Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
1
Nr 257.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring omförmäla fond samt
angående disponerande av anslag för vidtagande av
åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet:
given Stockholms slott den 24 juli 1914.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
dels besluta, att förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond må tillsvidare uppdragas
åt statskontoret, att utövas enligt de grunder, som i statsrådsprotokollet
angivas;
dels ock medgiva, att för vidtagande av åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet må jämlikt de föreskrifter, som av Kungl.
Maj:t meddelas, av pensionsstyrelsen disponeras ett belopp av högst
200,000 kronor, att utgå med högst 50,000 kronor av det för år
1914 av riksdagen på extra stat anvisade förslagsanslag för bestridande
av på staten belöpande kostnad för genomförande av en allmän pensionsförsäkring
samt med återstående belopp av det för år 1915 på extra
stat äskade förslagsanslag för bestridande av den på staten belöpande
kostnad för pensionstillägg och understöd jämlikt ovannämnda lag.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GrUS T AF.
Oscar von Sydow.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 177 käft. (Nr 257.)
2
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 24
juli 1914.
Närvarande:
Hans excellens lierr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
föreskrives, att de jämlikt samma lag utgående pensionsavgifterna skola
ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder, som bestämmas av
konung och riksdag. Och i 34 § av samma lag föreskrives i fråga
om frivilliga avgifter för beredande av pension utöver den eljest i lagen
stadgade, att jämväl dessa avgifter skola ingå till nämnda fond, till
vilken dessutom för varje år skall av statsmedel tillskjutas ett belopp,
motsvarande l/s av summan av de under året erlagda frivilliga avgifter.
Frågan om fondens förvaltning var ej föremål för behandling vid
1913 års riksdag, men avsågs då, att frågan skulle föreläggas 1914
års riksdag.
I underdånig skrivelse den 1 maj 1914 har pensionsstvrelsen framlagt
förslag rörande fondens förvaltning.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Pensionsstyrelsen framhåller i denna skrivelse till eu början vissa
allmänna synpunkter i det förevarande ämnet och betonar därvid särskilt
det nära samband, som enligt styrelsens mening bör råda mellan styrelsens
pensionsförsäkringsverksamhet och förvaltningen av fonden.
Huru förvaltningen bör anordnas, är med hänsyn härtill, enligt styrelsens
mening, en synnerligen betydelsefull fråga. Styrelsen anser, att
fondens förvaltning bör anordnas icke som en fristående penningförvaltning
utan som ett led i själva pensionsförsäkringsverksamheten och
till gagn för dess syften.
Sedan pensionsstyrelsen uti sin ifrågavarande skrivelse därpå
lämnat en översikt över hithörande förhållanden i utlandet, framlägger
styrelsen ett i fyra punkter avfattat förslag till grunder för förvaltningen
och placeringen av fonden m. m., nämligen
l:o) angående fondens förvaltning,
2:o) angående fondens placering,
3:o) angående förvaringen av de värdehandlingar, vari fonden
redovisas, och
4:o) angående användning av överskott å fonden för åtgärder till
förebyggande och hävande av invaliditet.
över detta pensionsstyrelsens förslag hava utlåtanden avgivits: av
statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken,
styrelsen för postsparbanken och socialstyrelsen. Vidare hava de inom
civildepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande, tillkallade sakkunniga
för utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga, vilka
satts i tillfälle att taga del av pensionsstyrelsens förslag jämte nämnda
utlåtanden, avgivit yttrande i ärendet. Slutligen har ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringskommittén avgivit infordrat utlåtande den 14 juli
1914.
Frågan om den stora pensionsförsäkringsfondens förvaltning och
placering är obestridligen av en utomordentlig betydelse. Med hänsyn
härtill och till de vittgående konsekvenser, frågans lösning i ena eller
andra riktningen torde kunna medföra, måste, såsom ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén
framhållit, frågan ägnas en alldeles särskilt
noggrann och allsidig prövning. På grund av den synnerligen korta tid,
som stått till förfogande efter det samtliga infordrade utlåtanden inkommit,
bär en sådan prövning icke kunnat medhinnas. Det s}Tnes mig
därför icke rådligt att redan nu upptaga frågan till slutlig behandling,
utan torde det vara mera välbetänkt att, innan frågan förelägges riksdagen,
göra densamma till föremål för ytterligare övervägande och ut
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
redning. Mot ett uppskov till nästa års riksdag synes mig så mycket
mindre vara att erinra, som i allt fall utsikt bör förefinnas, att proposition
i ämnet skall kunna avlåtas till nämnda riksdag så tidigt, att
den blivande författningen om fondens förvaltning kan träda i kraft
exempelvis den 1 juli 1915.
Under sådana förhållanden lärer det emellertid bliva nödvändigt
att provisoriskt ordna frågan om fondens förvaltning, intill dess ett
slutligt avgörande kan träffas. Jag tillåter mig härvid erinra därom,
att 1913 års riksdag på framställning av Kung]. Maj:t beslutat, att arbetarförsäkringsfonden,
som, allt sedan den år 1895 bildades, förvaltats
av statskontoret, skall från den 31 december 1914 överflyttas till och
ingå i pensionsförsäkringsfonden. Det lärer då vara lämpligt, att åt statskontoret
uppdrages att tillsvidare förvalta sistnämnda fond, och torde
denna i enlighet med vad som blivit föreskrivet beträffande förvaltningen
av arbetarförsäkringsfonden böra särskilt bokföras och fruktbargöras
på sätt i nådiga brevet den 31 augusti 1877 stadgats angående
förvaltningen av övriga under statskontorets vård ställda fonders och
kassors medel. Enär det emellertid, såsom ovan antytts, torde förefinnas
utsikt, att redan nästa år slutligt beslut kommer att fattas
angående pensionsförsäkringsfondens förvaltning och placering, synes
det mig lämpligt, att nu inflytande medel icke placeras på sådant sätt,
att de bliva bundna för lång tid framåt. Med hänsyn härtill torde
statskontoret bemyndigas att, i den mån så finnes fördelaktigt, i avbidan
på annan placering insätta pensionsförsäkringsfonden tillhörande
medel i bankinrättning med av Kung]. Maj:t fastställd bolagsordning.
Ehuru den ståndpunkt, jag sålunda ansett mig böra intaga till
själva huvudfrågan, icke giver mig anledning att närmare redogöra för
pensionsstyrelsens ifrågavarande förslag, innefattar detsamma emellertid
i visst avseende ett ämne, vilket jag anser mig redan nu böra draga
under Kungl. Maj:ts prövning. Jag syftar härvid på styrelsens förslag
angående vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av
invaliditet. På sätt jag nedan kommer att närmare utveckla, anser jag
nämligen denna speciella frågas snara lösning vara av den trängande
vikt, att ett uppskov med behandlingen därav enligt min mening icke
vore försvarligt. Det är ock att märka, att de myndigheter, som yttrat
sig i denna del av saken, liksom ock ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén
ansett hinder icke möta för denna frågas utbrytning
och behandling fristående från övriga i pensionsstyrelsens underdåniga
skrivelse omliandlade spörsmål.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
o
Innan jag övergår till en redogörelse för pension sstyrelsens framställning
i denna del, vill jag erinra om de synpunkter, som i förevarande
hänseende gjorde sig gällande vid behandlingen av det utav nyssnämnda
kommitté utarbetade förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring.
Sistnämnda förslag inrymde, som bekant, icke någon bestämmelse
om s. k. förebyggande åtgärder mot invaliditet. Anmärkningar häremot
framställdes emellertid av några utav de myndigheter, som yttrade
sig över lagförslaget.
Sålunda anförde riksförsäkringsanstalten följande:
»Såsom förut erinrats, innehåller kommitténs lagförslag icke någon bestämmelse
beträffande den viktiga frågan om anordningar för att förebygga invaliditet
eller för att söka liäva eller minska redan inträdd invaliditet. Utom tvivel torde
dock vara, att, därest invaliditets- och ålderdomsförsäkringen hade i sin tjänst
ett ordnat system av sjukhus, kuranstalter och dylikt, totalkostnaden för försäkringen
skulle kunna nedbringas, och att framförallt folkhälsan och arbetskraften
hos befolkningen skulle, bättre än nu sker, kunna tillvaratagas och bevaras.
Kommittén har helt flyktigt berört denna viktiga angelägenhet i sammanhang
med behandlingen av frågan om fondmedlens placering. Den yttrar nämligen:
''Genom den här föreslagna bestämmelsen kan även beredas möjlighet att genom
lån åt kommuner giva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro av betydelse
för försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter, såsom uppförande
av hem för åldringar och andra invalider, inrättande av anstalter för
vård av sjukliga personer, som kunna antagas hava utsikt att därigenom bliva
arbetsföra och sålunda ej falla försäkringen till last, främjande .av de mindre
bemedlade klassernas bostadsförhållanden m. m. Dock torde, liksom i Tyskland
och annorstädes, allenast en mindre del av invaliditetsförsäkringens fondmedel
böra disponeras för dylika ändamål.’
Det hade varit önskvärt, att den tanke, som ligger till grund för kommitténs
ovan citerade yttrande, hade fått sitt uttryck jämväl i lagtexten.
Så mycket borde dock kunna nu göras, att i lagtexten inryckes en föreskrift,
att viss del av fondens medel må utlånas mot antaglig säkerhet till kommuner,
föreningar eller enskilda att användas till inrättande av anstalter för vård
och behandling av sjukliga (skadade), pensionsförsäkringen tillhörande personer,
som kunna antagas hava utsikt att genom dylik behandling bliva arbetsföra eller
förbättrade.
Biksförsäkringsanstalten vill emellertid giva uttryck åt den förhoppningen,
att denna fråga icke förbises vid revidering av sjukförsäkringen och den vidare
utbyggningen av socialförsäkringen i övrigt.»
Kommerskollegium yttrade beträffande denna fråga, bland annat,
följande:
»Bland de erfarenheter från Tysklands invaliditetsförsäkring, som andra
länder framför allt borde tillgodogöra sig, vill kollegium erinra om vikten av i
tid företagna åtgärder till förebyggande av invaliditet.
6
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Det är att anse såsom en brist hos kommitterades förslag, att detsamma
helt och hållet förbigår denna viktiga sida av invaliditetsförsäkringens problem.
En dylik fördjupad lagstiftning torde visserligen särskilt i vårt land erbjuda stora
svårigheter, och kommittén har med fog kunnat peka på hela vår övriga lagstiftning
på socialförsäkringens område, som genomgående har att uppvisa samma
brist. Men då det nu gäller att taga ett stort och avgörande steg till genomförande
av den största av socialförsäkringens grenar, synes det kollegium vara
av särskild vikt, att det i lagen bestämt fastslås, att problemet icke är slutgiltigt
löst endast genom införandet av pensionsrätt, Titan att i lagstiftningens uppgifter
jämväl ingår att verka i förebyggande riktning.»
I samma anda uttalade sig svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott,
som jämväl förordade samarbete mellan de lokala pensionsnämnderna
samt hälso- och sjukvården.
Vid avlåtandet av propositionen till 1913 års riksdag med förslag
till lag” om allmän pensionsförsäkring anförde föredragande departementschefen
i denna del följande:
Departementschefen ville icke bestrida, att åtgärder i syfte att förekomma
eller framskjuta invaliditeten vore mycket önskvärda. Men i det väsentliga måste
de, i den mån de ej genom annan samhällets sociala förtänksamhet vunne avseende,
lämnas åt en framtida påbyggnad av pensionsförsäkringen.
I varje fall vore det naturligtvis önskvärt, att pensionsnämnderna och de
hälsovårdande myndigheterna icke stode utan förbindelse med varandra. En sådan
förbindelse syntes emellertid kunna väntas komma till stånd på grund av förhållandenas
egen natur. Särskilt där kommunala hälsovårdsmyndigheter funnes,
torde ett samarbete mellan dem och pensionsnämnderna lätt anordnas.
Departementschefen ansåge vidare, att även på indirekt väg, genom placeringen
av de samlade fondmedlen, kunde, såsom särskilt Tysklands exempel visade, försäkringen
bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsa. Att på detta sätt ställa
de genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers och
inrättningars tjänst, i den utsträckning så kunde ske utan fara för fondens säkerhet,
vore ett arbete för befrämjande av försäkringens syfte.
I den översikt över hithörande förhållanden i utlandet, vilken,
enligt vad redan nämnts, pensionsstyrelsen lämnat i sin ifrågavarande
skrivelse, yttrar styrelsen, efter en redogörelse för den tyska riksförsäkringslagens
bestämmelser för fondplaceringarna, följande:
»Förutom ovannämnda bestämmelser för fondplaceringarna, vilka
återfinnas i 26, 27 och 1,356 §§ av den tyska riksförsäkringslagen,
innehåller densamma i 1,269—1,274 §§ bestämmelser, att, om en försäkrad
hotas av invaliditet och alltså kan väntas falla försäkringen till
last, medel ur fonderna må användas för meddelande av sjukvård å
sjukhus eller på annat sätt. Har den sjuke genom sin arbetsförtjänst
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 257. 7
underhållit anhöriga, erhålla dessa under sjukvårdstiden ett understöd,
motsvarande V* av den för trakten normala arbetslönen. Sjukvård må
även meddelas åt den, som redan erhållit invaliditetspension, om han
kan förväntas därigenom återvinna sin förvärvsförmåga. Medel kunna
dessutom användas till befrämjande eller genomförande av allmänna
åtgärder till förebyggande av för tidig invaliditets inträdande bland
de försäkrade eller till höjande av hälsotillståndet bland den försäkringspliktiga
befolkningen.
Dessa bestämmelser hava icke stannat på papperet, utan erhållit
en år för år allt vidare tillämpning, så att exempelvis under 1911
dylika utgifter för sjukvård uppgingo till över 22,000,000 mark.
Som bevis på, vilka resultat detta arbete lämnat, kan nämnas, att
av varje 100-tal av försäkringen vårdade personer bevarades eller återvanns
arbetsförmågan för 79 å 80. Dessa förhållanden hava sedan dess
än mer förbättrats, huvudsakligast till följd av vård under tidigare
sjukdomsstadier.
Det är endast helt naturligt, att man med dessa resultat för ögonen
kommit till den erfarenhet, att dylika kostnader för sjukvård, alldeles
oavsett deras betydelse för befolkningens hälsa och arbetskraft, finna
sitt berättigande även ur rent ekonomisk synpunkt därigenom, att desamma
avsevärt nedbringa försäkringskostnaderna.
Åven i den engelska lagen, ''National Insurance Act’ av år 1911,
bär lämnats uttryck för pensionsförsäkringens hälsovårdande uppgift, i
det att betydliga fonder äro avsedda för sjukvårdande ändamål.»
Jag övergår nu till pensionsstyrelsens förslag till grunder för förvaltningen
och placeringen av den svenska pensionsförsäkringsfonden,
i vad det rör åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.
Pensionsstyrelsen framställer härutinnan följande förslag:
»Det belopp, varmed fonden vid varje kalenderårs utgång beräknas
överstiga kapitalvärdet av alla de framtida utbetalningar, som med dess
medel skola bestridas, överföres till en särskild fond.
Ur denna fond må pensionsstyrelsen enligt de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas, använda medel
a) för beredande av sjukvård åt försäkrad, som hotas av invaliditet
och alltså kan väntas falla försäkringen till last; samt
b) för beredande av läkar- och sjukvård och dylikt åt den, som
redan erhållit pension, om han kan väntas genom sådan vård helt eller
delvis återvinna sin arbetsförmåga.»
Pcnsions
6tyrelsen.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Till stöd för detta förslag anför styrelsen följande:
»I 12 § pensionsförsäkringslagen föreskrives, att inom fem år efter det
lagen trätt i kraft och sedermera minst eu gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens
försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad
undersökning, huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
av alla dess framtida utbetalningar.
Denna undersökning grundar sig på vissa antaganden rörande bland annat
ränta, dödlighet och invaliditet.
Yisar sig härvid ett överskott, vilket i så fall uppkommit därigenom, att
de faktiskt inträffade rånte-, dödlighets- och invaliditetsförhållandena m. m. varit
förmånligare än beräkningsgrunderna förutsatt, betyder detta en vinst av väsentligen
samma slag som den, av vilken i livförsäkringsverksamheten de försäkrade
erhålla utdelning.
Såväl för att kunna verkställa dessa periodiska undersökningar som även
av andra skäl torde vara nödvändigt att årligen verkställa vissa bearbetningar
av de faktorer, vilka skola läggas till grund för nämnda undersökningar.
Under sådana omständigheter torde det icke vara förenat med något särskilt
stort arbete att efter varje års utgång verkställa en approximativ uppskattning
av det behållna överskottet i fonden vid årets utgång, d. v. s. skillnaden mellan
fondens belopp och kapitalvärdet av alla dess framtida förpliktelser.
Det överskott, som vid en sådan uppskattning eventuellt visar sig framkomma,
skulle överföras till en särskild fond, ur vilken enligt bestämmelser,
som av Konungen fastställas, skulle få användas medel för ^beredande av sådan
sjukvård m. m., som ovan nämnts.
Det är ju tydligt, att denna approximativa uppskattning måste hålla sig
inom mycket säkra gränser. Men för att ytterligare förstärka säkerheten skulle
man kunna tänka sig, att endast en viss del av de medel, vilka tillfördes den
särskilda fonden, skulle få användas till sjukvård, under det att återstående
delen kvarstode såsom eu säkerhetsfond för reglering av sådana fluktuationer,
som vid de periodiska undersökningarna kunde komma att visa sig i fonden.
Man skulle för skapandet av denna särskilda fond även kunna tänka sig
en annan ordning, nämligen den, att efter utgången av varje kalenderår verkställdes
en undersökning angående endast en av beräkningsgrunderna, nämligen
räntefoten, och att, sedan en sådan undersökning blivit verkställd, den överränta,
som eventuellt intjänts under det gångna året, överfördes till den särskilda fonden,
för så vitt man övertygat sig om att icke andra faktorer medföra förlust,
samt att den vinst, som intjänts på grund av dödlighets- och invaliditetsförhållandena,
överfördes till den särskilda fonden först efter utgången av varje sådan
periodisk undersökning, som omnämnes i 12 § av pensionsförsäkringslagen.
Av dessa båda alternativ är emellertid enligt pensionsstyrelsens mening det
förstnämnda att föredraga, då detsamma baserar sig på en mera allsidig utredning
av fondens ställning och då de grunder, efter vilka en dylik approximativ
uppskattning komme att verkställas, helt visst kunna anordnas efter så försiktiga
normer, att man alltid stannar på den säkra sidan, beträffande vilket förhållande
för övrigt de periodiska under sökningarna ju komma att lämna en ständigt återkommande
kontroll.
Då en sådan användning av överskottsmedlen, som styrelsen nu ifrågasatt,
är ägnad att minska försäkringskostnaderna och sålunda indirekt skulle komma
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 257. 9
pensionsförsäkringsverksamheten till godo, torde redan ur ekonomisk synpunkt
ett dylikt förfarande äga berättigande.
Men dessutom skulle det för befrämjande av intresset för pensionsförsäkringen
bland den försäkringspliktiga befolkningen och för denna verksambets
framtida utveckling vara synnerligen betydelsefullt att redan nu — låt vara inom
mycket inskränkta linjer — få upptaga ett arbete på detta område.
Styrelsen är för sin del övertygad om, att användningen av dessa medel på
nu nämnt sätt skulle verka synnerligen gynnsamt och kanske även giva anledning
till, att man inom en icke alltför avlägsen framtid kunde förvänta särskilda
anslag till denna gren av verksamheten.
Det bär redan förut påvisats, vilken stor betydelse den tyska pensionsförsäkringens
sjukvårdande verksamhet visat sig innebära för befolkningens hälsa
och arbetsduglighet.
Aven om i Sverige, särskilt på tuberkulosens område, statens understödjande
verksamhet redan ordnats enligt delvis andra linjer, torde det dock vara otvivelaktigt,
att ett stort arbete på detta område kommer att falla även inom pensionsförsäkringens
arbetslinjer.
Det torde icke vara nödigt att redan här ingå på de linjer, efter vilka ett
dylikt arbete bör anordnas, utan torde dessa få göras till föremål för en senare
utredning.
Redan nu torde emellertid böra framhållas, att detta arbetsområde är så
vidsträckt och att det på detsamma göra sig gällande så trängande krav, att man
först endast har att överväga, vilka områden i främsta rummet äro i behov av
hjälp.
Vad som redan under pensionsförsäkringens hittillsvarande arbete hunnit
falla i ögonen är den omständigheten, att ett stort antal personer, som nu måste
betecknas som pensionsberättigade invalider, sannolikt skulle i större eller min dr a
grad kvinna återvinna sin arbetsförmåga, om lämpliga åtgärder härför vidtoges,
såsom beredande av nödig läkarbehandling, anskaffande av konstgjorda lemmar,
yrkesutbildning inom andra arbetsgrenar o. s. v. Med initiativ, upplysning och
ekonomiskt understöd skulle här mycket kunna uträttas.
Ett annat område innesluter de mycket talrika fall, där invaliditet skapas
genom underlåtenhet att vid sjukdom i tid anskaffa lämplig vård.
De förmedlande organ, som skulle ställas i detta arbetes tjänst, äro naturligtvis
i första hand pensionsnämnderna och pensionsstyrelsens ombud. Visserligen
erfordras härför ett mycket omfattande upplysnings- och instruktionsarbete,
men därefter torde man nog kunna beräkna att för detta arbete inom nämnderna
och bland ombuden erhålla både intresserade och värdefulla medarbetare.
Det är emellertid viktigt, att detta arbete icke undanskjutes, utan får börja
i tid, ju förr desto bättre.
Måhända framställes den invändningen, att överskottet ur fonden i första
hand borde användas till att öka avgiftspensionernas belopp.
Häremot må emellertid erinras, att denna fondvinst sannolikt icke kommer
att uppgå till sådana belopp, att med tillhjälp av densamma skulle kunna erliallas
någon för den enskilde individen mera betydande ökning av pensionen.
Användas däremot ifrågavarande vinstmedel på det sätt, som styrelsen
föreslagit, skulle desamma helt säkert bliva av väsentlig nytta för de försäkrade
och av stor betydelse för försäkringsverksamheten i dess helhet.»
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 177 höft. (Kr 257.) 2
10
Statskontoret.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Statskontoret har uti sitt den 22 maj 1914 avgivna utlåtande rörande
detta förslag anfört följande:
»Därest eu överskottsfond kommer till stånd på det sätt och med det syfte,
pensionsstyrelsen föreslagit, synes det statskontoret nödvändigt icke blott att
synnerlig försiktighet iakttages vid de beräkningar, på vilka överföringar till
nämnda fond må komma att grundas, utan ock att — såsom även pensionsstyrelsen
ifrågasatt — en del av fonden får karaktären av en säkerhetsfond, från
vilken medel må återföras till pensionsförsäkringsfonden, därest det vinstår, som
föranlett avsättning till överskottsfonden, skulle komma att efterföljas av för
pensionsförsäkringen ogynnsamma år.
Beträffande det ändamål, till vilket återstoden av överskottsfonden skulle
få användas — eller tillhandahållande av medel för att genom beredande av
läkar- och sjukvård förebygga invaliditet hos pensionsförsäkrade eller återställa
arbetsförmågan hos dem, som redan erhållit pension, -— har generaldirektören
Å. af Jochnick lämnat högst beaktansvärda upplysningar i ett vid en konferens
i ärendet den 11 innevarande månad hållet anförande. Såsom av ett från pensionsstyrelsen
erhållet referat framgår, ansåg generaldirektör af Jochnick det
ifrågasatta beredandet av sjukvård för ett nödvändigt komplement till pensionsförsäkringen,
utan vilket denna i stort sett skulle komma att verka mera till
skada än gagn för samhället och befolkningen.
De skäl, som av generaldirektören af Jochnick anförts, och till vilka statskontoret
tillåter sig att hänvisa, hava synts statskontoret så starkt tala för behovet
av åtgärder i den riktning, varom nu är fråga, att, enligt statskontorets
mening, det icke kan vara lämpligt att göra dessa åtgärder beroende av den i
alla händelser ganska osäkra uppkomsten av överskott i pensionsförsäkringsfonden.
Det framgår till och med av generaldirektör af Jochnicks framställning,
att innan åtgärder av nu ifrågasatt art vidtagas, man har att vänta sig, att invaliditeten
kommer att synas större än den i själva verket är, vilket åter torde
kunna medföra uteblivande av överskott vid pensionsförsäkringsfondens beräkning
och således uteblivandet även för framtiden av de åtgärder, som skulle
kunna bidraga till åstadkommande av normala förhållanden i ifrågavarande hänseende
Statskontoret
är fördenskull av den åsikten, att medel till meranämnda
åtgärder böra ställas till pensionsstyrelsens förfogande även innan överskott i
pensionsförsäkringsfonden uppkommit, och på grund av det såväl i pensionsstyrelsens
föreliggande underdåniga framställning som i generaldirektör av Jochnicks
anförande framhållna intima sambandet mellan dessa åtgärder och pensionsförsäkringen
synes det ligga närmast till hands, att de för sjukvård erforderliga
medlen förskotteras från anslaget för genomförande av den allmänna
pensionsförsäkringen. Någon höjning av anslagets belopp torde för detta ändamål
icke vara av nöden, då anslaget är förslagsanslag och för övrigt medlen böra
återgå till detsamma, så fort den av pensionsstyrelsen föreslagna överskottsfonden
sådant medgiver.
Generaldirektör af Jochnicks åberopade anförande synes giva vid handen,
att de åtgärder, som åsyftas, böra vidtagas ju förr desto hellre, och att förty
vad statskontoret här ovan föreslagit bör äga tillämpning redan pa innevarande
års anslag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
11
Anvisning av ett anslag bör givetvis avse ett bestämt belopp, och statskontoret
har i detta hänseende ingenting att erinra mot att, under första tiden
och intill dess någon erfarenhet vunnits, det belopp av högst 200,000 kronor,
som i förbigående angives i generaldirektör af Jochnicks anförande, blir för ändamålet
anvisat.»
På grund av vad statskontoret sålunda anfört har statskontoret i
avseende å nu förevarande del av pensionsstyrelsens framställning
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
medgiva, att av sjätte huvudtitelns extra förslagsanslag till bestridande
av på staten belöpande kostnad för genomförande av en allmän
pensionsförsäkring, uppfört i riksstaten för år 1914 med 2,660,000
kronor och för år 1915 med 3,600,000 kronor, må av pensionsstyrelsen
enligt de närmare bestämmelser, som av Kung]. Maj:t meddelas,
för beredande av läkar- och sjukvård och dylikt åt försäkrad, som
hotas av invaliditet, samt åt den, som redan erhållit pension, men kan
väntas genom sådan vård helt eller delvis återvinna sin arbetsförmåga,
utbetalas intill ett belopp av 200,000 kronor för vartdera av åren 1914
och 1915, att i mån av tillgång ersättas ur sjukvårdsfonden.
Referat av generaldirektören af Jochnicks utav statskontoret åberopade
anförande vid omförmälda konferens i ämnet den 11 maj 1914
torde få såsom bilaga vidfogas detta protokoll, och hänvisas här till
densamma.
Socialstyrelsen har i sitt i ärendet avgivna utlåtande anfört följande:
»I sitt underdåniga utlåtande den 10 januari 1913 angående förslaget till
lag om allmän pensionsförsäkring framhöll kommerskollegium bland annat såsom
en brist hos det framlagda förslaget, att detsamma helt och hållet förbigick den
viktiga frågan om åtgärder till förekommande av invaliditet. Bland de erfarenheter
— anförde sålunda kollegium — från Tysklands invaliditetsförsäkring, som
andra länder framför allt borde tillgodogöra sig, ville kollegium erinra om vikten
av i tid företagna åtgärder till förebyggande av invaliditet. Beträffande sådana
åtgärder stadgades i riksförsäkringslagen, bland annat, att, om en försäkrad hotades
av invaliditet och alltså kunde väntas falla försäkringen till last, vederbörande
försäkringsanstalt kunde ingripa genom meddelande av sjukvård å sjukhus
eller konvalescenthem eller på annat sätt. Hade den sjuke genom sin arbetsförtjänst
underhållit anhöriga, erhöllo dessa under sjukdomen ett understöd, motsvarande
J/4 av den för trakten normala arbetslönen. Försäkringsanstalt kunde
även meddela sjukvård åt den, som redan erhållit invaliditetspension, om han
kunde förväntas därigenom återvinna sin förvärvsförmåga, Med tillsynsmyndighetens
medgivande kunde slutligen försäkringsanstalt använda medel till befrämjande
eller genomförande av allmänna åtgärder till förebyggande av för tidig invaliditets
inträdande bland de försäkrade eller till höjande av hälsotillståndet
bland den försäkringspliktiga befolkningen.
Social
styrelsen.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Alderdomsoch
invaliditetsförsäkringskommittén.
Då nu pensionsstyrelsen i sitt yttrande bland annat föreslagit, att de överskott.
varmed pen sionsförsäkringsfonden efter verkställd beräkning eventuellt
kommer att överstiga kapitalvärdet av alla framtida utbetalningar från fonden,
skulle kunna användas just till åtgärder av denna art, kan socialstyrelsen för
sin del icke annat än på det livligaste instämma häri. Så viktig är enligt socialstyrelsens
mening denna sida av socialförsäkringen, att det torde kunna
ifrågasättas, huruvida det icke vore en god ekonomi från statens sida att, oavsett
eventulla överskott å pensionsförsäkringsfonden, härtill anvisa ett särskilt anslag.
Helt visst skulle detta belopp komma igen med riklig ränta i form av minskade
pensionsutgifter och förbättrad folkhälsa.
Att i övrigt närmare ingå på denna fråga i dess ännu fullständigt outredda
skick har icke varit socialstyrelsens avsikt. Men då pensionsstyrelsen hänvisat
till i första hand pensionsnämnderna och pensionsstyrelsens ombud såsom förmedlande
organ vid en dylik verksamhet i förebyggande riktning, har socialstyrelsen
ansett sig böra erinra därom, att det finnes andra organ, som sannolikt i
vida högre grad skulle lämpa sig just för detta arbete, nämligen våra sjukkassor
och fortsättningskassor. Genom sin noggranna och omfattande kännedom om
de befolkningslager, för vilka pensionsförsäkringen har sin största betydelse, genom
sin beröring med särskilt de sjuka och sin inblick i dessas levnadsförhållanden,
torde redan nu sjukkassorna mer än andra organ vara ägnade att med
framgång förmedla åtgärder till förebyggande av eller återställande från redan
ådragen invaliditet. I ännu högre grad kommer givetvis detta att bliva förhållandet
efter genomförandet i en snar framtid av obligatorisk sjukförsäkring, då
det stora flertalet pensionssökande först hava att passera genom sjukförsäkringen.
Det nära sambandet mellan sjukförsäkringen och de förebyggande åtgärderna
framgår ytterligare därav, att den rätta tidpunkten för dessa åtgärder oftast infaller
just efter sjukhjälpens upphörande.
Här berörda område utgör ett av dem, där det nära sambandet mellan socialförsäkringens
olika grenar allra tydligast framträder och där en samverkan
dem emellan är lika nyttig som nödig. I Tyskland äger ock på detta område
ett mycket intimt samarbete rum mellan sjukkassorna och invaliditetsförsäkringsanstalterna.
»
Ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén liar i sitt utlåtande
förklarat, att frågan om att redan nu börja vidtaga åtgärder till förebyggande
av invaliditet och dylikt torde kunna behandlas oberoende av
huvudfrågans lösning, då det naturligtvis ej kunde möta hinder att av
den redan samlade fonden kunna erhålla härför erforderliga medel.
Vid kommitténs behandling av pensionsstyrelsens ifrågavarande förslag
yttrade en av kommitténs ledamöter, redaktören Hjalmar Branting,
skiljaktig mening och anförde — såvitt nu är i fråga — att det efter
hans uppfattning vore i högsta grad önskvärt, om pensionsstyrelsen
kunde redan från början, samtidigt med att pensionsavgifterna presenteras
svenska folket till erläggande, beredas möjlighet att, låt vara i
mindre omfattning, taga initiativ till sådana förebyggande åtgärder mot
för tidig invaliditet, vilka visat sig vara ett synnerligen viktigt hjälp
-
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 257.
13
medel i en väl ordnad och utförd invaliditetsförsäkring. Eu mycket
stor del av de avgiftsskyldiga, vilka nu föreställde sig avgiftstvånget
som endast stående i relation till en avlägsen och oviss ålderdom, som
de kanske aldrig komme att hinna, skulle därigenom bringas till insikt
om, att folkförsäkringen även hade för dem mera nära liggande syften
och kunde bliva dem inom en kanske alls icke avlägsen tid till direkt
gagn. Betydelsen för försäkringsbördans mottagande bland de djupa
leden av att eu sådan insikt bland dem bleve spridd syntes knappt
kunna anslås no g högt.
Vid den förberedande behandlingen av ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommitténs
förslag till pensionsförsäkringslag anmärktes från
en del håll, på sätt av den ovan intagna redogörelsen framgår, såsom
en brist hos förslaget, att det icke innehöll någon bestämmelse om åtgärder
till förebyggande av invaliditet. Vid lagförslagets behandling
inom 1913 års riksdag uttalade också flera talare av samma anledning
betänkligheter mot förslaget.
Tydligen hade man såväl inom kommittén som vid förslagets bearbetning
inom civildepartementet utgått därifrån, att spörsmålet om
de förebyggande åtgärderna mot för tidig invaliditet borde upptagas till
behandling först sedan själva lagverket bragts till stånd. Den erfarenhet,
som vunnits under den jämförelsevis korta tid lagen varit i tilllämpning,
pekar emellertid hän därpå, att behovet att anordna en förebyggande
sjukvårdsverksamhet är i viss mån trängande. I varje fall
torde tvekan ej råda därom, att anordnande i lämplig form av sådan
verksamhet skulle vara i hög grad gagneligt för pensionsförsäkringsverket
i dess helhet.
Från många håll har vitsordats, att pensionsförsäkringsavgifterna
av det stora flertalet betalande komma att betraktas som en form för
nya skatter och att individen med hänsyn till det ovissa däri, huruvida
lian kommer att uppnå 67 års ålder, endast motvilligt kommer att erlägga
avgifterna. För åstadkommande av en mera gynnsam och riktigare
uppfattning hos menige man om pensionsförsäkringens fördelar
torde det vara av synnerlig vikt, att från statens sida någonting åtgöres
i den angivna riktningen. Fn rätt bedriven sjukvårdande verksamhet
torde i folkpsykologiskt avseende medföra mycket god verkan och
skapa förståelse för pensionsförsäkringens samhällsgagnande uppgifter.
Denna verksamhet bör hava till ändamål såväl att förebygga befarad
invaliditet som att häva eller minska redan inträdd. Den bör sålunda
gå ut på beredande av läkar- och sjukvård dels åt dem, som hotas av
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
invaliditet och följaktligen kunna väntas falla försäkringen till last, dels
ock åt dem, som redan erhållit pension men kunna väntas genom sådan
vård helt eller delvis återvinna sin arbetsförmåga. Det synes mig
angeläget att genom en dylik verksamhet redan från början söka övervinna
det missnöje med pensionsförsäkringen, som, på sätt ovan antytts,
dessvärre torde förefinnas bland befolkningens breda lager.
Jag ber i detta sammanhang få hänvisa till den förut lämnade redogörelsen
för hithörande förhållanden i Tyskland, där pensionsförsäkringens
sjukvårdande verksamhet i huvudsak är ordnad på sätt nu
föreslagits. Erfarenheten där har ådagalagt, att denna verksamhet i
hög grad befordrat försäkringsverksamhetens lyckliga genomförande.
Enligt uttalande av chefen för den tyska pensionsförsäkringen skulle
den sjukvårdande verksamheten, för vars bedrivande de tyska invaliditets-
och ålderdomsförsäkringsfonderna disponera över egna sjukhus,
sanatorier, invalidanstalter och ålderdomshem, i väsentlig mån uppbära
pensionsförsäkringen i nämnda land. Huru omfattande denna verksamhet
där är, belyses bäst därav, att, enligt vad pensionsstyrelsen
meddelat, utgifterna för sjukvård under år 1911 uppgingo till över 22
miljoner mark och att försäkringsanstalterna vid samma tidpunkt ägde
egna sjukvårds- och andra anstalter till ett värde av över 68 miljoner
mark.
I detta sammanhang vill jag ytterligare påpeka, att jämväl i
England ifrågavarande synpunkter äro tillgodosedda vid pensionsförsäkriugsverksamheten,
i det att betydande fonder där äro avsedda för
sjukvårdsändamål. Enligt av pension sstyrelsens chef lämnad upplysning
har pensionsförsäkringens genomförande i Frankrike mött åtskilliga
svårigheter. Detta har av sakkunniga förklarats i väsentlig mån vara
beroende på den omständigheten, att där i motsats till förhållandet i
Tyskland oeh England den sjukvårdande verksamheten alldeles lämnats
ur sikte. Erfarenheten från utlandet torde få anses hava givit vid
handen, att intet i så hög grad som dylik verksamhet bidrager till att
hos allmänheten skapa förtroende för pensionsförsäkringen.
I Sverige kan pensionsförsäkringen icke från början få till sitt förfogande
ett ordnat system av sjukhus, sanatorier, invalidanstalter och
dylikt; av ekonomiska skäl kan detta icke ifrågasättas. Men även en
under blygsamma former och i mindre omfattning börjande sjukvårdande
verksamhet torde få sin stora betydelse dels ur den synpunkt
jag förut framhållit — att den försäkrade på ett tidigt stadium och på
ett påtagligt sätt får insikt om pensionsförsäkringens fördelar — och dels
15
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 257.
därigenom, att folkhälsan och arbetskraften hos befolkningen, bättre än
nu sker, skulle tillvaratagas och bevaras. Härtill kommer, att denna
verksamhet jämväl ur rent ekonomisk synpunkt bör medföra fördelar,
enär därigenom försäkringskostnaderna för framtiden i viss mån torde
kunna nedbringas. I detta avseende inhämtas av pensionsstyrelsens
framställning, att under år 1911 i Tyskland av varje 100-tal personer,
som erhöllo sjukvård, bevarades eller återvanns arbetsförmågan för 79
å 80 samt att förhållandena därstädes sedermera än ytterligare förbättrats,
huvudsakligast till följd av vård under tidigare sjukdomsstadier.
Kommer denna sjukvårdsverksamhet att i Sverige visa lika
lyckliga resultat, skulle densamma ekonomiskt sett tydligen medföra ren
vinst för pensionsförsäkringen. Om man exempelvis genom en sjukvårdskostnad
av 70 kronor kan för åtskilliga år framåt bespara staten eu
årlig pensionskostnad av 90 kronor och därtill göra en till arbete oförmögen
människa arbetsför, torde en dylik åtgärds ekonomiska och sociala
värde icke kunna bestridas.
Statskontoret bar såsom ett starkt talande skäl för vidtagande av
åtgärder i den riktning, varom bär är fråga, särskilt framhållit, att
en förebyggande sjukvård bör i avsevärd mån minska invaliditetsprocenten.
Åtgöres ingenting i sagda hänseende, torde sannolikt ett stort
antal personer i mer eller mindre tveksamma fall bliva förklarade för
invalider, utan att varaktig invaliditet i själva verket är konstaterad
och följaktligen utan att ansökningen rätteligen bort bifallas. Det är
nämligen troligt, att, på sätt pensionsstyrelsens chef i sitt av statskontoret
åberopade anförande uttalat, pensionsnämnderna vid avgörandet
av frågor, om invaliditet föreligger eller ej, i tveksamma fall bifalla
eu ansökan om understöd, om i övrigt ej annan utväg finnes än att
avslå densamma. Härvid torde ock spela in, att pensionsnämnderna
representera i första band det kommunala intresset och att vederbörande
kommun skall bidraga allenast med eu obetydlig del av pensionskostnaden.
Denna omständighet torde göra pensionsnämnderna i och för
sig benägna att i tvivelaktiga fall hellre bifalla än avslå en ansökan.
Helt annorlunda torde saken ställa sig, om nämnderna kunde hänvisa
en sökande till erhållande av kostnadsfri vård eller behandling för
återvinnande av arbetsförmågan. Denna utväg torde då bliva anlitad i
alla de fall, där utsikter verkligen förefinnas att förvärvsförmågan kan
återvinnas. Någon större svårighet för nämnderna att bedöma detta
torde ej uppstå, då genom läkarbetyg i de allra flesta fall torde kunna
utrönas, om en sökande genom lämplig läkarbehandling kan återställas
till hälsan och återförvärva sin arbetsförmåga eller ej. Genom in
-
16
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
förande av dylik sjukvårdsverksamhet skulle sålunda pensionsnämndema
befrias från frestelsen att alltför lättvindigt bevilja invalidunderstöd
samt praxis i fråga om invalidurval redan från början ledas in på
rätt väg.
Med förevarande fråga sammanhänger i viss mån frågan om obligatorisk
sjukförsäkring, som sedan ett antal år tillbaka står på dagordningen
i vårt land. Även om sådan sjukförsäkring inom snar framtid
skulle komma till stånd, kan denna emellertid icke få den omfattning,
som pensionsförsäkringen har, och därför ej heller göra den nu föreslagna
sjukvårdande verksamheten överflödig.
De skäl, som sålunda anförts för vidtagande av ett försöksarbete
i den av pensionsstyrelsen angivna riktningen, synas mig vara av den
övertygande beskaffenhet, att jag icke tvekar att förorda, att medel för
ändamålet ställas till styrelsens förfogande. Att låta de erforderliga
medlen utgå ur den i 11 § av pensionsförsäkringslagen omförmälda
fond kan icke nu, innan definitivt avgörande träffats om fondens förvaltning
och placering, lämpligen ifrågakomma, utan torde nödigt belopp
böra utgå av anslagsmedel. Statskontoret har föreslagit, att de för
pensionsstyrelsens ifrågavarande nya uppgift behövliga medlen böra för
den närmaste framtiden utgå av det på extra stat uppförda anslaget
till pensionsförsäkringens genomförande. Enligt vad pensionsstyrelsen
meddelat, har styrelsen ej något att erinra mot detta förslag utan finner
det tvärtom innebära en lycklig lösning av föreliggande fråga. Hittills
gjorda beräkningar tyda på, att anslaget kommer att lämna tillgång till
de för ändamålet nödiga utgifter, och då med hänsyn till anslagets
karaktär av förslagsanslag någon höjning av detsamma för nu ifrågavarande
ändamål i varje fall icke är btdiövlig, har ej heller jag något
att invända mot statskontorets förslag i denna del.
Statskontoret anser, i likhet med pensionsstyrelsen, det vara av
vikt, att den sjukvårdande verksamheten snarast möjligt och följaktligen
redan under innevarande år påbörjas. Statskontoret hemställer, att ett
belopp av högst 200,000 kronor ställes till förfogande under vartdera
av åren 1914 och 1915. Jag finner det visserligen i likhet med nämnda
myndigheter synnerligen önskvärt, att anordningar i föreslagen riktning
utan dröjsmål vidtagas och att arbetet börjas redan i år, men enligt
min mening torde likväl med hänsyn därtill, att berörda verksamhet nu
till en början närmast får karaktär av rent försöksarbete, det angivna
beloppet vara tillräckligt för innevarande och nästa år tillhopa. Att den
sjukvårdande verksamheten påbörjas redan i år, anser jag vara av alldeles
särskild vikt, enär i så fall i hithörande avseende hinner förvärvas
IT
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
viss praktisk erfarenhet, på vilken man kan stöda sig vid utarbetande
av slutligt förslag rörande pensionsförsäkringsfondens förvaltning och
placering, vilket förslag ju är avsett att framläggas för 1915 års riksdag.
Hos riksdagen torde sålunda böra äskas, att erforderligt belopp
får för nyssnämnda ändamål utgå av såväl 1914 års som 1915 års anslag.
För innevarande år lärer högre belopp än 50,000 kronor skäligen
icke böra begäras, då arbetet i år torde börja i jämförelsevis mindre
omfattning.
Därest framställningen vinner bifall, lära medlen böra ställas till
pensionsstyrelsens förfogande att användas enligt huvudgrunder, som
av Kungl. Maj:t komma att fastställas. Att här närmare angiva dessa
grunder torde knappast vara nödigt, helst verksamheten till en början
måste få utpräglad försökskaraktär. Emellertid lärer pensionsstj^relseu
till en början böra bedriva verksamheten sålunda, att styrelsen söker
genom pensionsnämnderna inrikta sin uppmärksamhet framförallt på
sådana pensionssökande, vilka visserligen synas för tillfället vara
arbetsoförmögna men beträffande vilka tvivel smål kunna anses föreligga,
huruvida arbetsoförmågan är varaktig, d. v. s. bestående för
återstående livstiden. Genom att låta verkställa läkarundersökning
å dylika pensionssökande torde det bliva möjligt att utröna, huruvida
utsikter förefinnas att genom beredande av sjukvård vare sig å sjukhus
eller på annat sätt häva arbetsoförmågan. 1 sådana fall bör genom
pensionsstyrelsens försorg dylik sjukvård beredas, dock till en början
endast åt sådana personer, vilka synas erbjuda alldeles särskilda förutsättningar
till förbättring. Givetvis bör därvid i varje särskilt fall jämväl
tagas under övervägande, i vad mån kommun eller sjukkassa bör anses
pliktig bidraga till dylik sjukvård, och torde i många fall ett dylikt
bidrag böra göras till förutsättning för pensionsstyrelsens ingripande.
Socialstyrelsen har erinrat, att även sjukkassor och fortsättnmgskassor
äro lämpliga organ att förmedla nu ifrågavarande åtgärder till
förebyggande av eller återställande från redan ådragen invaliditet. Åt
denna fråga bör givetvis ägnas all uppmärksamhet. I varje fall torde
med säkerhet kunna antagas, att ett samarbete i förevarande avseende
mellan pensionsförsäkringens organ och sjukkassorna, i alla händelser
de större, skall visa sig gagneligt.
Det lärer, såsom antytts, vara självfallet, att de närmare arbetslinjerna
för denna verksamhet kunna uppdragas först sedan detta arbete
pågått någon tid och de praktiska resultaten lämnat anvisning å
de vägar, å vilka man lämpligast och lättast kan vinna de mål, som
med denna viktiga gren av pensionsförsäkringsverksamheten avses. Till
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 177 käft. (Nr 257.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
en början måste man naturligen framgå med stor försiktighet på detta
nya område, men det torde vara all anledning att förvänta goda resultat
av arbetet. I vad mån ifrågavarande verksamhet sedermera bör utvidgas
och vilka arbetsfält den då bör omfatta, därom torde ännu vara för
tidigt att yttra sig.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att KungL Maj:t
måtte föreslå riksdagen
dels besluta, att förvaltningen av den i 11 § av
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
omförmälda fond må tillsvidare uppdragas åt statskontoret,
att utövas enligt de grunder, som ovan i
protokollet angivas;
dels ock medgiva, att för vidtagande av åtgärder
till förebyggande och hävande av invaliditet må jämlikt
de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas,
av pensionsstyrelsen disponeras ett belopp av högst
200,000 kronor, att utgå med högst 50,000 kronor
av det för år 1914 av riksdagen på extra stat anvisade
förslagsanslag för bestridande av på staten belöpande
kostnad för genomförande av en allmän pensionsförsäkring
samt med återstående belopp av det
för år 1915 på extra stat äskade förslagsanslag för bestridande
av den på staten belöpande kostnad för pensionstillägg
och understöd jämlikt ovannämnda lag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Landelius.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
19
Bilaga.
Anförande ar generaldirektören af Jochnick vid sammanträde den 11 maj
1914 för överläggning angående pensionsstyrelsens förslag rörande
förvaltningen av penslonsförsäkringsf onden.
I fråga om s. k. förebyggande åtgärder anförde herr af Jochnick
huvudsakligen följande:
Förutom det skäl, vilket i pensionsstyrelsens förslag anförts för
önskvärdheten av att så snart som möjligt få påbörja arbetet på detta
viktiga område, finnes även en annan omständighet, vilken visserligen
icke berörts i styrelsens underdåniga skrivelse, men dock bör betraktas
som mycket vägande vid bedömandet av denna fråga.
Härmed åsyftar jag de vanskligheter, inför vilka de svenska pensionsnämnderna
ställas vid bedömandet av invaliditetsfrågan.
Granskar man de bestämmelser, som i fråga om behandlingen av
pensionsansökningar gälla i Danmark och Tyskland, där man ju har en
mycket stor erfarenhet på detta område, visar det sig, att förhållandena
härutinnan i nämnda länder ställa sig väsentligt annorlunda än i Sverige.
1 Sverige har en kommunal nämnd — ordföranden i densamma
utses av Kungl. Maj:ts befallningshavande, men ledamöterna i övrigt
av stadsfullmäktige eller kommunalstämma — att avgöra,
a) huruvida sökanden är invalid enligt lagens mening, d. v. s.
sannolikt för all framtid oförmögen att genom eget arbete försörja sig;
b) efter vilken inkomst sökandens pension bör beräknas.
Sistnämnda fråga hava nämnderna i allmänhet förutsättningar att
kunna på ett tillfredsställande sätt utreda, men däremot icke frågan
om invaliditeten. Denna fråga är nämligen så vansklig, att även på
detta område särskilt sakkunniga läkare i många fall stå tveksamma,
och en nämnd av lekmän torde därför i många fall här vara
tämligen inkompetent, detta så mycket mer, som lagen icke uppställer
krav på läkarbetyg för den sökande samt nämnderna i allmänhet endast
få ett fåtal dylika ärenden årligen att behandla och sålunda knappast
20
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 257.
kunna tänkas förvärva sig någon sakkunskap på området i fråga. I allmänhet
finnes det en pensionsnämnd inom varje kommun, d. v. s. i hela
riket cirka 2,600, och det är särskilt i mindre kommuner svårt att finna
lämpliga personer för uppdraget. Kommunerna bidraga endast med 7«
till pensionstilläggen och understöden. Då vidare kommunerna genom
ökat antal pensionärer erhålla sina fattigvård sutgifter nedsatta, ligger
det nära till hands, att pensionsnämnderna låta kommunala och lokala
ekonomiska synpunkter utöva inflytande. Dessutom är det ju ganska
sannolikt, att dessa nämnder vid fattandet av sina beslut skola låta sig
påverkas av humanitära synpunkter och känslor av medlidande gentemot
tättiga sökande. Det är därför alla sannolikheter för att nämnderna i
tveksamma fall — och dessa komma att uppgå till ett mycket stort
antal — i regel komma att bevilja pensioner till personer, vilka icke
borde erhålla sådana.
Den hittills vunna erfarenheten har också ådagalagt, att nämnderna
i allmänhet mera se på behovet än på arbetsoförmågan och mera på graden
än på varaktigheten av arbetsoförmågan hos den sökande.
I Danmark bidraga kommunerna med Vä av pensionsbeloppet och
hava sålunda samma ekonomiska intresse som staten. Pensionsberättigade
äro endast personer, vilka fyllt 60 år, varemot alla invaliditetsfall vid
tidigare ålder äro uteslutna. Som villkor för erhållande av pension
är stadgat, att sökanden icke under de senaste o åren erhållit understöd
från fattigvården. Pensionssökandens förhållanden undersökas av kommunala
ämbetsmän och pensionsansökningarna avgöras i städerna av
magistraten, på landet av vederbörande kommunalstyrelse.
Vi finna sålunda här väsentligt större garantier än i de svenska
pensionsnämnderna, men det oaktat klagas det över den starka stegringen
av pensionstagare; antalet av dessa har under åren 1899— 1910 stigit
med 34 under det att befolkningstillväxten vant blott 13 .o.
I Tyskland behandlas i allmänhet pensionsansökningarna i första
hand av magistraten i städerna och av lantrådet på landsbygden. Kommunerna
lämna intet bidrag till pensionerna. Oaktat den tyska lagen i
likhet med den svenska icke förutsätter läkarbetyg för pensionsansöknings
beviljande, så har man funnit sig nödgad att i praktiken obligatoriskt
införa läkarbetyg för alla pensionsansökningar, och dessa läkarbetyg
få i allmänhet icke utställas av vilken läkare som helst, utan endast
av pensionsförsäkringens särskilda förtroendeläkare. Pensionsförsäkringsanstalternas
huvudläkare äga rätt att i tvivelaktiga fall på försäkringens
bekostnad för observation och invaliditetens bedömande inlägga sökande
å sjukhus.
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Man är dock i Tyskland av den åsikten, att dessa försiktighetsmått
ändock icke äro tillfredsställande, och har på grund härav på flera
ställen infört en s. k. efterkontroll. Ofta är denna förenad med den
anordningen, att en särskild kommission reser från plats till plats och
undersöker de dit inkallade invaliderna.
Såsom bevis för att dylika undersökningar äro berättigade vill jag
exempelvis nämna, att av 8,430 fall, vilka under åren 1904 och 1905
undersöktes, i 22,8 % av fallen pensionerna indrogos och i 11,6 % av
fallen undersökningarna föranledde förhandlingar om upphävande av
pensionerna.
För egen del har jag den bestämda uppfattningen, att de svenska
pensionsnämnderna i många fall icke äro kompetenta att bedöma invaliditetsfrågan,
och att på grund härav antalet pensioner kommer att
bliva större än vad som beräknats, enär nämnderna i ett flertal fall,
där även endast tillfällig arbetsoförmåga föreligger, komma att bevilja
pension.
Härmed följa olägenheter dels i form av ökade kostnader för
statsverket, dels ock i form av en demoralisation av befolkningen. Sistnämnda
olägenhet måste anses särskilt betänklig, då densamma kommer
att nedsätta befolkningens arbetsduglighet och arbetslust.
Ett dylikt system kommer att till ständig arbetsoförmåga nedtrycka
en hel klass personer, vilka nu av en eller annan anledning äro tillfälligt
arbetsoförmögna men av vilka en mycket stor del borde genom
lämpliga åtgärder kunna återvinna sin arbetsförmåga, något som naturligtvis
endast i ett fåtal fall bliver händelsen, sedan dessa personer av
en nämnd förklarats oförmögna till arbete för sin återstående livstid
och på grund därav tilldelats pension.
Om pensionsförsäkringsverksamheten kommer in på en sådan väg, så
är det fara värt, att densamma i stort sett kommer att verka mera till
skada än till gagn för samhället och befolkningen.
I Tyskland hade man också redan från början klart för sig, att en
pensionsförsäkringsverksamhet, vilken blott sysselsätter sig med utdelandet
av pensioner, endast är att betrakta som en halvmesyr och
att verksamheten måste omfatta även sådana åtgärder, vilka avse återvinnandet
av arbetsförmågan.
Detta sker genom att ingripa i sådana fall, där visserligen tillfällig
arbetsoförmåga föreligger, men arbetsförmågan genom lämpligbehandling
bör kunna återvinnas och invaliditeten sålunda förebyggas.
De penningutgifter, vilka förorsakas av dylikt ingripande, kunna anses
väl motiverade därigenom, att det för staten naturligtvis bliver ekono
-
22
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
miskt fördelaktigare att söka förhjälpa dessa personer till återvinnande
av sin arbetsförmåga än att betrakta desamma som invalider och pensionera
dem.
Tyska pensionsförsäkringslagen innehåller därför en bestämmelse,
att medel ur pensionsförsäkringsfonden få disponeras till förebyggande
sjukvårdsåtgärder. I vilken utsträckning denna härför tagits i anspråk,
framgår av det förhållande, att under nedannämnda år användes följande
procent av pensionsavgifterna för dylika ändamål:
1898 ................... |
................... 2,1 |
°/ /o |
1903 ..................... |
................... 6,6 |
°/ /o |
1907 ..................... |
................... 9,3 |
o/ /o |
1909 ...................... |
.................... 11,3 |
O/ /o |
Denna anordning har i Tyskland betraktats så naturlig och så nödvändig,
att lagbestämmelserna angående densamma inskränka sig till en
allmän, kortfattad föreskrift, att försäkringsanstalterna äro berättigade att
använda medel till att förebygga invaliditet eller, där invaliditet redan
inträtt, återställa arbetsförmågan bland den försäkringspliktiga befolkningen.
Någon laglig rättighet för pensionssökande, vars pension blivit
avslagen, att erhålla dylikt understöd förefinnes icke, men försäkringsanstalterna
äro alltid villiga att vidtaga sådana åtgärder, så snart
det genom läkarbetyg blivit fastslaget, att det finnes utsikter att förebygga
invaliditet eller återställa arbetsförmågan.
Vidtagandet av dylika förebyggande åtgärder i Sverige —• vilka
även bär böra betraktas icke som en påbyggnad av pensionsförsäkringslagen,
utan som en nödvändig komplettering till själva pensionsförsäkringsverksamheten
— skulle i avsevärd grad komma att lätta invaliditetsfrågans
behandling i nämnderna, då dessa därigenom icke
längre ställdes inför det alternativet att antingen nödgas bifalla eller
avvisa en pensionsansökan, utan dessutom hade utvägen att i tvivelaktiga
fall kunna hänvisa den sökande att med pensionsförsäkringens
understöd söka vidtaga åtgärder för återvinnandet av sin arbetsförmåga.
Det är visserligen sant, att det jämförelsevis obetydliga belopp
— 200,000 kronor —, som för detta ändamål för första året sättes i fråga,
icke torde förslå långt, men det torde dock betyda ett första steg i rätt
riktning på detta område.
Det kommer att ställa nämnderna inför en helt annan behandling
av pensionsärendena, och det kommer att möjliggöra för pensionsstyrelsen
att på ett helt annat sätt, än nu är möjligt, gentemot nämnderna
kunna skärpa kravet på behandlingen av invaliditetsfrågan.
Kwngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
23
När man dessutom tager i betraktande, att i de flesta fall, där ett
dylikt ingripande från pensionsförsäkringens sida kommer att ske,
detta kommer att betyda en besparad pension för statsverket och möjlighet
för eu person att återvinna sin arbetsförmåga i stället för att
för all framtid inregistreras i samhällets invalidklass, så synas mig både
de ekonomiska och de moraliska vinster, som ett sådant tillvägagångssätt
skulle komma att framvisa, bliva så stora, att man näppeligen
borde känna sig tveksam inför ett försöksarbete på detta område.
Då pensionsstyrelsen föreslagit den form för erhållande av dessa
medel, att till desamma skulle disponeras en approximativt beräknad
fondvinst, så har detta skett därför, att man känt sig förvissad om, att
detta arbete och fondvinsten komma att stå i ett nära sammanhang till
varandra; ju kraftigare arbete som nedlägges på detta område, desto
större kommer fondvinsten att bliva.
Det är emellertid tydligt, att pensionsstyrelsen icke kan hava något
att invända, om man i stället sloge in på den vida enklare och
naturligare väg, som man i Tyskland betjänat sig av, nämligen att i
bestämmelserna angående fondens förvaltning helt enkelt meddela en
föreskrift, att pensionsstyrelsen äger efter Kungl. Maj:ts beprövande
använda medel ur fonden till förebyggande av invaliditet samt till återställande
av arbetsförmågan i sådana fall, där invaliditet redan inträtt.