Kung!. Maj-.ts nåd. proposition nr 63.

1

Nr 03.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av §§ 96—102 och 110 regeringsformen,
§ 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen samt § 4 5:o
tryckfrihetsförordningen; given Drottningholms slott den
14 maj 1914.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till Riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande

Förslag

till

tindrad lydelse av §§ 96—102 och 110 regeringsformen, § 42 mom. 2 och § 68
riksdagsordningen samt § 4 5:0 tryckfrihetsförordningen.

Regeringsformen.

§ 96.

Varje lagtima Riksdag skall förordna två för lag- och författningskunskap
samt utmärkt redlighet kända män, den ene såsom justitieombudsman
och den andre såsom militieombudsman, efter den instruktion
Riksdagen för vardera utfärdat, att hava tillsyn över lagars och författningars
efterlevnad, militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvaret
anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid
domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 33 Käft. (Nr 63.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

den fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala
dem, som uti sina ämbetens utövning av vald, mannamån eller annan
orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen
fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar
och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka.

§ 97.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen, som, så länge de
sina ämbeten innehava, skola i alla avseenden anses lika med Konungens
justitiekansler, väljas på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid
jämväl för vardera utses en suppleant av de egenskaper, som hos ombudsmännen
erfordras, att ämbetet utöva i de fall instruktionen angiver.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, under
det Riksdag är församlad, avsäger sig det erhållna förtroendet eller med
döden avgår, skall Riksdagen i ämbetet genast insätta den man, som blivit
till hans suppleant utsedd. Skulle suppleant, under Riksdag, avsäga sig
det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans- eller militieombudsmansämbetet
insättas eller----utövas.

§ 99.

När justitieombudsmannen det nödigt anser, må han, allenast med
undantag för det fall att, enligt vad nedan sägs, sådan befogenhet tillkommer
militieombudsmannen, kunna övervara —---handlingar.

Samma befogenhet äge militieombudsmannen i avseende å krigsdomstolarna
samt beträffande högsta domstolen, när där handläggas från krigsdomstol
dit komna mål, så ock i fråga om arméförvaltningen och marinförvaltningen
samt andra ämbetsverk, som stå under hans tillsyn. Konungens
ämbetsmän i allmänhet vare skyldiga att lämna justitieombudsmannen och
militieombudsmannen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst
aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

§ 100.

Justitieombudsmannen åligge — — — ■— ämbete samt däruti, med
undantag för det fall att, enligt vad nedan sägs, sådant tillkommer militieombudsmannen,
utreda — — — — förbättring.

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

Militieombudsmannen åligge att likaledes till varje lagtima Riksdag
överlämna berättelse över sin förvaltning av ämbetet samt att däri utreda
krigslagskipningens tillstånd, anmärka brister i de lagar och författningar,
vilkas efterlevnad han har att övervaka, samt avgiva förslag till deras
förbättring.

O

§ 101.

Skulle den oförmodade — — — — vare justitieombudsmannen
eller, om målet från krigsdomstol kommit under högsta domstolens prövning,
militieombudsmannen pliktig, ävensom---— befordra.

§ 102.

Denna domstol — — — — kollegier. Då justitiekanslern, justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen finner sig befogad att högsta
domstolen samfällt eller särskilda dess ledamöter inför riksrätten tilltala,
eller justitiekanslern eller justitieombudsmannen att regeringsrätten samfällt
eller särskilda dess ledamöter under sådant tilltal ställa, äske han
—--— tjänst.

§ no.

Ej må —---beivra låta.

Bliver riksdagsman — — — eller justitieombudsman eller militieombudsman,
eller — — — förolämpas.

Riksdagsordningen.

§ 42 mom. 2.

Utskottet skall ock granska justitieombudsmannens och militieom budsmannens

avgivna redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier---

inkomma.

§ 68.

Till följd av regeringsformens 96 § skall varje lagtima Riksdag förordna
två för lag- och författningskunskap samt utmärkt redlighet kända
män, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,
att hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad av
domare, ämbets- och tjänstemän samt att inför — — — — fullgöra.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen, vilkas rättigheter
och åligganden ytterligare såväl i regeringsformen som genom särskild för
en var av dem utfärdad instruktion utstakas, väljas var för sig av fyrtioåtta
----åtskiljas, förrän valen äro fulländade, skola----

behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman och militieombudsman
utses, och på enahanda sätt välja eu suppleant för var
av dem.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, under

det Riksdag----genast suppleanten i ämbetet. Skulle suppleant,

under Riksdag, avsäga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-
eller militieombudsmansämbetet insättas eller — — — — ställe.

Inträffar —---utövas.

Tryckfrihetsförordningen.
§ 4.

5:o. Så snart —--- likaledes justitieombudsmannen och militie ombudsmannen

pliktiga, att, i avseende på förbrytelser emot denna lag,
lämna sin ämbetsåtgärd, enligt de i instruktionerna, rörande deras befattning
— — — åtala.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Drottningholms slott
torsdagen den 14 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Hasselrot följande.

»I samma mån som för vårt lands försvar ökade bördor i personligt
och ekonomiskt avseende åläggas befolkningen, framträder såsom en angelägenhet
av allt större vikt, att en betryggande kontroll över försvarsväsendet
äger rum.

Yrkanden om att en särskild myndighet för tillsyn å försvarsväsendet
skulle inrättas framställdes första gången i sammanhang med antagandet
av 1901 års härordning och värnpliktslag. I en vid nämnda års
riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen
måtte såsom vilande antaga förslag till vissa grundlagsändringar i syfte
att varje lagtima riksdag skulle förordna en militieombudsman med upp -

6

Kunyl. Maj:ts nåd. •proposition nr 63.

drag att utöva dylik tillsyn. Såsom mönster för den sålunda ifrågasatta institutionen
hade justitieombudsmansämbetet i huvudsak tjänat. Konstitutionsutskottet,
som hade att yttra sig över motionen, avstyrkte densamma, under
framhållande dock att åtskilliga däri angivna synpunkter vore ganska
beaktansvärda. Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot
andra kammaren för sin del beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att de i motionen väckta förslagen måtte göras till föremål för
vidare omprövning. Sedermera har frågan i mer eller mindre modifierad
form varit före vid 1903, 1904 och 1908 års riksdagar. Vid alla dessa
har andra kammaren, de två senare åren i enlighet med vad konstitutionsutskottet
tillstyrkt, uttalat sig för en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan
att Kungl. Maj:t täcktes låta allsidigt utreda frågan om åvägabringande,
genom utvidgande av redan befintliga institutioner eller genom
upprättande av ett särskilt ämbete eller annorledes, av en effektiv kontroll
över lagars och författningars efterlevnad inom armén och flottan samt
för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gällande grundlagar,
vartill utredningen gåve anledning. Första kammaren har städse, dock icke
utan meningsskiljaktighet, förkastat de framställda förslagen.

En närmare undersökning av frågan om särskild, civil kontroll å försvarsväsendet
åvägabragtes genom Kungl. Maj:ts försorg. Genom beslut
den 28 februari 1908 bemyndigade nämligen Kungl. Maj:t chefen för
lantförsvarsdepartementet att i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet
tillkalla sakkunniga personer för att biträda med verkställande av
utredning, i vad mån kontroll av eller samarbete med civila personer
lämpligen borde äga rum inom det militära området, samt angående omfattningen
av kontrollen eller samarbetet och organisationen därav ävensom
med utarbetande av förslag i ämnet. De i enlighet härmed tillkallade
sakkunniga avgåvo den 10 december 1908 betänkande med förslag om
tillsättande av en kommission för att i överensstämmelse med grunder,
som angåvos i betänkandet, undersöka vissa försvarsväsendet rörande förhållanden.

Då detta betänkande den 11 december 1908 anmäldes inför Kungl.
Maj:t, framhöll chefen för lantförsvarsdepartementet, att med de ökade
krav, som genom 1901 års härordnings genomförande ställdes såväl på
samhället i dess helhet som på de enskilda individerna, det finge anses
såsom en angelägenhet av största vikt, att ingenting eftersattes, som kunde
finnas vara ägnat att bidraga därtill att försvarsverket måtte inom alla
samhällslager kunna uppbäras av tillit och förtroende, varförutan det
otvivelaktigt komme att sakna sin väsentligaste inre styrka. De områden,
som enligt de sakkunnigas åsikt huvudsakligen borde göras till föremål

7

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

för undersökning, vore dels förvaltningen av de för försvaret anslagna medlen
dels de värnpliktigas behandling och vård. Med hänsyn till den misstro
mot den militära förvaltningen, som under de senare åren på olika
sätt tagit sig uttryck, syntes det, enligt vad departementschefen vidare
yttrade, vara välbetänkt att anställa en grundlig undersökning i ändamål
att undanröja möjligen befintliga missförhållanden och ådagalägga
grundlösheten av denna misstro. För att försvaret skulle på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift, vore förtroende mellan befälet och
den värnpliktiga truppen en nödvändig förutsättning. Jämväl med hänsyn
härtill syntes den föreslagna undersökningen vara nödvändig. Ty en
opartisk undersökning av aktade civila personer av olika samhällsklasser
och politiska åskådningar vore enda vägen att bryta udden av det smygande
förtal och det missnöje, som avskräckte ungdomen från den militära
tjänstgöringen och hotade att alltmer vidga klyftan mellan befäl och manskap
samt att därigenom undergräva krigstukten och försvåra befälets arbete.
En sådan undersökning syntes även vara ett synnerligen kraftigt
medel att hejda den sig alltmer utbredande antimilitaristiska propagandan.

På sålunda anförda skäl förklarade departementschefen sig i huvudsak
biträda de sakkunnigas förslag. Dock framhöll departementschefen
ytterligare, att kommissionens undersökning icke finge ingripa på andra
områden än dem, där densamma kunde bliva tillförlitlig. Sålunda borde
den icke omfatta det rent fackmässiga militära arbetet och finge den ej
heller lägga band på de värnpliktigas uppfostran till de egenskaper, som
i fysiskt och psykiskt avseende borde utmärka en kraftig och fältduglig
trupp. Synnerligen viktigt vore helt naturligt, att kommissionens verksamhet,
även i dess yttre former såsom vid infordrandet av upplysningar från enskilda
tjänstemän och dylikt, gestaltades på sådant sätt att den icke i något
avseende undergrävde befälets myndighet eller eljest inverkade menligt.
på krigstukten, vilken vore en nödvändig förutsättning för att försvaret
skulle kunna fylla sin uppgift.

Samma dag tillsattes ifrågavarande kommission, den s. k. civilkommissionen.
Enligt utfärdad instruktion skulle denna äga att undersöka,
huruvida upphandlings-, entreprenad-, kontroll- och besiktningsmetoderna
inom försvaret vore byggda på moderna principer för affärsmässighet och i övrigt
ändamålsenliga, huruvida truppens, särskilt de värnpliktigas, behandling
och '' omvårdnad gåve anledning till erinringar, huruvida erforderligt
samarbete för tillgodoseende av försvarets behov vore organiserat med alla
de krafter, som stode eller utan alltför stora olägenheter kunde ställas till
statens förfogande, huruvida försvarsmedlen i fråga om utrustning och
dylikt vore i ett sådant skick, att de vid fredsbrott kunde fungera på

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

ett tillfredsställande sätt, samt huruvida författningar och föreskrifter
rörande försvaret vore genomgående led i samma system och verkade
ändamålsenligt.

Kommissionens verksamhet begränsades från början till en tid av
fem år. Sedermera har 1913 års riksdag på framställning av Kungl. Maj:t
medgivit, att medel må utgå till bestridande av kostnaderna för att fortsätta
kommissionens verksamhet tillsvidare till den 1 juli 1915. Såsom
skäl för bestämmande av denna tidpunkt anförde chefen för lantförsvarsdepartementet
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 27 mars
1913, att 1914, då förslag till ny strafflag för krigsmakten samt till ny förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes väntades föreligga
till riksdagens prövning, förslag till definitiv lösning jämväl av kontrollfrågan
borde kunna framläggas för riksdagen.

Tiden torde nu vai*a inne att till slutlig behandling upptaga spörsmålet
om särskild kontroll å försvarsväsendet. Förutom det av den dåvarande
chefen för ^^försvarsdepartementet i nyss återgivna yttrande
åberopade sammanhanget mellan berörda spörsmål samt de förslag till revision
av strafflagstiftningen och rättegångsordningen för krigsmakten, som
komma att föreläggas den härnäst sammanträdande riksdagen, föreligger
ett ännu mera vägande skäl för kontroll frågans avgörande i de förestående
reformerna inom försvarsväsendet. Dessa innebära en så väsentlig förökning
utöver 1901 års härordning av såväl värnpliktens omfattning som
anslagen till försvaret, att utan tvivel även den fordran kan med ökad
styrka framställas, att allt skall göras för beredande av visshet om och
allmänt förtroende till att de ålagda personliga och ekonomiska förpliktelserna
på ett fullt tillfredsställande sätt komma försvarsändamålet
till godo.

Anledningen till att en ny kontrollmyndighet anses önskvärd och
behövlig torde endast till någon mindre del vara att finna däri att områden,
där kontroll erfordras, skulle vara undandragna de nuvarande
kontrollmyndigheternas granskningsrätt. Aven om man blott fäster sig
vid den kontroll, som utövas av riksdagen eller genom myndigheter, som
riksdagen för sådant ändamål tillsätter, måste den nu stadgade kontrollen
sägas i princip vara utsträckt till så gott som alla statslivets områden.
Av riksdagens kontrollinstitutioner torde justitieombudsmannen i detta
sammanhang äga den största betydelsen. Hans uppgift är enligt § 96
regeringsformen att såsom riksdagens ombud hava tillsyn över lagarnas
efterlevnad av domare och ämbetsmän samt att vid vederbörliga domstolar
i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av vald,

9

Kungl. Afaj:ts nåd. proposition nr 63.

mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina
ämbetsplikter behörigen fullgöra. Även den för justitieombudsmannen gällande
instruktionen av den 1 mars 1830 är mycket allmänt hållen. Vad
särskilt försvarsverket angår finnes icke någon tvekan om att han även på
detta område äger att övervaka gällande författningars efterlevnad av
vederbörande civila eller militära tjänstepersonal samt beivra överträdelser
eller försummelser, som begås i sådant avseende.

Om sålunda den rättsliga befogenheten till kontroll från riksdagens
sida redan nu sträcker sig så vitt, att det endast i ganska ringa mån
torde kunna ifrågakomma att öppna nya områden för densatnma, är det
mera ovisst, huruvida för närvarande finnes faktisk möjlighet att med
önskvärd kraft och noggrannhet tillämpa kontrollrätten i hela dess omfattning.
Under det att kontrollinstitutionerna fortfarande äro de samma som
bildades vid det nuvarande statsskickets tillkomst för mer än hundra år
sedan, har den statsverksamhet, som utgör kontrollens föremål, i utomordentligt
hög grad utvecklats. Jag vill såsom exempel på nya verk endast
erinra om kommunikationsverken och de affärsdrivande verken. Även
försvarsbördans överflyttning från jordägarna i deras egenskap av rustoch
rotehållare till hela befolkningen såsom värnpliktiga har medfört en
högst väsentlig utvidgning av statsverksamheten. Antalet av de tjänstemän,
som i början av adertonhundratalet ställdes under justitieombudsmannens
tillsyn, utgör säkerligen endast en bråkdel av dem tillsynen nu
avser. Det ligger i sakens natur, att denna fortgående förökning av statsförvaltningens
och därmed även av statskontrollens uppgifter förr eller
senare måste leda till att, om en tillfredsställande kontroll skall kunna
utövas å statsförvaltningen i dess helhet, antingen de nuvarande kontrollmyndigheternas
arbetskrafter måste förstärkas eller ock vissa områden måste
utbrytas för att läggas under någon ny kontrollmyndighet. Särskilt synes
det knappast kunna förväntas, att utan ändring i förhållandena justitieombudsmannens
verksamhet skall kunna i någon större mån sträckas utöver
den omfattning densamma redan erhållit. I sådant hänseende må,
vad försvarsväsendet vidkommer, nämnas, att justitieombudsmannen genomgår
krigsdomstolarnas domböcker samt granskar fångförteckningarna även
i fråga om personer, som av dessa domstolar blivit dömda till frihetsstraff.
Detta utgör den huvudsakliga kontroll, som han beträffande försvarsväsendet
utövar regelbundet och utan att hans ingripande påkallas av särskilda
omständigheter.

En fråga, som härefter framställer sig till besvarande, är, varför en
förstärkning av kontrollmyndigheterna, om sådan befinnes önskvärd, bör
avse just försvarsverket. Under tidigare överläggningar i förevarande ämne
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 33 käft. (AV 63.) 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

har stundom uttalats den meningen, att med samma fog ökad kontroll
kunde påfordras för andra områden av statsförvaltningen, t. ex. skolväsendet.
Det torde dock icke med rätta kunna förnekas, att försvarsväsendet ur vissa
synpunkter intager en mera säregen ställning, som kan utgöra anledning
till att träffa särskilda anordningar för kontroll därå. I personligt avseende
medför värnpliktens fullgörande, att stora delar av befolkningen under långa
tider underkastas helt andra levnadsförhållanden samt särskilt en annan
lagstiftning än befolkningen i övrigt. Att inom försvarsväsendet strafflagstiftningen
måste vara strängare och rättegångsordningen i vissa hänseenden
medgiva ett mera summariskt förfarande än motsvarande bestämmelser
på det civila området lär allmänt erkännas; men härav följer ock
att tillämpningen av de militära stadgandena är särskilt ansvarsfull och att
man från de tillämpande myndigheternas sida måste kräva ett synnerligen
noggrant aktgivande på författningarnas innehåll och syfte. De ekonomiska
bördor försvarsverket ålägger upptaga en mycket stor del av statsbudgeten,
och härtill kommer, att utgifterna för försvaret merendels äro av en natur,
som försvårar tillsynen därå att de äro behöriga och lämpligt avvägda.
Medan de årliga kostnaderna för andra förvaltningsgrenar till större delen
utgöras av löner, som äro på förhand till beloppet bestämda och vilkas
utbetalning lätt kontrolleras, utgå däremot de löpande försvarskostnaderna
i högst betydande omfattning för anskaffning av krigsmateriel och förnödenheter
av olika slag. Denna anskaffning är så mycket mer i behov av
att regleras och övervakas, som försvarsverket, i motsats till exempelvis
kommunikationsverken, saknar den begränsning och ledtråd vid anskaffningen,
som följer av nödvändigheten att söka erhålla skälig avkastning
å nedlagda medel. I den allmänna uppfattningen torde ock kravet på en
betryggande kontroll göra sig med särskild styrka gällande i fråga om försvarsverket.

Av vad jag anfört framgår, att jag anser skål finnas för att bereda
ökad arbetskraft åt den från riksdagens sida utövade kontrollen å
statsförvaltningen samt därvid särskilt taga hänsyn till försvarsverket. Att
detta härigenom göres till föremål för en i högsta möjliga grad noggrann
och fullständig tillsyn måste eldigt min mening betraktas såsom fördelaktigt
även för verket självt. Någon misstro mot det sätt, varpå försvarets
angelägenheter nu handhavas, ligger givetvis icke häri. För varje verksamhetsområde
är det till gagn, å ena sidan att förefintliga brister beaktas och
undanröjas, samt å andra sidan att genom anordningar i sådant syfte
skapas tilltro till att förhållandena i övrigt äro tillfredsställande. Erfarenheten
torde hava visat, att särskilt de värnpliktigas behandling och den
ekonomiska förvaltningen inom försvarsväsendet stundom gjorts till föremål

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition nr 63.

11

för klander, som måste anses hava berott på missuppfattning eller bristande
kännedom om det verkliga sammanhanget. På grund av försvarsverkets
omfattande och djupgående betydelse i personligt och ekonomiskt hänseende
år detsamma helt naturligt föremål för allmänhetens synnerliga uppmärksamhet.
Uppkomma på detta område oriktiga föreställningar, få dessa lätt
en vidsträckt spridning. Att förebygga sådant är så mycket mer angeläget
med hänsyn därtill, att det utan tvivel är av synnerlig vikt, att allmänheten
omfattar försvarsverket med fullt förtroende. Säkerligen finnes det
icke något bättre medel till undanröjande av farhågor och missförstånd, än
att en sakkunnig och opartisk myndighet har till uppgift såväl att självmant
ägna förhållandena en ständig och noggrann uppmärksamhet som ock
att undersöka befogenheten av framställda klagomål och anmärkningar. Med
tilliten till att uppdagade missförhållanden beivras följer minskad benägenhet
att fästa avseende vid rykten om bristfälligheter, som icke föranlett sådan
åtgärd; man inser, att ett uppgivet fel åtminstone icke kan äga någon
större betydelse, om det antingen icke funnits förtjänt av att bringas till
tillsynsmyndighetens kännedom eller ock av denna lämnats utan beivran.
Den föreslagna kontrollen å försvarsväsendet är för övrigt icke uttryck för
någon ny princip utan innebär allenast en utveckling av den tillsyn å statsförvaltningen,
som riksdagen omedelbart eller medelbart utövat sedan lång
tid tillbaka. Det torde vara en ganska enhällig uppfattning, att justitieombudsmansämbetets
verksamhet varit gagnande, och ett förslag om att
avskaffa denna institution skulle säkerligen icke röna någon framgång.
Redan av denna anledning torde finnas sannolikhet för att en på liknande
grunder inrättad kontrollmyndighet för en viss förvaltningsgren skall utöva
en nyttig inverkan, och att de betänkligheter, som kunna göra sig gällande
vid myndighetens tillkomst, icke skola vinna erfarenhetens bekräftelse. En
nödvändig'' förutsättning för ett gott resultat är emellertid, att kontrollen
icke ingriper på områden, som enligt sm natur måste vara undantagna
från densamma. Vid civilkommissionens tillsättande framhöll chefen för
laritförsvarsdepartementet, att kommissionens verksamhet icke skulle omfatta
det rent fackmässiga militära arbetet, och samma begränsning bör
givetvis iakttagas vid den kontroll, varom nu är fråga.

Då det gäller att genomföra den särskilda kontrollen å försvarsväsendet,
kunna olika utvägar tänkas.

En möjlighet i sådant hänseende är att bibehålla civilkommissionen.
Denna har emellertid aldrig varit avsedd att utgöra annat än en
provisorisk anordning. Den är också, åtminstone med sitt hittillsvarande
medlemsantal, en alltför tung och vidlyftig institution att lämpligen
kunna äga bestånd för framtiden. Vill man bygga vidare på den grund -

12

Kungl. Maj:t» nåd. proposition nr 63.

val, som är lagd genom statsförfattningens bestämmelser om riksdagens
kontrollrätt, kan dessutom civilkommissionen knappast sägas fullt motsvara
ändamålet. Dess medlemmar förordnas av Kungl. Maj:t, och endast genom
den sammansättning, Kungl. Magt givit kommissionen, har denna kunnat
anses i viss mån äga folkrepresentativ karaktär. För en övergångstid torde
den nuvarande anordningen hava varit ändamålsenlig, men då det är fråga
om att varaktigt bestämma kontrollens organisation, synes det såväl principiellt
som ur praktisk synpunkt böra föredragas att utgå från justitieombudsmansämbetet.

Aven med nämnda utgångspunkt kan ifrågasättas, vilka anordningar
för ökad kontroll böra träffas. Tänkbart är att söka vinna det avsedda
ändamålet endast genom en förstärkning av justitieombudsmansexpeditionens
arbetskrafter. Denna borde väl särskilt innebära, att till justitieombudsmannens
förfogande ställdes en i militärväsendet sakkunnig person,
som hade att på detta område bereda förekommande ärenden och tillhandagå
med erforderliga upplysningar. Mot en sådan lösning av frågan synas dock
invändningar med fog kunna göras. Det måste betecknas såsom i hög
grad önskvärt, att justitieombudsmannen vid fullgörande av sin viktiga
och grannlaga uppgift kan själv i största möjliga omfattning genomtränga
och behärska ärendena. Skulle emellertid försvarsväsendet bibehållas under
hans tillsyn samt denna tillika utvidgas och fördjupas i enlighet med vad
nu är åsyftat, kunde det säkerligen icke undvikas, att han bleve i väsentlig
mån beroende av sin militäre medhjälpare. Det militära granskningsområdet
är så vidsträckt, att justitieombudsmannen, vars arbetsbörda redan
är ganska tung, svårligen skulle kunna ägna detsamma all erforderlig uppmärksamhet,
jämte det han såsom hittills fyllde sina övriga åligganden.
Han skulle sannolikt nödgas välja mellan att antingen lita till medhjälparen
i större utsträckning än som i och för sig vore lämpligt eller ock
låta den verksamhet, som nu är hans huvudsakliga, till icke ringa del
eftersättas.

Om den eftersträvade kontrollen å försvarsväsendet skall vinnas utan
att den nuvarande tillsynen å andra områden blir lidande, synes den enda
tillfredsställande utvägen vara, att försvarsverket brytes ut från justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning och ställes under en ny, enligt samma
grunder ordnad ämbetsmyndighet, en inilitieombudsman. Innan jag övergår
till att närmare yttra mig om dennes uppgifter, vill jag endast tillägga,
att han synes böra likställas med justitieombudsmannen jämväl i fråga om
förutsättningarna för befattningens erhållande. Även av militieombudsinannen
bör alltså enligt min mening fordras, att han, såsom § 96 regeringsformen
stadgar beträffande justitieombudsmannen, skall vara känd

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

för lagkunskap. Häri ligger ett avstående från anspråk på militär sakkunskap.
Huru önskvärd sådan ur vissa synpunkter kunde vara, torde
juridisk utbildning ännu mer vara behövlig för en ämbetsman, som skall
få till sin förnämsta uppgift att övervaka lagars och andra författningars
efterlevnad inom försvarsväsendet. Genom hans egenskap av jurist undanröjas
tillika alla svårigheter att på lämpligt sätt ordna behörigheten att inom
nämnda granskningsområde anställa erforderliga åtal. För syftet att stärka
allmänhetens förtroende till försvarsverket torde det ock äga stor betydelse,
att kontrollen utövas av civil man.

För inrättande av ett militieombudsmansämbete erfordras vissa grundlagstadganden.
I det förslag härtill, om vars framläggande för den härnäst
sammanträdande riksdagen jag ämnar att hos Eders Kungl. Maj:t
hemställa, torde, såsom av det förut anförda framgår, det nya ämbetets
allmänna ställning och uppgift böra angivas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande justitieombudsmannen. Liksom i
fråga om denne synes det också vara lämpligt, att för närmare bestämmande
av hans åligganden från grundlag hänvisas till en instruktion, som
utfärdas av riksdagen. I sammanhang med uppgörande av en sådan instruktion
blir det även behövligt att vidtaga vissa förändringar i den för
justitieombudsmannen gällande instruktionen. Då grundlagsändringarna
icke kunna slutligt antagas förr än av 1915 års riksdag, synes emellertid
till densamma kunna anstå med framläggande av förslag till instruktionsbestämmelser
i ena eller andra avseendet. Däremot torde det vara nödvändigt
att, till ledning för riksdagens bedömande av grundlagsfrågan,
redan nu något redogöra för de viktigaste åligganden, som det kan antagas
att militieombudsmannens uppdrag skall omfatta.

Bland de lagar och författningar, vilkas efterlevnad denne skall hava
att övervaka, märkas i första rummet den särskilda strafflagstiftning och
därmed sammanhängande rättegångsordning, som gälla för krigsmakten.

I värnpliktslagen och inskrivningsförordningen finnas åtskilliga stadganden,
vilkas tillämpning i särskilda fall äger stor betydelse för de
värnpliktiga. Dessa författningars efterlevnad av det militära befälet samt
nämnder och myndigheter, som handlägga inskrivnings- och rullföringsärenden,
torde böra ställas under militieombudsmannens tillsyn.

Vidare bör militieoinbudsmannen äga att övervaka de värnpliktigas
behandling och omvårdnad i ungefär samma utsträckning som nu tillkommer
civilkommissionen. 1 detta avseende anföres i motiveringen till de
sakkunnigas utlåtande — till vilken kommissionens instruktion hänvisar —
följande:

14

Kuncjl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

’Den civila undersökningen bör enligt vårt förmenande från början
äga att tillse, att de värnpliktiga ägnas all den omvårdnad, som anslagna
medelstillgångar och övningarnas mål medgiva. Sålunda bör tillsyn övas
däröver, att de värnpliktiga beredas god beklädnad, tillräcklig, närande och
i all möjlig utsträckning omväxlande, fastän enkel kost vid måltider, vilka,
så långt övningarna tillåta det, förläggas till de tider å dagen, som bäst
stå i överensstämmelse med de värnpliktigas vanor från deras hem. Snygghet
i logement och matinrättning bör icke få eftersättas, och den trevnad,
som med till buds stående medel kan beredas de värnpliktiga, får icke
av något skäl förhållas dem.

Den ställning i personligt och rättsligt avseende, som ungdom för
fullgörande av densamma ålagd värnplikt måste intaga, bör icke få göras
mera motbjudande än övningarnas mål må föranleda. Tvärtom bör all
möjlig hänsyn tagas därtill, att det icke är avlönat manskap utan värnpliktiga
medborgare, i allmänhet ovana vid intrång i sin personliga frihet,
som ställas inför den militära lydnadsplikten. Därest i detta avseende på
något håll berättigad anledning till klagomål förefinnes, anse vi, att redan
en undersökningskommissions tillvaro i regel utgör en maning till dem det
vederbör att iakttaga erforderlig försiktighet vid behandlingen av dem anförtrodda
värnpliktiga.

Undersökningen bör jämväl avse, att nödig uppmärksamhet ägnas åt
att de värnpliktiga under sina övningar i fredstid icke onödigtvis utsättas
för behandling, ägnad att ådraga dem ohälsa. Själva dessa övningar, särskilt
under rekrytövningstiden, kunna ju tänkas, om icke de svagare med nödig
omsikt avskiljas, över måttet av deras krafter anstränga de värnpliktiga,
och tiden för övningarna kan användas även för ändamål, som avse bibringande
av kunskaper och färdigheter av den art, att de lämpligare på annat sätt
tillgodoses, och som ligga så främmande från krigets värv och behov, att varken
staten eller de värnpliktiga få beräknad valuta för sina uppoffringar,
och befälet föranledes att på den tid, som återstår, fordra för den nödiga
fackutbildningen alldeles för mycket av de fysiskt svagare. Därmed avses
naturligtvis icke vare sig här förut omnämnda kunskaper och färdigheter
till gagn för de värnpliktigas framtida bärgning m. m. eller sådan sysselsättning
å fritid, som de värnpliktiga kunna finna vara dem till rekreation
eller tidsfördriv, vilken sysselsättning dock alltid bör vara frivillig.
Icke heller kan härmed avses att lägga band på de värnpliktigas
uppfostran till de egenskaper, som i fysiskt och psysiskt avseende böra
utmärka en kraftig och fältduglig trupp.

Särskild makt anse vi ligga däruppå, att övningarnas betydelse icke

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

15

i de värnpliktigas ögon tager skada därav, att de ens tillfälligtvis och på
något enstaka håll synas så bedrivas, att de få karaktären av bestraffning.’

Vid fullgörandet av civilkoinmissionens uppdrag i denna del har det
visat sig nödvändigt för kommissionen att taga del av de planer, som
fastställts för vissa marschövningar, och undersöka, huruvida planerna
upprättats i överensstämmelse med gällande föreskrifter och de grunder,
varpå dessa vila.

Att skilja på värnpliktiga och övrig militär personal vid bestämmande
av inilitieombudsmannens ämbetsuppgifter torde icke vara lämpligt
eller ens möjligt. I instruktionen för militieombudsmannen måste följaktligen
komma till användning uttryck, som omfatta hela personalen.

Efterlevnaden av de författningar, som angå anskaffningen av underhåll
och utrustning åt truppen samt all annan försvarsmateriel, måste givetvis
ställas under inilitieombudsmannens kontroll.

Bland dessa är förordningen angående statens upphandlings- och
entreprenadväsen en av de viktigaste. Denna författning gäller ju för ett
vidsträcktare område än försvarsväsendet, men en mycket betydelsefull del av
dess tillämpning faller numera inom detta. De högst ansenliga belopp, som
årligen anslås till försvaret, få nämligen till ojämförligt största delen sin
användning vid upphandling och entreprenader. Därtill kommer, såsom
förut påpekats, att då de sålunda använda summorna icke äro avsedda att
och icke kunna lämna någon avkastning, här jämväl saknas den naturliga
och lätt påvisbara regulator för förhållandet mellan omkostnader och avkastning,
som förefinnes på åtskilliga andra områden av statsförvaltningen.

Myndigheternas beslut i avseende å utbud, antagande av anbud,
besiktning o. s. v. äro ofta av synnerlig betydelse för statsverket. Kontrollen
över dessa beslut kan i allmänhet knappast äga rum annorstädes
än å myndigheternas egna lokaler. Visserligen åtföljas räkenskaperna av
ingångna kontrakt och vissa därtill hörande handlingar, men av dem kan
i regel icke någon slutsats dragas rörande sättet för upphandlingen eller
entreprenaden. Och skulle fullständiga handlingar i alla upphandlingsärenden
avlämnas till den centrala kontrollen, bleve förvaltningsverksamheten
nedtyngd i alltför stor omfattning. Redan på grund härav är det angeläget,
att förfaringssättet vid upphandlingar och entreprenader blir föremål
för granskning under militieombudsmannens inspektioner.

Gällande upphandlingsförordning föreskriver offentligt förfarande vid
upphandlingar och entreprenader. Häri kan väl sägas ligga en viss kontroll
så till vida, att därigenom möjliggöres för tävlande, som anser sig
obehörigen förbigången, att besvära sig i högre instans. Dylika besvär

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

kunna dock knappast föranleda annan rättelse än till enskild klagandes
förmån och medverka därför endast i undantagsfall vid tillgodoseendet av
statsverkets intressen.

I de fall, då statsverkets bästa gentemot de tävlande icke iakttagits,
vare sig detta allenast gäller ett enstaka ärende eller beror på slentrianmässigt
tillämpade, felaktiga affärsmetoder, kan erforderlig rättelse
knappast väntas annat än genom ingripande av kontrollmyndighet. För
försvarets vidkommande gäller den årliga omsättningen så betydande belopp,
att militieombudsmannen säkerligen skall finna eu av sina mest arbetsamma
uppgifter i tillsynen över upphandlings- och entreprenadförordningens
efterlevnad. Både direkt och kanske framför allt indirekt är fullföljden
av denna kontrolluppgift ägnad att tillgodose stora ekonomiska intressen
för statsverket. Därjämte är effektiv kontroll över upphandlingar
och entreprenader för försvaret ägnad att undanröja en ofta återkommande
anledning till misstroende mot de militära myndigheterna.

Anskaffningen av förnödenheter och materiel åt försvaret är liksom
vården av förråden och bruket av materielen jämväl i andra avseenden
reglerad genom en mångfald författningar. Bland dessa kunna nämnas
för armén utfärdade vapenvårds-, artillerimateriel-, kasernvårds-, ingenjörmateriel-,
intendenturmateriel-, fredsförplägnads- och sjukvårdsmaterielreglementen
samt instruktionen för arméns intendenturförråd. För penningförvaltningen
och därmed sammanhängande angelägenheter gälla kassaoch
avlöningsreglementen. För marinen finnas motsvarande föreskrifter i
gällande reglementen. Genom dessa exempel torde vara ådagalagt, att
tillsynen över efterlevnaden av författningar angående försvarets ekonomiska
förhållanden blir en vittomfattande och viktig uppgift för militieombudsmannen.

Det sätt, varpå expeditionstjänsten fullgöres hos de militära myndigheterna
och de civila huvudförvaltningarna vid försvaret enligt därför
utfärdade föreskrifter, bör jämväl ställas under militieombudsmannens tillsyn.
Denna bör särskilt gälla arkiven och deras ordentliga vård samt
förvaringen av de koncept till utgående expeditioner, som skola finnas och
vara tillgängliga för allmänheten.

Till de militära författningarna höra vidare alla föreskrifter, hemliga
och offentliga, rörande krigsberedskapen.

Folkrepresentativ tillsyn däröver, att försvarsmöjligheterna stå effektivt
till buds, när helst fredsbrott kan inträffa, måste anses såsom en viktig
förutsättning för det allmänna förtroendet till försvarsväsendet, särskilt
med hänsyn därtill att den offentliga kritiken i regel är utesluten
från hithörande, av naturliga skäl hemliga förhållanden. Aven denna

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

kontrolluppgift med därtill hörande stora ansvar torde bäst kunna uppbäras
av militieombudsinannen.

För att sätta militieombudsinannen i stånd att fylla sistberörda uppgift
torde det vara nödvändigt att utrusta honom med befogenhet att taga
del av hemliga handlingar. Vissa dylika äro dock av den art, att deras
utlämnande till militieombudsinannen icke bör utan vidare följa av hans
instruktion utan få bero av Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall.

Med tillsynen över lagars och andra författningars efterlevnad kan och
bör lämpligen förbindas åliggande att granska gällande bestämmelsers innehåll
och undersöka, huruvida genom dem på ett tillfredsställande sätt givits
reglering åt alla de förhållanden, som äro i behov därav. I instruktionen
för militieombudsinannen torde böra föreskrivas, att han skall hos riksdagen
anmäla de brister, som vid dylik undersökning ådagaläggas, samt
avgiva förslag till deras avhjälpande.

Militieombudsmannens ställning såsom åklagarmyndighet torde bliva
ungefär densamma som justitieombudsmannens, sådan denna i praxis utvecklat
sig, särskilt i förhållande till justi ti ekanslern. Då gränsen mellan
riksdagens båda ombudsmäns äinbetsbefogenhet alltid måste bliva svår att
exakt fastställa, torde instruktionen böra innehålla en föreskrift, att därest
en av dera påbörjat en undersökning eller anställt ett åtal av den art, att
i samma sak finnas invecklade även ämbets- och tjänstemän, vilka i regel
endast den andre äger åtala, den förre likväl äger att fullfölja saken i
hela dess vidd.

Om förslaget att inrätta ett inilitieombudsmansämbete vinner godkännande,
blir det behövligt jämväl att vid 1915 års riksdag till nämnda
ämbete utsträcka tillämpningen av de bestämmelser reglementet för riksbankens
styrelse och förvaltning samt reglementet för riksgäldskontoret
innehålla angående rätt för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret gemensamt att under tiden mellan riksdagarna i vissa
fall insätta justitieombudsmannens utsedde efterträdare i ämbetet eller
välja justitieombudsman.

De grundlagsbestämmelser, i vilka ändringar erfordras, äro §§ 96—102
och 110 regeringsformen, § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen samt
§ 4 5:o tryckfrihetsförordningen. Förslag till dessa ändringar har uppgjorts
i justitiedepartementet. Innebörden i desamma framgår i allmänhet
av vad jag redan anfört, och endast några stadganden anhåller jag att
ytterligare få beröra.

Vid fördelning mellan justitieombudsmannen och militieoinbudsmannen
av tillsynen å lagars och andra författningars efterlevnad torde icke
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 33 höft. (AV 63.)

18

Kungl. Majds nåd. proposition nr 63.

kunna tagas hänsyn uteslutande till innehållet i den bestämmelse, om vars
tillämpning det är fråga. Vissa författningar rörande försvarsväsendet
kunna nämligen komma att tillämpas icke blott av personer, vilkas verksamhet
huvudsakligen faller inom detta område, utan även av andra mjmdigheter,
t. ex. Kung]. Maj:ts befallningshavande. Ett fel, som därvid
begås av sådan myndighet, synes böra beivras icke av militieombudsmannen
utan av justitieombudsmannen. Den förres kontrollrätt torde
lämpligen i huvudsak inskränkas till den ämbetsverksamhet, för vilken
avlöning, däri inberäknade arvoden och dagtraktamenten, åtnjutes från
medel, som anslås till försvaret, eller från avkastningen av försvarsverkets
fonder och fastigheter. Krigshovrättens verksamhet är emellertid
icke hänförlig hit, och möjligen komma vid ny krigslagstiftnings genomförande
jämväl andra militära domarsysslor att uppföras under annan
huvudtitel än fjärde eller femte. Då militieombudsmannens tillsyn torde
böra omfatta all utövning av militär domsrätt, oavsett varifrån den dömandes
avlöning härleder sig, böra krigsdomstolarna särskilt nämnas vid
angivande av militieombudsmannens ämbetsbefogenhet. För vissa gränsfall
torde det bliva behövligt att i instruktionerna för riksdagens ombudsmän
meddela supplerande föreskrifter.

Befogenhet att utföra åtal mot högsta domstolen eller ledamot däri
torde böra tilläggas militieombudsmannen, då fråga är om fel begånget
vid handläggning av mål, som från krigsdomstol kommit under högsta
domstolens prövning.

Jämväl rättigheten att övervara domstolars och ämbetsverks överläggningar
och beslut tordö böra fördelas mellan ombudsmännen enligt nu
angivna grunder och alltså tillkomma militieombudsmannen i avseende å
krigsdomstolarna samt från dem till högsta domstolen komna mål ävensom
beträffande arméförvaltningen och marinförvaltningen samt andra ämbetsverk,
som stå under hans tillsyn.

I sammanhang med de för ifrågavarande ändamål behövliga ändringarna
i sak synes en ändring av mera redaktionell natur lämpligen kunna vidtagas
i § 97 regeringsformen. Vad där stadgas om de förutsättningar,
under vilka suppleanten skall inträda i ombudsmannens ställe, torde
nämligen hava sin rätta plats i vederbörande instruktion och så mycket
hellre böra flyttas dit, som tillika erfordras bestämmelser om avlöningsförmåner
och vissa andra förhållanden vid suppleants inkallande till tjänstgöring.
»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det utarbetade
förslaget till ändrad lydelse av §§ 96—102 och 110 regeringsformen,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 63.

19

§ 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen samt § 4 5:o tryckfrihetsförordningen,
hemställde han, att förslaget måtte föreläggas riksdagen till prövning
i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.