10

Riksdagens skrivelse Nr 60.

Nr 60.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 26 april 1913.
» » si Andra kammaren den 26 april 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om dels ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock
skrivelse till Kungl. Maj.t angående utredning och förslag
i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär
å annans mark.

(Lagutskottets utlåtande nr 18.)

Till Konungen.

Vid innevarande års Riksdag bär av enskilda motionärer hemställts
dels om sådan ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, att den i detta lagrum
meddelade straffbestämmelsen komme att omfatta jämväl olovligt
tagande av skogsbär å annans mark, dels ock om skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag om inskränkning i rätten
att plocka skogsbär å annans mark.

Under det att ännu för icke lång tid tillbaka med full sanning
kunde sägas, att tillgodogörandet av de vilda bären för jordägaren i stort
sett saknade egentlig betydelse och ej heller i någon vidare omfattning
ägde rum, har erfarenheten från den senaste tiden allt klarare ådagalagt,
att förhållandena i detta hänseende numera äro helt andra. Uppmärksamheten
har i högre grad än förr riktats på skogsbärens, särskilt lingonens
värde, och den ökade användning, dessa bär funnit både inom och utom

Riksdagens skrivelse Nr 60.

11

landet, har åt försäljare av desamma berett en avsevärd och inkomstbringande
marknad. Avsättningen bar från vissa delar av landet blivit
alltmera betydande, och av åtskilliga tecken att döma kan densamma förväntas
bliva ytterligare ökad. Frågan äger sålunda icke allenast en vida
större betydelse än förr ur den enskilda hushållningens synpunkt, utan
den har därjämte erhållit en ganska vittgående nationalekonomisk innebörd.
Sedan på denna grund torde densamma vara förtjänt av statsmakternas
allvarliga beaktande.

I vårt land har den rådande uppfattningen förr tämligen enstämmigt
varit den, att de vilt växande bären utgjorde sådana naturalster, vilka
envar ägde att tillgodogöra sig. Den utredning i frågan, som föreligger
i den av lagberedningen den 9 oktober 1909 till Eders Kungl. Maj:t
avlämnade tredjedelen av förslaget till ny jordabalk, och än mer de
ifrågavarande motionerna samt däri åberopade uttalanden och petitioner
utvisa emellertid nogsamt, att nämnda uppfattning, åtminstone i de sydligare
delarna av landet, där skogsbären tilläggas ett jämförelsevis högre
värde, är på väg att förändras i riktning mot ett starkare hävdande av
jordägarens anspråk på att skogsbären tillkomma honom i likhet med
andra alster av hans jord, samt att han fördenskull bör äga att utan
intrång av andra tillgodogöra sig desamma. Gentemot detta jordägarens
intresse ställer sig den hittills härskande uppfattningen allt mer och mer
såsom en motsats. Denna motsättning i intressen h^r blivit skärpt i
samma mån som tillgodogörandet och försäljningen av skogsbären blivit
ett betydelsefullt och lönande förvärv. Särskilt sedan sammanslutningar
bildats för export av lingon och jämväl enskilda företagare börjat i stor
skala uppköpa skogsbär, har bärplockningen för ett stort antal personer

givit en god och jämförelsevis lätt förvärvad inkomst. För de jord ägare,

vilka själva vilja tillgodogöra sig bären å sin mark, hava härigenom
uppstått allvarliga hinder och svårigheter att göra detta, så
mycket mera, som de själva vid tiden för bärplockningen äro sysselsatta
med sädesskördens inbärgande och därför lätt bliva i fråga om bärskörden
förekomna av andra. Särskilt torde detta gälla en stor del

smärre jordägare, för vilka bär- och i all synnerhet lingonskörden representerar
ett jämförelsevis större värde. Härtill kommer, att genom det
sätt, varpå bärplockningen mången gång bedrives, obehag och skada av
olika slag förorsakas. Yissa uttalanden, som bifogats motionerna, bära
nogsamt vittne härom, och även eljest har från skilda delar av landet
försports klagan häröver. Ej minst har klagan riktat sig emot den

12

Riksdagens skrivelse Nr 60.

åverkan, som vid bärplockning av nu antydda slag mången gång övas
på skogen, och den fara, som särskilt uppstår för skogssådd eller skogsplantering,
som verkställts å marker, där skogsbär finnas.

Vid nyss antydda förhållanden ligger det nära, att en stark missstämning
kan uppkomma mellan å ena sidan jordägarne eller jordinnehavarne
och å andra sidan dem, som vilja plocka bären å deras ägor
samt därvid allenast förmena sig vara i sin goda rätt. Konkurrensen
om bären antager former, vilka icke kunna anses förenliga med god
ordning. Förhållandena kunna, såsom en del av de anförda exemplen
giva vid handen, bliva hart när olidliga. — Det må slutligen ej heller
förbises, att denna konkurrens framkallar en tävlan att först eller i
största mängd komma åt bären, vilken kan verka förstörande för ett
rätt ekonomiskt tillgodogörande av denna inkomstkälla.

Riksdagen har genom vad sålunda anförts funnit det ådagalagt, att
denna frågas ordnande på lagstiftningens väg är en angelägenhet av
obestridlig vikt, för vilken Riksdagen ej bör underlåta att nu påkalla
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Vid övervägande av de åtgärder, som härvid böra ifrågakomma, har
Riksdagen icke ansett en omedelbar ändring i strafflagens 24 kap. av
ovanangivna innebörd kunna förordas. Det torde till en början vara
omöjligt att utan vidare införa ett straffskydd mot tagande å annan mark
av skogsbär i allmänhet; detta skulle utan tvivel komma i alltför stark,
strid mot den ännu gällande uppfattningen om det lovliga i att tillgodogöra
sig särskilt vissa slag av dylika bär. För stora delar av vårt
land skulle dessutom en dylik straffbestämmelse visa sig hart när omöjlig
att genomföra och, om den det kunde, verka stor och väsentlig
skada. Tvivelaktigt kan väl ock vara, vilka bär som fallande under
beteckningen »skogsbär» skulle vara inbegripna under ett dylikt straffskydd.
Men för övrigt synes frågan icke kunna lösas allenast genom
införande av en straffbestämmelse. På sätt lagberedningen i sitt ovan
berörda betänkande framhållit, torde grundvalen för en lagstiftning i
detta ämne böra utgöras av civilrättsliga lagbud, till vilka därefter för
beredande av erforderlig effektivitet eu straffbestämmelse kunde anknytas.

Det av lagberedningen utarbetade i dess ovanomförmälta del av förslaget
till jordabalk intagna utkast till lagbestämmelse i ämnet torde
emellertid, även om vad som föreslagits under vissa förhållanden kunde
vara lämpligt, icke, med den utveckling förhållandena tagit, vara ägnat
att för ägare eller innehavare av marker, där skogsbär växa, medföra det

Riksdagens skrivelse Nr 60 13

skydd mot ett obehörigt borttagande av dessa bär, vartill de kunna vara
berättigade. Mycket ofta torde dessa marker, även å egendomar av
mindre omfattning, vara belägna så långt från själva gården, att ett fridlyst
område av den omfattning lagberedningen föreslår icke skulle i
detta hänseende vara av någon större betydelse. Huruvida eu rätt bör
stadgas för jordägarna att utan avseende på belägenheten för bärplockning
av allmänheten fridlysa visst område å sin egendom eller i annan
dylik form, lärer böra bliva föremål för undersökning. Likaså lärer vid
undersökningen böra övervägas, huruvida åt lokala myndigheter må
kunna uppdragas att för vissa orter efter förefallande behov inom i lagen
medgivna gränser meddela bestämmelser.

Överhuvudtaget synes det Riksdagen icke möjligt att i frågans nuvarande
läge angiva det eller de sätt för dess lösning, som framför andra
böra sökas, utan lärer detta kunna framgå först efter omsorgsfull prövning
såväl av de förslag, som redan föreligga, som av de uppslag, vartill
den senaste tidens erfarenhet kan föranleda.

Yad som vid en dylik lösning särskilt framträder såsom förorsakande
svårigheter äro de högst olikartade förhållanden, som i detta
hänseende råda inom skilda landsdelar. Under det att behovet av en
lagstiftning i detta ämne i södra och mellersta delarna av vårt land
gjort sig mer eller mindre starkt gällande, torde för de nordligare trakterna,
i all synnerhet de tre nordligaste länen, ett motsvarande behov
knappast förefinnas. Men även i övriga delar av landet lära förhållandena
vara ganska olika på olika orter. Härtill måste uppenbarligen vid
den undersökning, som anordnas, tagas nödig hänsyn, så att den blivande
lagstiftningen bliver anpassad efter olika trakters olika förhållanden och
behov samt icke på något håll sträckes längre, än nödvändigheten kräver.

Enligt Riksdagens mening bör nämligen såsom ett allmänt önskemål
uppställas, att lagstiftningen på samma gång den söker åt jordägarna
bevara den rätt att tillgodogöra sig de å hans mark växande skogsbären,
som skäligen böra anse tillkomma honom, och avlägsna de olägenheter,
den nuvarande obegränsade friheten i förevarande hänseende visat
sig medföra — måtte, allt framgent, särskilt med hänsyn till den fattigare
befolkningens behov, där det kan medgivas utan större förfång för
jordägaren, bibehålla den möjlighet att tillvarataga vilt växande bär å
annans mark, som av ålder ansetts tillkomma en var. Med hänsyn härtill
bör enligt Riksdagens mening särskild varsamhet iakttagas vid införande
av nya bestämmelser på förevarande område.

14 Riksdagens skrivelse Nr 60.

Med stöd av vad sålunda anförts får Riksdagen hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vilken
omfattning ägare och innehavare av jord må kunna beredas skydd mot
tillägnande av å deras mark växande vilda bär, samt därefter för
Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 26 april 1913.

Med undersåtlig vördnad.