RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1914. Ändra kammaren. Nr 84.

Lördagen den 12 september, e. m.

Kl. 7 e. in.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till behandling förelåg först lagutskottets memorial, nr 35, i Om lag
anledning av återremiss från andra kammaren av lagutskottets ut- Ordnande ^om
låtande nr 31 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag ”anstånd med
till lag angående förordnande om anstånd med betalning av gäld betalning a»
(moratorium). 9äld I

utlåtande nr 31 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 263 med förslag till lag angående förordnande av anstånd med
betalning av gäld (moratorium) hade lagutskottet hemställt, att riksdagen
måtte antaga följande

Lag

angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Intill dess lagtima riksdag år 1915 sammanträtt äge Konungen
att, efter samråd med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
förordna om anstånd med betalning av gäld (moratorium) i
den omfattning så prövas oundgängligen nödigt.

Förordnas om anstånd, äge Konungen jämväl besluta anstånd
med betalning av offentliga avgifter, vilka icke kunna för gäld
anses.

Av Konungen utfärdat förordnande om anstånd skall, där det
ej tidigare upphävts och ej heller eljest tiden för dess giltighet redan
gått till ända, upphöra att lända till efterrättelse, då sex veckor
förflutit från riksdagens början.

2 §.

I samband med förordnande om anstånd äge Konungen jämväl
utfärda de föreskrifter, som i följd av anståndet må anses nödiga,
Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 84. 1

Nr 84. 2

Lördagen den 12 september, e. m.

Om lag
angående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

dels rörande inskränkningar i borgenärs rätt att hos domstol, överexekutor
och utmätningsman utsöka sin fordran, att söka att gäldenär
egendom avträdes till konkurs samt att i övrigt göra gällande
rättsliga verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen, dels ock
rörande uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo tillhörig
egendom.

Under den tid anstånd med växels betalning åtnjutes, må växeln
icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

Är enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav,
att talan anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid,
och kan på grund av vad ovan stadgas sådan åtgärd icke företagas,
vare borgenärens rätt förvarad, där vad sålunda icke kunnat fullgöras
varder fullgjort inom en kalendermånad efter det hindret för
åtgärdens vidtagande upphörde; dock att vad växelrättens bevarande
angår, gäller vad i 92 § växellagen sägs.

3 §.

Å gäld, för vilken ränta ej är utfäst, men viss förfallodag är
föreskriven, beräknas under den tid, anstånd med gäldens betalning
åtnjutes, ränta efter den räntefot, Konungen vid förordnandet om
anståndet bestämmer.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Vid detta ärendes behandling i kamrarna hade första kammaren
bifallit utskottets berörda hemställan, varemot andra kammaren återförvisat
ärendet till utskottet för ny behandling.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde nu utskottet
i förevarande memorial, att andra kammaren måtte i ärendet
fatta beslut.

Utskottets i dess utlåtande nr 31 gjorda hemställan föredrogs
ånyo, varefter

Herr Petersson i Lidingö villastad yttrade: Herr tal man,

mina herrar! Då andra kammaren förra gången behandlade
det lagutskottsutlåtande, som nu åter ligger före, sökte jag uppvisa,
att man för en moratorielagstiftning behöver två olika
lagar: dels en speciell lag, som stadgar, hur det i visst fall
skall förfaras med olika slag av gäld och reglerar förfallotider
exekutiva åtgärder, lagsökningar m. m. dylikt, dels ock en generell
lag, som giver Konungen bemyndigande att för vissa trängande
fall utfärda ett dylikt speciellt moratorium utan riksdagens
medverkan. Det är denna senare generella moratorielag, eller
som den kanske rättare bör kallas kompetenslag, som nu åter
föreligger till kammarens behandling. Den moratorielag som
vi antogo förra veckan och som är gällande till den 20 i dennä
månad var en speciell moratorielag med vilken vi för dagen
ej hava av nöden att vidare sysselsätta oss.

Lördagen den 12 september, e. m.

3 Nr 84.

I det lagutskottsutlåtande, som nu föreligger till avgörande Om la9
hade utskottet hemställt, att Kungl. Maj :ts förslag till kom- a"^“e"n^
petenslag icke skulle vinna bifall utan att riksdagen i stället aBJ<änd meel
skulle för sin del antaga en så att säga provisorisk kompetenslag, betalning av
som intill nästa riksdags sammanträde gåve Konungen nödigt gäld.
bemyndigande att reglera ifrågavarande angelägenhet. Denna (Forts.)
utskottets hemställan var, som herrarna då hörde, väsentligen
föranledd av den exceptionella ställning, vari riksdagsarbetet
befann sig under veckan närmast före valen och som gjorde, att
man då ansåg svårigheter möta att få till stånd en av Konung
och riksdag gemensamt antagen lag. Situationen är nu en annan.

De nu föreliggande förhållandena kräva i stället, att man, så
vitt möjligt är, åstadkommer, en kompetenslag, som kan gälla för
obestämd framtid, det vill säga till dess den varder i laga ordning
ändrad.

Det är emellertid ganska viktigt, att riksdagen i denna del
kommer till ett positivt resultat. Ty, skulle så icke ske, så
komme vi att sakna möjlighet att under den tid, då riksdagen
ej är samlad, tillgodose de behov, som gjort sig så starkt gällande
under den sista tiden. Och det är att märka, att det
moratorium, som nu gäller, kräver vissa avvecklande åtgärder
som man tänkt sig kunna åstadkomma genom att åt Konungen
uppdraga att därom förordna. Men, om det nu är, som jag sagt,
önskvärt att komma till ett positivt beslut, så ligger den stora
svårigheten däri, att det nu måste direkt för kammaren läggas
fram ett nytt förslag till kompetenslag utav den beskaffenhet
att det kan hava utsikt att vinna kammarens bifall.

Med fullt medvetande om dessa svårigheter har jag för att
försöka komma till ett resultat gjort vad som för en ordförande
i lagutskottet varit möjligt. Jag har sålunda konfererat dels
med vederbörande departementschef och dels med så många av
lagutskottets och kammarens ledamöter, som det varit mig möjligt,
för att därigenom kunna få fram Hägra riktlinjer, efter
vilka den lagstiftning som man önskar, skulle kunna uppgöras.

Det var ju nämligen så, att emot den i Kungl. Maj :ts proposition
föreslagna lagen gjordes sådana anmärkningar i andra kammaren
att man icke kunde ha någon förhoppning om, att den skulle antagas
utan ändringar. Sedan på detta sätt vissa grundsatser blivit
fastslagna, som hade utsikt att vinna godkännande, hava dessa
blivit omsatta i lagform med biträde av en lagutskottsledamot
från första kammaren, som är speciellt förfaren på detta område,
professor Alexanderson, samt en utomstående jurist, en framstående
lagstiftare som biträtt inom justitiedepartementet vid utarbetandet
av de föregående moratorielagarna. Det är ett på
detta sätt åstadkommet lagförslag jag nu anhåller att få förelägga
kammaren och jag ber, att kammaren ville välvilligt antaga
detsamma.

Jag skall här tillåta mig att något redogöra för de grunder,
på vilka detta lagförslag är byggt. Det första fall, i vilket det

Nr 84.

Om lag
angående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

4 Lördagen den 12 september, e. m.

är önskvärt, att åt Konungen inrymmas rätt att utfärda moratorium,
är, då i en främmande europeisk stat utfärdats moratorium.
Det är antagligt, ätt då kan erfordras ett liknande förordnande
även i Sverige, och detta förordnande bör Konungen hava rätt att
utfärda. Ett dylikt förordnande bör emellertid inskränkas till
att avse allenast sådan gäld, som i den främmande staten är föremål
för moratoriebestämmelser. Denna rätt anser man, att
Konungen bör ha, evad riksdagen är samlad eller ej, men om riksdagen
är samlad bör vad Konungen sålunda förordnat föreläggas
riksdagen, så snart ske kan. Om man därvid tänker på den tid,
som åtgår för behandlingen av ett lagärende inom riksdagen,
lärer tiden icke, även om man påskyndar behandlingen så mycket
som möjligt, kunna sättas till mindre än 14 dagar, för så vitt det
skall bli möjligt för riksdagen att med något så när sans behandla
en dylik fråga. Alltså skulle det stadgas, att ett förordnande
av nyss angiven art, som av Konungen utfärdas under det riksdagen
är samlad, icke skulle gälla längre än 14 dagar. Man beräknar
då, att under de fjorton dagarna frågan skall kunna föreläggas
riksdagen, undergå utskottsbehandling och i laga ordning
behandlas i kamrarna.

Det andra fallet, då Konungen bör hava rätt att utfärda
ett förordnande om anstånd med betalning av gäld är då sådant
anstånd kräves av hänsyn till inre svenska förhållanden, det
vill med andra ord säga, om Sverige råkat i krig eller krigsfara.
Om riksdagen då icke är samlad bör Konungen, så har man ansett,
hava rätt att utfärda moratorium. Men därtill bör fogas
den bestämmelsen att antingen skall riksdagen samlas inom 30
dagar efter det moratoriet blivit utfärdat, eller också
skall Konungen låta utfärda riksdagskallelse. Med en sådan
bestämmelse, kommer man i huvudsak till samma villkor
för Konungens rätt att utfärda moratorium, som nu
gälla för Konungens '' rätt att förordna om rekvisitionslagars
tillämpning. Hela denna anordning går naturligtvis ut
därifrån, att om ett moratorium befinnes nödigt av den anledning,
att ställningen inom landet är kritisk, så bör riksdagen då också
sammankomma så fort som ske kan. Genom ett sådant stadgande,
som jag nu har talat om, skulle så vitt jag kan förstå, detta krav
också i behörig ordning tillgodoses.

Detta gäller nu tid mellan riksdagarna. Men så kan det inträffa,
att även under pågående riksdag ett moratorium behöver
utfärdas av den anledningen att ställningen är kritisk, och exempel
därpå hava vi haft i början av augusti månad. Det är
emellertid klart, att om i dylikt fall förslag till moratorium
först skall föreläggas riksdagen, och riksdagen sedermera i vanlig
ordning behandlar det så åtgår det åtskillig tid innan förordnandet
kan utfärdas. Det är inte bra, att man skall komma i en
sådan situation som den, vari vi befunno oss i början av augusti:
ett moratorium behövdes, det kunde ej komma till stånd utan riksdagens
medverkan, men denna kunde åter för tidsutdrägtens skull

Lördagen den 12 september, e. ro. 5

i dag påkallas genom en kunglig proposition, utan saken måste
anordnas så, att förslaget framlades motionsvis i båda kamrarna;
därtill måste bankerna här i Stockholm hållas stängda i två
och en halv dagar, och under denna korta tid måste med oerhörd
brådska i riksdagen forceras fram en lag, som man sedermera
fann sig icke vara nöjd med.

Detta är icke praktiskt, och det kan icke vara lämpligt att
av riksdagen kräva ett dylikt brådstörtat arbete; även i dylikt
fall behöver riksdagen rådrum för att behandla saken i vanlig
ordning. Och det vill jag tillägga, att skulle vid en sådan behandling
t. ex. inträffa, att kamrarna stannade i olika beslut,
att där efter eu sammanjämkning skulle ske och att resultatet
därvid bleve eu eller annan avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag,
så atl lagrådet ytterligare måste höras och först därefter eu lag
kunde utfärdas, ja, då kunna herrarna väl inse att det icke
vore möjligt att, i de former som nu äro gällande, åstadkomma
lagen på den korta tid, som behöves; utan då komme moratoriet
så sent, att det väsentligen förlorade sin verkan. Därför är det
nödvändigt, även för det fall att ett moratorium föranledes av
att Sverige befinner sig i krig eller krigsfara, att Kopungen
även under pågående riksdag äger utfärda förordnande därom.
Naturligtvis bör detta genast föreläggas riksdagen, och sådant
kan ordnas på samma sätt som jag förut angivit, nämligen därigenom
att tiden för ett sådant förordnande begränsas till högst
för 14 dagar.

De grundsatser, för vilka jag nu redogjort, hava fått sitt
uttryck i det lagförslag, som jag talat om. Den första paragrafen
i ''Kungl. Maj :ts proposition skulle alltså ersättas av en paragraf
av följande lydelse:

1 §•

»Har i främmande europeisk stat förordnats om anstånd
med betalning av gäld (moratorium), eller befinner sig Sverige
i krig eller krigsfara, och prövas det till följd därav oundgängligen
nödigt att å tid, då riksdagen ej är samlad, här i riket
utfärda sådant förordnande, äge Konungen, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, därom besluta.
Föranledes förordnandet av anstånd i främmande stat,
vilket endast avser gäld av visst slag, må det meddelas allenast
beträffande sådan gäld.

Befinner sig Sverige i krig eller krigsfara, må förordnande,
som nu sagts, icke meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall inom trettio dagar
sammanträda.

Jämväl å tid, då riksdagen är samlad, äge Konungen i
fall, som i första stycket omhandlas, och i den ordning där
sägs meddela förordnande om anstånd med betalning av gäld,
dock ej för längre tid än fjorton dagar.

Nr 84.

Om lag
angående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

Nr 84»

Om lag
angående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

6 Lördagen den 12 september, e. m.

Förordnas om anstånd, äge Konnngen tillika besluta anstånd
med betalning av offentliga avgifter, vilka, icke kunna
för gäld anses.»

Men så kommer en annan sak: Om riksdagen fått sig

förelagt ett förslag om moratorium och antagit det och det
sedermera blivit utfärdat såsom gällande, av Konung och riksdag
antagen lag, så behöver en sådan lag avvecklas. Det vanliga
är, att när ett moratorium gått till ända så kan det ej utan
vidare då upphöra utan det behöves nya lagar efteråt. När
tiden för den första lagjen är slut, skall den efterträdas av en
lag nummer 2; när den ar slut, skall den ersättas av en lag nummer
3; eventuellt behöver man även en lag nummer 4 o. s. v.
Var och en av dessa lagar är i och för sig en självständiig
moratorielag, men om allt förlöper regelmässigt inskränktare
än den föregående, så att man så småningom kommer in i normala
förhållanden igen.

En annan sak, som också bör iakttagas vid dessa avvecklande
moratorielagar, som man kan kalla dem, är, att de i allmänhet
böra gälla mycket kort tid. Man räknar med att ny sådan lag
behöver utfärdas ungefär var fjortonde dag. Jag kan erinra
om att den lag, som riksdagen själv har antagit såsom moratorielagen
nummer 2, gäller icke längre än mellan den 5 och
20 september; och när den 20 september kommer, torde den
lagen böra efterföljas av en tredje lag, vilken, så vitt man nu
kan döma skulle kunna inskränkas till allenast den utländska
gälden.

Om nu herrarna beakta dessa förhållanden, så är det ur
rent praktisk synpunkt bra olämpligt, att riksdagen skall besluta
en sådan lag var fjortonde dag. Det är praktiskt olämpligt
och för övrigt nästan omöjligt, därför att man, efter vad
det sagts mig från fullt sakkunnigt håll, knappast kan bedöma
vad en ny avvecklande moratorielag lämpligen bör innehålla,
förrän dagarna innan det föregående moratoriet går ut,
och det. betyder återigen, att det blir nästan omöjligt att få den
nödiga tiden härtill.

Därför har man ansett det vara önskvärt att åt Konungen
uppdrages att utfärda dessa avvecklande moratorielagar, så att
när Konung och riksdag en gång beslutar ett moratorium och
detta löper ut, men behöver efterföljas av annan moratorielag,
denna och efterföljande lagar få utfärdas av Konungen, för så
vitt de innefatta endast en avveckling av det ursprunglig^
moratoriet. Men om förhållandena däremot skulle tillspetsas,
vilket ju också kan inträffa, så att moratoriet behöver skärpas
och utsträckas att omfatta även sådan gäld, som det föregående
moratoriet icke har avsett, då skulle det behandlas på samma
sätt som ett nytt moratorium.

För att ge uttryck att vad jag här sökt framhålla behövs
alltså i den lag, varom nu är fråga, en 2 §, som icke har någon
motsvarighet i det ursprungliga förslaget och som skulle ha
följande lydelse:

7 Nr 84.

Lördagen den 12 september, c. m.

2 §•

»Finnes anstånd med betalning av gäld (moratorium), som
beslutats i den ordning 87 § regeringsformen stadgar, böra förlängas
eller utsträckas till att gälla senare förfallande gäld,
äge Konungen, evad riksdagen är samlad eller icke, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret meddela
förordnande därom. Utsträckes genom förordnandet anståndet
till gäld av annat slag än sådan, som omfattas av det förut
gällande moratoriet, skall vad i 1 § för varje särskilt fall
är stadgat lända till efterrättelse.»

Där är således uttryckligen sagt, att då det är fråga om
att skärpa moratoriet, skall samma bestämmelse gälla, som då
det är fråga, om att första gången besluta det.

Nu vill jag säga, att om den grundsats, som här uttalats,
har nog ingen meningsskiljaktighet rått mellan oss, som rådgjort
om denna sak. Däremot har det framkommit olika mening
om huruvida en dylik bestämmelse rätteligen hade sin
plats i denna lag eller om det måhända vore lämpligare^ att
ett avvecklingsbemyndigande — jag kan ju kalla det så
gåves åt Konungen, i sammanhang med att Konung och riksdag
antaga en moratorielag. Ja, naturligtvis lian man ordna
förhållandena även på det sättet att denna bestämmelse icke
intages i kompetenslagen utan i stället införes i den speciella
moratorielag, som må varda av Konung och riksdag gemensamt
antagen. Men är man ense om principen, synes det mig icke
vara så synnerligen mycket att tvista om, huruvida den uttalas
här eller där. För min personliga del vill jag säga, att jag
anser den naturliga platsen för en sådan bestämmelse vara just
i den nu föreliggande lagen, ty i den lagen är det, som Konungens
befogenheter beträffande moratoriet bestämmas, och då
man där angiver i vilka fall Konungen äger utfärda moratorium,
synes det mig egendomligt, om icke även detta fallet
skulle upptagas.

Men det är dessutom ett rent praktiskt skäl, som gör det
ganska önskvärt, att bestämmelsen om Konungens rätt att avveckla
ett moratorium kunde komma in i denna lag. Vi ha,
såsom jag förut sagt, en speciell moratorielag, som går ut den
20 september, och om icke Konungen nu bemyndigas att ytterligare
avveckla detta moratorium så nödvändiggör detta för
riksdagen att under nästa vecka stifta ännu en lag, utgörande
tillägg eller vad det kan bli till den föregående lagen och
varigenom Konungen erhåller nu ifrågavarande befogenhet.

Under sådana förhållanden skulle jag vilja hemställa att
kammarens ledamöter oavsett den mening var och en kan ha
om den lämpliga platsen för detta stadgande, om vilket vi äro
ense i princip, måtte bifalla, att stadgandet intages här.

Den paragrafen i det lagförslag, som jag nu föredrager för
herrarna, skulle motsvara § 2 i det kungl. förslaget. Den stad -

Om lag
ingående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

Nr 84. 8

Lördagen den 12 september, e. m.

Om log gar, att om Konungen mellan riksdagar utfärdat ett morato™

anstånd med veckor efter det riksdag sammanträtt. Om således dagarna
betalning av före en riksdags början ett moratorium blir nödvändigt, får
gäld. detta utfärdas enligt vanliga regler, men gäller under inga
(Fort®.) omständigheter längre än sex veckor inpå nästkommande riksdag.
Under den tiden bör ärendet föreläggas riksdagen.

Det har visat sig nödvändigt, med hänsyn till de föregående
paragraferna att vidtaga en redaktionell ändring av denna
§ 3 jämförd med den i utskottets betänkande föreslagna § 2,
men materiellt är innehållet detsamma. Paragrafen skulle lyda:

3 §•

»Förordnande om anstånd, som av Konungen utfärdats å
tid, då riksdagen ej är samlad, skall, då det ej tidigare upphäfts
och ej heller eljest tiden för dess giltighet redan gatt till
^ända, upphöra att gälla, då sex veckor förflutit från nästa
riksdags början.»

Den fjärde paragrafen i detta lagförslag skulle bli oförändrat
lika med den i Kungl. Maj :ts proposition intagna och av
utskottet utan meningsskiljaktighet tillstyrkta paragrafen. Den
innefattar en del förordnanden om stämning, exekutiva åtgärder
o. d., vilka behövas givas i sammanhang med ett moratorium.

Den sista paragrafen berör frågan om ränta å gäld under
moratorietiden. Därom var i det kungl. förslaget stadgat och
av utskottet tillstyrkt, att å gäld, för vilken ränta icke varit
utfäst, men viss förfallodag bestämd, ägde borgenären, för den
tid anstånd med gäldens betalning skulle äga rum, beräkna en
räntefot av 6 °/o, varjämte för gäld, som grundade sig på
växel, ävensom för en del andra fall vore stadgade särskilda
bestämmelser. Med anledning av den anmärkning mot den senast
antagna speciella moratorielagen, som vid lagens behandling
i kammaren gjordes av herr Herlitz har det ansetts önskvärt
och lämpligt, att Konungens rätt att förordna i fråga
om räntebetalning, bleve mera vidsträckt, så att Konungen
i allmänhet taget finge bestämma, om och på vad sätt ränta
under moratoriet borde utgå. Därför skulle sista paragrafen i
detta lagförslag komma att lyda på följande sätt:

5 §•

»Konungen äge ock vid förordnande om anstånd meddela
erforderliga bestämmelser angående gäldenärs skyldighet att
gälda ränta å gäld, med vars betalning anstånd åtnjutes.»

Slutligen skulle ikraftträdandet och rubriken bli lika.

Härmed har jag lämnat en redogörelse för innebörden av
det lagförslag, jag nu ber att få framlägga. Jag anhåller,
att kammaren måtte bifalla detsamma. Kammaren förstår väl,
att under de alldeles exceptionella förhållanden, som nu råda,

Lördagen den 12 september, e. m. 9

det icke kan vara möjligt att komma till ett positivt resultat
på annat sätt än det nu försökta, och jag tror, att härvidlag iakttagits
all den försiktighet och omsorg, som varit möjlig.

Jag skall alltså be, herr talman, att få hemställa om bifall
till det lagförslag för vilket jag nu redogjort.

Vidare anförde :

Herr S t a a f f: Herr talman! Hå detta ärende var före i kammaren
förra gången, tillät jag mig att framställa åtskilliga betänkligheter
mot det förslag, som då förelåg från utskottet. Hessa
betänkligheter voro bland annat grundade på hänsyn till riksdagens
lagstiftningsrätt, som syntes mig väl mycket äventyras genom detta
lagutskottets förslag. Jag har emellertid haft tillfälle att på förhand
taga kännedom om det förslag, som lagutskottets ärade ordförande
nu föredragit och motiverat, och jag får säga, att mina förut
uttalade betänkligheter i antydda hänseende blivit hävda genom
detta förslag. Detsamma iakttager på alla punkter riksdagens rätt,
ehuru det öppnar möjlighet till ett provisoriskt förordnande för Konungen
i sådana fall, där ett dylikt provisorium synes vara av särskilda
omständigheter absolut påkallat. Jag finner således för min
del att i detta förslag nödiga garantier äro inlagda.

Då nu första kammaren antagit ett annat förslag, har lagutskottet,
om andra kammaren antager detta förslag, i viss mån fria
händer att ytterligare överväga, om någon omformulering bör ske,
och i det avseendet har jag tillåtit mig att för lagutskottets ordförande
framställa ett önskemål, nämligen att ett förtydligande i det
sista stycket av 1 paragrafen måtte vidtagas, ett förtydligande,
som fullt klargör, att Konungens rätt att utfärda ett sådant förordnande,
som här är fråga om, under tid då riksdagen är samlad, naturligtvis
måste vara given under förutsättning, att fallet är så
trängande, att det icke är lämpligt eller möjligt att i vanlig ordning
förelägga saken för riksdagen och inhämta dess samtycke.
Jag föreställer mig, att ett sådant förtydligande skall vara ganska
lätt att åstadkomma, då lagutskottet sammanträder och får tid på
sig.

Beträffande frågan om den s. k. avvecklingsbestämmelsen har
jag en något olika uppfattning mot lagutskottets ärade ordförande
däri, att jag för min del tror, att det vore riktigare, om en sådan
bestämmelse intoges i var och en av de eventuella moratorielagar,
Konung och riksdag gemensamt må komma att stifta. Denna lag
avser enligt min tanke endast att möjliggöra för Konungen att utfärda
vissa provisoriska förordnanden, men i ''den lagen behöver ingalunda
intagas några bestämmelser, som syfta på sådana fall, då Konung
och riksdag i vanlig ordning ha gemensamt stiftat en sådan
lag, som här är i fråga. Jag tror, att det vore bäst, om en avvecklingsbestämmelse
intoges i dylika lagar. Emellertid har lagutskottets
ordförande påpekat, att det är en betänklighet därvidlag, och
det är, att i den redan antagna lagen icke finnes någon sådan av -

Nr 84.

Om lag
angående föti%~
ordnande om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forte.)

Nr 84. 10

Lördagen den 12 september, e. m.

Om lag
angående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

vecklingsbestämmelse. .lag medger, att detta är en svårighet, och
måhända kan lagutskottet ha anledning att taga saken i något ytterligare
övervägande. I alla händelser vill jag icke påstå, att denna
fråga är av någon så stor betydelse. Jag ber således, herr talman,
att på de nu anförda skälen, få tillstyrka bifall till det av lagutskottets
ordförande föredragna förslaget.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Det nu föreliggande
förslaget skiljer sig från det, som av lagutskottet förra gången
förelädes riksdagen, i så måtto, att vad som nu föreslås är avsett att
bli en för framtiden gällande lag precis som alla övriga lagar, som
riksdagen antager, och Honungen sanktionerar och utfärdar, under
det att vad som förra gången förelåg blott avsåg att utgöra en lag
intill nästkommande riksdag. Det förra lagförslaget var sålunda,
såsom lagutskottet framlade det, till skillnad mot regeringspropositionen
en rent provisorisk lag, som skulle gälla blott till 1915 års riksdag,
under det att det nu föreliggande förslaget är avsett att gälla i
all fortsättning, d. v. s. intill dess Konung och riksdag besluta dess
förändring eller upphävande.

Vid sådant förhållande kan jag icke underlåta att uttala som
min mening, att jag helst skulle önskat, att moratorielagen omfattat
blott s. k. repressaliemoratorium gent emot utlandet, d. v. s. blott omfattat
gäld, som skall betalas till i utlandet bosatt borgenär. Nu
kan visserligen häremot framhållas — och det är jag ingalunda blind
för —, att detta skulle medföra olägenheter i åtskilliga avseenden.
Och man kan även säga, att såsom den första paragrafen i nu förevarande
lagförslag är formulerad, innebär den väsentligen garantier
för att riksdagen, sedan den sammankommit, skall ha möjlighet att
besluta angående, dessa inrikesmoratorier, ity att lagen icke skall
gälla längre än sex veckor efter det riksdagen sammanträtt och, om
den utfärdas av Konungen under pågående riksdag endast under fjorton
dagar. Man kan alltså säga, att vissa garantier finnas, under det
att man samtidigt även tillgodosett nödvändigheten att kunna möta
hastigt påkommande krav.

Något annorlunda ställer det sig däremot beträffande andra paragrafen.
Där är det nämligen så, att riksdagen för all framtid ger
Kungl. Maj:ts fullmakt in blanco att, evad riksdag är samlad eller
ej, på sätt Kungl. Maj :t finner lämpligt, avveckla ett redan i enlighet
med bestämmelserna i 87 § regeringsformen av Konung och riksdag
beslutat moratorium. Man torde kunna antaga, att den första moratorielag,
som riksdagen och regeringen komma att besluta, blir till
sina verkningar rätt effektiv, då ju nämligen den ekonomiska spänningen
och påfrestningen vid kristillfällen av förevarande slag i regel
är värst i början. Genom att nu godtaga denna andra paragraf skulle
man överlämna åt regeringen att efter sitt gottfinnande bibehålla,
avveckla eller upphäva ett sådant moratorium, hur effektivt det än
är. Jag kan icke hjälpa, att jag anser detta stå bra starkt i strid mot 87
§ regeringsformen, där det heter bland annat: »Ej må Konungen utan
riksdagens samtycke, och icke riksdagen utan Konungens, någon ny

Lördagen den 12 september, e. m.

11 Kr 84.

lag göra eller gammal avskaffa.» Ett antagande av andra paragra- Om lag

fen skulle, så vitt jag kan förstå, stå i uppenbar strid mot denna regeringsformens
bestämmelse. Och jag undrar, huruvida de, som nu anstånd med
förorda den förevarande lagen, skulle vara så värst livade att genom betalning av
en civillag korsa denna grundlagsbestämmelse, därest det exempelvis gäld.

sutte en socialistisk regering vid styret. Men samma synpunkt kan (Forte.)

naturligtvis göras gällande mot vilken regering som helst. Härmed har
jag icke på något sätt velat säga, att jag icke hyser fullt förtroende
till den nuvarande regeringens ekonomiska klokhet och noggrannhet i
att avväga vad som verkligen behövs. Men regeringarna kunna ju
växla, och jag undrar som sagt, om högerpartiet, som ju i regel säger
sig så starkt hålla på grundlagens bestämmelser, under alla förhållanden
skulle vara så villigt att gå med på att riksdagen utan vidare
för all framtid utfärdade en fullmakt in blanco åt regeringen
att avveckla alla de moratorier, som på grundlagsenligt sätt beslutas.

Om inte annat, så förefaller mig ett dylikt beslut innebära ett rätt
betänkligt prejudikat, som skulle kunna få sina verkningar även på
andra områden.

Emellertid kommer ju frågan upp ånyo inom lagutskottet, därest
andra kammaren nu beslutar i enlighet med det förevarande förslaget,
och jag får då tillfälle att yttra mig vid frågans förnyade omprövning.
Men jag har redan nu velat fästa kammarens uppmärksamhet
på den risk, som jag anser ligga i att riksdagen in blanco för all framtid
avhänder sig sin grundlagsenliga rätt i detta avseende till regeringen.

För närvarande har jag icke något yrkande, enär frågan som
sagt kommer igen, men jag har velat säga detta, så att icke andra
kammaren skall vara enhälligt bunden vid det förslag, som nu är före.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hasselrot:
Herr talman! Jag skall be att få tillkännagiva min anslutning
till det av lagutskottets ordförande framburna och jämväl av herr
Staaff förordade lagförslaget.

Gent emot herr Persson i Norrköping vill jag säga, att naturligtvis
innebär detta förslag ett visst, om också ej betydande förtroende
för Kungl. Maj:t, men liksom jag för min del är övertygad,
att ingen av er, mina herrar, tror, att den nuvarande regeringen
skall missbruka det förtroende, som tilläventyrs gives, så vågar jag
också hålla före, att ingen kommande regering, även om den är socialistisk
skall missbruka ett sådant förtroende. Låt emellertid vara,
att förtroendet för den nuvarande regeringen eller kommande regeringar
skulle vara minimalt — det betyder rätt litet härvidlag, då
man måste förutsätta, att i varje fall riksdagen i ekonomiska ting
har tillit till riksgälds- och riksbanksfullmäktige. Och förslaget utgår
ju från att Kungl. Maj:t icke beslutar vare sig ett nytt moratorium
eller avvecklande av ett gammalt, utan att Kungl. Maj:t först
inhämtat riksgäldsfullmäktiges och riksbanksfullmäktiges mening.
Avstyrka dessa en sådan åtgärd, lärer det vara visst, att regeringen

Nr 84. 12

Lördagen den 12 september, e. m.

Om lag
angående förordnande
om
anstånd med
betalning av
gäld.

(Forts.)

rättar sig därefter. Jag tror således, att riksdagen kan vara fullkomligt
lugn.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Det

var ett yttrande av herr Persson i Norrköping, som jag skulle
vilja förse med en liten kommentar.

Han strök så starkt under, att den föreslagna andra paragrafen,
den som handlar om avveckling av ett redan beslutat
moratorium, skulle strida mot 87 § i regeringsformen, som
bestämmer huru civillag skall stiftas. Men nu är saken den,
att om 2 § strider mot 87 § regeringsformen, så strider 1
§ lika mycket mot samma grundlags paragraf, ty i 1 §
har det uppdragits åt Konungen att mellan riksdagar i vissa fall
utfärda moratorium. Häremot har dock herr Persson icke haft
någon invändning att gorå.

Förra gången, vi behandlade detta ämne, uttalade jag tämligen
fullständigt min uppfattning angående den konstitutionella
möjligheten till en lagstiftning av nu ifrågasatt art. Jag anser
att 87 § regeringsformen icke lägger hinder i vägen för riksdagen
att. uppdraga åt Konungen att i vissa bestämda fall, som
reglerats i lagform, utfärda förordnanden, som ha civilrättslig
betydelse. Sådana förordnanden, som det nu är fråga om, vore
det icke heller möjligt att på annat sätt få till stånd å den tid,
då de verkligen behövas. Det är ju också detta, som är anledningen
till att man velat åt Konungen uppdraga att avveckla
ett redan beslutat moratorium. Jag har förut anmärkt, att en
ny avvecklande moratorielag kan behövas så ofta som var fjortonde
dag. Även om riksdagen är samlad, är det knappast möjligt
att åstadkomma sådant i vanlig ordning, då innehållet i
all moratorieförlängning knappast kan bestämmas förrän en eller
ett par dagar, innan den skall träda i kraft.

Jag tror alltså icke, att den anmärkning, som herr Persson
framför, bör föranleda till avslag å 2 §. Men om så skulle
vara, så borde den föranleda till avslag på alltsammans.

Herr Persson i Norrköping: Jag kan icke utan vidare

godkänna den föregående ärade talarens uttalande om riksdagens
rätt att överlämna åt Kungl. Maj :t att stifta civillag. Ty
denna rätt är uttryckligen fastställd i 87 § regeringsformen,
bland annat i den bestämmelse, jag läste upp. Förra gången
gällde det, att riksdagen skulle överlämna denna sin rätt blott
intill nästa riksdag, men nu är det frågan om att denna riksdag
skall överlämna denna rätt till Konungen ej blott intill
nästa riksdag utan även över nästa riksdag och kommande
riksdagar. Denna riksdag skulle alltså avhända kommande
riksdagar en rätt, som enligt min mening 87 § regeringsformen
fastslår, då den bestämmer att »riksdagen äger gemensamt med
Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom
kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag

Lördagen den 12 september, e. m.

13 Nr 84.

förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens sam- Om lag
tycke, och icke riksdagen utan Konungens, någon ny lag gorå ^gående föreller
gammal avskaffa.» ordnande om

Jag har principiellt icke så mycket emot att en riksdag ZltnLZt
överlämnar sin rätt i detta avseende åt Konungen för visst fall, gäld.
då så erfordras. Men att den nu samlade riksdagen skall för (Forts.)
all ‘framtid genom en lag överlämna denna rätt åt Konungen
även för kommande riksdagars vidkommande, vilka ju bli sammansatta
av delvis andra representanter, det finner jag verkligen
betänkligt. Jag är icke tillräckligt inne i dessa grundlagsspörsmål
för att veta, huruvida något dylikt prejudikat
tidigare förekommit, men om så icke är fallet, tycker jag
verkligen, att det är en smula betänkligt att nu skapa ett sådant
prejudikat. Det väger naturligtvis fjäderlätt, vad en lekman
säger ^mot så många jurister _ i kammaren, men jag har i alla
fall på^grund av^ordalydelsen i 87 § regeringsformen icke kunnat
underlåta att påpeka saken.

Jag betonade i mitt första anförande, att jag helst skulle
önskat att det hela, både 1 § och de övriga paragraferna, hade
inskränkts till att gälla mot utlandet riktat s. k. repressaliemoratorium.
Men jag erkänner, att detta ju har sina svårigheter.
Ännu betänkligare blir saken emellertid, när man vill
för^ all framtid, på sätt föreslagits, avhända riksdagen den
ifrågavarande rätten. .

Jag har för närvarande icke något yrkande att göra, då ju
frågan kommer tillbaka, men jag har velat fästa kammarens
uppmärksamhet pa det lättvindiga sätt, på vilket man nu är
beredd att antaga en lag, som — det kan dock ingen förneka —
avhänder kommande riksdagar deras grundlagsenliga rätt.

Herr Er an ting: Frågan^ ligger ju uppenbarligen nu i an nat

läge, än vad den gjorde, då den förra gången behandlades.

Då hade lagutskottet försökt finna en utväg, genom att skapa en
provisorisk lagstiftning, _som endast skulle gälla till nästa riksdag,
och inför de förhållanden, som förelågo, ansåg man då
från lagutskottets sida, att man kunde gå med på ett visst upprivande
av riksdagens rätt, och att man således skulle kunna
under denna lätt överskådliga tid lämna det uppdrag, som det här
är fråga om, åt Kungl. Maj:t.

Nti har man ju med det framlagda förslaget slagit in på en
helt annan bog och verkligen gått frågans realitet inpå livet.

Hade man följt den utväga som förra gången anvisades, så skulle
man fått igen samma fråga vid nästa riksdag. Det kunde ju
finnas skäl för detta — för all del — eftersom saken var särskilt
brådskande och man väl hade anledning antaga, att nästa
riksdag kunnat ägna mera tid åt densamma. Men i alla fall,
frågan om huru ett moratorium skulle komma till stånd på ett
sätt, som vore praktiskt och förståndigt, hade ingalunda varit
löst med det beslut, som man förra gången kunnat fatta, om icke

Sr 84. 14

Lördagen den 12 september, e. m.

Om lag återremiss på kända skäl kommit emellan, utan man hade då fått

angående för- g^er hela frågan om igen. Då hade man således om några

Anstånd6mZ månader ånyo stått inför samma uppgift, som nu herr Sven Perst»tidning
av son vill måla ut som så farlig för oss, nämligen att denna riksgäid.
dag skulle komma att fatta definitivt beslut — definitivt, tills

(Forts.) det eventuellt åter kan komma att upphävas av Konung och riks dag

— nämligen att generellt besluta — hur vid ett moratorium
skall på lämpligt sätt förfaras.

Jag tror, att den betänketid man fått, ändå visat, att problemet
icke är oöverkomligt. Genom det förslag, som framlagts,
har bevakats i varje avseende riksdagens rätt, på samma gång
man sörjt för att den snabbhet kommer till stånd,^ utan vilken
ett moratorium icke lämpligen kan åvägabringas, något som nödvändiggör
under de förhållanden, som numera äro rådande, att
man måste lämna Kungl. Maj :t en viss handlingsrätt härutinnan.

Jag kan således icke finna annat, än att vi vunnit ganska
mycket genom denna återremiss, då man nu står inför möjligheten
att kunna få fram en lagstiftning, som bevarar för framtiden
riksdagens rätt, men ger Kungl. Maj :t rätt till provisoriska
åtgärder för varje gång, som sådana är erforderliga. Jag har
också haft tillfälle genom tillmötesgående från utskottets ärade
ordförande att taga del av det förslag, som han här har förtedragit
och närmare utvecklat. Det synes mig också, att det
skulle vara möjligt och rimligt att komma fram på den vägen,
och att frågan därigenom skulle kunna lösas.

Jag kan icke tro, att man bör på det sättet tolka 87 § rege^
ringsformen, att den skulle förbjuda riksdagen ^ att, om alldeles
bestämda praktiska skäl det kräva, delegera åt Kungl. Maj :t
en viss utföranderätt ifråga om vissa åtgärder, som måste hastigt
vidtagas, när nämligen riksdagen samtidigt omsorgsfullt sörjer
för att riksdagen inom mycket kort tid åter blir i tillfälle att
pröva de åtgärder, som ha vidtagits av Kungl. Maj :t på grund av
den fullmakt, som Kungl. Maj :t här skulle få. Det är däri,
som tyngdpunkten väl ändå ligger, att riksdagen icke avhänt
sig något av sin reella prövningsrätt av dessa förhållanden, fastän
den icke kan praktiskt utföra den i sammanhang med moratoriets
första utförande, utan man har — genom bestämmelse om
riksdags sammankallande för visst fall eller ett av Konungen
utfärdat moratoriums giltighet under begränsad tid, då riksdag
är samlad — sörjt för, att riksdagen i varje fall skall ha
sin talan helt och hållet kvar.

Under dessa förhållanden kan jag för min del icke dela de
betänkligheter, som här blivit uttryckta. Jag tror, att den tankegång,
som är utförd i det förslag, som framlagts av lagutskottets
ordförande, är hållbar. Förslaget tryggar riksdagens
rätt i realiteten, ehuru det delegerar vissa åtgärders vidtagande
åt Kungl. Maj :t på föreskrivet sätt. Och då det synes mig, att
man knappast kan komma längre, så skulle det enda, som kan

Lördagen den 12 september, e. m.

15 Nr 84.

återstå, vara en ytterligare formell granskning, om vars nöd- Om lag
vändighet. jag emellertid icke skall tillåta mig att uttala någon ana°ende förmaning,
om jag också visar hän på möjligheten, att det kan be- Z™ttmdm?d
finnas vara något att jämka på. betalning av

Jag skall således för närvarande be att få yrka bifall till gäld.
det förslag, som blivit framlagt av lagutskottets ordförande. (Forts.)

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, samt herr
talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 31 samt vidare på bifall till det av herr
Petersson i Lidingö villastad under överläggningen gjorda yrkandet,
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

§ 2.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöning åt lärare vid folkskolor
och vissa andra skolor under tjänstgöring till rikets försvar
m. in.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 3.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget bevillningsutskot- An''J- bränntets
memorial, nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut vmsrörande
bevillningsutskottets betänkande nr 28 angående brännvins- ordnande m m
samt vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående
frågor.

I ändamål att sammanjämka de skiljaktiga beslut, i vilka kamrarna
stannat vid behandlingen av bevillningsutskottets betänkande,
nr 28, angående brännvins- samt vin- och ölhandelns ordnande ävensom
i samband därmed stående frågor, hemställde utskottet i förevarande
memorial,

l:o) att riksdagen, vardera kammaren med ändring av sina förut
fattade beslut, måtte för sin del antaga vid memorialet såsom bilagor
fogade förslag till

a) förordning angående försäljning av alkoholhaltiga drycker,

b) förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och 14 §§
i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka,

c) förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,

d) förordning om ländrad lydelse av 3, 13, 23 och 31 §§ i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, samt

e) förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin;

2:o) att riksdagen, vardera kammaren med ändring av sina
förut fattade beslut, måtte

Nr 84. 16

Lördagen den 12 september, e. m.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts.)

dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på
grund av bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av
förordningen angående försäljning av alkoholhaltiga drycker vore berättigad
att utskänka brännvin, finge för rättighetens upphörande från
och med år 1919 av staten utgivas ersättning med årligt belopp, som
av Konungens befallingshavande fastställdes efter de grunder, vilka
funnos angivna i kungörelsen den 12 juli 1907 angående ersättning
till gästgivare, som avstode från dem jämlikt förstnämnda lagrum
tillkommande rätt till utskänkning, ävensom att änka efter manlig
ersättningstagare finge, därest äktenskapet blivit ingånget före den
1 maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående livstid
att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han levat, varit berättigad,

samt bestämma, att gästgiveriägare, om han ville komma i åtnjutande
av ifrågavrande ersättning, skulle därom före den 1 september
1918 till Konungens befallningshavande i de län, varest gästgiveriet
vore beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att han i
egenskap av gästgivare fortfarande vore till utskänkning berättigad;

dels medgiva, att till den, vilken på grund av 2 mom. i övergångsstadgandena
uti förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av vin och Öl vid tiden för ikraftträdandet av förordningen
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker vore berättigad att
utskänka vin eller maltdrycker, finge för rättighetens upphörande
utgivas ersättning en gång för alla med belopp, som bestämdes av
Kungl. Maj:t, dock att sådan ersättning i intet fall finge beviljas
till högre belopp än vad som skäligen kunde antagas motsvara sammanlagt
den behållna inkomsten av utskänkningsrörelsen för åren
1913—1917,

samt bestämma, att den, som ville komma i åtnjutande av nu
nämnd ersättning, därom skulle före den 1 september 1918 till
Konungens befallningshavande ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning
och därvid såväl styrka, att han fortfarande vore till utskänkning
berättigad, som ock förebringa den utredning, han för ersättningens
bestämmande ville åberopa;

dels ock medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,
som enligt ovan angivna grunder skulle utbetalas,
finge utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmed el, och att till gästgivare
beviljad ersättning av Konungens befallningshavande finge
utbetalas kvartalsvis vid början av varje kvartal från och med ingången
av år 1919;

3:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till förordning angående försäljning av lagrat dricka, i huvudsak
grundad på bestämmelserna angående försäljning av Öl i gällande
vin- och ölförsäljningsförordning;

4:o) att riksdagen, vid antagande av det av utskottet nu framlagda
förslag till förordning angående försäljning av alkoholhaltiga
drycker måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Lördagen den 12 september, e. m.

17 Nr 84.

Kung!. Maj:t låta verkställa utredning av frågan i vad män ersättning
borde utgå på grund av det av riksdagen sålunda antagna förslaget,
ävensom förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Yid memorialet funnos emellertid fogade reservationer:

av herrar friherre C. J. Beck-Friis, Lyckholm, Antonsson, friherre
Fleming, J. Östberg, Berg i Staby och von Hofsten; samt

av herr Jeansson i Kalmar.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Berg i Staby: Herr talman! Frågan har ju fallit

med det beslut, som första kammaren fattat, och jag beklagar
livligt, att denna viktiga fråga sålunda icke kunnat lösas. Då
jag antecknat mig som reservant vid utskottets betänkande, har
jag ansett det vara min skyldighet att nu be att få yrka avslag
å utskottets sammanjämkningsförslag. Jag har naturligtvis inte
kunnat finna annat, än att det sammanjämkningsförslag, som nu
av utskottet blivit framlagt, är fullt formellt riktigt och kanske
det ur formell synpunkt riktigaste förslaget. Men då jag
ur nykterhetssynpunkt icke ansett detta förslag vara tillfredsställande,
enär jag för min del mest hållit på nödvändigheten
att få de restriktiva bestämmelserna genomförda i full utsträckning,
medan jag däremot icke hållit så mycket på det lokala
vetot, så hade jag önskat få dessa restriktiva bestämmelser framhållna
som en medellinje mellan båda kamrarnas beslut. Då
detta emellertid icke lyckats, så har jag måst intaga den ståndpunkt,
jag nu gjort.

Jag ber således att få yrka avslag på förslaget.

Herr Jes person: Herr talman! Ehuru Kungl. Maj :ts

förslag ovillkorligen skulle kraftigt verkat i nykterhets vänlig
riktning, har majoriteten inom utskottet icke velat godtaga detta
förslag, utan att därtill foga det s. k. lokala vetot, änskönt
framstående nykterhetsvänner icke vilja obetingat erkänna detta
såsom ett verksamt medel för rusdrycksbrukets bekämpande och
dess verkningar sålunda äro omtvistade.

På grund härav skall jag, herr talman, anhålla att få yrka
avslag på utskottets hemställande.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Knäppinge och
Bengtsson i Kullen.

Herr Källman: Herr talman! När bevillningsutskottet

hade att söka sammanjämka kamrarnas olika beslut i denna fråga,
så gav siglsnart tillkänna, att därvid två vägar funnos att välja.
Den ena vägen var ju, att första kammaren släppte motståndet
mot det lokala vetot, den kommunala folkomröstningen, och att

Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 19lb. Nr 8b. 2

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. in.

(Forts.)

Nr 84. 18

Lördagen den 12 september, e. m.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts)

andra kammaren gick till mötes betydligt ifråga om försäljningsreformen
för övrigt. Den andra vägen var, att andra kammaren
skulle avstå från sitt krav på kommunal folkomröstning,
och att första kammaren skulle gå med på försäljningsreformen
i enlighet med bevillningsutskottets förslag.

Det visade sig emellertid snart i utskottet, att det inte var
möjligt att uppnå enighet om någondera av dessa linjer, och
självklart var det ju, tycktes det oss åtminstone, att vi ifrån
andra kammaren icke kunde släppa kravet på att få den kommunala
folkomröstningen upptagen i sammanjämkningsförslaget.
Ur formell synpunkt tycktes det alldeles omöjligt. Frånsett det-,
att andra kammaren flera gånger förut beslutat om kommunal
folkomröstning, så visade ju röstsiffrorna i båda kamrarna, att
man gärna icke kunde åstadkomma sammanjämkning, utan att
den kommunala folkomröstningen togs med. Jag erinrar om,
hurusom beslutet i denna kammare fattades med 139 röster för
1 § i det kapitel, som innehöll den kommunala folkomröstningen,
mot endast 45, och att i första kammaren avgåvos 79 röster
mot och 63 för den kommunala folkomröstningen. Det blir sålunda
sammanlagt 202 röster i båda kamrarna för det lokala
vetot och endast 124 emot. Lägger man därtill den verkligt
starka folkmening, som ligger bakom kravet på det s. k. lokala
vetot, så är det väl alldeles uppenbart, att man ifrån vårt håll
icke kunde släppa detta krav. Ja, utskottsmajoriteten stannade
då vid den uppfattningen, att det ur formell synpunkt var
omöjlige att släppa det lokala vetot, och det var dessutom den
del av förslaget, som man var övertygad om innebar den största
nykterhetseffekten.

Följaktligen kom utskottsmajoriteten att gå på den linje,
jag först antydde. Därvid var det emellertid icke möjligt att
utan vidare taga Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, utan det var
absolut nödvändigt att göra ett par ändringar. Sålunda kunde
man icke utan verklig risk att försämra nykterhetstillståndet
frigiva den maltdryck, som regeringen ville frigiva, med en alkoholhalt
av 3,6 volymprocent. Utskottet enades i stället om att
hemställa, att bägge kamrarna skulle frånträda sina beslut om
försäljningsbestämmelser angående lagrat svagdricka och besluta
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj :t
måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till förordning
angående försäljning av lagrat svagdricka i huvudsaklig
överensstämmelse med bestämmelserna angående försäljning av
Öl i der. nu gällande vin- och ölförsäljningsförordningen. Man
gick sålunda här en medelväg.

Vidare kunde icke utskottet gå med på den långa övergångstid,
som Kungl. Mäj:t hade velat medgiva vinhandlarna,
och icke heller ville utskottets majoritet medgiva så lång övergångstid
för lagens ikraftträdande, som regeringen föreslagit.
Man har, som herrarna finna av utskottsbetänkandet, i detta
avseende föreslagit ett par ändringar.

Lördagen den 12 september, e. m.

19 Nr 84.

Nu har första kammaren i dag avslagit sammanjämknings- n3■ iränn;
förslaget, och jag har sett i kvällstidningarna, att talarna från
majoriteten där uttalat den uppfattningen, att en sammanjämk-m
ning bort kunna ske på grundval av det beslut, som första kamma- (Forts.)
ren förut fattat i frågan. För min del kan jag icke fatta ett sådant
resonemang. Det är mig alldeles omöjligt, med hänsyn till
vad. söm förekommit tidigare i frågan och med hänsyn till de
siffror, som ligga bakom och stödja, utskottsmajoritetens förslag
härvidlag.

Jag vill begagna tillfället att meddela en sak, som icke
kom i kammarens protokoll, då bevillningsutskottets betänkande
nr 28 behandlades här. Det har till riksdagens nykterhetsgrupps
styrelse ingått en mängd uttalanden, vari man vädjat
till riksdagen att bifalla nykterhetskommitténs förslag, det
vill säga de nykterhetsmotioner, som, grundade på kommitténs
förslag, framburits av riksdagens nykterhetsgrupp i båda kamrarna.
De resolutioner, som ingått aro från 508 olika möten och
upptaga ett deltagareantal av 128,664 personer. Jag vill betona,
att detta är bara sådana skrivelser och resolutioner, som
ingått till riksdagens nykterhetsgrupp. Därutöver har gjorts
en mängd uttalanden i samma riktning, som icke kommit oss
till hända. Vidare har från en tillfällig förbudsorganisation,
den s. k. oktoberkommittén, till nykterhetsgruppens styrelse
inlämnats en resolution, som stödde nykterhetsgruppens motion
uteslutande med hänsyn till att denna motion upptog kravet
på lokalt veto. Och den resolutionen har icke mindre än en
halv miljon myndiga män och kvinnor biträtt. Jag skulle
också vilja erinra om, att det i förbudsomröstningen var
en alldeles oerhört överväldigande majoritet, cirka 1,800,000
mot blott 16,000, som stödde åtgärder av den beskaffenhet
som de av nykterhetskommittén föreslagna. Vidare var i årets
första trontal bebådat att som regeringsproposition skulle framläggas
ett sådant förslag, som det nykterhetskommittén utarbetat.

Med hänsyn till detta och till sammanjämkningsfrågans
rent formella sida är det mycket svårt att förstå, hur man kan
uppträda och yrka avslag på det föreliggande förslaget. Den
enda synpunkt, som man skulle kunna lägga till grund för ett
sådant yrkande, vore enligt min uppfattning, att det förslag,
som här föreligger, har för liten nykterhetseffekt, och att man
sålunda ur nykterhetssynpunkt skulle anse förslaget oantagligt.
Härför saknas icke starka skäl. Så stadgas t. ex. i 30
§ eu omröstningsgrund vid den kommunala folkomröstningen,
som på många håll gör det nästan omöjligt att genomföra
ett lokalt veto, och därom skulle man kunna göra en rätt
befogad anmärkning. Dessutom skulle man kunna anmärka
på, att vi icke sökt införa starkare restriktioner i försä,ljningsförordningen,
än som här förekomma. Men man hoppades vinna
något, och framför allt hoppades man, att ifall man gick mo -

Nr 84. 20

Lördagen den 12 september, e. m.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts.)

deråt fram från vårt håll, skulle första kammaren taga det
förslag, som nu föreligger.

Det är möjligt att vi, som inom utskottet bidragit till dess
beslut i föreliggande förslag, komma att klandras ganska mycket,
speciellt från nykterhetshåll, och det är icke alldeles
obefogat, om så sker. Men jag har för min del velat taga det
klandret under förhoppning, att vi ändå skulle kunna få en
reform, som hade icke så liten betydelse me’d avseende på ett
förbättrat nykterhetstillstånd här i landet.

I anledning därav ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till sammanjämkningsförslaget.

Herr Hamrin: Till det anförande, som blivit hållet av den
föregående talaren, kan jag icke underlåta att knyta några få enkla
reflektioner.

Innan jag gör det, ber jag att få rikta några ord till herr Jesperson,
med anledning av att han framhöll, att utskottet bort söka
finna en sammanjämkningslinje, grundad på den av Kung!. Maj:t
framburna propositionen. Det är ju uppenbart, att utskottet haft
att taga i övervägande, vilket tillmötesgående det hade anledning att
förvänta från de olika kamrarna, och man kunde sålunda icke komma
fram till ett förslag, »om utgjorde ett bifallsyrkande till Kungl.
Maj:ts framställning.

De reflektioner jag skulle vilja göra, innan vi fatta beslut i den
föreliggande frågan, äro följande.

Det är uppenbart för alla, vilken ståndpunkt man län intager i
den stora fråga — försvarsfrågan — som i dag blivit behandlad i
riksdagen, att kännedomen om det positiva beslut, som blivit fattat
i densamma, kommer att emottagas av en stor del av landets befolkning
med minst sagt blandade känslor, men jag är livligt övertygad
därom, att det beslut av negativ beskaffenhet, som av första
kammaren för några timmar sedan fattades med avseende på nykterhetsfrågan,
också och framför allt kommer att mottagas med mycket
blandade känslor. Ty när det gäller ett krav, som ligger så nära
de stora, breda lagren i vårt land, som framförts med alltjämt växande
styrka, och omkring vilket fylkats hundra tusentals medborgare,
så är det uppenbart, att när man finner det motstånd som rests häremot,
fortfarande äga bestånd, då känner man sig ganska beklämd
och missmodig med avseende på framtiden. Jag går längre och
säger, att jag är livligt övertygad om att detta beslut kommer att
väcka ogillande långt utöver de grupper, som hittills krävt betydliga
och radikala förändringar, när det gäller rätten att lagstifta
i detta land.

Det kan icke vara rimligt och rättvist, att ett system i längden
får råda, som fullständigt negligerar sådana reformer och krav, som
uppbäras av massorna inom vårt land. Och jag ''är övertygad därom,
att vill man söka bevara vår nuvarande konstitution, så är man inne
på alldeles oriktiga vägar, då man motsätter sig sådana krav som
detta och anför som skäl härför, att man vill rädda den 40-gradiga

Lördagen den 12 september, e. m.

21 Nr 84.

skalan. Här begär icke folket annat än det att få maktmedel i sin
hand att skydda sig mot en fiende, som redan härjat och härjar i
vårt land. Det är icke annat vi begära, och detta vägras svenska
folket år efter år, gång efter annan av första kammaren.

Slutligen vill jag för min del säga, att det sammanjämkningsförslag,
till vilket utskottets majoritet bar kommit, icke för mig utgör
något anbud, som jag, om jag får tillfälle att sitta här i kammaren
under kommande period, anser vara för mig bindande. Tvärtom
ser jag i detsamma stora brister och stora fel, men de ändringar,
som jag kräver, gå icke i den riktning, som anvisats av första
kammaren.

Då jag därför, herr talman, yrkar bifall till sammanjämkningsförslaget,
gör jag detta endast därför, att jag här för min del vill
biträda ett positivt kammarbeslut, men om frågan ett annat år kommer
upp igen, som den naturligtvis gör, vill jag åter igen flytta
mina positioner långt åt vänster och icke åt det håll, man här vill
söka föra oss genom första kammarens beslut.

Med herr Hamrin förenade sig herrar Palmstierna, Eriksson i
Grängesberg, Jonsson i Hå, Sävström, Berg i Munkfors, Hedström,
Igel, Helger, Mossberg, Norm, Svensson i Skönsberg, Hansson, Sandler,
Jansson i Falun, Ericson i Funäsdalen, Wedin, Torgen, Hage,
Lundström i Långnäs, Enderstedt, Anderson i Knapasjö, Bärg i
Katrineholm, Gustafsson i Vi, Pettersson i Södertälje, Tengdahl,
Persson i Västervik, Leander, Ingvarson, Bosson, Borggren, Holmström,
Söderberg i Stockholm, Magnusson i Kalmar och Lundström
i Vreten.

Herr Eurén: Herr talman! Jag skall be att i största

korthet få yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke

underlåta att vid detta tillfälle giva ett yttryck åt min djupa
bedrövelse. Jag skulle också kunna säga, åt min harm över det
beslut, som första kammaren i dag har fattat. Det förefaller,
som om, ifall någonsin ett tillfälle låg riktigt tillrätta för den
kammarens majoritet att visa något tillmötesgående emot folkliga
önskningar och folkliga förhoppningar, det väl var i dag.
Detta redan därför, att denna sak är en så stor folksak, att den
är så livligt omfattad av stora, stora folklager i vårt land, att
de så länge och så energiskt hava arbetat på densamma, att deras
innersta och varmaste förhoppningar äro så fästa vid densammas
framgång, och att själva saken är en så till sin djupasto grund
ädel och upphöjd sak. Men dessutom förefanns för kammaren
det skälet, att just i dag genom ett stort tillmötesgående inom
denna kammare enighet blivit vunnen, en lösning åstadkommits
uti den stora fråga, som så länge och så djupt splittrat vårt
folk. Man borde ha kunnat vänta, att inför sådana fakta ett
tillmötesgående hade visats, man borde ha kunnat vänta, att

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts.)

Nr 84. 22

Lördagen den 12 september, e. m.

Ang. bränn- icke just detta tillfälle hade valts att ännu en gång visa den
oX«We]»iövermodets.anda’ son^ tyvärr soå ofta har framträtt i första kamordnande
m. m. ma.rens niajoritets hållning pa senare tid. Det hoppet har nu
(Forts.) helt och hållet svikits.

Det skäl, som anfördes, nämligen att sammanjämkningen ej
skulle vara riktig, föreligger absolut icke. Den sammanjämkning,
som utskottet i detta fall har uppgjort, är — det vågar
jag säga — så rättvis, så i enlighet med vanliga kutymer, att någon
som helst befogad anmärkning däremot ej kan göras.

Nej, det är icke där som kärnpunkten i saken ligger. Huvudskälet
för första kammaren ligger helt enkelt däri, att den
kommunala röstskalan skall behandlas och betraktas såsom en
helig sak, som icke får på något enda område, på någon enda punkt
rubbas. Och likväl var det område, som det nu var fråga om,
ett sådant, där man måste säga sig själv, att vilka skäl man
än må hava mot en utsträckning, mot en utjämning utav den
kommunala rösträtten, så borde de icke ha kunnat gälla någonting
på detta område. Ty vad man i övrigt må säga om rösträtten,
om dess utsträckning, om lämpligheten av att hålla den
inom vissa gränser, så kan väl ingen med verklig övertygelse
påstå, att den frågan, huruvida man i en kommun bör bibehålla
eller icke bibehålla rusdrycksförsäljningen, icke skulle vara en
sådan fråga, däri alla vuxna män och kvinnor kunde själva hava
ett omdöme.

Särskilt kan man ju också fästa sig vid, att det just här
är fråga om att åtminstone på ett område giva kvinnorna en
rätt. Och jag frågar: på vilket område är det, som man skulle
kunna säga, att någon medborgare har bättre och mera väl befogad
rätt att deltaga i avgörandet än kvinnorna i fråga omnykterheten
? Ha de icke tillräckligt erfarit, ha de icke tillräckligt
burit de lidanden, si 11 1 n"r att

har ett omdöme och som har ett samvete, och han skäll icke kunna
svara nej.

När första kammaren nu gjort som den gjort, så vågar jag
upprepa ett ord, som jag för många år sedan yttrade i denna
kammare och som då blev föremål för mycket klander. Det
kanske blir så även nu. Det är det ordet, att här åter igen står
herremakt mot folkmakt, en övermodig herremakt mot en folkmakt,
som icke vill annat än den enklaste rätt, rätten för det
svenska folket att självt få försöka att höja sig i moraliskt
hänseende. Men det är också min fulla och fasta övertygelse,
att när en sådan strid uppkommit, så skall den kämpas ut till
slutet, och den skall helt visst komma att sluta med seger för
folkmakten, som har rättvisan på sin sida, och nederlag för herremakten,
som har orätten på sin.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

veta, vad de i det avseendet

aer iraarar var och en

som

Häruti instämde herrar Liljedahl, Säfstrand, Lundgren, Jons -

Lördagen den 12 september, e. m.

23 Nr 84.

son i Gumboda, Hellberg, Hehn, Lyberg, Ström, Janson i Bråten, jin9- ,)r<innMånsson,
Bogren, Andersson i Milsmaden, Sjöberg, Andersson samt vin Stärte,

Röing, Eliasson, Andersson i Raklösen, Wikström och Ols- Zdnandemm
son 1 See‘ (Forte.)'' ''

Härmed var överläggningen slutad. I enlighet med de därunder
förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
& berörda hemställan; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§4.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr
30, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§5.

Anmäldes till bordläggning bevillningsutskottets memorial, nr
34, med förslag till höjning av gällande tullsatser å tobak.

Därefter yttrade

Herr P almstierna: Herr talman! I det ärende, som nu Ang. höjning
inkommit på kammarens bord, har jag i uppdrag att något när- av tullen å
mare initiera, kammaren på ett par minuter, detta dels på grund tobaL
av ärendets stora vikt och betydelse, dels också därför att kammarens
ledamöter komma att fatta beslut i ärendet i morgon, men
denna handling icke torde bli tryckt förrän i morgon kl. 10.

Saken är ju den, att statsregleringen bereder riksdagen åtskilliga
bekymmer under detta år, och vi komma ju icke att kunna
undgå nya skatter vid statsregleringens uppgörande. Nu har
riksdagen år 1913 skrivit om ökad skatt på tobak, och nyligen
har kammaren beslutat tobaksmonopols införande i vårt land.

Det är då liksom utpekat en väg för riksdagen att täcka behoven
för statsregleringen, och det är så mycket nödvändigare, att riksdagen
tillgriper en ökad tull på tobak, som ju ett uppskjutande av
tillämpningen av den lag, som nyligen beslutats om statsmonopols
införande på tobak, måste ske. Nu har bevillningsutskottet
även i eftermiddag strax före detta plenum haft detta ärende
under övervägande, och bevillningsutskottet har funnit nödigt
att föreslå vissa tullförhöjningar ifråga om importen av tobak.

För att nu det beslut, som riksdagen eventuellt kommer att
fatta i morgon, måtte bli effektivt, är det nödvändigt, att detta
ärende behandlas med all möjlig skyndsamhet, så att man icke
må kunna uttaga från nederlag, vad som borde förtullas, och
därigenom statskassan gå miste om en ökad inkomst. Jag har
nu i det ögonblick, då kammaren håller på att skiljas, velat fästa
kammarens uppmärksamhet härpå, då ärendet ju är av betydlig

Nr 84. 24

Lördagen den 12 september, e. m.

Ang. höjning vikt, och kammarens ledamöter redan i förväg borde hava medaVtl^T
å delande om ärendet skall företagas till beslut i morgon, sön (Fol)

dag‘

Till bordläggning anmäldes vidare:

sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande, nr 1, i
anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställningar; och

memorial, nr 2, med hemställan om anvisande av ersättning åt
sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 sekreterare och vaktbetjäning; lagutskottets

memorial, nr 36, angående arvode åt den, som
inom lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts
proposition nr 57 med förslag till strafflag för krigsmakten m. m.,
dels ock de i anledning av propositionen väckta motioner;

särskilda utskottets nr 3 memorial, nr 5, angående avlöning åt
dess tjänstemän; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8,
med anledning av första kammarens beslut rörande inom andra kammaren
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad
organisation av hushållningssällskapen.

§ 6.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till följande
paragrafer i riksdagsbeslutet, nämligen:

nr 25, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta
i fråga om vissa postavgifter;

nr 26, angående upphävande av tullen å kalciumnitrat (norgessalpeter); nr

27, angående ändrad lydelse av § 13 mom. 1 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor;

nr 28, angående beredande av medel till bestridande av kostnader,
som i § 63 regeringsformen avses;

nr 29, angående ändring i 12 § 1 mom. o stycket i gällande
bevillningsförordning;

nr 30, angående ändring av rubriken nr 555 i tulltaxan;
nr 31, angående en deklaration med Fiaakrik-j rörande upphävandet
av den svenska konsularjurisdiktionen i franska intresseområdet
av Marocko;

nr 32, angående ändrad lydelse av mom. 1, 3 och 4 i § 13 av
gällande förordning med tulltaxa för inkommande varor;

nr 33, angående fogande av ett nytt moment till § 13 i gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor;

nr 34, angående vissa ändringar i gällande tulltaxa beträffande
tulltaxerubrikerna nr 194, 232, 1161 och 1258 samt införande av
en ny rubrik nr 1258 Val

Lördagen den 12 september, e. m.

25 Nr 84.

nr 35, angående ändrad lydelse av § 4 i förordningen om provianteringsfrilager
den 15 november 1912;

nr 36, angående förordning om vissa ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst och förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering;

nr 37, angående ändrad lydelse av § 4 u) i gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor;

nr 38, angående ändrad lydelse av 6, 7, 9, 14, 15, 23, 26, 31 och
37 §§ i lagen av den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts under punkt 19 av
sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till pensionsförsäkringens genomförande, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av den i 11 § av
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring omförmälda
fond samt angående disponerande av anslag för vidtagande av åtgärder
till förebyggande och hävande av invaliditet;

nr 40, rörande lag angående befogenhet för pensionsstyrelsen
att provisoriskt bevilja sådant understöd, som omförmäles i 33 § i
lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913;

nr 41, angående lag om förekommande och släckning av skogseld; nr

42, rörande lag angående förbud mot lufttrafik över svenskt
område;

nr 43, angående lag om utsträckt anstånd med betalning av
gäld;

nr 44, angående ändrad lydelse av 1, 3, 5, 6, 15 och 40 §§ i förordningen
angående försäljning av brännvin den 9 juli 1905;

nr 45, angående förordning om ändrad lydelse av 1, 23 och 29 §§
i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker
ävensom ändrad lydelse av anm. 1 under rubriken 160 och anm. under
rubriken 161 i gällande tulltaxa;

nr 46, angående förordning om arvsskatt och skatt för gåva;
nr 47, rörande lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
nr 48, rörande lag om tillsyn å fartyg;

nr 49, angående anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs
sjövärdighet m. m.;

nr 50, angående lag om ändring i 3 kap. sjölagen samt om ändrad
lydelse av 294 § samma lag; samt

nr 51, angående ändrad lydelse av 5—7 §§ i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897.

§7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191J/. Nr 84. 3

Nr 84. 26

Lördagen den 12 september, e. m.

herr Beckman

under 5 dagar fr. o. m. den 14 sept.,

	Pettersson i Bjälbo	»	6	»	5>		14	»
	Vahlquist	»	5	»	2»	»	14
2>	Bäckström	»	den 19 sent.,
»	Behn	>/	14 dagar	fr. 0. m.	den 14	»
	Hedlund	2>	11		»	»	14	»
»	Zelahn	»	11	»	Tf	7>	14	»
»	Berglund	»	11	»	»	»	14	»
	Bune	»	6		»	»	14	»
»	Widlund	»	4	»			13	»
	Sjögren		6			»	14	>
	Öberg	»	11		2>	»	14	»
	Ekerot		14	2»	S		13	»
»	Karlsson i Fjät	»	10	»	»		13
	Bengtsson i Göteborg	»	14		»	»	13	2>
»	Isaksson		14			»	19
	Johanson i Vetlanda	»	14	»	»	»	19	»
»	Bäf	»	14	»	»		13	>
	Pettersson i Södertälje	»	14	»		»	13	;> och
2>	Borg	2	8	»	*		14
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter kl.	8,55 e.	m.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1914. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 143032