Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
1
Nr 280.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken;
given Stockholms slott den 7 september 1914.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande tillägg till
17 kap. 4 § handelsbalken.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Steno Stenberg.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 200 höft. (Nr 280.) 1
2
Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 280.
Förslag
till
Lag
innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken.
Såsom tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken förordnas, att där betjänters,
tjänstehjons eller andra arbetares avlöning för tid mellan den 31
juli 1914 och den 1 mars 1915 bevakas i husbondes eller arbetsgivares
konkurs, som börjar före den 1 januari 1916, löntagaren eller annan, till
vilken fordringen övergått, skall åtnjuta den för sådan fordran i nämnda
lagrum stadgade förmånsrätt, ändå att fordringen ej skulle, enligt vad där
sägs, med dylik rätt utgå.
Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott måndagen den
31 augusti 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow följande:
»För bevarande av vårt lands ekonomiska styrka är det utan tvivel
av synnerlig vikt, att verksamheten inom landets näringsliv i största möjliga
utsträckning fullföljes även under den nuvarande kritiska situationen.
Näringarna hava härvid att kämpa med betydande svårigheter. Vissa av
dem torde göra sig gällande för så gott som alla företag. Så är fallet
4
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 280.
med den av knappheten på penningmarknaden föranledda svårigheten att
anskaffa erforderligt rörelsekapital och det härmed sammanhängande förhållandet,
att tillgängligt kapital ställes till förfogande endast på strängare
villkor än eljest. Likaså lida de produktiva näringarna allmänt därav, att
tillverkningskostnaderna ökas genom stegring av prisen å stenkol och
vissa råmaterialier. För åtskilliga näringsgrenar, särskilt i stor omfattning
för sådana som arbeta för export, kommer härtill att avsättningen
av deras alster försvårats och förminskats.
De förhållanden, med vilka näringslivet sålunda för närvarande har
att räkna, medföra helt naturligt svårigheter, även då det gäller avlönings
utbetalande till den inom näringarna anställda personal. För många företag
lär ställningen vara sådan, att deras verksamhet måste helt eller delvis
inställas, om de icke genom någon särskild anordning för en tid erhålla
lindring i förpliktelsen att enligt gällande avtal utbetala full lön till
sina arbetare. Bland de olika utvägar i detta avseende, som varit på tal
mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer, synes en vara särskilt förtjänt
av uppmärksamhet. Det har nämligen föreslagits, att enligt överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare de senare skulle någon tid åtnöjas
med att omedelbart utbekomma allenast en del av arbetslönen samt arbetsgivaren
vara berättigad att innehålla den återstående delen, med skyldighet
för honom att utbetala densamma till arbetarna efter viss skälig tid,
då ett mera normalt tillstånd kunde antagas hava återinträtt. Dylika överenskommelser
lära väl icke från arbetsgivarnas sida ifrågasättas i andra
fall än då sådant är nödvändigt för att verksamheten över huvud taget
skall kunna fortsättas. Under dessa förhållanden torde emellertid en
uppgörelse i antydd riktning innebära fördelar även för arbetarna. En tids
uppskov med vissa lönebelopps utbetalning bör nämligen, huru kännbart
det än må vara, medföra mindre olägenheter för en arbetare, än om han
genom inställande av arbetsgivarens rörelse helt och hållet ginge miste om
avlöning eller, såsom också kunde förekomma, genom arbetstidens förkortande
finge ej blott sin omedelbara inkomst utan hela avlöningen förminskad.
Av förhandlingarna vid ett möte, som på kallelse av statens arbetslöshetskommission
under mitt ordförandeskap nyligen ägt rum mellan representanter
för de större arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, synes framgå,
att det ej saknas utsikter för att berörda utväg till frågans lösning skulle
kunna komma till ganska vidsträckt användning. Ett villkor härför torde
emellertid, enligt vad under samma förhandlingar framhölls, vara att arbetarna
bättre än enligt nu gällande lag tryggas i sitt anspråk på att
även i händelse av arbetsgivarens obestånd utbekomma de belopp, som
denne skulle äga rätt att innehålla. 17 kap. 4 § handelsbalken, som stad
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
5
gar förmånsrätt i arbetsgivares konkurs för betjänters och tjänstehjons
lön för sista året, tillerkänner samma förmånsrätt åt annan arbetares
dagspenning eller avlöning, men blott om den ej stått inne längre än tre
månader efter förfallodagen. De vid mötet uttalade önskningarna gingo
särskilt ut på att den tid, för vilken andra arbetare än betjänter och
tjänstehjon åtnjuta förmånsrätt för lönefordringar, måtte utsträckas t. ex.
till sex månader.
Det synes mig vara av förhållandena påkallat, att en lagändring i
den sålunda angivna riktningen kommer till stånd. Densamma torde
lämpligen böra avse även sådan vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
redan intjänt avlöning, som belöper på tiden efter den nuvarande ekonomiska
situationens början eller, för att räkna med hel kalendermånad,
från och med den 1 innevarande augusti. I fråga om avlöning, som sedermera
intjänas, torde, i betraktande av ovissheten huru länge det nu förefintliga
behovet kommer att fortfara, stadganden böra för närvarande meddelas
endast med avseende å en ganska kort tid, förslagsvis sträckande sig
till den 1 mars 1915. Före nämnda tids utgång får med hänsyn till den
dåvarande ställningen prövas, huruvida därefter förfallande avlöning bör
bliva föremål för liknande bestämmelser.
Det avsedda syftet torde emellertid icke kunna vinnas allenast genom
att till sex månader förlänga den tid efter förfallodagen, under vilken
arbetares lönefordran kan med bibehållen förmånsrätt innestå hos arbetsgivaren.
Skulle en arbetsgivare, som genom överenskommelse med arbetarna
fått rätt att innehålla viss del av den på tiden till den 1 mars 1915
belöpande lönen, nödgas att inom sex månader efter den vanliga betalningstiden
och sålunda delvis redan i januari nästa år gälda innehållna
belopp samt från den 1 mars samma år vara pliktig såväl att betala full lön
för arbete, vilket därefter utföres, som ock att efter hand erlägga de belopp,
för vilka förmånsrättstiden av sex månader snart vore ute, kunde
nya svårigheter lätt uppstå. Det synes därför vara nödvändigt att avfatta
bestämmelsen i ämnet så, att anstånd kan, utan förlust av förmånsrätt för
arbetaren, lämnas arbetsgivaren för längre -tid. Lämpligen torde för arbetarnas
ifrågavarande fordringar kunna medgivas förmånsrätt i konkurs,
som börjas före den 1 januari 1916, oavsett huru länge fordringen i det
särskilda fallet stått inne. Härigenom beredes en särskilt för arbetsgivare
inom vissa industrier värdefull möjlighet att erhålla så långt anstånd
med utbetalningen av innestående belopp, att till deras gäldande kan
användas likviden för produkter, som utskeppas under sommarmånaderna
nästa år.
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
Enligt nu angivna grunder skulle en arbetare kunna i arbetsgivarens
konkurs åtnjuta förmånsrätt för lön, som belöper å tiden från och med
den 1 augusti 1914 till den 1 mars 1915, eller alltså för sju månaders lön.
Härtill kommer, att, om konkursen börjas först någon tid efter sistnämnda
dag, arbetaren kan enligt stadgandena i 17 kap. 4 § handelsbalken fordra
förmånsrätt för lön under den mellanliggande tiden, dock högst för tre
månader. Den längsta tid, för vilken arbetarens lön skulle kunna utgå
med förmånsrätt, koinme alltså att utgöra tio månader.
Då betjänter och tjänstehjon enligt gällande bestämmelser åtnjuta
ifrågavarande förmånsrätt för hela det sista årets lön,skulle, även efter sådan
lagändring som jag nu förordat, dessa båda klasser av befattningshavare
så till vida intaga en fördelaktigare ställning än andra arbetare. I ett annat
avseende skulle emellertid ett motsatt förhållande komma att inträda,
i det att nämligen förmånsrätten för andra arbetares avlöning kunde
sträcka sig längre tillbaka i tiden från konkursens början. I en konkurs,
som börjades i december 1915, skulle sådana arbetare kunna med förmånsrätt
utfå lön för de fem sista månaderna av år 1914, under det att av
betjänters och tjänstehjons lön för samma tid endast någon ringa del kunde
utgå med förmånsrätt. Det torde icke vara förenligt med rättvisa och
billighet, att sålunda, kanske inom samma företag, de arbetare och andra
befattningshavare med mera fast anställning, beträffande vilka bestämmelserna
om betjänter och tjänstehjon anses äga tillämpning, skulle i nämnda
hänseende hava sämre rätt än de mera löst anställda arbetarna. Med hänsyn
härtill och då för övrigt de skäl, som tala för en tillfällig utvidgning
av lönefordringars förmånsrätt, torde i huvudsak äga giltighet, även då
dylika fordringar tillkomma befattningshavare i en något tryggare ställning,
synes det mig vara lämpligt att låta den nya bestämmelsen i ämnet omfatta
såväl betjänters och tjänstehjons som andra arbetares avlöning för
ifrågavarande tid.
I regel torde vid överenskommelserna mellan arbetsgivare och arbetare
de förra komma att förplikta sig till utgivande av förbindelser å de lönebelopp,
med vilkas utbetalning de skola erhålla anstånd. Att dylik förbindelse
utfärdats, bör emellertid icke göras till villkor för åtnjutande av
den utvidgade förmånsrätten.
Särskilt med hänsyn därtill att en arbetare kan behöva använda sin
lönefordran till likvid av skuld eller såsom säkerhet för kredit, är det av
vikt, att förmånsrätten må kunna göras gällande, även då fordringen kommit
i annans hand än arbetarens. Då det möjligen kan vara föremål för
olika meningar, om så skulle bliva förhållandet utan särskild bestämmelse
därom, torde en sådan böra meddelas.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
7
Av stadgandet i 17 kap. 17 § handelsbalken följer, att, om arbetsgivare
utfäst ränta å innestående lönebelopp eller sådan eljest skall
utgå, räntefordringen åtnjuter samma förmånsrätt som lönebeloppet.
Då den vidare handläggningen av frågan om nu berörda lagändring
ankommer på justitiedepartementet, tillåter jag mig hemställa, att föreliggande
ärende måtte dit överlämnas.»
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;
och täcktes Hans Maj:t Konungen till densamma
lämna bifall.
Ur protokollet
C. H. Sjöcrona.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
Utdrag av protokollet over justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
måndagen den 31 augusti 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde följande:
»På anmodan av chefen för civildepartementet har jag låtit inom
justitiedepartementet utarbeta ett förslag till lag innefattande tillägg till
17 kap. 4 § handelsbalken. Detta förslag har till ändamål att, i enlighet
med vad nämnde departementschef nyss anfört, bereda arbetare utvidgad
förmånsrätt för lönebelopp, med vilkas utbetalning de till följd av nuvarande
kritiska förhållanden kunna komma att medgiva arbetsgivarna
någon tids anstånd. Förslagets innehåll överensstämmer med de av samme
departementschef angivna grunder.»
Föredragande departementschefen uppläste härefter ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställde,
9
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
att för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande
över förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet
N". Beite.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 200 käft. (Nr 280.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
Förslag
till
Lag
innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken.
Såsom tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken förordnas, att där betjänters,
tjänstehjons eller andra arbetares avlöning för tid mellan den 31
juli 1914 och den 1 mars 1915 bevakas i husbondes eller arbetsgivares
konkurs, som börjar före den 1 januari 1916, löntagaren eller annan, till
vilken fordringen övergått, skall åtnjuta den för sådan fordran i nämnda
lagrum stadgade förmånsrätt, evad fordringen stått inne längre eller kortare
tid.
Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den
2 september 1914.
Närvaran de:
Justitieråden Tiiomasson,
SveDELius,
Regeringsrådet Thulin,
Justitierådet friherre Leijonhufvud.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
31 augusti 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av t. f. byråchefen för lagärenden, häradshövdingen Herman Falk.
Förslaget föranledde följande yttranden:
Justitierådet friherre Leijonhufvud:
Föreliggande lagförslag avser att under nuvarande tryckta ekonomiska
förhållanden bidraga till upprätthållandet av verksamheten inom landets
näringsliv. För sådant ändamål skulle genom en utvidgning av förmånsrätten
för avlöning, som innestår hos arbetsgivare, befordras överenskommelser,
enligt vilka arbetstagarna skulle åtnöjas med att för någon tid utbekomma
endast en del av den invänta lönen, under det att återstoden
skulle av arbetsgivaren utbetalas först då mera normala förhållanden inträtt.
Förslagets berörda syfte är onekligen värt allt beaktande; ifrågasättas
kan dock, huruvida för dess vinnande den lagändring, som förslaget
innebär, kan anses nödig eller ens lämplig.
Beträffande betjäntes och tjänstehjons lön torde den föreslagna utvidgningen
av förmånsrätten sakna större betydelse; enligt vad chefens för
civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet utvisar har densamma
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
knappast ifrågasatts såsom i sak behövlig utan huvudsakligen för att full
likställighet måtte vinnas med de regler om förmånsrätten för andra arbetares
lön, som förslaget upptager.
Vad angår sistnämnda förmånsrätt har med den ändrade lydelse,
som hithörande stadgande i 17 kap. 4 § handelsbalken för säkerställande
av s. k. ackordsöverskott erhållit genom lagen den 10 juni 1910, förmånsrättens
åtnjutande ställts i samband med lönens förfallotid. Därmed har
ock — ehuru ej vid lagens stiftande åsyftat — en utsträckning av förmånsrätten
för annan lön än ackordsöverskott inträtt. Möjlighet har öppnats
för arbetsgivare och arbetare att, genom avtal om senare förfallodag
för större eller mindre del av arbetslönen än som skulle gälla £ör den
övriga delen, trygga förmånsrätten för de lönemedel, som sålunda skulle
innestå hos arbetsgivaren. Genom dylika avtal kunna följaktligen redan
med nuvarande lagstiftning vinnas, om ock ej fullt med samma smidighet
och i samma omfattning så dock i väsentlig mån, de fördelar för parterna,
som förevarande förslag är ämnat att bereda. Och större svårighet torde
icke möta för träffande av avtal med sådant innehåll som det nu angivna
än för ingående av överenskommelser av den art, som förslaget förutsätter.
Även om det från en synpunkt sett kan finnas fördelaktigt, att arbetsgivare
och arbetare hava möjlighet att på nyss antytt sätt ordna avlöningsförhållandena,
torde å andra sidan icke böra förbises, att genom missbruk
av denna möjlighet betydande olägenhet kan på annat håll uppkomma.
Det torde vara allmänt erkänt, att befintligheten av s. k. tysta förmånsrätter,
som icke hållas inom tillbörliga gränser, är ägnad att medföra allvarliga
rubbningar av kreditväsendet och stora förluster för andra kreditgivare.
Och tydligt är, att i förevarande fall lätteligen kan, därest utvägen
att låta arbetslön delvis innestå väl en gång mera allmänt tillgripits,
bliva fråga om synnerligen avsevärda belopp, som skulle komma att utgå
med förmånsrätt framför t. ex. inteckningar. Då enligt min mening med
gällande rätt överensstämmer, att fordran på innestående lön även efter
överlåtelse från den ursprunglige fordringsägaren är förenad med den förmånsrätt,
som denne kunnat påfordra, och överlåtelse av lönefordran således
utan större svårighet kan användas såsom betalning av skuld eller
såsom underlag för kredit, är ej uteslutet, att lönen i dess helhet eller en
stor del därav kan få innestå. Under sådana förhållanden synes knappast
önskvärt att en ny lagstiftning i ämnet, som direkt visar hän på ett förfarande,
vilket lätt kan obehörigen utnyttjas, utan att dock innefatta något
skydd mot sådant missbruk, kommer till stånd.
Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka,
att förslaget upphöjes till lag.
KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
13
För den händelse så finnes böra ske, hemställer jag, i anslutning
till min nyss uttalade uppfattning, huru nu gällande lag bör tolkas i fråga
om förmånsrättens fortvaro efter lönefordrans överlåtelse å annan, att vad
förslaget i sådant hänseende stadgar måtte utgå. Stadgandets bibehållande
skulle snarast åstadkomma tvivelsmål beträffande berörda tolkningsfråga.
Regeringsrådet Thulin:
Ifrågavarande förslag synes huvudsakligen avse: dels att bereda
möjlighet till sådan överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, att
de senare under någon tid åtnöjas med att omedelbart utbekomma endast
en del av arbetslönen samt arbetsgivaren berättigas att innehålla den återstående
delen med skyldighet för honom att utbetala densamma till arbetarna
efter viss skälig tid, då ett mera normalt tillstånd karl antagas hava
inträtt, dels ock att detta må kunna ske i sådan form, att arbetaren blir
i tillfälle använda sin lönefordran till likvid av skuld eller såsom säkerhet
för kredit.
Om än förstnämnda syfte i väsentlig mån redan torde kunna vinnas
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken efter den lydelse detta lagrum erhållit
genom lagen den 10 juni 1910, då arbetsgivare och arbetare lära vara
oförhindrade att för hela eller viss del av lönen utsätta förfallodagen, från
vilken förmånsrätten räknas, till den tid, som för dem må anses lämpligast,
synes •— trots de betänkligheter, som möta mot en utsträckning av de
tysta förmånsrätterna — icke något väsentligt vara att erinra mot att med
hänsyn till nu rådande förhållanden ökad förmånsrätt under de i förslaget
upptagna enklare formerna beredes de i förslaget avsedda fordringar. Dock
synes viss begränsning i förmånsrättens omfattning kunna ske, utan att
därigenom ovannämnda syfte rubbas.
Enligt förslaget kan förmånsrätten avse hela lönen. Då förmånsrätten
förklarats vara överlåtbar, möter ej hinder t. ex. för en sådan anordning,
att lönen i dess helhet utbetalas till arbetaren genom annan
person mot anvisningar, för vilka sedan förmånsrätt skulle åtnjutas. Tager
man hänsyn därtill, att t. ex. vid en fabrik med 1,000 arbetare, med en
medelavlöning av 4 kronor per dag, under en tid av sex månader avlöningen
uppgår till över 600,000 kronor, samt att vid sidan därom för i
lag stadgad tid förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken i dess nuvarande
lydelse kan göras gällande, finner man, att vid eventuell konkurs
avsevärda belopp kunna komma att utgå med förmånsrätt, på bekostnad
av fordringsägare, som ej kunnat förutse en sådan inskränkning i deras
måhända på inteckning stödda rätt. Liknande missbruk torde väl även
kunna i viss grad ske redan med tillämpning av 17 kap. 4 § handels
-
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
balken, särskilt efter den lydelse detta lagrum erhållit genom lagen den
10 juni 1910. Den av departementschefen omförmälda ovissheten, om
förmånsrätten må anses överlåtbar, synes emellertid hava förhindrat, att
avsevärda olägenheter därav hittills uppkommit. Undanröjes genom uttrycklig
lagbestämmelse tvekan härutinnan beträffande nu ifrågavarande
lönefordringar, synas särskilda åtgärder till förminskande av dylika olägenheter
böra vidtagas, och torde i sådant avseende den begränsning i förmånsrättens
omfattning kunna och böra ske, att den, på sätt väl ock varit
förslagets syfte, allenast kommer att avse viss del — förslagsvis en fjärdedel
eller högst en tredjedel — av den i penningar bestämda lönen.
Någon svårighet för arbetsgivaren att vid meddelande av förbindelse å
innehållet lönebelopp jämväl angiva, om det faller inom den sålunda angivna
maximigränsen, torde ej föreligga.
I syfte att arbetaren må bliva i tillfälle att använda sin lönefordran
till likvid av skuld eller såsom säkerhet för kredit har i förslaget gjorts
ett tillägg, som tydligen angiver, att fordran må kunna överlåtas med bibehållen
förmånsrätt. Göres ej sådan begränsning, som ovan ifrågasatts,
synes det tveksamt, om dylik överlåtelse av förmånsrätten lämpligen bör
vara medgiven. I varje fall torde tillägget ej kunna kvarstå i nuvarande
form. I den mån betjäntes, tjänstehjons och arbetares lönefordringar redan
nu kunna överlåtas med bibehållen förmånsrätt, är stadgandet ej endast
överflödigt utan även vilseledande. Anses en förklaring härutinnan böra
meddelas, lärer den böra omfatta även de lönefordringar, som avses i 17
kap. 4 § handelsbalken.
Justitieråden Thomasson och Svedelius:
Vi dela visserligen de ovan uttalade betänkligheterna mot en utsträckning
av de s. k. tysta förmånsrätterna. Även med nu gällande lag
skulle emellertid, där fortsättandet av en industriell verksamhet betingades
av att arbetarna läte större eller mindre del av arbetslönerna stå inne hos
arbetsgivaren, saken kunna ordnas på ett sådant sätt, att arbetarna erhölle
förmånsrätt för innestående lönebelopp i lika stor omfattning, som lagförslaget
vill bereda. Det lärer dock få antagas, att så ej alltid skulle komma
att ske. Mindre tillfredsställande måste det likväl anses vara, om arbetarnas
säkerhet gjordes beroende av den omständigheten, huruvida avtalet
med arbetsgivaren innefattade en bevislig bestämmelse om en tillräckligt
långt framskjuten förfallodag för de löner, som lämnades innestående. Vid
sådant förhållande och då vi icke tro oss hava anledning befara större
vådor för fastighetskrediten av den ifrågasatta lagstiftningen, som skulle
äga giltighet endast för kortare tid, anse vi oss icke böra avstyrka anta
-
15
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
gandet av lagförslaget, varigenom under nuvarande tryckta förhållanden
näringslivet synes kunna främjas.
Vi instämma i justitierådet friherre Leijonhufvuds hemställan, att
vad förslaget innehåller i fråga om förmånsrättens fortvaro efter lönefordringens
överlåtelse å annan måtte såsom överflödigt och vilseledande
utgå.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 280.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
måndagen den 7 september 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
tillförordnade chefen för justitiedepartementet statsrådet Stenberg
lagrådets den 2 innevarande september avgivna utlåtande över det den 31
nästlidna augusti till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande
tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken.
Sedan föredraganden redogjort för utlåtandets innehåll, anförde han
följande:
»I fråga om de betänkligheter, som föranlett en ledamot av lagrådet
att avstyrka förslagets upphöjande till lag, torde jag få hänvisa till vad
de båda ledamöter, som avgivit ett gemensamt yttrande, anfört beträffande
de förhållanden nämnda betänkligheter avse.
Den av en annan ledamot föreslagna begränsningen av ifrågavarande
förmånsrätt till någon viss del av lönefordringarna torde vara förenad
med stora praktiska svårigheter, och en ändring av förslaget i denna
riktning synes därför icke kunna förordas.
Lagrådets samtliga ledamöter hava framställt anmärkningar mot den
föreslagna bestämmelsen att förmånsrätten skall tillkomma ej blott löntagaren
utan även annan, till vilken fordringen övergått. Av chefens för
17
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 280.
civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 31 augusti 1914
framgår, att denna bestämmelse införts i förslaget endast för att undanröja
all möjlighet till tvekan om det i bestämmelsen angivna förhållandet.
Den av lagrådets flertal uttalade meningen, att enligt en riktig tolkning
av gällande rättsregler förmånsrätten skulle även utan särskilt stadgande
åtfölja fordringen vid dess övergång i annans hand, överensstämmer alltså
med den uppfattning, som gjorde sig gällande redan vid förslagets tidigare
behandling inför Eders Kungl. Maj:t. Denna tolkning synes dock icke
vara så självklar, att man med full trygghet kan låta bestämmelsen såsom
överflödig utgå ur förslaget. Något allmänt stadgande i ämnet finnes ju
icke, och ej heller har frågan blivit på ett avgörande sätt löst genom
rättsskipningen. Man synes därför icke utan vidare kunna taga för givet,
att den nu såsom riktig betecknade tolkningen skulle omfattas av alla
domstolar, och än mindre att densamma städse skulle stå fullt klar för
allmänheten. För vinnande av förslagets syfte har det emellertid stor
betydelse, att en lönefordran skall kunna användas till likvid av skuld
eller såsom säkerhet för kredit, och då sådant skulle vara försvårat
eller förhindrat, om en överlåten fordrans förmånsrätt ansåges tvivelaktig,
synes det vara önskvärt, att sagda bestämmelse bibehålies i förslaget.
Någon mera avsevärd fara för att bestämmelsen skulle, såsom inom
lagrådet anmärkts, verka vilseledande torde, med hänsyn till de säregna
förhållandena i nu föreliggande fall, knappast vara för handen. Under
förslagets handläggning har ju från olika håll tydligt och bestämt uttalats,
att enligt gällande lag, rätt tillämpad, förmånsrätten för lönefordran
medföljer vid överlåtelse av fordringen. Att i en provisorisk lag, avsedd
för ett område, där det är särskilt angeläget att otvetydigt fastslå denna
tillämpning, en uttrycklig bestämmelse i ämnet meddelas, synes icke böra
föranleda något missförstånd om att samma regel skall fortfarande äga
giltighet även utanför området för den föreslagna lagen.
Jag anser mig därför böra hemställa, att förslaget i nämnda hänseende
lämnas oförändrat.
En mindre, redaktionell jämkning av förslagets lydelse synes lämpligen
kunna vidtagas».
Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag, med den
avfattning detsamma genom berörda jämkning erhållit, och hemställde,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 200,käft. (Nr 280.) 3
18
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 280.
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;
och täcktes, med bifall därtill, Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Stockholm 1914, Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.
142271