Riksdagens skrivelse Nr 31.

1

Nr 31.

Upplyst och godkänd i Första kammaren den 28 mars 1913.

» » i Andra kammaren den 29 mars 1913.

jRiksdagens skrivelse till Konungen, angående lindring i de mindre
bemedlades kostnader för Iiospitalsvård.

[Första kammarens tillfälliga utskotts (nr 1) utlåtande nr 5.]
[Andra kammarens tillfälliga utskotts (nr 2) utlåtande nr 3.]

Till Ivonungen.

Uti inom Riksdagen väckta motioner har gjorts framställning om
sådan ändring uti bestämmelserna i gällande sinnessjukstadga beträffande
avgiften för vård å hospital, att de mindre bemedlades kostnader härför
bliva avsevärt minskade.

När det gällt att bereda vård åt sinnessjuka, har hittills den största
svårigheten legat i bristen på utrymme i de offentliga vårdanstalterna.
I den mån de beslutade nya hospitalen hinna bliva färdiga, torde denna
svårighet bliva undanröjd eller åtminstone i betydlig mån minskad, men
svårigheterna sluta icke i och med de sjukas upptagande å vårdanstalter.
För de fullständigt obemedlade är visserligen någorlunda sörjt därigenom,
att kommunerna äro lagligen förpliktade att betala avgifterna för dem,
men i fråga om kategorien mindre bemedlade finnes icke någon sådan
förpliktelse. Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller delvis betala
avgiften — och detta sker även på många ställen — men den kan
också begagna sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjuBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 14 samt. 16 höft. (Nr 31—34.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 31.

kes egendom eller hos de för honom betalningsskyldiga, och detta händer
tyvärr icke sällan. Följden härav blir då stundom den, att sinnessjuka,
som väl behöva hospitalsvård, kvarhållas i hemmen hos sina anhöriga,
för att icke dessa må ekonomiskt gå under.

Att något måste göras för att avhjälpa nu antydda missförhållanden
synes Riksdagen tydligt. Yad som ligger närmast till hands, vore nedsättning
i avgiften, men för att denna nedsättning skulle medföra åsyftad
verkan, behövde den vara ganska stor. Därjämte kan väl svårligen
sättas i fråga, att för de obemedlade, för vilka kommunerna betala,
skulle erläggas högre avgift än för de mindre bemedlade, men en nedsättning
även för de förstnämnda skulle vålla en icke obetydlig ökning
i statens redan förut stora utgifter för hospitalsvård, varjämte det skulle
ge en lättnad i fattigvårdskostnad icke blott åt hårt betungade kommuner,
som därav vore i behov, utan även åt sådana, som icke behövde det.

En annan enligt Riksdagens mening mera tilltalande utväg vore,
att Riksdagen beviljade ett anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka,
möjligen även hårt betungade kommuner, kunde erhålla hjälp till
erläggande av avgiften.

Ett tredje sätt vore, att landstingen åtoge sig saken. Detta är,
enligt vad till Riksdagens kännedom kommit, redan förhållandet i åtminstone
två landsting, Uppsala och Kristianstads, men även om detta
ärende sålunda ligger inom landstingens befogenhet, torde en förpliktelse
för landstingen i detta hänseende icke förefinnas.

Om någon av dessa eller någon annan åtgärd bör vidtagas, torde
endast efter vederbörlig utredning kunna avgöras.

På grund av vad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga eller, om så erfordras,
för Riksdagen föreslå sådana åtgärder beträffande sinnessjukas
vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader härför bliva avsevärt
minskade.

Stockholm den 29 mars 1913.

Med undersåtlig vördnad.