Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

1

Nr 282.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående anslag
till resekostnader för medellösa arbetssökande; given Stockholms
slott den 17 september 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att på extra stat för år 1915 bevilja ett förslagsanslag av 20,000
kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
angivna grunder utgå såsom bidrag till resekostnader för medellösa arbetssökande,
som av arbetsförmedlingsanstalt anvisats plats å annan ort, med
rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel redan under år 1914 utanordna
erforderliga belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 202 liäjt. (Nr 282.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 17 september
1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Becic-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow anförde:

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åberopats i Kungl. Maj:ts
proposition (nr 279) till innevarande riksdag angående anslag för under*stödjande
av arbetslösa, har jag framhållit angelägenheten av att vidtaga
sådana förebyggande åtgärder, att under den nu inträdda situationen arbetsdugliga
och arbetsvilliga personer såvitt möjligt må få tillfälle att
försörja sig genom eget arbete. Omsorgen härom har ock i de av Kungl.
Maj:t den 10 innevarande september fastställda förslagen till instruktioner
för länskoinmittéer och kommunala kommittéer för arbetslöshetens bekämpande
inskärpts såsom eu av dessa kommittéers främsta uppgifter. Beträffande
det omfattande spörsmålet, huru sådant arbete må genom statens
eller kommunernas försorg kunna beredas, pågå för närvarande inom statens

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

arbetslöshetskoinmission utredningar därom, rörande vilkas resultat jag
hoppas snart kunna lämna närmare upplysningar.- I detta sammanhang
må emellertid erinras, att jag å kommissionens vägnar i cirkulärskrivelse
den 14 nästlidne augusti till de centrala ämbetsmyndigheterna, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, i vad angår landstings och kommuners
företag ävensom enskilda större arbetsföretag, hemställt bland
annat, att vederbörande måtte taga i övervägande, huruvida redan påbörjade
företag lämpligen kunde utvidgas eller forceras utöver vad tidigare
beräknats samt huruvida nya arbetsföretag, vilka icke beräknats skola
omedelbart igångsättas, syntes redan nu kunna påbörjas.

Av mindre omfattning men likväl av stor vikt är vidare frågan om
undanröjandet av hindren för medellösa arbetares resa till arbetsplats, där
de erhållit arbete. Det har synts mig uppenbart, att under den nuvarande
allvarliga situationen på arbetsmarknaden den största omsorg bör ägnas
däråt, att de arbetstillfällen, som stå till buds, verkligen bliva utnyttjade
samt att sålunda dugliga arbetare icke av brist på medel till resekostnaders
bestridande må bliva förhindrade att tillträda erhållen anställning.

En anordning i sådant syfte är redan vidtagen, i det att statsmakterna
ställt medel till förfogande för Sveriges offentliga arbetsförmedling’
till täckande av viss del av de utgifter, arbetsförmedlingen nödgas vidkännas
för förskottering av resekostnader för medellösa arbetssökande, som
av arbetsförmedlingsanstalt anvisats plats å annan ort. För användningen
av dessa medel har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 4 juni 1913 meddelat
särskilda bestämmelser av huvudsakligen följande innebörd.

Ersättning av statsmedel för den förlust, en arbetsförmedlingsanstalt
kan hava lidit genom förskotterande av dylika resekostnader, utgår med
hälften av den lidna förlusten. Förutsättning för ersättnings utgående är
emellertid dels att, då förskottet utbetalades, överenskommelse om anställningen
var träffad eller åtminstone kunde med skäl förväntas komma till
stånd, dels ock att antingen arbetsgivaren eller arbetstagaren förbundit sig
att till anstalten återbetala de förskotterade medlen.

I regel fordras därjämte ytterligare, att resans längd ej understigit
15 kilometer, att reseförskottet ej överstigit 10 kronor, samt att de förskotterade
medlen ej utbetalts kontant till arbetstagaren utan använts till
bestridande, genom anstaltens försorg, av kostnader för hans resa.

För detta ändamål har genom överenskommelse mellan socialstyrelsen
och järnvägsstyrelsen den anordningen träffats, att å landets samtliga i
samtrafik varande järnvägar av offentlig arbetsförmedlingsanstalts föreståndare
utfärdad rekvisition, som företes av arbetare, berättigar denne att

Förskotte■ing
av resekostnader.

4

Kungil. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

bekomma tredje klass personbiljett å den sträcka rekvisitionen avser. Räkningar
å dylik anstalts rekvisitioner å såväl statens som enskilda järnvägar
överlämnas varje månad från järnvägsstyrelsens kontrollkontor till vederbörande
anstalts huvudkontor, som medelst postanvisning insänder beloppet
till vederbörande järnvägs kassaförvaltning. För såväl förskottering av resekostnad
som rekvisition av biljetter tillhandahåller socialstyrelsen blanketter
och tryckta anvisningar.

Ifrågavarande statsunderstöd innebär, som nämnts, att statsmedel
lämnas till betäckande av halva beloppet av den förlust, som anstalt åsamkat
sig vid förskottering av arbetssökandes ifrågavarande resekostnader.
Till följd av denna anslagets karaktär och de tämligen stränga villkor, som
stadgats för dess åtnjutande, hava anstalterna iakttagit stor • försiktighet
vid beviljandet av förskott och i regel ej lämnat sådant, då dess återfående
ansetts vara mer eller mindre ovisst. Då systemet med förskottering ej
hunnit ordnas förrän vid slutet av år 1913, var det naturligt, att under
detta år nämnda system kom till endast ringa användning, och var det endast
några få anstalter, som funno sig böra anhålla om ersättning av statsmedel
för sina uti ifrågavarande avseende lidna förluster. Beträffande den
omfattning, i vilken förskottering skett under innevarande år, har vissei1-ligen ingen närmare utredning kunnat verkställas, men, enligt vad jag inhämtat
hos socialstyrelsen, lärer sådan hava ägt rum i något större omfattning,
dock ej i så stor, som man kunnat förvänta. I varje fall lära anspråken
på ersättning av statsmedel för detta ändamål även för år 1914
bliva tämligen begränsade.

Frågan om förskottering av arbetssökandes resekostnader förelåg till
behandling vid ett den 13 december 1913 inom socialstyrelsen hållet
sammanträde med sociala rådet (sektionen för arbetsförmedling). Ur det
därvid förda protokollet torde här följande böra återgivas: »Vid den

diskussion, som inom sektionen uppstod om kungl. kungörelsen angående
bidrag av statsmedel till täckande av viss del av offentliga arbetsförmedlingsanstalters
förluster å förskottering av resekostnader för medellösa
arbetssökande, syntes det vara samtliga ledamöters uppfattning, att de villkor
för statsbidrags åtnjutande, som här föreskrivits, vore i och för sig
ganska stränga och att kungörelsens bestämmelser i anledning härav borde
i praktiken tillämpas så milt som möjligt, så att det ändamål, som statsmakterna
avsett att vinna genom att bevilja statsmedel för ersättande av
de förluster, arbetsförmedlingsanstalt måst vidkännas vid utlämnande av
reseförskott till medellösa arbetssökande, icke motverkades genom en allt
för rigorös tolkning av nämnda kungörelse. — — — — — — —

Vid behandlingen av denna punkt å föredragningslistan uppstod järn -

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 282.

5

väl en principdiskussion angående statliga åtgärder i allmänhet för
underlättande av arbetssökandes resor, varvid framhölls, att de genom
kungl. kungörelsen träffade anordningar icke finge anses slutgiltiga, utan
att desamma borde ersättas av mera effektiva åtgärder.»

Vid bedömandet av frågan om förskottssystemets användning bör
icke förbises den betydligt vidgade organisation och uppgift, som under
föreliggande situation kommit den offentliga arbetsförmedlingen till del.
Strax vid krisens utbrott blevo på åtskilliga orter provisoriska anstalter
anordnade, vilka åtminstone delvis torde komma att bliva permanenta.
I den plan för arbetslöshetetis bekämpande, som nu uppgjorts och vars
grunddrag angivits dels i kungl. brevet den 18 nästlidne augusti angående
tillsättandet för angivna ändamål av länskommittéer, dels i de av Kungl.
Maj:t fastställda förslagen till instruktioner för dessa kommittéer, har
ock förutsatts, att på orter, där offentlig arbetsförmedling icke finnes inrättad,
provisoriska åtgärder i sådant syfte skola vidtagas, så att offentliga
organ för registrering av arbetslösa, för arbetsförmedling samt för kontroll
av understödssökandes arbetsvillighet skola i erforderlig mån stå
till buds.

Under sitt övervägande av olika medel för den redan föreliggande
och ytterligare befarade arbetslöshetens bekämpande har statens arbetslöshetskominission
jämväl sökt bilda sig en uppfattning i förevarande fråga.
Kommissionen har därvid kommit till den övertygelsen, att det nu tilllämpade
förskottssystemet visserligen utgjorde en anordning av viss betydelse
och att detsamma med den offentliga arbetsförmedlingens pågående utveckling
möjligen komme att spela något större roll än hittills varit förhållandet.
Det har emellertid synts kommissionen påtagligt, att den lättnad, som genom
detsamma bereddes strävandena för arbetssökandes placerande i arbete,
vore allt för ringa i förhållande till nu föreliggande behov, särskilt i betraktande
därav att arbetarna i en mängd fall måste förutsättas på grund av
långvarig arbetslöshet hava så undergrävd ekonomi, att anstalterna knappast
skulle i större utsträckning våga riskera medel till utgivande av förskott
under de i kungl. kungörelsen stadgade förutsättningar. Då till följd
härav kunde befaras, att arbetsdugliga och arbetsvilliga personer skulle i
brist på medel till resekostnaders bestridande icke alltid kunna mottaga
erbjudet arbete utan komma att bliva föremål för den föreslagna understödsverksamheten
och på detta sätt ådraga det allmänna kostnader, har
kommissionen funnit synnerligen önskvärt, att en mera effektiv anordning
för underlättande av de arbetssökandes resor måtte kunna vidtagas.

Kommissionen ansåg sig emellertid — såväl med hänsyn till frågans

Arhetslös hetskommis sionen.

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

Departe ments chefens yttrande.

nuvarande läge och den ringa kännedom, som hittills vunnits rörande förskottssystemets
tillämpning, som ock på grund av arten utav kommissionens
uppgift — icke böra ifrågasätta någon förändring eller omläggning
av detta system eller överhuvud upptaga frågan om resekostnader
för medellösa arbetssökande i hela dess vidd för att nu vinna en för framtiden
bestående lösning av densamma. För närvarande syntes det vara
nog att finna en av det föreliggande nödläget påkallad och dess stora krav
motsvarande anordning, genom vilken största garanti vunnes för att de
personer, åt vilka arbete kan beredas, också skola kunna infinna sig å den
erbjudna arbetsplatsen. Uppnåendet av détta syfte syntes kommissionen
under nuvarande förhållanden så viktigt, att för dess realiserande staten
borde vara beredd att åtaga sig en avsevärd andel av resekostnaden.
Kommissionen tänkte sig sålunda, att staten skulle ikläda sig ersättningsskyldighet
för halva resekostnaden för arbetare, som genom organ för den
offentliga arbetsförmedlingen anvisats plats, varemot arbetaren själv, arbetsgivaren
eller eventuellt kommunen finge vidkännas återstoden.

Under mitt deltagande i arbetslöshetskommissionens överläggningar
i detta ämne har jag icke kunnat undgå att finna, hurusom det nu tilllämpade
förskottssystemet särskilt under nu föreliggande situation ingalunda
äger tillräcklig effektivitet. Såväl för näringslivets vidmakthållande
och individernas eget bästa som ock för att i största möjliga mån hålla
nere kostnaderna för den av Kungl. Maj:t föreslagna understödsverksamheten
till förmån för arbetslösa är det emellertid eu angelägenhet av allmän
betydelse att bereda arbete åt så många arbetslösa som möjligt. Det
bör icke få förekomma, att understöd av allmänna medel lämnas arbetsdugliga
personer, som på annan ort skulle kunna få arbete, .därest bidrag
till resekostnaderna kunde lämnas dem och det sålunda bleve möjligt för
dem att företaga den nödvändiga resan till arbetsplatsen. Det bör härvid
särskilt uppmärksammas, att de långa avstånden i vårt land ofta kunna
göra resekostnaderna svåröverkomliga för de mindre bemedlade. Härvid är
särskilt att märka, att vissa slag av offentliga arbeten torde komma att i stor
utsträckning igångsättas å orter, mera avsides belägna från sådana större
befolkningscentra, där överflödet å arbetskraft torde starkast framträda och
detta företrädesvis med avseende å de för dylika arbetsföretag lämpligaste
arbetarkategorierna, såsom byggnads-, transport- och grovarbetare. Det synes
mig under sådana förhållanden böra tagas under noggrann omprövning,
huruvida icke effektiva åtgärder från statens sida böra vidtagas för att
undanröja de svårigheter för arbetares anställande i arbete, som föreligga
på grund av deras brist på medel, varmed de kunna bestrida ifrågavarande

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

resekostnader. I likhet med arbetslöshetskommissionen anser jag emellertid
icke nu kunna ifrågasättas annat än en provisorisk anordning i förevarande
syfte. Jag delar jämväl arbetslöshetskommissionens uppfattning
därom, att vid en dylik provisorisk lösning av frågan staten måste åtaga
sig en betydande del av resekostnaden, därest det avsedda ändamålet skall
kunna vinnas.

Den enklaste utvägen vore uppenbarligen, om arbetsförmedlingsanstalts
legitimation kunde konstituera rätt för arbetare att å billigare
biljett resa till anvisad arbetsplats. I åtskilliga andra länder har man
också, såvitt angår järnvägsresor, ordnat saken genom utsträckning av systemet
med truppbiljetter, vilket emellertid har till följd, att statsjärnvägarna
få vidkännas viss minskning i sin inkomst. I vårt land lärer dock
denna väg icke böra beträdas, enär statsmakterna vid genomförandet av nu
gällande persontariffsystem förutsatt en stark begränsning vid beviljandet
av prisncdsättningar för särskilda kategorier av trafikanter. 1 varje fall
synes det mig, att man icke bör ifrågasätta någon anordning, som minskar
järnvägarnas inkomst å sin rörelse.

För uppnående av det åsyftade resultatet återstår då endast den utvägen,
att statsmedel ställas till förfogande för betalande av så stor del av
resekostnaden, som i sådant avseende finnes lämplig att bestämma. Skall
emellertid sådan anordning kunna träffas, bör enligt min mening statens
ersättningsskyldighet noga begränsas att avse allenast den verkliga utgiften
för arbetarens befordran från uppehållsorten till arbetsplatsen och sålunda
icke gälla några därmed förknippade, mera okontrollerbara kostnader såsom
för uppehälle under resan. Ej heller lärer böra ifrågakomma att ersätta
någon resekostnad för arbetstagarens familj. Behovet av familjens förflyttning
synes nämligen böra mindre ofta framträda, när, såsom nu ofta
torde bliva fallet, anställning beredes vid offentliga företag av mindre varaktighet,
delvis just föranledda av strävandet att förebygga den nuvarande
situationens svårigheter. Det säger emellertid sig självt, att i den mån
hustru eller barn medfölja för att själva få arbetsanställning å samma
plats som mannen, motsvarande bidrag bör lämnas för deras resa. Sådana
fall torde emellertid sällan förekomma annat än inom jordbruket.

I ett annat avseende synes mig emellertid en skarp begränsning
böra vidtagas i avseende å statens medverkan på ifrågavarande område.
Såsom framgår av nådiga kungörelsen den 4 juni 1913 angående förskottering
av resekostnader, äger denna tillämpning på alla slag av resorj
Vilket transportmedel som än användes. I så vidsträckt omfattning lärer
emellertid icke staten kunna åtaga sig att betala andel av resekostnaden
på sätt som här är i fråga. Såväl av kostnadsskäl som på andra grunder

8

liungl. Maj:ts nåd. proposition nr 2ö2.

torde man nu böra inskränka statens bidragsskylcfighet till endast personavgifter
å järnvägarna. Enligt vad jag i det följande får tillfälle framhålla,
skulle den nu föreslagna anordningen i huvudsak begränsas till en
tidrymd, under vilken sjökommunikationerna spela en mindre betydande
roll i förevarande avseende. Då vidare de arbetssökande synas böra i
närvarande läge kunna själva fortskaffa sig, då resan sker på landsväg, lärer
antydda begränsning icke för de arbetssökande bliva vidare kännbar. Genom
densamma vinnes emellertid, att statsverkets utgifter för ändamålet till
övervägande del tillgodokomma statens järnvägar, vilkas trafik under nu
rådande förhållanden undergått väsentlig minskning, vadan det är i hög
grad önskvärt att öka densamma. Med hänsyn till angivna förhållande
kommer emellertid statens verkliga kostnad att ställa sig mindre än det
erforderliga anslagsbeloppet giver vid handen.

Den nu planerade anordningens provisoriska karaktär föranleder
naturligen, att åt densamma gives endast en jämförelsevis kort varaktighet.
Att bestämt beräkna, huru länge de extraordinära förhållanden, som påkalla
denna provisoriska åtgärd, kunna komma att fortvara, låter sig uppenbarligen
ej göra. Huru än den pågående krisen utvecklar sig, lärer dock
arbetsmarknaden näppeligen komma att återvinna sitt normala läge förrän
tidigast under nästinstundande sommar. Jag har därför ansett mig böra
förutsätta, att denna statens bidragsskyldighet icke lämpligen bör upphöra
förrän med utgången av maj 1915, och skulle densamma i så fall, räknat
från den 1 nästkommande oktober, fortgå under sammanlagt 8 månader.

Beträffande i övrigt villkoren för statsunderstödets utgående torde i
tillämpliga delar träffas ungefär enahanda bestämmelser, som stadgats
genom nådiga kungörelsen den 4 juni 1913. Så exempelvis synes böra
stadgas, att, innan resebidrag lämnas, överenskommelse om anställning skall
vara träffad eller med skäl kunna förväntas komma till stånd. Emellertid
vill det synas, som om åtminstone så till vida en modifikation bör göras, att
den minsta våglängd, för vilken bidrag till resekostnaden erhålles, ej obetydligt
ökas. Härigenom skulle statens bidragsplikt begränsas till resor å
något längre sträckor, där sålunda större svårigheter torde möta för resekostnadernas
bestridande. Den. väsentliga besparing, som därigenom skulle
vinnas, bör å andra sidan'' möjliggöra, att understöd kan utgå även för
något dyrare resor än vad nyssnämnda kungörelse medgiver.

Det låter sig tydligen ej bestämt beräknas, i vau mån en i överensstämmelse
med nu angivna grunder anordnad understödsverksamhet
skulle komma att anlitas samt huru stor statens kostnad följaktligen katt
bliva. Några bestämda hållpunkter härför erbjuda ej de begränsade och
delvis av olikartade faktorer påverkade erfarenheterna av det hittillsvarande

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

förskottssystemet. Ej heller kan förutses, vilken omfattning den offentliga
arbetsförmedlingen, vid vilken denna understödsverksamhet måste förknippas,
kan komma att erhålla. Under förutsättning av eu genomsnittlig
kostnad per resa av 4 kronor, därav på staten belöpte sig 2 kronor, skulle
emellertid ett belopp av 20,000 kronor bereda tillgång till understödjande
av 10,000 resor, vilket lärer bliva tillräckligt. Av det sålunda förslagsvis
beräknade beloppet torde en avsevärd del tillgodokomma statens järnvägar
i form av ökade trafikinkomster. Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka,
att genom en anordning sådan som den nu föreslagna med all
sannolikhet skulle å det anslag, som av riksdagen äskats till understöd åt
arbetslösa, komma att besparas större belopp än som skulle utgå såsom
bidrag till resekostnader.

Beträffande den del av resekostnaden, som icke ersättes av staten,
torde denna böra i första hand bestridas av arbetaren själv eller efter
överenskommelse av hans arbetsgivare. I förekommande fall lärer emellertid
arbetsförmedlingsanstalt eller vederbörande kommun befinnas villig att
bisträcka därmed.

Det synes mig böra i detta sammanhang klargöras, huruvida vid bifall
till den av mig ovan föreslagna anordningen jämväl det nu tillämpade förskottssystemet
bör samtidigt bibehållas. Något direkt hinder härför föreligger
tydligen icke, utan kunna båda systemen tillämpas vid sidan av varandra.
Vid sådant förhållande skulle emellertid kunna inträffa, att arbetssökande
dels får halva resekostnaden betald av statsmedel, dels ock, såsom
varande medellös, får den andra hälften förskotterad. Om då förskottet ej
av honom återbetalas, faller jämväl hälften av denna förlust å staten, som
sålunda i dylikt fall kunde komma att bekosta 3U av hela resekostnaden.
Då jag icke anser lämpligt att så långt utsträcka statens understödjande
verksamhet oeh då en sådan anordning, som i realiteten begränsade
arbetsförmedlingens (kommunens) medansvarighet för förlust vid förskottering
till allenast 1U av beloppet, kunde befaras innebära alltför ringa
garanti för varsamhet vid förskotts beviljande, synas de båda ifrågavarande
formerna för statens understödjande av arbetssökandes resor ej böra
samtidigt användas. Därest sålunda den av mig här förordade understödsverksamheten
kommer till stånd, ämnar jag hos Kungl. Maj:t hemställa,
att, så länge densamma fortgår, förskottering av resekostnaderna
jämlikt nådiga kungörelsen den 4 juni 1913 måtte upphöra. Kostnaden
för statsverket på grund av den nu föreslagna understödsverksamheten
skulle sålunda i verkligheten komma att minskas med det belopp, som
härigenom besparas.

Vad slutligen angår sättet för statsunderstödets utbetalande, synes
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 202 käft. (Nr 282.) 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282.

detsamma lämpligen kunna anordnas på huvudsakligen samma sätt, som i
nämnda kungörelse är föreskrivet. Vederbörande organ för offentlig arbetsförmedling,
permanent eller provisoriskt, skulle alltså äga att i efterskott
utbekomma hälften av det belopp, med vilket detsamma likviderat rekvirerade
järnvägsbiljetter (3:dje klassen) för anvisade arbetssökande.

Under åberopande av vad sålunda, anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att på extra stat för år 1915 bevilja ett förslagsanslag
av 20,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse
med ovan angivna grunder utgå såsom bidrag till
resekostnader för medellösa arbetssökande, som av arbetsförmedlingsanstalt
anvisats plats å annan ort, med
rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel redan
under år 1914 utanordna erforderliga belopp.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.

Stockholm 1914.

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

142988