Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 117.

1

Nr 117.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
pension för postmästaren Brynolf Fredrik Wennqvist;
given Stockholms slott den 23 maj 1914.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Makt härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att postmästaren Brynolf Fredrik Wennqvist må från och med månaden
näst efter den, då avsked från postmästareänsten beviljas honom,
under sin återstående livstid, utöver honom tillkommande pensioner från
post- och telegrafverken å tillhopa 3,100 kronor, tillika å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp av 550 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Oscar von Sydoic.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 81 käft. (Nr 117.)

2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 117.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Iiungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 23 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

I en till Kungl. Maj:t ställd, av generalpoststyrelsen med underdånig
skrivelse den 30 december 1913 överlämnad ansökan har postmästaren
i Leksand Brynolf Fredrik Wennqvist anhållit, att han måtte förklaras
berättigad att vid avgång ur postverkets tjänst uppbära full
pension såsom posttjänsteman, oaktat han sedan år 1903 uppbär pension
såsom f. d. assistent vid telegrafverket.

Generalpoststyrelsen har i nämnda skrivelse meddelat, att Wennqvist,
som enligt företett prästbetyg är född den 10 december 1846, den
12 mars 1866 antogs till extra ordinäre kammarskrivare vid generalpoststyrelsens
kameraldepartement samt befordrades den 6 december 1881
till postexpeditör och den 15 september 1903 till postmästare vid postverket
med placering tills vidare i Leksand.

Postmästartjänsten i Leksand tillhör klass 4 av de å postverkets
avlöningsstat upptagna postmästareänster. Såsom postmästare av denna

Ktmgl. May.ts Nåd. Proposition Nr 117.

klass åtnjuter Wennqvist årlig fast avlöning av 4,600 kronor, av vilket
belopp 3,100 kronor utgöra lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar.

Enligt vad generalpoststyrelsen vitsordar, har Wennqvist uppnått de
levnads- och tjänstår, vid vilka, enligt 5 § lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907, rätt i allmänhet inträder
för postmästare att komma i åtnjutande av hel pension. Sådan pension
skulle, enligt 3 och 4 §§ av lagen, för Wennqvist motsvara hela den
till honom vid tiden för hans avgång från posttjänsten utgående lön.

Alltsedan oktober 1903 åtnjuter emellertid Wennqvist pension för
statstjänst, å vilken nämnda lag icke äger tillämpning. Wennqvist, som
jämte sin posttjänst under ett flertal år innehaft assistentbefattning vid
telegrafverket, fick nämligen vid avgången från denna befattning sig
tillerkänd en årlig pension för samma befattning å 1,650 kronor.

Vid detta förhållande skulle Wennqvist icke vara berättigad att erhålla
full pension såsom postmästare. I 16 § mom. 3:o av åberopade lag
stadgas nämligen, att för den, som vid avgång från tjänsten åtnjuter
eller sedermera erhåller pension för statstjänst, å vilken denna lag icke
äger tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel
av det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom
de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen må ökas med vad som motsvarar skillnaden.

Jämlikt dessa bestämmelser torde Wennqvist följaktligen vara berättigad
att för postmästare’änsten erhålla pension med endast 1,450
kronor.

Wennqvist har i föreliggande ansökning anfört i huvudsak följande: Under

de senaste årtiondena av 1800-talet hade vederbörande myndigheter
i anledning av den då aktuella frågan om sammanslagning av post- och telegrafverken
sökt ställa så, att det, i händelse eu sådan sammanslagning skulle komma
till stånd, icke skulle saknas tjänstemän, vilka vore kompetenta att sköta befattning
i båda verken. Hinder hade sålunda icke mött att samtidigt bekläda ordinarie
befattning i post- och telegrafverken. Efter förutgången 15-årig samtidig
tjänstgöring i de båda verken hade Wennqvist även befordrats till postexpeditör
med bibehållande av assistentbefattning vid telegrafverket, vilka två befattningar
han sedan samtidigt innehaft över 22 år.

Ehuru den sålunda ifrågasatta sammanslagningen icke förverkligats, hade
Wennqvist med hänsyn till redan inbetalda avsevärda pensionsavgifter likväl bibehållit
sina befattningar i bägge verken, tills han år 1903 erhållit pension såsom
telegrafassistent.

Enligt då gällande bestämmelser var han nämligen berättigad att vid 56 */2
levnadsår avgå ur telegrafverkets tjänst med rätt till pension. Rätten till denna

4

Kunijl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 117.

hade betingats av icke obetydliga ekonomiska insatser från Wennqvists sida, i
medeltal 100 kronor för år alltsedan år 1875.

Wennqvists hälsa hade redan vid utnämningen till postmästare år 1903
varit vacklande och det mångåriga krävande arbetet å två statstjänster samtidigt
både medfört en sådan nedsättning av hans arbetsförmåga, att han då icke ansett
sig kunna ifrågaställa dess prövande å högre tjänst. Sedermera hade hans hälsa
under år 1906 fullständigt brutits, och han hade sedan dess varit oförmögen till
arbete. Då Wennqvist under sin långvariga tjänstledighet på grund av sjukdom
måst avstå från en stor del av sina inkomster å posttjänsten och därjämte utgifter
för sjukvård in. in. tillkommit, hade han alltså kort tid efter sin nyssnämnda
utnämning gått miste om den tryggare ekonomiska ställning, han sökt
bereda sig genom ekonomiska uppoffringar och genom åsidosättande av tillfällen
till befordran. Yid uppnådd pensionsålder i postverket ställdes han nu inför
utsikten att erhålla sina inkomster ytterligare reducerade, då han på grund av
ovan omförmälda stadgande i pensionslagen för civila tjänstinnehavare skulle
träffas av en inkomstminskning, motsvarande nu åtnjuten pension såsom telegraftjänsteman.

Vid hans tillträdande av ordinarie befattning i post- och telegrafverken
torde ej hava funnits någon bestämmelse därom, att tjänsteman, som'' innehade
ordinarie befattning i såväl postverket som telegrafverket, skulle vid avgång från
båda dessa tjänster vara skyldig att avstå pension å endera tjänsten eller allenast
till visst belopp uppbära pension från den ena av tjänsterna. Icke heller
hade det den 6 juni 1902 utfärdade avlöningsreglementet för tjänstemän och
betjänte vid postverket innehållit någon härå tydande bestämmelse. Visserligen
både detta reglemente stadgat, att den, som tillträdde den från 1903 års början
gällande nya avlöningsstaten, skulle vara skyldig underkasta sig de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade, men vid den förberedande
behandlingen av detta avlöningsreglemente syntes icke något uttalande
hava förekommit, som kunnat giva anledning att befara ett blivande dylikt stadgande.
Vid tillträdandet av 1903 års avlöningsstat vid postverket hade Wennqvist
alltså icke kunnat föreställa sig, att nyss antydda bestämmelse en gång i
framtiden skulle för honom avskära möjligheten att erhålla full pension från båda
verken. Emellertid hade flera år senare genom lagen den 11 oktober 1907 stadgats,
med tillämpning jämväl å den som tillträtt nyssnämnda avlöningsstat vid
postverket, att pension icke skulle till oavkortat belopp få uppbäras av den, som
redan innehade pension från annan statstjänst.

"Vid nu anförda förhållanden innebure alltså åberopade bestämmelse i 1907
års lag för Wennqvist en stor orättvisa. Därtill kommc, att Wennqvist för pensionsrätt
från telegrafverket underkastat sig förut omnämnda ekonomiska uppoffringar,
vilka synts honom utgöra en garanti för bibehållande av hans därå
grundade rätt till pension från en enskild om ock statsunderstödd pensionsinrättning
utan att därifrån utgående förmåner skulle hindra honom från det fulla
tillgodonjutandet av pension från annan statstjänst i samma utsträckning, som
eljest vore medgiven.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde alltså Wennqvist, att Kung!
Maj:t täcktes föranstalta därom, att Wennqvist vid avgång ur postverkets tjänst
måtte förklaras berättigad att uppbära — frånsett pension från telegrafverket
— pension å innehavande posttjänst till samma belopp, som skolat utgå, därest
han vid avgången ur postverkets tjänst icke åtnjöte pension å telegraftjänst.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 117. 5

Till följd av remiss har statskontoret den 26 januari 1914 avgivit
underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört, att statskontoret icke
kunde tillstyrka bifall till ansökningen i hela dess omfattning, enär pensionslagen
för förening av två pensioner alltid föreskreve en reduktion
av ettdera pensionsbeloppet, då båda tillsammans såsom i detta fall överstege
3,000 kronor, och en avvikelse från denna princip med hänsyn till
konsekvenserna icke syntes vara tillrådlig. Däremot skulle det enligt
statskontorets mening kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall, där
pensionsavgift erlagts för såväl den ena som den andra pensionen och
där reduktionen, mot vad som vanligen plägade vara händelsen, beräknades
i förhållande till det större av de båda pensionsbeloppen, skäl
möjligen skulle kunna anses föreligga att i analogi med stadgandet i
mom. 2:o av 16 § pensionslagen bereda Wennqvist i sammanlagda pensioner
ett belopp, som motsvarade den större pensionen, ökad med Vs
av den mindre, d. v. s. tillhopa 3,650 kronor. Då han redan uppbure
en pension å 1,650 kronor och, såsom ovan nämnts, vore enligt pensionslagen
berättigad till en pension av 1,450 kronor att utgå från och
med månaden näst efter den, då avsked från postmästartjänsten bleve
honom beviljat, skulle, om nådigt avseende i den omfattning, statskontoret
ifrågasatte, fästes vid förenämnda anhållan, hos riksdagen göras
framställning om rätt för Wennqvist att från nyssnämnda tidpunkt jämväl
uppbära pension å allmänna indragningsstaten till belopp av 550
kronor.

I 1907 års lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
(16 §) har såsom allmän regel fastslagits, att vid förening av två pensioner
för statstjänst, vilka sammanlagt överstiga 3,000 kronor, viss
reduktion av ettdera pensionsbeloppet skall ske. Lagstiftaren har vid
bestämmandet av den grad, i vilken dylik reduktion skall vidtagas, utgått
från det antagandet, att vederbörande tjänstinnehavare genom erläggande
av de i lagen stadgade pensionsavgifter enligt genomsnittsberäkning
själv bekostar omkring en tredjedel av sin blivande pension, samt har
på grund därav ansett tjänstinnehavare, som behörigen erlagt dessa
avgifter, vara berättigad att under alla omständigheter, såvida han i
övrigt uppfyller de för pensions åtnjutande stadgade villkor, uppbära
mot samma avgifter svarande andel av pensionsbeloppet eller en tredjedel
därav. Beträdande frågan, huruvida reduktionen skall ske å det större
eller å det mindre pensionsbeloppet, där beloppen icke äro lika, torde
lagstiftaren hava ansett, att såsom allmän regel borde gälla det för
dylika pensionstagare förmånligaste alternativet eller att reduktionen skall
göras å det mindre beloppet.

Statskontoret.

Departements chefen.

6

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 117.

Hithörande bestämmelser återfinnas i mom. 2:o och 3:o i 16 § av
åberopade lag. 1 mom. 2:o behandlas det fall, att båda pensionerna åtnjutas
för tjänst, som avses i lagen, och är i detta moment i överensstämmelse
med nyssnämnda regel stadgat, att hela det högre pensionsbeloppet
skall utgå med tillägg av en tredjedel av det mindre. I mom.
3:o avses åter det fall, att den ena pensionen åtnjutes för statstjänst, å
vilken lagen icke äger tillämpning. I detta fall gäller, att reduktionen skall
ske å den pension, som utgår enligt ifrågavarande lag, vare sig denna
pension är till beloppet större eller mindre än den andra. Denna lagrummets
avfattning torde grunda sig därå, att lagstiftaren ansett det
icke lämpligen kunna i pensionslagen stadgas, att en pensionstagare
skall vidkännas avdrag i honom på grund av andra bestämmelser tillkommande
pension för statstjänst ; borde dylikt avdrag ske, förutsatte
detta ändring i sistnämnda bestämmelser i den riktning, att avdrag å
sådan pension på grund av förening med pension för tjänst, som avses
i 1907 års pensionslag, bleve uttryckligen stadgat. Anledningen till
skillnaden i avfattningen av ifrågavarande två moment lärer vara att söka
enbart i nu angivna förhållande.

Det är emellertid att märka, att, enligt i statskontoret inhämtad
uppgift, i flertalet av de fall, som komma under inom. 3:o, den pension,
som tillkommer vederbörande tjänstinnehavare för tjänst, som avses i
pensionslagen, i regel torde vara mindre än den honom enligt annan
lagbestämmelse tillkommande. Oftast torde nämligen härvid vara fråga
om någon mindre bibefattning. Detta medför emellertid, att jämväl i de
i mom. 3:o behandlade fallen i själva verket den allmänna principen,
att reduktionen skall drabba det mindre pensionsbeloppet, i regel bliver
tillämpad. Då i nu förevarande fall med tillämpning av lagens bestämmelser
motsatt förhållande skulle inträffa, finner jag redan häri ett
vägande skäl att förorda bifall till Wennqvists ansökning i den omfattning,
statskontoret föreslagit. Ett sådant bifallande av ansökningen
torde, på sätt av det ovan anförda framgår, långt ifrån att stå i strid
mot lagens principer, tvärtom vara i full överensstämmelse med vad
lagstiftaren tänkt sig. Att bifalla ansökningen i hela dess vidd kan
däremot enligt min mening icke ifrågakomma.

Vidare är att bemärka den av statskontoret jämväl framhållna omständigheten,
att Wennqvist erlagt pensionsavgift för båda pensionerna.
Enligt tidigare pensionsbestämmelser var det nämligen, som bekant,
ingalunda alltid förhållandet, att tjänstinnehavare själv bidrog till sin
blivande statspension. Då så emellertid här är fallet, synes det mig vara
desto större skäl att låta Wennqvist åtnjuta något större fördel av sina

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 117. 7

inbetalda avgifter, än som enligt lagens bestämmelser utan vidare tillkommer
honom.

Det nu anförda anser jag innefatta fullgoda skäl för att i fall,
sådant som det nu föreliggande, medgiva vederbörande tjänstinnehavare
förening av två pensioner på det sätt, att sammanlagda pensionsbeloppen
komma att motsvara det högre pensionsbeloppet, ökat med en tredjedel
av det lägre. Härtill kommer i förevarande fall, att vederbörande myndigheter,
på sätt Wennqvist anfört, med hänsyn till ifrågasatt sammanslagning
av post- och telegrafverken tidigare medgivit förening av
tjänster inom dessa verk, samt att Wennqvist på grund av det mångåriga
krävande arbetet å två statstjänster ådragit sig sjukdom, som alltsedan
1906 gjort honom oförmögen till arbete och tillskyndat honom
ej oväsentlig ekonomisk förlust.

Tillämpas nyss angivna beräkningsgrund å Wennqvist, innebär detta,
att hans pensionsbelopp för ifrågavarande två tjänster borde utgöra
respektive 3,100 kronor och 550 kronor eller tillhopa 3,650 kronor. Enär
AVennqvist från telegrafverkets pensionsinrättning uppbär 1,650 kronor
och jämlikt civila pensionslagen är berättigad att av postmedel erhålla 1,450
kronor, erfordras alltså ett pensionsfyllnadsbelopp av 550 kronor, vilket
torde böra utgå å allmänna indragningsstaten.

Då enligt min mening sålunda rättvisa och billighet tala för ett
visst tillmötesgående av Wennqvists framställning, tvekar jag ej att
förorda densamma i enlighet med statskontorets förslag. Jag hemställer
alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att postmästaren Brynolf Fredrik Wennqvist må
från och med månaden näst efter den, då avsked från
postmästare''änsten beviljas honom, under sin återstående
livstid, utöver honom tillkommande pensioner från
post- och telegrafverken å tillhopa 3,100 kronor, tillika
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
till belopp av 550 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Carl Stälhammar.