Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

1

Nr 258.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen om ersättning
till vissa försäljare av brännvin samt vin och Öl i anledning
av införandet av förordningen angående försäljning
av alkoholhaltiga drycker; given Stockholms slott
den 24 juli 1914.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att, under
förutsättning av bifall till Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m.,

dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på grund av
bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av förordningen
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka
brännvin, må för rättighetens upphörande från och med år 1921 av
staten utgivas ersättning med årligt belopp, som av Konungens befallningshavande
fastställes efter de grunder, vilka finnas angivna i kungörelsen
den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare, som avstå från dem
jämlikt förstnämnda lagrum tillkommande rätt till utskänkning, ävensom
att änka efter manlig ersättningstagare må, därest äktenskapet blivit
ingånget före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående
livstid äga att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han
levat, varit berättigad,

samt bestämma, att gästgiveriägare, om han vill komma i åtnjutande
av ifrågavarande ersättning, skall därom före den 1 september
1920 till Konungens befallningshavande i det län, varest gästgiveriet
är beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att han i egenskap av
gästgivare fortfarande är till utskänkning berättigad;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 178 käft. (Nr 258.) 1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

dels medgiva, att till den, vilken på grund av 2 mom. i övergångsstadgandena
uti förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
vin och Öl vid tiden för ikraftträdandet av förordningen angående
försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka vin
eller maltdrycker, må för rättighetens upphörande utgivas ersättning
en gång för alla med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t, dock att
sådan ersättning i intet fall må beviljas till högre belopp än vad som
skäligen kan antagas motsvara sammanlagt den behållna inkomsten av
utskänkningsrörelsen för åren 1915—1919,

samt bestämma, att den, som vill komma i åtnjutande av nu
nämnd ersättning, därom skall före den 1 september 1920 till Konungens
befallningshavande »ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid
såväl styrka, att han fortfarande är till utskänkning berättigad, som
ock förebringa den utredning, han för ersättningens bestämmande vill
åberopa;

dels och medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,
som enligt ovan angivna grunder skola utbetalas, må utgå ur
statsverkets fond av rusdrycksmedel, och att till gästgivare beviljad ersättning
av Konungens befallningshavande må utbetalas kvartalsvis vid
början av varje kvartal från och med ingången av år 1921.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 juli
1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde:

I mitt anförande till statsrådsprotokollet denna dag i fråga om förslag
till ny förordning angående försäljning av alkoholhaltiga drycker
m. m. har jag inför Eders Kungl. Maj:t redogjort för de förändringar, jag
ansett böra vidtagas i det förslag, som i frågan avgivits av nykterhetskommittén.
Med de modifikationer, som uti kommittéförslaget vidtagits,
torde, på sätt jämväl av nämnda anförande lärer framgå, tillräckliga
skäl ej förefinnas för staten att ikläda sig skyldighet att utgiva ersättning
till de näringsidkare, som skulle av den ifrågasatta lagstiftningen beröras.
Detta gäller dock endast såsom regel. Undantag synes mig böra göras
dels beträffande sådan gästgivare tillkommande rättighet till brännvins -

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

utskänkning, som avses i 10 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning,
och dels ifråga om sådan före utgången av år 1874 förvärvad
rättighet till utskänkning av vin eller maltdrycker, som omförmäles i
2 mom. övergångsstadgandena i vin- och ölförsäljningsförordningen.

I fråga om nu nämnda rättighetsinnehavare har nykterhetskommittén
ansett, att de varken hade något rättsligt anspråk på ersättning eller att
billighetsskäl i egentlig mening talade för sådan. JDå emellertid de gästgivare,
som efter år 1907 velat avstå från sin utskänkningsbefogenhet,
genom kungörelsen den 12 juli s. å. tillerkändes årlig ersättning härför,
har kommittén förordat, att övriga gästgivare, som ej begagnat sig av
denna möjlighet, skulle i anledning av att de förbjödes fortsätta med
brännvinshandeln tillerkännas ersättning efter de i nämnda kungörelse
angivna grunder.

I fråga om tillkomsten av gästgivares rätt till bränn vinsförsäljning
tillåter jag mig åberopa den utredning, som chefen för finansdepartementet
lämnade vid framläggande av förslag till nu gällande
brännvinsförsäljningsförordning, genom vilken nämnda rätt inskränktes
till att avse utskänkning av brännvin. I omförmälda utredning anfördes
bland annat följande.

»Kungl. gästgivareordningen den 12 december 1734 innehåller i § 10, att
gästgivare skola till de resandes behov vara försedda med mat, enkelt och dubbelt
brännvin, Öl och svagöl, samt i § 31, att gästgivare å landet hava frihet att till
sina gäster sälja brännvin, varjämte i § 32 stadgas, att ingen på landet vare tilllåtet
på 2 mil när gästgivaregården att för de resande och för dem, som med skjuts
fara, sälja öl, vin och brännvin, utan stånde det gästgivaren allena fritt; dock
ägde ridderskapet och adeln enligt deras privilegier frihet på Vs mil nära gästgivaregården
att bygga och hålla krogar på deras frälseägor, vilken rätt sedermera
upphävdes genom kungl. kungörelsen den 22 augusti 1834. 1736 års lag, som i

28 kap. byggningabalken upptager gästgivares skyldigheter, innehåller — i olikhet med
1734 års gästgivareordning — icke något åliggande för gästgivare att tillhandahålla
brännvin utan omförmäler endast i § 4, att gästgivare må sälja vin och öl kanneoch
stoptals. ''Husmanskost och dricka, säng, ljus, ved och hästfoder skall han
alltid för vägfarande i förråd hava.’ Genom kungl. kungörelsen den 26 november
1756 förbjöds all brännvinsförsäljning på källare, krogar och gästgivaregårdar vid
vite av 10 daler silvermynt samt varans och gästgiverinäringens förlust. Detta
förbud utfärdades i sammanhang med ett allmänt förbud över hela riket mot brännvinsbränning,
vilket förbud, sedan brännvinsbränning och försäljning åter tillåtits,
därefter förnyades medelst kungl. kungörelsen den 11 september 1772. Av kungl.
kungörelsen den 28 november 1785 inhämtas, att från den 1 januari 1786 brännvin
tills vidare icke fick till salu hållas annorledes än uti kronans egna lagerkällare
och på de ställen, vilka med den 10 år förut tillsatta direktionens över regale
brännvinsbränningen tillstånd därtill vore försedda, i följd varav all slags försäljning
av brännvin på gästgivaregårdar blev förbjuden. Detta förbud förnyades genom
kungl. brevet den 2 december 1786 och gällde till den 3 maj 1787, då det till all

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

verkan upphörde. I kungl. förordningen den 15 juni 1800, § 7, föreskrevs, att å
gästgivaregårdar brännvin icke finge säljas i minut till andra än resande, och kungl.
förordningen den 4 november 1812 stadgade i § 2 mom. 3 straff för gästgivare,
som dristade försälja brännvin i minut till andra än resande eller då mat icke tilllika
njötes. Vidare innehåller kungl. kungörelsen den 19 maj 1824, 5 art. 1 §, att
försäljning av brännvin i allmänhet icke var lovgiven under en kannas belopp å
andra ställen å landet än å gästgivaregårdama, dock att jordbrukare fingo till underhavande
och sådana personer, som hos dem förrättade arbete, försälja ett ringare
kvantum men ej under ''/* kanna åt envar. Enahanda stadgande med det sistnämnda
innefattas även uti kungl. förordningarna den 19 juni 1835, den 6 augusti
1841 och den 10 oktober 1851, dock med uttryckligt villkor uti de två sist åberopade
förordningarna, att å gästgivaregårdarna mat alltid därjämte måste vara
att tillgå.

Den 18 januari 1855 utfärdades nya författningar dels om villkoren för tillverkning
och dels om villkoren för försäljning av brännvin. Genom den förra
avskaffades rättigheten till s. k. husbehovsbränning och i sammanhang därmed
stående rätt till försäljning av brännvin. I den senare förekomma rörande brännvinsförsäljning
å gästgiveri utom vissa detaljföreskrifter följande bestämmelser: ''Gästgivare
vare ej pliktig att brännvin till utskänkning hålla’ och ''Gästgiveri å landet,
för vilket, vid den tid då denna författning blivit till efterlevnad gällande, utskänkningsrättighet
utövas, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet, intill dess densamma
upphör genom uppsägning eller förverkas’, varjämte gästgivare var underkastad
de för övriga innehavare av utskänkningsrätt gällande ordningsstadganden,
däribland att å utskänkningsställe mat alltid skulle vara att tillgå. Enahanda
bestämmelser innehållas uti kungl. förordningarna om villkoren för försäljning avbrännvin
den 27 november 1857, den 7 december 1860, den 18 december 1863,
den 26 oktober 1866 och den 21 maj 1869. I senare förordningar härom, nämligen
av den 26 augusti 1873, den 18 september 1874, den 24 augusti 1877, den 29 maj
1885 och den 31 december 1891 samt i den nu gällande av den 24 maj 1895, är
den förändring vidtagen, att den vissa gästgiverier tillförsäkrade utskänkningsrättighet
finge tillgodonjutas endast av den, som, då förordningen den 26 augusti
1873 blev gällande, d. v. s. den 1 januari 1874, var ägare till sådant gästgiveri
och av hans hustru, så länge någon av dem lever och gästgiverihållningen vid
samma gästgiveri själv eller genom annan behörig person besörjer.

Av den sålunda lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att gästgivares
rätt till försäljning av brännvin icke någonsin ansetts som ett dem tillkommande
privilegium. Tid efter annan har denna rättighet utvidgats eller inskränkts, och
tidtals har den varit gästgivarne fråntagen. Vid den tid. då 1855 års förordning
blev gällande, hade gästgiverierna visserligen rätt att sälja även till avhämtning
och till andra än resande, men denna rätt skilde sig föga från den rätt, som tillkom
jordbrukare i allmänhet; handel med brännvin till belopp av en kanna och däröver
var då fri, varförutom, såsom förut blivit nämnt, jordbrukare ägde att till sina arbetare
och underhavande avyttra ända ned till 1/i kanna. Den rätt till brännvinsförsäljning,
som ansågs i viss mån böra tillförsäkras innehavare av de gästgiverier,
där utskänkningsrätt utövades, då 1855 års förordning blev till efterlevnad gällande,
torde emellertid i själva verket icke hava varit någon annan än den, som gästgiverierna
såsom sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:
att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin. Den har

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

icke heller ansetts som en förmån för gästgivaren, honom medgiven till lättnad i
skjutsningsbesväret. I sådant hänseende ha gästgiverierna blivit förunnade något
litet hemman eller något ängstycke, hage eller torp i kronans utmark eller allmänning
utan avgift ävensom frihet för rotering och skjutsfärdspenningar samt för utskrivning
uppå sig själv och fyra drängar m. m., på sätt 35 och 36 punkterna i 1664 års krögaroch
gästgivarordning innehålla. Yissa gästgiverier hade och hava ännu hemmansräntor
sig anslagna, och de, som voro vid stora stråkvägar belägna, åtnjöto enligt kungl.
brevet den 9 september 1690 frihet jämväl från utgörande av dagsverkspenningar.
Om dessa förmåner sägs i kungl. stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj
1878, 8 § 1 mom., att ''innehavare av nu varande gästgiveri, vare sig att det
såsom sådant bibehålies eller till skjutsstation inskränkes, äge att fortfarande
tillgodonjuta de friheter, räntor och andra dylika förmåner, som blivit detsamma i
laga ordning tillerkända’. Däremot heter det i 3 mom. av samma paragraf: År

rättighet till utskänkning av brännvin med gästgiveri förenad, lände i avseende å
utövning av sådan rättighet till efterrättelse vad i gällande förordning angående
villkoren för brännvins försäljning därom finnes stadgat.’ Skjutsstadgan gör sålunda
en bestämd skillnad mellan den utskänkningsrätt, som tillkom vissa gästgiverier,
och övriga dem tillkommande förmåner eller rättigheter; de senare kvarsta
oförändrade, även om gästgiveri inskränkes till skjutsstation, men den förra underkastas
vad som därom stadgas i brännvinsförsäljningsförordningen. Då efter denna
stadgas trädande i tillämpning åtskilliga gästgiverier inskränktes till skjutsstationer,
fortforo icke dess mindre flera av de förutvarande gästgivarne såsom
skjutsstationsföreståndare med sin utskänkning. I särskilda mål, däri talan om
ansvar för olovlig utskänkning mot sådana personer väckts, har emellertid högsta
domstolen förklarat, att, då vederbörandes utskänkningsrättighet varit beroende, av
hans skyldighet att såsom gästgivare lämna resande härbärge och förplägning,
skjutsstationsföreståndare, vilka en dylik skyldighet icke ålåge, icke heller vore
till utskänkning berättigade. Att genom en ny lagstiftning upphäva den vissa gästgivare
tillkommande rättigheten att åt resande utskänka brännvin torde icke vara
lämpligt, helst, även om en sådan åtgärd eljest kunde finnas önskvärd, innehavarne
av ännu befintliga gästgiverier med utskänkningsrätt i allmänhet torde hava hunnit
en ålder, som gör antagligt, att utskänkningsrätten vid samma gästgiverier inom
en icke alltför avlägsen framtid kommer att upphöra.»

Av den ovan intagna redogörelsen framgår, att gästgivarnes rätt
till brännvinsförsäljning icke någonsin varit att anse som ett dem tillkommande
privilegium. Genom senare lagstiftning angående försäljning
av brännvin har emellertid sådan gästgivare, som avses i 10 § av brännvinsförsäljningsförordningen,
tillförsäkrats rätt att under vissa villkor
under sin och sin hustrus återstående livstid fortfarande tillgodonjuta
sin handel. Vid sådant förhållande anser jag, lika med kommittén, att
omförmälda rättigheters upphävande bör åtföljas av utfästelse från statens
sida att till vederbörande rättighetsinnehavare utgiva ersättning för det
de ej vidare skulle få fortsätta med sin försäljning. Då det givetvis
vore olämpligt, att återstående gästgivare erhölle annan gottgörelse än

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 25S. 7

de, som frivilligt avstått från sin rättighet, synes ersättningen, på sätt
kommittén förordat, böra utgå efter de i kungörelsen den 12 juli 1907
tillämpade grunder.

Antalet gästgiverier, där brännvinsutskänkning utövas, utgjorde vid
1913 års slut 13.

Vad jag ovan anfört i fråga om grunden för gästgivares rätt att
utbekomma ersättning äger i huvudsak tillämpning jämväl ifråga om
de rättigheter, som avses i 2 mom. övergångsstadgandena i vin- och
ölförsäljningsförordningen. Jämväl innehavare av dessa rättigheter, vilka
från början beviljats utan någon tidsbegränsning, hava tillförsäkrats rätt
att, så länge rättigheterna ej förverkas, fortfarande få åtnjuta desamma.
Vid sådant förhållande synes staten ej böra undandraga sig att till sådan
rättighetsinnehavare utgiva ersättning i anledning av den förlust, som
genom förordningens genomförande skulle tillskyndas honom.

Att fastställa regler för beräkning av ersättning till dylika rättighetsinnehavare
erbjuder stora vanskligheter. Antalet rättighetsinnehavare
utgjorde, enligt vad framgår av kommitténs utredning, år 1911 88.
Flera av dessa hava sedan dess avlidit och ett flertal av de andra hava
nått den ålder, att det kan antagas, att vid tiden för den njm försäljningsförordningens
trädande i kraft år 1921 endast ett fåtal äro i
livet. En exakt uppgift om hur stor kvantitet vin och Öl av vederbörande
rättighetsinnehavare försäljes är icke möjlig att erhålla, och med
hänsyn till rättigheternas skiftande beskaffenhet synes givetvis ej lämpligt
att fastställa ett lika ersättningsbelopp åt dem alla. Vid sådant förhållande
synes lämpligast, om Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande att
tilldela sådana rättighetsinnehavare en efter omständigheterna i varje
fall skälig ersättning en gång för alla. Härutinnan synes dock lämpligen
böra föreskrivas en viss maximigräns för ersättningen, och har
jag i sådant avseende tänkt mig, att ersättning i intet fall skulle få
överstiga vad som kan anses motsvara den behållna inkomsten av utskänkningsrörelsen
för åren 1915—1919, i vilket avseende rättighetsinnehavaren
skulle hava att vid ansökning om ersättning förebringa
utredning. Förslag till ersättningsbelopp torde till Kungl. Maj:t böra
ingivas av Konungens befallningshavande, som därvid lärer kunna använda
sig av hos Konungens befallningshavande förvarade deklarationer
för åren i fråga.

Medel för gäldande av ersättningsbelopp, som enligt vad ovan
angivits skulle utbetalas, torde böra utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att, under förutsättning av bifall till Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om försäljning av alkoholhaltiga
drycker m. m.,

dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på grund av
bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning''
av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av förordningen
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka
brännvin, må för rättighetens upphörande från och med år 1921 av
staten utgivas ersättning med årligt belopp, som av Konungens befallningshavande
fastställes efter de grunder, vilka finnas angivna i kungörelsen
den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare, som avstå från dem
jämlikt förstnämnda lagrum tillkommande rätt till utskänkning, ävensom
att änka efter manlig ersättningstagare må, därest äktenskapet blivit
ingånget före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående
livstid äga att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han
levat, varit berättigad,

samt bestämma, att gästgiveriägare, om han vill komma i åtnjutande
av ifrågavarande ersättning, skall därom före den 1 september
1920 till Konungens befallningshavande i det län, varest gästgiveriet
är beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att han i egenskap av
gästgivare fortfarande är till utskänkning berättigad;

dels medgiva, att till den, vilken på grund av 2 mom. i övergangsstadgandena
uti förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
vin och Öl vid tiden för ikraftträdandet av förordningen angående
försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka vin eller
maltdrycker, må för rättighetens upphörande utgivas ersättning en gång
för alla med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t, dock att sådan
ersättning i intet fall må beviljas till högre belopp än vad som skäligen
kan antagas motsvara sammanlagt den behållna inkomsten av utskänk ningsrörelsen

för åren 1915—1919,

samt bestämma, att den, som vill komma i åtnjutande av nu
nämnd ersättning, därom skall före den 1 september 1920 till Konungens
befallningshavande ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid
såväl styrka, att han fortfarande är till utskänkning berättigad, som
ock förebringa den utredning, han för ersättningens bestämmande vill

åberopa; .

dels ock medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,
som enligt ovan angivna grunder skola utbetalas, må utgå ur
statsverkets fond av rusdrycksmedel, och att till gästgivare beviljad er -

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sättning av Konungens befallningshavande må utbetalas kvartalsvis vid
början av varje kvartal från och med ingången av år 1921.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna nådigt bifall; och skulle nådig proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 178 höft. (Nr 258.) 2