Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
1
Jfr 277.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om förhindrande av oskälig prisstegring å vissa
varor vid krig eller krigsfara; given Stockholms slott den
26 augusti 1914.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om förhindrande av oskälig
prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse
välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 197 käft. (Nr 277.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
Förslag
till
Lag
om förhindrande av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, att inom hela landet eller någon del
därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd att genom
sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan
dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena påkalla, äge
Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att vid
frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen bestämt pris ej
må överstigas.
Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av handel.
Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.
2 §•
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller enligt 1 § fastställt högsta
pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes varans försäljning vara
erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik vara, äge Konungens
befallningshavande låta för innehavarens räkning och på hans bekostnad
sälja varan till det fastställda priset.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
3
Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall gå
i verkställighet, ändå att det överklagas.
3 §•
Den, som, med vetskap därom att för vara gäller enligt 1 § fastställt
högsta pris, håller varan till salu för högre pris eller, vid förfrågan
av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt,
söker vilseleda beträffande sitt innehav av varan eller dennas myckenhet,
„ straffes med böter från och med fem till och med tiotusen kronor.
Adömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
4 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.
Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 15 augusti 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselhot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet och
chefen för finansdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Hasselrot följande:
»Redan förut har inför Eders Kungl. Maj:t omförmälts att det under
nuvarande kritiska förhållanden måhända kan bliva nödvändigt att vidtaga
särskilda åtgärder för reglering av livsmedelsprisen; och en liknande nödvändighet
torde kunna göra sig gällande i fråga om prisen å vissa andra
förnödenheter. För en dylik reglering lärer stöd av lag vara erforderligt,
och klok försiktighet synes därför påkalla, att innan den nu samlade riksdagen
åtskiljes, dess medverkan begäres till att åstadkomma lagstadganden,
genom vilka Kung]. Maj:t bemyndigas att vidtaga behövliga åtgärder för
nämnda ändamål. Det torde, om denna lagstiftnings syfte skall vinnas,
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 211.
5
icke kunna undvikas, att densamma kommer att i viss mån vila på grundsatser,
som man i vanliga fall icke skulle vilja se tillämpade. Utomordentliga
förhållanden kunna kräva säregna hjälpmedel.
Då även i framtiden, vid krig eller krigsfara kan bliva erforderligt
att äga tillgång till eu sådan lag som den jag nu ämnar föreslå, synes
det icke vara lämpligt att giva denna lag endast provisorisk giltighet.
Däremot ligger det i sakens natur, att de åtgärder, till vilka Kungl. Maj:t
genom lagen erhåller bemyndigande, icke skola kunna förekomma annat
än vid krig eller krigsfara och för så lång tid, som det av kriget eller
krigsfaran föranledda behovet fortfar. Blott under dylika kritiska tider
skall alltså lagen kunna tillämpas.
Prisreglering kan uppenbarligen icke ifrågasättas för andra varor än
de viktigaste förnödenheterna. Hit torde böra räknas livsmedel av alla
slag, foder, vare sig naturligt eller berett, för hästar, nötboskap och andra
kreatur, bränsle i vidsträcktaste bemärkelse, alltså inbegripande ved, stenkol,
fotogen, bensin och annat, som är ägnat och avsett att genom sin
förbränning alstra värme, ljus eller kraft, all beklädnad och de varor, av
vilka sådan kan tillverkas, samt slutligen förnödenheter, som äro jämförliga
med de sålunda angivna. En viss, kanske betydande prisstegring å
dylika varor torde vid krig eller krigsfara stundom icke kunna undvikas
eller böra anses oberättigad. Men det kan också hända, att den kritiska
situationen får tjäna till förevändning för en prisstegring, som går väsentligt
utöver vad som är skäligt och av förhållandena påkallat. En sådan
prisstegring står nära det ocker, mot vilket lagstiftning på annat
område är riktad, och det är så mycket mer berättigat att inskrida mot
densamma, som den kan föranleda de största svårigheter och lidanden,
särskilt för de mindre bemedlade klasserna. Detta inskridande torde lämpligast
ske på det sätt, att Kungl. Maj:t för dylik vara fastställer ett visst
skäligt inaximipris, som vid äventyr av straffpåföljd ej får överstigas vid
varans försäljning. På grund av de växlande förhållandena i olika delar
av vårt land torde stundom olika maximipris böra bestämmas för särskilda
landsdelar. Huruvida bestämmelse om sådant pris skall meddelas för viss
tid eller tillsvidare, synes böra överlämnas åt Kungl. Maj:ts prövning;
givetvis bör bestämmelsen återkallas, så snart ändrade förhållanden medföra,
att den ej längre är behövlig.
Syftet att, i den mån tillgång å viktiga förnödenheter finnes, ställa
dem till allmänhetens förfogande för skäligt pris torde emellertid icke
kunna med någon säkerhet vinnas endast genom den nu nämnda åtgärden.
Det kan befaras, att, i större eller mindre omfattning, innehavare av dylika
varor skulle, hellre än att sälja varorna till det fastställda maximi
-
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
priset, hålla dem inne i förhoppning att, då prisbestämmelsen upphört att
gälla, kunna sälja varorna till högre pris. Skulle sådant förekomma i så
stor utsträckning, att behovet av vara ej kan tillgodoses, blir det nödvändigt
jämväl att framtvinga de inneliggande lagrens utsläppande i marknaden.
Någon bättre utväg torde i detta avseende knappast stå till buds
än att låta offentlig myndighet, lämpligen Kungl. Maj:ts befallningshavande,
gå i författning om varans försäljning för innehavarens räkning och på
hans bekostnad. Huruvida härvid lämpligast utminutering sker i vanlig
ordning eller en större myckenhet realiseras på eu gång, kan bero på
omständigheterna i det särskilda fallet. Uå försäljningen torde böra äga
rum till maximipriset, trädas innehavarens ekonomiska intressen icke för
nära på annat sätt, än att han går miste om utsikten till en oberättigad vinst.
Tydligen är det av vikt, att ifrågavarande försäljningstvång må
kunna riktas ej blott mot dem, som yrkesmässigt idka handel med förnödenheter,
utan även mot producenter av sådana varor. Vägrar en jordbrukare
att till maximipris sälja egendomens överskott av spannmål, blir
allmänheten lika mycket lidande och är denna vägran lika oberättigad,
som om, sedan spannmålen övergått i en handlandes ägo, denne vägrar
försäljning. Särskilda regler om rätt till undantag från försäljningen böra
dock gälla, om tvånget avser någon, som idkar annan näring än handel.
Liksom varje innehavare av nämnda varor bör äga att från försäljning
undantaga vad som av dem är behövligt för honom och hans hushåll,
måste en jordbrukare, fabrikant eller annan dylik näringsidkare lämnas i
okvald besittning av den varumängd, som kan erfordras för näringens
bedrivande. I lagen bör ock givas uttryck åt, att vid bedömande av
innehavarens behov all försiktighet skall iakttagas till undvikande av att
gränsen dragés för snävt. Tvånget till försäljning får ej gälla andra
varor än sådana, som uppenbarligen äro i både det ena och det andra
avseendet obehövliga för innehavaren och som han alltså säkerligen i
vanliga fall skulle frivilligt sälja.
Beträffande nämnda förnödenheter av särskild vikt är det, jämte
den nu berörda synpunkten att de böra hållas allmänheten till banda för
skäligt pris, även en annan synpunkt, som kräver beaktande. Vid krig
eller krigsfara kan lätt inträffa, att det inom landet befintliga förrådet av
dessa varor är knappt, och att den tillförsel från utlandet, som kan erfordras
för förrådets ökande eller förnyande, icke alls eller endast med
svårighet och i ringa omfattning kan åstadkommas. Produktionen inom
landet kan ock hämmas genom arbetskrafters användande för försvarsändamål
eller av andra anledningar. Det kan därför bliva önskvärt att
reglera föryttringen och förbrukningen av varorna, så att desamma må
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 211.
7
komma till användning för de ändamål, som framför andra måste fyllas.
Detta syfte, för vars tillgodoseende det kan vara nödvändigt att hindra,
i stället för att befrämja, varors försäljning för ändamål, som i och för
sig äro fullt berättigade, står i viss mån såsom motsats till det förut berörda.
Men även detta andra syfte kan erhålla synnerlig betydelse.
Det lär på goda grunder antagas, att de nu i enskild ägo inom
landet varande förråden särskilt av stenkol och bensin icke äro större, än
att all möjlig sparsamhet och urskillning måste iakttagas för att de skola,
i händelse av den nuvarande situationens utsträckande över någon längre
tid, förslå till fyllande av de viktigaste behoven. I fråga om andra slag
av förenämnda förnödenheter torde, såvitt nu är bekant, så starka skäl
för konsumtionens reglering icke föreligga, men för betryggande av det
allmänna bästa torde dock vara välbetänkt att tillförsäkra Kungl. Maj:t
befogenhet till sådan reglering i fråga om samtliga de varor, för vilka,
enligt vad förut anförts, vid oskälig prisstegring maximipris bör kunna
fastställas.
I den mån reglering av varas föryttrande och förbrukning visar sig
nödvändig, torde den lämpligast och med minsta olägenhet för varans
innehavare äga rum på det sätt, att befintliga förråd av varan i erforderlig
omfattning inlösas av kronan för att därefter, enligt vad Kungl. Maj:t
bestämmer, användas till de ändamål, för vilka inlösen skett. Företrädes
ett sådant ändamål av annan än statsverket, bör varan för skäligt pris
ställas till hans förfogande för ändamålet.
Den inlösningsrätt, som sålunda torde böra tillerkännas kronan,
innebär till sitt begrepp en utvidgning av expropriationsinstitutet till
vissa nya ändamål och till vissa slag av lös egendom. Den äger ock,
såvitt angår försvarsväsendet, nära motsvarighet i vad som finnes stadgat
i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov. Inlösningsförfarandet
torde lämpligen ordnas i väsentlig överensstämmelse med nämnda lags
föreskrifter. Det synes alltså böra stadgas, att lösen för vara skall bestämmas
av kommissioner, som tillsättas enligt sagda lag, samt att angående
sätt och tid för lösens erläggande skall gälla vad i samma lag är
föreskrivet om likvid för fullgjord rekvisition. Aven i fråga om lösens
belopp torde stadgandena i berörda lag böra tillämpas, så snart visst
maximipris icke bestämts för varan; finnes däremot maximipris, synes
inlösen skäligen böra ske till detta pris.
Förutom det ansvar, som bör bestämmas för varas saluhållande
till högre pris än fastställt maximipris, synes det vara nödigt stadga ansvar
för den, som, vare sig fråga är om skyldighet att sälja vara till
8
KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
maximipris eller om varas inlösen, på förfrågan av offentlig myndighet mot
bättre vetande förnekar, att han innehar sådan vara. Annat ansvar än
böter torde icke böra ifrågakomma, men ett ganska högt bötesmaximum
synes vara erforderligt för att i fall, då det gäller stora ekonomiska intressen,
med tillräcklig kraft motverka frestelsen till överträdelse av lagen.
Till sist torde det tillåtas mig framhålla, att ehuru antagande av
en lag med nu angivna innehåll är av behovet påkallat, man torde kunna
hysa grundad förhoppning, att tillämpning av lagens bestämmelser icke
skall behöva ifrågakomma i någon större omfattning. Särskilt vad angår
syftet att förhindra oskälig prisstegring å varor, torde, i den mån detta
mål icke kan vinnas redan på övertygelsens väg, lagens tillvaro i allmänhet
visa sig tillräcklig att förebygga dylika missbruk.»
Föredragande departementschefen uppläste härefter ett enligt de av
honom angivna grunder inom justitiedepartementet utarbetat förslag till
lag om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara, av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställde departementschefen, att
lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;
och täcktes Hans Maj:t Konungen till densamma
lämna bifall.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 211.
9
Förslag
till
Lag
om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, att pris å livsmedel, foder för kreatur,
vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus
eller kraft, beklädnadsvara eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt
högre än förhållandena skäligen påkalla, äge Konungen, där så prövas
nödigt, förordna, att vid försäljning av sådan vara visst, av Konungen
bestämt pris ej må överstigas.
Förordnande, som ovan sägs, må meddelas för hela landet eller någon
del därav, att gälla för viss tid eller tillsvidare; och må Konungen
från förordnandet medgiva de undantag, som kunna prövas skäliga.
2 §•
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken visst högsta pris blivit enligt
1 § fastställt, att sälja varan till sådant pris, och finnes varans försäljning
vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik vara, äge
Konungens befallningshavande låta för innehavarens räkning och på hans
bekostnad sälja varan till det fastställda priset.
3 §•
År vid krig eller krigsfara vara, som i 1 § sägs, att tillgå endast
i så begränsad myckenhet, att genom fri föryttring eller förbrukning av
varan kan uppstå betydande svårighet att tillgodose behov av synnerlig
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt 191 käft. (Nr 211). 2
10
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 211.
vikt, vare innehavare av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,
avstå varan till kronan mot lösen, som, där enligt 1 § för varan fastställts
visst högsta pris, skall motsvara detta pris och i annat fall skall utgå
efter de grunder, som i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov äro
stadgade för bestämmande av fordringsbeloppen för utgjorda rekvisitioner.
Sådan lösen skall bestämmas av kommission, varom i nämnda lag
förmäles, och skall angående sätt och tid för lösens erläggande gälla vad
i samma lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.
4 §•
Den, som, sedan visst högsta pris för vara blivit enligt 1 § fastställt,håller
varan till salu för högre pris, så ock den, som, på förfrågan av Konungens
befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, mot bättre
vetande förnekar att han innehar vara, som i samma § sägs, straffes med
böter från och med fem till och med tiotusen kronor.
Böter, som ådömas enligt vad sålunda är stadgat, skola tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske
enligt allmänna strafflagen.
5 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag, samt bestämma, huru vara, som enligt 3 §
blivit av kronan inlöst, skall användas för det avsedda behovet.
Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
11
Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 20 augusti
1914.
Närvarande:
Justitieråden Thomasson,
Svedelius,
Regeringsrådet Thulin,
Justitierådet friherre Leijonhufvud.
Enligt lagrådet tillhandakomrnet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
15 augusti 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
upprättat förslag till lag om förfogande över vissa varor vid krig eller
krigsfara.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden, häradshövdingen Herman Falk.
Lagrådet yttrade:
Att under de säregna förhållanden, som framkallas i tider av krig
eller krigsfara, de enskilda statsborgarna måste underkasta sig inskränkningar
i den frihet beträffande den ekonomiska hushållningen, som eljest
är gällande, är visserligen uppenbart. Inskränkningar få dock icke stadgas
för andra fall, än där ett oavvisligt behov av desamma visat sig vara för
handen, och måste alltid användas med den allra största varsamhet.
Från angivna synpunkter lärer icke något vara att erinra mot förslagets
bestämmelser, att maximipriser kunna föreskrivas för de viktiga
förnödenheter, som i förslaget avses, och att befintliga förråd av dessa
förnödenheter kunna genom tvång göras tillgängliga för konsumtionen.
Nämnda bestämmelser böra dock, såsom också i föredragande departementschefens
yttrande framhållits, tillgripas endast i fall av verklig nödvändig
-
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
het. Under en situation av ifrågavarande art kunna helt visst prisstegringar,
som vid ett nyktert bedömande måste anses obefogade, icke undvikas.
Ofta torde dock efter någon tid förhållandena av sig själva återgå
till det normala. Statens ingripande synes icke böra äga rum, förrän
sådan självreglering visar sig utebliva.
Mot de rörande maximiprisers fastställande givna detalj bestämmelser
synas några erinringar böra göras.
Klart är, att Konungen icke bör äga att vid bestämmande av maximipris
sätta detta lägre än som med hänsyn till förhållandena kan anses
skäligt. Förslaget innehåller emellertid icke någon direkt begränsning av
Konungens befogenhet därutinnan. Det synes lämpligt, att förslaget kompletteras
med ett stadgande i sådant syfte.
Ett fastställande av visst högsta pris å en vara att gälla vid detaljhandel
lärer stundom utan vidare medföra erforderlig prisreglering för
grosshandeln. I andra fall åter torde det kunna visa sig nödvändigt att
giva särskilda bestämmelser för handel av sistnämnda slag. Att vid prisbestämning
omfattande hela landet eller större del därav behov av olika
pris å en vara för olika orter kommer att göra sig gällande, synes likaledes
sannolikt. Det torde dock kunna vara föremål för tvekan, huruvida avfattningen
av 1 § medgiver Konungen frihet att meddela ur berörda synpunkter
tillbörligt detaljerade prisbestämmelser. En jämkning av ordalagen
i paragrafen för vinnande av större tydlighet i sådant hänseende synes
fördenskull böra äga rum.
Föreskriften i andra stycket av 1 § att Konungens förordnande må
meddelas att gälla för viss tid eller tillsvidare synes kunna giva anledning
till den tolkning att, om förordnandet meddelats att gälla för viss tid, det
skulle vara uteslutet att under den sålunda bestämda tiden göra ändring
i de fastställda priserna. Detta torde icke vara åsyftat och skulle för
övrigt icke vara lämpligt. Det kan svårligen vid förordnandets utfärdande
överskådas, för vilken tid den därigenom gjorda regleringen rättvisligen
bör vara verksam. De på frågans bedömande inverkande förhållandena äro
oftast underkastade en snabb och oberäknelig växling, som kan medföra
behov av prisets höjande eller sänkande eller ock betinga förordnandets
upphävande. Varje sålunda erforderlig åtgärd måste uppenbarligen ofördröjligen
vidtagas. Lagrådet hemställer förty, att bestämmelsen om viss
giltighetstid, som säkerligen icke någonsin kan ifrågakomma att tillämpas,
måtte utgå.
Ett spörsmål, som visserligen icke torde äga någon större praktisk
betydelse, är huru en bestämmelse om visst maxiinipris för en vara skulle
13
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 211.
tillämpas, därest sådan vara utmätts och skall exekutivt försäljas. Skulle
maximipris gälla även vid dylik försäljning, synas hart när oöverkomliga
svårigheter kunna uppstå. Man torde fördenskull knappast kunna umbära
ett stadgande, som inskränker bestämmelsen om maximipris till frivillig
försäljning.
Det synes vidare föreligga eu tvekan, som borde undanröjas, huru
vid en tillämpning av 2 § bör förfaras, då varan innehaves av annan än
den, som är ägare till densamma, exempelvis av en panthavare. Ägaren
kan vara . villig att sälja till maximipriset men disponerar ju icke varan
till försäljning; panthavarens vägran kan givetvis icke ensamt för sig
utgöra skäl för myndighetens ingripande, enär panthavaren icke har någon
rätt att sälja.
Att de åtgärder, som det enligt 2 § ankommer på Konungens befallningshavande
att vidtaga, ej böra få hindras eller uppehållas genom
besvärs . anförande synes uppenbart. Till undvikande av all tvekan torde
uttrycklig bestämmelse i detta hänseende böra givas.
Mot den i 3 § i förslaget upptagna inlösningsrätt möta enligt lagrådets
tanke så störa betänkligheter, att lagrådet icke kan tillstyrka dess
genomförande. Principiellt sett synes ett ingrepp i den enskildes förhållanden
av den omfattning, som bestämmelsen i fråga innebär, icke böra
vara medgivet,, med mindre på förhand äro fastslagna de speciella ändamål,
för vilka ingripandet må ske, och dessa otvetydigt finnas vara av den
vikt, att den enskildes rätt maste helt tråda tillbaka. Praktiskt taget synes
det föreligga oöverkomliga svårigheter att tillämpa bestämmelsen på ett
tillfredsställande sätt och under garanti för att de enskildes uppoffringar
motsvaras av gemensamt gagn. Något behov av den ifrågasatta vidsträckta
inlösningsrätten för tillgodoseende av de intressen, som synas avsedda,
torde, även om det vore möjligt att genomföra anordningen på ett ändamålsenligt
sätt, .knappast vara för handen. För anskaffande av de för
krigsmakten nödiga förråd äro stadganden upptagna i den s. k. rekvisitionslagen.
Skulle dessa icke vara för sitt avsedda ändamål till fyllest, lärer
erforderlig utvidgning böra göras i nämnda lag. De allmänna inrättningar
såsom järnvägar, sjukhus o. d., för vilkas verksamhet ifrågakomma förnödenheter.
erfordras, torde kunna förutsättas hava i vida högre mån än enskilda
på förhand tillförsäkrat sig om tillgång på sådana, och genom maximiprisers
fastställande och framskaffande tvångsvis av befintliga förråd öppnas
utväg för dem att fylla sina behov i görligaste mån. Genom sistberörda
anordning torde ock vara gjort för de enskilda vad göras kan till undanröjande
av möjligen befintliga missförhållanden. Är verkligt nödläge för
handen, exempelvis inom en av fienden innesluten stad, måste visserligen
7 O
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr ''211.
de enskilda underkasta sig sådana inskränkningar i sin rätt, som här
avses, men deras uppoffringar komma säkerligen att sträcka sig vida längre
och de nödiga åtgärderna kunna näppeligen ske i den nu ifrågasatta
ordning.
Skulle emellertid lösningsrätten ifråga anses böra kvarstå, torde i
varje fall från densamma böra undantagas sådana smärre förråd, som för
den enskilde innehavaren själv eller hans hushåll prövas oundgängligen
erforderliga. Ett motsatt förfarande skulle, oavsett de därmed förenade
praktiska olägenheterna, innebära alltför stor stränghet, som icke har sin
motsvarighet i rekvisitionslagen. Vidare synas de föreslagna stadgande^
om lösens bestämmande icke kunna vinna godkännande. Enligt förslaget
skulle, om man bortser från de fall, då maximipris för varan fastställts,
lösen utgå efter de grunder, som i rekvisitionslagen äro stadgade i fråga
om betalning för utgjorda rekvisitioner. Detta innebär, att lösensbeloppet
skulle utgå i vissa fall efter markegångstaxa och i andra fall efter särskild
för krigsskådeplats upprättad taxa samt, där dessa taxor icke upptaga pris
på varan, efter gångbart pris enligt bestämmande av den i rekvisitionslagen
omförmälda kommissionen. Vid en inlösen av varor under de förhållanden
och i den omfattning, varom här är fråga, skulle en tillämpning
av dessa taxor uppenbarligen i många fall medföra orättvisa resultat.
Lämpligast torde vara att stadga, att de inlösta varorna skola ersättas med
fulla värdet och att detta bestämmes av kommissionen. För den händelse
tillämpning av maximipris eller i fastställda taxor upptagna pris bibehålies,
synes obehövligt att, såsom i förslaget skett, i motsats till vad i rekvisitionslagen
stadgas, låta kommissionen i första hand taga befattning med
lösens bestämmande i de fall, då sådana pris skola gälla.
Saluhållande av vara till högre pris än det av Konungen fastställda
torde icke böra anses straffbart med mindre säljaren ägde kännedom om
Konungens förordnande. En ändring i 4 § i sådant syfte torde fördenskull
böra vidtagas. Men även bestämmelsen i samma paragraf, i vad den
hänför sig till stadgandet i 2 §, torde böra undergå jämkning. Det lärer
icke vara nog att föreskriva straff för ett mot bättre vetande framställt
förnekande om innehav av vara av det avsedda slaget; straffbarhet bör
anses föreligga i varje fall, då någon genom oriktig uppgift eller annorledes
söker vilseleda den frågande myndigheten beträffande innehavet av
dylik vara eller dess myckenhet. Däremot torde böra uttryckligen angivas,
att vetskap om Konungens förordnande rörande maximipris utgör en förutsättning
för straffbarhetens inträdande. Skulle lagrådets ovan gjorda
15
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 277.
hemställan om uteslutande ur förslaget av 3 § icke vinna beaktande och
förty straffbestämmelsen böra komma att avse jämväl de förhållanden, som
omförmälas i sistnämnda paragraf, äger vad lagrådet nu anfört motsvarande
giltighet beträdande en med hänsyn till stadgandet i 3 § begången
förseelse.
In fidem
Erik Oland er.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott,
onsdagen den 26 augusti 1914.
Närvarande:
Haris excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet och chefen för
finansdepartementet, lagrådets den 20 innevarande augusti avgivna utlåtande
över det till lagrådet remitterade förslaget till lag om förfogande
över vissa varor vid krig eller krigsfara.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen följande:
»I fråga om behovet av sådan inlösningsrätt, som enligt 3 § i det
remitterade förslaget skulle tillförsäkras kronan, hava i viss mån ändrade
förhållanden inträtt, sedan jag inför Eders Kungl. Maj:t föredrog berörda
förslag. Det lär nu finnas utsikt till att medelst införsel från utlandet
tillgången å vissa varor, som företrädesvis avsågos med bestämmelserna i
sagda §, skall kunna väsentligt ökas, samt att såväl härigenom som genom
andra åtgärder faran för brist å dylika varor skall kunna tillsvidare undanröjas
eller åtminstone i hög grad förminskas. Med hänsyn härtill torde
knappast finnas tillräckliga skäl att vidhålla förslaget i denna del.
17
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 277.
Då jag av nämnda anledning finner mig böra hemställa, att 3 §
må utgå ur förslaget, synes något yttrande över de grunder, på vilka lagrådet
avstyrkt bestämmelserna i samma §, icke erfordras från min sida.
De av lagrådet ifrågasatta förändringarna i förslagets övriga §§ synas
mig i huvudsak vara lämpliga, och jag har därför låtit dessa §§ delvis
omarbetas i anledning av vad lagrådet anfört. Härjämte har det, med
hänsyn till inskränkningen av förslagets omfattning, ansetts lämpligt att
ändra förslagets rubrik. Även har förslaget underkastats några redaktionella
jämkningar.
De vidtagna förändringarna torde i allmänhet icke erfordra någon förklaring
utöver vad jag nu yttrat och lagrådet anfört. Dock ansei jag
mig böra nämna, att då enligt 2 § av det omarbetade förslaget för vara,
som innehaves med panträtt eller retentionsrätt, föreskrives motsvarande
tillämpning av de allmänna bestämmelserna i samma §, detta givetvis
innebär, att sådan vara skall kunna, utan någon föregående vägran att
sälja densamma till maximipris, säljas genom Konungens befallningshavandes
försorg, så snart förutsättningar för sådan åtgärd i övrigt föreligga».
Föredragande departementschefen uppläste härefter det efter sålunda
angivna grunder omarbetade förslaget och hemställde, att detsamma måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisai.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 197 käft. (År 277.)