Riksdagens skrivelse Nr 81.

1

Nr 81.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 16 maj 1913.

» » » i Andra kammaren den 16 maj 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Riksdagens år
1912 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911.

(Statsutskottets utlåtande nr 32.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911 uti avgiven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti däröver
avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får Riksdagen
i nedan nämnda ärenden anföra följande.

Domänstyrelsen.

Beträffande domänstyrelsen hava revisorerna anfört följande:

»I det betänkande norrländska skogsvårdskommittén den 16 mars
innevarande år avgav ägnade densamma (sid. 233—242) en ingående
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 11 sand. 30 käft. (Nr 81.) 1

2 Riksdagens skrivelse Nr 81.

kritik åt statens skogsbokföring, sådan densamma äger ruin bos ortsförvaltningarna.
Efter en redogörelse för nu gällande föreskrifter i berörda
avseende fastslog kommittén som en uppgift för bokföringen i
fråga icke blott att redovisa de penningmedel, som krävas för förvaltningen
eller genom densammas bedrivande inflyta till revirens kassor,
samt att meddela uppgift om de kvantiteter virke, som utsynas och avverkas,
utan ock att lämna en klar och fullständig bild av drift-resultatet.
Vid den granskning kommittén underkastade den lokala skogsbokföringen
för att tillse, i vad mån den fyllde dessa fordringar, konstaterade kommittén
genom talrika exempel bland annat: att den nuvarande bokföringen
ej ådagalägger, om ett slutfört arbete lämnat vinst eller förlust, att de
av domänstyrelsen i särskild P. M. angående skogs tjänstemännens årsredogörelser
föreskrivna uppgifterna beträffande driftkostnader och nettobehållning
för sågning, kolning och upphugget virke på grund av bokföringens
art bliva icke allenast omöjliga att kontrollera till riktigheten
utan även mindre tillförlitliga, då primäruppgifterna för desamma icke
framgå ur ett efter fasta principer ordnat räkenskapsväsen, att beträffande
avkastningen av kronans inköpta skogsmarker redogörelserna härför
ej tydligt utvisa, huruvida varje affär, genom vilken ett skogsområde
inköpts, burit sig eller icke, att virkesbokföringen, såsom förd på flera
ställen i revirens handlingar, saknar översiktlighet, att det för närvarande
av samma bokföring är omöjligt att se, huru stor behållningen
av upphugget virke vid årsskiftet är å ett revir, där staten själv helt
eller delvis utför avverkningen, samt att förhållandet är detsamma beträffande
tillgången av förädlat virke o. s. v.

Då emellertid norrländska skogsvårdskommittén begränsat sin
granskning av statens skogsbokföring till ortsförvaltningarna, hava revisorerna
ansett nödigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den centrala
skogsbokföring, som verkställes av domänstyrelsen. Det har därvid visat
sig, såsom helt naturligt med hänsyn till primärräkenskapernas ofullständighet
kunde förväntas, att domänstyrelsens räkenskapsväsen lider
av samma brister som ortsförvaltningarnas. Det finnes sålunda ingen
möjlighet att av domänstyrelsens räkenskaper avläsa det ekonomiska
resultatet av verkets affärsdrift, eller att erhålla exakt kännedom om
inneliggande virkeslager eller utstämplade skogar. Ur affärsmässig synpunkt
måste domänstyrelsens räkenskapsväsen betecknas som synnerligen
otillfredsställande, och, sedan domänstyrelsen från och med innevarande
års början, även med avseende på riksstatens uppställning och rikshuvudbokföringen
erhållit karaktären av ett statens affärsverk, vill det
synas revisorerna oundgängligt, att en genomgripande omläggning av

3

Riksdagens skrivelse Nr 81.

skogsbokföringen kommer till stånd i syfte att vinna reda och överskådlighet
i densamma, så att den så väl i sin helhet som i enskildheterna
lämnar en fullständig och klar bild av driftresultatet av statens skogar.

Domänstyrelsen har emellertid under sin förvaltning, utom statens
skogar, även statens jordbruksdomäner samt de under nionde huvudtiteln
fortfarande till styrelsen utgående anslagen för uppehållandet av
skogsundervisningen. Därjämte handhaver domänförvaltningen även
andra statsuppgifter, såsom skogsstatens befattning med enskilda skogar,
för vilken avgifter inflyta till domänstyrelsen, anslaget till reglering av
flottleder in. m.

Att ett ordnat och översiktligt räkenskapsväsen för även dessa
grenar av domänstyrelsens förvaltning bör komma till stånd, synes revisorerna
uppenbart; och vilja revisorerna i sådant avseende ansluta sig
till de allmänna principer, som på sin tid uttalades av de inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utarbetande av förslag rörande
riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande ämnen.»

Domänstyrelsen har i anledning av revisorernas ovan omförmälda
yttrande i infordrat utlåtande av den 31 december 1912 anfört följande.

»Beträffande den centrala skogsbokföringen i domänstyrelsen.

Styrelsen delar den av revisorerna uttalade mening att den centrala
skogsbokföringen är behäftad med stora brister ävensom att, särskilt
med hänsyn till domänstyrelsens ställning såsom affärsdrivande verk,
en omläggning av samma bokföring i syfte att vinna ökad reda och
överskådlighet för utläsande av årliga driftresultatet, är högeligen önskvärd.
Styrelsen vill därföre hava sin uppmärksamhet riktad på förbättring
av denna bokföring, men anser styrelsen av skäl, som nedan andragas,
eu fullständig omläggning av densamma ej för närvarande kunna åvägabringas.

Såsom revisorerna antytt, skulle därför krävas bland annat att
primäruppgifterna bleve fullständigare än nu är fallet. Härutinnan har
norrländska skogsvårdskommittén framhållit vissa önskemål, vilkas genomförande
emellertid antagits icke kunna vinnas utan en betydande ökning
av arbetskrafterna i orterna. Över kommitténs utlåtande har infordrats
yttrande från styrelsen, som följaktligen kommer i tillfälle att i sådant
sammanhang ingå på hithörande spörsmål, i vad de beröra primäruppgifternas
erhållande. Med hänsyn till ämnets allmängiltiga karaktär

4

Riksdagens skrivelse Nr 81.

torde även få antagas, att de inom jordbruksdepartementet tillkallade
skogssakkunniga för södra delarna av landet komma att ägna denna
fråga sin uppmärksamhet. Först sedan dessas betänkande avlämnats,
lärer frågan i hela dess vidd böra tagas under omprövning. Att bokföringen
skall lämna en tillförlitlig uppgift å driftresultatet av statens
skogar är en fordran som torde böra så långt möjligt är tillgodoses;
men därutinnan torde man, enligt styrelsens förmenande, åtminstone
för närvarande icke kunna ernå ett fullgiltig resultat, utan vara hänvisad
att i huvudsak lita till den statistiska utredning, som under
nuvarande förhållanden och med de år för år vidare utvecklade metoderna
härför skäligen må kunna ernås.

I samband med en av förhållandena synnerligen väl betingad
omläggning av skogsbokföringen å reviren torde, såsom ovan antytts,
den centrala skogsbokföringen kunna undergå en genomgripande förändring
i det av revisorerna angivna syfte. Dylik förändring torde i
varje fall icke kunna ske utan en betydande ökning av arbetskrafterna
inom domänstyrelsen.

Beträffande bokföringen för statens jordbruksdomäner.

Härutinnan vill styrelsen hänvisa till och åberopa innehållet i
styrelsens underdåniga utlåtande denna dag i anledning av en skrivelse
i ämnet från 1912 års Riksdan-.

O

Beträffande bokföringen av medel, som icke ingå till eller härflyta från

domänfonden.

Under erinran hurusom ordnandet av bokföringen utav anslag till
reglering av flottleder är föremål för särskild utredning utav styrelsen
vilken utredning inom den närmaste framtiden torde föranleda särskilda
förslag från styrelsens sida — vill styrelsen uttala, att styrelsen
ämnar beträffande bokföringen av nu ifrågavarande medel såvitt möjligt
följa de allmänna principer, som uttalats av de sakkunniga för utarbetande
av förslag rörande riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande
ämnen, men tillika anmärka, att även härvidlag målet endast
så småningom torde kunna helt nås.))

Av vad såväl revisorerna som domänstyrelsen anfört i förevarande
ärende, finner Riksdagen framgå, att, vad skogsbok förin gen beträffar,
denna lider av sådana brister i avseende å överskådlighet och reda

5

Riksdagens skrivelse Nr 81.

samt möjlighet att från densamma avläsa det ekonomiska resultatet av
vare sig varje särskilt företag eller skogsdriften i dess helhet, att
åtgärder nödvändigtvis måste vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter.
Domänstyrelsen har visserligen ställt i utsikt eu omläggning
av skogsbokföringen både i reviren och styrelsen men tillika framhållit,
att av anförda orsaker en fullständig sådan omläggning icke kunde för
närvarande åvägabringas. Riksdagen anser emellertid saken vara av
den vikt, att åtgärder för ändamålet böra så fort ske kan vidtagas.
Lämpligast synes den nödvändiga revisionen av skogsbokföringen böra
verkställas av särskilt tillkallade sakkunniga, därvid även utanför styrelsen
och den lokala skogsförvaltningen stående personer torde böra anlitas.

Beträffande domänstyrelsens bokföring i övrigt har styrelsen uttalat
sig för densammas ordnande, på sätt av revisorerna framhållits, i
överensstämmelse med de av riksstatskommittén angivna grunder och
anser sig Riksdagen med anledning härav kunna förvänta att dessa
grunder, så fort ske kan, komma till användning. Under uttalande härav
får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maja taga under övervägande,
huruvida icke frågan om förändrad skogsbokföring såväl i
reviren som inom domänstyrelsen borde för utredning och förslag överlämnas
till sakkunniga personer samt därefter meddela det beslut i ämnet,
vartill omständigheterna må föranleda.

Statens byggnadsverksamhet.

Beträffande statens byggnadsverksamhet hava revisorerna anfört
följande:

»1910 års revisorer framhöllo vikten av att större planmässighet
införes i statens byggnadsverksamhet. Enligt dessa revisorers förmenande
syntes det i dylikt hänseende särskilt önskvärt, att, då fråga om byggnadsföretag
för det allmännas räkning uppstode, det till en början borde
undersökas, huruvida icke byggnadsbehovet kunde tillgodoses genom
anlitande av utrymme i redan befintliga, kronan tillhöriga byggnader,
samt, sedan nybyggnad befunnits oundviklig, tillses, huruvida annat
byggnadsföretag på samma plats kunde för statens räkning vara under
närmaste tid erforderligt. Tillika framhöllo revisorerna, att, därest beslut
fattats om byggnads uppförande för två eller flera institutioners gemensamma
räkning, arbetets anordnande och övervakande visserligen borde
omhänderhavas av en myndighet, men att den eller de myndigheter, som
skulle hava del i byggnaden, borde beredas tillfälle att övervaka, att

6

Riksdagens skrivelse Nr 81.

deras intressen bleve behörigen tillgodosedda, och syntes det revisorerna,
som om reglementerade former borde vara uppställda för avgörande av
därvid tilläventyrs uppkommande meningsskiljaktigheter liksom även
för slitande av tvistigheter, som under byggnads begagnande kunde
uppstå emellan olika i frågan intresserade myndigheter.

Med anledning av revisorernas förevarande uttalande avgav överintendentsämbetet
infordrat yttrande av den 10 januari 1911, däri ämbetet,
under anslutning till de av revisorerna framställda önskemålen, i korthet
angav de åtgärder, som syntes ämbetet nödiga för desammas realiserande.

På framställning av statsutskottet, som anslöt sig till revisorernas
uppfattning, beslöt därefter 1911 års Riksdag en skrivelse till Kung!.
Maj:t med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
angående de åtgärder, som vore erforderliga till vinnandet av större
planmässighet i statens byggnadsverksamhet, vid vilken utredning de
av Riksdagens revisorer och överintendentsämbetet i förevarande ärende
angivna synpunkter borde komma under omprövning, samt att Kungl.
Maj:t därefter meddelade föreskrifter i ämnet, som av omständigheterna
ansågs påkallade.

Enligt vad revisorerna nu inhämtat har Riksdagens ifrågavarande
skrivelse blivit av Kungl. Maj:t den 22 juni 1911 remitterad till överintendentsämbetet
med uppdrag att verkställa den i skrivelsen omförmälda
utredning samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, vartill samma utredning kunde föranleda.

Vidare hava revisorerna från överintendentsämbetet inhämtat, att
till ämbetets handläggning för närvarande även föreligga, dels

förslag till förordning om vad vid offentliga byggnaders uppförande
och kontrollen däröver bör iakttagas, dels frågan om en allmän
plan för statens byggnadsverksamhet inom Stockholms stad ävensom
för användningen och tillgodogörandet i övrigt av staten tillhöriga
fastigheter därstädes.

På grund av det samband sistberörda ärenden äga med de i Riksdagens
förenämnda skrivelse den 31 maj 1911 omförmälda frågorna,
lärer också ämbetet hava ansett samtliga dessa ärenden böra av ämbetet
behandlas i ett sammanhang. Efter vad revisorerna erfarit, kan det
icke förväntas, att ämbetet under den närmaste tiden skall avlämna
utredning i dessa ämnen.

De av revisorerna under årets resor gjorda iakttagelser hava
emellertid givit revisorerna anledning att ånyo ägna uppmärksamheten
åt den viktiga frågan om statens byggnadsverksamhet. Som några
erfarenheter i berörda avseende vilja revisorerna anföra:

7

Riksdagens skrivelse Nr 81.

Postverkets byggnad i Hälsingborg. Efter markbyte med staden
Hälsingborg, varvid staten erhöll en mellanavgift av 25,000 kronor,
medgav 1899 års Riksdag att postverket finge å den genom bytet förvärvade
tomten uppföra en posthusbyggnad för en summa av tillsammans
85,000 kronor. Byggnaden uppfördes och har under nio år varit för
sitt ändamål använd. Vid revisorernas besök därstädes befanns, att
byggnaden förlagts intill en brant sluttande bergvägg, vilket förorsakat,
att byggnaden utsatts för eu fuktighet, vars menliga inverkan kunde
iakttagas så väl å byggnadens utsidor som i dess inre. Lokalerna syntes
vara anordnade på ett föga ändamålsenligt sätt. Byggnaden var för övrigt
så tilltagen, att en stor del av densamma icke på överskådlig framtid,
sannolikt aldrig, kan- bliva erforderlig för postverkets behov. I det
hela finge revisorerna intrycket, att ifrågavarande byggnad från början
anordnats opraktiskt och utan tillräcklig omsorg, och att den icke fyllde
de anspråk, man har rätt att ställa på en ännu icke tioårig statens
byggnad. Också har det visat sig nödigt att redan nu igångsätta omfattande
reparationsarbeten, som vid tidpunkten för revisorernas besök
pågingo. Man kan emellertid ifrågasätta, om ens dessa kunna åstadkomma
en tillfredsställande rättelse av de från början begångna felgreppen.

Telegrafverkets byggnad i Landskrona. Efter medgivande av 1907
års Riksdag inköpte telegrafverket i Landskrona en byggnadstomt till
ett pris av 52,000 kronor. 1909 års Riksdag anvisade för uppförande
av en telegrafverkets byggnad, i vilken jämväl postkontoret skulle inrymmas,
en summa av 260,000 kronor. Ehuru snart tre år förflutit,
sedan medel för ändamålet blivit tillgängliga, befanns vid revisorernas
besök i staden, att byggnadsarbetena ej hunnit längre än att takstolarna
å huset nyss voro resta. På förfrågan om anledningen till detta försenande
av arbetet har upplysts, att det dragit lång tid att få definitiva
ritningar för byggnaden färdiga. Vid den tid, då telegrafstyrelsen ingick
till statsmakterna med framställning om beviljande av medel, förelågo,
enligt vad upplyst blivit, inga ritningar, på sin höjd eu skiss av vederbörande
arkitekt.

Telegrafverkets byggnad i Lund. Sedan 1908 års Riksdag medgivit
inköpandet av en lämplig tomt för telegrafverkets räkning i Lund, beviljade
1910 års Riksdag 300,000 kronor till uppförande av en telegrafbyggnad
å tomten i fråga. I byggnaden skulle jämväl inrymmas lokaler
för postkontoret. Framställningen till 1910 års Riksdag gav icke anledning
till annan förmodan, än att telegraf- och postverkens styrelser
varit ense om byggnadsplanen och att de olika verkens behov av lokal -

8

Riksdagens skrivelse Nr 81.

utrymme blivit tillgodosedda i det förslag, som då av Riksdagen antogs.
Emellertid visade sig snart, att så icke varit förhållandet. Till 1911
års Riksdag inkom framställning om beviljande av ytterligare 50,000
kronor för en utvidgning, som betingades av postkontorets behov av
större utrymme, än det i 1910 års plan beräknade. Aven dessa medel
beviljades. Arbetena med byggnadens uppförande hade vid revisorernas
besök i Lund fortskridit så långt, att husets väggar uppmurats över
andra våningen. Ehuru byggnaden ej var färdig, kunde revisorerna
vid sitt besök av ritningar och beskrivning bilda sig en ganska fullständig
föreställning om byggnadens blivande utseende. Tveksamhet
syntes kunna råda om tomtens lämplighet med avseende å formen,
särskilt sedan den för postverkets räkning uppförda tillbyggnaden in
på gården kommit till stånd. Därjämte syntes det revisorerna obehövligt
— att icke säga olämpligt — att utrusta denna vid en smal
sidogata i en ålderdomlig stadsdel belägna byggnad med torn och
åtskillig annan modem arkitektonisk utsmyckning, som drager med sig
ganska betydande kostnader.

Här anförda sakförhållanden ävensom åtskilligt annat som revisorerna
i detta ämne under sitt granskningsarbete iakttagit bestyrka
först och främst tillvaron av den bristande planmässighet i anordnandet
av statens byggnadsverksamhet, som gav anledning till anmärkningen
av 1910 års statsrevisorer. Men även i andra avseenden kunna vägande
anmärkningar göras mot statens nuvarande byggnadsverksamhet.

Till en början vilja revisorerna i sådant hänseende framhålla, att
en allmän tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser,
så snart det gäller en statens byggnad. För de förmenta estetiska
synpunkterna få understundom ej blott kostnadsfrågan utan även hänsynen
till de praktiska anordningarna träda tillbaka. Tornbyggnader
utan varje praktisk uppgift, brutna tak, som lämna stora vindutrymmen
utan användning och nedsätta hållbarheten i takbeklädnaden, dyrbara
fasader med granitinfattningar och ornamenteringsarbeten möter man på
byggnader, som på intet sätt kräva monumental utsmyckning. Trapphallar
och rumsutrymmen tilltagas understundom över hövan. Följden
av dessa tendensers fria utveckling har också blivit, att stadens byggnader
numera draga kostnader, som måste väcka de allvarligaste bekymmer
och som böra vara ägnade att framkalla en ingående prövningav
hithörande spörsmål.

Men även i andra avseenden torde ändringar vara av behovet
påkallade. Utan att revisorerna tilltro sig att uttala ett bestämt omdöme
om lämpligaste åtgärderna att råda bot på den planlöshet och

9

Riksdagens skrivelse Nr 81.

de övriga olägenheter, som vidlåda statens byggnadsverksamhet, sådan
den under senare tid bedrivits, hava revisorerna velat ifrågasätta, huruvida
icke en utväg vore, att i allmänhet statens byggnadsverksamhet
ställdes under en gemensam och fackmässig ledning. Med den nu
rådande sprittringen mellan olika myndigheter vid byggnadsverksamhetens
bedrivande kan det ej undvikas, att misstag, som gjorts av en
byggnadsmyndighet, upprepas av en annan, att erfarenheter, som vunnits
av den ena, gå förlorade för den andra. Därest en central myndighet
funnes, hos vilken ansvaret för statens byggnadsverksamhet vilade, vill
det synas, som om man skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade
planmässigheten kunde genomföras, på samma gång som vunna erfarenheter
skulle kunna på ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden.

Åven en annan fördel skulle vinnas, därest en sådan central
ledning av statens byggnadsverksamhet komme till stånd. Så länge
den nuvarande planlösheten består, kan det ej förekommas, att statens
byggnadsverksamhet mycket ojämnt fördelas på olika tidsperioder. Ej
sällan inträffar, det, att statens byggnadsverksamhet kommer att bliva
livligast under en ekonomisk högkonjuktur, då arbetstillgången är god
inom de områden, som behärskas av den enskilda företagsamheten,
medan under tider av arbetslöshet och tryckta ekonomiska konjunkturer
även de arbetstillfällen, som staten erbjuder, förminskas. Genom
byggnadsverksamhetens centraliserande skulle densamma kunna regleras
även med hänsyn till nu påpekade förhållanden, vilket så väl ur statsfinansiell
som ur andra synpunkter vore av stor betydelse.

Med hänsyn dels till vad ovan anförts, dels ock därtill, att statens
byggnadsverksamhet även i andra avseenden torde kunna göras till
föremål för befogade erinringar, hava revisorerna velat uttala önskvärdheten
av att den nu igångsatta, här förut omförmälda utredningen
utvidgas till att omfatta frågan om statens byggnadsverksamhet i hela
dess vidd samt att utredningen måtte bedrivas med den skyndsamhet,
som frågans stora ekonomiska och praktiska betydelse påkallar. Ävenledes
vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke lämpligt vore, att redan
nu vederbörande verk och myndigheter, som ärna inkomma med framställningar
om nybyggnader, erinrades om nödvändigheten av att omsorgsfullt
planlägga desamma samt att därvid iakttages all den sparsamhet
och enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska synpunkter
och verkliga behov, kan äga rum.»

Beträffande vad revisorerna anfört i ämnet har överintendentsämbetet
den 14 januari 1913 avgivit infordrat utlåtande och däri anfört
följande:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 samt. 30 käft. (Nr 81.)

2

10

Riksdagens skrivelse Nr 81.

»Den yttring av planlöshet i statens byggnadsverksamhet, som
tid efter annan företrädesvis ådragit sig revisorernas uppmärksamhet,
är det förhållande, att i en del städer byggnader nästan samtidigt uppförts
eller lokaler förhyrts för olika statsinstitutioner utan att dessförinnan
utredning ägt rum angående möjligheten och lämpligheten av
att förena de olika lokalbehoven under samma tak, att i andra fall
åter, då byggnader uppförts för flere institutioner, byggnadsprogrammet
icke syntes hava varit genomstuderat eller att byggnaden förlagts å
olämplig tomt m. m.

Den 22 juni 1911 erhöll överintendentsämbetet nådig befallning
att verkställa den utredning angående de åtgärder, som kunde anses
vara erforderliga till vinnande av större planmässighet i statens byggnadsverksamhet,
vilken i 1911 års riksdags ovannämnda underdåniga
skrivelse omförmäles.

Emellertid har överintendentsämbetet genom särskilda nådiga befallningar
tidigare mottagit uppdrag att sig utlåta i vissa ärenden, vilkas
behandling måste anses lämpligen böra ske i sammanhang med fullgörandet
av nyssnämnda uppdrag, nämligen

l:o) angående den så kallade restaureringsfrågan, det vill säga
vad som vore att iakttaga vid ändring av äldre byggnader av historiskt
eller konstnärligt värde;

2:o) — gemensamt med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
— angående lämpliga åtgärder för Eders Kungl. Maj:ts
befriande från handläggningen av vissa frågor rörande ändringar av
kyrkobyggnader; och

3:o) — med anledning av utav ämbetet i ämnet redan den 9
oktober 1888 väckt fråga — angående vad vid offentliga byggnaders
uppförande och kontrollen däröver borde iakttagas. Fullgörandet av
dessa uppdrag måste föranleda förslag till dels nya lagar, dels nya författningar,
dels ock eu betydande utvidgning och omorganisation av
ämbetet självt jämte ny instruktion för detsamma. På våren år 1912
var överintendentsämbetet så långt kommet med dessa utredningar, att
i huvudsak färdiga förslag förelåge till

a) Lag angående bevarande och skyddande av byggnadsverk, vilka
hava konst- eller kulturhistoriskt värde;

b) Förordning angående vad som bör iakttagas vid offentliga
byggnaders uppförande;

c) Ny organisation av överintendentsämbetet; och

d) Ny instruktion för ämbetsverket, varjämte ämbetet gemensamt
med vitterhetsakademien den 28 december nästlidne år avgivit under -

Riksdagens skrivelse Nr 81. 11

dånigt yttrande och förslag i det under punkt 2:6) här ovan angivna
ämne.

Utgångspunkten för de sålunda företagna utredningarna har emellertid
varit, att ämbetet skulle komma att handlägga frågor rörande
statens byggnadsverksamhet i ungefär samma omfattning som hittills,
eller att hava vård om de statens byggnader, vilka Eders Kungl. Maj:t
täckts ställa under ämbetets inseende, att, enligt särskild nådig befallning,
omhänderhava utförandet av vissa nybyggnader eller ombyggnader,
att, likaledes på nådig befallning, uppgöra förslag till och verkställa
utredningar vidkommande vissa byggnader, för vilkas uppförande
medel skola av Riksdagen äskas och att ur byggnadsteknisk, ekonomisk
och estetisk synpunkt granska till ämbetet för dylikt ändamål remitterade
byggnadsförslag. Ämbetet har vid sådan granskning hittills ansett
sig sakna befogenhet att ingå i prövning vare sig av det till
grund för byggnadsförslaget liggande programmet, som ju finge antagas
vara uppgjort med speciell fackkunskap av personer eller ämbetsverk,
fullt kompetenta att bedöma föreliggande frågor, eller av förslagets
eventuella kombinerande med annat möjligen förefintligt lokalbehov
för statens räkning.

I sitt nya organisationsförslag har överintendentsämbetet tänkt
sig att i spetsen för den avdelning inom ämbetet, som skulle hava
bestyret med ärenden rörande statens byggnader, skulle ställas en särskild
föredragande, förste intendent eller byggnadsråd. Avdelningens
arbeten skulle fördelas på två byråer, den ena handläggande ärenden
rörande under ämbetets vård ställda byggnader och den andra ärenden
i fråga om nybyggnader med ombesörjande därvid av såväl förberedande
utredningar som byggnadernas utförande. Om statens byggnadsfrågor
icke skola såsom hittills utredas och granskas fristående var och en för
sig, utan inordnas såsom led i mera generella planer för större områden
av statens byggnadsverksamhet, torde det bliva nödvändigt, att dessa
utredningar, såvitt möjligt, koncentreras på ett ställe. Skulle detta arbete,
såsom naturligast vore, förläggas till överintendentsämbetet, torde inom
ovannämnda avdelning för statens byggnadsärenden böra inrättas en särskild
byrå för utredningar och granskningar och en för byggnaders utförande.

Med all rätt har framhållits angelägenheten av att icke blott få
en fullständig översikt utav statens byggnadsverksamhet för varje år,
utan ock över statens ägande tomter och hus i samtliga städer och
stadsliknande samhällen, ävensom att på ett ställe funnes tillgänglig en
i möjligaste mån fullständig förteckning över statens aktuella behov av
nya lokaler, med ett ord, en fullständig statistik över statens stads -

12 Riksdagens skrivelse Nr 81.

egendomar och hus och rörande dess byggnadsverksamhet. En dylik
statistik skulle vara av lika mycken praktisk och ekonomisk betydelse
vid byggnadsfrågors slutliga avgörande hos Eders Kungl. Maj:t och
Riksdagen, som ock vid deras förberedande handläggning hos ämbetet
eller andra med husbyggnad sysslande statsinstitutioner; allenast med
stöd av en dylik statistik torde någon bestående planmässighet i statens
här omhandlade verksamhet kunde ernås.

Eders Kungl. Maj:t har också funnit en snar utredning av statens
byggnadsfrågor ur ovannämnda synpunkter vara av sådan vikt, att
Eders Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 behagat uppdraga åt chefen för
Eders Kungl. Maj:ts finansdepartement att, då överintendentsämbetets
arbetskrafter icke vore tillräckliga för utförande inom erforderlig tid
av en så tidskrävande uppgift vid sidan av ämbetets övriga åligganden,
åt tre sakkunnige uppdraga att, i samråd med ämbetet och efter
en statistisk utredning i ovan angivna avseenden, till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med en allmän plan för statens byggnadsverksamhet
till en början för Stockholm.

Den av revisorerna framställda önskan om skyndsamhet med utredningens
bedrivande torde alltså i fråga om statens byggnadsverksamhet
här i staden kunna anses i hittills möjlig mån redan tillgodosedd.

Beträffande insamlandet av det för berörda utrednings utvidgande
nödiga statistiska materialet från landets städer och stadsliknande samhällen
i övrigt torde detsamma, på sätt ämbetet i sitt underdåniga
utlåtande av den 10 januari 1911, i anledning av då föreliggande statsrevisionsberättelse,
framhållit, lämpligast böra införskaffas genom Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen eller möjligen på annat mera
praktiskt befunnet sätt. Något absolut hinder att utan avvaktan —
såsom ämbetet för sin del hållit före vara att föi-edraga — på lösningen
av förberörda med den förevarande samhörande frågor, träffa anstalter
för ett sådant insamlande, finner ämbetet emellertid icke föreligga.

Bearbetningen av det sålunda insamlade materialet och utarbetandet
av på detsamma grundade årliga översikter av statens här avsedda
byggnadsverksamhet, ävensom upprättandet av, så långt sig göra låter,
förslag till en enhetlig plan för byggnadsverksamheten, ämnad att kunna
lända till efterrättelse någon tid framåt, torde böra överlåtas åt överintendentsämbetet
och, på sätt ovan antytts, åt en särskild utredningsoch
granskningsbyrå inom ämbetet, vilken byrå givetvis i sinom tid
lärer böra få övertaga de bestyr, som nu är rörande Stockholm uppdraget
åt förbemälde sakkunnige.

13

Riksdagens skrivelse Nr 81.

Det arbete, som komme att påvila denna byrå, vilken tillsvidare
och intill dess omorganisationen bliver genomförd skulle stå under
ledning av förste intendenten på den tekniska avdelningen bör kunna
utföras av en ordinarie tjänsteman med intendents vid ämbetet avlöning,
samt två fast anställda amanuenser, en tekniker och en statistiker, dock
endast under den förutsättning att nämnde förste intendent, för att
kunna ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet även åt den nya byråns
verksamhet, befrias från handläggning av ärenden rörande stadsplaner.
Sagda ärenden, vilkas antal allt fortfarande måste bliva betydande och
vilkas granskning efter tillkomsten av 1907 års lag angående stadsplan
och tomtindelning är synnerligen tidsödande, hava i det inom ämbetet
utarbetade organisationsförslaget ansetts böra av särskilt byggnadsråd
föredragas, och torde även under ovan angivna förutsättningar böra av
särskild förordnad förste intendent omhänderhavas. Aven den omständigheten
att man hittills vid dylika ärendens granskning icke kunnat av
brist på tid och arbetskrafter i den utsträckning, som varit önskvärd,
på ort och ställe taga del av förhållandena, talar för att så fort som
möjligt dessa ärendens handläggning och föredragning måtte överlämnas
åt särskild tjänsteman.

Anses förty den nu för Stockholm ifrågasatta utredningen i här
omhandlade hänseende böra så skyndsamt som möjligt utsträckas även
till andra städer och stadsliknande samhällen, lära ämbetets arbetskrafter
böra förstärkas, och har ämbetet för sin del icke något att invända
emot att redan nu och oberoende av verkets omorganisation, inom
ämbetet upprättas en byrå på sätt ovan angivits för utredningar rörande
statens byggnadsverksamhet.

Revisorerna hava vidare starkt betonat önskvärdheten av att i
allmänhet statens byggnadsverksamhet ställdes under eu gemensam och
fackmässig ledning. »Med den nu rådande splittringen», säga revisorerna,
»mellan olika myndigheter vid byggnadsverksamhetens bedrivande
kan det ej undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnadsmyndighet,
upprepas av en annan och att erfarenheter, som vunnits av
den ena, gå förlorade för den andra. Därest centralmyndighet funnes,
hos vilken ansvaret för statens byggnadsverksamhet vilade, vill det synas,
som om man skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade planmässigheten
kunde genomföras, på samma gång, som vunna erfarenheter
skulle kunna på ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden»,
allt påståenden, mot vilka fackmannen i princip icke kan hava något
att invända.

Att sammanföra all statens byggnadsverksamhet under en gemen -

14

Riksdagens skrivelse Nr 81.

sam ledning torde dock för närvarande näppligen vara. möjligt. Det
torde i detta sammanhang böra uppmärksammas, att de byggnader, som
företrädesvis ådragit sig revisorernas uppmärksamhet, tillhöra post- och
telegrafverken samt riksbanken, eller just de myndigheter eller institutioner,
vilka, ehuru icke organiserade för att utföra byggnadsarbeten,
dock utöva en rätt stor byggnadsverksamhet.

Det finnes två andra ämbetsverk, vilka på grund av den specifika
art av byggnader, de behöva uppföra, inom sig instituerat särskilda
arkitektkontor, nämligen fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Revisorernas
anmärkningar torde knappast beröra dessa båda ämbetsverks
byggnader, lika litet som de stora grupper av byggnader, vilka utföras av
järnvägsstyrelsen, samt av armé- och marinförvaltningarna, vilka jämväl
organiserat särskilda byggnad skon tor, eller av kasernbyggnadsnämnden.

Obestridligen måste större planmässighet vinnas ju mera ordnandet
av statens byggnadsverksamhet samlas till ett ämbetsverk.
Emellertid synes det, åtminstone för närvarande, icke föreligga tillräckliga
skäl för att draga in under en gemensam ledning den byggnadsverksamhet,
vilken handhaves av ovannämnda, med särskilda arkitektkontor
utrustade ämbetsverk. Däremot bör, enligt ämbetets åsikt, från
statens samtliga myndigheter och institutioner till centralmyndigheten
för byggnadsväsendet ingivas nödiga statistiska uppgifter såväl för den
årliga översikten av statens byggnadsverksamhet som för uppgörandet
av generalplan för densammas ordnande, ävensom uppgifter rörande
byggnadskostnader och erfarenheter beträffande nya förfaringssätt och
materialier, vilka senare uppgifter genom publikation från centralmyndigheten
borde komma alla, icke blott statens, byggnadsfunktioner till
nytta och ledning:.

Overmtendentsämbetet har nu tänkt sig, att till ämbetets i dess
omorganisationsplau upptagna avdelning för statens byggnadsärenden
skulle förläggas ledningen av all statens byggnadsverksamhet med
undantag av fångvårdsstyrelsens, arméns och flottans, staten järnvägars
samt medicinalstyrelsens. Under förutsättning att även inom vattenfallsstyrelsen
ett särskilt arkitektkontor upprättas torde icke heller dess
husbyggnader behöva utbrytas från styrelsens övriga byggnadsarbeten
och torde lämpligen, oberoende av ämbetets omorganisationsförslag,
nödiga medel böra anslås för publicerande av förberörda tekniska meddelanden
och av årsberättelse rörande ämbetets verksamhet i dess helhet.
Rörande åter granskningen av de utav sagda byggande verk uppgjorda
eller till deras bedömande hänskjutna förslag lärer det kunna ifrågasättas,
om icke för enhetlighetens skull härvidlag borde förfaras så,

15

Riksdagens skrivelse Nr 81.

som för närvarande sker beträffande medicinalstyrelsen och i vissa delar
även fångvårdsstyrelsen, eller att respektive ritningar borde underställas
ämbetets granskning.

Revisorerna hava slutligen förmält, att de tyckt sig förmärka, att
»en allmän tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser
så snart det gäller en statens byggnad» och anse sig hava funnit
att »för de förmenta estetiska synpunkterna få understundom ej blott
kostnadsfrågan utan även hänsynen till de praktiska anordningarna träda
tillbaka». Alldeles oavsett att revisorerna här vidröra den svårdiskutabla
smakfrågan, ter sig från arkitektsynpunkt »tendensen» inom byggnadsvärlden
för närvarande helt och hållet motsatt. För den med de estetiska
rörelserna inom byggnadsfacket mera förtrogne visar sig lyckligtvis
numera riktningen, på samma sätt som vid nästlidne århundrades början,
särdeles bestämt luta åt en sund sparsamhet med allt vad rörer onödiga
dekorativa anordningar och detaljer. Att detta revisorernas yttrande
nu framkommit, torde giva vid handen, att även den utanför byggnadsvärlden
stående, då han ställes inför alster av en äldre uppfattning,
till vilken de av revisorerna exemplifierade byggnaderna otvivelaktigt
måste räknas, reagerar mot det för helt kort tid sedan ännu icke blott
av arkitekter utan ock av allmänheten fordrade övermåttet av ornamentala
detaljer. Härtill anser sig överintendentsämbetet dock böra foga
en erinran dels om att ofta nog den spenderade yttre och inre ansen
spelar en relativt liten roll i byggnadskostnaden i jämförelse med ett
dåligt tillgodogörande av eller onödigt stort pretenderande med utrymmen
eller en dålig organisation av byggnadsföretaget, dels därom att, då det
gäller en statens byggnad av någon mera framstående betydelse i ett
samhälle, ämbetet håller före, att något bör offras för ernående av en
viss grad av monumentalitet. Ämbetet, som sålunda med tillfredsställelse
konstaterar de spirande tendenserna till enkelhet och sparsamhet inom
byggnadskonsten, har dock vid sitt granskningsarbete icke alltid ansett
sig böra alltför hårdhänt eller egenmäktigt bestämma konstnärernas
smakriktningar, utan någon gång velat lämna rum för även äldre, för
tillfället mindre moderna uppfattningar rörande det rätta och sköna, och
ämbetet anser sig härutinnan hava stöd i beslut av föregående Riksdagar;
vid beviljande av anslag till nybyggnader för statens räkning torde väl i
flesta fall ritningar till de avsedda byggnaderna hava förelagts Riksdagen.

Åven om alltså, enligt överintendentsämbetets förmenande, en
tendens till enkelhet och sparsamhet inom byggnadskonsten här i landet
för närvarande arbetar sig fram, torde dock en sådan erinran, som revisorerna
ifrågasatt till de verk och myndigheter, vilka hava för avsikt

16

Riksdagens skrivelse Nr 81.

att inkomma med framställningar om nybyggnader, att omsorgsfullt
planlägga desamma och därvid iakttaga nödig sparsamhet och enkelhet,
icke sakna sitt berättigande.))

Riksdagen har med tillfredsställelse mottagit den av överintendentsämbetet
lämnade uppgiften om de tendenser till större enkelhet och
sparsamhet i avseende å den ornamentala utsmyckningen av statens
byggnader, som numera börja att göra sig gällande.

Emellertid får Riksdagen, i anslutning till revisorernas därom uttalade
uppfattning anhålla, att Eders Kung!. Maj:t täcktes erinra vederbörande
verk och myndigheter, som ärna inkomma med framställningar
angående nybyggnader, om nödvändigheten av att omsorgsfullt planlägga
desamma samt att därvid iakttaga all den sparsamhet och enkelhet,
som, utan åsidosättande av praktiska synpunkter och verkliga behov,
kan äga rum.

Stockholm den 16 maj 1913.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAM) MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.