Kungi. Maj:t8 nåd. proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående upprättande
av reservstater vid armén; given Stockholms slott
den 12 juni 1914.

Under åberopande av närlagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
riksdagen

att godkänna upprättande av reservstater vid armén i huvudsaklig
överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna, av föredragande
departementschefen förordade allmänna grunder.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hj. L. Hammarskjöld.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 115 käft. (Nr 159.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 juni 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, hans excellens herr statsministern Hammarskjöld
anhöll att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan angående upprättande
av reservstater vid armén samt anförde därvid följande:

»I den nådiga propositionen den 14 maj 1914 angående ny härordning
ingår bland de ifrågasatta åtgärderna till stärkande av rikets försvarskrafter
till lands upprättandet av en reservstat av officerare och underofficerare
för att därigenom öka tillgången på yrkeskunnigt och tjänstedugligt
befäl vid mobilisering. Denna fråga är icke ny, utan har under
de senaste åren varit föremål för förslag och utredningar, av vilka en
sammanfattande framställning här torde höra lämnas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

3

I. Reservstatsfrågans uppkomst och utveckling.

Med anledning av en vid arméns fullmäktiges sammanträde i okto- Frågans
ber 1903 väckt motion i syfte att åstadkomma en utredning av frågan nPPkomstom
tidigare övergång till reserven med bibehållen pensionsrätt för officerare
och underofficerare tillsatte nämnda fullmäktige en kommitté, vilken, bland
annat, tick i uppdrag att verkställa en sådan utredning. Kommitterades
den 18 juni 1904 avgivna betänkande jämte direktionens över arméns
pensionskassa däröver avgivna yttrande lades till grund för en framställning
i ämnet av fullmäktige till Kungl. Maj:t, vilken framställning utmynnade
i en hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för
beredande av pension åt officerare och underofficerare vid armén, vilka
före uppnådd pensionsålder på grund av därom gjord ansökan överfördes
från beställning på stat till reserven.

Sedan vederbörande myndigheter yttrat sig över denna hemställan
samt statskontoret och arméförvaltningen framhållit behovet av ytterligare
utredning av frågan, bland annat beträffande de med förslagets genomförande
förenade kostnaderna för statsverket, anmodade Kungl. Maj:t den
20 september 1907 direktionen över arméns pensionskassa att verkställa
den utredning, som av förenämnda ämbetsverk framhållits såsom erforde
rlig.

Sedan direktionen över arméns pensionskassa gjort anmälan om det
sålunda erhållna uppdraget till det i oktober 1907 sammanträdande krigsbefälet,
avlät detta en underdånig skrivelse, vari det med uttalande av sin
enstämmiga anslutning till arméns fullmäktiges år 1903 gjorda underdåniga
hemställan i ärendet gav uttryck åt sin livliga förhoppning om frågans
snara och lyckliga lösning.

I skrivelse den 15 januari 1908 hemställde slutligen direktionen
över arméns pensionskassa, att den erforderliga utredningen, i vad den rörde
den militärorganisatoriska och ekonomiska delen därav, måtte få verkställas
genom utav Kungl. Maj:t utsedda särskilda kommitterade. Genom
nådigt brev den 21 februari 1908 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
^^försvarsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att biträda med verkställandet
av den ytterligare utredning i ämnet, som kunde anses behövlig.

De sålunda tillkallade sakkunniga avlämnade den 18 juni 1908 1908 års
»Betänkande rörande införande av fast avlönat reservbefäl vid armén». I sakkunnigas

förslag.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Yttranden
över 1908
års sakkunnigas

förslag.

Generalskommissionens
tillläggsutlätanae
den
»,''e 1908.

1908 års
kommitté■
förslag.

detta betänkande föreslogo de på anförda skäl, att reservbefälet icke måtte
tillkomma genom förtidspensionering, utan att det måtte uppföras i beställning
på stat och bilda en särskild reservstat, bestående av officerare
och underofficerare, som efter en viss uppnådd levnadsålder och efter en
viss tjänstetid överginge till reserven med viss tjänstgöringsskyldighet och
med en viss lön, vilken efter uppnådd pensionsålder överginge till pension.
De i betänkandet föreslagna lönerna ägde dock proportionell pensions natur
så tillvida, att de skulle utgå med ett efter innehavarens ålder vid övergången
till reservstat avpassat belopp, vilket han sedermera skulle bibehålla oförändrat
under hela sin livstid.

över ovannämnda betänkande infordrade Kungl. Maj:t yttranden från
arméns myndigheter. Bland dessa var det egentligen endast chefen för
generalstaben, som ställde sig avvisande mot förslaget i den form det förelåg,
tfan ansåg nämligen, bland annat på grund av förändringarnas nära beroende
av härordningens vidare utveckling, den dåvarande tidpunkten icke vara
den rätta att i ett slag lösa de många olika frågor, vilka vore sammanförda
i förslaget, och framhöll önskvärdheten av, att de föreslagna åtgärderna
successivt bragtes å bane, varvid pensionering av otjänstbara
officerare och underofficerare samt av sådana, vilkas tjänstbarhet vore
väsentligt nedsatt, borde, så snart ske kunde, genomföras. Därnäst borde
pensionering av kompaniofficerare och underofficerare, vilka fyllt 47 år,
komma till genomförande, medan frågan om åvägabringandet av en fast
reservstat borde upptagas till prövning så snart arbetet på härordningens
utveckling fortskridit så långt, att fasta utgångspunkter kunde erhållas
för reservernas organiserande. De föreslagna avlöningsförmånerna, vilka
faktiskt vore av proportionell pensions natur, ansåg chefen för generalstaben
knappast fullt ändamålsenliga för en fast reservstat; lönerna inom
eu sådan borde fast mera hava en bestämd storlek för varje grad.

Uti tilläggsutlåtande den 9 juni 1908 framhöll generalskommissionen
beträffande befälsbehovet vid reservbataljonerna ur andra uppbådet,
att ett snart ordnande av den s. k. förtidspensioneringen vore av synnerlig
vikt för fyllandet av detta befälsbehov, särskilt i fråga om kompanichefs-
och högre befattningar.

Sedan 1904 års fullmäktige för flottans pensionskassa uttalat sig för
en utredning för marinens del av frågan rörande tidigare övergång till
reserven med bibehållen pensionsrätt, tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté,
vilken, bland annat, fick i uppdrag att verkställa berörda utredning.
Nämnda kommitté avgav den 18 april 1908 »Förslag och betänkande angående
förtidspensionering av officerare och underofficerare vid marinen».

Kun yl. Maj:ts nåd. proposition nr 150.

5

Då emellertid nämnda betänkande och det av 1908 års sakkunniga
för arméns del avgivna betänkandet i vissa delar voro från varandra skiljaktiga,
uppdrog Kungl. Maj:t den 20 november 1908 åt särskilda kommitterade
att för åstadkommande, så vitt ske kunde, av sammanjämkning
av dessa betänkanden verkställa utredning och avgiva slutligt förslag till
bestämmelser i ämnet.

Kommitterade, vilka utgjordes av ledamoten av riksdagens första
kammare, f. d. generalmajoren friherre JV. A. H. Palmstierna, kommendören
P. J. Dahlgren, översten J. A. Moberg samt ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren L. J. Jansson i Djursätra, avgåvo
den 3 mars 1909 »Betänkande och förslag angående uppsättande av reservstater
vid armén och marinen».

De kommitterade framhöllo till en början, att för uppsättandet av
reservtrupper i större omfattning erfordrades en reserv av fullt utbildade
officerare och underofficerare, och att enda utvägen för anskaffandet av en
sådan vore att söka förmå officerare och underofficerare, som tillräckligt
länge tjänstgjort vid stammen, att mot någon ersättning övergå till reserven
med skyldighet att för bibehållande av sin militära duglighet tid efter
annan deltaga i övningar.

Beträffande formen för den ersättning, som skulle utgå åt reservpersonalen,
ansågo kommitterade, att denna personal icke borde tillkomma
genom förtidspensionering, utan uppföras å beställningar på stat och bilda
en särskild reservstat med vissa löner, vilka av innehavarna efter avgång
från reservstaten vid uppnådd pensionsålder skulle åtnjutas såsom pension.

I fråga om den levnads- och tjänstålder, som skulle erfordras för
rättighet att övergå till reservstat, syntes det första villkoret vara, att den,
som överginge till nämnda stat, skulle hava tjänat så länge vid stammen,
att han förvärvat tillräcklig tjänstevana för fullgörande av eu kompanichefs,
resp. kompaniadjutants, befattning. I detta hänseende kunde man
lämpligen uppställa fordran på en minsta tjänstetid vid stammen av 15
år. På det att den i förtid avgångne icke måtte hava längre tid kvar
att tjäna vid reservstaten, ån att han under denna tid kunde bibehålla sin
tjänsteduglighet utan att behöva deltaga i allt för ofta återkommande och
omfattande militära övningar, borde övergång icke medgivas tidigare, än
att den, som inträdde på reservstaten, hade ungefär 15 år att kvarstå i
tjänst. Därav skulle följa, att den lägsta levnadsåldern vid övergången
till reservstat bleve 35 år för kompaniofficerare och underofficerare, 40 år
för majorer och överstelöjtnanter, 45 år för överstar samt 50 år för generaler.

1909 års
kommittéförslag.

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Deri tjänstgöring, som borde åläggas reservstatsbefälet, skulle enligt
kommitterades förslag bestå uti deltagandet i en regements- eller motsvarande
övning vart annat år intill utgången av det fyrtionde levnadsåret
och därefter vart tredje år.

Lönebeloppen på reservstat för officerare och underofficerare beräknades
från och med den lägsta för överflyttning till reservstat medgivna
levnadsåldern till och med året närmast före inträdet i pensionsåldern (då
lönen överginge till pension) efter en successivt stigande skala, nämligen:

för generaler från 3,720 kr. vid 50 år till 5,840 kr. vid 64 år;

för överstar från 2,520 kr. vid 45 år till 4,380 kr. vid 59 år;

för överstelöjtnanter från 1,680 kr. vid 40 år till 3,490 kr, vid
54 år;

för majorer från 1,530 kr. vid 40 år till 3,140 kr. vid 54 år;

för kompaniofficerare från 1,020 kr. vid 35 år till 2,540 kr. vid 49
år; samt

för underofficerare från 370 kr. vid 35 år till 940 kr. vid 49 år.

På motsvarande sätt beräknades lönebeloppen för intendenturkårens
till reservstat överflyttade personal.

För att reservstaten måtte omfatta endast fullt tjänsteduglig personal,
borde ingen tillåtas kvarstå vid densamma längre än till den ålder, då han
skulle varit berättigad att avgå med pension efter senast innehavd grad å
aktiv stat. För den, som överginge till reservstaten, borde valfrihet finnas
att genom fortsatta avgifter bevara änkepensionsrätten eller ock utträda ur
änkepensionskassan.

Beträffande det för armén erforderliga antalet officerare och underofficerare
på reservstat åberopade kommitterade nedanstående tabell.

Truppförband.

Överste-löjtnanter och
majorer.

Kompani-

officerare.

Under-

officerare.

28 infanteriregementen .................

56

224

224

2 stora kavalleriregementen...............

2

12

12

6 små d:o ...............

3

18

18

6 fältartilleriregementen.................

12

48

48

Fästningsartilleri regementet...............

2

8

8

Positionsartilleriregementet och Gottlands artillerikår . . .

2

8

8

Fortifikationen.....................

4

16

16

Trängen........................

3

12

12

Samma

84

346

346

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Av överstar beräknades dessutom för reservregementen o. d. 12 vid
infanteriet och 3 vid artilleriet eller tillsammans 15 samt av generaler för
reservfördelningar eller i särskilda uppdrag 4. Tabellen angåve dock enligt
kommitterades åsikt endast en minimigräns, under vilken man så vitt
möjligt icke borde stanna, då även med en sålunda beräknad reservstat
bristen på fullt utbildade officerare och underofficerare skulle bliva ganska
kännbar, när det en gång gällde att organisera landets hela värnkraft för
försvaret av vårt nationella oberoende.

Att på en gång uppsätta hela den erforderliga personalen på reservstat
läte sig tydligen icke göra, även om tillgång på hugade sökande funnes.
Det vore därför nödvändigt att fördela tillsättandet av beställningarna över
ett tillräckligt stort antal år.

Enligt av 1908 års sakkunniga upprättade alternativa förslag skulle
personalen på reservstat uppsättas under loppet av 8, 10 eller 12 år.
Kommitterade ansåge sig emellertid böra föreslå, att uppsättningen skulle
försiggå något långsammare, dels med hänsyn till möjligheten att fylla de
genom övergången till reservstaten uppkommande luckorna inom officerskårerna,
utan att detta på något sätt finge inverka hämmande på eu
eventuell ökning av den aktiva staten, dels av kostnadshänsyn. Det antal,
som under den första femårsperioden beräknades kunna överföras till reservstat,
utgjorde 120 officerare och 100 underofficerare.

Den kostnad i löner och pensioner, som den föreslagna reservstaten,
fullt genomförd, skulle kräva, uppginge till omkring 500,000 kr. om året.
Under vart och ett av de fem första åren beräknades kostnaden upp-gå till:

1- året................ 85,000 kr.

2. »................ 145,000 »

3. »................ 205,000 >

4. *................ 258,000 *

5- »................ 310,000 »

Den av Kungl. Maj:t den 28 september 1907 tillsatta kommittén 1907 års
för granskning av uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets försvar {ör8rartf:
in. m. tog ovannämnda betänkande under omprövning och förordade, ommi
att en reservstatsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med den av
1909 års kommitterade föreslagna snarligen måtte komma till stånd.

De år 1912 församlade arméns fullmäktige uttryckte i skrivelse till 1912 års
Kungl. Maj:t den förhoppningen, att frågan om förtidspensionering och mäktige^och
upprättandet av reservstater måtte föras till en slutlig, snar lösning, och 1913 års
1913 års krigsbefäl gjorde ett uttalande, att den för arméns tjänstbarhet krigsbefäl.

8

Försvarsberedning
ärna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

och för möjligheten att bereda tillgång på erforderligt reservbefäl så ytterst
betydelsefulla frågan om förtidspensionering måtte bringas till en snar och
tillfredsställande lösning.

De år 1911 tillsatta försvarsberedningarna uttala sig på skilda
ställen i befintliga tryckta betänkanden för uppsättande av reservstater.

Sålunda säges i »Tredje försvarsberedningens yttrande angående
infanteriets organisation», att för tillgodoseende av fälthärens och reservtruppernas
behov av mobiliseringsbefäl hade man, bland annat, att tillgå
s. k. »reservstatsbefäl, vars organisation snarast möjligt i enlighet med de
i 1909 års betänkande angivna huvudgrunderna bör påbörjas». Samma
förslag upprepas i den av nämnda beredning gjorda sammanfattningen beträffande
infanteriets organisation.

I utlåtandet om »Värnpliktstid och värnpliktsuppbåd» behandlas även
frågan om reservstatsbefäl och yttras där bland annat följande:

»Beredningarna anse sig böra ansluta sig till ovanstående förslag
(1909 års kommittéförslag), vars genomförande i den omfattning, som
föreslagits, med hänsyn till det trängande behovet av en organisation
för reservformationerna, synes böra ske, så snart det låter sig gorå med
hänsyn till möjligheten att hålla den aktiva officers- och underofficerskadern
fulltalig.»

I sammanhang härmed framhålla försvarsberedningarna, att 1909
års kommittéförslag upptoge ett mindre antal reservstatsbefäl än som
med de reservformationer och det befäl å stat för dem, som beredningarna
föreslagit, skulle vara erforderligt särskilt vid infanteriet, men
tillägga samtidigt, att då genomförandet av kommitténs förslag av vissa
hänsyn ansetts kunna ske endast småningom under eu period av minst
8 å 12 år, vore det ej lämpligt att i fråga om antalet befäl å reservstat
gå utöver den av kommittén angivna ramen, innan erfarenhet vunnits om
möjligheten och lämpligheten därav.

Försvarsberedningarna sammanfatta uti sistberörda utlåtande sina
uttalanden uti yrkandet, att en reservstatsorganisation snarast måtte påbörjas
enligt grunderna i 1909 års betänkande och förslag rörande upprättande
av reservstater.

Slutligen torde även böra framhållas, att 1909 års kommittébetänkande
med styrka gjort gällande, att i oavvisligt samband med förslaget om upprättande
av en krigsduglig reservstat stode fordran att från den aktiva
staten avlägsna dem, som där upptoge platser utan att vara tjänstbara
och utan att enligt gällande bestämmelser kunna skiljas därifrån. I sådant
syfte framlade ock kommittén förslag till ändrad lydelse av punkterna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

9

6, 7 och 8 i nådiga brevet den 22 juni 1877 angående grunder för
pensionering av arméns befäl m. m.

Försvarsberedningarna hava ock i sin framställning angående frågan
om reservstatsbefäl framhållit vikten av, att såväl det aktiva som reservstatsbefälet,
hölles fullt tjänstedugligt, och att i detta syfte åtgärder vidtoges
för att, där personal å aktiv stat eller reservstat bleve tjänsteoduglig,
underlätta sådan personals avgång med pension i huvudsak enligt kommitterades
förslag och det nya förslaget till militär pensionslag.1

II. Förslag: angående upprättande av reservstater vid armén.

Då, såsom torde framgå av den i det föregående lämnade redogörelsen
för reservstatsfrågans uppkomst och utveckling, vissa erinringar
blivit gjorda mot det föreslagna sättet för densammas lösning, och då vid
utarbetande av förslaget till stärkande av rikets stridskrafter till lands
ändamålsenligheten av 1909 års kommittéförslag i vissa delar blivit ifrågasatt,
har frågan ansetts böra underkastas ytterligare övervägande och bearbetning.
Denna har, enligt givet uppdrag, verkställts inom departementet
av generallöjtnanten L. H. Tingsten och överstelöjtnanten G. R. J. Åkerman,
vilka hava avgivit ett omarbetat förslag rörande ordnandet av reservstater
vid armén. För detta förslag redogöres här nedan.

Nämnda officerare hava kommit till den uppfattningen, att effek- Grunder för
tiviteten av 1909 års kommittéförslag kunde ifrågasättas, och detta huvud- reservstatensakligen
av följande skal Den

föreslagna minimiåldern för inträde å reservstat — 35 levnadsår
och minst 15 tjänsteår — syntes vara för hög, för att man i fråga
om kompaniofficerare och underofficerare skulle kunna påräkna det erforderliga
antalet. Ifrågavarande ålder borde fördenskull icke oväsentligt
sänkas.

Det vid övergången till reservstat tillerkända ersättningsbeloppet
vore lika stort å reservstaten som, efter avgång från denna, å pensionsstaten,
d. v. s. lön och pension komme att uppgå till ett och samma belopp.
Detta syntes i och för sig icke vara lämpligt, varjämte denna

1 Med det nya förslaget till militär pensionslag avses det förslag, som den 31 maj
1912 avgavs av den år 1910 den 6 maj förordnade militära pensionskommittén.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 115 Käft. (Nr 159.) 2

10

Reset^''statens
storlek.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

omständighet icke vore ägnad att locka till tidig övergång till reservstat,
synnerligast som avlöningen å denna stat och den blivande pensionen
ökades med varje år som övergången uppskötes.

Kommittéförslaget, som upptoge ett stort antal avlöningsbelopp inom
reservstatens olika grader, ej mindre än 15 inom kompaniofficersgraden,
kunde i vissa avseenden icke frånkännas karaktären av ett förtidspensioneringssystem,
huvudsakligen ägnat att för dem, som sådant önskade, underlätta
avgången ur aktiv tjänst.

Då emellertid reservstatens ändamål vore att anskaffa det för mobiliseringsbehovet
erforderliga antalet erfarna och tjänstevana, tillika tjänstedugliga
officerare och underofficerare för en mindre kostnad än den, som
vore förbunden med motsvarande ökning av de aktiva officers- och underofficerskårerna,
borde med hänsyn härtill reservstaten ordnas såsom en
verklig stat vid sidan av den aktiva med vissa lämpligen avvägda lönebelopp,
som dock icke borde hava proportionell pensions natur. Pensionerna
vid avgång från reservstat borde vara mindre än lönerna å densamma,
eller med andra ord pensionerna borde bestämmas med hänsyn
till reservstatens avlöningsförmåner och icke tvärtom. Förutom det att
avlöningsbeloppen så ordnades, att desamma, inom en viss bestämd
minimigräns av levnadsår eller tjänsteår, uppmuntrade till tidig övergång
till reservstat, borde, särskilt vad kompaniofficerare och underofficerare
anginge, ökning i avlöningen inträda efter viss tids tjänst å reservstaten.
Därigenom ökades utsikterna för att de, som övergått till reservstat,
komme att därstädes kvarstanna.

Med inrättande av en reservstat skulle skapas en tillgång på tjänstedugligt
befäl för reservtruppsorganisationen, varjämte omsättningen av de
på aktiv stat varande officerarna och underofficerarna komme att försiggå
något raskare samt ifrågavarande personal i viss mån föryngras. Till
följd av den livligare avgången bland underofficerarna ökades befordringsutsikterna
för det fast anställda underbefälet av manskaps grad, vilket
borde utöva ett gynnsamt inflytande på rekryteringen av volontärpersonalen.

Det på nu angivna grunder utarbetade förslaget är av följande
innehåll.

De båda kommittéer, som behandlat reservstatsfrågan, hade vid beräkningen
av reservstatens storlek utgått från, att minst två reservbataljoner
skulle uppsättas vid varje infanteriregemente och i lämpligt förhållande
härtill reservformationer organiseras vid specialtruppslagen. Redan för den
då förutsatta reservorganisationen hade emellertid den föreslagna reservstaten
ansetts utgöra ett minimum. Med den organisation av reservtrupperna, som

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

ifrågasattes i det under utarbetning varande förslaget till lantförsvarets stärkande,
vore en avsevärd ökning av reservstaten utöver den av ovannämnda
kommittéer föreslagna erforderlig i fråga om officerarna. Av vid
arbetet på härordningen utförda beräkningar hade framgått, att om ökningen
av officerare och underofficerare på aktiv stat inskränktes till det i
nyssnämnda förslag upptagna antalet, reservstaten borde omfatta omkring
20 överstar, 95 övriga regementsofficerare, 385 kompaniofficerare och
370 underofficerare. I detta antal vore på reservstat erforderlig intendenturpersonal
inberäknad. Förutom dessa beställningar syntes även åtminstone
fyra generalsbeställningar böra tillkomma. De nu angivna siffrorna kunde
emellertid icke göra anspråk på att vara annat än approximativa och
angåve ingalunda hela det behov, som vid reservorganisationens fullständiga
genomförande uppstode. Att öka reservstaten utöver det nyss angivna
antalet officerare och underofficerare vore emellertid med hänsyn till de
sannolika svårigheterna att rekrytera densamma icke möjligt, åtminstone
icke vad officerarna beträffade, utan syntes det snarare antagligt, att det
skulle visa sig allt annat än lätt att ernå det ovan såsom erforderligt betecknade
antalet. Under alla förhållanden måste reservstatens uppsättande
fördelas över ett ganska stort antal år — minst 10 å 12 år — med hänsyn
till möjligheten dels att rekrytera reservstaten, dels att fylla de genom
övergång till densamma uppkommande vakanserna å den aktiva staten, utan
att den behövliga ökningen av denna komme att fördröjas.

1 betraktande dels av svårigheten att nu bestämt angiva reservstatens Reservstastorlek,
dels av den långa tid, som erfordrades för att fylla det slutliga be- enpJ°o£. a
hovet av reservstatsofficerare, och då dessutom erfarenheten rörande möjligheten
att rekrytera en reservstat av större omfattning vore ringa eller
ingen, syntes det icke vara lämpligt att nu fatta beslut om frågan i hela
dess omfattning. I stället vore det helt visst ändamålsenligare att först
taga ett mindre steg och att därför tills vidare begränsa planen för reservstatens
uppsättande till en viss bestämd kortare tidsperiod, lämpligen tiden
till och med år 1920.

Vid bestämmandet av reservstatens storlek vid den föreslagna periodens
slut samt av det antal beställningar, vilka, årligen skulle tillkomma,
borde man eftersträva, att reservstatens uppsättande om möjligt
hölle jämna steg med reservorganisationens utveckling i övrigt, och att
sålunda för denna organisation kvalificerat befäl komme att erhållas, i
samma mån som reservformationer planenligt kunde nyuppsättas. Enbart
ur denna synpunkt borde reservstaten år 1920 enligt verkställda beräkningar
omfatta 2 generaler, 7 överstar, 30 övriga regementsofficerare, 120
kompaniofficerare och 120 underofficerare, däri inberäknad intendentur -

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

personal. Det vore emellertid icke möjligt att endast taga hänsyn till
befälsbehovet vid reservformationerna, utan man måste även, såsom redan
framhållits, tillse, att de genom övergång till reservstaten uppkomna
vakanserna bland det aktiva befälet kunde fyllas, och att den erforderliga
ökningen av den aktiva staten sålunda icke hämmades. Tillbörlig hänsyn
måste dessutom tagas till sannolikheten att kunna rekrytera reservstaten
med fullt lämplig personal.

Enligt vad som blivit upplyst kunde elevantalet vid krigsskolan från
och med kursen 1915—1916 ökas till 150, av vilka omkring 120 erfordrades
för den aktiva kaderns vidmakthållande och ökning. Omkring 30
kunde således från och med 1916 beräknas för fyllandet av de genom
övergång till reservstaten uppkomna vakanserna. Sedan den aktiva kadern
erhållit avsedd storlek, kunde en ännu starkare avgång till reservstaten
äga rum, därest en sådan ur andra synpunkter skulle visa sig möjlig och
lämplig. Under perioden 1916—1920 skulle således omkring 150 officerare
(intendenturpersonal däri inbegripen) kunna övergå till reservstaten,
utan att den aktiva kaderns rekrytering därav hämmades. Antalet
150 sammanfölle ganska nära med det antal officerare, vilket ovan angivits
såsom önskvärt ur synpunkten av reservtruppernas organisation.
Nämnda antal syntes även med hänsyn till möjligheten att erhålla hugade
sökande till reservstaten kunna betecknas såsom rimligt. Det innebure,
att ungefär en officer pr regemente vartannat år överginge till reservstaten.
Enligt 1909 års kommittéförslag skulle reservstaten efter 5 år omfatta
120 officerare, d. v. s. en icke fullt så hastig uppsättning som nu föresloges.

Då någon ökad officersrekrytering icke kunde påräknas förrän
1916, och då dessutom behovet av officerare 1915 vore särskilt stort, enär
enligt meddelande två årsklasser värnpliktiga nämnda år skulle samtidigt
undergå rekrytutbildning, borde reservstatens uppsättande icke påbörjas
förrän år 1916.

Enär underofficerarna rekryterades från underbefälet av manskapet,
behövde vid bestämmandet av antalet underofficerare på reservstat knappast
någon hänsyn tagas till möjligheten att fylla uppkommande vakanser,
utan antalet kunde rättas efter behovet och möjligbeten att finna underofficerare,
som önskade övergå till reservstaten. Ur denna senare synpunkt
syntes den i det föregående angivna behovssiffran, 120 underofficerare
(intendenturpersonalen däri inberäknad), kunna anses möjlig att uppnå, då
den icke innebure mera än att ungefär en underofficer för varje regemente
vart annat år skulle övergå till reservstaten.

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

I anslutning till det sålunda anförda hade uppgjorts nedanstående
tablå över reservstatens föreslagna utveckling åren 1916—1920.

Tablå över reservstatens utveckling åren 1916—1920.

År.

Gene-

raler.

Överstar.

Majorer.

Kompaniofficerare.

Underofficerare.

Högre

löne-

klassen.

Lägre

lönc-

klassen.

Högsta

löne-

klassen.

Mellersta

löne-

klassen.

Lägsta

löne-

klassen.

Högre

löne-

klassen.

Lägre

löne-

klassen.

1916......

—

1

1

6

5

9

10

11

13

1917......

1

—

1

5

5

9

9

11

13

1918......

—

1

1

6

5

8

10

11

13

1919......

—

—

1

6

5

8

9

11

13

1920 ......

1

—

1

6

4

8

10

11

13

Summa

2

2

5

29

24

42

48

55

65

Amu. I ovanstående tablå ingår erforderlig intendenturpersonal.

Reservstatsorganisationen hade sin största betydelse för infanteriet.
Icke mindre än två tredjedelar av hela antalet reservstatsofficerare och tre
femtedelar av underofficerarna vore beräknade för infanteriet. Antalet
reservstatspersonal på specialtruppslagen och intendenturkåren bleve sålunda
jämförelsevis litet och därför svårt att redan på förhand årsvis fördela
på de olika truppslagen och intendenturkåren. Det vore fördenskull
lämpligast, att reservstaten gjordes gemensam för hela hären och omfattade
alla truppslag ävensom intendenturkåren, med rätt för Kungl. Majrt att
efter sig företeende behov och övriga inverkande omständigheter fördela
de för reservstaten avsedda lönerna på truppslag och truppförband ävensom
nämnda kår, varvid likväl borde iakttagas, att minst tre femtedelar
av beställningarna i vardera av grupperna regementsofficerare, kompaniofficerare
och underofficerare om möjligt borde avses för infanteriet.

Ändamålet med reservstaten vore i första hand att skaffa ett visst
antal fullt utbildade officerare m. fl. med tillräcklig tjänstevana. För att ‘
detta skulle vara möjligt måste de, som övergin ge till reservstaten, hava
förvärvat tillräcklig sådan vana eller tjänsterutin. Med hänsyn därtill
hade de båda kommittéer, som behandlat frågan om reservstaten, uppställt
såsom fordran för övergång till densamma minst 15 tjänsteår och
35 levnadsår. Utförda beräkningar hade emellertid givit vid handen, att
med så höga fordringar i fråga om tjänsteår och levnadsår det med all

Gemensam

reservstat.

Villkor för
ivergång till
reservstat.

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

sannolikhet icke bleve möjligt att hålla reservstaten fulltalig, särskilt vad
anginge kompaniofficerarna. Reservstaten komme under sådana förhållanden
att rekryteras ur en alltför liten del av dessa.

För att med någon grad av säkerhet skulle kunna påräknas, att reservstaten
skulle kunna hållas fulltalig, syntes det därför nödvändigt att möjliggöra
något tidigare övergång till densamma, än kommittéerna föreslagit. Med
den ökning i tjänstgöringen, vilken bleve en följd av förlängd värnpliktstjänstgöring,
skulle man, utan åsidosättande av kravet på inhämtad
erforderlig tjänstevana för befattning såsom kompani-(skvadrons- o. s. v.)
chef, kunna fastställa såsom villkor för övergång till reservstat minst 10
tjänsteår såsom aktiv officer och minst 32 levnadsår. För de officerare,
vilka åren 1915—1920 bleve 32 år, innebure nyss angivna villkor enligt
verkställda beräkningar eu fordran på i medeltal 12—13 tjänsteår vid armén.
Liknande villkor borde även gälla intendenterna. Då övergång till intendenturkåren
numera skedde efter ungefär 5 tjänsteår såsom officer, kunde
ifrågavarande villkor, vad intendenterna beträffade, lämpligen bliva minst
5 tjänsteår såsom intendenturtjänsteman och minst 32 levnadsår.

Vad underofficerarna anginge, hade kommittéerna, enligt vad förut
nämnts, såsom villkor för övergång till reservstat uppställt minst 15 tjänsteår
och 35 levnadsår. Då underofficersbefordran i allmänhet vunnes vid
26—27 års ålder, skulle detta under rådande förhållanden innebära 8
å 9 tjänsteår såsom underofficer, vilket med hänsyn till erforderlig tjänsteduglighet
såsom kompani-(skvadrons- o. s. v.)adjutant syntes kunna anses
tillräckligt. Då det emellertid vore sannolikt, att genom inrättande av
en reservstat och till följd även av andra skäl omsättningen bland underofficerarna
komme att bliva större, än vad förhållandet under senaste
åren varit, kunde man lämpligen sänka fordran på levnadsålder till minst
34 år. Då emellertid underofficerarnas befordringsförhållanden vore ganska
ojämna, syntes en fordran på minst 8 tjänstår såsom aktiv underofficer böra
uppställas, för att med säkerhet skulle kunna påräknas erforderlig tjänstevana
hos de underofficerare, som överginge till reservstat.

Avlönings- Mot de avlöningsförmåner för reservstatens personal, vilka föreslagits

formaner. ,w pgQg års sakkunniga och sedan upptagits i 1909 års förslag hade
gjorts den erinran, att de vore av proportionell pensions natur. Förutom
att mot detta avlöningssätt kunde göras den principiella invändningen, att
det gåve hela anordningen karaktär snarare av förtidspensionering än av
en fast reservstat vid sidan av den aktiva, kunde även bestämda olägenheter
därav uppvisas. Så skulle, såsom redan framhållits, härigenom en
mångfald olika lönebelopp förekomma, vilket skulle kunna vålla olägen -

15

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

heter vid redovisning m. m. Då löneförmånerna komme att ökas med
varje år övergången till reservstat uppskötes, skulle systemet i viss män
uppmuntra till uppskov med denna övergång och i främsta rummet bliva
lockande för den äldre delen av personalen, varigenom åter reservstatens
rekrytering skulle äventyras. Slutligen läge det en viss oegentlighet uti,
att en person erhölle samma ersättning under den tid tjänstgöring
även i fredstid vore honom ålagd som då han övergått till pensionsstat. Det
skulle för övrigt verka mera lockande till övergång på reservstat — särskilt
för den yngre delen av personalen —, om goda förmåner kunde
erbjudas under den närmaste tiden efter denna övergång, än om en jämförelsevis
stor pension ställdes i utsikt.

Med hänsyn härtill borde de olika lönebeloppen å reservstaten inskränkas
till ett fåtal. Därvid, liksom vid bestämmandet av beloppens
storlek, hade något skiljaktiga synpunkter gjort sig gällande för olika personalkategorier.

Vad först kompani officerarna beträffade, syntes det lämpligt att Kompanilåta
antalet löneklasser å reservstaten bliva lika stort som motsvarande 0^iöeffi''nas
klasser å den aktiva staten, alltså tre, motsvarande löjtnants av första
klassen samt kaptens av andra och första klassen.

Vid bestämmandet av de åldersklasser, vilka de olika löneklasserna
lämpligen skulle omfatta, borde hänsyn tagas till den ålder, vid vilken
de ökade löneförmånerna på aktiv stat i regel ernåddes. Då kaptens av
andra klassen lön under åren 1911—1913 i medeltal erhållits vid 36 års
ålder och kaptens av första klassen vid 40 års ålder, syntes reservstatens
lägsta löneklass för kompaniofficerare lämpligen kunna omfatta åldersgruppen
32—36-åringar, löneklassen därnäst gruppen 37—42-åringar och
den högsta löneklassen gruppen 43—49-åringar. Den lägsta löneklassen
komme sålunda att omfatta 5 åldersklasser, den därnäst 6 och den högsta
löneklassen 7 åldersklasser. Beträffande den sistnämnda löneklassen vore
emellertid att märka, det övergång till kompaniofficersbeställning å reservstat
sannolikt komme att bliva sällsynt uti de äldsta åldersklasserna på
grund av möjligheten för de därtill lämpliga att i samband med övergång
till reservstat befordras till majorer.

Under förutsättning att övergången till reservstaten komme att ske
ungefär likformigt inom de åldersklasser, som därtill kunde komma ifråga,
borde man vid bestämmandet av antalet beställningar i de olika löneklasserna
utgå från det antal aktiva officerare, vilka funnes i de tre åldersgrupperna.
Det visade sig då, att av hela antalet kompaniofficerare på
aktiv stat med en ålder från och med 32 till och med 49 år, 40 procent
tillhörde åldersgruppen 32—36 år, 39 procent åldersgruppen 37—42 år

16

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition nr 159.

och 21 procent åldersgruppen 43—49 år. Fördelningen av beställningarna,
enligt tablån å sid. 12 sammanlagt 114, borde således bliva i de olika
löneklasserna, utgående från den lägsta, resp. 48, 42 och 24, varvid en
förskjutning gjorts till förmån för den lägsta löneklassen, emedan lockelsen
att övergå till reservstat ansetts vara något större inom den åldersklass,
som denna löneklass omfattade.

Vid bestämmandet av avlöningsförmånernas storlek borde särskilt
följande synpunkter beaktas. Kostnaden för reservstaten måste hållas
avsevärt lägre än den aktiva statens. Löneförmånerna borde å andra sidan
tillmätas så, att de uppmuntrade till tidig övergång till reservstaten, och
så avvägas, att de bleve en verklig faktor att räkna med även för den, som
vid jämförelsevis unga år ämnade avgå från aktiv stat och i sammanhang
därmed omlägga grunderna för sin ekonomi. Slutligen borde, för att kvarhålla
de äldre officerarna på reservstat och motverka ett uppskjutande av
övergång till denna, en höjning av avlöningen äga rum för dem, som vid
viss ålder kvarstode å densamma, och denna höjning syntes böra få formen
av ålderstillägg, dock utan att sådant tillägg skulle i detta fall få inverka på
pensionen.

Med beaktande av dessa synpunkter kunde lönebeloppen lämpligen
bestämmas till 1,300, 1,800 och 2,300 kronor. Av dessa motsvarade
det förstnämnda ungefär löjtnants av andra klassen lön 1,020 kronor
och inkvarteringsersättning efter lägsta tariffen 300 kronor, tillsammans
1,320 kronor, och det andra löjtnants av första klassen lön 1,500
kronor och inkvarteringsersättning efter lägsta tariffen 300 kronor, tillsammans
1,800 kronor. Det högsta lönebeloppet, 2,300 kronor, motsvarade
däremot icke kaptens av andra klassen lön 2,400 kronor och inkvarteringsersättning
efter lägsta tariffen 400 kronor, tillsammans 2,800 kronor,
men det kunde icke heller gärna göra det, emedan kostnaderna därigenom
skulle bliva alltför stora, särskilt i förhållande till vederbörandes tjänstgöringsskyldighet.
Denna åldersgrupp hade för övrigt på grund av den
korta tid, som återstode till pensionsålderns inträdande, icke så stort värde
för reservstatens hållande vid avsedd numerär som de yngre åldersgrupperna.

Ålderstillägg en syntes lämpligen kunna bestämmas till 300 kronor
vartdera. Sådant tillägg skulle utgå till alla officerare på reservstat, vilka
vore fullt fältdugliga och fullgjort dem åliggande tjänstgöringsskyldighet,
efter fyllda resp. 37 och 43 år, således vid samma tid då övergång från
aktiv stat till reservstat berättigade till högre löneklass och oberoende av
den tid vederbörande tillhört reservstaten. Sålunda skulle en löjtnant å
reservstat med begynnelselön av 1,300 kronor genom erhållande av två

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159. 17

ålderstillägg kunna komma i åtnjutande av en ersättning, uppgående till
1,900 kronor.

I fråga om underofficerarnas löneförmåner på reservstat gjorde sig Underungefär
samma synpunkter gällande som i fråga om kompaniofficerarnas,
Löneklasserna syntes emellertid böra bestämmas till endast två. Då sergeants
av första klassen löneförmåner erhölles vid eu medelålder av 33
—34 år och fanjunkares vid 40—41 år, kunde den lägsta löneklassen
lämpligen omfatta 34—41-åringar och den högsta 42—49-åringar. Under
förutsättning att övergången till reservstat skedde tämligen likformigt
inom därtill berättigade klasser, borde något mer än hälften av beställningarna
tillhöra lägsta löneklassen och återstoden den högsta.

Lönebeloppen borde, med tillämpande av liknande synpunkter som
beträffande kompaniofficerarnas löneförmåner, bliva resp. 900 och 1,100
kronor. Lägsta lönebeloppet komme således att ungefär motsvara sergeants
av andra klassen lön 780 kronor och inkvarteringsersättning efter lägsta
tariffen 180 kronor, tillsammans 960 kronor, samt det högsta lönebeloppet
sergeants av första klassen lön 900 kronor och inkvarteringsersättning
efter lägsta tariffen 180 kronor, tillsammans 1,080 kronor.

Åven för underofficerarna borde ett ålderstillägg finnas, lämpligen
om 150 kronor, utgående vid fyllda 42 år efter liknande grunder som för
kompaniofficerare. I

I fråga om kompaniofficerarnas och underofficerarnas å reservstat be- Kompanifordran,
tjänstgöringsskyldighet och avgång från nämnda stat gjorde sig och^underför
dessa befälsgrupper ungefär enahanda synpunkter gällande. officerares

Beträffande befordran borde tillämpas den principen, att löjtnant, tjänstgö
resp. sergeant, vilken övergått till reservstat, skulle befordras till kapten, rin^sskyh
resp. fanjunkare, samtidigt med den officer, resp. underofficer, som stode dtaVgdng.h
närmast efter honom i turberäkning på aktiv stat vid vederbörligt regemente,
allt givetvis under förutsättning att icke giltiga skäl kunde anföras
mot hans befordran.

Vad anginge tjänstgöringsskyldigheten borde den, som överginge till
reservstaten, vid krig och andra särskilda tillfällen vara underkastad samma
tjänstgöringsskyldighet som den, vilken tillhörde arméns reserver. Han
skulle sålunda vara tjänstgöringsskyldig i krig och då värnpliktiga inkallades
för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande
av härens krigsberedskap kunde bliva anbefalld. Det vore emellertid icke
tillräckligt, att den, som inträdde på reservstaten, vid övergången vore i
besittning av militär duglighet och tjänstevana, utan det vore lika angeläget,
att han under den tid, han innehade sådan beställning, så vitt möj Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 115 käft. (Nr 159). 3

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

ligt bibehölles vid sill tj änsteduglighet, varför han för underhållande därav
måste vara förpliktad till viss militär tjänstgöringsskyldighet. Vid bestämmande
av denna måste tillbörlig hänsyn tagas till, att den icke bleve så
omfattande, att den lade några större hinder i vägen för reservstatspersonalens
civila verksamhet, vilken för denna personal bleve den huvudsakliga,
men å andra sidan finge den icke bliva så kort eller så sällan
återkommande, att ändamålet med densamma — och därigenom med hela
reservstaten — komine att förfelas.

I betraktande av dessa förhållanden vore det icke, vad kompaniofficer
ärna beträffade, tillrådligt att tillämpa vad 1909 års kommittéförslag i detta
avseende innehölle, nämligen att reservstatens personal skulle deltaga i
en regements- eller motsvarande övning endast vart annat år intill utgången av
fyrtionde levnadsåret och därefter vart tredje år, utan borde, i likhet med
vad chefen för generalstaben föreslagit, fordringarna ställas högre. Särskilt
gällde detta den yngre delen av personalen. Med hänsyn både till reservstatsofficerarnas
civila intressen och till möjligheten att bereda dem eu allsidig
utbildning och verkligt effektiv tjänstgöring syntes det icke lämpligt att
binda tjänstgöringsskyldigheten vid vissa övningar eller bestämda år, utan
endast fastställa den tid personalen högst borde vara skyldig tjänstgöra
under visst antal år i följd. Tillsvidare, innan tillräcklig erfarenhet i
detta hänseende vunnits, syntes tjänstgöringsskyldigheten böra bestämmas
för yngsta åldersgruppen kompaniofficerare till högst 90 dagar under loppet
av tre på varandra följande år, för mellersta gruppen till högst 45 dagar
under loppet av två på varandra följande år och för den äldsta gruppen
till högst 45 dagar under loppet av tre på varandra följande år.

Vad underofficerarna beträffade, gällde det huvudsakligen att uppehålla
deras tj änsteduglighet såsom kompaniadjutanter, vilken lättare än befälsvana
i allmänhet kunde bibehållas under civil verksamhet, varför tjänstgöringsskyldigheten
för dem — åtminstone tillsvidare — skulle kunna inskränkas
till 45 dagar under loppet av två på varandra följande år för
den yngsta åldersgruppen och till samma tid under loppet av tre på varandra
följande år för den äldsta.

All personal på reservstat borde givetvis i fred som krig vara skyldig
att tjänstgöra även vid annat än eget truppförband.

Kompaniofficerare och underofficerare borde vara skyldiga att ängd
från reservstat, då de uppnått den för erhållande av fyllnadspension
inom motsvarande tjänstegrad å aktiv stat stadgade levnadsålder. De borde
därvid komma i åtnjutande av viss pension samt inträda i vederbörlig
reserv och där kvarstå enligt samma grunder, som gällde för motsvarande
personal efter avgång från aktiv stat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

19

Vad ovan anförts beträffande kompaniofficerares och underofficerares
tjänstgöringsskyldighet och avgång gällde även, i tillämpliga delar, motsvarande
personal vid intendenturkären.

Enligt de tidigare uppgjorda förslagen skulle efter avgången från
reservstat lönen oavkortad uppbäras såsom pension, oaktat tjänstgöringsskyldigheten
i fred alldeles upphört. Detta vore redan av kostnadsskäl icke
lämpligt. Pensionerna finge emellertid icke sättas alltför låga, enär därigenom
utsikterna dels att kvarhålla på reservstat dem, som jämförelsevis tidigt
övergått dit, dels att förmå äldre personal till övergång dit komme att
minskas. Särskilt för de högsta löneklasserna, där personalen ej hade så
lång tid kvar till pensionsåldern, syntes det vara nödvändigt att ej för
knappt tillmäta pensionerna.

Efter beräkning av 80 procent å lönen — ålderstilläggen skulle icke
inräknas — skulle pensionerna för kompaniofficerare bliva resp. 1 040,
1 440 och 1 840 kronor samt för underofficerare resp. 720 och 880 kronor.
Avrundades dessa siffror nedåt för de lägre löneklasserna och uppåt för
de högsta, kunde såsom skäliga pensionsbelopp bestämmas: för kompaniofficerare
resp. 1 000, 1 400 och 2 000 samt för underofficerare resp. 700
och 900 kronor. I

I fråga om generalspersoner och regementsofficerare gjorde sig väsentligen
andra synpunkter gällande än beträffande kompaniofficerare och
underofficerare. Behovet av reservstatsofficerare vore, i förhållande till de
aktiva officerarnas antal, i dessa grader betydligt större än inom kompaniofficers-
och underofficersgraderna. Därtill komme, att den tid, som en
från aktiv stat till reservstat överflyttad generalsperson eller regementsofficer
kunde kvarstå å reservstaten, i de flesta fall komme att vara inskränkt
till några få år, samt att dessa officerare i allmänhet befunne sig
i en ålder, då svårigheter mötte att förvärva annan tillräckligt givande
och säker sysselsättning för att motivera övergång till reservstat. Slutligen
måste beaktas, att, om en effektiv reservstatsorganisation genomfördes för
kompaniofficerarna, de, som önskade lämna den aktiva tjänsten, i regel
kunde beräknas göra detta, innan de nådde regementsofficersgraden.

Under sådana förhållanden skulle det säkerligen visa sig omöjligt
att hålla reservstaten vid avsedd numerär endast genom aktiva generalspersoners
och regementsofficerares övergång, utan det bleve helt visst nödvändigt
att anlita utvägen att befordra officerare, som därtill vore lämpliga,
men som måhända icke kunde befordras på aktiv stat, till närmast
högre tjänstegrad på reservstat. För att eu sådan utväg skulle leda till

Kompaniofficerares

och underofficerares

pensioner.

Generaler
och regementsofficerare.

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

avsett resultat fordrades, att lönen å reservstat bestämdes högre än pensionen
i den lägre tjänstegraden på aktiv stat, och att framför allt pensionen
å reservstat icke komme att understiga nyssnämnda pension.

Vad reservstatens major sgrad anginge, borde löneförmånerna i denna
så avpassas, att de även kunde verka lockande för majorer på aktiv stat
att övergå till reservstaten. Med hänsyn därtill och till vad ovan anförts,
syntes de icke böra sättas lägre än 3 500 kronor. Pensionen borde lämpligen
bestämmas till 3 000 kronor.1

Något behov av en särskild överstelöjtnantsgrad förelåge icke för
reservstaten. I stället borde bildas en överstegrad, gemensam för överstelöjtnanter,
som befordrades, och för överstar, som överginge från aktiv stat.
I samband därmed borde två löneklasser införas för reservstatens överstegrad.
Det vore nämligen med hänsyn till överstarnas jämförelsevis små befordringsutsikter
och i allmänhet långa tjänstetid i graden önskvärt, att
deras avgång före uppnåendet av gällande pensionsgräns underlättades,
men å andra sidan skulle en med hänsyn därtill bestämd reservstatslön
på grund av den stora skillnaden i avlöningsförmåner mellan den aktiva
statens överste- och överstelöjtnantsgrader komma att medföra oproportionerligt
stora löneförmåner för de till överstar på reservstat befordrade
överstelöjtnanterna. Den ena löneklassen borde därför beräknas för äldre
överstar — lämpligen sådana som fyllt 56 år — och den andra för yngre
sådana och till överstar å reservstat befordrade överstelöjtnanter. För att
den förra skulle bliva lockande, måste dess löneförmåner och pension vara
högre än överstelöjtnants pension, till vilken överstar vore berättigade vid
55 års ålder.

Med beaktande av dessa önskemål kunde lönebeloppen i de båda
löneklasserna i reservstatens överstegrad lämpligen bestämmas till 4 600
och 5 000 kronor och pensionerna till 3 800 och 4 200 kronor.1 2

Med tillämpande av samma principer syntes lön och pension för
generalsperson å reservstat böra bestämmas till resp. 6 000 och 5 000
kronor.

Tjänstgöringsskyldigheten i fred för generalspersoner och regementsofficerare
borde lämpligen fastställas till sammanlagt högst 45 dagar under
loppet av två på varandra följande år.

1 Kaptens av första klassen lön utgör 3 400 kronor, pension 2 720. Majors lön
utgör 4 000 kronor, pension 3 200.

2 Överstelöjtnants lön utgör 4 500 kronor, pension 3 600. Överstes lön utgör
6 000 kronor, pension 4 500.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

21

Skyldighet att avgå med pension borde inträda vid resp. 55, 60 och
65 år — för intendenturpersonal vid resp. 60 och 65 år —, varefter
vederbörande borde kvarstå i reserven efter samma grunder, som gällde
för motsvarande personal å aktiv stat efter avgång från densamma.

Förutom ovan angivna löneförmåner borde all reservstatspersonal,
såsom också föreslagits i 1909 års betänkande, vid tjänstgöring komma i åtnjutande
av dagavlöning, dagtraktamente och annan tillfällig avlöning m. in.
i likhet med motsvarande personal å aktiv stat ävensom av rese- och traktamentsersättning
för resor till och från tjänstgöringsort.

Med avseende på änkepensioneringen vore intet att erinra mot vad i
1909 års betänkande därom yttrats, nämligen att det med rådande uppfattning
såväl av statstjänarnas skyldighet att sörja för sina efterlämnade familjer
som av statens plikt att bidraga därtill vore riktigast, att envar,
som överginge till reservstaten, hade skyldighet att kvarstå i änke- ooh
pupillkassan, ävensom att statsbidrag till denna kassa utginge för reservstatens
hela personal, men att fråga vore, huruvida icke övergången till reservstaten
i någon mån kunde komma att motverkas av tvunget kvarstående! denna
kassa på grund av de dryga avgifterna till densamma. Kommittén hade därför
ansett lämpligast, att valfrihet borde finnas för den, som överginge till
reservstat, att antingen genom fortsatta avgifter bevara den änkepensionsrätt,
han vid övergången innehade, eller att utträda ur kassan. Därigenom
skulle visserligen ett för kassan menligt urval komma att ske, i det
att såsom regel endast gifta delägare kvarstode i densamma, men denna
olägenhet ansåge kommittén ej borde bliva av större betydelse, än att
kassan i försvarets intresse kunde ikläda sig denna uppoffring. Att statsbidrag
för dem, som kvarstode i änkekassan, skulle erläggas av statsverket,
syntes kommittén i anslutning till ifrågavarande uppfattning så mycket
mer skäligt, som denna utgift för den enskilde kunde vara ganska
kännbar.

I fråga om övriga pensionsavgifter hade samma kommitté yttrat, att
då lönerna på reservstat vore så lågt beräknade, att de icke syntes tåla
ytterligare reduktion i form av avdrag, borde den, som överginge till reservstaten,
vara befriad från pensionsavgifter.

Lönerna vore visserligen enligt det avgivna förslaget något höjda
i förhållande till de av kommittén föreslagna, men dock icke i sådan grad
att anledning funnes frångå den av kommittén förordade anordningen.
Pensionen skulle således helt och hållet utgå ur statsmedel.

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Det behövde icke särskilt framhållas, att vid övergång till reservstat
tillerkänd lön skulle bibehållas oförändrad under hela tjänstetiden å
samma stat.

I fråga om upprättandet av reservstat för fältläkar- och fältveterinärkårerna
ställde sig frågan i viss mån annorlunda än vad anginge truppslagen
och intendenturkåren. Därom hade i 1909 års betänkande yttrats, bland
annat, att för förstnämnda kårer, som vore under ombildning, förslag till
ordnande av reservstat borde, därest sådan ansåges erforderlig, uppgöras i
samband med planläggandet av deras organisation.

Genom den år 1911 beslutade ombildningen av fältläkarkåren hade
denna erhållit en ny organisation, vilken lämpligen skulle kunna läggas
till grund för ett förslag till reservstat för nämnda kår. Någon ombildning
av fältveterinärkären eller ändring i dess stat hade ännu icke ägt
rum. Både av detta och av andra skäl syntes en reservstat för sistnämnda
kår för närvarande icke böra ifrågasättas.

En reservstat för fältläkarkåren vore synnerligen behövlig med
hänsyn till sjukvårdstjänsteti icke blott i krig utan även i fred.

En jämförelse mellan tillgången på och behovet av läkare vid härens
mobilisering efter genomförandet av det under utarbetning varande förslaget
till härordning visade, att, sedan samtliga hären tillhörande läkare
på stat och i reserven ävensom värnpliktiga sådana tagits i anspråk, ett
betydligt antal befattningar kunde besättas endast genom anlitande av frivilliga
läkare, en utväg varav det vore vanskligt att i alltför stor utsträckning
begagna sig.

O O Ö O

I det av sakkunniga år 1908 utarbetade förslaget till omorganisation
av fältläkarkåren förordades också, att, därest principen om förtidspensionering
bleve erkänd och tillämpad i fråga om officers- och underofficerskårerna,
den borde vinna tillämpning även i fråga om härens ordinarie
läkare i syfte att öka tillgången på fullt utbildad militärläkarpersonal vid
mobiliseringstillfälle. Inrättandet av en reservstat för fältläkarkåren vore
således av behovet påkallat ur krigssjukvårdssynpunkt, men det vore erforderligt
även med hänsyn till sjukvårdstjänsten i fred.

I det ovannämnda förslaget till omorganisation av fältläkarkåren
hade upptagits 60 extra bataljonsläkare, vilket antal ansetts vara mycket
lågt beräknat med hänsyn till tillgodoseendet av fredstjänstens krav. Den
nya organisationen skulle emellertid enligt Riksdagens beslut komma att omfatta
endast 44 extra bataljonsläkare. Visserligen hade behovet av läkare i
fredstid hitintills nödtorftigt kunnat tillgodoses, i vissa fall dock endast genom

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

att bereda ersättning för ökad tjänstgöring åt läkare vid truppförband eller
genom att träffa avtal med civila läkare. Men med utsträckning av
tjänstgöringstiden för de värnpliktiga koinme behovet av militärläkare att
ytterligare ökas.

Genom inrättandet av en reservstat för fältläkarkåren skulle dessutom
en välbehövlig ökad omsättning inom denna kår främjas och militärläkarbanan
bliva mera lockande genom möjligheten att efter viss, icke
alltför lång tjänstetid kunna övergå till reservstat med mindre tjänstgöringsskyldighet
i fred.

Fullgoda skäl för upprättandet av en reservstat för fältläkarkåren
funnes sålunda även ur fredssjukvårdstjänstens synpunkt.

Av beräkningar, som överfältläkaren låtit uppgöra, framginge, att
reservstaten för fältläkarkåren borde, fullt genomförd, upptaga minst
40 beställningar. Under den period, varom det nu närmast vore fråga,
syntes halva antalet beställningar eller 20 böra inrättas. Därigenom skulle
man i någon mån vinna en ersättning för de föreslagna 16 extra bataljonsläkarbeställningarna,
varmed fältläkarkåren minskades enligt 1911 års Riksdags
beslut.

Såsom villkor för övergång till reservstat syntes lämpligen böra
fordras 10 tjänsteår såsom militärläkare och en ålder av 43 år. En viss
likhet skulle därigenom vinnas med fordringarna för officerare vid övergång
till reservstat. Fältläkarkårens reservstat skulle genom dessa villkor
icke komma att omfatta några läkare, vilka på grund av värnpliktslagens
föreskrifter vore tjänstgöringsskyldiga vid mobiliseringstillfälle.

De till fältläkarkårens reservstat hörande beställningarna borde motsvara
tjänsteklasserna på stat oah således indelas i fält-, reqements- och
bataljonsläkarbeställningar. Proportionen mellan de olika tjänsteklasserna
borde bestämmas med hänsyn till, att det huvudsakligen vore äldre, väl
förfarna läkare, vilka ur såväl freds- som krigssj ukvårdstj än stens synpunkt
behövdes å reservstat, och att det sannolikt bleve ur den äldre
delen av fältläkarkåren, som reservstaten lättast kunde rekryteras. Särskilt
borde beaktas, att två fältläkarbeställningar vore behövliga icke blott
med hänsyn till mobiliseringsbehovet utan även för att i fred för tillfälliga
uppdrag, såsom inspektioner m. m., hava tillgång på några läkare
med tillräcklig auktoritet.

Med beaktande av det nu anförda syntes fältläkarkårens reservstat
1920 böra omfatta 2 fältläkare, 12 regementsläkare och 6 bataljonsläkare.
Beställningarna skulle lämpligen tillkomma i enlighet med nedanstående
tablå.

24 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Tablå över utvecklingen av fältläkarkårens reservstat åren 1916—1920.

Kostnader.

Å r.

Fältläkare.

Regements-

läkare.

Bataljons-

läkare.

1916..............

1

2

1

1917..............

—

3

1

1918..............

—

2

2

1919..............

1

2

1

1920 ..............

—

3

1

Samma

2

12

6

Löneförmåner och pensioner syntes lämpligen böra bestämmas för
bataljonsläkare lika med högsta löneklassen för kompaniofficerare, för
regementsläkare lika med majors och för fältläkare lika med lägre löneklassen
för överstar, allt å den föreslagna reservstaten för armén.

Såsom villkor för övergång till regementsläkare på reservstat borde
uppställas 15 tjänsteår såsom militärläkare och 48 levnadsår. Därigenom
kunde regementsläkarbeställning på reservstat vinnas vid ungefär samma
ålder som majorsbeställning å samma stat. Fältläkarbeställningarna borde
rekryteras såväl av fältläkare på aktiv stat som av äldre därtill hugade och
kompetenta regementsläkare.

Tjänstgöringsskyldigheten i fred borde för läkare, som ännu icke fyllt
48 år, bestämmas till högst 90 dagar under loppet av tre på varandra
följande år. Därigenom bleve dessa läkares tjänstgöringsskyldighet icke
oväsentligt större än motsvarande officerares, men dels krävdes detta ur
fredstjänstens synpunkt, dels hade läkarna icke så lång militär tjänstgöring
på aktiv stat bakom sig som officerarna. Efter fyllda 48 år syntes tjänstgöringsskyldigheten
böra inskränkas till högst 45 dagar under loppet av
två på varandra följande år.

Avgång med pension borde vara obligatorisk vid samma ålder som
för motsvarande tjänsteklasser på aktiv stat, således för bataljonsläkare vid
uppnådda 55 års ålder och för regements- och fältläkare vid uppnådda
60 år.

Överfältläkaren hade ingenting att erinra mot ifrågavarande förslag.

Kostnaderna för upprättande av reservstater under perioden 1916—
1920 vore beräknade i bifogad tablå. (Bil. A vid detta protokoll.) Enligt
denna skulle de utgöra:

25

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

för år 1916...........kronor 115,793:50

» » 1917........... » 226,417: —

» » 1918........... » 340,980:50

» » 1919........... » 453,620: —

» » 1920 ........... > 572,651:50

Enligt av förslagsställarna gjord sammanfattning skulle reservstatsorganisationen
fotas på följande allmänna grunder:

1. En för arméns officerare och underofficerare samt intendenturpersonal
gemensam reservstat upprättas med rätt för Kungl. Maj:t att fördela
därtill hörande beställningar på olika truppslag och truppförband.

En särskild reservstat upprättas för fältläkarkåren.

2. Reservstaternas första uppsättande sker under en period av fem år
(1916—1920), vid vars slut reservstaterna skola omfatta följande antal beställningar:
2 generals-, 7 överste-, 29 majors-, 114 kompaniofficers-, 120
underofficers-, 2 fältläkar-, 12 regementsläkar- samt 6 bataljönsläkarbeställningar,
så vitt möjligt fördelade likformigt över hela perioden.

3. För övergång till reservstat fordras, förutom full tjänsted laglighet:
för kompaniofficerare 10 tjänsteår såsom aktiv officer och 32 levnadsår,
för underofficer 8 tjänsteår såsom aktiv underofficer och 34 levnadsår,
för regementsläkare 15 tjänsteår såsom militärläkare och 48 levnadsår, för
bataljonsläkare 10 tjänsteår såsom militärläkare och 43 levnadsår samt
för överstar, överstelöjtnanter och kaptener vid övergång till närmast
högre tjäns,tegrad ä reservstat lämplighet för den högre beställningen.

4. A reservstat sker befordran av löjtnant resp. sergeant till kapten
resp. fanjunkare samtidigt med den officer resp. underofficer, som
står närmast efter honom i turberäkning på aktiv stat vid vederbörligt
regemente.

5. Personal å reservstat är tjänstgöringsskyldig i krig och då värnpliktiga
inkallas till rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande
av härens krigsberedskap kan bliva anbefalld, samt dessutom i fred:
generalspersoner, regementsofficerare, läkare efter uppnådda 48 år, kompaniofficerare
i åldersgruppen 37—42 år samt underofficerare intill fyllda 42 år
i högst 45 dagar under loppet av två på varandra följande år, kompaniofficerare
efter fyllda 43 och underofficerare efter fyllda 42 år i högst
45 dagar under loppet av tre på varandra följande år samt kompaniofficerare
intill fyllda 37 och läkare intill fyllda 48 år högst 90 dagar under
loppet av tre på varandra följande år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 115 käft. (Nr 159). 4

Samman fattning.

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

6. Följande löner tillkomma personal å reservstat:

generalsperson ...................6 000 kronor

överste i högre löneklassen..............5 000 >

» i lägre » ..............4 600 >

major.......................3 300

kompaniofficer i högsta löneklassen (övergång efter fyllda 43 år) 2 300

> i mellersta » ( » » » 37 >) 1 800 »

» i lägsta » f 300 »

underofficer i högre » (övergång efter fyllda 42 år) 1100 >

> i lägre » 000 »

fältläkare......................4 600

regementsläkare...................3 500 »

bataljonsläkare....................2 300 *

Vid övergång till reservstat tillerkänd lön bibehålies oförändrad under
hela tjänstetiden å samma stat.

Ålderstillägg utgå till kompaniofficerare vid uppnådda 37 och 43 års
ålder, varje med'' å 300 kronor, samt till underofficerare vid 42 års ålder
med 150 kronor.

Avlöning under tjänstgöring, såsom dagavlöning, dagtraktamente och
annan tillfällig avlöning, tillkommer personal å reservstat enligt för personalen
å aktiv stat gällande föreskrifter ävensom rese- och traktamente
ersättning för resor till och från tjänstgöringsort.

7. Personal å reservstat är skyldig avgå från reservstat dels på
grund av otjänstbarbet efter samma grunder som personal på aktiv stat,
dels efter uppnående av den ålder, som berättigar motsvarande personal
på aktiv stat till avgång med fyllnadspension.

8. Personal å reservstat åtnjuter efter avgång från densamma vid
uppnådd pensionsålder följande pensioner av statsmedel:

generalsperson....................3 000 kronor

överste i högre löneklassen..............4 200

» i lägre » .............. 3 800 »

major....................... 3 000

kompaniofficer i högsta löneklassen.......... 2 000

» i mellersta » ..........1 400 »

■» i lägsta » ..........4 600

underofficer i högre » .......... 600

» i lägre > .......... 700 *

fältläkare...................... 3800 >

regementsläkare................... 3 000 >

bataljonsläkare...................2 000 »

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

27

9. Personal å reservstat är skyldig att efter övergång till pensionsstat
kvarstå i arméns reserver under samma tider, som gälla för motsvarande
personal på aktiv stat efter avgång med pension från densamma.

10. Personal å reservstat äger att, om den så önskar, kvarstå såsom
delägare i arméns änke- och pupillkassa med den änkepensionsrätt,
den vid övergången till reservstat innehar och på de villkor, som reglementet
för denna kassa stadgar, och skall för sådan delägare utgå statsbidrag
till samma belopp som närmast före övergången.

över förevarande förslag hava utlåtanden avgivits av direktionen
över arméns pensionskassa, arméförvaltningens civila departement samt
statskontoret.

Direktionen över pensionskassan har förklarat sig icke hava något att
erinra däremot.

Arméförvaltningens civila departement bär i huvudsak icke funnit något
att erinra mot sättet för upprättande av den ifrågasatta reservstaten eller beträffande
den föreslagna avlöningen till den däri upptagna personalen. Då
förslaget emellertid innebure, att den såsom ålderstillägg betecknade avlöningsför-mån
för viss del av personalen skulle utgå vid viss levnadsålder,
utan hänsyn till tjänstetiden i reservstaten, och samma avlöningsförmån icke
såsom de ålderstillägg, vilka från de i riksstaten särskilt uppförda anslaget
till ålderstillägg tilldelades andra löntagare under fjärde huvudtiteln,
vore avsedd att innebära en sådan förhöjning i lönen, som medförde
ökning i pensionen, har arméförvaltningen ansett ifrågavarande förmån
icke höra betecknas såsom ålderstillägg utan med annan benämning,
exempelvis »avlöningstillägg». Därest denna mening vunne beaktande,
har arméförvaltningen funnit hinder icke möta, att det för ändamålet
beräknade beloppet, liksom erforderliga medel för reservstatspersonalens
avlönande i övrigt, upptoges under det ifrågasatta nya anslaget till arméns
reservstater.

Statskontoret har anfört följande:

Statskontoret hade vid två föregående tillfällen haft anledning uttala
sig i fråga om anskaffande av fältdugligt befäl för arméns reservformationer,
nämligen dels i utlåtande den'' 15 juni 1905 angående då föreliggande
förslag att medelst förtidspensionering vinna detta ändamål, dels
ock i utlåtande den 13 oktober 1909 angående ett av tillkallade kommitterade
den 3 mars samma år avgivet betänkande i fråga om upprättande
av reservstater vid armén och marinen. I båda dessa utlåtanden hade
statskontoret uttalat sig för åtgärders vidtagande för avhjälpande av den
överklagade bristen på reservbefäl med fullständig utbildning och fältdug -

Yttranden

över

förslaget.

28

Kungi. May.ts nåd. proposition nr 159.

lighet, men hade tillika framställt vissa anmärkningar mot de då föreliggande
förslagen. Förslaget om upprättande av fasta reservstater hade
emellertid statskontoret, enligt vad som framhållits i utlåtandet den 13
oktober 1909, ansett innebära en förbättring i jämförelse med den från
början avsedda anordningen med förtidspensionering; och hade statskontoret
icke haft någon erinran att i detta hänseende framställa. Denna
uppfattning hyste statskontoret allt fortfarande. Beträffande det nu förevarande
förslaget hade i detsamma vidtagits ändring i ett av de avseenden,
där statskontoret i sitt sistberörda utlåtande ifrågasatt lämpligheten av
1909 års förslag, nämligen vad anginge pensionens och lönens å reservstat
förhållande till varandra. Enligt det äldre förslaget skulle nämligen
pensionen utgå med samma belopp som lönen, under det att i det föreliggande
förslaget pensionen vore upptagen till allenast viss del av lönen.
Denna senare anordning måste givetvis anses såsom en förbättring.

Vidkommande detaljerna av förslagat vore dessa till stor del av rent
militärorganisatorisk natur och undandroge sig således statskontorets bedömande.
Hit hörde frågorna om reservstaternas storlek, villkoren för
övergång till reservstat, tjänstgöringsskyldigheten m. in. dylikt. En viktig
del av förslaget, nämligen avlönings- och pensionsbeloppen samt den olika
levnadsåldern för placering i de olika löneklasserna vore visserligen icke
av ovan avgiven art, men vid bedömande av dessa frågor måste likväl en
så avgörande hänsyn tagas till nödvändigheten att genom jämförelsevis
förmånliga avlönings- och pensionsförhållanden underlätta erhållandet av
verkligt effektivt reservbefäl, att statskontoret, även om i ett eller annat
av de föreslagna löne- eller pensionsbeloppen, bedömt ur allmän löneregleringssynpunkt,
någon mindre jämkning skulle kunna ifrågasättas, icke
tilltrodde sig att föreslå någon ändring i vad förslaget i omhandlade hänseenden
innehölle. Endast i nedan angivna punkter hade förslaget givit
statskontoret anledning till särskilt yttrande.

Formuleringen av bestämmelserna angående tjänstgöringsskyldigheten
i fred, i vad dessa avsåge tjänstgöring ett visst antal dagar under visst
antal på varandra följande år, syntes icke med tillräcklig tydlighet angiva
omfattningen av denna tjänstgöringsskyldighet. Då meningen givetvis vore,
att till exempel kompaniofficerare i åldersgruppen 37—42 år skulle tjänstgöra
högst 45 dagar under varje tvåårsperiod av tjänstetiden, borde
bestämmelsen omformuleras så, att åt detta förhållande gåves ett tydligt
uttryck.

Jämväl bestämmelsen angående ålderstillägg syntes böra förtydligas;
och föresloge statskontoret, att densamma måtte erhålla följande lydelse.

29

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

»Till kompaniofficer i lägsta löneklassen utgår ett ålderstillägg å 300
kronor vid uppnådd 37 års ålder och ytterligare ett ålderstillägg å likaledes
300 kronor vid uppnådd 43 års ålder;

till kompaniofficer i mellersta löneklassen utgår ett ålderstillägg å
300 kronor vid uppnådd 43 års ålder;

till underofficer i lägre löneklassen utgår ett ålderstillägg å 150
kronor vid uppnådd 42 års ålder.»

Vidare ville statskontoret påpeka, att bestämmelse saknades om tidpunkten
för tillträde av intjänt ålderstillägg. Denna tidpunkt kunde tänkas
vara antingen början av månaden näst efter den, vari den stadgade levnadsåldern
uppnåtts, eller början av nästpåföljande kalenderår.

Beträffande avgifter för egen pensionering hade de sakkunniga intagit
samma ståndpunkt, som hävdats i 1909 års förslag, eller att sådana
avgifter icke skulle erläggas. Denna uppfattning kunde statskontoret icke
biträda. Principen att tjänsteman skulle medelst viss avgift bidraga till
bestridande av kostnaden för sin pensionering vore numera fullt fastslagen
och vid de senare årens löneregleringar undantagslöst genomförd; och tillräckliga,
skäl för att i detta hänseende bereda reservstatspersonalen en
gynnad särställning syntes icke vara förebragta. Vidkommande pensionsavgiftens
storlek ville statskontoret erinra därom, att personalen på aktiv
stat erlade en avgift av fyra procent av vederbörande tillkommande kassaoch
fyllnadspension. Med hänsyn till dels önskvärdheten av, att övergången
till reservstat i möjligaste mån underlättades, dels ock den omständigheten,
att reservpersonalen under sin tjänstetid på aktiv stat erlagt
ovanberörda avgift av fyra procent, för vilken de efter övergången till
reservstat icke erhölle motsvarande pensionsförmån, syntes emellertid den
nu ifrågavarande pensionsavgiften kunna skäligen bestämmas till tre procent
av pensionsbeloppet.

I avseende å pensioneringen av änkor och barn hade de sakkunniga
uttalat sig för att valfrihet borde finnas för den, som överginge till
reservstat, att antingen genom fortsatta avgifter till arméns änke- och
pupillkassa bevara den änkepensionsrätt, han vid övergången innehade,
eller att utträda ur kassan. Någon utredning angående den verkan, en
dylik anordning skulle medföra för berörda kassa, vore emellertid icke
förebragt; och torde Kungl. Maj;t vid sådant förhållande finna, att denna
fråga icke i sitt nuvarande skick vore färdig till avgörande. Någon olägenhet
av att densamma i avbidan på sådan utredning undanskötes, syntes
icke vara att befara, då reservstaternas uppsättande icke vore avsedd att
påbörjas förr än år 1916.

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Departe ments chefen.

Uppsättande av reservstater ingår såsom en viktig länk bland åtgärderna
för stärkande av vårt försvar. Därmed avses att anskaffa en del
av det vid mobilisering erforderliga befäl för billigare kostnad än den,
som skulle vara förenad med uppförandet av motsvarande beställningar å
aktiv stat.

De av generallöjtnanten Tingsten och överstelöjtnanten Åkerman uppgjorda
allmänna grunder för reservstatsorganisationen finner jag i huvudsak
väl avvägda. Dock synas de föreslagna fasta lönebeloppen kunna underkastas
en nedsättning med 10 procent, utan att rekryteringen av reservstaterna
därigenom äventyras. Vidare torde i dessa grunder, med anledning
av vad dels statskontoret, dels arméförvaltningen anfört, böra vidtagas följande
modifikationer, nämligen att bestämmelserna om tjänstgöringsskyldighet
och ålderstillägg förtydligas, varjämte sistberörda löneförmån lämpligen
torde böra benämnas »avlöningstillägg», att tiden för tillträde av
dylikt avlöningstillägg närmare bestämmes till början av kalenderåret näst
efter det, varunder vederbörande uppnått den för erhållande av avlöningstillägget
stadgade levnadsålder, samt att reservstatspersonalen förklaras
skyldig att i avgifter för egen pensionering erlägga tre procent av kassaoch
fyllnadspensionernas sammanlagda belopp. Vidare torde icke för närvarande
böra meddelas någon bestämmelse om valfrihet för den, som övergår
till reservstat, att antingen genom fortsatta avgifter till arméns änke- och
pupillkassa bevara änkepensionsrätt eller utträda ur kassan. Slutligen kunna
även i övrigt vissa mindre jämkningar finnas erforderliga eller lämpliga
vid den slutliga avfattningen av blivande bestämmelser.

Jag tillåter mig erinra, att de uppgjorda allmänna grunderna för
reservstatsorganisationen innehålla bestämmelser endast om första uppsättandet
av reservstater, omfattande åren 1916—1920, och att organisationen
är avsedd att sedermera, i händelse av gynnsam erfarenhet, vidare
utvecklas. Antalet beställningar, som ingå i den första uppsättningen, har
beräknats med hänsyn till den sannolika tillgången, men är icke så stort,
som skulle erfordras för att fylla mobiliseringsbehovet under förutsättning
av det i förslaget om ny härordning upptagna antalet beställningar å aktiv
stat. Det här beräknade antalet reservstatsbeställningar måste betraktas
som maximum; det finnes nämligen ej någon utsikt, att det skall kunna
överskridas. För övrigt har Kungl. Maj:t i sin hand att i händelse av
behov begränsa antalet; någon rätt att övergå till reservstat skulle nämligen
icke komma att finnas.

På osätt framgår av bifogade, av generallöjtnant Tingsten och överstelöjtnant
Åkerman uppgjorda beräkning uppgå kostnaderna för reservstaterna
för år 1916 till kr. 115,793: 50 med successiv ökning till kr. 572,651:50

31

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

år 1920, vilket sistnämnda belopp genom nedsättning av lönerna med 10
procent skulle minskas med 52,370 kronor. Även efter sådan minskning
äro kostnaderna onekligen avsevärda, men om man vill nå det eftersträvade
målet, måste löner och pensioner bestämmas på sådant sätt, att
anställningen å reservstat blir tillräckligt lockande.

Då uppsättandet av reservstater ej är avsett att börja förrän med
år 1916, behöver icke något anslag för ändamålet äskas å 1915 års stat.
På grund av reservstatsorganisationens sammanhang med den nya härordning,
varom förslag av Kungl. Maj:t framlagts, torde emellertid grunderna
för nämnda organisation höra redan nu föreläggas Riksdagen.

Jag hemställer alltså, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att godkänna upprättande av reservstater vid armén i huvudsaklig
överensstämmelse med ovan angivna, av mig förordade allmänna grunder.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokllet-.o
C. E. Odhner.

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

Beräkning av kostnaderna för arméns

Enhet

skos

n

a d

c r.

Lön.

Dagavlöning

Rese-och trak-taments-ersätt-ning.
Kronor.

Summa

>

1916.

Kronor.

i

dagar.

ä kr.
pr dag.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

6 000

_

24

7

_

168

_

46

_

6 214

_

Generalspersoner..........

—

—

—

5 000

—

24

6

—

144

—

46

—

5190

—

Överstar, högre löneklass......

i

5190

—

4 600

—

24

6

—

144

—

46

—

4 790

—

D.o , lägre > ......

i

4 790

—

3 500

—

24

5

—

120

—

42

—

3 662

—

Majorer..............

6

21972

—

2 300

—

17

4

—

68

—

36

—

2 404

—

Kompaniofficerare, högsta löneklass .

5

12 020

—

1800

—

24

4

—

96

—

36

—

1932

—

D:o , mellersta >

9

17 388

—

1300

—

32

3

—

96

—

36

—

1432

—

D:o , lägsta »

10

14 320

—

4 600

—

24

5

—

120

—

42

—

4 762

—

Fältläkare.............

1

4 762

—

3 500

—

24

5

—

120

—

42

—

3 662

—

Regementsläkare..........

2

7 324

—

2 300

—

32

4

—

128

—

36

—

2 464

—

Bataljonsläkare...........

1

2 464

—

1100

-

17

2

50

42

50

28

—

1170

50

Underofficerare, högre löneklass . . .

11

12 875

50

900

—

24

2

—

48

—

28

—

976

—

D:o , lägre > ...

13

12 688

—

300

—

Alderstillägg............

—

—

—

150

—

D:o ............

—

—

—

Summa

—

115 793

50

Anm. 1. Generalspersoner och regementsofficerare förutsättas vid behov göras beridna på, stamhästar. Därest
6 384 kronor till 579 035: 50 kronor.

Anm. 2. I ovanstående beräkning är hänsyn icke tagen till den minskning, som med reservstatens genomförande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 159.

33

Bil. A.

reservstater under åren 1916—1920.

Å r

liga

k

0 s

n a d e

r.

Antal.

1917.

Kronor.

Antal.

1918.

Kronor.

Antal.

1919.

Kronor.

Antal.

1920.

Kronor.

1

6 214

—

1

6 214

_

1

6 214

2

12 428

! _

1

5190

—

2

10 380

—

2

10 380

—

2

10 380

2

9 580

—

3

14 370

—

4

19160

—

5

23 950

—

11

40 282

—

17

62 254

—

23

84 226

—

29

106 198

10

24 040

—

15

36 060

—

20

48 080

—

24

57 696

18

34 776

—

26

50 232

—

34

65 688

—

42

81144

—

19

27 208

—

29

41528

—

38

54 416

—

48

68 736

—

1

4 762

—

1

4 762

—

2

9 524

—

2

9 524

—

5

18 310

—

7

25 634

—

9

32 958

—

12

43 944

—

2

4 928

—

4

9 856

—

5

12 320

—

6

14 784

—

22

25 751

—

33

38626

50

44

51502

—

55

64 377

50

26

25 376

—

39

38 064

—

52

50 752

—

65

63 440

—

—

—

—

10

3 000

—

28

8 400

—

47

14 100

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

13

1950

_

—

226417

—

—

340 980

50

- |

453620

—

- |

572 651

50

hästersättning efter 1 häst för sådan officer jämväl skall beräknas, ökas ovanstående kostnader för år 1920 med
uppkommer i pensionskostnaderna.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 115 käft. (Nr 159.) 5