Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

1

Nr 185.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av § 2 4:o och § 3 10:o tryckfrihetsförordningen;
given Stockholms slott den 27 juni 1914.

Under åberopande av bifogade i statsrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed till Riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning
framlägga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 2 4:o och § 3 IQ:o tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

4:o. I grund-----som helst.

Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen
iakttagas:

Att protokoll — — — — — uppenbara.

Att ej några —--— — femtio riksdaler.

Att mobiliseringsplaner för krigsmakten, planer för dess sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara ävensom
sådana handlingar angående omfattningen, beskaffenheten och belägenheten
av dess mobiliseringsförråd och mobiliseringsutrustning samt sådana kartor,
ritningar,, avbildningar och beskrivningar angående rikets fästningsverk,
örlogsstationer och varv, militära positioner, minförsvar, annan för krigsBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 129 käft. (AV 185.) 1

2

Kung!. Maj:ts nåd. -proposition nr 185.

bruk avsedd materiells tekniska byggnad och beskaffenhet, kommunikationsoch
förbindelseleder, experiment och uppfinningar, vilkas offentliggörande
kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar,
ej må utan Konungens särskilda tillstånd utlämnas, sedan Konungen
i statsrådet fattat beslut, att dessa handlingar skola hållas hemliga; dock
att härigenom konstitutionsutskottets, statsutskottets och statsrevisorernas
rätt ej inskränkes. Den, som i tryck offentliggör sådan handling, straffes,
där honom veterligt är, att den bör hemlighållas, efter allmän lag, om
gärningen är i den med straff belagd, men eljest med fängelse från och
med en månad till och med två år eller i ringare fall med böter från
och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre
riksdaler sexton skillingar, och skriften konfiskeras.

Att underrätts protokoll över sådan handläggning av mål, vid vilken
åhörarna avlägsnats på den grund att i händelse av rättegångens offentlighet
något kunnat uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör
hållas hemligt för främmande makt, samt vid dylik handläggning till underrätten
ingivna handlingar i målet, så ock högre rätts protokoll i mål,
som av nu nämnd anledning vid underrätten handlagts inom lyckta
dörrar, samt efter meddelande av underrättens utslag inkomna handlingar
i målet ej må utan Konungens särskilda tillstånd utbekommas före femtio
år efter det slutligt beslut i målet givits, där ej vederbörande domstol
finner protokoll eller handling, varom nu sagts, kunna utan våda för
rikets säkerhet utlämnas; dock att parts rätt att utbekomma protokoll och
erhålla del av handlingarna i målet ej inskränkes. Det åligger domstol
att sist vid dess slutliga handläggning av sådant mål utlåta sig, om och
i vad mån protokoll eller handling i målet prövas vara av beskaffenhet
att kunna utan Konungens särskilda tillstånd utlämnas; och må över det
beslut klagan ej föras. Utgiver part eller annan, med vetskap om att
protokoll eller handling enligt vad nu är sagt bör hemlighållas, utan Konungens
särskilda tillstånd protokollet eller handlingen i tryck, straffes
efter allmän lag, om gärningen är i den med straff belagd, men eljest
med fängelse från och med en månad till och med två år eller i ringare
fall med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till
och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar, och skriften kon -

fiskeras.

Att, i vad — —--— femtio riksdaler.

Det skall ock —----sexton skillingar.

Att protokoll--—--sexton skillingar.

Att ingen — — —--sexton skillingar,

Att utdrag — — — — — femtio riksdaler.

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

Att uppgifter, som skattskyldiga till ledning för egen taxering avlämna
till beskattningsmyndigheter, samt deklarationer, som till ledning
för beräknande av arvsskatt eller skatt för gåva avgivas till vederbörande
myndigheter, ej må utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna
äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer. Den häremot
bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylik uppgift eller deklaration,
vilken obehörigen utlämnats, böte femtio riksdaler.

Att för officiell — — — — — trehundra riksdaler.

Att de från — — —--femtio riksdaler.

Att ansökning-----— femtio riksdaler.

Att sådant-----huvudsaken.

I övrigt — — — — — stadgat är.

§ 3.

10:o. Allt kungörande-----skriften konfiskeras.

Kungörande i tryck, under krigstid eller vid krigsfara, av sådana

underrättelser om krigsmaktens styrka, ställning eller rörelser---

--— skriften konfiskeras.

Utgivande i tryck, i annat fall än ovan i denna lag sägs, av sådana
avbildningar och beskrivningar av rikets fästningsverk och övriga fasta
försvarsanstalter, vilkas offentliggörande kan skada rikets försvar och om
vilka det är utgivaren veterlig!, att de böra hemlighållas. Förbrytelsen
straffes enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen
den 27 juni 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

V ENNERSTEN,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Hasselrot följande.

»Redan under förarbetena till den lagstiftning i huvudsakligt syfte
att förhindra spioneri, som kom till stånd genom särskilda lagar av den
9 maj 1913, var uppmärksamheten fästad därpå att ändamålet med berörda
lagstiftning icke kunde i önskvärd utsträckning vinnas, utan att i anslutning
till densamma vidtoges vissa förändringar i tryckfrihetsförordningen.

Då den 27 augusti 1912 beslut fattades om att inhämta lagrådets
utlåtande över ett förslag till lag om skydd för hemligheter av betydelse
för rikets försvar, framhöll sålunda den dåvarande chefen för justitiedepartementet
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att den föreslagna lagen

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

för att erhålla full effektivitet förutsatte ändringar i tryckfrihetsförordningen.
. Samma förhållande hade tidigare påvisats av chefen för generalstaben
i en av honom avgiven, till grund för nämnda förslag liggande
framställning med förslag till åtgärder mot spioneri.

De stadganden i det remitterade förslaget, som förstberörda uttalande
företrädesvis torde hava avsett, återfinnas nu i 8 kap. 18 § strafflagen, med
den lydelse nämnda § erhållit genom lag den 9 maj 1913. Under det att
yppande av hemligheter med betydelse för rikets försvar förut varit belagt
med straff endast i vissa särskilda, genom andra §§ i samma kapitel bestämda
fall, innefattar 18 § enligt sin nuvarande lydelse allmänt hållna stadganden
om ansvar för den, som i annat fall än i kapitlets föregående §§ är sagt
föi obehörig uppenbarar sadana handlingar, avbildningar eller andra
föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande
makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hållas hemliga.
Den vidsträckta omfattning, som strafflagstiftningen i förevarande ämne
sålunda erhållit för den händelse att ett dylikt förfarandes brottslighet
skall bedömas efter strafflagen, har icke någon motsvarighet, om en kiknande
handling begås genom tryckt skrift och det följaktligen beror på
tryckfrihetsförordningen, huruvida handlingen kan bestraffas. Naturligt
är, att vad denna förordning innehåller i ämnet — i den mån något direkt
sammanhang mellan dess och strafflagens bestämmelser härom förefinnes
~ hänför sig till de äldre stadgandena i 8 kap. strafflagen. Här föreligger
alltså ett betydligt område, inom vilket yppande av sådana hemligheter
visserligen i allmänhet är straffbart men Icke när det sker i tryckt
skrift. Detta förhållande måste så mycket mer anses otillfredsställande,
som, om än den tryckta formen icke torde vara den, som företrädesvis
anlitas med avsikt att direkt överbringa dylika upplysningar till främmande
makt, å andra sidan denna form är mer än någon annan ägnad
att giva obehöriga meddelanden en vidsträckt spridning.

Det synes dock knappast böra ifrågasättas att, för beredande av ökat
skydd mot försvarshemligheters uppenbarande i tryckt skrift, en bestämmelse
med den allmänt hållna avfattning, som givits åt stadgandena i 8 kap.
18 § strafflagen, skulle införas bland tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om de fall, då offentliggörande genom tryck är förbjudet. Säkerligen
skulle ett förslag i denna riktning väcka betänkligheter såsom innefattande
''else från det. i. fra^a om dylika undantag hittills städse vidhållna
kravet på sådan specialisering av den erforderliga bestämmelsen, att därur
i varje. fall kan hämtas tillräcklig ledning för bedömande av förbudets
omfattning. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att söka närmare
angiva vad som nu för rikets säkerhet bör undantagas från offentligo-örande

iQ Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 185.

o-enom tryck. Visserligen lär icke härvid kunna vinnas sådan fullständighet,
att icke fortfarande kommer att finnas en viss risk för uppenbarande
av förhållanden, som det i försvarets intresse vore önskvärt att undandraga
offentligheten. Men de viktigare försvarshemligheterna kunna dock i betydande
omfattning betryggas utöver vad redan skett genom gällande bestämmelser.

Tryckfrihetsförordningens nuvarande stadganden till skydd för militära
hemligheter innefattas dels i § 2 4:o, där bland undantagen från
regeln om allmänna handlingars offentlighet i tredje stycket nämnas mobiliseringsplaner
in. m., dels i § 3 10:o, där bland missbruk av tryckfriheten
upptages kungörande i tryck av vissa förhållanden, som röra försvaret.
Den lagstiftning, varom nu är fråga, torde böra erhålla formen
av en utvidgning av dessa bestämmelser. Vid undersökning, huru långt
man härvid bör gå, har jag funnit god ledning kunna hämtas från det
förslag till tryckfrihetsordning, som den 20 december 1912 avgavs av
särskilda såsom biträden i justitiedepartementet tillkallade kommitterade.
Detta förslag innefattar i kap. 2 § 4 bestämmelser, motsvarande nyssnämnda
stadganden i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen, samt i § 5 av samma
kapitel stadganden, som utgöra motsvarighet till § 3 10:o tryckfrihetsförordningen,
i båda fallen med förändringar och tillägg, som innebära en
väsentlig utveckling av de nuvarande bestämmelserna. Jag anser mig höra
förorda* att § 2 4:o tryckfrihetsförordningen omarbetas i anslutning till

motsvarande bestämmelser i nämnda förslag, samt att i § 3 10:o tryckfrihetsförordningen
andra stycket något fullständigas till överensstämmelse
med § 5 mom. 4 i förslaget och ett nytt stycke införes, motsvarande mom.
3 i sistberörda §. Däremot synes det mig knappast vara lämpligt att
söka nu få till stånd en sådan bestämmelse som den i § 5 mom. 1 av
förslaget innefattade. Oavsett att någon tvekan kan hysas angående den
grund, varpå denna bestämmelse vilar, synes nämligen densamma endast
med svårighet kunna inpassas i den nuvarande tryckfrihetsförordningen.
Även frågan om genomförande av den huvudsakligen formella omarbetning
av §° 3 10:o första stycket tryckfrihetsförordningen, som antagande
av § 5 mom. 2 i förslaget skulle innebära, synes nu böra lämnas å sido.
Ett stöd för uppfattningen, att man i fråga om § 3 10:o för närvarande
kan åtnöjas med de av mig sålunda föreslagna förändringarna, torde kunna
hämtas därav att bestämmelserna i nämnda moment genom dem i huvudsak
erhålla den vidgade omfattning, generalstabschefen i sin berörda framställning
förordat såsom en konsekvens av spionerilagstiftningen.

1° enlighet härmed har jag låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse
av berörda stadganden i tryckfrihetsförordningen. Beträffande grunderna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

7

för de förändringar, som därvid hämtats från kommittéförslaget, tillåter
jag mig att i huvudsak hänvisa till vad de kommitterade anfört. Jag vill
nu endast i korthet redogöra för såväl nämnda förändringar som vissa
andra jämkningar, som synts mig böra i detta sammanhang vidtagas.

Vad då först angår berörda stycke i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen
innebär det nu föreslagna utbytet av orden »hären och flottan» mot »krigsmakten»
tydligen icke någon ändring i sak utan endast en formell jämkning;
om icke ett dylikt sammanfattande uttryck komme till användning,
borde »flottan» utbytas mot »marinen», vilket emellertid skulle föranleda
motsvarande jämkning annorstädes i tryckfrihetsförordningen. Under
det att hittills planer för härens och flottans »sammandragning eller samverkan»
kunnat undantagas från offentliggörande, skall detsamma enligt
förslaget gälla planer för krigsmaktens »sammandragning eller verksamhet
under krigstid eller vid krigsfara». Att sålunda »samverkan» ersättes med
»verksamhet» innebär både ett förtydligande och en utvidgning. Det förra
ordet torde stundom hava förståtts så, att därunder skulle innefattas endast
ett gemensamt uppträdande av hären och flottan. Detta har dock icke
varit från början åsyftat, utan har med nämnda ord avsetts varje sammanförande
av särskilda större avdelningar — inom hären eller flottan eller
inom båda — till ett gemensamt mål. För att icke åt ordet »verksamhet*
må kunna givas så vidsträckt innebörd, att därunder skulle inbegripas all
fredstjänstgöring, hava orden »under krigstid eller vid krigsfara» tillagts.
Detta torde emellertid endast utgöra ett förtydligande, då den nuvarande
bestämmelsen säkerligen icke gäller i fråga om planer för annan sammandragning
eller samverkan än den, som förekommer vid dylika tillfällen.
Vidare undantagas nu handlingar angående omfattningen, beskaffenheten
och belägenheten av krigsmaktens mobiliseringsförråd och mobiliseringsutrustning.
Härmed avses, såsom kommitterade framhållit, dels vissa sammandrag,
förteckningar, rapporter och andra handlingar rörande behov av
och tillgång till materiell och förnödenheter, varav de särskilda truppförbandens
organisation och storlek å krigsfot direkt eller indirekt framgå-,
dels ock i övrigt bestämmelser och uppgifter angående persedlars klassificering
i krigsdugliga och icke krigsdugliga samt persedlars och förnödenheters
uppläggande i särskilda för krigsändamål avsedda förråd. Förutom
kartor, ritningar och beskrivningar angående rikets fästningsverk in. in.
skola enligt förslaget även andra avbildningar därav, t. ex. fotografier, kunna
förklaras hemliga, i den mån de äro offentliga handlingar. Före orden »militära
positioner» synas böra inskjutas orden »örlogsstationer och varv». De
vidare införda orden »annan för krigsbruk avsedd materiells tekniska byggnåd
och beskaffenhet» åsyfta, likaledes enligt de kommitterades motivering,

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

sådana tekniska upplysningar angående vapen och fartyg av alla slag med
vad därtill hör, telegraf- och telefon-, belysnings- och signaleringsapparater,
hinder- och förbindelselinjer, ballongmateriell och dylikt, som eljest icke
lätteligen stå en fiende till buds och vilkas undanhållande måste anses
synnerligen angeläget. Ordet »kommunikationsleder» ersättes med »kommunikations-
och förbindelseleder». För att bereda skydd åt handlingar
angående sådana militära försök, vilkas hemlighållande är av större vikt,
likställas »experiment» med »uppfinningar».

Enligt kommitterades förslag skulle bland de allmänna förutsättningarna
för förbud mot dylika handlingars offentliggörande införas, jämte det
att offentliggörandet kan medföra våda för rikets säkerhet, även att detsamma
uppenbart kan försvaga rikets försvarsförmåga. Detta förslag har
nu upptagits, endast med den förändring att — för att vinna närmare överensstämmelse
med uttryckssättet i 8 kap. 18 § strafflagen — orden »försvaga
dess försvarsförmåga» utbytts mot »skada dess försvar».

Slutligen har i berörda stycke vidtagits den förändringen, att i avseende
å grunderna för straffs bestämmande hänvisas till allmän lag, om
det förfarande, som är i fråga, där är belagt med straff. En hemlig handlings
offentliggörande kan nämligen falla under allmänna straffbestämmelser,
särskilt vissa stadganden i 8 kap. strafflagen, och det synes icke vara
rimligt att, om ett dylikt brott begås genom trycket, låta en väsentligt
lägre straffskala än i andra fall gälla. Det brott, som består i obehörigt
utlämnande av en hemlig handling, skall enligt förslaget liksom enligt tryckfrihetsförordningens
nuvarande lydelse alltid bestraffas efter allmän lag.

I fråga om § 3 10:o tryckfrihetsförordningen har jag att föreslå
följande förändringar. I andra stycket torde före orden »ställning eller
rörelser» böra insättas ordet »styrka». Det nya stycke, vars införande jag
förut omnämnt, skall hava till ändamål att även för sådana fall, då de nyssberörda
stadgandena i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen eller bestämmelserna
i andra stycket av § 3 10:o icke hava tillämpning, förhindra utgivande
i tryck av sådana avbildningar och beskrivningar av rikets fästningsverk
och övriga fasta försvarsanstalter, vilkas offentliggörande är ägnat
att skada rikets försvar. Uttrycket »övriga fasta försvarsanstalter» avser
härvid att utgöra en sammanfattning av vad som i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen
enligt dess föreslagna lydelse betecknas såsom »örlogsstationer
och varv, militära positioner, minförsvar», det sistnämnda såvitt det är
av fast natur. För straffbarhet torde, liksom enligt berörda stadgande i
§ 2 4:o tryckfrihetsförordningen och bestämmelserna i 8 kap. 18 § strafflagen,
böra fordras, att det för utgivaren varit veterligt, att det offentliggjorda
bort hemlighållas, en fordran som kan anses vara uppställd även

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

i kommittéförslaget, därigenom att enligt detsamma förutsattes, att offentliggörandet
»uppenbart» är ägnat att försvaga rikets försvarsförmåga. Då
en dylik förseelse alltid lär fylla betingelserna för straff enligt 8 kap. 18 §
strafflagen, torde i avseende å straffets bestämmande allenast böra hänvisas
till allmän lag.

Bland de år 1913 antagna bestämmelserna mot spioneri ingick även,
att genom förändring i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet
vid underdomstolarna sådan domstol förklarades berättigad att vid handläggning
av mål avlägsna åhörarna, om domstolen finner, att i händelse
av rättegångens offentlighet något kan uppenbaras, som med hänsyn till
rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt. I generalstabschefens
förenämnda framställning erinrades därom, att betydelsen av offentlighetens
uteslutande emellertid måste i viss mån förringas, om den i tryckfrihetsförordningen
hävdade grundsatsen angående rättegångshandlingars
allmänna tillgänglighet skulle vinna tillämpning i dylika mål. Därigenom
kunde själva innebörden av någon hemlighet, vars skyddande åsyftades,
bliva uppenbarad.

Det synes vara självfallet, att syftet med offentlighetens uteslutande
vid rättsförhandlingen icke kan vinnas, utan att även protokollet över densamma
undandrages allmänheten. Förekommer inför domstol något, som
bör hemlighållas för främmande makt, är det, huru olämplig allmänhetens
närvaro vid förhandlingen än må vara, ännu mera äventyrligt att låta utdrag
av domstolens protokoll, där hemligheten exakt och fullständigt angivits,
på begäran utlämnas till var och en samt därefter måhända till och
med offentliggöras i tryck. Vad som sålunda blir tillgängligt för allmänheten
kan i och för sig utgöra en betydelsefull försvarshemlighet; vid
andra tillfällen kan det, även utan att så är fallet, vara fråga om något
med hänsyn till främmande makt ömtåligt förhållande, vars lämpliga ordnande
försvåras, särskilt om det blir föremål för behandling i tidningspressen.
Uppenbarligen måste därför, såsom en konsekvens av nämnda
bestämmelse om åhörarnas avlägsnande, sådan förändring vidtagas i tryckfrihetsförordningen,
att jämväl rättens protokoll skall kunna i mån av behov
skyddas mot offentliggörande.

Det synes emellertid icke vara behövligt eller lämpligt att härvid
stadga ovillkorligt förbud mot utlämnande av protokoll över sådan förhandling,
som av berörda anledning hållits inom stängda dörrar. Tillräckligt
skäl för allmänhetens avlägsnande föreligger, så snart det på grund
av målets beskaffenhet finnes antagligt, att något skall förekomma, som
bör hemlighållas för främmande makt. Det kan sedan visa sig, att detta
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 189 käft. (AV 185.) 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

antagande icke förverkligats, och ofta nog torde väl åtminstone icke allt,
som förekommit vid ett dylikt tillfälle, vara av hemlig natur. Någon anledning
att förhindra offentliggörande av protokollen, i vad de avse de
ofarliga delarna av rättegången, finnes icke. Tvärtom kan det även ur
det allmännas synpunkt vara i hög grad önskvärt, att sådant offentliggörande
äger rum. Spionmål och med dem jämförliga äro alltid föremål
för stor uppmärksamhet, och överdrivna rykten om de förhållanden, som
i dem föreligga, komma lätt i omlopp. Det kan då vara av vikt, att genom
framläggande av handlingarna i saken, så långt detta låter sig göra, oriktiga
föreställningar undanröjas och allmänhetens sinnen lugnas.

Med hänsyn därtill att vad som förekommer vid en dylik rättegång
inom slutna dörrar måhända i allmänhet till stor del är av natur att
utan våda kunna offentliggöras, kan det ifrågasättas, att protokollets utlämnande
icke borde vara förbjudet annat än när och i den mån domstolen
funne det behövligt och meddelade föreskrift därom. Ett sådant
sätt att ordna saken kan möjligen anses innebära den bästa tryggheten
för, att hemlighållandet icke sträckes över gränserna för det nödvändiga,
och därför finnas tilltalande. Vore det endast fråga om underrätterna,
skulle man ock kunna åtnöjas med en bestämmelse av detta innehåll.
Men tydligt är, att inskränkning i rätten till offentliggörande erfordras
även i fråga om överrätterna, beträffande såväl protokollen som ännu mera
parternas inlagor och andra handlingar i högre instans. I avseende å
dessa handlingar skulle ett beslut om hemlighållande, som meddelades först
under överrättens handläggning av målet, komma för sent. Handlingarna
ingivas nämligen i hovrätt till aktuarien och, såvitt angår högsta domstolen,
till j ustitierevisionen samt skulle där vara tillgängliga, intill dess
domstolen företoge målet. Att dessförinnan, så snart någon handling inkommit,
påkalla domstolens särskilda beslut, huruvida den skall hemlighållas,
torde vara förenat med för mycken omgång. Det synes vara lämpligare
att låta protokoll och andra handlingar i dylika mål utan vidare
vara hemliga och bibehålla denna natur, till dess ett beslut i motsatt riktning
meddelats. Den erforderliga bestämmelsen i ämnet torde alltså böra
gå ”ut på att, då visst mål av förut angivna skäl vid underrätten handlagts
inför stängda dörrar, härav skall följa att, i den mån ej undantag
medgives, såväl det vid underrätten över den hemliga handläggningen
hållna protokoll med därtill hörande handlingar som även överrätternas
protokoll och handlingar i målet äro uteslutna från offentliggörande.

Rätt att besluta, huruvida protokoll eller handling i sådant mål må
i sin helhet eller delvis utlämnas, synes böra i första rummet tillkomma
vederbörande domstol. Vad domstolen skall hava att härvid pröva är, om

Kungl.

11

offentliggörande kan äga rum utan våda för rikets säkerhet. Det torde
icke kunna fordras, att domstolen skall fullgöra denna prövning, innan,
vid avslutande av målets handläggning inför domstolen, denna har full
överblick över alla upplysta förhållandens betydelse var för sig och i
sammanhang med varandra; dock bör det vara domstolen obetaget att, på
framställning av någon intresserad eller möjligen av eget initiativ, tidigare
medgiva utlämnande av protokoll,,eller handling, när domstolen finner det
kunna ske utan betänklighet. A andra sidan synes ifrågavarande prövning
lämpligast verkställas i sammanhang med målets handläggning i övrigt,
medan domstolen har i friskt minne allt, som förekommit i målet. Det
torde därför böra åläggas domstol att sist vid dess slutliga handläggning
av sådant mål utlåta sig, om och i vad mån protokoll eller handling i
målet prövas vara av beskaffenhet att kunna utlämnas. Härvid synes man
dock icke kunna stanna. Det kan framdeles för historiska forskningar
eller i annat behj ärtans värt syfte, som utan våda kan tillgodoses, bliva av
intresse för någon att taga del av ett spionmål. Även kan förekomma,
att domstol förfarit alltför strängt vid sin prövning. Om ock domstolen,
såsom givetvis i tvivelaktiga fall bör ske, sökt att erhålla upplysningar från
sakkunniga militära eller andra myndigheter, kan det för domstolen vara
svårt att bedöma, huruvida en handlings offentliggörande innebär någon
risk, och domstolen torde då komma att hålla sig på den säkra sidan
genom att icke medgiva handlingens utlämnande. Möjligen visar det sig
sedermera, att det allmännas intresse kräver en sådan handlings offentliggörande
eller att åtminstone icke finnes tillräcklig anledning att motsätta
sig detsamma. På grund härav synes det vara lämpligt, att Konungen,
som ju i allmänhet äger att bestämma över hemliga handlingar och som
genom sin tillgång till all sakkunskap säkrast bedömer förhållandena, förklaras
berättigad att låta utlämna jämväl de handlingar, om vilka nu är
fråga. Föreskrift om utlämnandet bör givetvis, när detta finnes påkallat
för det allmännas skull, meddelas utan någon från enskilt håll gjord framställning.
Att Konungen medgiver en handlings utlämnande i enskilt intresse,
blir säkerligen mera sällsynt, åtminstone om ej någon längre tid
förflutit från målets handläggning eller intresset är särskilt betydande. För
vanliga fall torde alltså enligt förslaget domstolens prövning bliva avgörande,
ehuru densamma formellt endast skall vara villkorlig och avse,
huruvida protokoll eller handling kan utlämnas utan Konungens tillstånd.
Särskilt med hänsyn till möjligheten att erhålla dylikt tillstånd lär det icke vara
behövligt medgiva, att en domstols i avseende å dess protokoll och handlingar
meddelade beslut skall få överklagas hos högre domstol, och ett för enkelhets
vinnande önskvärt förbud mot sådan klagan synes därför kunna stadgas.

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

Förbudet mot utlämnande af protokoll och andra handlingar i omförmälda
mål torde emellertid, oavsett möjligheten till undantag i särskilda
fall, böra begränsas i vissa hänseenden. Sålunda synes det icke finnas anledning
till att fordra ifrågavarande handlingars hemlighållande för all
framtid, utan torde det vara tillräckligt, att de någon viss längre tid undantagas
från offentliggörande. Denna tid synes, liksom beträffande statsrådsprotokollen
och med dem jämnställda handlingar, lämpligen kunna
bestämmas till femtio år, i förevarande fall räknade från det i målet meddelats
slutligt beslut, vare sig detta innefattat ett utslag, varigenom målet
slutligen avgjorts, eller målet eljest, på grund av talans nedläggande eller
av annan anledning, genom beslutet avförts från vidare handläggning.
Vidare lär det med vår nuvarande rättegångsordning icke kunna ifrågasättas
att i avseende å dessa mål upphäva eller inskränka den part i allmänhet
tillkommande rätten att erhålla utdrag av domstolarnas protokoll
samt få del av motpartens inlagor och övriga handlingar i målet. Tydligt
är dock, att partens rätt över utbekomna protokoll och handlingar icke
sträcker sig längre än till att använda dem för rättegången. Yppar part
för obehörig sådana i dem angivna förhållanden, vilkas uppenbarande för
främmande makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hållas
hemliga, blir parten förfallen till ansvar enligt 8 kap. 18 § strafflagen,
om ej något strängare lagrum är tillämpligt. Och skulle part offentliggöra
dylik handling i tryck, utan att antingen domstol förklarat handlingen
kunna utlämnas utan våda för rikets säkerhet eller Konungen givit
parten särskilt tillstånd till handlingens utgivande i tryck, skall enligt förslaget
ansvaret härför bestämmas efter samma grunder, som om offentliggörandet
skett genom annan än part.

I avseende å straff för överträdande av det föreslagna förbudet torde
skillnad böra göras mellan det fall, att handling obehörigen utlämnats,
och det, att handling obehörigen utgivits i tryck. För det förra fallet
synes, i överensstämmelse med avfattningen av de förut berörda stadgandena
i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen, någon särskild bestämmelse om
ansvar ej böra meddelas. Frånvaron härav innebär, att straff skall bestämmas
efter allmän lag, varvid företrädesvis kan bliva fråga om stadganden
i 8 och 25 kap. strafflagen. Jämväl med hänsyn till bestämmande
av ansvaret för obehörigt offentliggörande i tryck synes ledning böra
hämtas från de tidigare stadgandena i tryckfrihetsförordningen, med den
förändring av desamma jag i mitt yttrande rörande dem tillstyrkt. Såsom
villkor för ansvar torde alltså böra fordras kännedom om handlingens
hemliga natur, och torde i fråga om själva straffet böra stadgas, att utgivaren
straffas efter allmän lag, om gärningen är i den med straff be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 185.

13

lagd, men eljest med fängelse eller böter inom de i de äldre stadgandena
angivna latituder. Härjämte bör skriftens konfiskerande föreskrivas.

Det erforderliga nya stycket i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen torde
lämpligen få sin plats närmast efter det nyss berörda stycke, som handlar
om mobiliseringsplaner in. in.

Förutom de med spionerilagstiftningen sammanhängande förändringar
i tryckfrihetsförordningen, för vilka jag nu redogjort, har i annat sammanhang
en förändring i denna förordning visat sig behövlig. Då chefen
för finansdepartementet den 29 nästlidna maj inför Kungl. Maj:t föredrog
det förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva, om vars framläggande
för riksdagen Kungl. Maj:t samma dag fattade beslut, framhöll
nämnde departementschef, att i tryckfrihetsförordningen borde beredas motsvarighet
till det i 41 § av förslaget meddelade stadgandet, att deklaration,
som i den föreslagna förordningen avses, icke skall vara tillgänglig för
andra än de ämbets- och tjänstemän, vilka i och för sin befattning böra
erhålla del därav, samt för ämbetsmyndighet, till vilken densamma må
enligt Konungens förordnande utlämnas för statistisk bearbetning. Den
sålunda erforderliga bestämmelsen torde lämpligen införas i tryckfrihetsförordningen
genom någon förändring av det i § 2 4:o förefintliga stycke,
som handlar om skattskyldigas taxeringsuppgifter.

Det av förenämnda kommitterade avgivna betänkandet med förslag
till tryckfrihetsordning torde böra i erforderligt antal exemplar tillställas
konstitutionsutskottet samt på begäran tillhandahållas riksdagens
ledamöter genom kamrarnas sekreterare.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter ifrågavarande
förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o och § 3 10:o tryckfrihetsförordningen
samt hemställde, att förslaget måtte föreläggas riksdagen till prövning i
grundlagsenlig ordning. I denna hemställan instämde statsrådets övriga
ledamöter;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t
Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.