Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 122.
1
Nr 122.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående anordnande
av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
m. m.; given Stockholms slott den 29 maj 1914.
Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att för anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen
i nämnda protokoll angivna grunder å extra stat under sjunde huvudtiteln
för år 1915 bevilja ett anslag å kronor 171,400, med rätt för
Kungl. Maj:t att därav redan under år 1914 förskottsvis av tillgängliga
medel, anvisa kronor 3,275,
samt att besluta att, från och med år 1915 det i riksstaten under
sjunde huvudtiteln upptagna ordinarie anslaget å 11,500 kronor till
befrämjande i allmänhet av handel och sjöfart skall ur riksstaten utgå.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Axel Vennersten.
\
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 86 käft. (Nr 122.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å
Stockholms slott fredagen den 29 maj 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Frhs,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde
efter gemensam beredning i vissa delar med hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena och chefen för civildepartementet, följande:
Då min företrädare i ämbetet inför Kungl. Maj:t i statsrådet den
14 januari 1914 anmälde de frågor, som rörde regleringen av riksstatens
sjunde huvudtitel för år 1915, omförmälde han under punkt 41, »Anordnande
av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet m. m.», hurusom
den av Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta kommittén med
uppdrag att efter verkställd utredning avgiva förslag till bestämmelser
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
angående kontroll å fartygs sjövärdighet m. m. med skrivelse av den 16
december 1910 avlämnat slutligt betänkande i ämnet; att, sedan kommerskollegium
den 24 augusti 1912 häröver avgivit infordrat utlåtande, inom
justitie- och finansdepartementen arbeten pågått för åstadkommande av
författningsförslag i ämnet; att över den del härav, som innefattade
ändringar i sjölagen, lagrådets yttrande redan vore avgivet, men att lagrådets
yttrande krävdes även beträffande ett dåmera föreliggande omarbetat
förslag till lag om tillsyn å fartyg; att den ifrågasatta lagstiftningen
förutsatte anordnande av en omfattande statskontroll å fartygs
sjövärdighet med vad därmed star i samband; samt att de härför erfoiderliga
medel torde böra äskas av riksdagen i samband med framläggande
för riksdagen av vederbörande lagförslag.
I enlighet med föredragandens därvid, i avbidan på den proposition
om anvisande av ifrågavarande medel, som kunde komma att föreläggas
riksdagen, gjorda samt av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att, för anordnande av
utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet m. m., bland de extra
anslagen under sjunde huvudtiteln för år 1915 beräkna ett belopp a%
170,000 kronor.
Den inom justitie- och finansdepartementen igångsatta beredningen
av förevarande ärende har sedermera fortgått. Vid beredningen biträda,
jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag och under viss medverkan av representanter
för den fartygstekniska, nautiska och socialpolitiska sakkunskapen, föredraganden
av ärendet i kommerskollegium kommerserådet Carl Malmén
och nämnda kommittés sekreterare advokaten Eliel Löfgren.
Ovannämnda omarbetade förslag till lag om tillsyn å. fartyg blev
den 30 januari 1914 av min företrädare i ämbetet anmält inför Kungl.
Maj:t, och beslöts därvid, att lagrådets utlåtande däröver skulle inhämtas.
Lagrådet har den 28 mars 1914 avgivit det begärda utlåtandet, varefter
jag förut denna dag förelagt Kungl. Maj:t förslag i denna lagfråga.
I statsverkspropositionen till den i maj 1914 sammanträdande
riksdagen har Kungl. Maj:t, sedan jag anmält min avsikt att inom kort
förelägga Kungl. Maj:t förslag i förevarande anslagsfråga, föreslagit
riksdagen att i avbidan å proposition i ärendet, för anordnande a\
ifrågavarande kontroll bland de extra anslagen under sjunde huvudtiteln
för år 1915 beräkna ett belopp av 170,000 kronor.
Vad nu angår den del av sjöfartssäkerhetsfrågan, som jag i detta
sammanhang har för avsikt att föredraga inför Kungl. Maj:t, nämligen
om anslag för utövande av den föreslagna statskontrollen å fartyg m. m.,
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
har detta spörsmål redan under år 1913 varit föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Sedan nämligen Kungl. Magt den 7 mars 1913 på föredragning
av dåvarande chefen för justitiedepartementet för ordnat, att lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över åsyftade förslag till ändring i vissa
delar av sjölagen, beslöt Kungl. Maj:t den 11 april 1913, på föredragning
av dåvarande chefen för finansdepartementet, att till riksdagen
avlåta proposition om anslag till den utvidgade fartygskontroll, som
komme att betingas av de föreslagna sjölagsändringarna. Förslaget
slutade på samma summa som den, vilken beräknats i den i maj 1914
avlämnade statsverkspropositionen, och begärdes rätt för Kungl. Maj:t
att därav redan under år 1913 använda 2,500 kronor. Då emellertid
med anledning av den långt framskridna tiden förslaget om ändringar i
sjölagen ej gjordes till föremål för proposition till riksdagen, blev den
framlagda anslagspropositionen återtagen.
När nu frågan om anslag till ifrågavarande kontrolls genomförande
denna gång förelägges statsmakterna, befinner den sig såväl formellt som
reellt i ett delvis annat läge än då densamma föregående år framfördes.
Dels föreligger nu, i motsats till år 1913, snart sagt hela den under riksdagens
prövning fallande sjöfartssäkerhetsfrågan med alla dess legislativa
och organisatoriska element i ett sammanhang till skärskådande, dels har
frågan om de la-gstadgade grunderna för den preventiva kontrollen, sådana
desamma återgivits i förslaget till lag om tillsyn å fartyg, utbrutits för
att göras till föremål för särskild framställning till riksdagen, dels föreligger
numera i fråga om den centrala tillsynsmyndighetens organisation
ett slutgiltigt uttalande från kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade.
Föredragningen av anslagsfrågan behöver således ej denna
gång beröra ärendets legislativa moment utan kan i huvudsak inskränka
sig till spörsmålen om tillsynsmyndigheternas organisation och de medel,
som för densammas upprätthållande kunna finnas erforderliga.
Jag tillåter mig alltså att i fråga om behovet i allmänhet av utvidgade
sjöfartssäkerhetsbestämmelser och rörande därmed förbunden statskontroll
ävensom den svenska sjöfartssäkerhetslagstiftningens utveckling
och nuvarande ståndpunkt hänvisa till dels den proposition angående
vissa ändringar i sjölagen, som enligt Kungl. Maj:ts beslut av denna
dag - skall framläggas för riksdagen, och särskilt till det därtill fogade
utdraget av statsrådsprotokollet för den 7 mars 1913 (kungl. proposition
nr 116j dels ock den likaledes innevarande dag beslutade proposition
angående lag om tillsyn å fartyg med tillhörande statsrådsprotokoll för
den 30 januari 1914 (kungl. proposition nr 121).
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Jag vill här blott nämna något om organisationen av den
statskontroll å fartyg, som redan under nuvarande förhållanden förefinnes
inom vårt land. Jag kommer då först att uppehålla mig vid
organen för den preventiva fartygskontrollen.
De äldsta bland dessa äro de besiktningsnämnder, som omförmälas Nuvarande
i kungl. förordningen angående vad i avseende å passagerarångfartygs tillayinorgan.
byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör av den 12 februari
1864. Enligt sagda författning skall, med vissa modifikationer för trolleri.
utländska fartyg, passagerarångfartyg varje år, innan första resan därmed
företages eller, därest resorna under vintern fortsättas, inom loppet
av ett år undersökas och prövas av tre besiktningsmän, av vilka en
skall vara kunnig i skeppsbyggeri, en i ångmaskiners sammansättning
och skötsel samt en i sjömanskap. Besiktningsmännen förordnas i Stockholm
av överståthållarämbetet samt i övriga städer och orter, där dylika
undersökningar kunna ifrågakomma och därtill lämpliga personer finnas
att tillgå, av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som jämväl har att
bland besiktningsmännen utse ordförande. Dessa besiktningsmän äro
lokala funktionärer och äro icke anknutna vid eller beroende av det
centrala sjöfartsorganet.
Närmast på nämnda besiktningsmän ankommer jämväl tillämpningen
av kungl. förordningen av den 1 juli 1898 angående de räddningsinrättningar
och eldsläckningsredskap, vilka ångfartyg under resor
med passagerare skola medföra. Besiktning av sådana inrättningar och
redskap skall äga rum i samband med de årliga fartygsbesiktningarna.
Då de årligen återkommande besiktningarna av passagerarångfartyg
icke lämnade någon garanti för eller utgjorde kontroll å att fartygen
under tiden mellan besiktningarna höllos i vederbörligt skick, bestämdes
genom nådigt brev den 29 mars 1899, att för övervakandet av efterlevnaden
av bestämmelserna i 1864 och 1898 års berörda förordningar
skola finnas tre särskilda inspektörer, vilka det åligger en var inom det
honom anvisade tjänstgöringsdistrikt att i fråga om berörda författningars
tillämpning utöva tillsjm icke blott å de fartyg, som äro hemmahörande
inom distriktet utan även å fartyg, som för tillfället befinna sig därstädes,
samt, därest författningarnas föreskrifter befinnas icke bliva
behörigen iakttagna, genast om förhållandet göra anmälan hos vederbörande
polismyndighet för laga beivran. Dessa inspektörer för passagerarångfartyg
förordnas av Kungl. Maj:t för ett år i sänder efter förslag av
kommerskollegium. Inspektörerna stå under inseende av kommers
-
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
kollegium. Detta inseende har till syfte att åvägabringa likformighet i
inspektörernas verksamhet särskilt med avseende å författningsbestämmelsernas
tillämpning. Nämnda syfte bär man sökt nå huvudsakligen dels
i sammanhang med granskningen av de årsberättelser, som inspektörerna
äro skyldiga avgiva till kollegium, dels genom sammanträden med
inspektörerna inför vederbörande byråchef i kollegium, dels genom att,
i den mån det låter sig göra, eljest söka följa inspektörernas verksamhet.
Inspektörernas befogenhet bär närmare utstakats och i ganska
väsentlig mån utvidgats genom kungl. kungörelse av den 17 maj 1907;
så kan inspektör förbjuda fartygs nyttjande såsom passagerarångfartyg.
I viss mån hava även kommerskollegii funktioner härigenom ökats.
Enligt kungl. förordningen om vad med avseende å utvandrares
fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör av den 4 juni 1884
skola utvandrarfartyg underkastas besiktning av tre sakkunniga män,
som förordnas i Stockholm av överståthållarämbetet och i övriga städer,
där dylika besiktningar kunna ifrågakomma, av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet. Något svenskt fartyg, på vilket denna förordning
är tillämplig, har emellertid under senare tider ej funnits.
Aven de interimistiska lagstiftningsåtgärder, som under de senaste
åren blivit vidtagna i sjöfartssäkerhetens intresse, hava påkallat viss
tillsyn från myndigheternas sida. Enligt kungl. förordningen av den
13 juli 1909 angående båtar och andra bärgningsredskap å fartyg i
Nordsjö- eller vidsträcktare fart äger kommerskollegium i fråga om
bärgningsredskapens slag, beskaffenhet och placering dels i allmänhet
eller för vissa fall utfärda de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga
och överensstämma med grunderna i förordningen, dels ock i
särskilda fall meddela godkännande. Såsom de i förordningen avsedda
lokala inspektörer tjänstgöra ovan omförmälda inspektörer för passagerarångfartyg.
Vidare är kommerskollegium den statsmyndighet, som äger mottaga
och handlägga ansökning om lastmärke enligt kungl. förordningen
med provisoriska föreskrifter angående lastmärke å svenska fartyg i vissa
fall av den 21 maj 1910. Kollegium äger ock meddela de föreskrifter
som, utöver vad i förordningen med tillhörande fribordsbestämmelser
och fribordstabeller stadgas, kunna erfordras för dess tillämpning.
För fullgörandet av den kontrollverksamhet och vidtagandet av de
åtgärder i övrigt, som i sistnämnda båda förordningar ålagts kollegium,
är hos detta anställt ett skeppsbyggeritekniskt biträde med benämning
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
inspektör för fartygs bärgningsredskap och fartygs lastlinje. De funktioner,
som åligga denne tjänsteman för att bringa nyssnämnda lagstiftning
till verkställighet, hava dock på grund av lagstiftningens begränsade
räckvidd och andra förhållanden icke kommit att erhålla någon
större omfattning.
Jämväl en tredje av de i avbidan på en fullständig sjöfartssäkerhetslagstiftning
utfärdade specialförordningarna eller kungl. förordningen
med provisoriska föreskrifter angående certifikat för svenska fartyg i
vissa fall av den 21 maj 1910 kräver för sin tillämpning viss kontrollverksamhet
från myndigheternas sida. Redare eller befälhavare, som
önskar erhålla i författningen avsett certifikat, skall nämligen för detta
ändamål hänvända sig till två sådana besiktningsmän, som omförmälas
i kungl. förordningen av den 12 februari 1864 angående passagerarångfartyg.
Av besiktningsmännen skall den eno vara kunnig i skeppsbyggeri
och den andre i sjömanskap. Vad särskilt angår ett av de
områden som dylika certifikat avse, nämligen fartygslanternorna, är härvid
att märka, att, jämlikt kungl. förordningen av den 27 november
1908 om sådana lanternor, godkännande av desamma meddelas av nautiskmeteorologiska
byrån eller dess kontrollstationer, under det att den nyssnämnda
besiktningsmän tillkommande kontrollen å lanternor är inskränkt
till en granskning av riktigheten och tillämpligheten av det av nautiskmeteorologiska
byrån eller någon dess kontrollstation utfärdade lanternecertifikatet.
Jämväl i avseende å ifrågavarande förordning av den 21 maj
1910 äger kommerskollegium meddela de föreskrifter, som kunna erfordras
för dess tillämpning.
Den hittillsvarande statskontrollen å fartyg i vårt land har emellertid
varit av övervägande repressiv art. Redan före tillkomsten av nu
gällande sjölag hade 1877 års sjöfartssäkerhetskommitté förklarat de
bästa garantierna för säkerheten till sjöss ligga i ett noggrannt bestämt,
strängt ansvar för fartygs befälhavare och i ett effektivt undersökningsförfarande.
För att vinna härmed avsett resultat hade kommittén föreslagit,
att den högsta kontrollen över undersökningarna skulle ligga hos
en » sj ö far t so ver styr el so), därvid kommittén tänkte sig kommerskollegium
förstärkt med i nautiskt-merkantilt hänseende teoretiskt och praktiskt
bildade ledamöter, varjämte en särskild åklagarmyndighet borde inrättas
för övervakandet av givna bestämmelsers efterlevnad. Åven enligt 1891
års sjölag är statens uppgift i fråga om kontroll å sjöfartssäkerheten
huvudsakligen koncentrerad till att dels efter timad sjöolycka genom
sjöförklaring eller undersökning få orsakerna till olyckan tillförlitligen
Den repressiv
a kontrollen.
8
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
konstaterade dels repressiv! utkräva det ansvar, vartill innebörden av
en verkställd sjöförklaring eller undersökning kan böra föranleda. Eu
naturlig följd härav har ock blivit, att de organisatoriska anordningar,
som staten hittills vidtagit i den allmänna sjöfartssäkerhetens intresse,
erhållit ganska oansenliga dimensioner. De funktioner, som påkallats
för utkrävande av det åsyftade befälhavaransvaret, hava länge fullgjorts
av kommerskollegium, utan att härför särskilt kvalificerad eller
speciellt avsedd personal varit ställd till kollega förfogande. Då emellertid
behovet av speciell sakkunskap för fullgörande av detta slags
åligganden efter hand gjorde sig alltmera gällande, föranledde detta
slutligen till att från och med år 1906 ett sjötekniskt biträde är hos
kollegium anställt. Enligt gällande instruktion av den 15 december
1905 åligger det biträdet bland annat: att efter granskning av varje
inkommande sjöförklaring avgiva yttrande däröver i vissa hänseenden,
däribland rörande eventuellt åtal; att övervaka det vederbörliga undersökningar
angående sjöolyckor komma till stånd; samt att i övrigt tillhandagå
kollegium med utredning rörande eljest förekommande sjötekniska
frågor.
Behovet
av nya tillsy
nsorgan.
Det säger sig självt, att en verksam tillämpning av de sjöfartssäkerhetsföreskrifter,
angående vilka förslag kommer att framläggas för
riksdagen, och i synnerhet av de detalj bestämmelser, som till desammas
fullständigande äro avsedda att utfärdas, kräver en helt annan och vidlyftigare
administrativ apparat än som under nuvarande förhållanden
finnes att tillgå. Särskilt gäller detta i fråga om den preventiva kontrollen,
vars ändamålsenliga anordnande ju utgör ett synnerligen viktigt
komplement till varje modern sjölagstiftning.
Under ärendets hittillsvarande behandling har, i fråga om den preventiva
kontrollens allmänna organisation, enighet i allmänhet varit rådande
därom, att de nuvarande lokala institutionerna för besiktning, främst av
passagerarångfartyg, ej böra i sitt nuvarande skick bibehållas. Angående
de anmärkningar, som kunna riktas särskilt mot de på grund av 1864
års förordning om passagerarångfartyg inrättade besiktningsnämnderna,
tillåter jag mig åberopa vad i sådant hänseende av dåvarande chefen
för finansdepartementet yttrats till statsrådsprotokollet den 30 sistlidne
januari (kungl. proposition nr 121 sid. 19). Likaså har allmänt erkänts,
att för tillsynens verksamma bedrivande fordras ej blott en kår av väl
kvalificerade, i tillräckligt antal över landet fördelade lokala inspektörer,
utan även en över de lokala kontrollorganen stående och hela tillsynsverksamheten
sammanhållande central kontrollmyndighet. Ej heller hava
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
invändningar blivit riktade mot den av sjöfartssäkerhetskommittén föreslagna
anordningen att åtminstone vissa tillsyns förrättningar skulle med
laga verkan kunna företagas i utlandet antingen av Sveriges konsulära
representanter eller av sakkunniga, förordnade av vederbörande svenska
myndighet.
Innan jag emellertid närmare ingår på frågan om de olika tillsynsmyndigheternas
organisation och avlöningsförhållanden, måste jag något
uppehålla mig vid kontrollväsendets ekonomiska sida över huvud taget.
Sjöfartssäkerlietskommittén har i sådant hänseende anfört, att
fullständig enighet inom kommittén varit rådande därom, att, med
hänsyn såväl till kontrollens utövande på det mest verksamma sätt som
till sjöfartsnäringens berättigade intresse, kostnaderna för den allmänna
tillsynen böra bäras av staten. Undantag från denna regel skulle endast
förekomma så till vida, att:
lösen för passagerarfartygscertifikat och annat certifikat, som av
redaren begäres, skulle av denne gäldas; samt att
kostnad för överbesiktning och förnyad passagerarfartygsbesiktning
skulle, där högre myndighet, hos vilken talan föres, så bestämmer, vidkännas
av klagande part.
Vidare skulle enligt 6 § av kommitténs förslag till lag om tillsyn
å fartyg ersättning till av den centrala tillsynsmyndigheten tillkallad
sakkunnig bekostas av den, som begärt inspektion eller besiktning,
ifall det varit på dennes anhållan som den sakkunnige tillkallats.
Vad sjöfartssäkerlietskommittén föreslagit i detta ämne kan jag
endast i vissa delar biträda. Så torde avgiften för certifikat i allmänhet
böra utgå ej i form av lösen utan såsom stämpel till statsverket. Vidare
bör beträffande kostnaden för sådan sakkunnig vid tillsynsförrättning,
vilken tillkallats av vederbörande tillsynsmyndighet, den omständigheten
att tillkallandet ägt rum på enskild parts begäran principiellt icke verka
därhän, att kostnaden skall drabba samma part. Kostnaden för av tillsynsmyndighet
tillkallad sakkunnig inom landet synes böra över huvud
komma att stanna å statsverket.
Det nu utarbetade förslaget till lag om tillsyn å fartyg avser
emellertid även att i andra, ganska viktiga fall befria statsverket från
kostnaden för tillsynens utövande. Enligt lagförslagets 13 § skola
nämligen utan kostnad för statsverket vidtagas vissa åtgärder, avseende
att möjliggöra ett rationellt utförande av sjövärdighetsbesiktning, sålunda
främst den torrsättning eller kölhalning, som i allmänhet är en oefterBihung
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 86 höft. (Nr 122.) 2
Kostnaden för
tillsynen.
Tillsyn å
svenska fartyg
i utlandet.
Sjöfartssäker hetskommittén -
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
givlig förutsättning för nämnda besiktnings verkställande. Vidare skulle
enligt förslagets 10 §, sådan den formulerats till följd av erinran från lagrådets
sida.. Konungen äga förordna, att statsverket skall vara befriat
flan ersättning till sakkunnig, som enlig! 2 § av tillsynsmyndighet
anlitats i fråga om förrättning utom riket. Innebörden av sistnämnda
undantag från huvudregeln om kostnadens fördelning torde böra något
klargöras genom en kortfattad redogörelse för den tänkta anordningen
av tillsynen å svenska fartyg i utlandet.
Sjöfartssäkerhetskommittén anför i fråga om inspektioners och besiktningars
verkställande i utlandet följande (kommittén förstår med
»besiktning» samma slags förrättning, som i det nu omarbetade lagförslaget
om tillsyn å fartyg kallas sjövärdiglietsbesiktning, samt benämner
den föreslagna centrala tillsynsmyndigheten »fartygsinspektionen»):
Kommittén har emellertid icke förbisett, att omständigheterna kunna påkalla
hållandet av sådana förrättningar jämväl utom riket, och har för detta fall framlagt
förslag till olika bestämmelser.
Vad då först angår inspektion i allmänhet torde, särskilt med den befattning
tillsynsmyndigheterna i flera länder taga med kontrollen över säkerheten å främmande
fartyg, sådan icke ofta böra ifrågakomma, men där av särskild anledning
dylik förrättning är av nöden, synes konsul lämpligen böra tillerkännas befogenhet
att, med biträde av sakkunnig, om han därav finner sig äga behov, företaga inspektion
i samma ordning som gäller om fartygsinspektör inom riket.
Beträffande vidare besiktning av fartyg, kan såväl den förnyade besiktningen
som besiktning, vilken skall på grund av särskilt i lagen nämnd anledning
föietagas, komma att verkställas utom riket. I sistberörda hänseende bör särskilt
anmärkas det fall, att utländskt fartyg å utrikes ort övergår i svensk ägo eller
att fartyg för svensk mans räkning utom riket nybyggts. Kommittén har för
(b likt fall uttalat, att besiktning skall hållas och, där så lämpligen kan ske, företagas
av en eller flera sakkunniga efter förordnande av fartygsinspektionen, därvid
kommittén utgått ifrån, att fartygsinspektionens uppdrag jämväl kunde lämnas till
ep eller flera utländska sakkunniga. Härvid vore det sålunda fartygsinspektionen
själv, som genom sina delegerade utförde besiktningen på alldeles samma sätt, som
om den verkställts inom riket. Därest åter förhållandena äro sådana, att de påkalla
besiktning utrikes, men denna icke under fartygsinspektionens kontroll kan
pa angivna sätt företagas, föreslår kommittén, att fartygsinspektionen må kunna
förordna om besiktning rörande fartygs sjövärdighet genom två av konsul tillkallade,
på visst sätt kvalificerade sakkunniga. Då en besiktning av sistberörda beskaffenhet
likväl icke torde utan vidare böra tillerkännas samma vitsord som en genom
svensk myndighet eller dess delegerade företagen besiktning, har fartygsinspektionen
enligt förslaget tillerkänts befogenhet att, därest så finnes erforderligt, för
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 122.
ordna om ytterligare besiktning å fartyget. Härtill gives särskild anledning, därest
fartyget icke vid den tidigare besiktningen blivit vederbörligen torrsatt eller kölhalat.
Efter verkställd inspektion eller »besiktning» skulle det enligt
kommitténs system åligga vederbörande förrättningsmän dels att avgiva
rapport till den centrala tillsynsmyndigheten för dess anteckning om förrättningen
och vad därvid förekommit, dels att lämna underrättelse till
redaren eller befälhavaren om anmärkta brister för deras avhjälpande samt
vid förnyat besök konstatera fartygets tillstånd efter mottaget meddelande,
att befunna brister avhulpits. Eventuellt åtal för fel eller försummelse
i fråga om iakttagandet av gällande föreskrifter skulle väckas av den
centrala myndigheten. Denna skulle ock, därest »besiktning» företagits
av dess delegerade, i mån av behov utfärda förbud mot nyttjande
av fartyg eller dess inrättningar eller redskap, varefter det skulle tillkomma
konsul att bringa förbudet till verkställighet. Därest åter av
konsul tillkallade sakkunniga förrättat »besiktningen», syntes väl konsuln
kunna hindra ett sjöovärdigt fartyg att avgå, där han förfogade över
dess skeppshandlingar, men skulle det eljest ankomma på den centrala
myndigheten att efter erhållen del av det över förrättningen förda protokollet
utfärda förbud och draga försorg om dess verkställande.
I fråga om inspektion ansåg kommittén det ej böra tillkomma
konsul att utfärda förbud mot nyttjande av fartyg, utan allenast att till
centralmyndigheten för beivran anmäla anmärkt förhållande. Däremot
ansågs konsul böra erhålla befogenhet att utfärda förbud mot nyttjande
av fartygs inrättningar och redskap.
Vad angår passagerarfartygsbesiktning, har sjöfartssäkerhetskommittén
förutsatt, att sådan alltid kommer att verkställas i hemlandet.
Kommittén föreslår nämligen, att om svenskt fartyg är utom riket
vid den tid, då dess passagerarfartygscertifikat skulle upphöra att gälla,
certifikatets giltighet må anses utsträckt, till dess fartyget återkommit till
svensk hamn.
Mot vad sjöfartssäkerhetskommittén sålunda föreslagit ifråga om
förrättningar utomlands har kommerskollegium, frånsett några huvudsakligen
formella ändringar beträffande »besiktning», ej framställt någon
erinran.
Aven jag kan i det stora hela ansluta mig till de principer för
tillsynens ordnande i utlandet, vilka av sjöfartssäkerhetskommittén utstakats.
Konsulernas sakkunskap på det fartygstekniska och nautiska
Kommers
kollegium.
.
Departements
chefen.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
området är givetvis i allmänhet ej tillräcklig för att åt dem skulle
kunna överlämnas ansvaret för den ingående och viktiga undersökning,
som sjövärdighetsbesiktning innebär. Att enbart av denna anledning
beröva vårt lands sjöfartsidkare möjligheten att låta sina fartyg undergå
sjövärdighetsbesiktning i utlandet synes dock ej böra ifrågasättas.
Särskilt i fråga om de fartyg, som gå i fart uteslutande eller huvudsakligen
mellan utländska hamnar, framträder behovet att hålla angivna
möjlighet öppen, och vad angår de i utlandet för svensk räkning nybyggda
eller eljest förvärvade fartygen, vilka enligt 19 § av förslaget
till lag om tillsyn å fartyg ej skulle kunna registreras såsom svenska
eller ens förses med svensk nationalitetshandling förrän de undergått
sjövärdighetsbesiktning till styrkande av det sjövärdiga skicket, gör sig
ju beträffande dessa ett sådant behov ännu starkare gällande. Vid angivna
förhållanden synes i enlighet med kommitténs förslag för sjövärdighet
sbesiktningarnas utförande böra anlitas av svensk myndighet tillkallade
sakkunniga. Att, såsom kommittén synes hava förordat, låta
dessa personers uppdrag bero på förordnande för varje särskilt tillfälle
av den centrala tillsynsmyndigheten resp. konsul, torde dock vålla alltför
mycken omgång. Lämpligare torde vara, att i allmänhet vissa i
utlandet bosatta experter av centralmyndigheten anmodas att för viss
tid eller tills vidare i förekommande fall verkställa förrättning, varom
här är fråga. Tillkallandet av vederbörande sakkunniga i varje särskilt
fall skulle emellertid bero av konsuln, sedan befälhavaren eller
redaren hos denne anmält fartyget till sjövärdighetsbesiktning eller ock
den centrala tillsynsmyndigheten förordnat om sådan besiktnings
hållande; och skulle besiktningen därefter verkställas under konsulns
inseende. Vad nu sagts utesluter naturligen ej, att centralmyndigheten,
där så finnes lämpligt, kan förordna besiktningsförrättare för särskilt
fall. Sakkunnigförordnande av antytt slag bör ock kunna lämnas åt
lokal fartygsinspektör i hemlandet. Den hållna besiktningen, vid vilken
ju, enligt reglerna i den förslagua tillsynslagens 13 §, fartyget skall
vara torrsatt eller kölhalat, bör i alla händelser, såsom utförd av centralmyndighetens
ombud, äga samma kraft som en inom hemlandet
verkställd.
Att bekläda nämnda sakkunniga med befogenhet att utfärda förbud
mot nyttjande av fartyg eller dess tillbehör anser jag däremot, i
likhet med kommittén, icke böra ifrågasättas, utan torde rätten till
ett sådant ingrepp i svenska sjöfartsförhållanden böra förbehållas svensk
myndighet såsom sådan. Saken torde bäst ordnas så, att vederbörande
sakkunnig, därest förbudet avser inrättning eller redskap, vänder sig
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
till konsuln, vilken, på sätt nedan sägs, skulle erhålla befogenhet att
utfärda sådant förbud, men i annat fall, direkt eller genom konsuln,
snarast möjligt underrättar den centrala tillsynsmyndigheten om det
anmärkta förhållandet, varefter denna prövar frågan om förbuds utfärdande.
Har nu förbud mot nyttjande av fartyg i vederbörlig ordning
meddelats, skulle konsuln, enligt tillsynslagens 24 §, äga avfordra befälhavaren
för fartyget gällande nationalitetshandling.
Mot konsulns befogenhet att i förekommande fall och, där så
erfordras, med biträde av sakkunnig verkställa inspektion synes intet
vara att erinra, liksom ej heller mot rätt för honom att förbjuda nyttjande
av fartygs inrättningar eller redskap. Dock bör han, såvitt möjligt,
före förbudets meddelande rådföra sig med den centrala tillsynsmyndigheten.
I fråga om passagerarfartygsbesiktning har jag ingen anledning
att avvika från kommitténs av kommerskollegium biträdda ståndpunkt.
Då således statskontrollen å svenska fartyg utomlands huvudsakligen
kommer att utövas ej av statens tjänstemän utan av särskilda
sakkunniga, är det av vikt att avgöra, i vad mån den i förutnämnda
lagförslags 10 § Konungen medgivna rätten att befria statsverket från
tillsynskostnaderna bör tagas i anspråk. Jag vill emellertid redan bär
förutskicka den anmärkningen, att frågan ej torde vara av särdeles stor
ekonomisk betydelse, då de fartyg, varom bär är fråga, väl i regel torde
äga klass i något av de allmänt erkända klassificeringssällskapen och
alltså, i anslutning till vad jag senare får tillfälle att andraga, torde
i väsentligaste delar böra undantagas från sjövärdighetsbesiktning.
Då svenska staten genom inrättandet av en offentlig kontroll å
fartygens säkerhet fastslagit såsom en dess angelägenhet att en sådan
säkerhet verkligen åstadkommes, bör det också vara en angelägenhet
av vikt, att kontrollen så långt möjligt utövas av svenska funktionärer,
vilka, såsom lydande direkt under en svensk central myndighet, självfallet
måste handla under en helt annan känsla av ansvar än i främmande
länder mera tillfälligtvis förordnade funktionärer. Av denna
grund synes kontrollväsendet icke böra läggas så, att det direkt inbjuder
till att låta verkställa de obligatoriska förrättningarna i främmande
länder i stället för i hemlandet. Fara härför synes emellertid
förefinnas, om staten ej blott åt sådan i utlandet utförd förrättning tillmäter
samma verkan som åt en i hemlandet utförd förrättning utan
även tager på sig kostnaden jämväl för den i utlandet utförda förrättningen.
Att en sjövärdighetsbesiktning bör äga sin fulla rättskraft, även
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
om densamma verkställes i utlandet, har jag i det föregående sökt framhålla.
Däremot synes vad jag nyss anfört höra medföra, att den Kungl.
Maj:t förbehållna befogenheten att låta kostnaden till sakkunniga för
sjövärdighetsbesiktning utomlands stanna på vederbörande redare i sin
tulla utsträckning tages i anspråk. Då nämligen de föreslagna stadgandena
om viss tillsyns utövande i utlandet tillkommit för att bereda
de svenska redarna lättnad, synes det icke vara för mycket begärt, om
å andra sidan dessa redare själva få vidkännas ersättningen till förrättningsmännen
för i utlandet verkställd sjövärdighetsbesiktning, helst
som denna kostnad icke lärer spela någon avsevärd roll i jämförelse
med den vinst i tid och penningar, som den i utlandet verkställda
förrättningen kan bereda.
Tager man fasta härpå, torde man icke behöva ingå på en undersökning
rörande storleken av de belopp, vartill kostnaden för de utom
riket utförda besiktningsförrättningarna skulle komma att belöpa sig.
En sådan undersökning torde för övrigt komma att stöta på avsevärda
vanskligheter redan på grund av svårigheten att på förhand bestämma
en taxa, efter vilken besiktningsmännen i utlandet skulle äga att göra
sina debiteringar. Då icke något fast, efter längre tid beräknat arvode
lärer kunna för dessa bestämmas, synes nämligen ersättningen böra
utgå efter arten och graden av det presterade arbetet, men även bliva
beroende på den å vederbörande ort gängse praxis vid debiteringar av
förevarande art.
V ad åter beträffar sådan förrättning utomlands, som är att anse
såsom inspektion, och vilken, enligt vad ovan anförts, skall verkställas
av svensk konsul, som väl då skulle äga befogenhet att såsom biträde
tillkalla sakkunnig, föreligger enligt min tanke icke samma anledning
att befria statsverket från utgiften härför. Den ersättning, som konsul
kunde få att för verkställd inspektion uppbära från det allmänna,
torde böra bestämmas genom av Kungl. Maj'':t utfärdad författning i
överensstämmelse med grunderna i gällande expeditionstaxa för beskickningarna
och konsulaten samt böra i likhet med ersättningen till sakkunniga,
som vid inspektion biträtt konsulerna, förskjutas och i vederbörlig
ordning anmälas till ersättande. Under förutsättning att bestämmelser
utfärdas, avseende att inskränka konsuls inspektion till de fall
då verklig anledning därtill föreligger, torde nu berörda utgifter ej
komma att stiga till några mera betydande belopp.
Anordnandet av statskontroll å svenska fartyg i utlandet skulle
sålunda äga ringa om ens något inflytande på frågan om tillsynsmyndigheternas
organisation och om de anslag, som krävas för kontrollens
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122. 15
genomförande. Jag kan alltså i det följande bortse från senast berörda
förhållanden.
Ej heller torde jag här behöva ingå på spörsmålet om de svenska
kontrollmyndigheternas ställning till de svenska hamnar besökande främmande
fartygen, enär jag, i anslutning till kommerskollegii ståndpunkt
härutinnan, anser detta vara en fråga, som närmast bliver beroende på,
vilka överenskommelser kunna träffas med främmande makter om ömsesidigt
erkännande av den utav vederbörande lands kontrollmyndigheter
utövade tillsynen över fartygens säkerhet. Jag vill emellertid begagna
tillfället att yttra några ord om kontrollen å de utvandrarfartyg, som
gå i fart på svensk hamn och vilka, såsom förut anmärkts, för närvarande
samtliga äro av utländsk nationalitet. Visserligen kan just i
fråga om dessa fartyg en lindring i tillsynen inom den närmare framtiden
tänkas inträda, i det att den nyligen hållna sjöfartssäkerhetskonferensen
i London, som sysslat i synnerhet med i oceanfart gående fartj^g,
förordat en bestämmelse i sådan riktning, att certifikat, utfärdat av hemlandets
myndighet, skulle befria resp. fartyg från tillsyn i främmande
land med undantag dock för fall av uppenbar fara för de ombordvarande
samt i viss mån beträffande sanitära förhållanden. Då emellertid konferensens
beslut ännu ej vunnit ratifikation för vårt lands vidkommande,
torde några även för blivande svenska utvandrarfartyg gällande erinringar
här ej vara ur vägen.
I den utarbetade propositionen angående lag om tillsyn å fartyg
finnes ej uttalat, huruvida den i kungl. förordningen av den 4 juni 1884
stadgade särskilda tillsynen å utvandrarfartyg borde bibehållas eller ej.
Enligt min mening bör, på sätt även sjöfartssäkerhetskommittén förutsatt,
denna kontroll fortfarande utövas vid sidan av den allmänna,
ehuruväl de materiella föreskrifterna angående ifrågavarande fartygs beskaffenhet
böra undergå viss jämkning för vinnande av överensstämmelse
med de för fartyg i oceanfart i allmänhet ifrågasatta. Däremot torde,
i enlighet med de grunder för statskontrollens ordnande, som ansetts
böra över hela linjen komma i tillämpning, givetvis de för tillsyn å
utvandrarfartyg stadgade besiktningsnämnderna försvinna och ifrågavarande
besiktningar anförtros åt de lokala statsorgan, som inrättas för
den allmänna fartygskontrollens utövande. Kostnaden för dessa besiktningar
har hittills vilat å redaren, och torde det, åtminstone så länge
något svenskt, fartyg av ifrågavarande slag ej finnes, ej föreligga något
skäl att härutinnan göra ändring. Besiktningsavgifterna skulle sålunda,
Kontrollen
främmande
fartyg i
Sverige.
Tillsyn å
svenska fartyg
i hemlandet.
16 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
i allt fall för den närmaste framtiden, komma att ingå till statsverket,
exempelvis i form av stämpelavgift för expeditionen i ärendet.
Då förevarande förrättningar i stor utsträckning lära kunna företagas
i samband med inspektion resp. passagerarfartygsbesiktning, kunna
desamma ej väntas innebära någon avsevärd arbetsökning för statens
tillsynsmyndigheter. I allmänhet lärer, även frånsett de ytterligare
lättnader i kontrollen, som i fråga om såväl utvandrarfartyg som andra
fartyg av främmande nationalitet på den internationella överenskommelsens
väg kunna åvägabringas, tillsynen från svensk sida å sådana fartyg för
den närmaste tiden ej bliva så ingående, att den kan anses nämnvärt
inverka på frågan om kostnaderna för statskontrollen i dess helhet.
Jag kan alltså i det följande begränsa mig till frågan om den
statskontroll, som bliver erforderlig å svenska fartyg i hemlandet.
Ett bedömande av frågan om den närmare organisatoriska utformningen
av de olika för denna kontroll erforderliga tillsynsorganen
förutsätter givetvis en undersökning rörande storleken av den arbetsbörda,
som kan komma att påvila dessa myndigheter. Jag kommer
därvid främst att uppehålla mig vid de förrättningar, som, vad de lokala
tillsynsmyndigheterna angår, komma att taga ojämförligt största delen
av deras arbetskraft i anspråk, nämligen sjövärdighetsbesiktningarna.
För den för ändamålet erforderliga beräkningen har gjorts en uppdelning
av den svenska handelsflottan i fartyg med en bruttodräktighet
av 100 ton och därutöver och fartyg med en bruttodräktighet understigande
100 ton — den beträffande lastfartyg föreslagna allmänna gränsen för
plikten att undergå sjövärdighetsbesiktning. Ång- och motorfartygen hava
dessutom inom vardera huvudgruppen uppdelats i lastfartyg, passagerarfartyg
och bogserbåtar, därvid hänsyn tagits till den i 20 § av förslaget till
lag om tillsyn å fartyg intagna bestämmelsen att, om maskindrivet fartyg
nyttjas uteslutande eller lmvudsakligen till att mot ersättning befordra
passagerare eller om eljest å fartyg, som framdrives annorledes än medelst
rodd, skola på en gång medföras flera än tolv passagerare, fartyget skall
vara försett med passagerarfartygscertifikat och alltså jämlikt 11 § i
samma lag vara att anse som passagerarfartyg.
Denna uppdelning av den svenska handelsflottans fartyg har dock
endast blivit så pass fullständigt genomförd, som det varit möjligt utan
att igångsätta någon vidlyftigare undersökningsapparat, något som
knappast lärer krävas för nu ifrågavarande syfte. Största möjligheten
att vinna ett tillförlitligt resultat föreligger beträffande de fartyg, som
i egenskap av registrerade blivit upptagna i den av kommerskollegium
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
utgivna »Sveriges skeppslista», vid vilka fartyg jag till on början %ill
uppehålla mig. Jag följer därvid den senast, i medio av år 1913, utkomna
upplagan av nämnda publikation. Visserligen hava efter tiden
för denna upplagas utgivande dels nya fartyg tillkommit, dels åtskilliga
fartyg blivit avförda, men varken antalet eller storleken a\ dessa fartyg
är av beskaffenhet att i avsevärd mån inverka på resultatens inbördes
förhållanden. Uppdelningen av de i skeppslistan intagna fartygen, vid
vilken pråmfartygen, 121 till antalet, tills vidare ej medtagits, har givit
följande resultat:
Ång- och motorfartyg om 100 tons bruttodräktighet och där dier.
Lastfartyg............................................................................................. 758 st.
Passagerarfartyg ...........••••................................................................. £
Bogserfartyg (även bärgnings- och isbrytarfartyg) ................. y>
Ång- och motorf artyg av mindre bruttodräktighet än 100 ton.
r jf i 148 st.
Passagerarfartyg ..................................;......................:........................ ''
Bogserfartyg (även bärgnings- och isbrytarfartyg) ..................... ”
Segelfartyg om 100 tons bruttodräktighet och däröver ...... 452 »
Segelfartyg av mindre bruttodräktighet än 100 ton ........... 1,047 »
Vid förevarande beräkningar har man trott sig kunna antaga som
regel att, med undantag för maskindrivna lastfartyg, sjövärdighetsbesiktningarna
ske i Sverige, på samma gång man utgått från att forsta
sjövärdighetsbesiktuingen av de från utlandet till svenska handelsflottan
förvärvade fartyg äger rum utom Sverige. _
Enligt 16 § i det åberopade förslaget till lag om tillsyn a fartyg
skall periodisk sjövärdighetsbesiktning företagas
av passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen Lmdesnäs och
linjen Esbjerg—Texel varje år, och av annat passagerarfartyg vartannat
år, ......
samt av annat fartyg än passagerarfartyg, om det är maskinunve
eller segelfartyg av järn, vart fjärde år och eljest vart sjätte år, med
iakttagande härvid tillika att segelfartyg i fart bortom linjen Skagen
Lindesnäs och linjen Esbjerg—Texel skall beträffande botten utvändigt,
ävensom maskindrivet fartyg i avseende å botten utvändigt, propelleraxel,
bottenkranar och dylikt undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning
vid utgången av halva den stadgade mellantiden.
De svenska passagerarfartygen i vidsträcktare fart, vilka skulle
besiktigas varje år, torde icke "uppgå till liera än ett tiotal, för vilka
alltså skulle krävas årligen tillhopa 10 sjövärdighetsbesiktningar.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1911. 1 saml. 86 höft. (Nr 122) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Antalet övriga i skeppslista!! intagna passagerarfartyg skulle då
utgöra 347, men härtill bör läggas kanske hela antalet bogserfartyg,
el ei 14l, då snart sagt alla dessa under sommartiden en eller flera
gånger användas för lustresor. Hela antalet blir då 489, och enär desamma
skola undergå sjövärdighetsbesiktning vart annat år, blir antalet
årlig» besiktnings förrättningar, om ock stundom av mindre omfattande
art, 245.
Beträffande dem av de maskindrivna lastfartygen, om vilka bär
är fråga, nämligen dem om 100 tons bruttodräktighet och därutöver,
ar det naturligen snart sagt omöjligt att beräkna huru många av desamma
komma att begagna sig av en medgiven rätt att få besiktningen
utföra utomlands. Här må dock skäligen kunna antagas, att dessa
utomlands företagna besiktningar icke ifrågakomma för mer än eu tredjedel
av hela antalet, _ Antalet i skeppslistan förekommande lastfartyg,
imderkagtade sjövärdighetsbesiktning i hemlandet, skulle då bliva 506
och de för desamma ifrågakommande sjövärdighetsbesiktningarna av mer
eder mindre omfattande art uppgå till i genomsnitt 253 om året.
0 Beträffande de i skeppslistan upptagna segelfartygen har man vid
ifrågavarande beräkningar funnit sig kunna utgå från att intet av dem *
ma hänföras till passagerarfartyg.
segelfartyg, om vilka således bär är fråga, nämligen dem om
100 tons bruttodräktighet och däröver, kan väl hälften eller 226 antagas gå
1. den “y®8 »ngivna vidsträcktare farten — säkerligen är dock denna
si la val låg vadan, då dessa skola undergå sjövärdighetsbesiktning
av eji e0 annan art vant tredje år (de svenska segelfartygen av järn
äio sa fåtaliga, att de här utelämnas), antalet årliga sjövärdighetsbesiktrungar
för dessa fartyg bliver allenast 75.
Dä Övriga segelfartyg om 100 tons bruttodräktighet och däröver
skulle undergå sjövärdighetsbesiktning vart sjätte år, bliver för dem
antalet arliga besiktningar av denna art 38.
_ Vad pråmfartygen angår, äro desamma, såsom ej registreringspliktiga,
i allmänhet ej upptagna i skeppslistan. De fartyg av detta
s ag, vilka komme att bliva underkastade sjövärdighetsbesiktning, äro
dels sadana som aga en bruttodräktighet av'' 100 ton eller däröver, dels
sadana mindre pråmfartyg, som kunna komma att användas som passarlörstnämndas
antal torde kunna uppskattas till omkring
200, de sistnämndas till omkring 100. Det är nämligen ingen ovanlighet,
att pråmar under sommarmånaderna tagas i anspråk för lustresor,
varvid desamma, på grund av passagerarantalet, i allmänhet böra vara
försedda med passagerarfartygscertifikat. För pråmfartygen skulle således
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
antalet årliga sjövärdighetsbesiktningar kunna beräknas till för den förra
gruppen 33 och för den senare SO, allt i runda tal.
Men även fartyg, som på grund av sin ringa storlek äro befriade
från registreringsskyldighet och således i allmänhet ej förekomma i
skeppslistan, måste, därest de användas under sådana förhållanden, att
reglerna för passagerarfartyg äro å dem tillämpliga, underkastas sjövärdighetsbesiktning
vart annat år. Antalet av sådana fartyg låter sig
långt ifrån med visshet fastställas. Visserligen finnes i kommerskollegii
berättelse angående sjöfarten för år 1910 — de senare publicerade berättelserna
innehålla inga uppgifter härom — angivet antalet icke registrerade
svenska fartyg under 20 ton till 1,536. Å ena sidan måste
man nog antaga, att långt ifrån alla dessa fartyg falla inom räckvidden
av det föreslagna passagerarfartygsbegreppet, men å andra sidan har
man anledning antaga, att många av de fartyg, som här komma i betraktande,
icke blivit i nyssnämnda statistik medtagna. Om man anslår
antalet fartyg, varom här är fråga, till 800, torde man i varje fall icke
hava kommit till eu för hög siffra. Årliga antalet sjövärdighetsbesiktningar
å dessa fartyg skulle då bliva 400.
Härtill kommer vidare antalet av de sjövärdighetsbesiktningar,
som skola under arbetets gång företagas å nybyggnader av fartyg. Under
år 1912 hava i svenska fartygsregistret införts 13 i Sverige under samma
år nybyggda fartyg med en bruttodräktighet om 100 ton eller däröver.
Härvidlag må emellertid antagas såsom årligt medeltal eu något större
siffra, eller 15.
Sammanlagda antalet sjövärdighetsbesiktningar av mer eller mindre
omfattande art bliver sålunda 1,119 om året, en ganska aktningsvärd
siffra, vilken dock bör ytterligare ökas med antalet av de extra besiktningar,
som kunna komma att betingas av stadgandena i omförmälda
lagförslags 15, 17 och 18 §§. Beräknas detta antal till endast 31 per år,
skulle hela antalet sjövärdighetsbesiktningar under ett år i alla fall bliva
1,150.
Då sjövärdighetsbesiktningarna i och för sig utgöra de mest tidskrävande
av de tillsynsförrättningar, som komma att åligga de nya lokala
kontrollorganen, skulle givetvis ett så stort antal årliga sjövärdighetsbesiktningar,
som den verkställda utredningen givit vid handen, komma
att representera en högst betydande arbetsbörda för nämnda kontrollorgan.
Den föreslagna lagen om tillsyn å fartyg lämnar emellertid en
mö.jhghet öppen att avsevärt begränsa antalet dylika förrättningar.
Med stöd av lagförslagets 8 § skulle nämligen Konungen äga förordna,
20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
att för fartyg, som innehar klass i viss klassificeringsanstalt, och således
undergått klassens sjövärdighetsbesiktning, denna och däröver utfärdat
certifikat må godkännas såsom om de härrörde från svensk myndighet.
Skälen för denna bestämmelses upptagande i lagförslaget ävensom innebörden
av densamma framgå av dåvarande chefens för finansdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 30 januari 1914 samt av
lagrådets yttrande i ämnet. Det förefaller mig, som om den Kungl.
Maj:t genom det föreslagna stadgandet medgivna befogenheten utan risk
kunde i ganska stor utsträckning tagas i anspråk. Icke blott för tillsynsmyndigheternas
arbete, utan även för redarna skulle därigenom
stora fördelar stå att vinna. Jag har alltså för avsikt att föreslå bestämmelser
i syfte att de svenska fartyg, som innehava klass i vissa
klassificeringsanstalter, befrias från sjövärdighetsbesiktning i den omfattning,
vari de såsom klassade äro underkastade kontroll. Till en
början torde detta medgivande böra gälla följande allmänt erkända och
för svenska fartyg i främsta rummet anlitade klassificeringsinstitutioner,
nämligen LIoyd’s Register of British and Foreign Shipping, Bureau
Veritas, Germanischer Lloyd, British Corporation och Det Norske Veritas.
På sätt i detta ämne till statsrådsprotokollet framhållits, skulle
ett fartygs egenskap av klassat ej ens vid tillämpning av ifrågavarande
medgivande innebära befrielse från alla i en sjövärdighetsbesiktning
ingående moment, men torde den tillsyn av exempelvis bostäder och
inredning, som ej täckes av klassbesiktningen, kunna utövas i samband
med inspektion. I alla händelser torde vid beräkning av antalet sjövärdighetsbesiktningar
de i ovannämnda institutioner klassade fartygen
kunna helt och hållet frånses.
I Sveriges skeppslista är anmärkt, vilka svenska fartyg innehava
klass i någon av de olika klassificeringsinstitutionerna, med angivande
härvid av vederbörande anstalts namn. Ifrågavarande uppgifter härstamma
dock icke från respektive klassificeringsinstitutioner utan från
vederbörande fartygs redare, vilka särskilt i fråga om segelfartyg
ej alltid torde hava sig så noga bekant, om klassen fortfarande består
eller ej. Några fullt exakta uppgifter i detta avseende torde därför icke
kunna erhållas, helst respektive klassificeringsinstitutioner icke lära hava
någon särskild förteckning över i deras register införda svenska fartyg
och ej heller torde kunna, åtminstone för närvarande, hava någon skyldighet
att lämna uppgift härom. De fel, som eu bearbetning enbart av
skeppslistans uppgifter möjligen kunde medföra, torde emellertid vara
så pass fåtaliga, att de icke nämnvärt inverka på nu ifrågavarande
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
undersökning. Det må därför, trots ovannämnda bristfälliga källoi, ^ id
denna undersökning antagas, att samtliga de enligt skeppslistan i ovannämnda
fem klassificeringssällskap intagna fartygen skulle komma att
av Kungl. Maj:t i huvudsak befrias från sjövärdighetsbesiktmng.
Vid ett genomgående av skeppslistan finner man, att av åug- och
motorfartygen sammanlagt 589, därav 30 passagerarfartyg, innehava
klass i någon av de ifrågavarande klassificeringsanstalterna. För segelfartygen
utgör motsvarande antal 205.
Vill man då tillse, vilken roll ifrågavarande klassade fartyg spela
inom do olika grupper, i vilka de sjövärdighetsbesiktmng underkastade
fartygen ovan uppdelats, torde bland de 30 klassade passagerarfaitygen
återfinnas samtliga de i det föregående till ett antal av 10 uppskattade
passagerarfartygen i fart bortom linjerna Skagen Lindesnäs och Lsbjeig
Dexel. Då dessa skulle undergå sjövärdighetsbesiktmng årligen, men
övriga passagerarfartyg endast vartannat ar, kominer med häusv n till
de klassade passagerarfartygen sjövärdighetsbesiktningarnas antal att
minskas med 20 om året.
Till de inom ifrågavarande anstalter klassade lastfartygen torde
vidare böra räknas samtliga de 252 maskindrivna lastfartyg, som enligt
min förut verkställda sannolikhetsberäkning kunna väntas begagna sig
av medgivandet att undergå sjövärdighetsbesiktmng i utlandet. Dessa
fartyg skulle alltså ej spela någon roll vid uppskattandet av den här
ifrågasatta lindringen i hemlandsmyndigheternas arbetsbörda.
Alltså återstå 307 maskindrivna lastfartyg, vilka tänkas undergå sjövärdighetsbesiktning
i hemlandet, men som pa grund av innehar d klass
skulle befrias därifrån. Då enligt den föreslagna lagen sjövärdighetsbesiktning
av större eller mindre omfattning skulle betiäflande dessa
fartyg ifrågakomma vartannat år, representera desamma 153 sådana
besiktningar.
Då de uti ifrågavarande sällskap klassade segelfartygen över 100
ton väl i regel gå i Nordsjö- eller vidsträcktare fart, betyda desamma
en minskning i antalet årliga sjövärdighetsbesiktningar av 68 stycken.
Hela den av ifrågavarande medgivande föranledda minskningen i
sjövärdighetsbesiktningarnas antal skulle alltså uppgå till 241 sådaun
förrättningar, varigenom den ovan angivna siffran 1,150 skulle kunna
nedbringas till 909 eller i runt tal 900.
Vad därefter angår det andra slaget av besiktning eller passagerarfartvgsbesiktningen,
framgår av det förut anförda, att antalet fartyg,
som enligt lagförslagets bestämmelser skulle vara försedda med passa
-
22
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
gerarfartygscertifikat, kan uppskattas till 1,399, därvid dock de i fartygsregistret
ej upptagna fartygens antal endast kunnat ytterst approximativt
beiäknas. Av dessa fartyg skulle endast ett tiotal i längre fart gående
behöva årlig förnyelse av passagerarfartygscertifikatet, under det att för
återstoden detta certifikat skulle äga tvåårig giltighet. Årliga antalet
passagerarfartygsbesiktningar skulle alltså bliva i medeltal 705 eller i
runt tal 700. Om än detta slag av besiktning innefattar undersökning
om de stundom rätt. vidlyftiga betingelserna för fartygs förseende med
passagerarfartygscertifikat äro uppfyllda, torde dock kunna förväntas, att
passagerarfartygsbesiktningarna komma att taga vederbörande förrättningsmans
tid i anspråk i betydligt mindre grad än sjövärdighetsbesiktningarna.
Rörande den tredje huvudgrenen av kontrollverksamheten, nämligen
inspektionen, finnes ingen bestämmelse om huru ofta sådan skall företagas.
Inspektion bör för varje fartyg äga ram så ofta det finnes
påkallat eller lämpligt, utan onödig rubbning i fartygs trafikförhållanden.
Rock torde man ej kunna antaga, att i genomsnitt inspektion
företages för varje fartyg oftare än vartannat år. Varje svenskt fartyg,
a vilket någon finnes för betalning anställd eller såsom passagerare
färdas, skulle vara underkastat inspektion.
Antalet fartyg, som skulle underkastas inspektion, utgöres alltså icke
blott av alla i registret över svenska fartyg införda, till ett antal av
2,904 pråmfartygen därvid frånräknade— utan även av de många icke
registreringspliktiga och ej ändock i registret införda fartygen. Dessa
sistnämndas^ antal kan, med stöd av de nyss anförda statistiska upp
beräknas
till i runt tal 1,600. Härtill komma de
pråmfartyg, som över huvud äro underkastade statskontroll och vilkas
antal torde kunna sättas till i runt tal 500. Hela antalet av inspektion
underkastade, fartyg bliver då 5,004 eller i runt tal 5,000. Beräknar
man, att vaije fartyg, bortsett från de inspektionsförrättningar som lära
komma att företagas i samband med sjövärdighets- och passagerarfartygsbesi.
ktningar, undergår inspektion i''genomsnitt vartannat år, skulle
antalet fristående inspektionsförrättningar årligen kunna uppskattas
till 2,500. r
Förutom tillsynens tre angivna huvudarter märkas de särskilda
förrättningar för undersökning av fartygs maskiner, inrättningar och
utrustning, varom Konungen enligt sista stycket av lagförslagets 3 8
skulle aga att förordna. Jag har emellertid ej för avsikt att för närvarande
föreslå utfärdandet av bestämmelser om dylika förrättningar
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
utöver den undersökning av maskiner, inrättningar och utrustning, som
skulle komma att äga rum i samband med angivna huvudsakliga till—
synsförrättningar. Någon hänsyn till nämnda speciella förrättningar
synes därför här ej behöva tagas.
Med utgångspunkt från den svenska handelsflottans nuvarande
storlek skulle alltså ungefärliga antalet av de förrättningar, som under
loppet av ett år komma att åligga tillsynsmyndigheterna i fråga om
svenska fartyg inom landet, kunna beräknas på följande sätt i avrundade
tal: 900 sjövärdighetsbesiktningar, 700 passagerarfartygsbesiktningar
och 2,500 fristående inspektioner eller sammanlagt 4,100 förrättningar.
Vid bedömandet av ti 11 synsmyndigheternas arbetsbörda bör emellertid
uppmärksammas, att av praktiska skäl sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningar
ofta nog lära komma att sammanfalla. Det är givet,
att härav föranledes eu viss begränsning särskilt i fråga om fartygsinspektörerna
åliggande tjänsteresor.
Jag övergår nu till frågan om de nya statsorgan, som erfordras för
utövande av den ifrågasatta statskontrollen å fartygs sjövärdighet in. in.
Det synes mig därvid lämpligast att först uppehålla mig vid de lokala
myndigheterna samt deras åligganden och befogenheter.
Såsom allmän motivering för behovet av en regelbunden lokal
fartygskontroll anför sjöfartssäkerhetskommittén följande:
Organ för den
preventiva
fartygskontroilen.
Lokala tillsynsmyndigheter.
Sjöfartssäker
hetskom
mittén.
Härjämte erfordras, att den centrala tekniska myndigheten erhåller biträde
för tillsynens utövande av lokala tjänstemän inom olika delar av riket. Även om
de nuvarande inspektörerna för passagerarångfartyg bibehölles och organisationen
av besiktningsförfarandet i fråga om dessa fartyg lämnades orubbad, skulle konti
ollens utsträckning till att gälla fartyg i allmänhet påkalla införandet av regelmässig
tillsyn genom kontrolltjänstemän i olika orter. Ett allsidigt övervakande
av den mängd skilda detaljer, vilka måste iakttagas för sjöfartssäkerhetens upprätthållande,
och ett skyndsamt vidtagande av de åtgärder, som må finnas nödiga
för att hindra ett osäkert fartygs användande i sjöfart, kunde den nya tillsynsverksamheten
ej väntas åvägabringa, därest denna, i fråga om andra fartyg än
passagerarångfartyg, skulle inskränkas till tillfälliga eller av särskilda skäl vidtagna
kontrollåtgärder enbart på föranledande av central myndighet.
Sin principiella ståndpunkt i fråga om de lokala tillsvnsmyndigheternas
allmänna organisation har kommittén angivit på följande sätt:
Med berörda utgångspunkt för sitt förslag, enligt vilket kontrollmyndighetens
undersökning icke avser att lämna ett formligt tillstånd till fartygs användande i
sjöfart, utan blott att tillse, huruvida några brister förefinnas, vare sig i allmänhet
eller i vissa avseenden, har kommittén, vid övervägande av fråga om, huru den
24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
lokala kontrollen lämpligen borde inrättas, funnit den vidlyftiga anordningen av
besiktningsnämnder kunna undvaras och tillräckligen ersättas med en fullt lämplig
och skicklig tjänsteman. Där, såsom i Frankrike, ett fartygs användande i sjöfart
grundar sig på ett formligt tillstånd i det över fartygets besiktning upprättade
certifikatet, är det helt naturligt, att prövningen härav icke överlämnas till en enda
tjänsteman, utan till en nämnd, avsedd att inom sig representera de olika synpunkter,
ur vilka frågan om fartygets nyttjande bör bedömas. Men så långt förrättningen
endast är en inspektion, det vill säga avser att ur teknisk synpunkt utröna fartygets
tillstånd med hänsyn till säkerheten i syfte att beivra därutinnan befunna brister,
bör förrättningen kunna, utan förfång för berättigade intressen, utföras av en enda,
med fartyg fullt förtrogen och opartisk person, på sätt inspektion i alla länder,
där statskontroll å fartyg finnes inrättad, numera utföres och jämväl beträffande
svenska passagerarångfartyg av inspektörerna för dessa bedrives. De anmärkningar,
vilka framkommit gent emot tillräckligheten av de sistnämndas kontrollåtgärder,
måste säkerligen hänföras till ofullständigheten i de föreskrifter de hava att iakttaga,
det ringa antalet inspektörer och svårigheten för dessa att reglera, sådant,
som av andra personer, besiktningsmännen, vid passagerarfartygsbesiktning bestämts,
men torde icke i något avseende vara att tillskriva det förhållande, att inspektion
förrättats av en enda person. Då nu den av kommittén föreslagna kontrollen utgöres
av inspektion i ovan angivna bemärkelse, har kontrollförfarandet ansetts kunna
grundas på förrättning av en enda tjänsteman, så mycket hellre, som det vid anordnandet
av den nuvarande passagerarfartygsbesiktningen visat sig, att det på flera
platser möter svårighet att erhålla tillräckligt antal kompetenta besiktningsmän
även för besiktning av allenast passagerarångfartygen, varförutom garanti för besiktningsmännens
fullt opartiska ställning icke genom gällande bestämmelser lämnats.
Berörda olägenheter vid en besiktningsinstitution, motsvarande den nuvarande vid
passagerarångfartyg, torde icke kunna undvikas utan att staten eller redarna finge
vidkännas kostnader, vilka icke skäligen kunna någondera åläggas. Tjänstemannens
opartiskhet har kommittén velat trygga genom föreskrift, att han icke skulle tillåtas
äga del i eller anställning å fartyg eller skeppsvarv. Hans oberoende bör jämväl i
möjligaste mån främjas genom att avlöningen icke allt för knappt tilltages. Därest
åter den ordinarie kontrolltjänstemannens fackkunskap i ett speciellt fall icke skulle
vara tillräcklig för bedömande av visst förhållande, har förslaget velat bereda
fartygsinspektionen möjlighet att giva honom biträde av en eller liera peisonei
med erforderlig speciell sakkunskap.
De lokala tillsynsorganens huvudsakliga uppgift skulle enligt kommitténs
förslag bestå i verkställande av inspektioner och »besiktningar))
å fartyg ävensom i utövandet av särskild tillsyn å passagerarfartyg.
I sistnämnda hänseende skulle det jämväl åligga de lokala inspektörerna
att för fartyg i Östersjö- och inskränktare fart utfärda passagerarfartygscertifikat.
De åtgärder, som efter verkställd inspektion eller »besiktning))
skulle åligga vederbörande inspektör, skulle enligt kommitténs förslag
gå ut på följande:
att avgiva rapport till den föreslagna centrala tillsynsmyndigheten
för dess anteckning om förrättningen och vad därvid förekommit;
25
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
att lämna underrättelse till redaren eller befälhavaren om anmärkta
brister för deras avhjälpande samt att vid förnyat besök konstatera
fartygets tillstånd efter mottaget meddelande, att befunna brister avhulpits;
att
göra anmälan till polismyndighet för laga beivran av fel eller
försummelse vid iakttagandet av gällande föreskrifter, där sådan anmälan
finnes befogad;
samt att i förekommande fall utfärda förbud mot fartygs användande
helt och hållet eller i viss utsträckning, vilket förbud skulle
delgivas den centrala myndigheten och efter anmälan verkställas av
polismyndighet.
Till stöd för sitt förslag att förläna även lokal fartygsinspektör
befogenhet att utfärda förbud av nyss angivna art har kommittén
yttrat:
Det må härvid anmärkas, att i främmande länder, där förbud mot fartygs
nyttjande kan meddelas, detta i några länder förutsätter beslut av en besiktningsnämnd
eller sjörätt eller av högre administrativ myndighet, men att åter i andra
länder förbud kan utfärdas av en statens kontrolltjänsteman, antingen definitivt
eller i avvaktan på en besiktningsdomstols beslut i ärendet. Kommittén har ansett,
att i fartygsinspektörernas oberoende tjänsteställning och i de anspråk på kompetens,
man på dem måste ställa, förefunnes tillräcklig garanti för ett omdömesgillt
och opartiskt utövande av rätten att meddela förbud; och har kommittén därför
tillstyrkt att giva fartygsinspektörema likaväl som fartygsinspektionen sagda
befogenhet, så mycket hellre som det, med de mångenstädes långa avstånden mellan
hamnarna utefter Sveriges kust, både ur kostnadssynpunkt och med avseende å
faran i dröjsmål torde möta den största svårighet att anordna besiktningsnämnder
av fullt kompetenta personer. Därjämte bör fartygsinspektionen genom sina instruktioner
rörande inspektörernas verksamhet vara i tillfälle att giva dessa ledning
för en riktig utövning av rätten att meddela förbud medelst anvisning att särskilt
i sådana tveksamma fall, där förbud kan ifrågakomma, inhämta annans sakkunniga
yttrande, om sådant kan erhållas o. s. v., varförutom begränsning i vissa fartygsinspektörers
rätt att meddela förbud torde kunna i meddelad instruktion vidtagas.
Ett överlämnande till fartygsinspektör av befogenheten att beträffande
fartyg i allmänhet utfärda förbud mot nyttjande överensstämmer slutligen med den
uppfattning, som ligger till grund för bestämmelsen om inspektörernas för passagerarångfartyg
nuvarande rätt att jämlikt kungl. kungörelsen den 17 maj 1907
icke allenast företaga inspektion å, utan även utfärda förbud mot nyttjande av
passagerarångfartyg, vilken sistnämnda åtgärd skall vidtagas, så snart överhängande
fara för passagerarnas säkerhet skulle uppstå genom fartygets användande.
Fall, då berörda myndighet missbrukats, hava icke avhörts och lära än mindre
väntas förekomma efter inrättande av en central teknisk myndighet, fartygsinspektionen,
som även direkt är befogad att utfärda förbud och vars yttrande fartygsinspektören
tvivelsutan torde före slutlig åtgärds vidtagande inhämta, så snart detta
utan fara på grund av tidsutdräkten kan ske.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 86 höft. (Nr 122.) 4
26
Kommerslcollegium
m. fl.
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 122.
I fråga om de lokala fartygsinspektörernas antal, kompetensvillkor
och avlönande anför sjöfartssäkerhetskommittén:
För beräknandet av vilket antal fartygsinspektörer kunde anses erforderligt
för utförandet av tillsynsverksamheten i dess olika delar och vilka tjänstgöringsdistrikt
lämpligen borde tilldelas dessa, har kommittén föranstaltat om undersökning,
. så gott ske kunnat, rörande förekomsten av fartyg inom svenska hamnar.
Härvid har, bland annat, utrönts, huru svenska fartyg, som enligt kommitténs förslag
bleve underkastade besiktningsskyldighet, äro fördelade mellan respektive
hemorter, till ledning för eventuell distriktsindelning efter nämnda grunder.
Emellertid torde behovet av fartygsinspektörer icke uteslutande kunna bedömas
från berörda utgångspunkt, utan har kommittén sökt vinna en lämplig fördelning
av tjänstedistrikten efter de olika kust- och vattenområdenas beskaffenhet och belägenhet
samt ungefärliga antalet av de fartyg, som förekomma på olika platser,
därvid kommittén stannat för ett antal av 22 fartygsinspektörer med distrikt, som
utvisas av en vid betänkandet fogad tablå (Bil. IV).
De 22 fartygsinspektörer, som kommittén sålunda anser behövliga för tillsynens
utövande, kunna emellertid icke alla väntas fylla samma anspråk på teknisk
utbildning och kvalifikationer i övrigt. Till fartygsinspektörer torde böra utses
personer, vilka äga tillräcklig erfarenhet och kunskap såväl i skeppsbyggeri som
beträffande fartygs maskineri för att kunna med sakkunskap utföra förrättningar,
som för kontrollens verksamma utövande i allmänhet äro erforderliga. Härvid bör
det förhållande beaktas, att inom åtskilliga kustområden de fartyg, vilka kräva
tillsyn, företrädesvis äro segelfartyg av trä, varför vid utseende av fartygsinspektörer
för dylika områden huvudsakligt avseende lärer böra fästas därpå, att de utsedda
personerna äga erfarenhet och skicklighet i bedömandet av sådana fartyg.
Avlöningen för fartygsinspektörema torde, med hänsyn till olikheter i kvalifikationer
och i tjänstgöringens omfattning, icke böra bestämmas till samma belopp
för samtliga dessa tjänstemän. Kommittén har förslagsvis tänkt sig, att årliga
avlöningen bör bestämmas till 5,000 kronor för vardera av 8 inspektörer, 4,000
kronor för vardera av 8 inspektörer och 3,000 kronor för vardera av 6 inspektörer.
För en var av de 22 inspektörerna torde böra beräknas en årlig resekostnad
av 2,000 kronor. Sammanlagda kostnaden för den lokala inspektionen skulle
sålunda uppgå till 134,000 kronor.
Kommerskollegium har på denna punkt följande uttalande:
Beträffande organisationen av de lokala inspektörerna har kommittén tänkt
sig, att desamma skulle utgöra till antalet 22, enligt fördelning, som framgår av
bilaga IV till kommitténs betänkande.
Enligt denna bilaga skulle i regel endast en inspektör finnas inom varje
distrikt, men två i Sundsvall, tre i Stockholm och tre i Göteborg. Kommittén har
emellertid icke närmare angivit, huru den tänkt sig arbetet fördelat mellan inspektörerna
i dessa sist nämnda tre städer, om i mån av deras olika kvalifikationer —
för skeppsbyggeriteknik, maskinteknik och sjömanskap —, eller om var och en
skulle hava särskilt geografiskt bestämt underdistrikt, exempelvis för inspektörerna
i Stockholm dess hamnområde, Mälarhamnar och Saltsjöhamnar, eller på annat
27
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
tänkbart sätt. Kollegium anser, att i de fall, då flera inspektörer stationeras å en
och samma plats, åt en av dem bör givas ett visst förmanskap, så att lian kan
ordna och fördela arbetet.
Kommitténs förslag till distriktsindelning är ju rätt obestämt och torde kräva
en omarbetning med angivande av bestämda geografiska begränsningar. Då detta
emellertid är en fråga, vilkens ordnande icke är av någon större principiell betydelse,
särskilt om de i förslaget skisserade tjänstgöringsområdena i det stora hela
bibehållas, torde frågan bäst avgöras först i sammanhang med de olika inspektörsbefattningamas
tillsättande. Detta gäller även beträffande platsernas fördelning
efter de olika löneklasserna. Att nu på förhand, innan någon erfarenhet av fartygsinspektionens
verksamhet vunnits, avgiva ett tillfredsställande förslag till slutgiltig
stat för inspektörerna med angivande av noggrannt bestämda distrikt och avlöningsbeloppet
för en var inspektör, förefaller omöjligt, helst som frågan också,
isynnerhet i början, är beroende av tillgången inom de olika orterna på lämpliga
kandidater samt på deras löneanspråk.
Det synes därför kollegium lämpligast att kostnaderna för den lokala inspektionen
beräknas tills vidare till den av kommittén angivna totalsumman, 134,000
kronor, att till avsedda ändamål fördelas av Kungl. Maj:t efter förslag av kollegium.
Kommitténs uttalande i fråga om kompetensvillkoren för. fartygsinspektörerna
har av kollegium biträtts. En annan uppfattning har
emellertid kommit till synes i vissa av de yttranden, som under ärendets
behandling avgivits från i saken intresserade korporationer. Så hava
ångfartygsbefälhavarsällskapet, Sveriges fartygsbefälsförening och sjökaptenssocieteten
i Stockholm uttalat, att i varje distrikt borde finnas
två inspektörer, av vilka en borde hava avlagt sjökaptensexamen och
fört handelsfartyg. Åven Stockholms styrmansförening har gjort gällande
behovet av sjöteknisk kompetens hos vissa av fartygsinspektörerna.
De erinringar, som sålunda blivit framställda från fartygsbefälets Departement>■
sida, synas mig ej sakna visst fog. Redan vid behandling i statsrådet chefen
av
frågan om tillsynsväsendets legislativa sida har ett principiellt
erkännande därav lämnats. I förutnämnda anförande till statsrådsprotokollet
den 30 januari 1914 angav nämligen dåvarande chefen för finansdepartementet
huvuddragen av de lokala tillsynsmyndigheternas organisation
på följande sätt. Förutom fartygsinspektörer med högre ingenjörsutbildning,
vilka förnämligast skulle verkställa sjövärdighets- och
passagerarfartygsbesiktningar, skulle anställas jämväl sådana inspektörer
med praktisk erfarenhet inom det nautiska och fartygsmaskinella området,
vilka skulle hava till åliggande att dels biträda de förstnämnda fartygsinspektörerna
var med sin speciella kompetens vid de av dem utförda
förrättningarna och dels på egen hand, men under de förres förmanskap,
verkställa fortlöpande inspektion i synnerhet å fartygens underhåll,
28
Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 122.
utrustning och lastning samt rörande de sociala förhållandena ombord.
Vidare borde, särskilt i fråga om arbetsinrättningar för lastning och
lossning ombord å faiiyg, anordnas ett visst samarbete mellan fartygsinspektionens
och yrkesinspektionens myndigheter, därvid för undvikande
av dubbel inspektion i nyssnämnda avseende borde tillses, i vad mån
fartygsinspektörerna kunde förordnas att utöva jämväl yrkesinspektionens
tillsynsverksamhet. Tillsyn å bemanningen skulle åligga, förutom fartygsinspektörerna,
jämväl ombudsmännen vid sjömanshusen. De sistnämnda
skulle sålunda, inom av sjölag och utfärdade författningar angivna
gränser, särskilt vid mönstringsförrättningarna utöva sin kontrollverksamhet
rörande besättningens tillräcklighet och kvalifikationer. Med denna
anordning komme den allmänna tillsynsmyndighetens åtgärder i fråga
om bemanningen företrädesvis att bestå i ett enkelt konstaterande av
att, där speciella föreskrifter gällde, dessa efterlevdes.
Till detta förslag, i fråga om vars motivering jag hänvisar till
nämnda yttrande av min företrädare i ämbetet, kan jag i allmänhet helt
ansluta mig. Endast på två punkter finner jag vissa modifikationer
vara av nöden.
Jag anser den efter yrkesinspektionens förebild tänkta uppdelningen
av fartygsinspektörstjänsterna på två grader synnerligen ändamålsenlig.
Såsom lämplig benämning på innehavarna av de olika slagen befattningar
vill jag föreslå förste, resp. andre fartygsinspektör. Likaså anser
jag klart, att av andre fartygsinspektör i allmänhet bör fordras nautisk
eller fartygsmaskinell sakkunskap. Det torde emellertid visa sig välbetänkt,
att i en var av Sveriges tre största sjöfartsstäder, Stockholm, Göteborg
och Malmö, placera jämväl en andre inspektör med ingenjörsutbildning.
Genom en sådan anordning skulle det dels bliva bättre sörjt för förste
inspektörsklassens rekrytering, dels beredas möjlighet till en uppdelningav
de å nämnda orter särskilt talrika sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningarna,
vilka i nyssnämnda uttalande till statsrådsprotokollet
förutsatts böra utföras av högre kvalificerade tekniker. För nämnda
förrättningars utförande av andre fartygsinspektör torde emellertid för
varje fall böra fordras särskilt uppdrag av vederbörande förste inspektör.
Med hänsyn till det stora antal, vartill nämnda besiktningsförrättningar
enligt det förut sagda över huvud kunna väntas uppgå, torde
det emellertid med fog kunna ifrågasättas, huruvida ens den antydda
åtgärden kan anses medföra tillräcklig arbetslindring för förste fartygsinspektörerna.
Jag har efter övervägande av saken funnit mig böra
här göra ännu ett avsteg från min företrädares uttalande samt i sådant
hänseende förorda, att förste fartygsinspektör måtte kunna i mån av
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
bristande tid uppdraga även åt lägre kvalificerad andre inspektör att
verkställa sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningar. Härvid bör
naturligen, särskilt i fråga om förstnämnda slags förrättningar, vederbörande
andre inspektörs speciella kompetens komma i betraktande. Till
förebyggande av att detta medgivande för förste inspektörerna i alltför
hög grad tages i anspråk torde böra stadgas, att insändandet av rapport
angående av andre inspektör verkställd förrättning, liksom den övriga
skriftväxlingen mellan andre inspektörerna och den centrala myndigheten,
skall ske genom vederbörande förste inspektör, som därvid skulle
hava att å resp. rapport göra anteckning rörande de orsaker, som föranlett
förrättningens överlåtande på underordnad tjänsteman.
Vad nu anförts om sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningars
verkställande i vissa fall genom andre fartygsiuspektör synes
även böra gälla i fråga om den särskilda tillsyn å utvandrarfartyg,
som enligt det förut sagda skulle bibehållas vid sidan av den allmänna
statskontrollen och vilken tillsyn förutsättes principiellt skola åligga
förste fartygsiuspektör. Den fortlöpande inspektionen skulle däremot
av samtliga inspektörer kunna verkställas på eget initiativ.
Vad särskilt angår vederbörande fartygsinspektörs rätt att meddela
förbud mot nyttjande av fartyg eller dess inrättningar eller redskap, kan
jag även i detta avseende hänvisa till ovannämnda uttalande till statsrådsprotokollet
av den 30 januari 1914. Där uppställdes i fråga om
denna befogenhets fördelning på de olika inhemska tillsynsorganen
följande huvudgrundsatser:
att den centrala tillsynsmyndigheten i första rummet skulle äga
rätt att utfärda förbud;
att samma rätt skulle tillkomma de lokala fartygsinspektörerna
med högre ingenjörsutbildning;
att däremot övriga fartygsinspektörer allenast för speciella, till sin
yttre beskaffenhet noggrannt angivna svårare fall av uppenbar osäkerhet
skulle äga att, helst i samråd med närmaste förman, utfärda förbud; samt
att förbud av lokal myndighet omedelbart borde underställas det
centrala tillsynsorganet, som, ändå att klagan över förbudet ej fördes,
skulle kunna upphäva detsamma.
Till vad sålunda av min företrädare anförts kan jag i princip lämna
min fulla anslutning. Att helt beröva andre fartygsinspektörerna rätten
att utfärda förbud kunde komma att i betänklig grad försvaga förbudsinstitutets
effektivitet. Just ur denna synpunkt synes det emellertid
knappast möjligt att på ett uttömmande sätt angiva de fall, då andre
fartygsiuspektör skulle äga att tillgripa förbudsåtgärden. Där det ej är
30
Ktmgl. Maj:ts Råd. Proposition Nr 122.
fråga om ett diskretionärt bedömande från förrättningsmannens sida, utan
endast om en enkel författningstillämpning, kan naturligen avgörandet
utan risk överlämnas till andre inspektör. Likaså bör sådan tjänsteman
lika väl som konsul äga att förbjuda nyttjande av fartygs inrättningar
och redskap. I övrigt synes emellertid andre inspektörs befogenhet på
förevarande område lämpligen böra angivas i den riktningen, att förbud
kan av honom meddelas i de fall, då enligt inspektörens eget bedömande
den fara, vars förefintlighet är ett villkor för förbuds meddelande, är så
nära att förverkligas, att sakens hänskjutande till överordnad omöjligen
kan medhinnas, till exempel då ett på grund av betydligare läcka, för
stort passagerarantal eller illa sillvad däckslast uppenbart livsfarligt
fartyg står i begrepp att lägga ut. Där åter i sådant fall möjlighet
finnes att i tid meddela sig med överordnad myndighet, bör frågan om
förbi!dsåtgärden dit hänskjuta^.
Av fartygsinspektör meddelat förbud bör omedelbart underställas
den centrala tillsynsmyndigheten, tiar andre inspektör utfärdat förbudet,
bör härvid den avvikelse från regeln om skriftväxling med centralmyndigheten
äga rum, att meddelande om åtgärden avlåtes direkt
till nämnda myndighet, på samma gång anmälan göres till vederbörande
förste inspektör. Finner den sistnämnde något att erinra mot det
utfärdade förbudet, bör han skyndsamt delgiva centralmyndigheten sina
anmärkningar.
Frågan om de huvudsakliga åligganden, som i övrigt skulle tillkomma
de lokala inspektörerna av ena eller andra graden, ävensom
gränserna mellan centralmyndighetens och den lokala inspektionens
befogenheter har jag tänkt mig skola regleras genom en förordning,
som skulle innefatta närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg och
vartill ett utkast redan är utarbetat inom finansdepartementet. Ett par
omständigheter torde här böra särskilt omnämnas såsom i viss mån
inverkande på inspektörernas arbetsförhållanden, nämligen å ena sidan
inspektörernas skyldighet att dels avgiva rapport till centralmyndigheten
över varje förrättning, dels på anmodan till nämnda myndighet inkomma
med de upplysningar, vilka kunna erfordras för den årsberättelse, som
centralmyndigheten skulle hava att avgiva, samt å andra sidan deras plikt
att, inom området av vars och ens särskilda kompetens och i den mån så
kan ske utan hinder för tjänsteverksamheten i övrigt, tillhandagå fartygs
redare och befälhavare med råd och upplysningar rörande tillämpningen
av föreskrifter, som äro meddelade till sjöfartens säkerhet. Vad särskilt
sistnämnda åliggande angår, har i förut åberopade statsrådsprotokoll för
den 30 januari 1914 ifrågasatts, att åt de högre kvalificerade fartygs
-
31
Kungl. Maj:ts Nåd« Proposition Nr 122.
inspektörerna skulle anförtros att gå redare och skeppsbyggare till
hända med den fakultativa granskning av fartygs ritningar, som i förevarande
utkast förutsattes och som eljest principiellt skulle tillkomma
den centrala tillsynsmyndigheten. Åven jag anser en dylik anordning
så till vida kunna genomföras, att förste fartygsinspektörerna, dock
endast i mån av tid, skulle hava att på vederbörandes begäran verkställa
granskning av fartygsritningar samt över granskningen till centralmyndigheten
avgiva rapport, åtföljd av till- eller avstyrkande utlåtande,
då själva ritningarna i allmänhet ej skulle behöva insändas till centralmyndigheten.
Sistnämnda myndighet skulle efter prövning av handlingarna
meddela beslut i ärendet.
Åven frågan om rätten att utfärda passagerarfartygscertilikat torde
böra i korthet beröras, särskilt som härutinnan olika meningar varit
rådande under ärendets tidigare behandling.
Befogenheten att utfärda passagerarfartygscertitikat skulle enligt
sjöfartssäkerhetskommitténs förslag i stor omfattning överlämnas till de
lokala kontrollorganen. Den föreslagna lagen om tillsyn å fartyg innehåller
emellertid i sin 7 §, att i fall då beträffande fartygs säkerhet
eller särskilt förhållande, som rör säkerheten, certifikat skall meddelas,
utfärdandet därav ankommer på den centrala tillsynsmyndigheten, där
ej Konungen annorledes förordnat. I det förut åberopade yttrandet till
statsrådsprotokollet av den 30 sistlidne januari har något bestämt uttalande
ej gjorts angående avgränsningen i bär förevarande hänseende
mellan den centrala och de lokala myndigheternas befogenhet, utan
endast framhållits, att för vidsträcktare fart passagerarfartygscertifikaten
borde utfärdas av den centrala tillsynsmyndigheten.
Att för fartyg, som anlöpa utländsk hamn, certifikatet bör meddelas
i sistnämnda ordning, synes mig av internationella häns}Tn självklart,
men även för fartyg i kustfart och inskränktare fart synes, i
enhetlighetens intresse, certifikatets utfärdande böra principiellt ankomma
på den centrala myndigheten, ehuru, i anslutning till det vid förutnämnda
proposition till 1913 års riksdag fogade författningsförslag, Kungl.
Maj:t skulle kunna medgiva centralmyndigheten att i större eller mindre
utsträckning bemyndiga vederbörande fartygsinspektör att för fartyg
i ovan nämnda inskränktare farter efter verkställd passagerarfartygsbesiktning
utfärda certifikat. Sådan rätt torde efter omständigheterna
kunna överlämnas även åt andre fartygsinspektör, som på xippdrag
av förman verkställt passagerarfartygsbesiktning. Jämväl där sådan
överlåtelse av centralmyndighetens befogenhet ej ägt rum, och sålunda
även beträffande fartyg i utländsk fart, bör emellertid möjligheten hållas
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
öppen att av vederbörande förrättningsman erhålla interimscertifikat i
avbidan på den slutliga handlingens utfärdande av centralmyndigheten.
För de lokala inspektörerna av olika grader synas följande kompetensfordringar
böra uppställas.
Förste fartygsinspektörerna samt de högre kvalificerade andre inspektörerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö böra hava genomgått
fullständig kurs i skeppsbyggnadslära och ångmaskinlära vid tekniska
högskolan eller Chalmers tekniska läroanstalt eller ock äga däremot
svarande kunskaper. Därjämte synes önskvärt, att den ene av ifrågavarande
inspektörer i Stockholm samt möjligen en inspektör i närheten
av de större stålverksdistrikten även besitter erforderliga insikter för att
kunna fullgöra de materialprovningar, som torde betingas av eventuella
bestämmelser därom, att fartyg samt dess maskineri och ångpanna skola
jämväl beträffande materialets beskaffenhet vara underkastade centralmyndighetens
godkännande. Av förste inspektörerna bör naturligen
fordras praktisk erfarenhet främst inom skeppsbyggnadsfacket.
De nautiskt sakkunniga andre inspektörerna böra hava avlagt sjökaptensexamen
ävensom fullgjort längre sjötjänst dels å segelfartyg i
åtminstone Nordsjöfart, dels såsom befälhavare i utrikes fart. Av andre
inspektörerna med maskinteknisk utbildning åter bör fordras avlagd
övermaskinistexamen ävensom tjänstgöring i egenskap av maskinist till
sjöss.
1 fråga om kompetensvilikoren i samtliga angivna hänseenden
torde emellertid böra gälla, att fordringarna på så kallade pappersmergel*
ej böra alltför strängt upprätthållas. Redan den tänkbara svårigheten
att få samtliga inspektörsplatser besatta efter angivna grunder kan
komma att föranleda avprutningar på de uppställda fordringarna, och
även i övrigt böra, därest möjlighet finnes att till inspektör förvärva
en person av utmärkt duglighet, de rent formella kraven åtminstone på
teoretisk utbildning kunna i viss mån eftergivas. Så till exempel lärer
den erfarenhet av tillsynens utövande, som en andre inspektör haft tillfälle
inhämta under sin självständiga och biträdande kontrollverksamhet,
i förening med övriga personliga kvalifikationer kunna ersätta tilläventyrs
bristande teoretisk underbyggnad.
Sedan jag sålunda sökt redogöra för en del viktiga åligganden, som
skulle tillkomma de lokala kontrolltjänstemännen, ävensom de kompetensvillkor,
som synas böra uppställas för dem, övergår jag till frågan om
dessa tjänstemäns antal och fördelning på olika tjänstgöringsområden
samt de avlöningsförmåner, som synas böra dem tillerkännas.
Den verkställda approximativa beräkningen rörande svenska han -
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
delsflottans tillsynspliktiga fartyg har givit vid handen ett årligt antal
av omkring 900 sjövärdighetsbesiktningar, 700 passagerarfartygsbesiktningar
och 2,500 fristående inspektioner eller sammanlagt omkring 4,100
förrättningar. Huru dessa förrättningar komma att fördela sig på de
olika hamnarna är naturligen omöjligt att med bestämdhet angiva. Vore
det endast fråga om de förrättningar, som under namn av sjövärdighetsoch
passagerarfartygsbesiktningar mera regelbundet återkomma och äro
av den omfattande art, att de väl måste antagas komma att äga rum
samtidigt med fartygens vårutrustning eller periodvis återkommande
överhalning, kunde det ju lätt ordnas så, att dessa förrättningar, till
övervägande del åtminstone, förlädes till de större hamnplatser, där
erforderligt varvsarbete jämte annat nödigt arbete bäst kali presteras.
Under sådan förutsättning skulle nog lokalinspektörerna kunna inskränkas
till ett fåtal, stationerade en eller flera just på sådana platser.
Men nu utgöres fartygsinspektörernas verksamhet till stor del av
inspektioner, vilka, ehuru med vederbörligt iakttagande att, så vitt
möjligt, rubbning i fartygens trafikförhållanden ej föranledes, böra företagas
å fartygen, då dessa äro i användning. Vidare erbjuda Sveriges
långsträckta kuster så många olika hamnar, vilka fartygen under seglationen
besöka, att detta med nödvändighet medför en betydlig utskiftning
av den lokala kontrollinstitutionens verksamhet. Härav följer
behovet av ett jämförelsevis stort antal inspektörer, fördelade så långt
möjligt utefter de svenska kusterna, varjämte sådana tjänstemän även
böra finnas att tillgå för sjöfarten å Vänern med därmed förbundna
älvar och sjöar.
Vid sådant förhållande synes det av sjöfartssäkerhetskommittén
föreslagna och av kommerskollegium utan erinran lämnade antalet inspektörer
svårligen kunna nedbringas. Däremot torde genom inrättandet av
eu lägre inspektörsgrad en ej obetydlig besparing i kostnaderna för
den lokala inspektionen möjliggöras.
Det erforderliga antalet förste inspektörer är givetvis beroende av
antalet sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningar, vilka förrättningar
principiellt förutsättas utförda av dessa tjänstemän samt de tre
ingenjörsutbildade andre inspektörerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Beräknas dessa förrättningar, såsom nämnts, till ett antal av resp. 900
och 700 om året, och antager man, att i runt tal 200 sjövärdighetsbesiktningar
och ett lika stort antal passagerarfartygsbesiktningar överlåtas
på de nautiskt eller fartygsmaskinellt utbildade andre inspektörerna,
återstå för de ingen]örsutbildade inspektörernas del 700 sjövärdighetsoch
500 passagerarfartygsbesiktningar. Utgår man från, att var och en
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 86 höft. (Nr 122.) 5
34
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
av ifrågavarande tjänstemän kan medhinna, förutom den samtliga inspektörer
åliggande inspektionsskyldigheten, omkring 80 sjövärdighetsbesiktningar
och omkring 55 passagerarfartygsbesiktningar om året,
eller sammanlagt omkring 135 besiktningsförrättningar — siffror, som med
hänsyn till förrättningarnas verkställande å olika orter ävensom förekommande
rapportskyldighet representera en ganska betydande arbetsbörda
— skulle, därest de ingenjörsutbildade andre inspektörerna förutsättas
på uppdrag verkställa sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningar
i samma utsträckning som förste inspektörerna, sistnämnda
tjänstemäns antal kunna tillsvidare sättas till sex. Till jämförelse må
meddelas, att, enligt vad jag inhämtat, Engelska Lloyds två inspektörer
i Göteborg, vilka uteslutande ägna sig åt detta göromål, i medeltal
utföra tillhopa 235 besiktningar om året, närmast av samma omfattning
som sjövärdighetsbesiktningar, och att för dessa förrättningar ifrågavarande
inspektörer anses vara väl fåtaliga.
Som förste inspektörernas förläggningsorter böra med hänsyn till
det nyss anförda väljas de städer, dit varvsrörelsen är i huvudsak koncentrerad
och där sålunda sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningarna
i allmänhet komma att försiggå. En av förste inspektörerna
torde, likaledes av angivna skäl, böra stationeras i närheten av de större
stålverksdistrikten, och torde med denna befattning lämpligen kunna
förenas^ tillsynen över sjöfarten å Vänern med angränsande vattendrag.
till varje förste inspektörs förfogande torde böra ställas en nautiskt
och en maskintekniskt kvalificerad andre inspektör. Härtill skulle för
den i Stockholm förlagde förste inspektören komma ännu en andre
inspektör med nautisk utbildning, en åtgärd, som betingas av distriktets
storlek samt det betydande antalet därstädes hemmahörande eller eljest
befintliga tillsynspliktiga segelfartyg av trä. Antalet lägre kvalificerade
andre inspektörer skulle sålunda komma att uppgå till 13, därav 7
nautiker och 6 fartygsmaskinister. Lägre kan antalet sådana tjänstemän
med säkerhet ej sättas, då desamma väl skulle få att handlägga huvudparten
av de omkring 2,500 fristående inspektionerna samt dessutom
biträda vid besiktningar och även i viss omfattning på egen hand utföra
sådana förrättningar. Sistnämnda inspektörer böra stationeras på
lämpliga och av de sjöfarande livligt besökta hamnplatser inom vederbörande
distrikt.
Att redan nu bestämt fastslå de olika inspektörernas distrikt, fördelning
och förläggningsorter synes dock knappast behöva ifrågakomma,
utan torde, såsom kommerskollegium anmärkt, frågan bäst avgöras i
sammanhang med de olika befattningarnas tillsättande. I fråga om
35
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 122.
förläggningsorterna torde för övrigt, i överensstämmelse med vad som
gäller inom yrkesinspektionen, avgörandet kunna överlämnas till den
centrala tillsynsmyndigheten. För att emellertid giva en föreställning
om det sätt, varpå, så vitt nu kan bedömas, angivna förhållanden lämpligast
skulle kunna ordnas, har jag låtit upprätta en tabell, utvisande
den av mig tänkta fördelningen av inspektörerna på distrikt, tjänstegrader
och förläggningsorter. Dessutom upptagas i tabellen, vilken,
liksom ock sjöfartssäkerhetskommitténs förut åberopade Bil. IV, torde få
biläggas statsrådsprotokollet, de belopp, vartill jag ansett mig böra
beräkna på respektive inspektörer belöpande avlöning samt rese- och
traktamentsersättning. Till dessa frågor kommer jag nu närmast att
övergå.
Vad förut sagts om olämpligheten att på förhand binda sig i fråga
om inspektörernas distrikt, fördelning och förläggningsorter har även i
viss mån sin tillämpning i fråga om senast nämnda förhållanden. Den
möjligheten måste således hållas öppen att i de i tabellen angivna
beloppen för rese- och traktamentsersättning vidtaga de jämkningar, som
kunna komma att betingas av en eventuell ändring i fråga om förläggningsorter
eller av andra omständigheter. *Att inspektörsbefattningarna
endast böra uppföras på extra stat, åtminstone tills större erfarenhet
vunnits rörande det sätt varpå statskontrollen kommer att fungera, synes
mig vara en given sak.
Vid bestämmande av fartygsinspektörernas löneförmåner bör naturligen
i främsta rummet hänsyn tagas till omfattningen och arten av det
arbete, som kommer att avfordras dessa tjänstemän. Den totala mängd
av förrättningar av ena eller andra slaget, som kan väntas falla på varje
inspektör, är, såsom av det förut sagda framgår, högst betydande och
kommer att mången gång göra arbetet synnerligen forcerat. Vidare
böra beaktas de särskilt inom vissa trakter ofta nog besvärliga resor,
som inspektörerna måste underkasta sig.
Men även förefintliga rekryteringsmöjliglieter böra naturligen i förevarande
avseende tagas i betraktande. Härvid må till en början framhållas,
att på grund av tillsynsväsendets hittillsvarande ringa omfattning
inom vårt land tillgången till personer, som äga verklig, specialicerad
kompetens på fartygskontrollens område — och sådana böra naturligen
i främsta rummet komma i åtanke — torde i och för sig vara
synnerligen knapp. Härtill kommer den dragningskraft, som ligger i
de bättre förvärvsmöjligheter, vilka särskilt för ingenjörerna ofta nog
erbjudas inom den privata verksamheten. De förmåner i fråga om säkrare
anställning m. m., som statstjänsten i allmänhet innebär, neutrali
-
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
seras ju bär i viss mån dels genom befattningarnas åtminstone tills
vidare extra ordinarie natur, dels genom nödvändigheten att, i opartiskhetens
intresse, högst väsentligt begränsa möjligheten för inspektörerna
att bereda sig extra inkomster utom tjänsten. Den biförtjänst, som i
mån av innehavda kvalifikationer vore tänkbar genom beklädande av
skeppsmätarbefattning, kan säkerligen ej skattas särdeles högt, då de
mera inkomstbringande skeppsmätarsysslorna på grund av göromålens
omfattning ej kunna tänkas förenade med den krävande tjänstgöringen
som fartygsinspektör. Vid angivna förhållanden torde det till eu början
få räknas med möjligheten av att en och annan förste fartygsinspektörsbefattning
kommer att besättas med en jämförelsevis ung person, vilken
väl så småningom får, så att säga, läras upp av den centrala myndighetens
personal, som bör förväntas komma att bestå av tillräckligt erfarna
och även eljest kompetenta män. Men det är då av vikt, att löneförmånerna
för lokalinspektörerna fixeras till sådana belopp, att deras
befattningar innebära för innehavarne tillräcklig lockelse att kvarstanna,
och att det alltså ej riskeras, att befattningarne bliva mera allmänt
betraktade såsom ett slags skola och övergivas, så snart innehavarne
inhämtat tillräckliga insikter och erfarenheter för att slå sig bättre fram
i privat verksamhet.
Av de skäl jag nu anfört synes årsarvodet till förste fartygsinspektörerna
under inga omständigheter kunna sättas till lägre belopp
än den till yrkesinspektörerna utgående begynnelseavlöningen. Från
det för sistnämnda tjänstemän i staten upptagna beloppet, 6,200 kronor,
torde emellertid böra avdragas i avrundat tal ett mot avgiften för
egen pensionering svarande belopp, eller 250 kronor. Förste fartygsinspektörernas
årsarvode skulle alltså komma att stanna vid 5,950
kronor. För andre fartygsinspektörerna torde, oberoende av kvalifikationer,
årsarvodet böra sättas till 3,000 kronor. Detta sistnämnda
årsarvode överstiger visserligen med 800 kronor det till underinspektörerna
inom yrkesinspektionen utgående arvodet, men bör härvid
ihågkommas, att de ingenjörsutbildade andre fartygsinspektörerna äga
lika höga kvalifikationer som de med 3,500 kronor avlönade yrkesinspektörsassistenterna,
samt att de övriga andre fartygsinspektörerna
i sin utbildning äro avgjort överlägsna nyssnämnda underinspektörer,
av vilka fordras övervägande praktisk kompetens. Av fartygsinspektörernas
arvoden synas för förste inspektörerna 2,000 kronor och för
andre inspektörerna 1,000 kronor böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.
För de i Stockholm stationerade fartygsinspektörerna torde,
såsom fallet är inom yrkesinspektionen, böra tillkomma ortstillägg, vilket
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
synes kunna bestämmas till 400 kronor för förste inspektören och 300
kronor för en var andre inspektör.
Rese- och traktamentsersättning är i tabellen beräknad efter de
inom olika distrikt och orter rådande förhållanden. Sammanlagda beloppet
skulle uppgå till 29,800 kronor. Härvid är, i överensstämmelse
med vad som gäller beträffande yrkesinspektionens befattningshavare,
avsett, att ersättningen skall utgå till förste inspektörerna enligt tredje
klassen samt till andre inspektörerna enligt femte klassen i resereglemente!.
Vidare har vid beräkning av de olika beloppen hänsyn tagits
dels till avstånden inom resp. distrikt, dels till den förutsedda nödvändigheten
att i förekommande fall uppdraga åt andre inspektörerna,
särskilt de ingenjörsutbildade, att jämväl utom eget distrikt verkställa
viss förrättning.
För kontorskostnader bör ersättning tillkomma fartygsinspektörerna.
Till sådana kostnader är att räkna lokalhyra, utom för de i Stockholm
stationerade inspektörerna, åt vilka tjänsterum torde böra beredas i samband
med den centrala tillsynsmyndighetens lokaler. Dessa lokalhyror
böra enligt anställda beräkningar upptagas till sammanlagt åtminstone
6,300 kronor. Till skrivmaterialier och övriga kontorskostnader torde
få beräknas åtminstone lika mycket för fartygsinspektörerna av olika
grader, som nu tillgodokommer inspektörerna för passagerarångfartyg,
eller 300 kronor årligen för en var, således tillsammans 6,600 kronor.
Det må härvid ifrågasättas, huruvida icke fartygsinspektör borde av
dessa medel erhålla ersättning för de kostnader, som anskaffandet och
renhållningen av så kallade överdragskostymer medföra. För min del
finner jag det rimligt att inspektörerna erhålla ersättning för denna
med tjänsten direkt förenade kostnad. Därför torde rörande de för
kontorskostnader avsedda medel sådana bestämmelser givas, att utgifterna
i fråga om överdragskostymer kunna ersättas av samma medel.
Någon rätt till semester synes, åtminstone till en början, ej böra
tillerkännas ifrågavarande lokala befattningshavare. Vid sjukdomsfall
eller annat giltigt hinder för förste inspektör bör andre inspektör äga
skyldighet att i mån av kvalifikationer och lämplighet vikariera mot
uppbärande i regel av skillnaden mellan de belopp, som inom de olika
gradernas arvoden anses motsvara tjänstgöringspenningar. Då det emellertid
är att förutse, att för vikariat inom båda graderna understundom
måste anlitas utomstående personer, vilkas tjänster naturligen ej kunna
vinnas för de tjänstgöringspenningarna motsvarande beloppen, måste en
viss summa beräknas för vikariatsersättningar i sådana fall. Denna
summa synes kunna begränsas till 3,000 kronor för första året och då
Den centrala
tillsynsmyndigheten.
Sjttfartssäkerhetskommittév.
38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
räcka till gottgörelse även åt dem (andra än fartygsinspektörer), som
enligt den föreslagna tillsynslagens 2 § må av chefsmyndigheten förordnas
att utöva tillsyn.
Förste fartygsinspektörerna torde böra tillsättas av Konungen efter
förslag av den centrala tillsynsmyndigheten samt andre fartygsinspektörerna
av sistnämnda myndighet.
\ ad slutligen angår den tillsyn å bemanningen, som enligt det
förut sagda skulle tillkomma ombudsmännen vid sjömanshusen, lärer
densamma kunna karakteriseras så, att ifrågavarande tjänstemän skola
hava att vid utfärdande av sjömansnilla för fartyg samt eljest skyndsamt
med ledning av de mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning,
som enligt gällande författning om sjöfolks påmönstring må hava
rörande fartyget inkommit till sjömanshuset, söka utröna, huruvida fartyget
är behörigen bemannat ävensom att, därest härutinnan något är att
erinra, om förhållandet ofördröjligen göra anmälan till vederbörande fartygsinspektör
eller den centrala tillsynsmyndigheten.
Rätt att på grund av befunna brister i bemanningen utfärda förbud
mot fartygs nyttjande synes ej böra tillkomma sjömanshusombudsman.
Någon särskild utgift för statsverket torde, åtminstone till en början,
ej behöva föranledas av den tillsyn, som skulle åligga sjömanshusombudsmännen.
I fråga om behovet av en central tillsynsmyndighet samt densammas
plats inom statsförvaltningen och allmänna organisation anför
sjöfartssäkerhetskommittén följ ande:
Liksom kommittén anser, att för den repressiva kontrollens utövande på
effektivt sätt det är nödigt att den centrala myndighet, som härmed äger befattning,
verkligen gives ledningen vid övervakandet av sjölagens bestämmelser angående
undersökning efter inträffad sjöolycka, så finner kommittén det jämväl vara en
ovillkorlig förutsättning för ett rätt utövande av statens tillsyn å fartyg, att handhavandet
härav lämnas till en central myndighet, så inrättad, att dess tillsynsverksamhet
må utövas efter enhetliga grunder, med genomförd likformighet i tillämpningen
av givna säkerhetsbestämmelser, med full sakkunskap i de ärenden, vilka
ankomma på dess prövning, och med möjlighet att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder
till fartygssäkerhetens betryggande under minsta möjliga olägenhet för sjöfartsnäringens
idkare. Nödvändigheten att för det angivna syftet äga en särskild centralmyndighet
framgår redan av det tidigare anmärkta förhållande, att tillsynsmyndigheten
måste förutsättas utöva icke allenast en kontrollerande utan jämväl
en normerande verksamhet medelst utfärdande bland annat av tekniska föreskrifter
om vad för godkännande av vissa föremål erfordras. Även synes det vara ett
villkor för att vinna slutligt godkännande i åtskilliga främmande länders hamnar
av de föreskrifter, vilka röra beskaffenheten av svenska fartyg, att kontrollen över
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
dessa föreskrifters efterlevnad är, liksom i berörda främmande länder, överlämnad
till eu härför ansvarig central myndighet.
I Storbrittannien med flera länder utövas den högsta övervakande kontrollen
över fartyg av ett statsdepartement, med eller utan biträde av ett sakkunnigt råd
eller en särskild teknisk myndighet för utövande av den närmare tillsynen. Vid övervägande
av det sätt, varpå en blivande teknisk centralmyndighet för fartygskontroll
lämpligen skulle kunna inordnas i den nuvarande statsförvaltningen här i
landet, har kommittén funnit den ifrågasatta myndighetens blivande verksamhet
vara av den beskaffenhet, att den lämpligast borde övertagas av kommerskollegium,
som för närvarande handlägger till sjöfarten hörande ärenden i allmänhet och särskilt
har till uppgift att övervaka säkerheten ombord å fartyg i de avseenden denna
är genom gällande bestämmelser underkastad offentlig kontroll. I stället för en
sådan anordning har, i saknad av ett särskilt departement för sjöfartsärenden, allenast
inrättandet av ett fristående, under något av statsdeparteinenten direkt lydande
verk kunnat komma i betraktande. Men då frågan om införandet av en centralmyndighet
för behandlingen av tekniska ärenden i allmänhet icke för närvarande
är aktuell och inrättandet av ett dylikt verk speciellt för fartygskontrollen så
mycket mindre synts böra ifrågakomma, som detta innebure lösryckandet från
kommerskollegium av en verksamhet, för vilken denna myndighet, så långt som
den nuvarande kontrollen sträcker sig, redan är inrättad, har kommittén icke funnit
anledning föreslå ett anordnande av tillsynen å fartyg på sistberörda sätt. Ett
bestämt skäl för att hos kommerskollegium förlägga ledningen av kontrollen jämväl
på av kommittén föreslagna nya områden förefinnes också däruti, att kommerskollegium
enligt sjölagen, i vars grunder kommittén icke i detta avseende tillstyrker
någon ändring, har till uppgift att övervaka undersökningsförfarandet efter inträffad
sjöolycka. Det synes kommittén uppenbart, att en likformig och skyndsam tillämpning
av givna säkerhetsföreskrifter bör väsentligen främjas genom att den preventiva
och repressiva kontrollen över fartygs säkerhet förenas hos samma överordnade
myndighet. Tillräcklig garanti för sakkunskap, opartiskhet och självständighet
hos de personer, vilka äga att utföra de olika åtgärderna för kontrollens
utövande i skilda riktningar, bör därjämte erhållas genom tillseende därav, att olika
härför inrättade organ bliva för sina respektive ändamål lämpliga och skickliga
samt i viss mån av varandra oberoende. Liksom det sjötekniska biträdet och den
särskilda åklagaren enligt kommitténs förslag skulle direkt under kommerskollegium
vara verksamma för utredning och åtal på grund av inträffade sjöolyckor, anser
kommittén, att kommerskollegium bör utöva den tillsyn, varigenom fartygs beskaffenhet
skall kontrolleras, genom särskilt för ändamålet inrättade organ, som
inom sitt anvisade område skulle under självständigt ansvar uteslutande öva den
tekniska tillsynen med vad därmed äger omedelbart samband för säkerhetens betryggande.
------------ - —
Med den uppfattning, kommittén hyser angående de kontrollåtgärder av huvudsakligen
rent teknisk art, som böra ankomma på den föreslagna kontrollmyndighetens
utförande, har kommittén utgått ifrån, att det centrala organet härför, fartygsinspektionen,
bör utgöras av en i sjöväsendet kunnig och med sjöfartsnäringens
krav förtrogen man såsom chef samt två assistenter, av vilka den ene bör vara
utrustad med de största möjliga tekniska kvalifikationer beträffande fartygsbyggnad
och fartygsmaskineri och den andre, som närmast skulle hava att svara för
de rent administrativa göromålen, äga därför nödiga förutsättningar. Fartygsin
-
Kommers
kollegium.
40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
spektionen skulle hava till uppgift att leda och övervaka tillsynen och därunder
låta verkställa undersökningar rörande fartyg; föra anteckningar angående fartygs
därvid befunna tillstånd och vad därmed står i samband; följa teknikens utveckling
på förevarande område, med skyldighet att tillhandagå andra myndigheter med utredning
i fråga om vad som rör fartygs säkerhet; samt att, på grund av givna
bestämmelser, lämna nödiga föreskrifter om sättet för fullgörandet av dessa. Dessutom
skulle fartygsinspektionen äga att utfärda certifikat rörande vissa förhållanden,
när sådant enligt gällande bestämmelser erfordras. Huru fartygsinspektionens
arbete i organisatoriskt avseende skulle inordnas under kommerskollegii verksamhet
torde bliva föremål för utredning av den kommitté, som är sysselsatt med utarbetande
av förslag om anordnandet efter nya grunder av kommerskollegii verksamhet
i allmänhet, men synes det sjöfartssäkerhetskommittén önskvärt, att fartygsinspektionens
chef, med den självständiga ställning han avsetts erhålla, bör i ärenden,
som skola i kollegium behandlas enligt den föreslagna lagen om tillsyn å fartyg,
såvitt hans egen vidtagna åtgärd icke är föremål för bedömande, vara föredragande
och eventuellt äga medbeslutanderätt hos kollegium.
I fråga om kostnaderna för centralmyndigheten utlät sig sjöfartssäkerhetskommittén
sålunda:
Vad först beträffar själva fartygsinspektionens stat, torde chefens avlöning
icke böra sättas under det belopp, som utgör begynnelseavlöning för ledamöter i de
med kommerskollegium likställda centrala ämbetsverk, där lönereglering genomförts,
eller 8,100 kronor årligen. Av assistenterna synes den fartygstekniskt utbildade
böra åtnjuta en årlig avlöning å minst 7,000 kronor och den andre assistenten
minst 5,000 kronor. Därtill komma, förutom sådana expenser, vilka kunna beräknas
ingå bland kommerskollegii för dess samtliga avdelningar gemensamma utgifter,
särskilda kostnader, såsom arvode till speciellt fackkunniga personer, resor,
överbesiktningar m. in., vilka utgifter förslagsvis torde böra upptagas till 10,000
kronor årligen. Med denna beräkning skulle utgifterna för den centrala administrationen
av fartygskontrollen uppgå till omkring 30,000 kronor om året.
Kommerskollegium tillstyrker inrättandet av en central tillsynsmyndighet
och anför härom:
Vad då beträffar organisationen av denna kontroll--- •— lärer behovet av en
central tillsynsmyndighet ligga i öppen dag, redan av den grund, att genom tillvaron
av en sådan myndighet lättare åstadkommes den likformighet i författningarnas
tillämpning, vilken är desto mera önskvärd, som föreskrifterna i sig själva äro
synnerligen mångskiftande. På spörsmålet huru denna centrala myndighet bör
vara organiserad torde det ej tillkomma kollegium att i detta sammanhang närmare
ingå, då detta ämne för närvarande utgör föremål för behandling av den kommitté,
som har att verkställa utredning rörande förändrad organisation av kommerskollegium
m. m. Kollegium torde härutinnan kunna för närvarande inskränka sig till
några uttalanden i fråga om centralmyndighetens personal och dennas kompetens.
Så vitt kollegium nu kan överskåda saken, bör enligt kollega mening den
centrala myndigheten införlivas med kollegium eller annat i dess ställe blivande
ämbetsverk samt utgöras av en mer eller mindre självständigt ställd chef, vilken i
regel bör vara fartygstekniskt (både skeppsbyggeri- och maskintekniskt) utbildad,
41
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
samt minst tre underlydande tjänstemän (assistenter), därav en med juridiskt-administrativ
utbildning, en i sjömanskap väl förfaren och en om möjligt i såväl skeppsbyggeri
som maskinteknik utbildad, med iakttagande att, i den mån chefen är
mindre utbildad i dessa grenar, den sist nämnda assistenten bör i stället äga nödig
utbildning. Vidare torde erfordras ett eller två skrivbiträden.
Kollegium vill i detta sammanhang erinra om, att, enligt vad för kollegium
blivit upplyst, »Det norske sjöfartskontor» i Kristiania* som dock har överlåtit eu
väsentlig del av sitt arbete åt det norska klassificeringssällskapet »Det norske
Veritas», sysselsätter över ett tjugotal tjänstemän förutom de lokala besiktningsmännen,
ett antal, som ju ingalunda kan sägas stå ens tillnärmelsevis i samma
proportion till do här ovan för Sverige föreslagna som den norska handelsflottan
står till den svenska.
Frågan om kvalifikationerna för erhållandet av chefskapet för den ifrågasatta
nya fartygsinspektionen bör naturligen närmast avgöras med hänsyn till det maktpåliggande
i denna befattning och vikten av att därför erhålles så lämplig person
som möjligt. Blir frågan alltså i sista hand en personfråga, är det i varje fall av
stor vikt med hänsyn till fartygsinspektionens så gott som uteslutande fartygstekniska
uppgift, vilket i övrigt även kommittén särskilt framhållit, att just denna
kunskapsgren bliver starkt representerad inom fartygsinspektionen.
Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade hava
uttalat sig dels angående ifrågavarande centralmyndighets förläggning
i särskilt betänkande om de sociala ärendenas handläggning in. in., dels
vidare därom och angående övriga hithörande spörsmål i sitt slutliga
betänkande om inrättande av ett handelsdepartement.
I förstnämnda avseende anföra kommittéerna på tal om hänförande
till socialförvaltningen av arbetarskydd i vissa på speciallagstiftningberoende
näringar, däribland sjöfarten, följande:
Dessa olika grenar av speciallagstiftning innehålla obestridligen viktiga sociala
moment, i det att de åsyfta skydd mot de med yrkesutövningen å respektive områden
förenade risker. Men detta skydd avser ej blott anställd personal utan utsträckes
här till att gälla, allt efter omständigheterna, enskild och allmän egendom,
offentlig ordning och säkerhet, allmän trafik m. in. Härmed sammanhänger, att
ifrågavarande författningar innehålla ingående bestämmelser rörande vederbörande
arbetsföretags anordnande och drift. De sociala momenten i dylika specialförfattningar
äro sålunda så nära sammanvävda med de tekniskt-ekonomiska, att författningarnas
tillämpning i avseende å det ena området med nödvändighet måste inverka
även på det andra. Och då författningarnas tyngdpunkt ligger på det ekonomiska
området, anse kommittéerna lämpligast, att ärenden av hithörande slag
icke tillhöra den sociala förvaltningen utan det blivande organet för de ifrågakommande
näringsintressena. Sistnämnda förvaltning bör sålunda handhava lagstiftningsarbetet
på dessa områden samt utfärda föreskrifter och anvisningar till
ledning för de tjänstemän, som skola tillämpa författningarna. Men givetvis måste
den sociala förvaltningen — — — tillförsäkras behörigt inflytande i vad angår
arbetarskyddet.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 86 höft. (Nr 122.) 6
Kovxmerskoilcgiikomviittén
och
departementalkommitterade.
42
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 122.
Av det nu anförda framgår, att jämväl de tjänstemannakårer, åt vilka den
speciella, tillsynen över hithörande författningar anförtrotts, böra anknytas till näringsförvaltningen.
Det vill dock synas, som om dessa tjänstemän därjämte borde, med
avseende på sina uppgifter på arbetarskyddets område, stå i viss närmare beröring
med den till socialförvaltningen förlagda yrkesinspektionens chefsmyndighet.
I det slutliga betänkandet föreslå kommittéerna den centrala tillsynsmyndighetens
organiserande såsom en sektion under den föreslagna
sjöfart sbyrån inom kommerskollegium (fartygsinspektionssektionen). Sektionen
skulle alltså närmast sortera under chefen för nämnda byrå. I
fråga om den personal, som skulle erfordras för arbetets bedrivande
inom sektionen, ansågo kommittéerna sig kunna antaga, att den av
Kungl. Maj:t i propositionen till 1913 års riksdag ifrågasatta personalutrustningen
för »lartygsinspektionen» vid ingången av giltighetstiden
lör den nya sjöfartssäkerhetslagstiftningen skulle bliva i det hela tillräcklig
även vid tiden lör genomförandet av kommittéernas organisationsförslag.
Kommittéerna hade därför icke funnit sig böra ifrågasätta
någon ökning av denna personalutrustning såvitt den avsåge de ordinarie
tjänstemännen.
Härefter fortsätta kommittéerna:
Kommittéerna utgå i enlighet härmed från, att såsom chef för fartygsinspektionssektionen
bör anställas en överinspektör. Denne skall utöva förmansskap över
den till sektionen hörande personal samt intaga ställning jämväl såsom de lokala
inspektörernas närmaste förman. Med hänsyn till beskaffenheten av sektionens göromål
måste ärendenas avgörande i stor utsträckning anförtros åt överinspektören. I
främsta rummet föranledes detta av ärendenas rent tekniska innebörd. Härtill kommer
nödvändigheten att kunna åstadkomma snabba avgöranden i avseende å kontrollens
utövande, ledningen av de lokala tjänstemännen samt den övriga utåt riktade inspektionsverksamheten.
Den jämförelsevis självständiga ställning, som sålunda skulle
tillkomma överinspektören, utesluter dock icke att byråchefen jämväl å detta område
måste taga en ej ringa befattning med ärendenas handläggning. Detta betingas
särskilt därav, att till generaldirektören skulle hänskjutas allenast de mest betydelsefulla
av de till denna sektion hörande ärenden.
Vad angår kompetensvillkoren för överinspektören, anse kommittéerna, att
han såsom den närmast ansvarige ledaren av fartygskontrollen bör besitta fartygsteknisk
utbildning i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende.
I fråga om sektionens övriga personal anföra kommittéerna följande:
A sektionen erfordras en tjänsteman, vilken kan verksamt biträda vid handläggningen
av författningsärenden, administrativa ärenden och besvärsmål. Denne
tjänsteman skulle hava till uppgift att vara överinspektörens närmaste rådgivare i
överhuvud alla å sektionen förekommande frågor, som böra bedömas efter rättsliga
eller administrativa synpunkter, ävensom svara för dylika ärendens beredning. Han
43
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
skulle därjämte fullgöra sekreterargöromålen å sektionen och i denna egenskap svara
för uppsättning av de från sektionen utgående tjänstememorial, skrivelser och cirkulär
huvudsakligen i omförmälda slags ärenden, men även i mån av behov biträda med
avfattningen av andra utgående skrivelser och expeditioner. Nämnde tjänsteman,
för vilken icke kan avses lägre befattning än sådan av andra graden, bör med hänsyn
till sina uppgifter besitta såväl teoretisk som praktisk juridisk utbildning samt
vana vid administrativa göromål.
Såsom medhjälpare i tekniska frågor åt överinspektören vid tillsynens utövande
skulle anställas tvenne tjänstemän, av vilka den ene förutsättes skola vara
väl utbildad i såväl skeppsbyggeri som maskinteknik eller åtminstone på ettdera
området samt den andre sjötekniskt utbildad och väl förfaren i sjömanskap.
Det synes näppeligen låta sig göra att nu uppgöra någon detaljerad arbetsfördelning
mellan dessa bägge tjänstemän. Av de nyss ifrågasatta kvalifikationerna
för vardera av dem framgår, att den förstnämnde, vilken lämpligen kan benämnas
förste inspektör, skulle hava till åliggande att biträda vid handläggningen av frågor,
som kräva fartygsteknisk eller maskinteknisk sakkunskap, under det den senare
skulle biträda vid behandlingen av sjötekniska och nautiska frågor. Kommittéerna
förutsätta, att deras åligganden varda närmare utstakade i den specialinstruktion
för fartygsinspektionen, som kommittéerna — — — — — ifrågasatt skola utfärdas.
För renskrivning och dylika arbeten å sektionen anse kommittéerna böra anställas
två kvinnliga biträden. Beskaffenheten av en del av göromålen å sektionen
kräver otvivelaktigt, att det ena av dessa biträden erhåller högre grad.
Förutom ovan angivna ordinarie personal måste även anlitas extra arbetsbiträde
av en tekniskt utbildad amanuens med fast arvode.
Överinspektören skulle enligt kommittéernas förslag i egenskap av
sektionschef innehava byrådirektörs tjänsteställning samt i sådan egenskap
uppbära en avlöning av 7,000 kronor, därav 4,500 kronor skulle
utgöra lön, 2,000 kronor tjänstgöringspenningar och 500 kronor ortstillägg.
Efter resp. 5 och 10 år skulle till lönen komma två ålderstillägg,
vartdera om 500 kronor.
Kommittéernas beslut i denna fråga var emellertid ej enhälligt.
Härom anföres i betänkandet följande:
Kommittéernas flertal, som med mindretalet är enigt därutinnan, att överinspektörens
uppgifter bliva i särskild grad ansvarsfulla och krävande, anse sig dock
ej böra för honom föreslå högre avlöning än för övriga byrådirektörer. Skulle
nämligen svårighet uppkomma att få denna befattning besatt med fullt kompetent
innehavare, lärer kunna tillgripas den av kommittéerna för särskilda fall föreslagna
åtgärd att omedelbart tilldela honom det ena eller båda av de med tjänsten förenade
ålderstilläggen.
Kommerskollegiikommitténs ordförande samt ledamöterna Friberg, Hellner och
Malmros anse däremot oundgängligt, att överinspektörens avlöning bestämmes högre
än för nyssnämnda mellangrad. De avgöranden, som skulle tillkomma denne sektionschef,
bliva avsevärt mera omfattande än de, som skulle ankomma på de övriga
sektionscheferna (med undantag för byråchefen). Det förhållandet, att en betydande
del av sektionens ärenden är av övervägande teknisk art, måste nämligen föranleda.
44
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
att överinspektören får att på eget ansvar besluta i dylika ärenden. Hans ställning
blir tydligtvis härigenom i ej ringa mån likartad den, som i allmänhet intages av
byråchefer i centrala verk.
Uppgiften att såsom chef för fartygsinspektionen hava överinseende över tillsynen
å fartyg enligt den ifrågasatta nya sjöfartssäkerhetslagstiftningen måste bliva
i hög grad ansvarsfull och grannlaga. Tillämpningen av lagstiftningen jämte åliggandet
att i vissa fall till ledning för den lokala personalen uppställa normerande
grunder i ämnet kräver hos överinspektören ej blott teoretiska insikter utan ock ett
ej ringa mått av praktisk erfarenhet inom området.
Därjämte bör uppmärksammas, att på grund av hithörande frågors till väsentlig
del internationella karaktär förhandlingar med främmande länder ganska ofta av
dem föranledas. Då fartygsinspektionens chef i regeln lämpligen torde böra direkt
medverka vid dylika förhandlingar, måste han besitta förutom nödig språkkunskap
erforderliga representativa egenskaper för att i sådant hänseende kunna företräda
vårt land. Av dessa skäl är av vikt, att löneförmånerna för överinspektören tillmätas
så, att utsikt finnes att för befattningen förvärva fullt kompetent person med
erforderlig fackutbildning. Härvid måste alltid tagas i beräkning, att för personer
med sådan utbildning inkomstbringande sysslor av privat natur ganska rikligt stå
till buds, till följd varav urvalet blir i väsentlig män inskränkt. Detta blir desto
mera fallet, som möjligheten för överinspektören att inom området för sitt fack
erhålla enskilt förvärv måste med hänsyn till hans grannlaga tjänsteställning anses
utesluten.
I övrigt åberopa nämnda fyra ledamöter, att enligt Kungl. Maj:ts proposition
till 1913 års riksdag angående provisorisk organisation av en central myndighet för
kontroll å fartygs sjövärdighet lönen för en överinspektör ansetts icke böra bestämmas
lägre än till 7,500 kronor. Av motiveringen härför framgår emellertid
oförtydbart, att vederbörande departementschef ansett en ännu högre avlöning påkallad,
därest det då gällt att föreslå eu definitiv reglering.
Dessa fyra ledamöter anse sig på anförda grunder icke kunna tillråda, att
inspektörens avlöningsförmåner sättas lägre än till 8,100 kronor, utgående efter enahanda
grunder, som gälla för tjänst i tredje lönegraden.
I fråga om sektionens avlöniugsstat i övrigt anföra kommittéerna:
Avlöningen för den för fartygsinspektionssektionen föreslagne sekreteraren bör
bestämmas till det för tjänst i andra lönegraden fastställda belopp, 5,800 kronor.
Enahanda löneförmåner anse kommittéerna böra tillkomma förste fartygsinspektören.
Lägre avlöning lärer ej kunna bestämmas, såframt man skall kunna
påräkna att för befattningen erhålla person med erforderlig skeppsbyggnads- och
maskinteknisk utbildning. Dessutom bör förste inspektören vara lämpad att vid
ledighet för överinspektören fungera som dennes vikarie.
Beträffande andre fartygsinspektören, vilken skulle tillgodose fartygsinspektionens
behov av sakkunskap inom det nautiska området, kan förutsättas, att även om
viss kontroll å bemanningen skulle läggas under inspektionens tillsyn, han dock blir
mindre betungad än förste fartygsinspektören. Kommittéerna finna därför ej skäl
att för honom ifrågasätta högre avlöning, än som svarar mot första lönegraden.
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
De kvinnliga biträdena skulle enligt kommittéernas förslag åtnjuta
en begynnelseavlöning av 1,600 respektive 1,200 kronor. Den å sektionen
anställde amanuensen skulle uppbära ett arvode av 1,800 kronor. Något
särskilt belopp för extra ordinarie amanuenser och andra extra biträden,
ersättning åt sakkunniga m. in. ävensom för vikariatsersättningar inom
sektionen finnes ej beräknat, utan har behovet av medel för sådana
ändamål inom sjöfartsbyrån i dess helhet anslagits till 7,500 kronor.
I fråga om sättet för tillsynsärendenas behandling inom centralmyndigheten
ävensom de olika tjänstemännens åligganden därvid utgör
kommittéernas förslag i huvudsak eu sammanfattning av vad i sådant
hänseende anfördes i den till 1913 års riksdag framlagda, men sedermera
återtagna propositionen i ärendet. Jag återkommer senare till denna fråga.
1 den nyssnämnda propositionen till 1913 års riksdag föreslogs,
att de uppgifter i fråga om statskontroll å fartyg, vilka tillkomme central
myndighet, borde tillsvidare utövas av kommerskollegium. Med denna
ävensom övriga organisationsfrågors definitiva lösning ansågs nämligen
böra anstå, tills slutgiltigt utlåtande av kommerskollegiikommittén och
departementalkommitterade förelåge. Såsom ett annat alternativ i förläggningsfrågan,
värt att vid det slutliga avgörandet tagas i övervägande,
antyddes emellertid en tudelning av de sjöfartssäkerheten rörande förvaltningsfrågor
därhän, att de som enbart eller i övervägande grad
rörde arbetarskydd lcomme under direkt behandling av socialstyrelsen
och denna underordnade organ.
I det nu utarbetade förslaget till lag om tillsyn å fartyg har intet
bestämt angivits angående den plats inom statsförvaltningen, som skulle
tillkomma den centrala tillsynsmyndigheten, i förslaget benämnd fartygsinspektionens
chefsnyndighet. Vid föredragningen den 30 januari 1914
inför Kungl. Maj:t av nämnda lagförslag har emellertid dåvarande chefen
för finansdepartementet framhållit lämpligheten av chefsmyndighetens
anknytande även för framtiden till kommerskollegium, eu åsikt, som under
ärendets beredning jämväl biträtts av tillkallade representanter för socialstyrelsen.
Enligt statsrådsprotokollet för nyssnämnda dag har min företrädare
i ämbetet givit uttryck för den meningen, att utöver det samarbete
mellan kommerskollegium och socialstyrelsen, som enligt de båda
verkens instruktioner i allmänhet skall äga rum, bör i sådana sjöfartssäkerhetsfrågor,
som hava avseende å arbetarskydd eller eljest äro av
social natur, en mera konstant samverkan mellan de båda nyndigheterna
anordnas. Frågor av nämnda beskaffenhet borde alltså göras till föremål
Soci alfullmäktigen
Lindqvist.
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
för samarbete mellan de båda ämbetsverken, ehuruväl beslutanderätten i
ärenden, som komme under lagen om tillsyn å fartyg, självfallet borde
tillkomma kommerskollegium. För att härunder bereda socialstyrelsen
möjlighet att verksamt deltaga i de sjöfart stekniska detaljernas bedömande
syntes anställandet hos nämnda styrelse av tillsvidare en tjänsteman med
nautisk eller eventuellt fartygsteknisk utbildning vara erforderligt.
Sedan socialstyrelsen anmodats att inkomma med det utlåtande,
som från . styrelsens sida kunde föranledas av den sålunda ifrågasatta
ökningen i styrelsens arbetskrafter, har styrelsen den 28 april 1914
avgivit sådant utlåtande, i anledning varav chefen för civildepartementet
lärer komma att framlägga erforderligt förslag. Vid berörda utlåtande
ellertid fo^ad eu av socialfullmäktigen H. Lindqvist avgiven
reservation, vilken i betraktande av densammas principiella innebörd
torde böra bär återgivas. Reservationen är av följande hädelse:
»De uppgifter, som skulle komma att åligga den föreslagna fartygsinspektjonen,
maste enligt min mening till stor, ja måhända övervägande del anses fullfölja
syften av social innebörd. Bestämmelserna om sjövärdighet ha ju ifråga om
lastfartyg i främsta rummet till ändamål att skydda besättningen mot olycksfall
i arbete. Beträffande. passagerarfartyg ha berörda bestämmelser tydligen delvis
samma ändamål, och ifrågasättas kan därjämte med skäl, om icke syftet med hänsyn
till passagerarna jämväl är att anse såsom huvudsakligen socialt — föreskrifterna
om emigranters befordring till främmande världsdel räknas självklart till den
sociala lagstiftningen. Andra till fartygsinspektionen hörande frågor, såsom rörande
skyddsanordningar vid maskiner och redskap, åtgärder till främjande av arbetets
sundhet, besättningens kost-, logis- och sjukvårdsförhållanden ombord, minderårigas
användande m. in , äro uppenbarligen att hänföra till det sociala området.
Med hänsyn till motsättningen mellan sociala och ekonomiska intressen, måste
de förra sa vitt möjligt tillgodoses genom särskild lagstiftning och tillsyn. Så har
beträffande flertalet slag av verksamhet skett genom lagen om arbetarskydd och
yrkesinspektionen, och jag kan icke se, varför ej samma regel borde tillämpas
jämväl i avseende å sjöfarten. Enklast skulle detta åvägabringas genom en utsträckning,
måhända i samband med vissa förändringar, av nämnda lag och inspektion
till sjöfarten. eu
Genom att uppdraga den lokala fartygsinspektionen åt yrkesinspektionen,
vilket i väsentlig mån antagligen läte sig väl göra, skulle ej blott de sociala intressena
bliva bättre tillgodosedda, utan uppenbarligen även betydande besparingar
göras för statsverket. Under vintertiden, då sjöfarten i åtskilliga hamnar är inställd
och i de övriga är i betydlig grad inskränkt skulle särskilda fartygsinspektörer på
många platser få intet eller föga att göra. Införlivade med yrkesinspektionen åter
skulle de kunna användas till andra göromål under vintertiden. Erforderlig sakkunskap
är för övrigt, enligt vad jag inhämtat, redan tillfinnandes inom yrkesinspektionen.
Sålunda har en yrkesinspektör haft anställning vid varv i olika länder
och i sjötjänst samt även utfört besiktningar av fartyg för sjöförsäkring, och en
assistent har tidigare tillhört mariningenjörskåren. Bland underinspektörerna har
47
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
vidare ett flertal tidigare tjänstgjort som fartygsmaskinister, tre av dem vid flottan.
Yrkesinspektörerna äro redan nu, med undantag för en, som lämpligen torde kunna
förflyttas, ganska ändamålsenligt fördelade på de större hamnstäderna. Å mindre
hamnplatser borde yrkesinspektionens kommunala tillsynsorgan, vartill med tiden
väl även hamnmyndigheterna komma att räknas, kunna vara till avsevärd nytta för
fartygsinspektionen. Naturligen borde också staten för denna inspektion tillgodogöra
sig den medverkan, tull- och lotsverken lämpligen kunde giva.
Då sålunda från såväl socialpolitisk som statsfinansiell synpunkt med fog kan
ifrågasättas att åt statskontrollen å fartygs sjövärdighet m. m. jämte i samband
därmed tillämnade förändringar i sjölagstiftningen giva en helt annan gestaltning än
den föreslagna, har jag ansett, att socialstyrelsen, oaktat den därom ej erhållit uppdrag,
bort ingå i prövning av den föreliggande frågan i hela dess vidd och därefter
avgiva det yttrande och förslag, vartill prövningen kunnat föranleda.»
Ett bestämt uttalande till förmån för centralmyndighetens förläggande
till kommerskollegium föreligger å andra sidan från Sveriges
allmänna sjöfartsförening, å vars nyligen hållna årsmöte en sådan förläggning
enhälligt förordades.
Vid övervägande av de olika synpunkter, som gjort sig gällande Departementsi
denna förläggningsfråga, kan jag ej annat än ansluta mig till den chefen''
ståndpunkt, som enligt det förut sagda intagits av min företrädare i
ämbetet, ävensom till den utförliga motivering, varå densamma grundats,
dag får alltså hänvisa till vad förenämnda statsrådsprotokoll för den
30 januari 1914 i sådant hänseende innehåller.
Närmare bestämmelser rörande ifrågavarande samarbete mellan
kommerskollegium och socialstyrelsen synas böra i instruktionsväg meddelas
av Konungen i den mån saken ej kan ordnas genom överenskommelse
mellan ämbetsverken.
Vad därefter angår själva formen för chefsmyndighetens inordnande
i statsförvaltningen, synes den av sjöfartssäk erhetskommittén härför föreslagna
anordningen icke vara i allo lämplig. Kommittén har visserligen
hävdat den uppfattningen, att »fartygsinspektionen» skulle anknytas
vid kommerskollegium såsom överordnad myndighet, men denna "anknytning
skulle dock enligt kommitténs förslag bliva av ganska löslig
beskaffenhet, och den centrala tillsynsmyndigheten skulle komma att
bliva en i det hela självständig organisation med fristående beslutanderätt.
Konsekvensen härav skulle bliva, att chefsmyndigheten komme
att bilda en särskild instans, vars beslut skulle kunna hos ämbetsverket
överklagas. En organisationsform av denna beskaffenhet synes bliva
mera invecklad än vad som är nödigt och motigt. Det syfte, som
kommittén härmed till äventyrs velat tillgodose, nämligen att möjlig
-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
göra och underlätta fattandet av beslut och vidtagandet av åtgärder
utan onödig omgång, lärer på annan väg lika väl kunna ernås, vadan
anordningen icke är av sådana hänsyn betingad. Vidare må anmärkas,
att i motsats till den tendens att inskränka antalet instanser inom statsadministrationen,
som på senare tid i vissa fall kommit till synes,
förslaget i själva verket leder till att instansernas antal i vissa fartygsinspektionsärenden
skulle komma att bliva ej mindre än fyra, nämligen:
de lokala fartygsinspektörerna, den centrala tillsynsmyndigheten, kommerskollegium
och Kungl. Magt. Tydligt är, att en sådan anordning
skulle medföra åtskilliga olägenheter och minst av allt befordra det
allmänna intresse, som särskilt på detta område ej får lämnas obeaktat,
nämligen vikten att sörja för att ärendena med minsta möjliga tidsutdräkt
kunna få sitt slutliga avgörande. Vissa av de här ovan angivna fördelar,
som chefsmyndighetens anknytning till det centrala sjöfartsorganet
skulle medföra, torde också endast i ofullständig grad vinnas
genom den av kommittén tänkta anordningen.
Jag får därför med anslutning till ett ändringsförslag av kommerskollegium
föreslå, att den avsedda tillsynen måtte utövas av kommerskollegium
såsom »fartygsinspektionens chefsmyndighet». Detta innebär,
att nämnda myndighet skulle helt införlivas med kollegium och utgöra
en del av detta ämbetsverk. Den avdelning av den centrala näringsförvaltningen,
som omfattar den egentliga fartygsinspektionen, och vilken
tillsvidare lämpligen torde kunna benämnas fartygsinspektionsavdelningen,
skulle alltså fullgöra sina funktioner i ämbetsverkets namn och, i enlighet
med de närmare instruktionsbestämmelser, som lära komma att utfärdas,
antingen själv besluta i vissa frågor eller ock medverka för eu frågas
beredning och föredragning till avgörande i den ordning, som därför
är för ett vart fall stadgad. Den egentliga kontrollverksamheten skulle
alltså även enligt denna anordning kunna utövas så, att självständigheten
och möjligheten att fatta snabba beslut bleve bevarad, så långt omständigheterna
göra det nödigt och önskligt. De från fartygsinspektionsavdelningen
i ämbetsverkets namn utgående besluten kunna givetvis
påräkna vida större auktoritet, än om de skola utfärdas ensamt av avdelningen
och i dess namn. Särskilt av internationella hänsyn torde
detta vara av viss betydelse vid utfärdandet av certifikat och andra
dylika handlingar, för vilka giltighet kräves i främmande länder. Det
centrala sjöfartsorganet såsom sådant bör sålunda utåt svara för de
funktioner, som skola tillhöra fartygsinspektionsavdelningen.
Den byrå inom kommerskollegium, till vilken fartygsinspektionsavdelningen
närmast bör anslutas, är, intilldess den föreslagna sjöfarts
-
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
byrån kan komma till stånd, givetvis byrån för ärenden angående utrikes
handeln och sjöfarten (utrikesbyrån), vilken redan har att handlägga de
på kollegium nu ankommande ärendena rörande sjöfartssäkerheten och
åtskilliga andra viktiga ärenden i fråga om sjöfarten i allmänhet. Någon
sektionsindelning är inom kollega byråer ännu ej genomförd, men det
torde, såsom av det nyss sagda lärer framgå, visa sig lämpligast att redan
från början låta avdelningens personal bilda en enhet med motsvarighet
närmast i de för ett omorganiserat kommerskollegium föreslagna sektionerna.
I spetsen för avdelningen skulle alltså ställas en chef, överinspektören,
närmast sorterande under byråchefen å utrikesbyrån, men
i övrigt beklädd med den vidsträckta beslutanderätt, som ärendenas ofta
brådskande beskaffenhet kräver. En ganska vittomfattande decentralisation
låter sig ock på detta område väl försvara, med hänsyn till att
göromålen merendels kräva en uteslutande teknisk sakkunskap, vilken i
allmänhet ej torde vara förefintlig hos överinspektörens överordnade.
Att till behandling i detalj upptaga frågan om sättet för handläggning
av tillsynsgöromålen torde här ej vara erforderligt. Närmare
bestämmelser härom synas lämpligen böra inrymmas i en särskild arbetsordning,
vilken torde böra i sinom tid efter författningsförslagens
eventuella antagande utarbetas efter samråd med överinspektören, sedan
denne blivit utsedd. Jag inskränker mig därför här till att i mera
allmänna drag angiva sättet för ärendenas avgörande, sådant jag tänkt
mig detsamma.
Jag kan härvid i det stora hela stödja mig på det förslag i sådant
hänseende, som uppgjorts av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
och vilket, som jag förut anfört, i sin ordning är
fotat på den av Kungl. Maj:t till 1913 års riksdag avlåtna propositionen
om anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet m. m.
Vad nämnda kommittéer, i överensstämmelse med sina allmänna organisationsprinciper,
föreslagit i syfte att till lägre tjänstemän överlämna
beslutanderätt och föredragningsskyldighet i större utsträckning än
kollega organisation för närvarande i allmänhet medgiver, synes mig,
utan avvaktande av verkets fullständiga omorganisation, på förevarande
område kunna från början träda i tillämpning. Att göra dessa nytillkomna,
betydande ärendesgrupper till föremål för en onödigt omständlig
behandling, som tilläventyrs redan efter en kort tid kommer att omläggas,
synes mig ej böra ifrågakomma. Givetvis föranleder dock ett
sådant föregripande av den slutliga omorganisationen vissa omedelbara
ändringar i kommerskollegii instruktion.
För bedömande av arten och omfånget av den centrala tillsynsBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 86 höft. (Nr 122.) 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
myndighetens göromål samt sättet för ärendenas avgörande — frågor,
som givetvis hava inflytande å därmed förbundna anslagskrav — torde
dessa ärenden lämpligen kunna indelas i vissa huvudgrupper, nämligen
kontrollärenden, författningsärenden, administrativa ärenden samt besvärsmål.
Till kontrollärenden hör främst chefsmyndighetens uppgift att tillse,
att de förrättningar, som enligt den föreslagna lagen om tillsyn å fartyg
eller på grund av densamma utfärdade administrativa föreskrifter skola
äga rum för utövande av tillsyn å sjöfartssäkerheten, bliva vederbörligen
verkställda, ävensom att i övrigt leda och övervaka de lokala tillsynsorganens
verksamhet.
Vad då först angår de periodiskt eller under vissa angivna förhållanden
förekommande sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktningarna
skulle chefsmyndigheten i regel ej få att taga befattning
med dessa förrättningar i de särskilda fallen, förr än vederbörlig rapport
därom ingått. Granskningen av dessa rapporter är att hänföra till det
löpande arbetet. Sådan angelägenhet bör alltid avgöras av överinspektören,
såvitt rapporten godkännes.
På fartygsinspektör skulle ankomma att hos vederbörande redare
eller befälhavare göra erinran om avhjälpande av vid besiktning befunnet
fel eller påvisad brist. Endast för det fall att inspektör begär förhållningsregler
kommer saken under chefsmyndighetens beprövande. Därest
på grund av dylik begäran tjänsteresa för anställande av undersökning
anses påkallad, bör fråga härom underställas byråchefen, men det sakliga
avgörandet av dylikt tekniskt ärende tillhöra överinspektören ensam.
Om däremot vid granskning av inkommen rapport befinnes, att de efter
lokalinspektörs anvisning vidtagna reparationsåtgärder m. m. tarva
ändring eller komplettering, bör saken med hänsyn till dess räckvidd
för enskilde underställas byråchefens avgörande.
I den föreslagna tillsynslagens 17 och 18 §§ förutsättes emellertid,
att under vissa omständigheter fartygsinspektionens chefsmyndighet må
kunna på eget initiativ förordna om sjövärdighetsbesiktning. Av samma
skäl som nyss anförts ifråga om ändring eller komplettering av fartygsinspektörs
anvisningar böra även sådana frågor avgöras av byråchefen.
Därest besiktning föranleder till förbud från lokalinspektörs sida
mot nyttjande av fartyg eller visst tillbehör därtill, bör beslut, huruvida
förbudet skall äga bestånd, fattas av generaldirektören efter föredragning
av byråchefen i närvaro av överinspektören. I enahanda ordning bör
ock avgörandet ske, för det fall att lokalinspektör ej meddelat förbud,
51
Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 122.
men detsamma anses böra på grund av inkommen rapports innehåll
eller eljest utfärdas på den centrala tillsynsmyndighetens ansvar.
Inkommande rapporter angående verkställd inspektion ävensom
fråga om vidtagande av därav påkallad åtgärd, såsom förbud mot nyttjande,
böra i tillämpliga delar behandlas i samma ordning som besiktningsrapporterna.
Det ligger i sakens natur, att då inspektion är avsedd
att kunna äga rum, när helst tillfälle därtill gives, chefsmyndigheten
har möjlighet att, i motsats till vad i allmänhet är fallet beträffande
besiktning, själv förordna om inspektion, då sådan på grund av inkommen
upplysning om beskaffenheten av visst fartyg befinnes nödvändig
eller önskvärd. Det torde kunna överlämnas åt överinspektören att på
eget ansvar meddela förordnande om inspektion. Å fartygsinspektionsavdelningen
böra på överinspektörens ansvar föras noggranna anteckningar
angående verkställda förrättningar av ena eller andra slaget med
särskilt avseende å därvid vunna upplysningar om fartygs sjövärdighet
och vad därmed står i samband.
Chefsmyndighetens åliggande att leda och övervaka de lokala
inspektörernas verksamhet torde i övrigt komma att fullgöras genom
avlåtande av antingen cirkulär med upplysningar, råd och instruktioner
beträffande sättet för besiktnings eller inspektions utförande eller beträffande
dess föremål eller ock anvisningar i särskilda fall på begäran
av fartygsinspektör eller av annan anledning.
I fråga om befogenheten att fatta beslut om avlåtande av sådana
cirkulär med mera bör innehållet vara utslagsgivande. . Cirkulär eller
svarsskrivelser med uteslutande tekniskt innehåll bör det tillkomma överinspektören
att på eget ansvar besluta, varemot, i den mån de innehålla
tolkning av författningsbestämmelser, behandlingen bör ske i den nedan
för författningsärenden angivna ordning.
Vad nu sagts om chefsmyndighetens befattning med de av fartygsinspektörerna
verkställda förrättningarna ävensom uppsikten i övrigt
över dessa tjänstemäns verksamhet gäller i tillämpliga delar i fråga om
kontrollen å svenska fartyg i utlandet.
Till kontrollärendena böra väl räknas även de frågor om anställande
av överbesiktning, som enligt tillsynslagens 27 § skulle kunna uppstå
efter anförda besvär över lokal tillsynsmyndighets beslut. Med hänsyn
till de kostnader för statsverket, som av sådana förrättningar kunna
föranledas, böra dessa ärenden lämpligen avgöras av byråchefen.
Likaså hör till förevarande grupp den granskning av nybyggnadsritningar
till fartyg, som på begäran av vederbörande fartygsägare,
skeppsbyggare eller tillverkare av maskiner eller ångpannor kan komma
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
att åligga chefsmyndigheten, ävensom meddelande av beslut i dylika
ärenden efter av fartygsinspektör verkställd granskning. Dessa frågor
synas på grund av sin uteslutande tekniska natur kunna förbehållas
överinspektören till avgörande.
Härmed närbesläktade äro de frågor, som avse meddelande av
godkännande i de fall, där enligt gällande bestämmelser chefsmyndighetens
godkännande skall inhämtas. Åven dessa ärenden böra avgöras
av överinspektören. Däremot bör utfärdande av meddelande om vad
för sådant godkännande erfordras ske i den ordning, som nedan under
författningsärenden angives.
Till författning särenden hör bland annat uppgiften att föreslå sådana
ändringar i gällande bestämmelser, som för sjöfartens säkerhet eller för
tillsynens utövande anses erforderliga, ävensom det ovan angivna åliggandet
att leda och övervaka fartygsinspektörernas verksamhet, i vad
detta åliggande avser utfärdande av sådana cirkulär, som innebära närmare
förklaring av författningarnas innebörd och således utgöra rena
för fattnings tolkningar.
Frågor om nya författningar eller ändring i gällande bestämmelser
skola av byråchefen föredragas för generaldirektören. Dock bör städse
iakttagas, att överinspektören skall svara för föredragningen i de delar,
vilka böra bedömas ur övervägande teknisk synpunkt. Byråchefen har
således att svara för ärendenas föredragning ur rent rättslig synpunkt.
Merendels torde bägge momenten i större eller mindre mån vid sidan
av varandra ingå i de författningsförslag, som beröra denna avdelnings
verksamhetsområde. Såväl byråchefen som överinspektören böra givetvis
vara närvarande vid behandlingen inför generaldirektören av ärenden
av denna art.
I huvudsakligen enahanda ordning som nu antytts böra behandlas
frågor om dispens från gällande författningsbestämmelser.
Såväl i förra som i senare fallet avses allenast ärenden, som skola
avgöras av Kungl. Maj:t. Sådana dispensfrågor, som skola behandlas
som styrelseärenden och avgöras av generaldirektören, böra föredragas
av byråchefen eller av överinspektören.
I de fall kollegium erhåller befogenhet att utfärda detaljbestämmelser
av teknisk beskaffenhet, vilka skola tjäna till allmän efterföljd,
synas desamma böra av överinspektören underställas byråchefen med
hänsyn till vikten av, att bestämmelserna erhålla en tillfredsställande formell
avfattning. Detsamma torde böra gälla om de särskilda bestämmelser
angående vad som fordras för vinnande av chefsmyndighetens godkän
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122. 53
nande i de fall, då sådant godkännande enligt gällande bestämmelser
skall inhämtas.
Till administrativa ärenden höra särskilt chefsmyndighetens åligganden
att utfärda fribordscertifikat och passagerarfartygscertifikat, att beträffande
andra förhållanden, vilka beröra säkerheten å fartyg, utfärda
certifikat, då sådant enligt lag eller författning påfordras, att på offentlig
myndighets framställning tillhandagå med teknisk utredning i fråga om
vad som berör fartygs säkerhet, att, i mån av tid, tillhandagå fartygs
redare och befälhavare samt skeppsbyggare och tillverkare av maskiner
eller ångpannor med råd och upplysningar rörande tillämpligheten av
föreskrifter, som äro meddelade till sjöfartens säkerhet, samt att varje år
avgiva berättelse över verksamheten under nästföregående året. Ävenledes
torde hit böra räknas den beredning, som kan ankomma på chefsmyndigheten
med hänsyn till åtal, vilka må anses av behovet påkallade
för överträdelser av sjöfartssäkerhetsförfattningarna, samt frågor om
tillsättandet av fartygsinspektörer och utseendet av sakkunnige för verkställande
av sjövärdighetsbesiktningar i utlandet.
Utfärdandet av nämnda olika certifikat bör åligga överinspektören
på ensamt ansvar, och de böra av honom undertecknas. Han bör ock
svara för utarbetandet av årsberättelsen.
Vad beträffar den ovan angivna uppgiften för chefsmyndigheten
att tillhandagå myndigheter och enskilda med vissa upplysningar, synas
de ur densamma härflytande ärendena kunna avgöras av överinspektören,
därest de avse spörsmål av uteslutande teknisk art. Skulle däremot
jämväl juridiska synpunkter behöva anläggas på frågan, bör avgörandet
hänskjutas till byråchefen och i viktigare fall till generaldirektören.
Vad därefter angår behandlingen av frågor om ansvar på grund
av timade sjöolyckor, kommer jag att närmare yttra mig härom i sammanhang
med frågan om den repressiva fartygskontrollens anordnande.
De frågor om ansvar för förseelse mot den del av sjöfartssäkerhetslagstiftningen,
vars tillämpning närmast ankommer på fartygsinspektionens
chefsmyndighet, torde i regeln vara vida lättare att bedöma än
de åtalsfrågor, som föranledas av den övriga säkerhetslagstiftningen.
De förra torde nämligen i motsats till de senare i regeln bestå i alldeles
uppenbara förseelser mot författningarna. Sedan anmälan om begången
förseelse vederbörligen beretts av chefsmyndighetens tjänstemän, och den
sjöåklagare, varom jag i det följande kommer att väcka förslag, fått
tillfälle att yttra sig, bör ärendets vidare handläggning ankomma på
byråchefen. Därest han anser åtal mot redare, befälhavare eller annan
böra ifrågakomma, föredrages ärendet för generaldirektören i överinspek
-
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
törens närvaro, varefter eventuellt beslutat åtal fortgår i samma ordning
som åtalsfrågor i allmänhet.
Föredragningen för generaldirektören av frågor om tillsättandet av
lokala inspektörsbefattningar samt utseendet av nämnda sakkunnige skulle
visserligen tillhöra byråchefen, men torde i allmänhet överlämnas till
överinspektören, vilken i varje fall bör närvara vid dessa frågors behandling
och därvid uttala sin mening.
Till besvärsmål höra alla ärenden, som avse besvär, anförda hos
kommerskollegium över tjänsteåtgärd av fartygsinspektör resp. konsul,
ävensom utlåtanden och förklaringar rörande besvär, som hos Kungl.
Maj:t anföras mot kollega eget beslut.
Besvärsfrågor skulle alltid föredragas inför generaldirektören, och
bör föredragningen verkställas av byråchefen i överinspektörens närvaro.
Av vad jag nu anfört i fråga om sättet för handläggningen, såvitt
den preventiva kontrollen angår, av sjöfartssäkerhetsärendena inom
centralförvaltningen torde framgå, att för dessa ärendens behandling
fartygsinspektionsavdelningen måste utrustas med såväl tekniskt som
juridiskt-administrativt skolade arbetskrafter. I förstnämnda hänseende
bör såväl den fartygs- och maskintekniska som den nautiska sakkunskapen
vara representerad inom avdelningen. De ärenden, som i allra
främsta rummet komma att falla under den tekniskt kvalificerade personalens
bedömande, äro de i det föregående vidrörda kontrollärendena.
Vilken omfattning desamma komma att erhålla är naturligen synnerligen
vanskligt att förutsäga. Jag har i det föregående sökt beräkna antalet
årliga förrättningar av lokalinspektörerna, och även om ej alla de förrättningar,
som utgöra enbart inspektioner, äro av den omfattande art,
att de kräva en utförlig rapport, får man väl antaga, att centralorganet
i en eller annan form får att taga befattning med samtliga de
beräknade 4,100 förrättningarna. Ett annat av de till kontrollärendena
hörande göromälen, som möjligen kommer att taga de tekniskt utbildade
tjänstemännens arbetskraft i hög grad i anspråk, utgöres av den granskning
av nybyggnadsritningar till fartyg, som enligt den blivande tillsynsförordningen
skulle på vederbörandes begäran tillkomma fartygsinspektionens
chefsmyndighet. Skulle detta medgivande för vederbörande
i någon större omfattning tagas i anspråk, kan ifrågavarande granskningsarbete
komma att intaga ett mycket betydande rum inom inspektionsavdelningens
uppgifter. Intill dess erfarenhet vunnits i förevarande
hänseende, torde emellertid den tekniskt utbildade personal, som förutom
chefen behöver anställas å avdelningen, kunna inskränkas till två inspektörer,
därav en med utbildning inom skeppsbyggeri- och maskinfacken
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
samt en med nautisk kompetens, ävensom en tekniskt skolad amanuens.
Gröromålens närmare fördelning mellan de tekniska befattningshavarne
torde lämpligen bestämmas i arbetsordning. För bevakande av de
juridisk-administrativa synpunkterna, särskilt i fråga om författnings-,
besvärs- och administrativa ärenden, samt för sekreterargöromålen erfordras
en sekreterare och en amanuens. Anställandet av de två amanuenserna är
väl motiverat dels av göromålens omfattning, dels av behovet att sörja
för ett lämpligt ordnande av rekryterings- och vikariatsförhållandena.
För bestridande av de omfattande skrivgöromålen äro två kvinnliga
biträden av nöden.
Att den föreslagna personalen ej kommer att visa sig för drygt
tilltagen, torde med bestämdhet kunna påstås. Det är nämligen, som
synes, en mångfald uppgifter av stor omfattning och maktpåliggande
art, som förestå den blivande inspektionsavdelningen, ett förhållande som
också kräver att till de olika posterna erhållas verkligt kvalificerade
personer. Frågor rörande sjöfartssäkerheten äro ofta av högst invecklad
natur, och förmågan att fatta ett avgörande härutinnan och framför allt
att bedöma de grunder, som för avgörandet måste bliva normerande,
förutsätter ej endast teoretiska insikter utan jämväl praktisk erfarenhet
i berörda hänseenden ävensom god kännedom om utländska förhållanden
på detta område, vilket ju i stor utsträckning är av internationell karaktär.
Man måste alltså sätta kompetensfordringarna ganska högt, isynnerhet
beträffande den blivande chefen. Denne bör alltså äga såväl skeppsbyggeriteknisk
som maskinteknisk högskolebildning eller däremot svarande
insikter samt dessutom tillräcklig praktisk erfarenhet på området.
Såsom ytterligare stöd för önskemålet att chefen innehar nämnda
tekniska kvalifikationer får jag åberopa den särskilda mening ledamoten i
sjöfartssäkerhetskommittén herr Hök med instämmande av kommittéledamöterna
herrar Gummesson och Lindley härutinnan uttalat, så
tydande:
Med den uppfattning kommittén hyser och som även jag biträder, att de
kontrollåtgärder, vilka ankomma på fartygsinspektionen, huvudsakligen kräva fartygstekniska
insikter, och då kommittén med denna utgångspunkt jämväl tänkt sig anordnandet
av den lokala kontrollen genom tjänstemän med erfarenhet i skeppsbyggeri
och maskinteknik, synes konsekvensen hava fordrat, att kommittén förordat tillsättandet
av en fartygstekniskt bildad och erfaren man jämväl såsom chef för fartygsinspektionen,
varemot väl en av assistenterna må vara speciellt utbildad i sjömanskap.
»En i sjömansväsendet kunnig och med sjöfartsnäringens krav förtrogen man»,
som av kommittén ansetts lämplig såsom chef för fartygsinspektionen, är ej i nämnda
sin egenskap kompetent att själv bedöma vad som i olika fall ur säkerhetssynpunkt
fordras eller att leda de undersökningar och åtgärder, vilka med syfte att iakttaga
56
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 122.
fartygs säkerhet skola företagas av fartygsinspektionen och dess underordnade tjänstemän.
Ej heller är någon annan än en fackman på det fartygstekniska området
kompetent att utfärda de tekniska detaljbestämmelser, vilka fartygsinspektionen
enligt kommitténs förslag skulle utfärda. Däremot har chefen för nu ifrågavarande
rent tekniska myndighet intet att skaffa med sjöväsendet i det hela eller med sjöfartsnäringens
krav i annan mån än som har med sjöiavtssäkerheten att skaffa.
Kan man erhålla en chef, som tillika äger de av kommittén nämnda kvalifikationerna,
är det naturligen så mycket bättre, men vad som måste fasthållas är,
att huvudvikten bör fästas vid den fartygstekniska bildningen och erfarenheten, när
det gäller att tillsätta chefsposten. Detta förhållande framträder särskilt om man
tager i betraktande, att hithörande ärenden äro i väsentlig grad av internationell
karaktär och fordra ständiga förhandlingar och kommunikation i övrigt med utlandet
i frågor, vilka just fordra ett bedömande ur rent teknisk synpunkt. Då Sverige i
alla dessa fall lämpligen bör företrädas av fartygsinspektionens chef, följer redan
härav, att denne bör äga kompetens att fullt bedöma vad varje fråga gäller för att
på bästa sätt befordra vårt lands intressen. Cheferna för de stora enskilda klassificeringsanstalterna,
vilka anstalter ju hava i huvudsak samma verksamhet som fartygsinspektionen
skulle erhålla, äro även fartygstekniskt utbildade män.
Slutligen kan jag icke alldeles förbise, att, på det sätt kommittén angivit
chefens särskilda kvalifikationer, det icke är uteslutet att en person, vars huvudintresse
icke överensstämmer med fartygsinspektionens syfte — sjöfartssäkerhetens
bevarande — må komma att utöva ledningen över fartygskontrollen i landet.
Aven den ingenjörsutbildade inspektören bör äga samma kvalifikationer
som enligt det sagda skulle fordras av överinspektören. På
den nautiskt skolade inspektören böra ställas minst lika boga kompetensfordringar
som å de nautiskt utbildade fartygsinspektörerna. Vad slutligen
sekreteraren angår, bör denne i överensstämmelse med kommerskollegiikommitténs
och departementalkommitterades förslag besitta såväl
teoretisk som praktisk juridisk utbildning samt vana vid administrativa
göromål.
Härjämte torde kontrollväsendets många beröringspunkter med
utlandet för fartygsinspektionsavdelningens befattningshavare i allmänhet
nödvändiggöra goda insikter i engelska, franska och tyska språken.
Ställer man nu dylika krav beträffande kompetensen å de olika
befattningshavarna, måste ock befattningarna bliva så avlönade, att
det finnes möjlighet att för desamma vinna personer med sådan kompetens,
och gäller härvid i ännu högre grad vad jag i motsvarande
ämne anfört beträffande de lokala inspektörerna. Samma inskränkningar
i fråga om möjligheten till biförtjänst på det privata området, som enligt
det föregående skulle gälla för de lokala inspektörerna, böra äga motsvarande
tillämpning beträffande fartygsinspektionsavdelningens tjänstemän.
Men å andra sidan måste hänsyn tagas till den omständigheten att, då
inspektionsavdelningen är avsedd att inordnas i kommerskollegium, stor
-
57
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
leken av avlöningarna lärer, åtminstone i viss mån, få lämpas efter de
löneförmåner, som tillkomma ämbetsverkets nuvarande befattningshavare.
Intill dess kommerskollegii omorganisation blivit genomförd, böra
ifrågavarande befattningar lämpligen uppföras på extra stat.
Beträffande särskilt överinspektören, borde hans avlöning enligt
sjöfartssäkerhetskommitténs samt fyra reservanters inom kommerskollegiikommittén
mening icke sättas under det belopp, som utgör begynnelseavlöning
för ledamöter i nyreglerade verk, eller 8,100 kronor årligen,
medan majoriteten inom kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
velat begränsa beloppet till 7,000 kronor och alltså
till den för övriga byrådirektörer inom verket föreslagna avlöningen,
eventuellt med uppbärande från början av ett eller två ålderstiHägg, samt
nyssnämnde tre reservanter inom sjöfartssäkerhetskommittén uttalat, att
en fullt lämplig chef med av dem förutsatta kvalifikationer icke kunde
erhållas under 10,000 kronor årligen. Vid avgörande av denna fråga
torde följande synpunkter böra tagas i betraktande.
Överinspektören skulle icke bliva fullt likställd med ledamot i kollegium
beträffande göromålens handläggning, ity att han icke skulle bliva
chef för en särskild byrå inom ämbetsverket. Men å andra sidan är
detta nog icke så mycket beroende på, att ärendena beräknas bliva av
så ringa omfattning, att av denna grund inrättandet av eu helt ny byrå
inom kommerskollegium anses omotiverat, utan grunden till att fartygsinspektionsavdelningen
icke nu ansetts böra erhålla samma formella ställning
som de övriga byråerna i det nuvarande kommerskollegium är huvudsakligen
angelägenheten att ej avsöndra från varandra frågor av lika natur
samt behovet att kunna beträffande de i rättsligt och administrativt avseende
mången gång ganska ingripande frågorna lägga avgörandet eller
inflytande därå i händerna på en härför utbildad byråchef. Det framgår
i övrigt av den förut gjorda skisseringen av ärendenas fördelning inom
fartygsinspektionsavdelningen, att en mycket betydande del av ärendena
är av den art, att de måste avgöras eller i varje fall handläggas av avdelningens
chef, vadan dennes ställning beträffande dessa ärenden, som ingalunda
äro att betrakta såsom rena expeditionsgöromål, ganska nära sammanfaller
med en byråchefs. Då vid de många förhandlingar och den
kommunikation i övrigt, som på sjöfaidssäkerhetens område måste äga
rum med utlandet, överinspektören i allmänhet bör direkt medverka, måste
han i särskilt hög grad besitta de härför erforderliga kvalifikationerna —
representativa egenskaper och god språkkunskap — och för förvärv av en
härmed utrustad person kunna jämförelsevis höga löneförmåner krävas.
Nu anförda synpunkter beträffande storleken av överinspektörens
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 86 höft. (Nr 122.) 8
58 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
avlöning förtjäna förvisso det största beaktande, och vore här fråga om
ett slutgiltigt fastställande av löneförmånerna både nog sjöfartssäkerhetskommitténs
och ovannämnda reservanters åsikt om avlöningens storlek
krävt ett grundligt övervägande. Jag föreställer mig dock, att på frågans
ännu något provisoriska stadium och åtminstone för den tid saken
nu närmast gäller, nämligen till 1915 års slut, årsavlöningen skulle
kunna begränsas till ett belopp, som något understiger begynnelseavlöningen
för ledamot i nyreglerat centralt ämbetsverk. Härigenom undvikes
ock den inkonsekvens, som otvivelaktigt ligger däri, att beloppet
skulle för fartygsinspektionsavdelningens chef vara lika högt som begynnelselönen
är — och detta med hjälp av provisoriskt avlöningstillägg —
för den honom överordnade chefen för kommerskollegii utrikesbyrå, ett skäl,
som emellertid komme att bortfalla, därest, såsom av nyssnämnda organisationskommittéer
föreslagits, chefen för det omorganiserade kommerskollegii
sjöfartsbyrå komme att erhålla en årsavlöning av 10,000 kronor.
Om jag således ej vill nu föreslå avlöningsbeloppet så högt som till
8,100 kronor för år, synes åter den av majoriteten inom nyssnämnda
kommittéer föreslagna avlöningen, 7,000 kronor, vara väl knapp. Ett
belopp å 7,500 kronor — som just motsvarar det lägre av kommittémajoritetens
förslag om eventuel ökning med ålderstillägg — torde,
såvitt nu utan vidare erfarenhet kan bedömas, vara det bäst avvägda.
Beträffande sekreteraren och den ingen]örsutbildade inspektören
föreslår jag nu beloppet av årsavlöningen för vardera till det belopp,
som utgör begynnelselönen för tjänsteman av andra lönegraden i nyreglerat
centralt verk. Från detta belopp, 5,800 kronor, bör göras ett
efter samma grunder som beträffande förste fai''tygsinspektörerna beräknat
avdrag för egen pensionering, således i detta fall 200 kronor.
Ifrågavarande tjänstemäns avlöning skulle alltså komma att utgå med
5,600 kronor. Beskaffenheten och omfattningen av deras blivande arbete
lära icke skäligen medgiva någon avprutning å nyssnämnda belopp.
Det må ock bemärkas, att nämnde inspektör bör vara kvalificerad
att vid ledighet för chefen fungera som dennes vikarie.
Vad därefter beträffar den nautiskt skolade inspektören, kunde
visserligen behovet av högt kvalificerade arbetskrafter synas tala för
denne tjänstemans likställande i fråga om avlöningsförmåner med den
nyss nämnda inspektören. Häremot kan emellertid med skäl invändas,
att med fartygstypernas nuvarande utveckling sjöfartssäkerhetsfrågornas
bedömande ur skeppsbyggeritekniska och maskintekniska synpunkter
kommer att bliva betydligt mera betungande än de uppgifter, som komme
att ställas på den nautiska sakkunskapen. Vidare bör hänsyn tagas till
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
de högre kostnader, som ingenjörsutbildningen kräver. Slutligen må
anmärkas, att för befattningen som kommerskollegii sjötekniska biträde,
beträffande vilken ungefär enahanda kompetensfordringar gälla som de
för den nautiska inspektörstjänsten ifrågasatta, avlöningen nu endast
utgör 3,000 kronor och av kommerskollegiikommittén samt departementalkommitterade
föreslagits till 4,000 kronor. Av dessa skäl måste jag
inskränka mig till att föreslå den nautiskt utbildade inspektörens årsarvode
till det belopp, som motsvarar begynnelseavlöningen för tjänst i
första lönegraden inom nyreglerade ämbetsverk, eller, efter avdrag av
pensionsavgifterna motsvarande belopp, 3,900 kronor. Vid sådant förhållande,
och för att bättre skilja dessa tjänstemän från de lokala inspektörerna,
torde de förra lämpligen kunna erhålla benämningen förste bvråinspektör
och byråinspektör.
Då det synes önskvärt, att åtminstone det ena av de kvinnliga
biträdena besitter vissa språkkunskaper, synas arvodena för de båda
biträdesbefattningarna böra bestämmas till resp. 1,550 och 1,150 kronor,
motsvarande, efter avdrag för pensionsavgifter, de till ordinarie kvinnliga
biträden av resp. andra och första avlöningsgrad inom centralförvaltningen
i allmänhet utgående begynnelseavlöningarna.
Av de årsarvoden, som skulle utgå till de olika befattningshavarne
å fartygsinspelctionsavdelningen, torde lämpliga andelar böra
anses såsom tjänstgöringspenningar, i vilket hänseende beloppet skäligen
bör utgöra för chefen 2,500 kronor, för sekreteraren och förste
byråinspektören 1,800 kronor vardera, för byråinspektören 1,500 kronor
samt för de kvinnliga biträdena resp. 550 och 350 kronor.
Amanuensarvodena torde böra utgå med de för sådana tjänstemän
inom verket vanliga belopp och sålunda kunna lämpligen utgöra för
den tekniskt skolade amanuensen 1,800 kronor och för den juridisktadministrativt
utbildade 1,500 kronor.
Då jag utgår från att i tillämpliga delar nyss nämnda befattningshavare,
med undantag av amanuenserna, skola i fråga om skyldigheter,
däribland daglig arbetstid å tjänsterummet, likställas med ordinarie
befattningshavare i kommerskollegium, synes det ej vara obilligt,
om redan under det första året tjänstledighet med bibehållna löneförmåner
kunde dem beredas i samma utsträckning som den deras
ordinarie vederlikar tillkommande semester. Man skulle då hava att
beräkna ersättning till vikarier med följande belopp, motsvarande resp.
tjänstgöringspenningar (för kvinnliga biträden efter i 1912 års statsverksproposition
angivna grunder) för nedannämnda tider nämligen:
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
för chefen, en och en halv månad .......................... kronor 312: 5 0
» sekreteraren, en och en halv månad................. » 225: —
» förste byråinspektören, en och en halv månad » 225: —
» byråinspektören, en månad ............................... » 125: —
» de kvinnliga biträdena, en månad..................... » 175: —
summa kronor 1,062: 5 0,
vilket belopp torde kunna avrundas till 1,100 kronor.
Till gottgörelse för den extra arbetshjälp inom fartygsinspektionsavdelningen,
som till äventyrs kan finnas oundgängligen erforderlig,
beräknas 1,000 kronor och till ersättningar åt sådana i 2 § av det framlagda
förslaget till lag om tillsyn å fartyg omförmälda sakkunniga,
vilkas ersättande kan komma att stanna å statsverket, 2,000 kronor.
Till resekostnads- och traktamentsersättningar under år 1915 åt
tjänstemän i fartygsinspektionsavdelningen torde, med hänsyn till de
rätt många resor, som lära bliva erforderliga för undersökningar på ort
och ställe av fartyg samt för handledning å stationerna av resp. lokalinspektörer,
krävas 2,000 kronor eller mera. Dessa ersättningar böra
utgå från det under sjunde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget till
rese- och traktamentspenningar.
För biträde med uppläggande från början av ett fullständigt kortregister
över de svenska fartygen, avsett att inrymma fortlöpande anteckningar
från de olika inspektionerna och besiktningarna, lärer erfordras
något mindre belopp, förslagsvis 200 kronor.
Ett genomförande av den ifrågasatta nya lagstiftningen kan ock,
förutom vad redan anförts i fråga om ersättning till vissa sakkunniga,
förväntas medföra kostnader för statsverket i två andra hänseenden, nämligen
dels i vissa fall för överbesiktning enligt tillsynslagens 27 §, dels*
ock på grund av den kronan jämlikt 25 § i samma lag åliggande skyldighet
att för visst fall ersätta den skada, som vållats av däri omförmälda
förbud, varigenom fartyg hindrats att gå till sjöss. Med avseende
å dessa behov, som i saknad av erfarenhet om föreskrifternas verkningar
för närvarande äro rätt vanskliga att beräkna, synes det lämpligast
att härav under den första tiden föranledda kostnader täckas av tillgängliga
statsmedel och i vederbörlig ordning anmälas till ersättande.
Den utvidgade sjöfartssäkerhetslagstiftningen är avsedd att träda
i kraft med ingången av år 1915, något som dels i och för sig, i betraktande
av lagstiftningens ändamål att trygga sjöfartssäkerheten, dels
ock av internationella hänsyn är högst trängande. Det är då av synnerlig
vikt att organisationen av statskontrollen är till dess i huvudsak
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
genomförd samt att redan från början erforderliga instruktions- in. fl.
bestämmelser finnas i ordning. Det lärer därför bliva nödigt att åtminstone
inspektionsavdelningens chef och sekreterare få träda i funktion
i god tid under år 1914, ej gärna senare än den 1 oktober, för
att närmast ägna sig åt nyss antydda uppgifter. För dessa tjänstemän
bör alltså beräknas — förutom ersättning för eventuella resor, vilken
skulle utgå från nyssnämnda förslagsanslag — arvode för de tre sista
månaderna av 1914 med 3,275 kronor. Skulle behov av ytterligare arbetshjälp
under samma tid komma att visa sig, torde det kunna gå för sig,
att till erforderligt biträde åt nämnda tjänstemän anvisas tillfälliga arbetskrafter,
vilkas ersättande lämpligen må i mån av omständigheterna bero på
särskild anmälan i sinom tid hos Kungl. Magt. Jag förutsätter i detta sammanhang,
att under nämnda tre månader den nya chefen får, utan särskild
gottgörelse, fullgöra även de åligganden, som för närvarande påvila
den förut omförmälda inspektören för fartygs bärgningsredskap och
för fartygs lastlinje, och att således arvodet till denne under samma tid
in besparas.
I sitt förutnämnda anförande till statsrådsprotokollet av den 30
januari 1914 berörde dåvarande chefen för finansdepartementet ett uttalat
önskemål att vid den centrala tillsynsmyndighetens sida inrätta ett
sjöfartskunnigt råd för att biträda vid utarbetande av tekniska föreskrifter
och vad därmed sammanhänger samt förmälte därvid, att detta
syntes honom vara värt att övervägas, varför han ville återkomma härtill
vid senare föredragning av fråga om anslag till utvidgad statskontroll.
Det skulle väl härvid närmast vara ett skeppsbyggeritekniskt råd,
som skulle komma i fråga. Sjöfartens målsmän lära nämligen i regel
icke vara tillräckligt hemma i de rent tekniska detaljfrågorna för att
kunna effektivt biträda vid de tekniska föreskrifternas utfärdande, och
do rena sjöfartsintressena torde nog lika väl i fråga om sjöfartssäkerheten
som rörande andra för sjöfarten betydelsefulla lagstiftningsärenden
kunna tills vidare bevakas av det på grund av kungl. förordning utav
den 15 mars 1912 fungerande handelsrådet, inom vilket även sjöfarten,
företrädesvis rederiverksamheten, skall vara representerad.
Men beträffande de erforderliga detaljföreskrifter i fråga om tilllämpningen
i praktiken av de nya sjöfartssäkerhetsbestämmelserna, vid vilkas
utarbetande biträde av ett sådant råd skulle lämnas, måste flertalet av
föreskrifterna självfallet utfärdas omedelbart och innan den nya tillsynen
träder i verksamhet och således kanske i avsevärda delar till och
med redan innan fartygsinspektionens chefsmyndighet blivit fullt orga
-
Skeppsbyg
geritekniskt
råd.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
niserad. Det må då synas mindre lämpligt a,tt anordna ett sakkunnigt
råd, även ett provisoriskt sådant, innan den myndighet vederbörligen
fungerar, till vilkens stöd rådet är avsett att inrättas.
För övrigt torde det icke överensstämma med hittills rådande och
med gott resultat prövade principer för arbetssättet i fråga om sakkunniga
råd av nu ifrågavarande slag att åt ett sådant överlåta ett så ingående
detaljarbete, eller ens samarbete, som uppgörandet av tekniska
föreskrifter och cirkulär. Fast mera synes detta detaljarbete böra
försiggå uteslutande inom ämbetsverket självt och utföras av dess
fackutbildade tjänstemän.
Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade hava
också yttrat sig i sådan riktning i fråga om det näringsråd, som enligt
deras förslag skulle ställas vid sidan av det omorganiserade kommerskollegium
och i vars sektion för industriärenden en representant för
skeppsbyggnadsindustrien skulle erhålla plats. Kommittéerna anföra i
sådant hänseende i sitt gemensamt avgivna betänkande om inrättande av
ett handelsdepartement (sid. 522):
Naturligtvis kan man ej förvänta, att i rådsmedlemmarnes personer erhålla
samlad all den fackkunskap, som i varje fall är av betydelse för administrationen.
Så långt är specialiseringen inom näringslivets teknik redan driven, att en dylik
strävan icke är möjlig att realisera. För specialutredningar och detaljkännedom
får förvaltningen själv ansvara dels genom sina tjänstemän, dels genom egna experter,
dels slutligen genom att till rådets tjänst ställa de experter, som detta kan behöva.
Om det också icke nu gäller att taga ståndpunkt till frågan om
inrättandet av ett näringsråd, avsett att i allmänhet tillföra kommerskollegium
en fond av i det praktiska livet förvärvad sakkunskap, skulle
dock i varje fall den av sagda kommittéer tänkta organiseringen av ett
dylikt sakkunnigt råd kunna på ett äventyrande sätt föregripas, om man
redan nu i förväg inrättade ett särskilt skeppsbyggnadskunnigt råd.
Detta komme ju sedan antingen att helt eller delvis gå upp i näringsrådet
eller ock att verka jämsides med detsamma. Man kunde då
komma att stå inför den mindre lyckliga eventualiteten att samma
fråga bleve behandlad av två aA^ varandra oberoende och måhända i
sina uttalanden skiljaktiga råd.
Att låta ett på förhand inrättat skeppsbyggeritekniskt råd sedermera
gå upp i eller rent av bilda en sektion i det föreslagna näringsrådet
förefaller mig ock vara synnerligen olämpligt redan av den grund,
att ett skeppsbyggeritekniskt råd, för att överhuvud kunna sägas få
karaktären av ett råd, borde sammansättas av flera sakkunniga, vilka
knappast alla, kanske blott en eller två, kunde i sinom tid erhålla plats
63
Kungl. Naj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
inom vederbörlig sektion av näringsrådet. Utan en sådan inskränkning
skulle detta speciella fackområde bliva för starkt representerat och ej
erhålla vederbörlig motvikt från representanter för andra näringsintressen,
vilka synas hava lika berättigade anspråk att få göra sina synpunkter
gällande. Man skulle då riskera att få en alltför vidlyftig och
tungrodd apparat, utan att något bättre resultat därmed vunnes, en
risk, som man icke under något förhållande synes böra åtaga sig, så
länge icke något verkligt förefintligt trängande behov kunnat påvisas.
Sedan fartygsinspektionens verksamhet blivit slutgiltigt ordnad och
hunnit fortgå någon tid, torde de tekniska spörsmål, som lämpligen
synas böra bringas under ett råds behandling, icke bliva flere eller mera
invecklade, än att det föreslagna näringsrådet lärer bliva väl skickat
att behandla desamma.
På nu anförda grunder måste jag i sakens nuvarande läge avstyrka
inrättandet av ett skeppsbyggeritekniskt råd vid sidan av fartygsinspektionens
chefsmyndighet.
Med det nu anförda är emellertid ingalunda avsett att förneka
önskvärdheten av att vid utformandet av de tekniska detaljföreskrifter,
som vid sidan av den blivande lagen och förordningen om tillsyn å
fartyg skola reglera denna tillsyn, så mångsidig teknisk sakkunskap
som möjligt ställes till förfogande. Men då, såsom jag förut antytt,
detta utarbetande av specialföreskrifter kommer att erfordras i någon
större utsträckning endast kort före och vid den nya tillsynens ikraftträdande
och tillsynsmyndigheternas första organisation, synes det mig
vara en riktigare utväg att för detta ändamål tillkalla vissa sakkunniga.
Det är givet, att vissa normer måste fastställas, efter vilka statens
kontrollorgan kunna avgöra, huruvida ett fartyg är att anse såsom sjövärdigt
och eljest säkert eller icke. I fråga om fartyg, som innehar
klass i någon erkänd klassificeringsanstalt, gälla ju i de viktigare delar
klassen omfattar klassreglementets bestämmelser om dimensioner m. in.
men särskilt i fråga om oklassade fartyg finnas inga sådana å svenska
förhållanden fullt tillämpliga bestämmelser, och klassreglementena, av
vilka ju intet är svenskt, kunna naturligen icke utan vidare tillämpas
på alla fartyg, särskilt icke de mindre fartygen å mera begränsade
farvatten. För en mängd fartygs vidkommande bliver det alltså nödvändigt
att uppgöra så kallade dimensionstabeller och andra bestämmelser,
och lärer den praxis, som härutinnan arbetat sig fram vid de
olika svenska varven, kunna i det stora hela komma till användning, om
blott eu viss reda och enhetlighet åstadkommes härutinnan.
Det är därför också min avsikt att, om riksdagen bifaller inrättandet
Kontroll å
fartygslanternor
m. m.
Organ förden
repressiva
fartygskontrollen.
64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
av den nya statskontrollen, utan dröjsmål väcka förslag om tillkallande av
lämpliga sakkunniga att biträda i nyss angivna syfte. Spörsmålen åter
om lämpliga åtgärder för att åt den centrala tillsynsmyndighetens
verksamhet bereda det mera permanenta tillskott, som må bestå i anlitandet
av sakkunniga (experter) och hänvändelser till ett näringsråd
eller sektion därav, torde lämpligast få sin lösning i samband med den
slutliga prövningen av nyssnämnda två kommittéers förslag härutinnan.
Innan jag övergår till organen för den repressiva fartygskontrollen,
vill jag begagna tillfället att framhålla, att det väckta förslaget om
den preventiva kontrollens ordnande ej avser att upphäva den befattning
med kontrollen å fartygs lanternor, kompasser och övriga nautiska instrument,
som tillkommer nautisk-meteorologiska byrån själv eller genom
dess kontrollstationer. Tvärtom förutsätter jag, att ifrågavarande myndigheters
åligganden på förevarande område komma att ökas genom att,
såsom sjöfartssäkerhetskommittén föreslagit, åt nämnda slag av tillsyn
förlänas en mera obligatorisk karaktär än hittills. Detta arbetstillskott,
som för övrigt på grund av gällande sportelväsen motsvaras av viss
inkomstökning för tjänstemännen, synes dock, åtminstone till en början,
ej bliva av omfattning att föranleda någon förändring i byråns organisation
eller avlöningsstat.
De ärenden angående repressiv statskontroll å fartyg, som under
nuvarande förhållanden tillhöra kommerskollegii handläggning, äro förlagda
till kollega byrå för ärenden angående utrikes handeln och sjöfarten.
Enligt kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades
förslag skulle desamma tillhöra verkets sjöfartsbyrå.
Ett antagande av den nya sjöfartssäkerhetslagstiftningen skulle
komma att avsevärt öka omfattningen av de göromål, som i förevarande
hänseende åligga kommerskollegium. I omförmälda förslag till ändringar
i sjölagen förekommer såsom en nyhet att vederbörande befälhavare skall
inom riket till kommerskollegium och utom riket till närmast varande svenske
konsul ofördröjligen avgiva skriftlig rapport om snart sagt varje timad
händelse, som kan betraktas såsom en sjöolycka. Dessa rapporter, vilkas
avgivande skulle vara obligatoriskt, äro avsedda att huvudsakligen tillgodose
två ändamål, nämligen dels att tjäna kommerskollegium till ledning
vid fullgörande av dess uppgift i avseende å vederbörliga undersökningar
(i lagförslaget benämnda sjöförhör) i anledning av inträffade
olyckor, dels ock att ligga till grund för en fullständig officiell statistik
över sjöolyckor, vilken hittills saknats, men som givetvis skulle ur
65
Kung1. Mnj.ts Nåd Proposition Nr 1&2.
liera synpunkter vara till gagn. Enligt lagförslaget, i vilket upptagits
åtskilliga nya bestämmelser i syfte att förbättra undersökningsförfarand
et och säkrare utkräva det personliga ansvaret för sjöfartssäkerheteu,
skulle liksom enligt nu gällande sjölag rätten (resp. konsul) ofördröjligen
insända protokollet över sjöförhöret till kommerskollegium för
undergående av granskning. Det bliver då beroende på åtgärd av
kollegium och de organ, detta får till sitt förfogande, om vid redan
verkställt sjöförhör må bero eller nytt sådant förhör skall ske eller anstalt
vidtagas för anhängiggörande av talan mot vederbörande om ansvar.
Mest betydande blir arbetsökningen givetvis för det sjötekniska
biträdet, vars bibehållande inom verket med utvidgade åligganden föreslagits
av sjöfartssäkerhetskommittén. Enligt kommitténs förslag skulle
biträdet utöva samma tillsyn över att behöriga rapporter angående sjöolyckor
verkligen inkomma från fartygsbefälhavare, som biträdet för
närvarande har att utöva rörande undersökningars hållande och domstolsprotokollens
insändande, varjämte biträdet fortfarande skulle vara
skyldigt tillhandagå kollegium med utredning i sjötekniska frågor. Aven
borde biträdet stå i förbindelse med den enligt kommitténs förslag i förhållande
till kollegium mera självständiga centrala tillsynsmyndigheten
på det sätt, att biträdet underrättade denna om sådana sjöolyckor,
vilka ansåges böra efterföljas av »besiktning» eller inspektion. Biträdets
åligganden med avseende å statistiken över sjöolyckor skulle, enligt det
av kommittén för nämnda tjänsteman utarbetade instruktionsförslaget,
bestå i att för varje år, i enlighet med av kommerskollegium meddelade
närmare föreskrifter, sammanställa en översikt av de sjöolyckor, som
under året meddelats i rapporter och sjöförhörsprotokoll.
I fråga om det sjötekniska biträdets förhållande till den centrala tillsynsmyndigheten
har kommittén uttalat sig mot framkommet förslag att
inordna sjötekniska biträdet under denna myndighet. För att det sjötekniska
biträdet skulle bliva i tillfälle att på ett självständigt och opartiskt
sätt bedöma och yttra sig över de frågor, som från centralmyndigheten
komme under kollegii prövning, ansåg kommittén denne tjänsteman
fortfarande böra sortera direkt under kollegium. Därjämte har
anmärkts, att det måhända viktigaste området av det sjötekniska biträdets
verksamhet, granskningen av inkommande rapporter och sjöförklaringar,
faller inom den repressiva kontrollen rörande fartygs säkerhet,
under det att den centrala tillsynsmyndigheten endast skulle hava till uppgift
att utöva eu rent preventiv kontroll från statens sida i berörda avseende.
Slutligen borde enligt kommitténs mening ej förbises, att det sjötekBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. Sfi höft. (Nr 122.) 9
Sjötekniska
biträdet
Sjöfarts
sukerhets
kommitté».
Kommers
kollegium.
Kommerskollegiikommittén
och
departcmentalkommitte•
rade.
66 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
niska biträdet skulle tillhandagå kollegium med utredning även i andra
sjöfartsangelägenheter än sådana, som angå fartygs säkerhet, vadan
han även ur denna synpunkt lämpligast borde ställas direkt under
kollegium.
Under åberopande att den del av kommitténs betänkande, som rör
det sjötekniska biträdet inom kommerskollegium och instruktionen för honom,
i väsentlig mån tillhörde spörsmålen om kollega organisation och således
borde ankomma på behandling närmast av kommerskollegiikommittén,
har kollegium i sitt utlåtande över nämnda betänkande inskränkt sig
till det uttalande att det sjötekniska biträdet eller någon motsvarande
befattningshavare obetingat bör fortfarande finnas med de funktioner i
huvudsak, som framgå av kommitténs förslag till instruktion för honom.
Jämväl kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
anse, att i fråga om sjötekniskt biträde hos kommerskollegium enahanda
anordning som hittills i huvudsak bör bibehållas. Kommittéerna, som
förorda sjöfartsbyråns indelning i tre sektioner, administrativa sektionen,
fartygsregistreringssektionen och fartygsinspektionssektionen, yttra sig
i fråga om biträdets ställning till centralmyndigheten för den preventiva
kontrollen på följande sätt:
Visserligen skola båda dessa organ befordra enahanda huvudsyfte, nämligen
säkerheten till sjöss, men dock på olika vägar och med skilda medel. Fartygsinspektionen
har--till sin uppgift att genom huvudsakligen förhandskontroll och till
syn
direkt förebygga sjöolyckor, varemot sjötekniska biträdets verksamhet åsyftar
att, när i ett visst fall sjöolycka inträffat, utöva en efterhandskontroll rörande själva
ansvaret för den timade händelsen. Handhavandet av denna tvåsidiga kontroll måste
givetvis i såväl ena som andra fallet vara en vansklig och ömtålig uppgift. Det
ligger stor makt uppå, att kontrollverksamheten i bägge sina yttringar mötes med
förtroende ej minst från närmast intresserade sjöfartskretsar — såväl arbetsgivare
som arbetstagare — och städse för bevarande därav iakttager eu objektivitet, som
är höjd över underordnade hänsyn. Beskaffenheten ocli omfattningen av de med
nämnda förhandskontroll förenade bestyr betinga enligt kommittéernas mening oundgängligen
deras behandling, såvitt angår centralförvaltningen, inom en enkom härför
avsedd sektion. Så är däremot icke fallet med handhavandet av den repressiva
efterhandskon trollen.
I sista hand tillhör väl bedömandet av en viss ansvarsfråga vederbörande
domstol, men det måste dock alltid fordras, att det organ, på vars initiativ frågan
i första hand beror, handlar med varsamhet och omsikt samt utan allt för strängt
fasthållande vid formella synpunkter. Det synes kommittéerna lämpligast, attefterhandskontrollen
utövas i nära anslutning till administrativa sektionen, som får att
i allmänhet befordra sjöfartens intressen. Genom denna anordning gives ett riktigt
uttryck åt den tanken, att även kontrollen i själva verket är avsedd att i stort
sett vara sjöfarten till gagn och icke är självändamål.
67
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
Genom behandling av denna gren av sjöfartskontrollen gemensamt med de
administrativa sjöfartsärendena vinnes ock den fördel, att å ena sidan den sakkunskap,
varöver administrativa sektionen bör förfoga, får tillfälle att mera omedelbart
göra sig gällande vid behandling av efterhandskontrollen och å andra sidan
det sjötekniska biträdets insikter och under tjänstutövningen förvärvade erfarenhet
lättare kunna tillgodogöras för de allmänna administrativa ärendena. Då i övrigt
dels sjöfartssäkerhetskommittén genom sitt förslag till instruktion för sjötekniska
biträdet dels förevarande kommittéer genom sina organisationsförslag sökt på ett
betryggande sätt sörja för erforderligt samarbete mellan sjötekniska biträdet och
fartygsinspektionen, förfaller huvudskälet för deras inrymmande inom en och samma
sektion.
Redan av dessa skäl tveka kommittéerna icke att förorda, att sjötekniska
biträdet inordnas i den administrativa sektionen. Biträdet torde lämpligen böra
erhålla benämningen av nautisk assistent.
Ett ytterligare skäl för den nautiske assistentens placering å administrativa
sektionen har varit, att därigenom ett mera ändamålsenligt utnyttjande av den
nautiske assistentens arbetskraft bör kunna vinnas, än fallet är med det nuvarande
sjötekniska biträdets. Huvudparten av hans verksamhet i den form, som förslagen
förutsätta, skulle utgöras av arbetet med granskning av sjöolycksrapporter och
sjöförhörsprotokoll samt avgivande av sådana yttranden, som i instruktionen avses,
särskilt beträffande ansvaret för inträffade sjöolyckor. I det störa flertalet dylika
ärenden kommer tvivelsutan hans yttrande framgent liksom hittills att efter utveckling
av vad i saken förekommit utmynna i en hemställan, att någon åtgärd från
kommerskollegiets sida icke skall vidtagas eller att med fråga om särskild åtgärd
skall anstå, tills ytterligare utredning inhämtats från redare eller befälhavare eller
andra vederbörande. Föredragningen av ärenden med denna innebörd synes utan
olägenhet kunna anförtros åt nautiske assistenten och böra ske inför byråchefen,
som beslutar i ärendet. Föreslår däremot nautiske assistenten, att i anledning av
vad i ärendet angående sjöolycka förekommit åtal skall mot någon anställas, bör
ärendet av byråchefen föredragas till avgörande inför generaldirektören. Jämväl
för det fall att byråchefen vid någon assistentens föredragning finner, att åtal kan
ifrågasättas, bör byråchefen övertaga föredragningen och generaldirektören alltså
besluta i saken. I båda fallen bör assistenten närvara vid föredragningen.
Övervakandet av att vederbörliga rapporter insändas till kollegiet, att sjöförhör
verkligen komma till stånd samt att protokollen över desamma inkomma
skulle åligga nautiske assistenten. Anmälningar om försummelser härutinnan höra
av assistenten föredragas för byråchefen, som beslutar om vidtagande av erforderlig
åtgärd i saken och i mån av behov förordnar om anställande av sjöförhör. Endast
för det fall, att försummelse anses böra föranleda till åtal, föredrages ärendet av
byråchefen till avgörande för generaldirektören. Hemställan om tillämpning av
stadgandet i 320 § sjölagen bör ock av assistenten föredragas för byråchefen, som
beslutar.
Nautiske assistentens samarbete med fartygsinspektionen bör lämpligen så
ordnas, att assistenten i form av ett kortfattat memorial direkt till fartygsinspektionssektionen
avlåter meddelanden om behov av inspektion eller besiktning. Ytterligare
erforderligt samarbete mellan dem bör för vinnande av bästa möjliga utbyte ordnas
Departementschefen.
68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
i möjligast fria former med undvikande av onödig omgång samt huvudsakligen ske
genom personliga överläggningar mellan nautiske assistenten och fartyginspektionens
chef. Den gemensamme byråchefen blir här liksom eljes den sammanhållande kraften,
och från honom böra utgå tilläventyrs erforderliga anvisningar för ordnande av
samarbetet
Redan arten av nautiske assistentens uppdrag angiver, att av honom måste
i första hand krävas omfattande insikter och erfarenhet i sjötekniska och nautiska
frågor, varjämte av honom fordras god allmän underbyggnad. I regeln torde för
befattningen bäst lämpa sig en teoretiskt och praktiskt väl utbildad fartygsbefälhavare,
som äger förutsättningar för att kunna tillämpa sina kunskaper vid fullgörandet
av uppdraget.
Beträffande ifrågavarande tjänstemans avlöningsförhållanden anföra
kommittéerna, att de betydligt ökade göromål, som nautiske assistenten
skulle erhålla, samt den jämväl åsyftade utvidgningen av hans ansvar,
särskilt vad anginge hans föredragningsskyldighet, enligt kommittéernas
mening betingade, att assistenten erhölle ordinarie anställning. Därigenom
vunnes i övrigt den fördel, att hans närvaro i ämbetsverket
alltid kunde påräknas under den dagliga arbetstiden för de övriga tjänstemännen,
vilka sålunda kunde av assistenten omedelbart erhålla erforderliga
upplysningar. Då det vore att antaga, att lämpliga aspiranter till
befattningen som nautisk assistent ej skulle komma att saknas, torde
avlöningsvillkoren kunna begränsas till de för första lönegraden gällande.
Det av sistnämnda kommittéer framställda förslaget beträffande
ifrågavarande tjänstemans ställning och åligganden inom kommerskollegium
ävensom hans avlöningsförmåner synes mig i allt huvudsakligt
värt beaktande. Då emellertid riksdagen redan för år 1915 fastställt
sjötekniska biträdets avlöningsförmåner till det under senare år
utgående arvodet av 3,000 kronor, synes för nämnda år ej annan ändring
i angivna förhållanden böra inträda än som direkt betingas av den föreslagna
sjöfartssäkerhetslagstiftningens tillämpning och do statistiska
arbetsuppgifter, som i samband därmed skulle tillkomma biträdet. Med
föreslagen föredragningsskyldighet, uppförande på ordinarie stat, ökning
i avlöningsförmåner samt eventuellt ändrad benämning skulle alltså tillsvidare
anstå.
Emellertid innebära redan de åligganden, som enligt det nyss
sagda från och med nästa år skulle tillkomma här ifrågavarande tjänsteman,
ett så pass betydande arbetstillskott, att för deras fullgörande till
biträdets förfogande synes böra ställas viss underordnad personal. Särskilt
gäller detta sammanförandet av de statistiska uppgifterna rörande
69
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
sjöolyckor. K o m in e r s k o 11 e g''i i k o in m i 11 c n och departementalkommitterade
förutsätta ock, att eu av administrativa sektionens amanuenser skall i
viss omfattning biträda bär ifrågavarande tjänsteman. På grund härav
och i anslutning till av kommcrskollegium i skrivelse den 26 september
1913 gjord framställning får jag föreslå, att till arbetshjälp åt det
sjötekuiska biträdet i nyssnämnda hänseende ävensom för införing i
liggare och för andra mindre kvalificerade uppgifter måtte för år 1915
anvisas ett belopp, som torde kunna begränsas till 1,500 kronor.
Sjötekniska biträdet jämte honom underordnad personal bära, på
skäl som av de olika kommittérna angivits, ej inordnas inom lartygsinspektionens
chefsmyndighet utan ställas direkt under vederbörande
byråchef.
Det redan av 1877 års sjöfartssäkerhetskommitté framställda önskemålet
om eu särskild åklagarmyndighet för sjörättsinål har upptagits av
den för samma ändamål senast tillsatta kommittén. Denna anför i sådant
hänseende följande:
Jämlikt instruktion av (lön 15 december 1905 har det sjötekniska biträdet
till åliggande, bland annat, dels att i första hand pröva, om skäl till åtal enligt
292, 293 eller 306 § sjölagen föreligger, dels ock att, därest talan om ansvar föres,
tillhandagå åklagaren med råd och anvisningar. På sätt stadgandet om det sjötekniska
biträdets prövning rörande ansvarstalan är formulerat och i saknad av
särskilda åklagare i sjörättsmål, omfattar den förberedande prövningen icke allenast
ett bedömande av fakta ur sjöteknisk synpunkt, utan jämväl frågan om dessa
faktas rättsliga innebörd och verkan samt om utsikterna för åtal från rent processuel
synpunkt. Om en mångfald nya bestämmelser skulle komma att reglera
vad med säkerheten till sjöss äger beröring och därmed även inverka på ansvarets
bestämmande, samtidigt med att det sjötekniska biträdet erhölle ökade uppgifter inom
det rent tekniska området, torde det bliva omöjligt att upprätthålla de nya bestämmelsernas
auktoritet och vederbörligen utkräva redares och befälhavares ansvar
utan att den sjösakkunnige vid den rent juridiska prövningen erhåller biträde
av person med rättslig bildning oeh erfarenhet särskilt inom sjörätten. Redan
det ökade antalet ärenden, som måste bliva underkastade ett juridiskt bedömande
vid fråga om åtal, lärer kräva en dylik anordning, vartill kommer att den av
kommittén föreslagna fördelningen av ansvaret mellan redare och befälhavare torde
medföra större svårighet beträffande rättsprövningen. än fallet är med gällande
lagstiftning, enligt vilken bedömandet av skälen för åtal oftast är beroende allenast
därav, huruvida tekniska fel från befälhavarens sida föreligga i avseende å fartygets
ledning och vård.
Bleve det sålunda nödvändigt att hos kommerskollegium anställa ett särskilt
biträde för rättsprövningen, synes det lämpligt, att denne person tillika utrustades
med befogenhet att i egenskap av särskild åklagare på eget ansvar väcka
och utföra åtal angående brott och förseelser mot i sjölagen och skilda förordningar
givna bestämmelser rörande sjöfartssäkerheten. I samtliga de förslag, vilka
Särskild
åklagare.
Sjöfarts
säkerhets
kommittén.
Kommers
kollegium.
Kommer 8-kollegiikommittén
och departement
alkommitterade.
70 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
på detta område framkommit i syfte att öka säkerheten till sjöss, har införandet
av särskilda åklagare i sjörättsmål framställts såsom ett önskemål, även där detaljerade
föreskrifter om beskaffenheten av fartyget samt dess utrustning och lastning
icke föreslagits. Mångfalden av de med ett ordnat kontrollsystem följande
detaljbestämmelser låter behovet av en särskild åklagare i dylika mål än mera
framträda, enär enheten i de principer, efter vilka åtal beslutas, samt likformigheten
i sättet för dess utförande härigenom blir svårare att iakttaga för de olika
allmänna åklagarna i landet, vilka dessutom icke sällan äro oerfarna i sjöärenden
och näppeligen kunna överblicka hela det område, i vilket deras ingripande må
erfordras. En vid kommerskollegium verksam, särskild åklagare, som ägde stödet
av dess sjötekniska biträdes sakkunskap och tillgång till den centrala kontroll
myndighetens iakttagelser vid prövning om befogenheten av åtal, skulle därför
tvivelsutan bliva av största betydelse för eu effektiv och enhetlig rättstillämpning
och därigenom högeligen främja syftet med de i lagar och förordningar givna säkerhetsföreskrifter
och ansvarsbestämmelser. Inrättandet av en särskild åklagare
skulle, ehuru denne själv vore åtalsberättigad för hela riket, icke medföra rubbning
i de allmänna åklagarnas rätt och skyldighet till åtal inom deras respektive
distrikt, men bör den särskilda åklagaren vara skyldig att, efter väckande av åtal
från dessa eller dessförinnan, lämna dem begärda anvisningar och råd med hänsyn
till sakens rättsliga bedömande, liksom det sjötekniska biträdet i kommerskollegium
har att i tekniska frågor gå de allmänna åklagarna tillhanda. En tredje form för
den särskilda åklagarens dol i utredningen torde emellertid bliva den vanligaste:
han uppsätter i samråd med kommerskollogii sjötekniska biträde en promemoria
till den allmänna åklagarens ledning i sådana fall, där han anser åtal befogat, och
denna promemoria tillställes genom kommerskollogii försorg vederbörande åklagare
för den åtgärd, till vilken denne finner sig föranlåten. Vill denne ej åtala, må det
ankomma på den särskilde åklagaren att fullfölja saken eller ej, varjämte Konungens
befallningshavande i de olika länen säkerligen skulle draga försorg därom, att vid
forefallando behov åtal väcktes och utfördes på kommerskollegii eller den därvid
anställde särskilde åklagarens föranstaltande.
Kommerskollegium har härutinnan, med hänvisning till den närmast
på kommerskollegiikommittén ankommande behandling av detta spörsmål,
inskränkt sig till det uttalande att inrättandet av eu särskild åklagarmyndighet
med de av kommittén antydda uppgifter — eventuellt i förening
med andra tjällsteuppgifter — enligt kollega mening skulle vara till gagn
för sjöfartssäkerheten och därför av kollegium tillstyrktes.
Kommerskollegiikommittén och departementalkommittorade ägna
frågan om särskild åklagare i sjörättsmål en ingående behandling. Efter
att hava redogjort för den nuvarande handläggningen inom kommerskollegium
av frågor om ansvar för timad sjöolycka fortsätta kommittéerna:
Om ock denna anordning kunnat fungera utan större olägenheter under hittillsvarande
enklare förhållanden i avseende å undersökningsförfarandet, synes den inga
-
71
Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 122.
lunda kunna motsvara beliovet efter införandet av den vida mera komplicerade lagstiftning'',
som är att inom den närmaste framtiden förvänta. Framför allt nödvändiggöres
en ändring därav, att byråchefens uppmärksamhet enligt kommittéernas
förslag till organisation måste riktas åt så många andra håll. Han blir därigenom
urståndsatt att på egen hand genomtränga och själv utveckla de rent rättsliga
momenten i varje särskilt fall. Jämsides med bedömandet ur sjöteknisk-nautisk
synpunkt av ansvaret för en sjöolycka måste den förberedande prövningen av sjöolycksfallet
taga sikte på de föreliggande faktas betydelse i rättsligt hänseende och
med ledning härav bedöma utsikterna för ett eventuellt åtal. Fordran bära kan ej
eftergivas, utan att fara uppstår att hela systemet förfelar sitt ändamål och att
tilliten till detsamma undergräves. Det synes därför nödvändigt, att till kommerskollegiets
förfogande ställes en särskild person, som får att fylla nämnda uppgifter.
Genom anställandet av en sådan person vinnes den påtagliga fördel, att då denne
sålunda skall inrikta sig enkom ä dessa frågor, lian därigenom får tillfälle att göra
sig fullt förtrogen med de för dem säregna juridiska synpunkterna och därjämte
kan sörja för kontinuitetens bevarande.
Jämte uppdraget att fungera såsom juridiskt biträde åt kommerskollegiet vid
den förberedande rättsprövningen i dylika ärenden bör den ifrågasatte funktionären
erhålla till åliggande att i egenskap av maritim åklagare i viss utsträckning medverka
vid själva utkrävandet av det rättsliga ansvaret i de fall, då sådant ifrågakornmer.
Kommerskollegiet är för närvarande uteslutande hänvisat till att anlita
medverkan av lokala myndigheter vid åtals anställande. Detta plägar nu ske under
den form, att kollegiet med överlämnande av handlingarna i ett ärende jämte sjötekniska
biträdets memorial anmodar Kungl. Majds befallningshavande att delgiva
vederbörande allmänna åklagare saken för vidtagande av den åtgärd, vartill han
må finna fog. Trots den fakultativa form, varunder delgivandet sålunda sker, hava
åklagarna givetvis uppfattat detsamma såsom en direkt uppfordran att anhängiggöra
åtal och i regeln även efterkommit denna uppfordran. Åtalen hava sedermera
anhängiggjorts och vidare fullföljts av dem på eget ansvar med huvudsakligen
allenast den ledning, som beståtts i sjötekniska biträdets memorial. Bristfälligheterna
i denna anordning ligga i öppen dag.
I första rummet måste det betraktas såsom ett betänkligt missförhållande,
att de lokala allmänna åklagarna, vilka i allmänhet icke själva kunna sitta inne
med några speciella teoretiska insikter i sjörättslagstiftningen eller någon större
praktisk erfarenhet i sådana angelägenheter, ej heller från den centrala myndighet,
från vilken initiativet till åtalet utgått, erhålla fullt vägledande direktiv eller upplysningar
om den rättsliga sidan av saken, utan äro härutinnan hänvisade var och
eu allenast till sitt eget subjektiva omdöme. Förklarligt är att under sådana förhållanden
utförandet av åtalen ej alltid kan motsvara berättigade anspråk. 1 sista
hand kommer tämligen naturligt härigenom den enhetlighet i rättstillämpningen,
som ej minst på detta område bör uppställas såsom en oeftergivlig fordran, att lida
avbräck och lagens syfte att genom den härav vållade osäkerhet delvis omintetgöras.
Jämväl måste det betraktas såsom en oegentlighet, vilken bör avhjälpas, att under
nuvarande förhållanden det lätt kan inträffa att, i fall eu åklagare avböjer taga om
hand eu sak, denna får nedläggas av brist på utväg att med tillhjälp av annat
organ få densamma processuellt utförd.
Kommittéerna anse sig därför böra kraftigt uttala sig för anställande av eu
72
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 122.
särskild maritim åklagare med uppgift att i nyss antydd ordning medverka vid utkrävandet
av det rättsliga ansvaret för sjöolyckor.
Härjämte anse kommittéerna ifrågavarande tjänsteman böra biträda
vid beivrande av överträdelser mot andra författningar, vilkas efterlevnad
kollegium nu har eller framdeles får att övervaka.
Längre fram anföra kommittéerna följande:
De skäl, som kommittéerna nyss närmare utvecklat till stöd för sin åsikt,
att nautiske assistenten bör inordnas under den administrativa sektionen, synas
kommittéerna hava sin tillämpning även beträffande den maritime åklagaren. Kommittéerna
utgå därför från, att denne skall tillhöra nämnda sektion. Av redogörelsen
för assistentens verksamhet torde framgå, att denna i vissa viktiga delar bär föranleda
till nära samverkan med den maritime åklagaren. Ett stort antal frågor,
som avse ansvar för fartygs sjövärdighet, måste nämligen bliva föremål för prövning
från dem bägge, ehuru från olika synpunkter.
Den regelmässiga gången av ett ärende om ansvar för en sjöolycka, angående
vilken sjöförhör verkställts och protokoll därom föreligger, torde böra bliva den,
att nautiske assistenten får att i första hand skärskåda saken från sin ståndpunkt,
nämligen den sjöteknisk-nautiska, och ur denna synpunkt avgiva skriftlig promemoria
i frågan. Med ledning av denna införskaffas den ytterligare utredning, som
befinnes erforderlig, eventuellt genom föranstaltande av nytt sjöförhör med tillämpning
av 321 § sjölagen. Sedan sålunda denna del av ärendet blivit nöjaktigt utredd
och belyst, hänskjutes saken till den maritime åklagarens bedömande från rättslig
synpunkt. Varje sjöförhörsprotokoll förutsattes skola hliva föremål för hans granskning.
Inom viss skälig tid bör han därefter avgiva ett skriftligt yttrande i ärendet
med angivande särskilt, huruvida och för sådant fall mot vem och i vilken ordning
han anser åtal böra anställas med anledning av sjöolyckan, och vilka yrkanden han
anser i en blivande rättegång böra framställas. Sedan sålunda i form av yttranden
från de båda sakkunniga det erforderliga underlaget för ett allsidigt bedömande av
saken erhållits, föredrager nautiske assistenten i ovan angiven ordning ärendet för
byråchefen, som då kan besluta, att detsamma ej skall föranleda till någon vidare
åtgärd. Endast för det fall, att åtal ifrågasättes av byråchefen eller av nautiske
assistenten, kommer såsom nämnt ärendet under generaldirektörens prövning på
föredragning av byråchefen. Det skulle kunna sättas i fråga, att den föredragning,
som sker inför byråchefen, bör verkställas icke av assistenten utan av den juridiskt
utbildade åklagaren. Överlämnandet av detta bestyr åt assistenten motiveras dock
av hans ställning i allmänhet och särskilt därav, alt vid föredragningen de sjötekniska
synpunkterna oftare torde tarva ett ytterligare klarläggande än de rent
juridiska, om vilka byråchefen torde hava lättare att själv bilda sig ett omdöme på
grund av det föreliggande yttrandet.
Genom sådana anordningar skulle enligt kommittéernas mening ett både
omsorgsfullt och allsidigt övervägande även på detta preliminära stadium komma
varje särskilt ärende till godo, men likväl blott de enstaka fall, i vilka ifrågasättes
eu så allvarlig åtgärd som anställande av åtal på myndighetens föranstaltande, behöva
dragas under generaldirektörens prövning.
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Därest ett ärende kommit till den punkt, att generaldirektören beslutat åtals
anställande, bör som regel detsamma vidare fortgå i följande ordning.
Nautiske assistenten och den maritime åklagaren böra gemensamt på grundval
av sina föregående yttranden utarbeta och skriftligen avfatta en fullständig
vägledning för åtals utförande, innehållande tillika en sammanfattning av de olika
synpunkter, som vardera av dem företräder. Samarbetet mellan dem bör i mån av
behov ledas av byråchefen, som i händelse av divergerande meningar om vägledningens
innehåll får därom träffa avgörande.
Härigenom skulle enligt kommittéernas åsikt den ovan anmärkta bristen på
sakkunskap vid själva utförandet av åtalen kunna i väsentlig mån avhjälpas, och
kommittéerna föreställa sig, att utvägen att härför taga i anspråk de lokala allmänna
åklagarna med fördel låter sig använda, under den förutsättning att de av kommittéerna
nyss angivna anordningar i syfte att för varje särskilt fall bereda allmänna
åklagaren den nödiga vägledningen för målets utförande bringas till stånd. I samband
med överlämnandet av ett ärende för åtals anställande genom vederbörande
allmänna åklagare bör i sådant syfte uttryckligen givas tillkänna, att han äger hos
kommerskollegiet påräkna att på begäran erhålla all nödig ytterligare vägledning
vid åtalets anhängiggörande. Särskilt för eventuellt fullföljande av ett åtal hos
högre instans lärer allmänne åklagaren ofta behöva verksamt biträde för talans
utvecklande samt äga anspråk på tillhandahållandet av all den ytterligare bevisning
eller den motbevisning, som med anledning av vad under målets handläggning vid
den lägre domstolen förekommit må vara erforderlig och kunna genom kollegiets
försorg anskaffas. Om ock själva det ursprungliga överlämnandet av ett åtalsärende
till allmänna åklagaren lämpligen torde böra ske genom förmedling av Kungl. Maj:ts
vederbörande befallningshavande, bör dock för underlättande av samverkan mellan
kollegiet och åklagaren all vidare skriftväxling i saken ske direkt och utan sådan
förmedling.
Även om alltså i överensstämmelse härmed allmänna åklagaren fortfarande
avses skola uppträda på eget ansvar, skulle han dock uppenbarligen få sitt arbete
i väsentlig mån underlättat och i realiteten om ock ej formellt sitt ansvar minskat.
Han skulle ock säkerligen genom det stöd, som han åtnjöte och vore i sin goda
rätt att påkalla från den centrala sjöfartsförvaltningens sida, vinna den trygghetskänsla,
att han, om ock med bibehållande av ansvar, dock i själva verket utförde
ett honom anförtrott uppdrag från denna förvaltning.
Det ovan framhållna missförhållande, som för närvarande kan uppstå därigenom,
att en åklagare avböjer att anhängiggöra eller fullfölja ett åtal, torde
endast högst undantagsvis behöva befaras. Men den eventualitet är dock ej helt
utesluten, att genom ett sådant avböjande möjligheten att väcka eller fullfölja ett
åtal kan avskäras och detta till och med just i ett principiellt viktigt fall, beträffande
vilket vore av intresse att erhålla prejudikat. För att bereda utväg att förhindra
uppkomsten av en sådan eventualitet synes nödigt, att den maritime åklagaren vid
sidan av sin första uppgift att biträda vid den preliminära rättsprövningen och vid
åtalens utförande erhåller befogenhet att som verklig åklagare i sjörättsmål jämväl
omedelbart själv utföra åtal. Denna befogenhet synes dock åtminstone tillsvidare
böra begränsas att avse dels de fall, där sådant av nyss angivna orsak visar sig
oundgängligt såsom en subsidiär utväg, dels vissa undantagsfall, då med hänsyn till
en föreliggande åtalsfrågas mera invecklade beskaffenhet och svårighet att å viss
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914■ 1 sand. 86 höft. (hr 122.) 10
Departemintt
chefen.
74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
ort erhålla kompetent åklagare för dess utförande prövas lämpligt att i stället anlita
den maritime åklagaren. Förordnande för denne bör dock för varje särskilt fall
lämnas av kommerskollegiet. Uppgiften för honom att uppträda i den egenskap,
som själva benämningen utmärker, skulle sålunda i verkligheten bliva föga omfattande.
Kommittéerna anse nämligen varken tillrådligt eller behövligt att redan
från början, innan någon erfarenhet föreligger om konsekvenserna i förevarande
hänseende av den nya sjöfartssäkerhetslagstiftningen, upprätta en central åklagarmyndighet,
utrustad med den självständighet och fristående befogenhet, som sjöfartssäkerhetskommittén
synes hava avsett med sitt förslag om anställande av en särskild
åklagare. Kommittéerna förutsätta emellertid möjligheten av, att förhållandena
framdeles kunna föranleda behov av att omorganisera den ifrågasatta befattningen
till ett verkligt fiskalsämbete med befogenhet att efter eget initiativ och på eget
ansvar utföra åtal för förseelser mot bestämmelser i nämnda eller annan lagstiftning,
som faller under kollegiets kontroll.
Med den av kommittéerna föreslagna begränsningen av den maritime åklagarens
befogenhet är ock förbunden den fördel, att med hänsyn till göromålens
beskaffenhet och omfattning kostnaderna för hans avlöning kunna hållas inom mycket
måttliga gränser. Det synes kommittéerna i sådant avseende lämpligt, att avlöningen
utgår i form av arvode och att uppdraget meddelas allenast på förordnande
för viss tid, exempelvis tre år i sänder.
Såsom kvalifikationer för den maritime åklagaren måste givetvis krävas
juridisk utbildning och särskilt goda insikter på sjörättslagstiftningens område ävensom
praktisk erfarenhet om processförfarandet.
Beloppet av ersättningen åt ifrågavarande tjänsteman anses av
kommittéerna kunna begränsas till 2,000 kronor för år räknat, om uppdraget
förenas med ordinarie tjänst inom kollegium.
Behovet av en särskild åklagare för sjörättsmål inom kommerskollegium
torde genom vad i de olika kommittéutlåtandena anförts få
anses på ett tillfyllestgörande sätt motiverat. Nämnde tjänsteman, som
lämpligen torde kunna benämnas sjöåklagare, synes genast från början
kunna i huvudsak erhålla den ställning och de åligganden, som av
kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade förutsatts.
Dock synes i detta sammanhang ej böra upptagas frågan om sjöåklagarens
skyldighet att föra kollega talan i andra mål än de med sjöfartssäkerhetslagstiftningen
sammanhängande. Sysslan, för vars beklädande
synas böra gälla de av sistnämnda kommittéer föreslagna kompetensvillkoren,
torde, i mån av omständigheterna, kunna få förenas med annan
befattning inom kommerskollegium. Evad så sker eller icke, lärer, med
hänsyn till vikten att erhålla en väl kvalificerad innehavare redan från
början, hans arvode ej böra sättas lägre än till 3,000 kronor.
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Vid ett genomförande efter angivna grunder av utvidgad statskontroll
å fartygs sjövärdighet m. m. bortfaller behovet av de organ
för preventiv fartygskontroll, som under nuvarande förhållanden avlönas
av statsmedel, nämligen å ena sidan inspektören för fartygs bärgningsredskap
och för fartygs lastlinje, å den andra de tre lokala inspektörerna
för passagerarångfartyg, vilka sistnämnda, såsom redan omnämnts, därjämte
tjänstgöra såsom inspektörer enligt förordningen av den 13 juli
1909 angående båtar och andra bärgningsredskap å fartyg i Nordsjöeller
vidsträcktare fart. En besparing av de till dessa funktionärer
anvisade belopp skulle sålunda uppstå. Då ifrågavarande befattningar,
vilka alla tillkommit under de senaste femton åren, äro tillsatta endast
medelst förordnande tills vidare eller för högst ett år i sänder, synas,
i den mån deras innehavare ej skulle komma att tagas i anspråk lör
den nya kontrollorganisationen, några ekonomiska förpliktelser för staten
gentemot dem ej föreligga. De belopp, som sålunda skulle komma att
inbesparas för staten, ävensom sättet för deras hittillsvarande anvisande
framgå av följande framställning.
Inspektören för fartygs bärgningsredskap och för fartygs lastlinje
uppbär ett årsarvode, i förra hänseendet å 2,500 kronor och i det senare
hänseendet å 2,000 kronor. Det första av dessa arvoden utgår från
handels- och sjöfartsfonden, och om det senare jämte vissa andra anvisade
medel är förordnat, att de skola bestridas av de i § 6 i kungl.
förordningen med provisoriska föreskrifter angående lastmärke å svenska
fartyg i vissa fall av den 21 maj 1910 stadgade, till kommerskollegium
ingående avgifter för fartygs förseende med lastmärke, i den mån de
förslå härtill, samt i övrigt av handels- och sjöfartsfondens tillgångar.
Då blott ett fåtal redare använt sig av den nuvarande provisorisk-fakultativa
lastlinjelagstiftningen, hava hittills ifrågavarande utgifter utgått
huvudsakligen från nämnda fond.
Beträffande inspektörerna för passagerarångfartyg, utgå deras nuvarande
årsarvoden, 3,500 kronor för en var, från anslaget till befrämjande
i allmänhet av handel och sjöfart, dem tillkommande resekostnadsoch
traktamentsersättningar, till årligt belopp av numera högst 3,000
kronor för inspektören i norra distriktet och 2,500 kronor för vardera
av de andra, eller tillhopa 8,000 kronor, med 1,000 kronor från nämnda
anslag och med återstående beloppet, högst 7,000 kronor, från handelsoch
sjöfartsfonden, samt till dem anslagna medel till bestridande av
utgifter för skrivmaterialier och expenser, numera högst 300 kronor om
året för en var, från sistnämnda fond.
Sålunda skulle genom indragning av nämnda befattningar för stats -
Indragninj
av hittillsvarande
befattningar.
Samman
fattning.
76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
verket inbesparas sammanlagt 23,900 kronor om året. Ehuru dessa medel
endast delvis utgått efter anvisande av riksdagen, synes dock givet, att
med den nya sjöfartssäkerhetslagstiftningens ikraftträdande och framgent
det av densamma betingade anslagsbehovet bör i dess helhet tillgodoses
genom av riksdagen beviljade medel.
Det belopp, som sålunda för år 1915 skulle behöva äskas hos riksdagen,
framgår av följande, på det nu anförda grundade sammanställning:
Arvode till 1 överinspektör
och chef för fartygsinspektionsavdelningen
kronor
»
»
»
»
»
»
»
»
»
» 1 sekreterare å
» 1 förste byråinspektör å
» 1 byråinspektör å
Arvoden » 2 amanuenser å
Arvode » 1 kvinnligt biträde å
» )) 1 » » å
Vikariatsersättningar och extra biträden, allt för fartygsinspektionsavdelningen
(1,100 + 1,000 + 200)
Ersättning för arbetshjälp åt kommerskollegii sjötekniska
biträde........................................................
Arvode till särskild sjöåklagare hos kommerskollegium
............................................................................
Arvoden till 6 förste fartygsinspektörer å 5,950 kr.
» »16 andre » å 3,000 kr.
Ortstillägg till i Stockholm stationerade fartygsinspektörer
..................................................................
Rese- och traktamentsersättning till fartygsinspek
törerna.
...........................................................................
Ersättning för skrivmaterialier, lokalhyra och andra
kontorskostnader åt fartygsinspektörerna, kostnaderna
för överdragskostymer inberäknade (6,300
+ 6,600).........................................................................
Ersättning till vikarier för fartygsinspektörerna ......
Sakkunniga biträden vid förrättningar inom Sverige
7,500
5,600
5,600
3,900
3,300
1,550
1,150
2,300: —
1,500: -
3,000
35,700
48,000
1,300:
29,800:
12,900
3.000
2.000
vartill kommer arvode för tiden 1 oktober-31
december 1914 åt fartygsinspektionsavdelningens
chef och sekreterare ..................................
kronor 168,100
eller i mera avrundat tal
.............. » |
3,275: — |
Summa kronor |
171,375: — |
............. » |
171,400: —. |
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Det belopp av 170,000 kronor, vartill motsvarande anslag beräknats
såväl i den till 1913 års riksdag avlåtna propositionen som i de
innevarande år avlämnade statsverkspropositionerna, bar alltså måst
ökas med 1,400 kronor.
Vid bedömande av den verkliga kostnaden för den nya kontrollorganisationens
genomförande bör emellertid från den angivna slutsumman
dragas det belopp av 23,900 kronor, som enligt det förut sagda
skulle inbesparas för statsverket genom indragning av vissa hittills
befintliga kontrollorgan, och av vilket belopp, på sätt nedan skalig vidare
omförmälas, 11,500 kronor synas böra avföras ur riksstaten. Åven å
do för lokalinspektörerna beräknade arvodena skulle under det första
året någon besparing kunna tänkas, i den mån någon av dessa tjänstemän
icke kan eller behöver tillsättas förrän någon tid in på år 1915, så
ock givetvis, till följd av deras natur, på vissa andra av de nyss beräknade
posterna. Med eventuella besparingar å vissa poster skulle då med andra
beräknade poster avsedda utgifter kunna till totalsumman något ökas,
vilket törhända kräves särskilt i fråga om rese- och traktamentsersättning
till fartygsinspektörerna.
I detta sammanhang må även erinras, att tillsynen å fartyg
kommer att medföra vissa direkta inkomster för statsverket. I sådant
hänseende äro egentligen att nämna avgifter för stämpel å ifrågakommande
certifikat ävensom å expedition rörande besiktning av utvandrarfartyg.
Under denna form böra även från 1915 års början till statsverket
ingå stadgade avgifter för fartygs förseende med lastmärke, av
vilka hittills vederbörande inspektörer (experter) erhållit den drygaste
andelen. Samtliga dessa inkomster för statsverket till följd av kontrollens
utövande lära dock komma att stanna vid relativt låga belopp,
vadan desamma knappast komma att utöva något nämnvärt inflytande
i fråga om statskontrollens ekonomiska sida.
Då ovannämnda anslag till befrämjande i allmänhet av handel och
sjöfart tagits till hela sitt belopp, 11,500 kronor, i anspråk just för
kostnader, som skulle ersättas av medel, om vilkas äskande nu är fråga,
torde, om den nu planerade anordningen genomföres, samma anslag
böra utgå ur riksstaten.
På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att för anordnande av utvidgad statskontroll å
fartygs sjövärdighet m. m. i huvudsaklig överensstäm
-
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
melse med de av mig nu angivna grunder å extra
stat under sjunde huvudtiteln för år 1915 bevilja ett
anslag å................................................ kronor 171,400: —
med rätt för Kungl. Maj:t att därav
under år 1914 förskottsvis av
tillgängliga medel anvisa .............. kronor 3,275: —
samt att besluta, att från och med år 1915 det
i riksstaten under sjunde huvudtiteln upptagna ordinarie
anslaget å 11,500 kronor till befrämjande i allmänhet
av handel och sjöfart skall ur riksstaten utgå.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnade att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga . . . till detta
protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
79
Bil. I.
Tabell över fartygs inspektörernas fördelning på distrikt och förläggningsorter
ävensom till dem utgående arvoden samt rese- och traktamentsersättning.
Distrikt |
Tjänstgöringsområde |
Antal inspektörer |
Kvalifikationer |
Station |
Arvode kronor |
Bese- och |
||
Sundsvalls |
Norrbottens |
län |
1 förste inspektör |
ingenjör |
Sundsvall |
5,950 |
2,500 j |
|
distrikt |
Västerbottens |
» |
1 andre |
sjökapten |
» |
3,000. |
1,500 i |
|
Vtlsternorrlands |
» |
1 » |
» |
övermaskinist |
Luleå |
3,000 |
2,000 |
|
Jämtlands |
» |
|||||||
Stockholms |
Gävleborgs |
» |
1 förste inspektör |
ingenjör |
Stockholm |
6,350 |
1,500 |
|
distrikt |
Kopparbergs |
* |
1 andre |
» |
» |
3,300 |
2,000 |
|
Stockholms stad |
1 |
» |
sjökapten |
* |
3,300 |
1,000 |
||
Stockholms |
län |
1 > |
» |
övermaskinist |
» |
3,300 |
1,000 |
|
Uppsala |
» |
1 » |
» |
sjökapten |
Gävle |
3,000 |
1,200 |
|
Södermanlands |
» |
|||||||
Östergötlands |
> |
|||||||
Oskarshamns |
Kalmar |
1 förste inspektör |
ingenjör |
Oskarshamn |
5,950 |
1,500 j |
||
distrikt |
Gottlands |
» |
i andre |
» |
övermaskinist |
» |
3,000 |
1,000 J |
Jönköpings |
> |
1 > |
» |
sjökapten |
Kal mar |
3,000 |
1,000 |
|
Kronobergs |
||||||||
Malmö |
Blekinge |
> |
1 förste inspektör |
ingenjör |
Malmö |
5,950 |
1,000. |
|
distrikt |
Kristianstads |
» |
1 andre |
» |
» |
» |
3,000 |
2,000} |
Malmöhus |
> |
1 » |
» |
sjökapten |
Simrishamn |
3,000 |
800 |
|
1 » |
övermaskinist |
Hälsingborg |
3,000 |
800 |
||||
Göteborgs |
Hallands |
» |
1 förste inspektör |
ingenjör |
Göteborg |
5,950 |
1,5001 |
|
distrikt |
Göteborgs och Bohus |
> |
1 andre |
» |
» |
3,000 |
2,000 |
|
Älvsborgs |
1 » |
» |
sjökapten |
3,000 |
1,000 J |
|||
1 » |
» |
övermaskinist |
Lysekil |
3,000 |
1,000 |
|||
Kristinehamns |
Skaraborgs |
» |
1 förste inspektör |
ingenjör |
Kristinehamn |
5,950 |
1,5001 |
|
distrikt |
Värmlands |
» |
t andre |
* |
sjökapten |
» |
3,000 |
1,000 } |
Västmanlands |
» |
1 » |
» |
övermuskinist |
» |
3,000 |
1,0001 |
|
Örebro |
> |
|||||||
Summa kr. |
85,000 |
29,800 |
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
Bil. II.
Fartygsinspektörernas antal, boningsorter och tjänstgöringsoniråden enligt
sjöfartssäkerhetskommitténs förslag.
(Bil. IV i kommitténs betänkande.)
Antal inspek- törer |
Boningsort |
Tjänstgöringsområde |
1 |
Luleå. |
Städerna Haparanda, Luleå ocho Piteå, kustorterna från finska |
1 |
Umeå. |
Städerna Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik, kustorterna |
2 |
Sundsvall. |
Städerna Härnösand och Sundsvall, kustorterna från Ulv-öarna till Galtström, floddalar samt sjöar i Jämtland. |
1 |
Söderhamn. |
Städerna Hudiksvall och Söderhamn, kustorterna från Galt-ström till Kusön, floddalar och insjöar. |
1 |
Gävle. |
Staden Gävle, kustorterna från Kusön till Björn, floddalar |
Öregrund. |
och insjöar jämväl j Dalarne och Härjedalen. |
|
1 |
Städerna Öregrund, Östhammar och Norrtälje samt kust-orter i Roslagen. |
|
3 |
Stockholm. |
Staden Stockholm samt städer och kustorter i Södertörn, |
1 |
Norrköping. |
Städerna Trosa, Nyköping, Norrköping och Söderköping, |
1 |
Visby. |
Gotland. |
1 |
Oskarshamn. |
Städerna Västervik och Oskarshamn samt kustorter i Kalmar |
1 |
Kalmar. |
Städerna Kalmar och Borgholm samt kustorter vid Kalmar-sund från Oskarshamn till Utlängan jämte de småländska |
1 |
Sölvesborg. |
Städer och kustorter från Utlängan till Sandhammaren. |
1 |
Malmö. |
Städer och kustorter från Sandhammaren till Rå samt in-sjöar i Skåne. |
1 |
Hälsingborg. |
Städer och kustorter från Rå till Morup. |
3 |
Göteborg. |
Städer och kustorter från Morup till och med Marstrand, |
1 |
Kristinehamn. |
Städer och kustorter vid Vänern och därmed i förbindelse |
1 |
Lysekil. |
Städer och kustorter norr om Marstrand. |
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 122.
81
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Inledning ..................................................................................................................... 3
Nuvarande tillsynsorgan............................................................................................... 5
Den preventiva kontrollen ...................................................................... 5
Den repressiva » 7
Behovet av nya tillsynsorgan .................................................................................... 8
Kostnader för tillsynen ............................................................................................... 9
Tillsyn å svenska fartyg i utlandet........................................................................... 10
Sjöfartssäkerhetskommittén........................................................................ 10
Kommerskollegium...................................................................................... 11
Departementschefen .................................................................................... 11
Kontrollen å främmande fartyg i Sverige ................................................................ 15
Tillsyn å svenska fartyg i hemlandet ....................................................................... 16
Organ för den preventiva fartygskontrollen ............................................................ 23
Lokala tillsynsmyndigheter ....................................................................... 23
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 23
Kommerskollegium m. fl............ 26
Departementschefen .................................................................................... 27
Den centrala tillsynsmyndigheten................................................................................ 38
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 38
Kommerskollegium...................................................................................... 40
Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade ................ 41
Socialfullmäktigen Lindqvist .................................................................... 46
Departementschefen .................................................................................... 47
Skeppsbyggeritekniskt råd ....................................................................... 61
Kontroll å fartygslanternor m. m............................................................. 64
Organ för den repressiva fartygskontrollen............................................................... 64
Sjötekniska biträdet ................................................................................................. 65
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 65
Kommerskollegium........................................................................................ 66
Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade ................ 66
Departementschefen .................................................................................... 68
Särskild åklagare........................................................................................................... 69
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 69
Kommerskollegium........................................................................................ 70
Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade ................ 70
Departementschefen .................................................................................. 74
Indragning av hittillsvarande befattningar ................................................................ 75
Sammanfattning ............................................................................................................ 76
Bihang till senare riksdagens protokoll lull. 1 sand. 86 höft. (Nr 122.) 11
82
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 122.
Bilagor:
Sid.
I. Tabell över fartygsinspektöremas fördelning på distrikt och förläggningsorter
ävensom till dem utgående arvoden samt
rese- och traktamentsersättning................................................ 79
II. Fartygsinspektöremas antal, boningsorter och tjänstgörings
områden
enligt sjöfartssäkerhetskommitténs förslag ............ 80
STOCKHOLM, ISAAC MARGUS'' BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1914.
\