Riksdagens skrivelse Nr 102.
1
BTr 102.
Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 14 maj 1913.
Uppläst och godkänd hos Andra kammaren den 14 maj 1913.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående utlämning
av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap.
strafflagen, dels ock en i anledning därav väckt motion.
(Lagutskottets utlåtande nr 25.)
Till Konungen.
Genom en den 31 januari 1913 dagtecknad proposition, nr 50, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till lag angående utlämning av förbrytare
samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen.
Vad angår förslaget till lag angående utlämning av förbrytare har
detsamma icke i oförändrat skick kunnat av Riksdagen antagas.
Riksdagen har sålunda med avseende å domstolsproceduren ansett
den av lagrådet förordade anordningen, att rådstuvurätten i varje fall endast
har att anställa förhör med den, vilkens utlämning är i fråga, och
verkställa annan utredning i ärendet samt sedan hänskjuta ärendet i dess
helhet till högsta domstolens prövning, medföra sådana fördelar av trygghet
och enhetlig prövning av hithörande mål, att nämnda anordning måste
anses böra föredragas framför den i Eders Kungl. Maj:ts proposition föreslagna.
Att härigenom någon förlängning av utlämningsförfarandet skulle
föranledas, synes Riksdagen ej vara att befara, då nämligen jämväl enligt Eders
Kungl. Maj:ts förslag utläinningsärenden i de flesta fall genom besvär torde
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 saml. 35 käft. (Nr 102.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 102.
komma att dragas under högsta domstolens prövning. Den särskilda åklagare,
som förordnas att tillvarataga den främmande statens intressen, torde
nämligen knappast kunna underlåta att klaga i högsta instans, därest rådstuvurätten
finner hinder för bifall till utlämningsansökningen föreligga.
Och den häktade, som i rättegången åtnjuter hjälp av rättskunnigt biträde,
torde för motsatt händelse jämväl i flertalet fall draga saken under prövning
av högre rätt. Snarare torde, såsom lagrådet antyder, tidsvinst genom
den nu föreslagna omläggningen i de flesta fall uppstå vid utlämningsärendenas
behandling.
I anledning härav har Riksdagen verkställt erforderlig omarbetning
av 17—28 §§ i Eders Kungl. Maj:ts förslag, vilka i det av Riksdagen antagna
förslaget motsvaras av 17—23 §§.
Vid denna omarbetning har Riksdagen emellertid ansett föreskriften,
att i utlämningsärendet rättshjälp skall beredas den, vars utlämning begäres,
utan avseende på om han framställt begäran därom, böra bibehållas
i vad avser handläggningen inför rådstuvurätt.
I enlighet med lagrådets hemställan har ock Riksdagen i särskilt stadgande,
22 §, upptagit föreskrift, huru förfaras skall i händelse den i
utlämningsärende häktade bestrider, att han är den person utlämningsansökningen
avser. Därjämte har i enlighet med vad lagrådet därom erinrat
i Riksdagens förslag stadgats, att frågor om ersättning åt vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i ärendet ävensom åt tolk, skola
avgöras av högsta domstolen i samband med huvudsaken samt att, beträffande
ersättning åt åklagare och åt den häktades biträde, Konungen äger
att i administrativ väg meddela erforderliga föreskrifter.
De beträffande förevarande del av förslaget vidtagna ändringarna hava
föranlett förskjutning i paragrafföljden i fråga om 29—35 §§ i Eders Kungl.
Maj:ts förslag, vilka "paragrafer sålunda i Riksdagens förslag motsvaras av
24—30 §§.
I 11, 13, 16, 30 och 34 §§ hava ändringar vidtagits med avseende
å där gjorda hänvisningar till de paragrafer, vilkas nummerbeteckning
sålunda ändrats.
Vidare har i 11 och 32 §§ vidtagits vissa ändringsr av redaktionell
art.
Beträffande slutligen den ifrågavarande lagens tillämplighet anser
Riksdagen visserligen uppenbart, att en uppsägning av samtliga traktater
för vinnande av omedelbar tillämpning av bestämmelserna i förevarande
lag icke kan komma i fråga. Vad angår de olägenheter, som i viss inån
kunna vara förbundna med att förevarande lags bestämmelser icke stå i
överensstämmelse med gällande traktater, har Riksdagen dock antagit
Riksdagens skrivelse Nr 102.
3
såsom visst, att Eders Kungl. Maj:t skall hava sin uppmärksamhet riktad
på denna angelägenhet och på grund därav, i den mån det tinnes lämpligt
och låter sig göra, vidtaga erforderliga åtgärder i ändamål att våra
utlämningstraktater bringas till överensstämmelse med bestämmelserna i
den föreliggande lagen.
På grund av här anförda skäl har Riksdagen med anledning av
Eders Kungl. Maj:ts proposition för sin del antagit härvid fogade lag angående
utlämning av förbrytare.
I fråga om Eders Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring i 1 kap.
strafflagen har Riksdagen ej haft något att erinra mot detsamma. Propositionen
i vad den avser berörda lagförslag har alltså blivit av Riksdagen
bifallen.
Stockholm den 14 maj 1913.
Med undersåtlig vördnad.
4
Riksdagens skrivelse Nr 102.
Lag
angående utlämning av förbrytare.
Härigenom förordnas som följer:
I KAP.
Om villkoren för utlämning.
1 §•
På begäran av främmande stats regering må person, som uppehåller
sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,
kunna till den främmande staten utlämnas efter ty i denna lag sägs.
Utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen därom
föreligger överenskommelse med den främmande staten; dock varde, såvitt
ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty fall
medgiven endast under förutsättning att den främmande staten utfäster
sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.
2 §•
Svensk medborgare må ej utlämnas.
3 §•
Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å
svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i
brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall, utan hinder
av vad i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, utlämning medgivas jämväl där
delaktighetsbrottet är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt
fartyg utom riket.
Riksdagens skrivelse Nr 102.
5
4 §•
Utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är eller,
om den både begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle
vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen
eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Till
brott, varom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast där
de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare straff
än fängelse.
För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning
medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,
skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna
i denna § må ske.
5 §•
Skulle den gärning, för vilken utlämning sökes, enligt svensk rätt
vara att anse såsom tryckfrihetsbrott, må utlämning ej medgivas.
6 §•
Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk
rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,
må utlämning ske, såvitt gärningen är av den beskaffenhet att om den
förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt
vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.
7 §•
Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning,
för vilken utlämning begäres, tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet,
utlämning medgivas, för såvitt gärningen med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären
av ett icke politiskt brott.
Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller
dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns
familj hörande person.
8 §•
Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen
därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller ock
6
Riksdagens skrivelse Nr 102.
av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebär
förordnande om häktning; skolande i handlingen brottets beskaffenhet samt
tiden och orten för detsamma vara noggrant angivna.
Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag
eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför domstol eller
undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande begäres, att
han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej utlämningen beviljas,
med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att
lian är skyldig till detsamma. Dock må efter överenskommelse med
främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet utlämning till
den stat ske jämväl där ej bevisning, som nu sagts, blivit förebragt.
9 §•
Utlämning må ej beviljas:
1. om redan innan framställningen därom gjordes, här i riket meddelats
dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken
utlämning begäres;
2. om straff för förbrytelsen skulle enligt svensk lag vara att anse
såsom förfallet.
10 §.
Är den, om vilkens utlämnande är fråga, här i riket slutligen
dömd till straff för annat brott än det, som i framställningen om utlämning
avses, må ej utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det
ådömda straffet; dock må han för rannsaknings undergående kunna provisoriskt
utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder sig
att omedelbart, efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter överlämna
honom till svensk myndighet.
Är den, vilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal
för annat brott, må, såvitt han i det målet hålles häktad, utlämning i
intet fall. ske, förrän detsamma slutligen avgjorts.
11 §•
Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar följande
betingelser uppställas:
1. den utlämnade må icke i den stat, till vilken utlämningen sker,
åtalas eller straffas för någon annan före utlämningen begången straffbar
handling än den, för vilken han utlämnats, eller, oavsett det i 13 § andra
Riksdagens skrivelse Nr 102.
7
stycket nämnda fall, utlämnas vidare till en tredje stat, allt med mindre särskilt
medgivande jämlikt 27 § lämnats eller ock den utlämnade inför domstol
eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill eller, sedan
han slutligen frikänts eller efter till fullo avtjänt straff försatts på fri
fot, antingen, oaktat hinder icke mött, underlåtit att lämna landet inom
loppet av en månad eller ock återvänt dit, sedan han en gång lämnat det;
2. under den tid av en månad, varom nu sagts, må, så framt den
utlämnade icke gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder
läggas för honom att, därest han så önskar, lämna landet;
3. den utlämnade må icke för det ifrågavarande brottet ställas under
tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.
Då utlämning medgives i fall, varom i 4 § andra stycket eller
6 § sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade
icke må kunna straffas för den gärning, varom fråga är, i vidare mån än
den varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning
jämlikt 7 § för gärning, vilken övervägande äger karaktären av ett icke
politiskt brott, skall den betingelse göras, att den utlämnade icke må för
gärningen straffas såsom för politiskt brott.
12 §.
Framställes begäran om någons utlämnande av flera stater och avse
framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till vilken
stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,
att utlämningen anses böra ske till den stat, vars undersåte den
ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där
brottet ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden,
till den, där huvudhandlingen förövats.
13 §.
Hava flera stater begärt utlämning av samma person för olika brott,
skall företräde givas den stat, som först begärt hans utlämnande eller,
på sätt i 24 § avses, hans häktande, där icke hänsyn till de olika staternas
läge eller annan särskild omständighet prövas föranleda avvikelse härifrån.
1 fall, som i denna § avses, må vid utlämningens beviljande kunna
som villkor föreskrivas, att den person, om vars utlämnande fråga är, skall
efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den andra.
8
Riksdagens skrivelse Nr 102.
II KAP.
Om förfarandet i utlämningsärende.
14 §.
Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.
Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma
avsedda personens medborgarskap, och skall vid framställningen vara fogad
sådan handling, varom i 8 § första stycket sägs.
Signalement bör om möjligt jämväl företes.
Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare
upplysning i något avseende erforderlig, må den främmande staten
anmodas att inkomma med det felande.
15 §.
Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är
av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen
eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde densamma
omedelbarligen avslagen.
16 §.
Prövas skäl till avslag, på sätt i 15 § sägs, ej föreligga, förordna
Konungen, att den, vilkens utlämnande begäres, skall i ärendet häktas,
där så ej redan jämlikt bestämmelse i 24 eller 25 § skett, samt inställas
till förhör inför Konungens befallningshavande.
17 §.
Vid förhöret inför Konungens befallningshavande äge den häktade,
där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa
biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person att honom
biträda.
Medgiver den häktade vid förhöret, att han är den person, vilkens
utlämnande begärts, och förklarar han sig ej hava något att invända mot
bifall till framställningen om hans utlämnande, varde protokoll över vad
sålunda förekommit jämte övriga handlingar i ärendet insända till Kungl.
Maj:t.
9
Riksdagens skrivelse Nr 102.
Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring som
nu sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol; och varde förty protokollet
över förhöret samt övriga handlingar i ärendet överlämnade till rådstuvurätten
i den stad, där Konungens befallningshavande har sitt säte. Underrättelse
om vad vid förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till utrikesdepartementet.
18 §.
I ärende, som jämlikt 17 § till rådstuvurätt inkommit, skall rådstuvurätten
rannsaka, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör
hinder mot utlämning, föreligger; och skall i fråga om handläggningen
av sådant ärende, såvitt ej nedan annorlunda sägs, vad om rannsakning
med häktad person gäller äga motsvarande tillämpning.
Vid ärendets handläggning skall särskild åklagare, som av Konungens
befallningshavande förordnas, närvara för att i ärendet tillvarataga den
främmande statens intresse.
Den häktade skall åtnjuta hjälp vid sin talans utförande. Säger han
sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande
lämplig person att honom biträda.
Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet
inom lyckta dörrar behandlas, förordne rådstuvurätten därom.
19 §.
Högsta domstolen tillkomme att pröva huruvida mot utlämning möter
hinder varom i 2—9 §§ sägs.
Det åligger förty rådstuvurätten att, sedan handläggningen där avslutats,
skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till
nedre justitierevisionen.
20 §.
Frågor om ersättning åt vittne, eller annan, som kallats att meddela
upplysning i ärendet, eller åt tolk, avgöras av högsta domstolen i samband
med huvudsaken.
21 §.
Huru ersättning åt åklagare samt biträden, varom i 17 och 18 §§
sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 saml. 35 käft. (Nr 102.)
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 102.
22 §.
Befinnes under utlämningsärendets fortgång, att den häktade ej är
den person, vars utlämnande begärts, äge den myndighet, där ärendet är
anhängigt, att förordna om hans lösgivande.
I annat fall än nu sagts skall den häktade förbliva i häktet i avbidan
på högsta domstolens utslag.
23 §.
Sedan högsta domstolens utslag meddelats eller, där ärendet ej varit
där anhängigt, handlingarna i ärendet från Konungens befallningshavande
inkommit, give Konungen i statsrådet sitt beslut angående den gjorda
framställningen. Ej må därvid denna bifallas, om genom högsta domstolens
beslut hinder förklarats möta mot utläinningen.
I beslut, varigenom förordnas om utlämning, varde, utom de betingelser,
som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytterligare
villkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika utsatt viss tid från
beslutets delfående, inom vilken tid den häktade skall av den främmande
staten avhämtas, ävensom att, om så ej sker, han varder på fri
fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än en månad, där
ej särskilda omständigheter sådant påkalla, och må i intet fall överstiga
tre månader.
24 §.
På begäran av främmande stats regering må, innan formlig framställning
om utlämnande av viss person skett, denne i avbidan därpå
kunna här i riket häktas. Sådan begäran skall göras på diplomatisk
väg och skall innehålla upplysning om den förbrytelse, som lägges personen
till last, tiden och orten för densamma samt meddelande att utslag
eller beslut, varom i 8 § förmäles, föreligger. Signalement bör om
möjligt även företes.
Efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet
äge Konungen förordna, att dylik begäran, som av myndighet i den
främmande staten framställes omedelbart hos polismyndighet här i riket,
jämväl må av den upptagas.
Begäran om häktning prövas, där den inkommit på diplomatisk
väg, av ministern för utrikes ärendena samt i annat fall av den myndighet,
till vilken samma begäran är ställd. Äger begäran nödig fullständighet,
och synes hinder mot utlämning ej möta, varde åtgärd för häktningens
Riksdagens skrivelse Nr 102.
11
verkställande genast vidtagen. Sedan häktning skett, skall underrättelse
därom omedelbarligen insändas till utrikesdepartementet.
Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främmande
staten angiven, av ministern för utrikes ärendena bestämmes, skall i vanlig
ordning framställning göras om den häktades utlämning. Sker det ej,
varde han å fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än
till sex veckor, eller, där fråga är om utlämning till utomeuropeisk stat
eller eljest för undergående av rannsakning eller straff å ort utom Europa,
till tre månader från det den främmande staten erhållit underrättelse om
häktningen.
25 §.
Den, som i främmande stat är efterlyst för brott, som enligt denna
lag kan föranleda utlämning, må här i riket häktas utan att särskild framställning
därom föreligger. Anmälan om häktningen skall orördröjligen
göras till utrikesdepartementet.
Finner ministern för utrikes ärendena hinder mot utlämning- av den
O
häktade föreligga, förordne då om hans lösgivande. Finnes hinder ej föreligga,
skall den främmande staten underrättas om häktningen och skall
därvid med tillämpning av de i 24 § givna bestämmelser utsättas viss
tid, inom vilken framställning om den häktades utlämning skall göras.
26 §.
När någon enligt bestämmelserna i denna lag häktas, skola alla föremål,
som han då har i sin besittning och vilka kunna antagas vara av
betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, som lägges honom
till last, eller vilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfordra,
tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, överlämnas till myndighet i
den främmande staten; ägande Konungen att med avseende å berörda
föremål göra det förbehåll till betryggande av tredje mans rätt, som må
anses påkallat.
12
Riksdagens skrivelse Nr 102.
III KAP.
Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar
från främmande stater.
27 §.
Vill främmande stat inhämta tillstånd att någon, som till densamma
utlämnats, må, utan hinder av villkor, varom i 11 § under 1 förmäles,
ställas till ansvar för något annat före utlämningen förövat brott än det
varför utlämning skett eller vidare till tredje stat utlämnas, skall framställning
härom göras på diplomatisk väg; och skall framställningen innehålla
eller åtföljas av uppgift å förbrytelsens beskaffenhet samt tiden och
orten för densamma.
Tillstånd, som nu sagts, må ej givas, såvitt enligt denna lag hinder
mot utlämning för den uppgivna förbrytelsen skulle mött; dock att prövningen
härav ej må under någon förutsättning omfatta frågan om den
utlämnades brottslighet.
Där det ej finnes uppenbart, att hinder mot tillstånds meddelande
lagligen möter, varde frågan härom underkastad prövning av högsta domstolen.
Sedan utslag i sålunda hänskjliten fråga givits, skall Konungen i
statsrådet företaga framställningen till avgörande; dock må i intet fall
densamma bifallas, där genom högsta domstolens utslag hinder mot tillstånds
meddelande förklarats möta.
28 §.
Tillstånd att genom riket föra person, som av en främmande stat
till annan utlämnas, må av Konungen meddelas under förutsättning att
fråga icke är om svensk medborgare. Framställning härom skall göras
på diplomatisk väg, och skall vid densamma vara fogad handling, utvisande
innehållet av beslutet angående utlämningen, eller ock handling, som i
8 § första stycket omförmäles.
Riksdagens skrivelse Nr 102.
13
IV KAP.
Övriga bestämmelser.
29 §.
Utan hinder av vad ovan är i denna lag stadgat må, såvitt angår
utlämning till Danmark eller Norge, under förutsättning av ömsesidighet:
1. utlämning medgivas jämväl för brott, som jämlikt 4 § icke skulle
föranleda utlämning, såvitt å brottet enligt vad där sägs fängelsestraff kan
följa;
2. i samband med beslut om utlämning för visst brott eller, där
utlämning för visst brott redan beviljats, i den uti 27 § stadgade ordning
lämnas medgivande att bestraffa den utlämnade jämväl för annat brott av
beskaffenhet att utlämning därför icke kunnat jämlikt 4 § äga rum,
därest hinder mot utlämning för det brott icke på grund av övriga bestämmelser
i lagen skulle hava mött.
30 §.
Vad i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning å framställningar
om återförande av sjömän, som rymt ur tjänsten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913. Är enligt bestämmelse
i . traktat, som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då
hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat
i strid mot vad i denna lag är stadgat, skall den bestämmelse lända till
efterrättelse.