Riksdagens skrivelse Nr 134.

1

Nr 134.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 maj 1913.
» » » i Andra kammaren den 24 maj 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl.

Majds proposition angående vissa ändringar i gällande
föreskrifter i fråga om upplåtande av odling slag enheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 117.)

Till Konungen.

I en till Riksdagen den 14 mars 1913 avlåten proposition, nr 174,
har Eders Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen
besluta,

dels att de föreskrifter, som av 1909 års Riksdag meddelats att
lända till efterrättelse vid upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, må, i den mån samma
föreskrifter återfinnas i 8 och 19 mom. av Eders Kungl. Maj:ts i ämnet
utfärdade nådiga kungörelse den 18 juni 1909, erhålla följande ändrade
lydelse, att gälla från tid, som av Eders Kungl. Maj:t bestämmes:

8. Lägenhetsinnehavaren skall vara skyldig att från och med
sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig avgift, som
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 samt. 46 käft. (Nr 134.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 134.

bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3.6 för hundrade av dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga vid tiden för upplåtelsen, vilket värde
för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej må sättas högre än till
20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den odlingshjiilp,
som, på sätt nedan sägs, kommer att utgå till lägenhetsinnehavaren.

Innehavare av lägenhet, för vilken enligt tidigare bestämmelser
den årliga avgiften beräknats jämväl med hänsyn till den rätt till
byggnadsvirke, varom nedan förmäles, skall för framtiden erhålla den
nedsättning i avgiftsbeloppet, som motsvarar räntan, beräknad efter
3.6 för hundrade, å värdet av byggnadsvirke^

19. Innehavare av skogstorp, som väl hävdat detsamma, skall
äga att vid utgången av löpande fardagsår erhålla torpet på arrende
under femtio år med rätt att tillgodonjuta enligt föregående upplåtelse
möjligen återstående frihetsår.

liar innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende under femtio
år, skall han äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver honom
jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å femhundra kronor
— ytterligare tvåhundrafemtio kronor eller sålunda tillhopa sjuhundrafemtio
kronor. Av sistnämnda belopp skall, i den mån detsamma icke
redan uppburits, utbetalas tredjedelen, då torpets uthusbyggnad är färdig
och godkänd, tredjedelen, då manbj^ggnaden är färdig och godkänd,
samt återstoden, då minst en hektar jord, som vid tiden för innehavarens
tillträde varit ouppodlad, är bruten och försvarligt hävdad såsom åker.

Beträffande arrende, som i detta mom. avses, skola i övrigt uti
tillämpliga delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som i denna
kungörelse meddelats angående odlingslägenheter; ägande domänstyrelsen
att i fråga om upplåtelsevillkoren föreskriva erforderliga jämkningar;

dels ock att innehavare av skogstorp, vilken ej erhållit torpet på
arrende, skall äga att av honom tillkommande statsbidrag å femhundra
kronor uppbära hälften, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd,
samt återstoden, då manbyggnaden är färdig och godkänd.

I sammanhang härmed har Riksdagen till behandling förehaft en
i anledning av ifrågavarande proposition inom Riksdagen väckt motion,
däri hemställts, att Riksdagen måtte besluta, dels att mom. 19 i Eders
Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 18 juni 1909 angående upplåtande
av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex
nordligaste länen skall erhålla följande lydelse:

19. Innehavare — — — frihetsår.

Har innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende under

Riksdagens skrivelse Nr 134. 8

femtio år, skall lian äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver
honom jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å femhundra
kronor — ytterligare tvåhundrafemtio kronor eller sålunda tillhopa
sjuhundrafemtio kronor. Av sistnämnda belopp skall, i den mån detsamma
icke redan uppburits, utbetalas två tredjedelar i den mån arbetet
fortskrider, och återstoden, då torpets åbyggnader äro färdiga och godkända
samt minst en hektar jord, som vid tiden för innehavarens tillträde varit
ouppodlad, är bruten och försvarligt hävdad såsom åker.

Beträffande —--jämkningar;

dels ock, att innehavare av skogstorp, vilken ej erhållit torpet på
arrende, skall äga att av honom tillkommande statsbidrag å femhundra
kronor uppbära två tredjedelar i den mån arbetet fortskrider, och återstoden,
då torpets åbyggnader äro färdiga och godkända.

Till stöd för motionen har anförts följande:

»1 Kung!. Maj:ts nådiga proposition, nr 174, angående vissa ändringar
i gällande föreskrifter i fråga om upplåtande av odlingslägenheter å
kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m.
föreslås bland annat, att innehavare av skogstorp på arrende skall äga
rätt att av allmänna medel erhålla tillhopa 750 kronor, varav tredjedelen
utbetalas, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd, tredjedelen,
då manbyggnaden är färdig och godkänd, samt återstoden, då minst
en hektar jord, som vid tiden för innehavarens tillträde varit ouppodlad,
är bruten och försvarligt hävdad såsom åker.

I allmänhet är det fullständigt obemedlade personer, som söka
och erhålla dylika lägenheter. Det finnes gott om duktiga arbetare med
lust att bryta och odla kronojord, men därest svårigheterna, som sannerligen
äro stora nog, ej skola bli alldeles oöverkomliga, är det nödvändigt
att så långt möjligt är underlätta dessa fattiga människors strävan att
ej blott kunna skapa ett eget hem, utan även behålla detsamma.

Min avsikt är icke att föreslå någon höjning av det kontanta
bidrag eller rättare lån, som av allmänna medel skall utgå, ehuru en
ökning vore väl motiverad. Däremot synes det vara av vikt, att den
föreslagna ordningen för dessa medels utbetalande ändras.

Vid 1912 års riksdag väckte jag eu motion, nr 80, angående
åtgärder för underlättande av jordupplåtelser å kronomark i Norrland.
Däri framhölls bland annat, att kronotorpare funnes, som icke utfått
någon del av statsbidraget, ehuru de uppfört både ladugård och boningshus
samt odlat jord, men att detta förhållande sannolikt berodde på en
alltför sträng tolkning av gällande bestämmelser.

4

Riksdagens skrivelse Nr 134.

Såsom ett exempel på huru det för närvarande tillgår, ber jag
att få anföra följande.

Vid besök sistlidet år hos en kronotorpare i en lappmarkssocken
fann jag, att denne uppfört en manbyggnad av timmer på stoppstenar
innehållande kök, kammare och förstuga, men endast köket var inrett.
Han hade uppfört en provisorisk uthusbyggnad samt brutit och odlat
något mer än en halv hektar, varpå växte potatis och havre. Då
följaktligen varken uthus- eller manbyggnaden var färdig och ej heller
tillräckligt stor areal brutits och hävdats såsom åker, hade ingen del
av statsbidraget utfallit.

Enligt egen uppgift hade torparen utfört allt arbete under eu tid
av 8 å 9 månader utan någon som helst hjälp. För att kunna livnära
sig själv och familjemedlemmarna — hustru och tre små barn — under
denna tid, hade han varit hänvisad till skuldsättning. Men han hade
också nödgats köpa spik, tegel, järnspis, fönsterglas o. d., allt på kredit.
Härigenom hade dessa varor givetvis betingat ett långt högre pris, än
fallet varit, om han kunnat betala åtminstone en del kontant. Mannen
hade goda förhoppningar att kunna reda sig på torpet, men han var
bekymrad för de skulder, han åsamkat sig, och vilka han icke kunde i
någon mån betala, förrän eu del av statsbidraget utfölle. Dessförinnan
hade han emellertid mycket arbete att utföra.

Samma förhållande har jag varit i tillfälle iakttaga även på andra
håll. Det är endast med umbäranden och försakelser av till och med
det allra nödvändigaste och genom ett arbete, vars intensitet stundom
gränsar till det otroliga, som dessa pioniärer kunna kämpa sig fram
under den första tiden. Givet är också, att dessa nybyggare till stor
del äro beroende av affärsmännens välvilja och förmåga att hålla
dem kredit.

Torparen kan icke börja med att bygga uthuset färdigt, så att
han utfår första tredjedelen, ty han måste ha någonstans att bo. Han
kan ej heller bygga boningshuset fullt färdigt, ty lian behöver även
ladugård. Och han måste även bryta mark och odla densamma för att
få någon avkastning av jorden. Följden blir i regel den, att allt göres
halvfärdigt på jämförelsevis kort tid, men så länge intet är fullt färdigt,
får han icke ut några pengar. Härav tvingas torparen ut att skaffa
sig arbetsförtjänst på annat håll, varigenom torpet försummas och ej
på många år blir iståndsätta

En avsevärd lättnad skulle beredas torparna och arrendator erna,
om statsbidraget utbetalades i mån av arbetets fortgång. Någon fara
för, att ett sådant medgivande skulle missbrukas, torde icke föreligga.

5

Riksdagens skrivelse Nr 134.

Det arbete, som nedlägges på torpet för att detta skall komma i sådant
skick, som kontraktet föreskriver, torde i varje fall böra taxeras avsevärt
högre än statsbidraget. Och genom revirförvaltaren utövas ju från
statens sida kontroll däröver, att penningar icke ens till någon del
förskottsvis utbetalas.»

Nu föreliggande förslag till ändringar i gällande föreskrifter i fråga
om upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överioppsmarker
i de sex nordligaste länen m. m. grundar sig å ett av de av chefen för
jordbruksdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande den 20 januari
1911, tillkallade sakkunniga för utredning av egnahemsfrågan den 31
december 1912 avgivet betänkande. Syftet med de i propositionen föreslagna
ändringarna är dels att nedbringa de i förhållande till lägenhetsinnehavarnas
ekonomiska ställning alltför betungande årliga avgifter,
som från och med det sextonde besittningsåret författningsenligt skola
av lägenhetsinnehavarna utgöras, dels ock att bereda vissa lättnader och
fördelar, särskilt i avseende å åtnjutande arr statsbidrag, åt innehavarna
av de enligt äldre författningar upplåtna skogstorpen. 1 förstnämnda
hänseende föreslås sålunda, att vid bestämmandet av det kapitalvärde,
etter vilket de årliga avgälderna skola utgå, icke såsom hittills skett
skall medräknas värdet av de skogsprodukter, som lägenhetsinnehavarna
från kronans mark erhålla i form av virke för nödiga byggnaders uppförande,
ävensom i överensstämmelse härmed, att de, som innehava
odlingslägenheter enligt äldre kontrakt och förty äro skyldiga att erlägga
avgäld etter ett kapitalvärde, vid vars bestämmande jämväl inräknats
värdet av byggnadsvirket, för framtiden skola erhålla den lindring i
avgälden, som motsvarar räntan å virkets värde. För innehavare av
skogstorp föreslås i mom. 19 dels den lättnaden, att de, om de så önska,
skola äga rätt att redan vid utgången av löpande fardagsår — icke
såsom förut först vid frihetsårens utgång — övertaga torpet på arrende
under 50 år i enlighet med de bestämmelser, som gälla angående odlingslägenheter,
samt därvid tillgodonjuta möjligen återstående frihetsår,
dels ock den fördelen, att de i händelse av dylik arrendeupplåtelse såväl
i avseende a storleken av det dom tillkommande statsbidraget som ock
beträffande ordningen för nämnda bidrags utgående skola likställas med
innehavare av odlingslägenheter, d. v. s. utom det enligt äldre bestämmelser
till dem utgående statsbidraget å 500 kronor erhålla ytterligare
ett bidrag av 250 kronor eller sålunda tillhopa 750 kronor, vilket belopp,
i den män detsamma icke redan uppburits, skall utbetalas med eu
tredjedel, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd, en tredjedel,

6

Riksdagens skrivelse Nr 134.

då manbyggnaden på lika sätt godkänts, samt återstoden, då viss närmare
angiven odlingsskyldighet behörigen fullgjorts. Slutligen föreslås,
för att understödja jämväl sådana skogstorpare, vilka icke enligt vad
ovan sagts erhållit torpen å arrende, i deras strävan att snarast möjligt
få torpen bebyggda, ett särskilt stadgande därom, att dylika torpare
skola äga rätt att utfå dem tillkommande statsbidrag å 5CW kronor i
två lika stora poster, den ena efter uthusbyggnadens och den andra
efter manbyggnadens fullbordande.

De av Eders Kung!. Maj:t sålunda föreslagna ändrade bestämmelserna
i fråga om avgäldernas fastställande samt skogstorparmis ställning och
villkor måste enligt Riksdagens mening anses innebära icke oväsentliga
förbättringar i förhållande till de i berörda hänseenden nu gällande föreskrifterna.
Då Riksdagen emellertid med hänsyn till de svårigheter, med
vilka de ifrågavarande lägenhetsinnehavarna och skogstorparna i allmänhet
hava att kämpa, livligt behjärtar önskvärdheten av att från statsmakternas
sida intet underlåtes, som kan vara ägnat att befrämja deras
rätt och bästa, har Riksdagen, som visserligen icke funnit någon anledning
till erinran mot Eders Kungl. Maj:ts förslag i och för sig, ansett sig
höra ifrågasätta, huruvida icke, på sätt uti den i ämnet väckta motionen
i avseende å skogstorparna hemställts, vissa lättnader, utöver vad av Eders
Kungl. Magt föreslagits, skulle i fråga om ordningen för statsbidragets
utgående kunna beredas såväl skogstorpare som lägeuhetsinnehavare.
Såsom i motionen påpekas, måste det nämligen för personer, vilka såsom
merendels ifrågavarande skogstorpare och lägenhetsinnehavare befinna
sig i en synnerligen svag ekonomisk ställning'', mången gång vara förenat
med betydande svårigheter att kunna fullgöra den byggnads- och
odlingsskyldighet, som för närvarande förutsattes, för att de över huvud
taget skola komma i åtnjutande av någon del av det för dem beräknade
statsbidraget. I allmänhet torde det, såsom i motionen anmärkes, förhålla
sig så, att torp- och lägenhetsinnehavarna, sedan uthus- och manbyggnad
helt provisoriskt hoptimrats, äro nödsakade att, ehuru byggnaderna
ännu icke befinna sig i det skick, att de kunna vederbörligen
avsynas och godkännas, ägna hela sin arbetskraft åt att bryta och uppodla,
mark för att erhålla någon avkastning av jorden och därigenom de
nödvändigaste medlen till sitt livsuppehälle. Följden av att byggnadsarbetena
sålunda avbrytas, medan husen ännu befinna sig i halvfärdigt
skick, är givetvis, att vederbörande icke, kanske på mycket länge,
kunna komma i åtnjutande av någon del av statsbidraget och därigenom
mången gång råka i ett ekonomiskt betryck, som måhända med
ändamålsenligare bestämmelser i fråga om ordningen för statsbidragets

7

Riksdagens skrivelse Nr 134.

utbetalande icke behövt komma i fråga. I likhet med motionären håller
Riksdagen före, att eu avsevärd lättnad skulle beredas vederbörande torpoch
lägenhetsinneliavare, därest nu ifrågavarande bestämmelser ändrades
därhän, att statsbidraget, åtminstone till någon del, finge utbetalas i
man av arbetets fortgång, oavsett huruvida någon av byggnaderna ännu
blivit behörigen godkänd eller huruvida den föreskrivna odlingsskyldigheten
helt fullgjorts.

Då emellertid motionärens förslag avser och av formella skäl
allenast kunnat avse beredande av dylik förmån åt skogstorparna, men
i sakens natur torde ligga, att innehavare av odlingslägenheter i förevarande
hänseende icke höra bliva sämre ställda än dessa, samt härtill
kommer, att ett stadgande med den av motionären föreslagna innebörden
torde nödvändiggöra närmare bestämmelser rörande ordningen för och
kontrollen över statsbidragens utbetalande, har Riksdagen, som efter
vad ovan sagts visserligen till fullo sympatiserar med motionärens tankegang,
likväl icke ansett sig kunna bifalla motionen, sådan densamma
föreligger, utan funnit sig böra inskränka sig till att, med antagande
av Eders Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, i anledning av motionen
hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av sådan ändring i
gällande föreskrifter i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag
åt skogstorpare och lägenhetsinnehavare, att detsamma må åtminstone
delvis kunna i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång till
vederbörande utbetalas, oberoende därav att varken uthus- eller manbyggnad
blivit färdig och behörigen godkänd eller föreskrivet odlingsarbete
helt fullgjorts.

På grund av vad sålunda anförts får Riksdagen

dels anmäla, att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition av
Riksdagen bifallits,

dels och anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande föreskrifter
i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag till innehavare
av torp och odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen, att statsbidraget må, åtminstone till någon
del, kunna i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång till vederbörande
utbetalas, oberoende därav, att varken uthus- eller manbyggnad
blivit behörigen godkänd eller föreskrivet odlingsarbete helt fullgjorts.

Stockholm den 24 maj 1913.

Med undersåtlig vördnad.