Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
1
Nr 81.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande
från tjänst eller arbete; given Drottningholms slott den
14 maj 1914.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud i vissa fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 49 käft. (AV 81.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
Förslag
till
Lag
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Är värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst
eller arbete anställd, borta från sin anställning för fullgörande av honom
enligt värnpliktslagen åliggande övning om högst sextio dagar eller av
mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven, må ej husbonden
eller arbetsgivaren, ändå att han vid den värnpliktiges anställande
saknat kännedom om dennes förpliktelse att fullgöra övningen, i anledning
av hans bortavaro skilja honom från anställningen. Vad nu är sagt, galle
dock ej, där det kan läggas den värnpliktige till last, att husbonden eller
arbetsgivaren saknat kännedom om ifrågavarande förpliktelse.
2 §•
Lider värnpliktig skada, därigenom att, i strid mot bestämmelsen i
1 §, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör vad honom till följd av den
värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete åligger, vare husbonden
eller arbetsgivaren pliktig ersätta skadan; och skall, där beträffande visst
slag av anställning särskild grund är stadgad för bestämmande av vad
husbonde eller arbetsgivare är skyldig utgiva till den, som han utan laga
skäl skiljer från anställningen, sådant stadgande äga tillämpning.
3 §•
Avtal, som strider mot vad ovan stadgas, vare ogillt.
Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 24 april 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Hasselrot följande:
»Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de
arbetsförhållanden stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att
om en i annans arbete anställd person nödgas någon tid vara borta från
arbetet för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för
rikets försvar, arbetsgivaren icke får i anledning av den anställdes frånvaro
skilja honom från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse
hava haft laga förfall av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att
vapenövas är en av samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga
sig, och hans bortavaro har påkallats av det viktigaste allmänna
intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av vapenövningens
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar i personligt
och ekonomiskt avseende vara förenade därmed, men givetvis är det
önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda
ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige, om han icke
efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning, som
han vid dess början innehade. Det är därför av stor betydelse för honom,
att rätt härtill inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till det allmänna
ändamål, för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes,
synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa av allmänna regler,
för dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga
arbetstagaren.
En arbetstagares rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin
anställning kan dock icke utan obillighet mot arbetsgivaren sträckas
längre än till någon viss kortare tid. Legostadgans förenämnda bestämmelse
är begränsad till det fall, att tjänstgöringen eller vapenövningen
varat högst en månad. Genom kungörelsen den 13 november 1860 angående
den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon eller
lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst
åtta veckor återgå i tjänsten. Då de författningar, som avlöst berörda
kungörelse, icke innehålla någon motsvarande bestämmelse, kan det vara
föremål för olika meningar, huruvida ett av legostadgan reglerat tjänsteavtal,
vars fullgörande från den anställdes sida avbrytes genom värnpliktstjänstgöring,
numera skall anses fortbestå under en tjänstgöringstid av åtta
veckor eller endast under den i legostadgan bestämda tiden.
Något allmänt, för jämväl andra arbetsavtal än legoavtalet avsett
stadgande om rätt för arbetstagare att efter fullgjord värnpliktstjänstgöring
återfå sin anställning finnes icke. Möjligen kan ifrågasättas, att
betydelse i detta avseende skulle tillkomma den i 9 § av värnpliktslagen
den 14 juni 1901 innefattade bestämmelsen, att värnpliktig, som är lagstadd
eller annorledes i annans tjänst eller arbete antagen, ej må av husbonde
eller arbetsgivare hindras att i behörig tid inställa sig till inskrivning,
tjänstgöring eller mönstring eller att fullgöra annan i samma lag
honom ålagd skyldighet. Men denna bestämmelse torde knappast kunna
anses beröra den nu föreliggande frågan.
För ett särskilt tillfälle har emellertid ett allmänt stadgande i ämnet
varit meddelat. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs
nämligen genom lagen den 10 juni 1912, innefattande förbud i visst fall
mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, att om värnpliktig, som
vore lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete anställd, vore
borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålåge
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
honom enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller
arbetsgivaren icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från
anställningen.
1912 års riksdag, som hade att pröva förslaget till nämnda lag, fick
även under behandling en i andra kammaren väckt motion, genom vilken
upptogs frågan, på vilket sätt värnpliktiga kunde genom lagbestämmelser
eller annorledes skyddas mot att i följd av värnpliktens fullgörande förlora
sina anställningar. Motionärens förslag, som berörde såväl enskild
tjänst som statstjänst, bifölls emellertid endast så till vida att riksdagen,
i enlighet med vederbörande utskotts hemställan, i skrivelse den 29 maj
1912 anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke
åtgärder borde vidtagas, i syfte att i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag
mer eller mindre fast anställda värnpliktiga måtte kunna skyddas
mot att i följd av inkallande till värnpliktens fullgörande förlora sina anställningar
och därigenom tillskyndas skada. De i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag anställda värnpliktiga syntes, enligt vad i nämnda skrivelse
anfördes, redan vara jämförelsevis väl skyddade i berörda hänseende,
men det vore angeläget, att enhetliga bestämmelser i ämnet, så vitt möjligt,
utfärdades för statens samtliga verk och inrättningar, och borde härvid
beaktas, icke allenast att mer eller mindre fast anställd värnpliktig icke finge
i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller sitt arbete,
utan även att han icke finge av sådan orsak lida något men i avseende
å befordran samt rätt till ålderstillägg, pension o. d. Vad anginge de i
enskild tjänst anställda värnpliktiga syntes det ej vara möjligt att bereda
dem samma rätt som de i statens tjänst eller arbete anställda. Dock
syntes möjlighet förefinnas att även beträffande de förra det beaktansvärda
syftet skulle i någon mån kunna vinnas genom åtgärder från det allmännas
sida, men då riksdagen vore förvissad om att denna angelägenhet
komme att bliva föremål för behandling av försvarsberedningarna, ansåge
riksdagen någon särskild begäran om utredning härom icke erforderlig.
För övrigt föreställde sig riksdagen att, i den mån staten vidtoge lämpliga
åtgärder på detta område, enskilda arbetsgivare i största möjliga utsträckning
skulle följa det av staten givna exemplet.
I anledning av berörda skrivelse har företagits en undersökning,
som ännu icke är avslutad. Det torde emellertid kunna anses givet, att
om allmänna bestämmelser i ämnet meddelas, desamma böra, liksom förhållandet
var med lagen den 10 juni 1912, erhålla tillämpning även beträffande
arbetstagare i statens tjänst. En annan fråga är, om och i vad
mån utöver det skydd, som kan beredas arbetstagare i allmänhet, en särskilt
tryggad ställning bör givas åt statspersonalen. Den senare frågan,
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
som icke tillhör detta departements föredragning, torde icke kunna upptagas
till avgörande före nämnda undersöknings fullbordande.
Enligt det förslag till ny försvarsorganisation, om vars framläggande
för den härnäst sammanträdande riksdagen hemställan torde bliva
inför Eders Kungl. Maj:t gjord, kommer värnplikten att väsentligt utsträckas,
ej blott i det avseendet att värnpliktstjänstgöringen i sin helhet
förlänges, utan även därigenom att vapenövningar förläggas till
senare värnpliktsår än hittills varit förhållandet. Förutom den första och
huvudsakliga tjänstgöringen skall den värnpliktige fullgöra dels, liksom
hittills, repetitionsövningar dels även reservtrupp- och landstormsövningar.
Repetitionsövningarna komma i vissa fall att sträckas till flera år än för
närvarande, och de båda nya slagen av övningar få sin plats under ganska
långt framskjutna delar av värnpliktstiden. Med dessa förändringar
följer ett ökat behov att, i den mån det låter sig göra, skydda den i
tjänst eller arbete anställde värnpliktige mot de ekonomiska missförhållanden,
som för honom kunde föranledas, därigenom att arbetsgivaren på
grund av värnpliktens fullgörande skilde honom från anställningen. Särskilt
gäller detta om de i tiden senare övningarna. Ju äldre den värnpliktige
är, desto större sannolikhet finnes för att han bildat familj och
att det härigenom är för honom mera kännbart att gå miste om sin anställning.
Men även i fråga om de tidigare övningarna innebär värnpliktsbördans
ökning en ny anledning att tillse, att icke deras fullgörande
må för den värnpliktige medföra olägenheter, som skäligen kunna förebyggas.
Såsom förut framhållits, kan det dock av hänsyn till arbetsgivaren
icke ifrågasättas, att arbetarens rätt till bibehållande av anställning
skall sträckas utöver någon viss kortare tid, och dylik rätt kan därför
tydligen icke beredas arbetaren under den första, till tiden mest omfattande
värnpliktstjänstgöringen. Däremot bliva reservtrupp- och landstormsövningarna
samt i allmänhet även repetitionsövningarna till sin längd så
bestämda, att det utan obillighet mot arbetsgivaren kan åläggas honom att
efter deras fullgörande återtaga arbetaren. För att giva en enhetlig och
för alla fall tillräckligt stark begränsning åt arbetsgivarens förpliktelse
torde det emellertid vara lämpligt, att, jämte det endast sistnämnda tre
slag av övningar innefattas under densamma, förpliktelsen göres beroende
av att övningen icke överstiger en viss tidslängd. Ett skäligt maximum
i sådant hänseende synes vara den i 1860 års förberörda kungörelse bestämda
tiden av åtta veckor eller i runt tal sextio dagar. Enligt organisationsförslaget
komma reservtrupp- och landstormsövningarna icke på långt
när och repetitionsövningarna endast högst undantagsvis att uppnå denna
gräns; i regel skola även de sistnämnda stanna ganska långt under densamma.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
7
I övrigt synas de erforderliga bestämmelserna i ämnet kunna avfattas
i huvudsaklig överensstämmelse med den förut nämnda lagen av
den 10 juni 1912. Att den nya lagstiftningen bör avse även de lagstadda
tjänarna följer av vad jag redan yttrat angående ovissheten, huruvida de
till deras förmån tidigare meddelade bestämmelser äga tillämpning vid
längre bortavaro än en månad. Liksom i den äldre lagen torde böra uttryckligt
stadgas, att husbonde eller arbetsgivare, som i strid mot förbudet
skiljer värnpliktig från anställning, skall vara skyldig ersätta dennes skada.
Den äldre lagens bestämmelse härom synes emellertid lämpligen kunna
förtydligas i det hänseendet, att tjänstehjon i dylika fall, oavsett vilket
skadestånd skulle kunna utdömas enligt allmänna regler, skall vara berättigat
till ersättning efter den fördelaktiga beräkning, som är angiven i
5 § tredje stycket legostadgan. Vidare synes till försvårande av lagens
kringgående böra stadgas, att avtal, som strider mot vad i lagen är föreskrivet,
skall vara ogillt.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett enligt
de av honom angivna grunder inom justitiedepartementet uppgjort förslag
till lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller
arbete, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, hemställde han,
att för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande
över förslaget skulle inhämtas genom utdrag av statsrådsprotokollet.
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;
och behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
till densamma lämna bifall.
Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
Förslag
till
Lag
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Är värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst
eller arbete anställd, borta från sin anställning för fullgörande av honom
enligt värnpliktslagen åliggande repetitionsövning, reservtruppövning eller
landstormsövning om högst sextio dagar, må husbonden eller arbetsgivaren
ej av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.
2 §•
Bryter husbonde eller arbetsgivare mot bestämmelsen i 1 §, vare han
skyldig att ersätta den värnpliktige dennes skada; och skall i fråga om ersättning
till lagstadd tjänare tillämpas vad i allmänhet är stadgat angående skyldighet
för husbonde, som utan laga skäl skiljer tjänstehjon från tjänsten,
att till tjänstehjonet utgiva lön eller andra förmåner samt nödigt underhåll.
3 §•
Avtal, som strider mot vad ovan stadgas, vare ogillt.
Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd torsdagen den
14 maj 1914.
Närvarande:
Justitieråden Thomasson,
SVEDELIUS,
Regeringsrådet Thulin,
Justitierådet friherre Leijonhufvud.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 24 april 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen oinförrnälda ändamål
inhämtas över uppgjort förslag till lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden häradshövdingen Herman Falk.
Justitieråden Thomasson och friherre Leijonhufvud yttrade:
Vid övervägande av frågan, i vad mån lagstiftningen må för tillgodoseende
av en arbetstagares ekonomiska intressen kunna berättiga honom
att återgå till en anställning, som han nödgats avbryta för fullgörande
av honom såsom värnpliktig åliggande tjänstgöring, får det ej förbises,
att förhållandena i särskilda fall ställa sig väsentligen olika. Hava kontrahenterna
vid avtalets ingående icke haft anledning beakta, att avbrott
av dylik anledning skulle ifrågakomma, lärer icke möta någon betänklighet
att, där avbrottet är av jämförelsevis kort varaktighet, stadga förbud
för arbetsgivaren att häva avtalet. Det förbud i nämnda hänseende, som
upptogs i lagen den 10 juni 1912, avsåg ett sådant fall. Tiden för mobiliseringsövningen
var ej på förhand känd, och i de flesta fall hade det
helt visst icke vid avtalets ingående kunnat förutses, att avbrott i arbetet
skulle förekomma.
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 49 käft. (Nr 81.)
2
10
Kungl. Majds nåd. proposition nr 81.
Vid remitterandet av förevarande förslag har chefen för justitiedepartementet
anfört, att vid förslagets utarbetande lagts till grund de likartade
bestämmelserna i ovan omförmäla lag. Förslaget tager emellertid icke
sikte på förhållanden, som äro ensartade med den i nämnda lag reglerade
händelse; det avser fastmera huvudsakligen övningar, om vilka det längre
tid i förväg är bestämt, när de skola äga rum. Det förbud, som nu enligt
ordalagen gives lika bestämt beträffande ifrågakoinna övningar som det i
berörda lag rörande mobiliseringen meddelade, lärer icke kunna göras gällande
i samma omfattning. Vilken räckvidd stadgandet är avsett att erhålla
är dock icke i någon mån utvecklat.
Klart är, att, därest arbetsgivaren med vetskap om att för någon
del av den tilltänkta avtalstiden arbetaren skall bliva på grund av vapenövning
hindrad att utföra sin syssla ändock sluter avtal utan något förbehåll,
arbetarens bortavaro för tjänstgöring såsom värnpliktig icke kan
berättiga arbetsgivaren att häva avtalet. Att detsamma måste gälla, då
arbetsgivaren väl saknat kännedom om förhållandet men hans bristande kunskap
kan läggas honom till last såsom försummelse, är likaledes givet. A
andra sidan följer jämväl av allmänna rättsgrundsatser, att en arbetare,
som uppsåtligen misslett arbetsgivaren i fråga om förutsättningarna för avtalet
eller kan anses vållande till ett misstag å dennes sida i nämnda
hänseende, icke kan påfordra att arbetsgivaren skall vara bunden av det
under sådana omständigheter ingångna avtalet. Med hänsyn till de ganska
obestämda förhållanden, som gälla för de ifrågakomna övningarna, torde
ofta, särskilt beträffande arbetsavtal för kortare tid, arbetarens underlåtenhet
att lämna upplysning om övningen böra läggas honom till last
såsom försummelse. Lagförslagets innebörd i berörda hänseende synes
icke med erforderlig tydlighet framgå ur dess avfattning. Den tolkningen
lärer ej vara utesluten att förbudet mot hävande av arbetsavtal skulle
gälla även om arbetaren gjort sig skyldig till sådant förhållande, som
nyss antytts. Att här göra en dylik avvikelse från eljest gällande rätt
bör uppenbarligen icke ifrågakomma och är väl ej heller avsett.
Det synes fördenskull erforderligt, att åt stadgandet i 1 § gives
eu avfattning, som är ägnad att förebygga den anmärkta möjligheten till
misstolkning. Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke vid omarbetningen
i stället för upptagandet av olika slag av övningar ett allmänt
uttryck lämpligen borde komma till användning. Därav vunnes den
fördelen, att där nya slag av övningar, ifråga om vilka likartat stadgande
säkerligen vore på sin plats, bleve införda, en ändring i förevarande lag
kunde undvikas. Av enahanda anledning synes även önskvärt, att lagen
komme att avse jämväl de mobiliseringsövningar, som må bliva påbjudna
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
11
och i fråga om vilka lagstiftning i förevarande hänseende otvivelaktigt har
sin största praktiska betydelse.
Angående den påföljd, som enligt vår rätt drabbar en arbetsgivare,
vilken obehörigen skiljer en arbetare från hans anställning, hava framträtt
olika meningar. Enligt en åsikt äger arbetaren välja mellan å ena sidan
att kräva avtalets fullgörande och således — under förutsättning att
han är beredd att utföra det åtagna arbetet — yrka utfående av den
betingade lönen för återstående avtalstiden och å andra sidan att häva
avtalet och fordra skadestånd. På annat håll göres gällande att endast
sistnämnda utväg står honom till buds. Vilkendera meningen än må
vara den rätta, bör naturligtvis i förevarande fall påföljden icke vara
annan än den, som i allmänhet gäller för obehörigt brytande av arbetsavtal.
Då i 2 § av förslaget stadgas att husbonde eller arbetsgivare, som
bryter mot bestämmelsen i 1 §, är skyldig ersätta den värnpliktige dennes
skada, skulle därav kunna dragas den slutsatsen, att förslaget velat
taga ståndpunkt i berörda fråga och därvid anslutit sig till den senare
av de omförmälda meningarna. Lämpligast synes därför vara att 2 §
får utgå ur förslaget. Utan särskilt stadgande därom är det klart att den
arbetsgivare, som bryter mot föreskriften i 1 §, är skyldig lämna arbetaren
gottgörelse.
Skulle stadgande om sådan skyldighet ändock anses böra bibehållas,
torde i varje fall det tillägg, som gjorts om legostadgans särskilda föreskrift
om ersättning vid brytande av legoavtal, böra uteslutas. Aven
annorstädes finnas i lag bestämmelser om gottgörelse vid obehörigt brytande
av arbetsavtal. Så stadgas i 92 § sjölagen viss ersättning vid brytande
av sjömans hyresavtal. Ett omnämnande av allenast legostadgans
föreskrift synes fördenskull vara oegentligt och jämväl kunna föranleda
missuppfattning om tillämpligheten vid nu ifrågakomna kontraktsbrott av
eljest meddelade bestämmelser om ersättning.
Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin anförde:
I fråga om önskvärdheten av att förslaget måtte erhålla en sålunda
utsträckt tillämpning, att det kommer att avse varje värnpliktig åliggande
vapenövning i fredstid, alltså jämväl s. k. mobiliseringsövning, för så vitt
övningen ej överstiger sextio dagar, instämma vi med lagrådets övriga
ledamöter, och anse vi det icke vara behövligt att, på sätt som skett, i
lagen uttryckligen angiva påföljden för husbonde eller arbetsgivare, som
bryter mot bestämmelsen i 1 §, då denna påföljd naturligtvis oberoende
härav inträder på grund av allmänna rättsregler.
Finnes det emellertid av praktiska skäl lämpligt att i lagen intaga
en erinran om nämnda påföljd, lämna vi förslaget härutinnan utan
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
annan anmärkning, än att av de skäl, som av lagrådets övriga ledamöter
anförts i fråga om den i 2 § intagna föreskriften om tjänstehjons rätt
att åtnjuta ersättning enligt legostadgan, samma föreskrift synes böra
utgå.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
torsdagen den 14 maj 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hane excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för ^^försvarsdepartementet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över
det den 24 april 1914 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen följande.
»Såsom två ledamöter i lagrådet framhållit, följer av allmänna rättsgrundsatser,
att arbetstagares bortavaro för värnpliktstjänstgöring icke kan
berättiga arbetsgivaren att häva arbetsavtalet, om antingen arbetsgivaren
vid avtalets ingående vetat, att nämnda tjänstgöring skulle infalla under
avtalstiden, eller hans bristande vetskap därom kan läggas honom till last
såsom försummelse. Förslagets betydelse för sådana fall är att fritaga
arbetaren från att, i händelse av tvist om de förutsättningar under vilka
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
avtalet ingåtts, förebringa utredning om vad arbetsgivaren vetat eller bort
veta i berörda hänseende. Arbetsavtalet skall enligt förslaget i allmänhet
utan vidare hava den verkan, som om det vore styrkt, att arbetsgivaren
ägt sagda vetskap.
Samma ledamöter i lagrådet hava framhållit, att å andra sidan, likaledes
enligt allmänna rättsgrundsatser, en arbetstagare, som uppsåtligen
misslett arbetsgivaren i fråga om förutsättningarna för avtalet eller som
kan anses vållande till ett misstag å dennes sida i sådant avseende, icke
kan fordra, att avtalet skall gälla mot arbetsgivaren. Förslagets innebörd
i denna del har synts dessa ledamöter icke med erforderlig tydlighet framgå
ur dess avfattning. För min del finner jag det föga sannolikt, att vid
den föreslagna lagens tillämpning någon tvekan skulle kunna uppstå om,
att nämnda allmänna rättsgrundsatser äga giltighet även för de fall förslaget
avser. Vid avfattande av tidigare bestämmelser i samma ämne har
dfet ej heller ansetts behövligt att göra något sådant förbehåll som det
inom lagrådet ifrågasatta. Visserligen voro, såsom inom lagrådet påpekats,
de förutsättningar, från vilka lagen den 10 juni 1912 utgick, delvis skiljaktiga
från de nu föreliggande, men bestämmelserna i 51 § legostadgan
synas röra förhållanden fullt jämförliga med de i förslaget åsyftade. Då
det är angeläget att förebygga varje möjlighet till missförstånd om den
föreslagna lagens innebörd, finner jag mig emellertid böra tillstyrka ett
förtydligande i den riktning nämnda ledamöter av lagrådet angivit. För
sådant ändamål torde i förslagets 1 § böra införas en bestämmelse, enligt
vilken arbetstagares rätt att efter fullgjord värnpliktstjänstgöring återfå
sin anställning icke skall gälla, för den händelse det kan läggas honom
till last, att arbetsgivaren saknat kännedom om hans förpliktelse till den
fullgjorda tjänstgöringen. Härunder innefattas såväl det fall, att arbetstagaren
lämnat arbetsgivaren oriktiga uppgifter om sina värnpliktsförhållanden,
som även det, att han icke, i den mån det enligt allmänna rättsregler
kan anses hava ålegat honom att meddela arbetsgivaren upplysningar
härom, fullgjort denna förpliktelse.
Beträffande 1 § i förslaget hava vidare lagrådets samtliga ledamöter
ifrågasatt sådan utvidgning av området för förslagets tillämpning, att därunder
skola, med den föreslagna tidsbegränsningen, innefattas såväl nya
slag av värnpliktsövningar som även s. k. mobiliseringsövningar. Visserligen
förutsättes för nya värnpliktsövningars införande en ändring i värnpliktslagen
och kommer för mobiliseringsövningar särskild lagstiftning fortfarande
att vara behövlig. Men det innebär dock obestridligen en lättnad
för lagstiftningsarbetet, om ej i dylika fall måste företagas även en ändring
i den nu föreslagna lagen. Ehuru vissa lämplighetsskäl tala jämväl
15
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
för förslagets ståndpunkt i nämnda hänseende, synes det därför vara fördelaktigt
att giva detsamma den ifrågasatta vidsträcktare omfattningen.
Vad i 2 § av förslaget stadgas därom, att arbetsgivare, som bryter
mot bestämmelsen i 1 §, är skyldig ersätta arbetstagaren dennes skada,
skulle otvivelaktligt, såsom lagrådets samtliga ledamöter erinrat, gälla
även utan att ett sådant särskilt stadgande meddelades. Men av praktiska
skäl synes det vara lämpligt att bibehålla nämnda stadgande, som är
hämtat från lagen den 10 juni 1912 och där infördes utan anmärkning
från lagrådets sida. Två ledamöter av lagrådet hava emellertid grundat
sin hemställan om berörda stadgandes uteslutande ur förslaget även därpå,
att genom bestämmelsen om arbetstagares rätt till skadestånd kunde anses
vara uttryckt, att denna rätt vore den enda, som i anledning av arbetsgivarens
avtalsbrott skulle i dylika fall kunna tillkomma arbetstagaren.
Uppenbarligen är det icke förslagets mening att göra någon ändring0i vad
som härutinnan gäller enligt allmänna rättsregler. Är arbetstagare0 i allmänhet
berättigad att, i stället för skadestånd, fordra avtalets fullgörande
från arbetsgivarens sida genom utbetalning av den betingade lönen, bör
samma lätt finnas i de fall, om vilka nu är fråga. Den av nämnda
tällda . betänkligheten synes fördenskull lämpligen kunna
föranleda sådan jämkning i förslaget, att rätten till skadestånd uttryckligt
göres beroende av att arbetstagaren ej utfår vad som enligt arbetsavtalet
tillkommer honom.
Även om förberörda bestämmelse i 2 § skulle bibehållas, hava lagrådets
samtliga ledamöter tillstyrkt uteslutande ur förslaget av vad samma
§ vidare innehåller angående tillämpning av legostadgans föreskrifter om
husbondes förpliktelser mot tjänstehjon, som han utan laga skäl skiljer
från tjänsten. I och för sig torde det icke vara förenat med någon
risk att följa lagrådets hemställan i denna del. Men jag kan dock ej
finna, att det förtydligande, sistberörda stadgande är avsett att innebära,
alldeles . saknar betydelse. Det torde nämligen ej vara uteslutet, att den
tjänstehjon tillerkända rätten till lön, andra förmåner och nödigt underhåll
kan anses innefatta något annat och mera än ett anspråk på skadestånd.
Den gjorda hemställan om stadgandets utelämnande synes för övrigt vara
grundad icke därpå, att detsamma, vid bibehållande av 2 § i övrigt, vore
obehövligt, utan på det förhållandet att även annorstädes än i legostadgan
finnas lagbestämmelser om gottgörelse vid obehörigt brytande av arbetsavtal.
Nämnda förhållande kan dock knappast utgöra anledning att utesluta
stadgandet; snarare bör det leda till att genom en allmännare avfattning
av samma stadgande dess tillämpning utsträckes till även andra
särskilda ersättningsbestämmelser än de i legostadgan upptagna. Om stad
-
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.
gandet skall kvarstå, vilket jag för min del anser lämpligast, bör en sådan
rättelse i dess avfattning företagas.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett enligt
de av honom angivna grunder jämkat förslag i förevarande ämne, hemställde
han, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas
riksdagen till antagande.
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;
och täcktes, med bifall därtill, Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.
Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
141494