Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1914 kl. 3 e. in.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Sedan bankoutskottet tagit kännedom om den av riksdagens år 1913
församlade revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning samt genomläst de protokoll, som blivit förda
hos fullmäktige i riksgäldskontoret efter den 16 januari 1913, till och
med vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, till och med den 15 januari 1914,
vilken dag fullmäktiges berättelse avgivits till riksdagen, får utskottet nu
meddela yttrande i anledning av berörda, sålunda verkställda granskning.

l:o.

I sin ovannämnda berättelse hava riksdagens revisorer å sid. 42—45
anfört följande:

»Under innevarande år hava fullmäktige i riksgäldskontoret även fattat beslut
om uppläggande av ett nytt fonderat statslån, löpande med 4y2 procent ränta. Det
nya lånet, som uppgår till nominellt 100 miljoner francs eller 72 miljoner kronor, är
fördelat på 200,000 stycken obligationer, vardera å 500 francs, motsvarande 360 kronor,
19 £ 16 shill. sterling och 404 rmk. Obligationerna äro daterade den 1 oktober
1913 samt utfärdas med svensk, fransk, engelsk och tysk text; de åtföljas av 40 st.
halvårsvis förfallande räntekuponger jämte talong.

Genom kontrakt av den 12 sistlidne juni hava fullmäktige med ett av Stock Bihang

till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 4 höft. (Nr 4—5.) 5

Ang. upptagande
av
eu nytt fonderat
Htattlän.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

holma enskilda bank och Aktiebolaget Stockholms handelsbank representerat bankkonsortium
träffat avtal, enligt vilket konsortiet fast övertagit 34 miljoner francs
av ifrågavarande statslån. För övertagandet av återstående 66 miljoner francs har
konsortiet förbehållit sig optionsrätt intill utgången av februari månad 1914. Av
denna optionsrätt har konsortiet likväl, enligt vad från riksgäldskontoret meddelats
revisorerna, ännu vid tiden för statsrevisionens avslutande icke begagnat sig. De i
lånekonsortiet deltagande bankinstituten äro följande: Credit Lyonnais,^ Banque de
Paris & des Pays-Bas, Comptoir National d’Escompte de Paris, Société Générale pour
favoriser le développement du Commerce et de 1’Industrie en France, Stockholms enskilda
bank, Aktiebolaget Stockholms handelsbank samt M. M. Warburg . & C:o.

Riksgäldskontoret har i ovannämnda kontrakt förbundit sig att intill den 15 februari
1914 icke för annan än regeringen samt riksdagens Revisorer och vederbörande
utskott meddela den kurs, till vilken obligationerna enligt kontraktet blivit
övertagna. Med anledning härav anse sig revisorerna ej heller böra i denna berättelse
lämna någon uppgift i berörda hänseende.

I likhet med samtliga de statslån, som av riksgäldskontoret upptagits från och
med år 1904, är även det nya lånet av s. k. statsräntetyp och skall sålunda ej återbetalas
efter någon viss på förhand bestämd amorteringsplan. Däremot har riksgäldskontoret
förbehållit sig rätt att från och med den 1 oktober 1921 helt eller delvis
återbetala lånet till pari efter därom minst tre månader förut verkställd uppsägning.

På framställning av fullmäktige har Kungl. Maj:t den 30 juni 1913 meddelat
sin nådiga garanti å den rikets gäld, som uppkomme genom försäljning av de obligationer,
om vilka i förenämnda kontrakt avhandlas.

Angående de överläggningar mellan fullmäktige, som föregått beslutet om det
nya lånets upptagande, innehålla fullmäktiges protokoll en utförlig redogörelse, av
vilken revisorerna tagit noggrann kännedom. Av sagda redogörelse framgar, att
inom fullmäktige skilda meningar gjort sig gällande i fråga om de olika utvägar, som
erbjöde sig för fyllandet av riksgäldskontorets lånebehov. Vid fullmäktiges sammanträde
den 4 juni 1913, då ett av Credit Lyonnais å förenämnda bankgrupps vägnar
avgivet anbud beträffande det ifrågasatta lånet förelåg till avgörande, framhölls nämligen
av en minoritet bland fullmäktige, att något omedelbart behov för riksgäldskontoret
att anlita den utländska lånemarknaden ej förefunnes. En del av riksgäldskontorets
lånebehov kunde nämligen tillgodoses genom upptagandet av ett inländskt
lån å 20 å 25 miljoner kronor, vilket skulle kunna erhållas på billigare villkor än
dem, som erbjudits av Credit Lyonnais. Då eu dylik åtgärd — framhölls vidare inom
nämnda minoritet •—■ ej heller kunde anses utöva något skadligt inflytande på penningeställningen
inom landet, borde riksgäldskontoret, om ett utländskt lån därjämte bleve
nödvändigt, för dess upptagande avvakta en gynnsammare tidpunkt än den dåvarande.

Å andra sidan uttalades inom fullmäktige den mening, att man vid valet mellan
ett anlitande av den utländska eller den inländska lånemarknaden ej allenast borde
fasta avseende vid riksgäldskontorets ränteutgift, i vilket fall det inhemska lånet tydligen
komme att äga företräde. Vid frågans bedömande finge nämligen ej lämnas ur
räkningen den viktiga omständigheten, att staten genom upptagande av lån inom landet
intill ett så avsevärt belopp som 20 å 25 miljoner kronor måste med samma belopp
minska möjligheten för andra lånesökande, såsom kommuner samt Sveriges allmänna
hypoteksbanks och konungarikets Sveriges stadskypotekskassa, att genom upplåning
inom landet få sina lånebehov tillgodosedda. Givetvis kunde olika meningar
råda, huruvida staten borde göra sin företrädesrätt gällande framför andra lånesökande,

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

3

men det vore klart, att staten icke utan tvingande nödvändighet borde i någon avsevärd
mån inkräkta på andra lånesökandes möjlighet att inom landet tillgodose sina
legitima lånebehov.

I fullmäktiges protokoll finnes i övrigt en fullständig motivering intagen till
stöd för de olika ståndpunkter, som, enligt vad ovan angivits, varit inom fullmäktige
företrädda. Revisorerna, vilka ägnat detta ärende en ingående granskning, hava därvid
funnit, att synnerligen vägande skäl anförts å ömse sidor. I sista hand har
fullmäktiges beslut måst fattas med hänsyn till den uppfattning, fullmäktige var för
sig hyst beträffande förhållandena på lånemarknaden under år 1914; och då denna
fråga undandragit sig varje säkert bedömande, är det givet, att fullmäktige haft en
synnerligen svår uppgift att lösa, då det gällt att fullgöra riksdagens uppdrag att
genom lån anskaffa medel för svenska statens räkning. De villkor, på vilka det nu
avslutade statslånet erhållits, äro visserligen mera betungande än vad fallet varit beträffande
något av de fonderade lån, som under de senaste trettiofem åren upptagits
av riksgäldskontoret; men det bör å andra sidan ihågkommas, att kurserna på statspapper
— såväl större som mindre staters — sedan flera år tillbaka varit stadda i
sjunkande, och att ställningen på penningemarknaden vid tiden för lånets upptagande
varit och fortfarande torde vara ytterst ogynnsam för de lånesökande. I anledning
härav vilja revisorerna såsom sin mening uttala att, vare sig fullmäktiges beslut gått
i den ena eller den andra riktningen, anledning saknats att däremot framställa anmärkning.

Under granskningen av fullmäktiges protokoll i förevarande ärende hava revisorerna
emellertid uppmärksammat att vid de förberedande underhandlingarna rörande
lånet icke, såvitt av handlingarna framgår, i likhet med vad som vid upptagandet
av föregående statslån ägt rum, något annat vare sig in- eller utländskt lånekonsortium
än det, med vilket lånet slutligen avslutades, blivit satt i tillfälle erbjuda sina
tjänster; och hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla detta förhållande.

Såsom ovan är nämnt, har riksgäldskontoret för erhållande av det nya statslånet
måst underkasta sig hårdare villkor än förut på en tidrymd av ej mindre än trettiofem
år. Revisorerna vilja med avseende härpå särskilt erinra om den effektiva ränta
som staten enligt verkställda beräkningar har att betala för de under den senaste
tioårsperioden upptagna fonderade lånen. Denna utgör för 1904 och 1906 års lån
3,643 procent, för 1907 års lån 3,77 procent, för 1908 års lån 3,87 procent och
för 1911 års lån 4,005 procent. Yad 1913 års lån angår, äro revisorerna av skäl,
som ovan angivits, förhindrade att till siffran uppgiva den effektiva ränta, som detta
lån kommer att betinga. Men att stegringen är högst betydande, framgår därav, att
den i obligationerna förskrivna räntan, som för 1911 års lån är 4 procent under de
femton första åren av lånets löpetid och därefter 3x/2 procent, nu måst förändras till
4Y2 procent utan någon motsvarande nedsättning efter viss tids förlopp.

Den oavbrutet fortgående, snabba tillväxten av svenska statens fonderade skuld
måste redan i och för sig giva anledning till allvarliga betänkligheter. Nämnda skuld
uppgick vid början av år 1899 till i runt tal 284 miljoner kronor och utgör nu omkring
622 miljoner kronor samt har sålunda mer än fördubblats på en tid av ej fullt
femton år. Betänkligheterna mot ett fortgående på denna väg framträda ännu starkare,
om man tager i betraktande att de villkor, långivarna betingat sig, blivit alltmera
tryckande, och att utgifterna för statsskuldens förräntande i följd av övergången
till en högre räntefot proportionsvis stiga snabbare än ökningen i själva kapitalskulden.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

Såsom en bidragande orsak till att lånevillkoren år för år blivit allt ofördelaktigare
förtjänar särskilt framhållas, att riksgäldskon tor et under den senaste tiden
alltför ofta måst uppträda såsom lånesökande. Under åren 1904—1913 hava nämligen
ej mindre än sex nya statslån emitterats, varjämte under samma tid en betydande försäljning
av obligationer, tillhörande det år 1887 upplagda 3,6 procent lånet, ägt rum.
— I sammanhang härmed torde jämväl böra erinras om de betydande anslagsbelopp,
som de senaste riksdagarna anvisat till utgående av lånemedel. Dessa belopp utgjorde
för år 1912 43,789,900 kronor, för år 1913 44,805,300 kronor och för år 1914 42,314,000
kronor, eller tillsammans över 130 miljoner kronor på en tid av endast tre år.

Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits särskilt vid upptagande av 1913
års fonderade statslån, hava revisorerna ansett som sin plikt att fästa riksdagens
synnerliga uppmärksamhet på vådan av att — åtminstone under nuvarande penningetider
— alltför hastigt öka statens lånebehov.»

Såsom revisorerna omförmäla, hade riksgäldskontoret uti ifrågavarande
lånekontrakt förbundit sig att intill den 15 februari 1914 icke för annan
än regeringen samt riksdagens revisorer och vederbörande utskott meddela
den kurs, till vilken obligationerna enligt kontraktet blivit övertagna.
Sedan berörda tid numera tilländagått, anser sig utskottet böra nämna, att
jämlikt bestämmelserna i kontraktet obligationerna övertagits till en kurs
av 93 1/2 %, vilken kurs jämväl skulle vara gällande för den del av lånet,
66 milljoner francs, för vilken optionsrätt medgivits.

Utskottet har vidare ur kontraktet ansett sig böra meddela följande.
Kostnaden för de utländska stämplar, varmed de övertagna obligationerna
kunde komma att beläggas, ävensom alla övriga med obligationernas
emitterande, notering eller dylikt förenade utgifter skulle bestridas av
långivarna, dock att, för den händelse den franska stämpeln, vid tiden för
kontraktets upprättande 2 %>, skulle ökas under tiden för optionen, den
därmed ökade kostnaden skulle bestridas av riksgäldskontoret för det
belopp, som återstode att övertaga. Då den franska stämpeln numera
(från den 1 augusti 1913) utgör 3 %, innebär ifrågavarande bestämmelse
i själva verket, att den verkliga kursen för den del av lånet, för vilken
option medgivits, blir 92 x/2 %•

I avseende å försäljningskursen å de obligationer, som långivarna på
grund av den medgivna optionsrätten kunde komma att övertaga, innehåller
kontraktet vidare, att, därest nämnda kurs skulle överstiga 98 1/2 %, långivarna
skulle till riksgäldskontoret redovisa hälften av överskottet utöver 98 V2 %•

Enligt vad utskottet inhämtat, hava långivarna ännu icke begagnat sig
av den medgivna optionsrätten.

På sätt revisorerna erinra, finnes i fullmäktiges protokoll en fullständig
motivering intagen till stöd för de olika meningar, som gjort sig
gällande vid frågans behandling inom fullmäktige. Utskottet har i likhet

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

5

med revisorerna ägnat denna fråga en ingående granskning och finner det
icke kunna bestridas, såsom också revisorerna framhålla, att fullmäktige haft
en synnerligen svår uppgift att lösa, då det denna gång gällt att fullgöra
riksdagens uppdrag att genom lån anskaffa medel för statens räkning.

Utskottet har emellertid vid läsningen av fullmäktiges protokoll fäst
sig därvid, att vid de förberedande underhandlingarna rörande lånet icke,
såsom förut i flera fall skett, något annat vare sig in- eller utländskt
lånekonsortium än det, som slutligen övertagit lånet, beretts tillfälle att
avgiva anbud. I anledning härav har utskottet ansett sig böra framhålla
angelägenheten av att i dylika fall, då sådant utan olägenhet kan ske,
tillfälle lämnas flera långivare att erbjuda sina tjänster.

Det har vidare ådragit sig utskottets uppmärksamhet, att fullmäktige
stannat vid ett utländskt lån, varav endast ett belopp av omkring 241/2 milljoner
kronor övertagits fast av lånekonsortiet, och detta vid en tidpunkt,
då, enligt vad av handlingarna framgår, möjlighet icke lärer hava saknats
att inom landet på väsentligt gynnsammare villkor upptaga ett lån till
samma belopp. Olika meningar hava visserligen uttalats därom, huruvida
genom ett dylikt lån på den inhemska penningmarknaden tillgodoseendet
av andra legitima lånebehov skulle i någon mera avsevärd mån hava försvårats.
Utan att i detta avseende göra något bestämt uttalande har
utskottet likväl ansett sig böra framhålla önskvärdheten av att vid dylika
tillfällen en mera ingående undersökning av hithörande förhållanden sker
än den, som här synes hava ägt rum.

Vad slutligen angår de villkor, på vilka det ifrågavarande lånet upptagits,
hava revisorerna framhållit, hurusom desamma vore synnerligen
betungande. I detta avseende har utskottet funnit det särskilt anmärkningsvärt,
att endast en tredjedel av lånet övertagits fast, under det att
option meddelats för de återstående två tredjedelarna. Då enligt sakens
natur option innebär en ensidig fördel för långivaren, har utskottet ansett
sig böra uttala den mening, att vid underhandlingar om blivande statslån
fullmäktige icke måtte medgifva optionsrätt, såvida icke särskilda omständigheter
anses böra därtill föranleda.

Utskottet, som vid ärendets granskning icke funnit skäl till andra erinringar
än dem, som här ovan uttalats, har ansett sig böra vad i ärendet
förekommit för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Enligt
malt, hava

vad revisorerna i sin förenämnda berättelse
fullmäktige i riksgäldskontoret i en till

(sid. 325) omför- Ang. försumrevisorerna
ställd mad

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

skrift framhållit, bland annat, att revisionsberättelserna från åtskilliga
med statslån understödda järnvägsbolag utvisade, att uppkomna trafiköverskott,
som kunnat inbetalas till riksgäldskontoret, icke av vederbörande
bolag använts för annuitet å statslånet utan till gäldande av ränta och
kapitalavbetalning å andra järnvägsbolagets skulder, ehuru staten för sitt
lån ägt förmånsrätt framför övriga innehavare av inteckningar i järnvägen.
Då det förhållandet, yttra fullmäktige, att bolag, med åsidosättande
av sina skyldigheter mot staten, tillgodosåge andra fordringsägare,
mycket ofta förekomme och den föreställningen syntes mera allmänt göra
sig gällande, att de enskilda fordringsägarne borde i första rummet tillgodoses
och statens rätt sättas i sista rummet, hade fullmäktige icke velat
underlåta att fästa revisorernas uppmärksamhet å saken.

Enligt en av fullmäktige lämnad uppgift å de järnvägsbolag, vilka
icke fullgjort sin betalningsskyldighet till riksgäldskontoret för år 1912,
men det oaktat använt medel till ränta och avbetalning å lån till enskilda
fordringsägare, hava dessa aktiebolag, till antalet femton, under nämnda
år för berörda ändamål utbetalt tillhopa 428,233 kronor 8 öre.

De av fullmäktige berörda sakförhållandena hava revisorerna funnit
vara av synnerligen allvarlig art och äga en vittgående statsfinansiell betydelse.
Till ytterligare belysning av saken hava revisorerna meddelat en
översikt, utvisande för femårsperioden 1908—1912, vilka järnvägsaktiebolag
vid årsskiftet häftade i förfallen skuld till riksgäldskontoret ävensom
skuldens storlek. Enligt denna översikt häftade vid 1912 års slut tjugutvå
aktiebolag i förfallna skulder till riksgäldskontoret med tillhopa 5,783,479
kronor 15 öre, därav kapital 1,176,147 kronor 63 öre och ränta 4,607,331
kronor 52 öre.

Yad beträffade det förhållandet, att en mängd järnvägsbolag, mycket
ofta med åsidosättande av sina skyldigheter emot staten, tillgodosåge
andra fordringsägare, ävensom att den föreställningen bland bolagen syntes
mera allmänt göra sig gällande, att de enskilda fordringsägarna borde
i första rummet tillgodoses och statens rätt sättas i sista rummet, hava
revisorerna förklarat sig i allo dela de betänkligheter mot en sådan utveckling,
åt vilka fullmäktige givit uttryck i sin skrivelse. De betydande
låneunderstöd, som staten beviljat för byggande av enskilda järnvägar,
anföra revisorerna vidare, gjorde det till en vital statsangelägenhet, att
säkerheterna för dessa lån ej till sitt värde förringades och att den förfallna
skuldsumman ej växte på ett sätt, som måste lända andra legitima
lånebehov till förfång, Revisorerna ville därför såsom sin mening uttala,
att det måste vara en synnerligen viktig angelägenhet, att principen om
statens förmånsrätt för sin fordran av de enskilda järnvägsbolagen ovägerligen
upprätthölles.

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

7

Sedan fullmäktige lämnat de i fullmäktiges skrivelse till revisorerna
förtecknade järnvägsbolagen tillfälle att avgiva förklaringar över vad revisorerna
uttalat, i vad det dem rörde, hava sådana förklaringar inkommit till
fullmäktige. Dessa förklaringar hava fullmäktige med skrivelse den 15
nästlidna januari överlämnat till riksdagen. Uti denna skrivelse hava''fullmäktige
sammanfattat vad som från järnvägsaktiebolagens sida i huvudsak
anförts till ursäkt för underlåtenheten att i första hand fullgöra betalningsskyldigheten
gentemot staten. »I sådant avseende åberopas — yttra
fullmäktige — av ett flertal järnvägsbolag, att de kostnadsberäkningar för
järnvägarnes anläggning, som legat till grund för bestämmandet av statslånens
belopp, visat sig vara alltför låga, och att i följd härav betydande
summor måst anskaffas för järnvägarnes fullbordande och utrustning med
rullande materiel samt vidare för s. k. kompletteringsarbeten, bland""vilka
särskilt nämnas anläggning av sidospår, väganläggningar till stationerna
o. d. I vissa fall bär även den ursprungligen uppgjorda planen för järnvägsföretagen
undergått förändringar av sådan omfattning, att bolagen
därigenom tillskyndats dryga utgifter, som ej kunnat förutses. Vidare
anföres, att åtskilliga bolag ej erhållit den trafikinkomst, som från början
påräknats, eller att trafiken ej motsvarat de verkliga kostnaderna för järnvägarnas
anläggning. Stundom har även ett obehörigt dröjsmål med ordnandet
av samtrafiken med andra järnvägar inverkat ofördelaktigt på bolagens
eget trafikresultat. Vid tvenne järnvägar har trafiken betydligt minskats
genom tillkomsten av nya kommunikationsföretag, i det ena fallet
en hamnanläggning och i det andra två konkurrerande järnvägar. Slutligen
hava även de årligen utgående anslutningsavgifterna till främmande
banor under senare tid blivit avsevärt höjda.

Dessa för bolagens ekonomi ogynnsamma omständigheter hava tvingat
bolagen att anskaffa nödiga medel genom att utöver statslånen upptaga
lån hos enskilda. Ett och annat bolag har därvid erhållit understöd från
de kommuner, som av järnvägen beröras, genom borgen. Ofta har även
inträffat, att bolagsstyrelsens ledamöter personligen måst ikläda sig bor°-ensansvar
för de upptagna lånen. Såväl vid iklädande av dessa borgensförbindelser
som vid beviljande av lån utan sådan säkerhet har utan tvivel i
många fall förefunnits en tyst förutsättning, att de enskilda fordrino-sägarne
vid räntelikvider och eljest skulle gå före staten oaktat denna
senares formella bättre rätt».

Härefter anföra fullmäktige, att de å ena sidan icke förbisåge de betänkliga
konsekvenser, som kunde uppkomma av en sådan föreställning och
praxis. A andra sidan borde dock ej lämnas obeaktat, att, därest ej nödiga
medel på nämnda sätt anskaffats, järnvägarnas drift i vissa fall ej kunnat

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

fortsättas, vilket åter kunnat hava till följd, att staten måst efter bolagets
konkurs övertaga järnvägen. Enahanda kunde förhållandet bliva, om staten
på rättslig väg utkrävde sin förfallna fordran, något som givetvis icke
finge hindra fullmäktige att i varje särskilt fall pröva.föreliggande omständigheter.

Vid granskning av de avgivna förklaringarna har utskottet funnit, att
orsakerna° till de ifrågavarande järnvägsbolagens svaga ekonomi och oförmåga
att nu fullgöra sin betalningsskyldighet till staten äro att i huvudsak0
tillskriva sådana omständigheter, som fullmäktige i sin skrivelse till
riksdagen omförmält. Järnvägsbolagen hava måst sätta sig i tryckande
skulder till låneanstalter och enskilda personer, för vilka skulder kommuner
eller bolagsstyrelser m. fl. måst träda i betalningsansvar. De upplånade
inedlen hava i regel använts till järnvägsanläggningens kompletterande
och förbättrande samt till trafikmaterial och rörelsekapital jämte
andra för järnvägsföretaget nödiga behov. Härigenom har trafikens uppehållande
och utveckling möjliggjorts, vilket även haft en gynnsam återverkan
på statens säkerhet för sitt låneunderstöd.

Givet är, att uraktlåtenhet från järnvägsbolagens sida att fullgöra
sina förbindelser för dessa lån leder till att långivarna vända sig mot
bolagen och deras lånegaranter för utbekommande av sina fordringar.
Mången skulle till följd härav drabbas av högeligen kännbara förluster och
måhända av ekonomisk ruin; och om staten nödgades att till skyddande
av sin rätt övertaga banan och uppehålla trafiken för egen räkning, komme
detta sannolikt att medföra avsevärda uppoffringar för staten. Icke bättre
skulle resultatet bliva, om staten själv, utan beaktande av järnvägsbolagets
betalningsskyldighet till andra långivare, sökte medelst rättsliga åtgärder
uttaga sina förfallna fordringar.

Däremot synes det åtminstone för ett flertal av järnvägsbolagen finnas
utsikt att under fortsatt verksamhet med god och målmedveten ledningkunna
uppdriva trafikinkomsterna och förbättra sin ställning, så att statens
förfallna fordringar förr eller senare kunna gäldas.

Även om man skärskådar saken från den synpunkten att de enskilda
järnvägarna tillkommit för att gagna ortsintressen och därföi egentligen
böra räknas till företag av lokal betydelse, kan man ej bortse från, att
järnvägarna verkat i eu för det allmänna fördelaktig riktning genom att
höja jordbruket och fastighetsvärdet samt lätta förutsättningarna för industriens
och andra näringars gynnsamma utveckling och framgång.

Under sådana förhållanden synes det utskottet ingalunda vara obestridligt,
att utbetalningar till enskilda fordringsägare av förfallna räntor

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

9

och amorteringar innebära ett sådant obehörigt gynnande av andra fordringsägare,
att staten i dessa fall bör obetingat gripa in för att med till
buds stående rättsmedel göra sin rätt gällande. Snarare förefaller det, att
omständigheterna mången gång böra mana till varsamhet för staten i dess
uppträdande, så att dess eget bästa och andras ekonomiska välfärd ej
äventyras.

Då staten har och framdeles även kommer att få stora tillgångar
bundna i enskilda järnvägsföretag, är, såsom revisorerna framhållit, föreliggande
fråga om en del järnvägsbolags uraktlåtenhet att fullgöra sin
betalningsskyldighet till staten onekligen av stor statsfinansiell betydelse
och en så viktig angelägenhet, att den bör följas med uppmärksamhet.
Att nu angiva vissa linjer, efter vilka riksgäldskontoret bör i förekommande
fall handla till värnande av statens rätt och tryggande av statens
säkerhet, är emellertid mycket vanskligt, då de grundläggande förhållandena
kunna växla på mångfaldigt sätt och ställa sig olika i olika fall.
Utskottet anser det ej heller erforderligt. Riksdagen har nämligen i reglementet
för riksgäldskontoret, § 22 mom. 3 och § *60, ålagt fullmäktige att
ej mindre, om anledning därtill gives, söka förebygga, att med statslån
understött järnvägsbolags inkomster, med åsidosättande av bolagets skyldighet
att erlägga föreskriven inbetalning till riksgäldskontoret, användas
till bestridande av andra utgifter än sådana, som äro nödvändiga för järnvägsdriftens
uppehållande, än även, därest tvångsförsäljning sker av järnvägsbolags
egendom, uti vilken riksgäldskontoret har inteckning till säkerhet
för fordran, så förfara att dylik försäljning ej må ske till lägre pris
än att riksgäldskontorets fordran av köpeskillingen varder betäckt, ävensom
att efter erhållen del av revisionsberättelserna om bolagets förvaltning
och räkenskaper taga under övervägande, huruvida några åtgärder erfordras
för bevarande av riksgäldskontorets rätt och säkerhet för de utgivna
lånens fortsatta likviderande. Dessa föreskrifter giva åt fullmäktige en så
vid handlings- och prövningsrätt, att den må anses tillfyllest. Utskottet
har dock, i anslutning till vad fullmäktige yttrat, velat uttala den mening,
att, innan fullmäktige skrida till att på rättslig väg utkräva förfallen fordran,
de måtte i varje särskilt fall noga undersöka och överväga, huruvida
en sådan åtgärd är av föreliggande omständigheter verkligen påkallad och
kommer att lända till båtnad för staten.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att vad revisorerna i förevarande ärende anfört icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. S samt. 4 höft. (Nr 4—5).

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Ang. revisionsberättelsen TOr.

m.

Ang. ansvarsfrihet

för riksgäldskontorets
styrelse.

3:o.

Vad i revisorernas berättelse om granskningen av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning eljest blivit anfört har utskottet funnit icke vara
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; och har
utskottet funnit vad vid läsningen av fullmäktiges protokoll förekommit
ej böra föranleda någon ytterligare anmälan eller hemställan.

4:o.

Då utskottet vid den nu verkställda granskningen av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning funnit fullmäktige i nämnda kontor hava
med nit och omsorg handhaft sitt uppdrag, tillstyrker utskottet,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas
ansvarsfrihet dels för den av riksdagens år 1913 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under år 1912, dels ock för alla beslut och åtgärder,
som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll
från och med den 17 januari 1913 till och med den
15 januari 1914.

Stockholm den 17 februari 1914.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Reservationer:

vid punkt l:o ang. upptagande av ett nytt fonderat statslån:

av herrar E. J. Söderberg och Kristensson mot vissa delar av motiveringen; vid

punkt 2:o ang. försummad inbetalning å vissa järnvägslån:

av herrar Holmquist och E. J. Söderberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Utskottet delar utan all fråga den av revisorerna uttalade uppfattning,
att det måste vara en synnerligen viktig angelägenhet, att principen om
statens förmånsrätt för sin fordran av de enskilda järnvägsbolagen ovägerligen
upprätthålles, så vitt i detta uttalande ligger, att säkerheten för utfående
av statens fordran hos de särskilda järnvägsbolagen icke väsentligen
förminskas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

11

Skulle åter i omförmälda uttalande ligga den mening att staten undfalla
förhållanden skulle, utan hänsyn till varje annan fordringsägare, först
uttaga statens förfallna fordran hos järnvägsbolagen, anser sig utskottet
icke kunna följa revisorernas uppfattning.

Vid granskning inom utskottet av de förklaringar, som av de särskilda
här avsedda järnvägsbolagen avgivits, har det visat sig, att de fordringar,
som framför statens blivit av j ärnvägsbolagen guldna, nästan undantagslöst
varit sådana, som bolagen nödgats ikläda sig för järnvägarnes fullbordande
och ändamålsenliga kompletterande — en åtgärd varigenom säkerheten
för statslånen blivit förstärkt — eller för direkt uppehållande av
järnvägarnas drift. Under sådana förhållanden har det synts vara i statens
välförstådda intresse att icke genom att brådstörtat göra statens fordringar
emot bolagen gällande tvinga staten att övertaga järnvägarna och
i varje fall, utan särskild nytta för staten, sätta enskilda och kommuner
i ekonomiska svårigheter. I riksgäldskontorets reglemente § 22 mom. 3
och § 60 är fullmäktige ålagt, att ej mindre, om anledning därtill
gives, söka förebygga att med statslån understött järnvägsbolags inkomster,
med åsidosättande av bolagets skyldighet att erlägga föreskriven
inbetalning till riksgäldskontoret, användas till bestridande av andra utgifter
än sådana, som äro nödvändiga för järnvägsdriftens uppehållande, än
även, därest tvångsförsäljning sker av järnvägsbolags egendom, uti vilken
riksgäldskontoret har inteckning till säkerhet för fordran, så förfara, att
dylik försäljning ej må ske till lägre pris än att riksgäldskontorets fordran
av köpeskillingen varder betäckt, ävensom att efter erhållen del av revisionsberättelserna
om bolagets förvaltning och räkenskaper taga under
övervägande, huruvida några åtgärder erfordras för bevarande av riksgäldskontorets
rätt och säkerhet för de utgivna lånens fortsatta likviderande.

Utskottet anser, att någon allmängiltig regel, huru med hänsyn till
statens fordran i alla föreliggande fall skall förhållas, icke kan uppställas,
utan bör det enligt utskottets mening, på sätt jämväl fullmäktige anfört,
i enlighet med ovan angivna bestämmelser, åligga fullmäktige att i varje
fall noga pröva föreliggande omständigheter och därefter förfara särskilt
med avseende å sådana statens förfallna räntefordringar, som icke äro
genom inteckningssäkerhet tryggade.

På grund härav hemställer utskottet,

att vad revisorerna i förevarande ärende anfört icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Kristensson har begärt få antecknat, att han icke deltagit i behandlingen
av punkt 2:o.