Statsutskottets utlåtande Nr 66.

1

Nr

66.

Ankom till riksdagens kansli den 31 juli 1914 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungi.

Maj\t angående åtgärder till åstadkommande av direkt
g enomgång strafik över Svinesund mellan svenska och norska
järnvägar.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren vackt, till statsutskottet remitterad motion,
nr 71, liar av herr E. Hage m. fl. hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder,
som kunna anses lämpliga för befrämjande av åstadkommandet av en
direkt genomgångstrafik per järnväg mellan svenska och norska järnvägarna
över Svinesund.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt förslag, hänvisas
till en vid innevarande års förra riksdag i samma ämne inom andra
kammaren väckt motion nr 139.

Utskottet, som begärt Konungens befallning till järnvägsstyrelsen att
avgiva yttrande över ifrågavarande motion, har med föranledande härav
mottagit såsom bilaga vid detta utlåtande fogat yttrande. Under åberopande
av vad järnvägsstyrelsen däri anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 juli 1914.

På statsutskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 samt. 37 käft. (Nr 66).

1

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från Första kammaren: herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, S. H. Kvarnzelius,
O. Jonsson, H. F. Lamm, greve Ph. O. L. Klingspor, A. N. Halm, A. C.
Lindblad, C. G. Elcman, G. 31. II. Ekelund, greveJV. F. Posse, J. S. Almer och
A. R. Rooth.

från andra kammaren: herrar A. Ekman, J. Ström, G. Odqvist, J. B. Eriksson
i Grängesberg, J. Olofsson i Digernäs, A. P. Gustafsson i Örebro, A. Anderson
i Råstock, G. A. 3Iolin i Södertälje, II. Lemke, J. Andersson i Stftrte, J.
Erlansson och K. 0. Strid.

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

3

Bilaga.

Järnvägsstyrelsens utlåtande angående en mom riksdagen väckt motion om
vidtagande av åtgärder till åstadkommande av direkt genomgångstrafik
över Svinesund mellan svenska och norska järn.
vägar.

Till Kon un gea.

Enligt skrivelse från statsrådet och chefen för civildepardementet den 17
juni 1914 har Eders Kungl. Maj:t genom beslut sagda dag anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva av riksdagens statsutskott begärt yttrande öven en inom andra
kammaren väckt motion nr 71 om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående åtgärder
till åstadkommande av direkt genomgångstrafik över Svinesund mellan svenska
och norska järnvägar.

Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Till en början tillåter styrelsen sig erinra om vad som beträffande statsbanan
genom Bohuslän och dess anslutning till det norska järnvägsnätet förekommit
vid 1897 och 1898 års riksdagar.

I nådig proposition nr 46 till 1897 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att besluta anläggning av statsbana från Göteborg över Kungälv, Ucklum
och Uddevalla till Svinesund. I propositionen redogöres för ett av järnvägsstyrelsen
rörande järnvägsanläggningen ifråga avgivet utlåtande av den 31 december
1896.

Enligt denna redogörelse hade järnvägsstyrelsen (se sid. 44 och 45) vad anginge
den ifrågasatta järnvägens anslutning till norska järnvägsnätet meddelat, att uti
ett genom landstingets försorg upprättat förslag linjen över Svinesund avsetts att
anknytas till norska sydbanan i närheten av gården Vik, och hade järnvägsstyrelsen
ansett allenast en mindre ändring i detta förslag erforderlig.

Sedan järnvägsstyrelsen i anledning av därom i nådigt brev av den 19
juni 1896 meddelad föreskrift hos styrelsen för Norges statsbanor begärt upplysning
rörande den bohuslänska statsbanans anknytning till järnvägsnätet inom
Norge, hade norska departementet för de offentliga arbetena meddelat, att genom
norska myndigheter uppgjorts förslag till en annan linje, som skulle vid Bergs

4

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

station ansluta sig till den norska sydbanan; varjämte departementet, som förklarat
sig på järnvägsstyrelsens framställning icke kunna lämna bestämt svar,
hemställt, huruvida det från svensk sida kunde befinnas skäligt att underkasta
linjen genom Bullaredalen med anslutning till Fredrikshald—Suunanå järnväg
vid Praestebakke station närmare undersökning.

Beträffande det alternativa förslaget till anslutning med norska sydbanan
vid Bergs station, hade järnvägsstyrelsen funnit detta förtjänt att tagas under
omprövning, men förklarat sig för det dåvarande icke vara i tillfälle att närmare
ingå i prövning, vilkendera av de ifrågasatta linjerna vore att föredraga,
utan allenast uttalat, att det vore visst, att lämplig anknytningspunkt med norska
järnvägsnätet kunde utan svårighet beredas.

I fråga åter om järnvägens framdragande genom Bullaredalen och förening
med Fredrikshald—Sunnanå järnväg vid Praestebakke station, hade en sådan
linje redan genom landstingets försorg undersökts, men kunde anses uppgiven,
sedan landstingets samtliga järnvägskommittéer förordat linjen över Svinesund.
Enligt styrelsens åsikt ägde ock linjen genom Vette, Tanums och Qville härad
väsentliga företräden framför linjen genom Bullaredalen, enär den dels berörde
fruktbarare och folkrikare trakter än den sistnämnda, dels ock kunde genom kort
bibana till Krossekärr sättas i förbindelse med en isfri hamn, vilket sistnämnda
vore av stor betydelse särskilt för fiskerinäringens utveckling. Därtill komme,
att den linje, som vore ämnad att förena banan genom Bullaredalen med norska
järnvägsnätet vid Praestebakke, skulle erhålla högst ofördelaktiga lutnings- och
krökningsförliållanden, i det att stigningen skulle på en sträcka av 4 kilometer
bliva 1:53, och på ett ställo kurvor med allenast 220 meters radie skulle komma
till användning. Det vore uppenbart, att sådana anordningar komme att bliva
för den genomgående trafiken högst ofördelaktiga. Vid sådana förhållanden hade
styrelsen hemställt, att det norska departementets omförmälda hemställan icke
måtte till någon åtgärd föranleda.

För egen del anförde föredragande departementschefen, såsom av nämnda
nådiga proposition (sid. 49 och 50) framgår, följande:

»De skäl, som betingade beslutet om västkustbanans övertagande av Staten,
synas mig med följdriktighet fordra, att Staten jämväl åstadkommer den sista
länken i den förbindelseled, som erfordras för förmedlandet av transitotrafiken
mellan Norge och utlandet och genom vilken Staten sättes i stånd att, oberoende
av enskilda järnvägsbolag, med främmande länders järnvägsförvaltningar förbereda
och avsluta avtal angående samtrafik, postförbindelser med mera, som rörer
den internationella samfärdseln. Då härtill kommer att, på sätt som framgår av
vad jag förut anfört, orten är i synnerligt behov av ifrågavarande järnvägsförbindelse
för utveckling av dess näringar, särskilt jordbruket och havsfisket, samt
att allt talar för att banan i finansiellt hänseende skall lämna ett lyckligt resultat,
har jag anledning föreslå Eders Kungl. Maj:t att göra framställning till Riksdagen
jämväl om denna järnvägs anläggande på Statens bekostnad.

Vad de ifrågasatta olika linjerna angår och först anslutningen till norska
järnvägsnätet, är, enligt mig lämnat meddelande, norska regeringen villig att
föreslå norska stortingets anslutning mellan en eventuell bohuslänsbana och norska
järnvägsnätet, men kan, då erforderlig utredning ännu icke ägt rum, för

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

5

närvarande icke uttala sig om valet av linje och ej keller om tidpunkten, då sådant
förslag kan komma att föreläggas stortinget, i vidsträcktare mån än att detta
i varje fall skall sko så tidigt, att anslutningen må kunna äga ruin, när bohus*
länsbanan skulle vara fullbordad eller 1901. På de av järnvägsstyrelsen anförda
skäl synes emellertid från svensk sida icke kunna ifrågasättas, att linjen dragés
genom Bullaredalen med anslutning till Fredrikshald—-Sunnanå järnväg vid Praestebakke,
utan järnvägen böra dragas fram till Svinesuud i huvudsaklig överensstämmelse
med den av järnvägsstyrelsen uppgjorda planen.»

Riksdagens statsutskott avstyrkte i sitt i anledning av förenämnda proposition
avgivna utlåtande bifall till förslaget och anförde därvid huvudsakligen, att,
enligt vad den kungliga propositionen gåve vid banden, banans anknytningspunkt
med det norska järnvägsnätet tillsvidare vore alldeles obestämd, men att, då bobuslänsbanan
icke kunde tankas såsom statsbana utan förbindelse med de norska
banorna, det syntes utskottet givet, att, innan beslut fattades om anläggning av
en statsbana genom Bohuslän, visshet borde vara vunnen icke blott därom, att
banan bleve sammanbunden med Norges järnvägar, utan även därom att anknytningen
skedde på ett tillfredsställande sätt, vårföre och då i intetdera av dessa
avseenden den nödiga utredningen vore verkställd utskottet i denna omständighet
såge en den mest giltiga orsak att tillråda Riksdagen att för det dåvarande
icke besluta järnvägen Göteborg—Svinesund.

, Riksdagen beslöt också i enlighet med statsutskottets hemställan att icke
bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Av den till 1898 års Riksdag den 4 februari 1898 avlåtna nådiga propositionen,
nr 45, däri Kungl. Maj:t föreslog Riksdagen att besluta anläggning av en
statsbana från Göteborg över Stenungsund och Uddevalla till Strömstad, framgår
(sid. 5), att föredragande departementschefen, enligt nådigt bemyndigande den
28 maj 1897 avlåtit skrivelse till norska departementet för de allmänna arbetena
med anhållan om upplysning, huruvida utsikt förefunnes, att, därest anläggning
av en statsbana från Göteborg genom Bohuslän till Svinesund beslötes, för anknytning
av denna bana med det norska järnvägsnätet från norsk sida kunde
komma att fattas beslut om anläggande av järnväg från riksgränsen vid Svinesund
till lämplig punkt å norska syd banan å sådan tid, att densamma kunde
komma till stånd och bliva färdig att för trafik öppnas samtidigt med berörda
svenska bana.

Uti härå avgivet svar av den 16 oktober 1897 både emellertid det norska
departementet, under åberopande av den föregående skriftväxlingen i ämnet,
meddelat, att departementet icke för det dåvarande såge sig i stånd att ställa i
utsikt anläggning av en tillstötande bana från norsk sida med den sträckning
över Svinesund, som uti departementschefens skrivelse förutsatts, i det departementet
funne övervägande skäl tala för att icke nu tillstyrka framläggande av
proposition därom.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet yttrade föredragande
departementschefen (sid. 21), att man vid avgörande av den föreliggande
fragan icke torde böra lämna ur räkningen möjligheten av en framdeles skeende
sammanslutning mellan bohuslänska längdbanan och det norska järnvägsnätet,
itör sin del funne departementschefen, med hänsyn, å ena sidan, till den stora

6

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

betydelsen för transitotrafiken av en sådan förbindelse och, å den andra, till nutidens
krav på goda kommunikationer, ytterst sannolikt, att det icke kunde dröja
alltför länge, innan en dylik sammanslutning funnes oundgängligen nödvändig.

Beträffande det kostnadsförslag, som åberopas i 1898 års proposition, må i
detta sammanhang nämnas, att bananläggningen beräknats utförd på ett något
enklare och billigare sätt, än enligt det kostnadsförslag, som omnämndes i 1897
års proposition. Med avsende härå upplyses i 1898 års proposition, att ballastens
djup ansetts kunna minskas med en sjättedel eller till 0.5 meter, och skenvikten
både, med bibehållande av de för 40 kilograms skenor beräknade avstånden
mellan syllarne, nedsatts till 34 kilogram per meter, enär en bohuslänsk statsbana
med slutpunkt i Strömstad under en längre följd av år icke syntes kräva så stor
tåghastighet som eu över Svinesund dragen mellanriksbana, vilken bland annat
skulle hava till uppgift att åvägabringa en kortare och betydligt snabbare förbindelse
mellan Norge och kontinenten, än vad som för närvarande stode till buds.
Därest ändrade förhållanden framdeles skulle betinga en starkare överbyggnad,
kunde de från början nedlagda skenorna lätteligen utbytas mot tyngre sådana
samtidigt med ballastdjupets ökning, enär de härför nödiga villkoren i avseende
på banvallens krönbredd samt syllarnes inbördes avstånd och längd på förhand
voro uppfyllda.

Riksdagen, som i anledning av Kungl. Maj:ts sistberörda proposition beslöt
anläggning av statsbana från Göteborg över Uddevalla till Skee, yttrade i sin
med anmälan härom till Kungl. Maj:t den 27 april 1898 avlåtna skrivelse nr 38
(sid. 7) bland annat följande.

Visserligen hade icke anslutning till del norska järnvägsnätet kunnat vinnas,
men för banan vore dock i den kungliga propositionen fastslagen eu fast ändpunkt,
nämligen Strömstad, varest ej ringa frakt av personer och varor även från
Norge torde kunna emotses. Enligt riksdagens mening vore det emellertid såsom
länk i en blivande mellanriksbana, som längdbanan genom Bohuslän hade betydelse
för Staten, och på denna grund ansåg Riksdagen, att till anläggande såsom
statsbana borde ifrågakomma endast den del av den föreslagna järnvägslinjen, som
sträckte sig från Göteborg, till Skee. Den från sistnämnda ort utgående linjen
till Strömstad vore däremot uppenbarligen endast en sidobana, vars byggande,
enligt hittills följda grundsatser, måste överlämnas åt den enskilda företagsamheten.
Emellertid ägde i förevarande fall ett synnerligen nära sammanhang ruin
mellan statsbanans tillkomst och byggandet av den enskilda järnvägen, ty man
kunde icke låta den tillämnade mellanriksbanan tills vidare stanna i Skee utan
att tillse, att den dit färdigbyggda banan redan från början komme till nytta
såsom förmedlande trafik mellan orter med livligare samfärdsel eller möjlighet
därför.

Den internationella natur, som längubanan genom Bohuslän borde äga,
ansåg riksdagen böra medföra, att denna banans egenskap måste vid bestämmande
av dess sträckning anses vara av större vikt än de möjliga hänsyn till
särskilda orters intressen, som kunde göra anspråk på beaktande. Enligt riksdagens
mening finge dylika hänsyn icke försvåra de anordningar, som den snabbare
trafiken på den internationella banan betingade, och ej heller förhindra, att

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

7

banan med iakttagande av berörda anordningar bleve anlagd med minsta möjliga
kostnad för Staten.

Av förestående redogörelse framgår, att man ifråga om den nuvarande
statsbanan genom Bohuslän från svenska statsmakternas sida en gång tänkt sig
och avsett, att den skulle från Skee fortsätta vidare mot riksgränsen för att därstädes
förbindas med det norska järnvägsnätet, samt att det varit till följd av
den ställning man från norsk sida intagit, som denna tanke och avsikt icke kunnat
realiseras.

De skäl, som vid behandlingen av frågan om bohusbanans anläggande
talade för banans framdragande till riksgränsen och sammanknytande med det
norska järnvägsnätet, äga dock allt fortfarande giltighet och järnvägsstyrelsen
har därför icke heller lämnat frågan å sido.

Det må i detta sammanhang nämnas, att bohusbanan, sedan det blivit
klart, att anslutning till norska statsbanenätet ej kunde ernås, utfördes på ett,
vad beträffar trafikförmågan något mindre högvärdigt sätt, än som skulle erfordras,
därest den genast fått upptaga transitotrafiken från Norge. Den har sålunda
i överensstämmelse med det i 1898 års proposition redan omnämnda förslag till
ändringar beträffande överbyggnaden utförts med endast 0.5 meters ballastdjup
och med räler av endast 34 kilograms vikt. Upplysningsvis må också nämnas,
att växel- och signalsäkerhetsanläggningar icke äro utförda till den omfattning’
som för framförande av en genomgångstrafik skulle vara erforderlig. Det ligger
alltså icke i bohusbanan nedlagt så avsevärt mycket kapital utöver vad som erfordrats,
ifall den utförts endast för att tjäna Bohusläns mera lokala behov; och
därför är angelägenheten att genom tillskjutande av ytterligare kapital för banans
fortsättning och sammanbindande med det norska järnvägsnätet tillföra banan
ökad trafik ej så framträdande. Bohusbanan ägnar sig dock efter relativt små
kompletteringar och förbättringar till ökande av dess trafikkapacitet särskilt väl
för sitt ursprungligen tänkta ändamål.

Vad angår anläggningskostnaden för banans fortsättning till norska gränsen
vid Svinesund må nämnas, att enligt av järnvägsstyrelsen år 1896 uppgjort kostnadsförslag
kostnaden för den projekterade linjen beräkuats till 2,669,000 kronor.
Denna kostnadsberäkning kan enligt styrelsens mening icke äga fortfarande giltighet
utan måste revideras dels med hänsyn till ändrade konjunkturer dels till
följd av ökade fordringar i bantekniskt hänseende och dels med hänsyn till
de från anläggningen av bohusbanan vunna erfarenheterna om behovet av förstärkningsarbeten
å sådana platser, där trots renstakning med ty åtföljande partiell
omläggning av linjen det kan befinnas nödigt leda banan över dålig byggnadsgrund.
Härjämte må framhållas, att, såsom av det ovan anförda framgår,
bohusbanan måste i vissa hänseenden kompletteras för att kunna lämpligen
användas för genomgångstrafik. Styrelsen har emellertid icke varit i tillfälle att
verkställa utredning angående de belopp, vartill kostnaderna för dessa arbeten
kunna beräknas komma att uppgå, och kan därför icke nu lämna någon uppgift
därom. 6

Beträffande den ekonomiska innebörden av den ifrågasatta sammanbindningen
tillåter styrelsen sig vidare nämna, att styrelsen icke på den korta tid,
som stått styrelsen tillbuds, kunnat verkställa utredning angående den ökning i

8

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

trafik och inkomster, som sammanbindningen kan för bohusbanans vidkommande
komma att medföra, vadan styrelsen icke är i tillfälle att bedöma, i vad
mån det kapital, som för sammanbindningens genomförande samt för bohusbanans
kompletterande kan behöva utläggas, kan komma att förränta sig eller
bidraga till att höja avkastningen på det i bohusbanan nedlagda kapitalet.

Vid bedömande av förevarande fråga bör också beaktas, att vissa enskilda
järnvägar skulle genom den omkastning av trafikvägarna, som sammanbindningen
skulle medföra, komma att förlora en del av sin trafik. Detta förhållande måste
givetvis tillmätas betydelse och föranleda övervägande, innan något avgörande
i saken träffas.

Att den i motionen ifrågasatta förbindelsen mellan bohusbanan och norska
järnvägsnätet, beträffande vilken må anmärkas, att den för sin tillkomst förutsätter
överenskommelse mellan de svenska och norska statsmakterna, skulle medföra
vissa fördelar för de svenska statsbanorna, bland annat genom åstadkommande
av ökad trafik och ökad avkastning å det i bohusbanan för närvarande
nedlagda kapitalet, är dock otvivelaktigt. Styrelsen anser det emellertid vara
uppenbart, att de största fördelarna av en sådan förbindelse, som för huvuddelen
av Norge skulle avsevärt förkorta vägen till södra Sverige och kontinenten,
komma att stanna å norsk sida. Särskilt torde detta gälla för Kristiania stad
och omnejd, för vilka det framstår såsom en angelägenhet av stor vikt att för
resande och post med kontinentaltågen erhålla tidigare ankomsttider på morgonen
och senare avgångstider på aftonen. Enligt vad styrelsen har sig bekant,
förhåller det sig också så, att man såväl inom ledande järnvägskretsar som inom
affärsvärlden i Norge har sin uppmärksamhet och sitt intresse riktat på att vinna
förbättring av de nu rådande förhållandena med avseende å kontinentaltrafiken
till och från Norge.

Vid sådant förhållande har det synts styrelsen mindre lämpligt, att initiativet
till nya förhandlingar angående ifrågavarande förbindelses åstadkommande
må utgå från svensk sida.

Järnvägsstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra nämna, att styrelsen
varit i tillfälle att taga del av en till statsutskottet vid nu pågående riksdag ingiven
framställning, däri dels framföres förslag om att bohusbanan må fortsättas
till Norge på så sätt, att den från Hällevadsholm dragés genom Bullaredalen upp
till Vassbotten, där, enligt framställningen ifråga, norrmännen vore villiga att
möta med en från Rakkestad över Tistedalen utgående järnväg, dels uttalas önskvärdheten
av anslag för undersökning av en dylik linje. Det anföres i framställningen
ifråga att å norsk sida redan finnes uppgjort ett förslag till bana från
Rakkestad till Vassbotten. Genom eu dylik järnväg, fortsatt till Hällevadsholm,
skulle enligt vad i framställningen uppgives vägen mellan Göteborg och Kristiania
förkortas med omkring 60 kilometer,

I anledning av nu nämnda framställning tillåter sig styrelsen anmärka, att
den sålunda ifrågasatta förbindelsen förmedelst en bana genom Bullaredalen
skulle med hänsyn till de svåra terrängförhållandena därstädes komma att i byggnadskostnad
ställa sig betydligt dyrare än en fortsättning från Skee över Sviuesund.
Vidkommande anläggningskostnaderna för sistnämnda förbindelseled anser
sig styrelsen, på grund därav att i framställningen uppgivits, att den för för -

Statsutskottets utlåtande Nr 66. 9

bindelsen i fråga erforderliga bron över Svinesund skulle draga en kostnad av
omkring 4,000,000 kronor, böra nämna, att, enligt en inom styrelsen för kort
tid sedan uppgjord överslagsberäkning, kostnaderna för en dylik bro i sin helhet
beräknats till omkring 990,000 kronor, därav viss del givetvis skulle komma att
falla på de norska järnvägarna.

Vad angår den i framställningen uppgivna vägförkortningen vid resa mellan
Göteborg och Kristiania är att märka, att, såsom ju av framställningen framgår,
densamma icke kan vinnas med mindre vissa nya järnvägslinjer bliva anlagda
på den norska sidan. Huruvida man i Norge umgås med planer på anläggning
av de järnvägar, som för den uppgivna vägförkortningens ernående äro erforderliga,
har styrelsen sig dock icke bekant.

Upplysningsvis anser styrelsen sig i detta sammanhang böra nämna, att
väglängden från Göteborg till Kristiania utgör å den nuvarande förbindelseleden
Kornsjö—Mellerud 357 kilometer, att densamma skulle genom ifrågasatta
banan genom Bullaredalen samt dess fortsättande och sammanbindande med nu
befintliga norska huvudbanor nedbringas till ungefär 342 kilometer, samt att
väglängden över Skee—Svinesund skulle utgöra 326 kilometer, vadan denna
senare väg skulle jämförd med den nuvarande förbindelsen medföra en förkortning
av 31 kilometer och jämförd med nyssnämnda förbindelse genom den
ifrågasatta banan genom Bullaredalen och dess fortsättning en vägförkoitning
av ungefär 16 kilometer.

Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra, att, såsom framgår av ovan
anförda uttalande i riksdagens skrivelse nr 38 den 27 april 1898, Riksdagen vid
sitt beslut om anläggande av banan Göteborg—Skee tänkte sig och avsåg densamma
i dess helhet såsom en länk i en blivande mellanriksbana. Genom realiserande
av det i nyssnämnda framställning framlagda förslaget skulle emellertid
järnvägen mellan Hällevadsholm och Skee komma att få karaktären av en bilinje
samt icke bliva utnyttjad på avsett sätt.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden samt i anslutning till de i 1897
års proposition auförda skäl anser styrelsen, att en förbindelse mellan bohusbanan
och det norska järnvägsnätet icke bör komma till stånd på det sätt, som
i ovan berörda framställning ifrågasättes.

Förvisso förhåller det sig så, att i de trakter, genom vilka den i förenämnda
framställning ifrågasatta förbindelsen föreslagits att framgå, gör sig gällande behov
av järnvägskommunikationer, men styrelsen håller för, att, därest detta behov
skulle i framtiden böra tillgodoses, detta bör ske genom anläggande — med den
sträckning, som kan befinnas mest lämplig — av en bibana av enklare typ och
med sådant understöd från statens sida, som kan lämnas enligt principerna för
den s. k. gränsbanefondens disponerande.

Det ovan anförda kan sammanfattas sålunda,

att styrelsen icke för närvarande är i tillfälle att meddela upplysning angående
den föreliggande frågans ekonomiska innebörd för statens järnvägar;

att det synes styrelsen vara mindre lämpligt, att från svensk sida tages
initiativ till förhandlingar med Norge angående åstadkommande av förbindelse
mellan bohusbanan och det norska järnvägsnätet; samt

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 sand. 37 höft. (Nr 66.) 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

att styrelsen allt fortfarande är av den uppfattningen, att man vid åvägabringande
av dylik förbindelse bör fortsätta bohusbanan från Skee, men icke
såsom i den till statsutskottet ingivna framställningen föreslagits utgå från Hällevadsholm
samt fortsätta genom Bullaredalen.

Stockholm den 10 juli 1914.

Underdånigst

Axel Granholm.

Ivar Virgin.

Justus Waller.

O. M. Strömberg.

Hj. Fogelmarck.

C. A. Hallström.

Föredragande.

Stockholm, Victor Pettersons A. B. tr., 1914.