fra
K0beren eller Ordregiveren faar
Underretning om, åt Agenten har
afsluttet Salget eller modtaget !
Ordren. Dog kan Meddelelsen i
dette Tilfadde ikke rettes til Agenten.
Hvad ovenfor er bestemt,
gselder, selv om Agenturgiveren
bär iagttaget Forskrifterne i de j
nmvnte Paragrafer ved åt give
Meddelelse til Agenten.

§ 81.

Åt en Ordre er indgivet til
Agenten og. af ham indsendt til
Agenturgiveren, er ikke til Hinder
for, åt Ordregiveren tilbagekalder
den overfor Agenturgiveren, saafremt
han vilde have vmret berettiget
dertil, bvis han havde indgivet
Ordren umiddelbart til Agenturgiveren.
Dette gadder dog ikke,
hvis andet maa anses betinget ved
Forhandlingerne mellem Agenten
og Ordregiveren.

§ 82.

tiar en Handlende, der staar i
Forretningsforbindelse med Agenturgiveren,
forhandlet med hans

§ 80.

Det som i §§ 78 og 79 er bestemt
faar tilsvarende anvendelse
naar hovedmanden faar underretning
fra kunden om åt agenten
har sluttet salget eller mottat
ordren, dog saaledes åt meddelelsen
maa sendes direkte til kunden.
Dette gjselder selv om hovedmanden
har iagtat bestemmelserne i de
naävnte paragrafer ved åt gi meddelelse
til agenten.

§ 81.

Åt en ordre er indgit til agenten
og av ham indsendt til hovedmanden,
er ikke til hinder for åt kunden
kalder den tilbake Jios denne,
hvis han vilde hat ret til det om
han hadde indgit ordren direkte til
ham. Dette gjålder dog ikke hvis
andet maa ansees betinget ved forhandlingerne
mellem agenten og
kunden.

§ 82.

Har en handlende forhandlet
! med eu agent om åt slutte kjop
for sin bedrift, og faar han fra

310

Svensk text.

förklarar sig antaga till agenten då afgifvet anbud eller bekräfta med
honom då slutet aftal, åligger det köpmannen, där han vill göra gällande,
att han icke afgifvit något anbud eller slutit något aftal eller att anbudets
eller aftalets innehåll är i meddelandet oriktigt återgifvet, att
utan oskäligt uppehåll gifva liufvudmannen meddelande därom. Underlåter
köpmannen det, skall han anses hafva godkänt aftal af det innehåll
meddelandet från hufvudmannen utvisar, dock endast såframt han
af meddelandet bort förstå, att enligt hufvudmannens förmenande sådant
aftal kommit till stånd, och ej förmår visa, att meddelandet var oriktigt.

83 §.

Har hufvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen
fått kännedom om att agenten utan att vara därtill berättigad uppburit
betalning för varor, som blifvit försålda genom hans medverkan eller
under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning, åligger det
hufvudmannen att, där han icke vill godkänna betalningen till agenten,
utan oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom. Underlåter
hufvudmannen det, vare så ansedt som hade han godkänt betalningen.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

311

Agent om Af slutning af K 0b for
sin Bedrift, og faar han fra Agenturgiveren
Underretning om, åt
denne i Henhold til de f0rte Forhandlinger
godkender en Aftale
eller antager en Ordre, skal den
Handlende uden ugrundet Ophold
give Agenturgiveren Meddelelse,
hvis han vil gpre gaeldende, åt han
ikke har afsluttet Aftalen eller afgivet
Ordren, eller åt Aftalens eller
Ordrens Indhold er urigtigt gengivet.
Undlader den Handlende
åt give Meddelelse, uagtet han af
Underretningen har forstaaet eller
burde have forstaaet, åt Agenturgiveren
ansaa Aftale for afsluttet
med det Indhold, som angives i
Underretningen, anses i Mangel af
Bevis i modsat Retning saadan Aftale
for åt vmre kommet i Stånd.

§ 83.

Agenten kan ikke, selv om han
kan afslutte Sälg, som bin de Agenturgiveren,
uden Bemyndigelse af
denne modtage Betaling for solgte
Varer eller efter Salget give Henstand
med Betalingen eller Afslag
i Prisen eller foretage anden Hundring
i Aftalen.

Har Agenturgiveren gennem
Underretning fra Agenten eller
K0beren faaet Kundskab om, åt
Agenten uberettiget har modtaget
Betaling for Varer, som ere solgte
ved hans Medvirken eller under
saadanne Omstamdigheder, åt § 70
kommer til Anvendelse, skal Agen -

hovedmanden underretning om åt
denne, i henhold til de fprte forhandlinger,
godtar en avtale eller
antar en ordre, man han uten
ugrundet ophold gi hovedmanden
meddelelse, hvis han vil gjpre geeldende
åt han ikke har sluttet avtalen
eller indgit ordren, eller åt
avtalens eller ordrens indhold er et
andet end av hovedmanden angit.
Gir han ikke slik meddelelse, uagtet
han av underretningen burde forstaat
åt hovedmanden ansaa avtale
sluttet med det indhold som
angives i underretningen, skal avtale
av dette indhold ansees for åt
vmre kommet istand, hvis den handlende
ikke kan godtgjore noget
andet.

§ 83.

Selv om agenten kan slutte
sälg som binder hovedmanden
kan han ikke uten fuld magt fra
denne motta betaling for solgte
varer, eller efter salget gi henstand
eller avslag i prisen eller vedta
anden förändring i avtalen.

Er hovedmanden ved underretning
fra agenten eller kunden
blit vidende om åt agenten uberettiget
har mottat betaling for varer
som er solgt ved hans medvirkning,
eller under saadanne forhold åt
§70 kommer til anvendelse, og
vil hovedmanden ikke godta betalingen,
maa han uten ugrundet

312

Svensk text.

84 §.

4 kap.

Om handelsresande.

85 §.

Dansk Tekst.

turgiveren, livis han ikke vil godkende
Betalingen, uden ugrundet j
Ophold give Kpberen Meddelelse
derom. Undlader Agenturgiveren
dette, anses Betalingen for godkendt.

§ 84.

Vil K0beren g0re gaddende, åt
der er Mangler ved Varen, eller åt
Forsinkelse med dens Lavering har
fundet Sted, eller vil han ipvrigt
henvende sig til Sselgeren angaaende
Udf0relsen af et afsluttet Kpb,
kan saadan Henvendelse rettes til
Agenten, hvis K0bet er afsluttet
ved hans Medvirken eller under
saadanne Omstasndigheder, åt § 70 !

kommer til Anvendelse.

Selv om Agenten kan afslutte
Sälg, som binde Agenturgiveren,
kan han ikke uden dennes Bemyndigelse
trasffe Afg0relse i Anledning
af saadan Henvendelse.

4 Kap.

Om Handelsrejsende.

§ 85. |

Ved Handelsrejsende förstaas i
denne Lov den, som for en Handlende
(Handelshuset) har paataget
sig det Hverv åt rejse fra Sted
til Sted o g derunder virke for
Afsaetning af Varer, som ikke
medfores, ved åt optage K0betilbud
(Ordrer) til Handelshuset
eller ved selv åt sadge Varer i j
dettes Navn.

Norsk tekst. 313

ophold gi meddelelse om det til
kunden. Ellers ansees han for åt
ha godtat betalingen.

§ 84.

Vil kunden gjpre gjaeldende
åt varen har mangler, eller åt den
er levert for sent, eller vil han
for0vrig henvende sig til hovedmanden
om opfyldelsen av et sluttet
sälg, kan henvendelsen rettes til
agenten, hvis salget er skedd ved
hans medvirkning eller under saadanne
forhold åt § 70 kommer til
anvendelse.

Agenten kan ikke träffe nogen
avgj0relse i anledning av henvendelsen,
hvis han ikke har fuldmagt
til det fra hovedmanden. Dette
gjselder selv om han har ret til
åt binde denne ved sälg.

4de kapitel.

Om handelsreisende.

§ 85.

Ved handelsreisende forstaaes
i denne lov den som har i opdrag
for en handlende (hovedmanden)
åt reise fra sted til sted og derunder
virke for avsmtning af varer
som han ikke f0rer med sig, ved
åt opta kj0petilbud (ordrer) til
hovedmanden eller ved selv åt
slutte sälg i hans navn.

Er den handelsreisende ansat

314

Svensk text.

86 §.

År handelsresande anställd i sin hufvudmans tjänst, skola i fråga
om hans skyldigheter och rättigheter mot hufvudmannen det dem emellan
ingångna avtalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.

I hufvudmannens tjänst anställd handelsresånde må icke, med
mindre rätt därtill följer af aftalet eller giltig anledning föreligger, utan
föregående uppsägning skiljas från sin anställning eller själf lämna densamma.
Uppsäges aftalet från någondera sidan, skall det upphöra att
gälla med utgången af tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen
skedde.

Utan hufvudmannens lof äge handelsresande, hvarom i denna
paragraf förmäles, icke under sina resor upptaga köpeanbud eller sluta
försäljningsaftal för annans räkning än hufvudmannens.

87 §.

88 §.

Handelsresande äge icke utan hufvudmannens bemyndigande sluta
för denne bindande försäljningsaftal.

År den resande af sin hufvudman försedd med slutsedelsblanketter,

Dansk Tekst.

§ 86.

Staar en Handelsrejsende i
Tjenesteforhold til Handelshuset,
gselder om hans Pligter og Rettigheder
overfor dette, hvad derom
er aftalt mellem dem eller fblger
af Handelsbrug.

Saadan Handelsrejsende antages
åt vmre ansat med et Opsigelsesvarsel
af 3 Maaneder til den
fprste i en Maaned.

Han maa ikke uden Handels- !
husets Samtycke paa sine Rejser
arbejde for Sälg af andre Varer
end dettes.

Forsaavidt han helt eller delvist
hennes med Provision, Ande i
Bestemmelserne i §§ 68—70 tilsvarende
Anvendelse.

§ 87. j

Eu Handelsrejsende, som ikke
staar i Tjenesteforhold til Plandelshuset,
har, forsaavidt ikke andet
f0lger af § 1, de samme Rettigheder
og Pligter overfor dette, som
Agenten efter §§ 66 — 74 har overfor
Agenturgiveren. Angaaende
Ophoret af Forholdet mellem den
Rejsende og Handelshuset Ande
Bestemmelserne i §§ 46—52 tilsvarende
Anvendelse.

§ 88.

Den Handelsrejsende kan ikke
uden Handelshusets Bemyndigelse
afslutte bindende Sälg for dette.

Norsk tekst. 315

i hovedmandens tjeneste, kaldes
han fast reisende.

; § 86.

Den fäste reisende ansees for
åt vsere ansat med en opsigelsesfrist
av tre maaneder.

Han kan ikke uten hovedmandens
samtykke paa sine reiser arbete
for sälg av andre varer end
dennes.

Hvis han htones helt eller delvis
med provision, faar bestemmelserne
i §§ 68—70 tilsvarende
anvendelse.

§ 87.

Er den reisende ikke fast reisende,
har han de samme pligter
og rettigheter overfor hovedmanden,
som en agent efter §§ 66—
74 har overfor sin hovedmand.
Om forholdets oph0r faar bestemmelserne
i §§ 46—52 tilsvarende
anvendelse.

§ 88.

Den fäste reisende kan binde
sin hovedmand ved sälg. Andre
reisende kan det alene naar de

316

Svensk text.

indika innehålla hufvudmannens namn och på grund af sin affattning
må antagas vara afsedda att, sedan de af den resande ifyllts, tjäna
till bevis om att aftal slutits för hufvudmannens räkning, vare försäljningsaftal,
som den resande med ifyllande af sådan blankett ingår, lika
bindande för hufvudmannen, som om denne hade uttryckligen bemyndigat
den resande att sluta aftalet.

89 §.

Detsamma gäller, där hufvudmannen från köparen eller anbudsgifvaren
får underrättelse, att den resande slutit aftalet eller mottagit
anbudet.

90 §.

I fråga om återkallelse af köpeanbud, som insändts genom
handelsresande, och om skyldighet för köpman, som med handelsresande

Dansk Tekst.

Er den Handelsrejsende af Handelshuset
forsynet med Slutseddelsblanketter,
der indeholde Handelshusets
Navn og efter deres Affattelse
maa antages, naar de ere
udfyldte af den Rejsende, åt skulle
tjene som Bevis for, åt Sälg er
afsluttet, er en Aftale, som den
Rejsende under Udfyldelse af en
saadan Blänket indgaar, lige saa
bindende for Handelshuset, som
om dette udtryOheligt havde bemyndiget
den Rejsende til åt afslutte
Aftalen.

§ 89.

Bestemmelserne i §§ 78 og 79
om, åt Agenturgiveren er pligtig
åt give Meddelelse, naar han ikke
vil godkende Sälg, som er afsluttet
af Agenten, eller antage
Ordre, som er afgivet til denne,
finde tilsvarende Anvendelse, naar
den Handelsrejsende indberetter til
Handelshuset, åt han har afsluttet
saadant Sälg, eller indsender Ordre
til det, dog åt Meddelelsen i
saa Fald skal gives umiddelbart
til Kpberen eller Ordregiveren.

Det samme gaslder, hvis Handelshuset
faar Underretning fra
K0beren eller Ordregiveren om, åt
den Rejsende har afsluttet Salget
eller modtaget Ordren.

§ 90.

Med Hensyn til Tilbagekaldelse
af Ordrer, som ere indsendte

Norsk tekst. 317

har fuldmagt til det fra hovedmanden.

Har hovedmanden försynt den
reisende med slutseddelblanketter,
og utfylder denne ved salget en
saadan blänket, er salget bindende
for hovedmanden som om han
uttrykkelig hadde git fuldmagt til
det, hvis blanketten brerer hovedmandens
navn og efter sit indhold
maa antages åt vaere bestemt til, i
utfyldt stånd, åt tjene som bevis for
åt sälg er sluttet for hovedmandens
regning.

§ «0-

Har den reisende underrettet
hovedmanden om et sluttet sälg
eller en mottat ordre, og vil hovedmanden
ikke godta salget eller
anta ordren, faar bestemmelserne
i §§ 78 og 79 tilsvarende anvendelse,
dog saaledes åt meddelelsen
maa gives direkte til kunden.

Det samme gjeelder hvis hovedmanden
fra kunden faar underretning
om åt den reisende har
sluttet salget eller mottat ordren.

§ 90.

Det som er bestemt i § 81
faar tilsvarende anvendelse naar en

318

Svensk text.

förhandlat angående köp men icke vill vara däraf bunden, att i visst
fall gifva meddelande därom till hufvudmannen skall hvad i 81 och 82 §§
är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

91 §.

Utan hufvudmannens bemyndigande äge handelsresande icke,
ändå att han kan sluta för hufvudmannen bindande försäljningsaftal,
uppbära betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgifva
anstånd med betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i aftalet.

Har hufvudmannen genom underrättelse från sin resande eller från
köparen fått kännedom om att den resande utan att vara därtill berättigad
uppburit betalning för varor, som blifvit försålda genom hans medverkan
eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning, åligger
det hufvudmannen att, där han icke vill godkänna betalningen till
den resande, utan oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom.
Underlåter hufvudmannen det, vare så ansedt som hade han godkänt
betalningen.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

319

gennem en Handelsrejsende, og
med Hensyn til Pligt for den Handlende,
som har forhandlet med en
Handelsrejsende om K0b, til i visse
Tilfaslde åt give Meddelelse Ande
Bestemmelserne i §§ 81 og 82
tilsvarende Anvendelse.

§ 91.

Den Handelsrejsende kan ikke,
selv om han kan afslutte Sälg, som
binde Handelshuset, uden Bemyndigelse
af dette modtage Betaling
for solgte Varer eller efter Salget
give Henstand med Betalingen eller
Afslag i Prisen eller foretage anden
ändring i Aftalen.

Har Handelshuset gennem Underretning
fra den Rejsende eller
K0beren faaet Kundskab om, åt
den Rejsende uberettiget har modtaget
Betaling for Varer, som ere
solgte ved hans Medvirken eller
under saadanne Omstsendigheder,
åt § 70 kommer til Anvendelse,
skal Handelshuset, hvis det ikke
vil godkende Betalingen, uden
ugrundet Ophold give K0beren Meddelelse
derom. Undlader Handelshuset
dette, anses Betalingen for
godkendt. K0beren er i saa Fald
berettiget til ogsaa fremtidigt åt
erlgegge Betaling til den Rejsende
for saadanne K0b, indtil han modtager
Underretning fra Handelshuset
om, åt Betaling ikke maa
ske til den Rejsende.

kunde vil kalde tilbake en Ordre han
har indsendt gjennem en reisende.

Det som er bestemt i § 82 faar
tilsvarende anvendelse naar en
handlende som har forhandlet med
en reisende om k]0p for sin bedrift,
faar underretning fra hovedmanden
om åt denne godtar en avtale eller
antar en ordre.

§ 91.

En reisende kan ikke uten
fuldmagt fra hovedmanden motta
betaling for solgte varer, eller
efter salget gi henstand eller avslag
i prisen eller vedta anden
förändring i avtalen. Den fäste
reisende kan dog, naar han opholder
sig paa kundens plads, motta
betaling.

Er hovedmanden, ved underretning
fra den reisende eller kunden,
blit vidende om åt den reisende
uberettiget har mottat betaling
for varer som er solgt
ved hans medvirkning, eller under
saadanne forhold åt § 70 kommer
til anvendelse, og vil han ikke
godta betalingen, maa han uten
ugrundet ophold gi meddelelse om
det til kunden. Ellers ansees han
for åt ha godtat betalingen.

320

Svensk text.

92 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess aflämnande, eller vill lian gifva säljaren annat meddelande i fråga om
fullgörandet af ingånget köpeaftal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till säljarens resande, såvida denne vid tiden för meddelandet
befinner sig å köparens ort och aftalet kommit till stånd genom
hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

Ändå att handelsresande kan sluta för kufvudmannen bindande
försäljningsaftal, äge han icke utan hufvudmannens bemyndigande med
bindande verkan för denne träffa något afgörande i anledning af sådana
meddelanden från köparen, som i första stycket afses.

93 §.

Har någon åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom
den ort, där denne drifver sin rörelse, besöka kunder och därvid, genom
upptagande af köpeanbud (order) till hufvudmannen eller slutande af
försäljningsaftal i dennes namn, verka för afsättning af varor, som icke
medföras, skall å sådan platsförsäljare äga motsvarande tillämpning
hvad här ofvan i 88—92 §§ är stadgadt om handelsresande. Härutöfver
skall, där platsförsäljaren är anställd i hufvudmannens tjänst, 86 §
och i annat fall 87 § äga motsvarande tillämpning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

321

§ 92.

Vil Kpberen g0re gaddende, åt
der er Mangler ved Varen, eller åt
Forsinkelse med dens Levering har
fundet Sted, eller vil han iövrigt
henvende sig til Handelshuset angaaende
Udforelsen af et afsluttet
Sälg, kan saadan Henvendelse
rettes til den Handelsrejsende, hvis
denne befinder sig paa Kpberens
Plads, og Aftalen er afsluttet ved
hans Medvirken eller under saadanne
Omstsmdigheder, åt § 70
kommer til Anvendelse.

Selv om den Rejsende kan afslutte
Sälg, som binde Handelshuset,
kan lian ikke liden dettes
Bemyndigelse traeffe Afgörelse i
Anledning af saadan Henvendelse,
som omhandles i lste Stykke.

§ 93.

Har nogen for eu Handlande j
paataget sig det Hverv indenfor !
den Plads, hvor denne driver sin
Forretning, åt besöge Kunder og
derunder virke for Afsättning af
Varer, som ikke medfores, ved åt ,
optage Kobetilbiul (Ordrer) til den
Handlende eller ved selv åt smlge
Varer i dennes Navn, Ande de
ovenfor i dette Kapitel givne Bestemmelser
tilsvarende Anvendelse.

§ 92.

Vil kunden gjöre gjteldende
åt varen har mangler, eller åt den
er levert for sent, eller vil han
forovrig henvende sig til hovedmanden
om opfyldelsen av et sluttet
sälg, kan henvendelsen rettes til
den reisende, naar denne opholder
sig paa kundens plads. Er den
reisende ikke fast reisende, gjselder
dette dog kun hvis salget er skedd
ved hans med virkning eller under
saadanne fördold åt § 70 kommer
til anvendelse.

Den reisende kan ikke trrnffe
nogen avgjprelse i anledning av
henvendelsen, hvis han ikke har
fuldmagt til det fra hovedmanden.
Dette gjaelder selv om lian hålrot
til åt binde denne ved sälg.

§ 93.

De regler som efter dette kapitel
gjaelder om den fäste handelsreisende,
faar tilsvarende anvendelse
paa den som er ansat i en handlendes
tjeneste, og som har i opdrag åt
bespke kunder paa den plads hvor
den handlende driver sin forretning,
og derunder virke for avsastning
av varer som han ikke förer
med sig, ved åt opta kjopetilbud
(ordrer) til den handlende eller ved
selv åt slutte sälg i hans navn; dog

322

Svensk text.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

323

kan kan ikke uten särskilt fnldmagt
fra den handlende motta
betaling for solgte varer.

De regler som efter dette
kapitel gjtelder om den handelsreisende
som ikke er fast reisende,
faar tilsvarende anvendelse
paa den som driver saadan virksomhet
som i f0rste led mevnt,
nten åt vsere ansat i den kandlendes
tjeneste.