Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.
1
Nr 87.
Ankom till riksdagens kansli den 28 juli 1914 kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående
bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att bereda nuvarande
tomträttshavare i Trollhättan viss förmån vid övergång
till av Kungl. Maj:t medgivet nytt tomträttssystem.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 13 maj 1914 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 100, har Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för samma dag föreslagit riksdagen medgiva,
att, därest nuvarande tomträttshavare å de under vatten fallsstyrelsens
förvaltning ställda fastigheter i Trollhättan före den 1 juli 1915
skriftligen förklarar sig vilja, med frånträdande av det med honom
ingångna avtalet, i stället avsluta tomträttsavtal enligt de i kungl. brevet
den 12 juli 1912 angivna huvudgrunder, vattenfallsstyrelsen må, utan
avseende å det värde, som styrelsen vid tiden för det nya avtalets ingående
åsätter liknande tomter, bestämma den årliga tomträttsavgiften till
samma belopp som tomträttshavaren enligt nu gällande avtal erlägger i
förhållande till tomtens areal.
Departementschefen har till förberörda statsrådsprotokoll i detta
ärende anfört följande:
»Uti underdånig skrivelse den 14 juni 1913 bär vattenfallsstyrelsen
gjort framställning om viss ändring av de villkor, som av Kungl. Maj:t
föreskrivits för övergång från det i Trollhättan ursprungligen tillämpade
tomträttssystemet till ett genom kungl. brev till vattenfallsstyrelsen den
12 juli 1912 medgivet nytt tomträttssystem.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 10 samt. 32 käft. (Nr 87—88.) 1
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.
2
Villkor för tomträttsupplåtelser i Trollhättan fastställdes av Knngl.
Maj:t första gången genom brev till vattenfallsstyrelsen av den 27 november
1908. På förslag av styrelsen följde Kung]. Maj:t därvid i huvudsak
de bestämmelser, som för tomträttsupplåtelser i Stockholm utarbetats
av Stockholms stads egnahemslånekommitté och förordats av majoriteten
i stadsfullmäktiges beredningsutskott. Kungl. Maj:t föreskrev
sålunda bland annat, att staten skulle vid avtalstidens utgång erlägga
lösen för å tomten uppförd byggnad. Löseskillingen skulle utgå med
det belopp, vartill byggnadskostnaden uppgått och som fastställdes efter
det byggnaden blivit färdig. Därest vid upplåtelsetidens slut tomträttshavaren
befunnes hava eftersatt sin skyldighet att väl vårda och vidmakthålla
tomt och byggnad, skulle han vara pliktig att därför vidkännas på
visst sätt bestämt avdrag å löseskillingen. I tomtavgift skulle årligen å
tider, som i avtalet bestämdes, förskottsvis erläggas dels så stort belopp,
att staten hade skälig avkastning av tomten, ävensom minst 4 procent
ränta å de av staten för anläggning av till tomten ledande väg och
avloppsledning från tomten m. m. nedlagda kostnader dels ock en så
stor summa, att genom densamma jämte ränta på ränta efter 4 procent
bildades ett kapital, motsvarande den löseskilling, som staten skulle vid
upplåtelsetidens slut erlägga till tomträttshavaren.
Med de sålunda fastställda tomträttsvillkoren j^ppades snart missnöje
i Trollhättan. Man fann det särskilt egendomligt, att tomträttshavaren,
vilken på egen bekostnad fått uppföra byggnaden å tomten,
skulle vara skyldig att genom inbetalande av ett särskilt årligt bidrag
själv hopsamla det belopp, med vilket staten åtagit sig att vid avtalstidens
slut lösa byggnaden. Åven framställdes anmärkning mot bestämmelsen,
att tomträttshavaren icke skulle till fullo utfå den av honom inbetalade
löseskillingen, därest han gjort sig skyldig till någon försummelse
beträffande byggnadens underhåll.
Genom motioner bragtes frågan på tal inom riksdagen. Därvid
beslöt andra kammaren, på framställning av enskild motionär, vid
såväl 1911 som 1912 års riksdagar, att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Magt taga i övervägande, huruvida
omförmälda bestämmelser om skyldighet för tomträttshavaren att
bidraga till löseskillingen för byggnaderna ä tomten vid upplåtelsetidens
slut vidare borde ifrågakomma. På grund av avvikande beslut av första
kammaren förföll emellertid frågan.
Därjämte anhöll Trollhättans egnahems förening hos Kungl. Maj:t,
att tomträttshavare i Trollhättan måtte få med äganderätt förvärva de
till dem upplåtna tomterna, samt att denna förmån även måtte komma
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.
3
framtida egnahemsbyggare till del. Om denna framställning icke kunde
bifallas, hemställde föreningen bland annat, att Kungl. Magt måtte låta
omarbeta nu gällande tomträttsavtal samt medgiva, att redan upprättade
sådana avtal finge utbytas mot i enlighet med de nya villkoren omarbetade
kontrakt.
Ärendet föredrogs den 12 juli 1912. Därvid medgav Kungl. Maj:t
genom ovan åberopade brev till vattenfallsstyrelsen, att den, som ville
erhålla upplåtelse med tomträtt av bostadstomt å de under vattenfallsstyrelsens
förvaltning ställda fastigheter vid Trollhättan, skulle äga bestämma,
huruvida han önskade upplåtelse enligt de genom kungl. brevet
den 27 november 1908 fastställda huvudgrunder eller enligt nya, av
Kungl. Maj:t bestämda huvudgrunder. Dessa senare äro i allt väsentligt
lika dem, som utarbetats av Stockholms stads lantegendomsnämnd och
i enlighet med eu reservation inom beredningsutskottet antagits av
Stockholms stadsfullmäktige. Den väsentliga skillnaden mellan detta
s. k. Stockholmssystem och det i Trollhättan ursprungligen använda är,
att man vid Stockholmssystemet utgår från, att tomträttsavtalet skall
förlängas, och endast möjliggör för jordägaren att, om marken behöves
för annat ändamål, kunna återtaga densamma. Lösen för å tomt uppförd
byggnad skall därför jämlikt Stockholmssystemet vid upplåtelsetidens
slut endast utgå, i fall jordägaren återtager tomten eller om
jordägaren för ny tomträttsupplåtelse betingar sig en årlig avgäld, som
med mera än trettio procent överstiger den förutvarande, eller eljest
kräver strängare villkor än förut gällande och tomträttshavaren icke
vill på dessa villkor mottaga ny upplåtelse. Då lösen för byggnad vid
tomträttstidens slut alltså i allmänhet icke skall äga rum, ålägges tomträttshavaren
ej inbetalning av några belopp för bildande av den löseskilling,
som under angivna förutsättningar i vissa undantagsfall skall
av jordägaren utbetalas.
Samtidigt med att Kungl. Maj:t medgav, att Stockholmssystemet
fick användas vid tomträttsupplåtelser i Trollhättan, förordnade Kungl.
Maj:t, att den, som redan avslutat avtal med vattenfallsstyrelsen om
upplåtelse av tomträtt å de under styrelsens förvaltning stående egendomarna
vid Trollhättan, skulle, under förutsättning att han därom hos
vattenfallsstyrelsen gjorde framställning senast den 1 juli 1913, äga att,
med frånträdande av avtalet, i stället ingå tomträttsavtal enligt huvudgrunderna
för Stockholmssystemet, dock att härför, om tomträtten vore
intecknad, fordrades medgivande av inteckningshavaren. Därvid skulle
till tomträttshavaren återbetalas de belopp, som han kunde hava erlagt
för bildande av ett kapital, motsvarande den löseskilling, som staten
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.
Framställning
av vattenfallsstyrelsen.
jämlikt de genom kung], brevet den 27 november 1908 fastställda huvudgrunder
skulle vid upplåtelsetidens slut erlägga till tomträttshavaren.
Däremot skulle i det nya tomträttsavtalet avgiften för marken bestämmas
till de belopp, som vattenfallsstyrelsen vid tiden för avtalets avslutande
beräknade för liknande tomter.
Anledningen till sistnämnda stadgande var, att vattenfallsstyrelsen
i de ursprungliga tomträttsavtalen bestämt markvärdet ganska lågt, för
att, oaktat tomträttshavaren skulle förutom avgäld för tomten inbetala
en årlig avgift för bildande av löseskillingen för byggnaden, sammanlagda
beloppet av vad han skulle betala icke måtte Hiva för högt i jämförelse
med vad som erlagts, då tomter förut försåldes med äganderätt.
Den till följd av det låga markvärdet minskade tomträttsavgiften ersattes
i viss mån av den fördel staten hade genom att löseskillingen inbetalades
av tomträttshavaren. Skulle däremot enligt det av Kung],
Maj:t lämnade medgivandet tomträttshavaren återfå vad han inbetalat å
löseskillingen och för framtiden befrias från sådan inbetalning, fanns
ingen anledning att till grund för det nya tomträttsavtalet lägga ett
lägre markvärde än det vid tiden för det nya avtalets ingående gällande.
Uti sin underdåniga skrivelse den 14 juni 1913 har vattenfallsstyrelsen
anfört:
»De tomtavgifter, som enligt nu gällande avtal upptagits, hava utgått efter
tomtvärde av minst 0: 85 kronor per kvm., till vilket belopp man kommit med
ledning av de sannolika omkostnaderna för anläggning av vägar, avlopp in. m.
å egnahemsområdena med tillägg av köpeskillingen för tomtmarken, bestämd på
det sätt, att hela köpeskillingen för resp. värdet å ifrågavarande egendom fördelats
lika å hela egendomens areal samt värdet av tomtmarken därefter ökats med
värdet av den mark, som erfordras för gator och allmänna platser inom vederbörande
egnahemsområde. Det har emellertid visat sig, att nämnda omkostnader
uppgått till något högre belopp än vad från början beräknats. Tomtvärdet, uppskattat
efter dessa grunder, bör därför rätteligen höjas med cirka 25 öre per
kvm. av tomtarealeh. Vidare har man vid beräkning av statens skäliga avkastning
av tomten och ränta å de kostnader, som nedlagts för vägar, avlopp m. m.
tidigare utgått från en ränteberäkning av 4 procent. Med hänsyn till den räntefot,
som staten själv nödgas betala, torde emellertid skälig avkastning rätteligen
numera böra sättas till 4''/2 procent.
Den tomtavgift, som med tillämpning av nu angivna grunder skulle i framtida
kontrakt fastställas, blir emellertid — enligt vad gjorda beräkningar utvisa
— i många fall högre än den nuvarande, oaktat i denna senare ingår såväl viss
avgift för varje kvadratmeter av tomten som vissa procent av beloppet av den
för byggnaderna fastställda löseskillingen. Det kan under sådana förhållanden
icke vara förenat med någon fördel för nuvarande tomträttshavare att utbyta de
äldre kontrakten, som tillförsäkrade dem rätt att vid nyttjanderättstidens slut
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87. 15
erhålla lösen för byggnaderna å tomten, mot nya kontrakt, enligt vilka de oaktat
högre avgift eller i bästa fall obetydligt lägre skulle sakna dylik förmån. För
att en övergång till det nya systemet för dem skall anses innebära en förmån,
måste uppenbarligen för deras del en reduktion ske av de tomtpris, som eljest
kunnat uppställas. Såsom eu naturlig och lämplig lösning anser sig styrelsen
under dessa förhållanden böra förorda, att för nuvarande tomträttshavare må,
vid övergång till avtal enligt den i nådiga brevet den 12 juli 1912 angivna typen
såsom tomtavgift bibehållas den avgift de tidigare erlagt i förhållande till tomternas
areal, varemot den del av den tidigare tomtavgiften, som angivits i vissa
procent av den för byggnaderna fastställda löseskilling, må bortfalla.»
På grund av vad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet hemställt
om bemyndigande för styrelsen att, därest nuvarande tomträttshavare å de under
styrelsens förvaltning ställda fastigheter vid Trollhättan önskar utbyta sitt
kontrakt mot nytt sådant, avfattat i enlighet med de i nådiga brevet den 12 juli
1912 angivna huvudgrunder, utan avseende å det värde, som styrelsen vid tiden
för det nya avtalets ingående åsätter liknande tomter, bestämma den årliga tomtavgiften
till samma belopp, som tomträttsliavaren enligt nu gällande kontrakt
erlägger i förhållande till tomtens areal.
Tillika har styrelsen föreslagit, att den tid, inom vilken nuvarande tomträttshavare
må anmäla sig till erhållande av dylikt utbyte av kontrakt, måtte utsträckas
åtminstone till den 1 oktober 1913.
Sedermera har Trollhättans egnahemsförening uti en till civildepartementet
den 21 januari 1914 ingiven skrift, under åberopande därav att,
enligt vad föreningen försport, frågan om utsträckning av tiden för rätt
att utbyta äldre tomträttsavtal mot nya komme att upptagas till behandling
av statsmakterna, ånyo hemställt, att Kungl. Maj:t måtte medgiva,
att de personer, som mot tomträttsavtal, upprättade av vattenfallsstyrelsen
från och med år 1909 till närvarande tid, erhållit upplåtelse av tomter
å statens egnahemsområden vid Trollhättan, måtte på bestämda villkor
och mot särskilt fastställd köpeskilling få med full äganderätt inköpa
genom nämnda tomträttsavtal innehavd tomt, samt att denna förmån
även måtte komma framtida egnahemsbyggare till del. Därjämte
har föreningen anhållit, att, om den underdåniga framställningen bifölles,
någon särskild värdestegring icke måtte åsättas nu innehavda tomter,
samt att köpeskillingen måtte få erläggas efter samma grunder, som
förut varit gällande vid köp av tomter å statens egnahemsområde vid
Trollhättan.
Vad till en början angår vattenfallsstyrelsens framställning om ändrade
villkor vid övergång till det genom kungl. brevet den 12 juli
1912 medgivna nya tomträttssystemet, det s. k. Stockholmssystemet,
framgår av en från styrelsen införskaffad tabell, vilken såsom bilaga torde
få fogas vid detta protokoll, i vad mån ett bifall till framställningen skulle
Ansökning: av
Trollhättans
egnahemsförening.
Departements
chefen.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.
inverka på de avgifter, som skola till Trollhätte kanal- och vattenverk
erläggas av innehavarna av ifrågavarande tomter. Hur stor statens
minskade inkomst i verkligheten skulle bliva, är emellertid svårt att
noggrannt angiva. Storleken av minskningen i inkomst är givetvis beroende
på, hur många tomträttshavare under den ena eller andra förutsättningen
ritbyta det äldre s. k. Trollhättesystemet mot Stockholmssystemet.
Att alla tomträttshavare övergå till sistnämnda system, i fall
vattenfallsstyrelsens hemställan bifalles, torde kunna tagas för givet. I
följande beräkning utgår jag också från denna förutsättning. Annorlunda
torde däremot bliva förhållandet beträffande övergången från det
ena till det andra systemet, om de genom kungl. brevet den 12 juli
1912 fastställda villkoren förbliva oförändrade. De, som vid övergångtill
Stockholmssystemet i sin helhet få större eller obetydligt mindre
avgifter än enligt Trollhättesystemet, sakna anledning att byta system.
Ty enligt Trollhättesystemet få de alltid vid tomträttstidens slut till sig
utbetalad en penningsumma motsvarande byggnadens värde. Minskningen
i avgift vid övergång till Stockholmssystemet, enligt vilket något
sådant lösenbelopp i regel icke utbetalas, måste bliva någorlunda betydande,
för att anledning till övergång till detta system skall föreligga.
Skulle, i fall bestämmelserna uti kungl. brevet den 12 juli 1912 ej
ändras, ingen tomträttshavare övergå till Stockholmssystemet, men alla
tomträttshavare övergå till detta system, om kungl. brevet ändras så,
som vattenfallsstyrelsen hemställt, skulle ett bifall till vattenfallsstyrelsens
framställning medföra, att staten vid utgången av tiden
för vederbörande tomträttsavtal icke, såsom eljest skolat ske, erhåller
byggnader till ett värde av 244,000 kronor. Antar man åter,
att, under förutsättning att bestämmelserna i kungl. brevet den 12 juli
1912 förbliva gällande, de tomträttshavare ändock övergå till Stockholmssystemet,
vilka därigenom Unge i sin helhet betala mindre än enligt de
nuvarande avtalen, skulle staten vid bifall till vattenfallsstyrelsens framställning
gå miste om byggnader till ett värde av 115,700 kronor. Det
är dock ovisst, om staten skulle kunna fullt tillgodogöra sig värdet av
de byggnader, staten enligt de ursprungliga tomträttsavtalen skulle erhålla.
I de flesta fall bliva väl tomterna ånyo upplåtna med tomträtt, och enligt
bestämmelserna i avtalen har den förutvarande tomträttshavaren i så fall
företrädesrätt till ny upplåtelse. Förlängas sålunda gällande tomträttsavtal,
är det väl tvivelaktigt, om staten kan till den förutvarande tomträttshavaren,
vilken själv inbetalat det belopp, varmed staten inlöst
byggnaden, sälja densamma annat än till ett pris, som endast motsvarar
en del av byggnadens värde, eller, om staten behåller ägande
-
Jordbruksutskottets utlåtande Ur 87.
7
rätten till byggnaden, låta tomträttshavaren erlägga så mycket högre
tomtavgift, att byggnaden lämnar full avkastning. Staten skulle alltså
säkerligen blott delvis kunna tillgodogöra sig värdet av de hus,
staten erhölle vid slutet av respektive tomträttstider. Därtill kommer
att de, som skulle ernå fördel, om vattenfallsstyrelsens framställning
bifalles, äro arbetare i blygsamma ekonomiska förhållanden. Det kan
även möjligen bidraga till att göra tomträtten mera omtyckt i Trollhättan,
om de tomträttshavare, vilka för närvarande äro missbelåtna med
sina avtal, få möjlighet att på för dem fördelaktiga villkor övergå till
det system, som de ivrigt arbetat på att få i utbyte i stället för det
först använda, för tomträttshavarne synbarligen mindre tilltalande systemet.
I detta sammanhang anser jag mig emellertid böra framhålla, att
den nu av mig föreslagna lättnaden för de hittillsvarande tomträttsinnehavarna
icke symes mig böra föranleda därtill, att jämväl vid blivande
upplåtelser tomtavgiften sättes lägre, än vad som bör utgå med hänsyn
till tomtvärde och skälig ränta på de av staten nedlagda kostnaderna.
Ehuru, såsom förut framhållits, de av vatten fallsstyrelsen f öreslagna
villkoren för övergången till det nya tomträttssystemet icke torde komma
att medföra så stor minskning av statens inkomster å ifrågavarande
tomträttsupplåtelser, som man till en början kan vara böjd att antaga,
skulle dock alltid uppkomma någon förlust för staten. Vid sådant
förhållande torde, då förutsättningen för det av riksdagen enligt skrivelse
den 25 maj 1909, n:r 210, vattenfallsstyrelsen lämnade bemyndigandet
att bland annat upplåta tomträtt till områden å de under styrelsens förvaltning
ställda fastigheter i Ålvsborgs samt Göteborgs och Bohus län
varit, att upplåtelserna skedde fullt affärsmässigt, vattenfallsstyrelsens
framställning icke böra bifallas, utan att tillstånd därtill lämnas av
riksdagen.
Om jag alltså håller före, att tomträttshavarna böra vid övergången
till nytt tomträttssystem beredas den av vattenfallsstyrelsen föreslagna
förmånen, anser jag mig icke kunna tillstyrka bifall till egnahemsföreningens
ansökning om rätt för nuvarande tomträttshavare att förvärva
äganderätt till sina tomter, samt att obebyggda bostadstomter åter skola
försäljas, såsom skedde, innan tomträttsinstitutet infördes. Framställningar
i liknande syfte hava av Ivungl. Maj:t förut avslagits den 18 februari
1910 och den 12 juli 1912 och grundade skäl att frångå den principiella
ståndpunkt i frågan, som dessa beslut innebära, symas mig icke vara för
handen. Visserligen hava endast få tomträttsupplåtelser under de senare
åren ägt rum, men det är att förvänta, att förhållandet skall bliva
8
jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.
Utskottet.
annorlunda, sedan det nya tomträttssystemet införts och egnahemsspekulanter
fått klart för sig, att upplåtelser med äganderätt å statens egnahemsområden
i Trollhättan i allmänhet icke stå att erhålla. Jag tillåter mig
för övrigt påpeka, att, om försäljning skulle äga rum, väsentligt högre värde
än som nu ligger till grund för tomträttsupplåtelserna måste, i motsats
till vad egnahemsföreningen begärt, åsättas marken. Att rätt bestämma
detta värde är svårt, då många omständigheter tyda på att jordvärdestegringen
i Trollhättan skal! bliva högst betydlig. Platsen har alla
betingelser för att bliva ett stort industrisamhälle. Kraft till drivande
av industriella anläggningar finnes i riklig mängd samt till billigt pris,
och sedan ombyggnaden av Trollhätte kanal blivit färdig, skola även
havsgående fartyg kunna anlöpa Trollhättan. Ett avslag å framställningen
om försäljning av tomter bör dock icke medföra någon ändring
i den vattenfallsstyrelsen jämlikt nådiga brevet den 27 november 1908
tillkommande befogeidieten att undantagsvis avyttra tomter med äganderätt
även inom statens egnahemsområden i Trollhättan.»
Utskottet, som icke funnit något att erinra mot ifrågavarande framställning,
hemställer,
att Kungi. Maj:ts förevarande proposition må
av riksdagen bifallas.
Stockholm den 28 juli 1914.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg.
Närvarande: ee utlåtande nr 88.