Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
1
Nr 84.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av l—5 samt 7—9 §§ i lagen
om straffregister den 17 oktober 1900; given Drottningholms
slott den 14 maj 1914.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade, förslag till lag om ändrad lydelse
av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister den 17 oktober 1900.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 52 höft. (Nr 84.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Förslag
till
Lag om iindrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister
den 17 oktober 1900.
Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 — 9 §§ i lagen om straffregister
den 17 oktober 1900 skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §■
Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av
domstol eller myndighet i riket
1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för
snatteri till böter, eller
2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra
andras talan inför rätta, eller
3. erhållit villkorlig straffdom, eller
4. blivit för brott ställda under framtiden, eller
5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning,
men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller
6. blivit dömda till tvångsarbete.
2 §.
1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs,
skall från domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild
uppgift, innefattande upplysning om hans namn och vad i övrigt må
3
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 84.
erfordras till hans betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete
ådömts, anledningen därtill samt om domen.
2 mom. Beträffande den, som för brott erhållit villkorlig dom,
skall, där han sedermera av domstol, i sammanhang med prövning avåtal
för annat brott, förklarats skola undergå straff för det förra brottet,
därom till registret lämnas uppgift, evad straffet är.
3 mom. Har den, som från straffanstalt lösgivits enligt lagen
angående villkorlig frigivning, därefter blivit före utgången av den för
honom bestämda prövotid för brott häktad, skall uppgift därom lämnas
till registret från den domstol, där åtalet efter häktningen först förevarit.
Om åtalets utgång skall ock i varje fall från domstol, som i
målet dömt, uppgift till registret lämnas.
4 mom. Om beslut, varigenom villkorligt medgiven frihet blivit
återkallad, skall från Konungens befallningshavande lämnas uppgift till
registret.
3 §.
De straffuppgifter, som i 2 § avses, skola hos fångvårdsstyrelsen
hållas ordnade efter namnen på dem uppgifterna angå.
4 §•
Har talan fullföljts mot utslag eller beslut, varom i 1 § eller 2 §
2 mom. förmäles, eller har sådant utslag eller beslut blivit underställt
högre rätts prövning, skall uppgift om rättens beslut i det överklagade
eller underställda målet i varje fall lämnas till registret.
Där Konungen fastställer eller upphäver beslut, varigenom villkorligt
medgiven frihet blivit återkallad, eller av nåd efterskänker eller
mildrar straff eller annan påföljd, varom straffregistret skall innehålla
upplysning, varde jämväl därom uppgift till registret meddelad.
5 §•
Då någon, vilken erhållit sådan dom, som i 1 § 1 punkten sägs,
efter utstånden bestraffning frigivits från allmän straffanstalt, så ock då
någon frigivits från tvångsarbetsan stalt, åligger det fångvårdsstyrelsen
att därom låta göra anteckning i registret.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Fångvårdsstyrelsen skall likaledes låta göra anteckning i registret
om villkorlig frigivning av fånge med angivande av den återstående
strafftidens längd.
Befälhavare, som har uppsikt över militärhäkte, åligger att varje
månad insända uppgift till registret å dem, som under den närmast
föregående månaden frigivits från häktet efter att hava utstått bestraffning
på grund av dom, som i 1 § 1 punkten avses, eller därstädes
avlidit.
Då minderårig, vilken blivit dömd till fängelse eller för snatteri
till böter, men, i stället för att undergå det ådömda straffet, intagits i
allmän uppfostringsanstalt, utskrives från densamma eller därstädes avlider,
skall anstaltens föreståndare lämna uppgift därom till registret.
7 §.
Straffuppgift skall avskiljas ur registret,
därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning,
genom högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan
att sådant fall är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från
tvångsarbete, eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd
skyldig allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma § avses,
då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt eller
i tvångsarbetsanstalt, eller ock genom uppgift, varom förmäles i 5 §
tredje eller fjärde stycket, eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning
att han avlidit; samt
då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.
8 §•
Utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres
av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller
av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning.
Därjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för den
officiella statistiken erforderliga utdrag av straffregistret. I sådant
utdrag må icke upplysning meddelas om namnen på dem uppgifterna
avse.
Till annan myndighet, än nu är sagt, så ock till enskild, vars rätt
må vara på upplysning ur registret beroende, skall registerutdrag lämnas,
där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
5
9 §•
I fråga om meddelanden till utländska myndigheter rörande givna
straffdomar eller ådömt tvångsarbete äger, under förutsättning av ömsesidighet,
Konungen utfärda bestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915; dock skall ej
uppgift från högre rätt insändas i mål, vari före sagda dag utslag av
innehåll, som i 5 eller 6 punkten av 1 § sägs, blivit av lägre domstol
eller myndighet meddelad, där ej den högre rättens utslag är av sådant
innehåll, som i någon av övriga punkter i samma § avses.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
lians Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 13 juni 1913.
Närvarande:
Hane excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,
SCHOTTE,
Berg,
friherre ÅDELSWÄRI),
Petrén.
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde:
»Den så kallade statistiska kommittén har i sitt betänkande rörande
Sveriges officiella statistik och dess allmänna organisation gjort frågan
om rättsstatistikens ordnande till föremål för en ingående utredning.
Kommittén har därvid föreslagit, bland annat, att rättsstatistiken skulle
från justitiedepartementet, där den för närvarande utarbetas, överflyttas
till det nya statistiska ämbetsverk, som enligt betänkandet skulle träda
i stället för statistiska centralbyrån, och i sammanhang därmed uttalat
sig rörande frågan om överflyttande av straffregistret till nämnda statistiska
ämbetsverk eller eventuellt till annan myndighet. För närmare
utredning av hithörande frågor hemställde jag den 17 maj 1912 hos
Kungl. Maj:t om nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga personer
att inom justitiedepartementet biträda med den omarbetning av kommitténs
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
förslag beträffande rättsstatistiken, som påkallades av vad mot detsamma
anförts i de över förslaget avgivna utlåtandena, ävensom med avgivande
av förslag i fråga om det ämbetsverk, som, efter den ifrågasatta indragningen
av justitiedepartementets statistiska byrå, borde få straffregistrets
förande sig anförtrott. Med stöd av erhållet sådant bemyndigande
tillkallade jag därefter fyra sakkunniga personer, nämligen överdirektören
och chefen för statistiska centralbyrån Ludvig Widell, professoren
Nils Stjernberg, häradshövdingen Knut Ekbom och hovrättsfiskalen
Karl Schlyter, vilka med skrivelse den 6 december 1912 till mig
överlämnat sitt betänkande, innehållande förslag dels rörande rättsstatistiken
i allmänhet dels ock särskilt rörande straffregistret och kriminalstatistiken,
kreditregister och äktenskapsskillnadsstatistiken. Sedan jag redan förut,
vid anmälan av de frågor, som tillhöra regleringen av riksstatens andra
huvudtitel för nästkommande år, uttalat mig angående vissa delar av de
sakkunnigas betänkande och särskilt rörande frågan om det ämbetsverk,
till vilket straffregistrets skötande borde överlämnas, har jag nu att
inför Kungl. Maj:t anmäla de delar av betänkandet, som innefatta förslag
till särskilda lagstiftningsåtgärder. De förslag, som i detta hänseende
blivit framlagda, avse dels vissa ändringar i lagen om straffregister den
17 oktober 1900 och dels en ny lag om kreditregister. Över dessa förslag
och därmed sammanhängande delar av betänkandet hava efter nådig
remiss justitiekansler^! och rikets hovrätter avgivit underdåniga yttranden,
varjämte infordrade utlåtanden inkommit från fångvårdsstyrelsen beträffande
frågan om straffregistrets ordnande och från kommerskollegium
efter hörande av handelskamrarna i riket rörande kreditregistret.
Vad först angår lagen om straffregister hava de sakkunniga hemställt,
att straffregistrets förande skulle överflyttas från justitiedepartementet
till fångvårdsstyrelsen samt dessutom föreslagit vissa ändringar
i fråga om straffregistrets omfattning, innebärande en ganska betydande
utvidgning av detsamma särskilt i fråga om minderåriga förbrytare och
lösdrivare. Registret skulle nämligen enligt förslaget innehålla uppgifter
om alla, som dömts till ansvar enligt allmänna strafflagen för gärning,
förövad före fyllda aderton år, under det att för närvarande uppgifter
om personer av denna ålder ej skola i större utsträckning än om äldre
personer lämnas till registret. Denna ändring skulle huvudsakligen hava
till följd, att en mängd minderåriga, som bötfällts för andra brott än
snatteri, bleve upptagna i registret; den skulle även låta alla, å vilka
tvångsuppfostringsförfarandet tillämpats, komma till synes i registret.
Vidare skulle registret innehålla uppgift om dem, som dömts till tvångsarbete,
varigenom det skulle utsträckas att omfatta en helt ny kategori
Ändringar
i lagen om
straffregister.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
av personer, som blivit föremål för repressiv åtgärd från samhällets
sida. Och dessutom skulle registrets uppgifter om frigivning efter utståndet
straff fullständigas så att, medan nu dylik uppgift skall inflyta
endast om dem, som frigivits efter utstånden bestraffning för tillgreppsbrott
eller för annat brott, när det medfört förlust av medborgerligt
förtroende, uppgift i berörda hänseende för framtiden skulle i registret
intagas beträffande alla, om vilka straffuppgift lämnats till registret.
Åveu om utskrivning från allmän uppfostringsanstalt eller frigivning
från tvångsarbetsanstalt skulle där ske anteckning.
Beträffande förslaget att överflytta straffregistret till fångvårdsstyrelsen
får jag hänvisa till mitt förut berörda yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1913, däri jag uttalat min anslutning till de sakkunnigas
förslag i denna del. Sedermera har emellertid den så kallade
departementalkommittén i sitt betänkande rörande den högre statsförvaltningens
allmänna organisation gjort en annan mening gällande, i
det den hemställt om straffregistrets förläggande till statistiska centralbyrån,
vilken i sin ordning skulle underordnas det föreslagna justitieoch
kyrkodepartementet. Det är visserligen sant och har även förut av
mig framhållits, att statistiska centralbyrån i sitt blivande arbete med
rättsstatistiken skulle få åtskilliga beröringspunkter med straffregistret.
Detta torde dock.icke böra tillmätas avgörande betydelse, då, enligt vad de
sakkunniga utvecklat, centralbyrån med lätthet och utan större kostnader
lärer kunna beredas tillfälle att för statistiskt ändamål tillgodogöra sig de
till straffregistret avgivna uppgifterna, även om straffregistrets skötande
överlämnas åt ett annat ämbetsverk. Och i övrigt torde övervägande skäl
tala för, att straffregistret överlämnas till fångvårdsstyrelsen, där det är
att antaga, att större kompetens och intresse för uppgiftens fyllande
skall finnas än inom ett statistiskt ämbetsverk. I detta avseende vill
jag särskilt erinra därom, att straffregistrets användande för statistiska
syften, vilken betydelse detta än i och för sig kan hava, dock icke kan
bliva annat än en sekundär uppgift för registret. Den omständigheten
att fångvårdsstyrelsen har under sin omedelbara vård ett flertal av de
personer, som bliva upptagna i straffregistret, torde göra detta ämbetsverk
särskilt skickat att handhava straffregistret på ett sätt, som motsvarar
dess huvudsakliga ändamål att lämna för rättskipningen behövliga
uppgifter angående tilltalade personers antecedentier.
Vad vidare angår de i lagförslaget upptagna ändringarna i straffregistrets
omfattning, framgår det av en utredning, som fångvårdsstyrelsen
lämnat, att dessa komma att medföra en betydande ökning i
arbetet med straffregistrets skötande. Denna utredning utvisar nämligen,
Kungl. \laj:ts Nåd. Proposition Nr 84. 9
att, enligt sannolikhetsberäkning, do till behandling inom straffregistret
förekommande ärenden, nu uppgående — oavsett alla utredande skriftväxlingar
— till i runt tal 11,500 om året, skulle, efter det förslaget
om ändring av lagen om straffregister trätt i tillämpning, uppgå till
omkring 21,800, eller således eu ökning av 89 procent, däri dock ej inräknade
det antal frågor, som kunde inkomma rörande personer, ställda
under åtal för förseelser, begångna före 18 års ålder. Skulle brukligt
bliva att inhämta registerutdrag angående alla sådana minderåriga, måste
motses en ganska betydlig ytterligare ökning av ärendenas antal. Dessutom
borde bemärkas, att, ju längre tid straffregistret ägde bestånd,
den del av arbetet, som avsåge meddelande av registerutdrag, måste
komma att tillväxa oavsett ökningen i själva antalet av dylika utdrag,
i det att nämligen utdragen bleve omfångsrikare, i samma mån de registrerade
återfölle.
Den ökning i kostnaderna för registrets skötande, som härav kan
föranledas, lärer dock icke bliva så stor, att den bör lägga hinder i
vägen för de föreslagna förändringarne. Av större betydelse är, att
svårigheter kunna väntas uppkomma vid registrets handhavande och
användning, ifall antalet av de där förvarade straffuppgifterna blir
alltför stort. Fångvårdsstyrelsen har i sin beräkning antagit, att de
årligen inkommande uppgifterna, under år 1912 4,941 stycken, efter
lagändringens genomförande skulle komma att ökas med ej mindre än
4,387 uppgifter, därav 3,340 rörande minderåriga förbrytare och 1,047
angående till tvångsarbete dömda. Såsom fångvåidsstyrelsen även framhållit,
är visserligen denna beräkning, vad de minderåriga angår, helt
och hållet approximativ, då man i brist på någon utförligare statistik
varit nödsakad att grunda beräkningarne allenast på de uppgifter, som
finnas om antalet minderåriga bland de till straffarbete dömda. Det
är dock att antaga, att ökningen i antalet inflytande uppgifter blir
ganska avsevärd och att detta i framtiden kommer att medföra vissa
olägenheter vid straffregistrets användning i rättskipningens tjänst.
Det bör i detta sammanhang bemärkas, att registret ännu icke på långt
när nått sin fidla utveckling. Detsamma innehåller nämligen för närvarande
endast omkring 36,500 akter rörande straffade personer, under det att
man beräknat, att registret med bibehållande av nu gällande bestämmelser
slutligen skulle komma att innehålla omkring 227,500 uppgifter. I betraktande
härav synes det vara ägnat att väcka betänkligheter att ytterligare
i alltför hög grad öka straffregistrets omfång.
Dessa betänkligheter gälla särskilt upptagande av minderåriga
förbrytare i registret i den utsträckning, som föreslagits. De sakkunniga
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 52 höft. (Nr 84.) 2
10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 84.
yttra härom i sitt betänkande, att de till följd av vissa anmärkningar,
som blivit framställda mot att straffregistret i dess nuvarande form lades
till grund för återfallsstatistiken tagit under övervägande, i vad mån det
kunde befinnas möjligt att i statistiskt syfte föreskriva uppgifters insändande
till straffregistret i större omfattning än hittills. Utgående från
den synpunkten, att de flesta av dem, som senare rekryterade återfallsförbrytarnas
led, vanligen redan i tidiga år beträtt brottets bana, samt
att det därför vid ett bekämpande av återfallskriminaliteten framför allt
vore av vikt att gestalta samhällets ingripande mot de unges kriminalitet
så ändamålsenligt som möjligt, hade kommitterade ansett att mycket ur
kriminalstatistisk synpunkt vore att vinna, därest man kunde sörja för att
de uppgifter, varpå en återfallsstatistik uppbyggdes, vore så fullständiga
som möjligt, åtminstone vad beträffade de tidigare ungdomsårens kriminalitet.
Pin utvidgning av skyldigheten att lämna uppgifter till straffregistret
i detta avseende syntes ock kommitterade i själva verket stå i bästa
samklang med vad som redan föreskrivits i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet vid brottmål rörande minderåriga,
i vars 1 § särskilt ålades domstolarne att i mål angående person,
som ej fyllt aderton år och som tilltalats för gärning, vilken i allmänna
strafflagen vore belagd med straff, införskaffa och i protokollet intaga
upplysningar om, huruvida den minderårige tillförene gjort sig känd för
vanart. Detta stadgande, mot vars effektivitet för närvarande icke sällan
gjorts berättigade anmärkningar, skulle naturligen erhålla ett väsentligt
större värde, därest det bleve möjligt att från straffregistret erhålla upplysningar
rörande alla tidigare avdömda brottsliga gärningar av minderåriga,
även dem, som icke förskyllt urbota straff eller utgjorts av snatteriförseelse.
Por att icke onödigtvis betunga domstolarna borde dock
denna uppgiftsskyldighet lämpligen begränsas i överensstämmelse med
nyssnämnda lag till att allenast avse gärningar, som i allmänna strafflagen
vore straffbelagda. Medan enligt berörda lag vikten lagts på
vederbörandes ålder vid lagföringen, måste däremot från statistisk synpunkt,
såsom naturligt vore, vederbörandes ålder vid gärningens förövande
bliva avgörande. Och ehuruväl önskvärt vore, att ifrågavarande
uppgiftsskyldighet omfattade även en något högre ålder än den i lagen
uppställda 18-årsgränsen, hade kommitterade vid det förhållande, att
enligt gällande strafflagstiftning särskilda bestraffningsregler i fråga om
unga förbrytare endast uppställts beträffande gärningar, förövade före
fyllda 18 år, icke funnit anledning att för närvarande föreslå ett utsträckande
av uppgiftsskyldigheten utöver denna gräns. Nu nämnda
anordning vore även i övrigt av värde från straffrättsskipningens syn
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
punkt. Sålunda måste t. ex. den omständigheten, att en persons tidigare
ålagts tvångsuppfostran, anses vara en omständighet av den vikt
och betydelse för straffmätningen vid senare förövade brotts bestraffande,
att uppgift därom i varje fall borde vara att tillgå i straffregistret.
Och omvänt måste det för ett ändamålsenligt handhavande från
domstolarnas sida av de regler, som lagen uppställt angående minderåriga
förbrytares behandling, vara av stort värde för domstolen att
kunna erhålla fullständig kännedom om deras tidigare förhållande i
kriminellt hänseende. Särskilt kunde i detta sammanhang framhållas,
hurusom den obenägenhet, som, enligt vad från flera håll anmärkts, i
strid med lagstiftarens ursprungliga avsikt förefunnes hos underdomstolarne
att i sådana fall, då ett relativt obetydligt straff ådömdes, tillgripa
en så allvarlig påföljd som tvångsuppfostran, och detta även i
de fall, då en sådan eljest varit högeligen önskvärd och påkallad, skulle
kunna väsentligen motverkas åtminstone i de fall, då vederbörande redan
gjort sig skyldig till förseelser, därest domstolen sattes i tillfälle
att därom vinna kännedom genom straffregistret.
Av vad de sakkunniga anfört synes mig framgå, att straffregistrets
utvidgande i nu omförmälda hänseende huvudsakligen skulle bliva till
nytta vid registrets användning för statistiska ändamål. Däremot lärer
det knappast bliva av någon mera avsevärd betydelse för rättskipningen,
om domstolarna beredas tillgång till upplysningar om mera obetydliga
förseelser, begångna av minderåriga personer. Såsom redan framhållits
av den kommitté, som först behandlade frågan om straffregistrets inrättande,
får nämligen en förbrytelse, för vilken blivit ådömt lindrigare
straff än fängelse, anses vara av den art, att kännedom därom i allmänhet
icke är av väsentlig vikt i händelse av ny lagföring. I likhet
med nämnda kommitté finner jag det även vara uppenbart, att samlande
av uppgifter rörande alla ådömda bötesstraff skulle i hög grad försvåra
den föreliggande angelägenhetens ordnande på ett ändamålsenligt sätt,
samt att det ökade arbetet och de stegrade kostnaderna icke komme att
stå i skäligt förhållande till vad därmed kunde vinnas. Och även om
man, på sätt nu blivit föreslaget, begränsar sig till att i straffregistret
upptaga dylika uppgifter angående minderåriga personer, kan däremot
invändas, att domstolarne — särskilt då andra upplysningar saknas lör
bedömande av en tilltalad persons karaktär och föregående liv — därigenom
lätt bliva föranledda att ådöma strängare straff, än som eljest
vore påkallat. Det synes mig även i och för sig vara oegentligt, att de
upplysningar om ådömda bötesstraff, vilka sålunda skulle innehållas i
straffregistret, icke skulle bliva fullständiga utan endast röra förseelser,
12 Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
förövade, innan gärningsmannen fyllt 18 år. Ehuru med hänsyn till
stadgandet i 5 kap. 4 § strafflagen gällande rätt synes utgå därifrån
att brott, förövade töre fyllda 18 år, skola tillmätas mindre betydelse
vid bestämmande av straff för efteråt begångna förbrytelser än de brott,
vartill någon gjort sig skyldig vid en mognare ålder, skulle alltså genom
det föreslagna tillägget förhållandet i viss mån bliva det motsatta, i det
i iingdomsåren begångna förseelser i större utsträckning än andra skulle
komma till domstolarnas kännedom. Såsom de sakkunniga framhållit,
är det visserligen av intresse för en riktig behandling av minderåriga
förbrytare att äga kännedom om deras tidigare förhållande i kriminellt
hänseende. Då emellertid domstolarne i lag äro ålagda att införskaffa
och i protokollet intaga upplysningar om, huruvida vid domstolarna
åtalade minderåriga förut gjort sig kända för vanart, torde tidigare
ådömda straff åtminstone i flertalet fall på annat sätt kunna bliva bekanta
för domstolarna, utan att uppgift därom behöver intagas i registret.
Däremot må det gärna medgivas, att det skulle vara av vikt, att
med hjälp av en utförligare statistik vinna eu så fullständig utredning
som möjligt om brottsligheten hos minderåriga personer, då en sådan
utredning måste bliva till stor nytta under arbetet för ungdomskriminalitetens
bekämpande och de minderåriga förbrytarnas upprättande. Det
lärer emellertid utan svårighet låta sig göra att på annat sätt anskaffa
de uppgifter, som erfordras för eu sådan utredning, utan att straffregistret
behöver betungas därmed. Straffregistret bör åter huvudsakligen
vara ordnat med hänsyn till dess egentliga uppgift att vara ett
medel i rättskipningens tjänst. På grund av nu anförda skäl hava de
föreslagna nya bestämmelserna om intagande i straffregistret av uppgifter
om minderåriga förbrytare uteslutits ur förslaget.
Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att i straffregistret
skulle införas uppgifter även rörande minderåriga, som genom barnavårdsnämnds
beslut intagits i ett för vanartade barn avsett skyddshem
eller annan av Konungen erkänd uppfostringsanstalt för vanartade
minderåriga och efter fyllda femton år utskrivits från sådan anstalt.
Enligt fångvårdsstj^relsens mening finge det nämligen anses vara av
enahanda betydelse, om en yngling under väsentlig del av åldern
15—18 år varit intagen å uppfostringsanstalt för vanartade minderåriga
såsom åkerbrukskolonien Hall eller varit föremål för tvångsuppfostran
vid statens uppfostringsanstalt å Bona, I båda fallen vore uppgiften
till straffregistret av vikt dels för bedömande av den påverkan
en dylik anstalt genom sin fostran hade kunnat utöva med hänsyn till
den unges uppförande efter avgången, och dels för klargörande, huru
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
vida den, som kanske ännu inemot adertonårsåldern saknats i straffregistret,
hade därför att tacka allenast den omständigheten, att han på
grund av åtgärd från det allmännas sida varit undandragen frestelsen
att begå brott. Antalet av vanartade barn vid sådan anstalt vore icke
heller så stort, att deras antecknande i straffregistret skulle medföra
avsevärd tillökning i arbetet inom registret.
Jag har icke ansett mig böra upptaga vad fångvårdsstyrelsen i
detta hänseende föreslagit. Om, i enlighet med vad jag förut anfört,
uppgifter om minderåriga förbrytare icke i större utsträckning än nu
är fallet bliva införda i registret, torde det nämligen icke heller vara
lämpligt att där inrymma uppgifter om minderåriga, som icke ens underkastats
bestraffning utan endast varit föremål för en uppfostringsåtgärd
från samhällets sida.
Jag övergår nu till de sakkunnigas förslag, att i straffregistret
skulle upptagas uppgifter om till tvångsarbete dömda personer. Med
avseende härpå vill jag först erinra därom, att det redan av den kommitté,
som först behandlade frågan om straffregistrets inrättande,
anmärktes, att i de utländska stater, där straffregister inrättats, i allmänhet
uppgifter angående förseelser, som i Sverige bedömas efter
lösdriveriförfattningen, återfinnas i straffregistret. Kommittén ansåg
sig dock icke kunna förorda en motsvarande anordning även hos oss,
då dessa förseelser icke i Sverige betraktades såsom brott i egentlig
mening och därmed ej heller vore förenad någon påföljd enligt den
allmänna strafflagen. Vidare påpekade kommittén, att underrättelser
och kungörande^ om vilka i lagen den 12 juni 1885 om lösdrivares
behandling meddelats föreskrifter, skulle införas i de tryckta polisunderrättelserna,
vilka i följd därav innehölle, bland annat, fullständig
förteckning å dem, som för lösdriveri erhållit varning eller blivit dömda
till tvångsarbete samt beträffande de sistnämnda jämväl uppgift å tiden,
då de frigivits. Vid lagens granskning i högsta domstolen framhöllo
emellertid två justitieråd, att det för vinnande av det med straffregistret
avsedda ändamål vore av vikt, att registret innehölle upplysningar om
dem, som blivit dömda till tvångsarbete, varför de hemställde om lagens
ändring i nämnda hänseende. Denna hemställan föranledde dock icke
någon ändring i det framlagda förslaget. Frågan upptogs sedan ånyo
av den statistiska kommittén, vilken från statistisk synpunkt förordade,
att tvångsarbetarne bleve upptagna i straffregistret för att därigenom
möjliggöra att uppgifter om dem kommo att inflyta i den allmänna
brottmålsstatistiken, vilket särskilt vore önskvärt på den grund, att dessa
personer till stor del antingen tillhörde eller komme att tillhöra yrkes
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
förbrytarnas kategori. Kommittén framhöll vidare, att det, för att den
återfållsstatistik, som enligt kommitténs förslag skulle utarbetas med
straffregistret såsom grundval, skulle bliva fullt exakt, vore nödvändigt,
att straffregistret innekölle uppgift om den tid, under vilken i straffregistret
upptagna personer till följd av tvångsarbetes undergående vore
urståndsätta att återfalla i brott. De sakkunniga instämde med kommittén
i denna del och anförde vidare: »Mot den av kommittén föreslagna
anordningen sjmas icke heller från straffrättslig synpunkt några vägande
invändningar kunna göras. Tvärtom måste det från straffrättsskipningens
synpunkt vara en väsentlig fördel, att straffdomaren genom utdrag
av straffregistret kan vinna kännedom om att den tilltalade förut i
samhällets skyddsintresse varit föremål för en så allvarlig åtgärd som
ådömt tvångsarbete. Lika visst som den omständigheten, att en person
förut undergått straffarbete, enligt gällande lösdrivarelag tillagts en
mycket avsevärd betydelse för frågan om på huru lång tid tvångsarbete
skall ådömas, lika visst måste den omständigheten, att en person förut
ålagts tvångsarbete, vara av mycket stor betydelse för utmätande av
straff. I avseende å de kriminella element, varom i detta sammanhang
är fråga, är det ofta att anse såsom en tillfällighet, om den repressiva
åtgärd, som från samhällets sida träffat honom, fått karaktären av tvångsarbete
eller av bestraffning. I främmande länders lagstiftning behandlas
ock ofta de lagbestämda påföljderna av lösdriveri såsom verkligt straff;
och om än så icke kan anses vara fallet med det tvångsarbete, som ådömes
enligt gällande lösdrivarelag, så torde likvisst så fä anses vara förhållandet
med det tvångsarbete, som ålägges enligt kungl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 § 41 mom. 2. Och i varje fall
kan förstnämnda förhållande icke sägas vara av beskaffenhet att uppväga
de skäl, som tala för den föreslagna åtgärden.»
Åven jag finner det vara uppenbart, att domstolarna för ett rätt
utmätande av straffet i olika fall böra äga tillgång till en så viktig
upplysning från en tilltalad persons föregående liv som den att lian
varit underkastad tvångsarbete. Visserligen torde i många fäll upplysningar
i nämnda hänseende kunna inhämtas från de tryckta polisunderrättelserna.
Det lärer dock vara otvivelaktigt, att nämnda publikation
aldrig kan erbjuda samma garantier för upplysningarnes fullständighet
och riktighet som straffregistret, och även om riktiga anteckningar om
en viss person finnas i polisunderrättelserna, kan detta lätt undgå vederbörandes
uppmärksamhet, något som icke är att befara i fråga om de
upplysningar, som kunua hämtas från straffregistret.
Åven rörande en annan kategori av personer torde det vara lämp -
15
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 84.
ligt, att uppgifter komma att inflyta i straff registret. Enligt vad jag
inhämtat, har det nämligen ej sällan inträffat, att personer, som tilltalats
för brott och även blivit därom övertygade, men i anseende till
sinnessjukdom ej kunnat till ansvar fällas utan intagits i anstalt för
sinnessjuka, efter utskrivningen från anstalten ånyo begått brott, utan
att det vid rannsakningen om det senare brottet kommit i dagen vare
sig att utredning om deras sinnesbeskaffenhet förut ägt rum eller att
de varit föremål för anstaltsvård. Då det tydligen är av mycket stor
vikt, att domstolarna kunna erhålla fullt tillförlitliga upplysningar i
nämnda hänseenden, helst de tilltalade själva, såsom erfarenheten givit
vid handen, äro benägna att förtiga, att de förut behandlats såsom
sinnessjuka, har jag ansett föreskrift böra intagas i 1 § därom, att
stratfregistret även skall innehålla uppgifter angående dem, som genom
utslag av rikets domstolar förklarats vara övertygade om någon med
straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom icke kunna
till ansvar fallas. I sammanhang därmed har även 7 § erhållit en något
förändrad avfattning.
Mot de sakkunnigas förslag, att uppgift i varje fall skall lämnas
till straffregistret, så snart någon däri upptagen person frigivits från
straff- eller tvångsarbetsanstalt eller utskrivits från allmän uppfostringsanstalt,
har jag icke i och för sig något att erinra. Besiämmelsen
bör dock tydligtvis endast göras tillämplig på sådana från allmän uppfostringsanstalt
utskrivna personer, om vilka registret, enligt vad jag
förut anfört, skulle innehålla upplysning. Vidare lärer det föreslagna
stadgandet böra kompletteras med en föreskrift, att uppgift i motsvarande
fall skall lämnas till registret även då någon frigives från
militärhäkte. Och torde skyldigheten att därom lämna uppgift lämpligen
böra åläggas den befälhavare, som har uppsikt över häktet. I enlighet
med vad för närvarande är stadgat angående fångvårdsstyrelsens skyldighet
att avgiva uppgift om frigivna fångar, torde sådan uppgift böra
lämnas varje månad angående dem, som under den närmast föregående
månaden frigivits från häktet.
I överensstämmelse med vad nu anförts har jag låtit omarbeta
förslaget inom justitiedepartementet, därvid även några ändringar vidtagits
i avfattningen, vilka dock i allmänhet endast varit av redaktionell
betydelse. Då det enligt 7 § åligger fångvårdsstyrelsen att låta avskilja
en straffuppgift från registret, så snart tillförlitlig upplysning vunnits,
att den person, som uppgiften avser, har avlidit, lärer någon anteckning
icke behöva ske i registret, då någon i straff- eller tvångsarbetsanstalt
intagen person därstädes avlidit, varför den föreskrift därom, som in
-
Lagen om
kreditregister.
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
tagits i 5 § av förslaget, uteslutits. Eu övergångsbestämmelse, motsvarande
den, som finnes i nu gällande lag, torde även böra meddelas,
genom vilken högre rätt befrias från skyldighet att insända uppgift i
mål, vari före dagen för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, dom
av innehåll, som avses i de nya 5 och 6 punkterna av 1 §, blivit given
av lägre domstol eller myndighet.
Jag övergår nu till den föreslagna lagen om kreditregister. Förslag
att i ett centralt register sammanföra uppgifter angående vissa för
affärsvärlden betydelsefulla förhållanden väcktes först av Sveriges allmänna
handelsförening, som i underdånig skrivelse den 3 juni 1909
erinrade om att man i vår tid kommit till allt större insikt om betydelsen
för staten och den enskilde av en omfattande och noggrann
statistik ej minst i fråga om förhållandena på näringslivets område.
Handelsföreningen föreslog därför, att ett register för nämnda ändamål
skulle inrättas, vilket skulle innehålla upplysningar om insolvenser bland
näringsidkarne, i den mån de uppenbarade sig genom betalningsinställelse
eller konkurs. I detta register borde alla uppgifter rörande en viss
konkurs hållas samlade på ett ställe och på ett bekvämt sätt göras
tillgängliga såväl för den enskilde som för statistiska bearbetningar från
det allmännas sida. På grund av nådig remiss avgav statistiska kommittén
i sitt förut nämnda betänkande utlåtande jämväl över handelsföreningens
ifrågavarande framställning och lämnade därvid, utan att
närmare ingå på frågan om behövligheten av det ifrågasatta konkursregistret,
ett utförligt yttrande om huru med hänsyn till statistikens
krav ett sådant register lämpligen borde vara inrättat och huru de för
registrets förande erforderliga uppgifterna skulle erhållas. Med anledning
av statistiska kommitténs utlåtande avgav Sveriges allmänna handelsförening
den 12 oktober 1910 ånyo underdånig skrivelse i ärendet,
däri föreningen nu hemställde, att i samband med det ifrågasatta konkursregistret
även borde samlas och ordnas uppgifter om personer, som
förklarades omyndiga, ävensom uppgifter, när de åter förklarades myndiga.
Sedan därefter även kommerskollegium efter nådig remiss yttrat
sig i saken och därvid, under förklaring, att tillgång till ett centralregister
rörande konkurser och omyndigförklarade personer skulle bereda
stora fördelar för affärsvärlden, biträtt handelsföreningens framställning,
upptogs frågan till behandling av ovannämnda till biträde i
justitiedepartementet inkallade sakkunniga. Dessa yttrade i sitt betänkande,
att de i likhet med statistiska kommittén funnit det under
alla omständigheter erforderligt, att för statistikens behov anskaffades
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
uppgifter om konkurserna i huvudsakligen samma omfattning och på
samma sätt, som behövde ske för ett eventuellt konkursregister. Och
detsamma kunde enligt kommitterades mening sägas om uppgifterna till
ett omyndighetsregister. De sakkunniga anförde vidare: »Med avseende
å den omedelbara praktiska nyttan av en central registrering av konkurser
och omyndighetsförklaringar må här erinras om stadgandet i
kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
§ 2, sådan denna § lyder enligt kungl. förordningen den 23 september
1887, att för rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod
eller från annat upplagsställe, eller att, med biträde av annan än hustru
och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbeten,
eller såsom yrke utöva annan hantering, fordras såsom villkor
att hava god frejd samt råda över sig själv och sin egendom. Att tillförlitligt
styrka, att en person råder över sig själv och sin egendom,
kan för närvarande ofta vara förenat med ej ringa besvär och svårigheter,
då han flyttat mellan orter, som ligga under olika rätters domvärjo.
Då ett register, sådant som här är i fråga, kommit till stånd,
kan däremot sådan uppgift lämnas från registret med största lätthet och
full tillförlitlighet. De intyg från domstolen i orten om frihet från
konkurs och omyndighet, som för närvarande företes av den, som ingiver
anmälan till handelsregistret, böra under sådana omständigheter,
ifall register över konkurser och omyndighetsförklaringar kommer till
stånd, givetvis kunna ersättas av bevis, grundade på nämnda register.
Vidare må det här framhållas, att medlemmar av köpmannaföreningar
och andra dylika sammanslutningar väl genom sina organisationer ofta
äro i tillfälle att med lätthet erhålla behövliga upplysningar om pågående
konkurser, men om en persons, så att säga, konkursantecedentier
på olika platser i riket är det nu icke sällan omöjligt att skaffa sig någon
visshet. Att lämna upplysning härom skulle för ett konkursregister, sedan
det varit fört i erforderligt antal år, bliva en ej oväsentlig uppgift.»
De sakkunniga framställde dessutom förslag, att kreditregistret
även skulle få till uppgift att lämna upplysning rörande vissa andra
hos rikets domstolar och myndigheter handlagda ärenden. Härom göra
de följande uttalande: »Av betydelse för kreditgivning är emeller
tid
även förekomsten av sådana rättsinstitut som äktenskapsförord, boskillnad
och lösöreköp. Visserligen har lagen sökt sörja för en viss
publicitet beträffande de nämnda instituten, men dessa bestämmelser
hava dock visat sig otillräckliga för att bereda affärsmannen erforderlig
kännedom därom. Uppenbarligen måste det då för affärsvärlden bliva
synnerligen värdefullt, om ett centralt register upprättas, ur vilket man
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 52 höft. (Nr 84.) 3
18
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 84.
hastigt och med ringa kostnad kan erhålla uppgift i berörda avseenden
för vilken person som helst. Kommitterade äro ingalunda av den meningen,
att t. ex. ett äktenskapsförords förekomst i och för sig skulle
stämpla en person såsom mindre kreditvärdig. Men om blott den intresserade
genom ett centralt register kan erhålla kännedom om ett
förords existens, kan han sedan lätt hos domstolen i orten göra sig
underrättad om dess innehåll. Som en utvidgning av registreringen till
att omfatta även äktenskapsförord, boskillnader och lösöreköp icke i
nämnvärd mån skulle öka kostnaderna för registreringen och närmare
uppgifter rörande jämväl dessa rättsärenden äro av betydelse för statistiken,
något som i all synnerhet gäller om boskillnaderna, hava kommitterade
ansett sig böra föreslå central registrering av äktenskapsförord,
boskillnader och lösöreköp.»
Då kreditregistret jämväl skulle tjänstgöra som primärmaterial
för rättsstatistiken, föreslogo de sakkunniga vidare, att registrets förande
skulle uppdragas åt statistiska centralbyrån, varjämte de avgåvo ett detaljerat
förslag om, huru registret enligt deras uppfattning borde anordnas.
I de avgivna yttrandena har det ej från något håll blivit bestritt,
att ett dylikt register skulle bliva till stort gagn icke blott för statistiska
ändamål utan även i det avseendet, att affärsvärlden utan större kostnad
och besvär kan erhålla tillgång till vissa för kreditgivningen eller för
avveckling av redan inledda affärsförbindelser nödvändiga uppgifter, vilkas
anskaffande för närvarande kräver betydande omgång och icke oväsentliga
utgifter. Det torde även vara uppenbart, att det för allmänheten
skulle medföra en betydande lättnad, om uppgifterna från kreditregistret
i framtiden kunna användas till styrkande av rätten att råda över sig
själv och sin egendom. Vad angår kreditregistrets begagnande i nämnda
syfte, har emellertid Svea hovrätt erinrat därom, att detta komme att
föranleda minskning i den sportel inkomst, som innehavare av vissa
domarebefattningar för närvarande uppbära i form av lösen för av dem
utfärdade så kallade konkurs- och myndighetsbevis. Detta har ytterligare
betonats i en av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ingiven
skrift, däri det framhålles, att den minskning i löneförmåner, som sålunda
inträdde för stadsdomstolarnas ledamöter eller tjänstemän, komme
antingen att drabba städerna, som själva avlönade sina domare och som
vid bestämmandet av deras löneförmåner ej hade annan möjlighet att
nedbringa erforderliga löner och arvoden än genom att vid avlöningen
taga i beräkning de sportelinkomster, som enligt gällande författningar
domarne tillkomme — därvid särskilt vore att märka, att åtminstone en
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
del städer, exempelvis Helsingborg, redan genom av Kungl. Maj:t fastställda
organisationer tillförbundits att hålla sina tjänstemän skadeslösa
för den minskning i dem tillförsäkrade sportelinkomster, som kunde
komma att uppstå — eller ock att drabba stadsdomstolarnas ledamöter,
i den mån vederbörande städer ej befunnes skyldiga eller villiga att
lämna sina tjänstemän kompensation för de sportelinkomster, de genom
förslagets genomförande skulle komma att mista. Malmö rådstuvurätt
har därjämte i en särskild skrivelse utvecklat, hurusom dessa slag av
sportler tagits i beräkning vid organisationen av nämnda rådstuvurätt
såsom inkomst för hos rådstuvurätten anställda tjänstemän, vilka komme
att åsamkas en väsentlig inkomstminskning genom ifrågavarande sportiers
borttagande.
Beträffande vad i nämnda framställningar blivit anfört må till en
början erinras därom, att allmänheten även efter kreditregistrets inrättande
icke sällan torde komma att föredraga att inhämta intyg från
domstolarna fråmför att begära utdrag av kreditregistret på den grund,
att uppgifterna komma att inflyta till registret först någon tid, sedan
det ärende, varom fråga är, blivit behandlat. Det torde dock vara
sannolikt, att åtminstone vad städerna angår vederbörande tjänstemäns
sportelinkomster komma att undergå en ganska avsevärd minskning.
Endast detta förhållande kan dock icke utgöra tillräckligt skäl för statsmakterna
att underlåta att vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som eljest är
av behovet påkallad. Och det skulle säkerligen medföra ganska betänkliga
konsekvenser för lagstiftningsarbetets behöriga fortgång, om alltför
mycket avseende fästes vid den inverkan, som ändringar i lagstiftningen
kunna få på ämbetsmännens sportelinkomster.
Någon fara för att, såsom det även framhållits, skyldigheten att
avgiva uppgifter till kreditregistret skulle särskilt för domstolarnes ledamöter
bliva alltför betungande, synes mig icke heller föreligga. De
blanketter, som enligt förslaget skola ifyllas av domare å landet och
rättens ordförande i stad, skulle förutom sådana upplysningar, som äro
nödvändiga för individualisering av de personer, om vilka uppgifterna
handla, endast upptaga ett fåtal uppgifter, vilka med lätthet kunna
meddelas från de i varje ärende ingivna handlingar. Vida vidlyftigare
äro visserligen de uppgifter, som skola lämnas av rättens ombudsman
i konkurs. Då det emellertid blivit vitsordat, att det av statistiska skäl
är av synnerlig vikt, att konkursregistret erhåller eu sådan omfattning,
som nu föreslagits, och det beträffande flertalet av uppgifterna även
erbjuder stort intresse för affärsvärlden att få dem lätt tillgängliga,
torde icke heller några mera väsentliga ändringar böra ske i vad som
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
föreslagits beträffande denna del av registret. Det kan även bliva till
gagn för den tillsyn, rättens ombudsman skall utöva över konkursernas
avveckling, att han på detta sätt beredes tillfälle att meddela redogörelser
över sådana under konkursens gång inträffade omständigheter,
vilkas beaktande är av särskild vikt. Några mindre väsentliga jämkningar
torde dock med anledning av vissa mot formulärens avfattning
framkomna anmärkningar böra ske.
Vid lagförslagets granskning i justitiedepartementet har jag i övrigt
funnit själva lagtexten böra i någon mån omredigeras i syfte att
låta kreditregistrets ändamål och dess huvudsakliga innehåll komma till
synes mer, än som skett i de sakkunnigas förslag. Med anledning därav,
att genom lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar föreskrift lämnats om intagande
i äktenskapsförordsprotokollet av anteckningar jämväl rörande vissa
andra ärenden än äktenskapsförord, vilka ärenden kunna vara av samma
betydelse för kreditgivningen som äktenskapsförord, har vidare i överensstämmelse
med framställningar, som gjorts dels av justitieombudsmannen
i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t och dels av Göta hovrätt i
dess utlåtande över förslaget, intagits föreskrift, att kreditregistrets avdelning
för äktenskapsförord skall innehålla uppgifter icke allenast om
äktenskapsförord utan även om andra till äktenskapsförordsprotokollet
hörande ärenden.»
Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande i justitiedepartementet
omarbetade förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om
straffregister den 17 oktober 1900 och
2:o) lag om kreditregister, vilka äro av den lydelse bilagor vid
detta protokoll utvisa, samt hemställde, att lagrådets yttrande måtte,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över nämnda
förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 84.
21
Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister
den 17 oktober 1900.
Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister
den 17 oktober 1900 skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av
domstol eller myndighet i riket
1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för
snatteri till böter, eller
2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra
andras talan inför rätta, eller
3. erhållit villkorlig straffdom, eller
4. blivit för brott ställda under framtiden, eller
5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning,
men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller
6. blivit dömda till tvångsarbete.
2 §•
1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall
från domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift,
innefattande upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras
till hans betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts,
anledningen därtill samt om domen.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
2 mom. Beträffande den, som för brott erhållit villkorlig dom,
skall, där han sedermera av domstol, i sammanhang med prövning av
åtal för annat brott, förklarats skola undergå straff för det förra brottet,
därom till registret lämnas uppgift, evad straffet är.
3 mom. Har den, som från straffanstalt lösgivits enligt lagen
angående villkorlig frigivning, därefter blivit före utgången av den för
honom bestämda prövotid för brott häktad, skall uppgift därom lämnas
till registret från den domstol, där åtalet efter häktningen först förevarit.
Om åtalets utgång skall ock i varje fall från domstol, som i målet
dömt, uppgift till registret lämnas.
4 mom. Om beslut, varigenom villkorligt medgiven frihet blivit
återkallad, skall från Konungens befallningshavande lämnas uppgift till
registret.
3 §•
De straffuppgifter, som i 2 § avses, skola hos fångvårdsstyrelsen
hållas ordnade efter namnen på dem uppgifterna angå.
4 §•
Har talan fullföljts mot utslag eller beslut, varom i 1 § eller 2 §
2 mom. förmäles, eller har sådant utslag eller beslut blivit underställt
högre rätts prövning, skall uppgift om rättens beslut i det överklagade
eller underställda målet i varje fall lämnas till registret.
Där Konungen fastställer eller upphäver beslut, varigenom villkorligt
medgiven frihet blivit återkallad, eller av nåd efterskänker eller
mildrar straff eller annan påföljd, varom straffregistret skall innehålla
upplysning, varde jämväl därom uppgift till registret meddelad.
5 §•
Då någon, vilken erhållit sådan dom, som i 1 § 1 punkten
sägs, efter utstånden bestraffning frigivits från allmän straffanstalt, så
ock då någon frigivits från tvångsarbetsanstalt, åligger det fångvårdsstyrelsen
att därom låta göra anteckning i registret.
Fångvårdsstyrelsen skall likaledes låta göra anteckning i registret
om villkorlig frigivning av fånge med angivande av den återstående
strafftidens längd.
Befälhavare, som har uppsikt över militärhäkte, åligger att varje
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 84.
månad lämna uppgift till registret å dem, som under den närmast föregående
månaden, efter utstånden bestraffning på grund av utslag, som
i 1 § 1 punkten avses, frigivits från häktet.
Då minderårig, vilken blivit så dömd, som i 1 § 1 punkten sägs,
men, i stället för att undergå det ådömda straffet, intagits i allmän uppfostringsanstalt,
utskrives från densamma, skall anstaltens föreståndare
lämna uppgift därom till registret.
7 §■
Straffuppgift skall avskiljas ur registret,
därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning,
genom högre rätts laga kraftägande dom blivit från ansvar eller tvångsarbete
befriad, utan att sådant fall är för handen, som i 1 § 5 punkten
sägs, eller och ansedd skyldig allenast till annat ansvar än i 1 eller 2
punkten av samma § avses, samt domen ej är villkorlig;
då någon i straff- eller tvångsarbetsanstalt intagen person därstädes
avlidit, eller eljest tillförlitlig upplysning vunnits, att den person uppgiften
avser har avlidit; samt
då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.
8 §•
Utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres
av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller
av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning.
Därjämte skola ock till statistiska centralbyrån meddelas för den
officiella statistiken erforderliga utdrag ur straffregistret. I sådana utdrag
må icke upplysning meddelas om namnen på dem uppgifterna avse.
Till annan myndighet, än nu är sagt, så ock till enskild,vars rätt
må vara på upplysning ur registret beroende, skall registerutdrag lämnas,
där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.
9 §•
I fråga om meddelanden till utländska myndigheter rörande givna
straffdomar eller ådömt tvångsarbete äger, under förutsättning av ömsesidighet,
Konungen utfärda bestämmelser.
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915; dock skall ej
uppgift från högre rätt insändas i mål, vari före sagda dag dom av
innehåll, som i 5 eller 6 punkten av 1 § sägs, blivit av lägre domstol
eller myndighet meddelad.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
25
Bilaga.
Förslag
till
Lag om kreditregister.
Härigenom förordnas som följer:
§ I
I
statistiska centralbyrån skall finnas ett för hela riket gemensamt
kreditregister, genom vilket allmänheten lämnas tillgång till upplysningar
i de mål och ärenden, som nedan i denna lag angivas.
§ 2.
I kreditregistret skola i särskilda avdelningar sammanföras uppgifter
om
1. konkurser;
2. omyndighets- och myndighetsförklaringar;
3. äktenskapsförord och andra till äktenskapsförordsprotokollet
hörande ärenden;
4. boskillnadsmål; samt
5. lösöreköp.
§ 3.
Uppgifter till registret skola lämnas från rikets domstolar samt
dessutom i fråga om konkurs av rättens ombudsman och i fråga om
lösöreköp av överståthållarämbetet.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 52 höft. (Nr 84.) 4
26
Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 84.
§ 4.
Närmare föreskrifter om uppgifterna till registret och om registrets
förande meddelas av Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
27
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj:ts lagråd onsdagen den
17 september 1913.
N arv arande:
J ustitieråden: Thomasson,
Gustaf Carlson,
Svedelius,
Regeringsrådet Thulin.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 juni 1913, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 1—5 samt 7 9 §§ i
lagen om straffregister den 17 oktober 1900 och till lag om kreditregister.
-
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade föredragits
inför lagrådet av hovrättsrådet Olof af Geijerstam.
Lagrådet yttrade:
I. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen
om straffregister den 17 oktober 1900.
Med hänsyn till den uppställning, som såväl nu gällande lag som
förslaget erhållit beträffande avskiljande ur registret av straffuppgift
vid dödsfall, synas tredje och fjärde styckena i 5 § böra fullständigas
därutinnan, att skyldighet ålägges befälhavare, som har uppsikt över
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
militärhäkte, och föreståndare för allmän uppfostringsanstalt att till
fångvårdsstyrelsen insända förteckning å dem, som avlidit medan de
voro intagna i militärhäktet eller anstalten. I sammanhang härmed torde
bestämmelsen i 7 § angående avskiljande av straffuppgift i händelse av
dödsfall böra undergå omarbetning.
Enligt övergångsstadgandets ordalydelse skulle högre rätt icke
under någon förutsättning insända uppgift i de fall, som i stadgandet
angivas. Då detta icke kan vara avsett utan högre domstol uppenbarligen
har att fortfarande såsom hittills lämna uppgift, om den i sådana fall
meddelat dom av innehåll som omförmäles i någon av punkterna 1—4
av 1 §, erfordras omformulering av stadgandet.
II. Förslaget till lag om kreditregister.
Det synes ovedersägligt att, såsom departementschefen framhållit,
ett centralt kreditregister kan bliva till stort gagn icke blott för statistiska
ändamål utan även i det avseende, att affärsvärlden utan större kostnad
och besvär erhölle tillgång till vissa för kreditgivningen eller för avveckling
av redan inledda affärsförbindelser nödvändiga uppgifter, vilkas
anskaffande för närvarande kräver betydande omgång och icke oväsentliga
utgifter. Uppenbart är emellertid, att anlitandet av ett sådant register
bör vara anvisat allmänheten endast under förutsättning att detsamma
erbjuder åtminstone lika stor trygghet som de anordningar, vilka det
skall ersätta. Man får ej vidare att räkna med den personliga kännedom
hos intygsutfärdaren, som för tillförlitligheten av det lämnade intyget
ingalunda saknar vikt. I domarens ämbetsansvar ligger en garanti, som,
då statsansvar för oriktiga intyg väl icke kan ifrågakomma, allmänheten
icke utan vederlag kan eftergiva.
Förslaget innehåller icke några bestämmelser, på grund varav man
kan bedöma tryggheten för dem, som anlita registret. Av de till ärendet
hörande handlingar kan man dock i viss mån inhämta huru anordningarna
äro tänkta. Lagrådet har icke kunnat underlåta finna att de arbetskrafter,
som ifrågasatts, varken äro tillräckliga eller kvalificerade för
att på ett betryggande sätt handhava registret och betjäna allmänheten
med därifrån hämtade intyg.
En lagstiftning i ämnet utan skapande av nödiga garantier i omförmälda
hänseenden är enligt lagrådets mening icke tillrådlig.
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Lagrådet hyser jämväl tvekan, huruvida en dylik lagstiftning nu
bör ifrågakomma. Såväl konkurs- som äktenskapslagstiftningen är för
närvarande föremål för omarbetning. Det synes därför kunna ifrågasättas
huruvida icke med den föreslagna lagstiftningen lämpligast borde
anstå i avvaktan på resultatet av lagarbetet å nämnda lagstiftningsområden,
till vilka kreditregistret huvudsakligen hänför sig.
Ur protokollet:
Gunnar Fogelmarck.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 14 maj 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den
13 juni 1913 inhämtade utlåtande över upprättade förslag till lag om
ändrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister den 17
oktober 1900 och till lag om kreditregister.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden
:
»I anledning av de väsentligen formella anmärkningar lagrådet
framställt mot förslaget till ändringar i lagen om straffregister har detta
förslag i de av lagrådet angivna hänseenden omarbetats. Därvid hava
jämväl några smärre redaktionella jämkningar vidtagits i förslaget.
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
Vad lagrådet anmärkt mot förslaget till lag om kreditregister
synes mig innefatta starka skäl mot anordnande av ett kreditregister
på sätt förslaget förutsätter. 1 alla händelser torde vara nödigt att ur
de av lagrådet framhållna synpunkter underkasta frågan förnyad utredning,
innan framställning däri göres till riksdagen, och tillstyrker jag
därför att denna fråga tills vidare får anstå.»
Sedan föredraganden härefter uppläst det omarbetade förslaget till
lag om ändrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister
den 17 oktober 1900, hemställde han, att detta förslag måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga . .. vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Fogelmarck.