2

Riksdagens skrivelse Nr 68.

Nr 68.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 29 april 1913.
j » »i Andra kammaren den 30 april 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående viss ändring i gällande
bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16).

Till Kort ungen.

Vid innevarande års riksdag kar enskild motionär hemställt,

»att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj :t låta för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i kungl.
förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, att kommunal
rösträtt i stad må tillkomma även den, som arrenderar annans jord».

Den kommunala rösträtten har enligt såväl kommunalförordningen för
landet som förordningen om kommunalstyrelse i stad gjorts direkt beroende
av skattskyldigheten till kommunen. Denna avhängigket yttrar sig dels
i 8 resp. 9 §:s föreskrift därom, att endast den, som är förbunden att
till kommunen betala skatt, äger rösträtt å kommunalstämma och allmän
rådstuga, dels ock däruti att, på sätt § 11 i nämnda förordningar utvisar,
röstvärdet för envar röstägande beräknas i förhållande till den sammanlagda
inkomst, för vilken han är pliktig att erlägga kommunalutskylder.

Skattskyldigheten å sin sida regleras närmare genom §§57 och 58
i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt § 57 i kommunalförordningen
för stad. Yad särskilt beträffar skattskyldigheten för viss
fastighet, så framgår av § 57 i förstnämnda förordning, att, därest fastig -

3

Riksdagens skrivelse Nr 68.

het på landet brukas av annan än ägaren, det är brukaren, som bär att
för densamma erlägga kommunalskatt. ) I stad däremot, d. v. s. inom
stads jurisdiktionsområde, är jämlikt § 57 i kommunalförordningen för
stad, jämförd med § 3 av samma förordning, jordägaren själv under alla
förhållanden — följaktligen även för den händelse att fastigheten är upplåten
åt annan — skattskyldig för fastigheten.

Av det nyss påpekade sambandet mellan rösträtt och skattskyldighet
följer alltså, att på landet arrendatorn, men i stad jordägaren är röstberättigad
för vederbörande fastighet. Detta utsäges ock direkt, vad förhållandet
på landsbygden angår, i § 9 av kommunalförordningen för landet,
där det heter, att »för fastighet, som innehaves av landbo eller arrendator,
röstar innehavaren».

På samma sätt som enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad
är skattskyldighet och rösträtt för viss fastighet reglerad i den särskilda
kommunalförfattningen för Stockholm.

I kommunallagskommitténs betänkande av år 1859 finnes intet skäl
direkt angivet för den olika regleringen av arrendators skattskyldighet
och rösträtt i stad och inom landskommun. Enligt 1843 års sockenstämmoförordning,
vilken gällde för såväl land som stad, var rösti ätten
förbehållen fastighetens ägare, såvida denne bodde inom församlingen eller
eljest i kontraktet betingat sig sagda rätt. Emellertid uttalade kommunallagskommitterade
i motiveringen till kommunalförordningen för landet en
del betänkligheter mot eu dylik ordning, enligt vilken rösträtten regelmässigt
tillkom jordägaren. Enär uti en del lantkommuner äganderätten
till all jord och fastighet vore eller kunde bliva på några få händer fördelad
eller till och med kunde sammanfalla i eu enda hand, skulle nämligen
berörda ordning kunna leda till åtskilliga för kommunalväsendet
högst ofördelaktiga följder. På grund härav föreslogs för lantkommunernas
del övergång till det nu gällande systemet. Givetvis voro i detta avseende
de faktiska förhållandena i stad sådana, att de ej gåvo anledning
till några motsvarande betänkligheter. Den förutvarande ordningen blev
därför här utan någon motivering bibehållen. Vid förslagens behandling
i Eiksdagen uttalade sig emellertid åtminstone ett stånd, borgarståndet,
för införande jämväl för stads vidkommande av den för landsbygdens del

J) Det bör påpekas, att detta allenast gäller till bevillning för sig taxerad fastighet. År del
av dylik fastighet (såsom fallet exempelvis är vid alla »torpkontrakt») upplåten åt annan, utgöres
skatten av huvudfastighetens ägare, resp. arrendator, yilken rösträtten då ock tillkommer.

4 Riksdagens skrivelse Nr 68.

ifrågasätta regel. Detta uttalande föranledde dock ej något resultat vid
förordningarnas utfärdande.

Givetvis är det intet, som hindrar, att genom mellan jordägare och
arrendator (i arrendeavtalet eller eljest) träffad privat överenskommelse
skattskyldigheten parterna emellan regleras på annat än ovan angivet sätt.
Liksom det på landet är tillåtet, att jordägaren i förhållande till arrendatorn
förpliktar sig att återgälda denne de skatter, som honom för fastigheten
påföras, på samma sätt kan ock i stad arrendatorn ikläda sig en
liknande förbindelse gentemot jordägaren. Ett dylikt åtagande medför
uppenbarligen, att det blir i förra fallet jordägaren och i det senare arrendatorn,
som i sista hand får bära skatten. Men förbindelsen kan enligt
gällande rätt aldrig få annat än privaträttslig verkan. Detta innebär för
det här föreliggande spörsmålet den viktiga konsekvensen, att en sådan
privaträttslig överflyttning av skattebördan ej under några förhållanden
kan medföra ändring i den fastslagna fördelningen av den kommunala
rösträtten. Ej heller kan en direkt på rösträtten syftande överenskommelse
mellan jordägare och arrendator föranleda någon omkastning härutinnan.
.Rösträtten tillkommer med andra ord på landet städse arrendatorn,
i stad städse jordägaren.

Kommunalförordningarna omfatta sålunda uppenbarligen den grundsatsen,
att den, som enligt legala stadganden har att svara för fastighetens
kommunalutskylder, också skall äga rösträtten för fastigheten.

I sagda regel för rösträttens fördelning har emellertid, vad förhållandena
i stad angår, eu viktig modifikation inträtt genom lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907, vilken lag beträffande fastigheter
inom stads jurisdiktionsområde gäller generellt för hela riket, alltså
även för Korrland och Dalarne. Angivna lag stadgar nämligen i sin 23 §,
att »arrendatorn ansvara för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår och enligt lag åligger j ordägaren, dock med undantag för bevillning
». I motiveringen till nämnda paragraf yttrade lagberedningen, att
av de för en fastighet utgående skatter skulle, då fastigheten vore utarrenderad,
redan enligt gällande lagstiftning de s. k. kommunalutskylderna
omedelbart påföras arrendatorn. Man synes härvid hava förbisett, att så
vai förhållandet endast inom lantkommun, men ej för stads vidkommande.
Visserligen möter enligt berörda lag intet hinder, att jordägaren genom
överenskommelse med arrendatorn åtager sig att erlägga ’ skatten. Saknas
emellertid en dylik avtalsmässig reglering, så är det numera, d. v. s. vid
arrenden, som blivit ingångna efter den 1 januari 1908, arrendatorn, som

Riksdagens skrivelse Nr 68.

5

jämväl i stad på grund av legala stadganden är skyldig utgöra kommunalutskylderna,
ehuru jordägaren enligt kommunalförordningen för stad städse
äger rösträtten för fastigheten.

Då den kommunala rösträtten är baserad på skatteplikten till kommunen,
bör det givetvis i största möjliga utsträckning sörjas för att den,
som i verkligheten erlägger kommunalutskylderna, också i gengäld härför
äger utöva rösträtten. Därest det skulle visa sig vara en i arrendekontrakt
i stad vanlig företeelse, att skattebördan genom avtal mellan jordägare
och arrendator överflyttades på den senare, kunde följaktligen redan
den på sådant sätt uppkomma oemotsvarigheten mellan skattskyldighet och
rösträtt icke utan fog betraktas såsom ett missförhållande. Här skulle det
dock från principiell synpunkt kunna genmälas, att icke mer i detta än i
andra fall hänsyn borde tagas till en mellan parterna träffad överenskommelse.
En dylik invändning äger emellertid ej giltighet, då det är fråga
om arrenden, som tillkommit efter det 1907 års nyttj ander ättslag trätt i
kraft. Ått i sådana fall •— där vid arrendeavtalets tystnad skatteplikten
likväl på grund av lagens stadganden ligger å arrendatorn, ehuru han saknar
rösträtten — en uppenbar oegentlighet förefinnes, vilken tillika står
i strid med kommunalförordningarnas anda och mening, torde vara ovedersägligt.

Emellertid förorsakar den nuvarande ordningen understundom än mer
påfallande missförhållanden, vilka bestå däri, att arrendator rent av kan
komma att förlora den kommunala rösträtt, som han förut ägt. Detta
inträffar i de av motionären åberopade fall, då ett område, som förut tillhört
en lantkommun, vid inkorporering införlivas med stad. Att härvid
en förlust av rösträtt kan inträffa beror av den olikhet, som i fråga om
skattskyldighet och rösträtt för jordbruksfastighet råder mellan de för land
och de för stad gällande föreskrifter. Före inkorporeringen åligger det
arrendatorn av en viss fastighet på grund av stadgandena i kommunalförordningen
för landet att utgöra kommunalskatten för fastigheten. Som en
konsekvens härav äger han ock rösträtten för densamma. I och med inkorporeringen
övergår, enär kommunalförordningen för stad blir å området
tillämplig, enligt nämnda förordning skattskyldigheten och jämte den rösträtten
på jordägaren. Om nu i arrendeavtalet, såsom vanligen torde förekomma,
finnes stadgat, att arrendatorn har att svara för å fastigheten vilande
skatter, eller om, även för den händelse, att så ej är fallet, arrendeavtalet
är ingånget efter det 1907 års nyttjanderättslag trädde i kraft, får arrendatorn
alltjämt i sista hand betala skatten, visserligen ej längre till följd

6

Riksdagens skrivelse Nr 68.

av kommunalförordningens föreskrift, utan i förra fallet på grund av arrendeavtalets
innehåll, och i det senare i kraft av legala bestämmelser, nämligen
ny ttj ander ättslagens 23 §. I bägge fallen mister arrendator^ sin
rösträtt utan något som helst vederlag. Detsamma torde väl ock bliva
händelsen i det tredje tänkbara fallet, vilket skulle omfatta sådana arrendeavtal,
som å ena sidan äro träffade före den 1 januari 1908 och å den
andra ej innehålla någon privaträttslig reglering av skattebördan. Att vid
dylika arrenden genom inkorporeringen skattskyldigheten skulle övervältras
på jordägaren, utan att han med utsikt till framgång skulle äga att i
skadeståndsväg vända sig mot arrendator^ är väl knappast troligt. Däremot
kan arrendator, under inga omständigheter göra anspråk på rösträtten.

Att den förlust av rösträtt, som under nyss angivna omständigheter
vid inkorporering städse med nödvändighet måste drabba alla arrendatorer
av inom området belägna, för sig till bevillning taxerade fastigheter, måste
betraktas såsom ett allvarligt missförhållande, ligger enligt Riksdagens
mening i öppen dag.

Till belysande av frågans praktiska betydelse bär konstitutionsutskottet
meddelat följande till utskottets kännedom komna upplysningar. —
Inom den med Stockholms stad nyligen inkorporerade Brännkyrka socken
finnas sju arrendatorer. — I Göteborg finnas 131 jordbruksegendomar
eller egendomar i egentlig mening, som äro utarrenderade och för sig
till bevillning taxerade. — Inom Hälsingborgs stads område är antalet
dylika fastigheter 82, därav 70 ägas av staden, samt antalet arrendatorer
å dessa egendomar 52. — Till Linköpings stad höra 68 utarrenderade,
särskilt taxerade jordbruksegendomar. Genom S:kt Lars sockens inkorporering
år 1911 förlorade 63 arrendatorer sin rösträtt. — Antalet utarrenderade
för sig till bevillning taxerade fastigheter var inom Eskilstuna stad
vid 1913 års ingång 48. Till följd av Fors’ och Klosters socknars inkorporering
mistade 22 arrendatorer dem förut tillkommande kommunal rösträtt.
— Inom Gävle stad torde finnas 98 fastigheter av här omhandlad
art, därav 4 tillhöra inkorporerat område. I flera fall arrenderar emellertid
samma person mer än en av berörda fastigheter, som utgöras av större
eller mindre vretar, vadan antalet arrendatorer endast är 45. — Vad
Trelleborg beträffar förekomma därstädes 35—40 utarrenderade, för sig
taxerade egendomar. Genom den 1 januari 1908 skedd inkorporering
torde 25—30 arrendatorer hava förlorat sin rösträtt. — I Malmö finnas
16 utarrenderade, särskilt taxerade egendomar. Tre arrendatorer gingo
vid år 1911 verkställd inkorporering sin rösträtt förlustiga. — Från Norr -

7

Riksdagens skrivelse Nr 68.

köping uppgivas 3 fastigheter av ifrågavarande slag, från Borås 11. —
Från Skara meddelas, att »22 sådana arrendator», som i skrivelsen avses,
finnas, samt att någon inkorporering på senare tid ej ägt rum. — I
Filipstad är antalet utarrenderade, särskilt taxerade egendomar 12, i Falun
finnes ingen dylik fastighet. — Antalet arrendatorer av jordbruksfastigheter
är i Sala fem, likaså i Hedemora. — I Norrtälje förekommer ingen
arrendator.

Med hänsyn tagen ej mindre till de betänkligheter, som från principiell
synpunkt kunna resas mot den nuvarande regleringen av arrendators
rösträtt i stad, än även till den praktiska betydelse det förevarande spörsmålet,
efter vad nyssintagna uppgifter giva vid handen, måste finnas äga,
har Riksdagen ansett, att en förändring är av behovet påkallad. Att en
dylik förändring bör omfatta skattskyldighet och rösträtt för jordbruksfastighet
inom stads jurisdiktion i allmänhet och ej allenast hava avseende
på områden, som redan hava inkorporerats eller framdeles varda inkorporerade
med stad, synes Riksdagen självfallet. Enär förhållandena i
Stockholm i förevarande avseende äro lika med de i andra städer rådande,
bör också givetvis den ifrågasatta omregleringen, därest den överhuvud
taget kommer till stånd, genomföras jämväl i den för nämnda stad gällande
kommunalförordning.

När det då blir frågan om i vilken riktning en eventuell förändring
bör gå, ligger naturligen den utvägen närmast till hands att omreglera
förhållandena — såväl skattskyldighet som rösträtt — i stad till likhet
med vad som gäller på landet.

Härigenom vinnes först och främst den fördelen, att den rådande
dualismen mellan land och stad försvinner, vilket för blivande inkorporeringar
har den största betydelse.

Överhuvud taget torde tillräckligt vägande skäl för den ifrågavarande
olikformigheten näppeligen kunna anföras. I och för sig måste det förefalla
egendomligt, att en jordbruksfastighet i här omhandlade avseende
behandlas olika alltefter den rent yttre omständigheten, om fastigheten är
belägen utom eller inom stads jurisdiktionsområde. Såsom ovan visats,
blev ej heller vid kommunalförordningarnas tillkomst något skäl för en
dylik skiljaktighet angivet. Måhända skulle dock till förmån för den gällande
ordningen kunna anföras, att en fastighets belägenhet i närheten av
ett bebyggt stadsområde ger åt densamma, såsom tomtplats betraktad, ett
väsentligen högre värde, än den enbart ur jordbrukssynpunkt skulle äga,
vadan det i ett dylikt fall vore obilligt, om kommunalskatten lades å arren -

8

Riksdagens skrivelse Nr 68-

datorn. Häremot torde det likväl kunna erinras, dels att nämnda högre
värde allenast kan tillkomma en fastighet, som ligger så nära stadens
bebyggda del, att dess eget utnyttjande såsom byggnadsplats inom eu icke
alltför avlägsen framtid kan komma i fråga, dels ock att, vad skattskyldigheten
beträffar, givetvis intet hinder möter, att denna till större eller mindre
del genom privat överenskommelse övertages av jordägaren. Att eu
dylik utväg med fördel kan anlitas, framgår därav, att, enligt vad Riksdagen
försport, densamma redan i stor utsträckning tillämpas av Stockholms
stad i fråga om de staden tillhöriga, i dess närhet belägna och utarrenderade
fastigheter. Då dessa fastigheter till avsevärd de! äro belägna
inom lantkommuner, där rösträtten för fastigheterna följaktligen utövas av
vederbörande arrendatorer, föreligger här ett fullt analogt förhållande.
Måhända kunde ock berörda olägenhet i viss mån undanröjas, därest den
ifrågasatta likformigheten mellan land och stad utsträcktes att omfatta allenast
stads icke planlagda område.

Genom den ovan avsedda omläggningen skulle i stort sett »jordbruksfastighet»,
till skillnad från »annan fastighet», komma att i skatteoch
rösträttshänseende behandlas lika, oavsett dess belägenhet inom eller
utom stads jurisdiktion. Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla,
att sagda indelning av fastigheterna i »jordbruksfastighet» och »annan
fastighet» ej blott återfinnes i bevillningsförordningen utan ock användes
i kommunalförfattningarna, jämväl i kommunalförordningen för stad samt
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, såsom framgår af 57 respektive
40 § i dessa författningar. Härav synes, att även inom stads
jurisdiktionsområde de befintliga fastigheterna redan äro uppdelade på
»jordbruksfastigheter» och »andra fastigheter», och att förty några praktiska
svårigheter ej böra möta för eu övergång för stads vidkommande till
ovan ifrågasatta ordning.

Emellertid är det uppenbart, att vid eu omreglering av antydd art
betänkligheter måste möta emot att utan vidare göra de eventuella nya
bestämmelserna tillämpliga på redan bestående arrendeförhållanden. I detta
hänseende må framhållas, att det, med fäst avseende närmast å rösträtten,
måhända ej utan fog kan anses mindre riktigt att under löpande arrendetid
beröva en jordägare den rösträtt, på vilken han vid arrendeavtalets ingång
gjort sig räkning.

Allvarligare äro dock de betänkligheter, som framträda ur synpunkten
av skattskyldighetens omflyttning. Det är nämligen uppenbart, att det ej
är skäligt, att i sådana fall, då skatten för närvarande faktiskt betalas av

9

Riksdagens skrivelse Nr 68.

jordägaren, under arrendeperioden övervälta skattebördan på arrendatorn,
varigenom skulle tillskyndas denne en ökad ekonomisk tunga. Visserligen
är det sant, att, såsom av den föregående utredningen torde framgå, skattskyldigheten
redan med gällande bestämmelser i många, kanske de flesta
fall, i realiteten åligger arrendatorn. Detta inträffar nämligen, dels då
skattebördan genom privat överenskommelse överflyttats på arrendatorn,
dels ock där, vid saknad av avtalsmässiga föreskrifter, arrendeavtalet är
ingånget efter den 1 januari 1908. Det måste dock ihågkommas, att i
båda dessa fall det är fråga om en privaträttslig reglering, vilket innebär,
att arrendator^ förpliktelse gäller endast gentemot jordägaren, men ej gentemot
det allmänna. Den ifrågasatta ändringen i kommunalförordningen
för stad skulle däremot föranleda, att arrendatorn bleve direkt förpliktad
i förhållande till kommunen. Dessutom återstå i alla händelser de arrendekontrakt,
som å ena sidan blivit ingångna före den 1 januari 1908 och
å den andra sakna privaträttsliga bestämmelser i förevarande hänseende.
1 sådana fäll skulle det val näppeligen kunna försvaras, om den föreslagna
skatteöverflyttningen utan vidare sattes i tillämpning.

Då följaktligen eu del övergångsbestämmelser under alla omständigheter
torde bliva nödvändiga, därest den ifrågasatta omregleringen skall
komma till stånd, ligger naturligen den tanken nära till hands, att hela
frågan måhända helst borde uppskjutas för att finna sin lösning först i
samband med den förestående kommunalskattereformen, vilken för övrigt
möjligen skulle kunna komma att omlägga den kommunala skattskyldigheten
efter sådana principer, att här avhandlade spörsmål av sig själv
löstes. Riksdagen har ej förbisett denna möjlighet, men vid övervägande
av frågans vikt dock ansett, att densamma utan avvaktande av denna reform
redan nu bör hänskjutas till Eders Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av vad sålunda anförts, får Riksdagen hemställa, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta utreda, på vad sätt sådana ändringar må kunna
göras i vederbörande kommunalförfattningar, att arrendator av för sig till
bevillning taxerad jordbruksfastighet inom stads jurisdiktionsområde måtte
tillerkännas rösträtt för fastigheten, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 30 april 1913.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 samt 25 höft. (Nr 67 69.)

2