Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
I
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 7 augusti 1914 kl. 2 e. m..
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om
tillägg i 16 och 86 §§ regeringsformen.
Närvarande: herrar Edén, Clason, Bellinder, K. J. Ekman, Mannheimer, von Geijer,
Stadener, Olof Olsson, von Mentzer, von Bahr, Skarstedt, Persson från
Malmö, Magnusson i Tumhult, Ericsson i Vallsta, Räf, Beckman, Lundström
från Göteborg, Kropp, Magnusson från Kalmar och Sjöberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 233, hava herrar Söderberg från Stockholm, Svensson från
Eskilstuna och Kristensson hemställt, »att riksdagen måtte, såsom vilande
i grundlagsenlig ordning, besluta
dels följande nya lydelse av 16 § regeringsformen:
Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och
orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära,
personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är,
och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan
rannsakning och dom, i den ordning Sverges lag och laga stadgar föreskriva;
ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till
annan förvisa; ingen hindra i församlingsfrihetens utövande; ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid eu fri utövning
av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte envar bliva dömd av den
domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder;
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 5 samt. 17 höft. (Nr 21).
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
dels följande tillägg till 86 § regeringsformen:
Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att fritt
sammankomma för överläggning om allmänt eller enskilt ärende, samt att
med överläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer,
ävensom att genom offentliga demonstrationståg under lagliga former giva
uttryck för sina uppfattningar i allmänna angelägenheter. Närmare bestämmelser
i avseende på denna rätts utövande meddelas genom lag, som
stiftas i den ordning 87 § 1 mom.'' regeringsformen föreskrifver.»
Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:
»Vid 1911 års riksdag väcktes av undertecknade en motion (A. K.
1911, nr 335) om införande i regeringsformen av bestämmelser angående
församlingsfriheten.
I motionen gavs först en översikt av huru denna fråga behandlats av
olika riksdagar. Riksdagen 1862—63 gav, i anslutning till sin uppfattning
om församlingsfriheten »såsom given», 10 kapitlet, 15 § strafflagen
sin ännu varande lydelse:
''Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten
ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av
myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något, som emot lag
stridande är, eller eljest allmän ordning störer. Den som underlåter att
hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter från och med
tio till och med tvåhundra riksdaler.’
Härigenom tillbakavisades Kungl. Maj:ts förslag, som gick ut på att
i strafflagen införa anmälningstvång för offentliga mötens och sammankomsters
avhållande. Det oaktat utfärdades 1868 »Ordningsstadga för rikets
städer» och i densammas 13 § är församlingsfriheten, tillsammans med
skådespel, lindansning, konstridning och andra dylika lustbarheter, överlämnad
till polismyndigheternas godtycke. Genom isynnerhet ordningsstadgans
13 § jämte landshövdingeinstruktionens av år 1855 10 § lades
och ligger fortfarande i de administrativa myndigheternas händer en av
Kungl. Maj:t given maktutövning, som alltmer trängt in på och i flera
fall gjort illusorisk den församlingsrätt och församlingsfrihet som tidigare
förklarats »såsom given».
Vidare anfördes i motionen huru frågan motionsvis förts fram till
riksdagarna åren 1890, 1891, 1892 och 1893. Andra kammaren uttalade
sig såväl 1892 som 1893 för församlingsfrihetens grundlagsbefästande,
varemot frågan föll på första kammarens motstånd.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
3
Ur 1911 års motion torde följande anföras, såsom ännu ägande full
aktualitet:
''Under den långa tid, som församlingsfriheten och den därmed sammanhängande
demonstrationsrätten här i landet reglerats av Kungl. Maj:ts,
vid sidan om riksdagens beslut, givna förordningar, ha i stor utsträckning
medborgarna och framför allt arbetarna fått erfara verkningar härav. Den
tidigare »såsom given» ansedda församlingsrätten har alltmer gjorts beroende
av myndigheternas uppfattning om hur långt och vitt de administrativa
stadgandena skola tillämpas. Fallen ha varierat, från småaktiga tilllämpningar
av ordningsstadgan och upp till de ännu i frisk hågkomst
varande händelserna i Stockholm den 20 april 1902.
De senare åren — isynnerhet de tvenne senaste — ha dock alltmera
blottat vådan av att vissa fundamentala medborgerliga fri- och rättigheter
sakna skydd av grundlag samt till och med av allmän lag. Dessa uppfattningar
gåvos redan vid 1910 års riksdag tillkänna uti en av hr Lindhagen
m. fl. väckt motion, vari riktades riksdagens uppmärksamhet på
det i vårt land befintliga och särskilt under år 1909 starkt framträdande
godtycket från de administrativa myndigheternas sida, beträffande isynnerhet
fridlysningarnas ingripande uti församlingsrätten och demonstrationsrätten
samt häktningar och åtal.
Uti en av hr Kristensson m. fl. vid detta års riksdag väckt motion
har riksdagens uppmärksamhet ånyo fästs på det intrång i församlingsrätten,
som allt fortfarande sker genom de av Ivonungens befallningshavande
vidtagna fridlysningarna.
Då vi genom denna motion ytterligare påkalla riksdagens uppmärksamhet
på den för arbetarklassen i all synnerhet viktiga frågan om församlingsrätten
och demonstrationsrätten, så ledas vi av samma utgångspunkter
som förestavat ovannämnda motioner, nämligen: dels den ständigt
existerande faran av att medborgerliga fri- och rättigheter, vilka visserligen
ej äro lagfästa, men dock allmänt ansetts såsom oförytterliga och givna,
kunna kringskäras genom godtyckligt och efter subjektiva uppfattningar
tillämpade administrativa stadganden, dels av den under årens lopp vunna
erfarenheten av att så verkligen ägt rum. Särskilt ordningstadgan för
rikets städer av 1868 samt landshövdingeinstruktionen av 1855 ha lagt
uti resp. myndigheters hand en maktbefogenhet av utomordentlig räckvidd.
Till följd av sin elastiska beskaffenhet ha de administrativa förordningarna
under årens lopp mer och mer kunnat av myndigheterna tilllämpas
på ett sätt som bibringat arbetarklassen den uppfattningen, att
myndigheterna tagit parti i den sociala striden. Många utav de hinder,
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
trakasserier och straff, som drabbat arbetarna, då de enligt sin egen uppfattning
endast utövat dem tillkommande fri- och rättigheter, skrivas sålunda
av en stark opinion på vederbörande myndigheters bristande opartiskhet.
Rätten för menige man att fritt sammankomma och avhandla för
dem viktiga frågor, löper fara att helt glida undan, om ej en bestämd
gräns uppdrages, över vilken myndigheterna ej få gå. Denna gräns bör,
enligt vår bestämda uppfattning, angivas genom lag, stiftad av konung och
riksdag gemensamt.
Bland allt annat, som onekligen vittnar om en fortgående strävan hos
de administrativa myndigheterna att öka maktfullkomligheten på detta
område, må pekas på de numera rätt talrikt förekommande anmälningarna
till riksdagens justitieombudsman från medborgare, som ansett sig orättfärdigt
behandlade och dömda av dessa myndigheter. I flera fall har J. O.
givit de klagande upprättelse.
Under begreppet »ordning» och upprätthållande därav kan inrymmas så
ofantligt mycket, och i »ordningens» namn kunna gentemot arbetarna många
åtgärder vidtagas, varöver mångtusen arbetare uppröras i sitt innersta och
en av grunderna läggas för deras uppfattning om sin ställning i samhället.’
Efter officiell källa gavs därpå en lång förteckning på mötes- och
demonstrationsförbud under år 1909.
Härefter anfördes i motionen:
''Enbart denna officiella relation giver vid handen, hur illusorisk församlingsrätten
var för arbetarklassen under denna tid. Vi våga antaga,
att hade 1809 års grundlagsstiftande män kunnat blicka ett sekel in i
framtidens Sverige och föreställt sig, att så skulle förhållandena utveckla
sig, hade de säkerligen ej dröjt att i qrundlagen inrista helgd åt församlingsfriheten.
Och vi våga även hålla före att rikets ständer, som år
1863 betraktade församlingsfriheten »såsom given», hade ännu kraftigare
givit sin mening tillkänna för Kung! Maj:t, om de kunnat förutse den utveckling
av inskränkning i församlingsfriheten, varom den ovan refererade
officiella utredningen vittnar.’
Efter att ha framhållit hur godtyckligt de olika straffsatserna voro
satta av olika myndigheter för överträdelse av de utfärdade förbuden samt
ur den officiella redogörelsen anfört antalet åtal som verkställts 1909 på
grund av dessa utfärdade förbud, anfördes ytterligare i motionen:
’Så långt de missförhållanden, som av det anförda tydligt framstå,
kunna bero av lagarna och förordningarna själva, måste den lagstiftande
församlingen låta sig angeläget vara att fortast möjligt söka undanröja dem,
genom att giva lagarna ett klarare och på samma gång ett folkligt innehåll,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
5
genom att draga upp bestämdare gränser i berörda fall för huru långt
Kungl. Maj:ts administrativt lagstiftande makt bör sträcka sig. Medborgarnas
fri- och rättigheter få ej vara avhängiga av ordningsstadgor och
landshövdingeinstruktioner, som tillämpas efter administrativt godtycke.
Alla skäl tala alltså för att i svensk grundlag åt församlingsfriheten nu
gives det skydd, som den bör ha.
Att under nuvarande förhållanden blott söka avvakta den dag, då
maktens administrativa utövande gentemot arbetarklassen skall ske genomgående
humant och förstående, endast som en följd av myndigheternas vidgade
uppfattning om sitt rätta uppträdande i klassernas ekonomiska och
sociala strider, synas oss de vunna erfarenheterna icke inbjuda till. Det
riktigaste och säkraste torde för visso vara, att betryggande lag här skapas
och att klara, bestämda former givas, vilka de maktutövande myndigheterna
skola följa vid handhavandet av det ansvarsfulla kall, på vars rätta utövande
så många medborgares frihet och samhälleliga lycka så ofta beror.
I motionen hemställdes slutligen, att riksdagen måtte, såsom vilande i
grundlagsenlig ordning, besluta, dels följande nya lydelse av 16 § regeringsformen:
Konungen
bör, — — — — — — — — — —
annan förvisa; ingen hindra i församlingsfrihetens utövande; ingens samvete
--— — — — — — — — och lyder;
dels följande tillägg till 86 § regeringsformen:
Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att fritt
sammankomma för överläggning om allmänt eller enskilt ärende, samt att
med överläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.
Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas genom
lag, som stiftas i den ordning 87 §, 1 mom, regeringsformen föreskriver.
Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen. Dock reserverade sig 6 av
utskottets ledamöter och yrkade på följande tillägg till § 86 regeringsformen,
som på det närmaste sammanhängde med motionens yrkande:
Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att sammankomma
(fortsättningen lika med motionens yrkande).
Första kammaren följde utskottets hemställan utan votering. Andra
kammaren biföll däremot reservanternas förslag med 107 röster mot 94.
För tredje gången, (förut 1892 och 1893), hade således andra kammaren
uttalat sig för församlingsfrihetens grundlagsenliga befästande, medan
däremot första kammaren, denna gång för femte gången, (förut 1890,
1891, 1892 och 1893), ställt sig avvisande däremot.
6
i
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
Denna stora rättsfråga för det svenska folket ligger sålunda fortfafarande
i samma läge som när den 1890 ånyo bragtes på tal i riksdagen.
Och anledningen därtill är densamma, som beträffande flera andra, folkets
stora massa berörande livsfrågor. Den har oupphörligt strandat på första
kammarens oblidkeliga avslag.
Förhållandena påkalla återigen att fästa riksdagens uppmärksamhet å densamma.
Icke blott därför att den, till följd av sin grundlagsnatur, måste, därest
den skall kunna vinna slutlig stadfästelse av nästpåföljande riksdag, behandlas
och godkännas av innevarande riksdag, utan fastmer därför att
frågan om församlings- och demonstrationsrätten fått eu allt mer ökad betydelse
för oerhört stora lager av vårt lands befolkning. Det är för medborgarna
kränkande att, i utövandet av denna rätt, vara beroende av administrativt
godtycke. Hela det nu rådande förfaringssättet vilar i första
hand på den oriktigheten att de administrativa myndigheterna av Kungl.
Maj: t förlänats en befogenhet, som riksdagen ej varit med om att tilldela
dem, och vars gränser ej äro tillkomna efter på vederbörligt sätt beslutade
lagar.
Den tid som gått sedan 1911 har ej varit ägnad att borttaga den
uppfattning som gav sig uttryck i 1911 års motion, utan fastmer att
stärka densamma. Om ej förhållanden av den karaktär, som utmärkt
1909 års stora strid mellan kapital och arbete varit framträdande i den
omfattning, som det året var fallet, så ha det oaktat varje år händelser
passerat, vilka mer än tydligt ådagalagt myndigheternas begär att spela
rollen av förmyndare, i all synnerhet över arbetarna och förhindra dem i
deras berättigade frihet. Såväl den dagliga pressens krönika som studium
av justitieombudsmannens ämbetsberättelser bära vittne därom.
Att polismyndigheterna vid av arbetarna anordnade demonstrationer i
allt större utsträckning lagt sig till med uppgiften att på förhand granska
inskriptionerna å de fanor och standar, som medföras i arbetarnas demonstrationståg,
och endast tillåta dem, som vinna polisens gillande, är för bekant
för att här behöva särskilt påpekas. Därtill kommer polisens på
flera håll beslagtagande av demonstrationsfanor och standar, vilkas inskriptioner
ansetts förgripliga. Allt efter samma myndigheters subjektiva uppfattningar.
Att emellanåt på förhand vilja granska vad en talare på ett
möte kan ha att andraga är också ett utslag av det administrativa förmynderskapet,
som myndigheterna på vissa orter ej visat sig för främmande
för.
Under de politiskt upprörda tider, som voro rådande under detta års
första månader, fick detta godtycke särskilt luft under vingarna. Hed
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
7
rivande av arbetarpartiets valaffischer, obehörigt ingripande i landsvägsmötens
avhållande m. m., allt vittnade om vissa myndigheters tappande
av den sans och opartiskhet, som måste känneteckna den utövande makten,
därest densamma skall av samtliga medborgare i ett land betraktas
såsom varande endast den opartiska rättens handhavare. Genom dylikt
upprepat förfaringssätt från myndigheternas sida lägges grunden till ett
latent stridstillstånd mellan myndigheter och stora grupper af medborgare,
och huru pass befruktande detta skall verka för nationell samling, som
på samma gång från alla tongivande kretsar förkunnas såsom oeftergivligt
i dessa tider, är lätt begripligt. Men än mer, det verkar förråande på
det allmänna tänkesättet. Ty när myndigheterna gå i täten i strävandena
att behandla arbetarna och deras politiska parti, ej såsom jämnställda medborgare,
utan såsom en mot fäderneslandets intressen sammanrotad skara,
då förstår man huru reflexen härav skall återverka på de samhällsgrupper,
vilka i blodet ha oviljan mot arbetarnas sociala och politiska strävanden.
Det var först efter många om och men, som hufvudstadens arbetare
tillätos att demonstrationsvis giva sin politiska mening tillkänna under
februaridagarna i år. Deras anhållan hos polisen om demonstrationståg
genom huvudstadens gator blev först avslagen. Med ett uttryckligt stadgande
i grundlagen om frihet för församlingsrättens utövande hade ett
sådant avslag ej rimligen kunnat lämnas. Polismyndighetens subjektiva
uppfattning giorde sig här gällande. Några svårigheter för bondetågets
demonstrationståg hördes dock ej av. Att arbetarnas demonstrationståg
sedan kom till stånd förändrar ej saken. Likhet inför lag och myndigheter,
det är detta som arbetarna begära, det och intet annat.
Yi hålla före att den tid nu är inne, då församlingsrättens fria
utövande måste finna ett stöd i Sverges grundlag. Inrymmes denna frihet
bland grundlagsbestämmelserna, så torde även medborgarnas rätt att utöva
densamma vila på ett säkert plan och ej bliva beroende av administrativt
godtycke. Som ett av skälen för avslag på 1911 års motion — hur pass
allvarligt det skälet nu var menat — anförde dåvarande konstitutionsutskott,
att »motionärerna ej framlagt ens grundlinierna till den lag, som
efter det av dem föreslagna andra momentet till § 86 regeringsformen
skulle närmare bestämma församlingsrättens utövande. Då emellertid
utskottet anser, att det vore olämpligt att i regeringsformen införa ett
stadgande med hänvisning till eu särskild lag, vars innehåll icke blivit
närmare angivet, finner sig utskottet redan av detta skäl böra avstyrka
de framlagda förslagen». Yärdet av detta resonnemang belystes redan
under debatten i kamrarna 1911. Församlingsrättens fria utövande, erkänt
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottets
yttrande.
i grundlagen, är det väsentliga. Blir denna rätt av grundlagen fundamentalt
erkänd, är säkerligen de närmare bestämmelserna om utövandet av
densamma en lagstiftningsåtgärd, som statsmakterna skola visa sig vara
vuxna.»
Såsom motionärerna påpeka, finnas hos oss varken i grundlag eller
allmän lag några bestämmelser, som skydda och reglera församlingsfriheten.
I det av Kung]. Maj:t för 1862—1863 års riksdag framlagda förslaget till
ny strafflag förekom visserligen såsom § 14 i kapitel 10 ett från äldre
lag hämtat stadgande av denna lydelse: »Ej vare menighet å landet eller
i stad förment att sammankomma till överläggning om mål eller ärende, som
menigheten rörer; ej heller må sådan sammankomst av offentlig myndighet
upplösas, så framt därvid ej företages något, som emot lag stridande är eller
eljest allmän ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten, där
den ej redan, genom lag eller särskilt stadgande, bestämd är, skall dock
anmälan göras hos offentliga myndigheten i orten eller staden så långt
förut, att den kan därvid tillstädes vara, om så nödigt finnes. Sker sammankomst
utan sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade,
förfallen till böter från och med tjugu till och med tvåhundra riksdaler».
— Rikets ständer ansågo emellertid, att det sålunda föreslagna stadgandet
skulle kunna föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster av personer,
som icke representerade en i judiciellt-administrativt hänseende
redan bildad kommun, skulle vara förbjudna, och antogo fördenskull för
sagda paragraf en annan lydelse, som enligt vad ständerna anförde i sin
skrivelse till konungen angående förevarande fråga »förutsätter samlingsfriheten
såsom given». Den redaktion, som paragrafen i enlighet med
ständernas beslut sålunda erhöll, och som alltjämt äger oförändrad giltighet,
är av följande lydelse: »Sammankommer menighet å landet eller i stad
till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då
må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må
sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något,
som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den, som
underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter
från och med tio till och med tvåhundra riksdaler». — Såsom synes, innehåller
paragrafen inga konstitutiva bestämmelser för församlingsrätten,
utan är stadgandets ändamål uteslutande att tillförsäkra offentlig myndighet
tillträde till allmän sammankomst samt att reglera dess rätt att därvid ingripa.
Icke heller sedermera hava i av konung och riksdag beslutad lag
några bestämmelser givits rörande församlingsfriheten. Däremot har, så
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
9
som motionärerna påpeka, Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdat en
del stadganden i detta ämne, vilka återfinnas i ordningsstadgan för rikets
städer av den 24 mars 1868 med därstädes sedermera vidtagna ändringar.
§ 13 i nämnda stadga innehåller i huvudsak följande: Var och en, som
vill i stad eller å dess område hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra
till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde
eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst,
vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller vartill
inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde,
skall därom göra anmälan hos polismyndigheten. I fall tillställningen
kungöres genom allmän tidning, skall denna anmälan ske före kungörandet
och eljest, där så ske kan, minst 24 timmar före tillställningens
början. Den, som anmäler tillställningen, är pliktig, när det av polismyndigheten
påfordras, ej mindre att styrka, att den uppgivna lokalen
eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet,
än även att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten
de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen eljest anses
icke vara behörigen anmäld. — Skall tillställning äga rum på gata,
torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget
ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, skall polismyndighetens
tillstånd avvaktas. — Den, som gjort anmälan om tillställning,
vare sig tillstånd erfordras eller icke, har att ställa sig till efterrättelse
de ordningsföreskrifter, som kunna av polismyndigheten meddelas.
— Där sig visar, att tillställning, som ovan omförmälts, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till
svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu
nämnda fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tilllåtelse
äger rum eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare
beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas i densamma avlägsnande
kan undanröjas, må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.
I § 30 av ovannämnda ordningsstadga bestämmes vidare, att vad i
stadgan föreskrives om stad även skall i tillämpliga delar gälla för köping,
hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då
konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, sådant förordnar
genom beslut, som skall Kungl. Maj:ts prövning underställas. Där omständigheterna
därtill föranleda, kan jämväl förordnas, att vad i ovan omförmälda
§ 13 av ordningsstadgan är föreskrivet skall tillämpas å visst
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. ö samt. 17 höft. (Nr 12.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
område invid eller i närheten av stad. — För landsbygden i övrigt saknas
däremot motsvarighet till ovan återgivna stadganden för stad.
Redan vid fyra föregående tillfällen, nämligen åren 1890, 1892, 1893
och 1911, hava inom riksdagen förslag framkommit om församlingsfrihetens
grundlagsfästande. Förslagen hava visserligen städse blivit av konstitutionsutskottet
avstyrkta, därvid utskottet varje gång såsom skäl härför
anfört, bland annat, att — såsom 1911 års konstitutionsutskott uttrycker
sig — församlingsfriheten redan är »allmänt erkänd och obestridd i Sverige».
Emellertid yrkade såväl åren 1892 och 1893 som år 1911 ett flertal
reservanter inom utskottet bifall till av dem framlagda förslag till ändringar
i regeringsformen i ovan angiven riktning, och blevo jämväl vid
samtliga tillfällen dessa förslag av andra kammaren antagna, dock utan att leda
till något resultat, enär första kammaren godkände utskottets avslagsyrkande.
Utskottet delar ovanberörda konstitutionsutskotts uppfattning, att
församlingsfriheten hos oss är att betrakta såsom i princip given, ehuru
uttryckligt lagstadgande därom icke finnes. Så mycket mindre rimligt
måste det från denna utgångspunkt te sig, att en så viktig medborgerlig
rättighet som den, varom här är fråga, skall till sin praktiska tillämpning
vara utlämnad åt Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning utan
möjlighet för riksdagen att direkt öva inverkan därpå. Självfallet är nämligen,
att de ordningsföreskrifter, som för församlingsrättens utövning äro
erforderliga, alltid innebära större eller mindre inskränkningar i denna rätt
själv. Då allmänt normerande bestämmelser saknas, är under sådana omständigheter
icke uteslutet, att de i administrativ ordning uppdragna gränserna
göras snävare, än skäligt är. Härtill kommer, att saknaden av allmänna
bestämmelser alstrar ett osäkerhetstillstånd och öppnar möjlighet till
ett godtycke, som det i rättssäkerhetens intresse är av vikt att i möjligaste
mån undvika. Det torde icke heller saknas åtskilliga mindre tilltalande
exempel, även från senare tider, på olägenheter, vartill det nuvarande
tillståndet är orsak.
Utskottet är fördenskull av den meningen, att församlingsfriheten bör
till sin utövning närmare regleras i första hand genom en av konung och
riksdag gemensamt stiftad lag, i vilken givetvis föreskrifter böra i förevarande
hänseende meddelas såväl för rikets städer som för landsbygden.
Härutöver anser utskottet emellertid, i likhet med motionärerna, att i betraktande
av församlingsrättens stora medborgerliga betydelse principen därom bör
fastslås i grundlagen. Så torde ock merendels hava skett i utländsk lagstiftning.
Vad vidkommer den närmare utformningen av det ifrågasatta grundlagsbudet
har utskottet funnit lämpligt upptaga det stadgande om tillägg
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
It
till 86 § regeringsformen, som, i nära anslutning till förslag i ämnet vid
1892 och 1893 årens riksdagar, vid 1911 års riksdag framlades av reservanterna
i denna.fråga. Något stadgande härutöver i 16 § regeringsformen, på
sätt motionärerna föreslagit, har utskottet däremot icke ansett erforderligt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av ifrågavarande motion,
måtte antaga såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
följande
Förslag
till
ändrad lydelse av § 86 regeringsformen.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
§ 86. § 86.
Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några
av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera
endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och
att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider
emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän
upplysning. Alla handlingar och protokoll i vad mål som helst, de protokoll
undantagna, som uti statsrådet och hos konungen i kommandomål
föras, må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas. Ej må tryckas
banko- eller riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden,
vilka böra hemliga hållas.
Med församlingsfrihet förstås svenska
medborgares rättighet att sammankomma
för överläggning om allmänt eller
enskilt ärende, samt att med överläggningen
fortfara, så långe intet mot lag
stridande förekommer. Närmare bestämmelser
i avseende på denna rätts utövande
meddelas genom lag, som stiftas
i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen
föreskriver.
Stockholm den 7 augusti 1914.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
Reservation:
av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von
Bahr, Magnusson i Tumhult, Råf, Beckman från Linköping och Lundström
från Göteborg.
A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, Stockholm 1914.